När Tjelvar och elden lämnade ön, stridsvagnarna på Gotland del 4

”..Gutland fann allra först en man, som hette Tjelvar. Då Gutland var bundet av mörka makter, så att den på dagen sjönk (i havet), och om natten var den uppe. Men denne man bar först av alla eld till landet och sedan sjönk det aldrig”

Citerat ur Gutasagan

Detta är det fjärde av fem inlägg (här finner du  123 ) som syftar till att påvisa att stridsvagnarna på Gotland är en politisk parkering snarare än ett militärt dito. Detta påvisas genom, dels presentera samt att använda stridens grundelement som ett enkelt analysredskap för att kunna tolka och värdera huruvida en sammansättning av ett militärt förband är tillfredställande eller inte. Till dig med förförståelse, jag är medveten att exemplet är lite endimensionellt, och flera aspekter kan behöva läggas till för att en total och flerdimensionell förklaring.

Gutland, eller Gotland som vi idag benämner ön har i dagarna blivit föremål för debatt i försvarspolitiken. Exempelvis vill Jan Björklund vill placera ett luftvärn av nyare modell på ön. En ö som är strategiskt belägen i Östersjön, en ö som i militära sammanhang ibland benäms som ”Östersjöns hangarfartyg”. Det ligger mycket i det påståeendet, eftersom om man kontrollerar Gotland och kan placera flygplan där, likt ett hangarfartyg, kontrollerar man hela Östersjön.  Detta genom att man kan använda flygstridskrafterna från Skåne till Baltikum och upp till Finland.

Gotland är en viktig, om inte den viktigaste platsen att försvara i hela landet ur en säkerhetspolitisk aspekt. Säkerhetspolitiskt måste vi kunna hävda vårt territorium om så krävs, med militära medel. Det första en fiende försöker att göra är att minimera vår möjlighet att hävda vårt territorium, och det är rimligt att anta Gotland står högt upp på dennes lista.

Björklund säger: ”..En isolerad framstöt mot Sverige är orealistisk, men i ett upphetsat läge kan Sverige och svenskt territorium beröras.”

Vilka aktörerna är som kan skapa ett upphetsat läge lämnar jag för stunden. Men i östlig riktning finner vi ett konstant ostabilt lågtryck ur ett politiskt perspektiv.

Till Björklunds uttalande bör även vissa sakliga klargöranden göras:

1) Ett uttalande som Björklunds kan leda till en motion i riksdagen.
2) En motion kan diskuteras, analyseras och kritiseras av andra partier.
3) En motion kan bifallas, eller nekas.
4) En bifallen motion behöver nödvänligtvis inte ha samma direkta innebörd som den motionen som lämnades in. I detta fall kan exempelvis val av vapen, och dess antal vara ett exempel.
5) Efter en bifallen motion skall beslutet implementeras i Försvarsmaktens materialplan, finansieringen måste vara klar, och sedan skall vapnet upphandlas. 

Sammanfattningsvis tar detta en väldigt lång tid, och kan genom trösklandet bli ganska tandlöst när det skall driftsättas.

En motion som har trösklats färdigt är beslutet att placera 14 stridsvagnar på Gotland. Just siffran är lite skakig men, efter en snabb googling handlar det om mellan 12-14 stycken.

Detta var färdigt genom inriktningsbeslutet som togs för försvarsmakten 2009. Inriktningsbeslutet gäller för åren 2010 – 2014. I den föranledande propositionen ”Ett användbart försvar” går att läsa,

Sid 11: ”..På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett

stridsvagnskompani för att underlätta tidig tillgång till tung materiel”

Och i regeringsbeslutet från 2010 går det att läsa:
 
Sid 3-4:  ”..Stridsvagnskompanierna ska organiseras utanför manöverbataljonerna och förberedas för att normalt förstärka vissa på förhand utpekade manöverbataljoner, men ska även kunna förstärka andra förband vid behov. På Gotland förrådsställs stridsvagnar för ett stridsvagnskompani.”

Observera att det handlar enbart om Stridsvagnar.  För den oinsatte, för den utan förförståelse, låter detta natuligtvis som ett väldigt bra beslut, då stridsvagnarna finns på Gotland, ön som är så strategiskt viktig.

Men själva stridsvagnen är bara en del i ett större s.k. vapensystem. Ordet vapensystem refererar till att själva vapnet, stridsvagnen utgör basen, men är beroende av stödfunktioner för att kunna användas. Alla dessa funktioner bildar tillsammans ett vapensystem.  Stridsvagnen behöver exempelvis tankbilar, ammunitionstransporter, och en så kallad ”bärgningsvagn”. Detta är en specialstridsvagn som har utrustning för att bogsera och dra loss en stridsvagn.

För att lägga till en ytterligare ”dimension” till detta behövs ytterligare vapensystem som samverkar med stridvagnssystemet i själva striden. Även s.k. förmågor måste finnas, en förmåga är förutsättningen för att ett vapensystem ens skall kunna användas. Exempel på en förmåga är en spaning och underrättelseenhet, denna förmåga använder i sin tur olika vapensystem för att genomföra sin uppgift.

Exempel på hur en kombination av ett modernt armeförband kan se ut, när de olika vapensystemen och förmågorna,  är integrerade:

  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepasrade sådana.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.

Nu närmar vi oss slutklämmen, men du som har hängt med den början förstår nog på ett ungefär hur stridens grundelement kan kopplas ihop med de militära förutsättningarna som enbart ett gäng stridsvagnar faktiskt ger.  Det är även här ett antal antaganden kring konfliktypen som dessa skall verka inom kommer in i bilden,  för att verkligen konkretisera det hela.

Stay tuned!

/HW

Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer

 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.

                                                                              *****

Strategi i Gotlandsscenariot

av Helge Löfstedt Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag […]

Tillbaka till Gotland

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga […]

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.

Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

Fall Gotland

Sammanfattning
Modern rysk militär operationskonst utnyttjar samtliga arenor för att möjliggöra ett snabbt krigsförlopp främst med lätta förband och fjärrstridskrafter. Förberedelserna inför ett angrepp är dock långsiktiga syftandes till dess snabba förlopp. Häri ligger även dess svaghet, ett väl fungerande säkerhetsarbete kan försvåra denna krigföring markant och åskådliggöra den för omvärlden. Detta arbete krävs även för att vi skall kunna respondera i tid, utan det kommer vi aldrig hinna agera med våra stridskrafter.
Analys
Inledning. Varför är Gotland så viktigt? Denna fråga ställer sig allt fler och fler och har Gotland något egentligt geostrategiskt värde för Ryssland och har Ryssland förmågan att ta Gotland och i sådant fall vid vilken situation eller situationer skulle Ryssland nå den punkt så man väljer att angripa Sverige? Detta är frågor som kommer upp snart på daglig basis dels för mig dels för andra försvarsbloggare och twittrare. I detta inlägg kommer jag försöka ge min syn på dels varför Gotland är geostrategiskt viktigt för Ryssland dels varför man mycket väl i en relativt nära framtid kan tänkas ta Gotland.
Först och främst måste vi klara ut den stora frågan, finns det ett hot mot Sverige, enligt säkerhetspolisen förefaller det så, enligt dem genomför Ryssland krigsförberedelser mot Sverige. Då måste vi klara ut vad innebär krigsförberedelser i praktiken? Det innebär t ex att man redan i fred finner strategiska mål att slå ut för att lamslå ett land, nyckelpersoner som måste nedkämpas, lämpliga luftlandsättnings- och landstigningsområden, iordningställa dolda agentnät som aktiveras i händelse av krig för att få underrättelser m m.
Således det är en rätt omfattande apparat som Ryssland nu återigen har satt igång, dessa förberedelser har ett övergripande syfte vilket är att vinna ett krig snabbt. Med detta i bakhuvudet, finns det då ett hot? Ja onekligen måste ju Sverige i vissa sammanhang ses som ett hot mot Ryssland annars hade man aldrig valt att sätta igång denna apparat mot vårt land. För underrättelseverksamhet som syftar till krigsförberedelser kostar oerhörda summor, det är inte bara att flyga över med en satellit och tro att man löst problemet, vi talar om att fysiskt på plats mäta, avbilda m m, fastställa levnadsmönster hos prioriterade personmål osv. Således ja det finns ett hot mot Sverige utöver terrorism så kommer detta hot från Ryssland utifrån SÄPO redovisning. Likväl är de ju fler som ser Ryssland som ett hot numera, Storbritannien kommer under de närmsta veckorna klassa upp Ryssland till högst hotnivå mot samväldet.
Vid vilket läge skulle Ryssland kunna tänkas sig att angripa Sverige för att ta Gotland? Först måste vi klara ut att Ryssland kommer aldrig ensidigt genomföra ett väpnat angrepp mot Sverige, det kommer alltid finns ett övergripande strategiskt syfte som är riktad mot NATO vid ett ryskt angrepp på Sverige. Sverige i sig saknar värde för Ryssland, däremot har vi vissa geostrategiska punkter som Ryssland måste behärska för att fullfölja ett angrepp på NATO. Likväl behöver detta angrepp på Sverige ej ske samordnat med ett samtidigt angrepp på NATO, utan mer troligt kommer ett angrepp på Sverige ske dygn upptill veckor tidigare. Främst utifrån det faktum att NATO saknar förmågan att snabbt tillföra förband till Baltikum som ett exempel, men även Tyskland. Detta utifrån att de sista egentliga förbands föråden i Europa avvecklades (förutom de norska) ifjol. Således Gotland tas för att omintetgöra truppförstärkningar till Baltikum, likväl kan ett angrepp på Sverige och Gotland vara ett led i att försvaga NATO och förbättra sina egen geostrategiska position, främst utifrån det faktum att Sverige just nu är en ”ö” mitt i NATO, tar man delar av den ”ön” så destabiliseras organisationen oerhört, trots att Sverige inte är en medlem i NATO.
Slutsatsen så här långt är att det finns ett hot från Ryssland mot Sverige, i och med att man påbörjat och genomför krigsförberedelser, det just nu geostrategiskt viktiga området för Ryssland som Sverige besitter är Gotland. Denna del av Sverige får sin geostrategiska tyngdpunkt i och med att förhållandet är sådant att Sverige som militärt alliansfri nation ligger inklämd mellan NATO område och kan de facto påverkas av Ryssland genom sin geografiska position. Behärskar man Gotland omintetgör man dels förstärkningar till de Baltiska staterna både sjö- och luftledes dels är det fullt möjligt att man omintetgör NATO förmåga att genomföra artikel 5 i de baltiska staterna och även slår in en kil i organisationen som gör att den destabiliseras i dess grundvallar. Dessa slutsatser är viktiga att ha med sig i den fortsatta fallstudien kring ett möjligt angrepp på Gotland, för det utgör den strategiska essensen, utan dessa är sannolikheten för ett Ryskt angrepp mycket låga.
Modern rysk krigskonst. Denna krigföring som vi till del fått ta del av på Krimhalvön och i östra Ukraina, är en operationskonst som skiljer sig till del från den klassiska Sovjetiska operationskonsten, dock skall man ha klart för sig att egentligen handlar det om en viss tyngdpunktsförskjutning i vissa faser, likväl har vi ej bevittnat dess fulla potential dvs utnyttjandet av de reguljära stridskrafterna i dess slutgiltiga fas, dock är detta något man troligtvis från Rysk sida vill undvika, vilket blir själva essensen i dess nya krigföring, om möjligt skall den vara kontaktlös, dock kan det kontaktlösa innebär att man utnyttjar sig av t ex fjärrstridsmedel istället för t ex mekaniserade förband.
Den moderna ryska operationskonsten kan sammanfattas i åtta (8) stycken faser:
  1. Icke-militär asymmetrisk krigföring, omfattar påverkan av moraliska, psykologiska, ideologiska, diplomatiska och ekonomiska plan för att skapa en gynnsam grund för att fortsätta en militär operation i. Detta innebär således att man påverkar en nations grundfundament för att skapa en destabil miljö att fortsätta en militär operation i.
  2. Underrättelsedrivna operationer, som syftar till att vilseleda politiska och militära beslutsfattare genom samordnande åtgärder som genomförs via diplomatiska kanaler, civila och militära myndigheter samt massmedia genom läckande av falsk information.
  3. Fortsatt underrättelsedrivna operationer som syftar till att få över statstjänstemän (mest troligt även mediapersonligheter) och officerare på sin sida genom hot, bedrägerier/förledning samt mutor.
  4. Destabiliserande propaganda för att öka missnöjesyttringarna bland befolkningen (som grundlagts i fas 1 hos befolkningen 2-3 hos beslutsfattare så att dessa ej skall agera), understöds av underrättelsepersonal samt påbörjande av subversion inom mållandet.
  5. Isolering av mållandet genom t ex ekonomiska blockader, införande av flygförbudszoner, utnyttjande av privata militära företag (oftast med fd specialförbandspersonal, GRU Spetsnaz) som genomför väpnade aktioner med radikala oppositionella grupperingar i mållandet, för att öka destabiliseringen samt subversionen.
  6. Dolda militära operationer, påbörjas med dels inhämtning dels specialförbandsföretag (här skall beaktas att t ex rymdtrupperna, elektroniska krigföringsförband benämns som specialförband i rysk nomenklatur utöver vad som i väst benämns ‘special forces’). De militära operationerna genomförs över hela spektrumet. Denna fas är vad som tidigare var känd som ouvertyr.
  7. Öppna militära operationer, genomförs över hela arenan främst med fjärrstridsmedel i form av precisionsvapen, syftar till att nedkämpa motståndarens kritiska sårbarheter för att därvid nå ett avgörande utan att binda egna markstridskrafter i regelrätta strider. Andra vapensystem såsom icke-dödlig biologisk krigföring (magsjukor o dyl), radioaktivitet och strålning kan utnyttjas.
  8. Upprensning, i denna fas inriktas markförbanden på att nedkämpa mållandets kvarvarande förband, dessa skall främst isoleras för att därefter nedkämpas. Detta genomförs genom luftlandsättning och punktmålsbekämpning med indirekt bekämpning (artilleri, flyg och missiler).
Det vi kan se är att krigföringen är i huvudsak ”kontaktlös” och genomförs i en stor huvuddel av underrättelsetjänstens personal i många av faserna, utnyttjandet av de privata säkerhetsföretagens personal, sker bedömt i nära samverkan med underrättelsetjänsten, likväl kan man utnyttja rysktalande minoritetsgrupper såsom genomförs i Ukraina. Därutöver är huvuddelen av krigföring dold för en motståndare, det övergripande syftet blir att förleda en motståndare in i det längsta, innan konflikten öppet sker, utnyttjandet av t ex destabilisering i mållandet är en del i denna förledning för att få mållandet att fokusera på inhemska problemområden istället för att missa externa hot. Likväl uppnår man en tydlig kraftsplittring med denna destabilisering, säkerhetsfunktionerna inom mållandet kommer vara fokuserad på de inhemska hoten.
Detta innebär således att om en konflikt mellan Sverige och Ryssland kommer uppstå, så har ett relativt långt förarbete genomförts, detta ställer oerhört höga krav på t ex säkerhetspolisens verksamhet att kunna följa upp Rysslands verksamhet, för att kunna indikera hur utvecklingen är. Likväl innebär detta att, vi kommer ej ha en lång förvarningstid för konflikten (bedömt handlar det om enstaka dygn som mest), främst utifrån det faktum att det är förband som arbetar med hög sekretess, vilket är svår att följa, i huvuddelen av faserna. Svagheten är om man har en fungerande säkerhetstjänst, så kan faserna upptäckas i tid och om den politiska nivån har förmåga att agera så kan hotet kvävas i sin linda.
Konfliktorsak. I vårt redan förda resonemang har vi identifierat att ett ensidigt riktat angrepp mot Sverige är osannolikt, däremot kan en konflikt inledas med ett riktat angrepp mot Sverige för att i ett senare skede utvidgas för att involvera NATO, det övergripande syftet kommer alltid vara att påverka NATO. Men i vilket sammanhang kan dagens politik föras till den gräns att man väljer att genomföra ett väpnat angrepp på Sverige?
En faktor som man måste ha med sig innan man börjar titta på konfliktorsaker är geostrategi/geopolitik något som Ryssland drivs av. Rysslands landområden har aldrig varit så små som de är nu sedan 1700-talet. Ryssland har hela tiden drivits av att utvidga sina landområden för att säkerställa naturliga försvarsbarriärer mellan sig och sin omvärld. Dagens Ryssland har inte dessa naturliga försvarsbarriärer såsom Sovjetunionen hade, som t om utvidgade dessa med buffertstater mellan sig och den presumtiva motståndaren. Det är med detta perspektiv man bl a måste se President Vladimir Putins uttalande om att den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet var Sovjetunionens sönderfall.
Med geostrategin i bakhuvudet kan man finna minst en orsak som kan föranleda en konflikt i Östersjöregionen. Den mest uppenbara är det av Ryssland uttalade hot man upplever från NATO, då främst den östliga utvidgning av militäralliansen som genomförts och en fortsatt möjlig sådan, lägg därtill möjligheten kring en markant förhandslagring av materiel (såsom stridsvagnar, stridsfordon o dyl) främst i de östliga medlemsländerna och en permanent basering av förband, så kommer Rysslands upplevda hotbild te sig mycket realistisk. Detta ger i förlängningen ökade spänningar mellan Ryssland och NATO vilket i sin tur kan föranleda en konflikt.
En annan faktor som kan vara upphov till en konflikt i Östersjöregionen är om Rysslands handelsförbindelser i Östersjön på något sätt hotas dels ovan ytan dels under ytan. En stor del av Rysslands export sker dels i Östersjön dels via Östersjön vidare ut i världen. Östersjöregionen kommer vara av strategisk betydelse för Rysslands export kapacitet till omvärlden intill minst 2030 enligt vissa bedömningar. Härvid försvåras Rysslands export i Östersjöregionen kommer det få stora påverkningar på dess ekonomiska utveckling, detta i sig kan leda fram till en konflikt i Östersjöregionen.
Ett Svenskt eller Finländskt närmande till NATO kommer även vara ett möjligt skäl till en konflikt i Östersjöregionen. Varav troligtvis ett Svenskt närmande kommer vara mer kritiskt för Ryssland kontra ett Finländskt detta utifrån det faktum att Sveriges kust omfattar hela västra delen av Östersjön samt det kritiska Östersjöutloppet. Ett svenskt medlemskap i NATO skulle förvandla Östersjön till ett NATO innanhav varav två kritiska sårbarheter uppstår för Ryssland dels dess omfattande sjötransporter som utgör en stor del av dess BNP dels dess missilbanor kan mycket lätt påverkas mht att Sveriges landgräns täcker en stor del av dessa banor i Nord-Sydlig riktning. Dock skall ej ett Finländskt medlemskap i NATO som hotbild sett från Ryssland förringas, detta skulle de facto innebär att Rysslands hela västra landgräns angränsar mot NATO. Dock skulle ej Östersjön bli ett NATO innanhav, vilket skulle vara ett skäl för att det ej blir en konflikt, men skulle Sverige vid en sådan situation yttra sig rörande NATO medlemskap i positiva ordalag, är det troligtvis en överhängande krigsrisk som uppstår.
Således har vi tre (3) tydliga scenarion som kan utvecklas till en konflikt mellan NATO och Ryssland i Östersjöregionen där Sverige mest troligt kommer dras in i konflikten. Vad som är än mer troligt är att Gotland involveras. Gotland är just nu nyckeln i Östersjön och nyckeln till många geostrategiska situationer. Behärskar man Gotland behärskar man de centrala delarna av Östersjön, det man dock ej behärskar är Östersjöutloppet. Men att behärska Gotland innebär också att man omintetgör truppförstärkningar till Baltikum dels via sjövägen dels via luftvägen. Detta innebär att NATO kommer få stora problem att förflytta förband i händelse av en säkerhetspolitisk spänd situation i Baltikum.
Stridskrafter. Ryssland har en ansenlig mängd stridskrafter inom det västra militärdistriktet (MD V) som kan utnyttjas mot dess angränsade länder, dessa stridskrafter kan förstärkas från andra militärdistrikt (MD) dock är det främst det centrala militärdistriktet (MD C) som är tänkt att användas som strategisk reserv samt andra (2) echelong. Nedan redovisas i stora drag mängden arméstridskrafter i MD V/C. Utöver dessa tillkommer främst generalstabens spetsnazförband dels markbaserade dels maritima.
Vad vi kan se är att huvuddelen av dessa förband lämpar sig ej för de initiala stegen enligt den nya ryska operationskonsten, utan det är främst specialförbandsbrigaderna samt luftlandssättningsdivisionerna som är lämpade för denna form av krigföring samt generalstabens spetsnazförband samt övriga operativa underrättelseförband som sorterar under de. I ett senare skede kommer främst markrobotbrigaderna att utnyttjas för att kunna genomföra den kontaktlösa krigföringen och absolut sist kommer de mekaniseradeförbanden att utnyttjas för att rensa upp kvarvarande motståndsfikor i mållandet.
Utnyttjas förbanden inom MD V kommer MD C förband att framgruppera, detta genomförs främst genom enbart trupptransport, därefter utrustas de på plats inom MD V vid färdiga depåer där tyngre utrustning såsom pansarskyttefordon, stridsvagnar, artilleripjäser o dyl redan finns placerade. Således kan en truppförflyttning från MD C ske med mycket kort varsel samt förbanden kan även med mycket kortvarsel väl på plats vara stridsdugliga (läs inom 24-48 timmar). Detta korta tidsintervall gör att man kan påbörja en öppen väpnad konflikt i ett mycket sent skede, vilket gör att mållandet ej kan vidtaga adekvata förberedelser.
De mest troliga förbanden att utnyttjas mot Gotland explicit är spetsnazförbanden dels brigadförbaden dels generalstabens. Därefter luftlandsättningsdivisionerna och marininfanteribrigaden (336. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad Oblast). Detta utifrån Gotlands geografiska placering, detta kräver inledningsvis att det enbart är lätta förband vilket luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden är, dessa är mycket lätt rörliga och är anpassade för operativa förflyttningar.
Efterföljande truppförstärkningar består bedömt av minst en reducerad mekaniserad brigad, en luftvärnsbrigad, en markrobotbrigad och bedömt minst en kustrobot bataljon vilket formar en effektiv stridsgrupp som håller Gotland och förnekar NATO stridskrafter möjligheten att genomföra luft- och sjörörelser runt Gotland till de Baltiska staterna.
Genomförande. Ett angrepp riktat mot Sverige och främst Gotland, kan utifrån den nu gällande ryska operationskonsten, som vi till del sett prov på i Ukraina, te sig på följande sätt. Inledningsvis genomförs en omfattande bearbetning av dels svenska beslutsfattare såväl civila som militära (denna fas har redan passerats och det finns konkreta exempel på detta) dels en bearbetning av media främst nyhetsredaktörer samt framträdande journalister med det övergripande syftet att erhålla en vinklad nyhetsrapportering och vad avser beslutsfattare att möjliggöra förledning i en felaktig riktning som gör att felaktiga beslut fattas. Parallellt i denna fas påbörjas krigsplanläggning/förberedelser vilket syftar till att kartlägga kritiska sårbarheter i det svenska samhället, syftande till att snabbt kunna lamslå det Svenska samhället, ytterligare en faktor som är uppfylld.
Därefter kommer fokus läggas på att utnyttja de socioekonomiska spänningarna som finns i det svenska samhället. Underrättelsepersonal kommer indirekt påverka olika grupperingar att agera mot varandra. Parallellt med detta kommer media utnyttjas för att underblåsa dessa socioekonomiska spänningar som till del är självgenererad av det svenska samhället till del är underblåsta av underrättelseorganisationer. Det övergripande syftet är att destabilisera det svenska samhället och utmatta den svenska säkerhetsstrukturen som kommer fokuseras på de socioekonomiska spänningar och därmed ökar möjligheterna för dolda förberedelser inför ett angrepp. Parallellt med detta genomförs rekrytering av civila och militära beslutsfattare samt andra viktiga samhällsaktörer för att i ett senare skede kunna genomföra subversiv verksamhet syftande till destabilisering. 
Därefter påbörjas subversiv verksamhet troligtvis iform av våldsamma upplopp som syftar till att destabilisera landet ytterligare. Parallellt med detta påbörjas vissa mindre sabotage som främst kommer vara inriktad på att överanstränga den svenska säkerhetsstrukturen. De våldsamma upploppen kommer därefter eskalera och tidigare rysk militär personal kommer understödja de olika grupperingarna dels logistiks med utrustning dels med kunskap/utbildning. För att i ett senare skede övergå till att genomföra aktiva insatser vid upploppen för att ytterligare destabilisera. I avslutningen av detta skede kommer bedömt dels Ryssland påbörja en media kampanj riktad mot Sverige dels kommer en riktad aktion mot ryska intressen genomföras på svenskt territorium för att möjliggöra en ”legitimitet” i att öka de säkerhetspolitiska spänningen mellan nationerna. Detta kan dock utebli främst utifrån vilket agerande man väljer. 
Därefter påbörjas i en riktad desinformationskampanj för att förleda ytterligare de civila och militära beslutsfattarna detta syftar på den civila sidan att vänta med att vidta beredskapshöjande åtgärder iform av inkallelser och att övergå till beredskapslägen inom den civila administrationen. Den militära desinformationen syftar till att förleda de militära beslutsfattarna kring vilka intentioner man har dvs när, var och hur genomförs ett väpnat angrepp. Parallellt med denna fas transporteras specialförbandsenheter in i landet för att genomföra de avslutande förberedelserna inför ett angrepp. Begränsade epidemier för även förutsättas i slutet av detta skedde, främst i rikets tre största städer, för att inkapetisera dels stora befolkningsdelar dels den svenska sjukvården vilket kommer vara utmattad när väl konflikten påbörjas.
Slutligen genomförs omfattande specialförbandsinsatser mot kritiska sårbarheter (personella som materiella mål) i Sverige vilket syftar till att lamslå civil och militärbeslutsfattning. Vad avser Gotland kommer bedömt inledningsvis marinfanteriförband dels luftlandsättningsförband ta infallsportar på ön. Dessa förband kommer bedömt genomfört sk dold ilastning och intransport dvs t ex luftandsättningsförbanden kommer utnyttja angränsande luftleder samt civila transponderkoder för att i ett sent skede avvika från dessa och genomföra luftlandsättning på liknande sätt kommer marininfateriförbanden intransporteras. Ilastning av dessa förband kommer ske dolt och helst på annan plats än i MD V.  Punktmålsbekämpning med fjärrstridsmedel kommer genomföras mot samtliga flyg- och marinbaser med syftet att nedkämpa de svenska fjärrstridskrafterna.
Slutsatser
Den moderna Ryska operationskonsten bygger på långsiktiga förberedelser som genomförs dolt syftandes till ett snabbt genomförande av den väpnande konflikten. Utnyttjandet av desinformation och den civila arenan har fött en ökad betydelse i de långsiktiga förberedelserna jämfört med tidigare operationskonst. Likväl utnyttjandet av fjärrstridsmedel. Häri ligger den stora skillnaden. Dessa utnyttjades tidigare också men de har fått en ökad betydelse i den nya operationskonsten.
Detta innebär att en högra grad av säkerhetsarbete krävs för att följa Rysk underrättelseverksamhet på Svensk mark i syfte att tidigt kunna identifiera om förberedelser inför ett angrepp har påbörjats och hur långt gånget detta är. Detta kommer även innebära en vägvalsfråga vart skall tyngdpunkten på säkerhetsarbetet ligga, följa Främmande makts underrättelseverksamhet eller terrorism, varav tyngdpunkten just nu ligger på det sistnämnda. Sveriges resurser är begränsade och en omfattande uppföljning av båda är orealistisk.
Ett angrepp mot Sverige kommer således ej ske som en blixt från klar himmel, det är ett långsiktigt agerande men själva striden kommer bli intensiv. Finns dock ingen säkerhetsuppföljning så kommer angreppet te sig som en klar himmel. Härvid krävs ett omfattande säkerhetsarbete och en ökad grad av medvetenhet dels hos beslutsfattare dels hos allmänheten som helhet för att försvåra denna form av krigföring. Finns inte denna så kommer vi aldrig kunna reagera i tid och därmed omöjliggörs försvaret av Gotland, för vi kommer ej hinna få över förband till ön för att skydda den.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor

FOI 1, 2(Svenska)
Finländska FHS 1(Engelska)
Försvarsmakten 1(Svenska)
Janes 1(Engelska)
Lettiska FHS 1(Engelska)
Reuters 1, 2, 3(Engelska)
Russia Today 1, 2(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
The Guardian 1(Engelska)
Putin rustar Ryssland, Elfving Jörgen, 2014
Rysk Krigskonst, Ulfving Lars, 2005

Gotland – ibland krävs speciella lösningar

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som […]

Försvara Gotland – Varför och Hur?

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar […]

Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt


Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen. 

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige. 

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats). 

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater. 

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.

Halvfulla glas på Gotland

Bloggkollegorna Wiseman och Skipper analyserade i natt (!) Försvarsmaktens justerade retorik på ett förtjänstfullt sätt. För oss som är intresserade av försvars- och säkerhetspolitik är Almedalen en höjdare med seminarier och nyheter. Vid sidan av SVT:s nyhet om socialdemokraternas ja till NATO:s snabbinsatsstyrka, så hade DN en artikel om hemvärnsbataljonen på Gotland i morse. Hemvärnet […]

Gotland – Logistikerns mardröm del 3

Redigerad 18/3 20:40

”..Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige vid angrepp av en främmande makt. För att klara detta har Försvarsmakten utvecklat ett antal olika funktioner och förmågor som utgår från vår unika kompetens – väpnad strid. Striden kan bedrivas på land, i luften och till sjöss.”

Detta går och läsa under rubriken ”uppdrag” på Försvarsmaktens hemsida, trots det tyder mina högst amatörmässiga efterforskningar  på att stora svårigheter kan uppstå när den unika kompetensen skall omsättas i praktiken.

I inrikningsbeslutet från 2008, sid 29, återfinns formuleringarna:

”..Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Att förhålla sig till denna osäkerhet är en utmaning som kräver möjlighet att kunna agera, enskilt och tillsammans med andra, med kort varsel”.

Observera särskilt meningen som är fetmarkerad.

På Gotland bor idag ungefär 57000 människor, som trots sin relativt höga kommunalskatt med stor sannolikhet inte kan ånjuta den unika kompetensen som vårt yttersta säkerhetspolitiska instrument kan erbjuda. Iallafall om vi blir tvungna att agera enskilt, därmed utan hjälp från ”andra”.

Den svenska regeringen har konsekvent beslutat att avveckla de förutsättningarna som skulle behövas för att undsätta ön. Dödsstöten kom tidigt, i jämförelse med övriga landet. År 2000 avvecklades KA3, ett av flera kustartilleriförband, som med lätthet skulle avskräcka en fienlig aktör att agera i enighet med det scenario som målats upp i denna inläggsserie. Utan att förveckla mig i ett kontrafaktiskt resonemang, skulle enligt mig ett snabbt gripbart amfibiesystem decimera alla möjligheter att besätta exempelvis Slite.

Den sista dödsryckningen skedde 2004 när armeförbandet P18 (MeKB 18) avvecklades. Kvar på ön finns hemvärnet, som har vapen och fordon som kan åtminstone teknikmässigt dateras till tidigt 1980-tal. Koppla gärna detta till det faktum att den moderna krigföringen får en allt mer teknisk aspekt att ta hänsyn till.

Åter till scenariot, där en fientlig aktör har baserat trupp i Slite samt på Visby flygfält.

Antagande 10) (Läs övriga antaganden i tidigare inlägg) Regeringen ger försvarsmakten ordern att driva bort den fientliga aktören från Gotland och bortom den svenska gränsen i Östersjön. Det svenska motaktionen består därmed i att konflikten eskaleras. Alla tillgängliga militära resurser skall samordnas för att snabbt slå tillbaka den fientliga aktören.

Antagande 11) All materiel som kommer att behövas, från luftvärn till stridsfordon, förvaras i anslutning till respektive regemente i landet. Detta innebär att en mycket omfattande transportinsats behövs under en mycket kort tid. Att kunna samordna och genomföra detta snabbt är enormt kritiskt, för att förhindra att den fientliga aktören skall hinna förstärka sina enheter på Gotland. En fientlig förstärkning kan i värsta fall bestå i stridsvagnar och annan kraftfull materiel. Sverige MÅSTE alltså genomföra sitt motanfall innan detta sker.

Antagande 12) Utskeppningshamnen beslutas att bli Nynäshamn, söder om Stockholm. Detta i huvudsak då  Berga örlogsbas ligger i närheten, och kan ge ett visst skydd mot ett eventuellt fientligt angrepp. Möjligheter att avlasta materiel från tåg finns även här. 2009 användes Nynäshamn som utskeppningshamn när cirka 40 pansarbandvagnar av typen 401 skeppades till Tjeckien.  Själva samordningen av transporter från regementen runt om i landet till Nynäshamn igångsätts inte förrän regeringens beslut.

Försvarsmaktens hela logistiksystem är utformat för att vara så rationellt och ekonomiskt i fredstid. Men funktionen i krigstid har man glömt bort i samband med reformarbetet mot ett insatsförsvar.

Man har i dag en krigsplanering och bedriver övningsverkamhet som inriktar sig mot att försvara Sverige. Men försvarsmakten har genom regeringsbeslut intriktats till att i huvudsak verka i internationella insatser, tillsammans med andra nationer.

Gällande logistik- och transportaspekterna förlitar man sig i huvudsak att man förutsättningslöst får hjälp av exempelvis NATO eller EU. Det gäller både s.k. strategisk sjötransport  (transport av armeförband med fartyg) samt strategisk flygtransport – förmågan att transportera materiel med stora flygplan. I detta inlägg belyses i huvudsak den strategiska sjötransportförmågan.

Den strategiska flygtransportförmågan är inte lika viktig initialt i det scenario som har målats upp, eftersom Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Sverige har säkrat den strategiska flygtransportförmågan genom Heavy airlift wing (HAW) som egentligen är ett NATO samarbete för att kunna upprätthålla en försörjning till exempelvis en FN eller NATO insats i andra länder. Utöver HAW har Sverige även ingått i en organisation med namnet SALIS som också leds av NATO, och kan ställa det enorma flygplanet AN-124 till förfogande. Denna lösning användes när Stridsfordon 90 flögs till Afghanistan under 2010. Totalt finns sex flygplan, två i Leipzig, Tyskland, två i Kiev, Ukraina, samt två i Ullyyaannovsk, Ryssland.

Svenska flygvapnet har åtta stycken C130 Herkulesplan som kan ställas till förfogande i transportsyfte. Dessa plan är i sammanhanget ganska små och begränsar natuligtvis försörjningsmöjligheterna. Rimligt är att anta att åtminstone ett av dessa används för lufttankning i detta scenarie.

Läs mer om den strategiska flygtransportförmågan i följande länkar:

Strategiska Transporter – Mattias Gustavsson, Swedish Armed Forces

Internationellt samförståndsavtal för SAC – Utrikesdepartimentet

I scenariot som målas upp i denna inläggsserie är det inte rimligt att anta att de NATO gemensamma resurserna är gripbara.

I inrikningsbeslutet går följande att läsa kring den strategiska sjötransportförmågan (sid 67),

”…Förmåga till strategisk sjötransport ska fortsatt tillhandahållas genom internationellt samarbete och genom nyttjande av civila resurser. Den strategiska sjötransportförmågan upprätthålls bl.a. genom deltagande i Multinational Sealift Group (MSG).”

Multinational Sealift Group är en organisation där i huvudsak NATO länder är medlemmar. Organisationen planerar och samordnar eventuella strategiska sjötransporter, genom skapa avtal med rederier för kunna att göra civila transportfartyg gripbara vid exempelvis en FN eller NATO insats. Detta är en organisation som enbart kan hjälpa Sverige vid ett deltagande i internationella insatser. Om en konflikt uppstår i vårt närområde under de förutsättningarna som finns i scenariot i denna inläggsserie är det orimligt att anta att dessa resurser är gripbara för svensk del.

Kvarstår gör då en tvingande lagstiftning som berör totalförsvarets möjlighet att utnyttja civila fordon i händelse av krig. Genom denna lagstiftning kan civila fartyg tillgripas, men det förutsätter enligt min tolkning att redaren över fartyget är förvissad i förväg att fartyget är krigsplacerat. Fartyget måste vara svenskflaggat för att kunna tillgripas. De flesta lämpade fartyg som finns på östkusten är utlandflaggade, och utflaggningen fortlöper kontinueligt läs exempelvis här, här samt här  .

Bortsett från dessa problematiska aspekter tillkommer även en viktigt praktiskt dito, urlastningshamnar på Gotland. Dessa hamnar måste på mycket kort tid kunna förberedas för RORO fartyg, därmed måste en s.k. ”RORO-klack” finnas. Med RORO-klack menas en rampliknande betongkonstruktion som används för att kunna köra av fordonen.

På Gotland finns tre RORO hamnar, dessa är

– Visby (Kaj 180 meter, 8 meter djup) i stort sätt kan alla RORO färjor som trafikerar den svenska östkusten lägga till här.

– Kappelshamn (Kaj 150 meter, 5.8 meter djup, planer finns att öka djupet till 8 meter för att Destination Gotland skall få en reservhamn. Följ utvecklingen exempelvis här. Detta ringa djup gör att knappt något svenskflaggat RORO fartyg kan lägga till här i dagsläget) Enligt Destination Gotland själva är Kappelshamn i för dåligt skick för överhuvudtaget kunna anlöpa.

– Slite (Kaj 150 meter, 8 meter djup)

– Klintehamn (klarar ej av Destination Gotlands SF1500 fartyg, som är förhållandevis små RORO-fartyg)

Fartygen måste ha minst 50 centimeter mellan skrov och sjöbotten vid angöring, betänk även att ett fartyg kommer vara fulllastat med tung militär materiel, vilket i värsta fall kan innebära 50-70 centimeter mer djupgående. I scenariot är redan Slite hamn taget av den fientliga aktören. Och förutsätt att Kappelshamn inte är utvecklat återstår det en hamn där en rekviderad färja kan lägga till vid, och det är natuligtvis i Visby.

Detta ger scenariot ytterligare två antaganden,

Antagande 13) Genom den tvingande lagstifningen rekviderar försvarsmakten en av Destination Gotlands RORO färjor, för att transportera materiel till Gotland.

Antagande 14) Alla befintliga militära resurser i form av hemvärn på Gotland omgrupperas (efter regeringsbeslutet är taget, se antagande 10) för att kunna försvara Visby hamn. Insatsenheterna grupperas i södra Visby området kring Vibble för att kunna avvärja ett eventuellt angrepp från fientlig fallskärmstrupp, som kan komma att luftlandsättas över Visborg slätt. Bevakningsenheterna grupperar i närheten av Visby flygfält, för att kunna bedriva fördröjningsstrid mot fientlig trupp som kan komma att flygas in till flygfältet som den fientliga aktören kontrollerar.

Sammanfattningsvis, i praktiken är hela Gotland oförsvarat då allt hemvärn har huvuduppgiften att hålla Visby hamn öppen. Den fientliga aktören har stora möjligheter att skapa stora taktiska fördelar på hela östra Gotland, utan att tillgripa våld. Detta eftersom hemvärnet har dragits tillbaka till Visby. Den svenska regeringen har även deklarerat att ön skall återtas, och utmanar därmed den fientliga aktören både politiskt och militärt. Den fientliga aktören kommer enligt antagande 8 (läs här) vidta lämpliga militära åtgärder. Detta innebär att stridigheter kan upptas i och i anslutning till Visby.

Det som torde vara mest sannolikt är precisionsbekämpning från luften av hemvärnets stab/ledningscentral och exempelvis pirer i Visby hamn. Sönderbombade pirer försvårar i stor utsträckning möjligheten att lägga till med RORO fartygen. Dessa är även svåra att reparera på mycket kort varsel.

Sannolikheten att den fientliga aktören använder sabotageenheter är stor. Detta kan vara exempelvis attackdykare som apterar fjärrstyrda sprängladdningar i hamnen samt infiltration av hemvärnsförbanden, i underrättelse- och likvideringssyfte. Den oron och ovissheten som sannolikt finns inom hemvärnsförbanden i detta läge kan till stor grad bidra till dessa möjligheter.

Men, den kvalificerade militära hjälpen måste ju också klara ett överskeppningsföretag från Nynäshamn till Visby. En överfart som i värsta fall kan ta fyra timmar i svår sjö. Den rekviderade färjan har inget egetförsvar, mot attacker från luften, eller havet där ytfartyg och även ubåtar utgör hot. Stora resurser kommer att bindas för att säkra överfarten, minst två Visbykorvetter kommer behövas. När detta skrivs är det ens inte säkert att Visbykorvetterna kommer att utrustas med luftvärnsrobotar (den mest effektiva lösningen), det som då återstår är s.k. ”eldrörsbekämpning”. Detta är en mindre effektiv lösning.

En tänkbar lösning kan vara att skapa ett tillfälligt luftherravälde under överfarten, och därigenom integrera stridens olika arenor för att vinna fördelar mot fienden. Här uppstår två frågor,

– Hur mycket resurser är vi beredda av avdela för att säkra överfarten? Om flygresurser tas från Östersjön, kommer vi ha svårare att avvärja angrepp i från östra och södra Östersjön i ett tidigt skede, om detta sker samtidigt som överfarten. Enligt KKRVA kommer i praktiken alla marinstridskrafter behöva avdelas för Östersjön och västsverige kan komma att stå helt utan skydd från marinstridskrafter.

– Skall hela förbandet som skall strida på Gotland transporteras på en och samma färja? Sannolikheten att kunna slå tillbaka fienden i ett tidigt skede är natuligtvis mindre om man väljer att dela upp transporterna. Men samtidigt, vågar man riskera att nästan all värdefull materiel kan sänkas på Östersjön?

Nu börjar huvudvärken för logistikern komma med en hög fart. I nästa därmed det sista inlägget, kommer jag visa på vilken omfattande logistikapparat som krävs för att kunna slå tillbaka den fientliga aktören på Gotland.

.

/HW

Gotland – Logistikerns mardröm del 2

Ordet ”Logistik” kommer från två olika ordrötter:
Logistikos = Skicklighet i att beräkna
Logisticus = Något som är baserat på sunt förnuft.

I dagens civila samt militära verksamheter handlar logistik om att styra och samordna materialflöden och informationsflöden på bästa möjliga sätt, för att verksamheten ur ett övergripande perspektiv skall kunna skapa sig fördelar gentemot sina konkurrenter. Läs mer om innebörden av den moderna logistiken här.
Försvarsmakten och i huvudsak regeringen missuppfattade totalt innebörden av logistik i samband med försvarsbeslutet 2004, då man aktivt beslutade att avveckla P18, även kallat MekB 18, ett mekaniserat armeförband på ön (mekaniserat innebär att alla enheter transporteras i fordon). Öns strategiska läge, och svårigheterna att undsätta ur ett ön i ett rent logistiskt perspektiv i en svår situation tyder på total oförmåga till sunt förnuft.
Men detta skedde igen 2008 i samband med det nya inrikningsbeslutet, när man triumferade att Gotland åter fick militär närvaro. Man skulle ställa ett antal stridsvagnar i ett förråd. Bara stridsvagnarna, men ingen annan utrustning, utrustning som krävs för att faktiskt använda stridsvagnarna. Avsaknaden av sunt förnuft kvarstår, men oförmågan till att genomföra mycket enkla beräkningar tillkom. Exempelvis kräver enbart fyra stridsvagn 122B nio kontainers med reservdelar för att kunna säkerhetsställa användandet i internationell tjänst. Läs mer om det här och här. På Gotland skall 12-15 stridsvagnar förrådställas.
Som jag tidigare beskrivit på bloggen så är ett s.k. ”vapensystem” en kombination av olika typer av utrustning och fordon, alla delar är viktiga för att själva ”vapnet” skall kunna användas. Vapensystemet ”Stridsvagn 122” behöver bland annat tankbilar, ammunitionstransporter samt underhållsfordon som transporterar reservdelar och personal som kan reparera stridsvagnen om den går sönder. Till detta tillkommer även en s.k. bärgningsvagn, som kan dra loss stridsvagnen om den kör fast eller om underlaget ger vika, vilket är relativt vanligt om stridsvagnen framförs på mindre vägar, se exempelvis här.
I ett större perspektiv, i en stridssituation, behövs natuligtvis flera andra olika enheter för att kunna genomföra strid mot den fientliga aktören. Exempel på en kombination av enheter som behövs endast på marken:  
  • Spaning och underrättelseenheter, dessa enheter har i huvudsaklig uppgift spana på fienden och analysera och bedömma dennes framtida avsikter.
  • Trossenheter, dessa enheter har uppgifter som kan ses som underhållskarraktär, som att förse övriga enheter med mat, ammunition, underhåll av olika vapenssystem m.m.
  • Stab och stabsenheter, dessa enheter leder och planerar verksamheten. 
  • Skytteenheter, själva infanteriet, dessa förband ansvarar i huvudsak för själva stridshandlingarna. De flesta nutida förbanden är mekaniserade, vilket innebär att dessa förflyttas med fordon, ofta bepansrade sådana. Skytteförband är mycket viktiga när stridsvagnar används, då skyttesoldaterna skyddar stridsvagnen exempelvis i närstrider.
  • Understödsenheter, dessa enheter ansvarar för eldunderstöd och förstärker skytteförbandets stridshandlingar. Exempel på understödsförband är artilleri och stridsvagnar, och även luftvärn kan tillräknas till detta.
I dagens moderna strid måste även hänsyn tas till stridens alla arenor, läs mer om dessa i slutet av detta inlägg. Detta ställer oerhörda krav på samordning mellan exempelvis stridkrafterna som tillhör mark, sjö och luft. Detta förutsätter i sin tur att resurser från vardera arena kan avdelas och samordnas när stridshandlingar skall genomföras. Problematiken som uppstår när dessa aspekter berörs faller utanför den ”logistiska” avgränsningen, men för den intresserade rekomenderar jag KKRVA´s studie ”Det operativa dilemmat”.
Vid mina efterforskningar inför dessa blogginlägg har jag funnit en mängd information i olika öppna källor, som vid en summering kan anses tangera på den militära sekretessen. Jag har därmed valt att bygga upp mina resonemang kring de logisiska svårigheterna på en serie ganska simpla antaganden, istället för att kvantifiera och diskutera kring de exakta resurserna som Försvarmakten har. 

Om scenariot som beskrivs i första delen av denna inläggsserie skulle bli verklighet så kommer den svenska regeringen och försvarsmakten ställas inför stora svårigheter.

Regeringen måste fatta beslut som kan ge förödande konsekvenser, något som i realiteten kan innebära att konflikten kan eskaleras. Sannolikheten att svenska soldater och medborgare kommer skadas eller dödas är stor. Hur mycket konflikten eskalerar beror på den fientliga aktörens vilja att upprätthålla sina positioner på Gotland, ju starkare vilja, ju starkare resurser kan aktören tillgripa.

Om regeringen beslutar att flytta kvalificerade militära styrkor till Gotland för att driva tillbaka den fientliga aktören, kommer detta innebära:

– Sannolikt ett motdrag från den fientliga aktören, i form av truppförstärkningar, eller ökad fientlig verksamhet mot de svenska aktiviteterna från havet eller luften. Eftersom den fientliga aktören har tagit sig över en hög politisk tröskel, genom att landsätta trupp på svenskt territorium och basera fartyg i svenska vatten, är mitt antagande att aktörens politiska vilja är stark att bibehålla sina positioner.

– Från svensk sida måste denna förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland genomföras snabbt, innan den fientliga aktören vidtar motåtgärder. Dessa motåtgärder försvårar i hög grad möjligheten till förflyttningen.

Dessa två aspekter skapar ytterligare två antaganden i scenariot:

Antagande 8) Den fientliga aktören kommer vidta lämpliga åtgärder för att hindra en svensk förflyttning av kvalificerade militära styrkor till Gotland. Åtgärderna begränsas till insatser på Gotland samt på Östersjön. Inga insatser från flyg och fartyg sker mot transporter och andra aktiviteter på det svenska fastlandet. Dock kan begränsade sabotageaktiviteter komma att genomföras på fastlandet. Detta i enighet med resonemanget som kopplar till viljan att i största möjliga mån begränsa konflikten.

Antagande 9) Den svenska regeringen beslutar att ett komplett förband skall förflyttas till Gotland. Med komplett förband menas, infanteri, tross, stab, spaning samt understöd (detta redogörs i detalj ovan). Förbandet skall kunna verka i en hög konfliktnivå mot en symmetrisk motståndare. Med hög konfliktnivå menas något som kan liknas med ett fullskaligt krig, samtidigt som en symmetrisk motståndare innebär att den fientliga aktören har tillgång till liknande vapen, som stridsvagnar, artilleri osv.

Nu börjar det hetta till på riktigt, och logistikerns mardröm är nu en dröm där sunt förnuft avsaknas helt, samtidigt som räkenskapsförmågan försvann i samband med försvarsbeslutet 2000.

I nästa inlägg kommer jag visa på hur en förflyttning av kvalificerade militära styrkor kan komma att se ut, om detta hypotetiska scenario skulle bli verklighet.

Stay tuned!

/HW



Gotland – Logistikerns mardröm del 1

Inledningsvis vill jag ursäkta mig att det har tagit sådan lång tid mellan inläggen här på bloggen. Betongblandaren ursäktar sig genom att skylla på vardagspussel i allmänhet och semmelätande i synnerhet 🙂

Detta är ett av flera inlägg som kopplar till något jag har valt att kalla i tidigare inlägg för ”den politiska parkeringen på Gotland”. något som jag tidigare har försökt att koppla ihop med stridens grunder här på bloggen. På inrådan av kunniga personer som kommenterat på bloggen lämnar jag den idén för stunden. (Du finner inläggen här 123 samt 4.)  Syftet med detta och de kommande inläggen är dock fortfarande att visa på att parkeringen av stridsvagnar på Gotland är i huvudsak en politisk markering. Denna markering ger enligt mig inga direkta utökade möjligheter för att öka försvarsförmågan på Gotland.

Inläggen syftar till att belysa i huvudsak de praktiska logistiska bristerna, och kommer därmed lämna ute vissa aspekter som är viktiga ur ett holistiskt perspektiv. 

Gotland står ofta i fokus när den svenska försvarsförmågan diskuteras. Gotland, som jag tidigare här på bloggen har benämnt som ”Östersjöns hangarfartyg”, genom dess strategiska läge i Östersjön. Gotland är centralt vid en ”upphetsat läge” i Östersjön (Jan Björklund använder termen här) Genom att Sverige är alliansfritt måste vi kunna uppvisa en proportionell styrka i jämförelse med en motståndare på exempelvis Gotland vid ett ”upphetsat läge”. Kungliga krigsvetenskapsakademin (KKRVA) med studien ”Det operativa dilemat” resonerar att Gotland är ett primärt mål om Sverige skulle angripas. KKRVA´s studie ligger till grund för mina resonemang i detta inlägg.

Min personliga reflektion kring KKRVA´s studie är att man har gjort analysen på ett genomtänkt sätt, men samtidigt cirkulerar den kring en konfliktbild som närmast kan liknas med en fullskalig invasion. Något jag anser vara ett något missriktat utgångsperspektiv, då trenden inom krigföring utvecklas allt mer mot att begränsa konflikten. Man vill med andra ord enbart genomföra de mest nödvänliga åtgärderna med militära styrkor.

Rent spekulativt kan då Gotland komma att utsättas för i någon mån begränsade militära insatser från en fientlig aktör. Ön är samtidigt ett tacksamt mål då ingen kvalificerad militär närvaro finns att tillgå utan att en beredskapshöjning är genomförd och driftsatt på ön. En pessimistisk tolkning av Insatsorganisationen 2014 kan läsas här.

I denna serie blogginlägg avser jag beröra de rent praktiska aspekterna om Gotland skulle behöva förstärkas med militära styrkor i ett upphetsat läge i Östersjön.
Då bloggens huvudsakliga syfte är att skapa en ökad förståelse kring försvarsfrågor för en bred publik så väljer jag att inte fördjupa mig i vilka aktörerna kan vara i ett potentiellt scenario. Jag vill visa på ett begripligt sätt vilka potentiella brister som kan uppstå i en krissituation i vårt närområde 

Jag väljer att bygga mina resonemang på en serie antaganden om hur en fientlig aktör skulle kunna agera. Dessa antaganden är endast sannolika efter en ganska kraftfull säkerhetspolitisk eskalering. Jag har valt att spekulera kring ett scenario, som är extremt.  Scenariet skulle i dagsläget sakna motsvarighet i svensk efterkrigshistoria, detta är minst sagt ett ”worst case scenario”.

Anledningen att jag väljer ett ”worst case scenario” har sin bakgrund i att jag inte tror att den svenska regeringen skulle våga beordra en omfattande förflyttning av kvalificerade militära styrkor (exempelvis manöverbataljoner) till Gotland innan läget är väldigt allvarligt i ett ”upphetsat läge”. Detta för att inte agera provokativt ur ett politiskt perspektiv.

Den enda historiska händelsen som kan ge uppslag hur en sådan kris skulle kunna hanteras utan en samlingsregering är U137 incidenten 1981. Relationerna mellan öst och väst var i början på 1980-talet mycket ”frostiga”, och relationerna mellan alla länder i vår närområde idag, 2013 är knappt jämförbara. Men samtidigt så kan fastställas att relationer mellan länder kan komma att förändras snabbt, och detta är ganska oförutsägbart på längre sikt.


Nedan följer mina antaganden i ett presumtivt scenario. 
Antagande 1) Min definition av ett ”upphetsat läge”  inte är en fullskalig konflikt, utan mer en militär maktuppvisning från de involverade aktörerna, detta kan benämnas ”Power projection”. Denna riktas mot östra Gotland. Operationerna som en eller flera fientliga aktörer genomför mot svenskt territorium kan då benämnas diplomatiskt som ”säkerhets- och stabiliseringsoperationer”.  Just benämningen tydliggör syftet med operationen, och kan däregenom få en starkare förankring till folkrättsliga aspekter. Ingen krigsförklaring deklarerad av någon av aktörerna.
Den fientliga aktören genomför dessa operationer i huvudsak för att försvara egna intressen samt att i största möjliga mån dämpa konflikteskaleringen, genom att skapa underlag för ett ”dödläge”.
Antagande 2) Den fientliga aktören proklamerar en s.k. Maritime Exclusion Zone (MEZ) med gränsdragning från Gotland till fastlandet i öst. MEZ innebär i praktiken att en tillfällig försvarszon upprättas ett havsområde. Försvarszonen fyller både en diplomatisk och militär funktion, då man vill i huvudsak begränsa rörligheten för andra länders stridskrafter. En ännu strängare variant benämns TEZ, Total Exclusion Zone, som i praktiken innebär att aktören som proklamerar denna även avser sänka och avge eld på alla farkoster inom zonen. 
Antagande 3) Den fientliga aktören har upprättat en temporär bas i Slite på östra Gotland. Basen har i huvudsakligt syfte möjliggöra upprätthållande av MEZ. Basområdet är ytterst avgränsat och försvaras av högst en bataljon med lättare vapen. På basområdet finns fientligt luftvärn. De försvarande enheterna har strikta ”rules of engagement” (ROE), och genomför inga som helst offensiva operationer utanför hamnområdet. Luftvärnet i basområdet används endast mot direkta angrepp från svenskt flyg, och därmed endast i självförsvarssyfte. Slite skyddas från havet genom den fientliga aktörens flotta, som formerar en blockad till hamninloppet. Dessa enheter har deklarerat att ha en ROE endast i självförsvarssyfte.
Antagande 4) Visby flygfält kontrolleras av den fientliga aktören. Flygfältet kontrolleras under samma förutsättningar som Slite hamn. Den fientliga aktören har luftvärn på platsen. 
Antagande 5) Den svenska regeringen har av politiska skäl valt att inte besluta kring användandet av mark- och amfibieförband som motåtgärd innan MEZ och den temporära basen är upprättad av den fientliga aktören. Mindre skärmytslingar har dock skett till sjöss och i luften, för att hävda det svenska territoriet. Man har från den svenska regeringens sida dragit sig in i det sista för att undvika en konflikteskalering, och därmed inte förstärkt den militära förmågan på Gotland med detta som skäl.  
Hemvärnet på Gotland är mobiliserat, men har inte beordrats att bedriva någon som helst strid mot den fientliga aktören för att inte eskalera konflikten. Hemvärnet spanar och rapporterar kring eventuella truppförstärkningar eller förflyttningar. 

Antagande 6) Insatsorganisation 2014 (IO2014) är operativ och driftsatt enligt plan. Detta innebär att stridsvagnar för ett stridsvagnskompani finns på Gotland, men inte övriga delar i vapensystemet. Stridsvagnarna är uppställda på Tofta skjutfält. Det saknas bärgningsfordon samt underhållsfordon, för exempelvis tankning och laddning av stridsvagnarna. I övrigt finns enbart hemvärn på ön, som har begränsad förmåga och resurser att lösa faktiska offensiva stridsuppgifter. Hemvärnet är inte samövat med stridsvagnskompaniet, vilket stärks av artiklarna här och här.
Antagande 7) NATO deklarerar att de inte kan avdela några resurser, varken ur ett militärt eller ett logistikperspektiv till Sverige. Baltstaterna samt Norge och Danmark fogar sig efter NATO´s beslut. Nato är redan uppbundet i det ”upphetsade läget”. Sverige har ej ett NATO medlemskap, och kan därmed inte åberopa något militärt stöd.

Sammanfattningsvis, Sverige har ingen tillgång till Natos transportresurser, och måste därmed förlita sig på civil sjöfart och civila aktörer för att transportera materiel. Fyra svenska militära transportplan finns tillgängliga, samt den svenska marinen har inget fartyg som kan transportera den materiel som behövs på Gotland i detta läge.

För att genomföra dessa transporter måste militära fartygs- och flygstridskrafter avdelas för att försvara transporterna mot fienden. Det är även rimligt att anta att det pågår en omfattande militär verksamhet ute på Östersjön. Vilket binder svenska militära resurser parallellt med att transporterna skall genomföras.

I nästa inlägg kommer jag att göra ett försök att visa på hur svårt det är med dagens försvarsmakt att flytta större mängder materiel under en kort tidsperiod, med mitt antagna scenario som bakgrund. Allt blir svårare när man måste undsätta en ö. 
Stay tuned!

/HW

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 3

Detta är ytterligare ett lite längre inlägg, men jag har valt att inte dela upp det då jag tycker sammanhanget är viktigt.

Som utlovats skall jag även beskriva en annan fundamental grund för krigföringen, som kan ses som ytterligare en dimension som kopplar till elementen ELD-SKYDD-RÖRELSE. (Läs mer om den grunden här och här). Dimensionen benäms som MEDEL-MOTMEDEL.

Påståendet ”förloraren av ett krig är den som kommer vinna det kommande kriget” sammanfattar i vida ordalag hur Medel-Motmedel hänger ihop ur ett makroperspektiv. Ett exempel på detta kan Nazitysklands militära utveckling vara. Just genom att ”tänka nytt” kunde man snabbt ta över Frankrike 1940, genom att använda exempelvis stridsvagnar i stor skala. Jag medger att det är ett något förenklat exempel, men det är principen jag vill framhäva.

Historien ger oss många exempel, och ett exempel ur ett mikroperspektiv kan en riddare med rustning, häst och lans vara. Riddaren var vid introduktionen helt oövervinnerlig. Rustningen gav skyddet, hästen gav rörelsen och lansen gav eldkraften. Motståndaren, fotfolket utan rustning,  kunde inte besegra en sådan riddare. Ett nytt sätt att strida mot den här typen riddare tvingades fram genom att man ”tänkte nytt”, man skapade ett motmedel. Motmedlet blev att utveckla pilbågar som man kunde skjuta längre med, samtidigt beväpnades fotfolket med s.k. ”pikar” (http://sv.wikipedia.org/wiki/Pik). Dessa två åtgärder innebar att man kunde öka avståndet mellan sig själv och riddaren. Och plötsligt var riddarens totala övertag på slagfältet brutet. Riddaren kunde ”beskjutas” på avstånd, genom pilbågarna, och hållas på avstånd i närstriden genom de långa pikarna.

Stridsvagnen är ytterligare ett exempel, som var ett motmedel för att bryta dödläget i det hemska skyttegravskrigen under första världskriget. Ingen i fiendens skyttegrav kunde stoppa en framstormande stridsvagn som följdes av stormande soldater, ett nytt medel var därmed skapat. Motmedlet mot stridsvagnen blev då att skapa kraftigare minor, och olika typer av skjutvapen som kunde stoppa stridsvagnen. Motmedlet mot detta i sin tur blev att bepansra stridsvagnen ytterligare, och utveckla en bättre taktik för att använda stridsvagnen effektivare.

Båda dessa exempel är hämtade ur Smedbergs bok, ”Om stridens grunder”.

I takt med att tekniken utvecklas ökar möjligheten att ständigt skapa nya medel, och därmed ökar kraven på motmedel för att skapa sig ett övertag mot fienden. Den tekniska utvecklingen inom krigföringen gör att allt fler ”arenor” kan kopplas till krigföringen – man måste ju skaffa sig övertaget, och man måste tänka nytt. Många aspekter av krigföring återfinns ofta i en ”gråzon” mellan arenorna. Tillhör en kraftfull missil, dvs en kryssningsrobot, arenan den avfyras från, i detta fall antingen sjö eller mark, eller är det hur den faktiskt orsakar skada hos fienden? Den skulle då tillhöra arenan luft, eftersom den kommer ifrån luften.

Innefattas en militärledd ”cyberoperation” som syftar till att sprida desinformation på sociala medier i en konfliktsituation av informationsarenan eller cyberarenan? Som sagt, det är en gråzon i många situationer, och det som är viktigast är snarare att känna till de olika arenorna än att kunna kategorisera alla typer av militära aktiviteter i olika fack.

Nedan följer en beskrivning av de olika arenorna.

– Luft, användandet av flygplan och exempelvis kryssningsrobotar.

Sjö, kort och gott alla typer av fartyg.

– Mark, alla typer av markenheter och vapen.

Luft, mark och sjö är traditionella arenor som existerat sedan början tillsammans sen i början av 1900-talet. Första flygbombningen sker på 1910-talet. Innan dess fanns mark och sjö.

I dagens krigföring tillkommer flera ytterligare arenor, som är betydligt mer komplexa:

Rymdarenan, utgörs av sateliter, som i huvudsak ger möjlighet spana på fienden i syfte för att inhämta underrättelser. Rymdtekniken ger även möjlighet att skapa varningssystem för kraftfulla missiler, kryssningsrobotar, som fienden skjuter från andra sidan jorden. Satelittekniken ger även möjlighet att använda GPSsystem för att öka precitionen i alla typer av vapen, samtidigt som GPSsystemen ger möjlighet till exempelvis navigering.

Teoretiskt kan rymdarenan även användas för att avge eld. Som en historisk anekdot kan Nikita Khrushchevs uttalande år 1961 nämnas. Khrushchev hade en skrämmande retorik i samband med uppskjutningen av den första människan i rymden. Citatet löd: ”…We placed Gagarin and Titov in space, and we can replace them with bombs that kan be deverted to any place on earth”. Men hitintills finns inga klara signaler att någon större tyngd läggs vid att faktiskt skapa ett sådant typ av vapen.

Rymdarenan uppmärksammades igen under slutfasen av det kalla kriget, när den amerikanska presidenten Ronald Reagan skulle krossa ”onskans imperium”, dvs Sovjetunionen. Fantasifullt döptes programet till ”Star wars”, och inriktades i mot att genom sateliter skjuta ner eventuella sovjetiska kärnvapenmissiler. (läs exempelvis http://en.wikipedia.org/wiki/Strategic_Defense_Initiative) Tankegångarna har återkommit på senare tid när exempelvis s.k. robotsköldar diskuteras.

– Cyberarenan blir allt viktigare i takt med att informationstekniken utvecklas. Allt mer i samhället i stort styrs av datorer som integreras i allt större nätverk. Dessa nätverk är ofta sammankopplade med internet, vilket medger att duktiga ”hackers” kan göra en enorm skada i en konfliktsituation. Exempelvis diskuteras i dagsläget huruvida det går och ”hacka” den datoriserade styrningen av en militär drönare. Men även hur viktiga samhällsfunktioner, som vatten och el, kan slås ut genom en cyberattack. Effekten av detta kan vara fördelaktig om man vill vid ett anfall vill utnyttja den panikartade stämning som uppstår i varje västerlänskt land när basala samhällsfunktioner upphör och fungera. Ett verkligt exempel kan cyberattacken mot Estland 2007 utgöra: (http://en.wikipedia.org/wiki/2007_cyberattacks_on_Estonia)

– Informationsarenan är egentligen inte någon direkt ny arena, då exempelvis propaganda och medier har funnits länge. Men på senare tid har har den ansetts att vara allt mer avgörande just genom den ständigt tilltagande utvecklingen inom informationstekniken. Sociala medier som youtube, facebook, twitter  osv ger enskilda grupper och individer möjlighet att snabbt sprida ett budskap till alla som har tillgång till en dator, eller nyare mobiltelefon. Ett relevant exempel kan vara den pågående konflikten i Syrien, eller den arabiska våren 2011, då just sociala medier var viktiga. Sammantaget kan sägas att informationsarenan utvecklas linjärt med tekniken.

Men det diskuteras samtidigt om hur det enorma faktiska informationsflödet informationstekniken genererar snarare förvirrar än förklarar. Lika snabbt som exempelvis ett videoklipp som visar ett krigsbrott kan läggas upp och spridas genom youtube för att visa på en regims övergrepp, kan desinformation spridas som påvisar något helt annat. Svårigheterna att kontrollera informationsflödet går åt båda ”hållen”.

Information kan även användas som ett vapen av militära styrkor för att hindra fienden att genomföra militära operationer. Ett exempel på detta kan återses i under den svenska insatsen i Bosnien under åren 1993-94. Vid flertalet tillfällen fick man de olika stridande parterna att avbryta sina krigshandlingar eller planerade offensiver genom att hota att ett kamerateam från CNN skulle komma och dokumentera vad de höll på med.

Mer läsning,  kring de nyare arenorna för den vetgirige. Hjälp mig gärna med mer!

Rymdarenan
Space and defence
Andersson Marie m.fl.2003 (observera att denna rapport är tio år gammal. Utvecklingen har gått framåt, men den ger iallafall en ingress)
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\710ff2d1-e6b0-43f4-a72b-4742f7f0f17b.pdf&rNo=FOI-R–0765–SE

Cyberarenan
Emerging Cyberthreats and Russian Views on Information Warfare and Information Operations.
Roland Heickerö 2010.
http://www.foi.se/templates/Pages/DownloadReport.aspx?FileName=\757b37d5-4918-4edf-b256-5b70a0993e05.pdf&rNo=FOI-R–2970–SE

Informationsarenan
Kampen om det kommunikativa rummet
Kristina Riegert 2002
http://www.msb.se/RibData/Filer/pdf/23176.pdf

Sociala medier och kriskommunikation – vad är möjligt om fem år?

https://www.msb.se/sv/Om-MSB/Forskning/Pagaende-forskning/MSBs-forskningsprojekt/Security-Arena-Lindholmen/Sociala-medier-och-kriskommunikation/

I nästa inlägg ska jag försöka komma tillbaka till stridsvagnarna på Gotland, och hur katastrofalt beslutet egentligen är. Tjelvar (http://sv.wikipedia.org/wiki/Tjelvar) har i min mening lämnat ön för länge sedan.

/HW

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 2


Inledningsvis vill jag säga att jag inte har ”glömt bort” att skapa ett konkret exempel med stridens fundamentala grunder och de 15 stridsvagnarna på Gotland. Jag upplever dock att det finns ett behov att beskriva dessa grunder och hur de hänger ihop med andra aspekter av krigföring för att läsaren enklare skall kunna koppla dem till ett nutida sammahang.

I det första inlägget skrev jag kring stridens fundamentala grunder. Dessa grunder, eller element, har hängt med sedan tidernas begynnelse,  vilket självfallet innebär att betydelsen och sambanden mellan de olika elementen har förändrats. Flera kommentarer på inlägget påpekar att det finns flera fundamentala grunder att ta hänsyn till när man beskriver stridens grunder.

Och det är natuligtvis helt riktigt, om man ser till helheten, ett holistiskt perspektiv om hur en militär verksamhet bedrivs idag. Men sättet för att bedriva krig och militära operationer förändras ständigt, detta reflekteras bland annat genom att taktiken ständigt utvecklas som ett resultat av tekniken och fiendens agerande. Taktikmässigt har inte de över tusen år gamla grekiska falangerna (http://sv.wikipedia.org/wiki/Falang)  inte mycket gemensamt med de operationerna som idag genomförs i en militär gråzon med hjälp av s.k. drönare (http://sv.wikipedia.org/wiki/Obemannad_luftfarkost) i Afghanistan. Det sistnämda exemplet är enligt vissa militärteoretiker ett exempel på hur framtida konflikter kommer att utspela sig, dvs den senaste typen av krigföring.

Grekerna som stred för över tusen år sedan och personerna som fjärrstyr drönarna bakom en dataskärm har trots det i min mening samma tre fundamentala grunder att ta hänsyn till för att genomföra striden på ett lyckat sätt, Eld – Rörelse – Skydd. Till detta tillkommer natuligtvis flera ”tilläggsaspekter” som utvecklas med tiden och därmed taktiken. Jag har tidigare benämt dem som ”sekondära aspekter”. Dessa är mer eller mindre grundläggande för att den aktuella taktiken skall kunna förverkligas i den aktuella samtiden.

Vilka tilläggsaspekter som är aktuella nämna beror alltså på i min mening på följande:

– Vilken nivå man avser analysera den militära operationen eller stridssituationen. Ju högre nivå,  ju mer hollistiskt perspektiv. Ett mer hollistiskt perspektiv skapar behovet av att integrera mer kringliggande aspekter som exempelvis ledning, stridsvärde och underrättelser. Ett mer holistiskt perspektiv innebär även att flera vapenslag,  och s.k. ”arenor” vägs in. (det kommer ett separat blogginlägg kring detta senare)

– Beroende på vilket vapenslag som skall utnyttjas så är olika aspekter mer eller mindre viktiga, beroende på vilket perspektiv som används. Ett i holistiskt perspektiv, dvs ett makroperspektiv är natuligtvis fler aspekter än de fundamentala grunderna ytterst relevanta att nämna för att förstå hur en militär operation planeras och genomförs.

– I samband med taktiken utvecklas och därmed förändras, kommer fokus skiftas mellan olika ”tilläggsapekter”. Detta som ett resultat av vilket typ av krig som skall utkämpas, samtidigt som tekniken utvecklas.

Men fortfarande är de fundamentala grunderna, grundena för all typ av strid, förutsättningen för att dessa ”tilläggsaspekter” skall ens behövas. Och därför är det viktigt att förstå hur de fundamentala grunderna är uppbyggda, hur de hänger ihop och framförallt, hur de påverkar varandra.
Principen är enkel. Om en svaghet finns i en av de fundamentala grunderna kan det kompenseras genom att man stärker de två övriga.

Detta leder oss in till den andra dimensionen i de fundamentala grunderna, nämligen  medel – motmedel.

Detta kommer i ett nytt blogginlägg, som även kommer beskriva de olika s.k. ”arenorna” som kriget kan föras på. Teknikens utveckling skapar nya medel att använda arenorna, detta föder även motmedel. Detta skapar i sin tur upphov till att en taktik behöver förändras, och när taktiken förändras kan fokus förskjutas mellan olika ”tilläggsaspekter”.
Stay tuned!

/HW

Stridens grundelement och den politiska parkeringen på Gotland del 1

”…Krig är blott fortsättningen av politiken med andra medel”

 Carl von Clausewitz, en känd militärteoretiker som dog år 1831, men verket ”Om kriget” läses fortfarande.   

Detta är ett relativt långt blogginlägg, som syftar till att ge läsaren en grundläggande insikt i militär verksamhet genom att beskriva stridens absoluta grundelement. Dessa grundelement är den absoluta grunden för all planering av militära operationer, materielutveckling, hur förband och militära enheter är sammansatta. De ligger även till grund för det handlingsunderlag, doktriner, som skapas för militära styrkor skall kunna agera strukturerat dels i ett planeringsskede men även i ett utförandeskede av en militär operation.

Att ha förförståelse för stridens grundelement är ett absolut måste för att kunna förstå innebörden av den nutida försvarsdebatten, en debatt som ofta kretsar kring försvarsmaktens förmåga att agera gentemot olika hot i vårt närområde, men även under exempelvis internationella insatser.

Att på ett enkelt sätt beskriva stridens grundelement med dagens vapenteknik och militära tillvägagångssätt är invecklat, men jag skall göra ett tappert försök. Detta sker genom att elementen kopplas till det omdebatterade beslutet att placera stridsvagnar på Gotland, och genom ett antal antaganden påvisas brister och fördelar kring detta med hjälp av stridens tre grundelement. Detta beskrivs i andra delen av detta inlägg.

Under hela mänsklighetens historia har krig och konfliker existerat. Utvecklingen har varit minst sagt enorm, från de första konflikterna kring revir som utspelades tusentals år före kristus, med stenar och andra tillhyggen som vapen, till dagens konflikter som ofta är mycket komplexa ur politiska, militära och tekniska aspekter. Människorna som försvarade sina revir för tusentals år sedan skulle aldrig förstå dagens konflikter, men märkligt nog så så har stridens absoluta grundelement varit bestående från den tiden till de konflikter vi idag utkämpar.

Stridens yttersta grundelement, tillika krigsvetenskapens, är samma idag som för tusentals år sedan. Dessa tre grundelement måste ständigt vägas samman och balanseras utefter de rådande förutsättningarna som skapas av fienden samt genom de egna resurserna. Om svagheter finns i ett grundelement kan detta kompenseras genom att de egna resurserna är starkare än motståndaren i ett eller två av de övriga elementen. Nedan beskrivs grundelementen i huvudsak ur ett modernt perspektiv

Stridens tre grundelement är:

  • Eld
  • Rörelse
  • Skydd

Eld

Eld utgörs av direkt eld eller indirekt eld. Direkt eld innebär att enheten eller soldaten ser vad denne skjuter på. Indirekt eld kan exempelvis vara granatkastare, artilleri eller missiler, som avfyras från en plats där man inte kan se fienden. Indirekt eld förutsätter att enheten, eller soldaten som avger denna har information om vart elden skall riktas, indirekt eld förutsätter därmed någon sorts samarbete med andra enheter för att kunna orsaka fienden skada. Eld kan även utgöras av exempelvis minor som är nergrävda sprängladdningar. Detta tar sig uttryck i den aktuella konflikten i Afghanistan genom s.k. IED´s (engelska för improvised explosive device – en helt eller delvis hemmagjord sprängladdning).

Elden skapar möjlighet att:

– Tillfoga fienden stora förluster så ett avgörande i den avgränsade striden kan nås, men elden kan även ge ett avgörande ur ett större perspektiv.

– Elden skapar möjlighet till egen förflyttning, i syfte för att nå fördelar gentemot fienden, en ”fördel” kan vara en förflyttning till ett område som är bättre för framtida aktioner gentemot fienden. Exempel på detta kan vara indirekt eld som avges från artilleri. Under tiden den egna indirekta elden pågår har fienden svårt att göra motstånd mot de egna förflyttningarna. Detta genom att fienden måste skydda sig mot den indirekta elden.

– Elden kan även tvinga fienden att förflytta sig, vilket kan ge framtida fördelar i striden för den egna sidan.

– Elden kan överraska fienden, och genom detta kan ett s.k. överraskningsmoment utnyttjas, något som innebär att exempelvis ett dödläge kan brytas. Exempel på ett dödläge kan vara när den egna sidan och fienden har jämförbara resurser att använda i striden. Då stannar striden ofta upp och ett ställningskrig uppstår. Första världskriget kan vara ett idealt exempel för detta. Resurser skall inte förväxlas med nummerärer i den moderna krigföringen, då exempelvis tekniska aspekter även spelar in.

– Elden kan även skapa försvårande omständigheter att agera för fienden, exempelvis genom att förändra sikt och terrängförhållanden. Detta kan ske genom att dimma och rök avfyras från den egna sidan, detta ger möjligheten till förflyttning eller försörjningsåtgärder till utsatta egna förband. En överlägsen eld från den egna sidan tvingar fienden att i huvudsak skydda manskap och materiel istället för att genomföra motåtgärder, som exempelvis att hindra en förflyttning.

Rörelse

Rörelse på slagfältet ger möjlighet till ett flexibelt och för fienden oberäkneligt uppträdande. Genom exempelvis användande av snabba transporter, exempelvis helikoptrar och transportplan kan enheter och förband helt eller delvis förflyttas snabbt för att utnyttja svagheter hos fienden. Historiskt sett kopplar snabb rörelse ofta till möjligheterna till överraskning. Ett tydligt exempel är Nazitysklands anfall mot Danmark och Norge 1940 när fallskärmsjägare användes för första gången i stor skala.

Men ett mer modernt exempel kan ses i den aktuella konflikten i Afghanistan när exempelvis amerikanska och polska förband genomför räder som genomförs nattetid i syfte för att gripa eller döda talibaner eller s.k. insurgenter (en försvenskning av det engelska ordet ”insurgent” som betyder ungefär ”bråkmakare” eller ”rebell”). Räderna sker nattetid och specialistsoldaterna flygs in med helikopter, en snabb transportmetod och fienden blir därmed utsatta för ett överraskningsmoment.  Exemplet återkommer nedan under rubriken skydd.

Rörelse ger alltså:

– Möjlighet att avge eld i rätt tid och mot rätt mål. Detta förutsätter natuligtvis att riktig information finns kring var fienden kommer uppehålla sig vid den specifika tidpunkten

– Möjlighet att undgå fiendens motattacker – jämför med ”hit and run teknik”.

– Utnyttja förmågan förbandets eller enhetens förmåga till rörelse för att utnyttja fiendens svagheter, exempelvis kan detta vara att överta områden när fienden växlar frontansvar (Om striden pågår under en längre period, runt 2-3 dagar eller mer, försöker man byta ut enheter i frontlinjen för att bibehålla stridsvärdet ur ett helhetsperspektiv)

– En genomtänkt taktik, som utnyttjar fiendens svagheter i kombination med den egna kapaciteten till rörlighet kan ge möjlighet att utmanövrera fienden. Med utmanövrering menas exempelvis att en snabb förflyttning ger möjlighet att anfalla fienden från flera håll. Detta innebär natuligtvis att stora krav ställs på förmågan att samordna de egna enheterna och förband.

Skydd

Möjligheten att skydda manskap och materiel mot fiendens eld i största möjliga utsträckning, är vitalt för att kunna föra en lyckad strid mot fienden. Natuligtvis är den ständiga strävan att kontrollera striden till egen fördel, något som har visat sig vara svårt. Ett gott skydd medger ett bibehållet stridsvärde (med stridsvärde menas att manskapets psykiska och fysiska hälsa bibehålls, samtidigt som materiel av alla typer bibehålls funktionsdugliga. Sammantaget är stridsvärde ett mått huruvuda enheten eller förbandet är stridsdugligt).   

Åtgärder för att skapa ett gott skydd kan exempelvis vara:

– Utspridning av manskap och materiel, som i samband med effektiv kamoflage kan i stor utsträckning försvåra fiendens spaningsförsök som i huvudsak sker på marken, i luften samt i rymden (genom sateliter), som sker i syfte för att genomföra effektiva attacker, samt att föruse motattacker.

– Att placera ut skenmål, dvs ”mockups” av  exempelvis stridsvagnar och annan typ av krigsmateriel som är gjorda av enkelt material exempelvis plywood. Tanken är att fienden skall skjuta på dessa istället för den riktiga materielen. Just denna lösning användes flitigt av Serbien under Kosovokriget 1999, under den NATO ledda flyginsatsen.

– Skenåtgärder, att icensätta ett agerande som egentligen är falskt. Detta kan även ses som en vilseledning.

– Skapa befästningar, dvs bunkrar som står emot fiendens beskjutningar.

– Använda bepansrade (splitterskyddade) fordon, och splitterskydd för manskapet. Detta kan vara en direkt bidragande orsak till ett bibehållet stridsvärde.

– En form av skydd kan vara att förbandet eller enheten har en hög rörelseförmåga, något som kan kompensera för mindre bepansrade fordon. Detta kan kopplas till en s.k. ”hit and run” taktik. Förbandets eller enhetens skydd är då den ständiga rörelsen.

– Eldkraft är natuligtvis ett skydd, exempelvis är ett starkt luftvärn som effektivt kan slå ut fiendens flygplan en god skyddsfaktor.

Utöver detta bör även följande nämnas,
– Skydd kan även skapas genom att terrängen och bebyggelse används på ett lämpligt sätt, dels i maskeringsyfte men även för att skapa skydd för materiel och personal. Trenden som kan ses under 2000-talet är att en krigförande part som inte har omfattande tekniska eller materiella resurser fokuserar striderna till städer. Exempel på detta är Libanonkriget 2006 och den mycket omtalade striden kring och i staden Fallujah, Irak 2004.

Väder och tid på dygnet kan också användas som fördel i skyddsyfte. Exempelvis har en enhet eller ett förband stora fördelar att agera nattetid mot en fiende som inte har den utrustning som krävs att föra krig efter mörkrets infall. Just förmåga till mörkerstrid blir en allt viktigare aspekt i den moderna krigföringen. Räderna som genomförs för att gripa eller döda fienden i den samtida konflikten i Afghanistan kan även exemplifiera hur mörkret används som skydd, specialissoldaterna är ofta ganska få och är relativt lätt beväpnade, men genom att alla soldaterna har mörkerhjälpmedel skapas ett övertag gentemot fienden. Det mest kända exemplet torde vara räden som dödade Osama bin Laden i maj 2011.

Sammanfattning

Inledningsvis vill jag försäkra alla er med förförståelse att jag ämnar att ta upp den fundamentala kopplingen mellan stridens grundelement och MEDEL-MOTMEDEL. Men då jag i huvudsak inriktar mig nu på att ge de som inte har samma insikt en ökad sådan så lämnar jag detta för stunden.

Stridens grundelement ELD-RÖRELSE-SKYDD förefaller vid första anblicken vara en enkel kombination av olika aspekter som är nödvänliga att ta hänsyn till vid en stridssituation. Men vid närmre eftertanke förefaller sambanden ytterst komplexa, speciellt när försök görs att applicera dessa på en riktig händelse. Uppenbart är att de olika aspekterna påverkar varandra samtidigt som en styrka i en aspekt kan kompensera brister i en annan. Exempelvis ger en stor eldkraft i kombination med en god rörelseförmåga ett minskat krav på skydd, eftersom rörelsen försvårar för fienden att skjuta tillbaka effektivt. Genom hög och samordnad eldkraft kan stora skador skapas hos fienden.

Omvänt ger en lägre rörlighet i kombination med stor eldkraft ett ökat krav på skydd för att nå samma effekt. Ett exempel på en lägre rörlighet kan ett stridsvagnsförband vara. Ett stridsvagnsförband behöver i en traditionell krigssituation,  när fiendens insats står i symmetri med den egna, en mängd stödenheter. Med symmetri menas att fienden förfogar över liknande typer av vapen, som exempelvis flygstridskrafter, infanteri samt artilleri.
Stödenheterna som ett stridsvagnsförband behöver för att de facto kunna genomföra strid under dessa förutsättningar är ett effektivt luftvärn, ett infanteri som skyddar stridsvagnarna och de underhållsenheter som följer dem. Exempel på underhållsenheter är exempelvis lastbilarna som transporterar bränsle till stridsvagnarna. Slutsatsen av detta är att ju mer skydd ett förband eller enhet behöver, ju mer resurser krävs för att enheten eller förbandet skall kunna bibehålla ett högt stridvärde.

Just detta skall jag återkomma till i del två, där skall jag försöka applicera stridens grundelement på den svenska regeringens beslut att parkera 15 stridsvagnar på Gotland innan 2014 är slut. Ett beslut som är tandlöst, och närmast kan kategoriseras att vara snarare en politisk parkering än ett militärt dito.

Mer läsning för den vetgirige:

Boken ”Om stridens grunder” – Marco Smedberg

Kunskapsrepresentation av doktriner och taktiskt uppträdande – Robert Suzic FOI rapport 2003
http://www.nada.kth.se/~rsu/FOI-R-0865.pdf

Eld och rörelse: en studie över motståndarens taktik i urban miljö – Edentoft, Patrik
http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:278049/FULLTEXT01

/HW

Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt

av Stefan Emanuelsson Författaren föreslår organiserandet av en brigad i mellannorrland vars materiella känna utgörs av stridsfordon 90. Foto: Joel Thungren, Combat Camera, Försvarsmakten. I tysk krigsplanläggning[1] mot Sverige under 2:a världskriget utgick man från att dela förbanden i norra och södra Sverige, genom att bl a i ett tidigt skede slå förbanden kring Östersund innan […]

Mot Väpnad Konflikt VIII

Då är det dags (lite försenat) för en ny uppdatering i serien som startade 25. september 2014. För nytillkomna läsare sedvanliga förbehåll. Jag vet inte allt som händer, jag vet inte exakt hur parterna tolkar detta, jag vet inte var jag skulle starta på axeln, utan det är trenden som är den viktiga slutsatsen i […]

Centrumpunkt?

Reflektion
Gotland förefaller återigen blivit ett högaktuellt område, med tre stycken höga besök under den kommande veckan (V716). Den 18APR2017 kommer Sveriges Försvarsminister, Peter Hultqvist, presentera regeringens vårbudgetpå Gotland. Här behöver valet av plats och individ ej ha något samband. Men det är onekligen intressant att notera hur man väljer att presentera vårbudgeten på den plats som för tillfället får anses vara en av Sveriges tydligaste säkerhetspolitiska brännpunkter, gentemot omvärlden, där även ett återtagande av militär förmåga fortgår.
Samtidigt kommer även en Amerikansk delegationbesöka Gotland, under ledning av den fyrstjärniga generalen, David G. Perkins, som är cheföver United States Army Training and Doctrine Command (TRADOC). TRADOC ansvarar för utbildningen samt doktrinär utveckling av den amerikanska armén. Sveriges Arméchef, General KarlEngelbrektson, samt chefen för förbandsproduktionen, Brigadgeneral Anders Callert, kommer vara representanter från den svenska Försvarsmakten vid besöket.
Enligt en av Försvarsmaktens informatörer som SVT intervjuat, skall den Amerikanska delegationen haft önskemål om att besöka Gotland. Under besöket kommer de bl.a. besöka Tofta skjutfält och informeras om återtagandet av den militära förmågan på ön, en enklare översikts flygning, med helikopter, över Gotland kommer även genomföras. Därtill kommer de även diskutera Gotland och Sveriges strategiska betydelse iÖstersjöregionen.
Under onsdagen, 19APR2017, kommer även Sveriges Statsminister, StefanLöfven, besökaGotland. Statsministerns fokus förefaller vara att, dels besöka och träffa militära befattningshavare, dels kontrollera hur återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Besöket är av officiell karaktär men förefaller vara av mer informellframtoning där Statsministern vill följa verksamheten på plats, kontra formella dragningar, det vill säga han vill själv skapa sig en adekvat bild av återtagandet.
Således, under nästa vecka kommer tre högprofils besök genomförs på Gotland, där tyngdpunkten i grund och botten sannolikt ligger på Gotlands geostrategiska läge och de säkerhetsmässiga implikationerna det har i Östersjöregionen. Gotlands geostrategiska läge är i sig ingen nyhet i den pågående intressekonflikten mellan de västliga länderna och Ryssland. Vad som gör det intressant är att dels en amerikansk fyrstjärnig general på plats vill bilda sig en uppfattning och diskutera Gotlands strategiska betydelse, dels att Sveriges Statsminister intresserar sig för hur det militära återtagandet fortskrider, vilket får anses vara något anmärkningsvärt.
Detta blir väldigt intressant kopplat till att Sveriges Utrikesminister, Margot Wallström, i mitten av mars 2017, påtaladeatt spänningarna i Östersjöregionen till del skall ha minskat. Sett till hur den negativa säkerhetsutvecklingen har fortskridit, hade dessa högprofils besök av både Sveriges Statsminister och den Amerikanska delegationen i sådant fall varit mer logiska om de hade genomförts under t.ex. 2015-2016. Kontra nu, om spänningarna till del skall ha minskat.
Ur det amerikanska perspektivet kan man förstå intresset ur två dimensioner, som dock går hand i hand med varandra. Det ena är amerikansk och svensk övningsverksamhet (vilket skulle kunna förklara besöket av TRADOC), där befälhavaren för de amerikanska styrkorna i Europa, General Ben Hodges, redan under 2016 uttryckte ett önskemålom att t.ex. förflytta kvalificerat luftvärn till och från Sverige. Det andra är den ökadeamerikanska truppnärvaroni Östersjöregionen sedan inledningen av 2017. Vilket givetvis ökar intresset på de förhållanden som påverkar dessa förbands operativa förutsättningar. Dock så går detta hand i hand med varandra, då det ytterst syftar till att möjliggöra amerikansk operativ effekt i Östersjöregionen, i händelse av en väpnad konflikt.
Statsministerns besök och valet av att Försvarsministern presenterar vårbudgeten på just Gotland kan sannolikt ses ur två dimensioner. Den ena dimensionen är att det redan är känt, att del av de ytterligare 425 miljoner som tillförs Försvarsmakteni budgeten, är öronmärkta för luftvärn på Gotland. Vilket i sådant fall skall bekräftas och betonas i och med Försvarsministerns presentation på Gotland, att återtagandet av den militära förmågan på Gotland fortskrider. Vilket skulle kunna förklara varför Statsministern befinner sig på Gotland dagen efter vårbudgeten har presenterats, för att understryka detta återtagande. En ytterligare om än kanske mindre trolig förklaring är att ytterligare satsningar kommer presenteras. Varvid Statsministern dagen efter dessa har presenterats understryker satsningarna, genom att besöka ett av Försvarsmaktens tyngre återtaganden, inom ramen för den försämrande säkerhetssituationen och därmed understryka de ev. ytterligare satsningarna.
Den andra dimensionen är den försämradesituationenmellanUSA och Ryssland som ett led av de senaste två veckornas händelseutvecklingar på ett globalt plan, nu börjat ge återverkningar på det svenska närområdet. Varvid både Statsminister och Försvarsminister, men främst Statsministern, genomför en säkerhetspolitisk markering med att visa närvaro på det som får anses vara den svenska frontlinjen i den nu pågående kraftmättningen mellan Ryssland och USA.
Oaktat, så visar det på att den svenska utrikesministerns uttalande om att säkerhetssituationen i Östersjöregionen till viss del skall ha förbättras, inte är hela bilden. Hade så varit fallit torde Statsministern inte avsatt, mer eller mindre, en hel dag för att sätta sig in i hur återtagandet av den militär förmågan på Gotland fortskrider, inte heller skulle en större amerikansk delegation explicit välja att besöka Gotland samt diskutera Sveriges strategiska betydelse i Östersjöregionen.
Sammantaget ger det en bild av att säkerhetssituationen i Östersjöregionen fortsatt är instabil och väldigt snabbt kan förändras till det sämre, med militära maktdemonstrationer som vid incidenter snabbt kan eskalera till i värsta fall en väpnad konflikt. Det visar även på att Sverige än mer är en centrumpunkt likt det förra kalla kriget, i kraftmättningen mellan en huvuddel av de västliga länderna och Ryssland.
Have a good one! // Jägarchefen