Adaptation eller assimilation – Har Försvarsmakten förmåga till framtida flexibilitet?

Foto: Försvarsmakten En av utmaningarna i försvaret av Sverige är anpassningen till en föränderlig värld, där information, data och beslutscykler förekommer i överflöd och blir allt kortare. Detta påverkar verksamhet från taktisk till operativ nivå och kräver ett kritiskt och utvecklande förhållningssätt, för vilket förutsättningar finns men inte tillämpas fullt ut. Därmed finns […]

Populismen i Centraleuropa och dess vidare konsekvenser

Ungerns Victor Orban, en frontfigur som i sitt land vridit politiken i högerpopulistisk riktning. Foto: shutterstock.com. Det började i Österrike tio år efter Berlin-murens fall. I valet 1999 blev det populistiska FPÖ under Jörg Haider landets näst största parti och ingick i koalition med det kristdemokratiska ÖVP. EU införde sanktioner, som emellertid snabbt, och på […]

Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]

Erfarenheter från att strida på hemmaplan

Våra svenska soldater och förband står sig väl vid en jämförelse med andra länders motsvarigheter. Foto: Emy Åkerlund, Försvarsmakten. av Jacob Fritzson Under övning Nordanvind 19 truppförde jag som plutonchef en pansarskyttepluton tillhörande en av I19:s mekaniserade bataljoner. Min pluton bestod delvis av tidvis tjänstgörande soldater (T-soldater), alltså deltidssoldater, men även kontinuerligt anställda soldater (K-soldater). […]

Helt autonoma ytstridsfartyg – hur kommer det framtida stridsfältet till sjöss att se ut?

Sea Hunter, en obemannad prototyp från US Navy. Foto: US Navy photo by Nathan Laird. av Magnus Sjöland Flera stora internationella försvarsföretag och länder arbetar idag med att ta fram autonoma ubåtar – helt styrda av artificiell intelligens (AI) och utan någon besättning ombord. Ovan vattnet är det däremot få som idag tar fram autonoma […]

Ryssland idag, Kina imorgon; men havet är alltid av vital betydelse

av Lars Wedin Apropå Hultqvist-doktrinen Följande historia härstammar, tror jag, från den amerikanske diplomaten Paul Nitze (1907–2004): En björn och en kanin delade kupé på ett tåg. Kaninen blev alltmer nervös och björnen frågade varför. Jo, sa kaninen, jag har ingen biljett och snart kommer konduktören. Jag skall hjälpa dig sade björnen, jag håller dig […]

Krig eller fred? Hultqvist, solidaritetsdeklarationen och övning med USA/Nato

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9) Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, […]

Djupare slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman Försvarsmaktens rekryteringsfilmer fortsätter att skapa debatt. Efter föregående inlägg om slagsidan på rekryteringen bemötte myndigheten kritiken i kommentarsfältet på sin YouTube-kanal och senast redogjorde ansvariga mer ingående för sin syn på kampanjerna i senaste numret av Officerstidningen. Den aktuella rekryteringskampanjen kommenterades också redan i samband med att den lanserades, redan innan nuvarande […]

Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman   Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar […]

Framtida officersutbildning – kommentarer


Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”

Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”

Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.

Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) – väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

Natorapporten har en allvarlig slagsida

av Yrsa Grüne Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det. Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två […]

Har vi fred i Europa idag?

av Magnus Sjöland Nedan följer två ordböckers och ett uppslagsverks definitioner av fred. Kan man med dessa definitioner avgöra om det råder fred i Europa i januari 2016? Wiktionarys ordbok: Fred = tillstånd som kännetecknas av avsaknad av krig Fred = ostördhet, lugn, ro Svenska Akademiens Ordlista: fred (låta ngn) vara i fred = vara […]

Rekrytering via Försvarsmaktens hemsida

Denna blogg har även förr haft stora betänkligheter rörande den verbala rappakalja som ibland kan hittas på en stor statlig myndighets hemsida. Det senaste blogginlägget i frågan finns här:


Sedan dess har egentligen ingenting blivit bättre, utan snarare ännu sämre.

För det första finns det på avdelningen ”Jobba här” två ingångar – en som heter ”lediga jobb” och en annan som heter ”för dig som redan är anställd”. Det som rör till det är dock att en övervägande del av platsannonserna finns på båda ställena, vilket verkar fullständigt ologiskt.

Bättre vore enligt min mening att göra en radikal omstrukturering så att det införs rubriker enligt nedan:
  1. Lediga befattningar för dig som redan är anställd i Försvarsmakten och som söker en ny tillsvidareplacering
  2. Lediga befattningar för reservofficerare som söker en tillkommande tidsbegränsad anställning
  3. Lediga befattningar för dig som söker en nyanställning nationellt
  4. Lediga befattningar för dig som söker en tidsbegränsad anställning i en internationell militär insats
  5. Lediga befattningar i hemvärnet
  6. Kurs- och seminarieanmälningar
Med en sådan mer finmaskig struktur så uppstår inte den totala sammanblandning som idag förekommer. Det kommer att bli lättare söka på rätt ställe.

Försvarsmakten samarbetar också med Arbetsförmedlingen och andra rekryteringsföretag. Det är i så fall platsannonser enligt punkterna 3 och 4 som ska skickas till dessas kanaler, inte platser enligt punkterna 1, 2, 5 och 6.

Att göra en ny struktur som är alltäckande och enkel är en utmaning i sig – som det ser ut nu är det mesta dock obegripligt. Kloka förslag mottages tacksamt så kanske bloggens läsare gemensamt kan ta fram ett bra förslag.

Det finns tyvärr även annat som det är svårt att inte ha synpunkter på. Det handlar om att en stor myndighets hemsida måste upprätthålla en viss kvalitet för att myndigheten ska verka seriös. Enligt min mening har Försvarsmakten in detta avseende en lång väg att gå.

Det grundläggande felet är att det lär finnas över 3 000 befattningshavare som själva kan formulera och lägga ut platsannonser – detta kan dessutom ske utan att någon central kvalitetsgranskning sker.

I Försvarsmaktens personalstruktur finns elva unika militära personalgrupper. Det finns också engagemangsformer i Försvarsmakten vilka saknas hos andra arbetsgivare (anställning för tidvis tjänstgöring, hemvärnsavtal, frivilligavtal etc.). Allt detta gör att det faktiskt är svårare att tydligt beskriva vad som söks samt hur ett kommande engagemang är tänkt att fungera.

Det som tyvärr ofta blir fel är bland annat att anställning för tidvis tjänstgöring uttrycks som ”deltidsanställning”, ”deltidstjänstgöring”, ”tidvis anställning” eller något annat tokigt. 

C LEDS har under 2013 beslutat att i kommunikativa sammanhang får begreppet ”deltidssoldat” användas i stället för GSS/T. Enligt denna bloggs åsikt har begreppet dock mycket lite i en platsannons att göra. ”Deltidsanställning” är ett arbetsrättsligt begrepp som inte har något med anställning som reservofficer eller tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldat eller sjöman att göra. En platsannons ska vara korrekt formulerad.

Det är också ibland svårt att inte le när man ser hur den stackars sjunde manöverbataljonen hanteras och benämns. ”Livgardets 7.e bataljon” är en vanligt förekommande benämning men eftersom detta krigsförband är delat kan samma krigsförband också beskrivas som K 3:s 7. lätta skyttebataljon. Kan inte någon skapa ordning och reda?

Det är också så att det fortfarande ofta fattas befattningsnivåer i platsannonser, trots att det är beslutat att befattningsnivå alltid ska anges.

Förslag till lösning på det som relateras ovan är följande:
  • Omstrukturering av undergrupperna av platsannonser så att de blir mer finmaskiga.
  • Korrekturhandläggare införs på FM HRC så att alla platsannonser utan undantag måste godkännas av denne person.
Så här kan vi inte ha det.

GMY

Sinuhe















Idag firar vi våra veteraner

Tillsammans med Lotta Edholm (FP), oppositionsborgarråd i Stockholm, skriver jag idag följande på Aftonbladets debatt på nätet:

Idag samlas veteransoldater och deras anhöriga ute på Djurgården. De hedras för insatser de gjort i Sveriges tjänst för fred och säkerhet i andra länder.

Alltför länge har våra veteraner varit bortglömda och osedda av arbetsgivare, politiker och samhälle. De skickas på riskfyllda uppdrag långt från sina nära och kära. Plikttroget genomför de sin tjänst, men möts ofta av tystnad eller misstänksamhet när de kommer hem.

Under den omfattande och långvariga insatsen i Afghanistan ökade dock insikten om behov av stöd och hjälp, både till veteranerna och deras anhöriga. Sedan 2011 gäller ett i tid obegränsat ansvar för de veteraner som skadats eller insjuknat till följd av tjänsten. Alla som behöver psykologisk hjälp ska få det, även om arbetsskada eller nedsatt arbetsförmåga inte kan påvisas. Också anhöriga har nu en självständig rätt till hjälp. Ovissheten och utsattheten är svår också för dem som finns där hemma.
 
Det stora flertalet soldater som genomför skarpa insatser i främmande land stärks av sina erfarenheter. Men det finns också exempel på motsatsen. Män och kvinnor som härjas av sina upplevelser, som sluter sig och helt enkelt inte orkar med. För dem är inte den allmänna sjukvården och omsorgen tillräcklig. De har ett omfattande stödbehov, medicinskt, mänskligt och/eller i kontakten med myndigheter. Och framförallt behöver de möta människor som kan förstå vad de varit igenom.

Regeringen har nu skickat ut den senaste veteranutredningen på remiss. I den föreslås bland annat att civila tjänstemän som sänds ut på internationell insats ska få samma stöd och hjälp som veteransoldaterna och deras anhöriga. Det slitage och de risker som svenska sjuksköterskor möter i kampen mot ebola, är fullt jämförbart med vad soldater utstår i internationella, militära operationsområden. Även biståndsarbetare och räddningspersonal arbetar många gånger under liknande förhållanden.

Försvarsmakten har många anställda ute i internationella insatser. På MSB och Polisen är det färre och på andra myndigheter rör det sig kanske bara om ett fåtal per år. Det är inte möjligt för alla arbetsgivare att erbjuda ett fullgott stöd till dem som tjänstgör internationellt och deras anhöriga. Därför behövs  stöd och vägledning för detta arbete. Ett svenskt veterancentrum med medicinsk, juridisk och annan expertis som samordnar och råder, men som också kan ta sig an mycket svåra fall. De sistnämnda riskerar ofta att falla mellan stolarna, ibland med mycket tragisk utgång.

Just nu har Sverige militär personal i Mali, Adenviken, Afghanistan och på många andra ställen världen över. Det är män och kvinnor som på Sveriges uppdrag sätter sina liv på spel för att göra andras tillvaro säkrare. Ska vi även framgent kunna bidra till global fred och säkerhet måste vår uppskattning och vårt stöd till dessa hjältar motsvara de risker och umbäranden de möter.

Idag firar vi våra veteraner!
 
Allan Widman

 

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow   Debatt om civilförsvar Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller skydda det civila samhället eller båda delar. Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil […]

Vår framtida marin




Försvarspropositionen Sveriges försvar 2016-2020 har precis färdigställts och kommer inom kort att läggas på riksdagens bord. Således vet vi hur försvaret under rubricerad period kommer att se ut. I det här inlägget kommer jag att fritt reflektera över konsekvenser för Marinen både i stort och smått baserat på regeringens underlag.


Med tanke på omvärldsutvecklingen så måste vårt försvar syfta till att undvika krig samt att freda vårt svenska territorium och därmed förneka någon annan att använda det för sina egna syften. Allt som inte direkt eller indirekt bär mot det målet är i mina ögon helt obsolet.
För att åstadkomma detta krävs att VI kan skapa en försvarsförmåga. Denna försvarsförmåga är dessutom alltid relativ. När vår försvarsförmåga är tillräcklig stor har vi skapat en tröskeleffekt, d.v.s. vårt försvar blir krigsavhållande och därmed är syftet är uppnått. 
Försvarsförmåga bygger enligt mitt synsätt på tre avgörande faktorer.
– Personal (Välutbildad i rätt mängd)
– Materiel (Operativt relevant i rätt mängd)
– Övning (Personal och materiel är övade och prövade)
För Marinens del så borde all verksamhet ytterst syfta till två huvudsakliga förmågor, att kunna bekämpa mål på och under ytan. Om vi klarar av att åstadkomma det i tillräcklig omfattning så har vi skapat en tröskel och vi kommer då att även att kunna hålla våra hamnar och sjövägar öppna. Utöver dessa huvudsakliga förmågor så är annan marin stödverksamhet så som underrättelseinhämtning på och under ytan samt sjöminröjning avgörande för att nå framgång.
Försvarsbesluten 2000, 2004 och 2009 har dock inte direkt bidragit till att förmågan att bekämpa mål på och under ytan har stärkts, i stället har Marinen sysselsatt sig med en rad andra saker. Men sedan ett antal år tillbaka ligger fokus återigen rätt saker vilket är glädjande. 

Avveckling av ubåtsjaktförmåga – två gånger
Förmågan att bekämpa mål under ytan är som sagts här ovan en av de två viktiga förmågorna. Men tyvärr så har svensk ubåtsjaktförmåga , hör och häpna, monterats ned hela två gånger, och nu måste vi bygga upp den en tredje gång. Inom få andra områden har vi glömt bort historien så kraftfullt som inom detta område. Den första gången avvecklades ubåtsjaktresurserna i samband med försvarsbeslutet 1972 då man från politiskt håll ansåg att ”ubåtsjakt ska lösas med andra medel än militära”. Vad som avsågs är höljt i dunkel, men var förmodligen dåtidens variant av skönmålning och verklighetsfrånvänd försvarspolitik. Då hade vi förvisso helikoptrar, men i övrigt var det sämre. När vi stod inför fullbordat faktum med först Utöincidenten 1980, U-137 1981 och slutligen Hårsfjärdenincienten 1982 så insåg man snabbt hur illa ställt det var.
Därefter genomfördes en politisk och militär kraftsamling där ubåtsjaktförmågan successivt byggdes upp och var på sin absoluta topp i mitten av 90-talet då Kustartilleriet hade byggt upp ett omfattande fast min- och sensorsystem (KAFUS) med sina ubåtsskyddskompanier. Sex korvetter typ Stockholm och Göteborg med kvalificerad ubåtsjaktutrustning, vi hade sju minröjningsfartyg med högfrekventa sonater, tolv bevakningsbåtar och fyra bojbåtar för inomskärsubåtsjakt. Våra fjorton stycken, fullt ubåtsjaktutrustade Hkp 4 hade fått den uppgraderade sonaren 214. Till detta skall även läggas att vi hade ett ubåtsjaktflygplan (Y891) samt åtta ubåtsjaktutrustade patrullbåtar typ Kaparen som var riktigt kompetenta inomskärsjägare med såväl skrovfast hydrofon som släphydrofon.
Vi hade vid den tiden även relevanta ubåtsjaktvapen i form av torpeder och sjunkbomber på i stort sett samtliga enheter inklusive helikoptrar, och våra fartyg hade fått incidentvapnet ELMA (antiubåtsgranatkastare) som kunde nyttjas dels för att tvinga upp en ubåt utan att nödvändigtvis sänka den, och dels mot farkoster på mycket grunda vatten.
Tröskeleffekt inom ubåtsjakten
Ubåtsskyddet och ubåtsjaktstyrkan i mitten av 90-talet var således både bemannad, utrustad och övad för att kunna lösa uppgift. Som sagts tidigare, när dessa tre parametrar harmoniseras uppnås förmåga och därmed tröskeleffekt.
Nostalgi enligt principen ”det var bättre förr” tänker möjligen någon enstaka när ovanstående räknas upp. Men faktum är att det är precis den här materielen som hade behövts här och nu – OM man vill försöka lösa problemet med kränkningar. De som anser att detta inte är nödvändigt anser således medvetet eller omedvetet – indirekt – att vi kan acceptera att någon annan nyttjar våra vatten för sina egna syften. Om man istället anser att ”det är för jävligt” borde man också rimligtvis föreslå omedelbara åtgärder för att höja tröskeln för att vi inte ska drabbas av nya undervattenskränkningar i höst, och om det ändå sker, ge ubåtsjägarna de bästa möjliga förutsättningarna för att nå framgång.
Nu är det regeringen som på eget initiativ som vill öka ubåtsjaktförmågan vilket är ett sundhetstecken och det tyder på insikt om vikten att kunna hävda vårt territorium även under ytan. Åtgärderna är förvisso små, men det kommer att göra skillnad när allt är på plats. 

Förmågan att påverka mål på ytan
Om ubåtsjakt är den ena av två viktiga förmågor så är strid mot sjömål den andra. Huvudvapensystemet inom ytstriden är fortfarande RBS-15 som togs fram i slutet av 70-talet. Vår sjömålsrobot är i sin grundkonfiguration således närmare 40 år gammal, även om en del uppgraderingar har gjorts. Men eftersom förmåga är något relativt så måste vår robot ställas mot de system som är framtagna för att bekämpa sjömålsrobotar, såväl hardkill som softkill, d.v.s luftvärn av olika slag samt robotmotmedel. Att gå in detalj runt detta är inte görligt p.g.a. sekretess, men vi kan konstatera att utvecklingen på motståndarsidan inte har stått still.
Utöver detta har vi vissa sjöminor kvar samt RBS-17 inom Amfibiebataljonen. För att få ut sjöminor krävs tillräckligt många minbärande fartyg, och för att uppnå effekt med den korträckviddiga RBS-17 vår i unika och stora skärgårdmiljö så krävs det åtskilligt med eldenheter för att kunna uppnå effekt. Inte heller här avser jag inte gå in på några detaljer.
Sist men inte minst har vi våra fyra ubåtar. Dessa är dock begränsade till nyttjande av torpeder.
Vad som ofta glöms bort när sjömålsstrid diskuteras är vikten av sensorer, i synnerhet för att kunna verka med RBS-15 på stora avstånd. Här är våra fasta sensorer i form av radarkedjan samt flygande resurser viktiga komponenter. Den fasta radarkedjan är av sin natur (fast materiel) sårbar i händelse av krig. Därför blir flygande rörliga sensorer så som ASC 890 samt sjöoperativ radarspanande helikopter viktiga. Vå flygande spaningsradar ASC 890 finns endast i två unika exemplar och Hkp 14 är som bekant långt ifrån levererad.
Sammanfattningsvis landar vi då i följande sammanställning under den kommande försvarsinriktningsperioden avseende bekämpningskapacitet. Sju robotbärande korvetter, fyra ubåtar och en amfibiebataljon som ska kunna verka efter vår 270 mil långa kust både på ostkusten, sydkusten, västkusten och tunt Gotland. Lägg där till att det är samma sju korvetter som ska jaga ubåt, eskortera viktiga transporter till Gotland etc. 
Huruvida det här är tillräckligt behöver jag nog inte ens gå in på, utan konstaterar istället att f.d. Chefen för Marinen Dick Börjesson uttryckte följande för inte så särkilt länge sedan. Han ansåg att det var ”hårda bud” när antalet ytstridsfartyg skulle krympas till en numerär om 36! Idag har vi sju…. Antalet ubåtar och amfibibataljoner har sedan FB-00 stympats på samma sätt.
Till detta skall läggas ett Flygvapen med RBS-15 bärande JAS 39 också, men som namnet JAS (Jakt, Attack, Spaning) anger så ska man syssla med mycket annat också.  

Avgörande materielsystem i vår framtida Marin

Bevakningsbåtar
Regeringen har genom sin proposition (förhoppningsvis) räddat sju Bevakningsbåt typ 80 från skrotdöden. Fartygen som byggdes särskilt för inomskärs ubåtsjakt och levererades till Marinen i mitten av 90-talet har mycket mer kvar att ge, även om det behövs genomföras en rad materielåtgärder för att kunna vidmakthållas. Försvarsmakten hade planerat för att avveckla alla dessa sju (fem skulle vidmakthållas vid bevakningsbåtskompaniet i Göteborg). 
Fartygen är redan avrustade och föreslås bli reservdelar och/eller skrot. Självstympningen, som motiveras med brist på personal och pengar, håller således på att verkställas, men ser nu ut att räddas av gong-gongen.
Bojbåtar
Marinens sista bojbåt avvecklades bara några veckor efter att Operation Örnen i oktober förra året hade avslutats med motiveringen att ”Försvarsmakten ej längre har behov av Hydrofonbojfartyg typ Ejdern i insatsorganisationen”. Bojbåtarna levererades till Marinen i mitten av 90-talet och var i drift i knappt 10 år. Därefter har de legat upplagda på land, och därmed kunnat hållas i gott skick. 2009 överfördes två av dessa bojbåtar, HMS Svärtan och HMS Viggen till Sjöfartsverket där de idag använd för sjömätning och har fått namnen Anders Bure och Johan Månsson. Den tredje bojbåten HMS Ejdern överläts till FOI 2011. Den sista bojbåten HMS Krickan avvecklades enligt beslut den 11 november 2015 och skänktes senare till Sjövärnskåren Gotland.
Samtliga bojbåtar används nu av andra organisationer, således kan man dra slutsatsen att de inte var helt förbrukade. Eftersom det inte alls är okänt att passiva sensorer och bojsystem är ett optimalt  hjälpmedel för att detektera ubåtar och undervattensfarkoster så är det märkligt att dessa fartyg har avvecklats. Det är osannolikt att en inkräktande ubåt skulle köra rakt in i ett område där aktiv sonarsändning sker, det vore likställt med att vilja bli upptäckt. Därför är bojbåtar en mycket viktig komponent i en ubåtsjaktstryka, och det var exakt av den anledningen som de fyra fartygen anskaffades på 90-talet.
Om jag tar mig friheten att tycka till i ärendet, så hade jag önskat att man istället för att fatta beslut om avveckling av HMS Krickan den 11 november istället hade fattat beslut om driftsättning. Genomför omedelbart nödvändiga materielåtgärder, återinstallera avrustad boj- och analysutrustning. Kommendera den personal som senaste åkte på systemet att påbörja utbildning av en besättning. Det handlar om ca 10 personer i en besättning och nyckelkompetensen finns fortfarande kvar på olika ställen i Försvarsmakten. Syftet skulle vara att snabbt återuppbygga kompetens och därmed hade vi legat på framkant. Det må säkert finnas en rad hinder och omständigheter som inte jag känner till, men hinder är till för att överbryggas – om man vill!
Nu är regeringens inrikting att fyra av de sju Bevakningsbåt 80 som förhoppningsvis räddas från skrotdöden ska byggas om till just bojbåtar och därmed är cirkeln åter igen sluten. Hade vi räddat och driftsatt HMS Krickan så hade vi haft ett förhandsläge där operatörsträning hade kunnat genomföras ombord på en kostnadseffektiv mindre plattform. Nu är den möjligheten borta.

Korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall 
Regeringen ger i sin proposition per definition äntligen klartecken (så fort riksdagen antagit proppen) att påbörja ombyggnaden av korvetterna HMS Gävle och HMS Sundsvall enligt plan. Exakt vilka åtgärder som ska genomföras är oklart, men de är planerade att nyttjas till ca 2025, d.v.s. enbart 10 år. Det anser jag är för kort tid. De bör givetvis vidmakthållas längre än så, och eventuella nya ytstridsfartyg ska givetvis inte ersätta dessa två. Nya fartyg bör istället anskaffas för att utöka numerären.
HMS Sundsvall är i dag i drift vid 4. Sjöstridsflottiljen men systerfartyget HMS Gävle ligger sedan två och ett halvt år tillbaka avrustad på Muskö. Avrustningen skedde snabbt då fartyget skulle byggas om. Sedan dess har inget hänt då Alliansregeringen vägrade att fatta det nödvändiga beslutet.
De två systerfartygen HMS Göteborg och HMS Kalmar kommer sannolikt att bli skrot inom kort efter att ha legat avrustade sedan 2004 respektive 2006.

Korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö
I regeringens proposition anges ska bli vedettbåtar(!) Således ska dessa båda korvetter reduceras på personal och materiel. Det här är för mig en obegriplig väg att gå givet omvärldsläget. En vedettbåt är per definition i praktiken ett obestyckat fartyg avsett för sjöövervakning, läs HMS Jägaren på Västkusten.
Det är knappast så att vi behöver färre sonar och robotbärande korvetter i Marinen. Antalet sju ska heller inte ses som ett tak längre. Så var det möjligen tidigare, men jag har inte hört någon politiker som uttryckt att Marinen inte får ha fler än sju korvetter. Att vidmakthålla dessa två med befintlig materiel skulle enligt FMV beräkningar i princip vara kostnadsneutralt, ändå väljer FM att avveckla korvettförmågan på dessa två enheter, oklart varför.
Om man prompt vill ta bort två ubåtsjaktplattformar så hade det åtminstone varit rimligt att vidmakthålla dessa som robotbåtar och behålla robotställ, robotar samt personal för detta. Det hade krävts en (1) extra personalrad per fartyg. I operativ tröskelhöjande effekt hade det inneburit ytterligare 16 extra sjömålsrobotar kunnat vara möjliga att nyttja till sjöss. Det hade inneburit att vi gick från 56 robotar (7 fartyg x 8 robotar) till 72 robotar. Procentuellt hade det inneburit en ökning med hela 29%. Att man nu väljer bort den möjligheten är som sagt obegripligt.
Grundproblemet ligger på sjöövervakningsuppgiften som skall lösas 365/12/24. Med så få fartyg som Marinen förfogar över idag så vidhåller jag att man måste hitta andra lösningar så att Marinens fartyg får möjlighet att öva kvalificerad väpnad strid i större omfattning, d.v.s förbereda oss i ännu större utsträckning för att lösa den viktigaste huvuduppgiften. Mitt förslag på lösning har jag skrivit om tidigare, dvs införliva Kustbevakningen i Marinen och överlåt sjöövervakningsuppgiften på de som har bäst fartyg för ändamålet. Men oavsett om det är HMS Stockholm och HMS Malmö som ska lösa sjöövervakningsuppgifter i framtiden så är det ändå obegripligt att efterfrågade förmågor ska tas bort.
Det pratas i propositionen om dubbla besättningar till fartygen. Men att först stympa fartyg och därefter tillföra dubbla besättningar ökar enligt mitt sätt att se det inte försvarsförmågan i krig, den ökar enbart uthålligheten i den fredstida sjöövervakningen. För att utöka försvarsförmågan i krig, där händelseförloppen bedöms vara snabba behövs enligt min bedömning fler fartyg, inte fler besättningar.
Än är det dock inte för sent för regeringen och Försvarsmakten att ändra sig i den här frågan, men det kanske är att hoppas på för mycket… Sverige behöver fler sonar och robotbärande fartyg, inte färre.
Ubåtar
Våra ubåtar vidmakthålls till en mycket låg numerär, nämligen fyra. I dagsläget tre ubåtar av Gotlandsklass och HMS Södermanland. Ubåtar utgör för Sverige även i fortsättningen en mycket viktig komponent i det marina spektrumet av förmågor. Att affären med nya ubåten A26 gick i lås är viktigt, men tyvärr kommer torped även i fortsättningen att vara huvudvapnet. Jag har tidigare skrivit om ubåtens konfiguration och ställt frågan om den givet omvärldsutvecklingen är operativt relevant?
Den låga numerären om fyra kommer tyvärr att vidmakthållas in i framtiden. Det fanns en ypperlig möjlighet att öka numerären till fem i samband med att A26 levereras. D.v.s två nya ubåtar samt tre äldre av Gotlandsklass. Så blev det inte, istället kommer en av våra tre Gotlandsubåtar att utgå tillsammans med HMS Södermanland. Mycket olyckligt!
Minröjningsfartyg och Visbykorvetter
In i framtiden tar vi med oss fem Visbykorvetter, fem minröjningsfartyg typ Koster och två mindre röjdykarfartyg. Visbykorvetterna får inget robotluftförsvar, det finns inte längre med på den politiska agendan. Det här kommer att även i fortsättningen inverka på förmågan att kunna skydda andra fartyg under ett luftvärnsparaply under exempelvis en eskort. Numerären fem är dessutom alldeles för liten när totalen av ytstrids fartyg endast är sju.
Minröjningsfartygen som också är fem till antalet är ytterst kompetenta och kan även bidra inom ubåtsjakten med sin högupplösta sonar som kan åstadkomma näst intill fotografiska bilder av havsbotten. Fartygen är ”sakletare” av rang, men de är som allt annat i Marinen alldeles för få till antalet. Betänk om uppgiften skulle vara att hålla leder till vår största importhamn Göteborg öppna samtidigt som leder till våra egna basområden måste hållas öppna för våra egna syften…. Två av fartygen i Landsortsserien avvecklades 2009 då man valde att inte uppgradera dessa till Kosterklass. Det var ett dumt beslut, men som vanligt är det dyrt att vara fattig.
I regeringens proposition framgår att ersättare till minröjningsfartygen planeras i perioden bortom 2020. Vad gäller nya ytstridsfartyg som tidigare låg i materielplanen så är de i regeringens underlag nu helt borta på samma sätt som ersättare av stödfartyg. Det här är inte bra alls eftersom det kommer att innebära att numerären ytstridsfartyg under överskådlig framtid kommer att hållas på den alldeles för låga numerären sju.

Sjöinfobataljonen
Ett marint krigsförband som ofta glöms bort är Sjöinformationsbataljonen där Sjöbevakningskompanierna med sina fasta radarstationer ingår. Här finns även Marinens Radio som ansvarar för allt samband i Marinen samt den kanske mindre kända UVSC (Undervattensspaningscentralen) som finns på Muskö. I regeringens proposition anger man att man inom ramen för satsning på ubåtsjakt ska utöka antalet fasta undervattenssensorer vilket är mycket bra och framför allt kostnadseffektivt avseende spaning. Med anledning av reportaget i radio så får vi hoppas på att man även får utökad personalram. 

Sammanfattning

Jämfört med hur FB09 såg ut så utökas inte Marinens numerär i något avseende. De sju bevakningsbåtarna har däremellan avvecklats, men är nu på väg tillbaka räddade av regeringen. Därmed har vi Status Quo. Eftersom numerären inte ökas i något avseende så innebär det givetvis problem med att öka den marina försvarsförmågan. 
Trots att vi har en omfattande ökning av aktiviteten på och över Östersjöns yta, samt otvetydiga undervattenskränkningar så vill Försvarsmakten (ÖB) ändå lägga 18 miljarder på en basplatta, vilket primärt handlar om materiel till Armén. ÖB avråder bl.a. från att stärka ubåtsjaktförmågan. Motivet ska vara att det skulle försämra förmågan att möta ett väpnat angrepp. Det här får jag inte ihop, ubåtsjaktförmåga är en vital komponent i förmågan att möta ett väpnat angrepp och för att kunna hävda vårt territorium. 

Försvarsmakten bedömer att en högre prioritering av ubåtsjaktförmågan inom nuvarande ekonomisk ram, skulle, för såväl marinförbanden som för Försvarsmakten i sin helhet, leda till en sammantaget lägre operativ effekt och därmed en försämring av förmågan att möta väpnat angrepp. Försvarsmaktens svar är i sin helhet hemligt.

Nu har regeringen och övriga politiska partier gjort en annan bedömning och gör vissa satsningar på ubåtsjaktförmågan ändå vilket enligt min bedömning är helt nödvändigt.

Avslutningsvis frågan om Gotland. Även här avråder ÖB politikerna från att basera permanenta förband på ön. Men även inom detta område så gör politikerna en annan bedömning och pekar ut Gotland som ett synnerligen strategiskt intresse, vilket även många andra experter gör, både svenska och utländska. För den som undrar varför det är viktigt att vara på Gotland så rekommenderas läsning av Peter Hammarbergs blogginlägg från 2009. Slutsatserna anser jag fortfarande är giltiga.

Varför då diskussion om Gotland i detta inlägg med marint tema, Gotland är ingen marin angelägenhet tänker säkert många av er läsare. Men faktum är att all tung materiel som ska flyttas till Gotland kommer oundvikligen att tvingas transporteras på köl över havet. Samma sak gäller för alla förnödenhetstransporter till och från Gotland. För att i kris eller krig skydda dessa transporter så kommer oundvikligen marina stridskrafter att krävas. Men tanke på vår oerhört låga numerär så ligger det således i ett marint intresse att det som ska nyttjas på Gotland redan finns där från början så att inte våra fåtaliga marina stridskrafter blir bundna hit. Det kommer förmodligen i ett sådant läge finnas en rad andra viktiga uppgifter att lösa.

Den övergripande slutsatsen baserat på propositionen blir då att Marinen vidmakthålls på en mycket låg nivå. Ubåtsjaktförmågan förstärks i vissa avseenden, men förmågan att verka mot sjömål ökas inte då numerären av vapenbärare inte ökas, och inte heller kommer något nytt robotsystem att tillföras under perioden. 

Genom att vidmakthålla korvetterna Stockholm och Malmö som antigen korvetter alternativt robotbåtar hade en ökad förmåga kunnat åstadkommas med mycket ringa medelDet här är som Allan Widman brukar säga ”en lågt hängande frukt”. Men kanske hängde den så lågt att ingen såg den….

Vår framtida marin ser således ut som den har gjort sedan FB-04 då det inte fanns något hot då hela Försvarsmakten ominriktades mot internationella insatser. Detta trots att omvärldsläget nu i grunden är förändrat, att Ryssland rustar i mycket stor omfattning, att Europas gränser har flyttats med hot om militört våld och att vi har haft omfattande undervattenskränkningar. Inget av detta anses således föranleda behov av en utökad marin.

Rekrytering via hemsidan

Det finns anledning att fundera och reflektera över Försvarsmaktens nuvarande rekrytering och framför allt hur den effektueras via myndighetens hemsida.

Denna blogg har i flera äldre inlägg varit mycket kritisk över hur en stor statlig myndighets hemsida tillåts bli hemvist för anställda vilka med stor entusiasm men mindre fackkunskap lägger ut platsannonser och nyhetsartiklar. Att skriva på en myndighets hemsida är delvis en typ av myndighetsutövning. I sak handlar denna kritik bland annat om det faktum att tusentals anställda har rätt att utan central korrekturläsning lägga ut platsannonser i den del som till vardags brukar benämnas ReachMee. Tanken är att denna blogg i närtid ska gå igenom ReachMee och även komma med några konkreta förslag till förbättringar.

Dagens inlägg handlar dock om hur myndigheten rekryterar via sin hemsida.

I stort sett har Försvarsmaktens rekryteringsaktiviteter via hemsidan utvecklats utomordentligt kraftigt under de senaste åren. Det märks att den frivilliga rekryteringen ställer helt andra krav på aktivitetsnivå jämfört med hur det var i den tid där en årlig beställning av värnpliktiga var den centrala händelsen. Blivande yrkes- och reservofficerare samt civila arbetstagare behövde man knappt rekrytera utan de kom i alla fall.

Om man i dag går in på hemsidan så finns där tre flikar uppe till höger. Dels finns det den ”vanliga” hemsidan (”Myndigheten”), dels finns en flik om rekrytering (”Jobb och karriär”) och slutligen finns det en flik med bloggar.

Om man nu klickar på den flik som handlar om rekrytering så kommer man till en ”häftig” sida, helt olik den flik som handlar om myndigheten.

Tyvärr blir det lite konstigt redan på den första sidan.

Det första jag läser är följande:
ALLTING BÖRJAR MED GRUNDUTBILDNING
Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning. Grundutbildningen är en både praktisk och teoretisk utbildning som öppnar dörren till många möjligheter för ett intressant och spännande jobb.”

Enligt min mening är detta helt fel. Det finns ett flertal karriärer som inte alls behöver någon ”grundutbildning”. Lägg för övrigt märke till att myndigheten nu talar om ”grundutbildning” och inte om ”grundläggande militär utbildning” – är detta ett första steg mot den längre grundutbildningen om 9-12 månader?

Vad är det då för karriärer som inte behöver grundutbildning (dvs. för närvarande om cirka 3 månader)? 

Enligt min mening behövs det ingen grundutbildning för följande arbeten.
  • Arbete som civil arbetstagare
  • Tidsbegränsad anställning med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.
  • Medarbetare som tecknar frivilligavtal för tjänstgöring inom Försvarsmakten
Det är också så att de facto är vägen fortfarande för många baserad på tidigare genomgången grundutbildning som värnpliktig.

Längre ner på sidan läser jag följande.
”SÅ HÄR KAN DU TJÄNSTGÖRA
I Försvarsmakten finns det fyra huvudinriktningar att välja mellan när det gäller tjänstgöring. Det är soldat/sjöman, officer, specialistofficer och civil tjänst. Inom varje inriktning finns flera vägar att välja. Du har möjlighet att engagera dig på deltid eller heltid beroende på vilken tjänst du har.”
Det är här det enligt min mening blir helt fel. 

Hemsidan beskriver alltså ett system där Försvarsmaktens personal kan indelas i de fyra ”personaltyperna” soldater/sjömän, officerare, specialistofficerare samt de som har en ”civil tjänst”. Tjänstgöring i hemvärnet omnämns inte ens!

Detta system stämmer heller inte alls med hur författningsstödet ser ut. Försvarsmaktens militära personal beskrivs i detalj i förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Den militära personal som hemsidan försöker beskriva borde alltså benämnas yrkesofficerare, reservofficerare samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Jag lämnar det där med ”civil tjänst” därhän just nu.

Om man sedan klickar sig vidare blir det mer intressant men också lite mer begripligt. Låt oss börja med soldater/sjömän. Så här står det om man klickat sig vidare.
”Du kan tjänstgöra i armén, marinen, flygvapnet eller Hemvärnet inom en mängd befattningar. En stor del av din tid övar du under realistiska förhållanden, varvat med teoretisk utbildning. Du erbjuds kontinuerligt möjligheter att vidareutveckla dig inom din kompetens och profession. Kanske har du som mål att en dag bli gruppchef?
Du kan tjänstgöra på heltid som GSS/K eller deltid som GSS/T. Som tjänstgörande på deltid är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”

Nu förstår jag inte alls längre. Texten pratar bland annat om ”Hemvärnet” (vilket inte ska skrivas med inledande versal) men sedan omnämns bara de båda tjänstgöringsformerna kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring. Tjänstgöring i hemvärnet som hemvärnsman har dock inget som helst med någon av dessa tjänstgöringsformer att göra! Kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring är bara meningsfulla begrepp om de kopplas till en anställning. Som hemvärnsman är man inte anställd. 

OK, låt oss gå vidare och klicka på ”officer”.

Där står det att man är ”ledare”. Det nämns också att man antingen tjänstgör kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Senare i texten framgår att man ska genomgå något som heter officersprogrammet.

Vi rasar vidare och klickar på ”specialistofficer”. Så här står det.
”En specialistofficer är precis vad det låter som. En specialist, en expert inom sitt tjänsteområde. På förbandet får du en ansvarsfull roll inom ditt område och är soldaternas eller sjömannens närmaste befäl.

Som specialistofficer stödjer du officeren i ledningen av verksamheten. Beroende på tjänst kan du efterhand komma att ansvara för ett eget team, där du får leda och utbilda dina mindre erfarna kollegor så att de kan växa i sina roller.

Du kan tjänstgöra kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Som tidvis tjänstgörande är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”
Jag kan ha respekt för att delar av myndighetens personalförsörjningssystem är svårt att beskriva – mycket på grund av de 11 unika militära personalgrupperna. Men det finns ändå anledning att fundera över om inte hela strukturen (”trädet”) borde kunna göras annorlunda.

Det är denna bloggs åsikt att en bättre struktur skulle vara enligt nedan. Idén bygger på att den individ som läser på hemsidan redan då har lite vaga begrepp om hur mycket han eller hon tänker engagera sig.

Den första frågan som bör ställas är om läsaren vill arbeta heltid i Försvarsmakten eller bara tjänstgöra ibland. 

Om svaret på frågan är att individen villl engagera sig på heltid i Försvarsmakten så finns det alltså två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: yrkesofficer respektive kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.
  1. Kontinuerligt tjänstgörande officer
  2. Kontinuerligt tjänstgörande specialistofficer
  3. Kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman
Utöver dessa tre personalkategorier kan man också anställas som civil arbetstagare. I vissa fall kan en sådan anställning resultera i att man under vissa omständigheter blir militär personal.

Om svaret på frågan är att man vill bara arbeta i Försvarsmakten ibland så måste man göra ett nytt val: vill man engagera sig som anställd eller med någon typ av tjänstgöringsavtal? 

Vill man engagera sig som anställd men bara tjänstgöra ibland så finns det två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: reservofficer respektive tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.
  1. Tidvis tjänstgörande officer
  2. Tidvis tjänstgörande specialistofficer
  3. Tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman
Om svaret på frågan är att man bara vill tjänstgöra ibland och inte vill vara anställd så är valet enkelt: då ska man bli hemvärnsman eller frivillig personal.

Detta blev ett långt inlägg och jag har full förståelse om det verkar rörigt. Men – Försvarsmaktens personalsystem är rörig och innehåller många komponenter som inte finns hos någon enda annan arbetsgivare i Sverige.

Ska jag försöka sammanfatta denna bloggs kritik mot den nuvarande strukturen på myndighetens hemsida är det att den nuvarande strukturen tillämpar en omvänd ordning: först ska man bestämma vad man skall bli och sedan ska man bestämma hur mycket man ska tjänstgöra. 

Vi som jobbar med denna blogg tror att en omvänd ordning vore betydligt mer logisk. Det är också så att den nuvarande strukturen oavsiktligt döljer både anställning för tidvis tjänstgöring och de möjligheter som tjänstgöring i hemvärnet kan innebära. Som vanligt är det k-personalen som bildar normen, när det i själva verket borde vara tvärtom!

GMY

Sinuhe