Det spända läget i Mellanöstern, det läge som i sin aktuella fas rått i flera år och då främst som ett slags ställningskrig på låg konfliktnivå mellan USA tillsammans med allierade Israel och Saudiarabien m fl och Iran, tog en dramatisk vändning vid årsskiftet då Trumps USA överraskande genomförde den i internationella sammanhang synnerligen […]
Sökresultat för: insatsberedskap
Efter valsegern: Erdogan ensam herre på täppan, men vad händer nu, vart går Turkiet?
av Michael Sahlin Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet […]
Ett perspektiv på nuet
Mot bakgrund av pågående undervattensverksamhet i Stockholms skärgård kan det vara värt att reflektera över insatsförsvarets förmåga. Även om nedanstående inlägg, författat av översten Hans Nilsson, är armécentrerat, ger det ett en bra grund för en stunds eftertanke. Balans i diskussionen/analysen om vad som var bra/mindre bra i Försvarsmakten under det kalla kriget jämfört med […]
Marinens vikande övningstrend 2001-2013
För ungefär en månad sedan fick jag en passning från Johan Wiktorin då han skrev inlägget om den oövade armén – ett inlägg jag själv kompletterade genom att sammanställa arméns gångtidsuttag. Tidigare har även Wiseman skrivit två inlägg om den vikande trenden och kompetensskulden i Flygvapnet och hur flygtidsuttaget har minskat under de senaste tolv åren. Nu kan läget för hela Försvarsmakten skönjas då jag här nedan har sammanställt hur utvecklingen har sett ut för Marinen under de senaste tolv åren.
Inledning
Underlaget är hämtat från Försvarsmaktens årsredovisningar under perioden 2001-2013. Jag har i möjligaste mån enbart hämtat originaltext från dokumenten. I vissa fall har jag lagt till vissa meningar i syfte att skapa ett bättre sammanhang för läsaren.
Avsikten var att enbart belysa Marinens övningsverksamhet och gångtidsuttag. Jag konstaterade dock relativt snabbt att det krävs mer än så för att ge en bra bild av läget. Jag har därför valt att kortfattat även ta med mer övergripande bakgrundsfakta, försvarsmaktens ekonomiska situation samt operativa bedömningar av den samlade förmågan för att skapa en bättre förståelse för helheten. Jag har i texten fetmarkerat vissa anmärkningsvärda detaljer.
2001
Marinförbanden har drabbats hårt av de återkommande ekonomiska reduceringarna. Detta har starkt påverkat uppnådda resultat. Reduceringar har gjorts på gångtid och materielunderhåll. För de marina förbanden så förkortades värnplikten med 4 veckor beroende på ekonomin.
Ubåtsjaktförmågan har under året nedgått. Detta beror på minskad gångtid, tidigarlagd utryckning och brist på målubåt. Det sistnämnda beror på det faktiska antalet operativa ubåtar.
Vad avser gångtidsuttaget under året har främst patrullbåts-, minröjnings-, och korvettförbanden drabbats. Gångtidsuttaget per fartyg ligger under vad som erfordras för verksamhetens bedrivande.
Under året har sjöminröjnings- och amfibieförbanden ominriktats mot internationell verksamhet. De marina förbanden har uppnått planerad förmåga att nyttja internationella reglementen.
Ytstridsförbanden har genomfört incidentuppgifter vid tre tillfällen och ubåtsförbandet vid fyra tillfällen. Sammantaget bedöms förmågan att lösa de ställda huvuduppgifterna vara erforderlig till god.
2002
Resultatet av genomförd övningsverksamhet är gott. Det finns dock anledning att erinra om att man medvetet dragit ner ambitionsnivån i syfte att åstadkomma en snabb och radikal omstrukturering av Försvarsmakten. Utbildning och övning på lägre nivå håller hög standard, mycket tack vare officerares och värnpliktigas engagemang. För att utveckla officerskåren kunskap att leda högre förband krävs dock en ambitionsökning i övningsverksamheten.
Övningsverksamheten i Marinen har uppnått goda resultat. Samtliga förband har deltagit i SAMMARIN med gott resultat så när som att samverkan mellan fartygsförband och amfibieförband som inte har genomfört i tillräcklig omfattning. Inte heller har förmågan till väpnad strid övats i tillräcklig omfattning.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar till god. Förmågan att möte mer omfattande militära operationer kräver anpasningsåtgärder. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. (Anm: Här kan man konstatera att det finns brister i samtliga avgörande områden.) Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning (Anm: Redan 2002 levererade således ÖB beskedet om enveckasförsvaret, detta har dock undgått de flesta. Sedan dess har dessutom åtskilliga förband och materielsystem avvecklats).
2003
Reformeringstakten i Försvarsmakten har varit överskattad. 2003 har därför medfört stora konsekvenser inför det kommande försvarsbeslutet bl.a. p.g.a. förändrade politiska ambitioner. Detta har lett till omedelbara besparingskrav på all verksamhet under det gångna året, därmed har möjligheten att genomföra försvarsbeslutets ambitioner starkt begränsats. För att klara detta har Försvarsmakten reducerat antalet värnpliktiga, minskat övningsverksamheten och senarelagt materielanskaffningen.
De marina förbanden har genomfört övningar enligt plan efter reduceringar. Under året har gångtidsuttaget på fartyg minskat jämfört med föregående år.
Den samlade förmågan att lösa de nya uppgifterna givet ett nytt omvärldsläge bedöms som godtagbar. De största bristerna i förmågan att kunna möta ett väpnat angrepp är inom områdena ledning, samövning i högre förband, precisionsbekämpning, underrättelser, logistik samt helikopterförmåga. Dessutom bedöms uthålligheten som begränsande vid ett angrepp i mer än en riktning.
2004
De ekonomiska förutsättningarna har påverkats både genom att anslagen i olika avseenden reducerats eller begränsats till sitt utnyttjande. Omprioriteringar har fortlöpande varit nödvändiga. Ambitionen i verksamheten har successivt anpassats för att kunna hålla de efterhand förändrade budgetramarna
Den fortsatta försvarsreformen innehåller ofrånkomligen stora osäkerheter.
Förmågan att lösa de tidigare fyra huvuduppgifterna bedöms sammantaget som godtagbar(!?)
Generellt sett har gångtidsuttaget i Marinen även under 2004 varit lågt.
2005
De nationella uppgifterna att värna landet och hävda vårt territorium gäller alltjämt, men är för tillfället nedtonade på grund av läget i vår närmaste omvärld.
I nuvarande omvärldsläge och kopplat till de krav som ställs på Försvarsmakten är förmågan att hävda vårt territorium sådan att den till största del motsvarar behovet.
Under 2005 har Försvarsmakten genomfört övningar i en omfattning som i stort motsvarar de närmast föregående åren. Det är anmärkningsvärt att detta har lyckats trots de påtagliga påfrestningar som FB 04 har inneburit för såväl enskilda individer som Försvarsmakten som organisation. Vanligaste konsekvenserna av omstruktureringen är att ett antal övningar genomförts med färre deltagare, och/eller färre deltagande enheter, än planerat.
2006
Avseende beredskapen visar årets värdering på att inga avgörande avvikelser eller brister föreligger i Försvarsmaktens förmåga att efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling och successiva beslut av regering och riksdag kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet(!)
Under 2006 har Försvarsmakten genomfört utbildning och övningar i en omfattning som i stort motsvarar 2004 och 2005. 18 av de planerade 66 övningarna under året ställdes in. Det bör dock noteras att brister i tillgänglighet och prestanda i vissa viktiga system, tillsammans med marinens personalsituation efter försvarsbeslutet 2004, har gjort att förmågan att värna den territoriella integriteten i år värderas lägre än föregående år.
Försvarsmaktens procentuella deltagande inom rikets samlade sjöräddning har successivt minskat i takt med minskat antal sjögående plattformar och minskat gångtidsuttag inom marinen.
2007
Den positiva bild som framgår av årsredovisningen av vad som åstadkommits under året, och de tre senaste åren, innebär inte att reformeringen i alla delar löper problemfritt. Vi har lagt en grund, men reformeringens framgång är därigenom inte säkrad långsiktigt. Strukturen vi har i och med utgången av 2007 har utomordentligt små marginaler.
Vi har ett långsiktigt strukturellt problem som kan sammanfattas med att vi har en obalans mellan uppgifter och resurser som utan reala resurstillskott kommer att bli allt större. Den insatsorganisation vi nu har är en minimistruktur för att upprätthålla grundförmåga och för att kunna lösa internationella uppgifter på den nivå vi gör idag. Med obalans menas att vi har otillräckliga resurser för att över tiden använda och vidareutveckla våra förband så att de kan utföra sina uppdrag. Det bör i sammanhanget också påpekas att flera av de besparingar som vidtogs under hösten inte hunnit påverka årets verksamhetsresultat.
Förmågan att möta ställda krav efter allvarlig och varaktig försämrad omvärldsutveckling bedöms liksom föregående år som god. Trots denna positiva tendens på den övergripande nivån finns i vissa avseenden brister och avvikelser, som i större eller mindre utsträckning påverkar förmågan att lösa en viss uppgift (vilken uppgift som avses redovisas ej i den öppna delen).
2008
I samband med delårsrapporten 2007 identifierade Försvarsmakten att den ekonomiska situationen skulle bli mycket bekymmersam för 2008 och för följande år. Det allvarliga läget föranledde Försvarsmakten att hos regeringen hemställa om en anslagsomfördelning för att tillsammans med interna besparingar skapa balans i förbandsverksamheten. Regeringen och riksdagen fattade sina slutgiltiga beslut om den begärda anslagsomfördelningen under hösten 2008. I avvaktan på detta beslut tvingades Försvarsmakten att planera verksamheten för 2008 på en mycket låg nivå, för att undvika risken för anslagsöverskridande.
Försvarsmakten har i huvudsak uppfyllt ställda krav men det har skett utifrån väsentligt sänkta målsättningar för utbildningsverksamheten som bl.a. har inneburit att ett stort antal förband endast genomfört övningar på plutons- och kompaninivå.
Värderingen av Försvarsmaktens operativa förmåga visar att myndigheten kan möta de krav regeringen ställer i nuvarande omvärldsläge. Förmågan att lösa uppgifterna i ett försämrat omvärldsläge bedöms nu innehålla brister som begränsar handlingsfriheten och förmågan.
Utbildning av fartygsbesättningar har slutförts till fastställda produktionsmål PersQ2 kompani/division. Sammantaget är resultatet bättre än förväntat mot bakgrund av genomförda insatser, bl a i Tchad, låg personalrörlighet på fartygen samt den relativt höga andelen av anställda officerare. Årets begränsade övningsverksamhet har till del uppvägts av insatsuppgifter internationellt. Personalläget är fortfarande ansträngt för de marina förbanden. Förbanden har inriktats mot att prioritera förmågan på kompani- och fartygsnivå.
2009
Försvarsmaktens förmåga att vid ett försämrat omvärldsläge kunna hantera händelseutvecklingar och hot som kan drabba Sverige samt att kunna öka förmågan till internationella insatser kan upprätthållas över tiden, om än med i vissa delar begränsad förmåga. Främst rör bristerna det materiella och personella läget vid vissa förband och inom vissa funktioner, men också bristande planläggning och bristande tillgänglighet samt prestanda i vissa materielsystem. Den genomförda värderingen visar att Försvarsmaktens samlade operativa förmåga 2009 i stort kvarstår på en likvärdig nivå som vid utgången av år 2008.
Marinen har inom ramen för Europeiska unionens operation Atalanta skyddat sjötransporter av förnödenheter och hjälpsändningar samt framgångsrikt bidragit till ett förbättrat säkerhetsläge för sjöfarten i Adenviken. Förbandet har bidragit till utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga att genomföra kortvariga insatser samt möta en okvalificerad aktör och därvid verka stabiliserande.
Avseende gångtidsuttaget under året kan man se en kraftig ökning jmf föregående år. Detta beror i huvudsak på att insatsen i Adenviken (ME 01) genomfördes med två korvetter där 4400 gångtimmar förbrukades.
2010
Året har för Försvarsmakten till stora delar präglats av ett omfattande förändringsarbete genom att införandet av insatsorganisation 2014 (IO 14) påbörjats.
Den genomförda operativa värderingen av Försvarsmakens förmåga visar att vissa begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge. Dessa begränsningar har till stor del sin grund i den fram till 2010, p.g.a. den så kallade strategiska time-outen.
Övningsverksamheten har i stort genomförts enligt plan. Målsättningarna för marinförbanden har i allt väsentligt uppnåtts under 2010. Dock har uppsättning, genomförande och avveckling av ME 02 inom ramen för EUNAVFOR operation ATALANTA medfört begränsningar avseende personal och materiel vid övriga förband.
För ubåtsflottiljen har verksamheten till sjöss inriktats mot vapenövningar som en del av återtagandet efter utebliven verksamhet under 2009.
2011
Försvarsmaktens samlade operativa förmåga visar att Försvarsmakten har förmåga att över tiden möta de krav på förmåga som ställs på omvärldsbevakning, insatser för att hävda Sveriges territoriella integritet och insatser internationellt samt utveckling av insatsorganisationen. Den genomförda värderingen visar att begränsningar finns i förutsättningarna för Försvarsmakten att kunna möta olika former av händelseutvecklingar och hot som kan uppstå vid ett försämrat omvärldsläge.
I september erhölls ett antal rapporter om eventuellt främmande undervattensverksamhet i Göteborgs skärgård. Dessa observationer och iakttagelser medförde att Försvarsmakten genomförde en spaningsinsats och ett omfattande analysarbete. Analysen ger vid handen att Försvarsmakten inte kan utesluta att främmande undervattensverksamhet har förekommit.
Gångtidsuttaget under året har ökat något jämfört med föregående år. Samtidigt som antalet gångtimmar för Visbykorvetter minskat.
2012
Innevarande års värdering av den operativa förmågan visar att det fortsatt finns begränsningar i att kunna möta olika händelseutvecklingar och hot som kan uppstå främst vid ett försämrat omvärldsläge och högre konfliktnivåer.
Produktionsmålsättningarna vid de marina förbanden har i stort uppnåtts såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt. Personell uppfyllnad av de marina förbanden går framåt, men inte så snabbt som är önskvärt utifrån ställda uppgifter. Vakanssituationen vid hälften av de marina insatsförbanden har dock reducerat förbandens samträning till sjöss och i skärgården.
2013
Avseende den marina verksamhets har balanseringen under året har primärt förskjutit amfibieförbandens förmåga att strida i sammansatta förband. Även sjöstrids, ubåts- och basförbanden har skjutit fram stridsövningar i sammansatta förband.
Under 2013 har övningsverksamheten, inklusive repetitionsutbildning med GSS/T, genomförts med hög ambition och bra resultat. Andra halvårets övningsverksamhet fick dock genomföras med viss reducerad ambition med hänsyn taget till genomförd anpassning av verksamheten för att innehålla ekonomiska ramar och personella resurser. Begränsningar finns inom undervattens- och sjöminröjningsförmågan p.g.a. vissa systembrister.
Gångtidsuttaget under året har ökat något, mycket beroende på att två korvetter av Visbyklass levererats i version 5, och det totala gångtidsuttaget var därmed tillbaka på samma nivå som under 2011.
Sammanfattning
I årsredovisningarna kan skönjas en tydlig trend att ÖB inledningsvis i sin sammanfattning oftast beskriver läget som mycket gott. Läser man enbart sammanfattningen är det sällan saker som pekar på att det finns några större brister i verksamheten. Det är först när man läser hela dokumentet som detaljerna kryper fram, och som i vissa fall inte alls stämmer överens med den inledande beskrivningen.
Mera mygg och kameler
Det är svårt för att inte säga omöjligt att genomföra besparingar och rationaliseringar utan lägga ned verksamhet och säga upp personal. Något som torde vara mycket tydligt i turerna kring de nedläggningshot mot diverse verksamheter inom försvarssektorn som nu föreligger liksom minskade möjligheter till löneutveckling, inställd övningsverksamhet och så vidare.
Härom veckan fick jag en syrlig släng i en av BLT:s ledarartiklar sedan jag skrivit om ”nedläggningshotet” mot Marinens musikkår, sedan jag ännu en gång förundrat över vilka rubriker och politisk uppståndelse en musikkår kan väcka medan stora och allvarliga brister i vår försvarsförmåga går helt förbi i medierapporteringen för att inte nämna i politiken. Precis som jag förutspådde blev det också ett ramaskri bland Blekinges politiker där man började ifrågasätta Försvarsmaktens incitament för att lägga ned just denna musikkår. Att Regeringen och därmed i vissa fall det egna partiet, med sitt besparingskrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader är upphovet till omstruktureringen verkar ha gått helt förbi – inte osannolikt avsiktligt. Tyvärr missade BLT detta helt och hållet och tolkade min referens till BLT som kritik mot tidningen när det som avsågs snarare var att lokalpolitikerna skulle komma att rasa på precis samma sätt som de gjorde våren 2008 när hälften av alla förband riskerade nedläggning, men det som man fokuserade på i opinionsbildandet och i kammaren var just nämnda musikkår.
Nu har Försvarsmakten att välja på om man vill behålla Marinens Musikkår och reducera musikkårerna i Stockholm framförallt avseende möjligheten att spela ridande vid exempelvis högvakten eller bibehålla musikkårerna i Stockholm och avveckla Mariens Musikkår. Ett tredje alternativ är naturligtvis att behålla alla tjänster vid musikkårerna och ta personalkostnaderna på ett krigsförband. Tilläggas kan att det huvudsakliga ”insatsområdet” för militärmusiken är och förblir Stockholm och högvakten. Tyvärr verkar ingen ha förstånd nog att istället för att låta hästarna fortsätta bitas i boxarna, ifrågasätta regeringens beslut om att minska Försvarsmaktens lönekostnader med 500 miljoner kr. Något som redan nu på sina håll inneburit en sån inbromsning i löneutvecklingen att personal som är mycket svår att ersätta redan nu lämnar det sjunkande skeppet. En annan markant effekt är att det yrkesförsvar som av försvarsminister Tolgfors marknadsfördes med insatsberedskap ”här och nu”, blir ett mobiliseringsförsvar på samma sätt som under värnpliktstiden, men med endast halva utbildningstiden för personalen. Billigare och bättre?
I veckan kunde man i BLT läsa om att flygverkstaden på Ronneby garnison nu är nedläggningshotad (även SR), precis som de två övriga kvarvarande militära flygverkstäderna i Luleå och Såtenäs. Dessa flygverkstäder genomför större flygunderhåll på svenska, men även utländska JAS 39 Gripen och tillhör sedan årsskiftet FMV då stora delar av Försvarsmaktens logistik övergick till denna myndighet som ett led i Regeringens krav på att rationalisera logistikverksamhet för drygt 700 mkr. I och med rationaliseringen anses bara två verkstäder behövas i framtiden och följden för det tredje verksamhetsstället blir som för övriga användare att flygplan får flygas till en annan verkstad. Så sker redan idag då flygplan tillhörande F 17 lika gärna kan genomgå större underhåll i Luleå som Såtenäs och vice versa beroende på var det finns ledig tid. De fördyringar som påpekas i artikeln är sålunda redan verklighet idag och har alltid varit sådana.
Hittills har jag dock att se någon försvarspolitiker rasa över nedläggningshotet mot en flygverkstad på samma sätt som man gjort vad avser Marinens musikkår. Ej heller har någon tid att ta en närmare titt på reformeringen av försvarslogistiken där de drygt 700 miljoner kr som utlovades av Regeringens utredare och som Regeringen redan intecknat, inte kommer att kunna realiseras enligt Försvarsmakten, Försvarets Materielverk och Riksrevisionen. Detta kommer att få mycket allvarliga följder för Försvarsmaktens verksamhet då marginaleffekten inom försvarsbudgeten som så många gånger påpekat är närmast ofattbar för en utomstående. En annan fråga som i högsta grad berör Blekinge är Regeringens mycket märkliga ovilja att fatta beslut om att de redan budgeterade ombyggnationerna av två äldre korvetter för att ersätta sju (!) andra fartyg. Här har BLT vidrört ämnet två gånger i korta ledarartiklar medan övriga media låtit det passera.
Det finns ett militärt talesätt att ”amatörer diskuterar taktik medan proffsen diskuterar logistik”. Det skulle säkert också gå att väva in försvarsmusik någonstans i talesättet.
Om man nu skulle vilja läsa mer om turerna kring musikkåren:
Länsstyrelsen i Blekinge
SR, 2, 3, 4
SVT
Inväntar med spänning kommentarerna kring att jag inte begriper mig på vikten av försvarsmusiken. Kanske får man till och med vara med på ledarplats ytterligare en gång i BLT?
Är verkligen internationella insatser välbetalda?
I förra veckan publicerades två gästinlägg med anledning av Försvarsmaktens nyttjande av §27 av arbetstidsavtalet vid nationella insatser. Läsare som ej är insatta i ämnet rekommenderas att börja med att läsa det första gästinlägget.
Det nya arbetstidsavtalet skiljer inte på insatser nationellt och internationellt. Sålunda är det rättvist. Moraliskt så råder ingen skillnad mellan dessa insatstyper. Det är lika mycket betalt, med undantag av att internationella insatser även genererar ett missionstillägg utifrån risken i missionsområdet. I Sverige utgår inget missionstillägg för en insats vilket skulle kunna tyckas märkligt. Det finns ju i regel en anledning till varför en nationell insats påbörjas och är en bedömning om att risken för terrordåd är 4/5 annorlunda om den är i Sverige eller i ett annat land?
Till att börja med kan man ställa sig frågan varför militär personal ska ha en särskild ersättning vid insatser jämfört med daglig tjänst? Ingår det inte i det militära yrket att vara beredd på alla eventualiteter? Visst är det så. Dock är detta inget som är inkluderat i löneutvecklingen i Försvarsmakten. Löneutvecklingen är sedan många år framförhandlad av arbetsgivaren att ej omfatta den risk och de vedermödor som kontinuerlig insatsberedskap skulle medföra. Detta skulle helt enkelt bli för dyrt för myndigheten att ersätta och normalbilden är också utbildning och förvaltning och inte beredskap och insats, även om pendeln inom framförallt Flygvapnet nu börjat svänga kraftigt mot det senare i och med uppgiften nationellt försvar.
Bruket av §27 för nationella insatser har dock gjort att Försvarsmaktens personal fått upp ögonen för hur dåligt betalt svensk militär personal egentligen får för insatsverksamheten. Men är det inte bra betalt vid internationella insatser?
För att besvara frågan måste man börja med att reda ut vari ersättningen vid en nationell respektive internationell insats består:
Gemensamt för de bägge insatstyperna:
– Ersättning per dag 0,0099 x grundlön + 264 kr, alternativt per månad vid insats överstigande en kalendermånad: 1,3 x grundlön + 8000 kr
Tillkommer vid internationell insats:
– Missionstillägg bestående av en ”insatsdel” och en eventuell del för fredsframtvingande operationer. För Afghanistan just nu 8600 kr + 2000 kr = 10 600 kr
– Utlandstillägg:
Utgår för personal som tjänstgör mer än 30 dagar utomlands och är avsett att täcka de merkostnader (min understrykning) som uppstår hemma i Sverige till följd av utlandstjänstgöringen. I grunden är utlandstillägget 3000 kr. För person som har barn är utlandstillägget höjt till 7000 kr.
Man kan därmed konstatera att risken är gratis vid nationella insatser. Det finns helt enkelt ingen risk enligt arbetsgivaren. Troligtvis är det också så att majoriteten av de försvarsanställda är beredda att ta en högre risk vid en riktigt skarp nationell insats än en internationell, då den förstnämnda i högre grad kan få konsekvenser för egen familj etc. Men hur skiljer man idag en nationell insats från en internationell när vårt nationella operationsområde till följd av solidaritetsdeklarationen lika gärna kan vara i Finland som i Sverige? Jag kan dock instämma i att risken generellt är betydligt högre för den soldat som genomför en patrull i Afghanistan än den flygstridsledare som kallats in för att leda ett incidentuppdrag. Men är det ofarligt att delta i skyddet kring en händelse i Sverige där man bedömt risknivån för exempelvis terrordåd som förhöjd? Som jämförelse kan nämnas att personal i Libyeninsatsen som tjänstgjorde på flygbasen långt utanför konfliktområdet erhöll 800 kr i missionstillägg. Måhända utgjordes risken av den italienska trafiken, eller är det skillnad på terrordåd och terrordåd?
Man kan också fråga sig om personal som kommenderas till nationella insatser, t ex utan att ha stått i beredskap, inte heller drabbas av merkostnader som uppstår på grund av insatsen?
Den gemensamma delen för insatstyperna är den ersättning som utbetalas för att arbetstagaren ej längre är arbetstidsreglerad. Envar som deltagit i en insats vet att det sällan rör sig om några 8 h arbetsdagar. Likaså gör sällan väpnade konflikter och dylika företeelser paus för helgvila, varvid även helgerna innebär arbete i samma omfattning som vardagar. Dubbla arbetstiden per vecka eller mer är närmare regel än undantag vid insats.
Hur mycket ger då ersättningen vid insats för att arbetstagaren blir av med sitt arbetstidsskydd? För en soldat som tjänar 18 000 kr per månad, det vill säga Försvarsmaktens lägsta lönenivå, blir ersättningen procentuellt högst. Soldaten får istället för 18 000 kr per månad den vid första anblicken tilltalande lönen 31 400 kr. Den nya lönen blir dock mindre imponerande när man betänker att ökningen endast är 74 %, medan timersättningen vid ett arbetstidsuttag om 80 h per vecka sjunkit med 13 % när veckoarbetstiden fördubblats.
Det blir alltså arbetsgivaren snarare än arbetstagaren som fått mängdrabatt vid insats. För en officer med 30 000 kr i grundlön blir det vid insats ett sämre tillskott än för soldaten. Vid insats erhålls månadslönen 47 000 kr, vilket endast är en ökning på 57 % trots ett fördubblat arbetstidsuttag. Officeren får se sin timersättning sjunka med hela 22 %.
Så fortsätter det hela vägen upp till förbandschefen. Ju högre grundlön, desto mindre extra tjänar man vid insats.
Det förvånar mig därför att Officersförbundet i sitt gästinlägg uttrycker att ersättningen är bättre vid en internationell insats än en nationell, om än ”samlad ersättning” åsyftades. Jag välkomnar ändå att Officersförbundet vill påkalla en översyn av ersättningen vid nationella insatser, men även ersättningen för internationella insatser behöver bli skälig – särskilt ersättningens nivå i förhållande till arbetsinsatsen.
Det behöver väl kanske inte förtydligas, men samtliga belopp ovan är nivåer före skatt. Avsikten är att i kommande inlägg fortsätta diskussionen kring insatser och ersättningar.
Vet vänster hand vad höger gör?
Almedalen: Centerpartiets dag
Centerpartiets dag i Almedalen. Från början var det inte alls planerat att skriva något inlägg om partiet och dess försvarspolitik av samma anledning som att Miljöpartiet och Vänsterpartiet inte fick några inlägg. Men Centern är trots det intressant att granska, åtminstone ska vi skrapa lite på ytan. Otydliga budskap verkar tyvärr vara genomgående när det kommer till partiets försvarspolitik.
Lite historik runt Centern och försvarsfrågan
För att förstå hur delarna hänger i hop så måste man backa tiden, och till vad som hände inför och hemma hos Maud Olofsson i den lilla byn Högfors i augusti 2004, och till det som pågick i kulisserna inför valet 2006. Förberedelserna för det som senare skulle bli Alliansen. Vid den tiden var alltså Maud partiledare och Eskil Erlandsson var partiets försvarspolitisk talesman tillika försvarsutskottets ordförande.
Det första Maud Olofsson tog upp vid dessa förhandlingar var försvarspolitiken. Olofsson ville inom detta område se en bred politisk uppgörelse som skulle innefatta alla de borgerliga partierna samt Socialdemokraterna. Göran Persson trodde dock att det skulle bli svårt att få med V och MP på detta. De fyra borgerliga partierna började skissa på en lösning som visade sig vara mycket svårt att komma överens runt. Moderaterna (innan de blev Nya) ville se ett utökat försvaranslag(!) Folkpartiet ville driva NATO-frågan. Maud Olofsson och Centern ville se en reducering av försvarsutgifterna, något hon till slut lyckades att få med övriga tre partier på.
Att komma överens i försvarsfrågan tycks så här i efterhand när man studerar vad som då pågick, ha varit en central fråga som var tvungen att klaras ut för att kunna gå vidare med de mer prioriterade politikområdena. Maud Olofsson hade tagit på sig rollen att försöka få med sig socialdemokraterna i detta och förde därför en dialog med dåvarande försvarsminister Leni Björklund(s) då hon ansåg att Alliansens överenskommelse runt försvarspolitiken låg mycket nära Socialdemokraternas linje. Leni Björklund var med på noterna.
När Maud Olofsson senare talade med Göran Persson i ärendet såg konverationen ut så här, återberättat av Olofssons själv i efterhand till TV4-journalisten Anders Pihlblad.
”- Jag gör inte upp med Moderaterna. Det kan jag inte.”
”- Men Göran du blir ju historisk med en fempartiöverenskommelse, jag har fått Moderaterna att backa på att höja anslaget till försvaret!”
Det blev ingen fempartiöverrenskommelse och heller inget utökat försvarsanslag. Och på den vägen har det som bekant fortsatt. Vi kan med detta konstatera att det var Centerpartiet och INTE Moderaterna som satte försvarsfrågan långt ned på agendan när Alliansen bildades. Försvarsanslaget skulle få stå tillbaka till förmån för Alliansens vallöften om andra saker. Att Moderaterna sedan blev ”Nya” och fortsatte på Centerpartiets väg med hög fart utför ruinens brant är en helt annan historia.
Inför riksdagsvalet 2010…
…så gav Centern ut en skrift med namnet ”Centerpartiet leder landet” där man kan läsa följande om partiets syn på försvarspolitiken i några väsentliga utdrag.
Vallöften:
- En nationell strategi för deltagande i internationella insatser bör antas.
- Ökat deltagande i internationella insatser.
- Straffbestämmelserna i lagen om totalförsvarsplikt bör upphävas. .
Genomfört:
- Budgetanslaget för internationella insatser har nästintill fördubblats jämfört med när Alliansregeringen tillträdde.
- Försvarets materielförsörjning har effektiviserats avsevärt. Genom att minska kostnaderna för materiel har regeringen kunnat stärka förbandsverksamheten och öka anslaget för internationella insatser.
- En nationell strategi för internationell freds- och säkerhetsfrämjande verksamhet har införts.
Försvarspolitiskt morgonpass
Centerpartiet hade sitt morgonpass redan första dagen, dvs i måndags där partiets nuvarande försvarspolitiske talesperson och ledamot i försvarsutskottet Staffan Danielsson deltog tillsammans med CUF-ordföranden Hanna Wagenius deltog. Den sistnämnda fick börja sin beskrivning av sin syn på försvarspolitiken och var glädjande mycket påläst och statsmannamässig i sitt anförande. Ett uttryck jag särskilt noterade var att hon ansåg att ”försvaret inte ska agera budgetregulator.” Klokt!
Man kan definitivt konstatera att Wagenius var betydligt skarpare, med egna ideologiska åsikter runt försvaret än vad partikollegan Danielsson gav uttryck för. Danielsson var tyvärr relativt slätstruken i sitt anförande och konstaterade torrt att Centerpartiet stod bakom Alliansens försvarspolitik, att försvarsberedningens rapport är mycket bra samt att Centerpartiet vill se breda politiska uppgörelser i försvarsfrågan. Danielsson utryckte även att han vill se en analys rörande ett NATO-medlemskap. Mer om Centerpartiet och NATO längre ned i detta inlägg. Se för övrigt morgonpasset i sin helhet i klippet längst ned i inlägget.
Försvarspolitiskt program
Som sig bör så måste man givetvis även titta på vad partiet skriver på officiell plats här och nu. Man skriver där följande om vad man vill med försvarspolitiken.
Centerpartiet vill:
- ha ett väl fungerande insatsförsvar som kan hantera olika slags krissituationer, både i Sverige och i utlandet.
- slå vakt om de frivilliga ideella insatserna inom totalförsvaret för att medborgarnas delaktighet ska finnas kvar, till exempel inom Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna.
- att den civil-militära samverkan stärks. Arbetet med civil krishantering inom ESFP (Europeisk Säkerhets- och Försvarspolitik) bör stärkas.
- Att EU:s snabbinsatsgrupper om de inte reformeras bör avvecklas och ersättas med ett annat system som ger möjlighet till snabba insatser.
Man anser även att Sverige ska ta större ansvar i internationella insatser. ”Genom att främja fred och säkerhet i andra länder bidrar vi också till att öka vår egen säkerhet”.
Partiet skriver också att ”Insatsberedskap i kombination med en stark teknisk utveckling och avancerade vapensystem gör tillsammans med starkt begränsade resurser att samarbeten med andra blir alltmer viktiga. Centerpartiet vill särskilt stärka det försvarspolitiska samarbetet inom den nordiska kretsen.”
På samma sida i frågan runt NATO vill Centern:
- öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO-samarbetet där vi deltar.
- inte att Sverige ska bli medlem i NATO, men att vi fortfarande ska samarbeta med organisationer som verkar för fred, exempelvis FN, EU och NATO.
- utveckla det idag bristfälliga samarbetet mellan EU och NATO.
- att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.
Den ena frågan man funderar över är givetvis varför man vill utreda militära samarbeten med NATO samtidigt som man på flera ställen tydligt skriver att ett medlemskap i NATO inte är aktuellt? Samtidigt som man uttrycker dessa motsägelsefulla viljorna vill man också öka Sveriges insyn och inflytande i de delar av NATO där vi redan samarbetar….. Kommentarer runt detta känns något överflödiga.
Klickar man vidare hos Centern så hittar man en helt egen sida som heter Alliansfrihet. Där blir saken om än ännu märkligare då det där framgår att Centerpartiet vill:
- att Sverige ska vara fortsatt militärt alliansfritt
- att Sveriges nuvarande militära samarbeten analyseras inför nästa försvarsbeslut. Frågan om ett NATO-medlemskap bör vara en del av denna analys som rimligtvis utförs av den tillsatta försvarsberedningen.
Centerpartiets förhållningssätt till NATO-frågan blir på något sätt central i sammanhanget. Vet partiet ens vad man vill? Är det olika personer som har författat de olika punkterna i partiprogrammet? Lyssnar man å ena sidan på Staffan Danielsson, å andra sidan läser på webben kan man nästan få känslan av att det är Staffan ensam som driver på att man ska analysera detta i ett ärligt syfte? Partiet verkar till skillnad från honom vara mycket tydlig med detaljerna runt detta, d.v.s. att ett NATO-medlemskap inte alls är aktuellt. Högst oklart med andra ord. Här skulle Centerpartiet tjäna på att vara tydliga i sitt budskap. Vad vill man egentligen?
Värt att notera är också att partiet i dagsläget inte aktivt verkar för ett ökat försvarsanslag utan sitter nöjda med Alliansens nuvarande försvarspolitiska linje. Man tar inte heller i sitt program med ett enda ord upp frågan om vår nationella försvarsförmåga. Något som är mycket oroväckande
Den entydiga men oroväckande bilden är att man egentligen inte har en egen försvarspolitik. Att inte Annie Lööf nämnde något om detta politikområde under sitt tal är därför inte särskilt förvånande.
I skrivande stund…
…så levererar Hallandspostens Csaba Bene Perlenberg ytterligare en oerhört läsvärd intervju med Hanna Wagenius. Jag får efter att ha läst den intervjun ännu mer vatten på min kvarn när det kommer till Wagenius ”statsmannamässiga” förhållningssätt och approach till försvarspolitiken. Man kan konstaterar att om CUF och hanna Wagenius fått överta ansvaret för partiets försvarspolitik så hade verkligheten blivit lite ljusare och betydligt tydligare. Läs intervjun!
Dysfunktionellt särintresse
-
Humans are more important than hardware. Människan inte materielen utgör skillnanden. Rätt personal, bra utbildad kommer lösa uppgiften med tillgänglig materiel. Men världens bästa utrustning kan inte kompensera för bristen av rätt personal.
-
Quality is better than quantity. Kvalitet är bättre än kvantitet. En liten skara människor, noggrant urvalda och väl utbildade och ledda av bra chefer är att föredra före stora truppmassor av vilka vissa inte är av rätt kvalitet.
-
ARSOF cannot be mass-produced. Det tar år att uppnå dugliga jägar- och specialförband, det krävs realistisk utbildning för att kunna lösa dess uppgifter, man kan aldrig påskynda denna process.
-
Competent ARSOF cannot be created after emergencies arise. Talar för sig själv.
Galenskapen inom försvars- och säkerhetspolitiken fortsätter!
Försvarsminister Karin Enström förvånar nog inte någon längre. Vi vet vid det här laget exakt vad som komma skall vid varje enskilt uttalande och vid varje framträdande.
Sveriges försvarsförmåga är som vanligt mycket god. Den är självklart avsevärt mycket bättre än när Alliansregeringen tillträdde 2006 och i bland hör man till och med att vår försvarsförmåga i dag är bättre än för 20 år sedan.
Den nymoderata försvarsreformen är även den mycket lyckad, i synnerhet är rekryteringen till det nya systemet med anställda soldater och sjömän en så oerhört lyckad satsning att det är cirka 10 till 14 sökande till varje plats. Värnplikten var ju faktiskt helt värdelös med alla dessa oanvändbara soldater som fanns på den tiden.
Som om det inte vore nog med detta så har vi nu en betydligt högre tillgänglighet på våra nya världsbästa ”stående förband” än vad vi tidigare hade med de inneliggande värnpliktskullarna på landets regementen, flygflottiljer och fartygsförband, De var ju som bekant helt oanvändbara och värdelösa.
De nya Moderaterna genomför till skillnad från tidigare regeringar nu ”satsningar” på Försvarsmakten. En av satsningarna är att gå från 100 stridsflygplan till 60. Man genomför även andra satsningar där man halverar antalet tillgängliga artilleripjäser i Försvarsmakten från 48 till 24. Man har satsat så mycket på detta system att numerären enligt uppgift för tillfället är noll, eller möjligen en?
Man har nyligen aviserat att man ”satsar” på att modifera våra stridsbåtar. Är det någon oppositionspolitiker som funderat på att ställa frågan om det är det totala beståndet som modifieras? För det kan väl inte vara så att det bara är en bråkdel som ska modifieras, vilket skulle innebära att resten av båtparken så småningom kommer att falla för åldersstrecket och vi då har en faktisk smygreducering.. förlåt satsning…på/av försvarsförmågan??? Men sådana detaljer behöver ju varken riksdag eller någon annan informeras om…
Man anskaffar även ett ”ytterst kvalificerat” och ”långräckviddigt” luftvärnssystem i form av IRIS-T som kompensation för ”satsningen” där 40 flygplan bara försvann, så vad är problemet? Varför bråkar alla?
Ja listan över nymoderaternas ”satsningar” på försvaret kan göras mycket lång!
För säkerhets skull bör nog tilläggas att det förekommer en stor portion ironi i ovanstående text!
*** *** *** *** *** *** *** ***
I dag skriver SvD som vanligt initierat och bra om försvars- och säkerhetspolitiken. Rysslands mångmiljardsatsning på militär förmågeuppbygnad i vårt omedelbara närområde är dagens ämne.
För den som på regelbunden basis följer försvarsdebatten är inte detta några överraskande nyheter. Allt detta har vi känt till under lång tid, och försvarsbloggarna har skrivit spaltmeter i ämnet under flera års tid. Att nu få draghjälp i ämnet försvarsupplysning från riksmedia är ett gott tecken. ÖB:s uttalande om ”en-veckasförsvaret” var som bekant gnistan som behövdes för att debatten skulle komma i gång på allvar. I SvD:s artikel hämtar Holmström information ur den mycket läsvärda finska rapporten om rysk försvarspolitik som alla borde läsa, i synnerhet våra försvarspolitiker!
”Målet är att skapa enheter med hög insatsberedskap som kan åstadkomma resultat västerut genom att direkt från sina fredstida baser sätta in överraskande attacker”, slår rapporten fast. Strategin är att snabbt och överraskande slå ut en motståndare som paralyseras, varpå större ryska förband sätts in. En sådan strategi skulle inte bara lamslå det angripna landet utan även ställa Nato inför fullbordat faktum.
Vi var nog många, som när vi läste artikeln i morse tänkte att den kommer att bemötas med standardrepliken från vår försvarsminister Karin Enström ”Ryssland utgör inget hot och de rustar från en mycket låg nivå”. Vi behövde inte vänta så värst många timmar innan standardsvaret kom som ett brev på posten i samma tidning. SvD presenterade nämligen en intervju med ministern under eftermiddagen.
Något direkt militärt hot från Ryssland till följd av den militära upprustningen vill Karin Enström inte prata om. Hon väljer också att hellre kalla upprustningen för en modernisering. ” – Upprustningen, som du beskriver det, sker från en låg nivå. Det är en modernisering eftersom man inte har kunnat satsa under en lång tid.”
Att det råder stor oenighet inom regeringen i försvarsfrågan får vi ytterligare ett bevis för när vice statsministern och folkpartiledaren Jan Björklund till skillnad från Karin Enström ånyo uttrycker stor oro för utvecklingen och rustningen som sker i närområdet.
Något annat vi försvarsdebattörer länge oroat oss för är att försvarsberedningen under ledning av moderaten Cecilia Widegren är mer av ett beställningsjobb av finansen, än en oberoende utredning. Sanningen ligger sannolikt någonstans däremellan. Vi vet sedan tidigare att ett NATO-medlemskap inte får utredas, och att man ska utgå från en prolongerad försvarsbudget. Vilka andra styrningar har beredningen fått? Vi har inte ens fått se det fullständiga direktivet till försvarsberedningen ännu. Har man fått muntliga direktiv att den militära uppbygnaden i närområdet ska tonas ned i slutrapporten? Man kan åtminstone börja fundera på om det finns sådana muntliga ”tips” till Cecilia Widegren?
Ett ytterligare mycket oroväckande bevis för att det skulle kunna förhålla sig på det viset är Jan Björklunds uttalande om försvarsberedningen och att folkpartiet där inte får gehör för sin oro?
Får Folkpartiet gehör i Försvarsberedningen?
– Det har vi inte fått än. Men den här typen av rapporter måste alla lyssna in och ta del av. Jan Björklund säger att den nu arbetande Försvarsberedningen, som leds av Cecilia Widegren, M, måste fundera på hur försvaret ska stärkas och anger själv tre klara prioriteringar: – För det första behöver vi ett försvar av Gotland. För det andra behöver vi luftvärn med längre räckvidd. För det tredje så blir det nya yrkesförsvaret för litet och för dyrt. Vi behöver en mix av yrkes- och mobiliseringsförsvar för att till en rimlig kostnad ha en mycket större krigsorganisation, säger Jan Björklund
Övriga medlemmar i försvarsberedningen uttalar sig också i ärendet. Det som man slås mest av är Peter Hultqvist (s) mer återhållsamma uttalanden. Han har tidigare varit mycket kritiskt till Moderaternas nonchalans av försvarspolitiken och läget i närområdet. Hultqvist pratar numera dessutom i termer av rysk ”försvarsförmåga” när det i praktiken handlar om att Ryssland även bygger upp en omfattande offensiv förmåga samtidigt som man över offensiva operationer så som landstigning och luftlandsättning. Man får hoppas att Hultqvist enbart är felciterad.
Ytterligare ett bevis för att försvarsberedningens kommande rapport inte verkar vara av så särskilt stor betydelse för moderaterna kan man konstatera när Karin Enström redan innan rapporten släppts beslutat att minska Försvarsmaktens personalkostnader med 500 miljoner genom att ta bort 500 officerare och 300 civilanställda. Nu kommer nya direktiv, innan försvarsberedningen ens har lämnat i från sig någon rapport, om att HKV ska minskas med ytterligare 200 tjänster!
Det har skrivits förut, och måste skrivas igen. Regeringens försvarspolitik är naiv och ytterst oseriös! Var ska detta sluta?
Bloggar: Sjätte mannen, Cornucopia, Wiseman, Oscar Jonsson
Media: Aftonbladet, SvD, SvD
Framtiden för Luftvärnet med flera i historiens ljus, del 1 Anpassingsförsvaret
Till min oförställda glädje ser jag på kollegan Wisemans blogg att den tidigare chefen för Luftvärnsregementet Lv6, Överste Lennart Klevensparr engagerat sig i debatten om Sveriges luftvärnsutveckling. Och vad kan inte passa bättre i början på ett år än att blicka bakåt på åren som gått för att kunna sia om vad som komma skall?
Nya mål för försvaret
Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.
Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.
Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.
Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt. En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.
En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.
Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.
……………………………………………………………………………………..
I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:
”Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. ”
Detta är en bra ansats, men borde ha varit: ”…att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra…”
Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:
”Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
– hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
– förebygga och hantera konflikter och krig, samt
– skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter.”
Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:
”Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot.”
Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:
”Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. ”
På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan – Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:
”– över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:
”De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta.”