Författararkiv: Debattredaktör

Angående Försvarsmaktens uppförandekod

Debattinlägg av Major Kai Rämö, kristdemokrat och nämndeman:

Angående Försvarsmaktens uppförandekod

http://www.forsvarsmakten.se/sv/om-myndigheten/vara-varderingar/var-uppforandekod/

Jag reagerar starkt på följande stycke i uppförandekoden.

”Det går till exempel inte att i sin tjänst skriva under på att mångfald på en arbetsplats är en tillgång och något man vill främja och verka för, för att sedan engagera sig mot invandring på fritiden. Trovärdigheten skulle bli lidande, inte bara för medarbetaren själv utan för hela Försvarsmakten.”

Varför reagerar jag då? Jo, jag är fritidspolitiker och har ett uppdrag som gör att jag är engagerad mot invandring. Jag måste erkänna att jag har hållit på med detta i över ett års tid. Gör det mig olämplig som officer? Eller gör jag något annat fel?

Vad gör jag då.

Jo, jag sitter i Migrationsdomstolen i Stockholm som nämndeman. Jag har nominerats av kristdemokraterna till denna fritidspolitiska befattning. Jag har ännu inte suttit med i en enda dom, som har medgivit invandraren uppehållstillstånd i Sverige. Gör det då att jag arbetar aktivt mot invandring?

Nu tycker ni säkert att jag är absurd och misstänker att jag är rättshaverist. Och ni har fel.

Vad jag vill peka på är att Sverige och gällande lag i Sverige medger INTE fri invandring till riket. Lagen medger att man får söka asyl, förutsatt att man är första Schengenland, annars återbördas man till första Schengenland enligt Dublinförordningen, för asylprövning. Asylprövningen är helt central för att säkerställa att behövande flyktingar får tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd i Sverige.

Av de flyktingar som tas emot i Sverige är bara cirka 5-10% kvotflyktingar, dvs. personer som har klassificerats som flyktingar av UNHCR. Övriga är sådana som kommer till riket och söker asyl. Det är inte helt ovanligt att asylsökanden får avslag på sina asylskäl av Migrationsverket och i därefter följande domstolsbeslut. Många asylsökande väljer då aktivt att stanna kvar i riket, utan att lämna landet. Då är de inte enligt lagens definition asylsökande, då de har fått avslag, eller ”papperslösa”, vilket är en politisk omskrivning. Dessa individer befinner sig olagligen i riket och ska avvisas. Polisen har i uppgift att verkställa dessa avvisningar i enlighet med svensk lag och dom som vunnit laga kraft.

Vissa politiska partier väljer att ha överseende med efterlevnaden av dessa lagar, andra vill att man ska vara mer strikta. Som kristdemokrat anser jag att man ska följa lagarna och säkerställa att så många som möjligt, som uppfyller FN:s flyktingkonvention ska få asyl i Sverige. Som nämndeman i Migrationsdomstolen har jag hört helt orimliga förklaringar till både personers identitet, resebeskrivning och trovärdighet i övrigt. Att då medge asyl till individer som saknar asylskäl är inte förenligt med Svensk lag. Dock så medverkar man till att motverka invandring genom att delta i domslut som ger avslag till den sökande.

Min fråga är då, är det ok att vara Vänsterpartist, officer och gömma så kallade ”papperslösa”, för att inte motverka invandringen till Sverige? Att gömma personer som befinner sig illegalt i riket skulle ju aktivt verka för invandring, men medverka till lagbrott.

Är det ok att vara Sverigedemokrat och aktivt verka för en restriktiv tolkning av nuvarande lagstiftning? Dvs. är det fel att tycka att en lag ska tolkas restriktivt, ungefär som att man kan tycka att maxstraff är mer lämpligt än minimistraff i mål med hedersvåld.

Eller är det ok att vara Kristdemokrat och nämndeman och enligt gällande lag döma asylsökande till utvisning från riket på regelbunden basis, vilket hindrar invandring?

Jag skriver detta inlägg, då jag anser att detta stycke i uppförandekoden strider med individens rätt till åsiktsfrihet enligt grundlagen. Jag anser också att stycket strider mot den grundläggande demokratiska rättigheten att engagera sig i politisk verksamhet.

Man måste som officer betrakta sina medmänniskor som individer, inte grupperade eller kategoriserade enligt kön, etnicitet, religion eller andra faktorer. Och att alla individer ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter oavsett andra faktorer. Allt annat vore helt oacceptabelt.

Att Försvarsmakten med detta stycke i uppförandekoden dessutom skulle begränsa vad Försvarsmaktsanställda får göra INOM gällande svensk lag är helt förkastligt. I Sverige råder trots allt rättsprincipen att det som inte är förbjudet är faktiskt tillåtet. Och det gäller alla medarbetare.

Sist men inte minst, jag är mycket tveksam till att en myndighets uppförandekod får begränsa de rättigheter som medgivits enligt grundlag.

Land ska med lag styras.

Major Kai Rämö
Första generationens invandrare
Kristdemokrat
Nämndeman

Jobb-rockad – minskad effekt till ökad kostnad

Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter som bevakning och försvarslogistik medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda. Personalen gör rockad och byter plats. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter som bevakning och försvarslogistik medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda. Personalen gör rockad och byter plats. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

Debattinlägg av David Bergman, kapten och doktorand i psykologi:

Rockad [rock•a’d] är ett drag i schack där två pjäser byter plats. Den senaste tiden har många röster varnat att den administrativa bördan på militär personal ökat. Samtidigt ses allt fler exempel där civila nyttjas för traditionella soldatuppgifter. Åtgärderna är välmenande, men ökad administration och outsourcing riskerar att tillsammans leda till en jobb-rockad med reducerad effekt och ökad kostnad som följd.

Administration är en naturlig del i varje organisation, ett smörjmedel som måste finnas för att maskineriet skall fungera. Men den är aldrig ett mål i sig och skall alltid stödja huvudtjänsten. Clausewitz menade att en armé som inte går i krig tenderar att öka sin administration och modernare erfarenheter understryker att organisationer som saknar tydliga mål och krav tenderar att skifta fokus till interna processer. Idag har administrationen i de offentliga organisationerna ökat av två huvudsakliga anledningar. Den första är att styrningen och uppföljningen av myndigheters arbete skärpts – en myndighet kan inte bortse från lagstadgade krav – och den andra är organisationernas inre styrning.

En vanlig metod är att minska antalet administratörer och fördela deras uppgifter i organisationen. För att möjliggöra detta införs nya administrativa stödsystem med motivet ”administrera mera för att effektivisera”. Åtgärderna är logiska i vinstdrivande företag men logiken haltar i tjänsteinriktade organisationer som polis och militär. Metoder väljs ofta även med fokus på att administrationen, inte kärnverksamheten, skall flyta smidigt och den faktiska effekten blir då ofta så enkel som att mer administration endast föder ännu mer administration.

En annan metod har varit att outsourca tjänster inom bevakning, försvarslogistik och utbildning. Främsta argumentet för detta är att spara pengar och att låta yrkesfolket fokusera på sin huvuduppgift. Men det finns faror även med detta. Den direkta kontrollen över viktiga funktioner minskar och eftersom företag drivs av ekonomisk profit ska vi aldrig vara naiva inför deras motiv att leverera en tillräckligt bra tjänst men göra största möjliga vinst

Åtgärderna har goda syften men leder till en tragikomisk effekt: Civila tas in för allt fler traditionella soldatuppgifter medan militära chefer ägnar mer och mer tid åt administration som tidigare sköttes av civilanställda – pjäserna har gjort rockad.

Liknande tecken finns även inom polisen, vården och skolan. En indikator är när administrationen uppehåller medarbetare från att göra sitt arbete, en ännu tydligare sådan när någon utifrån börjar göra delar av detta arbete. Då rör sig pjäserna i farliga riktningar.

David Bergman, kapten och doktorand i psykologi

Replik på inlägg om högre specialistofficersutbildning

Replik på ”Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?” av Hans Hansson, chef MHS H tillika huvudprojektledare i OR-projektet, med flera:

Förvaltare Håkan Lindberg vid Sjöstridsskolan skriver i ett debattinlägg publicerat 27 september på FM bloggportal om fortsatt utveckling av specialistofficerare.

Vi kan konstatera att något missförstånd måste ha uppstått i dialogen mellan Håkan och OR-projektet. Vi välkomnar alla idéer och synpunkter, och försöker verkligen ta oss an våra uppdrag med öppet sinne. Vår förhoppning är att detta inlägg klarlägger OR-projektets ståndpunkt och arbetssätt där hög delaktighet i utformningen av en fortsatt utveckling för specialistofficerare är en förutsättning för ett resultat som tillfredsställer både krigsförbandens och övriga organisations behov av kompetenta medarbetare.

Försvarsmakten genomgår för närvarande den största förändringen sedan värnplikten infördes. Dels har ett nytt(nygammalt) befälssystem införts, och dels har Försvarsmaktens personalförsörjning nästan samtidigt ställts om genom att den mer än hundraåriga allmänna värnplikten lagts till vila. Värnplikten har ersatts av en helt frivillig personalförsörjning av Försvarsmaktens krigsförband och övriga organisation.

För att stödja denna utveckling har Försvarsmaktens högkvarter gett Militärhögskolan Halmstad (MHS H) i uppdrag att genomföra ett projektarbete under några år med namnet OR-projektet (Other Ranks-projektet). En av OR-projektets främsta uppgifter är att skapa ett yrkesutvecklingssystem som omfattar hela OR-kategorins personal, det vill säga alla gruppbefäl, soldater, sjömän och specialistofficerare, både de som tjänstgör på hel- eller deltid. Motsvarande uppgift har givits till Militärhögskolan Karlberg för officerare.

Försvarsmaktens första grundutbildade specialistofficerare tog examen i juni 2008 och de första av dessa befordrades till OR 7 (fanjunkare) detta år. Om avsikterna med specialistofficerssystemet efterlevs, kommer de första av dessa att tillträda befattningar i nivå OR 8 (förvaltare) som tidigast 2017. Av detta skäl har OR-projektet avvaktat med att utveckla hur en fortsatt specialistofficersutveckling kan se ut. Vi har sedan juni i år börjat vårt arbete med detta, utgående från de befattningar i OR 8 som finns i Försvarsmaktens organisation.

I Försvarsmakten finns idag ungefär lika många OR 8 befattningar i krigsförbanden som i den övriga organisationen. Det som utmärker en majoritet (inte alla) av dessa befattningar är att de inte primärt arbetar med samma uppgifter som befattningarna tidigare i nivå OR 7 gjorde. Det krävs något annat. Befattningar återfinns dels i krigsförband på kompaninivå och högre, dels i staber (regional- och brigadstaber), dels i Högkvarteret och dels vid Försvarets materielverk. Det handlar här om något annat och sannolikt bredare än att direkt arbeta med det man tidigare gjorde.

Utgående från ovan har vi hitintills identifierat tre nya förmågor (för de flesta specialistofficerare, inte alla) nämligen:

  • Förmåga till ett mer indirekt ledarskap,
  • Förmåga att delta i stabsarbete (freds- som krigsstab) tillsammans med stabsofficerare,
  • Kunskap om Försvarsmakten som helhet och den miljö som Försvarsmakten verkar i.

Vilka kunskaps- och färdighetsmål som ska ställas, hur kunskaperna ska utvecklas – genom militär skola eller distanslärande eller ”on-the-job”-training – och var de ska inhämtas, har vi ännu inte diskuterat. Detta är just nu inte det viktigaste, utan det är att identifiera den gemensamma nämnaren bland de mer än 120 olika befattningstyperna som förvaltarna återfinns bland. Vad behöver en förvaltare kunna och vad behöver han eller hon inte kunna? Vad ska vara gemensamt, vad ska kunna utövas direkt och vad ska kunna omsättas först senare på nästa (och följande) befattning? Vissa befattningar för OR 8 kräver mycket kvalificerad och specifik kompetens, exempelvis några maskinchefsbefattningar vilka kräver att man är nästan fullt utbildad sjöingenjör. Dessutom kräver vissa befattningar i Högkvarteret och på Försvarets materielverk djup teknisk kompetens.

Vi kommer i vår sista leverans som vi fortsatt planerar ska komma i december i år, att ge förslag kring fortsatt utveckling av specialistofficerare. Vi skriver här avsiktligt inte fortsatt utbildning, eftersom kunskaper och färdigheter kan inhämtas på så många fler sätt än genom att sitta på skolbänken. Dock är det viktigt att vi har tydliga kunskaps- och färdighetsmål och att de är mätbara. Vi måste i Försvarsmakten även bli bättre på att validera och tillgodoräkna det som lärts på annat sätt än vid en militär skola – och framförallt vid en specifik militär skola. Detta är en sak som det nu pågående försöket med en anpassad specialistofficersutbildning (ASOU) för erfarna gruppbefäl ska hjälpa oss att utveckla.

I OR-projektet ingår sedan projektstart flottiljförvaltare Anders Wiberg från Sjöstridsskolan (SSS) och örlogskapten Patrik L Rydell från MHS H, vilka svarar för att de marina stridskrafternas särart och behov tillvaratas i projektarbetet. Vidare ingår representanter från Markstridsskolan (MSS) och Luftstridsskolan (LSS). Projektet har kontakt med Försvarsmaktens personal bland annat genom de möten med OR 1/5 (gruppbefäl, soldater och sjömän) och OR 6/9 (specialistofficerare) som genomförts varje halvår under projektet. I en av våra referensgrupper ingår representanter bland annat för Marinbasen och SSS. Dessutom bidrar samtliga utbildningschefer på Försvarsmaktens skolor och centrum direkt i utvecklingsarbetet vid möten som genomförs två gånger om året. OR-projektet lämnar förslag till utveckling av OR-systemet till HKV PROD och PERSS vilka bereder och omsätter dessa.

Information om vårt arbete kan återfinnas via Försvarsmaktens intranät via MHS H sida. Håkan, liksom alla andra intresserade, är alltid välkomna att kontakta oss direkt eller framföra synpunkter vid OR-projektets möten och i remissutskick inför våra leveranser.

Hans Hansson, chef MHS H, tillika huvudprojektledare i OR-projektet
Claes Bergström, chef ORE MHS H, tillika projektledare i OR-projektet
Joachim Blomgren, regementsförvaltare, MSS
Jacob Flodén, major, MHS H, tillika ansvarig GMU
Eva Järkenstedt, kapten, LSS
Patrik L Rydell, örlogskapten, MHS H, tillika ansvarig SOU
Anders Wiberg, flottiljförvaltare, SSS

Högre specialistofficersutbildning – en kvalificerad försvarsgrensvis utbildning eller urvattnad försvarsmaktsgemensam?

Debattinlägg av förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan:

Detta inlägg vill förmedla min personliga syn på hur utbildningen inom OR 8/9 skall se ut. Jag använder uttrycket Marinen eftersom jag anser att en återgång till att åtminstone använda de gamla vapenslagsbenämningarna är en väg mot att återställa känslan och engagemanget för FM både inom och utom.

Mitt grundantagande är att uppgiften för OR i Marinen är att bygga mycket fungerande tjänstegrenar som kan liknas vi de tegelstenar som bygger ett hus. Sedan är det OF:s uppgift att med ett gott material rita och leda byggandet av huset Marinen.

Vi har många goda traditioner i försvarsmaktens olika delar och för att bygga något nytt krävs att man har känsla för sina traditioner – lite som i musikalen ’Spelman på taket’ som utspelar sig i en judisk shtetel (by) i Tsar-Ryssland. I den säger rabbinen ”Att utan traditioner blir livet ostadigt som en fiolspelman på ett brant tak” och det stämmer ju ganska bra.

För att skapa en djup kompetens och känsla för sitt vapenslag så hävdar jag att utbildningen till OR-8/9 skall ske på de olika stridsskolorna och ha som mål att skapa en specialistofficer med mycket djup kunskap om de olika miljöer där resp. vapenslag verkar.

En OR-6/7 skall ha djup kunskap på stridsteknisk nivå för att kunna verka på fartygs-/division-/plutons- och kompaninivå.

En OR 8/9 skall kunna verka på flottilj-/regements-/brigad-nivå i syfte att kunna bidra med stort kontaktnät och allmän erfarenhet av stridens genomförande på taktisk nivå som ett stöd till cheferna på dessa nivåer. Vidare krävs en mycket god kunskap om det egna vapenslaget då man i dessa nivåer bestrider tjänster som lärare och handläggare på skolor och centra.

Min vision är en utbildning där man dels använder den kompetens som finns på våra försvarsgrensspecifika stridskolor (SSS, MSS, LSS) samt nyttjar det kursutbud som finns på FHS. För det sistnämnda tänker jag mig att eleverna ur den högre SO-utbildningen till del kan läsa samma kurser som elever ur OP/TA eller HSU. Detta skulle enligt mitt förmenande ge en mycket spännande utbildningsmiljö och skapa både förståelse, erfarenhetsöverföring och kontaktnät för alla de inblandade elevgrupperna.

Vad jag inte vill ha är en urvattnad försvarsgrensgemensam utbildning där man anpassar innehållet till minsta gemensamma nämnare som vi prövat tidigare under de senaste 15 åren med utomordentligt dåligt resultat.

Det försvarsgrensgemensamma är en uppgift för OF, inte OR!

Vi kan som exempel ta områdena ledning och logistik där förutsättningarna skiljer sig diametralt åt om man är i skärgården, till sjöss, i luften, på flygbas, i skogsterräng eller urban miljö.

Specialistofficerarna måste i första hand vara experter inom eget vapenslag!

Nu frågar sig vän av ordning: Har jag då framfört detta till OR-projektet och svaret är ja. Tyvärr blev svaret inte det jag tänkt mig. Representanten för MHS H bemötte mitt förslag med orden ”Så kan vi ju inte göra. Det måste ju vara något vi kan genomföra här i Halmstad.”

Jag blir uppriktigt sagt ledsen när man låter ”bya-politik” styra våra utbildningar istället för att ha ett öppet sinne för att se hur man kan få bästa kvalitet för en så liten kostnad som möjligt.

Därför meddelar jag min önskan att man låter de vapenslagsvisa stridsskolorna styra den högre specialistofficersutbildningen i syfte att använda befintliga resurser till att skapa specialistofficerare i OR-8/9 som har mycket god kompetens inom eget vapenslag på taktisk nivå.

Förvaltare Håkan Lindberg, Sjöstridsskolan

Medborgarna – resurs eller belastning?

När ett samhälle utsätts för allvarliga händelser, som avviker från vardagens rutiner, krävs det stora insatser för att hantera den uppkomna situationen. Möjligheterna att anpassa den ordinarie organisationen för mer krävande situationer finns knappast i praktiken. För att undvika  samhällskollaps, krävs att stora delar av befolkningen gör en insats. Både för att ta hand om sig själva, andra och för att i mer organiserad form ge sitt stöd till de samhällsinsatser som görs.

I ett demokratiskt land är det av avgörande betydelse att alla medborgare känner tilltro till samhällets förmåga att skydda och rädda liv, egendom och miljö.

De frivilliga försvarsorganisationerna har alltid verkat bland breda folklager och då bidragit till landets försvarsförmåga och krisberedskap, en fördjupad folkförankring och kunskap om vad som krävs vid svåra påfrestningar på samhället. Idag finns det ett svagt konkret intresse, både bland politiker och myndigheter, för denna verksamhet. Frånvaron av ett omedelbart militärt hot har skapat en uppfattning att frivilliga krafter inte längre är lika nödvändiga som förr. De icke-militära hoten och riskerna har visserligen fått ökad uppmärksamhet, men i verkligheten har detta ännu inte gett upphov till tillräcklig praktiskt användbar krishanteringsförmåga. Detta är en besynnerlig inställning och hantering som är svår att förstå. Även om vi upplever en gynnsam säkerhetspolitisk situation, vet vi inte hur framtiden ser ut. Samtidigt finns det alltså redan nu en räcka av andra hot mot vårt samhälle som är både omfattande och svåra att förutse.

Samhället är under ständig förändring. Hoten och riskerna, som kan drabba oss som individ och samhälle, är nu betydligt fler och mera varierande än tidigare. Väderrelaterade händelser, tekniska problem i viktig infrastruktur och terrorhandlingar är bara några exempel. Risken för krig finns även för svensk del med i bilden.

Framväxten av en alltmer globaliserad ekonomi har också kommit att innebära nya utmaningar även i vårt land. Försvarsmakten har helt förändrats. Från ett stort mobiliseringsförsvar har vi nu en betydligt mindre militär organisation som med kort varsel ska kunna användas både här hemma och vid internationell konflikthantering, långt borta och i närområdet. Det civila försvaret har i praktiken lagts ner och staten räknar med att de reguljära resurserna även ska kunna fungera i händelse av krig. Det som under det kalla kriget benämndes ”totalförsvar” har i själva verket helt försvunnit.

Mycket av det som hänt är positivt. Försvarsmaktens förmåga att delta i internationella insatser har ökat och gett en officerskår och soldater med stor erfarenhet av den svåra verklighet som en militär insats består av. Samtidigt finns det också en baksida.

De förändringar som ägt rum har genomförts för att på kort sikt möta de utmaningar som vi just nu står inför. Både näringsliv, statliga myndigheter och kommuner har skaffat sig alltmer slimmade organisationer. En följd av denna utveckling är minskade möjligheter att hantera oväntade händelser som kan uppstå.  Vi har också bevittnat en professionalisering i samhället med ett ökat fokus på de som dagligen arbetar i verksamheten. Vi har gått från ett system där organiserandet av ett totalförsvar var grundläggande, mot en situation där vi tar bort allt som inte omedelbart behövs. Det finns också en växande klyfta mellan professionella utövare och vanliga medborgare.

Passiviteten i att analysera och utveckla hur medborgarna och frivilliga försvarsorganisationer kan användas för att skapa ett robust samhälle är uppseendeväckande. Istället riktas allt fokus mot den personal som tjänstgör i den dagliga verksamheten. Detta kortsiktiga perspektiv hotar samhällets förmåga att klara av svåra påfrestningar, orsakade av ett brett spektrum av hot. Mot denna bakgrund är det relevant att ställa frågan om vanliga medborgare betraktas som en belastning, istället för att kunna vara en resurs.

Ytterst är det en fråga för regeringen och riksdagen att ta ställning till hur hela samhällets resurser ska användas för att optimera säkerheten och tryggheten för medborgarna och landet. Vi förutsätter att regering och opposition ser till att dessa grundläggande välfärdsaspekter på riktigt kommer upp på samhällsagendan. Det är ingen tvekan om att vi, med alla våra tusentals medlemmar, är beredda att bidra till säkerheten och tryggheten!

Stefan Ring, Generalsekreterare, Allmänna försvarsföreningen
Peter Lagerblad, Riksförbundsordförande, Flygvapenfrivilliga
Alf Sandquist, Rikskårchef, Frivilliga Automobilkårernas Riksförbund
Lennart Myhlback, Ordförande, Frivilliga Flygkåren
Georg Guldstrand, Ordförande, Frivilliga Radioorganisationen
Jörgen Karlsson, Rikskårchef, Frivilliga Motorcykelkårernas Riksförbund
Peter Mårtensson, Ordförande, Försvarets Personaltjänstförbund
Bengt Sandström, Generalsekreterare, Försvarsutbildarna
Stefan Magnusson, Ordförande, Insatsingenjörernas Riksförbund
John Fritsch, Generalsekreterare, Sjövärnskårernas Riksförbund
Reidun Eklöw, Riksbilkårchef, Sveriges Bilkårers Riksförbund
Sven Lindgren, Förbundsordförande, Sveriges Civilförsvarsförbund
Peter Rimsby, Generalsekreterare, Svenska Brukshundsklubben
Christina Arosenius, Ordförande, Svenska Blå Stjärnan
Annette Rihagen , Rikslottachef, Svenska Lottakåren
Jimmy Persson, Ordförande, Svenska Skyttesportförbundet

Försvarsmakten vill

Odd Werin

Allan Widman hävdade i en artikel i Svenska Dagbladet den 2 mars 2013 (inte på nätet) att Försvarsmakten inte vill införa tidvis tjänstgörande gruppbefäl soldater och sjömän, GSS/T. Grunden skulle enligt Widman bero på att Försvarsmakten redovisat fakta om att målbilden för GSS/T inte uppnås förrän 2023, skriver förre planeringschefen vid Högkvarteret, konteramiral Odd Werin.Några kommentarer och några frågor. Först är det väsentligt att klarlägga att Försvarsmakten ska personalförsörjas frivilligt enligt helt nytt system som beslutades 2009 i riksdagen men inte blev lagstadgat i sin helhet förrän 1 juli 2012. Att Försvarsmakten under denna korta tid lyckades rekrytera och anställa över 1500 GSS/T är enligt min mening bra gjort.

Det leder mig över till viljan i personalförsörjningsreformen. Till att börja med arbetar Försvarsmakten systematiskt med uppbyggnaden av insatsorganisation 2014 givet tilldelade resurser. År 2019 kommer enligt nuvarande plan huvuddelen,  mer än 90%, av GSS/T finnas utbildade vid sina förband. Det är därmed tydligt att försvarsmakten vill införa systemet. Allan Widmans påstående att Försvarsmakten enbart vill ha heltidsanställda soldater kan därmed avfärdas.

Frågan tycker jag är mer befogad att ställa om killar och tjejer, i tillräcklig omfattning, vill anta utmaningen att bli tidvis tjänstgörande soldater? Kommer de som vill börja i försvarsmakten – känna att de får tillräckligt stöd? Stöd från politiskt håll och stöd från sina arbetsgivare? Kommer deras arbetsgivare vilja vara välvilligt inställda till deras återkommande frånvaro från arbetsplatsen för tjänst i Försvarsmakten?

Sveriges nya och frivilliga personalförsörjningssystem, för Försvarsmakten, är enligt min mening den största utmaningen som försvaret står inför. Om det ska bli framgång krävs ett nationellt engagemang. Politikerna måste kliva fram och leda en fråga som är bredare än försvarssektorn. Näringslivet måste i tillräcklig omfattning ställa sig bakom och sist men inte minst måste viljan att bidra till att göra skillnad för Sverige – frivilligt komma från individen. Saken måste kännas motiverad och attrahera – Försvarsmakten kan bara göra sin del.

Odd Werin
Konteramiral
Tidigare Försvarsmaktens planeringschef.
Blivande svensk militärrepresentant till EU och NATO.

 

OF 1 – en bofink

I samband med bemanningsarbetet inför FM Org 13 är nog beslutet att ersätta rutinerade plutonchefer med nyexaminerade fänrikar det som väckt mest kritik.

Eftersom utbildningen vid officersprogrammet har plutonchef som mål finns det en viss logik i beslutet. Beslutsunderlaget var troligen framtaget i hastigt läge vilket kan förklara varför det var så illa genomtänkt. Det är min bestämda uppfattning, att den bristande analysen inför beslutet kommer att medföra allvarliga konsekvenser för såväl organisationen som de berörda individerna, om det inte rättas till.

Jag ska förklara hur jag resonerar och också ge ett förslag på lösning.

Enligt flertalet av våra personaltabeller ska plutonchefen vara en OF 1 och den ställföreträdande plutonchefen OR 7. Problemet är att OF 1 kan se ut som ”bofinken”. Det kan vara allt ifrån en nyexaminerad fänrik till en rutinerad löjtnant. Detta har man missat i ”analysen”.

Den som konstruerat tjänsteställningen (FFS 2012:2 13 §) har däremot haft problematiken med ”bofinken” OF 1 klart för sig. I tabellen är nämligen Fanjunkaren (OR 7) inplacerad över Fänriken (OF 1) men under Löjtnanten (även denna OF 1). En i mitt tycke rimlig konstruktion som tar hänsyn till den stora spännvidden hos våra OF 1.

Ur ett formellt perspektiv är det alltså fel att placera en fänrik som chef över en fanjunkare. Men, det tyngsta argumentet mot ett sådant förfarande är givetvis dennes bristande erfarenhet, något som också varit det bärande argumentet i den kritik som framförts.

Om FM istället läst personaltabellen som att plutonchefen ska vara OF 1/löjtnant så håller tankegången. Vi skulle få plutonchefer som har några års erfarenhet att luta sig mot och därigenom betydligt bättre förutsättningar att lösa uppgiften.

Problemet är vad vi ska göra med alla fänrikar. Då jag tog examen för över 30 år sedan fick jag höra, halvt på skämt men också med ett stänk av allvar att ”fänrik är ingen grad, det är ett tillstånd”. Det låg mer sanning i det än vad jag då förstod och i princip är nog frasen giltig än i dag. Om vi betraktar den nyexaminerade fänriken som en oslipad diamant, en lärling som fortfarande är under utveckling, så öppnar sig en utväg.

Ytterst få fänrikar har vid examen en komplett utbildning och den rutin som krävs för att tillträda en befattning som plutonchef. I många fall behövs kompletterande utbildning (YBK), men framför allt praktik för att växa in i rollen. Däremot har de en utbildning som gör dem lämpliga att krigsplacera i t.ex. plutons-, kompani- eller bataljonsstab. Med en placering på en stabsbefattning kan tiden fram till utnämningen till löjtnant användas för kompletterande utbildning och att praktisera på trupp – alltså en slags ”trainee period”.

Givetvis finns det ett problem med det förslag jag skissat på här ovan. Redan i dag upplever många att det i FM Org 13 finns en brist på OF-rader, och om jag förstått signalerna rätt så ska antalet reduceras ytterligare.

Det är dock min bestämda uppfattning att FM måste se över det nyss fattade beslutet om plutonchefer och skapa ett system där ”bofinken OF 1” på ett naturligt sätt ges möjlighet att växa in i rollen som plutonchef. Det måste ske med omtanke om såväl den enskilde officeren som det förband denne ska leda.Det måste ske under ordnade former och det måste, tyvärr få kosta. FM har helt enkelt inte råd att misslyckas.

Jag uppmanar härmed ÖB, tänk om och gör rätt.

Lars Rössle
LSS

Ungdomarna vill pröva på soldatlivet – vad vill Försvarsmakten?

Bengt Sandström

Bengt Sandström

Ungdomsverksamheten är väsentlig för Försvarsmaktens personalförsörjning och för folkförankringen nu när myndigheten bygger sin verksamhet på anställning eller avtal. Redan tidigare hade den betydelse för Försvarsmakten genom att ett antal officerare och reservofficerare startat sin karriär i någon av frivilligorganisationernas eller hemvärnets ungdomsverksamhet.

Intresset bland ungdomar är dock stort att pröva på vad Försvarsmakten och soldatlivet kan ge. Det märker vi som Försvarsutbildare bland annat genom de pröva-på-helger, Military Weekend, som vi genomför runt om i landet. Här är dessutom många av deltagarna tjejer och/eller har invandrarbakgrund.

Att en ungdom som genomfört ungdomsverksamhet och närmar sig ålder för mönstring har en högre benägenhet än andra att söka till Försvarsmakten och övriga uniformsyrken är naturligt – det är ju intresset för försvarsrelaterade frågor som lockade in den enskilde i ungdomsverksamheten!

Det är därför naturligt att dra slutsatsen att en frivilligungdom som blir uttagen till GMU också är mer benägen att infinna sig på inryckningsdagen än genomsnittet av de sökande.

Förra året genomförde Försvarsutbildarna ca 20 000 övningsdagar och vi har en ambition att öka dessa samtidigt som vi vill utveckla ungdomsverksamheten så att vi attraherar ännu fler.

Av den anledningen tillsätter vi för egna medel en projektledare för att än tydligare kunna knyta vår verksamhet till Försvarsmaktens behov.

Vår intention är att detta skall leda till en ungdomsverksamhet byggd på:
- en förflyttning mot attraktion istället för dagens kunskapsinhämtning
- en ökning av mångfalden
- en ökning av rekryteringskraften till Försvarsmakten

Under förra året och med remissvarv i januari i år har Försvarsmakten producerat ytterligare en i en lång rad av utredningar och inriktningsarbeten av ungdomsverksamheten inom och till stöd till Försvarsmakten. Utredningen skulle ge den strategiska inriktningen av den ungdomsverksamhet som anses kopplad till Försvarsmakten men ännu finns inga beslut i sikte.

Vi vet att en utvecklad ungdomsverksamhet kommer Försvarsmakten till gagn samtidigt som den ger våra ungdomar en meningsfull fritidssysselsättning.

Vi vet vad vi vill men vad vill Försvarsmakten?

Bengt Sandström
Generalsekreterare Svenska Försvarsutbildningsförbundet

Var är mitt traktamente och mitt dasspapper?

Det finns få påståenden som på kompani- och plutonsnivå riskerar färre mothugg än att ”Prio är djävulens påfund”. Den reservdelskollaps vi har utsatts för under våren har gjort mig böjd att hålla med, men debatten behöver nog nyanseras lite. Jag har under de senaste åren läst otroligt många bittra inlägg om Prio i bloggar och i tidningar. Svenska Dagbladet uppmanade den 13 juni (på ledarplats) läsaren att bidra med sin ”allra bästa historia om Prio”. Underförstått historier om utebliven lön och varor som inte levereras i tid.

Jag tar risken att beskyllas för att vara ”skrivbordsofficer” och inte förstå ”hur det är egentligen” och kommer med ett påstående – Prio var och är för oss enskilda anställda ett lyft. Vi redovisar vår arbetstid och våra lönetillägg, beställer resor, skriver reseräkningar, anmäler oss till kurser och beställer varor från civila företag i ETT system. Man gör det alldeles för enkelt för sig om man sammanfattar allt man inte tycker fungerar i Försvarsmakten med ”Prio”. Flera olika förändringar på kort tid har onekligen Prio som gemensam beröringspunkt, men det räcker inte som förklaring.  Jag ska försöka beskriva några exempel som jag menar gör problematiken betydligt mer komplex, även för den enskilde.

Ett: Det är faktiskt inte särskilt lätt att vara anställd i en myndighet som har en så komplex verksamhet (med tillhörande kollektivavtal) som Försvarsmaktens. Att lära sig vad som gäller för arbetstid, förmåner och olika ersättningar är svårt. För att kunna redovisa rätt och få rätt ersättning måste man kunna en mängd olika regler (eller lita på att någon annan, till exempel en plutonchef, talar om för en hur man ska göra). Vad gäller egentligen för endagsförrättningar, övningsdygn och extra arbetspass? Är det fri hemresa eller tjänsteresa? Fri mat, restidsersättning, logitillägg, tjänstgöringstillägg, jour 2? När redovisningen väl är gjord (puh…) så ska den kontrolleras och attesteras av en chef. Allt detta gäller dock oavsett vilket system som används – Prio, Palasso eller till och med de gamla fina beräkningsunderlagen… Även på den tiden blev man utan sina lönetillägg om inte chefen skrev under och skickade dem vidare i rätt tid.

Två: FMLOG har inte kvar några serviceförråd med förbrukningsvaror längre, utan allt ska köpas in efter hand från civila leverantörer. Detta kan man ha synpunkter på (jag har ganska många själv som skulle kunna fylla ett eget inlägg), men inte heller här är problemet Prio. När min kvartermästare beställer saker som finns i Prios katalog kan vi ha varorna i handen två dagar senare. I jämförelse med att gå till serviceförrådet tar det mycket längre tid, men jämförelsen borde göras med det gamla systemet (med inköpsanmodan på papper) och då går det avsevärt fortare nu. Prio har alltså förenklat processen med externa inköp, i synnerhet sen katalogen infördes i vintras.

Tre: Vi genomgår (genomlider?) det som i Försvarsmaktsretoriken kallas ”HR-transformation”. Det har gjort och gör kontinuerligt att ansvar och uppgifter förs över från förbandens personalavdelningar till chefer ute i organisationen. FM HR-centrum har uppstått som den personaladministrativa och rådgivande funktion som ska stödja oss chefer. Vi är många som upplevde den administrativa pålaga detta innebar som en veritabel käftsmäll. Jag hoppas och tror att vi ännu inte har hittat balansen mellan vilka uppgifter som vi chefer personligen måste utföra och vilka som kan delegeras. Här har faktiskt Prio en viss skuld genom sin hårda knytning mellan chefsroll (populärt benämnd hatt) och behörighet att vidta åtgärder i systemet.  När det gäller att ha koll på mina anställda rent administrativt (eftersom det är en av mina nya arbetsuppgifter) är dock Prio ett lyft. Det behöver inte längre vara oklart hur många semesterdagar Persson har kvar eller hur länge hon är på utlandstjänst.

Fyra: Vi har sedan länge avskaffat våra lokala resehandläggare som kunde ”fixa biljetter” med kort varsel när behovet dök upp. Det behovet finns emellanåt fortfarande (trots den vassa tonen i det regelverk som nyligen skickades ut till förbanden). Men inte heller detta har med Prio att göra. Där kan jag med några knapptryck tala om att jag vill ha biljetter och hotellrum genom att göra en reseansökan. Elektroniska biljetter skickas (om jag vill) ut till min civila mailadress och när jag kommer hem igen klickar jag fram en reseräkning baserad på min tidigare ansökan. Några dagar senare finns pengarna på mitt konto. Just när det gäller reseräkningar finns det faktiskt en del svårigheter i Prio (om jag till exempel haft övningsdygn under del av resan), men sammantaget – i jämförelse med resebeställning och reseräkning på papper – är Prio även här ett lyft.

Att omfördela tid från administration till utbildning och insatser måste bli högre prioriterat i Försvarsmakten. Det gäller i synnerhet för oss chefer för att vi ska kunna utvecklas tillsammans med våra soldater. Om man tror att ”skrota Prio” är lösningen på problemet gör man det dock för enkelt för sig, djävulens påfund eller ej.

Erik Magnét
Kompanichef på Ledningsregementet

Replik: om boende

Livgardet har under det senaste året rekryterat många anställda soldater i Försvarsmakten. Livgardet är därtill ett mångsidigt och ett storstadsregemente med allting som därtill påverkar vår verksamhet. Inte minst utbildas alla soldater som skall ut i internationella insatser hos oss i Kungsängen. Det innebär att vi har att hantera många aspekter i den pågående förändringen som genomförs i Försvarsmakten, svarar chefen för Livgardet på major Peter Almströms inlägg.

Vid Livgardet är det jag som regementschef som är ansvarig för att lösa vår uppgift i att verka för ett nytt flexibelt insatsförsvar. Där Livgardets krigsförband redan löser insatsuppgifter, nationellt såväl som internationellt.

Förändringarna är stora från värnpliktstiden till det nya personalförsörjningssystemet. Värnpliktiga bodde på logement beroende på att de var inkallade av plikt och de gjorde det under en begränsad tid. Över hundra år av värnpliktssystem gav föreställningen att soldater bor och skall uppehålla sig på logement. Försvarsmakten erbjuder logementsboende under grundläggande utbildning och provanställning. Därefter i mån av plats. Detta görs för vi förstår att omställningen är stor och att hänsyn till detta i största möjliga mån behöver tas.

På Livgardet sover många, tidvis många hundra, på sängar i våra logement. Jag tror att många som genomför och genomfört insatsutbildningen kan vittna om att det finns maximalt med sängar på logementen. Vid våra stående förband pågår en vidare anpassning till boende, krav på gemensamhetslokaler, IT lokaler m.m. Det har ställföreträdande regementschef tidigare utvecklat i media. Vi arbetar dessutom aktivt för att med stöd av andra aktörer öka möjligheterna till boende i Stockholmsområdet.

I den stora omstruktureringen som vi nu genomför behövs diskussioner på alla nivåer inom regementet för att skapa så bra förutsättningar som möjligt är. En stor utmaning för Försvarsmakten är att förmå soldater att tjänstgöra en längre tid.

Den senaste tiden har jag följt ”bloggosfärens” diskussion och debatt utgående från skägg och sängar vid livgardet. Debatt är en naturlig del av vårt samhälle. Jag tror dock att en konstruktiv dialog snarare än en polariserande debatt är vad som bör prägla ett förband – i skarp insats från Afghanistan till Stockholms slott. Den dialogen måste föras vid alla Livgardets enheter.

Håkan Hedlund
Chef Livgardet

Svar i madrassfrågan önskas

Anledningen till att madrassdebatten bröt ut på Svd:s ledarblogg och inte avhandlades internt i Försvarsmakten är att ingen från Försvarsmakten på ett begripligt sätt motiverat varför soldaterna inte skall kunna nyttja övernattningsmöjligheten på logementet. Frågan dök upp första gången i augusti 2010 när vi anställde de första soldaterna på Livgardet. Beslutet har kritiserats av officerare och soldater sedan dess och efterhand skjutits upp tills nu.I min och andras uppfattning så har det här inget med boende att göra. Helt enkelt eftersom jag inte anser det vara ett boende att dela ett logement med upp till 11 andra soldater, utan möjlighet till privatliv eller ens möjlighet att bestämma om jag vill låta min säng vara obäddad eller inte. I mina ögon är det en arbetsplats med en övernattningsmöjlighet.

I debatten som rasat på SvD, bloggar mm har man anfört diverse förordningar och paragrafer, brist på logement med mera. Dessa orsaker upplevs som svepskäl eftersom de går att förändra. Om man vill. Jag tror att grunden till beslutet är en felaktig uppfattning hos några få om att risken är överhängande att det skulle kunna uppstå en osund subkultur bland soldaterna. Och jag tror att beslutet leder till att dugliga soldater som egentligen vill vara kvar slutar samt att vi ytterligare försvårar arbetssituationen för våra officerare på plutons/kompaninivå.

Jag var insatt som pansarskytteplutonchef i Bosnien 1995 när vi efter Dayton-avtalet hamnade under amerikanskt befäl. Den svenska bataljonen hyllades av chefen för Task Force Eagle på alla tänkbara sätt förutom i ett avseende ” Det enda jag inte gillar med svenskarna är att de tar en order för en start på en diskussion” hördes den amerikanske generalen Nash grymta.

Och det är ju just det som är svenska soldater och officerares styrka. Om tid finns så vill de höra varför de skall utföra en order. När svenska soldater och officerare förstår syftet med sin uppgift och tror på den så är min uppfattning att de är de bästa soldaterna och officerarna i världen.

Hittills har Försvarsmakten inte lyckats förklara den verkliga orsaken till beslutet att man inte vill att soldater vid behov skall kunna övernatta på logement samt hur man kommit fram till det. Lyda order kommer vi att göra, men om vi förstår varför så kommer vi att kunna göra det så mycket bättre.

Nu har Försvarsmakten möjlighet att slutligen förklara detta, och här gången skulle jag gärna vilja höra det från den som fattat beslutet.

Peter Almström
Major, Livgardet

Svar till Jan Salestrand: Allt är inte högsta karat

På SvD ledarsida och blogg har chefen för ledningsstaben Jan Salestrand och ledarskribent Claes Arvidsson debatterat bland annat behovet av en försvarsinspektion. SvD:s slutreplik publiceras idag på ledarbloggen och här på Försvarsmaktens Bloggportal.

Chef Ledningsstaben och Högkvarteret Jan Salestrand gillar inte min beskrivning av en verksamhet ”kantad av skandaler” och hävdar att det i själva verket bara handlar om att jag stämplar skandal på sådant som jag ogillar (Ledarbloggen 24/1).

I min artikel Försvaret behöver en Lex Maria (18/1) ger jag två exempel: stridsledningen av flyget och helikopterförmågan.

Skandal är ett oprecist ord men för den som har följt turerna tror jag att ordet skandal är det närmast gripbara och direkt användbara. Detta är dock inget som Sahlestrand ens anser värt att kommentera, bara avfärda. Fast förstås, han har ju varit med om att fatta besluten.

Alla vet att listan dessutom skulle kunna göras mycket längre. Stort och smått.

Det finns en stor förbättringspotential och med min artikel ville jag lyfta några idéer om hur det skulle kunna gå till. Vi måste ju kunna prata om det.

Det är positivt – och en avspegling av försöken att komma ut – att Salestrand har bemödat sig att svara, men han säger nej tack till att öppna för en vidare diskussion kring de problemområden som jag berör. Tyvärr, men det är ganska typiskt.

Öppenhet, resultat och ansvar (ÖRA) är försvarsmaktens värdegrund har definierats som att efter fattat beslut ska det vara tyst i klassen. Bättre att beskriva det som lock för örat eller Försvarsmaktens motsvarighet till ”demokratiska centralism”.

På motsvarande sätt finns ett problem som uppstår när hela försvarsmaktsledningen görs ansvarig för beslut som berör frågor även utanför det egna ansvarsområdet. Det ligger nära till hands att tänka på begreppet ”återförsäkring” och ett uttunnat egenansvar.

Det förvånar ändå att Salestrand inte sätter någon större tilltro till införandet av en oberoende försvarsinspektion (vars motsvarighet i olika former nu finns på snart sagt alla områden och som t ex gör ett jättejobb med skolan). Tvärtom menar han att Försvarsmakten redan är hårdgranskad.

Så kanske det kan upplevas i Högkvarteret.

Men i medierna är inte Försvarsmakten ett prioriterat område och få redaktioner har personal som regelmässigt följer försvaret. Det leder till ståhej kring frågor som reklamfilmer och klockinköp, men att problem som t ex Länk 16-lösningen för stridsledning av flyget hamnar under radarn. Vi kan bara göra vårt bästa, skriver Salestrand. Jag är helt övertygad om att så också är fallet. Det utesluter inte att det går att göra saker bättre på Högkvarterat i dimensionerna personal, struktur och utvärdering. Allt är inte i högsta karat.

Claes Arvidsson
Svenska Dagbladet

Inlägg i debatten återfinns på
SvD 18/1 Ledare
CLEDS replik 24/1 SVD ledarblogg / FM kommenterar
SvD slutreplik 25/1 SvD ledarblogg / FM Debatt

Föredöme i praktiken

Många av de synpunkter som kommer informationsdirektören tillhanda när diskussionen rör varumärke, stolthet och traditioner gäller uniformens bärande. Inte minst rör dessa synpunkter Högkvarterets och högre chefers efterlevnad av uniformsreglementet. I Kungliga Örlogsmannasällskapets “Tidskrift för sjöväsendet” publicerades en debattartikel i ämnet som kan tjäna som diskussionsunderlag för ämnet inom Försvarsmakten. Debattartikeln återges med benäget tillstånd.Jag läste i tidningen häromdagen om en opinionsundersökning vilka 10 yrken som var mest populära från manlig respektive kvinnlig synpunkt. Ingen av dessa prefererade en officer eller ens en sjöofficer bland de tio bästa. Detta var ju ur vår synvinkel ett nedslående resultat, men inte helt överraskande.

För 20 år sedan och tidigare hade säkert officeren kommit upp på de listorna och observera att det var ändå långt efter VK 2, då helt naturligt officersyrket låg i topp.

Någon kanske frågar sig varför jag vill skapa debatt om detta till synes ointressanta fenomen. Därför att det inte är helt ointressant i dessa dagar.

I synnerhet när Försvarsmakten sätter in enorma resurser på att göra militäryrket populärt och därmed inte minst främjar rekryteringen av befäl. Detta är uppenbarligen inte lätt och svårare blir det när värnplikten tagits bort. I varje svensk familj fanns förr  säkert någon som skulle, gjorde eller hade gjort värnplikten och kunde berätta om det militära yrket och om försvarsmakten överhuvudtaget, i många fall dessutom i positiva ordalag. Något av detta finns väl ännu kvar, men minskar för varje år till så småningom noll. Därmed är den gratismarknadsföringen satt ur spel.

Det är denna situation som föranlett detta inlägg. Reklam i tunnelbanan, i TV, broschyrer om yrket i gymnasieskolorna (det sistnämnda är min förmodan att det sker) är naturligtvis en nödvändig men dessvärre en mycket kostsam metod. Effekten kan trots dessa insatser förminskas om det allmänheten kan se med egna ögon inte alltid stämmer överens med de tjusiga orden och bilderna på rekryteringsaffischerna. Försvarsmaktens personal, speciellt den uniformsbärande, måste dra sitt strå till stacken  för att skapa intresse och status för yrket och därmed bli lockande för studenterna. Som jämförelse kan nämnas att lärarna, vilka i dag anses sakna den status de så väl förtjänar, inte har denna möjlighet och därför är helt beroende av åtgärder utanför deras egen kontroll.

Vad som, säkerligen ganska effektivt, kan bidra till stausskapandet är att våra officerare återfår den stil (i ordets sanna betydelse) som fanns för ett antal år sedan. Det allmänna uppträdandet i tjänsten – inför underordnande – men framför allt utanför densamma på gator, torg, i lokaler och i “salongerna” skall vara korrekt och snyggt, men behöver för den skull inte vara stelt. Uniformsbestämmelserna skall följas till punkt och pricka, brott mot dessa måste dels beivras, dels måste det äldre befälet vara ett föredöme för det yngre.

CKF (Chefen för Kustflottan) mottagning på flaggskeppet HMS Drottning Victoria sommaren 1928. Observera fänriken t.v. i rock M/1878. Stil, eller hur? Foto: okänd.

Det finns väl även i dag uniformsbestämmelser som är avsedda att följas. Uppenbarligen syndas det dock mot dessa tämligen frekvent. Vissa av dessa regler kan i och för sig ifrågasättas, t.ex. den totalt stillösa, ja förfärliga, bestämmelsen att amfibieofficerare skall uppträda i marinens snygga blå uniform med en GRÖN basker som huvudbonad. Man kan föreställa sig hur en engelsk sjöofficer skulle reagera inför denna makabra syn.

På denna skribents tid fanns militärpoliser ute på gatorna i garnisonsstäder. En hand i byxan, obefintlig mössa, oknäppt kavaj etc. medförde direkt omhändertagande med arrest eller böter som följd. Om “MP” funnes i dag skulle arresterna vara fulla – även av generalspersoner.

Den allmänna klädstilen (inte bara i Sverige) är ju numera helt stillös. Allt skall vara tvärtom mot vad som för några år sedan betraktades som normalt, t.ex. att kläderna skulle vara hela och rena. Därför, borde det för officeren, även för den menige givetvis, gå ganska lätt att “sticka ut” och därmed bli, säkerligen, positivt uppmärksammad. Med andra ord att se proper ut, vara korrekt klädd och att t.ex. ta ut handen ur byxfickan.  Det kan låta naivt, men jag är övertygad om att folk skulle komma att säga: “Det där måste vara en militär. Snyggt!“ Jag bor nära en stor militär anläggning och ser dagligen – morgon och kväll – en slags “mannekänguppvisning” av dagens militärer. Vad här sagts är dessvärre mer regel än undantag.

Två sjöofficerare och en arméofficer 2011. Prydliga i modern uniformsutrustning. Även här noteras stil. Fotografiet taget i samband med dopen av skolfartygen HMS Astrea och HMS Argo. Foto: Ingemar Elofsson.

Jag hoppas förstås att detta kan leda till en konstruktiv debatt , men jag är beredd på påhopp, sannolikt ironiska. Jag stärktes emellertid i min uppfattning nyligen, när en mycket god vän, en fd överste 1 gr, berättade om sommarens “Tattoo” i Ystad. Deltagande utländska trupper var mönstergillt klädda och otroligt disciplinerade. De svenska musikkårerna var det heller inget fel på, men den  trupp som ställde upp bestod  av våra trogna hemvärnssoldater, vilka – även om de gjorde sitt bästa – på intet sätt passar i ett tattoo. Kontrasterna var utan överdrift påtagliga .

Sammanfattningsvis är nu mitt förslag att högsta militärledningen tar tag i detta – som enligt min uppfattning borde vara ett problem. Uniformsbestämmelserna bör, kanske brutalt, reformeras i en riktning som ger stil åt militärt uppträdande och – fast detta kommer inledningsvis kanske att stöta på patrull – att dessa bestämmelser stenhårt följs och att felaktigheter beivras. Då slipper min fru i fortsättningen fråga :”Var det där brevbäraren på cykeln?” “ Nej, det var en general i flygvapnet “.

En kraftfull reform på det här området, betydligt billigare än annonserna i tunnelbanan, skulle säkerligen bidra till att höja rekryteringssiffrorna från av ÖB uppgivna 2000 till kanske just 2000 eller mer.

Jarl Ellsén
Pensionerad kommendörkapten
Ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet

Det man inte vet kan man inte förhålla sig till

Journalister står inte särskilt högt i kurs hos militärer, med viss rätt i många fall. Bevakningen är ofta ensidig, okunnig, man letar bara fel och vill gärna hänga ut någon skyldig, skriver Johanne HildebrandtFå reportrar, Micke Holmström på Svenska Dagbladet är ett undantag, arbetar heltid med att bevaka Försvarsmakten. Expressen är den enda tidning som har fast placerade journalister i krigszoner.

Andra medier skickar reportageteam som på ett par veckor som ska stressa runt och göra en mängd jobb. Jag har själv varit ute på sådana uppdrag flera gånger och kan garantera att det inte är särskilt roligt och att det sällan blir särskilt bra.

Bristen på en ordentlig krigsrapportering är ett problem eftersom folk här hemma inte får ordentlig information om vad svenska soldater gör i exempelvis Afghanistan. Trots att ett oberoende faktaunderlag saknas ska väljare ändå ta ställning till en fråga de inte kan något om. Detta utnyttjas i sin tur av politiskt färgade debattörer som aldrig varit på plats, á la Jan Guillou.

I slutändan drabbar detta de soldater och officerare som inte får någon förståelse när de kommer hem eftersom folk har lyssnat på smutskastning och dumheter.

Men bristen på fakta är också Försvarsmaktens fel. Försök att dölja något, som OMLT:s sex dagar långa strider i Afghanistan 2010, är hopplöst eftersom det alltid läcker ut. Det skadade också FM:s trovärdighet enormt. Därför är den nya öppenheten med bloggar och raka besked ett framgångsrecept både när det gäller att få förståelse för vad FM faktiskt gör samt för att bygga förtroende. Det är också bra om personal med olika befattningar berättar vad man sysslar med. För är det något jag märkte under den tid jag var inbäddad med FS19 så var det att bristen på information och kommunikation var stor både inom förbandet, och mot Högkvarteret.

Så det finns en hel del kvar att göra. Journalister bemöts ofta med misstänksamhet av militärer eftersom det finns en rädsla för att prata med media. Det tar lång tid att få följa med ut, exempelvis på patrull, tid som reportern oftast inte har. Det är något som alla förlorar på eftersom rapporteringen blir sämre. En journalist reagerar dessutom automatiskt med misstänksamhet på undanglidande svar och smussel, vilket kommer att färga rapporteringen.

Säg därför alltid som det är, både när något är bra och dåligt. Hyckla aldrig utan försök hjälpa reportern att göra sitt jobb med att lägga fram fakta. Fega inte ur utan sträck rakryggat på er och stå för ert jobb.

Säkert kommer ett och annat reportage felvinklas och någon bli felciterad eller påhoppad, men i det stora hela är det betydligt bättre än att ingen förstår eller bryr sig om vad ni gör. För det man inte vet kan man faktiskt inte heller förhålla sig till.

Johanne Hildebrandt,
journalist och författare Aktuell med boken Krigare.

Detta inlägg publicerades ursprungligen i Arménytt nr 2, 2011.

Kvarstår förmågeglappet i luftförsvaret efter 2013?

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan Försvarsmakten tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, skriver Peter Neppelberg. Inlägget är det tredje i raden där de två första har publicerats på andra bloggar tidigare.

Resumé

Frågan om luftstridskrafternas utveckling har diskuterats livligt sedan Försvarsmakten tog ”interoperabilitetsbeslutet” 2004, dvs avsiktligt valde att överge väl fungerande nationella lösningar till förmån för tekniska system som fungerar i en internationell insatsmiljö. För den som vill rekapitulera debatten kan jag rekommendera http://wisemanswisdoms.blogspot.com/search/label/Ledningssystem

Bristerna i luftförsvarets interoperabla förmåga, dvs att över hela riket ha en godtagbart antal data-, radio- och igenkänningsutrustningar skall vara lösta till 4:e kvartalet 2013 enligt FM deklarationer  till Försvarsdepartement och Försvarsutskott. I tidigare delar har jag avhandlat bristerna i systemsamordning och datalänksförmåga samt avsaknaden av ett krypterat och störskyddat radiosystem. I detta inlägg tar jag upp bristen på ett markbundet radaridentifieringssystem anslutet till luftförsvarets stridsledningscentraler samt avsaknaden av ett interoperabelt högre taktiskt ledningssystem för luftförsvaret.

Igenkänningsutrustning

För att våra luftstridskrafter skall kunna samverka fordras ett igenkänningssystem på fartyg, luftvärn, flygplan och på marken kopplat till stridsledningscentraler. Allt för att minimera risken för vådabekämpning.  Sådana system benämns internationellt för IFF, Identification Friend or Foe.

JAS39 C/D, VISBY-korvetterna och vissa luftvärnsförband har dessa identifieringsutrustningar men det markbundna systemet knutet till stridsledningscentraler är under under anskaffning.

Eftersom det handlar om strategiskt materiel och kryptoutrustning med NATO/US-standard påverkar detta förhållandet till annan makt eller organisation. Överenskommelser på regeringsnivå är nödvändiga med tilltänkta leverantörsländer och försäljningen hanteras därför som sk. Foreign Military Sales. Dessutom krävs att lagen om offentlig upphandling skall följas. Därför har serieleveransen försenats minst ett år. I bästa fall kan ett provsystem finnas på plats under 2012 för verifiering och validering av FMV.

På samma sätt som för radio, vilket jag tidigare har redovisat, torde det bli mycket svårt att färdigställa en fullt rikstäckande utbyggnad till 2013 Q4.

Högre taktiskt ledningssystem

För att bli interoperabel erfordras ett högre taktiskt ledningssystem för insatsplanering och order till underlydande förband inom luftförsvaret. I den svensktillverkade tekniklösningen SWECCIS, som är ett ramverk för högre taktisk ledning, finns idag inget ledningssystem för luftstridskrafterna. Därför löstes denna brist på planeringssystem tex under insatserna med FL01 på Sicilien genom att samgrupperade NATO-förband förmedlade order från NATO insatsledning till den svenska styrkan.

Ett interoperabelt ledningssystem för högre taktisk ledning av luftstridskrafter kommer förhoppningsvis att införas inom ramen för SWECCIS på Högkvarteret de närmaste åren. Det är dock oklart när helhetslösningen som förutom insatsledningen även omfattar flyg-, bas- och stridsledningsförband är färdigt för operativ drift. Dock bör sägas att formellt har Försvarsmakten inte till Försvarsdepartement och Försvarsutskott utlovat att något sådant teknikstöd ska vara användbart vid en specifik tidpunkt.

Slutsats

Det är mindre troligt att verklig förmåga i luftstridskrafterna uppnås vid de deklarerade tidpunkterna, Q4 2012 och Q4 2013, i enlighet med de utfästelser Försvarsmakten har lämnat till Försvarsdepartement och Försvarsutskott.

Slutord

I ett sista inlägg avser jag även diskutera informationssäkerhet, krypto och sekretess samt konsekvenserna av den pågående utvecklingen av gemensam lägesinformation (GLI/NOC).

Vänligen,
Peter Neppelberg