Författararkiv: Karlis Neretnieks

Besök NATO HQ i Bryssel – några intryck






Jag hade tillfälle att i veckan  (18 oktober) besöka Nato:s högkvarter i Bryssel, här några korta (ostrukturerade) nedslag i något av det som sas och diskuterades.

Nato i Baltikum
Från och med nästa år kommer det finnas en Nato bataljonsstridsgrupp ständig närvarande i vart och ett av de baltiska länderna. De ska inte uppfattas som en styrka som kan försvara länderna i händelse av angrepp, utan som en utökad snubbeltråd. Viktigt att observera är att grupperna kommer att innehålla kontingenter från alla de större Natoländerna US, TY, GB och FRA (notera att alla Nato:s kärnvapenstater kommer att delta - min kommentar).


Eventuell planeringssamverkan med Sverige

Här kan man tänka sig tre modeller:

-          Inget utbyte av planer,

-          Orientera varandra (Nato och Sverige) om tänkbar krigsplanering och anpassning av egen planering till det (det är dock svårt att göra planer där en eventuell partner bara kanske ställer upp, dessutom vi kommer inte få full insyn i Nato:s planer, det är förbehållet medlemmar),

-          Gemensam planering (kräver dock Natomedlemskap).

Det finns självfallet ytterligare ett fall så länge vi står utanför alliansen. Nato gör sin egen planering utifrån egna behov och orienterar, den dag en eventuell konflikt utbryter, vad Sverige har att rätta sig efter. Det är en sannolik konsekvens av den första strecksatsen ovan, speciellt om man väger in vår egen begränsade militära förmåga idag (detta är min egen reflektion, det var ingen som framförde det – väluppfostrade).

Förstärkningsmöjligheter till Östersjöområdet och krigföringsförmåga

Just nu en ganska dyster bild. Att Natos ”Very High Readyness Force” (ca 5000 man) kan påbörja en förflyttning från sina olika förläggningsorter inom 1-2 dygn betyder inte att den är på plats inom några få dagar. Det kommer ta en bra stund innan den tyngre utrustningen, som ofta måste transporteras med fartyg, kommer fram.  Insatser med flyg är en delvis annan fråga, men inte heller det okomplicerat (en egen kommentar: det är inte Sverige som är det prioriterade området dit Nato kommer sända stridskrafter). Ett annat problem är att Nato till stora delar ”glömt bort” hur man för storskaliga militära operationer brigad, division och kår då de senaste tjugo åren ägnats åt ”småkrig” i Afghanistan och andra platser. En återtagning har påbörjats men det kommer ta flera år innan förmågan återskapats. Just nu är det bara USA som fullt ut behärskar den konsten och har resurserna för att genomföra storskaliga operationer. Det kommer dock ta lång tid innan amerikanska resurser kan tillföras Europa, om så skulle behövas – de måste skeppas över Atlanten.

Tysklands ökade försvarsansträngningar

Den gångna helgen meddelade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Tyskland efterhand kommer att höja sina försvarsutgifter till 2% av BNP (idag 1,2%). Det sågs både som en viktig markering vilken sannolikt skulle påverka andra Natoländer att också börja anpassa sig till dagens verklighet, men kanske viktigast, det kommer innebära en substantiell förstärkning av Natos förmåga. Det senare har dock väckt vissa funderingar om Tysklands framtida roll i Europa. Förutom att vara den ”ekonomiska stormakten” i Europa så kommer det leda till att Tysklands också kommer bli den ledande militärmakten (2% i Tyskland är avsevärt mer än 2 % i Storbritannien eller Frankrike, de ländernas ungefärliga nivå idag). Men som någon påpekade ”det är nog i första hand ett argument i Tyskland från sådana som inte vill öka försvarsutgifterna”.

Brexit

Det är osannolikt att det skulle leda till en försvagning av Nato. Snarare talade mycket för att britterna skulle öka sitt engagemang i alliansen för att visa att de visst är goda européer, men också för de att bibehålla sitt inflytande i europeisk säkerhetspolitik.  

Nato och Ryssland

Här driver Nato två spår: avskräckning och dialog. I ljuset av Rysslands agerande i Georgien och i Ukraina är det viktigt att markera att alliansen kommer ha både förmågan och viljan att skydda sina medlemmar om så skulle behövas. Samtidigt är det utomordentligt viktigt med en fortsatt dialog för att undvika missförstånd som kan leda till att en spänd situation skulle kunna eskalera. Helst ska det idag spända förhållandet kunna trappas ned. Samtalen inom ramen för Nato- Russian Council fortsätter.

Ofta bortglömt

Nato är mycket mer än bara Artikel 5 (kollektivt försvar). Idag arbetar Nato mycket aktivt med att stödja länder utanför alliansen med t ex utbildning rörande terroristbekämpning, och demokratisk kontroll av försvarsmakter. Det sker bl a i Nordafrika och Afrika söder om Sahara. Man har också initierat ett omfattande program för att återskapa moderna civila totalförsvarsfunktioner i medlemsländerna (något som avvecklades i många länder efter det Kalla kriget – vi är inte ensamma). Här ser man en viktig roll för civila företag, bl a inom cyberområdet. Även partnerländer som t ex Sverige är här välkomna att bidra.



                                                                 *****

En (fiktiv) rysk plan som nu förverkligas?


Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, agerandet i Syrien, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  



                                                                    ***



Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1]uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).

Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    



                                                                    -------



”Alexander Nevskij planen”



Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.



Bakgrund

Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.



Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.



Planeringsförutsättningar

Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.



Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.



Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.



Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.



Förslag på strategisk inriktning

Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.



Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:



1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,

2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,

3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,

4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,

5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,

6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.



En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.



Konkreta åtgärder

Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.



USA:s förmåga och vilja att agera i Europa påverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.

Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd - USA:s resurser är inte oändliga. 



EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.



Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.



De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär så att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 



Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.



Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.



En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.



Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 



Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.



En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.



I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).



Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3] och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].



Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.



Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer. Här bör vi utnyttja de nationalistiska strömningar som är tydliga i flera länder i EU.



En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s.k. fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång - de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.



I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 



När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   



Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.



Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.



Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.



Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.



Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.



Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.



Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 



Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2017 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 



Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.



I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.



Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.



Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.



En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 



Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.



Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2017 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.



Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.



Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.



Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.



Sammanfattande slutsats och rekommendation



Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.





Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”







[1] Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

Uppdragstaktik – nyttan av ”omfall” och annat


Det här är en utveckling av en artikel som jag publicerat tidigare där det tillkommit vissa resonemang, bl a om ”omfallsplanering” (röd text mitt i artikeln). Dock bör hela texten läsas för att man ska förstå motiven till varför jag inte tror på nyttan av den typen av planering. Vänligen förväxla inte ”omfall” med ”beredduppgifter”. En beredduppgift är en entydig uppgift som ska lösas med all kraft – ett ”omfall”, som jag tolkar det, är ett alternativt handlande om det av olika anledningar inte går att lösa den givna uppgiften som tänkt.

Artikeln utgjorde manus till det föredrag jag höll på Markstridsskolan för någon dag sedan och som utlöste en Twitterdebatt om nyttan av "omfall".







Uppsatsen har två syften. Det första är att beskriva min syn på utvecklingen och tillämpningen av ”uppdragstaktik” i Sverige. Samtidigt ger det mig tillfälle att visa min uppskattning för en vän och kollega som i sin yrkesgärning varit ett framstående exempel på principens praktiska tillämpning, och där visat att uppdragstaktik är ett mindset – ett sätt att tänka och agera, inte en ledningsmetod. [1]


Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  


Denna lilla uppsats berör i huvudsak tre områden. Varför uppdragstaktik, dess praktiska tillämpning och förutsättningar för att den ska kunna tillämpas. Avslutningsvis siar jag något om uppdragstaktikens framtid.



Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.[2]



Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar.[3] Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.



Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga - uppdragstaktik.[4]Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.



I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 



Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

-          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

-          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

-          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

-          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

-          Stridsmoral, hos oss som hos fienden - kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,



Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.



Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 



För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.



Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.



Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt. [5]



2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.



2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.



2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.



I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  



Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. [6]  



Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”



Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.[7]



3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.



15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.



Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.



Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera - det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.



Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.[8]



Som en personlig reflektion - faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.



Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.



Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.



Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser - tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.



Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.



Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.



Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.



Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.



Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.



Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.



1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).



2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.



3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”



Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den "fege" om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.



4.      Förtroende - uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”



5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar - beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.



6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.



Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.



7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.



Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering[9]? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).



Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig.[10] Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.



Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.



Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 



En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.



Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.



Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.



Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.



Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.



Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:



-          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,



-          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,



-          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,



Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.



Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation - i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt - så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.



Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.



Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.



Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.





Karlis Neretnieks är generalmajor och har tidigare tjänstgjort som bland annat rektor för Försvarshögskolan, operationsledare vid Milo Mitt och chef för MekB 18. Han har även varit chef för Arméstabens Taktikavdelning med ansvar för att utveckla arméns ledningsmetoder och taktik.
Han är ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.


[1]Jan Mörtberg, en officer och kollega som ägnat en stor del av sin aktiva tjänst till att utbilda chefer på olika nivåer är ett lysande exempel på uppdragstaktikens tillämpning. Utan att snegla på vad som för dagen råkar vara högsta mode eller populärt hos högre chefer har han vid varje tillfälle gjort en egen bedömning av situationen, och handlat därefter. Denna integritet och vilja att ta eget ansvar har han fört vidare genom sin gärning på Försvarshögskolan och som förbandschef. Något han har alla skäl att vara stolt över nu när han avslutar sin karriär i Försvarsmakten
[2] Denna grundtanke har till stora delar präglat svensk strategiskt tänkande sedan 1600-talet. Även det svenska stormaktsväldet insåg sina begränsningar. Inte utan anledning var därför anfall det främsta stridssättet även i dåtidens svenska arméer.
[3] Till detta kan läggas att länder med dåligt utbildade officerare också tenderar att tillämpa en stel ledningsmetodik, officerarna klarar inget annat. Sovjetunionen under andra världskriget, där officersförlusterna inledningsvis var mycket stora och ersättarna av naturliga skäl bara kunde ges en mycket begränsad utbildning, kan vara ett exempel.
[4] För Israel se t ex Edward Luttwak/Dan Horowitz, The Israeli Army, Harper & Row, New York 1975, sid 91 och 288
[5] Arméreglemente del 2, Taktik, 1963 Chefen för Armén Ao nr 28 16/1 1964.
[6] Carl August Ehrensvärd (arméchef 1948-1957), I rikets tjänst, P.A. Norstedt och Söner, Stockholm 1965, sid 179
[7] Bruce Condell, On the German Art of War, Stackpole books, USA, 2009, sid 18-19.
[8] Erik Norberg (red), Karlberg Slott och Skola – Utbildning till officer 1792 – 1992, Ekblads, Västervik 1992, sid 317.
[9] En inte ovanlig åtgärd om de egna förbanden har hunnit skaffa sig ett rimligt skydd i grävda värn, källare e dy. Modern målsökande ammunition kan göra den här optionen än mer attraktiv om t ex försvararen består av skyttetrupp och anfallaren av mekaniserade förband. I ett sådant läge så skulle risken för egen trupp vara acceptabel om målsökarna bara gick mot stridsfordon.
[10] Detta påstående är inte fullt ut sant, det finns en begränsning. Order som uppenbart innebär ett brott mot krigets lagar ska inte åtlydas.

Uppdragstaktik

Manus till ett föredrag jag höll vid MSS hösten 2016.


Att uppdragstaktik blev, och under mycket lång tid var, den rådande ledningsfilosofin i den svenska försvarsmakten var ingen tillfällighet. Snarare bör det ses som resultatet av en noggrann avvägning mellan landets militärpolitiska läge och hur optimalt kunna utnyttja tillgängliga resurser. Den svenska uppdragstaktiken bygger också, kanske något spekulativt, på en historiskt grundad människosyn där den enskilda människan ses som något mer än bara en ”produktionsfaktor”, för att använda en industriell eller marxistisk term.  


Uppdragstaktik – den underlägsnes ”force multiplier”

De motståndare Sverige har haft att överväga, från före första världskriget och framåt, har alltid varit stormakter med överlägsna resurser. Att endast genom statiskt försvar försöka hejda, eller nöta ned, en motståndare var dömt att misslyckas. Striden måste därför, så långt som möjligt, föras på ett sätt som uppvägde den svenska numerära underlägsenheten. Endast genom att kombinera försvar med anfall, där anfallet var den viktigaste komponenten, ansågs det möjligt att bryta en motståndares angreppskraft, alternativt skapa den tid som krävdes för att få främmande hjälp. Redan i början på 1900-talet fick därför svensk taktik en uttalat offensiv prägel, inom ramen för en defensiv strategi.


Intimt knutet till utvecklingen av detta operativa koncept var synen på hur striden bör föras, eller snarare kan föras. Länder med stora resurser tenderar att ha en ganska ”mekanistisk” syn på krigföring ”där jag önskar framgång sätter jag in tillräckliga resurser – jag har ju dem”. Ledning av det ”mekanistiska” slaget blir dessutom ofta tämligen tidskrävande och kan ha svårt att snabbt möta oväntade händelseutvecklingar. Ledning tenderar att bli mer av planering och management av resurser. Alternativet för den underlägsne är att till det yttersta utnyttja varje egen tillgång. Mänskliga egenskaper som fantasi, initiativkraft och improvisationsförmåga spelar där en avgörande roll.


Stater som hade att räkna med att vara numerärt underlägsna, som t ex Tyskland under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal och Israel under 1950-, 60- och 70-talen, länder som förutsåg ett tvåfrontskrig mot sammantaget överlägsna motståndare, utvecklade därför ledningsfilosofier som syftade till att optimera de egna förbandens inneboende förmåga - uppdragstaktik.Att Sverige också skulle anamma en sådan syn var tämligen naturligt då huvudmotståndaren, Ryssland, alltid skulle kunna sätta in större resurser än de vi själva disponerade.


I synen på stridens förande tenderar ”resursskolan” också anse att man kan förutse och styra ett förlopp, medan ”uppdragstaktikerna” mer betraktar strid som en räcka oförutsebara händelser som skall utnyttjas, och där snabba beslut, initiativkraft samt gott ledarskap är avgörande. Sverige (och Israel) var under det Kalla kriget kanske de främsta exponenterna för uppdragstaktik. 


Stridens karaktär

Uppdragstaktik bygger i grunden på övertygelsen att i strid kommer det oväntade att vara regel. Allt går inte att planera i förväg. Planer behövs, men de kan bara utgöra plattformen utifrån vilken man sedan får hantera de situationer som uppstår. Det finns oändligt många faktorer som kommer att bidra till att skapa osäkerheter, här är några:

-          Fienden kommer att göra allt som står i hans makt för att se till att din plan ska misslyckas,

-          Alla strävar efter överraskning, även vi kommer ofta att bli överraskade,

-          Vilseledning, motståndaren försöker lura dig, ibland kommer han att lyckas,

-          Vi vet inte hur väl våra vapen kommer att verka, nya system uppenbarar sig på stridsfältet, egna eller motståndarens motmedel fungerar bättre (eller sämre) än vad som antagits m m,

-          Stridsmoral, hos oss som hos fienden - kämpa eller ge upp, det kan skifta beroende på situationen, ledarskap, tidigare erfarenheter, utbildning och ett otal andra faktorer,


Listan kan göras lång, att det skulle gå att eliminera alla, eller ens de flesta, osäkerheter är en chimär.


Det enda man kan vara riktigt säker på är att mycket inte kommer att gå som planerat. Strid är inte som en fabrik, eller ett ämbetsverk, där alla kuggar fungerar som tänkt. Varken hos oss eller hos motståndaren. 


För att undvika missförstånd. Med oförutsebara händelser i ”strid” menar jag friktioner i all typ av verksamhet förknippad med krigföring: underhållstjänst, banreparationer på flygbaser, samband, minröjning i farleder, hänsyn till civila, mm, d v s allt som påverkar genomförandet av militära operationer, från lägsta till högsta nivå. Det oförutsedda kommer att drabba alla områden.


Chefens och den enskildes betydelse

Reglementen speglar en militär organisations själ. Det är inte någon tillfällighet att reglementena i sådana länder där man tillämpar (tillämpade) uppdragstaktik framhäver den kaotiska miljö som krig innebär och den enskilda människans betydelse för att nå framgång.

Det svenska Arméreglementet, AR 2, som armén levde med under stora delar av Kalla kriget var här tydligt.


2:9 I krig är det ovissa och oförutsedda regel. Lägena växlar ofta och plötsligt. Friktioner förekommer ständigt. Av chef krävs, att han snabbt kan finna sig tillrätta i varje situation. Han måste vara beredd, att även med ofullständigt underrättelseunderlag, i de svåraste av lägen fatta avgörande beslut och genomdriva dessa. Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel.

2:6 Chef får icke undandra sig det ansvar som hans befälsställning medför. Han bär ansvaret för att allt görs för att lösa förelagd uppgift. Då samband med högre chef icke kan uppnås skall chef på eget initiativ handla i dennes anda. Viljan att ta ansvar är en av de främsta chefsegenskaperna.

2:3 Chef skall visa förtroende för sina underlydande. Han skall följa deras verksamhet i syfte att stödja och hjälpa. Han bör uppmuntra underlydandes initiativ och stärka deras självkänsla. Detta gör han genom att ge dem största möjliga handlingsfrihet inom gränsen för deras förmåga.

I de redovisade citaten framhävs ”chefens” avgörande roll för stridens förande. En fråga som uppstår är vad som menades med chef. Enklast, om man utgår från reglementets praktiska tillämpning, så betraktades var och som utövade någon typ av befäl som chef. Det oberoende om det var en värnpliktig soldat som förde befäl över ett stridsfordon eller en överste som ledde en brigad. Alla förväntades ta initiativ och agera.  

Denna syn på kriget och vad det kräver av hög som låg var inte något som var specifikt för det Kalla kriget, även om den då för svensk del kanske nådde sin höjdpunkt. Denna inriktning var tydlig t ex också under det Andra världskriget som det framgår av nedanstående citat ur Andra armékårens övningsanvisningar hösten 1940. 


Initiativ, handlingskraft och framåtanda skall prägla all verksamhet, inte minst i oförutsedda lägen.

Chefer långt fram, såväl vid anfall som försvar.

Snabb beslutsfattning och snabb ordergivning, därför i regel korta, enskilda order givna efterhand.

Överraskning eftersträvas städse, inga schabloner.

Anfallsmål långt fram, aldrig fel om målet överskrides.

Inga rädsla för luckor vid anfall, varje förband söker stöta igenom, reserver följer snabbt där framgång vunnits.”


Även om den svenska försvarsmakten redan tidigt präglades av uppdragstaktik så är det också klart att när den formaliserades i form av reglementen, kursplaner och andra grundläggande dokument så var den tyska influensen tydlig.

Jämför nedanstående två citat ur den tyska motsvarigheten till vår AR 2, Truppenführung 1933 (här i engelsk översättning), med paragrafen 2:9 ovan.


3. Combat situations are of unlimited variety. They change frequently and suddenly and can seldom be assessed in advance. Incalculable elements often have a decisive influence. One´s own will is pitted against the independent will of the enemy. Frictions and errors are daily occurrences.

15. … The first criterion in war remains decisive action. Everyone from the highest commander down to the youngest soldier, must constantly be aware that inaction and neglect incriminate him more severely than any error in the choice of means.


Denna senare paragraf var den enda som var kursiverad i hela Tf 33. Ett mycket tydligare sätt att markera den enskildes avgörande betydelse för att hantera situationer som uppstår är svårt att tänka sig.

Även om de reglementariska anvisningarna, såväl de svenska som tyska, gav en mycket tydlig inriktning för utbildningen i truppföring och taktik, på alla nivåer, så var det viktigaste budskapet att det inte räcker med att ge chefer vissa kunskaper och förmågor. Det gällde lika mycket, eller kanske än mer, att inympa ett sätt att tänka och agera - det vill säga att forma personligheten.  Detta framgår mycket tydligt av Krigsskolans undervisningsstadga från 1963.


Undervisningen skall … så ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet och självständighet – utvecklas.


Som en personlig reflektion - faktorer som bara begränsad omfattning tycks vara styrande för svensk officersutbildning av idag.

Det ligger i uppdragstaktikens natur att det ofta är agerandet på plutons- kompani- och bataljonsnivå som kan skapa gynnsamma situationer (eller att motgångar kan avvärjas), vilka sedan chefer på högre nivå kan utnyttja för att uppnå mer omfattande resultat. Att skapa dugliga och handlingskraftiga plutons-, kompani- och bataljonschefer var därför tidigare mycket högt prioriterat. Samt också att skapa högre chefer vilka vågade delegera ansvar och som ville och förstod att utnyttja de situationer som uppstod. Egen erfarenhet av att tjänstgöra som chef på lägre nivåer sågs därför som en förutsättning för befordran till högre befattningar. Snabbt och effektivt stabsarbete var också en väsentlig förutsättning. Det krävde stabsofficerare som präglades av samma tankesätt och som förstod vad som var möjligt på fältet – något som också krävde egen, omfattande, erfarenhet av att själv motta stridsuppdrag, och att lösa dem.


Människosyn

Ytterligare en faktor som är intimt förknippad med uppdragstaktik, förutom stridens karaktär och vilka krav det ställde på chefer och deras underlydande, är synen på hur enskilda människor fungerar och reagerar. Det i motsats till synen att människan är bara är en utbytbar resurs, eller med marxistisk terminologi, produktionsfaktor, bland många andra.

Den som har överlägsna resurser tenderar att planera för hur man kan skapa optimala flöden av bl a eldkraft, förnödenheter och människor i form av förband vilka kan åsättas ett matematiskt värde. Det leder ofta till en mekanisk syn på striden. Det hela går att omvandla till modeller för hur resurserna skall utnyttjas och vilka resultat man kan förvänta sig. Detta är i sin tur något som inbjuder till en centraliserad ledning. Går saker och ting inte enligt plan sätter man in än mer resurser - tidsfaktorn och den enskilda människans prestationer tillmäts mindre betydelse. Chefer i ett sådant system tenderar att bli managers av resurser. Taktik och ledning övergår till att bli resursallokering.

I såväl fred som krig tenderar en sådan syn leda till att planering och uppföljning tar överhanden, på bekostnad av genomförande och handlingsfrihet för dem som skall ”göra jobbet”.

Ett sådant synsätt tar dessutom bara begränsad hänsyn till två grundläggande mänskliga egenskaper, nämligen att: människor fungerar bäst, presterar mer, när de kan påverka sin egen situation och att människan bara har en begränsad förmåga att analysera och tillgodogöra sig information.

Känner man sig som en tämligen maktlös liten kugge, med endast en avgränsad uppgift, i ett stort maskineri, så är det tveksamt om man tar så värst många initiativ – man väntar antagligen på att någon annan skall bestämma genom att ge order eller skapa regler. En viktig komponent i uppdragstaktik, som står i skarp kontrast till detta, är att alla ska känna sig delaktiga och känna att de kan, får och förväntas påverka händelseutvecklingen. Var och en ska känna ett personligt ansvar för att den enhet man tillhör löser sin uppgift. Det gäller all verksamhet – att ta anfallsmålet, se till att ammunitionen levereras, upprätta fungerande samband, eller vad det nu kan vara. Det även när det oförutsedda inträffar, speciellt då.

Chefer på högre nivåer kan inte, och kommer aldrig att kunna, överblicka alla enskilda händelser på stridsfältet, känna av moralen hos alla underenheter, bedöma om fiendens motverkan håller på att mattas av i en enskild stridssituation, om en underhållstransport fastnat i en minering, plus alla andra alla händelser som kontinuerligt påverkar ett stridsförlopp, eller en större operation.

Försöker en högre chef själv fatta alla beslut om enskilda händelser är risken mycket stor att han snabbt blir överbelastad med information som han inte hinner och sannolikt inte heller klarar av att analysera.

Ska varje enskild händelse göras föremål för stabsarbete, med all den tid det tar, är risken överhängande att situationen ändrat karaktär innan någon fattat beslut om hur den skall hanteras. Ett tillfälle kan ha gått förlorat, alternativt kan det ha hänt något katastrofalt.


Förutsättningar

Vad är då förutsättningarna för att det skall gå att tillämpa uppdragstaktik? Överlämnar man till var och en att göra som han eller hon personligen tycker är lämpligast så blir det ju kaos. Dessutom kanske vissa undviker att ta sig an besvärliga situationer med argument som ”jag bedömde att jag borde ta mig en annan uppgift, nämligen att…”.

Jag skulle här peka på sju punkter som jag anser är grundläggande för en fungerande tillämpning av uppdragstaktik.


1.      Det övergripande målet för striden måste vara tydligt t ex: ”Brigaden ska avbryta fiendens styrketillväxt i Oxelösund”. Syftet ska vara tydligt, enkelt och kortfattat, så att var och en kan begripa och komma ihåg det – överste ned till enskild soldat. Oavsett vad som än händer kommer då alla kunna agera utifrån vad som ytterst skall åstadkommas utan att fastna i detaljer eller formalism ”Men jag hade ju bara order att ta övergångarna vid Nyköping, sedan skulle ju någon annan fullfölja anfallet” (sagt av bataljonschefen som inte på eget bevåg utnyttjade en lucka i fiendens gruppering, och där brigaden sedan hejdades två kilometer från hamnen genom att fiende hann sätta in reserver).


2.      Uppgifterna till förbanden måste vara korta, entydiga, framåtsyftande och ge cheferna handlingsfrihet i hur uppgiften skall lösas: t ex ” XX stridsvagnskompaniet understödjer YY mekaniserade kompaniets anfall mot Kungsladugård, berett därefter ta ZZ”.

Samordning begränsas till endast det nödvändigaste.


3.      Uppdragstaktik kräver välutbildade officerare och soldater. Alla måste förstå hur minst en, helst två, befälsnivåer uppåt tänker. De måste även känna till hur samverkande vapensystem och förband fungerar och kunna agera utifrån det.

Skyttesoldaten: ”Vad innebär det för plutonen om jag bekämpar stridsfordon A istället för B?” 

Kompanichefen: ”Helvete – fienden håller på att luftlandsätta i vägskälet en kilometer framför mig, ska jag anfalla eller kringgå, vad innebär det för bataljonen eller brigaden om jag inte öppnar vägen? Skall jag begära artilleriunderstöd, hur lång tid tar det innan elden ligger i målet, är det bättre att anfalla omedelbart med det jag har?”



Här, efter punkterna 1-3 kan man fundera över så kallad ”omfallsplanering”. ”Omfallet” kan faktiskt inträffa vid endast en del av förbandet och inte vid andra. Detta kan, och kommer, att väcka frågor hos underlydande om vad som gäller och för vilka. ”Omfall” kan splittra uppmärksamheten och även påverka viljan att göra sitt yttersta för att uppnå målet med den givna uppgiften; ”det finns ju ett omfall” (nödutgång för den "fege" om det t ex kärvar i ett anfall). Planerade ”omfall” rimmar illa med uppdragstaktik – den senare är ju just till för att hantera slagfältets osäkerheter. Ingen ”omfallsplanering” kommer kunna förutse det oförutsebara – det vill säga det som kommer att inträffa. Till detta kan man också lägga att det rimligtvis måste vara bättre att chefen och hans medarbetare, stab och underlydande, lägger sin energi och tid på att förbereda genomförandet av den givna uppgiften (större chans att man lyckas) än att också avdela tid och resurser till att fundera på andra händelseutvecklingar, som i de flesta fall inte går att förutse.


4.      Förtroende - uppåt, nedåt och i sida. En framgångsrik tillämpning av uppdragstaktik innehåller ett stort mått av tillit för organisationen och kunskap om dess sätt att agera. Krävande, större, övningar, där olika beroenden klarläggs samt chefers och förbands förmåga testas, är ett medel att skapa förtroende för organisationen och dess medlemmar, men är också ett sätt att visa på faktorer som kan begränsa en chefs (din) handlingsfrihet. Här ska inte heller andra gemensamma erfarenheter, som kurser, fältövningar, umgänge på fritiden, underskattas när det gäller att bygga förtroende och skapa personkännedom.

Bataljonschefen: ”Kan jag lita på att Kalle (underhållsbataljonschefen) klarar av att omdirigera sina trossforor så jag inte står utan ammunition och drivmedel om jag fortsätter anfallet in på djupet, nu när jag har tillfälle?”

Brigadchefen: ”Jasså,, är det XX bataljon, där Pelle är chef, han som gjorde så väl ifrån sig på förra årets KFÖ, som ska skydda min flank, då vågar jag satsa framåt”


5.       Uttalad vilja hos alla att ta ansvar - beslutsvillighet. Detta är ingen medfödd egenskap utan den skapas redan i fredstid genom att den enskilde ges stort eget ansvar i den dagliga verksamheten, genom övningar med förband och vid utbildning i taktik. Det krävs tillämpade övningar för att utveckla fantasi, initiativkraft och framåtanda (det går också att döda dessa egenskaper med dålig utbildning och en felaktig ”företagskultur”). I taktik finns ingen ”lärarlösning”. Det viktiga i taktikundervisning är att analysera motiven till att någon valt ett visst alternativ. Håller inte motiven så är lösningen dålig. Är motiven bra och olika komponenters (mek, art, lv, uh, ing, mm) förmågor bedöms realistiskt och samverkar för att lösa den givna stridsuppgiften så är lösningen bra.


6.      Högre chefer (och deras staber) måste våga delegera, inte tro att de alltid vet bäst, eller tro att de har full kontroll, det har de inte (varken i fred eller i krig). Deras främsta uppgift är att ange realistiska mål (för det krävs chefer och stabsofficerare med gedigen ”trupperfarenhet”) och sedan utnyttja de möjligheter som deras underlydande skapar, exempelvis genom att sätta in reserver där en underlydande enhet skapat eller hittat en lucka i fiendens gruppering. I fredstid gäller för chefen det att uppmuntra initiativ och underlätta för underlydande att lösa sin huvuduppgift (rimligtvis då något som är förknippat med att öka organisationens förmåga i krig). Samtidigt måste chefer personligen ingripa där saker inte fungerar eller hotar att gå överstyr. Uppdragstaktik till trots så kommer det alltid att finnas lata, fega, inkompetenta, viljesvaga underlydande som inte gör sitt yttersta. Det gäller såväl i fred som krig.


Chefers främsta uppgift är att fatta beslut och att se till att de blir genomförda – inte att planera.


7.      Uppdragstaktik är en kulturfråga – en organisation som inte uppmuntrar och systematiskt utvecklar medlemmarnas initiativkraft och beslutsvillighet, inte vågar delegera och inte tillåter att man gör fel, kommer aldrig kunna tillämpa uppdragstaktik på ett framgångsrikt sätt. Premieras inte dessa egenskaper också i fredstjänsten så ska ingen förvänta sig att de helt plötsligt finns där den dagen när det är blir fråga om att genomföra strid eller annan därmed förknippad verksamhet.


Uppdragstaktik innebär dock inte att det i olika skeden av en operation, eller enskilda stridsmoment, inte skulle behövas ett mycket stort mått av samordning. Här ett exempel. Artilleriunderstödet för att understödja ett anfall måste vara reglerat i detalj för att undvika vådabekämpning av de egna framryckande förbanden och för att inte ge tid för fienden att reagera (ett mekaniserat skyttekompani bör t ex bryta in i ett anfallsmål inom ett tiotal sekunder efter det att stormelden lyft – det kräver extremt god samordning i tid och rum). När man väl är inne i anfallsmålet, några hundra meter djupt för ett kompani, kanske en kilometer för en bataljon, så har man dock en annan, mycket svårare, situation att hantera: låg artillerielden rätt, hade den avsedd verkan, försvarar sig fienden statiskt eller genomför han motanfall, ger han upp eller försvarar han sig till sista blodsdroppen, tar han risken (förlusterna) att utlösa artillerield över sin egen gruppering? Frågor vars svar ingen kan förutse; dock kvarstår faktum att varje dröjsmål att hantera situationen ger fienden tid att vidta motåtgärder och därmed påverkar de egna möjligheterna att nå framgång (eller undvika motgångar).


Men också inte att förglömma. Även om uppdragstaktik syftar till att ge stor handlingsfrihet till underlydande; orderlydnad är ovillkorlig. Detta innebär dock inte att ett halsstarrigt genomförande av en given order nödvändigtvis är rätt, utan bör snarare ses som ytterligare ett skäl att undvika detaljerade order och stridsplaner som snabbt riskerar att bli inaktuella på grund av händelseutvecklingen. Likaså kan i den fredstida verksamheten alltför detaljerade anvisningar för allt och alla, som till delar är svåra eller i vissa fall omöjliga att tillämpa, leda till en osund kultur där bestämmelser och order inte längre respekteras eller där människor slutar att ta initiativ, sannolikt både och.


Passar uppdragstaktik överallt?

Nej, uppdragstaktik passar bäst och ger störst utfall i markstrid. Markstriden är mer oöverskådlig och påverkas i avsevärt större utsträckning av många människors självständiga beslutsfattning, jämfört med sjö- och luftoperationer. Markstrid är också i mindre utsträckning en noll-ett funktion än sjö- eller flygföretag. Ett brigadanfall bör exempelvis ses som en över lång tid pågående process (ofta dagar, vid fördröjningsstrid ännu längre). I storleksordningen fem tusen människors verksamhet och ett stort antal olika vapen- och stödsystems effekter ska där gemensamt leda till målet.  Detta samtidigt som mänskliga faktorer som rädsla, utmattning och självuppoffring yttrar sig i extrema former.  Olika system, funktioner, förband och enskilda personer kommer därför att lyckas mer eller mindre väl, och också slås ut i större eller mindre omfattning. Det kommer kontinuerligt behöva fattas nya beslut på alla nivåer, korpral till general, för att processen skall kunna hållas igång.

Självfallet finns här alternativet att benhårt kräva att underlydande följer en uppgjord plan, och där behovet av beslutsfattning på lägre nivåer på så vis till stor del elimineras. Det skulle dock leda till liten flexibilitet när det gäller att utnyttja gynnsamma situationer eller för att möta oväntade händelser. Dessutom är det måttligt begåvat att ens försöka då det knappast går att kräva att trossfordon som blivit utslagna, eller kompanier som lidit stora förluster eller stridsvagnar som fastnat i en minering skall fortsätta enligt plan. Det kommer ständigt krävas nya beslut i stort som smått för att hantera uppkomna situationer. Metoden är bara användbar för den som inte behöver ta någon större hänsyn till fienden, och som i kraft av sina resurser kan ”köra över” honom i stort sett oberoende av vad han gör. 

En sjö- eller luftstrids relativt korta varaktighet, det begränsade antal enheter som deltar, den mycket höga momentana effekt som kan utvecklas om insatsen är välkoordinerad, möjligheterna att utnyttja olika sensordata för att få information om fienden och de tekniska möjligheterna att leda systemen innebär att ledning av sjö- och flygstridskrafter inte bara kan, utan också bör, ledas mer centraliserat. Då kommer de att utveckla högst effekt.

Delar av sjö- och flygstridskrafternas verksamhet är dock sådan att även de kan och bör styras enligt uppdragstaktiska principer. Basförsvar, underhållstjänst och banreparationstjänst skulle kunna vara exempel på sådana områden. Tala om vad du vill ha gjort, ge utförarna resurser, låt sedan chefer och soldater (även eventuella civila entreprenörer) använda sin kunskap, initiativkraft och fantasi för att få det gjort.

Det är viktigt att inse, och acceptera, skillnaderna mellan olika försvarsgrenarnas egenskaper och sätt att strida, och därmed också behovet av till del olika ledningsmetoder. Alltför ofta uppstår det helt onödiga konflikter, och i värsta fall genomförs det också missriktade organisationsförändringar, grundat på okunskap om försvarsgrenarnas olika ledningsmiljöer och de krav det ställer på ledningsmetoderna. Inte minst viktigt i detta sammanhang är det att inse att de skilda tänkesätt som krävs beroende på vilken stridsmiljö som ska hanteras också påverkar hur personalen måste utvecklas – alla går inte att stöpa i samma form.

Det kan finnas skäl att här också peka på faran i att okritiskt anamma olika ledningsmodeller från det civila näringslivet, eller utländska militära organisationer, om man inte mycket noga analyserar förutsättningarna. Att införa metoder och tänkesätt från områden där det förutsätts att verksamheten kan styras genom stela regler och detaljerad planering, och att bortse från att det finns en motståndare som utnyttjar dödligt våld i stor skala för att du skall misslyckas, är knappast lämpligt för en organisation vars uppgift det är att föra krig. Lika farligt är det att utan eftertanke ta efter metoder från militära organisationer som opererar under helt andra förutsättningar, och också är produkterna av annorlunda samhällen än vårt.


Framtiden

Kommer uppdragstaktik bli obsolet på grund av teknikutvecklingen? Jag tror inte det. Visserligen kommer olika vapensystem att få allt längre räckvidder och högre precision, de kommer också att vara färre, möjligheterna att samordna verkan från olika system kommer att öka – vilket kan tala för en ökad centralisering.

Samtidigt kommer dock varje soldat (och chef) kunna vara ”uppkopplad” mot ett stort antal (ofta samma) informationskällor.  Det ”informationsöverläge” som högre chefer tidigare hade kommer att minska. Ett av motiven för att samordning bör ske främst på högre nivåer kommer därför delvis att försvinna. Möjligheterna att på lägre nivåer bedöma hur lokala initiativ passar in i helheten kommer att öka. Att räckvidden ökar hos olika vapensystem och att de kan sättas in med kort varsel borde också öka möjligheterna att snabbt ta initiativ, beroende på den lokala situationen.

Dessutom kvarstår de flesta av de ”gamla” motiven för uppdragstaktik:


-          Människor är och kommer att förbli människor, fatta fel beslut, drabbas av panik, visa en oväntad tapperhet i även hopplösa situationer, hitta på nya lösningar – inga tekniska hjälpmedel kommer kunna förutse eller att kompensera för det,


-          Vissa vapensystem, egna likaväl som fiendens kommer inte vara så verksamma som vi trott, eller tvärtom,


-          Båda sidor kommer att göra sitt bästa för att vilseleda varandra: utnyttja skenmål, sprida falsk information, hacka dataöverföring, möjligheterna är oändliga,


Osäkerheterna på stridsfältet kommer inte att minska. Det oförutsedda kommer fortsatt att vara regel. Chefers mentala förmåga att bedöma enskilda situationer i stor mängd kommer inte att öka. Tillfällena och behovet av att ta egna initiativ, på alla nivåer, kommer att finnas kvar. Möjligheterna att utnyttja fler system kommer att öka verkan av snabba beslut på platsen både när det gäller att förstärka en framgång som när det gäller att hantera en situation som kan få katastrofala följder.

Att vi skulle anpassa vår ledningskultur till att ett framtida krig eventuellt kommer att utkämpas tillsammans med andra, kanske med en helt dominerande partner som USA, är ett tecken på mental lathet. Så länge svenska enheter från pluton till Försvarsmakten i sin helhet inte kan påräkna det stöd som det innebär att var en helt integrerad del av en stormaktsorganisation - i det här fallet är det bara USA som kan vara aktuellt - så länge måste räkna med att vi är den underlägsna parten och anpassa vår taktik till det. Detta gäller speciellt armén då markstridsförband sannolikt är den typ av hjälp som vi minst kan räkna med, speciellt inte i tidiga skeden av en konflikt. Att skapa en ledningsmodell, och därmed också taktik, som förutsätter resurser som det är mer än tveksamt att de finns tillgängliga kommer knappast att leda till framgång.


Avslutning

Uppdragstaktik är inte en ledningsmetod. Det är en ledningskultur där den helt avgörande faktorn är att enskilda människor vill, vågar och förväntas ta egna initiativ. Dessa egenskaper går inte att kommendera fram vid behov. De skapas genom att det dagliga arbetet präglas av ett långt delegerat ansvar, med tillhörande befogenheter, och genom att övningar utformas på ett sätt där initiativkraft och fantasi premieras, och där misstag accepteras så länge de sker i ett vällovligt syfte. Därutöver krävs att utbildningen, främst officersutbildningen – det är officerarna som präglar organisationen – systematiskt inriktas på att forma människor som ser det som självklart att ”Obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger en chef mera till last än misstag i fråga om val av medel”.


Slagfältets dimmor och friktioner kommer inte att försvinna, de kommer antagligen bara bli fler och dessutom anta nya former. Den som mentalt är beredd att acceptera att slagfältet (i vidaste bemärkelse) är en i många stycken kaotisk miljö som skapar möjligheter vilka kan och ska utnyttjas kommer också att vara den som även med begränsade medel kan vinna framgång.


Min övertygelse är att uppdragstaktik också i framtiden bör vara den ledningskultur som ska prägla Försvarsmakten.







Permanent militär närvaro på Gotland – några kommentarer


 
ÖB:s (och försvarsministerns) beslut från i onsdags att ständigt ha militära förband på Gotland och att snabba på etablerandet av en ny garnison på ön är bra. Det visar att man uppfattat och reagerar på det allt allvarligare läget i Östersjöområdet. Samtidigt visar det på att förra årets försvarsbeslut sprungits ifrån av verkligheten. Det krävs fler åtgärder, och tidigare, än vad man då räknade med. Det som nu görs är av karaktären ”man tager vad man haver”, men det utgör ingen påtaglig förstärkning av försvarsförmågan på Gotland. Det är mer en markering av att Sverige reagerar på omvärldsutvecklingen. 

För att få en uppfattning om hur ett eventuellt militärt hot mot Gotland skulle kunna se ut är Kungl. Krigsvetenskapsakademiens rapport ”Hotet” http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ inte facit, men kanske en vägledning.  Ett mekaniserat skyttekompani med 150 soldater och femton stridsfordon samt ett stridsvagnskompani med ett tiotal stridsvagnar (där personalen ska komma från fastlandet) skulle i de skissade scenarierna inte utgöra någon avgörande skillnad för ryska planerare.

Med Försvarsmaktens nuvarande ekonomi och haltande personalförsörjningssystem är det dock tveksamt om det går att göra så värst mycket mer just nu. Jag har tidigare föreslagit att inriktningen borde vara att skapa en stridsgrupp på Gotland bestående av en komplett mekaniserad bataljon förstärkt med artilleri, kvalificerat luftvärn och sjömålsrobotar, totalt ca 1500 personer.

En sådan styrka skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp avsevärt. Det i två avseenden. För det första skulle då Ryssland i en anfallsplanering behöva räkna med ett starkare motstånd. Det skulle innebära att man måste avdela större styrkor, vilket kräver mer förberedelser, något som i sin tur riskerar att i förtid röja vad man planerar. Något som skulle ge oss tid att vidta motåtgärder. Ryssland skulle också behöva ta med i planeringen att det skulle ta längre tid att besätta ön vilket skulle öka Nato:s möjligheter att ingripa. Något som definitivt ligger i alliansens intresse då ett ryskt innehav av Gotland allvarligt skulle påverka Nato:s möjligheter att försvara Baltikum. Dessutom skulle det ge ett väsentligt bidrag till försvaret av fastlandet. Det skulle inte vara lika lätt att ”runda” ön vid en operation mot östra Mellansverige om där fanns långräckviddiga svenska vapensystem, främst då luftvärn och system för att bekämpa sjömål. Sammantaget, konceptet skulle inte bara öka stabiliteten i Östersjöområdet utan också påtagligt öka Sveriges säkerhet. Det till en tämligen begränsad kostnad.

Vid ett eventuellt återinförande av värnplikt så vore det fullt möjligt att bemanna styrkan med i huvudsak gotlänningar. Något som skulle ge en hög beredskap. Nästan, eller kanske t o m lika hög, som för stående förband. Ön är inte stor. De flesta skulle kunna inställa sig inom timmar vid ett skarpt läge. Men även inom ramen för nuvarande personalförsörjningssystem skulle det vara möjligt att nå en liknande effekt. Det vore antagligen möjligt att rekrytera tämligen många gotländska deltidssoldater genom att t ex erbjuda en rejäl ”gotlandspremie” till dem som är beredda att ställa upp på ett års militär utbildning. Gotland har alltid krävt speciallösningar. På Gotland infördes t ex värnplikt redan 1812, nittio år innan det skedde på fastlandet.

Detta vore inte en återgång till Kalla krigets nivåer. Då skulle ön försvaras av ca 25 000 man (varav 5000 gotlänningar), 60 stridsvagnar, 110 pansarkyttefordon, ett femtiotal artilleripjäser, luftvärn, fast och rörligt kustartilleri mm. Snarare vore det en rimlig avvägning m h t ett annat militärpolitiskt läge och de möjligheter som modern teknik ger.

Det här skulle dock kosta pengar som inte finns. Min förhoppning är att partierna som stod bakom försvarsöverenskommelsen från år 2015 snabbt kan ena sig om tilläggsanslag till Försvarsmakten som möjliggör en förstärkning av försvaret av Gotland (och fastlandet). I väntan på det så får ÖB göra det bästa med det lilla han har – onsdagens beslut visar att han försöker.



                                                                              *****




Medlemskap i Nato skulle öka Sveriges säkerhet – kommentar till Bringéus utredning






Ambassadör Bringéus överlämnade idag (fredag 9 september) sin utredning ”Säkerhet i ny tid” till regeringen. http://www.regeringen.se/contentassets/dc054ef38cde47dabf5aadf63dcab469/sou-2016_57.pdf

Utredarens genomgång av de faktorer som påverkar Sveriges säkerhet och stabiliteten i vårt närområde talar tydligt för ett svenskt Natomedlemskap.

Redan i den inledande, mycket läsvärda, säkerhetspolitiska analysen framgår klart att Sveriges säkerhet är intimt knuten till våra grannländers – det som ökar deras säkerhet ökar också Sveriges säkerhet.

Här kan Sverige ge två bidrag:

  • att öka Natos avskräckningsförmåga, främst genom att underlätta för Nato att försvara sina baltiska allierade, men också genom att skapa möjligheter till en samordnad nordisk försvarsplanering,

  • att öka Sveriges nationella försvarsförmåga, d v s att inte utgöra ett militärt svaghetsområde som inbjuder till ett ryskt angrepp i händelse av en konflikt i Baltikum (då med syfte att försvåra Nato-operationer till stöd för Baltikum),


Att ett svensk – finskt samarbete inte utgör ett alternativ till ett inträde i Nato framgår också klart i utredningen. Inte ens en formell militärallians och en gemensam säkerhetspolitik (två osannolika alternativ) skulle eliminera behovet av hjälp i händelse av ett angrepp mot något av länderna.

Ett svenskt (och finskt) Natomedlemskap skulle öka möjligheterna till militär samverkan, inte bara med Finland utan också med övriga nordiska länder.

Eller som utredaren säger om hur våra grannar och partners ser på saken:

 ”Med Sverige som medlem i Nato uppfattas västs förmåga att verka konfliktavhållande i Östersjöregionen öka och riskerna för ett oöverlagt handlande från Rysslands sida minska. En gemensam regional operativ planering skulle kunna genomföras och ett eventuellt gemensamt uppträdande i händelse av en kris inte behöva improviseras”.

Utredaren dödar också ett antal vanligt förekommande argument bland Natomotståndarna:

  • att en Natoanslutning med automatik skulle innebära drastiskt ökade försvarsutgifter,
  • att Nato skulle placera kärnvapen på svenskt territorium,
  • att det skulle minska Sveriges möjligheter att uppträda som medlare i olika konflikter,
  • att ryska eventuella motreaktioner skulle utgöra en allvarlig fara för Sverige.

Utredaren klargör också mycket tydligt att enbart partnerskap med Nato eller bilaterala överenskommelser med enskilda länder är dåliga substitut för ett medlemskap i alliansen.  

Utredarens avslutningsord borde mana till eftertanke:

”Nationella gränser utgör inga skyddsvallar. Det är svårt att föreställa sig att något land i vår del av världen skulle kunna hålla sig utanför en militär konflikt i regionen”

”Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Sammantaget går knappast att tolka utredningen på något annat sätt än att ett svenskt Natomedlemskap skulle vara ett centralt, kanske t o m avgörande, bidrag till en sådan konfliktförebyggande säkerhetspolitik.

Avslutningsvis. Det är sällan jag läst ett så entydigt och väl genomarbetat underlag rörande svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Var och en som på något vis vill delta i den säkerhetspolitiska debatten har alla skäl att läsa ambassadör Bringéus utredning i sin helhet (en länk finns i inledningen till detta inlägg).



                                                                              *****

Framtida officersutbildning – kommentarer





Med anledning av brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning avseende framtida officersutbildning anordnade Kungl Krigsvetenskapsakademien idag (tisdag 30 aug) ett seminarium där olika aspekter på utredningen diskuterades. Nedan mitt inlägg i diskussionen.

Läser jag inledningen så har jag vissa problem med att förstå direktiven till utredningen.

 Låt mig citera.

”Uppfattningen är att svenska officerare står sig väl i internationella jämförelser. Oaktat om det gäller samverkan med lokala myndigheter vid exempelvis försvarsplanläggning, övningar eller insatser vid skogsbränder i Sverige, EU:s utbildningsinsatser i Afrika, insatser eller övningar inom NATO, eller stabsofficerare och observatörer inom FN:s fredsfrämjande insatser – omdömet är att de svenska officerarna gör ett utomordentligt jobb. Utredningen av den framtida officersutbildningen föranleds därför inte främst av behovet av en kvalitetshöjning av officersutbildningen.”

Om detta är sant, vilket inte är omöjligt, kan man ställa sig frågan varför utredningen inte hade mandatet att även se tillbaka på gårdagens system, det som frambragte dessa dugliga officerare – de är ju inte produkter av dagens system.

Men struntar vi i den frågeställningen, som inte rimmar med utredningsuppdraget, skulle jag vilja ta upp några saker som hanteras i utredningen.

Först något om metodiken.

De första halvan av utredningen präglas av långa resonemang om nyttan av kritiskt tänkande, självständig, problemlösning och att undervisningen bör vila på vetenskaplig grund. Officerens roll beskrivs i generella termer som ”kunna samordna”, ”utveckla den militära insatsförmågan”, ”ha av god etik”, m fl faktorer som i måttlig utsträckning styr hur utbildningen borde organiseras och vad som bör prioriteras. I vissa fall är skrivningarna dessutom direkt obegripliga avseende officerens roll, i alla fall för mig:

Det har medfört en rollfördelning mellan specialistofficerare och officerare där specialistofficeren huvudsakligen är fackman, instruktör och genomförandeledning på lägre taktisk och stridsteknisk nivå medan officeren är chef, utvecklare och utbildare på högre nivå”.

Tursamt nog finns i den andra halvan av utredningen en tämligen konkret beskrivning av vad en officer förväntas lösa för uppgifter, beroende vilken nivå han eller hon ska verka på:

Här ett exempel:

”En officer nivå OF 1 (d v s löjtnant) ska kunna:

      leda tropp/pluton tjänstegren i väpnad strid

      leda tropp/pluton tjänstegren i stöd till samhället och humanitära insatser

      leda planering, genomförande och utvärdering av tropp/pluton eller tjänstegrens utbildning

      delta i utvecklingsarbete inom eget fackkompetensområde

      genomföra arbetet muntligt och skriftligt på engelska

      samverka med andra nationer på lägre krigsförbandsnivå

      företräda arbetsgivaren i förvaltningsfrågor som första linjens chef (FM ansvar).”



Det går att ha synpunkter på detaljer i beskrivningen, men den ger en hyfsad bild av vad man borde förvänta sig av en löjtnant.

 (Inom parentes, något avsevärt mer praktiskt och jordnära än vad som sas i det förra citatet – en skrivning som enligt min mening tyder på grav okunskap avseende vad det innebär att leda förband – stora såväl som små).

Jag anser att en väsentligt bättre väg att gå hade varit att redan inledningsvis analysera och redovisa vad officerare på olika nivåer förväntas lösa för uppgifter och vilka kunskaper och förmågor som krävs för det. Med det som grund borde man ha funderat på hur ett utbildningssystem bör utformas för att skapa officerare som uppfyller de nödvändiga kraven.

I det här fallet, där förmågan att leda pluton i krig är den högst prioriterade uppgiften, borde det rimligtvis också återspegla sig i utbildningsupplägget.

Erfarenhetsmässigt tar det ca 18 månader av mycket målinriktad, praktisk, utbildning för att skapa en rimligt krigsanvändbar plutonchef. Kraven på duktighet i huvuduppgiften kanske t o m är än större idag än tidigare. Förväntas löjtnanten leda en pluton där många av soldaterna har betydligt mer erfarenhet än chefen så lär inte militär allmänbildning kompensera för sådana brister när de underlydande inser att chefen inte behärskar sitt jobb och där de riskerar att dö på grund av det.  

Efter att ha tillgodosett detta helt grundläggande krav, och först då, kan det vara dags att fundera på andra krav och olika metoder för att tillgodose dessa.

En sådan metodik hade skapat väsentligt enklare orsakssammanhang – eller om man så vill spårbarhet – varför borde utbildningen se ut på ett visst sätt. Det hade också givit bättre möjligheter till att prioritera mellan ”need to have och nice to have”

Liknande beskrivningar finns för OF 2- 5, kaptener majorer, etc. Även där borde samma metodik tillämpats. Vad är ”måstekunskaper” med hänsyn till huvuduppgiften, vad är tilläggskrav/önskemål.

En lite udda observation kopplat till vad som redovisas i befattningsbeskrivningarna.

Först på nivån OF 5 (överste) nämns att

”vara förebild, kulturbärare och kulturskapare”



Kanske något som även borde gäller lägre nivåer.



Det senare leder in på min kanske allvarligaste invändning om utredningen – vad är det som krävs av en officer förutom kunskaper.  Ingenstans finns skrivningar som liknar vad som angavs som de viktigaste målen för på den dåvarande Krigsskolan:

”Undervisningen ska ledas och bedrivas i de olika övningsgrenarna och ämnena så att eleverna ges den fostran och militära allmänbildning som krävs av en nyutnämnd officer och att ledaregenskaperna – främst beslutsamhet, viljestyrka, ansvarskänsla, plikttrohet, och självständighet – utvecklas”

Egenskaper som knappast är mindre aktuella idag.

Jag ser problemet med att i akademiska sammanhang sätta upp mål, och anpassa utbildningsmetoderna, för att elevernas personlighet ska formas i en viss önskad riktning. Tyvärr begränsar det möjligheterna att skapa dugliga officerare för den uppgift som konstituerar deras existensberättigande – leda förband och annan verksamhet i krig. Har inte officeren dessa personliga egenskaper, som går att skapa genom utbildning och övning, så är aldrig så omfattande kunskaper inte till någon större nytta.  

I texten förekommer ofta försök till att beskriva skillnaden mellan specialistofficerare och taktiska officerare genom att använda termerna specialister respektive generalister, t ex:

”Den mest markanta skillnaden mellan en officer och en specialistofficer är att officeren är generalist medan specialistofficeren är specialist.”

Det är ett mycket farligt sätt att beskriva de två rollerna, det kan leda den fåkunnige till tanken att den taktiske officeren inte behöver mycket djupa kunskaper inom specifika områden, det även på högre nivåer.

Även den taktiske officeren är specialist. Hans eller hennes specialitet är att kunna leda förband och krigsstabstjänst. Verksamheter som kräver djupa kunskaper om de system man ska leda, taktik och stabsarbetsmetoder. De två senare områdena är mycket utpräglade specialitéer, som kräver omfattande studier och mycket praktisk övning.

Där kommer man inte långt med bara militär allmänbildning, om nu någon trodde det.

Det jag sagt kan leda till tanken att jag anser att utredningsmannen gjort ett dåligt arbete. Det tycker jag inte. Det är en bra utredning givet de alltför snäva direktiven.

Det är bra att tiden mellan grundläggande officersutbildning och högre utbildning föreslås bli kortare. Det inte bara för att Försvarsmakten kan tillgodogöra sig investeringen under längre tid, men kanske främst för att en person i trettioårsåldern oftast är mera receptiv, energisk och ”hungrigare” än när han eller hon kanske blivit ytterligare tio år äldre.

Bra när det gäller lärarförsörjningen till FHS. Inget i Försvarsmaktens verksamhet är viktigare än officersutbildningen. De dugligaste officerarna måste lockas, eller kommenderas, till att periodvis bidra till den.

Bra när det gäller behovet för militär personal att växeltjänstgöra i Försvarsmakten för att undvika att lärarna utvecklas till teoretiker utan förankring i verkligheten.

Jag tror också att någon typ av aspirantskolesystem vore värdefullt. Här är det dock utomordentligt viktigt att det utformas så att det verkligen ger mycket goda praktiska kunskaper och inte bara blir någon sorts allmänbildande förberedelsekurs för officersprogrammet.

De tidigare aspirantskolorna var truppslagsknutna och gav en utomordentligt god utbildning vad avser t ex pjästjänst i artilleriet, stridsvagnstjänst i pansartrupperna etc. Helt nödvändiga kunskaper för att kunna föra plutoner och kompanier och även bataljoner. Frågan är om förutsättningarna finns för ett liknande system i dagens lilla organisation.

Ett alternativ kan vara att arméns aspirantskola (om det bara blir en) tar sikte på en grundläggande färdighet som varje arméofficer rimligen bör behärska, d v s markstrid. Inriktningen skulle då kunna vara att utbilda alla blivande arméofficerare till goda skyttegruppchefer, med allt vad det innebär av nödvändig personlig färdighet på olika vapen och förmåga att leda en mindre grupp soldater under påfrestande förhållanden.

Det senare en förmåga man har glädje av under hela sin karriär. Skillnaden att som överste leda underlydande överstelöjtnanter och majorer eller att som furir leda en grupp soldater är mindre än de flesta tror.  Man leder människor – det bör man lära sig tidigt och grundligt.  

En faktor som jag saknar är en beskrivning av förbandens roll när det gäller rekrytering och urval av blivande officerare. Personligen är jag övertygad om att varje officersaspirant redan från första dagen bör tillhöra ett förband. Det förband som valt att just han eller hon kan bli en framtida kollega. Det skapar lojalitet mot förbandet och en känsla av tillhörighet (och stolthet över att tillhöra ett visst förband) - väsentliga faktorer för att öka motivationen att göra en god insats. Dessutom kan förbandet bidra till att ytterligare påverka motivationen genom att regelbundet hålla kontakt med sina officersaspiranter, planera deras framtida arbetsuppgifter mm.

Slutligen en personlig reflektion.  Utredningsmannen har gjort det bästa möjliga givet förutsättningarna. Jag tror dock att Försvarsmakten efterhand kommer att bli tvungen att kraftigt öka inomverksutbildningen, t ex i form av mer omfattande utbildning för pluton-, kompani och bataljonschefer, men också inom områden som taktik och krigsstabstjänst. Dagens officersutbildningssystem kommer visa sig vara otillräckligt för det man skulle kunna kalla krigets hantverk – d v s officerens huvuduppgift.

                                                                  *****

Vem levererar säkerhet i Östersjöområdet?




Igår, måndagen den 22 augusti, genomfördes en rundabordskonferens i Riga rörande det Nordisk-Baltiska samarbetet under de 25 år som gått sedan de baltiska länderna återfick sin frihet. Vad har åstadkommits under de gångna åren, vad är aktuellt för framtiden? Jag redovisar här mycket summariskt några intryck från mötet, och då främst sådant som rör säkerhet i Östersjöområdet.

Efter det att Warzawapakten upplöstes 1989, och sedan också Sovjetunionen 1991, var det otvetydigt så att de nordiska länderna, med Sverige i spetsen, var de som hade såväl de största resurserna som de bästa kompetenserna när det gällde militär säkerhet i regionen.   

En naturlig följd av det blev att Sverige, Finland och Danmark tog på sig en stor roll när det gällde att hjälpa de baltiska länderna att bygga upp sina nationella försvarsmakter. Förutom att det genomfördes en mycket omfattande rådgivningsverksamhet så skänktes också stora mängder materiel. Sverige donerade bland annat materiel för en hel infanteribrigad till vart och ett av de baltiska länderna Tyvärr dock inte tyngre vapenmateriel som haubitsar och stridsfordon, det senare av tämligen outgrundliga skäl. Senare har vi dock inte haft några skrupler att sälja t ex Rb 70 eller stödja affärer med Strf 90 till våra baltiska grannar.

Sverige bidrog aktivt till att de baltiska länderna skulle bli medlemmar i EU och vi uppmuntrade också deras strävan att bli medlemmar i Nato.

Helt klart har vi under de år som gått varit tydliga leverantörer av säkerhet och bidragit till att öka stabiliteten i regionen genom att stödja de baltiska länderna på olika sätt, praktiskt och politiskt.

När diskussionen kom in på dagens situation och framtida samarbeten inom säkerhetsområdet så var det för mig något av en ”aha-upplevelse” att konstatera hur radikalt situationen har förändrat sig, jämfört med bara tio- femton år sedan.

De baltiska länderna är nu avsevärt djupare knutna till flera europeiska institutioner än Sverige,. De har bl a euro som valuta med det inflytande det innebär i olika ekonomiska frågor. De är dessutom medlemmar i Nato.  Det är de som är ”insiders” nu, inte vi.

Den viktigaste spelaren för att möta det växande hotet från Ryssland är Nato, vilket poängterades i flera inlägg. Nato:s allt större närvaro i Östersjöregionen beror inte på vad Sverige vill eller gör. Den avgörande faktorn är alliansens förpliktelser mot sina baltiska allierade. Det styr övningar, truppnärvaro och planering. Sveriges, minst sagt, begränsade militära förmåga är där inte någon avgörande del av ekvationen.

Alla länderna är också mitt uppe i omfattande upprustningsprogram. Inte helt okomplicerat när det gäller att prioritera rätt och se till att tillförda slantar utnyttjas optimalt och inte försvinner genom dålig hushållning. Nyttiga erfarenheter om den dag skulle komma att vi är i en liknande situation.

Även när det gäller att utveckla metoder för att möta ”nya” hot ligger de baltiska länderna på framkant. Nato har upprättat ett antal ”centers of excellence” i Baltikum: för cyberkrig i Tallinn, informationskrigföring i Riga och energisäkerhet i Vilnius. Områden där vi rimligtvis borde ha ett och annat att lära.

Även om det sved lite i hjärtat för någon (mig) som varit djupt engagerad i vårt tidigare stöd till Baltikum så tror jag inte att jag hade fel när jag avslutade mitt inlägg med att säga ”nu är det kanske pay back time, idag är det nog vi (Sverige) som behöver ert stöd för att vi tillsammans ska kunna bidra till ökad säkerhet och stabilitet i vår del av världen”.



                                                                 *****

KKrVa studie ”Hotet” – några slutsatser avseende Försvarmaktens utveckling


Utan att föregripa Akademiens kommande arbete kan man av studien redan nu dra ett antal generella slutsatser vilka bör påverka Försvarsmaktens utveckling. Här redovisas några.

Den starka tonvikt som rysk doktrin lägger på överraskning och vilseledning, kopplat till utvecklingen av de ryska stridskrafterna i riktning mot ökad flexibilitet såväl strategiskt, operativt som taktiskt, talar för att vår förmåga till underrättelseinhämtning och underrättelseanalys måste förstärkas. Speciellt viktigt framstår här den operativa underrättelsetjänsten, d v s förmågan att se igenom det ”brus” i form av övningar, beredskapskontroller och andra typer av vilseledning, som kan dölja förberedelser för ett eventuellt angrepp.

Genom att kryssnings- och ballistiska robotar är på väg att bli ”mängdvapen” kan en inledande bekämpning av svenska baser och andra installationer ske både överraskande och med stor kraft. Vår förmåga till snabb spridning (före ett angrepp) av flygplan, fartyg och annan materiel måste förbättras. Likaså kommer det att behövas förmåga att aktivt kunna möta den här typen insatser i speciellt viktiga områden, d v s kunna bekämpa robotar innan de når sina mål.

En angripare har fördelen att välja tid och plats för ett angrepp. Antalet områden i Sverige som kan vara aktuella som anfallsmål kopplat till att flytta fram ryska luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system för att hindra Nato att ingripa till försvar av Baltikum är stort.

Vi kommer aldrig att kunna vara på plats med egna stridskrafter i alla de riktningar som kan vara hotade. Många områden kommer att vara ”trupptomma”. Det i kombination med olika typer av förbekämp­ning, robotar, flyg, sabotörer, cyber m fl, kommer allvarligt att försvåra alla typer av egna tidiga insatser. Våra möjligheter att ”komma igen”, eller utryckt på ett annat sätt, hantera efterhandssituationer, måste därför utvecklas. Förutom att överleva en intensiv förbekämp­ning framstår här tre förmågor som speciellt angelägna:
  • att med olika långräck­viddiga system kunna bekämpa en angripare i ett område han tagit, det både för att tidigt kunna påverka honom innan andra egna system kan komma till verkan liksom för att kunna bekämpa hans system inne i ett ”brohuvud”,
  • att kunna återta terräng varifrån en angripare kan lösa sin huvuduppgift, det som i grunden föranledde ett angrepp mot Sverige – att med luftvärns- och sjömåls­bekämpnings­system försvåra Natoinsatser i Baltikum.
  • att kunna påverka en angripares sjö- och lufttransporter och därmed hans styrketillväxt och uthållighet i ett taget område.
Till detta ska läggas behovet av att bädda för att kunna ta emot eventuell utländsk hjälp. Med andra ord, inte göra det omöjligt för någon att hjälpa oss därför att vi inte kan skydda sådana områden och anläggningar dit hjälpen kan anlända. Här ingår även kravet på att skydda såväl det luftrum och de sjöfarts­leder som krävs för att förstärkningar ska nå fram.

Det sker också en snabb materielutveckling i den ryska krigsmakten t ex: drönare införs på stor bredd, örlogsfartyg ges efterhand mycket kvalificerad luftvärns- och ubåtsjaktförmåga, stridsfordon utrustas med aktiva motmedel, en ny generation avancerade stridsflygplan är på väg att införas mm. För att möta dessa system krävs från vår sida en kontinuerlig hotbildsanpassning.
Risken är överhängande att det i vissa avseenden redan existerande teknik­gapet mellan våra förmågor och rysk förmåga ökar. Det finns därför starka skäl att öka våra insatser när det gäller forskning och utveckling inom sådana områden där vi skulle kunna nå ett försteg jämfört med de hot vi har att möta, och där lämplig teknik inte alltid finns tillgänglig på marknaden. Dessutom, kunskapen behövs för att vara en kompetent upphandlare.

Det scenario i studien som innebar tämligen omfattande strider på svenskt territorium, angrepp på svensk infrastruktur och där också förbindelserna med utlandet skars av, gav vid handen att det civila samhällets möjligheter att hantera en sådan situation var ytterst begränsade. Det är uppenbart att det krävs omfattande åtgärder inom områden som ledning, sjukvård, försörjningsberedskap, ordningshållning m fl, för att säkerställa att samhället på ett rimligt sätt ska kunna klara de påfrestningar som ett krig skulle innebära. Något som också kraftigt påverkar Försvarsmaktens förmåga. Det framstår som klart att Försvarsmaktens möjligheter att verka är starkt beroende av stöd från det civila samhället, tex avseende sjukvård och försörjning av förnödenheter. Det väcker frågan i vilken utsträckning Försvarsmakten, åtminstone i tidiga skeden av en konflikt, kanske några veckor, ska vara beroende av omfattande stöd från det civila samhället för att kunna verka.

Sammanfattningsvis:
Försvarsmaktens förmåga måste bygga på flera ben. Angriparen får inte ges möjlighet att optimera sin plan och sina insatser mot bara en typ av hot när han ska genomföra en operation mot Sverige. Det är kombinationen av olika svenska motåtgärder, och den eventuella möjligheten att även andra länders stridskrafter kan agera i och i anslutning till Sverige, som tvingar honom till en stor och komplicerad och därmed riskfylld operation. D v s skapar den tröskel som skulle kunna avskräcka från ett angrepp.

Den idag planerade (finansierade) utvecklingen av Försvarsmakten innebär att den varken kommer att ha det nödvändiga antalet förband av olika slag, eller kunna förnyas tekniskt i tillräcklig utsträckning, för att skapa en trovärdig avskräckningseffekt. Det vare sig den ska agera ensam eller tillsammans med andra i händelse av ett angrepp mot Sverige.

Nästa års studier tar därför bl a sikte på att inte bara analysera och föreslå medel och metoder, nya som gamla, för att möta de hot som beskrivits i årets studie utan även att försöka beskriva och kvantifiera tänkbara försvarsmaktsstrukturer för att möta de hot som skulle kunna vara aktuella i framtiden.



P.S. Ovanstående är mina egna slutsatser, de har inte förankrats hos övriga medlemmar i den arbetsgrupp som deltog i studien "Hotet".

A (Swedish) threat assessment


Background

This is a summary of an assessment regarding probable Russian war fighting capabilities and methods in the Baltic Sea region in a ten to fifteen years’ perspective.  The full document “Hotet” (The Threat) can be red on the home page of the Royal Swedish Academy of War Sciencies  http://kkrva.se/hur-kan-sverige-angripas/ Both documents, a short version (34 pp) and a more detailed version (120 pp) are in Swedish. The study is part of a project run by the Academy on how to develop Swedish future defence capabilities.

Contents

The subjects covered are: doctrine, technology, land-, naval- and air forces, cyber warfare, unconventional components and maskirovka. The conclusions are used to sketch three scenarios for a Russian attack on Sweden. The use of nuclear weapons is not included in the analysis.

Conclusions

Russia has few, if any, chances to win a prolonged war against NATO/US. A military action that might lead to a conflict involving NATO therefore has to be concluded rapidly. This makes surprise, speed and maskirovka central components in Russian war planning. The negative correlation of forces (from a Russian point of view) also makes other types of methods and means, other than military, central components in Russian warfare.

Any Russian operational plan will, apart of conventional military planning, therefore also include plans for ”influence” operations and the use of offensive cyber actions.

The general trends when it comes to Russian military capabilities point at an increased ability to start quite large joint operations without time consuming and revealing preparations. Cruise missiles and ballistic missiles will make it possible to start a campaign by a potentially devasting surprise attack against all types of permanent installations, air bases, storage sites etc.    

The land forces will have a new generation of very potent armoured vehicles although many units will still be equipped with older generation vehicles. The latter will probably have been modified with modern active protection systems and better command and control systems. Unmanned vehicles for different tasks will be quite common. To increase the number of units the use of mobilisation reserves might be utilised to a larger degree than today.

The naval forces will to a large extent have modern ships with advanced surface to air, anti-submarine and anti-ship capabilities. Unmanned under water systems for mine clearance, placing of sensors and mines will be part of the arsenal.

The air forces will be a mix of existing systems and some new very potent ones. The latter, although not very many, will have a decisive role in high priority operations. Exchange of data between planes, sensors and weapons systems belonging to other services will have reached a high level.

Drones will be very common in all services.

Scenarios

A scenario, basically a Russian operational plan, has to be related to the capabilities of the opponent. In this case the assumptions are that Sweden is not a member of NATO and that the Swedish armed forces have approximately todays structure but that today´s glaring defiencies in areas as personnel, logistics and training have been overcome – a small but reasonably well functioning organisation. NATO has increased its capabilities in the Baltic Sea region, but it is not a dramatic change, rather it is a question of making already existing assets more capable.  There will also be smaller units (battalions?) from other alliance members deployed in the Baltic States.

The scenarios illustrate three situations:  a crisis scenario (not war) with the aim to put pressure on Sweden not to allow NATO basing in Sweden, an isolated attack on Sweden with the aim to isolate the Baltic States and a scenario where Sweden is attacked as a first step in connection with a Russian attack on the Baltic States. 

                                                                              *****

Lennart Meri konferensen 2016 – några noteringar



Årets Lennart Meri konferens i Tallinn avslutades igår, söndag. Den var kanske den bästa under de tio år som den genomförts. Det allvarliga säkerhetsläget kring Östersjön präglade de flesta av seminarierna. Nedan några strödda anteckningar. I vissa fall namnges inte personerna som stod för inlägget då delar av konferensen genomfördes under s k ”Chatham rules”- fritt att sprida vad som sagts, men inte vem som sa det.

Estlands försvarsminister Hannes Hanso
”Dagens koncept att försvara Baltikum med tillförda förstärkningar är inte tillräckligt, det krävs också permanent stationering av utländska förband i de baltiska staterna, samt förhandslagring av materiel”. Sannolikt kommer han att bli bönhörd (min kommentar).

Hög Nato-företrädare
” Avskräckning grundar sig på reell krigföringsförmåga”. ”Förstärkningar måste vara på plats inom en vecka”. ”En snabb och fungerande politisk beslutsprocess är också en del av avskräckningen”. Det som sas framfördes lite i ”önskelisteform” vilket tyder på att det finns ganska mycket kvar att göra innan man når de målen (min kommentar).

Annan person
”Vi måste vara beredda på mycket omfattande mark-, sjö- och luftoperationer för att kunna försvara Baltikum, det är vi inte idag”. ”Balterna som sannolikt är bäst på att tackla hybridkrigföring – borde vara tongivande i Nato i dessa frågor”. ”Balterna borde göra bi- och trilaterala avtal med vissa stater (USA) för att säkerställa hjälp i tid”. Det sista anspelar på beslutsprocessen i Nato (min kommentar).

Sveriges försvarsminister, Peter Hultqvist, den förste svenske försvarsminister som deltagit i Lennart Meri konferensen, höll ett starkt och uppskattat anförande där han bl a sa: ”den ryska annekteringen av Krim är olaglig”, ”vi kan inte acceptera dagens ryska uppträdande”, ”viktigt att sanktionerna mot Ryssland bibehålls”, ”Sverige kommer att utveckla offensiv cyberkrigföringsförmåga”. Det sista uttalandet väckte positivt uppseende då det velas rejält i en del Natostater avseende att utveckla sådana förmågor (min kommentar).
Flera talare var bekymrade om EU:s framtid och pekade på riskerna med Brexit, både ekonomiskt och ur säkerhetspolitisk synvinkel.  Även risken för att det skulle kunna leda till en kedjereaktion med fler folkomröstningar lyftes fram. Det var allmän enighet att EU inte, varken dagens eller morgondagens, hade någon större roll att spela när det gäller ”hård” säkerhet, däremot så kunde unionen spela en viktig roll när det gäller andra maktmedel. dagens ekonomiska sanktioner mot Ryssland lyftes fram som exempel.
Vid ett mycket intressant seminarium om cyber-/informationskrigföring framfördes bla:
- ”Vi har haft en övertro på att gemensamma demokratiska grundvärden, tro på tryckfrihet och andra   fundamentala faktorer i våra samhällen ska skydda oss mot informationskrigföring”,
- ”Ryssland har visat sig mycket skickligt att utnyttja brister i våra samhällen som tex ekonomiska klyftor och en mindre lyckad migrationspolitik för att underblåsa populistiska strömningar, och därmed skapa en ökad polarisering och splittring i våra samhällen”,
- ”Vi måste bli bättre på att tydligt peka på rena lögner om t ex nedskjutningen av MH 17 och närvaron av ryska trupper i Ukraina – vi måste sluta med att relativisera det som är sanning”
- ”De stora hoten inom cyberdomänen är inte bara mjukvarurelaterade, idag kan det likaväl omfatta hårdvaran, vi har oftast inte en aning om var olika delkomponenter är tillverkade och hur de kan vara infekterade på något sätt, Intel inside, utgör inte garanti för någonting”,
Slutligen för att avsluta med ett lite skämtsamt (kanske) citat av Estlands premiärminister, Taavi Roivas under seminariet angående ekonomisk utveckling, korruption, finansiering av  terrorism m m.  ”There are few Estonian companies in the Panama papers. Why?  Probably it is cheaper and easier to pay taxes in Estonia”.

Försvarsmaktens personalförsörjning – var är kriget?

Nedanstående text av mig finns också publicerad i senaste numret av Vårt Försvar http://media.aff.a.se/2016/03/Vart-forsvar_1-16_webb.pdf 


Försvarsmakten har idag klara problem att klara sin personalförsörjning. Det saknas i storleksordningen 7000 anställda soldater och sjömän. Försvarsmakten måste lita till tidigare utbildade värnpliktiga som krigsplaceras för att fylla luckorna. En metod som knappast håller i längden. Rekryteringen av officerare underskrider kraftigt behovet. Dessutom slutar många, såväl officerare som soldater, i förtid. Konsekvenserna är ytterst allvarliga. Det går inte att öva fältförbanden med rätt organisation och personal, det kommer att saknas kompetenta chefer på alla nivåer och utbildningskostnaderna skjuter i höjden.
För att råda bot på delar av problemet har regeringen tillsatt en utredning som leds av Annika Nordgren Christensen där hon bl a ska undersöka i vad mån dagens system med heltids- respektive deltidstjänstgörande soldater kan och bör kompletteras med någon typ av värnplikt. Det är en välkommen och nödvändig utredning.
Här skulle jag dock vilja peka på en i mina ögon fundamental faktor som utredningen inte givits i uppdrag att hantera och som tycks negligeras även i andra sammanhang. Försvarsmakten ska kunna genomföra strid – vad innebär det när det gäller behovet av personal, räcker det med att fylla upp dagens (snäva) personaltabeller?
Mitt intryck är att många tycks utgå ifrån att när alla idag listade befattningar i organisationen är besatta så har vi förband som kan lösa de uppgifter som förbandsmålsättningarna innebär. Ungefär som en industri eller ett ämbetsverk, finns det en befattningshavare för varje uppgift så fungerar organisationen.
Så är det inte. Alltför många tycks ha glömt bort (alternativt aldrig accepterat tanken) att Försvarsmakten skall kunna föra strid också – inte bara kunna öva och verka i fredstid. För att kunna fungera i krig krävs det reserver av alla slag, även personal.
Saknas det i ett förband en person som skall lösa en specifik uppgift går det inte att säga som i ett ämbetsverk om någon är sjuk ”vi tar upp ärendet när XX är tillbaka nästa vecka”. Finns det på en flygbas inte personer tillgängliga som kan klargöra en viss robottyp, eller hantera kryptona till planens datalänkar, så spelar det liten roll hur kvalificerade flygplan och duktiga piloter vi än har. Det får inte finnas luckor i systemet, ens för en kortare tid.
Problemet fanns självfallet även tidigare, men genom organisationens storlek fanns det då dock en avsevärt större redundans. Dessutom, ju mer kvalificerad organisationen blir, framförallt när det gäller tekniskt komplicerade system, desto allvarligare blir problemet. Det är i många fall endast ett fåtal människor som behärskar vissa uppgifter.
Här finns det därför alla skäl att se över hur man kan bygga in reserver för att gardera sig mot att vissa nyckelpersoner inte finns gripbara vid en beredskapshöjning, eller i värsta fall krig. Skälen kan vara många: sjukdom, utlandsvistelse eller t o m vägran att inställa sig.
Förr hade alla (armé) förband regelmässigt en mobiliseringsreserv som innebar att förbandet var uppfyllt till 110 %. Genom att allt fler personer i organisationen idag innehar speciella nyckelkompetenser så skulle det behövas en noggrann analys av vad det skulle innebära om vissa personer inte fanns tillgängliga vid det enskilda förbandet i ett skarpt läge. En sådan analys borde sedan leda till att en viss ”kompetensreserv” skapas inom dessa områden. Det förutom en mera generell reserv för att förbanden ska bli fulltaliga vid mobilisering.
 Ytterligare ett skäl varför det är nödvändigt att ha redundans i organisationen är att krig är farligt, d v s förband får förluster i strid, något som alltför många tycks förtränga eller blunda för. Ibland framförs argumentet att framtida krig kommer bli så korta att det varken kommer vara möjligt eller någon större idé att ersätta förluster – man får slåss med det man har från början sedan är det slut. Återigen fel tänkt, eller kanske snarare okunskap. Nedanstående exempel är inte unikt.
Den israeliska 77. Pansarbataljonen fick vid Oktoberkriget 1973 under de första krigsdygnen 28 av sina 35 stridsvagnar utslagna, delvis eller fullständigt. I de flesta fall blev vagncheferna, underofficerare eller yngre officerare, skadade eller dödade.  En effektiv bärgnings- och reparationstjänst gjorde dock att många av de skadade vagnarna kunde repareras, ibland redan på några timmar. Hade det då inte funnits reservbesättningar till dessa vagnar så att de kunde sättas in i strid igen hade den israeliska fronten med största sannolikhet brutit samman redan efter något dygn.
Det var ingen tillfällighet att våra stridsvagnskompanier tidigare hade en s.k. reservpluton med ett antal utbildade vagnchefer, skyttar m fl. Utvärdering av krigserfarenheter var en viktig del av organisationsutvecklingen i Försvarsmakten. Här går det också att återkoppla till exemplet med specialister på flygbaser, även de kommer att drabbas av förluster. Det är utomordentligt dålig stridsekonomi, eller om man så vill försvarsekonomi, att inte bädda för att kvalificerade vapensystem ska kunna fortsätta att verka även när man får personalförluster.
Slutligen en faktor som alltför många tycker är obekväm att ta upp. Alla människor klarar inte av den extrema miljö som strid innebär; fara för eget liv, döda kamrater, utmattning, kaos mm.  Konsekvenserna blir självfallet störst när det är chefer på olika nivåer som inte klarar av att lösa sina uppgifter. Fungerar inte chefen så kan följderna för hans eller hennes underlydande bli katastrofala (åter en skillnad mot ett ämbetsverk där sannolikt få dör om chefen ”går i väggen”). Det krävs därför en befälsreserv, från ”korpral till general”, för att snabbt kunna byta ut chefer som av olika anledningar inte fungerar, det redan från krigets första dag. Dessutom, befälsförlusterna är proportionellt sett avsevärt större i krig än förlusterna av manskap, en ofta bortglömd sanning.
Även om Annika Nordegren Christensens utredning i första hand har att se till hur de idag existerande befattningarna ska bemannas, vilket är nog så viktigt, så anges också i direktiven att hon ska titta på ”tillväxtperspektivet”. Det ger, i mina ögon, möjligheter att undersöka alternativ som genom en viss överutbildning skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.  Det senare ett måste om Försvarsmakten skulle behöva lösa den uppgift som motiverar dess existens – genomföra strid.

Twitter: @neretnieks            

The future of Land Power


LTG Michel Yakovleff FRA-AR

VCOS SHAPE


Address to FINABEL (speaking notes)

The Finabel coordination committee is a land forces organisation comprising 20 Member states of the European Union with a view to promote interoperability between the land forces of its Member states. Membership is open to all of the Member states of the European Union


The Future of Land Power

The following text is not to be construed as an official statement from the Command Group of SHAPE. The views presented here are personal views held by the author.

Some arguments were not delivered during the presentation, for the sake of time. They are inserted in this written text, for future reference, in italics.


For some time, there was the illusion that we could have a future without war or the prospect of war. The Western world has engaged in a continuous decline of military forces, as if the illusion could be used as an assumption.

Yet old truths stick fast. I like to remind of a sentence found in Swiss Army propaganda: “Every country has an army. Its own, or that of someone else”. It is a truth that Georgia and Ukraine are reflecting on today.

I see the future of land forces in that context: our nations are going to need them, worse still, I believe they will use them.

NATO, as has been reminded, is the most successful alliance in history. From twenty years in operations, it has learned a lot, it has performed very well, it has achieved tactical overmatch in every environment, against any kind of opponent.

And yet, not all that we have learned applies to the challenges of the decades to come. Worst still, we may have to unlearn things we have learnt. So our forces will need to reflect on them and adapt to the next conflict.


Some strategic lessons learned.

Hard power is still the ultimate currency of power. There was a time, at the demise of the Berlin Wall, when we considered that soft power had done it and that hard power was a somewhat antiquated form of power. Well, the first lesson of the last twenty years, and quite significantly, of the last seven years (since the 2008 invasion of Georgia by Russia), is that hard power, the one measured in tanks and aircraft, remains the dollar of power currencies.

Soft power is irrelevant when confronted with tanks at the border, or, as seen currently, propaganda backed by threat of tanks.
 
The military tool is a blunt tool. To what degree does it achieve desirable strategic outcomes? The Balkans, after twenty years, still have NATO military presence. They are not at war, but neither are they at peace. Libya is not necessarily better than it was before the war. Arguably, it could have turned much uglier, but that is judgment call. As for Afghanistan, well, the jury is still out and it will take ten years to determine whether NATO’s intervention will be seen in a positive light, or not.

As a result, in the West, we have developed a strong measure of scepticism vis-à-vis the use of military force as an instrument of strategy. The consequence, beyond scepticism, is strong reluctance to use military force.

The issue is that this reluctance is not shared by most of the world. Quite to the contrary: a number of powers, throughout the world, are positively enthusiastic about using military force, or threat of force, and they are quite sure they have achieved the desired outcomes at greater speed and lower cost than they would have by other, “softer” means. Just think of how Crimea was annexed by Russia, as a result of a very effective and low cost military campaign.
 

Operational Lessons Learned.

Control of the land remains the ultimate determinant of victory and the condition for peace. With real estate comes the population, and they are the true arbiters of success.

For example, what measure of governance has been achieved in Afghanistan is essentially a product of the degree of security currently delivered, on the ground, by the ANSF.

Air power can strike, but it cannot secure.

Sea power can strangle, but it cannot stabilise.

Expanding a moment on air power, my statement is more significant because NATO has waged two “air wars”, over Kosovo and Libya, without committing ground troops. These were true “historical firsts”, the exclusive use of air power to wage war, and yet, despite victory, the statement remains true: air power does not achieve control.

The reason is that land power is persistent, whereas air power is transient. Between strikes, so to speak, our opponent can organise his life almost unhindered, whereas when his freedom of action is restrained or at least contested by presence on the ground and the likelihood of contact at any moment, the pressure consumes much of his time and resources.

As for maritime power, well, it appears that the pirate crisis that affected the Somali coast for years has been virtually eradicated as soon as some degree of governance was reinstated, on land, by the fledgling Somali authorities. Granted, naval power and coordination of efforts, not least with the commercial world, have contributed to current success, but it does appear that the decisive factor was control of the shore line by a friendly force.

We must be reminded that all our operations were conducted with total dominance of air, sea, space and the electromagnetic environment.

The assumption that this degree of dominance will prevail in the next twenty years is arguable at best. Frankly, I think we must conceive of our future operations as occurring in contested spaces, be they air, sea, space and electromagnetic. This massive change in context is the source of my doubts regarding the value of our lessons learned: they relate to an age that is passing away.


So what are the prospects for land power?

I propose thoughts for the next fifteen-twenty years to come.

First of all, we must accept that our uncontested air supremacy is over.

For the last twenty years, we have enjoyed a window of absolute supremacy, mostly as a result of our technological advantage and thanks to the large numerical superiority we owe to the United States.

Just to take a few examples of what I believe will not happen again, or not dependably so:

-          We have taken the habit of having Medevac helicopters land virtually on the spot where the wounded were hit. The so-called golden hour is quite forgetful of what it takes to operate helicopters when facing the threat of missiles and competent air defence artillery. The reality is that we will have to carry our wounded over a kilometre or two, to meet the helicopters where they can land with reduced risk of direct fire;

-          Massive overkill from the air is over. I remember TICs in Afghanistan (troops in contact) where it was reported that “one to two automatic weapons” had warranted a succession of strikes by F-15s, B1-Bs, Apaches, dispensing hundreds of 30 mm rounds, a pocketful of GBU-38s, and the like. This degree of overwhelming support is not going to happen again, at least as a general assumption.

The same applies to uncontested sea access. None of our theatres could have existed without unobstructed use of sea lines of communication (SLOCs). In a world where more than 500 submarines exist, not all of them in friendly hands, we cannot go on assuming unfettered logistics. Also, our tactical choices will be impacted, by submarines, mines, and a new generation of area denial missiles. Though most of the world population can be reached from the sea (some 80% of world population lives within 100 km of the sea), our superiority in amphibious capabilities will not necessarily be brought to bear.
 
But the vanishing superiority of Western style warfare will be most perceptible, from our soldiers’ perspective, in the electromagnetic realm. This goes far beyond the current concerns about cyber, though cyber is part of the picture.

Our small tactical echelons of today have come to depend massively on uncontested electromagnetic capabilities: without instant communication, without dependable positioning, our units are at a loss to move, call fires, report, maintain, evacuate…

Our generation – that of the flag officers sitting in the room – at least knew how to navigate and orient with tools as basic as paper maps and compasses, which are pretty resistant to jamming. But the younger generation, our lieutenants, have not always learned those skills. Nor are they mentally and morally comfortable with the practice of radio silence. And our generals tend to like real-time video to take decisions…

A number of nations today are pretty good at jamming, disruption, intrusion, deception. They practice their art routinely. I do not relish the day when our soldiers, who have become utterly dependent on instant communication, both professionally and with their families, will have to fight under serious restrictions.

The biggest change I see coming is robotics. This is truly the next generation of warfare. Not that I like the idea, personally. But I am convinced we are going to experience a massive change in the art of war, over the next twenty years. If only because we, the Westerners, are most in need of robots to compensate for our lack of personnel.

I believe we will experience, within this generation, the introduction of robots in large numbers, mostly small, operating in swarms. From my private studies I have come to the conclusion that we will see a majority of sensors, some killers/effectors (such as smokescreen dispensers), and a sizable contingent of helpers (such as mule robots).

The introduction of robotics in war will change the face of war forever. Though it may be the ideal evolution of warfare, I am not convinced it is the ideal evolution of humankind.

Which leads me to ethical considerations. I insist that I am talking ethical issues and not legal. We must not leave it to the soldier alone to grapple with the ethical issues of wars to come, such as those accruing from the introduction of robots. From their conception downwards, these artefacts must be developed with ethical considerations in mind.

As for armour, I believe we have reached the limit of the armour our men can carry while still remaining marginally combat-effective. I suggest we should have another look at how the Roman legion used their armour: they carried it on carriages or mules, and only donned the armour when preparing for battle. If we want our soldiers to retain a measure of tactical mobility, we must agree to disassociate them, most of the time, from most of their armour, accepting the risk of higher casualties when caught by surprise.

More generally, given the threats looming today, we should rethink the expeditionary force model that was imposed on all of NATO by our larger ally. The largest armies of Europe today are in Switzerland and Finland. They are competent, even though based on conscription. Ukraine was caught half-way between two models, a large army based on conscription, and a smaller, professional force, so it enjoyed the advantages of none and the downside of both. For a number of NATO nations, reinstating a larger land force based on a combination of conscription and mobilisation may be an effective deterrent, more than a handful of elite forces.

NATO has become the standard of military competency. That said, we should be aware that it is a standard based on luxury, not on austerity. We are good at doing a rich man’s war – and that is something that may change soon.

What should we work on?

I suggest a number of basic strands, involving a reassessment of the following:

-          Brigade level manoeuvre. Over twenty years, we have never seen a fight above battalion level (true of NATO as such, not of all its Allies).

-          Air defence, not only of the active kind (air defence artillery) but also of the passive kind (camouflage, dispersion) that the Serb army used so impressively during the Kosovo air campaign.

-          The true limits of multinationality. We have gone down to platoon level. That is acceptable in a context of sedentary warfare against little or no opposition, within deliberate (meaning: with the benefit of detailed planning) operations. In the context of large-scale manoeuvre, involving brigades, I believe the basic element of multinationality will be the battalion (for a simple reason: it is the first level of tactical command that has a permanent staff as opposed to a lone commander).

-          Austere logistics. Until now, in essence, all our NATO commanders have got what they asked for. A number of Allies, to include some fighting today, in Africa, do not have that culture. They do with what they have, period. Thinking in those terms is not part of the NATO style of war. It needs to.

-          A focus on force. As I said above, we have developed a real estate mentality, despite all the lofty wording to the contrary. We need to think of fighting the force, even more so when it will be more conventional than what we have met until now.

-          Better exercises (not necessarily more). NATO must exercise modern/future warfare, with a different set of parameters.

First of all, think again of near-peer opponents, with very real competencies in all spaces, which will become contested spaces.

Since we can no more assume dominance in heretofore-uncontested spaces, we must rediscover what I call “manoeuvre warfare”, a more dynamic and imaginative way of doing war. (For example: how to conduct a whole campaign without achieving air superiority. In which case the question becomes: What measure of air power can be delivered in the absence of air superiority? Merely framing the question this way is still perceived as an absurdity by many of our airmen. There is a NATO way of doing campaigns which is very mechanical, in essence, win the air campaign, and then, launch the ground campaign. This has got to be challenged, other courses of action must be invented.)

We must use exercises to reinvest the ideological space, and learn to fight ideas.

Most of all, we must use exercises to develop the leaders we need, mostly focusing on developing initiative. These leaders must be tech-aware, but not tech-dependent, as too many are today. Even our soldiers are destabilised if they don’t have a daily talk with their family by Skype. This has got to change.

Initiative is the quality most needed when one is left on his own – as will happen when our radios will be shut off, our networks damaged or compromised. Our leaders are network-dependent, they need to feel comfortable with loneliness.

Risk aversion must be reversed. We need a culture of risk taking, without endless calculation. This starts at company level officers, it is inherently an issue of military culture. Our people must feel comfortable with uncertainty.

We must assume that our soldiers will not be connected all the time; at best, they may enjoy intermittent or partial connectivity. Remember we will operate in austere environments, where the required infrastructure was never created, or where it has been damaged. And all that facing an opposition that will be much more adept at electronic warfare, cyber warfare and, more generally, information warfare. For example, we need to relearn navigation without GPS, operational graphics on paper maps and overlays, radio silence, and shutting off Blue Force Tracker because of the risk of penetration by the enemy.

The leaders we have today are like wolves, they are good at operating in packs. But we must make sure they are good at being lone wolves also.

Urban warfare we have never seriously experienced, against a determined and enduring foe. Considering that, very soon, two-thirds of world population will be urban, and that, ultimately, you achieve victory when the population agrees that you have won the contest, we must prepare to meet the population where it lives.

As mentioned above, the same applies to littoral operations: 80% of the world population lives within 100 K of a shore.


In conclusion

War is back, shortly, to our own shores.

It will be less easy, more costly.

This will come as a shock to our nations.

We would be well advised, at least for those of us who are more exposed, to rethink our military model, along the lines of the nation-in-arms, which is a pretty good substitute for nuclear deterrence, in most cases.

This is why NATO is having a very hard look at the lessons learned from its operations, and those it needs to relearn, or sometimes, unlearn. Keeping in mind that victory at the price of values is not what we want to achieve.

 

Finland och Sverige – hand i hand in i Nato?

Nedanstående inlägg av mig finns också på  http://kkrva.se/finland-och-sverige-hand-i-hand-in-i-nato/



I debatten tas det ofta för givet att Sverige och Finland måste följas åt vid ett eventuellt inträde i Nato. Svaret är inte självklart. Finlands militärstrategiska situation är inte densamma som Sveriges, något som kan leda till andra slutsatser.
Ur svensk synvinkel är en Natoanslutning en tämligen uppenbar lösning för att öka såväl Sveriges som grannländernas säkerhet och för att bidra till ökad stabilitet i regionen. Såväl Nato som Ryssland har klara behov av att kunna utnyttja svenskt territorium vid en eventuell konflikt i Östersjöområdet. Nato behöver utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för att kunna försvara Baltikum. I Rysslands fall gäller det att förhindra Nato att göra det. Ett svenskt medlemskap i alliansen skulle bidra till att minska Rysslands möjligheter att billigt och enkelt ”låna” svenskt territorium och också öka Natos möjligheter att ingripa till stöd för sina baltiska medlemmar. Rysslands möjligheter, och därmed också förhoppningsvis vilja, att använda, eller hota med, militära maktmedel gentemot de baltiska staterna skulle minska.
Det finns två grundläggande skäl till att Finlands situation skiljer sig från Sveriges:

-          finskt territorium är inte lika avgörande för Nato som svenskt när det gäller att stödja Baltikum vid en allvarlig kris eller en konflikt,

-          den nyckelroll finskt territorium, främst norra Finland, kan ha i avsevärt fler scenarier än bara en konflikt i Östersjöområdet, något som skulle accentueras av ett finskt medlemskap i Nato.
Till detta bör läggas Finlands och Rysslands gemensamma krigshistoria, en ofta viktig faktor i ryskt tänkande.
Att utnyttja finskt territorium, främst luftrum, skulle visserligen ge Nato fördelar vid en eventuell konflikt som berör Baltikum, men de fördelarna är begränsade jämfört med att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium.  Dessutom har Ryssland redan idag tämligen goda möjligheter att påverka flygoperationer över Finland med luftvärnssystem grupperade i anslutning till den finsk-ryska gränsen. Behovet för Ryssland av att ta, ”låna”, finskt territorium för att försvåra Natooperationer i Baltikum är inte akut.
Något som antagligen är avsevärt värre sett med ryska ögon, än att Natoflygplan skulle kunna flyga över Finland för insatser i Baltikum, är det presumtiva hot som ett Natoanslutet Finland (tillsammans med andra) skulle kunna innebära mot baskomplexen i Murmanskområdet – hemmahamnarna för Rysslands ubåtsburna andraslagsförmåga. En förmåga som i kärnvapenlogiken utgör garanten för att inte kunna bli utsatt för ett förstaslag med kärnvapen och sedan inte ha möjligheter att slå tillbaka. Avskräckningspotentialen i MAD-doktrinen (Mutual Assured Destruction) skulle kunna minska. Till skillnad från svenskt territorium som är intressant främst kopplat till en konflikt eller kris i Östersjöområdet så innebär detta att finskt territorium kan vara avgörande även vid helt andra konflikter, även sådana som inte berör det nordiska området direkt. För Ryssland utgör skyddet av Murmanskregionen ett helt avgörande nationellt säkerhetsintresse.
Murmansk ligger bara 150 kilometer från finska gränsen. Ett inte så värst stort avstånd, ett fåtal minuter med flyg, ca 40 minuter med helikopter eller kanske en halv dag med stridsfordon (förutsatt att man inte möter motstånd). Skulle Ryssland se ett ökat hot mot Murmansk kopplat till ett finskt Natomedlemskap, vilket är troligt, skulle man antagligen se sig tvungen att kraftigt öka sin militära kapacitet i området. Sannolikt skulle man också generellt sett förstärka sin förmåga för att kunna genomföra operationer mot Finland. Det går inte att se norra Finland som ett operationsområde skilt från resten av landet. Det skulle i sin tur innebära att Finland som Natomedlem antagligen skulle stå inför en starkare motståndare i händelse av en militär konflikt än vad som annars kanske vore fallet. Något som för finsk del vore speciellt bekymmersamt med hänsyn till den långa landgränsen mot Ryssland. Man skulle ha behov av stöd med främst markstridsförband, en resurs som Nato skulle ha mycket svårt att stå till tjänst med, speciellt i tidiga skeden.
Här kan man se en viss parallell med Stalins krav på finskt territorium år 1939 för att öka ”skyddszonen” runt dåvarande Leningrad (i dag St. Petersburg), på den tiden ett vitalt ryskt strategiskt intresse. Intressant nog såg marskalken Mannerheim den militära logiken i de ryska kraven och var beredd till tämligen långtgående eftergifter. Vilken slutsats som bör dras är inte självklar. Den ena kan vara; om man inser och är beredd att anpassa sig till en stor grannes ”legitima skyddsbehov” så finns chansen att man kan undvika en konflikt. Alternativt, har man inte starka vänner så måste man böja sig för grannens krav eller slåss ensam.
I Ryssland har man säkert inte heller glömt bort att en tysk armékår under det andra världskriget anföll i riktning Murmansk från en utgångsgruppering i norra Finland. Ett liknande upplägg, fast denna gång i Natoregi och där flygstridskrafter är den kanske avgörande komponenten, är sannolikt något som inte är en främmande tanke för generalstaben i Moskva, eller historiemedvetna ryska politiska ledare. För att skapa en skyddszon mot dagens hot skulle norra Finland vara ett viktigt område. Moderna luftvärnssystem grupperade i norra Finland skulle kunna påverka Nato flygsystem ända ned till Narvik i Norge. De skulle även omöjliggöra, eller åtminstone avsevärt försvåra, för Nato att utnyttja baser i norra Sverige t ex Luleå. Dessutom skulle ett sådant upplägg kraftigt öka möjligheterna att understödja egna (ryska) flygoperationer mot Norge och angränsande områden.
Invändningen att ett finskt Natointräde inte borde innebära något ökat hot mot Murmansk då Natolandet Norge redan gränsar till Ryssland har klara svagheter. Det främst av två skäl: det vore svårt för Nato att genomföra en större upplagd operation i riktning Murmansk utan att använda finskt landterritorium och luftrum och det skulle också göra det svårare och mer riskfyllt för Ryssland att utvidga skyddszonen runt Murmansk i ett krisläge. Sammantaget, ett finskt Natointräde skulle i ryska ögon antagligen öka hotet mot Murmansk och också göra det svårare att vidta egna motåtgärder, d v s ”låna” delar av finskt territorium.
Här skulle man eventuellt kunna börja luta åt tanken att då finskt territorium sannolikt inte är avgörande för operationer kopplade till en konflikt i Baltikum och framförallt att Ryssland aldrig får tro att ett angrepp mot Murmanskområdet kan ske via Finland skulle tala för en fortsatt finsk militär alliansfrihet. Den sannolikt starka ryska respekten för Finlands vilja och förmåga att försvara sig, grundlagd under såväl Vinterkriget som Fortsättningskriget, är också en faktor som bör vägas in. Rysslands vilja att angripa Finland är sannolikt begränsad, det så länge man inte uppfattar Finland, eller operationer via Finland, som ett starkt hot.
Ett sådant resonemang har dock tre allvarliga svagheter som måste tas med i finska bedömningar:
-          är det sannolikt att ryska beslutsfattare kommer tro att Finland, även om landet står utanför Nato, ändå inte kommer göra gemensam sak med alliansen vid en allvarlig kris eller vid ett krig i det nordiska området?

-          är det överhuvudtaget rimligt att tro att Finland, främst då norra Finland, inte kommer beröras av en konflikt mellan Nato och Ryssland givet områdets strategiska betydelse för båda parter - liknande de svenska resonemangen avseende Gotland kopplat till en allvarlig kris eller en konflikt i Baltikum?

-          riskerar Finland att än en gång att behöva slåss ensamt mot Ryssland?

Avgörande för svaren på dessa tre frågor är hur man i Finland tror att ryska beslutsfattare ser på Finland. Hur sannolikt är det att man i Moskva kommer att tro att Finland verkligen kommer förhålla sig ”neutralt” vid en allvarlig kris eller en konflikt i dess närområde? Landet är ju medlem i EU och tillhör kulturellt och ekonomiskt väst. Är det också troligt att Finland inte kommer honorera EU-solidaritetsklausul om något baltiskt land blir angripet? Kommer inte Finland se avgörande nationella intressen hotade om Ryssland skulle få ett avgörande inflytande i Baltikum eller till exempel ockuperade Gotland? I det senare fallet skulle ju Finland i praktiken skäras av från i stort sett all handel med omvärlden (att Sverige inte skulle bli indraget i en konflikt i Östersjöområdet kan knappast utgöra en planeringsförutsättning i Helsingfors, än mindre i Moskva). Kommer Nato bry sig om vad Finland tycker och säger om Nato skulle se det som fördelaktigt att t ex utnyttja finskt luftrum för operationer till stöd för Estland eller riktade mot Murmanskområdet – kommer Finland då ingripa med våld för att hindra sådana? Det med sina amerikanskbyggda flygplan och amerikanska jaktrobotar? Innebär inte Finlands allt tätare samarbete med Nato i form av övningar, ökad interoperabilitet, deltagande i olika Nato styrkeregister mm, att Finland redan i praktiken gjort sitt val?
Med ryska ögon kanske det därför ändå är bäst att i händelse av en allvarlig kris eller en konflikt som rör Baltikum eller Ishavsområdena gardera sig genom att tidigt besätta delar av finskt territorium, t ex norra Finland och Åland innan Finland begär och eventuellt får stöd från Nato.
Finland måste också göra bedömningen i vad mån det finns risk att Ryssland kan anse sig behöva flytta fram skyddet kring Murmanskregionen kopplat till kriser eller konflikter i andra delar av världen. Inte bara vid sådana som rör det finska närområdet.
Det finska dilemmat är att det är omöjligt att förutse vilka slutsatser de ryska bedömningarna kan leda till. Är finsk militär alliansfrihet, och att Finland därmed skulle utgöra ett ”no go” område för Nato, ett trovärdigt alternativ i ryska ögon eller inte? Om inte, riskerar man då återigen att ensam behöva slåss mot en stormakt i väntan på improviserad utländsk hjälp, som dessutom kanske aldrig kommer eller kommer för sent?
Ytterligare en faktor som inte kan utelämnas vid överväganden rörande ett eventuellt finskt Natointräde är kärnvapenaspekten. Den alltmer ökande ryska kärnvapenförmågan och diskussionerna i Ryssland om att använda kärnvapen även vid begränsade krig, eller t o m se dem som ett ”deeskaltionsinstrument”, öppnar upp för kärnvapenutpressning. Med vilka medel skulle Finland möta ett sådant hot om man inte kan lita till den avskräckningsfaktor som Nato innebär?
Sammantaget, även om Ryssland sannolikt skulle se ett finskt Natointräde som ett ökat hot mot sina vitala ”legitima säkerhetsintressen” talar det mesta för att Finlands säkerhet skulle stärkas genom ett medlemskap i alliansen. Sannolikheten för att Finland skulle kunna stå utanför en eventuell konflikt mellan Nato och Ryssland ter sig liten, båda parter har för mycket att förlora om den andre kan få tillgång till finskt territorium. Risken för att ensamt behöva föra krig mot en stormakt skulle elimineras. Likaså skulle risken att utsättas för kärnvapenutpressning minska.
Svaret på den inledande frågan ”är ett finskt Natomedlemskap kopplat till ett svenskt” är nej. En gemensam anslutning till alliansen skulle visserligen innebära fördelar för båda länderna men det finns inga avgörande motiv för Finland att vänta på Sverige, egenintresset borde här väga tyngre. Nato är viktigare än Sverige.

Karlis Neretnieks

Twitter:  @neretnieks 
Blogg:  karlisn.blogspot.se

P.S. Att det inte förs några resonemang i artikeln om ett svensk-finskt samarbete som ett alternativ till en Natoanslutning beror på att en sådan ”allians” inte skulle bidra nämnvärt till en ökad säkerhet för Finland, eventuellt tvärtom. Den skulle visserligen kunna innebära smärre fördelar, som t ex att finska sjö- och luftstridskrafter skulle kunna basera i Sverige men någon substantiell militär hjälp från Sverige finns knappast att få. Sverige har helt enkelt inga resurser med vilka att stödja Finland. Möjligheten för Finland att stå utanför en eventuell konflikt i Östersjösjöområdet skulle dessutom minska jämfört med dagens situation. Sverige kommer med allra största sannolikhet dras med i en sådan konflikt Det speciellt i ljuset av Sveriges begränsade militära förmåga - något som inbjuder till ett angrepp. Därmed vore Finland också indraget.  Beroende på om konflikten kan begränsas till Östersjöområdet eller inte (d v s uppfattar Ryssland att det finns ett hot Murmanskområdet eller inte) så finns det vissa, om än begränsade, möjligheter för Finland att stå utanför. Paradoxalt nog, en ”Sverigeallians” är kanske det sämsta alternativet av alla – man dras med ännu större sannolikhet med i en konflikt, det samtidigt som man inte garanteras någon hjälp, varken från Sverige eller Nato.

Inga JAS 39 till Frankrike – farlig politik

Dagens beslut att inte stödja Frankrike med JAS 39 Gripen, trots att det var ett tydligt franskt önskemål, är en mycket farlig politik. Det mycket begränsade stöd som aviseras, transportflyg och ett fåtal personer för olika stödfunktioner, kommer varken i Frankrike eller av andra utomstående betraktas som ett seriöst försök till att visa europeisk solidaritet.

Det mest uppenbara är att Sverige tydligt visar att den i EU-fördraget inskrivna solidaritetsklausulen, 42.7, väger lätt i svenska överväganden. Likaså tycks inte den svenska ensidiga solidaritetsförklaringen från 2009, med löfte om stöd till andra EU-medlemmar (och hopp om stöd från dessa) haft något större inflytande på beslutet.
Frågan kommer säkert att uppstå såväl i de nordiska som baltiska huvudstäderna i vad mån det finns skäl att fördjupa det militära samarbetet med Sverige, ett land som tycks ta lätt på sina utfästelser. Kommer Sverige vilja och våga agera mer resolut i en annan situation, t ex om våra närmaste grannar drabbas?
Men kanske än allvarligare är hur det uppfattas i USA (som önskat samma sak som Frankrike – de har säkert pratat ihop sig). Den amerikanska skrivelsen kan ses som en test på om vi verkligen är en seriös samarbetspartner som det är värt att ha ett djupare samarbete med. Här finns det skäl att komma ihåg att USA:s samarbete med Sverige i amerikanska ögon inte bara är en rent bilateral historia, utan också ett indirekt stöd till övriga Natomedlemmar i det nordisk-baltiska området (främst Norge, Danmark, Estland, Lettland och Litauen). Om det uppstår tvivel på att vi är beredda att stödja dessa länder vid en kris eller konflikt i Östersjöområdet så kan misstanken uppstå i Washington att vi i grunden bedriver en ”free rider” politik – gärna hjälp från andra men inga egna förpliktelser. Knappast en fördel för Sverige, varken när det gäller fredstida samarbete eller för att få stöd vid en eventuell konflikt i vårt närområde

Det har framförts tankar om att det kanske är svårt att genomför effektiva insatser med JAS 39 Gripen i det aktuella operationsområdet och att resursen kanske inte är behövlig. Även om så är fallet så spelar det ingen roll. Det helt avgörande ur svensk säkerhetspolitisk synvinkel är om vi betraktas som en pålitlig och solidarisk partner som är beredd att ge andra stöd, och därmed också är ett land som andra har en moralisk plikt att stödja, om behovet skulle uppstå. Markeringen att vi står för våra förpliktelser och är beredda att ta de olägenheter det innebär, ekonomiskt och risk för förluster, hade varit avsevärt viktigare än vad planen skulle uträttat, eller inte uträttat.

Man kan också ställa sig frågan på vilket sätt dagens beslut kommer att påverka Sveriges kanditatur till Säkerhetsrådet. Kommer Frankrike, Tyskland, England m fl EU-länder tycka att Sverige är lämplig kandidat? 

Det enda hållbara säkerhetspolitiska motiv som kan finnas för att inte erbjuda mer substantiell hjälp till Frankrike, än det som nu beslutats, är om det finns tunga skäl att behålla alla flygplan hemma för att skydda vårt eget territorium.  Om det är motivet så bör det återspeglas i att försvarsanslagen omedelbart höjs i tämligen stor omfattning för att öka övningsverksamheten, anskaffa reservdelar så planen kan hållas i luften mm. Dessutom kan då heller knappast bli tal om att låna ut flygplan, t ex till Brasilien, för att främja exportaffärer.

Sammantaget, risken är stor för att vi med detta beslut försatt oss i en situation där svenska utfästelser rörande europeisk (och nordisk) solidaritet kommer att betraktas med stor misstänksamhet i framtiden. Det är heller inte omöjligt att det redan på kort sikt kan påverka möjligheterna till ett fördjupat säkerhetspolitiskt och militärt samarbete såväl med våra grannar som med USA.  
 
 
                                                                        *****

Nato och utveckling av Försvarsmakten


Den senaste tiden har det varit en livlig debatt i media, men framför allt på olika bloggar, om hur avväga olika funktioner inom Försvarsmakten. I försök att inom en alltför liten ekonomi hitta lösningar på hur Sverige ska kunna försvaras har ”skalförsvar” ställts mot ”ytförsvar”, förmågan till ”signaleffekter” mot reell krigföringsförmåga, ”lätta” förband mot ”tunga”, ”fjärrbekämpning” mot förmåga att återta terräng, mm.
Till detta har kopplats olika teorier om det framtida krigets karaktär och därmed vilka egenskaper hos Försvarsmakten som mest skulle avskräcka en eventuell angripare. Inte sällan, om man vill vara lite elak, har angriparens uppträdande och resurser beskrivits på ett sätt som passar mot de förmågor som man föreslår i sin lösning. Här kan man i och för sig fråga sig vad som är hönan eller ägget, synen på angriparen eller de system som förespråkas, det har inte alltid framgått helt klart.
Den tråkiga verkligheten är att det med nuvarande försvarsanslag inte går att utforma en Försvarsmakt, som på ett rimligt sätt, har förmåga att försvara ens de mest utsatta delarna av Sverige. Det hur man än rör om i grytan. Men även om vi satsade avsevärt större ekonomiska resurser på försvaret så skulle det inte medge att vi kunde skapa den förmågebredd som krävs för att undvika allvarliga luckor som en angripare skulle kunna utnyttja. Vore det rimligt, eller ur operativ synvinkel ens möjligt, att vi själva bekostade och drev t ex olika typer av satelliter eller system för att bekämpa ballistiska robotar?
Detta är inget nytt problem. Även under det Kalla kriget, när vi satsade i storleksordningen 3 % av BNP på försvaret så lämnade vi medvetet luckor i vår militära förmåga i hopp om, eller i förlitan på, att USA och andra Natomedlemmar skulle fylla dem. Den mest uppenbara är att vi avstod från egna kärnvapen, något vi allvarligt övervägde att anskaffa. Men även när det gällde t ex sjöfartsskydd så satte vi vår lit till att andra skulle sköta det, åtminstone fram till i närheten av Sverige, d v s till i höjd med Natomedlemmarna Norge och Danmark. I utbyte, om man vill kalla det så, bidrog vi till försvaret av Östersjöutloppen och höll ”ryggen fri” för Norge. På den tiden två vitala intressen för Nato. Denna informella arbetsfördelning grundade sig till stor del på en analys av var Nato och Sverige hade sammanfallande intressen.

Det är därför förvånande att så få debattörer gör en liknande analys när det gäller att utforma det framtida svenska försvaret.  Det speciellt som Nato idag, jämfört med tidigare, har ett avsevärt större behov av att kunna bedriva operationer i hela Östersjöområdet. De baltiska staternas medlemskap i alliansen, och Natos behov av att kunna försvara dem, har i grunden förändrat förutsättningarna för svensk försvarsplanering.  Något som rimligtvis också borde påverka de prioriteringar som kan och bör göras när det gäller Försvarsmaktens förmågor.
Några frågor som bör ställas är därför:
-          När, hur och med vad, kan Nato förväntas agera under en kris eller vid ett krig i vårt närområde,
 
-          Hur kan, eller snarare kommer, vi att bli påverkade (då även av vad Ryssland kan tänkas vidta för åtgärder),

-          Vilka svenska förmågor skulle bäst bidra till att Nato framgångsrikt kan försvara Baltikum, eller utryckt på ett annat sätt, hur kan vi bidra till att Natos trovärdighet som säkerhetsgarant för de baltiska staterna ökar och därmed risken för kriser och konflikt i vår del av världen minskar,

-          Kan det ligga i Natos intresse att understödja Sverige på något vis för att underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum, i så fall med vad och i vilka tidsskeden av en kris eller konflikt?
För att slutsatserna från en sådan analys skall ge fullt genomslag när det gäller Försvarsmaktens utveckling krävs att vi har full insyn i Natos planering och att vi kan påverka den, d v s vi måste vara medlemmar i alliansen. Dock tror jag att Natos och Sveriges sammanfallande intressen i många avseenden redan nu är så tydliga att vi bör se Försvarsmakten som en komponent i ett större sammanhang, och utforma Försvarsmakten därefter.
 
                                                                      *****

Hybridkrigföring – medel och motmedel


 
I torsdags (24 sep) hölls en konferens i Tallinn om hybridkrigföring. Konferensen var arrangerad av ICDS. En ”think tank” väl värd att följas http://www.icds.ee/ .

Konferensen genomfördes under s k ”Chatham House rules”, d v s vad som sägs får återges, men inte vem som sa det.  Här några av de mer namnkunniga talarna: Estlands försvarsminister Hannes Hanso, Nederländernas försvarsminister Jeanine Hennis-Plasschart, genlt. Marshall B. Webb chef för NATO Special Operations HQ, genmj. Christopher Haas US Special Operations Command, vam. Georgij Alafuzoff chef underrättelsedirektoratet i EU militära stab och genmj. Karl Engelbrektson HKV Sverige. Därutöver talade ett antal experter från bl a RAND, Chatham house och andra tankesmedjor.
Nedan något av det som avhandlades.
Den sammanfattande slutsatsen av konferensen uttrycktes nog bäst av den talare som citerade Clausewitz, och fyllde på med Sun Tzu ”War is an act of violence intended to compel our opponent to fulfil our wishes. The best is to subdue the enemy without battle. Hybrid warfare is war. When devising our countermeasures we have to have that in mind”.

Genom att hybridkrigföringen kan omfatta i stort sett alla typer av åtgärder som syftar till att påverka en motståndares vilja så var det ingen av de som deltog i konferensen som var beredd att ge en definition av begreppet. Den skulle bli så allmän att den saknade förklaringsvärde.
När det gäller Ryssland pekade flera på att hybridkrigföring inte är något som ryssarna själva betraktar som någon speciell sorts krigföring. Uttrycket är en västkonstruktion (precis som ”Blitzkrieg” under andra världskriget, ordet fanns inte i tysk militär terminologi – min kommentar).  I ryskt tänkande är de olika komponenter som vi förknippar med hybridkrigföring, propaganda, vilseledning, ”graderad” våldsanvändning, ekonomiska påtryckningar, militära maktdemonstrationer, förvrängning av fakta mm, sedan länge vedertagna medel för att påverka en motståndare. Man skiljer inte på hybridkrigföring och ”vanlig” krigföring. Vilka metoder som används och var tonvikten läggs beror på motståndaren, hur man bedömer dennes sårbarheter och vad man vill uppnå.

Synen på Ryssland och vad vi kan förvänta oss i framtiden var måttligt positiv. Några citat: ”Ryssland anser sig vara i en geopolitisk konflikt med resten av världen”, ”Att få Ryssland att acceptera vår syn på en europeisk säkerhetsordning har misslyckats”, ”Rysslands härskare har sällan brytt sig om vilka vedermödor deras folk utsätts för”, ”Ryssland kommer att fortsätta med en aggressiv politik i områden där man ser möjligheter till framgång”. Baltikum nämndes av flera talare som ett av de områden där vi kan förvänta oss en ökad spänning i framtiden.
En intressant aspekt som framhölls var att ”Otillräckliga åtgärder från vår (väst) sida, t ex en endast begränsad Natonärvaro i Baltikum, bara symboliska upprustningsåtgärder, kan i Ryssland tolkas som ett svaghetstecken. Det ger signaler om osäkerhet, är vi verkligen beredda att sätta hårt mot hårt?”.

Listan av tänkbara åtgärder, eller synsätt, som borde tillämpas, för att möta det ”hybridkrig” vi ser redan idag och en eventuellt än mer negativ händelseutveckling, blev efterhand lång, stort som smått. Dock fanns några gemensamma teman.
Den första och viktigaste försvarslinjen är olika nationella åtgärder för att minska samhällets sårbarhet i vidaste bemärkelse: ekonomiskt, psykologiskt, möjligheter att upprätthålla lag och ordning, förtroende för myndigheter, lämplig lagstiftning, militär förmåga mm. Det förutsätter stabila samhällen och en väl fungerande statsapparat.

Nästa nivå, även den helt nödvändig, är EU och Nato. Avgörande är att de kan samverka. Ingen av organisationerna har själv förmågan att hantera hela bredden av hot. Här pekade några av talarna också på problemet med att i Ryssland kunde statsledningen själv spela på hela klaviaturen, medan det i Europa krävdes att 28 länder kom överens om eventuella motåtgärder. En lösning som föreslogs på det militära området var att återuppliva en beslutsmodell från det Kalla kriget. Natos högre kommandon hade då mandat att själva fatta beslut om att, enligt vissa kriterier, understödja ett medlemsland. Det för att undvika en eventuellt långdragen politisk process i en akut situation.  
För att undvika att bara vara reaktiv och därmed riskera att ställas inför ett fait accompli pekade flera på den centrala betydelsen av avskräckning – på alla områden. På det militära området är det tämligen enkelt att beskriva vad som krävs och hur det bör organiseras. På andra områden som t ex ekonomi och energi är det svårare, men det borde gå att skapa en avskräckningspotential även där. Det ska kosta mer än det smakar att försöka destabilisera ett land (eller en organisation) – det skall Ryssland veta i förhand.

En central fråga som också flera återkom till var den stora betydelsen av att alla inblandade, politiker, civila och militära beslutsfattare var väl förberedda på att hantera den typ av situationer som de kan ställas inför. Det räcker inte med planer, gemensamma övningar är ett måste.  Förutom den kunskapsuppbyggnad det innebär avseende olika samhällssektorers förmågor och svagheter så tvingas deltagarna till att fatta svåra beslut – det minskar risken för handlingsförlamning i en skarp situation. 
Det rådde också stor enighet om att ett utökat informationsutbyte mellan myndigheter, länder och organisationer (EU och Nato) är en nödvändighet. Det är grunden för att kunna få en rimligt sammanhållen lägesbild av vad som egentligen pågår, och därmed en förutsättning för effektiva motåtgärder.

Även det ryska ”kärnvapenskramlandet” var uppe till diskussion. Det kan inte negligeras – de västliga kärnvapenmakterna måste tänka igenom sina doktriner, det är tveksamt om det Kalla krigets doktriner fortfarande är relevanta.
Slutligen några enskilda citat:

 ”Hybridkrigföring är som comprehensive approach, något som heller ingen riktigt vet vad det är, fast tvärt om. Istället för att skapa stabilitet så eftersträvas instabilitet”.
”Vi har gått från kallakrigs-doktrinen Mutual Assured Destruction till Assured Disruption,” (apropå våra samhällens sårbarhet och vår brist på motåtgärder)

”Det finns inga regler för hybridkrigföring”

”Sluta teoretisera, det är dags för praktiska åtgärder”.
”When in doubt shoot” (apropå små gröna män).

 

                                                                 *****

”Skipper” – Rätt men fel


 
I dagens Svd Krönika ”Fjärrbekämpare behövs som ÖB” http://www.svd.se/detaljen-som-gor-valet-av-ob-helt-ratt-i-tiden/om/sveriges-nya-overbefalhavare pläderar Niklas Wiklund @Twitt_Skipper för ett ”skalförsvar” där olika typer av fjärrbekämpningssystem, t ex flygplan och ubåtar, borde prioriteras. Det är inte svårt att hålla med om behovet av sådana system – de är nödvändiga i ett försvar som skall avskräcka från, eller i värsta fall möta, ett angrepp mot Sverige. Dock ställde han principen om ”skalförsvar” mot ett ”djupförsvar” där striden implicit skulle föras inne landet och där i så fall markstridskrafterna borde prioriteras. Problemet är att jämförelsen är missvisande.

Det han inte tar upp är hur olika typer av stridskrafter samverkar i båda koncepten. Här går jag bara in på ”skalförsvarsprincipen”, den modell han förespråkar. Förutsättningen för att för att ett ”skalförsvar” skall trovärdigt och avskräckande är att sannolikheten är hög för att de olika fjärrbekämpningssystemen kan komma till verkan i alla skeden av en eventuell konflikt – en självklarhet som inte är helt oproblematisk. 
En angripare kommer självfallet göra allt han kan för att minimera risken för att bli utsatt för bekämpning under de känsliga faser i en operation som överskeppningar och luftlandsättningar utgör. Metoderna är många: bekämpning av flyg- och marinbaser, minor i flottans leder, mord av nyckelpersoner t ex flygförare, sabotage mm. Här tillkommer också olika typer av vilseledningsåtgärder, t ex att locka bort våra stridskrafter genom att genomföra skenföretag i en riktning för att skapa en lucka på någon annan plats. Då angriparen väljer tid och plats kommer han rimligtvis också kraftsamla  sina resurser vid rätt tillfälle och i rätt område. Risken finns att de av våra fjärrstridsförband som då finns gripbara kan ha stora problem att ingripa - vi blir undanträngda.
Om vi förberett oss väl och snabbt kan vidta motåtgärder som t ex reparera landningsbanor, röja minor mm behöver inte ”förbekämpningen” innebära att fjärrstridskrafterna blir förlamade för tid och evighet, men risken är överhängande att deras insats blir fördröjd, eller att de inledningsvis får liten verkan – angriparen lyckas föra över tillräckligt stora styrkor för att nå sina mål. Vilka i dagsläget knappast är att ockupera stora delar av Sverige, utan snarare att bara besätta begränsade områden som ett led i ett större sammanhang där Nato är huvudmotståndaren, t ex för att gruppera långräckviddiga system som skulle försvåra för Nato att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar.
Avgörande för att ett ”skalförsvar” skall fungera är därför två faktorer: en inledande framgång får inte leda till att angriparen når sina mål och att fjärrstridskrafterna har en möjlighet att ”komma igen”.
I båda fallen är tillgången på slagkraftiga markstridsförband avgörande. Om en angripare måste räkna med att möta ett kvalificerat motstånd på marken räcker det längre inte med en begränsad insats - det som är möjligt att föra över medan våra fjärrstridskrafter är nedtryckta, undanträngda eller bortlurade, eventuellt allt på en gång. Angriparen måste tillföra större resurser. Han hamnar i en ond spiral. Mer resurser, tar längre tid att föra över, ökar sårbarheten, kräver mer skydd, blir än mer sårbart för störningar, kräver ytterligare resurser. Våra fjärrstridskrafter kommer då få goda möjligheter att verka, även om de varit ”sena i starten” – deras avskräckningsförmåga ökar drastiskt.
Prioriteringsproblemet är därför inte mellan fjärrbekämpningsförmåga och markstridsförmåga utan snarare en avvägning mellan båda för att nå högsta totaleffekt, och där uppenbara och farliga luckor undviks. Endast så skapar man en trovärdig avskräckningsförmåga. Tyvärr en omöjlighet med dagens försvarsekonomi – oberoende av vilka avvägningar eller prioriteringar som görs.
En faktor som också borde tillföras diskussionen om Försvarsmaktens utformning är hur eventuell utländsk hjälp kan påverka ekvationen. Ett förhoppningsvis framtida Natomedlemskap kommer att leda till frågan vad för typ av hjälp bör vi planera och bädda för? Fjärrstridsförmåga, markstridsförband eller något annat? Vad är sannolikast att vi kan få hjälp med? Dessutom kan vi, bör vi, då ha ett eget operativt koncept för hur att försvara Sverige, eller ingår vi då i ett större sammanhang där målet är att bidra till ökad säkerhet och stabilitet för hela Östersjöregionen?
Jag hoppas verkligen att debatten fortsätter. Speciellt när det gäller hur Försvarsmakten bör se ut i ett ”Natokoncept”. Den frågan har inte många (några?) belyst.

                                                                 *****

Hur utveckla armén?



 
I ett tidigare inlägg, ”Behövs armén?”( http://kkrva.se/behovs-armen/) förde jag en diskussion om arméns roll sett i ett försvarsmaktsperspektiv. De styrande slutsatserna där blev:
Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium och där hans övergripande operativa/strategiska mål är att försvåra för Nato att bedriva operationer i Östersjöområdet och/eller att skapa ett skydd för andraslagsförmågan i Murmanskregionen”.

”Det är inte osannolikt att en angripare kan skapa ”tidsluckor” där han kan genomföra såväl tämligen omfattande luftlandsättningar som landstigningar. Möjligheterna för honom att över tiden underhålla och förstärka operationer på svensk mark är dock begränsade. Det förutsatt att vi utformat våra sjö- och luftmålssystem så att de kan ”komma igen” efter en förbekämpning, och att Natos efterhand överlägsna resurser kan komma till verkan. En angripares initiala framgångar får därför inte leda till att han når sina operativa mål”.
”Har armén förmågan att allvarligt hota, d v s slå, sådana styrkor som en angripare tidigt kan sätta in för att ta ett vitalt område ökar kraven på tillförsel över havet eller genom luften drastiskt.  Angriparen hamnar i en ond spiral – behov av mer styrkor för att möta ett hot på marken – leder till större, mer tidskrävande och sårbarare tilltransporter – vilka kräver mera skydd – operationen blir än mer tidskrävande och komplicerad – hotet från olika ”anti-accessystem” blir alltmer svårbemästrat. Det samtidigt som han kämpar mot klockan – målet är ju att tidigt kunna hindra Nato att operera på och över Östersjön”.

”Skulle vi hamna i en situation där angriparen trots allt lyckats att föra över tämligen stora resurser, och där den fortsatta striden ska föras med stöd av tillförda Natoförband, så kommer det bero på oss (Sverige) om vi under tillräckligt lång tid kan förhindra en angripare att ta de områden där hjälpen kan tillföras”.
Avsikten med detta inlägg är att mot bakgrund av ovanstående slutsatser diskutera en tänkbar inriktning för arméns utveckling mot år 2030.
 Jag vill påpeka att jag inte ser det som ett axiom att försvarsbudgeten är statisk. Vore det så borde diskussionen om Försvarsmaktens (och arméns) framtid istället föras i termerna ”vilka ytterligare av dagens (otillräckliga) förmågor ska vi avstå ifrån?”. Utan att ha gjort några detaljerade beräkningar bedömer jag att de olika inriktningar jag skisserar på nedan borde kunna inrymmas i en försvarsbudget på omkring 1,5 % av BNP, och där försvarsgrenarnas proportionellta andelar är ungefär de samma som idag.
Strukturer
Det finns ingen i alla avseenden optimal arméstruktur – alla tänkbara hot kan inte elimineras. Dessutom förändrar sig hotbilden över tiden, det måste ske en kontinuerlig anpassning. Ett sätt att försöka hitta en lämplig framtida inriktning och avvägning är att analysera för och nackdelar i utrerade alternativ. Metoden ger möjligheter att hitta luckor och styrkor i olika lösningar, och därmed få en fingervisning om hur de bör och kan kompletteras eller kombineras för att ge största totala effekt.
Dessutom, jag anser att försvarsmakter bör utvecklas evolutionärt. Revolutionerande patentlösningar har sällan klarat konfrontationen med verkligheten.
 
Som en utgångspunkt i resonemangen värderas därför två principiellt olika arméstrukturer vilka bygger på redan idag kända och tillämpade principer, men vilka självfallet kan och kommer att utvecklas:
-         En organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”,
-         En organisation med tonvikt på mekaniserade anfallförband.
Att alternativet ”stor yttäckande infanteriorganisation” inte finns med grundar sig på den inledningsvis redovisade slutsatsen från det tidigare inlägget ”Behövs armén?”. ”Det dimensionerande hotet bör i dag vara en angripare som snabbt försöker ta begränsade delar av svenskt territorium…”. Förband som främst lämpar sig för fördröjningsstrid och tämligen statiska försvarsuppgifter skulle ha begränsade möjligheter att möta ett sådant hot även om de var många. Inte ens Kalla krigets drygt halva miljon armésoldater räckte till för att initialt avvärja angrepp överallt - inte ens i de viktigaste riktningarna.
 
Organisation med tonvikt på ”fjärrbekämpningsförmåga”
Det som främst konstituerar strukturen är ett tämligen stort antal långräckviddiga vapensystem av typen MLRS och markrobotar stödda av obemannade flygande spaningssystem och ”jägarförband” för målidentifiering och eldledning - ”artilleribrigader”. Det på bekostnad av stora delar av dagens ”konventionella” markstridsförband. Grundtanken i konceptet är att att genom eld göra det omöjligt, eller åtminstone avsevärt försvåra, för en angripare att utnyttja tagen terräng för gruppering av sådana vapensystem som kan ha en avgörande betydelse för att nå det för honom avgörande målet - att försvåra för Nato att genomföra operationer i Östersjöområdet.
Värdering
Modellen innebär att problemet med Sveriges stora yta kopplat till få människor (glest med förband) till del minskar – systemen kan verka på långa avstånd, behovet att kraftsamla personal och materiel geografiskt nedgår.  Den innebär att det, i många situationer, finns goda möjligheter att påverka en angripare i mycket tidiga skeden av hans operation – när han är som sårbarast.  Det vore sannolikt mycket svårt, om ens möjligt, för en angripare att t ex utnyttja en flygplats eller en hamn så länge anläggningen kan utsättas för bekämpning från den här typen av system. Det förutsatt tillgång på lämplig ammunition som mineringsgranater, yttäckande och målsökande stridsdelar etc (vanlig spränggranateld har erfarenhetsmässigt visat sig ha en tämligen begränsad verkan för att över tiden hindra en given verksamhet).
I vad mån tillgången på denna typ av system framtvingar en stor resursinsats i form av omfattande överskeppningar och luftlandsättningar hos en angripare, och därmed ökar våra marin- och flygstridskrafters möjligheter att verka, är tveksamt. Konceptet bidrar därför antagligen ganska lite till att öka synergieffekterna i Försvarsmakten sedd som en helhet.
En organisation där effekten i huvudsak bygger på långräckviddiga system av den här typen är tämligen känslig för förbekämpning och sabotage. Hypotetiskt: om ryggraden i konceptet (d v s arméns främsta sätt att verka) skulle bestå av t ex tre ”artilleribrigader” med vardera tre bataljoner skulle det innebära totalt 96 utskjutningsanordningar, förutsatt ”fyrpjäsbatterier”. Det skulle innebära ett måttligt antal mål för en angripare att bekämpa för att slippa allvarlig motverkan på marken. Systemen skulle också, på samma sätt som t ex luftvärnssystem (och flygbaser), vara i behov av skydd mot en rörlig angripare på marken.
Systemen har också begränsad förmåga att understödja egna förband i omedelbar stridskontakt med fienden, bekämpa rörliga mål eller genomföra ”graderade” insatser. Det senare är en allvarlig begränsning då det inte är osannolikt att en angripare kommer att utnyttja bebyggelse för att dölja/skydda sina system - områden där det antagligen finnas civilbefolkning.
Två faktorer som inte alltid tas med i bedömningen av dessa system är det mycket stora ammunitionsmängd som krävs för att kunna verka över längre tid, och deras beroende av väl fungerande informationsöverföring. En illustration avseende ammunitionsförbrukningen kan vara att ett MLRS-förband (kompani) med 4 utskjutningsanordningar förbrukar ungefär 15 ton ammunition i en salva (en minut). Uppgifter från de pågående striderna i Ukraina talar för att det finns goda skäl att ta rysk telekrigföringsförmåga på större allvar än vad vi kanske hittills gjort. Ett allvarligt hot mot alla typer av system som är starkt beroende av väl fungerande trådlösa sambands/IT-förbindelser, speciellt om de skall verka över längre avstånd.
Slutsatser
Konceptet kan, i tidiga skeden (timmar) av ett ”konventionellt” angrepp, utveckla mycket hög effekt. Verkan avtar dock efterhand som en angripare kan sprida sina förband över ett större område, konsolidera sig i ett taget område och börja operera med rörliga förband på marken. Det är också tveksamt om det kommer att framtvinga en så stor resursinsats hos en angripare att Marinen och Flygvapnet kan utveckla hög effekt i situationer när deras insats blir fördröjd p g a tidig bekämpning, eller av andra anledningar . Konceptet har påtagliga svagheter om det måste genomföras strid i områden där det finns civilbefolkning eller där egna förband är i nära kontakt med fienden. Likaså saknas förmågan att återta terräng som en angripare har tagit. Även möjligheterna att möta olika typer av kuppföretag är begränsad. Modellen saknar redundans i fall angriparen t ex skulle kunna påverka de informationssystem som krävs för att systemen skall komma till verkan. Det är också uppenbart att de långräckviddiga systemen är beroende av andra typer av system för egenskydd - kvalificerat luftvärn och skydd mot rörliga markstridsförband.
 Mekaniserad organisation med ”anfallsförmåga”
Det som främst konstituerar organisationen är att den i huvudsak då, år 2030 och därefter, består av moderna mekaniserade förband med nödvändiga stödsystem. Stridsfordonens skydd har utvecklats i takt med vad tekniken erbjuder, t ex aktiva motmedel mot olika typer av pansarvärnssystem etc. Ytterligare stridsfordon anskaffas för någon eller några brigader. Här kan det i det aktuella tidsperspektivet finnas inslag av obemannade stridsfordon med extremt hög skyddsfaktor och andra effekthöjande egenskaper.  Syftet med organisationen är att fysiskt kunna återta terräng, med följdeffekten att angripare måste tillföra omfattande kvalificerade resurser såväl i ett tidigt skede som över tiden för att kunna möta ett sådant hot – något som skulle ge Marinen och Flygvapnet ökade möjligheter at verka.
Värdering
Modellen innebär att problemet med landets stor yta kombinerat med ett begränsat antal förband kvarstår, det trots ett ökat antal förband. Möjligheterna att initialt bekämpa en motståndare i de skeden när han är som sårbarast, landstignings- eller luftlandsättningsfasen kommer att vara begränsade. I alla fall om angreppet sker i områden där förbanden inte är utgångsgrupperade – vilka kommer vara få. Sannolikheten att angriparen inledningsvis kommer att lyckas ta ett begränsat område är stor.
Dock, att en angripare i ett senare skede måste räkna med att han kommer behöva möta en kvalificerad motståndare på marken, eller försvara tagen terräng mot starka angrepp, tvingar fram en stor resursinsats, och därmed en tids- och resurskrävande styrketillförsel. Förutom att det skulle ge våra sjö- och flygstridskrafter ökade möjligheter att verka över tiden så innebär det också att ett överraskande anfall kommer att bli svårare att genomföra. Enbart de resurser som han kan sätta in överraskande kommer inte vara tillräckliga för att uppnå de operativa målen. Dessutom kan en angripare hamna i ett resursavvägningsproblem. Kan han avdela tillräckliga resurser till ett större upplagt angrepp mot Sverige samtidigt som han skall hantera det hot som Nato (antagligen) utgör.  
Sammanfattande slutsatser
Båda koncepten har avgörande svagheter. Samtidigt är det uppenbart att en kombination av modellerna skulle ge stora, mycket stora, synergier.
Den bild som i grova drag växer fram, utgående från dagens organisation och hur den kan och borde utvecklas (det är enligt min mening orealistiskt att i ett femtonårsperspektiv bortse från det organisatoriska och materiella arvet och rimliga antaganden om ekonomi – i detta fall försvarsanslag på cirka 1,5 % av BNP) är:
-         Att dagens mekaniserade förband borde organiseras i tre mekaniserade brigader (i stället för två) och där i dag befintliga stridsfordon modifieras efterhand för att motsvara hotbilden. Dessa brigader kommer visserligen ha färre stridsfordon än gårdagens (dagens?) men det finns många andra skäl varför antalet brigader bör vara tre istället för två – utbildning, rekrytering, befälsförhållanden, samövning, utgångsgruppering mm (jag återkommer eventuellt i den frågan i ett senare inlägg). Den begränsade utökning av organisationen som krävs för att skapa tre fungerande brigader rör, förutom att bemanna en tredje bataljon per brigad (stridsfordonen finns i huvudsak), främst stödfunktioner som artilleri, ingenjörsförband och logistik.
 
-         Att ett mindre antal (3-4?) bataljoner med långräckviddiga bekämpningssystem, typ MLRS, tillförs som en ny komponent i arméorganisationen.
-         Att dagens organisation av special-/underrättelseförband utökas och utvecklas med tillförsel av olika tekniska hjälpmedel, bl a kvalificerade drönare, för att kunna vara de långräckviddiga systemens ”ögon”, 
-         Att luftvärnsfunktionen avsevärt förstärks (här kan man överväga om inte ett framtida långräckviddigt luftvärn borde vara en del av Flygvapnet).
-         Att förmågan att möta olika telekrigshot, genom såväl offensiva som defensiva åtgärder, ökas avsevärt.
-         Att Hemvärnet, eller om man så vill territorialförsvarsfunktionen, utvecklas i en riktning där förbanden får förmåga att för kortare tid (timmar-dag) försvåra en angripares utbredning i anslutning till ”infallsportar”(därmed skapas mål för de långräckviddiga systemen).  Hemvärnet bör också bli en integrerad del av eldledningsorganisationen för de långräckviddiga systemen (gärna med förmåga att även leda in eget och eventuellt allierat attackflyg).
Som läsaren observerar är förslaget tämligen ”fantasilöst”. Det utgör i grunden en utveckling av dagens organisation, dock med den stora, och avgörande, skillnaden att armén ges fjärrbekämpningsförmåga mot markmål. En komponent som armén (och försvarsmakten) alltid saknat – ett avgörande handikapp för ett land med stor yta men med få människor (förband). Att denna komponent även kan utnyttjas för understödjande eld i samband med mekaniserade förbands strid är av utomordentligt värde då artillerifunktionen i övrigt ensam är för svag för att tillåta kraftsamlade anfall med markstridsförband.
Självfallet finns det mycket mer att önska. I det fall ännu mer pengar stod till förfogande (mer än 1.5 % av BNP till Försvarsmakten) skulle antagligen införandet av attackhelikoptrar, eller kanske än hellre beväpnade drönare, vara nästa önskvärda steg i arméns utveckling. Det t ex innan antalet brigader utökades (utöver de tre förslagna).   
Slutligen något om personalförsörjning. Ovan skisserade modell innebär en ökning av antalet människor i arméns krigsorganisation. Fjärrbekämpningssystemen måste bemannas, specialförbanden utökas, brigaderna kompletteras mm. Sammantaget en utökning med kanske 7000 personer.
Att döma av dagens rekryteringsproblem något som sannolikt vore svårt att åstadkomma inom ramen för ett system som helt bygger på frivillighet.  Någon typ av plikt är antagligen nödvändig.
Den kanske intressantaste aspekten på pliktpersonal i den ovan skissade modellen är inte antalet personer som krävs, utan den typ av människor som behövs. Dagens redan relativt högteknologiska organisation skulle bli än mer högteknologisk. Med ett väl utformat pliktsystem, främst med goda inbyggda incitament, skulle det skapas möjligheter att till stor del bemanna organisationen med kompetenser som Försvarsmakten annars skulle ha mycket svårt att attrahera i någon större utsträckning (eller ha råd att avlöna). Blivande (med tiden färdiga) civilingenjörer, kvalificerade datatekniker m fl. Personer som finns i det civila samhället och som Försvarsmakten redan i dag behöver, och än mer så i framtiden, men riskerar att stå utan.
 
                                                    *****
 
 

”Vad döljer sig under ytan” – undervattenskränkningar i går och i morgon


Anförande hos Försvarspolitisk Arena i Almedalen 2015-07-02 


Live: 
https://www.youtube.com/watch?v=fDn1do2w3bc

 
Manus:
Paradoxalt nog kan vi vänta oss fler ubåtskränkningar i framtiden jämfört med Kalla kriget.
Vi har idag en annan säkerhetspolitisk geografi i Östersjöområdet.
Under det Kalla kriget var Baltikum en del av Sovjetunionen, idag är de självständiga stater och medlemmar i Nato och EU.
Det innebär att även om det tidigare hade inneburit fördelar för Nato att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium för operationer mot Sovjet så var det inte absolut nödvändigt.
Idag är man förpliktigad att försvara de baltiska staterna – att Nato kan utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium har en avgörande betydelse för att alliansens säkerhetsgarantier skall vara trovärdiga.
Omvänt gäller att om Ryssland kan hindra Nato att använda svenskt luftrum och sjöterritorium så skulle eventuella ryska militära operationer mot Baltikum underlättas kraftigt.  
Skulle man kunna gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem på Gotland och delar av fastlandet t ex Vikbolandet eller Blekinge skulle det vara svårt för Nato att operera på eller över Östersjön.
Ryssland skulle ha skapat en ”mur” bakom vilken man kan genomföra operationer i Baltikum.
Hur kommer ubåtskränkningarna in här?
Redan under det Kalla kriget var den ryska misstänksamheten mot Sverige stor. Skulle vi trots alla stolta deklarationer om neutralitet i händelse av krig i vår omgivning verkligen hålla oss utanför? 
Skulle Sverige med vapenmakt försöka hindra Nato att utnyttja svenskt territorium? Mycket tveksamt.
Bäst därför att trots allt förbereda sig för att genomföra operationer mot Sverige – vilket man gjorde.
En viktig del av dessa förberedelser var att försöka hindra den svenska marinen att operera i och från de svenska skärgårdarna. 
De ryska ubåtsoperationerna var här en viktig komponent.
Bl a för att:
-        Förbereda minutläggning i farleder
-        Kartlägga våra mineringar som skulle kunna försvåra ryska operationer
-        Kontrollera hur effektiva våra sensorer och motåtgärder skulle kunna var i en krigssituation
-        Förbereda dolda landsättning av sabotageförband
En faktor som sällan nämns, men som ur sovjetisk synvinkel var minst lika viktig som att hindra svenska marina operationer, var att hindra den dåtida västtyska marinen att utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.
Den var beroende av ett litet antal extremt sårbara hamnar i södra Östersjön. Jag skulle vilja hävda att om den skulle kunna bedriva någon typ av uthålliga operationer så var förutsättningen att den kunde utnyttja svenska skärgårdsområden för basering.  Det var ingen tillfällighet att man satsade på en sjöburen logistikorganisation som var oberoende av fasta hemmabaser.
Det här begrep självfallet de sovjetiska planerarna också.
De sovjetiska ubåtsoperationerna i de svenska skärgårdarna under det Kalla kriget var därför lika mycket riktade mot Nato som mot Sverige. 
Att de sovjetiska misstankarna var befogade vet vi idag. Det är osannolikt att man i dag har annorlunda tankar om på vilken sida Sverige kommer att stå i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Snarare har de förstärkts, det samtidigt som Natos behov av att kunna utnyttja svenskt territorium ökat kraftigt.
Visserligen har nu Nato fler hamnar att utnyttja i södra Östersjön, det forna Östtyskland och Polen är Natomedlemmar, men sårbarheten kvarstår. Hamnarna ligger på öppen kust och dagens vapen har avsevärt längre räckvidder och större precision. Att försöka basera där i händelse av krig vore utomordentligt riskfyllt, om ens möjligt.
Alternativet i dag, precis som tidigare, är att utnyttja de svenska, och finska, skärgårdarna, vilka skulle ge mycket bättre möjligheter till en skyddad basering.
Genom att Nato idag är tvingat till att hjälpa sina baltiska alliansmedlemmar och där möjligheterna att göra det beror på att man har operationsfrihet på och över Östersjön så är optionen att kunna utnyttja de svenska skärgårdarna nu än viktigare än förr.
Omvänt gäller att fördelarna för Ryssland med att kunna hindra sådana operationer också blivit större.
Sammantaget; vi står sannolikt inför ökade undervattensaktiviteter i svenska vatten och paradoxalt nog, ju duktigare vi blir att jaga ubåtar desto större kommer incitamentet vara för Ryssland att bedriva undervattensverksamhet i svenska vatten.
Vill man kan man också dra slutsatsen att ju bättre vi är på att jaga ubåtar desto mer bidrar vi till Natos trovärdighet när det gäller att försvara Baltikum och därmed också till ökad stabilitet i Östersjöområdet.

                                                           *****