Talet som förändrade svensk försvarspolitik

 

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 

Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Faran med sekventiellt tänkande

 

Såväl företrädare för Försvarsmakten som politiska beslutsfattare påpekar ofta att den i inriktningsbeslutet från 2009 beslutade organisationen, IO 14, bör ligga till grund för Försvarsmaktens utveckling de närmaste fem, eventuellt tio, åren. Innan den i huvudsak är genomförd bör inga större förändringar vidtas, det skulle skapa mer oordning än nytta. Man anlägger ett sekventiellt synsätt, först bygga IO 14 innan man tar ytterligare steg.

Motiven är tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.

Eller än värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper, system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.

Till detta kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess uppdragsgivare).

Det finns dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan innebära.

I fallet IO 14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att försvara Sverige.

I liten skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras, ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till det att IO 14 är ”färdig”. Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.

Det här är ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått, organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.

Självfallet finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.

Problemet är att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer. Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i planeringen.

Krigsparallellen kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna förbereda organisationen för krig, t ex som det  skedde när det gäller anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.  

Frågan som dock alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det ens någonsin kommer att inträffa.

Sammantaget, långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den skall hänga med i utvecklingen.

KN

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

 

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal – repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives

 

November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.


The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.  

 KN

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

Säkerhetspolitiska utmaningar – Vidgade vyer och andra perspektiv

 

Jag är just tillbaka från en säkerhetspolitisk konferens i Kina och vill här förmedla några intryck och reflektioner. Konferensen gav sannolikt en ganska god bild av hur man i Asien ser på dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Talarna var antagligen representativa för sina länders syn; åtta försvarsministrar och sju ÖB:ar (eller motsvarande).  Därutöver deltog en uppsjö av internationella säkerhetspolitiska experter. Jag hade förmånen att vara moderator vid en av paneldiskussionerna.

Föredragen och diskussionerna var vid åtskilliga tillfällen påtagligt ”raka”.

Den för mig kanske starkaste aha-upplevelsen var att Ukrainakrisen och Rysslands stormaktsambitioner knappt nämndes överhuvudtaget. Ur ett asiatiskt perspektiv finns det åtskilliga andra problem som är avsevärt allvarligare. Dessutom, vid samtal med flera av delegaterna så var förståelsen för det ryska agerandet i Ukraina förvånansvärt stor ”Krim är väl egentligen en del av Ryssland, de bor ju mest ryssar där – eller hur?” Det väcker onekligen tankar om hur isolerat, ekonomiskt och politiskt, Ryssland är, eller kanske inte är, i ett globalt perspektiv. Det går här inte att bortse ifrån att nästa år kommer Asien stå för ca 50 % av världens BNP.  Europa (och USA) är inte längre centrum i världsalltet.

Ett område där de asiatiska länderna och ”väst” däremot tycks ha ett starkt gemensamt intresse är kampen mot terrorism. Ett mantra som återkom i många av talen var hotet från ”extremism, terrorism och separatism”. Tolkningen är här i många fall ganska vid. Men intrycket är att IS, Al Qaida och liknande organisationer ses som ett speciellt allvarligt hot. I Malaysia, Indonesien och de centralasiatiska länderna är huvuddelen av befolkningen muslimer, där ses hotet som mycket påtagligt. Den framtida utvecklingen i Afghanistan är därför ett stort bekymmer. Trots att flera länder, kanske främst Kina, skulle vilja se en minskad amerikansk närvaro i Asien så finns det här en viss ambivalens. Vem skall nu hindra Afghanistan att bli ett basområde för extrema muslimska rörelser?  Mycket tyder på att SCO (Shanghai Co-operation Organisation – Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, och Uzbekistan) från att ha haft en ganska diffus inriktning kommer att spela en allt större roll som säkerhetspolitiskt instrument. Framförallt då kopplat till bekämpning av ”extremism, terrorism och separatism”.

De allra största mellanstatliga säkerhetspolitiska utmaningarna i Ostasien, som de flesta talarna också pekade på, är de territoriella konflikterna till havs. Främst då Sydkinesiska sjön där bl a Kina, Vietnam, Filippinerna och Brunei har överlappande krav. Kopplat till detta finns också olika tolkningar om hur ”freedom of navigation” inom de olika ländernas ekonomiska zoner (200 sjömil) ska tolkas. Här finns mycket tydliga åsiktsskillnader mellan Kina och USA. Kina hävdar att det här bör finnas restriktioner bl a vad avser militär verksamhet medan USA hävdar att man har rätt att utan begränsningar t ex bedriva övningar på internationellt vatten. Det har förekommit flera incidenter såväl till sjöss som i luften där båda parter hävdat sin tolkning. Ytterligare en territoriell konflikt med potential att leda till väpnade aktioner är tvisten mellan Japan och Kina om överhögheten över Senkaku/Diaoyu-öarna. Det är uppenbart att alla länder som på ett eller annat sätt är berörda, inte bara direkt men även indirekt, t ex Singapore, är allvarligt oroade över vad dessa territoriella och havsrättsliga konflikter eventuellt kan få för konsekvenser.

De mindre (allting är relativt) asiatiska länderna har hamnat i ett svårlöst dilemma. Inget av dem kan enskilt balansera Kinas växande politiska, militära och ekonomiska makt. De ser därför gärna att USA har en fortsatt stark närvaro i Sydostasien. Deras militära samarbeten med USA har i många fall stärkts de senaste åren. Det gäller bl a Filippinerna, Japan och Singapore. Att de gemensamt, utan USA:s direkta stöd, skulle kunna bilda en motvikt mot Kina är osannolikt, bl a av historiska skäl. Förhållandet mellan de två starkaste ekonomierna i området (förutom Kina) Japan och Sydkorea är fortfarande mycket infekterat på grund av Japans uppträdande i Korea under det andra världskriget. Samtidigt som de mindre länderna upplever ett hot från Kina så är det också helt klart att man ser samarbete med Kina, och med varandra, som helt avgörande för sin ekonomiska utveckling. När det gäller att producera varor är ekonomierna i Ostasien idag mer integrerade än de inom EU.  För att ytterligare komplicera bilden finns det en gemensam stolthet, vilken man delar med Kina, att vara den del av världen som leder den globala ekonomiska utvecklingen, och också över att man frigjort sig från ”västs” pekpinnar och dominans. Den sista faktorn bör inte negligeras när vi i Sverige och Europa funderar på (och sannolikt överskattar) vårt inflytande i internationella sammanhang.

Trots alla problem och risker som togs upp vid konferensen finns det också en klar vilja att hitta konstruktiva lösningar. Förutom ökad transparens och utökade dialoger efterlyste man framförallt två saker; utvecklade konfliktlösningsstrukturer och förtroendeskapande åtgärder. Till skillnad från Europa där det under det Kalla kriget växte fram olika mekanismer för att minska riskerna för krig; OSCE, CFE-avtal, inspektioner av varandras övningar mm, finns det väldigt lite av sådant i Asien. Här finns det dock flera problem att övervinna. Tanken på t ex inspektioner av varandras militära verksamhet och kontroll av antalet vapensystem av någon sort i ett givet område är mycket främmande för flera av länderna. Både USA och Kina vill dessutom gärna begränsa den andres inflytande vilket också försvårar möjligheterna att bygga fungerande krishanteringsstrukturer. Dock, som Singapores försvarsminister sa ”jag tror det är fullt möjligt, men istället för att satsa på konceptuella lösningar låt oss istället göra det som är praktiskt möjligt vid varje tillfälle”.

Några talare pekade också på de asiatiska ländernas framtida ansvar för global säkerhet. Idag är det i huvudsak USA som garanterar säkerheten för världens sjöfart. Efterhand som USA:s beroende av energi från Mellanöstern minskar kommer sannolikt den amerikanska militära närvaron i Indiska Oceanen också att minska. Det kommer innebära risker för såväl Kina, Japan och många andra asiatiska länder med deras stora beroende av olja och gas från Mellanöstern. Det gavs inga lösningar, men tankarna på eventuella konsekvenser var flera; vad kommer Indien tycka om en stark kinesisk närvaro i Indiska Oceanen, de mindre asiatiska länderna blir än mer beroende av kinesisk välvilja, vad kommer länderna i Mellanöstern tycka om asiatisk militär närvaro i sitt omedelbara närområde, vill Kina och/eller andra asiatiska stater ta på sig rollen som ”världspolis”, eller är det ett gemensamt intresse som kan leda till utökad samverkan och större förtroende mellan länderna i Ostasien?

Slutligen en optimistisk bedömning som också framfördes av flera talare. Naturkatastrofer som: Aceh, jordbävningen i Sichuan och inte minst sökandet efter det försvunna flygplanet MH 370 ledde till en långt gången och i flera avseenden spontan samverkan mellan militära och civila myndigheter från många länder och där USA också var delaktigt. Det visade att det finns områden inom vilka man vill och kan samverka med militära resurser, det är ett hoppingivande första, litet, steg för att minska spänningarna i regionen.

Sammantaget en utomordentligt intressant konferens, och en nyttig påminnelse om att världen är större än Europa.

 

 KN

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930  också boken Antingen-Eller,där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade  Johan Wiktorins ”bloggbok” Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

KN

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.

Undervattenskränkningar varför? – Det kommer fler

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Det blev lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara, just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten komponent in i en större bild diskuterades sällan.

 Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de ögon vi då använde för att betrakta problemet.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats, och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

Idag, kanske mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent – när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.