Författararkiv: Johan Wiktorin

Allt var inte bättre förr – snarare lika illa (Del 1)

Av Karlis Neretnieks, generalmajor, tidigare chef för Försvarshögskolan, brigadchef mm.
Ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Många är idag förvånade över den politiska yrvakenheten över vad som sker i Ukraina, oförmågan att i försvarssammanhang planera i tid, och inte minst svårigheterna att när det gäller militära ting enas om substantiella åtgärder. De borde inte vara förvånande.

I helgen botaniserade jag lite i min bokhylla och fann bland annat boken ”I rikets tjänst”. Generalen Carl August Ehrensvärds memoarer, en ledande och i många stycken tongivande officer under 1930- och 40-talen, som med tiden blev Chef för Armén. Förutom att den beskriver hans militära karriär (läsvärt det också), så innehåller den avsnitt där han redogör för processen kring 1936 års förvarsbeslut, de svenska reaktionerna på Münchenöverenskommelsen 1938 och den försvarspolitiska utvecklingen fram till och med andra världskrigets utbrott.

Det är inte min avsikt att dra några långtgående paralleller med situationen då och med vad som sker idag. Mitt syfte är att genom ett antal citat, kursiverade, försöka förmedla den känsla av igenkännande, och i vissa stunder förstämning, som jag fick när jag ägnade söndagen till att läsa om delar av boken. De små texterna, inom parentes, nedanför citaten är förklarande tillägg av mig.

Inför försvarsbeslutet 1936

Allan Vougt var en av de främsta som pläderade för reservationen. Det gav ett ”neutralitetsförsvar”, något försvar för rikets självständighet erfordrades enligt hans mening inte.

(Allan Vougt, riksdagsman, senare försvarsminister. Reservationen innebar att Krigsmakten inte skulle ha någon reell krigföringsförmåga, utan var inriktad mot territoriell integritet i händelse av krig i omvärlden.)

Flera talare kritiserade att faran från det upprustande Tyskland nämnts. Elof Lindberg gick så långt att han protesterade mot att Adolf Hitlers fredsvilja hade betvivlats och framhöll att man i Frankrike tagit Rhenlandsmilitariseringen med lugn.

(Elof Lindberg, riksdagsman. Rhenlandet återbesattes av Hitler i mars 1936, det i strid med Versaillesfördraget som angav att det skulle var en demilitariserad zon mellan Frankrike och Tyskland)

”så blir det kanske i dessa länder svårt att hålla de professionella upprustningsivrarna tillbaka”

(Elof Lindberg, riksdagsman. Ett uttalande avseende vad svensk upprustning skulle kunna leda till i Norge och Danmark)

Statsministern var försiktig. Mycket tyder på att han varit beredd att ansluta sig till utskottsförslaget (viss upprustning). Men en av hans inflytelserikaste män, Ernst Wigforss, ville något annat. Han önskade att regeringen skulle falla på försvarsfrågan, då skulle ett utmärkt läge erhållas inför höstens andrakammarval.

(Statsminister var Per Albin Hansson, Ernst Wigforss var finansminister)

Den andra, och avslutande, delen kommer imorgon och omfattar tiden från Münchenöverenskommelsen 1938 och fram t o m 9 april 1940 (det tyska överfallet på Danmark och Norge).

Gotlandsbolaget – Var god dröj

En av de mest omstridda frågorna bland försvarsintresserade är hur Gotland ska försvaras vid en konflikt i närområdet. I Korridoren till Kaliningrad använde jag mig av idén med det rörliga insatsförsvaret.

Vi har haft flera intressanta inlägg senaste året om Gotland, senast generalmajor Karlis Neretnieks om varför och hur Gotland bör försvaras liksom att det ibland krävs särskilda lösningar. En annan som haft stort engagemang är Skipper som skrivit på sin blogg om utformningen redan för två år sedan liksom Lars Wilderäng som nyligen hade ett intressant inlägg med många illustrationer om hur Gotland skulle kunna försvaras från fastlandet.

Likaså har USA:s förutvarande militärattaché Bruce Acker skrivit om Gotlands betydelse och jag försökte svara honom på samma språk, men det var ett tag sedan. Därför skulle jag nu vilja bemöta idén om att det rörliga insatsförsvaret utan permanent närvaro på Gotland är den optimala lösningen.

……………

Eftersom Försvarsmakten flera gånger har intygat att Gotland är militärstrategiskt betydelsefullt, så förvånar det en smula att myndigheten inte vill ha någon form av permanent gruppering på ön. Det är väldigt svårt att tänka sig konflikter i närområdet, där ön inte får betydelse för olika aktörer i regionen förutom oss själva.

General Sverker Göranson menade i Ekots lördagsintervju att det behövdes stora investeringar i infrastruktur och att det därför var bättre att lägga pengarna på att fullfölja reformen istället. Markstridsförband kunde flyttas över till Gotland från Skövde på en dag hette det. En hastighet jag ställer mig mycket skeptisk till. Och vilken infrastruktur en eller två bataljoner skulle luta sig emot för att kunna operera på ön frågade tyvärr inte Monica Saarinen om, men det kan inte varit den som inte blev byggd i alla fall.

Förmodligen är man fångad i en bild av ett stort kasernetablissemang samtidigt som de politiska konsekvenserna av Rysslands agerande på Krim ännu inte sjunkit in. Nu, om någon gång, hade det funnits tillfälle att gå till regeringen och begärt en extra investering för viss infrastruktur.

Man kan tänka sig att statsmakterna faktorerar in att andra stater med sina resurser ska skydda Gotland indirekt genom exempelvis ett luftvärnsparaply utgående från örlogsfartyg med Aegissystem som kan uppträda i Östersjön. Andra varianter är att förstärka med ett luftburet förband som man lät Tyskland göra under övningen i somras i en annan kontext. Problemet med denna typ av antaganden är att känsligheten blir ganska stor vid en analys av realiserbarheten.

Först måste de andra staterna ta ett politiskt beslut att engagera sig. Sjöstridskrafter har i och för sig den fördelen att de kan åberopa den fria navigeringsrätten, medan ett beslut att sätta in markstridskrafter från luften är ett mer genomgripande och svårare beslut.

När det politiska beslutet sedan är fattat ska man sedan ha en militär förmåga att utföra det hela. Eftersom Ryssland numera har en förmåga att upprätta ett hyggligt integrerat luftförsvar över delar av Östersjön utgående från luftvärn och flygstarter från Kaliningrad jämte egna sjöstridskrafter med bra luftvärn, så är det svårare att ta risken med en luftlandsättning. När det gäller Aegisfartyg från exempelvis USA eller Nederländerna, så ska dessa ta sig hit och sedan uppträda i Östersjön. Det innebär att det kan ta ett antal dygn innan en sådan stridsgrupp är på plats i teorin.

De ska dessutom uppträda mot ett eventuellt ubåtshot, vilket ytterligare komplicerar operationen. Kring en vecka är min bedömning att det skulle ta att få en sådan styrka på plats i södra Östersjön. Som jämförelse kan nämnas att det tog mer än en vecka innan USS Truxton gick in i Svarta havet med anledning av Krim. Vid kraftigt ökad spänning i Östersjöområdet kan all beslutsfattning gå snabbare, men det ligger inte färdiga marinstridsgrupper och väntar i Kattegatt i varje sekund.

Samma känslighet ligger inom vår egen nationella beslutsfattning. Först ska regeringen ta beslut i frågan, där en djup diskussion om eskalation kan förutses. Hur kommer en förstärkning att uppfattas? Olika röster för och emot. Det är bara att gå till det ”spel” som genomfördes i Sälen 2010, där [Edit 10:25] de ledande utrikes- och försvarspolitikerna resonerar om beslutsfattningen.[Slut edit]

Sedan kommer då den militära förmågan att genomföra överskeppning av mekaniserade förband till ön under ett liknande ubåts- och flygattackhot, ett företag som skulle ta minst tre dygn från larm att genomföra i verkligheten. Eftersom man inte har någon infrastruktur på Gotland, så skulle man dessutom vara tvungen att medföra huvuddelen av den ena logistikbataljonen för att kunna försörja dessa. Detta i sin tur skulle innebära att kvarvarande förband på fastlandet skulle få en sämre förnödenhetsförsörjning.

Med luftburna förband i helikoptrar och amfibiebataljonen kan det gå något snabbare och de har ett mindre underhållsbehov, men det är också sämre än alternativet att finnas där från början.

Summa summarum innebär detta, enligt min mening, att en operation att förstärka Gotland med markstridskrafter riskerar att bli i efterhand och med uppbådande av väldigt många resurser för att skydda överskeppningen. Vi talar om ytstridsfartyg utan kvalificerat luftvärn, ubåtsjakthelikoptrar vi inte har, minröjningsresurser, eget jaktflyg i luften kontinuerligt, egna flygande stridsledningsresurser aktiverade för att få över två icke-samtränade bataljoner för en uppgift de aldrig övat.

För fartygstransporterna ska dessutom rederier städslas för att ta över de tunga militära styrkorna med sina fartyg som ska tas ur trafik. Även om det går att skriva optioner på kontrakt, så blir det ytterligare en parameter som ska fungera. Inte det försvar som Gotland behöver.

Därmed är vi inne på en annan aspekt, den politiska dimensionen. Om vi har en landsända som alla är överens om har en stor betydelse vid konflikter i närområdet och det finns en risk att befolkningen därför känner sig utsatt – har inte statsmakterna då en skyldighet att förstärka försvaret där? I tider, där det militära våldet är tillbaka i Europa måste vårt strategiska kroppsspråk signalera fasthet, inte vekhet.

Här tror jag att delar av etablissemanget ännu inte tagit in den ruptur som skett i Europa. Vi har inte längre en ökad osäkerhet kring utvecklingen i Ryssland – vi har en ökad säkerhet om att landet nu åter vill expandera och söka kusterna genom att dominera de forna Sovjetrepublikerna.

Vår befolkning, våra grannar och stormakterna måste därför bli övertygade om att vi i varje skede tänker försvara Gotland och att adekvata resurser därför är organiserade, övade och grupperade på ön från början. Det gäller att etablera en ny normalbild.

Jag ska inte fördjupa mig för mycket i utformningen, det har Karlis Neretnieks och Skipper redan gjort förtjänstfullt. Jag vill bara peka på att försvaret måste byggs kring långräckviddiga luftvärns- och kustrobotenheter som försörjs och skyddas. Detta ger förutsättningar för att bidra till stabilitet i närområdet genom långa räckvidder som kan stödja egna och andras luft- och marinstridskrafter.

För övrigt anser Bo Pellnäs att Gotland ska försvaras.

Gandalf i dörren – tumult i Fylke

Igår överraskade finansminister Anders Borg alla genom att i en intervju ange att Sverige behöver skala upp sin försvarskapacitet substantiellt.

Det är ett besked som jag hälsar med glädje och tänker inte titta bakåt när detta nu är uttalat.

En substantiell uppskalning är något helt annat än den linje som gällde intill gårdagen.

Finansministern, vars förtroende hos allmänheten är stort, försöker nu ta sig förbi hela liftkön, där bland annat de egna försvarspolitikerna och Försvarsmakten har talat sig varma för den gamla modellen. Det är tydligt att statsrådet Borg försöker visa vem det är som bestämmer.

…………….

I somras skrev jag om finansministerns tolkning av Tolkien, där jag jämförde honom med Frodo (baserat på hans egna referenser till Fylke).

Min gissning är att det är utrikesministern som är Gandalf i dörren.

Carl Bildt, med sin erfarenhet som omfattar försvars- och säkerhetspolitik sedan 1980-talet, statsministerpost och sitt kontaktnät, har varit den i politiken som snabbast kunna överblicka konsekvenserna av det ryska agerandet med Urban Ahlin hack i häl.

Det är en efterlängtad kursändring för att få försvarspolitiken att balansera en aktiv utrikespolitik. Finansministern försökte igår givetvis lägga skulden hos Ryssland, landet är mer nationalistiskt och mer oberäkneligt än vad vi föreställt oss. Andra partier har faktiskt försökt att varna de nya moderaterna för möjliga följder av Rysslands förmågeökning.

Men, det är som sagt aldrig fel att ändra uppfattning och folkpartiledaren Jan Björklund har nu fått en stark vapendragare när det gäller vikten av att byta doktrin, sedan finansministern till och med talat om att vi kunde behöva resurser ur malpåsen.

Carl Bergqvist skrev tidigare idag om sina rekommendationer för att öka verksamheten i försvaret på kort sikt. Mycket tänkvärda och intelligenta ord. Senast jag skrev om Försvarsberedningens fortsatta arbete var jag inne på dessa tankegångar.

För att hjälpa Försvarsberedningen med tänkandet kring den långsiktiga utformningen och finansieringen av det nya försvaret, så skrev Oscar Jonsson och jag om Sveriges försvarsidé nyligen. Där opererade jag med antagandet att det att det inte skulle bli några avgörande förstärkningar av anslaget.

Nu när det blivit andra toner från Regeringen, så kommer här den trappa jag föreslog i Sälen för att målmedvetet utveckla större värnkraft och trovärdighet. En plan som inom nästa mandatperiod tar oss till 1,5 % av BNP likt de andra nordiska länderna. En substansiellt ökad försvarskapacitet i jämförelse med idag och en tydlig signal till svenska folket och omvärlden. Vid gynnsam omvärldsutveckling kan man sedan slå av på takten, så länge man också tar tillbaka indexeringen för försvarsmateriel.

Bild1

Alla anslagen utom 1.2 behöver höjas för att öka den sammanlagda systemeffekten. Den goda nyheten för Finansdepartementet är att hälften av pengarna går tillbaka till statskassan i form av inkomstskatt, arbetsgivaravgifter och ibland teknikinvesteringar för lång sikt.

Den 9. april får vi ett första kvitto på hur allvarligt regeringen är beredda att satsa på kort sikt, och sedan kommer oppositionen med sina motioner.

Det i sin tur följs fem veckor senare av Försvarsberedningens rapport, där de långa linjerna läggs. Det är där ledamöterna var och en avkrävs ett ställningstagande som motsvarar deras förtroende och i samklang med deras samveten.

För som jag påmint förut att Sun Tzu skrev i sin första paragraf:

”The art of war is of vital importance to the State. It is a matter of life and death, a road either to safety or to ruin. Hence it is a subject of inquiry which can on no account be neglected.”

Ukraina – Negativa maktförskjutningar för Sverige

Idag sker den olagliga ”omröstningen” på Krim rum, och världen håller andan inför vad som ska komma. De sociala medierna går på högvarv med spekulationer om alla tänkbara utfall. Det är verkligen svårt att förstå vad som händer och hur detta kommer att förlöpa. Om man försöker ta ett eller två steg tillbaka tecknar sig dock en för oss potentiellt farlig bild. Europa håller på att tappa makt och riskerar att bli allt instabilare.

Ryssland

Vladimir Putin har under krisen betecknats som alltifrån ”galen” till ”geni”. Den allmänna visdomen i Väst är att Ryssland kan tvingas på knä genom sanktioner. Jag är inte så säker på att så är fallet. Visst kan riktade sanktioner svida, men många av de oligarker som man siktar på har kommit till nuvarande positioner genom bland annat osentimentalitet och en viss portion hänsynslöshet. Många av dem kommer att hitta vägar runt.

Som jämförelse kan vi se hur sanktionerna mot Iran segervisst ropats ut som lösningen på det iranska atomproblemet, men hittills har inget reellt hänt än nya förhandlingar. Väst med sin alltigenom ekonomiska lins bortser från repression och både det iranska och ryska folkets förmåga att uthärda umbäranden samt ledningarnas förmåga att förtrycka dem.

Ryssland är både starkare än vad vi vill och svagare än vad vi fruktar. På plussidan står att landet, som jag påpekade när krisen var i sin linda, har en välfylld kassakista. Det innebär att man kan få folk att utföra tjänster direkt. Makthavarna har ett lättare jobb när det gäller själva beslutsfattningen i en liten krets också. Med hjälp av statlig kontroll av framförallt TV och kväsande av opposition kan dessa sedan influera befolkningens attityder.

På lite längre sikt pekar kurvorna dock åt fel håll för Moskva. Framförallt riskerar det nuvarande agerandet att skrämma bort investerare som kan hjälpa till att få fart på den eftersatta infrastrukturen. Ryssland är också beroende av att energipriserna hålls uppe, vilket ett lagom småputtrande av små bränder här och där kan borga för.

En del talar för att Ryssland är berett att gå vidare militärt till S och O Ukraina efter helgen, men det är långt ifrån givet. Hur en sådan skulle kunna se ut kan du läsa om här.

Det är lätt att starta en militär konfrontation, men desto svårare att behärska dess utgång. Är Ryssland verkligen beredd att riskera att binda upp sina stridskrafter när den ryska krigsmakten långtifrån är färdigbyggd, särskilt när det gäller de mer högteknologiska försvarsgrenarna? Går Ryssland in och Ukraina försvarar sig riskerar vi ett stort krig i Europa, helt otänkbart för de allra flesta så sent som en månad sen.

Även om min ursprungsprognos färgades av en dos förhoppning (det är alltid svårt att slita sig från dessa i bedömningar), så skulle jag fortfarande inte bli förvånad om Putin försöker byta tempo efter helgen. Med ett manipulerat ja i ”röstsammanräkningen” kan han erbjuda det som omvärlden trängtar mest efter just nu – lugn och ro. Ett förnekande av anslutning till Ryska Federationen efter att Krimborna ”röstat ja”, skulle överrumpla omvärlden som nu är helt inställd på en form av annektering. Ännu elegantare vore dessutom att ”studera Krimbornas vädjan” för att bibehålla handlingsfrihet och därmed tryck på Ukraina under obestämd tid.

Om bara omvärlden accepterar den ryska Monroedoktrinen, så kan presidenten göra affär som innebär ukrainsk neutralitet och Krim som en autonom republik inom den statsbildningen – med Sevastopolbasen kvar i ryska händer förstås. En lösning som låter Ukraina bära de ekonomiska kostnaderna som extra bonus.

Detta skulle ge honom möjlighet att fortsätta byggandet av sin nya krigsmakt, medan Kreml kan fortsätta bygga nya relationer med länder som Egypten och Saudiarabien för att stärka sitt projekt att etablera reell makt inom den ryska intressesfären.

Mottesen mot detta är att Ryssland på grund av sitt agerande tappar fotfästet och inför hot om isolering istället imploderar med stor oreda som följd. Detta skulle mycket väl kunna ske, men det är också en potentiellt farlig utveckling. Den övergripande slutsatsen för Ryssland är därför att landet har äntrat en period av ökad instabilitet och oförutsägbarhet.

USA

Samma intresse av att energipriserna hålls uppe drivs av starka intressen i USA också. Genom sin teknologiska överlägsenhet på området kan landet utvinna skifferenergi som kommer att rita om styrkeförhållandena i världen. Det kan på sikt, vid en tillräckligt hög nivå, innebära att USA:s kreditekonomi kommer att stärkas.

Landet har också fortfarande en stark dragningskraft på omvärlden, inte minst till landets universitet. Detta innebär att försörjningen av mycket kompetent arbetskraft säkerställs för lång tid framöver. Med nya medborgare av asiatiskt ursprung är den kulturella förståelsen av världens nya ekonomiska centrum säkrat.

Med ekonomisk, teknologisk och kulturell styrka kommer USA klara av att upprätthålla sin militära styrkeöverlägsenhet ännu ett par decennier. Detta är den starkast återhållsamma kraften för ryska äventyrligheter, men i takt med den ryska upprustningen kommer den att minska över tid – åtminstone i vårt närområde. Redan idag har USA cirka hälften av sina stridskrafter i Stilla havet.

Ett dilemma som amerikanska beslutsfattare ställs inför är hur man ska förhålla sig till framförallt den kinesiska styrkeuppbyggnaden. Med stärkt ekonomi kommer Kina år för år minska avståndet militärt. Strateger i Washington måste fråga sig, om detta är en önskvärd utveckling. Svaret är antagligen nej, men det betyder inte innebära att man kommer att söka en konflikt innan det är försent.

Däremot kommer man med stor sannolikhet öka stödet till sina allierade i regionen för att motverka kinesisk expansion, ett förhållande som gäller i Afrika också – där kinesisk råvaruexploatering tilltar i styrka.

En oroande faktor när det gäller USA är landets attityder till omvärlden och inre spänningar. Efter en lång kampanj i främre Asien och Mellanöstern, vars grunder delvis bestått av starka kristna övertygelser, så håller USA nu på att blicka inåt. Den förhärskande attityden enligt de senaste mätningarna visar att det amerikanska folket anser att världens länder bör lösa sina problem själva.

Samtidigt tilltar det inre motståndet mot den federala staten. I princip alla delstater huserar en anti-etablissemangsmilis, särskilt framträdande är den i Michigan. Dessa hämtar bränsle från debatten om övervakningsstaten och den fullständiga nedbrytningen av vissa områden som utsatts för stor omstrukturering exvis Detroit.

Ett mer konservativt USA som vänder sig inåt är ingen bra utveckling för USA, men heller inte för Europa och Sverige.

Kina

Medan Väst och Ryssland mäter sina krafter i Ukraina bidar Peking sin tid. Även om det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd häromdagen mot de tretton ja-rösterna framställdes som en seger, så är det noterbart att Kina avstod i omröstningen.

Detta är särskilt intressant som det är en djupt grundad kinesisk politik att territoriell integritet ska respekteras. Trots att Moskva bryter mot detta med väpnad aggression, och trots att Ukraina och Kina så sent som i början av december ingick ett omfattande samarbete. Kina lovade bland annat att komma till Ukrainas undsättning om landet blir utsatt för en kärnvapenattack (!). Kinas frånvarande röst är ingen seger, utan en förlust för Väst och för FN.

Medan Kinas ekonomi och militära apparat fortsätter att växa, så står landet inför flera stora problem. Det rör sig bland annat om miljöförstöring och demografi. I synnerhet det sista är intressant, om man tar sig ned ett lager i befolkningsstatistiken som visar stora regionala variationer i landet. Ett par av provinserna står inför en stark implosion till följd av enbarnspolitiken som dessutom förstärkts av den pågående urbaniseringen.

En tredje faktor är risken för finansiella kriser till följd av spekulation, och förstärkt av korruption. Det gör Kina sårbart för framtiden och därför kommer repressionen att fortsätta, så att social oro inte får fäste i delar av landet. Klarar man det finns det mycket som talar för att Ukrainakrisen stärker Kina på bekostnad av övriga aktörer.

Europa/EU

EU’s mjuka makt eller rättare sagt attraktion är fortfarande ännu stark, även om prognosen på medellång och lång sikt ser dystrare ut på grund av demografiska faktorer. En faktor som EU hoppas ska bidra till fortsatt ekonomisk styrka är ett frihandelsavtal med USA, och det är nog en riktig bedömning.

Europas akilleshäl de senaste åren har istället varit den accelererade nedbrytningen av dess militära makt, något som blivit särskilt tydligt kring Ukraina. Men det är inte bara där. Just nu lever EU’s förmåga att leverera militära resurser till det nya uppdraget i Centralafrikanska republiken farligt, trots att pogromerna där nu bytt skepnad och riktar sig mot muslimer istället. Det är i princip bara Frankrike som har vilja och förmåga att leverera militär kapacitet av tillräcklig storlek för krishantering, fast då för franska intressen i första hand förstås.

Storbritannien har drabbats av en liknande släng isolationism som USA, och vinner de konservativa valet så stundar folkomröstning om EU. Ett Storbritannien som dessutom åtminstone i teorin kan tvingas släppa Skottland och som hyser stort beroende av ryska pengar på Londons finansmarknad kan helt plötsligt befinna sig på drift från Europa istället. En utveckling som i ett historiskt perspektiv knappast gagnar Sverige.

Kvar som central kraft i Europa står Tyskland. Landet vars ekonomi fortfarande är välskött och tillräckligt dynamiskt kan tillsammans med grannen Polen förskjuta tyngdpunkten i Europa markant österut.

Frågan är bara var landet tar vägen i relationen med Ryssland. Den förre förbundskanslern Schröder orsakade stort rabalder i veckan när han uttryckte sig urskuldande om Rysslands agerande. Eftersom Schröder efter han slutat sin politiska karriär tog plats i Gazproms styrelse är det en utmärkt illustration till den allra farligaste maktutövningen Ryssland haft de senaste fem-tio åren, nämligen förmågan att sprida korruptionssmittan till sin omgivning.

Nu sitter en konservativt dominerad samarbetsregering vid makten, men om processen får fortsätta kan det bli en nygammal Ostpolitik med hög grad av anpassning mot rysk makt, om denna fortfarande ökar. Detta förstärks av den tyska energipolitiken som består av ryskt energiberoende och en misslyckad satsning på vindkraft. Trots kraftiga subventioner för vindkraften har de tyska energipriserna för konsumenterna ökat dubbelt så mycket för Tyskland jämfört med övriga Europa. Den ojämna energiproduktionen av vindkraften har också inneburit höga toppar av skadlig kolkraft som ersättning.

Säkerhetspolitiskt måste Sverige därför bevaka var Tyskland tar vägen i sin relation till Ryssland. En uppdelning mellan dessa stormakter av olika intressesfärer som inför andra världskriget måste undvikas till varje pris. Här är särskilt intressant att minnas att den hårdföre ideologen Alexander Dugin, vars reella inflytande i Kreml nuförtiden är svårt värdera, föreslagit att Estland ska tillfalla Tyskland, medan Finland, Lettland och Litauen ska med olika mått av självständighet tillhöra Ryssland.

Värt att veta om denne Dugin är att han på 1990-talet hade en fascistisk period och utverkade starka relationer med extrema rörelser i Västeuropa, något som man kan fundera på när det gäller kommentatorsfälten i europeisk press och så kallade valobservatörer från olika extrempartier runt om i Europa. Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi. Med ökad nationalism, arbetslöshet och social oro kommer instabiliteten öka även här i Europa.

………

Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.

Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.

Försvarsminister Karin Enström angav i våras att Lissabonfördraget innebär att man måste stödja sina grannar i händelse av en attack, medan socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin häromdagen i SVT Forum (minut 22-23) menade att Solidaritetsdeklarationen och EU:s Solidaritetsklasul (42.7) inte handlade om militära förpliktelser, utan om terrorism och liknande fenomen.

Allt jag vill veta är: Vad är det som gäller?

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 10 Framtiden till perrongen

Idag skriver jag på DI Debatt om behovet av omtag i försvarspolitiken.

Vi har kunnat se skeendet komma under en period av år innan Ryssland torpederade Fredshandelsdoktrinen i säkerhetspolitiken. Den utgår från att länder som handlar med varandra inte kommer i väpnad konflikt med varandra. En sympatisk teori, och jag är precis som de allra flesta för handel med omvärlden. Den är ett fundament för svensk ekonomi, men också upplevelser och kontakt med andra.

När det gäller säkerhetspolitiken bortser teorin dock från att det kan finnas starkare intressen för stater, eftersom världens beslutsfattande fortfarande till del styrs av passion och vad vi upplever som irrationalitet. Egentligen begravdes teorin när andra världskriget startade. Tyskland var nämligen en av Storbritanniens viktigaste handelspartner, men sympatiska tankar tar vi gärna till oss och därför återuppstod den ännu en gång.

Den andra delen av artikeln handlar om att Ryssland nu avslöjat (igen) politisk vilja att använda militära maktmedel i stor skala som led i statskonsten. De har denna gång överlistat det västliga underrättelsesystemet genom ett dolt förberett strategiskt överfall. Det är säkert så att man enstaka dygn före inmarschen på Krim anade vartåt det barkade, men den förvarningstiden är alldeles för kort för stora beslut som avskräcker.

Det är inget att skämmas för, ibland blir man överlistad. Brottslingar överlistar polisen med jämna mellanrum för att ta ett exempel. Det positiva är att man kan utvärdera och förändra sitt system inför framtiden. En hel del av underrättelseförmågorna är taktiska och bygger upp en bild underifrån från myriader av detaljer. På den strategiska nivån får dock makrotalen och doktriner större betydelse. Hur mycket rustar man? Vad satsar man på? Vad säger man?

Den avslutande delen handlar om att vi måste förändra vår försvarspolitik. Försvarsministern, vars klokskap jag inte betvivlar, har sannolikt gjort bedömningen att en tidigareläggning av IO 14 (justering till ursprungsplanen) är det som är det politiskt möjliga – och det är säkert helt rätt. Inom regeringen finns ingen aptit på stora kursomläggningar, och från regeringsalternativet finns det heller inget större tryck.

Vad jag försöker beskriva i Dagens Industri är att göra det politiskt nödvändiga. Försvarsreformen går på kryckor, behoven som styr dimensioneringen av försvaret kan inte längre utgå från internationella operationer och incidenter. Vi måste höja förmågan rakt av, för att bidra till stabilitet i vårt närområde – annars kommer tomrummet att fyllas av andra.

Det är inte endast den expansiva grannen, som dessutom råkar vara en stormakt, som gör att vi måste fundera på riskpremien. Händelseutvecklingen i Ukraina kan också bidra till en plötslig implosion med stor oreda. Det är osäkerheten och risken för destabilisering i regionen som vi måste ha en militär förmåga för i syfte att skydda vår politiska beslutsprocess.

Vi måste hjälpa Försvarsberedningen att ta plats vid det allmänpolitiska bordet. Det är ett stort ansvar som åvilar Försvarsberedningens ledamöter, och de kommer att få svara för sig var och en när framtiden anländer till perrongen.

P.S Under dagen kommer förhoppningsvis Korridoren i Kaliningrad ut som e-bok. D.S

Gotland – ibland krävs speciella lösningar

Av generalmajor Karlis Neretnieks, generalmajor och ordförande i avdelning I

Inte blev den här artikeln kortare än den förra (som jag lovade). Men åter stod jag inför avvägningen: en kort artikel riktad till läsare som har god kunskap om olika systems verkan och uppträdande eller något tämligen långt som få orkar läsa – men som kanske även lekmannen tycker är begriplig – det blev det senare./Karlis

I min förra artikel pekade jag på ett antal, i mina ögon mycket starka, skäl till varför Gotland bör försvaras. Jag visade på att öns betydelse för säkerhet och stabilitet i Östersjöområdet hade ökat, relativt tiden för det Kalla kriget. Jag visade också på att de sannolikaste hoten var förknippade med kriser som kan övergå till en väpnad konflikt, eller inledningsskedena av en konflikt. Det är också tydligt att ön utgör ett viktigt mål för Ryssland om man vill genomföra en militär operation i Baltikum, eller hota med en sådan. Ett ryskt innehav av ön skulle kraftigt försvåra Natoinsatser till stöd för Baltikum.

Av just den anledningen skulle Nato antagligen vara berett att gå mycket långt för att hindra Ryssland från att ta ön, men hjälpen kommer inte över en natt. Dessutom, Nato kanske behöver de resurserna i Baltikum. Ur ett svenskt nationellt försvarsperspektiv skulle Gotland kunna utgöra en viktig komponent i försvaret av fastlandet. Jag konstaterade också att försvaret av Gotland måste sökas i en lösning där alla försvarsgrenar samverkar. Ingen försvarsgren, armén, marinen eller flygvapnet kan själv lösa försvaret av Gotland. Det framstod också som klart att föra över större resurser till Gotland vid en kris, eller konflikt, var förenat med stora risker – extremt stora risker.

Frågan som jag ska försöka besvara här är: vilka typer av stridskrafter bör vi ha på ön, och hur bör de organiseras? Där kommer jag utgå från tre styrande faktorer: nyttan av Gotland vid försvaret av fastlandet, minska risken för att ön tas genom ett överraskande anfall och hur framtvinga en stor insats hos en angripare, för att på så sätt få hela Försvarsmakten att kunna bli en del av öns försvar.

Gotlands roll vid försvaret av hela Sverige

Framför allt är det möjligheterna att utnyttja ön som en plattform för långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem som skulle bidra till att avsevärt förstärka försvaret av fastlandet. Med rätt sorts vapensystem på ön skulle vi kunna göra det mycket riskfyllt för en angripare att operera i hela området från Åland i norr till Bornholm i söder och från den svenska kusten i väster till Baltikum i öster (jämför med den potential vi tillskriver ryska system i Kaliningrad).

Sannolikt skulle det framtvinga ett angrepp mot Gotland innan operationer mot fastlandet blev aktuella. Det skulle ge oss tid att försätta försvarsmakten på ”krigsfot” och, i bästa fall, även skapa den tid som krävs för att ta emot viss utländsk hjälp. Närvaron av denna typ av system skulle självfallet också göra att en operation mot Gotland blev avsevärt mer riskfylld för en angripare.

Långräckviddiga system av den typ som skulle behövas finns inte i Sverige, med ett halvt undantag, Robot 15 för sjömålsbekämpning med just nu för kort räckvidd. I båda fallen, luftvärn och sjömålsrobot, borde dock anskaffningen av sådana system ha en mycket hög prioritet sett till Försvarsmaktens behov i övrigt.

Ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem behövs för bl a försvaret av flygvapnets basområden och viktig civil infrastruktur. Delar av ett sådant system skulle därför till rimliga kostnader kunna placeras även på Gotland. Befintliga Robot 15, som idag utgör sjömålsbeväpningen till JAS 39 Gripen och kustkorvetterna, måste snart omsättas. Nya versioner torde ha längre räckvidd än de robotar som används idag. Att i den processen även anskaffa ett antal, i en markbaserad version, som grupperas på Gotland faller sig ganska naturligt.

Det behövs inte så mycket för att framtvinga den önskade effekten, att Gotland måste tas innan ett angrepp kan riktas mot fastlandet. Sannolikt skulle det räcka med i storleksordningen ett kompani av vardera sorten. I båda fallen ca 200 man med 3-4 eldenheter (utskjutningsanordningar) i varje kompani.
Den här typen av förband saknar förmåga att skydda sig mot en angripare på marken. Det behövs därför markstridsförband för att skydda dem. Problemet är speciellt uttalat vid olika typer av överraskande anfall.

Minska risken för ett överraskande angrepp

Ett tidigt innehav av ön kan vara avgörande för Ryssland i det fall man planerar operationer i Baltikum. Genom att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på ön skulle det gå att skapa en ”skyddsmur” mot eventuella Natoinsatser, på och över Östersjön, till stöd för Baltikum. Ett tidigt, överraskande, angrepp pekar därför ut sig som ett styrande hot.

För vår del uppstår därmed behovet av att minska risken för att en angripare tidigt, och med en begränsad insats, snabbt kan ta ön. Det även i situationer där en öppen konflikt ännu inte utbrutit förrän angreppet på Gotland är ett faktum. Skall vi t ex skjuta de första skotten i kriget, då mot transportflygplan som befinner i internationellt luftrum till i stort sett fram till det ögonblick då luftlandsättningar påbörjas. Tveksamt. Anflygningen kanske bara är en maktdemonstration? Dessutom, ju mindre man behöver sätta in desto enklare blir det att genomföra denna typ av angrepp.

Svagheten med ”överraskningsmetoden” är att den måste genomföras med begränsade styrkor för att förberedelserna inte skall avslöja vad som är på gång. Riskerar angriparen att möta kvalificerat motstånd på marken, även om det kan dröja en stund (timmar) så måste han begränsa målsättningen med angreppet. De förhållandevis små styrkor, någon eller några bataljoner (kanske 1000 -1500 man med lätta stridsfordon), som han kan sätta in inledningsvis kan då knappast ges uppgiften ”besätt Gotland”, möjligen blir det då ”ta hamnen för att möjliggöra tillförsel av större styrkor”.

Finns det kvalificerade markstridsförband på ön som snabbt kan ingripa kommer därför möjligheterna att besätta ön med begränsade styrkor minska drastiskt. Markhotet mot våra långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem kommer därmed också bli mindre. Men kanske viktigast, motståndaren kommer att tvingas att tidigt följa upp eventuella kuppanfallsföretag med tillförsel av ytterligare förband. Något som gynnar oss, vilket framgår nedan.

Den enda typ av egna förband som kan utgöra ett tillräckligt hot mot luftlandsatta (eller tidigt landstigna förband), och därmed framtvinga behovet att tillföra mer omfattande förstärkningar, är mekaniserade förband med anfallsförmåga. Stridsvagnar är där en avgörande komponent. Det av två anledningar: den anfallskraft det ger för att möta angriparens tidiga styrkor, t ex för att återta Visby flygplats, men också att det med automatik tvingar motståndaren att tillföra egna tunga mekaniserade förband. Det senare kan i praktiken bara ske sjöledes.

En sårbar, omfattande och tidskrävande operation som kommer att ge våra (och ev Nato) flyg – och marinstridskrafter goda möjligheter att verka. Det även om de är ”sena i starten” p g a basbekämpning, vilseledning, sabotage eller andra åtgärder – något man måste räkna med. Angriparen kommer göra sitt bästa att så blir fallet. Att våra markstridsförband måste vara utgångsgrupperade på ön och mycket snabbt gripbara säger sig självt om det skall vara möjligt att möta denna typ av hot – överraskande anfall.

Framtvinga en stor insats hos angriparen

Syftet med att tvinga en angripare att sätta in stora resurser är tvåfaldigt. En stor operation måste förberedas, det tar tid och är svårt att dölja. Det ökar risken för att vi (och Nato) hinner vidta motåtgärder. Den blir också sårbarare, vi kan komma till verkan med flera olika system.

Det som kommer att vara avgörande för hur mycket en angripare kommer anse sig behöva satsa för att ta Gotland är vilket motstånd han kan förvänta sig på ön, i kombination med svårigheterna att möta andra svenska system som kan påverka hans operation. Ju mer han tvingas föra över till ön desto större hänsyn måste han ta till de ökade möjligheter som våra flyg- och marinstridskrafter får att verka. Fler eskortfartyg och mer jaktskydd måste avdelas etc. Till detta måste han, speciellt om operationen drar ut på tiden, räkna med att olika Natostridskrafter kan ingripa – ekvationen börjar bli svår.

Finns det rimligt stora, kvalificerade, stridskrafter på ön tvingar det också angriparen till en förbekämpningsfas där han måste slå ut t ex luftvärn och kustrobotar innan han vågar påbörja en överskeppning eller mer omfattande luftlandsättningar. Det tar också tid.

Sammantaget, kostnaderna/risken kan i slutändan överstiga vinsten – han avstår från att genomföra operationen.

Vad bör då finnas på ön?

Nyttan av långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem placerade på Gotland redovisades i avsnittet ”Gotlands roll vid försvaret av fastlandet”.

När det gäller markstridsförbanden måste de uppfylla tre krav: mycket hög tillgänglighet, tillräcklig anfallskraft för att göra ett överraskande anfall med begränsade styrkor riskabelt, och att framtvinga en större operation där en angripare tvingas att, främst sjöledes, föra över tunga förband.

Vad innebär det konkret? För att möta, och efterhand kunna slå, luftlandsättningar i storleksordningen två-till tre bataljoner skulle det behövas en stark mekaniserad bataljonsstridsgrupp. ”Diskrepansen” att en svensk bataljonstridsgrupp skulle kunna göra upp med tre bataljoner beror på att ryska luftlandsättningsbataljoner är personalsvaga, bara har lätta stridsfordon och saknar tungt understöd (en naturlig följd av att de skall kunna flygtransporteras och fällas med fallskärm).

Antalet stridsvagnar i denna gotländska bataljonsstridsgrupp bör vara tämligen stort (terrängen på Gotland är ovanligt väl lämpad för insats av stridsvagnar, och en angripare skulle inte själv disponera sådana innan de tillförts sjöledes). Stridsvagnsförband är dessutom tämligen personalsvaga vilket har sina fördelar, något jag återkommer till. Stridsvagnar kan dock inte slåss ensamma varför det också krävs mekaniserat infanteri, luftvärns- och artillerikomponenter.

Den andra viktiga faktorn, förutom att avskräcka från ett överraskande angrepp, den att framtvinga en omfattande operation med sjötransporter, skulle också uppfyllas av närvaron av en mekaniserad, bataljonsstridsgrupp på ön. För att med rimlig säkerhet kunna slå en sådan krävs normalt en styrkeöverlägsenhet av tre till ett, med likvärdiga system. D v s en angripare skulle behöva föra över ca tre tunga mekaniserade bataljoner, artilleri, underhållsenheter mm till Gotland. Det blir en ganska omfattande och sårbar operation. T ex skulle det ge våra ubåtar goda möjligheter att ingripa.

Ett kvalificerat artillerisystem på just Gotland har den värdefulla egenheten att det med en central gruppering på kan täcka nästan hela ön. Det skulle ge oss möjligheter att mycket tidigt (bästa fall inom minuter) påverka såväl luftlandsättningar som landstigningar när de är som sårbarast. För den som funderar på detaljer: ja, det skulle till viss del (dock bara viss) lösa problematiken med att en angripare grupperar system på Fårö. Den avbrutna Archeraffären med Norge borde här ge möjligheter att skapa ett artilleriförband för Gotland till rimliga kostnader av de ”överblivna” pjäserna.

Sammantaget leder ovanstående resonemang till att det på Gotland borde finnas utgångsgrupperat ungefär följande:
- ett långräckviddigt luftvärnskompani (3-4 eldenheter, ca 200 man),
- ett kustrobotbatteri (3-4 eldenheter, ca 200 man),
- en mekaniserad bataljonsstridsgrupp (ca 30 stridsvagnar, ca 40 Stridsfordon 90, m m, ca 800 man – den organisationsbestämmande materielen, stridsvagnar och Stridsfordon 90, finns redan och behöver ej nyanskaffas),
- en liten specialstyrkekontingent för ledning av egna insatser med långräckviddiga markmålsvapen, om sådana anskaffades till JAS 39 NG, eller sätts in av Nato (20 man)
- en liten artilleribataljon (8 pjäser, ca 300 man)
- lednings- och underhållsfunktioner (ca 400 man).
- hemvärn för bevaknings- och skyddsuppgifter (så många man kan rekrytera)

Bemanning och beredskap

Materiel utan personal är inte mycket värt. Genom att beredskapskraven är höga och möjligheterna att i tid, eller överhuvudtaget, föra personal till Gotland i ett krisläge innebär stora risker bör förbanden så långt möjligt bestå av gotlänningar. Behovet (enligt ovan) är ca 2000 personer. Av dessa skulle ca 400 behöva vara fast anställda befäl och specialister, många antagligen rekryterade från fastlandet, men boende på Gotland (så var det i alla fall tidigare). Återstår ca 1600 som så långt möjligt bör rekryteras på Gotland.

En årskull på ön omfattar drygt 600 personer. Skulle man tillämpa en artonårig personalomsättningstakt vid de gotländska förbanden (som vi gjorde under värnpliktstiden), d v s man är krigsplacerad mellan ca 20 och 38 års ålder, skulle det innebära att ca 14% av varje årskull skulle behöva bli soldater. Det är sannolikt omöjligt att uppnå så länge vi inte återinför värnplikt. Däremot att få hälften av behovet, ca 7% av en årskull, att bli deltidssoldater skulle kanske kunna vara en rimlig målsättning, förutsatt att utbildning och tjänstgöring gjordes lockande. Det skulle t ex kunna innebära en speciell ”Gotlandspremie”, att man inte var förpliktigad att tjänstgöra utomlands (det vore frivilligt) och att utbildningen i huvudsak genomfördes på ön.

En sådan modell skulle inte ge fulltaliga förband med personal boende enbart på Gotland, men det skulle ge en god grundförmåga som snabbt skulle kunna kompletteras med personal som flygs ut från fastlandet. Det senare visserligen riskfyllt, beroende på läget, men med tidiga beslut eller utnyttjande av ”luckor” i en eventuell angripares flygaktivitet så skulle möjligheterna finnas. Eget luftvärn med lång räckvidd utgångsgrupperat på ön skulle dessutom skapa ett visst skydd för sådana transporter.

Det här skulle innebära en särlösning för Gotland, jämfört med Försvarsmakten i övrigt, men varför inte? År 1812 infördes värnplikt på Gotland, nittio år innan det gjordes på fastlandet. Öns betydelse, svårigheterna att tillföra förstärkningar och de höga beredskapskraven gör att speciella lösningar måste sökas. Argument som: svårt, krångligt, orättvist, inte likformigt, dyrt, får inte vara avgörande. Nackdelarna med att inte göra något överstiger vida de eventuella kostnader – i vidaste bemärkelse – som kan uppstå om vi inte kan försvara Gotland.

Ekonomi

Att återskapa ett rimligt försvar på Gotland är självfallet inte gratis. Den totala ”driftkostnaden”, löner, underhåll, utbildning, premier mm torde dock understiga en miljard per år. Problemet i närtid är att det saknas militär infrastruktur på ön, allt är avvecklat. Att bygga upp det som krävs, ett barackläger för utbildning och repetitionsövningar, ammunitionsförråd, garage, verkstad mm skulle sannolikt också hamna på i storleksordningen en miljard. Kompletteringsanskaffning av materiel och t ex en utökad serie av Archer kommer också att kosta. Det är dock åtgärder som kommer ligga utspridda över tiden och måste kostnadsberäknas ihop med anskaffningen av serien i övrigt.

Det blir då en marginalkostnad, inte obetydlig, men sannolikt heller inte orimlig. Övningsfältet på Tofta finns tursamt nog kvar. Eftersom det skulle ta något år att organisera och påbörja utbildning mm på ön så kanske man kan räkna med att försvarsanslaget skulle behöva ett tillskot på ca en miljard från 2015, för Gotland. Det utöver de ca fyra miljarder extra per år som krävs för att förverkliga den organisation, IO 14, som riksdagen beställde i inriktningsbeslutet 2009.
I väntan på att detta förverkligas bör existerande förband på fastlandet kraftigt utöka sin övningsverksamhet på Gotland för att därigenom skapa en ”semipermanent” närvaro.

Avslutning

Den föreslagna modellen är inget återskapande av Kalla krigets invasionsförsvar. Då bestod Gotlands försvar av mer än 20 000 man, ett flertal pansar-, artilleri- och luftvärnsbataljoner, fast kustartilleri mm. Det här är en personalsnål lösning där existerande vapensystem utnyttjas på ett effektivt sätt, som utnyttjar våra moderna flyg- och marinstridskrafters stora potential och också tar tillvara på vad modern teknik erbjuder.

Försvarsmakten har anfört tveksamheter till att permanent satsa resurser på Gotland, likaså har enskilda debattörer pekat på risken att försvaret av Gotland blir en fråga som överskuggar andra angelägna åtgärder. Det första är fullt förståeligt. Riskerar Försvarsmakten att få ytterligare en tilläggsuppgift utan full finansiering, utöver de ca fyra miljarder per år som redan saknas, är oron mycket berättigad.

I grunden är dock den avvägningen en fråga för våra politiker. Den andra frågan är nog i huvudsak en synvilla. Rubrikerna är stora, men de kostnader som försvaret av Gotland skulle innebära måste nog trots allt betecknas som små i relation till den ökade säkerhet det skulle innebära för fastlandet, för våra grannar och för stabiliteten i vårt närområde. Var skulle vi få ut större sådana effekter för en miljard per år?

………………….

För breddad bild av olika synsätt: ÖB på DN Debatt om sitt råd till statsmakterna. Observera att rubriken är dragen, det är inte riktigt det som sägs i artikeln. – red anm

Ukraina – Tre döende patienter

Senaste dygnen kring Ukraina har inneburit fortsatt spänning. Ryssland fortsätter att demonstrera militär makt i form av övningar och styrketillförsel. Vissa uppgifter gör gällande att ryskt flyg finns på vitryska baser, och då har konflikten krupit ytterligare lite närmare moder Svea.

Den ukrainske premiärministern har under dagen besökt Vita Huset och dessa ständiga ryssar verkar ha förvillat det diplomatiska livet genom att yttra något om att Sovjetunionens upplösning var olaglig. I Väst undrar man förstås vad det är frågan om, och avfärdar sedan detta generellt som någon slags dumhet. I själva verket försöker Kreml rättfärdiga sitt handlande och förbereda befolkningen på tuffare tider.

……….

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina är inte bara en europeisk kris, den är en global kris och en våldsam huvudvärk för Sverige. På Strategiakuten ligger nämligen tre döende patienter, vars hälsotillstånd påverkar omgivningen starkt.

1. R2P – Med rötterna i Kosovokriget tog det ”humanitära” kriget ett steg fram som koncept. Höjden hittills för konceptet nåddes under Libyenkriget, då främst Väst och Gulfstaterna med stöd av mandat i FN skred till verket. Intressant nog valde grannländer som Finland, Tyskland och Polen att inte delta, vilket jag då tolkade som en försiktighet att skapa några prejudikat som skulle kunna användas i närområdet.

De läsare som varit med F&S minns säkert att jag var kritisk till en del av tillämpningen av det mandat som var givet. Att mandatet tolkades för vitt och brett är fortfarande min uppfattning. Detta har slagit tillbaka på Väst som tappat lite i trovärdighet när det gäller R2P. Det finns länder som Brasilien som försökte få igång en diskussion om hur R2P skulle kunna utvecklas, men många västliga länder visade inget intresse.

Ej heller fanns det något intresse hos exempelvis NATO att en del handlingar skulle kunna utredas för brott mot de väpnade konflikternas lagar. Det allvarligaste tillfället, enligt min mening, var när fyra libyska örlogsfartyg anfölls av flyg. Dessa hade en längre tid legat vid kaj i Tripoli och besättningarna höll sig på fartygen med en klart deklarerad avsikt att inte löpa ut eller delta i krigshandlingar. De utgjorde inget hot mot civilbefolkningen med andra ord. Å andra sidan var de en del av diktatorns krigsmakt. Jag har inte sett någon siffra på antal stupade libyska sjömän, men med tanke på örlogsfartygens skador borde det varit närmare 100.

Den lösa rebellfronten vann till slut, men sedan dess har landet ännu inte funnit någon stabilitet och som parentes, så avsattes ju presidenten av parlamentet häromdagen, vilket ju ironiskt nog påminner om Ukraina.

Och just i fallet med Ukraina har Responsibility to Protect blivit perverterat, även om Ryssland inte tagit konceptets namn i sin mun. Budskapet är: Vi måste ta ansvaret att skydda den ryska befolkningen som förföljs så fruktansvärt i Ukraina i allmänhet och på Krim i synnerhet. Att sedan omvärlden inte sett några spår av förföljese fulländar hyckleriet.

Detta är den starkes lag, att böja reglerna så att det passar de egna målen. I vår närhet kan det inebära att vi kan få höra liknande tongångar på andra sidan Östersjön. Allt som krävs är destabilisering som skapar social oro.

2. Kärnvapennedrustningen – Även här går det att ta med Libyen som ju gav upp sitt kärnvapenprogram mot handel ett antal år före Libyenkriget. I Ukrainas fall finns Budapestöverenskommelsen från 1994, där USA, Storbritannien och Ryssland garanterade landets teritoriella integritet mot att Ukraina lämnade över sina kärnvapen från Sovjettiden.

Överenskommelsens exakta folkrättsliga status är jag lite oklar över just nu, men perceptionen hos kärnvapenintresserade ledare torde vara ganska klar. Det ligger nära till hands att de säger att det enda sättet att skydda sig är att skaffa sig dessa vapen. På så sätt kan man undgå väpnade interventioner från stormakterna, är det stor risk att slutsatsen blir.

Även om inga länder i Sveriges närområde övervägar att anskaffa kärnvapen, så ligger det generellt i vårt intresse att så få nya aktörer som möjligt bestämmer sig för en kärnvapenupprustning. Det skulle öka osäkerheten i världen på ett obehagligt sätt.

3. EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). – Europas ambitioner på området har fått allt sämre prognos de senaste åren. Kanske inte när det gäller deklarationer och utkast av olika slag, utan mera när det gäller de lite mer hårda elementen i praktiskt genomförande.

Det är på flera sätt bra att EU inte eskalerar konflikten i Ukraina, men å andra sidan är det frågan om hur unionen skulle kunna göra det. Precis som EU fått problem kring Medelhavet, så är fallet med Ukraina att medlemstaterna inte kan samla sig till mer kraftfulla, diplomatiska åtgärder, än mindre militära.

Ryssland har skickligt de senaste åren bundit upp Tyskland i energihandel och Storbritannien med sina finansiella tillgångar. Det är inte så enkelt som att Ryssland dikterar, men beroendet är tillräckligt stort för fördröja reaktioner genom att olika intressen inom de större europeiska staterna konkurrerar med varandra. De ekonomiska intressena har sannolikt ett annat perspektiv på framtiden än vad de mer säkerhetspolitiska intressena inom staternas högsta diplomatiska och militära kretsar har.

Det är en uttalad premiss bakom den svenska strategin att länder som handlar med varandra inte går i krig med varandra. Förutom att emperin inte ger så mycket stöd till den hypotesen, så är kanske det mest intressanta att länder som handlar med varandra verkar inte genomföra sanktioner mot varandra. Åtminstone inte Väst.

En splittrad och svag europeisk hållning underblåses ständigt av Ryssland som föredrar att avhandla staternas affärer bilateralt. Ett svagare Europa underminerar solidaritetsklasulen som den nuvarande svenska säkerhetspolitiken sätter så stor tilltro till.

Sammantaget utgör dessa tre områden en försämring av småstaten Sveriges säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att kvantifiera hur stor den är. Det viktigaste området är med största säkerhet EU, och där har inte nedbrytningen kanske inte skett lika långt än.

Problemet med Sveriges situation 2014 är att när utrikespoltiken möter externa motgångar som den inte rår över, så ska statens säkerhetspolitik kunna hämta kraft ur försvarspolitiken.

Men på Strategiakuten pågår tyvärr återupplivningsförsök av denna i rummet intill.

Försvara Gotland – Varför och Hur?

Av generalmajor Karlis Neretnieks, fd rektor FHS och bl a operationsledare vid Milo Mitt

Lite väl lång artikel (11 min läsning, 4 sidor). Men kanske nyttig läsning för den som vill ha synpunkter på försvaret av Gotland. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske artikeln också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst./Karlis

De senaste dagarna har det kommit åtskilliga utspel om hur försvaret av Gotland ska förstärkas, snarare återupprättas. Flera modeller har föreslagits: att resurser tillförs från fastlandet vid behov, att övningsverksamheten periodvis förstärks, att antalet ubåtar utökas för att möta överskeppningsföretag, att det upprättas en permanent militär närvaro på ön, försvaret bör ske med robotar från fastlandet m fl. De flesta är nog medvetna om att ett krävs en kombination av åtgärder, men hur ser den optimala mixen ut, och varför?

Innan den frågan kan besvaras krävs en analys av varför Gotland kan vara intressant för en eventuell angripare, och hur han grundat på det skulle kunna gå till väga för att besätta ön.

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd. Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ur Natosynvinkel gäller det att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans händer. Om någon annan satt på ön så skulle vi ha det svårt att verka i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Till detta kan vi lägga nyttan av Gotland som sensorplattform för att få tidig förvarning och information om alla typer av operationer i östersjöområdet.

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt. Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar också tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid, och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar. För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.
Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis haft svårigheter att utveckla full effekt. En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

Jag avser att inom några dagar återkomma med en artikel (kortare än den här) om vad stridskrafterna på Gotland bör bestå av och hur de bör organiseras. Intressant nog krävs det inte så mycket – hela armén behöver inte grupperas på Gotland.

Tack till er som orkat läsa.

Utvidgad rysk operation i Ukraina – bedömning

Osäkerheten om vart utvecklingen med de ryska styrkorna på Krimhalvön tar vägen är fortsatt stor. En del talar för att Ryssland nöjer sig med att försvara tagen terräng på Krimhalvön, för att den utropade omröstningen ska kunna genomföras. Annat talar för motsatsen.

I ett samarbete med bloggarna Jägarchefen och Oplatsen ska vi försöka hjälpa er med bakgrund, bedömningar och indikatorer, om Ryssland istället skulle bestämma sig för att utvidga konflikten av något skäl. Detta skulle kunna vara för att slå tillbaka ukrainska försök att framtvinga en återgång till Svart havsflottans baser eller för att påtvinga rysk vilja på Ukraina att acceptera ryska mål. I detta fall ska vi titta närmare på en anfallsrörelse för att ta sydöstra delen av Ukraina.

Militärstrategisk bedömning och inriktning

Ryssland har fortfarande det strategiska initiativet i konflikten, även om omvärlden försöker sätta diplomatisk och ekonomisk press på landet. För Ryssland är flottbasen i Krim av stort strategiskt värde och alla etableringsalternativ i övriga delar av Svarta havet är mycket sämre. Att Ryssland skulle utrymma Krim är helt uteslutet.

Nu pågår en stor press på Ukrainas interimsregering från rysk sida genom fortsatt uppladdning på Krimhalvön och truppansamlingar längs Ukrainas östra gräns. Ryssland följer så långt som möjligt minsta motståndets lag, men man har givetvis planer för att kunna rycka in i andra delar av landet. Det finns därför också en viss sannolikhet att Ryssland går vidare, om inte den Ukrainska regeringen faller till föga för ryska krav eller försöker ta tillbaka Krim. Alla offensiva operationer över ukrainskt territorium bortom Krim kommer att initialt genomföras med så liten våldsinsats som möjligt, undantaget vid ukrainskt anfall mot Krim.

Hur långt man är beredd att gå vilar på olika faktorer som exempelvis militärgeografi, stridsvärde vid förbanden och förväntat motstånd och givetvis vad man vill uppnå.

I Svarta havet har Ryssland tagit Kontroll till Sjöss (KTS) och därför manövrera styrkor längs den ukrainska kusten utan problem. Behärskandet av havskommunikationerna ger också god möjlighet att försörja de egna styrkorna, men också att genomföra sjöblockad mot Ukrainas handel över främst Odessa. De östra delarna av Ukraina är i huvudsak öppen och småbruten terräng med försörjningslinjer till södra Ryssland.

Det egna stridsvärdet måste anses som högt. Förbanden har uppträtt väldisciplinerat och de logistiska förråden är med stor sannolikhet väluppfyllda. Genomförandet av en framgångsrik operation så här långt höjer andan i förbanden. På samma gång är stridsvärdena i de ukrainska förbanden sannolikt lågt till måttligt, beroende på skeendet och en lång period av omställningsturbulens på grund av nedskärningar.

Det förväntade motståndet förvärras för varje mil man rör sig i västlig rent generellt. En attack mot huvudstaden är svårt att tänka sig i det här skedet, eftersom det skulle kunna galvanisera motståndet både inom och utom Ukraina. Aptiten på gatustrider i huvudstaden är antagligen heller inte så stor. För Ryssland är det av vikt att inte binda upp stridskrafter i Ukraina någon längre tid, eftersom det är svårt att förutse vad som händer i väst vid ett större anfall mot Kiev.

Det är i detta perspektiv vi också ska se den påbörjade luftförsvarsövningen i västra militärdistriktet (MDV) som ska pågå en månad. Det innebär att man om några dagar är utgångsgrupperade för att kunna genomföra defensivt luftförsvar, vilket kommer tvinga väst att tänka sig för både en och två gånger innan man ingriper offensivt militärt på Ukrainas sida.

Det talar för att ett realistiskt mål för en utvidgad operation är att ta en linje Odessa – Kharkiv. Det går att tänka sig att genomföra rörelsen i två distinkta etapper; Först östra Ukarina (+ blockad Odessa – se ovan) och därefter Odessaregionen, men här utgår vi från en samtidig operation över stor bredd. Genom att behärska detta område skulle tre mål kunna uppnås samtidigt.

1. Ryssland skulle tillfälligt ta kontroll över stora industriområden kring Donetsk och andra städer (jfr Ruhrområdet).
2. Ukrainas handel över Svarta havet skulle skäras av, eftersom Odessa är den största hamnen med stor marginal (jfr Göteborg)
3. I den västra delen av operationsområdet skulle det också skapas en möjlighet att länka upp med ryska styrkor (14:e armén) som sedan drygt 20 år sedan på plats stödjer utbrytarrepubliken Transnistrien i Moldavien.

ukraine_12m_pol_met

Med genomförande av ovanstående skisserad operation skulle Ryssland kunna öka pressen på Ukrainas regering att acceptera ryska krav eller till och med få regeringen att falla. Samtidigt skulle också landet skaffa sig handlingsfrihet att kunna gå in i Moldavien. Insatserna skulle förvisso öka, eftersom ryska styrkor då skulle befinna sig tvärs emot NATO-landet Rumäniens. Ryssland skulle dock vid en sådan utveckling med största säkerhet signalera att man inte har några intressen av att gå vidare.

Därför fastställer den ryska generalstaben denna ambitionsnivå för att uppnå Överbefälhavarens vilja att påtvinga Ukrainas interimregering och omvärlden de ryska politiska målen: Krim ska vara under största möjliga ryska influens, Ukrainas västorientering ska avbrytas och en regering formas i Kiev som inte för en anti-rysk politik. Genom begränsad våldsanvändning ska det vara möjligt att efter konflikten till del reparera relationerna med främst USA, för att kunna fortsätta uppbyggnaden av de egna stridskrafterna ostört.

Jägarchefen och Observationsplatsen har utifrån denna inriktning därefter utarbetat en operativ bedömning/plan för hur det skulle kunna gå till och vilka indikatorer man kan tänka sig att du kan upptäcka för att förstå att ovanstående anfall är på väg att inträffa. Denna gång publiceras dessa alster hos Observationsplatsen.

Sverige och alarmklockan

Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer.

Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för snål. Det märks tydligt att tankebanorna är att pytsa in lite pengar i försvaret för att ”snabba på omställningen”. Det har skett en ruptur i det internationella systemet och då duger inga justeringar eller modifieringar.

Tyvärr är det nämligen inte så lätt. Det krävs en ny analys, när Ryssland med hot om militärt våld försöker att ändra gränser i Europa.

Vi kan exempelvis jämföra oss med Ukraina säkerhetspolitiskt: Militärt alliansfria, medlemmar i PfP och stort deltagande med trupp i intenationella insatser. De enkla analyserna håller inte.

Vissa ropar på skalförsvar som lösningen – Ukraina har både luftvärn, stridsflyg och till och med sin flotta på Krim: Irrelevant hittills

Andra menar att en stor mekaniserad armé är vad vi behöver – Ukraina har 7-900 stridsvagnar och ett par tusen artilleripjäser:
Irrelevant hittills

Ukraina är inne i samma process som oss med övergång till yrkessoldater: Irrelevant hittills

Några faktorerar in att USA omedelbart möter rysk aggression med militärt våld: Inte hänt än

Den obehagliga komponenten som kastar omkull det ovanstående är att Ryssland har genomfört ett skickligt Strategiskt överfall (SÖ) ur dold gruppering för att ta en strategisk pant. Denna har inte upptäckts i tid, trots alla underrättelseresurser som finns. Just nu pågår det ett meningsutbyte i USA huruvida underrättelsetjänsterna missat det hela eller inte.

Jag lutar åt att man har missat det, eftersom inga förflyttningar av flyg- och marinstridskrafter har gjorts före övertagandet av Krim på sådant sätt som man gör nu med exempelvis en Arleigh Burke-jagare som anmälts för passage in i Svarta havet. För att underrättelser ska vara relevanta måste de nå mottagaren i tid, så att en policy kan läggas fast och ge möjlighet till militära omdispositioner – vilket i sin tur kräver att underrättelserna har förmåga att övertyga.

……………………..

2004 drev regeringen Persson igenom ett försvarsbeslut som bland annat innebar att vi avvecklade garnisonen på Gotland. I beslutet finns skrivningen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet”

Den allvarliga och varaktiga säkerhetspolitiska försämringen har pågått i två mandatperioder i alltmer accelererande takt.

2007 slutade Ryssland med sina åtaganden enligt det juridiska avtal som ingåtts om Conventional Forces Europe (CFE) – Enligt den dåvarande Försvarsberedning som lämnat sin rapport tidigare under året var CFE-avtalet ”centralt för Europas säkerhet”.

2008 genomförde Ryssland Georgienkriget. Rysslands agerande mot de fd Sovjetrepublikerna var ”ett lackmustest” enligt samma beredning.

Ett par år senare lades det stora upprustningsprogrammet fast och så småningom påbörjades massiva beredskapsövningar. Förra året började Moskva använda ekonomiska hot mot sina grannar i förhandlingar för deras förhållanden med tredje part.

Och nu skriver vi Ukraina.

…………….

Jag betraktar Sverige som en del i det västliga systemet, oavsett vårt eventuella medlemskap i NATO. Den Skandinaviska halvön med omnejd (Från brittiska öarna till Moskva, från mellersta Tyskland till Arktis) är en strategisk-operativ helhet för den värdegemenskapen.

Militärgeografin har förändrats positivt sedan Sovjetunionens kollaps och de baltiska staernas NATO-inträde. Det kan tas till intäkt för att vikta det svenska försvaret med tyngdpunkt till luft- och marinstridskrafter. Å andra sidan är det just dessa som de västliga stormakterna har lättast att förstärka med, som nu när det flyttas fram F-15 till Baltic Air Policing och F-16 till Polen.

Vår roll i det västliga systemet är att:

1. Förutom att övervaka eget territorium och territorialhav, så bör vi ha ett underrättelseområde i västra Ryssland.
2. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares kontroll till sjöss och bestrida lokal luftöverlägsenhet i/över mellersta och södra Östersjön (inkl markoperativ kontroll Gotland).
3. Vi bör ha förmåga att genomföra sjöfartsskydd i Västerhavet och genom Östersjöutloppen (Öresund).
4. Vi bör ha förmåga att skydda flygbaser i Götaland och Svealand för att flygstridskrafter från västmakterna ska kunna operera från dessa vid behov.
5. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares lokala luftöverlägsenhet över Nordkalotten.
6. Vi ska försvara huvudstadsområdet med sin politiska och adminstrativa ledning.

Vi måste öka vår förmåga att operera för att bli mer trovärdiga, så att inte skeenden uppstår på grund av vår svaghet. Även Finland och de baltiska staterna är i olika mån beroende av svensk försvarsförmåga. På kort sikt måste vi öka logistiknivån och övningsverksamheten för att höja förmågan med det vi har, medan vi strukturerar om oss.

Vi är en småstat, granne med en stormakt som befinner sig en expansiv fas. Vi måste ansvar för vår strategiska belägenhet.

……………..

Tyvärr har under det senaste dygnet politiken fortsatt att veva på i gamla hjulspår. Inriktingen för Försvarsberedningen ligger fast är budskapet. Fast vice statsminister Jan Björklund vill ha en ny doktrin, och hade det klädsamma agerandet att utan omsvep medge att vi gjort en felaktig bedömning.

ÖB å sin sida intervjuades av TT, här i SvD, om läget. Överraskande uppgav denne att ingen ny doktrin behövs (statsministerns linje), IO 14 ligger fast och inget ska fast grupperas på Gotland.

”Man ska plocka dit resurser, även militära, med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig, det vill säga olika operativa beslut med hänsyn till händelseutvecklingen. Jag står fast vid att om man väljer att lägga sakerna i korgen, så är det att binda ena handen på ryggen.”

Sentensen att vi har ett flexibelt och rörligt försvar spökar i argumentationen. Om det går att flytta förband till Gotland vid behov, så måste det gå lika bra att flytta utgångsgrupperade förband från ön i samma läge? Vidare bortser man ifrån att Ryssland har visat återigen att man har förmåga att genomföra en strategisk överraskning, precis som flera gånger förut under efterkrigstiden.

Jag kan sympatisera med ÖB och dennes vilja att fullfölja ett fattat beslut – ett tillskott på 4-5 Mdr/år kan finnas inom räckhåll, men frågan är om han inte tvingas göra dygd av nödvändigheten. Oavsett vilket, så är budskapet inte bra för personalens moral i de väpnade styrkorna som nog hade väntat sig något annat.

För vi har ett nytt strategiskt läge i Europa som kräver en ny inriktning. Försvarets personal må vara trötta på riktningsförändringar, men många orkar gå den sista milen när det krävs.

Tyvärr måste jag erkänna att mitt intryck efter dagen emellertid är att Snoozepolitiken kommer att fortsätta.

Ukraina – Strategisk kommunikation och icke-kinetska attacker mot Sverige

Tempot har gått ned något i Ukraina, men med farliga underliggande spänningar kvar, i synnerhet stora truppförbandsrörelser utanför Ukrainas östra gräns. Ryssland underblåser bedömt demonstrationer i nyckelstäder i södra och östra delarna av landet, för att vid behov skaffa sig en förevändning för att skydda ryssar i dessa städer.

Om Ryssland skulle gå in, så är min bedömning att de skulle ta en linje från Odessa till Donetsk.[Edit 140305 kl 11:40 Slarvfel av mig! Kharkiv ska det vara, inte Donetsk[Slut edit]. [Edit 140305 kl 17:15 (Hamnen i) Odessa tas i så fall genom en operativ amfibieoperation från Novorossoysk. Kharkiv och Donetsk till delar via marken med delar via luften. [Slut edit] Syftet med detta skulle vara att skära av resten av Ukraina från Svarta havet och därmed skära av landets viktigaste handelsflöde (jfr Göteborg).

En sådan operation är inte förstahandsvalet för president Putin i dagsläget, eftersom han fortfarande har det strategiska initiativet. En inmarsch är riskabel, eftersom den dels kan möta på visst motstånd i mindre fickor av området och dels binder Ryssland i så fall upp stridskrafter minst några veckor.

Om Putin beslutar sig för inmarsch, så kommer trupperna att initialt försöka sig på samma uppträdande med låg profil som på Krim. En parentes i sammanhanget är att de relativt lätta förbanden som tagit över stora delar av Krim inte anfallits av ukrainska pansarförband med artilleriunderstöd, eftersom Ryssland med hjälp av bland annat masirovka har manövrerat bort den militära och politiska ledningen.

………………….

Strategiskt initiativ. Genom en blandning av deployering av robusta stridskrafter, diplomati och publik, strategisk kommunikation samt den särskilda ryska delen av österländsk krigskonst som vilseledning, propaganda och desinformation har Putin tagit tillbaka detta sedan snart en vecka och håller fast vid det.

Det finns flera intressanta saker att beröra kring Ukraina när det gäller STRATCOM, som det kallas i NATO. Det är hur den politiska och militära ledningen kommunicerar sina budskap till omvärlden för att uppnå sina mål och avskräcka motståndare från att motsätta sig den viljan. Genom korrekt, men noga utformad information försöker man skapa stöd hos egna och respekt hos andra bland annat genom att uppnå en hög trovärdighet. Med hjälp av Public Affairs med pressträffar, intervjuer av nyckelpersoner och foton försöker man skapa en positiv bild. Här hittar du en samlingsresurs, om du vill botanisera vidare.

Här följer några reflektioner: USA, som normalt sett brukar excellera i Public affairs och liknande komponenter har i mina ögon gjort ett mycket ovanligt misstag när president Obama talade med sin ryske kollega i telefon under 90 min.

Obama talar med Putin 03-02

Varför har inte kameran och presidenten bytt plats? Presidenten, som på kortet är felklädd för att vara en statschef som hanterar sin största internationella kris under sina fem år. Han ska vara klädd i kostym, om bilder ska tas. Bilden signalerar helgledighet – ”Pappa ska bara in på kontoret” – vilket inte undgår noggrannt granskande ryska ögon, vilket de är väldigt duktiga på.

Ännu värre, bilden signalerar dessutom ensamhet. Jag menar inte att man ska dra in hela kongressen i Ovala rummet, det eskalationsutrymmet ska man spara. Däremot borde det i soffan suttit någon relevant minister, någon hög flaggofficer och den nationelle säkerhetsrådgivaren för att markera att här har man Management Attention och det är ett hyggligt team som jobbar med frågan. Jag hade kastat in Energiministern för att göra något oväntat, så hade Moskva fått något att fundera på.

Vladimir Putin har däremot antagligen gjort nästan allt rätt, även om de flesta kanske inte håller med mig.

Först var han knäpptyst fram till helgen, vilket skapar osäkerhet och därmed ger plats för egna föreställningar. Efter detta ringde han några samtal, där han enligt tredjehandsuppgifter enligt viskningsleken ”Merkel sa till Obama som sa till x som sa till reporter” att ”han verkade leva i en annan värld”.

Detta fortsatte under dagens presskonferens, där den generella bedömningen var att han var förvirrad och lögnaktig, nästintill galen.

Tänk om det var detta som han ville förmedla? Vem vill utmana en galning med kärnvapen? Under mellankrigstiden upplevde Europa en brutal diktator som växlade mellan charm och fullständiga (spelade) vansinnesutbrott i det internationella umgänget.

Sätt detta uppträdande på presskonferensen i kontrast den sedvanliga, årliga maratonkonferens som genomfördes med president Putin nyligen. Jag såg huvuddelen, och det var en skärpt, påläst president som med hög intellktuell kapacitet levererade logiska svar på det mesta (så länge man bortsåg från en hel del premisser).

Han kan naturligtvis ha blivit sjuk eller vara äkta stressad, men jag lutar åt att det bara är ett skådespel.

”Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.”

skrev jag i fredags.

……………………

När vi ändå är inne på området, så vill jag göra er uppmärksamma på vad jag uppfattar som en mycket allvarlig trend, psykologiska operationer med grund i fientlig propaganda som har sin udd mot Sverige.

Under ledning av Dmitry Kiselev har den statliga TV:n Rossiya bedrivit sedan en tid tillbaka en kampanj mot Sverige i allmänhet och vår utrikesminister i synnerhet. Carl Bildt har beskyllts för att vara CIA-agent och att han iscensatt oroligheterna i Ukraina redan i november. Sverige utmålas som ett synnerligen dekadent land. Dmitry Kiselev, som talar svenska, har nyligen blivit befordrad till chef för det statligt ägda internationella nyhetsbyrån och kan nu arbeta med ännu mer resurser.

Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbladets korrspondent, Anna-Lena Lauren, fick häromdagen smaka på de uppiskade stämningarna i vissa grupper av ryssar mot Sverige och svenskar.

Blev anfallen av en armé rasande babusjkor i Sevastopol.De kallade mig provokatör&ropade om Poltava.Sade att jag är fr Finland.Hjälpte inte.

I helgen fanns det en artikel i Komsomolksaya Pravda, som är i täten i upplagestriden bland ryska tidningar. Artikeln behandlar svenska nazister i Kiev, svenska demonstrationer i Stockholm mot Ryssland och naturligtvis hur Carl Bildt och Sverige konspirerar samt finansierar mot Ryssland i Ukraina och andra områden i forna Sovjetunionen.

I den avslutande delen är tonen direkt obehaglig (mina kursiveringar):

”Therefore, today’s statement by the head of the Swedish Ministry of Foreign Affairs on Twitter can be considered provocative: ”Clearly the Russian military intervention. Probably the immediate goal of intervention – to establish a pro-Russian government majority in the Crimea. ”Carl Bildt words can be seen as inciting ethnic hatred.”

Originalartikeln. Artikeln ovan Google-översatt som service.

[Edit]Till detta kan läggas det förlöjligande av försvaret som vi utsattes för i rysk TV för ett år sedan, där man bland annat försökte göra narr av ÖB efter diskussionen om försvarsförmågan. Inslaget blev mycket uppmärksammat här, vilket ökar risken för att en känsla av underlägsenhet biter sig fast hos några. Målet med inslaget var givetvis att vi ska tvivla på vårt försvar.[Slut edit]

Att utmåla sina motståndare i negativa ordalag har alltid varit en del av krigföringen. 2014 är vi en måltavla för den ryska statsmakten, och även om det är icke-kinetiska attacker är det här ett område som vi måste hålla ögonen på i framtiden. Historien är trots allt inte slut.

Soldatkvart – Strategiska indikatorer Ryssland

Välkommna till den nya serien Soldatkvart som kommer att uppträda oregelbundet. Meningen med denna är att vid tillfälle lite lättsamt ”utbilda” den intresserade. Verktyg kommer bland annat vara minnesramsor för att underlätta utantillkunskaper.

Detta innebär att vi har fyra serier löpande:

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön
Hej Matematik!
Försvarsberedningens öden och äventyr
och nu alltså Soldatkvart

………………………………..

Soldatkvart Strategiska indikatorer Ryssland

Tidigare minnesord (GUBBE) för Strategiska indikatorer för Ryssland, som redovisades bland annat i Sälen, har uppdaterats med hänsyn till händelseutveckling i Ukraina. Det nya minnesordet är GUUBBE. Justering har dessutom gjorts av upprustningsbeslut – som nu är upprustningsprogram.

Georgien
Ukraina
Upprustningsprogram
Brott fördrag CFE
Beredskapsövningar
Ekonomiska hot

Minnesordet GUUBBE kan användas vid diskussioner med din omgivning kring riskbedömningar av Ryssland på medellång och lång sikt för Sverige.

Kom ihåg att lyssna på din medmänniska för att försöka förstå hur denne tänker. Rapportera in nya vinklar som andra kommer med till din chef. Dessa vinklar kan bidra till en utveckling av kunskaper, och i förlängningen också till en justering av minnesramsan. ”Sverige är värt att försvara” är en bra avslutning på alla diskussioner i ämnet.

Nya insikter kan dock upplevas som en chock. Om din diskussionspartner förlorar medvetandet på grund av överväldigande intryck – glöm inte dina kunskaper i sjukvård! Lyft benen så att blodet strömmar tillbaka till huvudet, när denne ligger i plant läge.
Visa hänsyn och vänta flera dagar innan du tar upp ämnet igen.

………………………………

För fördjupningsstudier i generella strategiska riskbedömningar rekommenderas professor Agrell i dagens SvD.

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 9 Vindkantring

”The history of the failure of war can almost be summed up in two words: too late. Too late in comprehending the deadly purpose of a potential enemy, too late in realizing the mortal danger, too late in preparedness, too late in uniting all possible forces for resistance, too late in standing with one’s friends.” – General Douglas MacArthur

…….

För tre månader sedan skrev jag en artikel i tidskriften Axess om svensk försvarspolitik, där jag berörde risken för ryska maktdemonstrationer kring Ukrainas vägval:

Den ökade nationalismen i Europa kan ställa till problem som har att göra med etniska minoriteter. Den ryska regeringen har lagt fast i sin doktrin att med militärt våld kunna skydda sina minoriteter i ”det nära utlandet” liksom sina handelsflöden.

På kort sikt är det framför allt fråga om vart Ukraina tar vägen. Den som har den minsta kunskap om rysk självbild inser att sannolikheten för maktdemonstrationer i Rysslands närområde ökar kraftigt, om Ukraina kommer att välja EU före den Euroasiatiska Unionen.

Trots detta har den ryska aggressionen överraskat mig något. Även om de gör en del tricks för att framstå som att de håller sig inom basavtalet, så har de med hot om våld tagit över Krimhalvön utan legitimitet.

Statsministerns olyckliga uttalande igår;

Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar. (I den första versionen hette det ”ryska Ukraina”)”

hade gått att bättre förstå, om etniska ryssar förföljdes och dödades på Krim (vilket hade varit oacceptabelt). Hittills har dock skeendet på Krim karaktäriserats av ett osedvanligt lugn, för att vara grund för en R2P-insats.

I det första inlägget om Ukraina i onsdags hade jag uppe de täta banden mellan ukrainska och ryska officerare som möjlig konfliktdämpande faktor och än så länge verkar det vara så på Krim i alla fall. De känner varandra i de högre skikten.

Hur många gånger har inte ukrainska officerare antagligen varit inbjudna på Svarta havsflottans officersbaler och andra arrangemang? Det är inte förvånande att det här har gått relativt städat till, och att vissa till och med byter sida. Detta kan naturligtvis vända på tio minuter, men hittills är det den enda ljusglimten att ingen dött sedan de ryska styrkorna gick in.

För närvarande är det nämligen inget krig mellan Ryssland och Ukraina, utan en skickligt utförd specialoperation med olika slags kommandostyrkor i bästa ryska stil (Prag 68, Kabul 79, Pristina 99). Det hela understöds av ett fundamentalt batteri i den ryska krigskonsten, nämligen: Propaganda, provokationer och desinformation.

…………

Ur regeringens perspektiv är timingen rent usel när det gäller den ryska aggressionen. Så sent som veckan före presenterade finansminister Anders Borg ett generellt sparbeting som också drabbade försvaret.

Positionerna är oklara. Utrikesministern med sin erfarenhet hade en annan syn än statsministern när han ombads kommentera i gårdagens Agenda vad denne sagt. Ingen av de andra partiledarna har sagt något som märkts i rapporteringen. Regeringen har inte haft något sammanträde.

Min slutsats är att regeringspartierna tappat balansen inför detta skeende som slår undan benen på den nuvarande försvars- och säkerhetspolitiken (som det finns stor, blocköverskridande enighet om).

1. Ryssland har återigen visat politisk vilja att använda militära maktmedel för att lösa konflikter i strid mot folkrätten. Ryssland lever sin doktrin att ”skydda” ryssar varhelst de finns eller sina handelsflöden.
2. Landet har på kort tid ökat sin förmåga att leda och genomföra koncentrationstransporter med stora styrkor över långa avstånd på kort tid samt tagande av infallsportar med väldisciplinerade förband.
3. Ryssland har dessutom uppvisat förmåga att genomföra förberedelser för dessa operationer på ett sådant sätt att avsikten ej upptäckts av Västs underrättelsetjänster i tid.
4. Ukraina har en liknande säkerhetspolitisk modell som Sveriges, men ännu har ingen miliär hjälp kommit från Väst. Ukraina har bland annat varit med i PfP från början och haft trupp ute i de flesta internationella operationerna inkl Irak. Landet har dessutom ett visst skydd av Budapestöverenskommelsen 1994.
5. Europa har inte kunnat formulera en enhetlig strategi för sådana här kriser på kontinenten och den europeiska militära förmågan vittrar bort. Alltför många europeiska och svenska politiker har utgått ifrån att Europa är säkrare än på länge.
6. Ryssland visar än så länge förmåga och beslutsamhet att fullfölja sitt våldsamma upprustningsprogram, tvärsemot den prognos som hittills ligger till grund för våra beslut. Framemot 2020 kommer den militära förmågan ha ökat kapitalt. Om de från låg nivå kan göra detta idag – hur kommer det då se ut 2018? 2023? Ryssland kommer att göra allt som är nödvändigt för att hålla energipriserna uppe för att ge avkasning till stadsbudgeten (och de egna fickorna), var så säkra.

Till detta kommer ytterligare besvärliga faktorer på hemmaplan:

A. Försvarsreformen ligger långt efter planen. Försvarsbeslutet 2009 var/är underfinansierat.
B. Försvarsmakten har heller inte levererat i den omfattning som kan förväntas när det gäller uppbyggnad av insatsorganisationen eller övningsverksamheten.

Oppositionen slipper inte heller undan kritik. Regeringar utvecklar inte sin politik, om inte de utsätts för utmaningar och alternativa förslag som når längre eller är effektivare. Vänsterpartiet verkar i och för sig ompröva sin tidigare politik, men verkar upptagen med att vända bössorna mot väst. Lite märkligt, eftersom USA knappt varit synligt under krisen.

Miljöpartiet har gått från att vara konstruktiva till att lyfta fram ett icke-våldsförsvar som lösningen på Sveriges eventuella militära säkerhetsutmaningar. Hur en miljöpartiledd regering med detta skulle kunna kontrollera sitt territorium enligt folkrätten är en outredd fråga. Socialdemokraterna har ännu inte visat korten när det gäller ekonomin och ska eventuellt regera med någon/bägge av ovanstående, om man vinner valet.

Mina rekommendationer:

1. Politiken måste byta inriktning för Försvarsberedningen. Den skulle arbeta i enlighet med inriktningen i FB 2009 enligt uppdraget. Även om de internationella operationerna på långa vägar inte är avslutade, så måste dimensioneringen utgå från närområdet och dess realiteter. Personalförsörjningen behöver antagligen justeras kraftigt.
2. Tyvärr måste därför beredningen få förlängd tid med några månader för att omhänderta detta. Men, bättre rätt än fort och fel. Anslå under tiden ett tillägg i vårbudgeten för utbyggd underrättelsetjänst, övningsverksamhet och anskaffning av vitala reservdelar.
3. Genomför en svensk beredskapsövning av två skäl: Använd de väpnade styrkorna som ett säkerhetspolitiskt instrument, svenska folket förväntar sig detta och visar omvärlden svensk försvarsvilja. Få en värdemätare på statusen inom vitala funktioner för att kunna avhjälpa brister (se nedan).
4. Genomför planering för en förvärrad situation. Om situationen i Ukraina eskalerar (strider på Krim eller inmarsch i östra Ukraina), så ska det finnas en plan för hur beredskapskrediten i Riksgälden på upp till 40 Mdr SEK ska kunna användas. Riksdagen har bemyndigat regeringen att kunna använda denna vid ”krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden”, och jag avser då det sistnämnda.

Som det heter i det ryska ordspråket:

För en enad hjord är vargen ofarlig

…………

[Edit 08:54] For the record, jag bedömer fortfarande att det denna gång blir en förhandlingslösning. Den ryska aptiten kommer dock inte vara slut när den möts med upplevd svaghet. [slut edit]

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 8 – Boktipset

Utvecklingen kring Ukraina går i fortsatt högt tempo sedan gårdagens inlägg. Den avsatte presidenten Viktor Janukovitj höll en presskonferens i Ryssland, president Putin talade med de viktigaste europeiska ledarna i telefon och president Obama gjorde ett kort uttalande som omedelbart kritiserades för undfallenhet. Under tiden strömmade ryska förband in på Krimhalvön via havet och luften.

Mycket att reda ut således.

Vi börjar på marken, där de lokala styrkeförhållandena kan växlas in i strategiska fördelar – om de är tillräckligt ojämna. Detta håller just nu på att ske.

2010 förlängdes det tidigare avtalet kring Svart havsflottans basområde på Krimhalvön. Det medger att Ryssland kan stationera upp till 25 000 man i Sevastopol, Theodosia och Mikolajow, 388 örlogsfartyg (varav 14 ubåtar) och 161 flygplan och/eller helikoptrar på Hvardiis’ke och Kacha – flygplatser som normalt är under ukrainsk kontroll.

Förbanden vi kunde se igår ta kontroll över de största flygplatserna Belbek (militär) och den internationella utanför Simferopol verkar vara en blandning av underättelseförband och privata militära företag – som ju naturligtvis inte räknas in i nivåer och gör att man på typiskt Pravdamanér kan hävda att ”inga ryska trupper finns vid X”.

Eftersom begreppet ”säkerhet” kan användas vitt och brett är det väldigt svårt att fastslå om och när Ryssland bryter mot avtalet. Är förekomsten av personal vid förvaltningsbyggnader ett sätt att se till att funktionalitet med olika tillstånd för Svarta havsflottan fungerar? Eller är det för att skydda rysk samverkanspersonal? Eller är det ens ryska förband som gör detta?

Stridsberedskapen vid de ryska förbanden och annan personal har hittills hursomhelst varit förhållandevis måttlig. CNN:s upphetsade bilder från i natt på ryska ”stridsvagnar” var bilder på den amfibiska bandhaubitsen 2S1 med 122 mm kaliber. Det är sedvanlig rysk taktik att låta dessa gå fordonsmarsch, eftersom vagnarna både kan skjuta indirekt och direkt eld.

Avtalsförlängningen som gäller fram till 2042, med option till 2047, ratificerades av de bägge parlamenten strax efteråt och är giltigt. Men, det finns i den ukrainska konstitutionen en artikel som förbjuder utländska baser och en artikel som tillåter det temporärt. För att undanröja konflikten måste presidenten eller regeringen göra en appell till Konstitutionsdomstolen som då kan pröva denna och meddela utslag.

Så långt Ukrainas konstitution, jag vet inte hur den ser ut när det gäller undantagslagar. Det går ju tänka sig att de nya makthavarna helt sonika säger upp avtalet, men de yttre, strategiska styrkeförhållandena är emot de nya makthavarna i Kiev.

Väst kommer inte att gripa in militärt på Ukrainas sida, eftersom befolkningarna är krigströtta, den militära förmågan exklusive USA är för låg och det ryska intresset för starkt. Om du tar en linjal och mäter avståndet mellan Moskva och Damaskus och sedan jämför med avståndet till Kiev, så får du en skattning av hur långt Ryssland är beredda att gå.

Därför är president Obama noga med att inte sätta upp några röda linjer igen, som vid överträdelser skulle innebära en ytterligare försvagning av trovärdigheten. Nu använde president Obama begreppet ”uncontested arrival”, vilket påminner om våndan kring etiketten på statskuppen av den egyptiska militären. Användandet av ord kan förbinda statsledningar till agerande eller innebära automatiska åtgärder föreskrivet i lagar.

…..

Jag hade förmånen under min tjänstgöring vid Försvarshögskolan för cirka tio år sedan att flera gånger gå i befattning som Röd Befälhavare på de största stabs- och ledningsövningarna som Försvarsmakten hade under dessa år. Informationsoperationerna var alltid lika spännande att utforma och roliga att genomföra.

Det är uppenbart hur Ryssland nu dikterar hela skeendet när det gäller de psykologiska operationerna. Hela världen, till och med USA:s president, måste förhålla sig till när rysk diplomati och militära dispositioner skär in på Krimhalvön balanserande på gränsen mellan juridiska avtal och masspsykologin.

Med en kraftig förstärkning i basområdet kommer Ryssland tillsvidare att influera hela Krimhalvön och bortom. Dessutom har man stöd i det ekonomiska beroende som finns på Krim av baserna. Många människor får sin utkomst från dessa och nu är det ytterligare 7000 -8000 trupper (+ civila adminstratörer?) som ska försörjas. Bedömningarna före revolten bröt ut låg på att Svarta havsflottan hade 17 000 – 18 000 stationerade i området, så mina pengar går på att Ryssland kommer att hålla sig under taket om inget oväntat sker.

……

Kievs enda chans att hålla ihop detta är att arbeta genom det ukrainska folket, det har Ryssland mycket svårare att kontrollera. Problemet är att ekonomin antagligen kräver drastiska omstruktureringar som kan späda på folkligt missnöje. Ryssland har dessutom möjligheter att förvärra sådana plågor med strypning av gasleveranser och tullar/handelsförbud när det gäller import av ukrainska varor.

Särskilt svårt att hantera konsekvenserna av sådana åtgärder kommer det av vara i områden, där etniska ryssar är i minoritet. Precis som jag skrev igår, så är den mest sannolika av de farliga utvecklingarna att Ryssland intervernerar för att skydda dessa. Att de nya styrande i Krimregionen har begärt ryskt skydd är mycket illavarslande. Vi riskerar att få ett nytt Abchazien på Krimhalvön eller ännu värre, ett Kosovo.

Vad ska omvärlden göra om Krims befolkning, där c:a 6 av 10 är ryssar, i ett val om en månad (30/3, enligt nya uppgifter) röstar för att utträda ur Ukraina? Kommer det sen också att följas av att ryssar i Narvaområdet, Estland vill ha beskydd? Eller det omvända, att ryssar i Kaliningrad vill bli självständiga från centralmakten, och till och med ansluta till Tyskland?

En del av det vi ser på Krim kring detta är spel som syftar till att sätta press på Ukraina och omvärlden att tillmötesgå ryska intressen. Men, den stora frågan är om vi har äntrat en instabil period i europeisk politik, där starka nationalistiska, minoriteter utträder ur statsbildningar och bildar nya. Skottland, Katalonien, områden på Balkan, Ungern med flera.

Försvarsberedningens rapport, dagen efter Krimomröstningen, överlämnas till försvarsminstern den sista mars. På lediga stunder under det hårda arbetet för leverans rekommenderar jag beredningens ledamöter att läsa Strindberg:

Ett drömspel

Aftonbladet

Försvarsberedningens öden och äventyr – Del 7 – Ukraina

Sedan jag publicerade inlägget i förgår em har läget i och omkring Ukraina utvecklats snabbt.

Mest notabelt är den ryska beredskapsövningen som startade strax före publiceringen, den avsatte presidenten Janukovitj uppdykande i Ryssland och skärmytslingar med dödlig utgång på Krimhalvön, då ockupanter besatte delar av den regionala parlamentsbyggnaden.

Med beredskapsövningen i västra och centrala militärdistriktet har Ryssland försökt att återta det tappade initiativet. Omvärlden ska få förhålla sig till det ryska uppträdandet med vädjanden om att Ryssland måste respektera Ukrainas territoriella integritet. Och det kommer Ryssland att göra tills vidare är min bedömning. Genom att val nu är utropade både i Ukraina och på Krimhalvön, så arbetar tiden för president Putin.

Precis som Oscar Jonsson skrev igår så går det att se två tillfällen, då Ryssland går in i Ukraina. Det ena är om Svarta havsflottans bas hotas, vilket är ganska osannolikt med tanke på att den nu hyser ovanligt mycket trupp. Den ukrainska krigsmakten har dessutom haft många ekonomiska utmaningar och omorganisationer sedan självständigheten som drabbat samövningsförmågan negativt. Precis som att landets militära ledning vägrade att ingripa mot protesterna i Kiev, så kommer den nya militära ledningen vara lika tydlig mot de nya makthavarna att inte provocera Ryssland. De ryska militära manövrarna är till för att underblåsa dessa slutsatser, för att kunna flytta fram positionerna.

Det andra, mer sannolika, fallet är om etniska ryssar dödas vid strider mellan civila. Ryssland har som jag påpekat tidigare i sin doktrin en skrivning om att skydda sina minoriteter utanför Ryssland, med militärt våld om det anses vara nödvändigt. Här har de nya makthavarna genomfört en stupid manöver genom antagandet av en språklag som gör att det ryska språket mister sin självklara ställning jämte det ukrainska.

Men, rimligen kommer en hel del press också sättas från den militära sidan i Ukraina på den nya regeringen för att kontrollera eventuella friskaror som försöker att göra upp med ”interna fiender” till Ukraina. Farligaste området är den norra delen av Krimhalvön, där etniska ryssar är i minoritet.

Problemet är att den ryska maktutövningen brukar excellera i grenarna provokationer och desinformation. Även här finns det möjligheter för det ryska etablissemanget att vrida av och på trycket på Kiev när det gäller Krim.

Igår anlände den ökände pro-ryske ledaren Kadyrov från Tjetjenien och erbjöd patrullering av ”fredsbevarande” enheter. Dessutom passade Krims nye premiärminister, Sergej Aksenov, på att meddela att han bara tar order av ”president Janukovitj”

Ett annat steg för framtiden i syfte att öka pressen vore att låta Vladimir Zjirinovskij ta plats på scenen, ett grepp som Ryssland använt sig av förut enligt taktiken – Bad cop, good cop. Vi får dessutom räkna med att Viktor Janukovitj ännu inte slängt in handduken, åtminstone kan Ryssland hämta nya för att försöka försvaga legitimiteten för de nya makthavarna i Kiev.

…..

Beredskapsövningen är intressant av flera aspekter. Dels deltar inte det södra militärdistriktet i denna, vilket innebär att den ryska generalstaben förutom denna övning leder truppförflyttningar inom det södra distriktet och också genomför strategiska transporter som de tre landstigningsfartygen av Ropuchaklass ur Östersjöflottan som igår stävade genom Bosporen mot Krimhalvön.

Nästa sak är att flygstridskrafterna i västra militärdistriktet efter sin aktivering till förstahandsuppgiften genomförde spridning till krigsflygbaser. När övade vi detta senast?

Men, det mest intressanta är själva övningens storlek och belägenhet. I förhållande till sommarens mastodontövning är denna enligt min bedömning c:a 80 % i omfattning, men då tillkommer som sagt det södra militärdistriktets samtidiga förflyttningar och förberedelser. Summa summarum är den ryska aktiviteten rekordhög sedan kalla krigets slut och motsvarar koalitionens invasion av Irak 2003, som ju krävde betydligt mer förberedelser.

Eftersom Försvarsberedningen för svenska folkets räkning nu går in i sitt slutskede och alla ledamöterna känner sitt stora ansvar för landets framtida säkerhet, så kan det vara på sin plats att påminna om hur tongångarna gick efter övningen i somras.

I höstas intervjuades Försvarsberedningens ordförande, Cecilia Widegren (M), i Tidningen Hemvärnet (sidan 17) och sa bland annat så här om denna:

”Vad gällde beredskapsövningen i den asiatiska delen är att det är enorma spänningar i den delen av världen. Det märkte vi när vi var i Kina och Japan. Där är det mer eller mindre normalitet att de varje vecka och skjuter med vattenkanoner på varandra över territoriella dispyter och ryssarna markerar med en beredskapsövning som är större än på många år. Hela världen noterar detta, men det är ett spänningsförlopp som vi inte har i vår del av världen just nu. Här slåss vi inte om gränser och territorium på det sättet som man gör i Asien.”

Wiseman citerade i somras ett uttalande som Försvarsmaktens representant i beredningen, generalmajor Dennis Gyllensporre, sades ha yttrat under ett seminarium i Almedalen:

”Det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”

Tyvärr verkar inte originaltweetet finnas kvar från åhöraren, men jag kommer också ihåg det från rapporteringen och ingen har dementerat yttrandet.

Detta borde innebära att sannolikheten har ökat för att Försvarsberedningen kommer att omvärdera den ryska förmågan inför presentationen av sin slutrapport. Annars riskerar eftermälet att bli som efter Försvarskommittén 1978 eller ännu värre Försvarsbeslut 1936, i vars kölvatten vi med nöd och näppe samt hänsynslös realpolitik undkom direkta stridshandlingar under andra världskriget. 1943 var vi någorlunda ifatt vad avser nödvändig krigföringsförmåga.

Det som svenska politiker verkar ha svårt att se är att det har börjat växa fram en ideologisk klyfta mellan Väst och Ryssland. En mycket stark falang i det ryska säkerhetsetablissemanget drömmer om att skapa en ny människa, den euroasiatiska människan, som ska vara allt annat än liberal – det vill säga dess antites.

Man är i dessa kretsar övertygade om att Väst är dekadent och vekt, och därför kommer att vika sig för våld, om inga vitala intressen hotas. Bluffen som inslag i den internationella maktutövningen kommer därför få en tillfällig renässans.

Andra nygamla grepp kan vara propagandistiska inslag baserad på sedvanlig god underrättelsetjänst. Utan egna tekniska bevis vill jag framhålla att de inspelningar av telefonkonversationer vi hört den senaste tiden gynnar ryska intressen. Victoria Nulands samtal med den amerikanska ambassadören i Kiev med sina recensioner av ledande politiker och invektiv mot EU förlorar USA och i förlängningen också EU på.

Likaså måste någon med hög kapacitet knäckt Erdogans kryptotelefon när han instruerar sin son att gömma pengar i en inspelning som verkar vara äkta.

Att den turkiske premiärministern försvagas i detta läge gynnar ryska intressen, eftersom Turkiet ser Krimtatarerna som sina skyddslingar. Något som framgår av den turkiske utrikesministern Ahmet Davutoglo’s uttalande igår.

Så därför vill jag sluta med en vädjan till våra folkvalda, statsråd och regeringstjänstemän med viktiga befattningar i försvars- och utrikespolitiken med tanke på skeendet och Försvarsberedningens överläggningar.

Tala inte i telefon om svenska angelägenheter som är hemliga, dit räknas även kvalificerade, privata bedömningar. Skicka inte dessa uppfattningar eller uppgifter på mail heller. Våra intressen kan skadas, människor kan utsättas för risker och du kan få höra din röst på BBC. Informationskriget blir alltmer brutalt och på andra sidan Östersjön pågår en våldsam upprustning.

[Edit kl 13:20] Det slumpar sig så att Försvarsberedningen har ett inplanerat internat dessa dagar utanför Vara. Kommer beredningen att skjuta upp sin rapport med någon månad eller tar man direkt höjd för ytterligare osäkerhet?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin twittrade om oroväckande nyheter från Ryssland, där en ledande parlamentariker från svenska (s) kusinparti A Just Russia föreslår en ny lag som gör det möjligt för territorier utanför Ryssland att ansluta sig till Ryssland. Inget bra tecken, tänk Narva i Estland och Lettland.

I övrigt har en viss styrkeuppbyggnad skett under dagen, där trupper under rysk kontroll har tagit kontrollen kring den militära flygplatsen Belbek utanför Sevastopol och den internationella flygplatsen vid Simferopol. Trupperna uppträder professionellt och med måttlig beredskap, bland annat finns flera foton där soldaterna inte har laddade vapen.

Under dagen har också den nye ukrainske generalstabschefen försvunnit, officiella uppgifter säger hjärtattack, men jag misstänker att denne inte samarbetat när det gäller utvecklingen kring Krim. Se ovan.

Omvärlden tvingas att acceptera att Ryssland kommer att sitta på flottbasen, alldeles oavsett vad Kiev säger om detta. Historien lär oss att ryssarna hårdnackat försvarar de militära installationerna. Det kostade Tyskland 100 000 soldater under 6 månaders strider 1941-42 för att inta staden.

Med ökad beredskap och truppförflyttningar ökar risken för att känslorna svallar på marken. Låt oss hoppas att de inblandade håller huvudet kallt och har kontroll över de sina. [Slut edit]

Aftonbladet
Aftonbladet
SvD
DN
DN

Ukraina – alla vägar bär till Gotland

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Ukraina

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press då de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om ömedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Fårösund.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Sjätte brevet om Sveriges försvarsidé

Nu har jag skickat mitt tredje och sista brev till Oscar Jonsson i vår brevväxlingsserie om Sveriges försvarsidé. I detta brev som du kan läsa här försöker jag skissera en övergripande utformning av Sveriges försvar för att vi ska kunna hävda våra och indirekt våra partners intressen kring Skandinaviska halvön.

Jag opererar i brevet under antagandet att det inte blir några avgörande förstärkningar av försvarsbudgeten, därtill har försvarspoitikerna för litet genomslag i sina partier generellt. Likaså antar jag att Sverige inte går med i NATO under nästa fem-tioårsperiod.

Vi måste hitta några offensiva nischer som vi uppnår en viss avskräckningseffekt av. Mina bud är undervattensstrid, telekrig, offenisva attackvapen och cyberområdet. Basssytemet för främst luftstridskrafterna måste förstärkas. Jag föreslår också en justering av markstridsfunktionen till fördröjningsstrid som dimensionerande stridssätt.

En justering av personalförsörjningen måste till, om inte politiken vill betala för frivilligförsvaret. Vi bör därför införa en slags frivillig tjänstgöringsplikt som komplement av strategiska som ekonomiska skäl. Danska erfarenheter visar att det dessutom betyder mycket för rekryteringen till yrkesanställda.

Tidigare brev hittar du här:

Första brevet
Andra brevet
Tredje brevet
Fjärde brevet
Femte brevet

Rör inte vår kuliss

I fredags kom Försvarsmaktens Årsredovisning för 2013. Jag tänker koncentrera mig på personalförsörjningen som jag belyst tidigare här.

Till att börja med ska Försvarsmakten ha ett stort plus för den omfångsrika personalberättelsen som utgör bilagor till huvuddokumentet. Här finns mycket att ta del av för den intresserade skattebetalaren och den bekymrade medborgaren.

Läsarna vet att jag varit kritisk till Försvarsmaktens rekrytering, och personalberättelsen ändrar inte den. Det finns positiva inslag som rekryteringen till GSS-K som ju ligger över målet. När det gäller denna kategori är det mera i nyttjandet som utmaningarna ligger. Avgångarna har angetts som 14 % tidigare, men vid en närmare studie är det måttet på andelen som tar avsked på egen begäran.

Detta mått visar sig Försvarsmakten ha använt sig av genom hela resan, och det går inte ned över tiden. Så här ser det ut över tiden: 2009 12 % 2010 16 % 2011 13 % 2012 19 % 2013 14 %
Detta ger ungefär 15 % avgångar varje år på egen begäran. Sen tillkommer de som skriver kortare avtal eller går till andra kategorier, vilket i år var ytterligare 5 %. För den som kan kalkylera utbildningseffekter, så blir resultatet illavarslande för samträningsförmågan.

På GMU-sidan redovisar Försvarsmakten ett överintag på 30 % för att kompensera de avgångar som sker från inryckning till dess den enskilde tecknat avtal med Försvarsmakten. Den siffran torde öka ytterligare, om de nuvarande tappen på 41 % under dessa dryga tre månader håller i sig samtidigt som de totala avgångarna på GSS-K etablerar sig kring 20 % nivån och möjligen hälften av dessa till andra kategorier istället (nu 40 % – planerat 80 %).

Det jag vill lyfta med från personalberättelsen är något som sällan diskuteras, nämligen konsekvenserna för möjligheterna att forma krigsdugliga förband som jag var inne på nyss.

I insatsorganisationen är de senaste siffrorna att det ska finnas 16 100 GSS-befattningar i våra fältförband fördelat på 6 600 GSS-K och 9 500 GSS-T. Om vi backar ett par år för att få lite perspektiv, så kan vi se hur utvecklingen ser ut. I personalberättelsen för 2011 anges att det fanns 4 148 GSS-K vid årets utgång, något som matchades med uppfyllnaden av 4 200 interimsavtal för GSS-T (s.20-23).

Inte undra på att dåvarande statsrådet Sten Tolgfors och nuvarande ordföranden i Försvarsberedningen Cecilia Widegren i Svenska Dagbladet mars 2012 slog fast att nu fanns alla politiska beslut på plats. För regeringen stod vallöftet om en insatsorganisation innehållande 50 000 med de nya personalkategorierna på plats 2014 inom räckhåll.

Omvandlingen till riktiga avtal gick emellertid på kryckor, och i personalberättelsen för 2012 kunde vi läsa att det endast fanns 1 582 GSS-T med avtal vid årets utgång. Dessa skulle komplettera de 4 487 GSS-K som fanns vid samma tidpunkt. Nu fanns alltså cirka 6 000 av insatsorganisationens befattningar uppfyllda.

Motsvarande siffror för 2013 blev sedan 5 391 GSS-K och 2 666 GSS-T, vilket innebär att instatsorganisationen bestod av 8 057 GSS av 16 100 möjliga vid nyåret. Hälften av befattningarna bestrids alltså fortfarande av värnpliktiga. Eftersom dessa inte får kallas in förrän vid krig eller krigsfara finns knappt i realiteten samtränade stridsenheter av bataljons storlek.

Från 2014 kommer det att finnas en stående bataljonsstridsgrupp för nationella uppgifter enligt skrivningarna på sidan 5 i personalberättelsen. Nästkommande stridsgrupper blir svårare att sätta upp. Dels innebär ekonomin för 2014 och än mer 2015 att övningsverksamheten blir lidande, dels lever organisationen fortfarande i skuld när det gäller tidigare övningsverksamhet.

Ett av de mest intressanta talen som redovisas är antalet aktivt tjänstgörande i Försvarsmakten. Ett relevant mått och återigen kudos till myndigheten som redovisar detta. Dessa definieras så här (sid. 17):

”Aktiva tjänstgörande är alla kontinuerligt tjänstgörande och de tidvis tjänstgörande som har tjänstgjort under året.”

I tabellen kan vi läsa ut av de 2 666 GSS-T är det 615 som varit inne på tjänstgöring under 2013. Det innebär att över 2 000 GSS-T inte tjänstgjort under 2013, de allra flesta av dem säkerligen inte tidigare år heller. De har alltså inte avlossat ett militärt vapen, än mindre övat i förband.

Aktiva tjänstgörande som bestrider de 16 100 befattningarna är per nyåret alltså 5 391 GSS-K och 615 GSS-T. Det innebär att den aktiva GSS-komponenten är cirka 37,3 % i insatsorganisation 2014 2019 2023.

[Edit] Till detta tillkommer en frånvaro på sammanlagt 11 % för tjänstledighet med eller utan lön enligt sid 36 som den uppmärksamme läsaren Johan H. Granberg påpekade. Åtminstone de 5 % utan lön borde indikera längre studier som skapar minskad förmåga till samträning, och osäkerhet om den enskildes planer. [Slut edit]

En bit från debattartikeln i SvD ovan således:

”…användbara, tillgängliga och flexibla förband redo att göra insats med kort varsel såväl i Sverige som utanför.”

En stående bataljonsstridsgrupp är vad du har att hålla i handen när Ukraina skälver drygt 100 mil härifrån. Bara du inte rör vår kuliss.

SÄPO laggar efter rejält om Syrien

I Korridoren till Kaliningrad beskrev jag ett förhållandevis effektivt kontraspionage hos SÄPO, vilket är ett av de klassiska kärnområdena för Säkerhetspolisen.

När det gäller kontraterrorområdet har det funnits frågetecken efter det misslyckade attentatet på Drottninggatan. I somras skrev jag ett inlägg om att SÄPO är alldeles för försiktigt i sina bedömningar om hur många svenska medborgare som tar aktiv del i striderna i Syrien.

Nu är det tyvärr dags igen.

I en upptakt till Sälen före jul lät SÄPO meddela att bedömningen var att ”minst 75 personer” som rest till Syrien för att ansluta sig till olika grupperingar. Budskapet fanns sedan med under konferensen i Sälen och det låter som ett ganska tryggt, ganska exakt mått – ”minst 75″.

Göteborgstidningen, som haft den genomgående bästa uppföljningen i svensk dagspress hade i helgen nyheten att ytterligare två svenskar dödats i Syrien, denna gång i strider mellan olika oppositionsgrupperingar. Totalt har hitills minst 17 stycken svenska medborgare dödats i strider i Syrien skriver tidningen, som regelbundet bevakar olika sociala medier och kontakter i framförallt Göteborgsområdet.

17 döda över en längre period ger oss ett bättre underlag att värdera mot än de fem döda det var tal om när jag skrev om ämnet senast. Fortfarande går det att göra viss reservation för tillförlitligheten, men indikatorerna jag presenterar nedan är mycket oroande, häng med:

Om vi börjar med de stora makrotalen så citeras oftast Syrian Observatory for Human Rights siffror. De senaste säger minst 140 000 döda, varav cirka 50 000 civila. Syrien har en befolkning på cirka 22 miljoner exklusive sin krigsmakt. De civila dödstalet är kring 0,25 % av befolkningen så här långt.

För krigsmakten, vars storlek brukar bedömas till mellan 500 000 och 600 000 är förlustsiffrorna enligt SOHR 33 591 stupade soldater, vilket ger cirka 6 % i andel. Mer än 24 000 rebeller och nästan 9 000 jihadister har dött i striderna, men här är som sagt svårigheten att bedöma hur stor totalen är. Till detta kommer kring 20 000 i regimvänliga miliser, vars storlek också är svårvärderade.

Sammanlagt ligger alltså förlustsiffrorna på fördelningen 53 000 döda på regeringssidan och 33 000 på oppositionen. Med tanke på att det är oavgjort så här tre år in i kriget är det rimligt att anta att förlustandelen på oppositionssidan är en liknande som i krigsmakten (6 %). Den senare har förvisso bättre vapen, men oppositionen hade länge initiativet och har gjort mängder med överfall på soldater under transport som haft svårt att försvara sig. I det stora hela jämnar det alltså ut sig hyggligt jämnt.

Även i det mindre perspektivet hittar vi intressanta jämförelsetal som behandlar just oppositionen. För en månad sedan varnade den franske inrikesministern, Manuel Valls, för jihadister som återvänder från Syrien till Europa. Varningen kom sedan det blivit känt att två 15-åringar gett sig av för att ta upp vapnen mot den syriska regimen.

Enligt inrikesministern bedömde de franska underrättelse- och säkerhetstjänsterna att 700 franska medborgare eller människor som lever i Frankrike slåss, har slagits eller är på väg för att slåss i Syrien. Antalet dödade franska medborgare uppges till 21, vilket ger andelen stupade 3-4 % (beroende på hur många som är på väg). Här räknar jag högt med 4 %.

Det slutar inte där, eftersom the Sundaytimes i helgen hade en liknande varning från brittiska myndigheter. Nu är tyvärr artikeln bakom betalvägg, så de flesta kan inte nå den. De viktigaste uppgifterna i artikeln som berör det här ämnet är att regeringens ministrar har blivit informerade att mer än 400 britter har åkt till Syrien och av dem har cirka 20 stupat. Detta ger en andel stupade kring 5 %.

Dessa andelar kan jämföras med de andelar som svenska underhållsberäkningar för sjukvårdstjänst som fanns förut, där storstrid för en brigad innebar förlustsiffror på 8 % med panoramat 1/5 döda, 3/5 sjukvård, 1/5 lättare skador utan sjukvård. Detta har ingen direkt relevans här, men tjänar som en påminnelse om att långt ifrån alla dör i strider.

Men vi har i de andra exemplen här ett ackumulerat intervall från 4 % (stupade franska medborgare) via 5 % (stupade britter) till 6 % (stupade i syriska krigsmakten). Om vi drar upp detta för att vara försiktiga ytterligare 2 %-andelar så skulle andelen stupade bland svenska medborgare vara som högst 8 %.

Med minst 17 döda enligt GT, så skulle det innebära mer än 210 deltagare från Sverige, vilket blir min konservativa bedömning. Med jämförelsetal från den syriska krigsmakten skulle antalet närma sig 300. Med franska andelar blir det 425.

Detta är långt från SÄPO’s bedömning om ”minst 75″. Time will tell.