Författararkiv: Försvar och säkerhet

Nu har vi flyttat färdigt!

Idag är överflyttningen till Krigsvetenskapsakademins hemsida färdig. Alla gamla länkar och inlägg med kommentarer är speglade. Denna sida blir en slags digital kyrkogård, när kommentatorsmöjligheterna stängs av om någon dag.

Stort tack så här långt till alla läsare! Gör nu den nya sidan till ditt nya bokmärke.

Johan Wiktorin, redaktör

Första inlägget på nya sidan – Om Sälen förstås

Nu ligger det första inlägget ute på den nya förtöjningsplatsen hos Krigsvetenskapsakademins hemsida för Försvar och Säkerhet. Alla vägar bär till Sälen är rubriken för denna aktuella analys av försvars- och säkerhetspolitiken.

Denna plats kommer nu att sakta somna in. Kommentatorsmöjligheterna kommer att stängas av när alla historiska inlägg lyfts över till den nya adressen om några dagar. Se till att uppdatera dina bokmärken.

Nya mål för försvaret


Inlägget är ett försök att få igång en diskussion om en viktig beståndsdel i uppbyggnaden av en krigföringsförmåga. Det är inte ett heltäckande förslag, utan jag behöver hjälp av läsarna med kritik och förslag för att komma vidare.


Uppbyggnaden av en krigföringsförmåga är både mycket kostsamt och komplext. När en stat strävar efter en relevant sådan genom uppbyggnaden av en krigsmakt, så sker det för att bibehålla en fred genom att vara krigsavhållande. Om detta inte går, så ska denna krigsmakt kunna vinna kriget eller åtminstone ha en sådan motståndskraft att den egna statsledningen kan uppnå acceptabla överenskommelser med aktörerna i skeendet, både vänner och fiender. Krigsmaktens förmåga att föra krig ska ge den egna staten handlingsfrihet att finna lösningar.

Av det följer att en stark krigsmakt ger generellt en högre grad av handlingsfrihet. Men, de som ivrar för en stark krigsmakt har två större problem att övervinna. Det ena är konkurrensen om resurser med andra viktiga samhällsintressen som exempelvis utbildning och infrastruktur. Den andra svårigheten är att förmågan ska passa i en strategi som balanserar mål, medel och metoder i varje läge. Det innebär att den nominella styrkan inte är någon absolut garanti för högre handlingsfrihet. Både Sovjetunionens och USA:s erfarenheter i Afghanistan är goda exempel på när starka krigsmakter inte uppnått sina mål på grund av strategier som har haft svårt att bära.

Det finns även andra dualiteter som kräver sin tribut på en strävan att bygga en stark krigsmakt.  En sådan är vår uppfattning om omvärlden. Vad är det som kan hota oss? Och är det någon som vill oss illa med våld? I vår egen debatt är det naturligtvis Ryssland som är detta något, men hur mycket? Ingen av oss kan förutsäga framtiden, och det finns inget som utesluter att Ryssland blir integrerat på ett lyckat sätt i Europa. Vi försöker förstås att skaffa oss en rimlig bild av Rysslands intressen och förmågor när det gäller norra Europa, och omsätta dessa slutsatser i egna satsningar. Just osäkerheten om framtiden är ett starkt argument för ett visst mått handlingsfrihet när det gäller den egna krigföringsförmågan. Men utfallsrummet för dessa satsningar är stort bland de politiskt intresserade beroende på utblick och egna politiska idéer. Det politiska spektrumet rymmer allt ifrån att Ryssland är i Slite nästa år till fullständigt negligerande av de ryska upprustningsplanerna (inte sällan samma personer som pekade på förfallet i den ryska krigsmakten som intäkt för egen nedrustning). Polen har löst denna spänning genom att lagstifta om att avsätta 1,95 % av BNP till sitt försvar.

En annan dualism rör perspektivet på tiden. Insatser här och nu gör det svårare att samtidigt bygga en långsiktig krigföringsförmåga. Samma sak gäller förhållandet mellan hög beredskap och uthållighet i försvaret som planeras. Det finns naturligtvis de som klarar av både och som USA, men generellt måste man balansera detta. En hög beredskap kostar nämligen mycket pengar, framförallt när det gäller träning av stridskrafterna för att upprätthålla en hög insatsberedskap. Uthållighet kostar också pengar när det gäller att bygga upp förråd som sedan också ska underhållas och omsättas. Detta kan gälla exklusiva materielslag som flygammunition eller torpeder liksom olika plattformar. Å andra sidan gör insatser här och nu att vi lämnar stöd till partners när vi har ett säkerhetsöverskott, vilket ökar möjligheterna att få stöd när vi inte har samma gynnsamma läge.



Ett sätt att optimera förbrukningen av resurser för uppbyggnaden av krigföringsförmågan är att lägga mycket kraft på målsättningar. Vad ska den egna krigsmakten/försvarspolitiken uppnå egentligen? Klara målsättningar är det viktigaste styrmedlet, enligt min uppfattning, för så vitt skilda fenomen som krigsmakter, företag eller idrottslag. Här finns det en hel del att fundera på när det gäller vårt eget sätt att uttrycka dessa mål. Jag är övertygad om att arbete med just målsättningar kan vara en viktig beståndsdel för att få en klar riktning och koppling till resursförbrukning.



..................................................................................................


I den försvarspolitiska propositionen 2008/09 kan vi under Försvarspolitiska utgångspunkter (s. 33) läsa:

"Regeringens bedömning: Förmågan till väpnad strid bör utgöra
grunden för att upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. "

Detta är en bra ansats, men borde ha varit: "...att genomföra ett fälttåg (eng. campaign) bör utgöra..."

Skälet till detta är att ett fälttåg är så mycket mer än väpnad strid. Stridens grundelement utgörs av eld, rörelse och skydd. Att förbereda och genomföra ett fälttåg kräver kvalificerad övningsverksamhet, mobiliseringsplaner, strategisk underrättelsetjänst och logistik för att ta några exempel. Men detta är mer ramen kring försvarspolitiken. Låt oss gå vidare längre ned på samma sida:

"Regeringens förslag: Målet för politikområdet Försvar upphör att gälla vid utgången av 2009. Målet för det militära försvaret ska fr.o.m. 2010 vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta ska ske genom att:
- hävda Sveriges suveränitet, värna suveräna rättigheter och
nationella intressen,
- förebygga och hantera konflikter och krig, samt
- skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila
myndigheter."

Väldigt övergripande och mera av uppgiftskaraktär eller viktiga aktiviteter, vilket är ett vanligt fenomen inom många sektorer. I det mer finstilta på de följande sidorna utvecklar regeringen skälen för sitt förslag och sin bedömning. Här förstår läsaren lite mer om de bakomliggande resonemangen, och det förekommer skrivningar som till delar skulle kunna beskrivas som mera av målsättningskaraktär som exempelvis:

"Ett av målen för det militära försvaret är därför att hävda Sveriges
suveränitet, samt värna suveräna rättigheter och nationella intressen i
övrigt. Att hävda landets suveränitet innebär att Sverige ska kunna utöva
den exklusiva frihet Sverige har, under det folkrättsliga regelverket, för
att på det egna territoriet självständigt utöva statens funktioner, såväl vad
avser statens inre liv som yttre förbindelser. Sverige har även s.k.
suveräna rättigheter till naturresurser utanför svenskt territorium, dvs. i
den svenska ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln. I hävdandet
av vårt lands suveränitet ingår att det militära försvaret ska hävda landets
gränser och territoriella integritet mot yttre hot."

Sedan blir det ett stort hopp till Försvarsmakten som inte får några mål på sidan 36, utan istället uppgifter:

"Regeringens bedömning: Försvarsmakten bör bidra till målen för vår säkerhet och till målet för det militära försvaret genom att enskilt och tillsammans med andra myndigheter, länder och organisationer, lösa följande uppgifter:
− försvara Sverige och främja vår säkerhet genom insatser på vårt
eget territorium, i närområdet och utanför närområdet,
− upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet och i
enlighet med internationell rätt värna suveräna rättigheter och
nationella intressen i områden utanför detta och
− med befintlig förmåga och resurser bistå det övriga samhället och
andra myndigheter vid behov. "


På det hela taget inte särskilt vägledande för att svara på frågan - Vad ska vi åstadkomma? På sidan 43 förekommer det dock en uppräkning av ett antal krav på Försvarsmaktens operativa förmåga, där vissa är mycket tydliga och konkreta som exempelvis att kunna hålla 2000 personer insatta över tiden. Just detta är något att bygga på som sätt att uttrycka viktiga delmål. I regeringens Regleringsbrev för 2013 till FM så uttrycks exempelvis under punkten 3.:

"- över tiden hålla cirka 2000 personer ur insatsorganisationen insatta, nationellt och internationellt samt
- kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgrupps storlek."

Denna konkretion går att ha med sig när det gäller vår territoriella integritet. Vi skulle istället kunna uttrycka målet med vårt hävdande av suveräniteten som:
"Försvarsmakten ska avvisa kränkningar av Sveriges territoriella integritet. Inga avsiktliga kränkningar ska förekomma av vårt territorium."

Ett sådant mål är tydligt och mätbart. Det skulle också innebära en klar koppling till åtgärder, om målet inte skulle uppnås. Låt oss hypotetiskt anta att Sverige under 2013 utsätts för två avsiktliga kränkningar under vattnet. Regeringen skulle vid redovisningen av måluppfyllnad då vara tvungen att visa för Riksdagen hur den avser säkerställa att målet för 2014 skulle kunna vara samma - inga avsiktliga kränkningar. Det skulle kunna innebära resursförstärkningar för att förstärka ubåtsjaktförmågan eller också diplomatisk kommunikation eller en kombination av detta.

Betydligt svårare blir det däremot när vi talar om att försvara landet mot väpnade angrepp. Här är vi antagligen tvungna att tänka i två perspektiv, dels att hålla kriget borta, dels att uttrycka vad vi vill uppnå om den krigsavhållande funktionen misslyckas. En möjlig väg vore att hämta inspiration från det moderna samhällets riskhanteringsmodeller, som används på finansmarknader såväl som i beredskapsplanering för olyckor. Det moderna riskbegreppet består av hot kopplat till sannolikheter och konsekvenser. Eftersom väpnade angrepp mot landet i de allra flesta fall kan betecknas som mycket allvarliga konsekvenser, så är det ju främst sannolikheten som ska modereras. Denna handlar om en motståndares förmåga liksom vår egen. Det är därför intressant att ställa vår egen kapacitet i förhållande till omgivningens militära kapaciteter. En möjlig motståndares avsikter kan också påverkas av andra faktorer som andra stater eller överenskommelser och så vidare. Vi borde alltså hålla sannolikheten nere för militära operationer omkring oss. Vilken risk är vi beredda att tillåta oss? Här antar jag hypotetiskt att vi kan tillåta oss en mycket liten risk (< 0,1 % i min aktuella definition)

Det skulle kunna låta så här i första ledet:

"De väpnade styrkorna ska skydda befolkningens liv och hälsa samt det egna territoriet. Sverige ska leva i fred. Risken för väpnade angrepp mot Sverige ska vara mycket liten de närmaste fem åren."

Sovjetunionen faller, fartygen rostar = rusta ned
Ryssland annonserar kraftiga upprustningsplaner = rusta upp och/eller gå in i djupa militära samarbeten (Norden/EU/NATO) och/eller förbättra relationerna till Ryssland utan eftergifter. Sveriges försvarsförmåga består ju inte av enbart militära medel, utan vilar bland annat på ekonomisk styrka, relationer med omvärlden och försvarsvilja.

Om den krigsavhållande ambitionen skulle misslyckas så gäller det också att ha uttryckt en målsättning i andra ledet som ger vägledning för förmågan att förbereda och genomföra ett fälttåg. 

"Vid väpnade angrepp mot Sverige ska vitala områden försvaras under längre tid (vilka områden och tider i hemlig anvisning). En motståndares örlogsfartyg och flygande plattformar ska tillfogas betydande förluster. Denne ska dessutom hindras att kontrollera särskilda områden för egna syften under kortare tid (vilka platser/områden och tider i hemlig anvisning)."

Målet med uppgiften att stödja samhället skulle kunna uttryckas som:
"Försvarsmakten ska vid behov kunna stödja övriga delar av samhället. Till av MSB fastställda tre prioriterade scenarier ska efterfrågat och samövat stöd kunna lämnas inom överenskommen tid."


Detta är mitt bidrag till en starten på en diskussion om hur tydligare mål skulle kunna bidra till att rikta in uppbyggnaden av de väpnade styrkorna samt koppla förändringar i omvärldens beteende till en resursförbrukning. De centrala delarna utgörs alltså av en riskhanteringsmodell samt tydliga och mätbara mål. Nu behöver jag läsarnas hjälp. 
.........................................................................................

Se även Annika Nordgren Christensen som igår hade följande passus på detta tema i ett längre inlägg inför Sälen:

"De operativa kraven på Försvarsmakten är sällsynt luddiga och svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta."

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Afghanistan 2013


Av Johan Larnefeldt, statsvetare



Det måste sägas vara en tradition att representanter för ISAF-länder vid årsskiftet meddelar att Afghanistan nu står vid ett vägskäl, och att det närmaste året får avgörande betydelse. Möjligen är denna typ av plattityder mer meningsfulla i januari 2013 än tidigare – dels på grund av neddragningarna av den internationella närvaron, dels på grund av de politiska processer som nu pågår i Afghanistan och Pakistan.

Samtalen om något slags fredsuppgörelse mellan Karzairegeringen och representanter för motståndet fortsätter. I december hölls ett möte utanför Paris med deltagare från Afghanistans regering, den politiska oppositionen, den afghanska talibanrörelsen, samt från Gulbuddin Hekmatyars Hezb-e-Islami. Samtalen var informella och explorativa, utan konkreta politiska mål. De rapporter som publicerats pekar mot vissa möjligheter till närmanden mellan de stridande parterna, men det är långtifrån första gången som det talas om mer moderata och förhandlingsvilliga delar av motståndet utan att det syns konkreta resultat på marken.

Det är också oklart om den afghanska talibanrörelsen helt övergivit sin tidigare position: att samtal med Afghanistans regering är meningslösa, då den är en amerikansk marionettregim, och man hellre förhandlar med den verklige motståndaren. Den parlamentariska oppositionen i Afghanistan (framför allt de grupper som tidigare samlades i United Front, ibland kallad ’Northern Alliance’) är också en faktor i en eventuell fredsuppgörelse, och motsätter sig fortfarande en utökad politisk roll för talibanrörelsen. I samband med att den internationella närvaron avvecklas är det sannolikt att de aktörer i norra Afghanistan som bland annat Sverige bidragit till att stödja återigen börjar agera mer som krigsherrar än som politiker – även om de ofta spelat båda rollerna. Detta är en utveckling som också är tydlig i landets västra delar.

Ett annat problem finns möjligen i frågan om vilka som deltar eller inte deltar i de trevande fredssamtalen. I Paris fanns regeringen, oppositionen, den afghanska talibanrörelsen och Hizb-e-Islami representerade – men inte Haqqaninätverket. De sistnämnda fick under hösten en officiell benämning som utländsk terroristorganisation av USA:s utrikesdepartement, något som inte underlättar eventuella förhandlingsförsök. Det är därför knappast märkligt att de inte deltar i samtal, men det kan bli problematiskt – dels på grund av Haqqaninätverkets mer avancerade operationer, dels på grund av deras täta band till Pakistans underrättelsetjänst.

Även mer allmänt fortsätter Pakistan att spela en viktig roll för Afghanistans utveckling, och här har en del förändringar ägt rum under de senaste månaderna, åtminstone på ett retoriskt plan. Pakistans ledning har blivit tydligare med sitt stöd för en afghansk fredsprocess, och till skillnad från tidigare så verkar den afghanska regeringen ha visst förtroende för grannen. Än viktigare är förmodligen doktrinförändringen inom pakistanska armén, där man nu ser inhemska extremistgrupper som ett större hot än tidigare, och som något som ska påverka inriktningen på de väpnade styrkornas utbildning och övning. Efter många år där Indien varit helt dominerande i pakistansk försvarsplanering blir denna förändring mycket betydelsefull om den får tydliga praktiska konsekvenser.

Det är inte givet att pakistanska beslutsfattare är villiga att överge stödet till de extrema grupper man anser sig ha nytta av. Distinktionen mellan goda och onda talibanaktörer har dock blivit allt svårare för den pakistanska militärledningen att göra i takt med att upproret inom landet intensifieras. Och om Pakistan vill främja en fredsuppgörelse i grannlandet måste man få de Afghanistaninriktade extremistgrupperna att upphöra med attacker där, utan att de samtidigt vänder vapnen mot den pakistanska staten. Här är den pakistanska talibanrörelsen, Tehreek-e-Taliban Pakistan (TTP), den viktigaste aktören, men deras extrema förhandlingspositioner och oklara ledningsstrukturer gör en hållbar överenskommelse mellan dem och den pakistanska staten osannolik på kort sikt. Mer allmänt så försämras säkerhetsläget i Pakistan, och religiösa minoriteter – främst icke-sunnitiska muslimer, men även kristna och hinduer – har en mycket svår situation.

Den mer konstruktiva pakistanska linjen i den afghanska fredsprocessen kan mycket väl bero på att man helt enkelt tycker att man uppnått sina mål. Det är möjligt att stödet till de afghanska motståndsgrupperna varit så verkningsfullt att Pakistans militärledning nu kan ha det avgörande inflytandet över de afghanska fredsförhandlingarna – deltagare och agenda – som de hela tiden eftersträvat. Det är uppenbart att detta skapar destruktiva incitament för Pakistans framtida utrikes- och säkerhetspolitik, i relation till grannländerna, liksom att det innebär en dyster framtidsprognos för framför allt Afghanistan. Även på kort sikt finns ett antal stora frågetecken för den afghanska fredsprocessen. Både Karzairegimen och den afghanska talibanrörelsen har skickat motstridiga signaler om ståndpunkter och förhandlingsvillkor, och det är oklart vilken förmåga talibansidan faktiskt har att genomdriva en eventuell uppgörelse i hela rörelsen.

Utvecklingen i Afghanistan är knappast positiv i helhetsperspektiv, och statsapparaten har stora svårigheter att leverera såväl säkerhet som annan grundläggande samhällsservice på egen hand. Den amerikanska truppnärvaron efter 2014 kommer enligt de senaste planerna att hamna någonstans mellan 6 000 och 20 000 personer. Ett konkret beslut kan fattas under den kommande veckan, då Hamid Karzai besöker Washington. Kontraterrorism kommer att vara en kärnuppgift för kvarvarande amerikanska trupper, även med en minimal styrka i landet. Andra uppgifter, såsom träning av afghanska säkerhetsstyrkor samt egen patrullering, blir mer beroende av att en något större styrka finns på plats. Mycket resurser kommer givetvis också att behöva läggas på de rent logistiska aspekterna av uttåget.

När det gäller de politiska och socioekonomiska följderna av ISAF-insatsens avslutande pekar allt fler bedömare på de många likheterna med det sovjetiska uttåget för drygt tjugo år sedan. Sådana jämförelser är rimliga på många sätt, men de riskerar också att befästa den segdragna karikatyren av Afghanistan som imperiernas kyrkogård. Förutom den historiska tvivelaktigheten innebär denna bild att man förnekar betydelsen av de reella misstag som gjorts under det senaste decenniet i Afghanistan. Dessa misstag, och insatsen som helhet, bör nu bli föremål för forskning, utvärdering och diskussion i samtliga inblandade länder, inklusive Sverige, alldeles oavsett vilka beslut man fattar när det gäller fortsatt stöd till Afghanistan.

ÖB växlar upp inför Sälen


Förra veckan avslutade jag inlägget Att ta emot eller ge militär hjälp - med en reflektion om hur ÖB skulle hantera mellandagarnas uppmärksamhet kring generalmajor Karlis Neretnieks uttalande om våra brister inom det området.

Det visade sig att ÖB redan givit en intervju, som handlade om vår värderade uthållighet vid ett begränsat väpnat angrepp. Detta fick Wiseman att mynta begreppet Minimjölksdoktrinen och Chefsingenjören att reflektera om Katten kring het gröt.


ÖB:s klarspråk om den omhuldade förmågan till väpnad strid är välgörande för debatten. Han fullföljer sitt resonemang från Almedalen, som jag kommenterade här. Artikeln i SvD var också var mycket intressant ur flera andra aspekter, som jag kort tänkte beröra här.

För det första är det inte varje dag som tidningsläsaren får inblick i vad Försvarsmaktens hemliga spel avhandlar, och framförallt inte dess resultat. I artikeln refereras scenarier som ett begränsat angrepp som syftar till att ställa Sverige inför fullbordat faktum genom att slå ut en storstad eller tillfälligt kontrollera en del av landets territorium.

För det säkerhetspoiltiska etablissemanget i de baltiska staterna borde resultatet vara nedslående, även om dessa stater är med i NATO. Den som behärskar västra Sverige behärskar inloppen till och från Östersjön, något som är behövligt om NATO ska tillföra marinstridskrafter till Östersjön som stöd till de baltiska staterna. Och den som behärskar Gotland behärskar relevanta delar av Östersjön, som är lika betydelsefullt av samma skäl. Räkna med att de utländska försvarsattachéerna fick arbeta under nyårshelgen.


ÖB väntar sig, enligt tidningen, inte heller någon hjälp från EU, vilket är intressant. Om vi går tillbaka till kvarlevor som Försvarsmaktens underlag till regeringen 2009, så redovisar Försvarsmakten i huvudbilagan sidan 7:

"Utveckling av EU:s säkerhetspolitik innebär att medlemsländerna tar ett allt större solidariskt ansvar för Europas säkerhet. För Sverige innebär detta att Försvarsmakten både ska kunna ge och ta emot stöd från andra länder, även vid operationer i Sverige. Detta ställer krav på utvecklade former för samordning och samverkan inom Sverige, samt mellan länder och institutioner. Sverige bör därför anta Nato:s partnerskapsmål (Host Nation Support (HNS)) som reglerar detta stöd vid operationer i Sverige."

Det innebär i så fall att Försvarsmakten har en ny linje/kalkyl avseende EU:s förmåga till krishantering, vilket inte stärker tilltron till Solidaritetsförklaringen.


ÖB bekräftade också sin slutsats från i somras, att utan mer pengar blir vi tvungna att lägga ned en försvarsgren. Jag är lite osäker på om det ska tolkas bokstavligen, eftersom Försvarsmakten under de senaste 20 årens nedskärningar har gått på linjen om förmågebredd. Det vill säga att det är bättre att behålla kompetens på bredd, även om antalet förband blir färre av varje slag. Jag berörde 2/3-försvaret inför Sälen 2012 med utgångspunkten att vi fick ta djupa grepp i organisationen, men inte helt lägga ned någon försvarsgren.


Eftersom det inte framgår i intervjun vid vilken tänkt tidpunkt som spelen utspelar sig, så är det inte helt lätt att relatera till våra planer. Jag antar här att det är 2019 som avses, då ju den beslutade insatsorganisationen ska vara fulltalig. Även om de närmare detaljerna inte är kända avseende spelen, så kan vi anta att det minst rör sig om sabotage och bekämpning med robotar av infrastruktur och vitala funktioner (slå ut storstad) samt luftlandsättningar/landstigningar (inta ett geografiskt område). Diskussionerna om uthållighet samt förmågan att ge och ta emot militärt stöd är hursomhelst intressant att jämföra med skrivningarna i Försvarsmaktens underlag inför propositionen 2009 (sidan 5) (Min kursivering och radbrytningar):

"Nationella operationer ska i första hand inriktas mot att hävda territoriell integritet och svenska intressen i närområdet. Beredskap, som i dag genomförs med grundorganisationens resurser, ska efter hand som stående förband sätts upp övertas och upprätthållas av insatsförband som för tillfället inte är ianspråktagna för insats. Sjöterritoriet och luftrummet ska övervakas med sensorer. Fartygsförband och stridsflygförband ska finnas tillgängliga för identifiering och avvisning.

Väpnade incidenter skall kunna mötas. Stående insatsförband och nationella skyddsstyrkor ska ha hög beredskap att skydda och bevaka viktiga samhällsfunktioner och områden av militärstrategisk betydelse inklusive Försvarsmaktens basområden.

Insatsförband ska med hög operativ och taktisk rörlighet kunna förstärka skyddet och bevakningen i hela landet, ha kapacitet att agera vid systematiska och upprepade kränkningar av det svenska territoriet, genomföra operationer där en aktör använder militärt våld mot Sverige samt kunna delta i operationer som bidrar till regional säkerhet i händelse av ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Gotland ska kunna förstärkas och nyttjas för basering av stridskrafter. Markstridskrafter inklusive nationella skyddsstyrkor, ska över tid kunna vara närvarande i Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom ramen för de nationella operationerna skall, för att uppnå ökad effekt, förmågan att samverka med andra nationer, myndigheter och organisationer utvecklas."


Som jag skrev i ett av inläggen kring Försvarsberedningens öden och äventyr, så finns det en betydande risk att vi inte klarar av att rätta till brister i det förra beslutet och samtidigt ta höjd för det förändrade säkerhetspolitiska läget som vi ser teckna upp sig mot skyn med rysk upprustning, amerikansk omorientering och europeisk försvarsnedgång.

Sveriges försvar har som vanligt otur med timingen. Med nyligen kraftigt nedskruvade prognoser för den ekonomiska utvecklingen upplevs inte utrymmet för substansiella tillskott särskilt stort. Förutom att anamma en konsekvent strategi att inlemma Ryssland så hårt som möjligt i europeiskt samarbete, så måste vi samtidigt lägga pannan i djupa veck för den händelse detta inte skulle fungera - och komma upp med något som är mer trovärdigt. I början av nästa vecka ska jag föra ett resonemang om en beståndsdel som upptakt inför Sälen 2013.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook: Försvar och Säkerhet

Den maritima dimensionen i asiatisk geopolitik

Av Johan Larnefeldt, statsvetare


Det är en blandning av symbolpolitik och geostrategiska intressen som gjort att ett antal små och till synes obetydliga öar och ögrupper ofta hamnat i centrum för asiatisk säkerhetspolitik under det gångna året. Mest uppmärksamhet har riktats mot områden i Sydkinesiska sjön och mot de öar som i Japan kallas Senkaku och i Kina Diaoyu – men det finns fler omstridda områden, framför allt i Östasien.

Många av de konflikter det är fråga om är relativt gamla, och det finns flera orsaker till att de intensifierats under de senaste åren – kanske allra mest under 2012. För det första är det fråga om ständigt ökande kinesiska ambitioner inom den asiatiska säkerhetspolitiken. Landet får större tyngd, och vill att det ska märkas. För det andra förstärks denna tendens av den amerikanska omorienteringen till Asien, som delvis uppfattas som riktad mot Kina. För det tredje finns viktiga naturresurser – olja, gas, fiskevatten – i flera av de aktuella områdena, vilket påverkar intensiteten i de olika ländernas anspråk.  

Situationen bör inte beskrivas som en direkt kinesisk-amerikansk konfrontation. USA:s aktiviteter i regionen är framför allt indirekta: större eller mindre stöd till stater varav många har olika typer av dispyter med Kina. En av de arenor där detta lågintensiva drama utspelar sig är samarbetsorganisationen ASEAN, vilket ledde till spänningarunder ett toppmöte i juli. Kambodja, som var värd för mötet, hindrade med viss kraft frågan om Sydkinesiska sjön från att diskuteras, efter att den väckts av Filippinernas utrikesminister. Det kambodjanska agerandet sågs av flera närvarande länder som ett tydligt tecken på kinesiskt inflytande, vilket är betydelsefullt i det enskilda fallet, men kanske ännu mer om det skulle bli ett mönster för kinesiskt agerande gentemot ASEAN-länderna.

På ett bredare plan aktualiserar detta svårigheterna i att röra sig från ett allmänt ekonomiskt samarbete till en aktiv utrikespolitik, något som knappast är lättare för ASEAN än det varit för EU. Mer specifikt visar det hur känsliga tvisterna i Sydkinesiska sjön blivit för de inblandade länderna. Oenigheterna inom ASEAN har fortsatt under hösten, samtidigt som Kinas attityd snarast har hårdnat. Det finns en grundläggande konflikt mellan ASEAN:s ansatser till multilaterala överenskommelser och Kinas insisterande på bilaterala lösningar med samtliga länder som har anspråk i området – främst Filippinerna och Vietnam, men även Malaysia, Taiwan och Brunei. Indonesien hör de till de länder som inte har egna anspråk i Sydkinesiska sjön, men som engagerar sig i egenskap av ASEAN-land, och potentiell regional stormakt.

En mer komplicerad roll spelas av Indien, som å ena sidan delar Kinas preferens för bilaterala lösningar, men å andra sidan gärna vill balansera konkurrentens allt större geopolitiska anspråk. Indien har därför inriktat sitt agerande på att markera närvaro och påtala att man har allmänna intressen att bevaka i regionen, samtidigt som man försöker stärka banden till ett flertal aktörer runtom Indiska oceanen. Detta är inte alldeles olikt det amerikanska agerandet, men det är på många sätt en ny och högre ambitionsnivå i indisk utrikes- och säkerhetspolitik.

Även tvisten om Senkaku/Diaoyu-öarna fortsätter. Dispyten om ögruppen går tillbaka åtminstone till andra halvan av 1800-talet, men kompliceras av den amerikanska närvaron i regionen under och framför allt efter det andra världskriget. Kinas anspråk har intensifierats först under de senaste decennierna, men även Japans inrikespolitiska situation har spelat en roll. Tidigare i år köpte den japanska staten öarna av en privat ägare, vilket man framställde som ett försök att undvika eskalering av konflikten, då andra presumtiva köpare hade talat om mer storskaligt byggande i området. Den nytillträdde japanske premiärministern har dock antytt en relativt hård linje, och konkreta konfrontationer har ägt rum under december. Direkt väpnad konflikt i och om området har tidigare förefallit osannolikt, men spekulationer i denna riktning har blivit vanligare.

Det är tydligt det som förenar de flesta av de aktuella konflikterna är Kinas närvaro. Landets säkerhetspolitiska expansion ligger onekligen bakom mycket av spänningen i regionen – men det är också värdefullt att diskutera hur det hela ser ut från kinesiskt perspektiv. Den gamla fienden Japan höjer de militära ambitionerna, samtidigt som ASEAN strävar mot en mer samordnad säkerhetspolitik, och flera av dess medlemsländer gör anspråk på vad Kina ser som kinesiskt territorium. Detta kombineras med en höjd indisk profil i den regionala säkerhetspolitiken, där man framför allt expanderar österut. Slutligen meddelar USA att de hopplösa ökenkrigens tid är förbi, och att man nu ska befästa sin närvaro i Asien och Stillahavsregionen, och utveckla sitt Air-Sea Battle-koncept. När sedan till och med Taiwan anmäler intresse i Sydkinesiska sjön är det inte överdrivet svårt att förstå att den kinesiska statsledningen ser en del orosmoment i omvärldsutvecklingen.

Stilla havet, Indiska oceanen och passagerna mellan dem torde bara öka i betydelse under de kommande åren, ekonomiskt såväl som politiskt. De konflikter som finns kring dessa områden har inte renodlat militär prägel. Istället har polis, kustbevakning eller helt civila fiskefartyg ofta hamnat i fokus, åtminstone fram tills i år. Den minsta gemensamma nämnaren för flertalet aktörer finns vanligen i talet om öppna handelsvägar och fri sjötrafik, och det är troligen intresset av detta som kan avhålla från mer öppen konflikt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Att ta emot eller ge militär hjälp


Det märks att det snart är dags för Rikskonferensen i Sälen som Folk och Försvar ordnar 13 --15/1. Idag hade Ekot ett långt inslag, där förre rektorn för Försvarshögskolan och Akademiledamoten Karlis Neretnieks med sedvanlig tydlighet uttalade sig om vår bristande förmåga att ge och ta emot militär hjälp vid händelse av en kris med militära inslag i vårt närområde. Detta är ett av de bärande elementen i den nya svenska säkerhetspolitiken, som hade ett brett politiskt stöd när den formulerades i den så kallade Solidaritetsförklaringen.

Generalmajor Neretnieks tog upp brister i samövning och luftvärnsförmåga som exempel på vad som hindrar eller kraftigt försvårar våra möjligheter till att skydda andras militära förband som skulle kunna anlända till Sverige vid sådana tillfällen. Det säger sig själv att dessa brister blir än mer uppenbara om vi av någon anledning skulle lämna militär hjälp till någon annan.

Senare under dagen bemötte försvarsminister Karin Enström kritiken. Hennes budskap var tvådelat, dels att skrivningarna framförallt är en avsiktsförklaring och dels att regeringen inte kan binda upp sig i svar på förhand. Försvarsministern resonerade också kring de ökade övningarna med de nordiska länderna och NATO som exempel på hur vi blir bättre samövade med omvärlden.


Om vi skulle sätta oss in i omvärldens kläder för ett ögonblick, så skulle en enkel analys kunna bli något i stil med:

Avsikt - Beskedet från den svenska regeringen att Solidaritetsförklaringen främst är en avsiktsförklaring bekräftar bilden att den framförallt tjänar en övergripande säkerhetspolitisk roll. Sverige har efter Warzawapaktens kollaps förflyttat sig tydligare in i den västliga sfären tillsammans med Finland. På så sätt är Solidaritetsförklaringen också riktad till den egna befolkningen som varande en fundamental del i en allmän samhällsutveckling. Oviljan från ansvarig minister att lämna tydliga besked kring omständigheter för militär hjälp är helt förutsägbar och logisk för att maximera den egna handlingsfriheten.

Förmåga - Främst pensionerade officerare framhåller flera brister i det svenska försvaret med tilltagande skärpa. Detta visar att tidigare bedömningar om kraftigt minskad svensk militär förmåga bekräftas av de egna experterna. En särskild omständighet att bevaka för framtiden är hur Sveriges övningsmönster med NATO utvecklar sig.

Tillfälle - Ej relevant för ögonblicket. Att dock särskilt notera rent generellt är det ökade gapet mellan politisk och militär nivå i beskrivningen av den egna militära förmågan. En kunskap att bära med sig till det särskilda tillfället eller scenariet.


Jag står fast vid det jag själv skrev tillsammans med Karlis Neretnieks i augusti 2010 (Här del 2 av 2) - Det beror på. I mindre hotande situationer och i de eventuella omständigheter vi är i förhand/har god tid, så kan Sverige göra en hel del. Men, med stigande hotbild i form av ökade militära kapaciteter och snabba drag av aktörer, så blir framförallt förmågan att lämna hjälp i tid till de baltiska staterna i praktiken extremt liten/omöjlig. Jag skulle till Karlis exempel i Ekot vilja lägga till vår ubåtsjaktförmåga som en brist att ta särskild hänsyn till. Så här löd vår avslutning då:

"Vid en efterhandssituation, då krigsrisken bedöms överhängande eller strider redan utbrutit, är det tveksamt om svenska, eller andra länders, markstridsförband överhuvudtaget skulle kunna tillföras det drabbade landet. Förmågan hos ett integrerat ryskt luftförsvar med bas i Kalingrad och öster om de baltiska staterna skulle vara starkt avhållande för genomförandet av transporter till Baltikum. En slutsats av detta är att eventuella stabiliseringsoperationer i Baltikum måste kunna påbörjas med kort varsel och med tämligen stora styrkor. Risken är annars stor att de antingen inte kan genomföras överhuvudtaget, eller att de inledningsvis insatta styrkorna inte är tillräckligt respektingivande för att ge den önskade effekten.

Här saknas just nu nödvändiga, konkreta anvisningar som gör att vi kan kvantifiera behov av förmågor och kravställning på insatsorganisationen och det övriga samhället. Förutom en långt driven planering skulle en sådan operation sannolikt också kräva någon form av förhandslagring, vilket knappast är möjligt för svensk del. Det förefaller inte vara en premiss som underbygger solidaritetsförklaringen."



Den tredje reflektionen jag gör har bäring på skrivningen ovan om det ökade gapet mellan politisk och militär nivå. Dagens diskussion ställer ÖB i en svår sits inför Sälen, om medierna följer upp denna. Ska myndigheten bekräfta Karlis Neretnieks resonemang och göra sig obekväm mot regeringen eller kommer Försvarsmakten ansluta sig till försvarsministerns linje och riskera att bli uppfattad som otydlig av de militära experterna? 



Se även Wiseman


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Karl-Bertil Officers julafton


Redaktören önskar alla läsare en skön julhelg med en from förhoppning att sagan om Karl-Bertil Officers julafton i någon mening blir sann. 


Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se afghanska tolkar åt det svenska ISAF-bidraget gå omkring på gatorna i Mazar-e-Sharif. På den tiden hade den afghanska regeringen med stöd av internationella partners fortfarande kontroll över stora delar av landet, så dessa tolkar strövade fritt omkring. 

På en av camperna i norra Afghanistan satt Karl-Bertil Officer och sorterade inkommande handlingar som vakthavande officer vid den svenska ISAF-kontigenten. Karl-Bertil Officer var major och jobbade normalt vid ett arméregemente (en s.k Organisationsenhet), men just nu satt han som sagt och sorterade inkommande handlingar. Så här dagarna före jul var det mycket att göra, eftersom många soldater hade åkt hem på julledighet. Karl-Bertil var veteran, och hade varit på julledighet några år tidigare när han tjänstgjorde i Liberia. Så nu tyckte han att det var hans tur att vara kvar.

Nu tycker ni kanske synd om Karl-Bertil för att han fick sitta där hela nätterna och sortera inkommande handlingar. Då ska jag tala om för er att egentligen var det ingen synd om Karl-Bertil inte. Han kom från ett rikt land, hans regering styrde ett fint samhälle som dagligen blev allt mer förverkligade med iPhones och Spotify i varje hushåll. Men Karl-Bertil Officer tyckte i alla fall det var roligt att tjäna andra människor långt bort, för det här tilldrog sig på den här tiden då man ibland tyckte det.

Medan Karl-Bertil Officer satt och skrev på ett dokument med påskriften "Aktas! Obligatoriskt avtal!" på  kontorsstolen i sitt tjänsterum tänkte han på Nelson Mandela. Nelson Mandela var Karl-Bertils idol, för det här var på den tiden då en majors idoldyrkan inte nödvändigtvis behövde vara av byråkratisk natur. Hjältemod, kamratskap, tjocka väggar som inte kunde hålla honom instängd för en rättvis sak, sunt friluftsliv, hjälpa kyrkan att gömma kvinnor som riskerade övergrepp, vördnad för allas lika värde - se där några av de företeelser som för Karl-Bertil framstod som det högsta livet hade att bjuda. Och så förstås rättvisans princip: att alla ska behandlas lika, och med deras handlingar och avsikt som grund.

Klockan fyra på morgonen undertecknade Karl-Bertil Officer med en lättad suck den sista rapporten till Högkvarteret och begav sig hem genom den tomma campen. Hans steg ekade mot husväggarna, ett taktfast eko som hamrade mot hans trötta öron. Att behandla lika, hamrade det rytmiskt.

En sorgsen tolk flöt förbi honom och konstaterade med ett smått besviket ögonkast att han inte kunde hjälpa henne. En stackars tolk satt på trappan utanför en port och stirrade på honom. En annan ung tolk kved stilla med ett spädbarn på armen, utstött från hemmet av barnets grymme fader. En förtvivlad tolk ven förbi som en sorgsen vindpust med en cykel. Julen var nära.

Dessa olyckliga för vilka Sverige uttalade sina deklarationer. Till alla människor en god vilja. Nu tändas tusen juleljus. Vem tänder ljus för den som vandra i mörker? Dansa kring granen, hoppfarallala. Glädjens högtid. Kallt lyser julens stjärna på dem som riskerar sitt liv. Att behandla alla lika, och med deras handlingar och avsikt som grund

Det var nu som Karl-Bertil
 fattade sitt beslut.

Dagen därpå klockan halv åtta väcktes Karl-Bertil Officer av försvarsministern som tillsammans med migrationsministern var på besök för att följa upp förändringarna av Sveriges militära bidrag. Han steg upp, åt frukost, smet in i migrationsministerns tillfälliga rum och snodde med sig blanketter och begav sig så till sitt rum.

Han började sortera inkommande handlingar med den sömngångaraktiga säkerheten hos ett barn som lärt sig något utantill. Men hans blick granskade vaket varje papper. Det var särskilt ärendemeningen som tilldrog sig hans intresse. Ärendemeningar som PM, anmodan, skrivelse, återkallelse av tidigare skrivelse, utredning, studie och Försvarsmaktsorder lät han utan åtgärd passera till sina respektive högar, men när han träffade på en ärendemening som Dear Sir! lät han oförmärkt pappret glida ner i en särskild säck som han lagt bredvid sig. 

Samma skedde också med papper med ärendemeningar som Help!, Snella!, What shall we do? och Dear Colonel! Vid lunch var säcken vid hans fötter ganska välfylld med papper. Han stannade kvar när de andra gick ut och åt, och så snart han blivit ensam tog han fram sin specialsäck. Mr Ahmed Morquiri, tolk vid Skyttekompaniet. Åkte tillbaks i specialsäcken. Sammalunda skedde med alla papper, vilkas avsändare hade en tjänstgöring som tolk vid kontigenten från 2006. 

I god tid innan arbetskamraterna kom tillbaka från sitt lunchmål hade Karl-Bertil  ställt undan sin säck i ett av de många rum som finns på campen, där aldrig någon tittar efter om det ligger nånting. Själv åt han ingen lunch. Ädla syften går före mat här i världen.

Resten av dagen arbetade han hungrig och förnöjd. Säcken var nu fylld till brädden. Nu förestod ett problem. Hur skulle han kunna smuggla ut sin säck från sitt arbetsrum? En extraarbetande major som drar med sig papper till rummet vid arbetets slut, det ser inte bra ut. Det kan ge upphov till prat.
Sent på natten, strax före arbetets slut, smög Karl-Bertil bort till sin säck, pulade ner pappren så att han kunde snöra igen säcken, fäste ett av Försvarsmaktens adresskort i snöret och skrev på kortet sitt eget namn. Så drog han ut säcken till den stora säckhögen med papper som skulle fraktas ut på campen dagen därpå.

Nästa dag var självaste julafton. Karl-Bertil Officer väcktes klockan åtta av sin försvarsminister som sa:
"Karl-Bertil, det har kommit en hel säck med dokument till dej!"
"Å", svarade Karl-Bertil yrvaket, "det är såna som jag skall gå igenom. Hemarbete alltså."
"Stackars major", sa hans försvarsminister, "ska han arbeta och slita på själva julafton också."
"Man måste göra sin plikt här i livet, förstår statsrådet", sa Karl-Bertil och såg lite extra trött ut. "Ett 
väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar." Karl-Bertils försvarsminister gick rörd därifrån.

Karl-Bertil klädde sig och gick ner i tamburen där säcken stod, bar upp den på sitt rum och tömde den på golvet. Han satte sig vid sitt skrivbord och tog fram en bunt i förväg inköpta gummerade lappar av den typ som brukar sitta på hemmagjorda syltburkar. På varje lapp skrev han med rött bläck:

TACK FÖR HJÄLPEN FRÅN SVERIGE.
Han klistrade fast lapparna på dokumenten. Sen skrev han ned olika beslut eller andra tjänsteåtgärder i dokumentet. Så lade han pappren i säcken igen och bar ner den till mässbyggnaden.

I officersmässen var julstämningen i full gång.  Försvarsministern och några av de yngre officerarna klädde granen med tindrande ögon. I köket stod migrationsministern och tillredde glöggen. Doppet i grytan stod på spisen och doftade fett och gott. Ur radioapparaten strömmande julsånger. Ur TV-apparaten strömmande andra julsånger. Alla var snälla och goda ända in i julsjälen. Kort sagt, julen var kommen.

"En synnerligen god jul tillönskar jag dig, min välartade major!" ropade migrationsministern, som provsmakat glöggen.

"Nu är granen klar!" sa försvarsministern, "Är den inte vacker? Kom, Tobias, och sätt dit stjärnan i toppen!"
Detta var migrationsministerns hedersuppdrag om jularna. Stolt klev han upp på en stol och fäste i granens topp den stora glittrande stjärnan som han tagit med från Sverige. Under skämt och glam doppades det i grytan på mässen.

Efter maten sa Karl-Bertil:
"Ursäkta mej, men nu måste jag tänka på mina dokument som ska delas ut."
Denna formulering hade Karl-Bertil noga tänkt ut, för man får inte ljuga för sina statsråd på julen. 
Hans yttrande var ingen lögn - han tänkte verkligen på sina dokument.

"Stackars officer, jag kan ta en bil och köra dej dit", sa migrationsministern.
"Kommer aldrig på frågan, Tobias, du har druckit glögg", sa försvarsministern.
Karl-Bertil drog en lättad suck
"Nå, då kan du ta regeringsplanet och skicka räkningen till Försvarsmakten", sa den glöggfryntlige migrationsministern.
"Tack snälla stasrådet, men det behövs inte", sa Karl-Bertil, beställde en eskortpluton, gick ner i skrubben i källaren där migrationsministern förvarade sina stämplar
, tog med sig dessa, drog ut säcken till eskortplutonen och sa till löjtnanten:
"Kör in till staden!"

Löjtnanten tittade misstänksamt i backspegeln som om han hade att göra med en presumtiv 
avhoppare. Hans chefs städade yttre och ärliga uppsyn lugnade honom dock, och han körde till de mörka kvarteren som fanns kring Mazar-e-Sharif på den tiden då den här sagan tilldrager sig. Karl-Bertil steg ur bilen med sin säck, gick in i ett hus och tog med sig migrationsministerns stämplar och kuvert. Så gick han ut på sin humanitära julvandring.

Gatorna var nästan folktomma. En och annan familjefar som varit och hälsat på några andra familjefäder var på väg hem. Karl-Bertil gick fram till en sådan.
"Har du jobbat som tolk för svenska kontigenten?"
Mannen ryckte förskräckt till. Kanske trodde han att han hade att göra med en förklädd hemlig polis. "V-vadå...jaa... hurså...?"
"Tag detta papper och gå genast hem till er familj. God jul!"
Mannen stod där ett tag förbluffad med dokumentet i näven och gick sedan rakt hem till de 
sina.

Karl-Bertil fortsatte med glatt sinne att lysa upp det afghanska samhällets trägna arbetare med sina små tomtebloss av 
vänlighet. Han knackade på de gistnaste dörrarna, antastade de räddaste tolkarna, språkade med de ensammaste åldermännen och lade papper bland kopparna framför de sorgsna medarbetarna på tehuset. När han avverkat detta hak var säcken tom. Han stämde då upp en sång vari tolkarna hest föll in:
"Nu så kommer julen nu är julen här, lite mörk och kulen men ändå så kär. . ."

En brusig man i kaftan tryckte sönder en tår i ögonvrån, reste på sin kroppshydda, som med tiden antagit en öltunnas form, gick fram till Karl-Bertil och fattade stumt hans hand. Så gick han tillbaka till sitt bord, öppnade sitt kuvert och började med rörda ögon läsa det papper han fått, ett intyg på att en lastbil överförts från militära fordonsregistret och sålts till mannen för en dollar - som Karl-Bertil Officer redan betalat.

Karl-Bertil begav sig till campen och lade tillbaka stämplarna i skrubben i god tid innan migrationsministern själv skulle använda dem. Julafton förflöt för Karl-Bertils del i det tillstånd av den glädje som goda gärningar skänker gärningsmannen. Klapparna delades ut, alla skrattade åt de roliga verserna på paketen, och julafton utmynnade i den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna.

Mitt i filmen ringde telefonen. Försvarsministern svarade.
"Goddag konsuläravdelningen! God jul! Vadå . . . skyddspass? . .. Näej vi har inte gett något sådant. . . vadå? nummer 34567...ambassaden i Kabul?  ... jag är ledsen fru departementsråd, men vi har inte . . . jaja gör det! Ajö då. God fortsä . .."
Karl-Bertil satt med hjärtat i halsgropen.
"UD säger att vi har delat ut svenska skyddspass med dina stämplar, Tobias
!"
"Det var ju en herrans nåd att det inte finns några sådana. Vem skulle vilja ha ett sånt? Tyst nu, jag ser på TV!"
"Men Tobias, hon slängde på luren i örat på mej! Hon skulle ringa till ÖB!"

"Stackars man. Han ser nog också på TV. Håll tyst!"
"Men kära nån", sa försvarsministern, "hur kan det ha hänt? Kan du begripa det, Karl-Bertil, du som 
är militär chef här?"
Under bråkdelen av en sekund genomgick Karl-Bertil en inre kris. Ljuga för försvarsministern på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

"Jag tillverkade det och gav det till en tolk", sa Karl-Bertil.
Migrationsministern ryckte till och slet blicken från TV-rutan.
"Vad sa du att du gjorde sa du?"
"Jag utfärdade skyddspasset med nummer 34567 till en av våra tolkar."
"Är du inte klok, major!"
"Jag skrivit en massa skyddspass och andra papper också, och gett dem till våra tolkar." "Va?! Jag har närt en kommunist vid min barm!" Migrationsministern hörde till dem som tror att alla som 
frivilligt ger bort någonting är kommunister.

"Men migrationsministern", protesterade Karl-Bertil, "du sa ju själv att du inte ville ha dem!"
"Sa och sa! Det var ju 
mina stämplar! Och vad tror du alla dom andra ska säja? Vem är det du har delat ut dem till?"
"De står förprickade i en bok", sa Karl-Bertil.
"Fattar du vad du har gjort? Du kan åka in på anstalt för det här!"
"Jag är beredd att ta mitt straff, ministern. Jag har skänkt lite glädje åt dessa som hjälpt oss storligen, 
det är vad jag har gjort. De är välutbildade, och behöver inga allmosor. Det är inte så många som vill lämna landet heller. Men de behöver respekt för det arbete de har gjort för oss. Och ett löfte om skydd om det skulle krävas."
Migrationsministern höll på att kvävas av julilska.
"I morron är det du som följer med mej runt till alla statsråd och ber om ursäkt!

Marsch i säng! Du får inte se hur filmen slutar!"

Karl-Bertil gick i säng. Han hade redan läst i tidningarna hur filmen slutade. Han somnade och 
drömde att han sov under bar himmel i Sydafrika.

Låt oss stanna upp ett ögonblick och ställa oss några frågor.
Hade icke migrationsministerns hjärta veknat om han med egna ögon fått bevittna den glädje som Karl-Bertil Officer spritt ut bland de afghanska tolkarna? Om han hade sett tolken vid staben öppna det femåriga hyreskontraktet för ett hus i lugna Pansjirdalen, hade icke då hans ögon mjuknat? Hade han kunnat framhärda i sin ilska om han fått kasta en blick in i hemmet hos den intelligente tolken vid ISR-kompaniet, där barnen glada tittade på rekommendationsbrevet från den svenske migrationsministern om antagning vid Uppsala universitet, och med första terminsavgiften betald? Och hur skulle han ha kunnat harmas i sitt innersta om han fått vara, med när den ensamma änkan efter en av tolkarna vid skyttekompaniet öppnade sitt kuvert och med tårade ögon beaktade en lagfart för fyra hektar med mullbärsträd?

Dessa frågor förblir obesvarade; vi kan bara hålla för sannolikt att om de muntra tonerna från familjen Morquiri när dessa bredde ut de sju svenska skyddspassen på bordet, nått fram till migrationsministerns öron, så hade han kanske inte denna julnatt somnat i vredesmod.

Men inte ens TV-julottans glada budskap om frid på jorden och till alla människor en god vilja kunde göra migrationsministerns sinnelag frommare. Han var en rättskaffens man som inte ville skylta offentligt i förfalskningssammanhang och slöseri med skattemedel. Frampå dagen flög han med med majoren till Stockholm och gav sig ut på sin pilgrimsfärd till ett antal kollegor i regeringen.
Utrikesministerns husa Rut öppnade porten i familjens våning på Östermalm.
"Kan vi få tala med utrikesministern?" sa migrationsministern. "Det gällde ett skyddspass."
Det blev visade in i salongen där utrikesministerns familj satt och knäckte nötter.
"Goddag", sa 
migrationsministern generat. "Det är så att majoren här har utfärdat skyddspass från svenska staten som julklappar till de som tjänstgjort för militären som tolkar."

"Jag skulle be så mycket om ursäkt", sa Karl-Bertil, "men vi är ju så rika och lyckliga, även med skyddspassen utfärdade
, och därför har jag sett till att de fått sprida lite julglädje bland våra tolkar som kan behöva det." Utrikesministern stod och gapade.
"Det var förbanne mej det finaste jag har hört sen jag konfirmerades", utbrast han sen. "Vill du ha ett fikon?"
"Å, det måste vara skyddspassen, som Migrationsverkets generaldirektör ringde och fråga om i går", sa ministerns fru. "Jag hoppas de har täckning, för det sa jag till honom att den hade." "Ja, vi brukar säja det när dom ringer", sa utrikesministern. "Det kan ju inte fan hålla reda på alla dumheter som en massa myndighetschefer frågar om. Tack ska du ha, min gosse, för att du delade ut dessa!"

Karl-Bertils förlåtelseresa formade sig mer och mer till en ren triumffärd. Vart han kom mottags han som en hjälte, och statsrådens glädje över att skyddspass och betalda utbildningar hamnat hos de afghanska tolkarna visste inga gränser. Migrationsministerns generade uppsyn över Karl-Bertil Officers beteende förbyttes så småningom i ett stolt leende. Vid den sista adressen föreslog han själv att ursäkten skulle avslutas med ett fyrfaldigt leve för Karl-Bertil. Så skedde också, och statsråd och major avtågade under intensiva applåder.

När de flög tillbaka hade skymningen redan fallit, och julens stjärna lyste på deras väg.
"Vår major är en god människa", löd migrationsministerns glada budskap till kontigenten när de trädde in på campen.
"Det var en välsignad jul", sa försvarsministern och fick något religiöst i blicken, för den här sagan tilldrog sig som sagt på den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 7)

Idag presenterades statsrådets redogörelse i Finland avseende säkerhets- och försvarspolitiken. En diger läsning för den intresserade, och ett måste för Försvarsberedningens ledamöter.

"Tryggandet av Finlands säkerhet förutsätter att man använder sig av en omfattande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitisk metodarsenal."


kan vi läsa i sammandraget. De övergripande slutsatserna om omvärlden när det gäller exempelvis USA, Kina, Europa, befolkningsökning och klimatförändringar ansluter till den som en regelbunden läsare av morgontidningarna eller lyssnare till Sveriges Radio P 1 ständigt möter.

På nivå under dessa slutsatser finns det några intressanta saker att notera. När det gäller utvecklingen av försvaret, så uppfattar man att Finlands säkerhetsmiljö är stabil för närvarande. Hotet om storskalig användning av militära maktmedel är litet, men kan inte helt uteslutas. Landet bör även framöver sörja för sin egen försvarsförmåga = ingen NATO-anslutning.

Försvarsförmågan används för att skapa en tröskel för användningen av militära medel, eller hot därom. Finland förbereder sig därför på att avvärja dessa hot, och upprätthåller därför samtliga kapacitetsområden inom sitt försvarssystem.

År 2015 ska den egna krigsmakten bestå av 230000 personer (Sverige 55000 - 2019), vilket är en reducering med drygt 1/4. Försvaret ska även i framtiden vila på territorialförsvar och allmän värnplikt. Ett tredje ben blir deltagandet i de internationella samarbetena som NORDEFCO, EU:s stridsgrupper och NATO Response Force (NRF). För att bibehålla kapaciteterna bedömer statsrådet att resurserna för materielinvesteringar bör förstärkas med 150 milj Euro/år relativt planerna från 2016, utöver indexjustering.


Avsnittet om Ryssland är förstås en intressant läsning. Ryssland är Finlands största handelspartner och det finns ett omfattande utbyte på många plan. I Finland anser man att Rysslands försvars- och säkerhetspolitik drivs av antagandet att USA och NATO kan hota landets intressesfär (ung. forna Sovjetunionen) och därmed Ryssland stormaktsställning. På sidan 40 kan vi läsa följande:



"Rysslands strategiska mål är att återta sin ställning som internationellt erkänd 
militär stormakt. I landet har ett storskaligt program för reformering av beväpning och materiel inletts, vars syfte är att en tredjedel av statens utgifter ska gå till försvaret och den inre säkerheten."


och på sidan 41:




"Tyngdpunkten hos Rysslands vapenmakt och andra väpnade trupper ligger i Nordkaukasien och i strategiskt viktiga kärnområden såsom kring Moskva samt Fjärran Östern. Enligt försvarssystemet flyttas trupperna vid behov i enlighet
med det militära tyngdpunktsområdet. Truppförflyttningar är i Ryssland en integrerad del av de väpnade styrkornas strategiska övningar"



Det är en beskrivning som jag delar. Det södra strategiska kommandot är just nu det viktigaste för Ryssland, inte minst med tanke på spänningarna mellan Armenien och Azerbaijan som jag berört tidigare liksom Dagestan. Men, omvärlden gör klokt i att inte bortse från just förmågan till att skifta tyngdpunkt. Inte minst excellerar Ryssland när det gäller järnvägstransporter. Vidare har Finland klart identifierat den ryska avsikten att rusta upp krigsmakten kraftigt. Prioriterade områden anges som kärnvapen, rymd- och flygresurser.


Redogörelsen innehåller också ett avsnitt om krigföringens utvecklig, där det betonas att gränserna mellan politisk påtryckning och krigföring blir mer diffusa. Mycket sker enligt rapporten i informations- och cybermiljön. Vidare skriver man:




"Inom de militära kapaciteterna betonas underrättelse- och övervakningssystemen, flygvapnets och marinens kapacitet samt specialtrupperna."



, vilket är en liknande slutsats som Storbritannien dragit nyligen.


Arktis har naturligtvis ett särskilt avsnitt, där Ryssland bedöms motverka Kinas och NATO:s närvaro i området. Det finska statsrådet bedömer intressant nog att en väpnad konflikt i Arktis är osannolik.

Avslutningsvis är det värt att uppmärksamma att Finland nu mycket tydligt uttrycker att landet eftersträvar ett omfattande bilateralt samarbete med USA. Världen har förändrats mycket sedan VSB-pakten.


SvD



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Vår biometriska framtid är här


Storföretaget IBM släppte precis sin årliga spaning om hur informationsteknologins förändrar vår framtida värld. I år handlade det om hur datorerna ska kunna imitera våra sinnen inom fem år. Vår biometriska framtid befinner sig på stark frammarsch.


Vi ska kunna känna olika slags material som olika slags tyger i en klädaffär på nätet. Genom vår telefon kan vibrationer med varierade frekvenser sändas som upplevs som om det vore linne eller bomull.

Genom att lagra bilder i databaser kan vi assistera vår syn. Det kan hjälpa en läkare att upptäcka hudcancer genom att en terminal jämför fotografier av patienten med tiotusentals bilder på hudytor med hudcancer.

När det gäller hörseln, så tror forskarna att de exempelvis ska kunna urskilja små barns behov genom en kombination av ljudupptagning som matchas med redan insamlad data från övervakning av barns hjärn-, hjärt- och lugnaktiviteter. I realtid ska en smart telefon kunna tala om för föräldern om barnet är hungrig, sjuk eller längtar efter närhet. 

På liknande sätt ska din telefon kunna tala om att du är på väg att bli sjuk genom att "lukta" på molekylerna i din andedräkt. Datorer ska också kunna manipulera smaker för att få människor att äta så nyttigt som möjligt.


Fascinerande perspektiv onekligen, men en viktig fråga är hur detta kan användas mot oss eller hur detta kan hjälpa oss att försvåra hot mot vår säkerhet och trygghet som grov organiserad brottslighet, terrorister eller främmande underrättelseverksamhet.

På sitt sätt är framtiden redan här. Det ryska företaget Speech Technology Center annonserade stolt i förra veckan att företaget sålt och implementerat världens första kombinerade röst- och ansiktsigenkänningssystem på nationell nivå genom en affär med Ecuador.

Företaget uppger att precisionen i röstigenkänningen är 97 %. Under ett avlyssnat samtal kan en operatör i efterhand märka rösten och få den jämförd med rösterna i databasen. På samma sätt kan ett inspelat hot jämföras med en misstänkts röst i ett förhör.

Det är ju inte helt säkert att det måste vara en misstänkt i ett förhör, om vi jämför med våra egna erfarenheter, där människor "topsats" utan skälig misstanke under en del uppmärksammade förundersökningar i jakt på DNA-matchning.

Företaget uppger dessutom att teknologin ska göra det möjligt att urskilja ansikten som är förändrade genom exempelvis plastikkirurgi. Om det är möjligt, så är det en stor hjälp när det gäller mycket ljusskygga personer. Där kan det gå lång tid mellan olika spaningsfotografier, och en misstänkt terrorist eller underrättelseoperatör kan ha lagt på sig tio-femton kilo på ett par år, färgat håret och/eller odlat skägg.

Men tekniken kan naturligtvis användas för att lyssna på journalister och deras källor, spåra den elektroniska kommunikationen hos människorättsaktivister eller varna när två kända ansikten i form av fackföreningsledare går in genom en port för ett möte. Denna teknik blir med utvecklingen allt mer tillgänglig för stater, som tidigare inte hade råd med denna omfattning av övervakningsmöjligheter.


Det är ingen tvekan om att vi väljer själva var gränsen ska gå i balansen mellan skyddet för vår personliga integritet och det allmännas intresse att skydda oss mot de som hotar oss. Här är det frågan om politiken och juridiken kan hålla jämna steg med den teknologiska utvecklingen. Den försvåras också av vår bristande förståelse för hur privat lämnad information kan användas. Diskussionen om biometrins ökade betydelse för vår säkerhet och begränsningar måste hållas levande, bland annat på Försvar och Säkerhet.


Fotnot: Det är verkligen ett ödets ironi att en numera väl utvecklad övervakningsstat som Ecuador härbärgerar sin anti-tes Julian Assange på sin ambassad i Storbritannien. Vad blir syntesen enligt Hegel?



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Strategisk vindkantring


Så här i juletid kan det vara läge att tipsa den omvärldsintresserade om något att läsa under helgerna. Ett alster som redaktören vill slå ett slag för är skriften Strategisk vindkantring som nyligen publicerades inom ramen för Akademins projekt Svensk säkerhet efter 2014.

Det är ledamöterna i avdelning VI, Johan Tunberger och Jan Blomqvist som gör en intressant genomgång om möjliga utvecklingar i världen de närmaste decennierna.

Skriften börjar med olika utblickar kring olika fenomen som Arktis ökade betydelse, den arabiska våren och utvinningen av skiffergas som kommer att rita om energiberoenden och säkerhetspolitiken på ett sätt vi inte kan överblicka. De stora staterna USA, Kina och Ryssland går författarna igenom på ett sätt som gör det begripligt och kondenserat även för den som inte tänkt så mycket på dessa tidigare. Givetvis fortsätter Tunberger och Blomqvist sitt ständiga arbete med att försöka förklara begrepp som rupturer och malströmmar för den intresserade.

Med avstamp i den dystra triangeln Mindre USA i Europa - Nationalistiskt Ryssland och Europeisk fragmentering resonerar författarna om möjliga scenarier, där vi som läsare uppmanas att reflektera över vad detta betyder för svensk säkerhetspolitik. Scenarierna har namn som Eurokris 2.0 och Stora Oredan 2.0 och beskriver fullt möjliga händelseutvecklingar i stort. För svensk del är själva huvudfrågan vad olika slags framtider ställer för krav på den egna svenska kapaciteten. Att USA och de större europeiska staterna har något omedelbart gripbart på plats i vårt närområde blir mer och mer osannolikt över tiden, om vi undantar det gemensamma robotförsvaret i bland annat Polen.


Ge någon du tycker om, något att tänka på under helgerna genom att ladda ned skriften här.

Nu höjer vi ambitionen!


Efter Trettonhelgen kommer vi att stänga denna adress och lyfta över bloggen till Krigsvetenskapsakademins domän. Bloggen kommer att byta från Blogger till Wordpress i samband med detta. Du kommer att få lägga ett nytt bokmärke för Försvar och Säkerhet. Detta är ett led i Akademins satsning på digitala medier, och hemsidan kommer att få ett nytt utseende med ett par nyheter. Mer om detta senare via hemsidan.

Redaktören ingår också i Krigsvetenskapsakademins delegation till Rikskonferensen i Sälen i mitten av januari. Presidiet representeras av Fil Dr Gunilla Herolf som bland annat ska diskutera EU:s säkerhetspolitik. Vidare ska konteramiralen Göran Larsbrink hålla anförande om omvärlden och svensk försvarspolitik. Jag ska bevaka konferensen för Akademin och bloggens läsare. Tips på särskilda frågor att bevaka mottas tacksamt.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Syrien – nära kokpunkten


Det brutala kriget i Syrien fortsätter. Det torde nu ha skördat mer än 50000 dödsoffer, eftersom regimens förluster inte är inräknade i de tal vi konfronteras med dagligen. Vi kan också anta att antalet skadade är minst det femdubbla och vi har uppgifter om att cirka 500000 har flytt landet. Till detta kommer ytterligare kring 1,5 miljoner internflyktingar.

Sedan det senaste inlägget om C-vapen har en hel del hänt. USA har mycket riktigt fört upp Jabhat al-Nusra som en global terroristorganisation med band till/en filial till Al Qaida i Irak. Detta sker samtidigt som landet samtidigt erkänt den nya Nationella Räddningsfronten som det syriska folkets legitima företrädare. På så sätt har den amerikanska administrationen blivit tydligare om vem som är vad. I USA pågår en diskussion om kriget blivit förvärrat av att landet inte aktivt blandat sig i konflikten eller om en alltför tidig inblandning hade resulterat i ännu fler jihadister.

Det är uppenbart att det pågår diskussioner mellan Ryssland och USA om Syrien, både öppet och bakom stängda dörrar. För första gången har nu Ryssland officiellt via sin vice utrikesminister Michail Bogdanov tagit upp temat att Assad börjar förlora kontroll och att det inte går att utesluta att hans motståndare vinner. I iransk media, kontrollerad av Revolutionsgardet, har det samtidigt förekommit uppgifter om att Ryssland har levererat så kallade Iskander, ett ballistiskt robotsystem med god prestanda, till Syrien som svar på besluten av NATO-länderna USA, Tyskland och Nederländerna att skicka totalt sex luftvärnsbatterier av typen Patriot till Turkiet. Det är inte troligt att Ryssland levererat så kvalificerade system med tanke på den uppenbara risken att någon annan kan ta över dem.

En annan intressant utveckling är det faktum att Syrien utfärdat arresteringsorder mot förre libanesiske premiärministern Saad Hariri och ett par personer för finansiering av terrorism. En begäran om en internationell arresteringsorder har skickats till Interpol, som nu behandlar denna i sin interna byråkrati. Saad Hariri svarade i sin tur med att kalla Bashar al-Assad för "ett monster". Detta sker samtidigt som situationen blir allt mer explosiv i norra Libanon kring hamnstaden Tripoli, där miliser lojala med respektive sida i Syrien har utkämpat flera skärmytslingar den senaste veckan.

Mycket uppmärksammat det senaste dygnet har också uppgifterna om att den syriska regimen avfyrat SCUD-robotar blivit. Såväl amerikanska som NATO-källor har anonymt angett detta. Det är än så länge svårt att bekräfta dessa uppgifter. Det syriska utrikesdepartementet förnekar att så är fallet och menar att uppgifterna är konstruerade för att försvaga Syriens ställning i det internationella samfundet.

Lika uppmärksammade har uppgifterna om en massaker på alawiter i Aqrab blivit. Upp emot 125 människor ska blivit mördade enligt dessa uppgifter. En del bedömare menar att detta är den första striden inom den alawitiska grupperingen i landet. En allmän bild tycks vara att det är den regimtrogna milisen Shabiha som skulle gjort sig skyldig till detta. Här är det återigen svårt att veta vad som är sant. På sina håll i Syrien har denna milis blivit förskjuten av regimen på grund av sitt uppträdande, och det finns uppgifter om att dessa band istället gått med på rebellsidan under koncept som vi sett alltför många gånger förr: Det spelar ingen roll vilken sida vi slåss på, bara vi får känna makt.


Vart leder allt detta oss? Närmare ett crescendo antagligen. Frågan är bara i vilken form. Det kan vara värt att minnas president Assads kusin Rami Makhlouf som efter ett par månader in i konflikten hotade att situationen skulle kunna leda till krig i Mellanöstern om regimen blir alltför pressad. Ett citat var:

“If there is no stability here, there’s no way there will be stability in Israel"

De tunga/farliga vapensystemen som regimen förfogar över är kanske det som kan bli den utlösande faktorn. Syrien kan välja att föra över sådana till Hizbollah, vilket innebär ett israeliskt ingripande. Landet kan också välja att anfalla Israel med robotar i en sista desperat manöver som jag berörde i det allra första inlägget om Syrien. Här är det viktigt att komma ihåg att aktörers beslut tas på andra sätt och med andra värderingar än våra. 

En tredje intressant aspekt är ett militärt ingripande från omvärlden. De kan ske överraskande i defensivt syfte som den ryska operationen i Kosovo 1999. Den skulle i denna situation kunna innebära att omgivningen bestämmer sig för att exempelvis säkra de syriska C-stridsmedlen. En sådan operation skulle dessutom kunna ske tillsammans eller i varje fall parallellt med ryska och amerikanska förband. Då skulle det på syrisk mark kunna finnas regimtrogna enheter, jihadister, mindre radikala rebeller, ryska förband jämte västliga förband liksom enheter från exempelvis Qatar, Jordanien och Turkiet samt också Hizbollahgrupper och iranska Qudssoldater.

Jag bedömer fortfarande att vi får se en ytterligare "libanisering" av konflikten. Snart väntar stora strider kring Aleppo och Damaskus. Om regimen fortfarande då kan driva utvecklingen i någon mån, så är en eskalering av konflikten i riktning Libanon den troligaste händelseutvecklingen. Om det också kompletteras med överföring av tyngre robotsystem till Hizbollah med åtföljande ingripande från Israel, så har vi det farligaste scenariot.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Super-JAS – Häpnadsväckande hantering

Av Hans Lindblad, fd försvarspolitiker och riksdagsledamot (Fp)


Karin Enströms snabba beslut om JAS 39E/F förvånar mig. Det skulle aldrig ha gått på min tid. Så täta versionsbyten gör väl inget annat land. Kostnaderna kommer åtminstone tio år för tidigt. Att tillskjuta pengar 2013-14 verkar konstigt, man bör väl vänta med att låsa tekniken för att få modernare om några år, och då behövs väl inte pengar de närmaste åren, såvida det inte är Schweiz som styr.

Det finns flera exempel på att materielobjekt fördyras, och i fallet Super-JAS har svenska staten tagit på sig att betala eventuella fördyringar av de plan som Schweiz kan komma att köpa. Det kan bli en rejäl extra kostnad. Normalt kan försvaret vara tuff mot leverantörer som inte levererar till utlovat pris, men erfarenheten visar att Saab i efterhand får staten att betala mer än avsett (vilket inte utländska kunder går med på), helt enkelt för att Wallenbergarna har sådana kontakter in i politiken, åtminstone när det är s-regeringar.

JAS utlovades till ”fast pris”. En flygindustri hade inte kunnat lova det, för den hotar sedan att gå i konkurs. Trovärdigheten låg i att koncernerna Saab (som då också inkluderade Scania), Volvo och Ericsson, och var för sig hade de senare större förluster på andra projekt, men fördyringarna av JAS lastades trots löften i motsatt riktning över på skattebetalarna. I nuläget andas ingen om att JAS E/F sannolikt har stor risk att fördyras. (Jämför Visbykorvetter, F-35, transportplanen C-17 och Airbus A-400 för att inte tala om tolv år försenade helikoptrar till Sverige eller datasystem till försvaret.)

Jag var aldrig under mina år i försvarspolitiken med om att ett stort projekt klubbades igenom bara på några månader, så som nu skett. På min tid skulle projektet ha prövats i åtminstone en försvarsutredning. Nu gavs ju nästan ingen tid alls för den politiska nivån, inklusive partierna och deras medlemmar att granska frågan. Extra allvarligt eftersom det mesta är hemligstämplats.

Jag har väldigt svårt att tro att det blir som ÖB och industrin sagt, att det blir "ombyggnad" till E/F. Något sådant har aldrig gjorts i något land. Det har talats om (men ytterst diffust) att 25 procent av skalet ska återanvändas, men i så fall är ju dessa delar äldre än planet i övrigt och drabbas tidigare av utmattningsproblem. Det sannolika är att det byggs nya skrov, och ordet ”ombyggnad” verkar enbart tillkommet för att vilseleda riksdagen och skattebetalarna.

Skaffar man t ex 50 E/F och skrotar C/D så halveras antal plan. Taktiskt ska man väl söka undvika duell med fientlig jakt, det vi ska skjuta ned är i första hand attack- och transportplan, och där blir det väl en försämring om antalet egna plan halveras.

Vad som borde ha gjorts var att ange den totala summan för en ny JAS. Ett antal tiotal miljarder. Men ger projektet ett effekttillskott motsvarande detta om vi visserligen får mer kapabla plan men i mindre antal. Risken är väl att effektökningen blir liten eller ingen alls.

Men antag att kostnaden blir 90 miljarder. Då bör effekttillskottet jämföras med varje annat effekttillskott för samma pengar. T ex en mix med:a.) luftvärn för fartyg/Gotland/några flygbaser/mekaniserade förband. b.) fler jaktrobotar. c.) säkerställande av ubåtssystem. d.) transportflyg. e.) materielförstärkningar för markstridsförband.

Nu är risken uppbar att stora belopp läggs i nya JAS men med ringa nettotillskott av försvarseffekt, medan i stället ett antal objekt med sammanlagt större effekttillskott riskerar att utgå eller reduceras. Jag är inte emot en ny JAS, men eventuellt beslut skulle enligt min mening inte ha fattats förrän omkring 2020, och då hade åtskilliga års materielanslag dessförinnan helt kunnat avdelas för andra objekt.

Det är osannolikt att ett så konstigt beslut kunnat jäktas igenom i riksdagen om inte en tidigare Metallordförande blivit S-ledare. Karin Enström har drivit igenom ett beslut, men hur många gånger har hon talat i frågan eller svarat på frågor. 

Beslutet om Super-JAS är häpnadsväckande genom att gå så fort och med det mesta hemligstämplat. På min tid var det trögt genom att få beslut togs mellan de femåriga försvarsbesluten. Men nu kan hur förhastade beslut som helst tas. ÖB borde inte ha spelat med när industrin och departementet tryckte på.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Vi måste förstärka Gotland


Nedanstående text är baserad på en intervju med mig som publiceras i tidningen Rikets Säkerhet, en bilaga som medföljer Svenska Dagbladet idag. Texten är skriven av Christer Fälldin och den återges med tillstånd av MDG Magazines.


Gotlands strategiska betydelse kan liknas vid ett jättelikt hangarfartyg mitt i Östersjön. Den som behärskar ön har en stor fördel vid en konflikt. Det är hög tid att Sverige återtar Gotland, anser Johan Wiktorin, överstelöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.


Den ryska gasledningen som passerar nära Gotland har ytterligare stärkt öns strategiska betydelse.
– Om ryskägda betydande ekonomiska intressen hotas inom svensk ekonomisk zon krävs av Sverige att vi kan försvara de intressena i en hotande situation. Om vi inte gör det kan det vara naturligt för Ryssland att bestämma sig för att själva försvara dem, säger Johan Wiktorin.
I dag finns inget sådant hot mot gasledningen eller Gotland, men det skulle räcka med att spänningen ökar i de baltiska staterna eller i Vitryssland, och att det skulle finnas en rysk föreställning om att Nato skulle sätta sig på Gotland för att det skulle utlösa en rysk motreaktion.
– Bästa motdraget är i så fall att själv sätta sig där först, skulle Ryssland troligen resonera, säger Johan Wiktorin.

När dåvarande regeringen Persson 2004 fattade beslut om att lägga ned Gotlands regemente skedde det av ekonomiska skäl. Konsekvensen blev att Gotland, den mest centrala platsen i hela Östersjön, lämnades i ett vakuum, sett ur ett militärt operativt perspektiv.
Gotlands militära förmåga i dag motsvarar ungefär den som gällde under 1808 när den ryske konteramiralen Bodisco landsteg och tog greppet om ön. Skälet till att ryssarna gjorde det då är att Gotland är militäroperativt fördelaktigt, anser Johan Wiktorin.

– Den som kan gruppera militära resurser där har en stor fördel. Sverige borde ha ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem på Gotland och skapa ett luftvärnsparaply. Men det måste vara ett stort system som täcker stora ytor utanför Gotland. Det är mycket uthålligare än stridsflyg, säger han.
Ryssland har i Kaliningrad på andra sidan Östersjön ett system som når 400 kilometer mot långsamtgående flygplan, medan stridsflyg fångas in så långt bort som 125 kilometer.
– Lägg ut en passare från Kaliningrad på kartan och se hur långt bort 400 kilometer är, säger Johan Wiktorin retoriskt.
Teknikutvecklingen går mycket snabbt vidare, vilket innebär att det som är 40 mil i dag, är 50 mil i morgon.

Johan Wiktorin är noga med att påpeka att Ryssland inte är ett hot i dag, men landet har annonserat kraftiga upprustningsplaner som ska vara klara inom tio år. Det är den kraftigt planerade förstärkningen som vi i Sverige måste förhålla oss till, menar han.

Sjömålsrobotar borde också vara aktuellt och om vi hade ett lastbilsburet robotbatteri skulle vi kunna regla av hela Östersjön.
– Problemet är att vi lämnade Gotland utan försvar, och då finns det ett psykologiskt motstånd att ändra tillbaka. Tröskeln har höjts väsentligt, säger Johan Wiktorin.
Skulle vi nu stärka försvaret av Gotland skulle det sannolikt beskrivas som ett ”aggressivt drag” i Ryssland.
– Jag menar att det förebygger väpnad konflikt, om omvärlden uppfattar att vi kan skydda utsatta delar av Sverige, säger han.

En annan viktig förmåga på Gotland är att kunna försvara robotsystemen och luftvärnsparaplyet. Till det krävs någon form av kvalificerat arméförband, menar Johan Wiktorin. Att befästa Gotland med luftvärn och robotar utan att ha förmåga att skydda systemet på marken gör försvaret sårbart och öppnar för markattacker.

Frågan om Gotlands försvar har ytterligare en betydelsefull psykologisk aspekt, anser Johan Wiktorin. Eftersom statsmakten officiellt säger att hela landet ska försvaras, tappar retoriken i trovärdighet då det inte finns några synbarliga tecken på svensk försvarsförmåga av en av Östersjöområdets mest strategiskt belägna platser.
Gotland har alltid haft en strategisk betydelse, mitt i Östersjön, liksom Åland. I fallet Åland finns en traktat som gör öarna till en demilitariserad zon vilket gör dem svårare att besätta.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Försvarsberedningens öden och äventyr – del 4 (militär oförutsägbarhet)


Riksdagen tar snart jullov, och i torsdags debatterades vårt försvar och samhällssäkerhet. Riksdagen har nu beslutat om anskaffning av Gripen E. Ett av de mest kostsamma beslut som tagits angående försvaret.

Frågan om försvaret är nu i halvtid när det gäller reformen. Försvarsberedningen har nu börjat sitt arbete för att ta fram en säkerhetspolitisk bedömning till nästa sommar. Detta kommer att följas av en försvarspolitisk studie med rapport. Inriktningen är att detta ska följas av ett nytt försvarsbeslut 2015. Här är det intressant att veta om det blir ett beslut under vårriksdagen eller höstriksdagen, eftersom det kan påverka när nästa reform påbörjas. I värsta fall får vi ett glapp mellan 2014, då beredningens rapport läggs och 2017 med ny inriktning och ny budget.


Beredningen har i alla fall startat med hög profil. De har rest till Finland och Ryssland samt arrangerat en offentlig hearing som jag kommenterade nyligen. Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M) har tidigt identifierat att framtidens hot är oförutsägbara liksom komplexa och gränslösa. Hon varierade detta tema på Newsmill för ett par veckor sedan, där ordet hot nu bytts ut till risk istället.

Det är bra att vi får en diskussion om hur vi möter det som är oförutsägbart, komplext och gränslöst. En slutsats kan vara att vi måste täcka ett stort spektra med allehanda förmågor, militära som civila. Ett utvecklat samarbete likt det förre ÖB Håkan Syrén resonerade kring i gårdagens Agenda är också en eftersträvansvärd ingridiens. Enligt Håkan Syrén måste vi diskutera ett slags gemensamt europeiskt försvar. Han föreslår att vi steg för steg för över upp till 1/4 av vår försvarsbudget så småningom för detta ändamål.

En svårighet när det gäller alltför nära samarbete är att det kräver folklig legitimitet, oavsett om det gäller ett gemensamt europeiskt försvar eller en NATO-anslutning. En fråga att ställa sig är hur en sådan förankring kring ett gemensamt förvar inom EU är möjlig, när inte ens stödet för det egna försvaret är på topp.


För en underrättelsehök som jag är det lätt att ta till argument att vår underrättelseförmåga bör stärkas. En småstat med ett geopolitiskt läge som Sverige behöver en offensiv underrättelsetjänst, och en smart säkerhetstjänst också för den delen. Men när det gäller just den militära oförutsägbarheten, så vilar en sådan tanke på extra substans.


För det första omvandlar Ryssland sitt försvar för att skärpa bettet till ett snabbinsatsförsvar, här beskrivet i en FOI rapport om den ryska militärreformen. Med gripbara, stående förband ska den ryska krigsmakten kunna stödja landets intressen. Den kraftiga upprustningsplanen har en del osäkerheter i sig som korruption, beroende av energipriser och militärindustriell kapacitet. Men även om den ryska reformen bara uppfylls till 70%, så kommer halva krigsmakten bestå av nya materielsystem. Ett enkelt antagande är att de prioriterade förbanden som luftlandsättningsdivisionerna kommer ha en ännu högre andel modern materiel och bestå av professionella soldater. Det innebär att det blir en kortare tid mellan uppkomsten av den politiska viljan och den militära handlingen.

Den andra faktorn är bristen på militära resurser för svensk del, i synnerhet på Gotland. Med åtta bataljoner för markstrid på nästan 1/2 milj kvadratkm blir trupptätheten liten. Det ser lite bättre ut om vi räknar in hemvärnsbataljonerna, men de har å andra sidan en väldigt lätt beväpning. Detta innebär att snabbare gripbara ryska förband inte behöver vara så stora för att uppnå mål som att under en viss tid kontrollera ett visst område. Den svenska kvantiteten är så liten att överraskning är lättare att uppnå än de senaste två hundra åren.

Rustningskontrollen i Europa vilar på tre ben. Open Skies med inspektioner via överflygningar, CFE-avtalet med styrkebegränsningar av olika slag samt Wiendokumentet, där planering och större övningar ska föranmälas. Ryssland tillämpar inte CFE-avtalet sedan 2007, och vi har nu nått en sådan låg nivå att en militär kapacitet som krävs för att behärska Gotland inte är så stor att den behöver anmälas enligt Wiendokumentet (s. 20 ff). I detta stipuleras bland annat att man ska notifiera övningar i förväg som innehåller:

"at least 9,000 troops, including support troops, or
- at least 250 battle tanks, or
- at least 500 ACVs, as defined in Annex III, paragraph (2), or
- at least 250 self-propelled and towed artillery pieces, mortars and
multiple rocket launchers (100 mm calibre and above)
 if organized into a divisional structure or at least two brigades/regiments, not
necessarily subordinate to the same division."


Summa summarum innebär detta att snabbare gripbara ryska förband kan maskeras som övningsförberedelser, som inte behöver föranmälas. Om tre bataljoner (2-3000 soldater med stridsfordon) i en avlägsen framtid av något skäl skulle sättas in för att tillfälligt kontrollera ett område på svenskt territorium, så skulle inte de samlade markstridsförbanden klara av att slå dessa. I synnerhet inte på Gotland, eftersom det skulle kräva en överskeppning från fastlandet. Det innebär i sin tur att kraven ökar på en underrättelsetjänst som kan ge förvarning.

Om vi däremot själva hade två egna bataljoner på plats, så skulle det krävs betydligt större resurser för att ta över det eftertraktade området. Det kommer du kunna läsa om i en intervju med mig i morgondagens bilaga till Svenska Dagbladet, där jag talar om Gotlands betydelse. En egen militär kapacitet är också ett bra recept mot ökad oförutsägbarhet. Det är något för beredningens ledamöter att begrunda över julledigheten. Sveriges säkerhet vilar tungt på deras axlar.



Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Kinas strategiska utveckling kommande decennier


Av Johan Larnefeldt, statsvetare



Kina tilldrog sig en del uppmärksamhet i slutet av november, då man för första gången genomförde start och landning med stridsflyg på sitt första hangarfartyg. Denna händelse passar väl in i berättelsen om det växande Kina som i spåren av sin ekonomiska tillväxt stiger fram som en geopolitisk konkurrent till USA. Realiteterna är dock något mer blygsamma, inte minst på den militära sidan.

Hangarfartyget i fråga är en ombyggd andrahandsprodukt från Ukraina, och för att vara fullt användbar  i mer praktisk bemärkelse behövs ytterligare beväpning, utrustning, och inte minst övning i större sammanhang än vad som genomförs idag. Samtidigt är det uppenbart att detta fartyg är ett av många uttryck för kinesiska ambitioner om nya och utvecklade förmågor i framtiden. Och om det är bredare strategiska skiften och säkerhetspolitiska förändringar som intresserar oss – snarare än mer kortsiktiga utmaningar av teknisk natur – så är detta en utveckling som bör följas.

Det amerikanska försvarsdepartementets årliga rapport om Kinas militära och säkerhetspolitiska utveckling publicerades under våren. En av de slutsatser som kan dras från detta dokument är att mycket alltjämt är oklart och svårgenomträngligt när det gäller kinesisk militär utveckling – från strategi till teknologi. Några allmänna kommentarer kan dock göras.

Det förefaller som om Kina ser 2000-talets två första decennier som en strategisk möjlighet, en period då man utan större externa konflikter – men med en del mindre – kommer att kunna fokusera på att bygga upp sin ekonomiska och militära styrka för framtiden. Det är – av flera skäl – inte lämpligt att kalla det för en strategisk time-out, men det tycks ändå vara en period där fokus ligger på uppbyggnad mer än något annat. En central balansgång finns därför mellan å ena sidan viljan att utvidga detta möjlighetsfönster för inrikes utveckling och stabilitet, och andra sidan behovet av att befästa sin internationella och – framför allt – regionala position inför framtiden.

Dessa intressen kan komma i konflikt med varandra. Det förstnämnda pekar mot en återhållsam internationell profil, då intern stabilitet sätts i första rummet, medan det senare kan resultera i bland annat den typ av konfrontationer som intensifierats under det senaste året i Sydkinesiska sjön.

Detta leder vidare till frågan om vad vi egentligen vet om Kinas mer långsiktiga säkerhetspolitiska och strategiska prioriteringar. Här kan det vara relevant att peka på det faktum att trots allt tal om landets väg mot framtida global dominans så tycks den mer avgränsade Taiwanfrågan alltjämt spela en central roll i Kinas utrikespolitik och försvarsplanering. I ett vidare perspektiv är detta inte märkligt. Även om ett framtida Kinadominerat internationellt system kommer att skilja sig från till exempel ett USA-dominerat, är landets grundläggande säkerhetspolitiska prioriteringar knappast unika eller obegripliga: säkra och internationellt erkända gränser, inrikes stabilitet, och de centrala statsinstitutionernas fortlevnad.

Snarare än i fundamentala prioriteringar finns det specifika med Kina som säkerhetspolitisk aktör kanske snarare i just dessa institutioners karaktär, och i de följder de kan ha för praktisk politik. Ett exempel är det vi med en lätt begreppsförskjutning kan välja att kalla civil–militär samverkan: de nära relationerna mellan regering, militär och privata företag som i det kinesiska fallet spelar stor roll i till exempel teknologisk utveckling och forskning, cybersäkerhet, och industrispionage. Täta relationer mellan privata och offentliga (inklusive militära) aktörer på dessa fält är givetvis mer regel än undantag i världen, men den starka expansion som kinesiska företag stått för under de senaste decennierna, med allt mer omfattande verksamhet i allt fler länder, gör området särskilt viktigt – och svårt – att bevaka.

Här finns en del av förklaringen till de vanligt förekommande  Kinaskeptiska strömningarna i den amerikanska politiska diskussionen, synliga senast under presidentvalet, kanske framför allt på den förlorande sidan. Misstänksamheten finns förvisso på båda sidor av Stilla havet. Den amerikanska omorienteringen till Asien  i allmänhet och utvecklingen av Air–Sea Battle-konceptet i synnerhet ses av många som riktade mot Kina. Nu ska det påpekas att det inte är fråga om någon ömsesidig rustningsspiral; Kinas försvarsutgifter väntas öka, men de amerikanska kommer snarare att minska.

Hur mycket och hur snabbt den kinesiska försvarsbudgeten växer är osäkert. Den amerikanska uppskattningen av Kinas reella försvarsutgifter för 2011 ligger i spannet 120–180 miljarder USD. Den officiella ökningen för 2012 var 11,2 procent, vilket innebär en försvarsbudget på 106 miljarder USD, eller drygt 700 miljarder SEK, vilket följer på ett decennium med en genomsnittlig årlig ökningstakt på 11,8 procent. Då är Kina alltså drygt halvvägs genom det Pentagon bedömer som en ungefär tjugoårig uppbyggnadsfas. Här finns givetvis också ett av de grundläggande skälen till strävan efter obruten ekonomisk tillväxt och politisk stabilitet.

Den motverkande tendensen – behovet av att markera närvaro och geopolitisk position – är dock inte oväsentlig. De mest uppmärksammade konflikterna i år har troligen varit de i Sydkinesiska sjön och de runt Senkaku/Diaoyu-öarna. Mer alarmistiska bedömare  pekar på att dessa mindre konflikter tillsammans skulle kunna nå något slags kritisk brytpunkt, och leda till en större konflikt, något som inte förefaller sannolikt på kort sikt. Nyligen rapporterades också om att den indiska flottan markerat sitt intresse i Sydkinesiska sjön, vilket bekräftar den tendens som pekades ut här på Försvar och säkerhet tidigare i höst, om indisk maritim expansion österut. Att dessa två asiatiska stormakter, vars militära styrkor främst varit landbaserade, samtidigt ökar sina marina ambitioner behöver inte resultera i storskalig konflikt, men det innebär ökade spänningar, och nya typer av problem att hantera.

En annan följd av det kinesiska agerandet blir troligen nya eller stärkta alliansbildningar mellan små och mellanstora aktörer runtom i regionen, såsom Australien och Indonesien. Samtidigt kommer de stater som befinner sig i något slags konfliktförhållande till Kina rimligen att hoppas på en så stark amerikansk närvaro som möjligt, för att i möjligaste mån få stormakten att bära de försvarsutgifter de själva annars skulle behöva stå för. Här finns en uppenbar parallell till Europas situation under det senaste seklet, och i en allmän bemärkelse finns givetvis ett samband mellan amerikanska neddragningar i Europa och förstärkningar i Asien och Stillahavsregionen. Skillnaderna är dock tydliga, både vad gäller den tänkta motståndaren, och det allmänna världsläget. Kina är inte på samma sätt som Sovjetunionen en uppenbar fiende, och den ekonomiska integrationen – av världen i stort, och av dess huvudaktörer mer specifikt – är långt mycket större.

Det är också i de samhällsekonomiska och världsekonomiska faktorerna – snarare än i den ena eller den andra ögruppen – som vi hittar de mer fundamentala drivkrafterna för den utveckling som skisserats ovan. För även om det är en förändringsprocess som ger upphov till mycket överdrifter och uppblåsta metaforer, så är det uppenbart att 2000-talets första århundrade i ökande utsträckning kommer att domineras av Kina och Indien – vilket gör Asien till ett allt viktigare bevakningsområde för säkerhetspolitiskt intresserade.


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Sarininsats i Syrien och värre kravaller i Egypten?


De senaste dagarna har den obehagliga frågan om syriska C-vapen varit på tapeten. Vi har kunnat ta del av olika uppgifter om att den syriska regimen gjort vissa förberedelser som kan tyda på att den avser att använda sig av kemiska stridsmedel. Det har kommit rapporter om att granater och bomber med sarin har tagits fram och även transporterats, men ännu inget om lastning ombord vapenbärare som flygplan. För den vanlige medborgaren är det omöjligt att kontrollera sådana här uppgifter. De kan vara riktiga, halvsanna eller rena fabrikat.

Den syriska stasledningen svarade idag genom sin biträdande utrikesminister att uppgifterna syftar till att skaffa sig skäl för en militär intervention, och att om sådana här vapen fanns tillgängliga så skulle de aldrig användas mot det syriska folket. Vad är egentligen prognosen för att Syrien använder sig av kemiska stridsmedel? Rimligen har regimen tillgång till dessa i okänd utsträckning. Vi vet att regimen i hemlighet byggde upp en anläggning i ett kärnvapenprogram som Israel förstörde i ett flygangrepp 2007. Jag kan se fyra olika slags scenarier:

1. Syrien använder C-stridsmedel mot utländsk makt. Det skulle innebära att Syrien mer eller mindre oprovocerat skulle skjuta robotar från marken eller luften mot andra stater. Främsta kandidater för detta är Turkiet, Jordanien och Israel. Det som talar emot detta är att Syrien i princip avhållit sig från liknande saker med konventionella vapen. Jag bedömer att sannolikheten för detta är liten just nu, eftersom det saknar legitimitet och innebär att Assad får ännu fler motståndare. I ett senare skede, om omvärlden skulle intervenera militärt i Syrien ökar risken för sådana tilltag i ett defensivt syfte.

2. Regimen isolerar utländska miliser och angriper dessa. Den syriska nationalismen finns fortfarande kvar, om än försvagad. Jag bedömer att omvärlden gör klokt i att lyssna på distinktionen från regimen om "syrier" eller "den syriska befolkningen". Internt skulle en del av befolkningen uppfatta en attack på saudiska och afghanska jihadister som ett angrepp med tydlig urskillnad. Den radikala milisen Jabhat al-Nusra är det mest tänkbara målet för en sådan, eftersom denna anses komma utifrån. Kristna och kurdiska grupper har redan varit i strid med denna front i och kring Aleppo. Dessutom kan gruppen terrorstämplas av USA i nästa vecka, vilket understödjer den syriska regimens framställning om att den befinner sig under intensiv terroristbekämpning. Jag bedömer att denna risk är betydligt högre än för att ge sig på en statsaktör ovan. Ett noga planerat angrepp skulle dessutom kunna bryta stridsviljan en längre tid hos den allt mer framgångsrika Jihadistgrupperingen, då stora förluster på kort tid innebär omfattande kaos och reorganisering för den utsatte.

3. Regimen skulle också kunna välja att överföra sina eventuella vapen till allierad aktör. Här finns två tydliga alternativ. Den främsta kandidaten skulle vara Hizbollah i Libanon, eftersom rörelsen uppfattas som lojal, om än inte dumlojal. Fördelen med en sådan rörelse skulle ur Assads perspektiv vara att det blir en hög risk för att Israel skulle gripa in i skeendet. Israel har tydligt uttalat att landet skulle ingripa om Assad försökte föra över tyngre robotar till Hizbollah. Om Israel på detta sätt skulle engageras skulle Assad öka sin generella legitimitet i Arabvärlden, skulle denne kunna resonera. Det andra alternativet är Irak. Under tiden före Saddam Husseins fall förekom det olika former av samarbeten och flöden mellan de bägge länderna, trots skillnader i etnicitet och tolkningar av den rätta Baathvägen. Om regimen skulle paketera sådana manövrar som orsakade av en vilja att inte låta Al-Nusrafronten få tag i dessa stridsmedel, så skulle omvärlden kunna ha en viss förståelse för detta. Något mer sannolikt än en insats mot andra länder är min bedömning kring detta.

4. Regimen skulle också kunna fejka angrepp från utländska jihadister på kända baser, där dessa vapen har förvarats. Om omvärlden skulle dra slutsatsen att dessa vapen skulle riskera att falla i händerna på Al Qaida-associerade element, så skulle förband från de större länderna i väst liksom Turkiet, Jordanien och Israel kunna gå in i Syrien för att hindra detta. En sådan utveckling skulle kunna bli lätt förvirrad med olika aktörer som regimen, FSA, Al-Nusra och utländska förband. I synnerhet om Israel skulle bli inblandat så skulle vapen kunna vändas åt olika håll. För Israel är utsikterna att jihadister får tag i färdiga C-stridsmedel helt oacceptabel. Även om ett sådant här scenarie är svårt att arrangera, så är de potentiella konsekvenserna antagligen svåra vid en sådan utveckling. Assadregimen skulle i så fall kunna få ett visst andrum, vilket skulle kunna göra det attraktivt. Nackdelarna med att utländska makter kommer in i landet överväger dock fördelarna, varför detta också är ett alternativ med mindre sannolikhet.


Helt klart är att Syrienkonflikten befinner sig i ett känsligt skede. President Obama varnade häromdagen Assad för att använda C-vapen och idag möttes överraskande de ryska och amerikanska utrikesministrarna FN:s särskilda sändebud Brahimi i Dublin. En sak för de bägge ministrarna att klarifiera var säkert avsikterna med respektive flottnärvaro i Östra Medelhavet. Ryssland har ju som bekant en fartygsgrupp med tunga robotkryssaren Moskva i spetsen, medan USA enligt öppen rapportering seglat in med hangarfartyget USS Eisenhower i förra veckan genom Suez. Hon anslöt där med Amfibiestridsgruppen Iwo Jima och understöds också av luftvärnsfregatter. Britiska HMS Illostrous och franska Charles de Gaulle verkar också smyga omkring i närheten.

På den politiska fronten har dessutom den amerikanska senaten antagit en lag som innebär att Vita Huset inom 90 dagar måste redovisa tre olika militära handlingsalternativ i stegrande skala, men som inte innebär att amerikansk trupp på syrisk mark (specialförband sannolikt undantagna).


Nu är ju inte Syrien det enda ställe i regionen, där situationen är allvarlig. I Egypten president Mursi i skrivande stund tala till folket i ett TV-sänt tal. Spänningen är hög i landet mellan Mursi med Muslimska Brödraskapet å ena sidan och alla andra på den andra sidan. Resterna av den gamla regimen är alltså för tillfället förenad med de liberaler som initierade dess fall. Polariseringen är tydlig mellan islamisterna som använder sin makt för att försvaga de olika minoriteterna medan oppositionen inte riktigt respekterar majoritetens val. Det är upplagt för oroliga tider med utdragna kravaller om inte Mursi lyckas desarmera situationen han själv har skapat. Sju av dennes sjutton rådgivare har sagt upp sig de senaste dagarna. På sidan står på nytt den egyptiska krigsmakten. I förslaget till den nya konstitutionen får militären en god utdelning som talar för att många privilegier kan behållas.

Därför är min bedömning att den tills vidare kommer att låta polisen ta konfrontationen på gatorna. Det är inte förrän situationen på allvar verkar gå fullständigt överstyr som armén kommer att ingripa. Trots de omöbleringar som den nya presidenten har gjort, så bedömer jag att krigsmakten inte kommer att lyda denne om domarkåren har gått emot konstitutionen. Den intressanta frågan är hur långt islamiseringen har gått inom armén. Om den på allvar slagit igenom bland de yngre officerarna är risken för inbördeskrig uppenbar vid ett ingripande i bästa Algerietstil av militären.


En annan intressant frågeställning är hur en allvarlig maktkamp i Egypten skulle påverka den internationella dimensionen av Muslimska Brödraskapet. Nu är det på väg att ta makten i två nyckelländer i Arabvärlden. Om framgångarna skulle hotas i Egypten, kommer vi då få se en överföring av stridande enheter från Syrien för att försvara den begynnande teokratin?


Någonstans under Tishreenpalatset i Damaskus går Bashar al-Assad igenom sina handlingsalternativ. Han har fastnat för det andra alternativet. Jabhat al-Nusra ska anfallas med maximal insats. Det gäller att ingjuta skräck och respekt i omgivningen, och få kurderna och de kristna att av rädsla för alternativet ställa sig mot de andra, om än inte på hans sida. Om väst och israelerna går in så blir det kaos, och i värsta fall får vi dra oss tillbaka till bergen kring Latakia bestämmer sig den uttröttade diktatorn för sig själv. Han avlyssnar ännu en lägesgenomgång av sina befälhavare. "Nu är det tajmingen som är det väsentliga", säger han till sig själv och undrar vad pappa Hafez hade gjort.

Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

En marin i användning

Nedanstående text av mig publicerades i veckan i Kungliga Örlogsmannasällskapets Tidskrift i Sjöväsendet. Redaktören Thomas Engevall bjöd in yngre officerare och bloggare som Skipper, Chefsingenjören och Wiseman till debatt i detta nummer. Wiseman passerade häromdagen fantastiska 3 miljoner besökare, vilket är värt en stor fanfar! 

Ta gärna en kvart av din tid och bekanta dig med senaste numret av Tidskrift i Sjöväsendet. Sverige som handelsnation och med sitt geopolitiska läge behöver en maritim förmåga.


För att kunna utveckla morgondagens marin krävs att vi tar avstamp i de övergripande sammanhangen. Mycket pekar på att vi kommer att fortsätta med i princip oförändrad försvarsekonomi och en säkerhetspolitik som liknar dagens. Linjen Tillsammans med andra utan ingående i militär allians kommer sannolikt vara den rådande. Vi vet inte hur världen kommer att utvecklas och därför ger den linjen oss en handlingsfrihet inför framtiden, eftersom det just nu finns ett mindre stöd för en NATO-anslutning. 

Vi kan vidare anta att Sverige fortsättningsvis kommer att vara en starkt handelsberoende nation med omfattande handel över haven. Sverige har också en mycket lång kust, vilket ställer stora krav på förmågan till att skydda den territoriell integriteten. Ryssland som annonserat stora upprustningsplaner kommer att förändra sin militära kvalitet som följd av detta. I väster kommer landet fortsättningsvis att ha en defensiv strategi under överskådlig tid. Denna är en funktion av USA:s relativa överlägsenhet som kan antas bestå i minst 20 år till. Den defensiva strategi utesluter däremot inte på något sätt offensiva operationer som syftar till att utöva tvångs- respektive våldsmakt.


Mot bakgrund av ovanstående, så kommer vi inte att kunna se några särskilda satsningar på morgondagens marin, men heller inte några drastiska nedskärningar. Det glapp som finns mellan de militära ambitionerna och de ekonomiska resurser som finns i planerna bortom 2015 bedömer jag kommer att gå ut över armén i första hand. Sammantaget leder detta till att den militära förmågan i så fall kommer att nedgå gradvis de närmaste decennierna. Det innebär enligt min mening att marinen behöver designas för defensiva operationer, men med möjlighet till taktisk offensiv. Förmågan att skydda svensk försörjning måste prioriteras i det längsta. Vi måste kunna ta emot militär hjälp och hålla sjöförbindelsen till Göteborg och Brofjorden öppen. I ett större perspektiv måste vi också kunna ställa resurser till förfogande för att upprätthålla flödet genom kanaliserande förbindelser öppna som exempelvis tillfarterna till Suezkanalen.


Fundamentet i den framtida marinen måste därför vila på ytstridssystem och ubåtssystem. När det gäller ytstridsfartyg så kommer dessa i närtid bestå av i huvudsak av Visbykorvetter som efterhand kommer att ges luftvärnssystem. Här tror jag att det är nödvändigt att se en tydligare rollspecialisering. Givet resonemanget om sjöförbindelsernas betydelse, så behöver marinen större fartyg som klarar högre våghöjder. Nackdelen med sådana är prislappen, vilket innebär ett mindre antal. Två till tre större ytstridsfartyg med integrerade Vertical Launch Systems (VLS), i från vilka man kan avfyra robotar av olika storlekar mot sjö-, luft och markmål liksom torpeder mot ubåtar, vore ett exempel på vad en framtida marin borde ha. Detta skulle medge ett uppträdande på Nordsjön och i östra Atlanten.

Utvecklingen inom skeppsbyggnad innebär också sannolikt att något mindre fartyg kan uppnå minst lika stor uthållighet och eldkraft som de större enheterna idag. En sådan utveckling pågår redan i omvärlden. Det skulle i så fall innebära en modern version av robotbåten som med skärgårdsnära uppträdande i basområden och fart, sensorutbyte och robotsalvor skulle kunna leva upp till maximen Slå snabbt - slå hårt. De större ytstridsfartygen behöver därför kompletteras med 7-10 sådana nya fartyg på sikt, vilket skulle innebära antingen 2+10 eller 3+7 ytstridsfartyg.

Ett centralt område för framtiden torde undervattensområdet vara. I en omvärld, där stormakterna med stöd av satelliter ökar sin förmåga till övervakning av jordens yta, så är i synnerhet Östersjön ett visst skydd mot detta. Det gör det möjligt att bestrida en motståndares kontroll till sjöss i Östersjön. Det innebär att ubåtssystemet måste säkras för att kunna utgöra den främsta egna, strategiska resursen som Sverige förfogar över militärt. Vi behöver minst fyra ubåtar, helst fem, långsiktigt. Betydelsen av detta system i ett sådant koncept skulle innebära att ubåtarna skulle utgöra ett av de högst prioriterade målen för en motståndare. Det skulle innebära att vi skulle vara tvungna att öka rörligheten i baseringar liksom oförutsägbarhet. 

Omvärlden har också rimligen dragit liknande slutsatser, varför vi kan förvänta oss att denna bygger upp sin förmåga till operationer under vattenytan. Det innebär att vår förmåga att skydda oss mot undervattensverksamhet måste öka. Förutom de nämnda örlogsfartygen, så innebär det att utvecklingen av minsystem med sensorer och sjöoperativ helikopter bör påskyndas för att vi ska kunna ingripa mot systematiska kränkningar av territorialvattnet. Ryssland genomför en utbyggnad av sina marina specialförband som kopplas både till skyddet av militära installationer i S:t Petersburgs- som Kaliningradområdet liksom skyddet av ekonomiska intressen som Nordstream.

I detta perspektiv är det illavarslande att det inte verkar bli några två stridsstödsfartyg, vilket var ett av motiven till att minska den marina fasta baseringen. Vi får därför en minskad flexibilitet och ökar beroendet av Karlskrona. Detta ökar bekämpningsrisken av de mest kvalificerade örlogsfartygen och minskar uthålligheten i andra riktningar. Av denna anledning som en tyngdpunktsförskjutning  i västerled bör vi bygga upp en mindre marinbas på västkusten. Här finns många alternativ, men jag skulle särskilt vilja peka på Halmstad, där det löper samman järnvägsförbindelser med både en flygplats och en hamn i en garnisonsstad med luftvärnsförband på plats. I ett större perspektiv skulle Halmstad kunna utgöra en svensk logistikbas, inte minst viktigt för de internationella operationer som vi kommer att fortsätta med, även om vår inre föreställningsbild just nu är en annan.

Minröjningssystemet måste vidmakthållas på minst nuvarande nivå med fem Landsort och två Styrsö. Om sjöstridsflottiljerna kan upprätthålla en lägesbild/normalbild i utgångsläget, så innebär det att vi en tid kan hålla lederna till Göteborg och Brofjorden öppna. Det innebär också att vi kan ställa sådana resurser till förfogande för internationella operationer för öppna handelsflöden. Parallellt med denna verksamhet måste det finnas en säkerhetsskyddsförmåga för marinen i stort i form av bevakningsförband etc. Amfibiesystemet bör bestå för att kunna genomföra strid i skärgårdsmiljö. Detta system borde i ökad grad dra nytta av miniatyriseringen och bli lite spetsigare genom att göra en ombalansering mellan kustjägare och amfibieskytte samt en ökad tyngdpunkt vid sjötransportsättet. En handlingsväg skulle också vara att förstärka vår kedja av olika sensorer för att på så sätt bli en nettobidragsgivare av måldata till omgivningen vid en regional konflikt. Kustbevakningens fartyg bör integreras i den framtida marinen för ökade synergieffekter och ökad flexibilitet i uppgifter och personalflöden.


För att stödja ovanstående är det fortsatt av största betydelse att framförallt flottan fortsätter med en hög grad av professionalisering. Önskvärt vore att förtäta besättningarna på de mest kvalificerade örlogsfartygen för ökad uthållighet. Samövningar med framförallt egna luftstridskrafter bör öka rejält liksom övningsverksamheten med andra marinstridskrafter. 
Som jag skrev tidigare, så är också ett robust deltagande i internationella en nödvändighet, men också önskvärt för utvecklande av ledarskap och interoperabilitet. En marin i användning är det bästa receptet för framtiden.