Ökad markrobotförmåga

Reflektion
Den 16DEC2019 publicerade den ryska dagstidningen Izvestija en uppgift om att de ryska markrobotbrigaderna i Iskandersystemet skulle tillföras ytterligare utskjutningsfordon. Inom dagens markrobotbrigader finns 12 stycken utskjutningsfordon per brigad, dessa fordon är fördelade på tre bataljoner inom en markrobotbrigad. Enligt Izvestija skall mängden utskjutningsfordon utökas till 16 st per brigad. Enligt Izvestija skall även ett, okänt, antal markrobotbrigader redan påbörjat denna organisationsförändring.1 Detta innebär i praktiken att respektive brigad tillförs ytterligare en bataljon utifrån nuvarande mängd av utskjutningsfordon, om än att Izvestija artikel framför att det är att respektive bataljon som tillförs ytterligare utskjutningsfordon.
Enligt Izvestija skall även markrobotbrigaderna tillförts s.k. quadracopters för att skydda dem mot sabotageförband, men även för rekognosering av grupperingsplatser m.m. Dessa obemannade flygande farkoster skall, dels ha förmågan att genom bild upptäcka en motståndare, dels ha förmågan att detektera radio sändningar. Markrobotbrigaderna skall även tillförts den obemannade flygande farkoster Orlan-10 för att upptäcka mål samt genomföra måluttag för brigaderna. Därutöver skall även markrobotbrigaderna vara uppkopplade mot ett militärt intranät vilket medger att bekämpningsförloppet har förkortats markant, men även att olika delar av de ryska väpnade styrkorna kan leda enskilda delar av markrobotbrigaden.2 I sammanhanget är det intressant att notera hur inget skrivs i Izvestijas artikel om den uppgift som publicerades av bl.a. TASS 2017, att samtliga strategiska riktningar skulle erhålla Iskanderförband3 d.v.s. vilket även skulle innebära den 14. Armékåren som är grupperad på den ryska Nordkalotten.
Den första innebörden av utökningen med ytterligare fyra utskjutningsfordon, är att mängden robotar av olika slag som kan avfyras vid ett samlat eldöppnande ökar. Ökningen kan möjligen även höra samman med att markrobotbrigaderna tillförts ytterligare målval i form av fartygsmål. Vad avser bekämpning av fartygsmål får det anses som sannolikt att det rör sig om eldgivning mot statiska fartygsmål som ligger i hamn/bas eller är krigsförtöjda samt lokaliserade och inmäta för att någon effekt skall uppnås.
Den andra innebörden torde även vara att anslutandet till ett intranät där måluppgifter snabbt kan vidarebefordras från olika instanser direkt till skjutande enheter torde öka effekten, dock kommer det krävas redundans då detta intranäts byggstenar torde vara ett primärt mål med olika televapenresurser men även direkt bekämpning. En tredje innebörd, maa. intranätet, är att det torde öka möjligheten till en skyddad spridning av utskjutningsfordonen, därmed även ökade överlevnadschanserna för dessa fordon.
En fjärde innebörd torde även vara maa. anslutande av markrobotbrigaderna till ett militärt intranät att det möjligen kommer gå att skapa anpassade stridsgrupper. Vilket skulle kunna innebära med ökningen av utskjutningsfordon att det kommer gå att förflytta delar av ökningen av fordon från de olika markrobotbrigaderna inom det västra militärdistriktet (MD V) och skapa en tillfällig brigad i t.ex. det norra militärdistriktet (MD N) som i dag utgör en strategisk riktning utan markrobotbrigad.
Vad som dock bör beaktas i denna ökning av utskjutningsfordon hos markrobotbrigaderna, är det numera sedan i juli 2019 upphävda INF-avtalet mellan Ryssland och USA.4 Varvid det skulle kunna vara utskjutningsfordon till den enligt USA tidigare avtalsbrytande SSC-8 roboten som nu förbandssätts på bred front. Enligt en artikel från The New York Times, 2017, skall utskjutningsfordonen för SSC-8 roboten överlag likna den för SS-26 systemet. Enligt samma artikel skulle det 2017 finnas två bataljoner varav en skulle vara förbandssatt och en fanns vid robotförsöksfältet Kapustin Jar. Respektive bataljon skulle, enligt den tidigare artikeln, innehålla fyra stycken utskjutningsfordon,5 där var och ett av fordon är utrustade med sex stycken robotar.6
Enligt uppgifter publicerade av The International Institute for Strategic Studies (IISS) skulle Ryssland, i februari 2019, ha tre stycken SSC-8 bataljoner utplacerade vid tre olika SS-26 markrobotbrigader i form av 12, 112 och 119. markrobotbrigaden. En fjärde bataljon skulle finnas vid robotförsöksfältet Kapustin Jar som utbildningsbataljon.7 Således har möjligen ytterligare två bataljoner förbandssatts sedan 2017, utifrån de tidigare publicerade uppgifterna av The New York Times. De tre förbandssatta bataljonerna pekar även på att det ev. är SSC-8 som förbandssätts nu på bred front då Izvestija hävdar att ett okänt antal markrobotbrigader redan har intagit den nya strukturen med fler utskjutningsfordon. Dock skriver Izvestija inget om vilken robottyp utskjutningsfordonen kan avfyra.
Det innebär således för det femte att det finns en möjlighet att de tillförda utskjutningsfordonen är bärare av SSC-8 och detta tillförs på respektive bataljon, alternativt organiseras som en separat långskjutande markrobotbataljon inom ramen för en markrobotbrigad. Alternativt kan de under fredsförhållanden och möjligen även under krig understödjas av en markrobotbrigad som organisatoriskt ingår i en armékår emedan själva bataljonen utgör en operativ-strategisk resurs på militärdistriktsnivå mtp. avståndet robotsystemet kan verka inom. Vad som dock talar emot att det skulle vara SSC-8 som förbandssätts på bred front är att antalet robotar som Izvestija hävdar markrobotbrigaderna skulle kunna avfyra vid en skjutning, vilket blir för lågt i förhållanden The New York Times uppgifter om hur många robotar utskjutningsfordonet till SSC-8 kan bära. Vad som ytterligare talar emot det, är att det troligen skulle innebära att NATO kan komma att basera egna långskjutande markrobotsystem i Västeuropa. Vilket skulle innebära en tydlig förändring i styrkeförhållandet för Ryssland, något de troligtvis vill undvika, alternativt antar de att USA som snart har förmågan kommer prioritera att basera den i Stilla Havet regionen initialt varvid Ryssland kan bibehålla ett styrkeövertag.
Avslutningsvis, att Ryssland ökar sin markrobotförmåga är inte att se som något oväntat då de sätter stor vikt vid sin förmåga till fjärrbekämpning. Det bör även ses som möjligt att SSC-8 nu förbandssätts på bred front till de markrobotbrigader som tidigare ej har haft denna förmåga.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Izvestija 1(Ryska)
Reuters 1(Engelska)
TASS 1(Engelska)
The International Institute for Strategic Studies 1(Engelska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
Slutnoter
1Известия. Ракетное объединение: бригадам «Искандеров» увеличили огневую мощь. 2019. https://iz.ru/952462/aleksei-ramm-bogdan-stepovoi/raketnoe-obedinenie-brigadam-iskanderov-uvelichili-ognevuiu-moshch(Hämtad 2019-12-17)
2Ibid.
3TASS. Russian ground forces to be fully rearmed with Iskander-M ballistic missiles by late 2020. 2017. https://tass.com/defense/947360(Hämtad 2019-12-17)
4Reuters. Russia’s Putin signs law suspending INF disarmament treaty. 2019.https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles-putin/russias-putin-signs-law-suspending-inf-disarmament-treaty-idUSKCN1TY1OI(Hämtad 2019-12-17)
5The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Deploys Missile, Violating Treaty and Challenging Trump. 2017. https://www.nytimes.com/2017/02/14/world/europe/russia-cruise-missile-arms-control-treaty.html(2019-12-17)
6The New York Times. Gordon, Michael R. Russia Has Deployed Missile Barred by Treaty, U.S. General Tells Congress. 2017. https://www.nytimes.com/2017/03/08/us/politics/russia-inf-missile-treaty.html(2019-12-17)
7The International Institute for Strategic Studies. Barrie, Douglas. Ground-launched cruise missiles, Europe and the end of the INF Treaty?. 2019. https://www.iiss.org/blogs/military-balance/2019/02/inf-treaty-ground-launched-cruise-missiles(Hämtad 2019-12-17)

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Julkalender 2014: Lucka 8 – Kustrobot

Under den modernisering som skedde av Kustartilleriet under 80-talet började man planera för en landbaserad variant av den framgångsrika svenska sjömålsroboten robot 15. Erfarenheterna från de fartygs- och flygplansavfyrade versionerna var mycket goda och en montering av robotarna på lastbil skulle kunna ge Kustartilleriet möjlighet att verka på betydligt större avstånd (> 100 km) än vad man kunnat med sitt eldrörsartilleri (≈ 25 km) och tidigare kustrobotsystem. Man skulle därtill också uppträda rörligt och därigenom öka överlevnadsmöjligheterna jämfört med de fasta anläggningarna.

I mitten av 90-talet var det enda batteriet levererat och förbandet uppsatt. Det blev dock inte långlivat utan lades tillsammans med det övriga kustartilleriet ned i försvarsbeslutet 2000 eftersom det inte längre fanns något invasionshot över havet. Grannlandet Finland som har sina största problem med den långa landsgränsen mot Ryssland, köpte också robotsystemet eftersom det lämpar sig mycket väl till att behärska Finska Viken och man har det fortsatt i drift.

Som nämndes i gårdagens lucka har en viss eftertankens kranka blekhet uppstått kring Gotland tio år efter att Riksdagen beslutade av lägga ner samtliga förband på ön. På samma sätt som den aktör som behärskar Gotland, kan behärska luftrummet över Östersjön med ett markbaserat långräckviddigt luftvärnssystem, kan man även behärska havet med ett långräckviddigt kustrobotsystem. Det gäller så klart även Sverige. I sin rapport från i våras beskriver Försvarsberedningen problematiken med Gotland och talar åter om ett behov av kustrobotar och då på Gotland.

”Försvarsmakten bör också analysera och pröva möjligheten samt den operativa effekten av att det inom ramen för anskaffning av en ny sjömålsrobot kan vara möjligt att del av denna blir tillgänglig som markbaserad förstärkning på Gotland i form av kustrobot. En kustrobotvariant för basering på Gotland bör tillföras under förutsättning att det bedöms effektivt”

Liksom behovet av markstridskrafter på Gotland, togs frågan om kustrobotar på Gotland upp av försvarsministern i hans högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien i onsdags där han anknöt just till ovanstående passage.

Läs gärna vidare hos Skipper om robotsystem 15KA samt om förslag på återtagande av kustrobot.

Julkalender 2014: Del 6 – Robot 75

Till Attackviggensystemet anskaffades i slutet av 70-talet en ny attackrobot för anfall mot markmål och fartyg. Roboten var den amerikanska AGM-65 Maverick och kom i Sverige att kallas robot 75 efter det år då den beställdes. Versionen som beställdes var den första av de många versioner som sedan skulle komma av AGM-65. Målsökaren var en TV-målsökare som innan skott låstes på det tilltänkta målets kontraster och därefter skedde avfyring och roboten sökte sig själv fram till målet och flygplanet kunde undanmanövrera. Då robotens målsökare själv ledde roboten mot målet kunde målet är vara rörligt och typmålet kan sägas vara en stridsvagn. Stridsdelen utgjordes i grundversionen av en drygt 50 kg laddning med riktad sprängverkan, vilket är något för reaktivt pansar att försöka motverka. I Sverige utvecklas även varianten Robot 75T (som i tung) med en tyngre minstridsdel (briserar efter inträngning), avsedd för fartyg, byggnader, brofästen etc.

Rb 75 infördes redan från början på JAS 39-systemet och gav möjlighet att bekämpa fordon och stridsfordon, mindre fartyg och mindre byggnader. Bekämpning kunde ske av rörliga mål och dessutom medgavs ett låghöjdsuppträdande där piloten i målområdet gjorde en upptagning från lägsta höjd (under radartäckning och med flygning på sådant sätt att korthållsluftvärn hade svårt att verka) under de sekunder det krävdes att låsa in målet och avfyra roboten, för att därefter göra undanmanöver och dra sig ur på lägsta höjd igen. Roboten gick dock att använda från högre höjder också. Det här gjorde att man också var mindre väderkänslig för lägre molnbaser vilka är frekventa i Sverige. Tyvärr intregrerades aldrig Rb 75T på JAS 39 eftersom historien hade tagit en ny vändning vid den avsedda tidpunkten då de sista Viggen gick ur organisationen.

I mitten av 00-talet blev istället fokus på internationella insatser och försvarsbudgeten krympte markant. Flygvapnet kom då att istället satsa laserstyrda bomber av typen GBU-12 som bättre skulle passa i internationella insatser och var det som de flesta NATO-länder använde. GBU-12 var därtill den minsta av de laserstyrda bomberna vilket gav lägre risk för ”collateral damage”, men betyder samtidigt en kraftig begränsning i de mål som kan bekämpas. För internationella insatser skulle detta inte vara något problem. Ej heller det faktum att man måste belysa målet från fällning till träff. Detta skulle antingen göras av markförband eller genom att man flög över luftvärnet, då de potentiella insatsområden inte skulle innebära något värre markhot än korträckviddiga luftvärnssystem. Robot 75 kom därmed aldrig att integreras på JAS 39C och därmed hade man också avsagt sig förmågan att kunna verka mot rörliga mål och reducerat förmågan att verka mot stridsvagnar och andra hårda mål, då stridsdelen på en GBU-12 är mindre än den på Maverick och ej avsedd för just hårda mål. Ska man vara ärlig så var heller inte målsökare på robot 75 så mycket att hurra för då den byggde på 70-talsteknologi. Exportkunden Ungern valde dock att köpa och integrera andra mer moderna versioner av Maverick på sina JAS 39 och använder dem med gott resultat idag.

Vid ungefär samma tidpunkt som beslut fattades om att ej låta robot 75 leva vidare i JAS-systemet hade Sverige fått ett erbjudande av robotens tillverkar om modifiering av befintliga robotar med moderna digitala tv-målsökare med valbar zoom och även IR-målsökare, vilket man dock tackade nej till trots utmärkt funktion hos dessa. Laserstyrda bomber bedömdes räcka för de insatstyper man såg som troliga, samt givet de ekonomiska ramarna.

Lucka 6 var alltså en lucka mellan verktygen i verktygslådan – även den uppkommen för att framtiden var utstakad. Hade det inte varit för att Thailand köpte JAS så hade även sjömålsroboten robot 15F varit försvunnen då en avveckling var planen under mitten av 90-talet. Ibland har man tur.

Nedan några klipp ur filmen Hotet, där en robot 75 får spela rollen som en störkapsel. Därutöver snygga bilder på en av målplatserna på Vidsel och än snyggare bilder på flygning med nu likaledes avvecklade helikopter 9 (och även helikopter 10 som just nu avvecklas i väntan på Hkp 14).

En dag full av kryssningsrobotar

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350 kryssningsrobotar. Foto Saab

Dagen har minst sagt varit full av kryssningsrobotar. Till stor del av den anledningen att kryssningsrobotar i den svenska diskursen är något förknippat med 80-talets debatt om medellångräckviddiga kärnvapen i Europa. Det är ett problem för därmed hamnar debatten på samma plan som den om drönare. Man klumpar ihop en massa åsikter om hur fjärrstyrda vapensystem under namnet drönare och tror att det löser problemen att vända sig mot teknologin och inte användandet och de internationella regelverken som syftar till att reglera krigföring.

Åter till de svenska eventuella kryssningsrobotarna. Studio Ett i P1 avhandlade under eftermiddagen också kryssningsrobotfrågan, men ur framförallt ett inrikespolitiskt perspektiv. Ett inslag som även bygger vidare på analysen på SR:s hemsida.

Syftet med långräckvidd markmålsförmåga är att kunna påverka en motståndare från avstånd, både för att kunna nå verkan där denne är sårbar, men även för att kunna överleva själv utan att bli bekämpad av defensiva system som luftvärn. Detta går Johan Wiktorin förtjänstfullt igenom på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg. Han tar även helt korrekt upp den uppgift som attackeskaderna hade, nämligen att kunna anfalla sovjetiska hamnar innan landstigningfartyg lämnat kaj. Konceptet återfanns även hos Marinen där svenska ubåtar skulle kunna ta upp striden redan vid den sovjetiska kusten med minor och torpeder.

Tyvärr upplever jag att Försvarshögskolans Magnus Christiansson var dåligt påläst frågan om långräckviddiga markmålsvapen när han intervjuades i Studio Ett. Konceptuellt är det inte något nytt för Sverige att kunna ta striden till motståndaren. Däremot har inriktningen på internationella insatser gjort att förmågan ej varit aktuell och likaså sprang utvecklingen redan på 80-talet ifrån den svenska flygburna förmågan i och med att det sovjetiska luftförsvaret blev mer kapabelt. Redan då projekterades för ett svenskt långräckviddigt attackvapen för anskaffning under 90-talet.

Christiansson gav tyvärr intrycket att anskaffning av vapen likt dessa skulle innebära ett starkare beroende av USA och det verkade även på honom som att Sverige, Finland och Polen skulle vara de enda länder i Europa och NATO som skulle få köpa vapen av det här slaget. Det är ett mycket olyckligt påstående eftersom en rad NATO-länder sedan tidigare har vapen av detta slag och mer kapabla än vad som nu diskuteras – dock ej amerikanska. Senaste gången NATO-länder exklusive USA använde kryssningsrobotar var när såväl Storbritannien som Frankrike och Italien använde dem mot mål av högt värde djupt inne i Libyen. Dessa robotar är ett europeiskt samarbetsprojekt. Andra exempel är Tyskland och Spanien som använder en annan kryssningsrobot som Sverige var med och utvecklade på 90-talet och som tidigare testats på JAS 39.

Det är djupt, djupt olyckligt att Christiansson drar slutsatsen att Sverige hamnar i knä på USA vid anskaffning av en långräckviddig markmålsförmåga eftersom så inte alls är fallet. Särskilt inte vid en anskaffning av en europeisk kryssningsrobot.

Vidare är en fördel med just dessa långräckviddiga attackvapen att de är ämnade mot fasta mål och därtill fasta mål av högt värde. Detta är mål vars underlag defensiva land som Sverige och Finland i högsta grad förbereder redan i förväg i fredstid. Därmed är alls ej är lika beroende av avståndsinhämtning av precisa målunderrättelser som vid rent offensiva och uppkomna operationer, som t ex Libyeninsatsen. En hamn i Sveriges närområde ligger där den ligger, liksom ett flygfält eller en bro. Målunderlag kan hämtas in och förberedas långt i förväg för de allra flesta av de aktuella måltyperna och så gjordes i stor omfattning under det kalla kriget där till exempel varenda bro i Sverige fanns förberedd som målunderlag liksom en rad andra mål. Moderna kryssningsrobotar har även bildsensorer för att själva på plats assistera med den slutliga precisionen genom att jämföra med inprogrammerade bilder och inte behöva förlita sig på exakta koordinater.

Några argument som framkommit i debatten:

Kryssningsrobotar är alldeles för dyra! Det har under dagen framställts som om dessa långräckviddiga markmålsvapen är väldigt dyra. Ja, de är dyra. Det är alltid militär utrustning eftersom det ytterst är ett så högt pris det handlar om nämligen överlevnad. En kryssningsrobot av de slag som är lämpade för Gripensystemet betingar en kostnad på ca 10 miljoner kr. Det är stora pengar, men då ska man veta att en modern jaktrobot kostar ungefär lika mycket. En laserstyrd bomb av den klena sort som Sverige anskaffat kostar ca en halv miljon kr, men det kommer då att krävas ett 20-tal bomber burna av >5 JAS 39 som därtill ska penetrera ett fientligt luftförsvar för att vara i närheten av att uppnå samma effekt som med en kryssningsrobot, buren av ett enda flygplan som därtill kan fälla roboten långt utanför det egna luftförsvaret.

Det är av just denna anledning som försvarsberedning efter försvarsberedning sedan Kalla Kriget identifierat kryssningsrobotar som det största hotet mot Sverige. De kan fällas utanför luftförsvarets räckvidd i mängd och vålla stor förödelse utan man kan nå egen verkan mot fällande plattform. Av den anledningen är kryssningsrobotar mycket billiga vapensystem!

Bör inte Sverige anskaffa samma vapenmodell som Finland om man ska verka för ett nordiskt försvar? Nej! Samverkan bygger på att kompletterar varandra. Inte att man tar med sig exakt samma. Här handlar det om sammansatta flygoperationer och vid planering av dylika handlar det om att nå verkan mot olika typer av mål. Respektive nation tilldelas mål efter förmåga. Något som blir mycket tydligt vid internationella övningar är vilka begränsningar Sverige har jämfört andra nationer när det gäller att verka mot markmål på grund av de typer av bomber som anskaffats under 00-talet. Högre ”nordisk” förmåga är i så fall att Sverige anskaffar en annan modell av långräckviddigt attackvapen än Finland då alla modeller har olika karaktäristika i form av styrkor och svagheter.

Kryssningsrobotar är ett anfallsvapen! Tror någon på allvar att Finland har för avsikt att anfalla Ryssland med sina kryssningsrobotar utan att man själv först blivit anfallen? Knappast, men det är just en sådan retorik som motståndarna i debatten försöker applicera på Sverige.

Varför klarar man sig inte med de vapen som finns nu? Därför att de vapensystemen alla bygger på att motståndaren ska bekämpas på svensk mark. Birger Schlaug skriver under eftermiddagen i ett blogginlägg om kryssningsrobotar att ”av inrikespolitiska skäl är Reinfeldt villig att göra Sverige till en krigsskådeplats”. Det handlar egentligen om raka motsatsen. Genom att ha förmåga att ta striden till motståndaren höjer man tröskeleffekten, dvs den kostnad motståndaren måste beräkna för att överhuvudtaget inleda ett krig. Väljer motståndaren i alla fall att inleda ett krig finns möjligheten att även föra detta på annat än svensk mark. Det gör det inte utan att ha kvalificerade jakt- och attackvapen.

Ytterst hamnar man i den existensiella frågan ”varför ha ett försvar överhuvudtaget om det inte ska kunna påverka motståndaren” för det är just detta som blir fallet om man inte anskaffar vapensystem som hänger med i den teknologiska utvecklingen. Det gäller inte bara inom luftmaktsteorin utan generellt.

Frågan om långräckviddig markmålsbekämpning är en fråga som behöver stötas och blötas mera och jag ser fram emot att Försvarsberedningen tar upp den i sin kommande rapport. Något annat vore märkligt med tanke på att både regeringen och Socialdemokraterna förespråkar en anskaffning av långräckviddig markmålsförmåga till JAS 39-systemet.

Höjd tröskeleffekt genom luftburen offensiv förmåga
Luftmaktsteori for dummies
Mer om svensk förmåga till markmålsbekämpning (del 1, del 2)

Sett på sociala medier: Vad säger facket om att regeringen vill ersätta kryssningsvärdar och värdinnor med kryssningsrobotar?

Julkalender 2014: Lucka 18 – Luftvärn

I takt med att Försvarsmaktens uppgifter i allt högre grad riktades mot internationella insatser, tilldelades det svenska luftvärnet allt lägre prioritet. Till slut var man i princip ointresserad av andra förmågor hos luftvärnet än den att upptäcka upptäcka ammunition som färdades genom luften, i syfte att kunna förvarna personal på baser i insatsområden för en attack. Det gick dock aldrig så långt att någon verkanskomponent anskaffades.

Från att på 90-talet ha omfattat ett mycket stort antal bataljoner, är det svenska luftvärnet idag nere på endast två bataljoner. Tidigare var varje armébrigad tilldelad en egen luftvärnsbataljon. Utöver detta fanns det medelräckviddiga luftvärnet med robot 77 Hawk som skulle skydda högvärdiga mål. Fristående luftvärnsbataljoner fanns för att skydda annan infrastruktur och inte minst basområden, som t.ex. Flygvapnets baser. I Kustartilleriet, senare Amfibiekåren fanns eget luftvärn med robot 70.

I de stora avvecklingarna försvann för eldrörsluftvärnet i form av 40 mm automatkanoner. Dessa var radarriktade och undergick på 90-talet modifieringar för att få bl.a. även laserasvtåndsmätare. Till skillnad från robot 70, kunde automatkanonerna verka även i mörker och nedsatt sikt emedan robot 70 endast var för dagsljus. En utveckling av robot 70 skedde på 80-talet och infördes i form av robot 90. Här hade skytten flyttats från eldenheten med sikte där han varit utsatt för väder, vind och motverkan, till att istället fjärrstyra lavetter om två robotar från ett fordon. På så sätt ökades uthålligheten kraftigt, samtidigt som införandet av ett IR-kamerasikte gav god förmåga att verka i mörker och dessutom identifiera luftmålen.

I samband med de stora neddragningarna av försvaret i början av 00-talet gick avvecklingen av luftvärnet i rask takt i och med att det yttre hotet mot Sverige ej längre skulle kunna beröra vårt eget territorium. Automatkanonerna överfördes till de baltiska staterna. Robot 90 fick utgå till förmån för den äldre och mindre kapabla robot 70, med tanke på att detta system redan sålts i stora antal till exportkunder. Att mörkerförmågan försvann kompenserades med nattsikten på ett fåtal av de kvarvarande robot 70. Under slutet av 80-talet hade också utveckling påbörjats av ett nytt robotsystem benämnt robot 23 BAMSE som ersättning för automatkanonerna. Detta anskaffades till slut endast som demonstrator i ett lågt antal och lades närmast omedelbart i malpåse.

Kvar blev till slut endast två bataljoner med en blandning av robot 70 och robot 97 HAWK, som under 90-talet genomgått sin andra större renovering och modifiering. När omvärlden blivit mer otrevlig kan man konstatera att det är omfattande luckor i det svenska luftförsvaret vad gäller luftvärn. (Se bild i detta inlägg för jämförelse mellan dagens svenska luftvärns räckvidder och samma antal av modernt långräckviddigt luftvärn)

I och med att robot 70 också börjar gå mot slutet av sin livslängd, anskaffades hastigt ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem härom året i form av en markbaserad version av Flygvapnets värmesökande robot 98 IRIS-T. Försvarsmakten har också under flera år påpekat behovet av att ersätta robot 97-systemet. Systemet togs ursrpungligen fram i USA under 50-talet och var bl.a. insatt under Kubakrisen. Nu lutar det återigen mot att Sverige får renovera detta system istället för att anskaffa något mer kapabelt och långräckviddigt system – en faktor som Försvarsmakten satte upp som villkor om Riksdagen endast valde att beställa 60 JAS 39E.

Flera försvarsberedningar har under 00-talet pekat på kryssningsrobotar som ett av de största konventionella hoten mot Sverige. Kryssningsrobot är till följd av sin långa räckvidd svåra att skydda sig mot innan de fälls och roboten har i sig så liten radarmålyta att den är svår att upptäcka och bekämpa. Ser man till den aktivitet som Ryssland genomfört i Östersjön de senaste åren, med bland annat ”ryska påsken” riktad mot Sverige, handlar dessa övningar om bekämpning av markmål med just kryssningsrobotar. Ett annat hot är ballistiska robotar, likt det ryska Iskandersystemet, som konventionellt luftvärn av den typ Sverige idag förfogar över ej kan nå verkan mot.

Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad. Samtidigt kan konstateras att Spanien nyss köpt ytterligare långräckviddigt luftvärn ur det tyska överskottet till mycket lågt pris. Vill man så går det.

Föreslagen ytterligare läsning:
Om förra regeringens högtflygande planer på långräckviddigt luftvärn (idag utdömt av Försvarsmakten som omöjligt till följd av bristande finansiering)
Anskaffning av luftvärnssystemet Patriot

En svensk ”stand-off förmåga”

Sverige behöver ett långräckviddigt konventionellt missilsystem där ett exempel på vad som avses är det amerikanska luft till marksystemet JASSM som bl a Finland anskaffat. Foto: US Air Force. Det svenska försvaret saknar förmåga att med hög precision bekämpa högvärdiga angriparmål på stora avstånd (stand-off förmåga). En sådan förmåga framstår som en allt centralare komponent i […]

Om stridens psykologi – Del 8: Autonoma vapensystem: Drönare, distribuerat dödande & obehagens dal

Hur kommer det sig att vi utvecklar empati med vissa människoliknande robotar men känner rädsla och avsky för andra? Svaret finns sannolikt i det som inom psykologin kallas för ”obehagens dal”. Foto: Frank V./Unsplash. På Yuma Test Grounds i Arizonas öken samlades en gång en grupp ledda av Mark Tilden från Los Alamos National Laboratory […]

Grom-2019

Reflektion
Den 14OKT2019 meddelade de ryska väpnade styrkorna att dess kärnvapenstyrkor skulle genomföra en strategisk övning mellan den 15-17OKT2019.1 Att de olika delarna av den ryska s.k. ”kärnvapentriaden” genomför samtidiga övningar är inget nytt, vilket belysts ett antal gånger på denna blogg. Vad som dock får anses vara nytt i denna övning är att omfattningen förefaller varit större än tidigare, åtminstone i vad som offentligt publicerats. Dock kan de tidigare ”triadövningarna” haft en lika stor omfattning, men det har ej delgivits offentligt. Därtill genomfördes en orienterade genomgång avseende övningens omfattning för utländska militärattachéer i Ryssland.2 Vilket skulle kunna indikera att övningen varit större än tidigare och genomgången var till för att ”lugna” en eller flera kärnvapennationer.
Att denna s.k. ”triadövning” ev. har haft en mer omfattande utformning och mediapublicitet kan möjligtvisgå att härleda till det nu upphävda INF-avtalet,3 varvid den ryska övningen möjligtvis kan ses som s.k. ”signalpolitik”. En annan möjlig aspekt eller växelverkan tillsammans med det upphävda INF-avtalet kan vara att det s.k. nya ”START-avtalet”, vilket regler mängden kärnvapenstridsspetsar som Ryssland och USA får inneha, upphör att gälla i februari 2021.4 Varvid övningen även kan ha utgjort en viss signalpolitik i detta avseende.
Vad som dock gör övningen intressant ur ett svenskt perspektiv är att Östersjön nämns som ett av övningsområdena för den ryska ”triadövningen”,5 något som mig veterligen tidigare ej nämnts i det sammanhanget. Dock har t.ex. strategiska bombflygplan såsom TU-160 men även TU-95 vilket är kärnvapenbärande flygplan övat över Östersjöregionen genom åren,6 men ej i samband med s.k. ”triadövningar”. Därutöver finns det taktiskt kärnvapenbärande förmågor i den ryska exklaven Kaliningrad,7 dessa har heller inte tidigare nämnts i samband med s.k. ”triadövningar” dock får det anses som möjligt att dessa övat vid tidigare tillfällen när s.k. ”triadövningar” genomförts av Ryssland.
Vad gör då denna övning intressant? Som tidigare skrivits omfattande även denna övning Östersjön. I en nyhetsartikel hos det ryska försvarsministeriet beskrivs att simulerande avfyringar med Kalibr-NK robotar genomförts mot kustnära mål under en maritim övning i Östersjön. Denna artikel publicerades den 15OKT2019.8Varvid det får ses som högst troligt att dessa simulerade avfyringar ingick i den strategiska kärnvapenövningen ”Grom-2019”. Med anledning av att Östersjön skulle ingå som ett övningsområde för denna strategiska kärnvapen övning, enligt framförda och publicerade uppgifter.9
I sammanhanget bör uppgifter från 2018 särskilt noteras avseende modernisering av vad som förefaller vara kärnvapenförråd, vilket genomförts i den ryska exklaven Kaliningrad.10Något som möjligen skulle kunna indikera att de taktiskt kärnvapenbärande förmågorna i den ryska exklaven erhållit en ökad ställning inom ramen för den ryska krigsplaneringen, i händelse av en konfrontation som kan utvecklas till en kärnvapenkonflikt alternativt nyttjas som en förstaslagsförmåga inom ramen för en påbörjad konflikt, likt planering från det s.k. ”kalla kriget”.11
Vad som även bör noteras är att Kalibr-NK även nyttjades inom ramen för övningen hos den ryska Norra Marinen, samtidigt som den ryska Östersjömarinen övade. Detta innebär rent praktiskt att hela det svenska territoriet kunde nås av taktiska kärnvapen under den ryska strategiska övningen ”Grom-2019”. Givetvis kunde även strategiska kärnvapen nå svenskt territorium. Vad som dock bör beaktas är att de simulerade Kalibr-NK avfyringarna av den ryska Östersjömarinen var riktad mot kustnära mål, vilket indikerar att det möjligen var mål nära den ryska exklaven Kaliningrad.
Avslutningsvis, det som gör denna övningen intressant ur ett svenskt perspektiv är att att taktiska kärnvapenförmågor förefaller övats inom ramen för en strategiskt övning, i det svenska närområdet. Varvid kärnvapenhotet bör belysas än mer inom Försvarsmakten men även ur ett samlat totalförsvarsperspektiv d.v.s. verkan av kärnvapen bör övas kontinuerligt både militärt och civilt. Varvid den ryska övningen ”Grom-2019” ur ett svenskt perspektiv torde påvisa att kärnvapenhotet ej kan negligeras. Därtill är det mig veterligen första gången Ryssland officiellt framför att dess kärnvapenförband övar i det svenska närområde sedan den nuvarande ”konflikten” mellan Ryssland och de ”västliga” länderna inträtt sedan 2014, vilket får anses vara anmärkningsvärt. Sist men inte minst är det intressant att notera att Ryssland valt att publicera en närbild på den svenska militära personalen som befann sig hos det ryska försvarsministeriet i samband med att de orienterande uppgifterna avseende övningen ”Grom-2019” delgavs.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2(Ryska)
Sveriges Television 1, 2, 3, 4(Svenska)
TASS 1, 2 (Engelska)
The Telegraph 1(Engelska)
Slutnoter
1Reuters. Osborn, Andrew. Russia to hold major test of its strategic missile forces. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-missiles-drills/russia-to-hold-major-test-of-its-strategic-missile-forces-idUSKBN1WT1T7(Hämtad 2019-11-07)
2TASS. Russia to hold Strategic Missile Force drills with over 200 missile launchers. 2019. https://tass.com/defense/1082986(Hämtad 2019-11-07)
TASS. Russian strategic nuclear forces’ drills not aimed against third countries — top brass. 2019. https://tass.com/defense/1083017(Hämtad 2019-11-07)
3Reuters. Ali, Idrees. Stewart, Phil. After INF treaty’s demise, U.S. seeks funds for missile tests. 2019. https://www.reuters.com/article/us-usa-russia-inf/after-inf-treatys-demise-u-s-seeks-funds-for-missile-tests-idUSKCN1US0FJ(Hämtad 2019-11-07)
4Reuters. Balmforth, Tom. Russia says it’s already too late to replace new START treaty. 2019. https://www.reuters.com/article/us-russia-usa-missiles/russia-says-its-already-too-late-to-replace-new-start-treaty-idUSKBN1XB3NR(Hämtad 2019-11-07)
5Министерство обороны Российской Федерации. В Москве прошел брифинг, посвященный подготовке и проведению СКШУ «Гром-2019». 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12256831@egNews(Hämtad 2019-11-07)
6Sveriges Television. Massiv övning med ryskt bombflyg över Östersjön. 2014. https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/massiv-ovning-med-ryskt-bombflyg-over-ostersjon(Hämtad 2019-11-07)
Sveriges Television. Sundberg, Marit. Flygvapnets plan följde ryska Tu-160 Blackjack-plan över Östersjön. 2017. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/flygvapnets-plan-foljde-ryska-tu-160-blackjack-plan-over-ostersjon(Hämtad 2019-11-07)
7Sveriges Television. Olsson, Jonas. Expert: Ökad risk att USA eller Ryssland tar till kärnvapen. 2019. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/sipris-expert-risken-for-karnvapenkrig-har-okat(Hämtad 2019-11-06)
8Министерство обороны Российской Федерации. Корабли Балтийского флота выполнили артиллерийские стрельбы в морских полигонах. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12256970@egNews(Hämtad 2019-11-07)
9Министерство обороны Российской Федерации. В Москве прошел брифинг, посвященный подготовке и проведению СКШУ «Гром-2019». 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12256831@egNews(Hämtad 2019-11-07)
10Sveriges Television. Olsson, Jonas. Nya satellitbilder av rysk militär uppbyggnad i Kaliningrad. 2018. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nya-satellitbilder-av-rysk-militar-uppbyggnad-i-kaliningrad(Hämtad 2019-11-07)
11The Telegraph. Samuel, Henry. Soviet plan for WW3 nuclear attack unearthed. 2007. https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/1563692/Soviet-plan-for-WW3-nuclear-attack-unearthed.html(Hämtad 2019-11-07)

Sverige och de baltiska staternas säkerhet

Efter den ryska revolutionen och freden i Brest-Litovsk 1918 utropade de tre baltiska staterna sin självständighet. Härvid påverkades man av utvecklingen i Polen och Finland. Oberoendet gick inte att realisera utan strid. Rådsryska förband och deras lokala allierade, nationella styrkor och utländska, speciellt tyska frikårer men även finska förband och en del svenska frivilliga, slogs […]

Okontrollerbart händelseförlopp

Reflektion
Den största risken för uppkomsten av en väpnad konflikt i skrivande stund får anses utgöras av en incident som eskalerar som i sin tur leder fram till olika former av motåtgärder varvid en väpnad konflikt i slutändan blir resultatet.1 Det troligastescenariot för en sådan incident får anses utgöras av att militära luftfarkoster alternativt örlogsfartyg är involverade på något sätt. Under de senaste åren har ett flertal incidenter inträffat mellan både luftfarkoster och fartyg, mellan olika nationer. Den hitintills allvarligaste får anses utgöras av den turkiska nedskjutningen av ett ryskt stridsflygplan av typen SU-24 den 24NOV2015. Där Turkiet avgav verkanseld med jaktrobot mot ett ryskt stridsflygplan som kränkte turkiskt territorium.2 I vårt närområde har även svenskt flyg blivit närgånget inspekterade men även varit nära att träffas av motmedel i form av värmefacklor som avfyrats mot svenskt stridsflyg,3 troligtvissom en markering.
Den 23JUL2019 hade möjligtvis en incident kunnat orsaka en kraftigt försämring av säkerhetsläget och i värsta fall haft potentialen att eskalera till ett okontrollerbart händelseförlopp. Vid det aktuella datumet genomförde Kina tillsammans med Ryssland en gemensam patrullflygning, förövrigt den första gemensamma patrullflygningen mellan de två länderna. Ryssland flög med ett stridsledningsflygplan av typen A-50U samt två strategiska bombflygplan av typen TU-95MS. Kina å sin sida flög även med ett stridsledningsflygplan av typen KJ-2000 som bygger på den ryska flygplansmodellen IL-76 som grund samt två strategiska bombflygplan av typen H-6K som är en kinesisk licenstillverkning av det sovjetiska bombflygplanet TU-16.4 Vad som är intressant med denna flygplanskonfiguration är att den, dels är av strategisk karaktär, dels kan den anses vara offensiv maa. de medföljande stridsledningsflygplanen. De båda nationernas bombflygplan har även förmågan att medföra nukleär vapenlast, vilket särskiltbör beaktas.
Patrullen skall ha genomförts på sådant sätt att den kinesiska flygstyrkan flög ut över Östkinesiska havet, därefter vek den norrut mot Koreahalvön parallellt med detta kom den ryska flygstyrkan från det Japanska havet i en sydlig riktning. De båda styrkorna förenades över det Japanska havet och flög samfällt mellan Sydkorea och Japan söderut mot den japanska ön Okinawa. Därefter kom styrkan att splittras och den kinesiska flygstyrkan återgick emedan den ryska fortsatte något mer söder och österut innan den återgick.5
Vilken incident uppstod? Under den gemensamma patrulleringen kom det ryska stridsledningsflygplanet vid två tillfällen kränka sydkoreanskt luftrum vid Liancourtöarna i den nordvästra delen av det Japanska havet som både Sydkorea och Japan gör anspråk på, men som förvaltas av Sydkorea sedan 1954. Detta kom föranleda att sydkoreanskt jaktflyg, dels avfyrade 20 stycken facklor för att få det ryska stridsledningsflygplanet att byta kurs, dels kom de avfyra 360 stycken varningsskott med sin automatkanon. Det ryska stridsledningsflygplanet skall ej uppmärksammat något av de sydkoreanska agerandet.6 Ett ryskt officiellt uttalande gör gällande att om personalen på bombflygplanen, TU-95MS, hade uppmärksammat något dylikt skulle det skett en omedelbar reaktion,7oklart vilken form av reaktion dock.
Således bör det noteras att att Ryssland talar om bombflygplan emedan Sydkorea talar om stridsledningsflygplan. Vilket skulle kunna utgöra en underförstådd varning från rysk sida, att hade något dylikt genomförts mot bombflygplanen hade någon form av motåtgärd inträffat. Sydkorea å sin sida har även varit tydliga med att om någon dylik kränkning inträffar igen kommer dess motåtgärd vara än mer kraftfull,8 vilket kan antas innebära verkanseld. I sammanhanget bör det noteras att enligt den senaste utgåvan av Military Balance, 2019, skall Ryssland, i dagsläget, enbart förfoga över fyra stycken A-50U.9 Vilket gör det till en väldigt begränsad resurs, varvid det ryska uttalandet givetvis även kan ha varit en underförstådd varning kring det sydkoreanska agerandet gentemot stridsledningsflygplanet, trots uttalandet kring bombflygplanen. Därutöver skall A-50U vara utrustad med väl fungerande navigationsutrustning, för att kunna säkerställa sin egen position.10
Således, inledningsvis går det att konstatera att det får ses som troligtatt det ryska stridsledningsflygplanet hade relativt god kännedom om vart det befann sig mtp. att de skall ha förmåga att positionsbestämma sig genom satellitpositionering. Givetvis kan detta system varit satt ur spel av någon anledning. Därefter går det att konstatera att det rör sig om operativa-strategiska resurser som nyttjats i den gemensamma flygpatrullen med förmåga att kunna genomföra antingen konventionell eller nukleär bekämpning och att flygplanen sannolikt nyttjas vid s.k. nukleära ”avskräckningspatruller”. Slutligen bör det noteras att det får ses som möjligt att de rysk-kinesiska samarbetet har gått in i en ny fas maa. denna flygpatrull, vilket undertecknad kommer återkomma till i ett senare inlägg.
Vad i detta skulle då kunnat resultera i ett okontrollerbart händelseförlopp? Den springande punkten i detta fall är att det rör sig om operativa-strategiska resurser vilket, dels ingår som en del i både Ryssland men även Kinas kärnvapenavskräckning, dels finns i ett begränsat antal varvid en eller flera förluster blir tydligt märkbara och påverkar den operativa-strategiska förmågan. Detta skall jämföras med en förlust av en taktisk resurs som det oftast finns fler av samt det troligtvis finns en högre toleransgrad kring en ev. förlust av, vilket kan jämföras med incidenten mellan Ryssland och Turkiet. Således hade något gått fel i det sydkoreanska agerandet och det hade blivit en allvarligare skada eller nedskjutning av det ryska stridsledningsflygplanet hade incidenten eventuellt kunnat hamna utom kontroll och i värsta fall hade ett okontrollerbart händelseförlopp tagit sin start som hade kunnat resultera i en väpnad konflikt.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Airforce Technology 1, 2, 3(Engelska)
British Broadcasting Corporation 1, 2(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Globalsecurity 1(Engelska)
Kommersant 1(Ryska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Television 1, 2(Svenska)
TASS 1(Engelska)
The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019.
Slutnoter
1Försvarsmakten. Försvarsmaktens budgetunderlag för 2019 med särskilda redovisningar. Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s. 3.
2British Broadcasting Corporation. Turkey’s downing of Russian warplane – what we know. 2015. https://www.bbc.com/news/world-middle-east-34912581(Hämtad 2019-08-06)
3Sveriges Television. Ryska facklor sköts mot svenska flygplan. 2015. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryska-plan-stor-med-facklor(Hämtad 2019-08-06)
Sveriges Television. Olsson, Jonas. Ryskt stridsflyg flög nära svenskt signalspaningsflygplan. 2019. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ryskt-stridsflyg-flog-nara-svenskt-signalspaningsflygplan(Hämtad 2019-08-06)
4Reuters. Lee, Joyce. Osborn, Andrew. First Russian-Chinese air patrol in Asia-Pacific draws shots from South Korea. 2019. https://www.reuters.com/article/us-southkorea-russia-aircraft/first-russian-chinese-air-patrol-in-asia-pacific-draws-shots-from-south-korea-idUSKCN1UI072(Hämtad 2019-08-06)
Airforce Technology. KJ-2000 (Mainring) Airborne Early Warning and Control (AEW&C) Aircraft. https://www.airforce-technology.com/projects/kj-2000-aewc-aircraft/(Hämtad 2019-08-06)
Airforce Technology. A-50U Airborne Early Warning and Control (AEW&C) Aircraft. https://www.airforce-technology.com/projects/a-50u-airborne-early-warning-and-control-aewc-aircraft/(Hämtad 2019-08-06)
Airforce Technology. Tu-95MS Strategic Bomber. https://www.airforce-technology.com/projects/tu-95ms-strategic-bomber/(Hämtad 2019-08-06)
Globalsecurity. H-6K Air Striking Platform. 2019. https://www.globalsecurity.org/military/world/china/h-6k.htm(Hämtad 2019-08-06)
5Коммерсантъ. Пять самолетов — три мнения. 2019. https://www.kommersant.ru/doc/4040255(Hämtad 2019-08-06)
6Ibid.
British Broadcasting Corporation. South Korea fires warning shots at Russian military aircraft. 2019. https://www.bbc.com/news/world-asia-49079719(Hämtad 2019-08-06)
7TASS. Russian, Chinese bombers carry out first joint patrol in Asia-Pacific region — top brass. https://tass.com/defense/1069966(Hämtad 2019-08-06)
8Reuters. Lee, Joyce. Osborn, Andrew. First Russian-Chinese air patrol in Asia-Pacific draws shots from South Korea. 2019. https://www.reuters.com/article/us-southkorea-russia-aircraft/first-russian-chinese-air-patrol-in-asia-pacific-draws-shots-from-south-korea-idUSKCN1UI072(Hämtad 2019-08-06)
9The International Institute for Strategic Studies. The military balance. London: The International Institute for Strategic Studies, 2019, s. 202.
10Airforce Technology. A-50U Airborne Early Warning and Control (AEW&C) Aircraft. https://www.airforce-technology.com/projects/a-50u-airborne-early-warning-and-control-aewc-aircraft/(Hämtad 2019-08-06)

Något om landstigningsförmåga

Reflektion
I Jan-Olof Grahns senast utgivna bok, Om svensk signalspaning: Kalla kriget, framkommer ett flertal intressanta uppgifter som framgent kommer belysas i ytterligare inlägg på denna blogg. Detta inlägg kommer dock beröra en uppgift som Jan-Olof lägger fram i sin bok, som kan tänkas ha en tydlig bäring mot vår faktiska nutid. I ett avsnitt av sin bok delger Grahn en uppgift att vid 1989 skall den Sovjetiska Östersjömarinens marininfanteribrigad, enligt Försvarets Radioanstalt (FRA) antagande, enbart haft kapacitet att genomföra landstigning med en till två bataljonsstridsgrupper mot öppen strand. Därutöver skall den Sovjetiska Östersjömarinen enbart övat vid ett tillfälle på nivån över bataljonsstridsgrupp.1
Dessa uppgifter från FRA, skall enligt Grahn orsakat en väldigt inflammerad debatt mellan FRA och Försvarsstaben. Där Försvarsstabens Underrättelse- och säkerhetskontor (USK), föregångaren till den militära underrättelse- säkerhetstjänsten (MUST), skall ha kritiserat FRA väldigt hårt för sin analys avseende den sovjetiska landstigningsförmågan.2 Detta är intressant utifrån den kraftigt förändrade normalbild som uppstod under 1990, då det uppstod en snabb nedgång av både sovjetisk övningsverksamhet men även rutinartad militär verksamhet.3Således kan FRA analys varit helt korrekt och en första indikation på det sönderfall som kom att ske under inledningen av 1990 av både Warszawapakten men även Sovjetunionens väpnade styrkor.
I sammanhanget bör Sveriges Försvarsbudget beröras, 1989 avsatte nationen Sverige 2,5% av BNP för sitt försvar. Trots Warszawapaktens men även Sovjetunionens upplösning kom försvarsbudgeten inte gå under 2% av BNP förrän 1998 d.v.s. nästan ett decennium efter Warszawapaktens och Sovjetunionens upplösning. 2018 avsatte nationen Sverige 1% av BNP för sitt försvar,4 och den av försvarsberedningen föreslagna ökningen av försvarsbudgeten är till ca 1,5% av Sveriges BNP vid 2025.5 Trots att en parlamentariskt tillsatt beredning föreslagit denna ökning maa. ett försämrat säkerhetsläge i Sveriges närområde, därtill att ett väpnat angrepp mot Sverige inte längre kan uteslutas, förefaller en ökningen av Sveriges försvarsbudget inte vara något som ses naturligt.6
Därmed skall vi återknyta till FRA rapport från 1989, avseende sovjetisk landstigningsförmåga i Östersjön. Enligt historiska organisationsskisser, från 1991, utgjordes en sovjetisk marininfanteribataljon av cirka 400 soldater. I den bataljonen ingick 34 stycken BTR-60 alt BTR-80 (pansarskyttefordon), 3 stycken granatkastare, 27 stycken RPG-7 (pansarvärnsvapen), 9 stycken SA-7 (bärbar luftvärnsrobot), 3 stycken SPG-9 (pansarvärnspjäs) samt 3 stycken AT-3 (pansarvärnsrobot).7 De uppgifter FRA förmedlade 1989 torde inneburit en något större bataljon som övat, då de skrev bataljonsstridsgrupp. Detta innebar troligtvisatt ytterligare förmågor och därmed även personal hade tillförts bataljonen, vad det kan ha varit går det enbart att sia om utan tillgång till den faktiska rapporten.
Denna blogg har under åren belyst ett antal landstigningsövningar som den ryska Östersjömarinen genomfört. I detta inlägg kommer en landstigningsövning från 2015 samt 2018 användas som exempel. Den 14AUG2015 meddelade det ryska försvarsministeriets informationstjänst att den ryska Östersjömarinen hade genomfört en landstigning med cirka 500 individer. Mer än 20 stycken BTR-82A pansarskyttefordon deltog vid landstigningen, landstigningen understöddes även av attackflygplan av modellen SU-24. Ett större landstigningsfartyg deltog, en mindre svävare samt två stycken landstigningsbåtar. Därtill nyttjades även helikopter för att landsätta ingenjörspersonal.8 Beroende på hur tolkningen genomförs avseende uppgifterna om den totala mängden deltagarna i övningen, blir utfallet olika. Det vill säga, är det enbart marininfanterister som anges eller marininfanterister, fartygspersonal och flygande personal. Utifrån mängden fordon som deltagit i övningen, skulle det enl. tidigare organisationsstruktur från 1991 enbart rört sig om en reducerad marininfanteribataljon.
Nästa landstigningsmoment som berörs i detta inlägg genomfördes den 06SEP2018. Vid denna landstigning uttrycktes explicit att en bataljonsstridsgrupp skulle genomföra landstigning. Vid detta tillfälle skall cirka 600 individer totalt varit involverad samt mer än 20 BTR-82A och 10 ytterligare materielslag skall även varit involverad i den genomförda landstigningen.9 Återigen, beroende på hur personal redovisats blir det svårt att avgöra hur pass stor en nutida marininfanteribataljon eller bataljonsstridsgrupp är d.v.s. personalen som bemannat fartyg o.dyl. kan inräknats i den totala summan som redovisas.
Utgående från den genomförda landstigningen 2015, skulle det möjligeninnebära att en marininfanteribataljon genomförde landstigning 2015 och 2018 en bataljonsstridsgrupp. Detta under förutsättning att bataljonerna är något mindre nu än tidigare,10vilket tydligast kan indikeras på den reducerade mängden pansarskyttefordon. Detta resonemang bygger på att cirka 100 individer var involverad i att framföra fartyg under 2015 varvid styrkan som landsteg skulle vara kring 400 individer och på motsvarande sätt under 2018 vara cirka 500 stycken.
Varför är då dels denna historiska parallell, dels denna nutidshistoria intressant? Inledningsvis bör det påpekas att detta inlägg enbartberör landstigningskapacitet, dock är det per seen offensiv förmåga oaktat om det är inom ramen för en offensiv eller defensiv operation vilket gör den intressant. Framförallt när maritima landstingsoperationer kräver s.k. ”kring förmågor” d.v.s. det är en s.k. gemensam operation och är bland de svåraste operationerna att genomföra vilket tyder på en ökad förmåga numera finns hos de ryska väpnade styrkorna jmf med slutet av 1990-talet men även under större delen av 00-talet. Vid 2015 får det ses som möjligt att Ryssland hade samma landstigningsförmåga som FRA bedömde att Sovjetunionen hade 1989. Det får ses som troligt att denna förmåga fanns 2018.
Därefter är det intressant att notera, 1989 avsatte Sverige 2,5% av sitt BNP för nationellt försvar, inte förrän efter 1998 gick Sverige under 2% av BNP. Slutligen utifrån maritim landstigningsförmåga som hotbild blir det något malplacerat att tala om svårmod att avsätta mer medel till nationellt försvar. Hotbilden 1989 krävde 2,5% av BNP givetvis med mer än enbart maritim landstigningsförmåga som hot, nu förefaller åtminstone den maritima landstigningsförmågan vara likvärdig med situationen 1989 vilket även indikerar att den övriga förmågan tydligt torde ökat hos de ryska väpnade styrkorna. Varvid 1,5% av BNP vid utgången av 2025 inte borde vara en orealistisk målsättning, då det i grunden är 1% under den BNP mängd vi avsatte 1989 med samma hotbild avseende landstigning och 0,5% under nivån 1998, när hotbilden definitivtvar låg.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Dagens Nyheter 1, 2(Svenska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Regeringen 1(Svenska)
Rysslands Försvarsministerium 1(Engelska)
Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund : Historiska media, 2017.
Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Slutnoter
1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019, s. 67.
2Ibid. s. 65, 67.
Nationalencyklopedin. Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. 2019. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/militära-underrättelse-och-säkerhetstjänsten(Hämtad 2019-08-04)
3Agrell, Wilhelm. Sprickor i järnridån: svensk underrättelsetjänst 1944-1992. Lund : Historiska media, 2017, s. 294.
5Regeringen. Försvarsberedningen överlämnar rapport om inriktningen för säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret. 2019. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/forsvarsberedningen/forsvarsberedningen-overlamnar-rapport-om-inriktningen-for-sakerhetspolitiken-och-utformningen-av-det-militara-forsvaret/(Hämtad 2019-08-04)
6Dagens Nyheter. Olsson, Hans. Löfven: Det är inte bara försvaret som vill ha pengar. 2019. https://www.dn.se/nyheter/politik/lofven-det-ar-inte-bara-forsvaret-som-vill-ha-pengar/(Hämtad 2019-08-04)
Dagens Nyheter. von Seth, Carl Johan. Magdalena Andersson: Moderaterna försöker skicka försvarsnotan till mig. 2019. https://www.dn.se/ekonomi/magdalena-andersson-moderaterna-forsoker-skicka-forsvarsnotan-till-mig/(Hämtad 2019-08-04)
7Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-156.
8Ministry of Defence of the Russian Federation. Amphibious landing exercise took place at the Baltic Fleet. 2015. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12050905@egNews(Hämtad 2019-08-04)
9Jägarchefen. I Skuggan av Vostok-2018 – Landstigningsövning i Östersjön. 2018. https://jagarchefen.blogspot.se/2018/09/i-skuggan-av-vostok-2018.html(Hämtad 2019-08-04)
10Department of the Army. The Soviet Army: Troops, Organization, and Equipment. Washington, DC: Department of the Army, 1991, s. 4-156.

Friheten har ett pris

Foldern på bilden finns tillgänglig här: https://ec.europa.eu/maritimeaffairs/sites/maritimeaffairs/files/leaflet-european-union-maritime-security-strategy_en.pdf av Lars Wedin Den 15 maj överlämnade Försvarsberedningen sin slutrapport. Några dagar tidigare hade beredningen spruckit efter det att Socialdemokraterna reserverat sig mot de förment höga kostnader som beredningens förslag skulle innebära. I verkligheten innebär beredningens förslag en mycket begränsad ökning som inte på långt när förslår för […]

Quo Vadis, nedrustning? En möjlig framtid utgående från ett historiskt scenario

av Robin Häggblom En av de större säkerhetspolitiska förändringarna under 2000-talet är det näst intill totala sammanbrottet av nedrustningsarbetet mellan USA och Ryssland. Skeendet har tagit sig många olika former, allt från användandet av kemiska stridsmedel i Västeuropa till frågor rörande tillämpningen av avtalet om konventionella styrkor i Europa (CFE-avtalet). Men ingenstans är det så […]

Till havs

Reflektion
Under våren 2019 gick det att notera en förändring i retoriken från det ryska försvarsministeriets presstjänst. Detta maa. ett flertal artiklar där det delgavs att delar ingående i de ryska väpnade styrkorna baserade i Kaliningrad Oblast genomförde verksamhet riktad mot en maritim styrka ur flera NATO länder och dess pågående verksamhet i Östersjön. Den ryska verksamheten genomfördes i syfta att skydda sig mot ev. oförutsedda händelser.1 I sak är de inte anmärkningsvärt då det tidigare har kunnat antas att liknande verksamhet genomförts, utifrån den öppna övningsrapportering som förmedlats från det ryska försvarsministeriets presstjänst.
Denna retoriska förändring förefaller fortsätta. Den 10JUN2019 delgavs uppgifter att en sjöstridsgrupp bestående av 7 fartyg hade seglat ut från Baltijsk, för genomförande av övningsverksamhet i Östersjön. Styrkan omfattar korvetterna Bojkij och Stojkij, robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat samt ubåtsjaktfartyget Aleksin. Någon tidsrymd för genomförandet av övningsverksamheten har ej delgivits. Dock skall den omfatta sjö- och luftmålsbekämpning med fartygsartilleri, torpedskjutningar, ubåtsjakt, simulerade robotskott samt övning i att bekämpa större fientliga flygföretag.2
Redan vid publiceringen för den ryska sjöstridsgruppens övningsverksamhet kunde de antas att den genomförs maa. den påbörjade NATO övningen BALTOPS som pågår mellan den 09-21JUN2019.3 Detta kom att bekräftas den 11JUN2019 då det ryska försvarsministeriets presstjänst publicerade två artiklar avseende egen genomförd övningsverksamhet i Östersjön. Den förstaartikeln omfattade rapportering avseende sjöstridsgruppens övningsverksamhet. Där de delgavs att robotbåtarna Serpuchov, Zielenyj Dol, Liven, Passat genomfört simulerade robotskjutningar gentemot en konventionell motståndare i en elektroniskt störd miljö.4 Den andra artikeln omfattade rapportering avseende Östersjömarinens flygstridskrafter. Där de delgavs att attackflyg, SU-24, hade genomfört övning mot sjömål och med jaktflyg som skydd, totalt skall över 10 luftfarkoster varit involverad i övningen.5 I de båda publicerade artiklarna framgår det att Östersjömarinens övningsverksamhet genomförs maa. NATO övningen BALTOPS.
Således det som genomförs är en s.k. motövning. Att dylika övningar genomförs är inte heller att se som något anmärkningsvärt. Dessa genomförs av Ryssland och västliga länder. Syftet med motövningar kan variera, de kanske två tydligaste syftena är att antingen med militära maktmedel signalera missnöje eller att de utgör en beredskapshöjning utifrån den militära verksamhet som pågår i ens direkta närområde. Det kanske tydligaste svenska exemplet i nutid kan vara en svensk beredskapskontroll som genomfördes 2009, parallellt med den ryska övningen Zapad-2009.6 Mig veterligen angavs dock aldrig Zapad-2009 som skäl för den svenska beredskapskontrollen, däremot får det ses som troligt att det utgjorde de.
Häri ligger dock det intressanta. Det ryska Försvarsministeriets presstjänst har mig veterligen inte tidigare varit så tydlig i sin retorik som nu avseende övningsverksamhet i Östersjöregionen, som genomförs parallellt med västlig och att dess egna övningsverksamhet utgör en s.k. motövning. Givetvis kan undertecknad missat rysk medierapportering där liknande framgått. Är det då något att ta notis om? Enligt undertecknad är de det. En förändrad retorik skulle kunna indikera andra förändringar särskilt i geografiska områden där de finns tydliga intressekonflikter såsom Östersjöregionen.7 Därutöver bör det även beaktas då de ryska väpnade styrkorna kan inneha en mer tongivande roll i Rysslands utrikespolitik,8 än vad t.ex. västliga länders väpnade styrkor har. Däremot utgör det ejskäl för att vara alarmistisk.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Försvarsmakten 1(Svenska)
Jägarchefen 1(Svenska)
Riksdagen 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Rysslands Försvarsministerium 1, 2, 3, 4(Ryska/Engelska)
Wisemans Wisdoms 1(Svenska)
Slutnoter
1Jägarchefen. Krusningar. 2019. https://jagarchefen.blogspot.se/2019/05/krusningar.html(Hämtad 2019-06-11)
2Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные группы Балтийского флота вышли в морские полигоны для участия в учениях. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12235767@egNews(Hämtad 2019-06-11)
3Försvarsmakten. BALTOPS 2019. 2019. https://www.forsvarsmakten.se/sv/var-verksamhet/ovningar/baltops-2019/(Hämtad 2019-06-11)
4Министерство обороны Российской Федерации. Корабельные ударные группы Балтийского флота уничтожили морскую группировку условного противника в ходе учения. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
Ministry of Defence of the Russian Federation. Baltic Fleet attack groups train to engage a sea group. 2019. http://eng.mil.ru/en/news_page/country/more.htm?id=12236148@egNews(Hämtad 2019-06-11)
5Министерство обороны Российской Федерации. Летчики Балтийского флота в ходе плановых тренировок отработали нанесение удара по десантному отряду условного противника. 2019. https://function.mil.ru/news_page/country/more.htm?id=12236186@egNews(Hämtad 2019-06-11)
6Wisemans Wisdoms. Vilken Beredskap?. 2010. https://wisemanswisdoms.blogspot.se/2010/08/vilken-beredskap.html(Hämtad 2019-06-11)
7Ds 2019:8. Värnkraft – Inriktningen av säkerhetspolitiken och utformningen av det militära försvaret 2021-2025. s. 44.
8Reuters. Osborn, Andrew. Stubbs, Jack. Backed by Putin, Russian military pushes into foreign policy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-russia-politics-military-insight/backed-by-putin-russian-military-pushes-into-foreign-policy-idUSKBN1E70WM(Hämtad 2019-06-11)