Dad’s Army Del 2

Nu är det säkert ett antal av er läsare som hade hoppats på ett nytt inlägg rörande den pågående övningen inom MD Ö i Ryssland. Det kommer, men inte förrän till helgen när övningen är avslutad. Just nu sker det mycket rapportering ifrån den så att skriva ett inlägg om det skulle snabbt bli inaktuellt, så en fördjupad analys kommer till helgen alternativt följ med på Twitter där det sker hyffsat regelbundna uppdateringar på vad som sker.
Analys
Tidigare inlägget i Dad’s Army utlovade jag en ”Kajsa kavat” lösning på hur vi kan erhålla en högre territoriell uteffekt av Hemvärnet utöver bevaka, skydda och ytövervaka. Detta har jag tänkt komma fram till i det här inlägget. För att komma fram till det måste vi gå tillbaka några år i historien och titta på hur våra jägarförband var organiserade då.
Enkelt beskrivet hade vi från tidigt 1980-tal framtill 2000 dels i södra Sverige delsi norra Sverige, Jägarbataljoner krigsplacerade. K 3 hade utbildnings-, utvecklings-, och krigsplaceringsansvar för Jägarbataljon syd (Jbat Syd). K 4 och I 22 hade likadant för Norrlandsjägarbataljonerna (Njbat).
Ytterligare enkelt beskrivet skulle dessa bataljoner, mobiliseras i ett tidigt skede för att kunna genomföra förberedelser i sina respektive bataljons, skvadrons/kompani och plutonsområden. Främst avseende underhållstjänst samt fältarbetstjänst. Därefter skulle man inledningsvis rapportera motståndarens rörelser och aktivitet, för att därefter påbörja ett störskede där motståndarens gränssättande funktioner skulle påverkas och slutligen ett hindra skede där brigaderna skulle anfalla för att slå motståndaren och jägarförbanden skulle hindra förstärkningar och underhåll att nå fram till fronten.
Förbanden hade likt övriga förband inom armén ett tydligt geografiskt område som de skulle vara placerade i, således kunde cheferna redan i fredstid genomföra rekognosering. Därmed även lägga upp sin stridsplan hur de skulle lösa sin strid inom just sitt geografiska område. Stridstekniken som skulle utnyttjas var förbindelseförstörning, eldöverfall och överfall mot högvärdiga mål såsom artillerigrupperingar, staber, underhållsförband, underhållstransporter o dyl.
Huvuddelen av Sveriges yta lämpar sig mycket väl för den ovan beskrivna verksamheten. Det är enbart de urbana områdena samt Skåne, Gotlandoch Öland som jag skulle säga ej lämpar sig för sådan verksamhet, där krävs mer traditionell motståndsrörelse verksamhet. Detta tog man fasta vid i den tidigare försvarsplaneringen när vi hade ett territorialförsvar och ej ett insatsförsvar som vi har nu. Genom att sprida jägarförband över ytan gav man ett hot som han ej kunde negligera.
Norrlandsjägarbataljonerna och Jägarbataljon Syd avvecklades i och med FB 00. Jbat Syd kom att bli en prototyp för konceptet med Luftburen bataljon medan Norrlandsjägarbataljonerna gick mot den nya benämningen Jägarbataljon 2004 där nuvarande Arméns Jägarbataljon då K 4 hade utvecklings- och bemanningsansvaret.
I och med införandet av Jbat’04 kom jägarbataljonen att få ett nationellt ansvar d v s man var inte styrd som tidigare beskrivit till ett geografiskt område, utan man skulle verka där högre chef bedömde att man gjorde mest nytta d v s där det fanns högvärdiga mål som om de nedkämpades kunde ge stor mer effekt för de övriga förbandens strid.
Denna förändring var nödvändig för utvecklingen av jägarkonceptet, det tror jag alla inser och håller med om, jägartjänsten renodlades i Sverige. Dessutom fick vi en naturlig indelningen mellan de konventionellaförbanden och specialförbandensom då var under utveckling/uppförande. Jägarförbanden intog en plats mitt i mellan dessa och löser därmed uppgifter som de konventionella förbanden ej klarar av och som specialförbanden ej bör behöva avdela resurser till. Således en naturlig stegringstrappa i förmågor för att optimera effekten.

Genom denna taktiska förändring av jägarbataljonens användning så kom själva uppbindningseffekten som de tidigare jägarbataljonerna utgjorde att gå om intet. Denna effekt var en sidoeffekt och inte själva ursprungstanken med jägarförbanden. Men det skulle vid ett försämrat säkerhetspolitiskt läge säkert till del kunnat ha en krigsavhållande effekt. Det vill säga motståndaren skulle vara tvungen att använda mer styrkor än vad som skulle kunna vara brukligt och därmed dra sig för att anfalla. I och med att man från egen sida kallt räknade med att motståndaren skulle vara tvungen att sätta in ytterligare mekaniserade skytte resurser för att försvåra för jägarförbanden att verka.
Går det här förfaringssättet då att återanvända på något sätt? Ja tveklöst skulle jag svara på den frågan. Nu skall man inte jämföra vad de irreguljära krigarna i t ex Afghanistan gör för något kontra renodlade förband som har utbildning för att lösa en specifik uppgift. Men tveklöst är att i t ex Afghanistan så binder de upp stora förband samt de tillämpar en liknande stridsteknik som Njbat och Jbat Syd skulle utnyttja i händelse av ett väpnat angrepp och beroende på stridsvärde hos dem når de olika stor framgång.
Ser man då till Hemvärnet som är själva klon i det här resonemanget, så är det utifrån mitt tidigare resonemang främst insatskompanierna som lämpar sig för sådana uppgifter. Detta är dels kopplat till åldersstruktur dels stridsvärde (utbildning, materieluppfyllnad m m). Genom sin lokalgeografiska anknytning lämpar sig även Hemvärnsförband väl för att genomföra jägarliknande strid inom ett ockuperat område. Man känner så att säga redan sin terräng, vilket underlättar markant förandet av striden.
Ålderstrukturen är av vikt, ålderspannet på personalen som skulle kunna tänkas vara delaktig, bör vara någonstans mellan 20-40 år och ha god skogsvana samt en god grundkondition. Nu är det inte de krav vi talar som ställs på en jägarsoldat utan att individen måste klara sig i skogen under en längre tid och kunna lösa uppgifter. Han/hon skallinte lösa de uppgifter som ställs på en jägarsoldat.
Således kommer det mest troligt vara en tillfälligt sammansatt enhet det rör sig om för att uppfylla t ex grundkriteriet åldersstruktur samt kondition. Att den är tillfälligt sammansatt när väl uppgiften ”förberett motstånd” utlöses kommer ge friktioner. Detta löser man till del genom att den personal som skall ianspråktas för detta genomför utbildningen som krävs för det tillsammans. Då har man till del en grundlagd duglighet att kunna verka tillsammans men brister kommer finnas.
Då säger vän av ordning, varför inte använda underrättelsekompanierna? Dessa skall ju trots allt befinna sig bakom motståndarens linjer för att rapportera. Ja det är helt rätt, men underrättelsekompanierna finns inte i lika stor omfattning som insatskompanierna. Genom att utnyttja del av insatskompaniet får man en större geografisk spridning över hela ytan, därmed raljant sagt mer huvudvärk för en motståndare att ta i beaktande.
Genom att utnyttja t ex totalt sett en pluton i respektive insatskompani för jägarliknande uppgifter, får man en stor effektökning som tvingar motståndaren till att vara tvungen att vidta stridstekniska och taktiska motåtgärder. Den främsta motåtgärden kommer ju vara att de måsteavdela avsevärt mer trupp än vad som skulle vara fallet utan en sådan åtgärd.
Att nu säga att man skall ha jägarplutoner inom Hemvärnet är felaktigt, vad det här handlar om är snarare förberett motstånd. Då säger vän av ordning, alla förband har väl fortfarande ”fria kriget” som uppgift. Ja mig veterligen är det fortfarande så att det är fallet, men fria kriget handlar inte om ett förberett motstånd utan det handlar mer om att striden skall fortsätta isåfall på ockuperat område om man ej kan ta sig till egna linjer.
Detta liknar mer de uppgifter som den organiserade motståndsrörelsenskulle ha enligt Mikael Holmströms beskrivning i hans bok ”Den dolda alliansen”. Dock med skillnaden att det ej rör sig om kaderförband utan om redan organiserade förband som har fortsatt motstånd somuppgift i händelse av ett väpnat angrepp. Dock måste dessa kvarlämnade förband vara beredda på att ta emot och utrusta ”frivilliga”. Detta är fullt förenligt med folkrätten så länge de grundkriterier som rör motståndsrörelseuppfylles.
Sekretessen kring denna verksamhet måste dock vara stor. Att den genomförs kan vara känt det skulle enbart ha en preventiv effekt hos en potentiell motståndare. Med det menar jag att han vet att över helaSveriges yta finns det förbereda förband som kommer ta upp striden när området blivit ockuperat. Utan det som det krävs en mycket hög sekretess kring är de förberedelser som vidtas, stridsplaner som läggs upp, vilka som är involveradem m.
Vad skulle krävas då? Dels krävs det en fördjupad utbildning i stridsteknik, något som tar tid och härmed krävs det också en ambitionshöjning från alla inblandade parter. Men bedömt skulle det kanske krävas fyra (4) veckors utbildning främst avseende eldöverfall, fältarbetstjänst, bastjänst, sammanstötsförfarandenoch underhållstjänst. Dels krävs det förberedelseri fredstid i form av rekognosering av lämpliga basområden, lämpliga platser för eldöverfall, förbindelseförstörningar, upplagsplatser m m för att möjliggöra stridens förande.
Rent materiellt har insatskompanierna en stor mängd materiel som lämpar sig för den ovanstående beskrivna striden, det jag kan tänka mig måste tillföras är främst min- och sprängmateriel. Samt till del ytterligare sambandsmateriel främst i form av kortvågssamband något som finns inom Hemvärnet idag men inte på plutonsnivå vilket skulle krävas vid sådan här verksamhet. Utöver denna materiel krävs en väl genomtänkt underhållstjänst. Respektive insatskompani måste tillföras en plutonspott med t ex ammunition, förplägnad m m för ett stort antal dygn innan man måste övergå till mer klassisk motstånds verksamhet d v s överleva på vad bygden och naturen kan ge.
Sammanfattning
Genom att ge i storleksordningen en pluton i varje insatskompani stridsteknisk utbildning i förandet av strid bakommotståndarens linjer erhåller man bedömt ytterligare en taktisk svårighet för motståndaren som blir mycket svår att lösa. Motståndaren skulle behöva stora förbandsinsatser för att kunna säkerställa egen rörelsefrihet inom ett ockuperat område.

Problematiken blir delsatt finna lämplig personal dels att ge förutsättningar för förberedelser och utbildning i detta. Dock bedömer jag att genom denna enkla ”Kajsa kavat” lösning så skulle man höja uteffekten på Hemvärnet markant och försvåra för en motståndare att kunna lösa sina uppgifter. 
Avslutningsvis vill jag poängtera att detta resonemang handlar ej om att upprätta jägarplutoner inom Hemvärnet, utan snarare att Hemvärnet tar sig an en uppgift som tidigare jägarförbandssystem hade. Så ni som är jägarchefer ute i insatsorganisationen ni behöver inte sätta kaffet i vrångstrupen.
Have a good one! // Jägarchefen

Källor
Hemvärnet 1, 2, 3
Försvarsmakten 1
InfKavR Jförb, Försvarsmakten, 1987 (Upphävd)
InfKavR Jkomp-NjSkv, Försvarsmakten, 1990 (Upphävd)
KavR Jplut/Jgrp, Försvarsmakten, 1980 (Upphävd)
Den dolda alliansen, Mikael Holmström, 2011

Högtryck i Öst

Analys
Under fredagskvällen 130712 beordrade President Vladimir Putin ytterligare en beredskapskontroll för de väpnade styrkorna i Ryssland. Denna gång är det Östra militärdistriktet (MD Ö) som prövas gentemot ställda krav. Att det är just MD Ö faller sig naturligt iom att MD V, C och S redan har prövats under första och andra kvartalet, utöver det så har det precis avslutas en stor flottövning med Ryssland och Kina i just MD Ö. Beredskapskontrollen kommer fortgå intill den 130720.
I skrivande stund omfattar just nu beredskapsövningen 160 000 soldater, nästan 1 000 stridsvagnar, pansarskyttefordon o dyl, 130 långräckviddiga flygplan, jakt-, attack-, transportflyg och helikoptrar i okänd omfattning i dagsläget samt upp till 70 fartyg från Flottan.
Det övergripande syftet med denna beredskapskontroll är enligt tidigare, pröva utbildningsståndpunkten gentemot ställda uppgifter och kontrollera stabers förmåga samt kontrollera stridsvärdet på förbandens utrustning. Den Ryska Presidenten har även uttryckt vilja att det skall övas ubåtsräddningsförfaranden.
Presidenten hade även gett dekret om att Försvarsministern Sergei Shoigu skulle informera om den påbörjade övningen om, detta skett i förväg eller om det skede i samband med påbörjandet av övningen har jag inte lyckats utläsa. Men det intressanta är att de med råge har nu överstigit vad som krävs föranmälan för enligt Wiendokumentet på 9 000 man, så att man skall kunna skicka observatörer till övningen.
Dock har man valt att kalla till sig ett antal Försvarsattachéer för att under måndag (130715) informera om den pågående beredskapskontrollen. Det rör sig om attachéer som har deras gräns mot Ryssland samt ett antal andra ur OSSE.
En annan mycket intressant aspekt rörande övningen är att när de första rapporterna började komma ut kring under natten så rörde det sig om ca 80 000 soldater som skulle deltaga. Under loppet av mellan 12-16 timmar ökade det antalet med 100% upptill 160 000 soldater. Det är en kraftig och tydlig styrketillväxt som man definitivt inte kan bortse ifrån.
En annan tydlig och intressant aspekt är att man är helt öppen med att denna beredskapskontroll som nu genomförs i MD Ö är den mest ambitiösa och största som genomförs sedan Sovjetunionens kollaps. Man jämför således sin operativa effekt gentemot den tidigare under Sovjeteran. Det är även något som @oplatsen gjorde en notering om på Twitter idag.
En annan intressant aspekt som måste påtalas är ju att nu skall man inte tro att de har mer förband i MD Ö kontra MD V. Styrkekorrelationen är till fördel för MD V. Däremot så måste ledningen i Ryssland avsiktligt dragit ned på mängden trupp som utnyttjas i larmövningarna i MD V mht risken för de politiska reaktioner som kan uppstå.
Likväl är lösandet av striden i MD Ö av en helt annan karaktär än den i MD V. FOI beskriver i sin rapport rörande Rysk Operativ-/Strategisk övningsverksamhet under 2009-10, att utnyttjande av kärnvapen har övats för att hejda ett anfall inom MD Ö från en presumtiv angripare.
Likväl är utnyttjandet av Ubåtar i beredskapskontrollerna något som inte genomförts vad jag har funnit genom öppna källor vid de tidigare under 2013. Detta visar även på en ambitionshöjning, likväl att vi kan förutsätta att ubåtsvapnet kommer utnyttjas på något sätt under denna beredskapskontroll.
Utöver detta har man tydligt gjord en prioritering under veckan som visar vad Ryssland fokuserar på under de närmsta året. Vård, Skola och Omsorg får ta ett stort steg tillbaka till förmån för upprustningen av de Väpnade styrkorna. Något som ej än uppmärksammats i semestertiderna här hemma.
Sammanfattning
Med denna beredskapsövning visar man tydligt att Ryssland vill vara den Supermakt det en gång tidigare var. Om uppgifterna som statlig rysk media visar upp stämmer, är det här helt klart den störstamilitära övningen likväl operation som genomförts sedan kalla krigets avslut. Det innebär även att saker och ting hamnar i en hel annan dagar rörande vårt grannlands förmåga att snabbt uppnå operativ effekt.
Kombinationen med ett tydligt upprustande där den sociala välfärden får ta ett tydligt steg tillbaka med en klar ovilja att låta utländska organisationer och nationer blanda sig i dess inrikes angelägenheter är klart oroväckande. Det i kombination med ovanstående resonemang med operativa effekt gör den senaste tidens utveckling i Ryssland mycket oroväckande.
Jag kommer återkomma till den här beredskapsövningen efter 130720 när den är genomförd, för jag tror att man kommer kunna utläsa mycket intressant information rörande statusen på de Väpnande Styrkorna iom antalet deltagare. Men framför allt tror jag återigen att Zapad’13 kommer kunna bjuda på mycket intressant.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
RIA Novosoti 1, 2, 3, 4, 5, 6 (Ryska)
BNE 1
FOI 1
Finnish National Defence Uni. 1

Dad’s Army del 1

Analys
Karin Enström uttalar sig i Hela Gotland 130704 att det genomförs en försvarsreform för att stärka försvaret av hela Sverige. Med denna förstärkning förutsätter jag att hon menar införandet av det nya personalförsörjningssystemet och med det insatsorganisation 2014 (IO 14) i förlängningen.
Denna reform har vi ju sett skjutas längre och längre fram i tiden, just nu ligger vi någonstans kring 2019-2023 när insatsorganisationen för egentligen nästa år är intagen. Parallellt med detta har vi Rysslands massiva upprustning som skall vara intagen 2020 med nu 75% (istället för det tidigare målet med 70%) modern materiel enligt västerländska mått mätt.
Nu hävdar jag inte att Ryssland kommer invadera Sverige men normerande för vårt eget försvars utveckling måste trots allt vara den starkaste motståndaren som vi har runt omkring oss och det råkar i det här fallet vara Ryssland. Därav att vi måste ha ett nyktert förhållningssätt till vad som händer på andra sidan Östersjön.
Intill insatsorganisation 2014 är intagen så utnyttjas tidigare värnpliktskullar som krigsplacerade på de krigsförband som de genomfört sin grundutbildning vid. Successivt så flyttas dessa ur organisationen ju mer GSS/K och GSS/T som inkommer till det insatsförband som är beordrat enligt IO 14.
Vi förutsätter nu att detta är personal som genomförde sin grundutbildning 2009-10 dvs det sista värnpliktssåret. Det är således tre år senast dessa gjorde någon form av verksamhet i den befattning som de är placerad i och för den stora huvuddelen tre år sedan de genomförde någon fältnära militär aktivitet.
Någon form av mobiliseringsövning av hela bataljonsförband har heller ej genomförts, mest troligt har det genomförts någon form av KFÖ/SÖB motsv för vissa nyckelbefattningar av dessa krigsplacerade värnpliktiga soldater. Men mobiliseringssystemet (nu räknar jag inte in att man utrustar soldater med sin RU utan förbandets samtlig materiel innebär mobiliseringsövning i mina ögon) har ej övats, vilket i sig är en brist dock en som ej skall avhandlas här.
Således har vi genom öppna källor klart för oss att vi mest troligt har bataljonsförband uppfyllda personellt, hur det står till rent materielmässigt framgår inte och det faller även inom ramen för sekretesslagstiftningen så det kommer inte beröras här.
Hur uppfyllnad med GSS/K är finns mig veterligt inte fullständigt öppet redovisat, men man kan rätt lätt genom öppna informationskällor komma fram till det. Dock kommer jag inte beskriva det djupare här för det är något som kan verka menligt. Men det är ingen munter bild som jag ser framför mig i alla fall.
Enligt årets (2013) regleringsbrev skall vi från och med 1 januari i år (2013) ha enbataljonsstridsgrupp som samtliga insatsförbanden från markarenan ansvarar för att bemanna. Således är det en tillfälligt sammansatt enhet. Alla som fört befälet över ett kompani i verkligheten och större förband vet hur pass komplext det kan bli även om enheten är samövad, att då ha ett tillfälligt sammansatt förband är än mer komplext och tillfälligt sammansatta enheter blir aldrig samövade på ett bra sätt.
Problematiken med insatsförbanden är också raljant sagt att man kan komma och gå som anställd soldat. Det skrivs inget form av kontrakt vilket innebär att t ex en mekaniserad skyttegrupp helt plötsligt kan vara utan t ex förare. Vilket i sin tur gör att plutonen står utan en vagn och det blir svårt till mycket svårt att öva helt plötsligt i plutonsram. Visst vän av ordning kommer påtala att uppsägningstid finns, ja det är helt rätt, men man snabbutbildar inte direkt en förare på ett stridsfordon eller en signalmekaniker m m. Delsär det inte ekonomiskt försvarbart att enbart utbilda en delsär det långa kurser som vanligtvis enbart genomförs en gång per år.
En annan problematik med insatsförsvaret som reformen är upplagd nu, är att det stärker inte förmågan att försvara Sverige. Ser man hur det gamla invasionsförsvaret var uppbyggt så var det gjort för just en sak att försvara Sverige. Förbanden grundutbildades på en plats och spreds sedan ut geografiskt inom olika Försvarsområden (FO) dock vanligtvis inom samma militärområde (MILO).
När väl reformen till ett insatsförsvar är genomförd kommer förbanden vara placerad på ett antal geografiska platser, vanligtvis i singularis vad avser olika förmågor och för att fungera kräver t ex manöverbataljonerna förmågeförstärkare i form av t ex Art, Log och Ing.
Till exempel de två logistikbataljonerna vi skall ha är placerade i Skövde men vi har även manöverbataljoner i Stockholm, Karlsborg, Berga, Revingehed och Boden. Vi har våra två Artilleribataljoner grupperad i Boden och enbart två manöverbataljoner i Militärregion (MR) N, övriga manöverbataljoner finns i de andra MR, så här kan man nästan fortsätta i oändlighet.
Således är det ej något form av ytförsvar utan det är precis som så förtjänstfullt (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar i sin artikel hos Stratfor att helaFörsvaret går åt till att försvara ett geografiskt avgränsat område, men det innebär också att man måste ha en ofantlig logistikkedja för att t ex flytta Artilleriet från Boden till Blekinge osv. En logistikkedja som jag tvivlar på att vi har. Något som vi till del hade för att kunna flytta t ex personalen för anfallsbrigaderna från södra Sverige till norra Sverige under invasionsförsvarets tid. Men då åtgick mer eller mindre stora delar av nationens transportresurser för det.
Nu är jag inte en fanatisk anhängare av det gamla invasionsförsvaret som vissa inbitna är, men det hade sina förtjänster just kring att försvara Sverige. Men det hade även stora brister som mer och mer kommer fram i dagens ljus främst genom FOKK serien. Men insatsförsvaret är när man tittar på det, expeditionärt utformat kontra ett territorialförsvar. Man lät helt enkelt pendeln slå för hårt åt ena hållet istället för att välja ett mellanting, Försvarsmakten behövde reformeras det håller jag med om men tyvärr allt för ofta så väljer man när det rör Försvarsmakten att slå för hårt åt endera hållet i det mesta.
Även en allvarlig aspekt på denna reformering vi genomför just nu är att vi tappar oerhörd kompetens i förandet av befäl främst avseende kompani- och bataljonsnivån. Med det tidigare värnpliktssystemet erbjöds det minst ett truppföringstillfälle per år på bataljonsnivå och då var det vanligtvis en reducerad sådan men ändock en ”skarp” bataljon. Samt ett flertal truppföringstillfällen på kompaninivå.
Alla som är verksam inom Försvarsmakten vet att förmågan att föra befäl är inget man kan läsa sig till eller öva framför en datorskärm utan det handlar om många övningstillfällen i dess rätta miljö på de olika nivåerna man vandrar upp i. Mången är de Fänrikar som trott sig kunna föra befälet över pluton direkt efter skolan men som snabbt kommit fram till att de icke kunde det.
Nu skulle jag vilja drifta mig till att säga att, på bataljonsnivå genomförs det lednings-/stabs- och kaderövningar (detta kopplat till personaluppfyllnad) samt på kompaninivå (likväl även där är personaluppfyllnad ej fulltalig) en till två övningar per år i huvudsak tillämpad, övrig tid är det plutons– och gruppövningar. Visst devisen säger att har man bra grupper får man bra plutoner osv. Men det bygger som sagt på att man ävenövar de stora klossarna, för t ex manöverbataljonerna är det just systemet bataljon som är avgörande för att kunna nå någon effekt i slutändan.
Det försvar vi har som är yttäckande med vissa reservationer är i dagsläget Hemvärnet. Vid ett antal tillfällen har våra folkvalda utnyttjat begreppet Hemvärnet när det territoriella försvaret har kommit på tal, som jag tolkar det ett argument för att man även beaktar den nationella dimensionen. Hemvärnet har tre huvuduppgifter vid väpnat angrepp, skydda, bevaka och ytövervaka, för dessa tre huvuduppgifter är de utbildade, utrustade och dimensionerade. Dock är inte Hemvärnet dimensionerat, utrustat än mindre utbildat för att genomföra anfalls– eller fördröjningsstridlikt våra manöverbataljoner eller dess äldre tappning utifrån brigadkonceptet IB 77 / NB 85.
Hemvärnet är även mest troligt den första resursen som Försvarsmakten har att tillgripa vid IKFN uppgifter som berör markarenan. Detta m h t den stora geografiska spridningen av de fåtal kontinuerligt tjänstgörande förband som finns kvar utifrån tidigare resonemang. Samt på Gotland är det den enda egentliga kvarvarande Försvarsmaktsresursen om man bortser från F 17G.
Jag skulle även vilja drifta mig till att hävda att Hemvärnet är i dagsläget den enda reella markstridsresursen vi har utefter ovanstående resonemang. De tidigare värnpliktiga ur 2009-10 årsklassen kommer mest troligt stå kvar en klart längre tid än beräknat i ”rullerna”. Sannolikheten att dessa kallas in på KFÖ är utifrån min bedömning även osannolik, vilket innebär att våra egentliga markstridsresurser kommer stå oövade en längre tid.
Hemvärnet i dagsläget består av tre olika typer av kompanier, insats-, bevaknings-och underrättelsekompani. Till detta tillkommer förmågeförstärkning ur de olika frivilligorganisationerna för att kunna uppnå ett bataljonssystem. Vad avser stridsvärdeså bör det generellt set vara insatskompanierna som är mest uppfyllda materiellt och personellt och även har en lägre åldersstruktur, därefter underrättelsekompanierna.
Inga av dessa kompanier är dimensionerade för att kunna fördröja eller slå en mekaniserad motståndare, det de kan slå är enskilda sabotageförband. Så det jag tycker mig kunna utläsa mellan raderna när man från den politiska nivån mer eller mindre säger att vi tar ett nationellt ansvar genom Hemvärnet förstår jag faktiskt inte. Nu menar jag inget illa mot er hemvärns män, utan det är som att man skulle ge uppgifter som dimensionerade för mekaniserade förband till jägarförband.
Går det att utnyttja Hemvärnet som en nationell resurser vid ett väpnat angrepp utöver skydda, bevaka och ytövervaka med dess nuvarande utrustning. Det skulle jag svara ja på utan tvekan och det har jag tänkt återkomma till i nästa inlägg i Dad’s Army. För Hemvärnet är en resurser utan tvekan och med lite extra utbildning skulle man kunna ge förbanden en extra förmåga som skulle ge mycket huvudbry för en presumtiv motståndare.
Sammanfattning
Insatsorganisation 2014 är i grund och botten inte gjord för att kunna försvara Sverige i någon större utsträckning, utan det är mer en budgetlösning som Riksdagen har klubbat igenom. Det vet de flesta som har någon större förståelse för hur förandet av väpnad strid genomförs. Felet ligger inte hos Försvarsmakten utan felet ligger hos de som drev igenom gällande organisation, Försvarsmakten och främst Högkvarteret vet jag försöker på bästa sätt få till en rimlig lösning i det här men det är inte den enklaste uppgiften.
Skall man ta den nationella dimensionen seriöst, krävs det utöver pengarförstärkning en förändring av insatsorganisationen. Med förändring menar jag att det krävs fler förband med en större geografisk spridning. Nu menar jag inte att vi skall återuppväcka nedlagda förband, men om det är GSS/T som sittande regering vill påskina är det allena rådande så utöka i såfall dessa förband. Återskapa mobiliersingssystemet över ytan med olika koncentrationsområden för dessa. (PA) GenMj Karlis Neretnieks visar bra i sin artikel vart dessa koncentrationsområden bör vara.
Om det är så att Hemvärnet skall ta ett kraftigt territoriellt ansvar vid ett väpnat angrepp kan de omöjligtvis inte ha enbart bevaka, skydda och ytövervaka som uppgifter. Likväl krävs det isåfall mer utrustning och utbildning. Isåfall krävs det att både Högkvarteret, Regering och Riksdag skjuter till medel för att kunna göra detta. Men som jag skall visa i nästa inlägg går det att göra en ”Kajsa Kavat” lösning som Emil Svensson skulle uttryckt det.
Avslutar med en strof ur Avicii’s senaste låt ”So wake me up when it’s all over When I’m wiser and I’m older”.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svenska dagbladet 1, 2, 3
Dagens nyheter 1, 2
Hemvärnet 1, 2
Försvarsmakten 1, 2, 3
Notisum 1
Hela Gotland 1
Riksdagen 1
Stratfor 1
Försvar och säkerhet 1, 2
RIA Novosti 1

Attraktiv arbetsgivare?

Blir ett snabbt inlägg idag rörande rekrytering, för nu verkar solen titta fram så enbart dumt att sitta inomhus då 🙂
Ett mantra som går igen från både Försvarsmakten och politikerna är att Försvarsmakten måste bli en attraktiv arbetsgivare, något som jag håller med om fullständigt men väljer att sätta ett annat epitet på det nämligen ledarskap. Försvarsmakten måste ha ett sådant ledarskap som lämpar sig både vid väpnad strid som vid normal daglig tjänst hemma på förbandet.
Ledarskapet gör till del att personalen stannar kvar en längre tid men det måste även finnas renodlade Maslow faktorer som gör att personalen delsväljer yrket dels väljer att stanna kvar en längre tid. Dessa är mer överordnade just nu skulle jag vilja påstå för rekryteringen kontra Försvarsmaktens ledarskap vilket jag anser håller en mycket hög nivå.
Man kan inte förlita sin nationella säkerhet på att Försvarsmakten skall vara en attraktiv arbetsgivare och därmed få personal som söker sig till den. Vad menar jag då med detta? För att systemet Försvarsmakten skall fungera krävs det en minsta nivå av förmågor, kompetenseroch numerär.
Rent befolkningsmässigt skulle jag drifta mig till att hävda att det är en omöjlighet att vi i Sverige skall kunna rekrytera sådana mängder till Försvarsmakten att det går att uppnå dessa tre enbart genom klassisk rekrytering som för vilket annat företag som helst. Vi har helt enkelt en för liten population. Se t ex på övriga länder i Europa som har övergått till ett yrkesförsvar, de har även rekryteringsproblem men en betydligt större population.
Vi har nu haft GSS/K och GSS/T i tre år, än har man inte lyckats komma fram till något vettigt, men alla ute på förbanden säger mer eller mindre samma sak, ge premier, betala högskoleutbildning, ge yrkesutbildning m m efter avslutad tjänstgöring. Svaren är mycket lätta på hur man skall göra arbetet attraktivt. Vän av ordning säger ju då att det går ju inte i Sverige m h t det inbyggda rättvisetänket i vår nation. Då säger jag som jag sagt tidigare några gånger Försvarsmakten är inte vilken annan verksamhet som helst!
Det är ju ofta som både Försvarsmakten och våra försvarspolitiker lutar sig tillbaka och hänvisar t ex till Storbritannien och USA hur de har sina yrkesarmér. Det de kanske då borde göra är att titta på hur de har valt att ta hand om sina anställda samt anhöriga och driva igenom det lika snabbt som de drev igenom att vi skulle ha ett yrkesförsvar – utan större tanke på att ge medlen för att kunna lyckas med reformeringen.
Den generella utbildningsnivån hos den svenska ungdomen är så hög att ingen sansad 18-20 åring väljer att ta ett lågavlönat jobb. Där risken är att du antingen kan eller få fysiska eller psykiska skadorför livet. Om han eller hon inte vet att det finns något vettigt i slutändan av den anställningen eller att lönen motsvarar riskerna. Det är den bistra sanningen och om man inte kommit fram till det på de högre nivåerna än så är det verkligen beklagligt.
Väljer en 18-20 åring som det vanligtvis handlar om att kanske avdela 8+4 år av sitt liv med risken att kanske betala det yttersta priset i form av sitt liv för att hävda dels vårt svenska sätt att leva delsatt framföra vår säkerhetspolitiska vilja internationellt så är det ett mycket smalt pris för våra politiker att driva igenom ett förmånssystem för dem. 
Jag tror faktiskt att Sveriges befolkning skulle acceptera det också att vissa får en ”gräddfil” för vad de har ställt upp och gjort för de övriga medborgarna i landet.
Have a good one! // Jägarchefen

Tipping point?

Analys
När Överbefälhavare Sverker Göranson för ett år sedan gjorde sitt då sensationella uttalande i Almedalen var det många som höjde på ögonbrynen, ytterst få hade nog räknat med vilket turbulent år som komma skulle, med diverse lågvattenmärken som efterlöst det enda efter det andra i debatten.
Det Överbefälhavaren då tog upp var den ansträngda ekonomiska situationen och att man hade hamnat i ett vägval, begränsa antalet uppgifter eller var beredda att välja bort en försvarsgren helt och hållet, antingen Armén eller Marinen. Redan då såg man tydligt hur seriöst man tog på Försvarsmaktens varning, då vår försvarsminister kommer med uttalandet ”Det är inte ovanligt att myndigheter vill ha mer pengar”. Ja det är helt sant, men frågan är om en nations Försvarsmakt skall ses som vilken annan myndighet eller verksamhet som helst och när tidigare i historien har rikets Överbefälhavare offentligt gjort ett sådant uttalande?
Sen kom nästa stora uttalande från Överbefälhavaren lagom till årsskiftet 2012-13. Där han klargjorde för de försvarsförhållanden som råder, vi kan försvara oss upptill en vecka med insatsorganisation 2014 i ett begränsat geografiskt område. Förväxla nu inte årtalet med att vi har det nu, för den organisationen har vi bedömt inte förrän tidigast 2019-2023.
Detta uttalande kom att föranleda att Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt uttalade sig om Försvarsmakten som ett ”särintresse” och en myndighet i raden av andra myndigheter som vill ha mer pengar för sin verksamhet. Återigen visar det på vilken nivå Sveriges säkerhet tas när man talar om det som ett särintresse och återigen ja det är ett särintresse. Försvarsmakten är det yttersta säkerhetspolitiska instrumentet som nationalstaten Sverige har att ta till. Då bör man även bejaka det inom statsledningen och inte tala om det som ett särintresse.
Kort därefter genomfördes årets upplaga av Folk och försvar i Sälen, där NATO Generalsekreterare med all tydlighet förklarade att Sverige inte kunde förutsätta i sina antaganden att NATO skulle komma till vår hjälp i händelse av ofred. Som sagt är man inte med i klubben kan man inte påräkna klubbens förmåner heller. Likväl som Norges Försvarsminister också tydligt förklarat att vi inte skall påräkna någon hjälp ifrån dem. Trots detta envisas det med att vi hela tiden skall få hjälp utifrån.
Våra NATO anslutna grannländers Försvarsmakter är dimensionerade just nu att klara av sitt eget försvar i händelse av ett angrepp och därefter påräkna hjälp utifrån. Att då tro att de vind för våg släpper sin egen verksamhet i händelse av ofred mot Sverige rimmar illa i mina öron. Visst de kommer mest troligt att beröras på ett eller annat sätt, men de saknar förutsättningarna att komma till vår undsättning och ser man det krast så är de nog glada om vi kan hålla stånd någon dag så deras egen mobilisering till del hinner genomföras, realpolitik i praktiken.
Sen kommer det som blev den verkliga stormen när SvD avslöjar att Sverige saknade incidentberedskap under långfredagen 2013 och ryskt strategiskt bombflyg hade genomfört övningar i nära anslutning till vår gräns vid den nämnda dagen. Medan NATO incidentberedskap för Baltikum hade gått upp. Detta kom att få ett oerhört gensvar nationellt som internationellt.
Detta kom att föranleda nästa sensationella uttalande från Statsminister Fredrik Reinfeldt, ”Det finns varken vilja eller förmåga att rysk krigsmakt ska anfalla svensk terräng och hålla den”. Nej det är ju helt rätt att de kanske inte har viljan, men förmågan har de definitivt, det hade definitivt gymnasieskolan han talade inför även kunnat räkna ut om de fick en stund på sig att genomföra öppen inhämtning på internet, precis enligt samma premisser som många av oss som bloggar arbetar efter.
Därefter har debatten varit i full gång. NATO medlemskap har förordats och motsatts, förstärkningar av ekonomin för Försvarsmakten, respektive bibehållen ram. Det ena utspelet efter det andra har efterlöst varandra. Att vi har en debatt är mycket bra, men ingen tycks stanna upp och reflektera över varför i all fridens värld har vi denna debatt i första rummet? Det svaret kom från Storbritannien.
Spiken i kistan kom idag (130701) när RUSI gav offentlighet för stark kritik mot hur svensk säkerhets- och försvarspolitik förs och har förts. Vad detta innebär har belysts på ett bra sätt av Försvar och säkerhet vilket jag inte kommer orda något mer om, men det var spiken i kistan.
Sen har vi även ett antal uttalanden från Almedalen just nu som jag finner smått sensationella och anmärkningsvärda men dessa kommer jag inte ta upp här iom att det skrivs om dessa på annat håll. Men du som läsare bör sätta dig ned och gå igenom rapporteringen från Almedalen och sätta in det i kontexten rörande rapporten från RUSI och objektivt granska det som sägs just nu.
Bara att väga samman dels Försvarsminister Karin Enströms uttalande delsStatsminister Fredrik Reinfelts uttalanden visar på hur seriöst man verkar ta på Sveriges väl. Att då RUSI kommer med sådant skarpt uttalande är definitivt inte konstigt. Vad som skall bli intressant att se är hur man väljer att tackla den kritik som framförts kommer man bagatellisera den, generalisera den eller luta sig tillbaka mot NATO utvärdering av en pappersprodukten som ej finns i verkligheten än?
Vad som är än mer anmärkningsvärt är att alla dessa uttalanden som gjorts nationellt har på olika sätt och viss bemöts hårt från våra grannländer, men detta verkar vara något som enbart går förbi utan någon som helst notis i Sverige, visst det berörs av oss som har ett intresse men det bemöts inte från offentligt håll.
Sammanfattning
Vad vi i Sverige inte verkar förstå är att alla dessa uttalanden som har skett räknat från Almedalen ifjol till dags datum ger en oerhördsignaleffekt utom riket. De flesta nationer i vårt närområde tar oerhört seriöst på försvars- och säkerhetspolitik de har varit i krig och varit ockuperade, något som Sverige inte upplevt i modern tid. När dessa får höra det sensationella uttalandet efter det andra från vårt avlånga land är det inte konstigt att de höjer på ögonbrynen och börjar analysera förhållandena.
Som jag ser det befinner sig Sveriges försvars- och säkerhetspolitik i en ”tipping point” just nu. Snart kommer händelserna utan tvekan vara utanför våra påverkningsramar om man inte seriöst börjar göra något åt situationen dels från politiskt håll dels genom en enad front från Försvarsmakten, något jag upplevt vi har haft ett tag, men nu börjar det återigen kännas som att diskrepansen mellan golvet och taket har ökat igen.
Det jag då menar med ”tipping point” är att när vi passerat den punkten så spelar det ingen roll längre vilka åtgärder vi kommer vidta, bollen är i rullning och scenen är satt för oss och det är vi själva som orsakat det, men det är andra som regisserar oss. Vad vi än säger och gör så är det ingen som kommer ta oss seriöst.
Have a good one! // Jägarchefen
Källor
Svenska dagbladet 1,2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9
Aftonbladet 1
Försvar och säkerhet 1, 2

Ockluderad front

Förhoppningsvis har ni alla haft en trevlig midsommar och börjar närma er semester eller gått på semester så ni hinner läsa detta inlägg 🙂 Följande inlägg bör läsas med en kaffe kopp i solen och någon timme tillgodo för reflektion och fördjupningsläsning. Uppslaget för inlägget fick jag av @reservofficer då han gjorde en snabb kommentar till en artikel han länkade till på Twitter. Detta fångade mitt intresse och jag valde att fördjupa mig.
Det jag försöker belysa i inlägget är dels vilket geografiskt område som är viktigt för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen dels vilka områden som Ryssland ser som viktiga i Östersjöregionen och slutligen ett försök till att visa på vilket maktspel som genomförs just nu i vårt närområde.

BAKGRUND
Följer man de internationella nyhetsmedierna är det ofta man läser om argumentationen mellan Ryssland och dess angränsande NATO anslutna länder. Å ena sidan handlar det om att Ryssland känner sig hotad av NATO östliga expansion å andra sidan handlar det om att de NATO anslutna länderna i Östersjöregionen känner sig hotade av den massiva ryska upprustningen.
Ur Rysslands perspektiv ser man att den geopolitiska hotbilden kommer förändras markant under de närmsta tre till fem åren samt att det finns krafter som försöker ändra den strategiska stabiliteten som man ur ryskt perspektiv ser som rådande för tillfället. Vilka dessa krafter är berörs ej men man antyder att de ryska väpnade styrkorna måste vara beredda på att kunna hantera en konflikt.
Ryssland genomför just nu ett moderniserings program av sina väpnade styrkor som kommer när det är färdigt 2020 att ha kostat 700 biljoner dollar. Trots ekonomiska svårigheter i den offentliga sektorn i Ryssland vidmakthåller Putin att man måste genomföra denna satsning. Satsningen omfattar förnyelse av vapen, fordon, luft– och sjöfarkoster samt infrastruktur för de väpnade styrkorna.
Målsättningen är att 2020 skall 70% av de väpnade styrkorna anses vara modernt utrustade enligt västerländsk standard. Utöver den rent materiella moderniseringen genomförs även en reformering av de väpnande styrkornas struktur och därmed även dess taktik och stridsteknik förändras utefter denna struktur förändring.
Upplevt hot eller inte men Ryssland försöker begränsa utomståendes (läs intressegrupper och andra nationer) möjligheter till påverkan dels genom egen verksamhet dels genom oppositionen. Den s k ”agentlagen” bör ses ur det perspektivet. Lagen bör ses ur perspektivet att Ryssland anser att västliga länder försöker påverka stabiliteten och utvecklingen i landet genom s k ”soft power” för att förhindra och försvåra detta har man infört den s k agentlagen.
Effektiviteten i lagen gentemot västlig påverkan kan diskuteras men påverkan av den egna oppositionen delsgenom tystning dels genom förföljning råder det inget tvivel om att den lyckats uppnå. Förra veckan (130621) genomförde man ett tillslag mot en av de mer välkända människorättsorganisationerna i Ryssland med hänvisning till ”agentlagen”. Samt under kvartal ett och två under 2013 har ett antal tillslag genomförts mot främst människorättsorganisationer i Ryssland med hänvisning till den lagen.
Den östliga expansionen av NATO gör att Ryssland får svårt att hålla sin linje att säkerställa en buffertzon mellan själva ”hemlandet” och en potentiell aggressor. Detta synsätt blev rådande efter andra världskriget och är till del även rådande idag, ur vilket man bör se t ex vårens utspel kring Vitryssland vilket beröras nedan.
Vitryssland har ett stort beroende av Ryssland men de utnyttjar även Rysslands beroende av Vitryskt territorium för att kunna bibehålla en buffert mot NATO. Beroendet som Vitryssland har är att erhålla billig gas och militär utrustning. Ryssland ger detta till Vitryssland inte utav välvilja utan av dess behov av att säkerställa sin buffert. Vitryssland utnyttjar denna situation främst genom att dra ut på förhandlingar o dyl med Ryssland för att få en bättre position.
Ryssland meddelande under våren (2013) att de skulle frambasera ett (1) flygregemente samt fyra (4) bataljoner S-300 till Vitryssland. Flygregementet skall vara fullt operativt till 2015 samt luftvärnsbataljonerna skall vara operativa till 2014. En mindre del av flygregementet skall redan 2013 vara operativt i Vitryssland för att kunna hävda luftrummet. Vitryssland är redan nu ansluten till CSTO gemensamma luftförsvar samt det finns redan tre (3) ryska militära installationer i landet en sambandscentral, en radarstation samt ett precisions urverk för korrekt tidsangivelse.
Frambaseringen av ett flygregemente samt fyra luftvärnsbataljoner kan ses som ett svar på att NATO har baserat dess incidentflyg för Baltikum i Litauen. Men det kan likväl ses som ett svar på upprättande av NATO installationer (t ex Patriot batteri i Polen) i allmänhet nära Ryssland och missilförsvar i synnerhet.
Likväl kan man se scenariot för Zapad’13 som en tydlig markering mot NATO att de skall hålla sig passiva vid Rysslands närområde i och med att övningen främst kommer koncentreras till det Baltiska samt Polska frontavsnittet inom MD V. Vad som är intressant med den information som i dagsläget kommit ut är att man nämner begrepp som ”antiterror” operation men man är mer tydlig vad man skall öva jämfört med Zapad’09, återigen en retorisk förändring.
Denna påverkan är även mycket tydlig i Baltikum och främst i Lettland där The Guardian i vintras hade en stor artikel om hur Ryssland försöker påverka Lettland till en mer pro-rysk inställning. Detta verkar främst göras genom att man över en längre tid försöker påverka opinionen med hjälp av subversiva åtgärder för att ändra inställningen. Antydan finns även i artikeln till s k ”proxy” verksamhet d v s att en stat utnyttjar ej statliga grupperingar för att gå ens syften exempel på proxy verksamhet är Irans utnyttjande av Hizbollah.
Utnyttjande av subversiva åtgärder med hjälp av underrättelseorgan tar ofta lång tid. Redan 1998 uppmärksammade de Baltiska staterna att Ryssland hade börjat bli mer offensiva i sin underrättelseverksamhet i de tre länderna. Till exempel spionringen Cambridge Five rekryterades under 1930-talet och fick sitt verkliga genomslag efter andra världskriget, så underrättelseverksamhet tar tid vilket Ryssland vet. Verksamheten har fortsatt till dags datum.
I både Sverige och Finland har det under det senaste halvåret börjat föras en mer och mer öppnare debatt om för- respektive nackdelarna med en NATO anslutning. Både Finland och Sverige är till dags datum kraftigt involverad i NATO samarbetet, den enda del som vi egentligen inte är delaktig i är det kollektiva försvaret d v s anslutna med alla förpliktelser. Debatten har främst kommit som en naturlig följd av den Ryska upprustningen men även av den Svenska Överbefälhavarens uttalande om en veckas försvaret följt av långfredagens övningsflygningar av det Ryska strategiska bombflyget i Östersjön.
En sådan anslutning är något som Ryssland kraftfullt motsätter sig och Premiärminister Dmitry Medvedev uttalande nyligen kring det underströk även det, då han ansåg att det skulle förändra balansen i närområdet och man skulle vara tvungen att svara på det. Ryssland har även gjort ett motsvar på det robotförsvar som NATO har börjat upprätta i anslutning till Ryssland.
Detta förslag är att man skall dela upp Europa och där Ryssland skall ansvara för området över Polen, Baltikum, Finland, Sverigeoch Norge. Vän av ordning förstår ju självklart att detta har NATO motsatt sig kraftfullt då hela grundtanken med den kollektiva självförsvarsidén faller med en sådan inriktning. Men detta signalerar tydligt samma budskap som den ryske generalstabschefen hade med sig till Finland ifjol om vilket geografiskt område som Ryssland ser som strategiskt viktigt.
INNEBÖRD
Rent säkerhetspolitiskt är det min uppfattning att Östersjöregionen just nu balanserar på en mycket smal lina, å ena sidan om Sverige alternativt Finland eller båda länderna går med i NATO kommer vi se en högre rustningsspiral än den vi redan har i MD V å andra sidan om Sverige eller Finland ej går med så krävs en seriös upprustning av båda nationernas stridskrafter Sverige har goda tekniska system men ej mängden medan Finland har en stor mängd men en lägre teknisk grad på dessa.
Att man retoriskt i Ryssland verkar försöka skapa en hotbild mot landet inför delssin egen befolkning dels massmedia och att man parallelltmed det börjar gå mycket hårt mot oppositionella samt människorättsorganisationer i landet är ingen lycklig kombination. Enligt försvarsberedningsrapport är utvecklingen oroande jag skulle vilja påstå mycket oroande. Det ”receptet” som de jobbar efter nu har historiskt används tidigare delsav dem själva dels andra länder och utfallet har aldrig varit lyckat varken för den egen befolkning eller angränsande stater.
Ryssland har nu vid tvåtillfällen tydligt signalerat vilket geografiskt område som de anser är av strategisk vikt för dess säkerhetspolitiska situation dels med Generalstabschefen Nikolaj Makarovs utspel i Finland 2012 dels med planerna på en uppdelning av luftförsvaret. Det går inte att blunda för att Sverige ligger i Rysk intressesfär och kan bli utsatt för påtryckningar då vi ej faller inom ramen för Ryska intressen. Detta är något som inte diskuteras i någon större omfattning och det bör vara något som lyfts fram, för ytterst får det konsekvenser för våra egna försvars- och säkerhetspolitiska vägval.
Påverkan i Baltikum och då framför allt i Lettland för att få dem till en mer pro rysk inställning är mycket oroande. Baltikum har sedan dess nyvunna självständighet setts som en förlust i Ryssland. Sedan dess medlemskap i NATO har situationen blivit än mer prekär. Ryssland vet att det är en förlust situation att genom militära medel försöka få dem under sig. Men utnyttjandet av mer subversiv verksamhet och därmed också en vilja att låta det ta tid men med ett övergripande mål är mycket oroväckande för det innebär att man ej släppt tanken på att få de Baltiska staterna än en gång under sig.
Vad jag kan finna anmärkningsvärt är alla uttalanden som genomförts under främst första och andra kvartalet 2013 men även under 2012 från höga ryska militärer likväl som politiker. I svensk media får det ytterst lite utrymme antingen lider vi av något Post-Jeltsin syndrom där vi förutsätter att de samtliga är alkoholister eller dårar. Men även om de två tidigare kriterierna skulle vara uppfyllda så skulle jag då definitivt bli orolig för vi är en randstat till en stormakt med kärnvapen vilket aldrig är bra oavsett vilken sida det är tal om för man är alltid den mindre parten då.
SLUTSATSER
Tyngdpunkten för den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen ligger främst i Baltikum och Vitryssland. Utvecklingen kommer att styras utifrån vilka åtgärder som EU, NATO och enskilda Europeiska länder är villiga att genomföra för att få en mer västlig demokratisk utveckling och att förhindra subversiva element/verksamhet.
Retoriskt och maktspelsmässigt börjar situationen kännas mer och mer som en återgång till tidigt 80-tal intill Gorbatjovs maktövertagande. Därav rubriken ockluderad front vi hade ett högtryck som blåste in och ingav hopp nu står lågtrycket mot högtrycket och än så länge har vi en balans mellan de två men utgången är inte given.
Have a good one! // Jägarchefen
Edit: 130624 – Efter en diskussion på Twitter blev det tydlig att jag hade ett syftningsfel kring Baltikum så nu står det enbart subversiv verksamhet.

Källor

Reuters 1,23, 4, 5, 6, 7
Radio Free Europe 1
Rianovosti 1, 2
Russia beyond the headlines 1
FMSO 1, 2, 3, 4
Jamestown Foundation 1, 2, 3
The Guardian 1
Baltic News Network 1, 2, 3
Center For Eastern Studies 1
EU Observer 1
SvD 1, 2, 3
The Lithuania Tribune 1, 2
Oplatsen 1

Rekapitulering av övningsverksamhet 1-2 Kv 2013.

Varit mycket jobb de senaste veckorna och det fortsätter de närmsta veckorna, därav inaktivitet på bloggen. Men försökt ta mig tid under skriva det det här inlägget för att försöka belysa del av den ryska övningsverksamheten som genomförts under första och andra kvartalet 2013. Det är lät att hamna i ett konstant informationsflöde så ibland är det bra att stanna upp och rekapitulera vad som genomförts. De övningar som belyses är de som fått störst mediagenomslag dock ej i Sverige men internationellt.
Ni kommer även märka att vissa saker är ändrade från tidigare inlägg som skrivits om övningsverksamheten det är främst för att informationsläget (läs fler källor finns) blivit bättre än vad det var när inläggen skrevs.
BAKGRUND
Ladoga 2013. Övning för luftstridskrafterna som genomfördes mellan 130322 och 130329, ingående luftstridskrafter var från MD V, övningen kom att bestå av ca 1000 soldater och 70 luftfarkoster. Varav luftfarkosterna var MIG-31, MIG-25RB, SU-27, SU-24M, SU-24MR, MI-8 och MI-24. Ingående övningsmoment var lufttankning, landning på okända flygbaser/-fält, flygspaning, luftförsvar och understöd till marktrupp.
Under övningen kom över 400 flygföretag att genomföras under såväl dager som mörker. Flygföretagen kom att utgå från tre flygbaser, Khotilovo, Chkalov och Besovets. En hög grad av tillämpning i övningen kom att ske främst avseende piloternas förmåga att upptäcka och bekämpa luft- och markmål.
Strategiska bombflyget. I slutskedet av Ladoga 2013 genomförde även det ryska fjärrflyget en egen övning – observera denna ingick EJ i Ladoga 2013 – ingående i denna övning var bl a följande luftfarkoster TU-160, TU-95MS, TU-22M3 och A-50. Syftet med denna övning var att öva strategisk avskräckning, vilket genomfördes med anflygningar mot ett flertal platser/punkter varav Sverige var ett. Närmre beskrivning av denna övning krävs ej iom att den belysts på flertalet bloggar och nyhetsmedier senaste veckan tack vare @reservofficers förnämliga inhämtning!
Beredskapskontroll 1(2). Denna beredskapsövning genomfördes i MD C(entral) och S(yd) mellan 130218 och 130221. Den kom att omfatta ca 7 000 man och hundratalet fordon/artilleripjäser o dyl samt 48 luftfarkoster bl a SU-24, SU-25, IL-76, MI-8, MI-24. Det övergripande syftet med övningen var att kontrollera beredskapen/stridsvärdet samt utbildningsståndpunkten hos de utsedda förbanden.
227. Regementet ur 98. Luftlandsättningsdivisionen i Ivanovo (MD V) och 4. Flygarmén kom att få mycket beröm under denna kontroll. 227. Regementet kom att förflyttas från Ivanova till Steps med hjälp av 20 transportplan av typ IL-76. Vid landning kom förbandet att ansätta en taktisk förflyttning på 100 km till Chebarkuloch därefter påbörja lösande av uppgifter.
Ur 4. flygarmén kom främst attackflyget att lyftas fram för dess lyckade insatser under beredskapskontrollen. Dock lyckades vissa flygplan ej fälla sin last över anvisade mål. En faktor som belystes var att enbart ca 66% av luftfarkosterna kunde utnyttjas vilket sågs som mycket allvarligt och detta skulle åtgärdas med omedelbar verkan.
Träffresultat med stridsvagn och pansarskyttefordon var i vissa fall undermåligt. Förare och mekaniker uppvisade en låg utbildningsståndpunkt vilket kom att resultera i skadade fordon främst från 28. mekaniserade brigaden (MD C). Samt yngre officerare hade låg kunskap avseende materiel ingående i dess enheter.
Vad som även kom att framföras var vakthavandebefäls (VB) långsamma respons tid på beredskapsordern som kom samt dess låga utbildningsståndpunkt hur denna skulle förmedlas för att höja förbandens stridsberedskap.
Kritik kom även att framföras rörande den privatisering som har genomförts kring främst reparationsresurserna vid förbanden och att dessa saknade egna för reparation och avhjälpande underhåll.
Parallellt med denna övning genomförde även 12. GUMO en (vad jag tolkat) beredskapsövning. Denna övningen genomfördes inom MD V, förflyttning av både taktiska och strategiska kärnvapen skall ha genomförts till/i närheten av angränsande Europeiska länder. En stor mängd kärnvapen skall ha förflyttats samtidigt vilket kom att föranleda viss oro. Det som genomfördes skall ha varit en frambasering av kärnvapen till förvaringsplatser från centrala depåer.
Beredskapskontroll 2(3). Denna genomfördes mellan 130328 – 130330 inom MD S. Beredskapskontrollen kom omfatta över 7100 man, ca 250 pansarskyttefordon, ca 50 artilleripjäser och ca 20 luftfarkoster (SU-24, IL-76, MI-28N, MI-35 och MI-8) samt ca 30 fartyg av olika slag. Det övergripande syftet med beredskapskontrollen var att testa beredskapen/stridsvärdet samt förmågan till samverkan mellan enheter.
En bataljon ur 106. Luftlandsättningsdivisionen i Tula (MD V) samt delar ur 45. avdelta luftlandsättningsregementet (MD V) utanför Moskva deltog även i övningen. Bataljonsenheten ur 106. luftlandsättningsdivisionen prövades i lösande av stridsuppgifter i okänd terräng med dess ingående vapensystem. 45. luftlandsättningsregmentet löste spaningsuppgifter syftandes till att möjliggöra landstigning med marininfanteri.
Enheterna ur Svartahavsflottan övade bl a åtgärder vid luft- och sjöanfall samt sjöstrid, navigering, minröjning, åtgärder vid skadat skepp samt landstigning med marininfanteri. Ingående luftenheter genomförde navigeringsövningar i kust och bergsterräng, mörkerflygningar samt stridsövningar såsom understöd vid landstigning.
Landstigning med marininfanteri genomfördes vid Opuk i anslutning till Feodosia mot vad som var en oförsvarad kuststräcka. Ur Svartahavsflottan deltog följande landstigningsfartyg Azov (Ropucha-II), Saratov (Alligator), Nicholas Phylchenkov (Alligator) och Novocherkassk (Ropucha-I) ur Östersjöflottan Kaliningrad (Ropucha) och Alexander Shabalin (Ropucha). Enheten ur Östersjöflottan utgjorde skenlandstigningsstyrka och enheten ur Svartahavsflottan den riktiga landstigningsstyrkan.
Beredskapskontrollen som helhet sågs som mycket lyckad, man ansåg att personal väl hade mött upp mot de ställda uppgifterna. Brister i främst ledningssystem påtalades efter genomförd analys av övningen.
Beredskapskontroll 3(4). Denna genomfördes mellan 130527 och 130530 den kom att involvera 8,700 soldater, 185 luftfarkoster och 240 militära fordon av olika slag och genomfördes i MD V. Övningen syftade till att kontrollera statusen på luftstridskrafterna och luftförsvarsförbanden inom MD V. Scenariot var att motståndaren genomförde omfattande luftstridsföretag mot Ryssland både med kryssningsrobotaroch flygplan. Övningen kom att genomföras i kraftig elektroniskt störd miljö.
Luftstridsförbandenkom att öva luftstrid dels mot anflygande luftfarkoster delsmot kryssningsrobotar. Övningen kom att genomföras delsunder dager dels under mörker och genomförande av lufttankning samt stridsledning och luftbevakning från flygplan kom även att genomföras under övningen.
Lufttransportsförbandenkom att genomföra omgruppering av S-300 batterier från dess ordinarie gruppering till Ashuluk övningsområde. Fler övningsmoment kan ha genomförts av dessa förband, men är enbart detta jag funnit i dagsläget.
Vad avser luftförsvarsförbandenomgrupperades fyra (4) regementen med S-300 till Ashuluk övningsområde genom flygtransport där dessa genomförde sina övningsmoment. Av vad som framgått lyckades man bekämpa alt nedkämpa 9 av 11 simulerade kryssningsrobotar som anföll Ryssland utifrån de tidigare givna övningsförutsättningarna.
Initiala slutsatser man dragit av denna beredskapsövning är att ledningssystemen fortfarande ej är tillfyllest för att kunna lösa ställda uppgifter. Övningens resultat som helhet var dock tillfyllest för övningsledningen i och med att man anser att det Ryska luftförsvaret kan hävda dess territorium mot så väl flyg som kryssningsrobotar samt President Putin även var tillfyllest.
Övrigt.Utöver dessa större övningar som erhållit massmedial belysning har en stor mängd bataljonsövningar genomförts. Samt att man nu under tredje kvartalet skall genomföra cirka 500 mindre övningar.
INNEBÖRD
Genomgående i beredskapskontrollerna är att ledningssystemet framhävs som en svaghet dels att personalen ej kan handha det dels att det ej fungerar på ett adekvat sätt. Detta är en svaghet som en motståndare till Ryssland mycket väl skulle kunna utnyttja för att uppnå ett ledningsövertag vid ett avgörande tillfälle.
Luftlandsättnings- och marininfanteriförbanden verkar generellt sett hålla en hög kvalitet i och med att det är främst dessa förband som lyfts fram vid beredskapskontrollerna som förband som mött upp till de ställda kraven.
Tre större övningar genomfördes mer eller mindre parallellt med viss överlappning Ladoga’13, Fjärrflygets avskräckningsövning samt Beredskapskontroll2. Geografiskt var det inom MD V och MD S som övningarna skede samt fjärrflyget täckte en större yta. Detta kan tyda på att Generalstaben genomförde någon form av ledningsövning under denna tidpunkt m h t den stora numerär som övades samtidigt.
Just fjärrflygets avskräckningsövning samt Ladoga’13 tål att belysas lite mer. Det scenario man lätt kan måla upp är att man dels hejdade västliga luftstridskrafter (Ladoga) dels slog mot västliga länder med hjälp av fjärrflyget. Utifrån den bild som @reservofficer fann så kan man tydligt se hur fjärrflyget måste flyga parallellt med Finland för att ta sig ut mot Atlanten. Att man då parallellt övade i MD V i anslutning till Finland för att möta en motståndare med luftstridskrafter kan tyda på att man övade hur man skulle slå mot t ex NATO vid ett angrepp.
Luftförsvarsförbanden verkar inom MD V hålla en hög standard för att kunna möta en hög teknologisk motståndare i och med att dess beredskapskontroll genomfördes under kraftig elektronisk krigföring, detta med den integrering som är genomförd med Vitryssland och tänkta frambaseringen av luftstridskrafter samt luftförsvarsförband kommer utgöra en mycket adekvat bufferzon för Ryssland.
Att man övat alternativt genomfört frambasering av taktiska och strategiska kärnvapen tycker jag personligen är rätt oroande m h t att det tyder på att man tagit ett steg tillbaka från de tankegångar man hade från mitten av 80-talet dvs att man skulle enbart förlora på att använda kärnvapen.
SLUTSATSER
Samtliga försvarsgrenar har under första och andra kvartalet blivit utsatt för beredskapskontroll, detta kan tyda dels på att högre chef vill erhålla en tydlig bild av hur reformeringen av de väpnade styrkorna går dels på att man ej tillfullo litar på de rapporter man får och själv vill skapa sig en bild avseende statusen på de väpnande styrkorna.
Enligt klassiskt manér verkar Ryssland öva mindre men strategiskt viktiga förband inom ramen för för större övningar. Detta har sina fördelar att man till del kan maskera den verksamheten och t ex radiokommunikation o dyl kan döljas i det allmänna bruset vilket försvårar dels inhämtning dels förmågan att kunna dra adekvata slutsatser.
Vad vi kan se är att vid minst två tillfällen har man övat ingående delar i kärnvapentrupperna inom ramen för större övningar. Dessa förband bör man hålla under uppsikt vid Zapad’13 för att kunna få en tydliga bild av hur man rent operativt tänker lösa uppgifter i och med det doktrinära uttalandet om användande av kärnvapen i händelse av en konflikt.
Rörande låg nivå tycker jag personligen att den senaste beredskapskontrollen inom MD V tydligt visar på att man ej har en låg nivå inom de Väpnade styrkorna, de har helt klart förband och materiel som har en betydligt högre förmåga än våra egna förband.

Varmt hav

Våren och försommaren har ju börjat otroligt varmt här hemma i Sverige dels metrologiskt dels har ”nattväktarstaten” satts på hårda prov genom offensivt agerande av annan statsmakt mot den och inhemska kravaller. Så här dagarna innan Försvsberedningen presenterar sina tankar tänkte jag ett inlägg som berör dels den ökade övningsverksamheten i Östersjöregionen dels tongångarna mellan då främst de östra NATO länderna och Ryssland..
De två övningarna jag kommer beröra är främst av operativ karaktär men även vissa fall är de av strategisk karaktär. Det man måste ha i åtanke är också att det sker över tiden just nu en stor mängd taktiska övningar både av de Ryska stridskrafterna samt av NATO och de NATO anslutna ländernas egna stridskrafter kring Östersjön. Det är egentligen dessa som är intressanta men tyvärr så skrivs det ytterst lite om dem.
I inlägget kommer jag utnyttja begreppet ”blocken” och det är inte för att försöka återuppliva gamla tankar från en svunnen tid. Men ser man hur främst Ryssland försöker framhäva CSTO och på den andra sidan står NATO blir det lättare att resonera i de termerna.
För övrigt idag (130527) så genomförs den fjärde stora larmövningen i Ryssland precis innan vi går ur andra kvartalet i år, någon verkar försöka höja förmågan på sina förband avsevärt eller förändra sin normalbild rörande militär övningsverksamhet.
BAKGRUND
Steadfast Jazz 2013.Är den största NATO övningen på ca 20 år. Den genomförs i Estland, Lettland, Litauen och Polen. Det övergripande syftet med övningen är att dels validera ledningsstrukturen för NATO gemensamma ledning dels öva NATO snabbinsatsstyrkor.
Det officiella scenariot för övningen verkar ej ”sipprat” ut på internet än, men man bör kunna anta att de till del kommer öva moment som ingår i ”Eagle Guardian” d v s NATO försvarsplan för Polen och Baltstaterna d v s en Artikel 5 övning enligt NATO stadgarna.
Ser man till den senaste stora NATO övningen i området, Annaconda-12, som gick i Polen ifjol så kan man nog läsa ut del av ett troligt scenario i Steadfast Jazz. I Annaconda så var scenariot i stort att ett angränsande land (dock med fiktiva namn) gjorde territoriella anspråk och NATO stridskrafterna skulle försvara det territoriet.
Zapad 2013. Det övergripande syftet med Zapad’13 är att försvara sig mot en väpnad angripare som angriper det egna territoriet. Likväl som Annaconda-12 var för NATO. Samt att Vitryssland skall öva mobiliseringsförfarande.
En intressant aspekt rörande Zapad’13 är att man skall ha tagit hänsyn till de senaste årens NATO övningarna i området för att utforma övningsupplägget. Detta tyder på att tyngdpunkten på att möta en högteknologisk motståndare i det Västra militärdistriktet ej har rubbats och att man fortfarande ser sig själv som teknologiskt underlägsen.
Likväl som med Steadfast Jazz har inte något officiellt scenario sipprat ut än, men som med Zapad’09 där det officiella scenariot var terroristbekämpning fast i själva verket övades enligt bedömare i efterhand en anfallsrörelse in mot Polen så har det spekuleras främst kring två scenarior. Dels att det är en återupprepning av Zapad’09 dels ett scenario för att bryta en blockad mot Kaliningrad.
Tongångar. En intressant aspekt som lyfts fram på internet är en rädsla att Steadfast Jazz skall utlösa någon form av cyberattack mot Polen eller Baltstaterna. Detta finner jag intressant för denna rädsla måste komma någonstans ifrån, det gamla ordspråket ingen rök utan eld lämpar sig väl. Nu behöver ju inte detta ske men bara att det öppet diskuteras tyder på en rätt hårdförd stämning under ytan mellan länderna måste råda.
Likväl som att någon form av energiblockad kan uppstå mot de Östeuropeiska NATO anslutna länderna. Att övriga Västeuropeiska länder kan tänkas ana att något sådant kan uppstå, kan tänkas m h t det försenande och motstånd till upprättandet av ”Eagle Guardian” som uppstod.
Från ryskt håll har det framförts att man inom en 20 års period skall vara beredd på att krig kan komma sen i vilken riktning (V-S-Ö) det har inte framförts. Man har även från ryskt håll framfört stark kritik mot främst de Östeuropeiska NATO länderna för vad de anser är en frambasering och upprättande av NATO infrastruktur så nära dess eget territorium.
Likväl som Polen framförde kraftig kritik mot Ryssland efter Zapad’09 kom Ryssland att framför kraftig kritik mot Polen och NATO efter genomförandet av Annaconda-12. Så det är rätt tydligt att ett munkäbbel genomförs mellan å ena sidan de Östeuropeiska NATO anslutna länderna å andra sidan Ryssland.
INNEBÖRD
Båda ”blocken” övar just nu försvarsövningar där det ur min synvinkel tydligt markeras att den andra parten är en aggressor. Det här kan ju betyda allt eller inget, men vi kan ju alla enas om att ingen av dem övar ”peacekeeping” eller ”antiterror” operationer. Att blunda för det vore riktigt naivt.
Ur NATO synvinkel kan det vara att man gör återtag på något som man ej hunnit med under ett rätt intensivt decennium m h t ISAF. Det kan även vara att man försöker ”famla” efter en roll för ett post ISAF NATO.
Ur en Rysk synvinkel kan det vara att man ”upplever” ett hot mot dess eget territorium de har inga randstater som tar den första ”smällen” likt efter 1945. Där den allena rådande bilden var att man skulle möta konflikten innan den råda själva moderlandet och inte återupprepa den förstörelse som skede mellan 1941 intill 1945.
En annan sak man ej får förglömma är att bara för att man säger att övningarna har en defensiv karaktär så råder det inget tvivel om att anfall är alltid bästa försvar får då dikterar man striden till del på sina egna villkor, vilket är en av faktorerna man måste använda för att skärskåda övningarna från båda ”blocken”.
En tydlig kraftsamling av förband och förmågor börjar ske till Östersjöregionen delsgenomför NATO egna mindre övningar dels NATO anslutna länder egna övningar intill själva crescendot i form av Steadfast Jazz. På den andra sidan gör Ryssland på motsvarande sätt i form av mindre övningar och kraftsamling av förband och förmågor intill dess crescendo i form av Zapad’13.
SLUTSATSER
När det kommer till övningar kan man läsa in mycket så man måste vara kraftigt kritisk och egentligen enda gången man kan vara säker på vad som i stora drag övats är om man varit övande förband på hög nivå eller varit involverad i ledningen på högre nivå.
Vad man kan se är dock att båda ”blocken” övar mot väpnat angrepp och bara det är en tyngdpunkts skiftning samt att till del en upprustning sker i Östersjöregionen dels från Ryssland dels från NATO länder. Bara den delen gör att man lätt kan falla i en klassisk fälla av mer aggressivt övningsmönster kopplat till upprustning och det leder till en negativ spiral oaktat vad utgången av det blir.
Tidigare var det Sverige till stor del i Östersjöregionen som var randstaten mellan ”blocken” och fick utstå påtryckningar från båda hållen. En tyngdpunktsskiftningen har nu skett och ”blocken” står mot varandra på ett mer tydligt sätt i Östersjöregionen. Så för att låna ett uttryck från Anders Jallai så är Baltstaterna numera frontlinjen i den nya ”block” uppställningen.
Sommarens aktiviteter men framför allt höstens kommer bli mycket intressanta att iakta. Tyvärr så finns nog en överhängande risk för incidenter när båda parterna börjar kraftsamla förband och förmågor till ett så begränsat område som trots allt Östersjöregionen utgör vilket är den viktigaste slutsatsen i det korta perspektivet.
Have a good one! // Jägarchefen

Dysfunktionellt särintresse del 2

Satt och skummade igenom Twitter inläggen efter att man varit borta några dygn från den ”virtuella verkligheten” och fann SR artikelrörande personalförsörjningen vilket fångade mitt intresse. Låt oss se hur det nya personalförsörjningssystemet fungerar i praktiken.
En presumtiv soldat söker utbildning till någon av de utbildningsplattformar som genomför GMU (Grundläggande Militär Utbildning). Han genomför inskrivning vid något av TRM kontoren och erhåller där en skattning som placerar honom i en personalkategori likt det gamla värnpliktssystemet, det avgör främst vilken befattning han senare kan söka.
Han påbörjar därefter sin utbildning vid någon av de utbildningsplattformar som finns. GMU är enligt mitt tycke nådastöten mot Försvarsmakten. Det är allt annat än en grundläggande militär utbildning. Hur kan det komma sig att man t ex ej har med grundläggande orienterings utbildning där man lär sig karta och kompass. Är det något en soldat skall kunna efter 3 månader är det att förflytta sig mellan två punkter i terrängen med sin personliga utrustning och vid den platsen kunna verka. Likt gammal sed så genomförde man soldatprov efter tre månader med efterföljande soldaterinran, då kunde man det.
Att man däremot kan prioritera i mitt tycke samhällsutbildning som varje sansad människa har med sig sen sin uppväxt är ytterligare en gåta. Det är ju inte så att industriarbetaren på ABB eller motsvarande erhåller sådan utbildning. Visst vän av ordning kan hävda att som soldat har man ett större samhällsansvar, ja det är rätt, men om det är så illa ställt i samhället att vi måste utbilda i grundläggande moral och etik hos våra soldater, bör vi då inte prioritera det redan i skolan eller ändra uttagningen?
Han har därefter fyra val, 1) fortsätta som kontinuerligt tjänstgörande soldat 2) tidvis tjänstgörande soldat 3) Hemvärnssoldat eller 4) säga tack och hej. Låt oss titta närmre på GSS/K och GSS/T och se hur underbart uppbyggt det systemet är att ta emot denna ”supersoldat” som kommer efter tre månader.
Soldaten blir anställd enligt konstens alla regler som vilken annan statligt anställd person. Men han har ingen formell utbildning i den befattning han skall in på. Således kan man t ex vid våra manöverbataljoner räkna med minst 6-12 månaders fortsatt utbildning av individen och vid jägarförbanden minst fortsatt utbildning i 12-18 månader innan man får ut någon större effekt av honom.
Vän av ordning säger då, hur kan det ta så lång tid, jo det benämns tidsreglering. När han är anställd så omfattas han som alla andra av FAS inom Försvarsmakten. Det skall t ex bli mycket intressant att se hur man skall få ihop stridsvagns- och stridsfordonsbesättningar till T-bataljonerna när det är kraftfullt reducerat med tid för utbildning av dessa och soldaten skall vara tidsreglerad under sin utbildning.
Icke att förglömma så skall man numera framrycka med stridsvagnar, stridsfordon, bandvagnaro dyl så måste man ha lastbilskort innan man får påbörja själva typfordonsutbildningen. Så ta då den redan reducerade tiden man kan tänkas ha en individ och lägg på ännu mer konstigheter, bra jobbat! Undrar om den brittiske stridsvagnsföraren måste ta lastbilskort innan han framför sin stridsvagn?
Värnpliktssystemet kunde leverera hyffsade krigsförband av den enkla anledningen att soldaterna ej var tidsreglerad och officerarna ”hoppade” bock i tidsplaneringen. Det fungerar inte längre och det man gör är helt enkelt att man missanvänder den tid som soldaten kan tänkas tjänstgöra.

Att tro som våra folkvalda att soldaten skall tjänstgöra i 6-8 år är en utopi. Har man kvar honom i 2-3 år är det bra, men då har vi inte fått ut någon effekt av honom för huvuddelen av den tiden har han bedrivit utbildning. Således hade vi kunnat bibehålla värnpliktssystemet. För några gripbara förband, det är MYCKET långt borta när man ser verkligheten och inte Powerpoints på Departementet eller HKV!

Då tänker ju vän av ordning ja men han är ju utbildad då kan man ju använda honom som tidvis när han slutar. Nej så funkar det inte heller utan det skall han välja själv om han vill bli tidvis tjänstgörande soldat. Således kanske man har utbildat en person i ett år som hoppar av och man får inte ut något av honom, för han krigsplaceras enligt min uppfattning ej någonstans. Ekonomiskt ansvar?
Vad vill jag då ha sagt så här långt i mitt resonemang? Jo när soldaten påbörjar sin utbildning mot sin befattning och placering skall han EJ vara tidsreglerad det är totalt havererat som det är nu, hade man haft en total tid av 10 månader med ej tidsreglering under rekrytförmåner hade man snabbt kunna bygga upp förband, det kan man inte nu.
Att man sen t ex under SU (Stabsutbildning) ej är tidsreglerad är för mig en oerhört stor gåta, hur tänkte Försvarsmakten och Officersförbundet när man kommer överens om det?!? Således skall man som anställd när man kanske jobbat i 10-15 år gå från tidsreglering till ej tidsreglerad men som nyanställd efter tre månaders GMU då det definitivt krävs fortutbildning om inte annat för att hitta tillanfallsmålet så skall man vara tidsreglerad, Försvarsmaktens vägar äro sannerligen outgrundliga. Eller för den delen gå från anställd soldat och påbörja ASOU utbildning och ej bli tidsreglerad är också ett intressant fenomen, men återigen vad vet jag som enkel jägarchef om de stora avgörande besluten.
Så det vi nu har hamnat i är en konstant utbildningssituation på många håll och kanter inflödet är mindre än utflödet så vi måste kontinuerligt utbilda personal och utbildningen tar på tok för lång tid för att man skall få ut någon effekt.
Finns mer att skriva om den här soppan främst kring varför soldater och officerare slutar men känner att jag börjar bli för irriterad så blir nog bara osakligt så nöjer mig så här långt…
Have a good one! // Jägarchefen

Förmåga eller oförmåga ett förstå?

Tanken var att publicera ett inlägg om Vitrysslands militära samarbete med Ryssland och vilka implikationer det kan få för Östersjöregionen, men det får bli en annan vecka, för upprinnelsen till detta inlägg var Statsminister Fredrik Reinfeldts uttalande kring att Ryssland varken hade vilja eller förmåga att anfalla Sverige och istället för att skriva något i affekt så sansade jag mig. Så Östersjöflottans marininfanteri får stå för lite exemplifiering.
Viljan tror inte jag heller de har för Sverige har inget strategiskt värde förutom vår militärgeografiska placering. Däremot förmågan har de utan tvivel vilket jag skall försöka exemplifiera med detta inlägg kring det ryska marininfanteriet.
FAKTA
Enligt det ryska försvarsministerietså skall marininfanteriet kunna genomföra landstigningar i syfte att ta brohuvud för att armé stridskrafterna skall kunna fortsätta genomföra anfallsrörelse. De skall även kunna ta örlogsbaser, hamnar, öar eller viktig kustterräng eller kustnära terräng.
Ryskt marininfanteri kan genomföra fem typer av landstigningar dessa är strategisk, operativ, taktisk, spaningsoch sabotage. Strategisklandstigning syftar till att öppna en ny front, detta kräver flertalet divisioner och är högstosannoliktatt Ryssland är kapabel att genomföra, det är att jämföra med Operation Overlord.
Operativlandstigning syftar till att understödja mark- eller sjöförband i kustområde och nedkämpa motståndarens förband i detta område maximalt 150 km från egna förband. Detta kan även innebära att marininfanteriet utnyttjas som en första ”echelong” för att ta en infalls port åt efterföljande markstridsförband. Den utförs av främst brigad. Exempel på storlek av en operativ landstigning är Zapad’81.
Taktisklandstigning syftar till att stödja en framryckande division max 50 km framför egna förband genom att kraftsplittraen motståndare, ta öar, hamnar, flygfält i anslutning till kust e dyl. Den utförs av kompani till brigad.
Landstigningar för spaningoch sabotagegenomförs delsför att inhämta information för att kunna genomföra större landstigningar delsför att störa en motståndare eller i större omfattning genomföra skenlandstigningar för att kraftsplittra honom.
2009 meddelandeman att det ryska marininfanteriet skulle moderniseras med djup intill 2015. Man skall tillföras T-90, BMP-3, BTR-82A, BRDM-3, 2C31 VENA, luftförsvarsförmågan samt finkalibriga vapensystem skulle även moderniseras. I veckan kunde man läsaom att BTR-82A tillförts i Kaliningrad så denna modernisering av marininfanteriet verkar pågå.
Det ryska marininfanteriet utnyttjar i dagsläget värnpliktiga av vilket de vanligtvis brukar få de med högst skattning med inryckning två gånger per år och 12 månaders grundutbildning. Enbart yrkesofficerare är anställd på kontinuerlig basis inom marininfanteriet. Detta medför till del att förbandets förmåga nedgår under vissa tidpunkter.
Delar av marininfanteriet har även genomfört/genomför utbildning i fallskärmshoppning främst desant trupperna. Om marininfanteribrigaden i Kaliningrad genomför sådan utbildning har jag ej funnit något om.
Den marininfanteribrigad som finns i Kaliningrad och tillhörande Östersjöflottan består av tre (3) stycken marininfanteribataljoner varav en desant, en (1) artilleribataljon och en (1) kombinerad luftvärns- och artilleribataljon. Marininfanteribrigaden i Kaliningrad bedöms bestå av ca 2500 – 4000 man. Detta styrkeförhållande motsvarar som minst den gamla regementsstrukturen för ett Marininfanteriregemente upptill en Marininfanteribrigad enligt gamla brigadstrukturen under Sovjetunionen.
Denna brigad skall enligt uppgifthaft följande utrustning 2011-12:
MATERIELSLAG
ANTAL
BTR-80/80A
134
2S1
18
2S9/2S23
22
MT-LB
59
AT-5
9
AT-4
18
ZSU SHILKA
9
Enligt gammal struktur bestod en marininfanteribataljon av 34 BTR och ca 400 man. Detta responderar väl med antalet BTR samt antalet soldater som Marininfanteribrigaden bedöms bestå av i dagsläget (3 marininfanteribataljoner motsvarar 104 BTR och 1200 man).
Till detta tillkommer transportresurser för att kunna transportera brigaden enligt uppgift finns i dagsläget följande renodlade militära transportresurser inom Östersjöflottan:
MATERIELSLAG
ANTAL
LASTKAPACITET
Ropucha-klass
4
500 ton
Landstigningsfarkost
3-4
Pomornik-klass
2
130 ton
Omvandlat i förmåga innebär detta att en Ropucha kan förflytta en reducerad marinbataljon, fordon för cirka 1 kompani och manskap för ca 2½ kompani. En Pomornik kan förflytta ett marininfanteri kompani.

Utöver dessa bedöms även civila RORO (Roll On Roll Off) fartyg kunna tillföras. Detta var en av anledningarna till varför Sovjetunionen aldrig kraftsamlade till en produktion på renodlat landstigningstonnage i och med att man skulle inskriva RORO fartygen i händelse av krig. Samt man tänkte genomföra trupptransport med personal på fartygen enligt andra världskrigs modell.
INNEBÖRD
Brigaden har relativt god förmåga ett kunna verka med indirekt eld, systemen är något gammal men mot en motståndare som ej har eget indirekt eld inom området fungerar det väl, samt det är bandgående och till del splitterskyddat.
Brigaden är motoriserad i huvudsak med hjulfordon som till del är terränggående dock ej med samma förmågor som ett bandgående fordon. Detta medger en hög framryckningshastighet och förmåga att kunna tillämpa en rörlig strid.
Brigaden har relativt bra närluftvärn för att kunna skydda ett brohuvud. Pansarvärnsförmågan avseende robotar är däremot mer begränsad främst utifrån det äldre systemet som utnyttjas, viss effekt kan dock påräknas mot våra fordon.
Brigaden saknar enligt de uppgifter jag fått fram stridsvagnar vilket innebär att det ej finns renodlade stridsvagnsförband som är övade i landstigning. Dock kan stridsvagnsförband transporteras in till ett etablerat brohuvud och därefter insättas.
Med det i dagsläget tillgängliga landstigningstonaget kan antingen verkans- eller understödsdelar i huvudsak förflyttas i ett lyft eller en kombination. Hela brigaden bör kunna förflyttas i två till tre lyft.
SLUTSATSER
Brigaden kan i dagsläget ej ta brohuvud där moderna stridsfordons- eller stridsvagnsförband kan tänkas uppträda. Brigaden bör skyndsamt tillföras stridsvagnsförband vid ett etablerat brohuvud.

Brigadens relativt omoderna luftvärnssystem ställer krav på att man har eget luftherravälde över området där brohuvud etableras eller har etablerats intill dess att mer kvalificerat luftvärn har tillförts.

Brigaden bör kunna slå en motståndare med äldre materiel (läs IB 77 d v s dagens hemvärn). Detta innebär att om ett första lyft med låt oss säga 1½ marininfanteribataljon samt reducerad luftvärns- och artilleribataljon sätts in mot t ex Gotland så bör de utan tvivel kunna besätta ön. Markoperativkontroll över området är mer tveksamt men den HvBat som finns på ön kommer troligtvis bli slagen relativt omgående.

Detta förutsätter dock att förflyttningen av landstigningstonnage får genomföras utan större påverkan från våra yt- och luftstridskrafter. Vet dock ej hur samverkan varit mellan sjöstridsflottiljerna och stridsflygsdivisionerna men kan tänka mig att som allt annat har förfallit under det senaste decenniet så har även det.

E1 (attackeskadern) genomförde på den tiden den fanns årligen övningen ”Stormålet” just för att piloterna skulle kunna få en uppfattning samt realistisk övning i hur man skall bekämpa landstigningstonnage, kanske dags att börja öva det igen i en reducerad omfattning?

Återigen det räcker inte med 14 stridsvagnar och en Hvbat enligt modell IB 77 för att kunna hävda Svenskt territorium. För det här är de facto förband som finns, inte de pappersförband som vi i dagsläget arbetar med runtomkring på våra s k insatsförband.

Have a good one! // Jägarchefen

Divisionens återkomst

Blir ett kortare inlägg idag (ni som hängt med har säkert märkt att jag försöker göra ett till två kortare inlägg under veckan med ett större på helgen, hur länge det orkas med får vi väl se, är ju snart semester och allt).
Ryska försvarsministeriet meddeladeden 15 maj att de skulle genomföra formeringen av divisioner i Västra militärdistriktet. Dessa skall även tillföras ny materiel samt de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Den tidigare strukturenunder Sovjettiden och fram till ~2008 hade en organisationsstruktur som var Militärdistrikt, Armékår, Divisionoch Regemente. Organisationsstrukturen idag är Militärdistrikt, Armékår och därefter underliggande brigader.
Dagens mekaniserade– och stridsvagnsbrigaderpåminner i mångt och mycket om de tidigare regementena. Vissa förmågor har förstärkts troligtvis för avsaknaden av den tidigare divisionsnivåns resurser. Att man kommer lämna brigadstrukturen är föga troligt men en återgång till den tidigare divisionsstrukturen kan vara mer troligt.
Detta kan tyda på ett antal saker, dels kan det varit så att armékårsnivån har fått för många direkt underställda chefer (DUC) att leda, vilket var en av många anledningar till varför vi återinförde territoriell områdesindelning av Sverige. Dels kan det även tyda på att man vill förstärka vissa förmågor för att få en högre uteffekt.
Ser man i det västra militärdistriktet har man två armékårer (6 och 20). Fördelat på dessa två kårstaber är följande markstridsförband:
FÖRBANDSTYP ANTAL
Stridsvagnsbrigader 2
Mekaniserade brigader 8
Artilleribrigader 4
Markrobotbrigader 4
Raketartilleribrigad 1
Luftvärnsbrigader 5
Ingenjörsbrigader 2
Detta gör att enbart på kårnivå har man en stor mängd DUC vilket försvårar ledningen, detta kan förenklas med införandet av divisioner, likväl som vi tidigare hade fördelningar under militärområdesbefälhavaren i det gamla MILO konceptet. Klassiskt brukar man säga som chef bör man ej ha mer än fyra stycken DUC allt över det försvårar ledningen av sitt förband.
Förmågeförstärkningen kan innebär att man inom divisionen har de resurser som man annars skulle fördelat ut på kårnivå till respektive brigad därigenom får man återigen en förenklad ledningsstruktur.
Utifrån ovanstående resonemang kan kårstaberna renodlat fokusera på planering, och ledning av sina underställda förband medan divisionerna kan fokusera på genomförande delen.
Det intressanta är att det är i det västra militärdistrikt som denna förändring genomförs, det kan också tyda på att vi kan få se själva tanken under Zapad’13 iår kopplat till att man öppet säger att de skall genomföra förmågehöjande övningar under sommaren.
Återigen detta är mina egna bedömningar så kan vara helt fel, men svaret kommer nog komma snart i någon form.
Have a good one! // Jägarchefen

Den trojanska hästen

Då lämnar vi den #ryskapåsken och hoppas att det sunda förnuftet får råda en stund och att Sveriges säkerhets- och försvarspolitik inte blir en partipolitisk fråga utan ett konsensus byggd på en sund analys, nu är det istället dags för lite försvarsupplysning.
För det första vill jag bara säga att jag EJ är alarmistisk på något sätt med detta inlägg, jag tror inte att vi kommer utsättas för det nedanstående, utan jag vill enbart belysa en faktor som jag anser att Försvarsmakten har glömt och vi bör återta förmågan till att kunna agera mot, detta är det Strategiska överfallet eller dess ursprungliga namn kuppanfall.
Men det jag vill är att framföra tankarna kring det strategiska överfalletoch framför allt när Grannlandet som vi sett i de tidigare inläggen på ett så pass kort varsel kan samla, transportera och utgångsgruppera enheter för att lösa en uppgift. Det gör att vi bör se det som en reell möjlighet att detta förfarande mycket väl kan finnas i Grannlandetsplaneringar.
Då säger ju vän av ordning, ja men det där lär ju inte inträffa det råder ju inget krigshot då behöver vi inte planera inför det. Nej det är helt riktigt just nu råder ingen hotbild, men varför övar vi CBRN? Varför bär vi t ex med oss skyddsmask finns ju ingen som seriöst tror att vi kommer bli utsatta för kemiska stridsmedel. Sund försvarsplanering bygger på att man planerar inför de flesta scenariorna som kan vara rimliga och övar inför dessa, strategisktöverfall ligger inom ramen för trolig.
Men vad är då ett strategiskt överfall och varför rubriken den trojanska hästen. Den trojanska hästen räknas historiskt som ett av de första specialförbandsföretagen, sen har det även setts som en krigslist, men det är även ett exempel på ett strategiskt överfall. Historien kring den trojanska hästen bedömer jag vi inte behöver någon genomgång kring.
Metoden det strategiska överfallet innebär att man med begränsade resurser slår mot sin motståndares sårbara delar i ledningsstrukturer, infrastrukturer o dyl med syftet att lamslå motståndsviljanoch förmågan att utöva ledning.
För att uppnå detta krävs en mer indirekt metod som påverkar motståndaren till den grad att han är oförmågan att kunna påverka händelseförloppet. Det görs främst genom att man slår mot hans tyngdpunkter i olika system. Således kan man säga att B. H. Liddell Hart tankar kring den indirekta metoden och Clausewitz tankar kring tyngdpunkt måste utnyttjas fullt ut.
För att ett strategiskt överfall skall kunna lyckas krävs det dels underrättelser kring vilka delar som är sårbara för att orsaka en initial systemkollaps dels en normalbild som gör att man kan genomför de initiala stegen utan att motståndarens förvarning upptäcker det stundande överfallet och slutligen att man dolt kan samla sina trupper och påbörja transport.
Inhämtningen av information avseende vilka delar som är sårbara genomförs delsgenom öppna källor dels genom spionage och slutligengenom fysisk rekognosering. Exempel på öppna källor är svenska kraftnät som för något år sedan hade en detaljerad bild på det svenska stamnätet ute på internet, där man lätt kunde utläsa vart viktiga delar i nätet var, inte återfunnit den nu dock.
Sverige är på det sättet ett rätt naivt land, mycket information cirkulerar ute på internet som t ex under 80-talet skulle stämplats som hemlig. Spionage är ju rätt självförklarande vad det är. Antingen genomförs det på mänsklig väg eller genom intrång på något sätt för att erhålla informationen som krävs.
Rekognosering är den sista fasen i själva inhämtningen, Grannlandet gör detta för att dels se om det är fysiskt möjligt att göra något delskunna lägga upp en realistisk stridsplan. Om rekognosering skett i Sverige de senaste åren har jag ej kunnat utläsa genom öppna källor, i Norgehar så dock skett av främmande makt.
Anders Silwer nämner i en intervjuatt han inte tyckte att det var så konstigt att en rote TU-22M3 gjorde anflygningar mot Sverige.”För det händer var tredje till fjärde månad”. Observera ordvalet, det är vad som benämns normalbild. Höjer man plötsligt verksamheten eller sänker den så går man utanför normalbilden vilket kan vara en indikator på något förestående.
Därav krävs det för att kunna lyckas med ett strategiskt överfall att man har en normalbild som gör att ens motståndare inte fattar misstanke. Men nu menar jag inte att det övas enbart för strategiskt överfall, utan normal övningsverksamhet kan ha ett högre syfte utan att de som deltar vet om det såsom att förändra normalbilden så att den i något skede kan utnyttjas.
En annan faktor som måste vägas in är radiokommunikation, den följs likväl som övningsverksamheten konstant, ökningar och sänkningar i den är även en indikator. Dels radiokommunikationen mellan förband/staber dels radiokommunikationen till s k ”ideologiska vänner” i grannlandet.
I det strategiska överfallet handlar det främst om radiokommunikation till ”ideologiska vänner”. Denna är erfarenhetsmässigt på en och samma nivå, till stor del består den enbart av ”skensignalering” för att i ett förändrat läge kunna byta ut ”skensignaleringen” till ”skarpsignalering”. Signalering sker även skarpttill ”ideologiska vänner” med dessa stationer av Grannlandet.
Radiokommunikation till de ”ideologiska vännerna” syftar främst till antingen aktivera sabotörer eller medhjälpare. Vilken uppgift de har vet de redan sen innan, det är enbart en order som kommer över radio.
Att truppsammandragningarna måste ske dolt är en självklarhet. Detta kan främst göras på två sätt, antingen genom att man har förband över tiden i en hög beredskap som har förmågan att kunna ta en infallsport och utveckla en anfallskraft från denna. Det andra alternativet är att man utnyttjar förberedelserna inför en övning eller efter en genomförd övning.
Exemplet vad man kan göra med förband i hög beredskap visade sig med de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013. Exempel på maskering med övning är Kavkaz 08, då själva övningen till del utnyttjades som förövning och därefter användes förbanden för själva striden.
Hur sker då det strategiska överfallet, mest troligt kommer inledningsvis stor del av vår strömförsörjning samt IT-infrastruktur utsättas för punktangrepp. Punktangreppen genomförs antingen med sabotage, fjärrbekämpningeller flygangrepp. Detta syftar till att försvåra ledningen av dels civila funktioner dels militära.
Parallellt med detta kan en s k ”ouverture” ske med hjälp av specialförband, men det är inget som säger att så måste vara fallet m h t fjärrbekämpning o dyl samt att syftet med det strategiska överfallet är överraskning. Risken för upptäckt ökar om man före skickar in specialförband vilket gör att det ej är att föredra.
I ett sent skede dock före sabotagen, fjärrbekämpningen eller flygangreppen påbörjats inleds förflyttningen av marktrupper antingen luftleds eller sjöleds eller både och. Denna initiala förflyttning försöker man maskera t ex som vid Prag 1968 då flög man in de första trupperna med civila Aeroflot plan. Likväl kan civila fartyg ingående normal handelsverksamhet utgöra en transport. Båda dessa metoder faller inom begreppet ”trojansk häst”.
Då säger ju vän av ordning, ja men sånt måste ju upptäckas, det är inte så säkert, i t ex Kaliningrad finns i dagsläget ett stort antal skyddsområden(jmf med våra tidigare militära skyddsområden) där utlänningar ej får vistas och m h t hur hårt dom går åt människorättsorganisationer just nu enl den s k ”agentlagen” kan jag tänka mig att detta förbud efterlevs.
Den första ”echelongen” tar infallsportar för den andra ”echelongen”. Det är den andra ”echelongen” som utvecklar själva anfallskraften och deras huvuduppgift är att dels ta viktig infrastruktur dels neutralisera de stridskrafter som kan utgöra ett hot för dem.
Parallellt med första och andra ”echelongens” strid påbörjar Grannlandetöppet truppsammandragningar och förberedelser för transport samt genomför transport. Dessa styrkor är de som tar en del av landet och genomföra själva ”ockupationen”.

Hur skyddar man sig mot detta då, i grunden handlar det om en vettig grundberedskap nu menar jag inte att man skall gå på tå över tiden för då hämmas beredskapen i sig. En vettig beredskapsplanering löser det mesta. Med tydligt identifierade sårbarheter i samhället som man vet måste kunna skyddas för att just kunna motstå något av det ovanstående.
Var mycket av denna anledning det var differentiering mellan Norra och Södra Sverige avseende intryckningstider för att kunna ha en god grundberedskap. Hur man skall lösa det med kontinuerligt tjänstgörande förband som är arbetstidsreglerade m m är en annan nöt att knäcka med garanterat inte omöjlig.
Detta är kortfattat vad ett strategiskt överfall är, för den vetgirige finns mer att läsa om detta i den numera upphävda AR 2 och Bengt Gustavssons böcker i FOKK serien.

Vad vill jag då ha sagt med detta? Jag vill peka på ett antal saker:
  1. Grundberedskapen bör ses över dels för våra kontinuerligt tjänstgörande förband dels för våra nationella skyddsstyrkor. Jag tror nämligen att de två larmövningarna som genomfördes nu under första kvartalet 2013 kom som en överraskning för oss att Grannlandet så snabbt kunde samla, transportera och utgångsgruppera förband.
  2. Genomför ”Givakt” övningar liknande de som genomfördes under 80-, 90- och del av 00-talet. Många av befälen idag har EJ varit med om sådana och vet än mindre vad som skall göras i händelse av ”Givakt”. Ett perfekt övningstillfälle för militärregion befälhavaren att se sina förband i vit ögat.
  3. Framför allt måste FM seriöst börja beskriva olika metoder som Grannlandet kan tänkas tillämpa (stridsteknisk till strategisk nivå) d v s hur uppträder en reguljär motståndare, vilken sammansättning har han m m. FM UndSäkC är på mycket god väg med H GRANN(landet) men den måste få spridning så den inte blir som Fiktiv Motståndare.
  4. Seriös utbildning kring den reguljära motståndaren måste börja bedrivas för officerarna som i sin tur bryter ned det till soldatnivå. För det vakuum som varit inom FM kring hur en reguljär motståndare agerar det senaste decenniet är beklämmande. Grunden måste alltid vara väpnad strid vid ett angrepp, då kan jag garantera att man även kan dela ut vatten, samtala med byäldstar o dyl vid internationella insatser.
Have a good one! // Jägarchefen

Det kaukasiska lackmustestet och Carl Bildt

Blir ett kort inlägg idag kring Carl Bildts uttalande i Dagens Nyheter rörande den s k ”ryskapåsken”.
Carl Bildt säger: ”Det finns inget sakligt underlag för påståendet att de övade anfall mot Sverige.” Då skall vi se de Ryska planen gör anflygning mot Sverige och lägger sig kring Gotska Sandön 0200 på natten med avstängda transponders.

Några motargument från min sida är:
  • För det första, det kan omöjligtvis höra till normalbilden inom de Ryska luftstridskrafterna att man lägger sig utanför en annan nations territorialgräns med avstängda transponders på natten.
  • För det andra, vad gjorde de där som de INTE hade kunnat öva på eget territorium över land med snabbare tillgång till räddningsresurser, antingen under dagtid eller om det nu är som vår Utrikesminister försöker göra sken av en övning i mörkerflygning.
  • För det tredje, samma offensiva aggerande har genomförts mot den enda egentliga kvarvarande supermakten, att då tro att man inte har erhållit en relativt hög förmåga i dagsläget är blåögt (se inlägget längre ned).
Men myntet har alltid två sidor, så Carl Bildt kan ha rätt att de inte övade anfall mot någon av våra ledningscentraler, men då är min slutsats att de genomförde eller övade någon annan form av offensiv åtgärd mot Sverige utifrån ovanstående tre argument.
Vidare säger Carl Bildt i intervjun: ”Det ryska försvaret krymper högst avsevärt kvantitativt. Men de satsar på att ge det modernt materiel och de har börjat öva det igen efter det att de upptäckte alla brister i samband med Georgienkriget och efter att ha investerat mycket lite under en väldigt lång tid.”

Vi börjar med det första att det ryska försvaret krymper. Ja det är helt riktigt men jag tror inte att det finns någon seriös analytiker eller officer som trodde att de 2008 hade 1980 stridsdugliga arméförband. Däremot av de planerade i dagsläget 192 arméförbanden har nog en stor del en högre förmåga och vissa en lägre förmåga.
Det här säger FOI kortfattat rörande Rysslands agerande under Georgienkriget 2008:
  • Den ryska insatsen var på det hela taget framgångsrik.
  • Det ryska militära uppträdandet i samband med insatsen påvisar att Ryssland tagit tydliga steg framåt i utvecklandet av förmågan att samverka i tid och rum med militära, paramilitära och civila resurser. Det framgår tydligt att Ryssland förfogar över en betydande militär förmåga.
  • Trots det ringa motståndet är det en bedrift att på kort tid kunna koordinera landstigningsoperationer med ytfartygsinsatser av den omfattning som Svartahavsmarinen genomförde under kriget.
  • Modern bepansring, mörkermedel samt sambands- och positioneringsutrustning saknas i stor utsträckning. De Väpnade Styrkornas nuvarande tekniska utrusningsgrad motsvarar inte behoven för strider liknande den i kriget mot Georgien.
  • Ryska mark- och flygförband synes också ha en påtagligt begränsad förmåga till precisionsbekämpning, i synnerhet över stora avstånd, i kuperad terräng med kraftig vegetation.
  • Bristen på såväl långräckviddiga precisionsvapensystem som underrättelsesystem och färdighet att använda dessa medför att de ryska Väpnade Styrkorna i första hand utgör ett hot mot länder med landgräns mot Ryssland.
  • De största begränsningarna återfinns dock inom luftstridskrafterna. Ryssland har tillsynes påtagliga begränsningar i förmåga att bekämpa fientligt luftförsvar och fientligt attackflyg samt att tillhandahålla flygunderstöd till stridande markförband.
Det FOI säger är således att taktiken och stridstekniken hade de på en låg till mellan nivå 2008, vilket jag även hänvisar till kring Zapad’09 det de saknade var adekvat utrustning. Men med ovanstående uttalande tror man att det inte är förrän nu Ryssland skall ha börjat göra något åt de dragna slutsatserna av Georgienkriget, så är dock inte fallet, det har runnit mycket vatten under bron sen 2008.
Vill dra mig till minnes en annan nation som inledningsvis hade dålig utrustning men de övade kader med ”lådbilar och efter 6 år gav sig de ut på erövringståg. Det svåra är inte att ha bra utrustning, det svåra är att ha bra chefer som kan planera och genomföra militära operationer. Det säger FOI att Ryssland mer eller mindre hade redan 2008, det de saknade var utrustningen. Vilket de moderniserade redan då och fortsatt intill nu.

Sen detta återkommande till Kalla Krigets nivåer hela tiden, ingen har mig veterligen försökt påtala att vi har gått in i ett nytt kallt krig. Utan det jag med andra försöker påtala är att vi måste hålla jämna steg, det är mer rustade och välövade styrkor som Ryssland förfogar över idag. Som börjat öva mer offensivt då krävs det att även vi gör något åt vår situation det är kärnpunkten i diskussionen.
För om vi skall börja jämföra med Kalla Krigets nivåer då kommer vi inte börja göra något åt vår Försvarsmakt förän det är RIKTIGT sent.
För den informationstörstande kan jag rekommendera två rapporter från FOI som berör det som skrivs i inlägget och Carl Bildts uttlande i Dagens Nyheter. Det kaukasiska lackmustestet och Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv –2011.
Have a good one! // Jägarchefen

Dysfunktionellt särintresse

Blir inget underrättelsebetonat inlägg den här gången utan mer tankar kring oförståelsen för det säkerhetspolitiska instrumentet Försvarsmakten. Försvarsmakten är det yttersta instrumentet som nationen Sverige har att utnyttja antingen för att försvara våra intressen eller tvinga igenom vår vilja.
Att bli duktig på väpnad strid på lägre nivå tar tid, jägarförbanden i allmänhet och specialförbanden i synnerhet lägger mycket tid på detta. Med all rätt för det är av erfarenhet, man kan inte gena i kurvorna med grunderna för det renderar i oförmåga längre fram eller förluster och verkansdelarna är oftast av gruppstorlek.
För våra manöverbataljoner är det lite omvända förhållanden, det tar lång tid att bli duktig på att kunna arbeta i de taktiska enheterna läs kompani och bataljon. Det krävs mycket övning av enskilda enheter och i synnerhet samövning mellan kompanier och inom hela bataljonen.
Men för att kunna öva och bli duktig krävs det stabilitet i organisationen. Man kan inte ändra den med korta tidsförhållanden, för det medger inte att cheferna blir duktiga på att leda sina förband och soldaterna blir heller inte duktiga för de tvingas inta nya konstellationer hela tiden.
Det går inte att uppfinna en ny insatsorganisation varje år för att passa gällande budgetramar eller leka med T och K befattningar för det får konsekvenser, oerhörda konsekvenser i värsta fall.
Väpnad strid är inte som annan statlig verksamhet, det är den mest Darwinistiska verksamheten man kan vara med om, det kräver sina egna lösningar, för det, det ytterst handlar om är människoliv, visst som gjort ett aktiv val med de risker detta innebär men man kan förebygga risker.
Vad våra beslutsfattare inte verkar förstå är att varje reducering i medel orsakar en organisationsförändring på lägre nivåer. Med lägre nivåer menar jag t ex bataljoners organisationsstruktur.
Detta renderar i att man måste omarbeta stridsteknik, taktik, materielfördelning m m. Att då Försvarsmakten hela tiden i media och från kontrollinstanser får utstå hård kritik att man inte kan ”leverera” är för mig helt obegripligt för då har man inte brytt sig om att sätta in sig i problematiken, än mindre sett helheten.
Längst upp i organisationen märks det inte av, men längst ut desto mer, liknelsen med kattsvansen är mycket slående, vid roten av svansen händer det inte så mycket men ute vid spetsen rör det sig desto mer.
Vad menar jag då, jo när man hela tiden ändrar förutsättningarna tillåts man aldrig bli duktig för man hinner aldrig öva in sig i det man skall göra bra, jag kan till del förstå att man omorganiserar annan statlig verksamhet för det är kontorstjänst! Då kan man säkert nå vissa förbättringar.
Men vår verklighet innebär att en annan människas högsta önskan är att ta ihjäl oss när vi löser vår uppgift, det utsätts inte handläggaren på t ex skatteverket för. Då krävs det att man tillåts bli duktig i sin verksamhet. Det är staten som har monopolet på våldsutövning således är det staten som måste tillföra medel och tid för att möjliggöra detta också.
Försvarsmakten som organisation bygger på långvarig övning men en grundlagd organisation som inte ändras, då ges möjligheten för cheferna att bli duktig. Då först får man de gripbara förbanden med hög insatsberedskap som kan lösa uppgifterna som åläggs dem inte före inte efter.
Att då tro att man skall kunna höja effektiviteten på Försvarsmakten genom ständiga budget- och organisationsförändringar är lika korkat som att knyta en 25 kg vikt kring midjan och tro att man skall kunna trampa vatten för att hålla sig över ytan.
Inom jägar- och specialförbandssfären finns begreppet ARSOF Truths, fyra universella sanningar som man ALDRIG kan bortse ifrån för att kunna ha dugliga jägar- och specialförband. I huvudsak är dessa enbart tillämpliga på just den kategorin av förband, där människan är verkansdelen.
Men till del går dessa att tillämpa även på manöverbataljonerna trots att det är stridsfordonet eller stridsvagnen som är verkansdelen i dessa enheter.
Jag kommer nedan förenklat beskriva dessa fyra sanningar:
  • Humans are more important than hardware. Människan inte materielen utgör skillnanden. Rätt personal, bra utbildad kommer lösa uppgiften med tillgänglig materiel. Men världens bästa utrustning kan inte kompensera för bristen av rätt personal.
  • Quality is better than quantity. Kvalitet är bättre än kvantitet. En liten skara människor, noggrant urvalda och väl utbildade och ledda av bra chefer är att föredra före stora truppmassor av vilka vissa inte är av rätt kvalitet.
  • ARSOF cannot be mass-produced. Det tar år att uppnå dugliga jägar- och specialförband, det krävs realistisk utbildning för att kunna lösa dess uppgifter, man kan aldrig påskynda denna process.
  • Competent ARSOF cannot be created after emergencies arise. Talar för sig själv.
Jag tycker dessa sanningar är målande, för det slår huvudet på spiken i vårt dysfunktionella särintresse (menar då inte jägar- och specialförbandsverksamheten utan Försvarsmakten som helhet).
Vi tillåts aldrig öva för att bli duktiga (med det menar jag att i FM som helhet blir det alltid besparingar/begränsningar), vi tillåts inte ta ut rätt personal med det menar jag att det börjar mer bli mer viktigt att fylla upp rader och inte vad som finns bakom raden, organisationen förändras hela tiden så att vi blir aldrig kompetenta.
Nu har det aldrig varit något problem är min uppfattning kring denna filosofi inom jägar- och specialförbandssfären i Sverige för vi har alltid funnit vägar för att leva efter dessa. Men vi är ett särintresse i det stora särintresset. Vad jag kan tycka är att både chefer inom Försvarsmakten och våra politiker bör reflektera kring dessa sanningar, för det är sanningar som är betald i blod!
Så skippa nu en gång för alla det onödiga och låt oss öva och bli duktiga på det vi är utbildade och uttagna för, vi sätter en stolthet i det, låt oss då visa vad vi kan och sluta lek med PRIO rader som ändras från K till T eller ta bort befattningar.
Förbanden sätter K och T samt volymen av en enkel anledning det är inte för att jävlas utan för att få verksamheten att fungera i såväl strid som daglig tjänst. Man kan då inte bortse från detta, men det verkar enkelt när man inte sitter på förbanden i fråga att ändra dess behov eller sätta upp en insatsorganisation ifrån ett departement.
Det man ytterst leker med är människors liv vid uppgifters lösande såväl nationellt som internationellt. När man tror att Försvarsmakten är som annan statlig verksamhet mellan 07:30 – 16:30 både inom egna led och inom politiker leden.
Have a good one! // Jägarchefen

Alla har en Försvarsmakt sin egen eller en annans…

Detta inlägg kommer fokusera på Stormaktens långräckviddiga vapensystem i Kaliningrad för fjärrbekämpning. Jag kommer inte beröra markrobotsystem, robotsystem för flygplan eller fartyg. Utan enbart kust– och luftvärnsrobot, dessa två system i sig ger en talande beskrivning av problematiken.
Vi kommer fokusera på räckvidden från Kaliningrad i N-,V- och Ö-riktning. För det teoretiska resonemanget har jag placerat ut verkans systemen (läs radar och skjutande enhet) vid strandlinjen, vilket inte är den plats man normalt sett skulle grupperat dessa system, men det ger en god bild av verkans området.
Syftet med själva inlägget är att dels påvisa svårigheterna i att tillföra markförband till Gotland i händelse av en säkerhetspolitiskt förändrad situation i Östersjöregionen dels påvisa att den s k höjningen av beredskap på Gotland med föråddsställning av 14 st stridsvagnar (ja ett kompani, kompani låter ju bättre, i massmedia nämner man ju inte antal) inte är tillräcklig och varför det är så, men det kommer vi till i slutsatserna.
BAKGRUND
Luftvärn.Stormakten har haft enligt uppgift tre olika luftvärnssystem placerad i Kaliningrad, varav det modernaste är SA-21. Detta innebär att de andra systemen kan vara avvecklade. SA-21 utnyttjas definitivt i och med att det är tillfört. SA-10B kan även vara utrangerad i och med att SA-21 tillförts och SA-10B var planerad för avveckling under perioden 2011-12. Likväl som SA-5 skulle avvecklas när SA-21 var planerad att komma till Kaliningrad 2011.
Men Stormakten är ju känd för att föråddsställa utrustning som kan utnyttjas av de Strategiska reservtrupperna i händelse av ofred så materielen kan mycket väl finnas kvar (för mer om detta läs Rysk krigskonst av Lars Ulfving).

SA-21 SA-10B SA-5
Radarräckvidd 600 km 300 km 600 km
Vapenräckvidd 400 km 75 km 200 km

Rörande radarräckvidden måste man beakta att detta är under optimala förhållanden, samt att jag ej tagit hänsyn till om jordens krökning påverkar signalen, så i praktiken kan den vara kortare, men erfarenhetsmässigt vet vi att Östersjön har en inverkan som göra att signalen kan nå längre än specifikationerna, så därav tillverkarens längsta räckvidd som utgångsvärde. Samt jag har valt det system som är kompatibelt med respektive robot som ser längst.
Vad vi kan se är att det modernaste luftvärnssystemet som vi vet finns grupperad i Kaliningrad idag, är det som har längst räckvidd. Så om övriga system i någon utsträckning fortfarande finns kvar så hamnar de inom den hitre portén för det längsta.
Vi kan redan nu konstatera att Gotland ligger inom räckvidd för SA-21. Karlskrona och Kallinge ligger likaså inom räckvidd för SA-21. Stormakten kan även följa flygrörelser i cirka 20% av Sveriges yta med sin nuvarande gruppering.
Hur Stormakten nu har valt att använda dessa system kan jag inte svara på, om han redan nu har de utgångsgrupperade för att snabbt kunna använda eller om de är t ex uppställda på en uppställningsplan, förblir just nu en öppen frågeställning.
Kustrobotar.P-35 RANZHIR finns vid 25. Kustrobotbrigaden i Kaliningrad, 3K60 BAL är bedömt tänkt att tillföras samt BASTION-P kan även tänkas tillföras förbandet. När ny materiel tillförs får vi bedömt utgå från att den äldre materielen tillförs de strategiska reservtrupperna i någon omfattning, så vi kan inte bortse från RANZHIR räckvidd, dock är det ett gammalt system, men vad hjälper det om man inte har luftvärn på sina fartyg.

P-35 RANZHIR 3K60 BAL BASTION-P
Vapenräckvidd 450 km 130 km 300 km

Som vi kan se ligger idag Marinbasen i Karlskrona inom räckvidd för den kustrobot i vet finns grupperad i Kaliningrad. Tillförs de även BASTION-P så kommer det vara precis på håret att den når fram från sin fredsgruppering till vår.

Gotland.Sen avmilitariseringen av Gotland så består försvaret av bedömt Sveriges mest strategiska plats av Hemvärn. Vad jag har fått fram genom öppna källor så består hemvärnet på Gotland av en bataljon, dock ej hur stor. Då får vi göra ett antagande här att de är cirka 400-600 man.
Utrustning som denna Bataljon har motsvarar IB 77/NB 85 bortsett från personlig beklädnad. Vi har således ej splitterskyddade fordon, äldre finkalibriga vapensystem, granatgevär m m. Utifrån Hemvärnets uppgifter så kan vi bedöma att de skall skydda viktiga infallsportar, läs flygplats och hamn samt för totalförsvaret viktiga installationer. Vi får nästan förutsätta att huvuddelen av personalen åtgår till dessa uppgifter. 
Till denna tappra skara (är ej ironisk nu, anser att hemvärnet gör ett förbannat bra jobb) så tillför vi ett Stridsvagnskompani. Så om vi mot förmodan har någon personal över från skydda och bevaka uppgiften. Så skall de framrycka parallellt med stridsvagnarna med sina Terrängbilar och Bandvagnar, för stridsfordon har vi inte förhandslagrat på ön. Vi skall inte ta för givet om IntUtbE nu har några fordon där, att de står där nästa år.
INNEBÖRD
Detta innebär bland annat att:
  • Stormakten har i dagsläget cirka 20-30% av Sveriges yta under radartäckning.
  • 50% av våra flygstridskrafter, 50% av våra sjöstridskrafter samt 100% av ubåtsvapnet ligger inom robotporté för Stormaktens kust- och luftvärnsrobotar. Vän av ordning säger ja vad spelar det för roll då? Man sänker ju inte ett fartyg med luftvärn, helt rätt men om man väljer att komma med flyg är det bra att ha eget understöd i form av luftvärn för då hindrar man våra flygstridskrafter att skydda de 50% av våra sjöstridskrafter.
  • 50% av våra sjöstridskrafter ligger inom räckvidd för Stormaktens kustrobot från en fredsgruppering till en annan.
  • Tillförsel av förband till Gotland från fastlandet blir mycket svårt dels ligger man inom robot porté för dels luftvärnsrobotar och dels sjömålsrobotar. Detta är ju i sig ingen nyhet, fanns en anledning till varför vi hade militär närvaro på Gotland intill 2004. Men tåls att trycka på igen.
  • Egna förband måste seriöst börja öva, styrketillväxt på Gotland för att redan nu upptäcka brister, dels kan vi inte lita på gamla planer hur vi skulle göra det dels öva mottagande organisationen på Gotland (likt debatten om att vi ej är fäiga att ta emot hjälp från NATO).
  • En fördel för egna förband är att Stormakten har valt att utgruppera ett av sina modernaste luftvärnssystem nära, vilket gör att ELINT kan inhämtas och därmed ta fram motmedel. finns ju en anledning till varför man skämtar att HMS ORION har en förtöjningsboj utanför Kaliningrad.
SLUTSATSER

Några slutsatser man kan dra av detta är bland annat att:
  1. Tillförsel av förband samt materiel till Gotland likt det Livgardet just nu övar där, kommer vara mycket svårt i en säkerhetspolitiskt trängd situation.
  2. Skall förådsställningen av materiel genomföras seriöst på Gotland krävs det mer än bara ett Strvkomp. Stridsvagnarna i sig är inte de som kommer ta och hålla terrängen utan det är skyttesoldaterna. Att vi kommer ha 14 stridsvagnar på Gotland gör tyvärr ingen större skillnad. Men är ju bättre än ingenting.
  3. Jag skulle nog sträcka mig till materiel för en reducerad mekaniserad bataljon. För vad skall vi göra med ett Strvkomp på Gotland då vi fortfarande måste föra över skyttesoldater, dessa måste framrycka i något för vi får ju hoppas att de inte tänkt köra Hemvärnets Tgb 20 med dem.
  4. Förrådsställningen måste genomföras seriöst likt USMC i Norge med deras Prepositioning Program-Norway. För börjar vi väga in övriga system Stormakten förfogar över krävs det något liknade och inte en svensk fredsekonomisk lösning på det hela.
  5. Tankegångarna med Västgötabaserna som Attackeskadern hade under kalla kriget bör nog funderas på igen när så stor del av Sydsverige täcks av Stormaktens luftvärn samt radar. Synd bara att vi har lagt ned vårt bassystem.
  6. Slår in en öppen dörr, men flottan kommer få det svårt om vi inte får något seriöst luftvärn på Visbykorvetterna m h t att stor del av Östersjöregionen ligger under Stormaktens eget luftvärnsskydd samt 50% av våra sjöstridskrafter kan i dagsläget nås av kustrobotar.
Men som tur är i alla fall kan Gutarna sova gott om natten för stäppens folk skyddar dem dels från drakar som kommer från Tivedens urskogar dels från vikingarnas plundringståg från fastlandet. 
För att citera Bo Pellnäs: “För övrigt anser jag att Gotland måste försvars”!
Have a good one! // Jägarchefen.

Övningsmönster del 2 – Den ryska påsken

Blir ett lite längre inlägg idag. Suttit och väntat på att någon skulle börja spekulera mer detaljerat i vad exakt det var Stormakten övade den långfredagen för drygt en månad sedan, men än inte funnit något, så gör själv en ansats till det.
Först låt mig återigen poängtera att detta är mina tankar som är underbyggda kring tidigare mönster, agerande o dyl som Stormakten har använt sig av på såväl övningar som regelrätta strider. Så är inget som säger att det är så här, utan jag kan vara ute och bedriva cykelskyttetjänst.
BAKGRUND
Om vi antar att följande är fakta, två TU-22M3 samt fyra stycken SU-27 som agerade eskort, övade mot två specifika mål ett i Stockholmsområdet och ett i Sydsverige och mot två av Sveriges viktigaste militära anläggningar. Det är vad SvD säger i sin artikel och någon större dementi av denna har jag inte upplevt från varken Regeringen eller Försvarsmakten, så vi borde då säkert kunna utgå från att det är fakta.
Två frågor uppstår då på en gång:
  1. Hur kan man veta att de övar mot sådana specifika mål?
  2. Vad är det de övar för?
Den enklaste frågan att besvara är punkten 1. Att FRA har möjlighet att kunna tyda mönster i agerande och framför allt radiokommunikationen är ingen hemlighet. Det kunde de redan under 80-talet och före det. Något som dels berörs i den Dolda Alliansen av Mikael Holmström dels ÖB:s Klubba av Lennart Andersson.
Så mest troligt är det från FRA man erhållit dessa uppgifter, ur min synvinkel tycker jag att det är olyckligt att de kommit ut för det avslöjar till del vår förmåga att tyda mönster och till del vår förmåga att genomföra avlysning och dekryptering av information.
Men på ett empatiskt plan kan jag förstå varför det har kommit ut, folk är helt enkelt less på provokationerna och att man inte får något gensvar från sittande Regering i frågan. Då läcker information helt enkelt. Klarar inte sittande makt av att agera så tar folk saken i egna händer på gott och ont, rätt eller fel, jag tänker inte döma i den frågan.
Den svåra frågan att besvara är punkten 2 och som ni kommer se längre fram i inlägget uppstår ett flertal följdfrågor, vissa kommer man kunna bevara vissa kommer förbli obesvarade. Intill dess att mer information läcker ut eller Försvarsmakten ger ut en handling i ärendet likt incidentrapporterna kring ubåtsjakterna under 80- och 90-talet.
För att förstå vad som har övats måste vi spola tillbaka bandet till 2003. Det är vår, under vintern och senvintern har det varit vapenskrammel i Mellanöstern. USA har lämnat enligt dem själva, tydliga bevis på att Saddam Husseins Irak har massförstörelsevapen till FN:s säkerhetsråd.
Nu kommer det ske något som världen inte skådat, OP Desert Storm var försöket sen förfinades konsten i krigföring, begreppet Shock and Awe kom att dominera rapporteringen. Men vad är då Shock and Awe, kort och enkelt förklarat handlar det om att uppnå en snabb dominans på slagfältet främst genom överväldigande militär styrka med en egen fullständig lägesuppfattning.
Detta kan uppnås på ett antal olika sätt men, det enklaste sättet är att lamslå ledningsstrukturen hos ens motståndaren. Vilket var vad USA och dess koalition gjorde. Man lamslog ledningen och genomförde en snabb anfallsrörelse in i landet. Det i sig är ett blogginlägg man skulle kunna skriva kring främst jägar- och specialförbandens vikt i modern krigföring för att nå framgång.
Parallellt med detta händelseförlopp så började givetvis Stormakten följa vad är det som händer och vad gör de. Givetvis identifierades ett antal framgångsfaktorer med modern krigföring, bl a punktmålsbekämpning, robot– och flygangrepp, informationsoperationero dyl (För mer information kring detta läs Rysk Krigskonstav Lars Ulfving).
Men vad har då detta med långfredagen att göra? SvD säger i sin artikel att det man övade mot var två av Sveriges viktigaste militära installationer. Viktiga militära installationer är EJ mobiliseringsförråd utan det är ledningscentraler, där man utövar ledning över antingen flyg-, marin- eller markstridskrafter eller i en kombination.
Att slå ut en motståndarens ledningsförmåga är inget man väntar med till ett senare skede i en konflikt utan det är vad man gör som en första omedelbar åtgärd, likt grundtankarna i Shock and Awe.
Vad som övades är ur min synvinkel mycket tydligt, ett första slag mot Sveriges ledningsförmåga. Slå ut denna och man har ett ledningsövertag, kort och gott man har tagit sig innanför sin motståndares beslutscykel därav bakgrunden till Shock and Awe. Således är det ett offensivt övningsföretag vi fick bevittna den långfredagen som till del visar hur motståndaren har tänkt agera i inledningsskedet av en konflikt.
Då uppstår snabbt två tydliga följdfrågor:
  1. Varför valde man att genomföra detta?
  2. Hur genomför man detta?
Den första frågan är väl den mest svårbesvarad (åtminstone utifrån min horisont men kan vara att någon som läser detta inlägg kan svara på det) för man väljer de facto att avslöja del av sin stridsteknik och planering. Tre tydliga svar är vad jag kan få fram på den frågan:
  1. Man vill visa för Sverige att man har förmågan att kunna slå ut ledningsförmågan i ett slag och därmed kuva oss, kort och gott vi skrämmer er nu, passa er för att försöka på något som vi inte gillar.
  2. Man vill påvisa att man är den dominerande makten i Östersjöregionen eller
  3. Man vill påverka Sverige inför ett beslutstillfälle i närtid som gör att Stormakten kan vinna något (läs ekonomiska eller säkerhetspolitiska fördelar).
Men en annan aspekt som man måste väga in i varför man väljer att göra detta är teori vs praktik. Alla nationer har planer på ett eller annat sätt hur man skall agera i händelse av ofred. Svenska Attackeskadern hade t ex under hela kalla kriget planer på hur man skulle anfalla utskeppningshamnarna i Baltikum. Ett tydligt offensivt stridsföretag. Mig veterligen övades aldrig detta mot Baltisk kust.
Att Stormakten har planer på hur man skall anfalla Sverige tror jag att man inte skall hysa några som helst tvivel om. Dessa planer spelas det säkert på rent teoretiskt likväl som vi genomför stabsövningar där vi spelar på våra planer för hur vi skall agera i händelse av ofred.
Men att omsätta dessa teoretiska planer i renodlade övningar mot den tilltänkta nationen och inte på ett övningsfält någonstans, tyder på att det måste vara sanktionerat från en hög nivå (läs politisk nivå). Det är ett högt politiskt spel man spelar när man väljer att genomföra en så pass offensiv åtgärd, för den går att följa och tyda.
Punkten två är den lättare frågan att besvara d v s hur gör man då detta. För att kunna börja besvara denna måste man först identifiera vilken vapenlast kan TU-22M3 bära för fjärrbekämpning som det rör sig om i detta fall. Det är då antingen AS-4 Kitchen eller AS-16 Kickback (observera att det även kan vara andra robotar som ej framgår av öppna källor).

–>

AS-4 KITCHEN
AS-15 KENT
AS-16 KICKBACK
Räckvidd
600 km
Räckvidd
Ca 300-600 km
Räckvidd
300 km
Hastighet
Mach 4,6
Hastighet
Mach 0.48-0,77
Hastighet
Mach 5
Styrsystem
Tröghetsnavigering
Styrsystem
Tröghetsnavigering
Dopplerradar
Styrsystem
Tröghetsnavigering
Målsökare
Signalsökande
Radarsökande
Målsökare
Terrängigenkänning
Värmesignatur
Målsökare
Signalsökande
Radarsökande
Stridsspets
900 kg
Stridsspets
410 kg
Stridsspets
150 kg

Ser man till räckvidd på de två robotarna, hade AS-4 varit det mer långräckviddiga alternativet, dock har den många år på nacken, medan AS-16 är ett mer modernt alternativ. Mest troligt är det AS-16 de övade insättande med utifrån SvD uppgifter om att styrkan delade upp sig med en del som gick söderut. Då når de mål i Sydsverige.
Vi får då anta att vi har en rote SU-27 samt en TU-22M3 i området N-V Gotska Sandön som övar mot mål i Stockholmsområdet. Samt en rote SU-27 och en TU-22M3 V Gotland m h t räckvidd hos AS-16 som övar mot mål i Sydsverige.
Men vad övade man insättande mot då? Återigen två följdfrågor:
  1. Antingen själva ledningsplatsen eller
  2. dess utpunkt d v s där informationen går ut från ledningsplatsen.
Tittar vi på det första alternativet, motståndaren vill slå ut själva ledningsplatsen, så är det en klart negativ världsbild som tornar upp sig. Svenska ledningsplatser är i huvudsak fortifikatoriskt skyddad i urberget d v s ett bergrum. Detta ger mer eller mindre fullständigt skydd mot konventionella laddningar medan dess förmåga att motstå kärnvapen är mer begränsat. Vad insättande av kärnvapen innebär tänker jag inte beröra, det kan vem som helst räkna ut vad det är som händer.
Problematiken med att utnyttja konventionella laddningar mot ett bergrum är det att den måste kunna passera metervis av berg o dyl och fortfarande bibehålla sin sin verkansdel intakt. Då tänker vän av ordning ja men precisionsvapen. Ja det är ett alternativ isåfall krävs det belysning av målet för det är mycket lätt att förvilla en robot som ej går mot en tydlig led stråle. Isåfall har man kartlagt vilken del av ledningsplatsen som är sårbar där roboten kan penetrera in.
Men om så är fallet att man övade insättande av konventionella vapen mot själva ledningsplatsen fyller övningen INGET syfte om det inte fanns personal på platsen som övade själva belysningsförfarandet. För annars hade TU-22M3 planen likväl kunnat öva att fara i cirklar eller åttor på ett övningsfält över land någonstans. Vilket också innebär att TU-22M3 kan ta annan vapenlast än vad jag har funnit eller att uppgradering har skett av någon av robottyperna.
Punkten 2, vi har sett i fakta delen att AS-16 finns i en signalsökande variant. Detta talar för att det man övade var insättande av signalsökande robot mot ledningsplatsens utpunkt. Problematiken med att slå mot utpunkten är att man har vanligtvis garderat sig och har flera och sen är hela FTN uppbyggt på ett sådant sätt att man skall kunna motstå bekämpning d v s informationen skall kunna ta en annan väg.
Det innebär att Stormakten vet vilka delar av FTN man måste slå ut för att kunna göra ledningscentralen oförmögen att kunna skicka ut information och därmed leda sina stridskrafter. Att kunna gör det är heller då inget problem då TU-22M3 kan bära upptill 6 st AS-16. Sen hur många delar av FTN man måste slå ut har jag ingen aning om.
INNEBÖRD
Vad innebär allt detta då:
  1. Stormakten har uppdaterat krigsfall Sverige och de teoretiska spelen ger inte längre svar på vad som är möjligt att genomföra utan man måste pröva de rent praktiskt.
  2. Fler övningsföretag mot Sverige kommer mest troligt att genomföras på ett eller annat sätt. Luftstridskrafterna har börjat vilket vi har sett, då bör Marinstridskrafterna komma snart också.
  3. Försvarsmakten bör se över sina säkerhetsskyddsplaner, för tydligt är att Stormakten vet mer än vad som är nyttigt för oss.
SLUTSATSER
Mycket text för att komma fram till det kärnfulla d v s slutsatserna. Utifrån ovanstående resonemang ser jag två tydliga slutsatser. Det man övade var själva inledningsförfarandet av ett angrepp på Sverige och det man övade var hur man skall slå ut ledningsförmågan.
Men det är viktigt att förstå bakgrunden (om det nu finns någon relevans i det jag skrivit i inlägget) för det ger upphov till en stor mängd övriga följd frågor. För kan det vara så att det Karin Enström egentligen menade med läckor, var att sekretessbelagd information hade läckt ut till Stormakten innan långfredagen?
Nåja nu var det nog mest troligt läckorna som avslöjade att ”Kejsaren är naken” som avsågs.
–> Uppdatering 23:09 (130504):

  • Hade bommat att TU-22M3 även kunde bära AS-15 KENT, tur att det finns observanta läsare och så fick man rota fram Janes i boklåderna.
  • Kommer inte ändra något i ovanstående resonemang. Den förlängda räckvidden gör att de når ännu längre ned i södra Sverige, men positionen torde fortfarande vara ungefär densamma V Gotland m h t gränsdragning.

Europeisk försvarsmakt

Blir ett kort inlägg idag dels för att man har annat att göra dels för att jag jobbar på ett inlägg om Stormaktens mekaniserade brigadstruktur, nedbruten från Brigadens topp till enskild grupp. Vilket kan vara av intresse för Jägarförbanden så de kan utläsa vad det är som kommer när man ligger på oplats och rapporterar eller vad våra manöverbataljoner kan tänkas stöta på.
Victor Zetterman skriver i sitt inlägg på Newsmill att det är hög tid att EU bildar en militärallians med förmågan att verka. Jag förringar inte på något sätt hans tankar kring detta utan vill mer påpeka några inneboende fel i EU som gör att det skulle bli mycket svårt för EU att få till en fungerande militärallians.
Några reflektioner kring svårigheten med EU som militärallians:
  1. Den första fundamentala frågan är VARFÖR skulle ett EU land som är med i NATO ens tänka sig att gå med i ytterligare en militärallians? Svaret hos de EU länder som är med i NATO blir nog NEJ inte ytterligare en budgetpost. Därav finns inte underlaget av nationer för att bilda en seriös allians med en hög grad av förmågor och verkans delar.
  2. EU är i dagsläget i min mening en mycket skör union, se bara på hur Euro staterna börjat misstro varandra och vilken skörhet som finns inneboende inom union på en sådan pass enkel sak som att valutan börjar svikta, vad händer då i händelse av ett fundamentalt förändrat säkerhetsläge. Att då tro att man skulle lyckas sjösätta en militärallians inom denna skörhet är definitivt att drömma…
  3. För att vara en fungerande militärallians krävs det fungerande lednings- och sambandsstrukturer som gör att samtliga parter kan tala med varandra utan hinder. Läs t ex Länk 16 är ett sådant exempel. I dagsläget har NATO sådana fungerande system, NATO och läs USA kommer aldrig någonsin släppa på dessa system till EJ NATO medlemmar, därav krävs det att EU tar fram egna sådana system så att dess medlemmar kan tala med varandra. Alla som ens varit i närheten av dessa system vet vilken process det är bakom att ta fram dessa, hur länge har inte svenska FM hållit på med t ex SLB och det är ju inte klart än.
  4. Nästa del är också att som militärallians måste man kunna mäta sig med övriga som ej är med i sin militära allians. Ser vi då vad som gränsar mot EU så är det Ryssland med sin varierande arsenal av vapensystem samt det viktigaste Kärnvapen. Ja nu tänker säkert vissa vadå man är ju tokig om man använder dessa. Ja det är man MEN som allians måste man kunna mäta sig med det också. Inom EU är det enbart två nationer som har kärnvapen detta är Storbritannien och Frankrike. Tillsammans så utgör dessa två nationers kärnvapen ingen större avskräckningsförmåga samt att första- och andraslags förmågan är ytterst begränsad.
Sedan så är det i min mening en misstro mellan nationerna inom EU, har jobbat med de tre största ländernas (Storbritannien, Frankrike och Tysklands) Försvarsmakter och de är rätt duktiga i min mening att kasta skit på varandra, misstro varandra och framför allt förstöra operationer för varandra i skarpa insatsområden (varit med om det själv vid två tillfällen).
Civiliserad har vi heller inte blivit, för 30 år sedan var SBS på väg in i en Fransk hamn och spränga ett lastfartyg som bar på en last av Exocet robotar med destination Argentina.
Sen är det helt riktigt att USA är på väg att dra sig ur Europa med sina förband precis när pendeln håller på att svänga rent säkerhetsmässigt i Europa. Men det måste sättas in i sin kontext dels måste USA genomföra besparingar dels har en Västlig strategisk riktning (läs Kina) öppnas vilket USA måste ta ansvar för. Därav att USA menar att Europa måste ta ett större ansvar för sin säkerhet, men de har på intet sätt tagit bort sin säkerhetsgaranti från de Europeiska NATO medlemmarna.
Därav att USA ansvarar för NATO:s västliga strategiska riktning och Europa för NATO:s östliga strategiska riktning (läs mot Ryssland och CSTO)
För att EU skall kunna bilda en seriös militärallians krävs en fundamental förändring läs USA går ur NATO eller NATO självhavererar av någon anledning (ur min mening om man läser mellan raderna har det börjat spricka lite grann i alliansen så man kan ju inte hålla det för otroligt). Då först finns grunden, intill dess är det NATO som gäller.
Men för att återknyta till Zettermans argument det är helt riktigt att Europa måste ta ansvar för sin säkerhet, men vägen för det går genom NATO inte att EU skall ge sig på ett projekt som de i grund och botten inte togs fram för.

Exempel på förmågehöjning

BAKGRUND

Detta är mina egna tankar och funderingar så jag kan vara ute och cykla som vanligt…
Det talas ju oftast om att man går från en låg nivå eller befinner sig på en låg nivå inom Stormakten. Nedan kommer jag till del beröra Österjömarinens Spetsnazförbands utveckling och till del även Spetsnaz nuvarande utveckling inom Stormakten. Det vill säga så kallad förmågehöjning från en nivå till en annan.
Detta bygger på indicier så finns inget som säger att det här så här, utan det är ett flertal olika artiklar kring utveckling inom specialförbandsområdet samt utrustning som krävs för att kunna genomföra marina specialförbandsföretag som vävts samman till en artikel, därav risken att det kan vara helt fel.
Spetsnaz är enkelt beskrivet ett samlingsnamn för förband med särskilda uppgifter, då främst av karaktären strids– och spaningsföretag på nära djupet eller på djupet av en motståndares gruppering. Inom begreppet ryms även Generalstabens underrättelseavdelnings förband samt Säkerhetstjänstens förband.
Således är det en hybrid som gömmer många olika förbandstyper inom sig, men kvalitativt har de en nivå av Svenska Jägarförband under värnplikts eran till vårt nuvarande specialförbandssystem
d v s kvantitet blandat med kvalitet.
Historiskt har Spetsnaz funnits i olika skepnader sedan VK II. Förbanden kom att lida svårt när Sovjetunionen föll samman och dess lågvatten märke kom vid Beslan 2004 när de istället för att genomföra en gisslan räddning, mer genomförde en konventionell inbrytning/rensning av den skola där terrorister hade förskansat sig.
Efter denna incident började en omdaning av förbanden, vissa förband lades ned, vissa omorganiserades för att man skulle erhålla en bättre uteffekt. Att förmågan hade höjts visade sig 2008 när en bataljon ur ett Spetsnaz förband var först in i Georgien och uppvisade en hög grad av förmåga.
Stormakten har insett att dessa förbandstyper är värda att satsa på och är de som de kommer utnyttja i olika verksamheter och de kommer vara i första ledet men vart står förbanden idag?
Tankar finns att de ryska specialförbanden skall samordnas in under en central ledning och därmed även erhålla en mer centraliserad utbildningsplattform för att kunna uppnå en högre uteffekt. Tanken är att denna ledning av specialförbanden skall lyda under den ryske Överbefälhavaren om de nu menar den militäre eller presidenten är oklart.
De ryska specialförbanden skall genomföra en satsning på utbildning och övning under de närmsta två till tre åren satsningen kommer att få kosta ca 300 miljoner dollar. Detta för att erhålla en högre förmåga att lösa sina ålagda uppgifter. Denna satsning är även kopplad till den tänkta centraliseringen och centrala ledning av specialförbanden för att kunna uppnå ett femte strategiskt kommando (läs de fyra militärdistrikten räknas som strategiska kommandon även).

Utrustningsmässigt verkar Spetsnaz förband vara mycket prioriterad de tillförs ny utrustning fortlöpande. T ex har de marina specialförbanden erhållit en dykbåt liknade den som svenska kustjägarkompaniet har utprovat. Syftet med dykbåten är att dolt kunna transportera attackdykare till ett verksamhetsområde och där lösa en uppgift.

Skeppsföretaget Malakhit har tagit fram en stor mängd prototyper för nya miniubåtssystem och Stormakten har även uttryckt sitt intresse för dessa. Dock med motivet att man skall utnyttja dem för hamnförsvar. Nåja det är ett sätt att använda dem men är då inte fasta eller rörliga mineringar bättre? Kostar mindre och kräver även mindre utbildning samt bemanning i att handha.
Tillverkaren har varit mycket tydlig i en artikel att den är avsedd för specialförbands operationer och har mycket god förmåga att hålla sig dold och lämpar sig för att agera i grunda vatten o dyl. Samt att det nämns i en artikel att dessa miniubåtar även skall nyttjas för övriga uppgifter i Östersjön och Svarta Havet. Låt se en miniubåt som kan ta dykare vad kan den utnyttjas mer till?
Denna månad utgick även ett anbuds förförande för byggnation av dyk anläggning för Östersjömarinens dykare i Sankt Petersburg. Anläggningen skulle vara klar inom 2-3 år vilket även är en tidsrymd som nämnt i en tidigare artikel avseende bedömd tidsåtgång för att kunna tilldela ubåtarna (läs från ordern starta tillverkning till användbar, så som jag tolkat det).
Hoppsan här har vi alltså infrastruktur som krävs för att utbilda specialförband i dykoperationer, är ju oftast det som individer utnyttjar för att säga att det omöjligtvis kan ha varit Sovjetunionen som varit i våra vatten för det har inte funnits tecken på infrastruktur för det någonstans. Nåja kanske inte går att finna i Svenska källor men i utländska går det att finna. Sen behöver de heller inte ha varit placerad i Baltikum. Vet av minst en anläggning som fanns i DDR.
En annan sak som förebådar ett mer offensivt agerande i kustnära områden med Spetsnaz är att Stormaktens ubåtar skall ta bort markeringarna som finns på dem. Dessa är enligt min landkrabe uppfattning inte något problem om man skall uppträda ute på havet men om man skall vara i kustnära miljö där man till del måste gå ovan ytan ibland så är det en klar nackdel. För det innebär att man kan bli tydligt identifierad. Vanligtvis krävs det även att ubåten går nära kusten för att t ex släppa av dykarna även om en torr- eller våt dykfarkost utnyttjas.
INNEBÖRD
Vad kan vi då förvänta oss, våra vakande ögon under vattnet kommer nog bedömt få mer att lyssna på under de närmsta åren, kanske inte långt ute till havs men desto mer verksamhet närmre kust, då menar jag inte vår kust. Specialförband kräver mycket övning dels i grunder dels realistiska övningar som prövar själva systemet.
Stormakten har uttryckt tydligt intresse för dessa miniubåtssystem och vi vet att en tydlig satsning sker på specialförbanden samt att dykanläggning skall upprättas. Tre tydliga tecken på att någon vill höja sin förmåga att agera med specialförband i en maritim miljö.
Ett mer offensivt agerande under vatten utöver specialförbands insatser kan även förutsättas då markeringar skall tas bort på ubåtarna med det uttryckliga motivet att de ej skall kunna identifieras för den trolige motståndaren. Sen är frågan vart man kommer märka detta mer offensiva uppträdande, men att Stormakten har något i görningen är helt klart.
Vad som kommer vara svårt att identifiera är vilken förmågenivå de har uppnåt i och med att detta är en sluten värld så är det främst det Stormakten själva vill visa och säga som man kan dra slutsatser av och detta kan även vara vinklad information. Främst för att en specialförbands övning är inte stor och märks definitivt inte på samma sätt som t ex en mekaniserad bataljons.
Vad som också är intressant är den återkommande tidsrymden 2-3 år som nämns i flera av artiklarna. Verkar vara någon som har bråttomt med något till någonting.

SLUTSATSER
Inom en två-tre års period borde vi börja se frukten av den nuvarande satsningen, vilket i dessa sammanhang är mycket snabbt. Det skall ses ur sammanhanget att det svenska specialförbandssystemet hade nått en grundläggande nivå efter cirka 10 år från det att beslut togs.
Men den centralisering som genomförts av de olika förbandstyperna är det som gör att detta kommer gå snabbt. Sprida förmågor slås samman och man får en högre uteffekt av systemet. Samt tävlingsinstinkten hos de som arbetar i dessa förband sporras oerhört för att nå framåt d v s man har en hög pliktförmåga mot uppgiften.
Återigen detta är indiciekedjor så sätt nu inte kaffet eller Valborgs spriten i halsen för mycket, för som jag nämnde högst upp i artikeln jag kan vara ute och cykla helt och hållet.

Ps
Om intresset för Spetsnaz på något sätt väckts kan jag rekomendera boken Spetsnaz – De ryska specialstyrkorna av SMB.
Ds

Fortsättning på nytt säkerhetspolitiskt läge.

Blir ett snabbt inlägg idag rörande hur omvärlden ser på Sverige som nation. Som jag skrev i inlägget om det förändrade säkerhetspolitiska läget så fanns risken att Sverige skulle bli utskrattat rent säkerhetspolitiskt p g a  vårt svaga uppträdande.
Detta har nu börjat på allvar, både från Polen och Estland höjs nu kraftigt kritiska röster kring hur Sverige har skött denna incident. Svd beskriver det mycket bra i sin artikel, Sverige har tappat ansiktet.
Snart har varje västland som har en gräns som ligger an mot Stormakten börjat uppfattat dess agerande som någon form av hot i varierande grad samt att normalbilden har förändrats. Hur kan det då komma sig att vi i Sverige inte gör det, vad ser Karin Enström och Cecilia Widegren som vi övriga inte ser och framför allt vilka rapporter får de från våra känselspröt (MUST och FRA) som vi övriga inte får genom OSINT.
För våra två världsbilder är totalt vända, är precis som om det är parallella dimensioner, vi har den negativa medan sittande regering och Försvarsberedning har en positiv. Vad som också är anmärkningsvärt är att Regeringen sitter helt tyst de säger inte ens något om dessa rapporter.
Men troligtvis vet de att de har ”skitit i det blå skåpet” ordentligt nu och vad de än säger i säkerhetspolitiska frågor, så kommer de EJ få något gehör från resten av Europa. Detta är själva grundbulten i varför vi måste kunna hävda vårt territorium, klarar vi inte det kan vi inte påräkna hjälp och vi kommer tappa anseende samt ingen bryr sig om vad den moraliska stormakten Sverige säger.
Finns en liknelse som jag ofta brukar använda för att beskriva hur säkerhetspolitk fungerar mellan nationer. Tänk er små barn i sandlådan på förskolan, den som är störst tar oftast den bästa och roligaste leksaken, gärna av någon annan också som hade den egentligen. Det fungerar exakt likadant mellan nationer är man svag så är det alltid någon starkare som försöker sko sig på den svage.
Detta måste folk förstå, det går inte längre att lulla omkring i någon grandios dröm om att världen är fredlig och vi alla kommer sitta och sjunga ”we shall overcome” trots att moderaterna har provat det en gång tidigare, det gick ju inte så bra som vi alla vet. Det funkar inte så och kommer aldrig funka så. Betänk bara hur ni själva beter er när ni anser er förbigångna av någon anledning på er arbetsplats!
Det är inget annat än defaitism säkerhetspolitiskt från vår sittande Regering, nu om nån gång krävs det krafttag för gör de inget nu när omvärlden raljant sagt skrattar oss i ansiktet, kommer vi definitivt ha förlorat vårt anseende.
Fredrik Reinfeldt dags att agera rollen som Nationens starke man. Det är det här du valdes för att kunna klara av. Klarar du inte trycket, ta då ett steg åt sidan, precis som du borde ha lärt dig under din GU vid Sveriges urjägarförband!

Uppdatering 2013-04-30 20:54:

En vän länkade till en mycket bra videosekvens hur Europa har ändrats sen 1000 ekr intill nu, tror våra folkvalda att det har upphört att gälla även nu? För personligen tror jag inte att människan har utvecklats så mycket moraliskt på 1000 år när väl ”skiten träffar fläkten”. Men vad vet jag som enkel jägarchef…

Övningsmönster del 1 – Zapad’09 och larmövningar

BAKGRUND
Detta är mina egna bedömningar så jag kan vara helt ute och cykla i saker.
Det talas ju ofta och väl från våra två mest ledande försvarspolitiker Cecilia Widegren och Karin Enström att Stormakten har en låg nivå. Ett av de enklaste sätten att bedöma ens motståndares förmåga är att följa dess övningsverksamhet. – Därav att ett signalspaningsflygplan la sig i den smala remsan av internationellt vatten mellan Öland och Gotland. Sen är ju frågan varför den la sig där m h t att övningen i huvudsak skede vid två platser Enköping och Boden och det finns då bättre ställen att lägga sig på än mellan Öland och Gotland. Men varför den var där lär vi aldrig få reda på.
Stormakten har enkelt sett tre strategiska riktningar vilket även inriktar dess övningsverksamhet, det är den Västra, Södra och Östra riktningen. Varav tyngdpunkten med förband trots vad vissa säger ligger i den Västra riktningen.
Fokus är att i den Västra riktningen kunna möta en högteknologisk motståndare, i den Södra riktningen kunna möta en irreguljär motståndaren och i den Östra riktningen kunna möta ett massanfall.
Fokus på övningsmönstren är den taktiska och operativa nivån. Vi kommer således ej titta på enskild soldats nivå dvs hur väl träffar han, tar han en korrekt eldställning. Ej heller stridsteknisk nivå d v s hur väl tar plutonen eller gruppen en stridsställning eller samordnar eld och rörelse. – Detta är saker som vår motståndare i Afghanistan väl klarar av så då får man förutsätta att Stormakten gör det likväl med en relativt lång värnplikt.
Fokus kommer ligga på taktisk nivå i allmänhet och den operativa nivån i synnerhet det är där vi kan se om Stormakten har en låg, mellaneller hög förmåga. Övningsverksamheten som vi kommer titta på är Zapad-09 samt de två s k beredskapsövningarna som har genomförts av Stormakten under första kvartalet av 2013.
Några av de mer intressanta ingående momenten i Zapad-09:
  • Utöva ledning på långa avstånd med försök till ett integrerat ledningssystem. På ren svenska ha en gemensam lägesbild över allt som sker och kunna utöva ledning av detta från en annan plats. Den gemensamma lägesbilden gör att man kan agera snabbare och fatta mer avvägda beslut.
  • Luftlandsättning med bataljonsförband som understödjs med jaktflyg i syfte att skydda själva luftlandsättningen samt attackflyg i syfte att bekämpa markmål som skulle kunna försvåra/störa återsamling samt avmarsch från luftlandsättningsområdet.
  • Landstigning med bedömt bataljonsförband som understödjs med marin- och luftstridskrafter. På ren svenska flyget bombar platsen och fartygen skjuter sönder den så att markförbanden i lugnan ro kan gå iland.
  • Utöva luftförsvarsledning intrigerat med Vitryssland. Dels leda eget flyg dels luftvärn.
  • Öva försvar mot en högteknologisk motståndare. – Enligt Stormaktens agerande är anfall alltid bästa försvar. Här simulerades även utnyttjande av taktiska kärnvapen för att nå framgång i sin anfallsrörelse (Stormakten har inte erkänt detta men bedömare gör gällande så).
  • Mobilisering samt transport av förband.
De slutsatser man kan dra av detta är att Stormakten kan samordna striden lokalt på platsen utan större hinder d v s taktiskt klarar han av att lösa sina uppgifter, om än med föråldrad utrustning. Rent operativt stötte Stormakten på problem, dels försvårades hans transport av förband, dels uppstod ledningsproblem, dock var ledningssystemen under utveckling när övningen genomfördes så några större slutsatser är svåra att dra.
Således borde man riskfritt kunna säga att Stormakten hade en mellan nivå rent taktiskt under Zapad 09 och var någonstans mellan låg och mellan nivå rent operativt främst kopplat till brister i ledningssystem och förmåga att kunna transportera sina förband.
Beredskapsövning 1(130218-130221) Denna beredskapsövning för den största av sitt slag under de senaste 20 åren hos Stormakten. Det Stormakten ville pröva var främst sina ledningsförmåga samt ledningssystem. Förbanden som prövades var inom Centrala och Södra militärdistriktet.
Vad som övades var bl a:
  • Luftburen förflyttning av förband.
  • Luftstridskrafterna övade luftstrid samt markmålsbekämpning.
  • Förflyttning för att därefter lösa stridsuppgift ur marschgruppering.
  • Parallellt med denna beredskapsövning övades även de strategiska robottrupperna men det är ett kapitel för sig själv.
Vad som framkom med denna övning var bl a brister i materielen viss materiel fungerande inte, viss materiel gick ofta sönder o dyl samt att underhållsorganisationen ej var korrekt dimensionerad med reparations resurser. Sambandsvägarna för att kunna ta emot larmordern fungerade ej heller tillfredsställande. Luftstridskrafterna fick dock mycket beröm framför allt avseende markmålsbekämpning likväl fick luftlandsättnings trupperna detta.
Beredskapsövning 2(130328-130330), denna övningen syftade till att utvärdera beredskapen hos olika förband samt dess förmåga att kunna interagera med andra vapen- och truppslag och borde ses som en uppföljare till den första för att se om ledningstider har förkortas och om förbanden kan inta en högre beredskap på kortare tid (läs alla förbandschefer vet nu att detta kan inträffa och därmed snäpper man upp sig själv).
Vad som övades var bl a:
  • Förflyttning av luftlandsättningsförband från annat militärdistrikt i syfte att lösa stridsuppgifter.
  • Landstigning med marininfanteri.
  • Luftförsvar till sjöss, – ofan måste man kunna sådant också och ha vapensystem till det, tur man som jägarchef vant sig att inte ha något luftvärn…
  • något som frekvent nämndes var nyttjandet av dessanter ett begrepp som levt kvar sedan VK II hos Stormakten. Detta är kort och gott specialförband eller specialförbandsliknande enheter (läs svenska jägarförband). Dessa utnyttjades vad som skrev för att rekognosera stränder men man kan nog även förutsätta att det genomfördes stridsföretag vid och längre in från kusten, främst då av Generalstabens Spetsnaz förband som även deltog. Detta kommer beröras i en senare artikel som ett exempel på förmågehöjning, fokus kommer då ligga på Östersjömarinens Spetsnaz förband och inte Svarta havs flottans som nu var fallet.
En intressant aspekt är att man hade flyttat landstigningsfartyg från Östersjöflottan till Svarta havs flottan, dessa deltog dock ej i landstigningarna men de deltog i övningarna som en ”skenlandstignings” styrka. Detta innebär att övningen var planerad sedan ett tag tillbaka för att kunna ha rätt antal fartyg under själva övningen.
Fokus på denna övning var främst maritim verksamhet. Det vill säga förbandens stridsvärde testades i en rad olika moment för att se vilken nivå de håller. Detta görs även hos oss i Sverige men det brukar föranledas av punktinsatser på moment som vi vet är dåliga på innan och testerna förbereds i god tid innan, således får man aldrig ett riktigt värde på vart står vi här och nu.
INNEBÖRD
Vad innebär allt detta då, ja:
  1. Övningsmönstret har ändrats, numera klarar Stormakten av att genomföra larmövningar och därefter utan förberedelser kunna påbörja lösandet av en uppgift.
  2. Han kan slå en ovetandes motståndare antingen som utgör ett hot mot Stormakten eller i form av ett väpnat angrepp från Stormakten mot en annan nation m h t att han kan samla förband på kort tid och förflytta dessa en lång sträcka.
  3. Stormakten har även sådan materielstatus att han kan genomföra dessa övningar med kort varsel, vilket rimmar mycket illa med vad vissa försöker få oss att tro rörande statusen hos Stormakten. Dock har han brister i sin materiel främst avseende den som ej blivit utbytt av anledningen att de börjat få för många år på nacken, men dessa brister börjar vi även lida av.
Jag vill återknyta till de fartyg som man flyttade från Östersjöflottan till Svarta havs flottan. Troligtvis hade världens underrättelsetjänster upptäckt denna förflyttning men inte lagt någon större notis om dem m h t att man flyttar fartyg mellan flottorna hela tiden (bl a har man nu börjat flytta fartyg från Svarta havs flottan till Östersjö flottan för Zapad-13).
Men betänk hur fort det gick att samla 7 000 man. Det går rätt fort att trycka in manskap och materiel i landstigningsfartyg, därvid hade man om man valt att göra det erhållit en strategisk överraskning för ingen brydde sig om de fartyg som var på väg till Svarta havet.
Den s k normalbilden börjar alltså att förändras och inte till det bättre, det är då man som analytiker och politiker måste ta sig en ordentlig funderare. Stormakten har på kort tid höjt sin förmåga att kunna agera på ett mycket kraftfullt sätt.
En annan förändringen i normalbilden är att även om de själva påtalar vad de tycker är lång reaktionstid hos sina förband, så kan de på mycket kort tid när som helst på dygnet börja kraftsamla och därefter förflytta sina förband. Jämför detta med vårt eget 07:30 – 16:30 försvar där varje minut före eller efter renderar i övertid vilket ingen förbands-/enhetschef vill vara tvungen att förklara.
Vad som jag personligen kan tycka är alarmerande och som andra bloggare även tagit upp är att dessa larmövningar likväl skulle kunna vara ett sätt för Generalstaben att öva strategiskt överfall. Kort och gott på ren svenska man slår till när ens motståndare som minst anar det, med en sådan kraft att man kan förlama honom, för att därefter vinna tid och samla de övriga trupperna för att slutligen gå in med de samlade trupperna.
SLUTSATSER
Stormakten har numera ur min horisont en mellan nivå på operativ nivå han kan snabbt samla förband, förflytta dessa långa sträckor och där ur marschgruppering påbörja lösandet av en uppgift.
Det man kan se är att sedan Zapad-09 genomfördes har man höjt förmågan avsevärt hos de väpnade styrkorna hos Stormakten. Ledningsmetodiken och systemen måste även ha förbättras utifrån att man lyckats genomföra två större larmövningar och förflyttat förband mellan militärdistrikten utan större missöden.
De som är insatta i FM tidigare beredskapsplanering vet att vi hade differentierade inryckningar mellan Norra och Södra Sverige av den enkla anledningen att vi alltid skulle ha förband snabbt gripbara för att kunna stå emot ett Strategiskt överfall.
Hur ser det ut i dag då, jo svensk semesterlagstiftning stipulerar ju att en arbetstagare har rätt till 4 veckor sammanhängande semester under månaderna Juni, Juli eller Augusti. Är semestern differentierade inom den svenska FM?!? Jag vet inte men har svårt att tro det för ingen har nog tänkt i de banorna, tyvärr…
Att Stormakten har en låg nivå som våra två främsta försvarspolitiska företrädare gör gällande är inget annat än ett skämt. Nu är det upp till bevis om det Svenska skolsystemet har lyckats producera kritiskt granskande och tänkande individer som kan slå håll på försöket.
Åhh just det Karin Enström sekretesslagstiftningen har inte brutits på något sätt i det här inlägget, är enbart öppna källor som utnyttjas dels från FOI dels från säkerhets- och försvarspolitiska institut dels från massmedia dels från internet som helhet. Vad är nästa ”ny moderata” steg göra som vissa andra nationer begränsa internet så det passar ens egen världsbild?