Författararkiv: Karlis Neretnieks

Does Russia have a plan for a new security order in Europe

 

There are many speculations about what might be behind Russia’s present policies in Ukraine, intimidating the Baltic States, a nearly hysterical rearmaments program, threats to use nuclear weapons against its neighbours and picturing the US and NATO as deadly threats to Russia.
Here a fictitiouslittle story.

 

In the summer 2007 the Russian conservative think tank “Alexander Nevskij”[1]was tasked to evaluate Russian policies after the Cold War and also to suggest a plan that would strengthen Russia’s internal cohesion and international standing. The political leadership was briefed on the plan in late autumn 2007 and it was laid down as the main guideline for Russia’s future security and defence policy for the next ten years. Although, there should be one slight alteration. The cover names for the different plans regarding Ukraine and the Baltics should be changed. They were too obvious and could pose a security risk (the original cover names have been kept in this version of the document).

Below the text in a shortened version of the plan.

                                                                           ———-

The “Alexander Nevskij” plan

The plan has been prepared by a working group consisting of experts from the institute and representatives from the Foreign Ministry, SVR, GRU, the arms industry and the General staff.  The plan consists of: background, planning assumptions, suggested strategic goals and a more detailed description of methods on how to reach the desired end state.

 

Background
Russia has steadily lost authority and respect in international quarters since the breakup of the Soviet Union, a geopolitical disaster. We have to a great extend lost our influence on global affairs. Our representatives have sometimes even been subjected to ridicule. This has also led to the rise of domestic groups that threaten the cohesion of the country. A totally unacceptable situation for a country as large as Russia and with its proud history.

The policies that we have pursued so far, to gain influence and status by cooperating with NATO, Partnership for Peace, and with the EU when it comes to economic matters has not led to any positive results. Rather the contrary. We have become marginalised and been pushed back. Both the EU and NATO have gained influence in our near abroad.  In the long run it may lead to a situation where we will become just a provider of commodities to the West, like Africa was before. Russia may even break up into insignificant small states that will be pushed around by US, China and others.  

Planning assumptions
We will never be able to compete with the West (or China) when it comes to economic power. It is also improbable that our type of society will be attractive to people in the West where ideas or egoistic interests promoted by different groups are seen as more important than the interests of the state.

Despite positive economic developments in recent years, due to a better run administration and good export earnings from gas and oil, we face serious problems.

Our population, just 140 million compared with 290 million in Soviet times, is declining. Wests influence in our near abroad is increasing. The West is becoming less dependent on Russian energy due to fracking technologies and the increased use of renewable energy. Our military capabilities have shrunk to a level where our armed forces no longer are a credible security policy instrument.

To sum it up. If we don´t take action soon we will have for ever lost the chance to become a leading player in global politics. Our only option is to weaken the West, and thereby increasing our relative strength.

Strategic goals
Our overall goal should be that Russia is one of the three major players on the world arena around the year 2020. This we can reach by: radically increasing our influence in the near abroad, being able to influence policies in some major European countries and having reduced US influence in Europe. By doing this we will have also shown internally that any attempts to undermine Russia are doomed to fail.

We therefore suggest that our foreign, security and defence policy for the next ten years, to 2017, should aim at the six goals listed below.

1.      Undermine US will and capabilities to engage in European affairs,
2.      Stop EU and NATO expansion into our near abroad,
3.      Increase our influence in our near abroad, and where suitable incorporate regions with Russian populations with the Motherland,
4.      Undermine the cohesion of EU and NATO,
5.      Drastically increase the capabilities of our armed forces,
6.      Create stable and friendly relations to China, giving us freedom of action in the west.

What this means in practical terms when it comes to implementation is described below.

 

Implementation

Of course the suggested actions can´t be seen as an exact recipe. It is impossible to predict in detail what might happen in different parts of the world in the next ten years. Our moves will always have to be adjusted to the prevailing situation – this without losing sight of the ultimate goal. 

The will and ability of the US to act in Europe will depend on which other problems it is facing. Therefore we should foment conflicts in regions where the US has vital interests. The Middle East is such a place. For example we should support: Iran on its nuclear policies, different terrorist groups, sectarian violence and other activities that could threaten US, or Israeli, interests. We should also support China in its disputes with Japan and other American allies in the Far East, forcing the US to pay more attention to that region – not even the resources of the US are endless.

EU and NATO expansion in our near abroad must be stopped as soon as possible. Today we don´t the means for any large scale military operations. Nevertheless it is important that we make some kind of demonstration that we will not accept future containment. Whatever course of action we chose it should not threaten any of West´s really vital interests, but it should create discord within NATO and EU regarding future enlargement. A limited military operation in Georgia would probably fulfil both these aims. Our present military capabilities ought to enough for such an operation. What more, it would also show different groups in Russia that any break away attempts would not be tolerated. To some extent the operation would have similarities with the American operation in Grenada 1983. It showed that the US had overcome the Vietnam trauma and once again was prepared to use its military to achieve political aims.

Influence in our near abroad is nothing absolute or static. It does not have to mean that large parts of the former Soviet Union have to be incorporated in Russia. Rather it is a question of being able to influence the policies of neighbouring countries, which means that they are drawn away from the US sphere of influence.

The regions where we run the greatest risk that they are irrevocably drawn into the West are Ukraine and the Baltics.

Ukraine offers the greatest opportunities for us to act and also represents the greatest danger if we don´t. If Ukraine becomes a part of the Western camp, our chances of regaining a strong global role probably would disappear forever. The West would dominate the most populous and probably also, in the long run, the strongest state our western border. It is likely that the Russian people and many others would have a reasonable understanding for the viewpoint that Russia has a legitimate role to play in Ukraine. Both of historical reasons and that large sections of the population are regarded as Russians, by our own population and also by many abroad.

Ukraine is not yet a member of any of the Western organisations and it is weak, politically, economically and militarily. All this can change if we wait too long. Ukraine should therefore be addressed prior to the Baltic States. As soon as we have rebuilt a sufficient military capacity, and the political conditions are right, we should launch an operation aimed at breaking Ukraine’s ties with the West and weakening it as a state. In the case of Ukraine, there are both military (Crimea/Sevastopol) and political (Russians) reasons to incorporate parts of the country with Russia. The ultimate decision for what we can achieve in Ukraine can only be taken when we see the results of our actions.
 
An exact date for when we can implement a plan ”Potemkin”[2] regarding Ukraine is difficult to predict, it depends on how well we succeed in reforming our armed forces and the then internal political situation in Ukraine. However, a reasonable assumption is that we will have the necessary military capabilities around 2013-2015. We hardly need to count on a powerful Western military reaction in this case.

The Baltic case is more complicated. The countries are already in many ways deeply integrated into the West, in contrast to Ukraine. They are members of both NATO and the EU and their economies are increasingly becoming a part the Western (EU) system. Therefore there might be grounds to avoid the risks and efforts needed to try to get decisive influence in those countries. But that is not the case. Instead they may be crucial to achieve a much more important goal than just increasing our influence in the Baltic Sea region. They can be the tool with which we can break up NATO.

Their small size and geographical location makes them extremely vulnerable to a military attack. They can easily be isolated and the distances are short, they could be occupied very rapidly. Today, however, we are militarily too weak to be able to counter even a limited response by NATO, and it would also be hard to isolate them from the outside world.

An operation against the Baltic States can therefore only be considered when we have regained our military strength. Interestingly enough, we will then have two options: either an outright invasion, or to isolate them from the West without having to wage war against NATO. The modern weapons systems, mainly anti-aircraft and anti-ship systems, which we are developing will make it possible to disturb NATO operations in support of the Baltic States, this already from Russian territory. If we can also use Swedish, and possibly Finnish – which is not absolutely necessary, territory we will, in practice, have made it impossible for NATO to ”save” the Baltic States before it is too late.

In the latter case, it would mean that we would put NATO in a situation where the Alliance’s ability to defend its members probably will be seriously questioned (both in Western Europe and in the Baltic countries). Probably to an extent that the Baltic Governments will be forced to adjust their policies according to our wishes. And most importantly, NATO’s credibility as the guarantor of the security of their members will be drastically reduced. Will NATO survive? Also, how will countries as Japan and the Philippines react? Will they continue to trust the US? Definitely an argument for us to use when we seek Chinese for our policies (see below on reinsurance in the East).

The invasion option, open military confrontation with NATO, we believe, is only realistic in case we are reasonably confident that neither NATO nor the United States unilaterally will act early and very resolutely. The likelihood of that cannot be determined today. Such an assessment must wait until we have the military strength needed to carry out such an operation, i.e. around 2016/2017 (see the section below on re-creation of our military capabilities) and the then political situation can be evaluated. The most important factors regarding how and when we should act in the Baltic States is how well we succeeded in reducing the cohesion of NATO through various influence operations, and how NATO reacts to our early steps. For the Baltic States there should be two plans, one for isolating the Baltic States ”Apraxin”[3] and one for an occupation of the Baltics ”Sheremetev”[4] .

The reason that we haven’t mentioned the Caucasus and Central Asia in the plan is that we think that they will quickly adapt to the new balance of power that emerges when this plan is implemented.

Reducing NATO and EU cohesion and willingness and ability to act can and must be addressed in several different ways. The possibilities to use economic means such as discounted energy rates to selected countries, beneficial loans etc. are not covered in this plan. The emphasis here is mainly on measures linked to how influence the minds of individuals and populations.

One of the most important means is to support EU- and NATO-critical groups, organisations and political parties in European countries. In the same way as during the cold war we infiltrated and financed the so-called peace movement. Here we an opportunity to use similar methods. It will take some time to change the policies of these groups, their arguments and actions, but our past experience says that it would be perfectly possible to achieve that within the ten years the plan covers. An especially important group to influence and exploit is the so-called ”cultural elite”, they have a high visibility in media. We should also, for one last time-they are getting old, reactivate the agents of influence that we recruited during Soviet times. In many cases a hint that we can reveal their past probably would be enough to make them argue for our case.

In parts of Europe, there are fairly strong anti US sentiments. That should be used at all possible occasions highlighting US contempt for international law and its willingness to use military means to achieve, egoistical, political objectives. The operations in Iraq and Kosovo are examples that could be used. We should also not forget to emphasize the United States as the main exponent of the capitalist system. There are left leaning groups in Europe that will react instinctively to a closer cooperation with the United States. Arguments of this type can be especially useful in countries that are not members of NATO, like Sweden and Finland ”we will be forced to take part in American wars, protect US economic interests, etc.” In the case of Germany the deeply rooted pacifism in that country should be exploited.

When it comes to the near abroad, where the main aim must be to reduce EU and NATO willingness to support these countries, our efforts should focus on two main areas: to create an image that Russian-speaking groups are being discriminated and to portray the countries as hotbeds for neo-Nazism which poses a threat to Russia as well as to the rest of Europe. To portray them as Russophobes should also be part of our propaganda.

Today we lack suitable instruments for this type of psychological/influence operations. We therefore propose that we create international news channels modelled on Western media, in which European and American viewers recognize, and are comfortable with, the way the message is presented. This will be costly but considering the potential impact it is cheap. Our ability to use the so-called social media should be developed. In the near abroad the Russian-language programmes designed for these countries should not only present our view on various political events but also contain well-made entertainment programs, thus attracting large audiences.

A special area in the context of mentally influencing, mainly the Europeans, is show of military might. To create an impression that trying to oppose Russia with military means would be futile. It also plays on people’s fear of war. Here nuclear weapons have a special role. If we can we make it credible that we are prepared to use nuclear weapons (regardless if we are or not) it can increase the “fear factor”, but above all create a discussion within NATO about the credibility of article 5. How far is NATO prepared to go to defend its members “start a nuclear war in Europe? ”. Such a discussion will very likely create tensions within the alliance.

We must also launch a domestic campaign to show our own population what kind of threats we are facing, and also prepare it for the sacrifices that may be required. Measures regarding this area are not described here. That it requires strict control of our media, however, is obvious.

Restoring our military strength is a fundamental factor in order to achieve the objectives of this plan. We will never, in the long run, be able to win an arms race with NATO. We lack the economic and industrial means. It is therefore crucial that we create a temporary superiority, what the Americans call ”window of opportunity”, where we in some respects are superior to the West militarily. At least in some geographic areas.

Here we have several advantages. Most NATO countries continue to make extensive cuts in their military establishments.  That will very probably continue as long as Western governments do not see any immediate military threat. Everyone sees an opportunity to introduce popular reforms at the expense of the defence budgets. Western governments will therefore quite likely react slowly on any danger-signals. This will be enhanced by slow decision-making processes. There are also good opportunities to mislead them about the real state of our armed forces – i.e. influence their perception of the threat.

We should be able to get a head start of several years before countries in the West, probably not all, start to take steps to strengthen their military capabilities. It is also likely that no extensive measures will be considered as long as the public doesn´t support them. Such pressure from the electorate will hardly occur as long as Russia is not perceived as a threat. When that can happen is uncertain, it will vary from country to country. Here the aforementioned influence operations is an important component to delay such reactions.

The Baltics and Poland will probably belong to those who react earliest. Possibly also the US, where there is an understanding of global power politics, something that the Europeans have largely forgotten. A military operation in Europe, however, may be a tipping point. We must, therefore, expect that the plan ”Potemkin” in Ukraine can trigger more extensive reactions in Europe, and the United States.

The Group’s estimation is that if adequate funding is allocated beginning from next year, 2008, our armed forces would be strong enough from around 2016/17 up until 2020, to be able to successfully meet virtually all NATO counteractions linked to a conflict in the Baltic Sea region. Or, which is not unlikely, deter NATO from intervening. We would also be able to maintain a reasonable guard in other directions where NATO could pose a threat. Mainly the Black Sea region and the Arctic. In the latter case, it is especially important to ensure the protection of our second strike capability on the Kola Peninsula.

Overall, it means that the time between the operation ”Potemkin” and operation ”Apraxin” alternatively ”Sjeremetev” should be as short as possible. Only long enough to consolidate our position in Ukraine and strengthen our forces in the Black Sea area, preferably just one year, or two at the most.

In this context, it is important to deceive NATO military regarding our military strength over time, aiming at creating a good ability to carry out large-scale operations in the western parts of our neighbourhood around 2016/17.

As a part of such a maskirovka we should openly present an armaments program that appears to be geared toward 2020.  We would thereby create an impression that they (NATO and others) have some time for countering our build-up. It will, still more, slow down their already long decision-making processes. We should also publicly present future weapons systems which could not be deployed before 2020. An apparent openness about our armaments plans, which may seem scary to the outside world, will become a weapon to slow down the reactions of our opponents.

This means that, in essence, we should give priority to modify and further develop already existing weapons systems, which we quickly can put into production and manufacture in large quantities. New systems that already are in the pipeline should of course also be introduced. The risk that our systems would be significantly inferior when it comes to quality is small. NATO has deployed very few advanced weapons system in the last twenty years (the United States is to a certain extent an exception). Our upgraded system will be able to measure up to what NATO will have. In the area of air defence, crucial considering the potential of American air power, we are convinced that the systems that we are presently developing will be a hard nut to crack for the Americans. Most of the new NATO systems, that we would have problems to face, are planned to be put into service around 2020 or beyond. A time when we ought to have achieved our political objectives.

The modernization of our nuclear weapons is also a vital component of the plan. They contribute both to create an uncertainty in the West under what conditions we might use them, and in addition, they contribute to consolidating our position as one of the leading world powers.

We will most likely also superior when it comes to training. The West has largely devoted its energy and funds after the cold war to conduct different types of “peace operations”. We think that this trend will continue for quite a long time. The war in Afghanistan will continue. Likewise, the conflicts in the Middle East or Africa will hardly disappear, especially if we can foment them. There is a great likelihood that NATO will continue to devote much of its resources and thinking to deal with these types of conflicts, while we can concentrate on regaining our ability to carry out large-scale conventional operations. In addition NATO, and other countries in the West, have also neglected many of the components in their organizations that are required for a conventional war. Abilities that it will take a very long time, and require large financial investments, to recover.

Our conclusion is that we could reach an adequate military capability, relative to NATO, within the time frame of this plan – ten years, or perhaps even a bit faster depending on how well we manage the different components in the plan and what our opponents do. 

Finally something about reinsurance in the East. Our actions in our near abroad will sooner or later trigger different actions in Europe and the US. It is therefore important that we don´t have any problems to handle in the Far East for the next ten years. Our relationship with China is crucial in this context.

For two reasons. By developing deeper economic relations with China, we can partly mitigate possible onsequences of economic actions from the West. It is one of the few options they have that they can use on short notice and that would have reasonably large political acceptance.

Russian support for China’s foreign and security policy aspirations, for example concerning the Taiwan question and the territorial disputes with Japan, will very likely be welcomed in Beijing in its efforts to reduce US influence in Asia. In exchange, we would get a sympathetic Chinese neutrality. Increased tensions in Asia would also coincide with our wish to divert US attention and assets from Europe to Asia. 

Conclusion and recommendation
If we act resolutely and are prepared to have a long term view Russia has a good chance of regaining its position as one of the leading players on the global arena. 

We therefore recommend that this plan is implemented as soon as possible. Otherwise we will forever remain a second or third-tier country, or, in a worst case scenario, Russia will break up and cease to exist as a nation.

 

The  ”Alexander Nevsky” working Group

[1] Grigory Potemkin (1739-1791) conquered large parts of today’s Ukraine to Russia. Founded, among others, the towns of Sevastopol and Kherson.

[2] Fyodor Apraxin, Russian Admiral (1661-1728), had a large part in the creation of the Russian naval forces in the Baltic Sea, captured Viborg in 1710 and led the ravages against the Swedish coast in 1719.

[3] , Russian general Boris Sheremetev (1652-1719), conquered Nöteborg and Nyenskans in 1704 (present location of St. Petersburg) and thereby laid the Foundation for Russia’s presence in the Baltic Sea.

[1] Alexander Nevskij a Russian national hero and saint, who won the battle of Narva 1240. Stopped Swedish and German influence spreading into Russia. Married Batu Khans daughter (protected his back to the east, see last part of this plan)

En ny säkerhetsordning i Europa – ”den ryska planen”

 

Det finns många hypoteser om vad som styr Rysslands agerande när det gäller Ukraina, påverkansoperationer mot Baltikum, en i det närmaste hysterisk upprustning, kärnvapenhot mot grannar och utmålandet av Nato och USA som dödliga fiender. Här en liten fiktiv berättelse som skulle kunna förklara vad som sker.                                                  

                                                                    ***

Sommaren 2007 fick den ryska konservativa tankesmedjan Alexander Nevskij[1] uppdraget att utvärdera Rysslands politik efter det Kalla kriget. Man skulle också föreslå en plan för hur stärka Rysslands inre sammanhållning och framtida internationella roll och status. Dokumentet föredrogs för och fastställdes av den politiska ledningen hösten 2007, dock med en ändring. Täcknamnen på de olika delplanerna skulle ändras. De hade alltför uppenbara knytningar till vad som skulle uppnås (de har dock kvar sina ursprungsnamn i denna utgåva av dokument).
Nedan texten i planen i sammandrag.                                                                    

                                                                    ——-

”Alexander Nevskij planen”

Planen har utarbetas av en arbetsgrupp där, förutom institutets experter, också representanter för utrikesministeriet, SVR, GRU, rustningsindustrin och generalstaben har deltagit i arbetet.  Planen består av: en bakgrundsbeskrivning, planeringsförutsättningar, förslag på övergripande inriktning med strategiska delmål och en mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i form av konkreta åtgärder.

Bakgrund
Ryssland har stadigt förlorat inflytande och anseende i internationella sammanhang sedan Sovjetunionens upplösning, en i alla avseenden stor olycka. Det har lett såväl till minskade möjligheter att påverka olika frågor som rör Rysslands legitima intressen som att våra representanter mötts med likgiltighet, eller till och med löje, i internationella sammanhang. Genom att statens auktoritet urholkats har vi också fått problem med olika grupper inom landet. Det är en orimlig situation för ett land av vår storlek och med vår historia.

Den hittills förda politiken att vinna inflytande och status genom att samarbeta med Nato, bl genom Partnerskap för Fred, och EU på det ekonomiska området har inte lett till något positivt. Snarare har vi blivit än mer marginaliserade och trängts tillbaka. Såväl EU som Nato har efterhand utvidgat sitt inflytande i vårt närområde. Det kan på sikt leda till att vi bara blir en råvaruleverantör till Väst. Ett nytt Afrika, som det var på de koloniala imperiernas tid. I värsta fall riskerar vi att Ryssland kan upplösas.

Planeringsförutsättningar
Vi kommer aldrig kunna tävla med Väst (eller Kina) när det gäller ekonomisk styrka och på så sätt skaffa oss inflytande. Det är också osannolikt att vår samhällsmodell kommer att ses som attraktiv i Väst där enskilda människors och allehanda gruppers olika idéer och egoistiska önskemål ställs framför statens intressen.

Trots en positiv ekonomisk utveckling de senaste åren, främst tack vare en bättre fungerande administration och goda exportinkomster från gas och olja, står vi inför stora problem.

Vår befolkning utgörs bara av 140 miljoner människor och är på väg att minska. Västs inflytande i vårt närområde ökar. Västs beroende av rysk energi kan antas att minska, bl a på grund av s k frackingteknik vilken kommer att ge länderna i Europa alternativa leverantörer. Detta kommer förstärkas genom utbyggnaden av förnyelsebara energislag. Vår militära förmåga har tillåtits att sjunka till en nivå där den inte är trovärdig som ett säkerhetspolitiskt instrument, varken i fred eller krig.

Sammantaget, gör vi inget mycket snart kommer vi att för alltid ha förlorat möjligheten att vara en ledande global aktör. Vår enda möjlighet ligger i att försvaga Väst. Därigenom ökar vår relativa styrka.

Förslag på strategisk inriktning
Det övergripande målet bör vara att vi till 2020 skall vara en av de ledande spelarna på den globala politiska arenan. Det skall vi uppnå genom att radikalt stärka vårt inflytande i det ”nära utlandet”, skapa oss möjligheter att påverka den politiska agendan i ett flertal europeiska länder och minska USA:s inflytande i Europa. Därmed visar vi också internt att alla försök att underminera den ryska staten är lönlösa.

Vi föreslår därför nedanstående inriktningar för vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik för den kommande tioårs-perioden, till 2017. Åtgärder som vi anser vara nödvändiga för att uppnå de övergripande målen till 2020. Vi skall vidta åtgärder med syfte att:

1.      Minska USA:s intresse och förmåga att agera i Europa,
2.      Hejda EU och Nato fortsatta utbredning i vårt närområde,
3.      Stärka vårt eget inflytande i det nära utlandet, och där lämpligt återföra områden där det bor ryssar till moderlandet,
4.      Minska sammanhållningen inom EU och Nato,
5.      Drastiskt stärka våra väpnade styrkor,
6.      Återförsäkra oss i östlig riktning (Kina) för att ha handlingsfrihet i väst.

En mer detaljerad beskrivning av vad detta innebär i konkreta åtgärder redovisas nedan.

Konkreta åtgärder
Självfallet är förslagen på åtgärder inget exakt recept. Att i detalj förutse vad som kan ske i olika delar av världen under de närmaste tio åren är omöjligt. Åtgärderna måste därför hela tiden anpassas till den vid varje tillfälle rådande situationen – det dock utan att förlora färdriktningen.

USA:s förmåga och vilja att agera i Europapåverkas av vilka andra problem som USA har att hantera. Vi bör därför underblåsa konflikter i områden där USA har vitala intressen. Mellanöstern är ett sådant område. T ex finns det därför goda skäl att stödja Irans kärnvapenpolicy, olika terrororganisationer, sekteristiska stridigheter och andra aktiviteter som kan hota amerikanska intressen eller Israel, en hörnsten i USA:s Mellanöstern politik.
Likaså bör vi stödja Kina i dess territoriella dispyter med bl a Japan och Filippinerna, amerikanska allierade som kommer att kräva amerikanskt stöd – USA:s resurser är inte oändliga. 

EU och Nato utbredning i vårt nära utland måste hejdas snarast. Idag saknar vi resurser för mer omfattande ingripanden eller trovärdiga militära påtryckningar, de väpnade styrkorna är i för dåligt skick. Icke desto mindre bör vi omedelbart genomföra någon typ av styrkedemonstration för att visa att vi inte tolererar en fortsatt inringning. Det vi gör bör inte hota Västs vitala intressen men ändå bidra till att skapa oenighet i Nato och EU om eventuell fortsatt utvidgning. En begränsad militär aktion mot t ex Georgien skulle kunna uppfylla båda syftena. En sådan operation borde kunna vara möjlig att genomföra även med dagens begränsade militära resurser. Den skulle samtidigt visa subversiva grupper inom Ryssland att några utbrytningsförsök inte kommer att tolereras. Lite skulle det kunna liknas vid USA:s aktion i Grenada 1983. Den visade på att USA kommit över traumat från Vietnamkriget och på nytt var berett att agera militärt för att främja sina politiska intressen.

Inflytande i det nära utlandet är inget absolut eller statiskt begrepp. Det behöver inte innebära att stora territorier åter blir en del av Ryssland, snarare är det en fråga om att kunna påverka dessa länders politik i en för oss gynnsam riktning, vilket också innebär att de dras bort från den västliga intressesfären.

De områden där risken är störst för att de blir så integrerade i Väst, USA:s intressesfär, att de är ohjälpligt förlorade för vår del är Ukraina och Baltikum. 

Ukraina bjuder här störst möjligheter för oss att agera och utgör också den största faran om vi inget gör. Skulle Ukraina bli en del av det västliga lägret skulle våra möjligheter att återfå en stark global roll antagligen försvinna för all framtid. Väst skulle dominera den folkrikaste och antagligen också på lång sikt den starkaste staten i vårt västliga närområde. Sannolikt är det så att det ryska folket och även många andra skulle ha en ganska stor förståelse för att Ryssland anser sig ha en legitim roll att spela i Ukraina.

Ukraina är ännu inte medlem i någon av de västliga organisationerna och är svagt, politiskt, ekonomiskt och militärt. Detta kan ändras om vi väntar för länge. Ukraina bör därför hanteras före Baltikum. Det innebär att så fort vi återskapat en tillräcklig militär kapacitet, och de politiska förutsättningarna finns, bör vi inleda en operation syftande till att Ukraina bryter sina band med Väst, och också försvagas som stat. I fallet Ukraina finns det både militära (Krim/Sevastopol) och politiska (rysk befolkning) skäl att eventuellt införliva delar av landet med Ryssland.  Den slutliga ambitionsnivån för vad vi kan uppnå i Ukraina måste bedömas i samband med att operationen genomförs.

En exakt tidpunkt för när vi kan verkställa en plan ”Potemkin”[2] avseende Ukraina är svårt att fastställa, det beror på hur snabbt vi lyckas med att reformera våra väpnade styrkor och det inrikespolitiska läget i Ukraina. Dock, ett rimligt antagande skulle kunna var att vi har skapat oss den nödvändiga militära förmågan i perioden 2013-2015. Vi behöver knappast räkna med ett kraftfullt militärt ingripande från Väst i det här fallet.

Det baltiska fallet är mer komplicerat. Länderna är redan i flera avseenden djupt integrerade med Väst, till skillnad från Ukraina. De är medlemmar i såväl Nato som EU och deras ekonomier integreras alltmer i det västliga (EU) systemet.  Det skulle därför finnas skäl att avstå från de risker och ansträngningar det skulle innebära för Ryssland att skaffa sig ett avgörande inflytande i dessa länder. Men så är det inte. Istället kan de vara de helt avgörande brickorna för att uppnå det mycket större målet än att bara ha inflytande i närområdet. De kan vara verktyget med vilket vi kan bryta sönder Nato. 

Deras litenhet och mycket utsatta geografiska position gör dem utomordentligt sårbara för ett militärt angrepp. De kan lätt isoleras och avstånden är små, de skulle kunna ockuperas på mycket kort tid.  Idag är vi dock militärt för svaga för att kunna möta även begränsade insatser från Nato till Baltikums försvar, och också för att avskära området från omvärlden.

En operation mot Baltikum kan därför bara komma ifråga när vi återvunnit vår militära styrka.  Intressant nog kommer vi då ha två optioner: antingen en regelrätt invasion av hela eller delar av Baltikum, eller att avskära dem från Väst utan att behöva föra krig mot Nato. De moderna vapensystem, främst luftvärns- och sjömålssystem, som vi nu har under utveckling kommer att göra det möjligt att redan från ryskt territorium försvåra eventuellt Nato-stöd. Kan vi dessutom disponera svenskt, och kanske finskt – vilket inte är helt nödvändigt, territorium kommer vi i praktiken ha gjort det omöjligt för Nato att ”rädda” dem innan det är för sent.

I det senare fallet skulle det innebära att Nato försätts i en situation där alliansens förmåga att försvara sina medlemmar antagligen kommer att ifrågasättas (såväl i Västeuropa och i Baltikum) i en sådan omfattning att de baltiska regeringarna kommer vara tvungna att anpassa sin politik till våra önskemål. Och viktigast av allt, Natos trovärdighet som garant för sina medlemmars säkerhet kommer att nedgå drastiskt. Överlever Nato? Dessutom, hur kommer t ex Japan och Filippinerna att reagera? Kommer de fortsatt lita på USA? Definitivt ett argument för oss att använda när vi söker stöd hos Kina för vår politik (se avsnittet nedan om återförsäkring i öster).

Invasionsalternativet, öppen militär konfrontation med Nato, anser vi bara vara en realistisk option i det fall vi är rimligt övertygade om Nato, eller USA unilateralt, inte kommer att agera militärt med stor kraft och uthålligt. Sannolikheten för det kan inte bedömas idag. Den bedömningen måste göras när vi åter har den militära styrka som krävs för att genomföra en sådan operation, d v s omkring 2016/2017 (se avsnittet nedan om återskapande av militär styrka). De viktigaste faktorerna avseende hur och när vi bör agera i Baltikum är hur väl vi lyckats med minska sammanhållningen inom Nato genom olika påverkansoperationer, och hur Nato reagerat på vår återupprustning. För Baltikum bör därför två planer utarbetas, en för en isolering av Baltikum ”Apraxin”[3]och en för ett militärt besättande av Baltikum ”Sjeremetev”[4].

Skälet till att vi inte nämnt de Kaukasiska republikerna och Centralasien i planen är att vi tror att de snabbt kommer att anpassa sig till de nya maktförhållanden som kommer att råda när denna plan genomförts.

Minska Nato och EU sammanhållning och vilja och förmåga att agera kan och måste ske på flera plan.  Möjligheterna att utnyttja olika ekonomiska medel som t ex rabatterade energipriser till utvalda länder, fördelaktiga lån mm redovisas inte här. Tonvikten här läggs främst på åtgärder kopplade till att hur påverka personer och befolkningar mentalt.  Det avgörande medlet här är olika typer av påverkansoperationer.

En av de viktigaste metoderna här är att understödja EU- och Natokritiska grupper, organisationer och politiska partier i olika europeiska länder.  På samma sätt som vi under det Kalla kriget infiltrerade och finansierade den s k fredsrörelsen, finns det här stora möjligheter att utnyttja liknande metoder. Det kommer att ta tid att förändra inriktningen i dessa gruppers argumentation och agerande, men våra tidigare erfarenheter säger att det vore fullt möjligt att åstadkomma det inom de tio år som planen omfattar. En speciellt viktig grupp att påverka och utnyttja är s k ”kultureliten” i olika länder då de har en hög synlighet i media. Vi bör också, för en sista gång – de börjar bli gamla, reaktivera de inflytelseagenter som vi värvade under sovjettiden. I många fall borde en antydan om att vi kan avslöja deras förflutna räcka för att de ska argumentera för vår sak.

I delar av Europa finns det tämligen starka USA-kritiska strömningar. Det bör utnyttjas genom att vi vid alla tänkbara tillfällen framhäver USA:s förakt för internationella regler och beredvillighet att utnyttja militära medel för att nå sina, egoistiska, politiska mål. Operationerna i Irak och Kosovo är här exempel som kan utnyttjas. Vi bör heller inte glömma att framhäva USA som den främsta exponenten för det kapitalistiska systemet, det finns grupper i Europa som i sin avsky för det ryggmärgsmässigt kommer att reagera negativt på ett nära samarbete med USA. Argument av den här typen kan vara speciellt verksamma i länder som inte ingår i Nato, t ex Sverige och Finland ”vi kommer att tvingas delta i amerikanska krig, skydda amerikanska ekonomiska intressen etc”. I fallet Tyskland finns det också skäl att spela på den djupt rotade pacifism som finns där. 

När det gäller det nära utlandet, där vi strävar att minska EU och Nato vilja till att stödja dessa länder, bör våra ansträngningar inriktas på främst två områden: förmedla en bild av hur rysktalande grupper diskrimineras och att utmåla länderna som härdar för nynazism vilken utgör ett hot mot såväl Ryssland som övriga Europa. Att utmåla dem som alarmister som lider av rysskräck, bör också vara en del i vår propaganda.   

Idag saknar vi i stor utsträckning lämpliga instrument för denna typ av psykologiska operationer. Vi föreslår därför att vi tillskapar nyhetskanaler enligt västerländskt mönster där europeiska och amerikanska tittare känner igen sig i hur budskapet presenteras. T ex måste programledarna vara personer från de länder som budskapet riktar sig till. Det är viktigt att programutbudet är sådant, bl a inrikespolitik i de olika länderna och lokala händelser, så att det lockar tittare. Detta kommer att vara kostsamt men sett till de vinster som står att få en struntsumma.  Vår förmåga att utnyttja s k sociala media bör utvecklas. I det nära utlandet, där det bor många är rysktalande, måste de ryskspråkiga programmen ritade till dessa länder inte bara förmedla vår tolkning av olika politiska händelser men också göras attraktiva genom att innehålla välgjorda underhållningsprogram som appellerar till den breda massan, och därmed ger stor publik.

Ett speciellt område inom ramen för att mentalt påverka, främst den europeiska, opinionen är militära styrkedemonstrationer.  Detta för att skapa en stämning av att försöka möta Ryssland med militära medel är lönlöst, och att spela på människors krigsrädsla. Här har kärnvapen en speciell roll. Kan vi göra det trovärdigt att vi är beredda att använda kärnvapen (oberoende om vi är det eller inte) så kan det bidra till en ökad skrämselfaktor. Men framförallt skapa en diskussion inom Nato om rimligheten i artikel 5 i Natostadgan. Hur långt är Nato berett att gå för att försvara sina medlemmar ”starta ett kärnvapenkrig i Europa”.  En sådan diskussion kommer sannolikt skapa slitningar inom alliansen.

Inom ramen för påverkansoperationer måste vi också bedriva en målinriktad kampanj för att visa vår egen befolkning vilka hot vi står inför, och också förbereda den för de uppoffringar som kan krävas. Åtgärder inom detta område redovisas inte i denna plan. Att det kräver en strikt kontroll av våra media är dock uppenbart.

Återskapandet av vår militära styrka är en helt fundamental faktor för att kunna förvekliga målsättningarna i den här planen.

Vi kommer aldrig över längre tid kunna rusta mer än Nato, där saknar vi de ekonomiska och industriella förutsättningarna. Avgörande är därför att vi skapar oss ett temporärt överläge, vad amerikanerna brukar kalla ”window of opportunity”, där vi i vissa avseenden är överlägsna Väst militärt. I alla fall i avgörande geografiska områden.

Vi har här flera fördelar. Inom Nato pågår omfattande nedskärningar av ländernas militära styrkor, de lär fortsätta så länge de västliga regeringarna inte ser något akut militärt hot. Alla ser en möjlighet att genomföra hos den stora massan populära reformer på bekostnad av försvarsbudgeterna. Deras regeringar kommer därför sannolikt reagera långsamt på våra åtgärder, det förstärkt av tröga beslutsprocesser. Här finns också goda möjligheter att vilseleda dem om det verkliga tillståndet i våra väpnade styrkor – d v s påverka deras uppfattning om hotbilden.

Enligt vår bedömning borde vi därför kunna få åtskilliga års försprång i våra rustningar innan en del länder i väst, sannolikt inte alla, börjar vidta några åtgärder för att stärka sina militära förmågor. Det är dessutom troligt att några mer omfattande åtgärder inte kommer att vidtas så länge inte den allmänna opinionen i de olika länderna börjar reagera.  En sådan press från väljarna kommer knappast uppstå så länge Ryssland inte uppfattas som ett tydligt hot. När det kan ske är osäkert, det kommer variera från land till land. Här är de tidigare nämnda påverkansoperationerna en viktig komponent för att fördröja sådana reaktioner. De baltiska länderna och Polen kommer antagligen tillhöra dem som reagerar tidigast. Eventuellt också USA, där förstår man global maktpolitik, något som de europeiska länderna i stort sett har glömt bort. En militär operation i Europa kan dock vara en sådan omslagspunkt. Vi måste vi därför räkna med att plan ”Potemkin” i Ukraina kan utlösa mer omfattande åtgärder i Europa, och USA. 

Gruppens bedömning är att om tillräckliga medel tillförs från och med nästa år, 2008, så skulle våra väpnade styrkor kunna vara starka nog för att omkring 2016/17 framgångsrikt kunna möta i stort sett alla Natoåtgärder kopplade till en konflikt i Östersjöområdet. Eller, vilket inte är osannolikt, avskräcka Nato från att ingripa. Det samtidigt som vi kan upprätthålla en rimlig gard i andra riktningar där Nato har förutsättningar att verka, Svarta Havet och de arktiska områdena. I det senare fallet är det speciellt viktigt att säkerställa skyddet av vår andraslagsförmåga på Kolahalvön. 

Sammantaget innebär det att tidsuppehållet mellan operation ”Potemkin” och operation ”Apraxin” alternativt ”Sjeremetev” bör vara så kort som möjligt. Endast långt nog för att konsolidera vår position i Ukraina och stärka vår militära förmåga i Svarta Havsområdet, helst bara något år.

I detta sammanhang är det viktigt att vilseleda Nato om hur våra rustningar ser ut tidsmässigt, d v s inriktade på att ha skapat en god förmåga till att genomföra omfattande operationer i vårt närområde omkring 2016/17.

Genom att öppet presentera ett rustningsprogram som ser ut att vara inriktat mot 2020 skapar vi en känsla hos våra motståndare att de kan ha viss tid för motåtgärder innan vi är färdiga. Det kommer att ytterligare fördröja deras redan från början långsamma beslutsprocesser.  Här ingår också att offentligt presentera framtida vapensystem vilka rimligtvis inte kan vara färdiga tidigare. En skenbar öppenhet om våra rustningar, som kan verka skrämmande för omvärlden, blir ett vapen som gör att de reagerar långsamt.

Det innebär att vi i huvudsak bör prioritera att utveckla och modifiera redan befintliga system, vilka vi snabbt kan sätta i produktion och tillverkas i stora mängder.  Risken för att vi på ett avgörande sätt skulle vara kvalitativt underlägsna är liten.  Nato har bara förbandssatt ett litet fåtal kvalificerade vapensystem de senaste tjugo åren (USA utgör här ett visst undantag, men även här rör det sig om begränsade volymer). Våra uppgraderade system kommer väl kunna mäta sig med vad Nato kommer att ha. På luftvärnsområdet, avgörande för att möta främst ett amerikanskt flyghot, är vi världsledande.  De flesta nya system hos Nato, som vi skulle ha problem att möta, är planerade att tas i bruk omkring 2020 eller därefter. En tidpunkt då vi borde ha uppnått våra politiska mål.

En modernisering av våra kärnvapen är också en vital komponent i planen. De bidrar såväl till att skapa en osäkerhet i Väst under vilka förhållanden vi kan tänkas använda dem och dessutom bidrar de till att befästa vår position som en av de ledande världsmakterna. 

Vi kommer sannolikt också att vara utbildningsmässigt överlägsna. Väst har i stort sett ägnat all sin energi och metodutveckling efter det Kalla kriget till att delta i olika typer av begränsade konflikter. Som vi bedömer det kommer denna trend fortsätta under tämligen lång tid. Kriget i Afghanistan kommer att fortsätta. Likaså kommer knappast konflikterna i Mellanöstern eller Afrika att försvinna, speciellt inte om vi kan underblåsa dem. Sannolikheten är stor för att Nato även fortsatt kommer ägna mycket av sina resurser och stor energi åt att hantera den typen av konflikter medan vi kan koncentrera oss på att återta vår förmåga till att genomföra omfattande konventionella operationer.  Dessutom, Nato och andra länder i Väst, har också avvecklat många av de komponenter i sina organisationer som krävs för ett konventionellt krig mot en kvalificerad motståndare.  Förmågor som det kommer ta mycket lång tid, och kräva stora ekonomiska investeringar för att återskapa.

Vår slutsats är att det finns goda förutsättningar för att vi till ca 2016/17 kan uppnå en tillräcklig militär kapacitet, relativt Nato, för att våra väpnade styrkor då ska utgöra ett potent instrument som kan användas för att uppnå våra politiska mål.

Slutligen något om återförsäkring i öst. Våra aktioner i vårt nära utland kommer förr eller senare utlösa motreaktioner i Europa och USA. Det är därför viktigt att vi som en del av planen undanröjer eventuella problem som kan uppstå i Fjärran östern. Förhållandet till Kina är här avgörande.

Det av två skäl. Genom att utveckla de ekonomiska förbindelserna med Kina kan vi delvis minska konsekvenserna av olika eventuella ekonomiska stridsåtgärder från Väst. Det är ett av de få medel de har som de kan utnyttja med kort varsel och som skulle ha rimligt stor politisk acceptans.

Ett ryskt stöd för Kinas utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner, t ex avseende Taiwan och de territoriella konflikterna med Japan och andra länder i regionen, kommer sannolikt välkomnas i Peking i dess strävan att minska USA inflytande i Asien. I utbyte skulle vi få en välvillig kinesisk neutralitet. Ökade spänningar i Asien sammanfaller dessutom med vårt intresse att splittra USA:s uppmärksamhet och resurser mellan flera platser.

Sammanfattande slutsats och rekommendation

Vi ser goda möjligheter till att under den kommande tioårsperioden återge Ryssland en ledande plats på den globala arenan. Vi anser därför att planen bör implementeras så fort överhuvudtaget möjligt då vi annars riskerar att för all framtid förbli ett andra eller tredje rangens land, eller att i värsta fall Ryssland upplöses som nation.

Arbetsgruppen ”Alexander Nevskij”

[1]Alexander Nevskij rysk nationalhjälte och helgon. Vann slaget vid Neva 1240. Hejdade ökat svenskt och tyskt inflytande i Ryssland. Gifte sig med Batu Khans dotter, fick därmed ryggen fri mot öster (se sista avsnittet i denna plan).

[2] Grigorij Potemkin (1739 – 1791) erövrade stora delar av dagens Ukraina åt Ryssland. Grundade bl a städerna Sevastopol och Cherson.

[3] Fjodor Apraxin, rysk amiral (1661-1728), hade stor del i den ryska sjömaktens skapande i Östersjön, erövrade Viborg 1710 och ledde härjningarna mot den svenska kusten 1719.

[4] Boris Sjeremetev, rysk general (1652-1719), erövrade Nöteborg och Nyenskans 1704 (nuvarande plats för St. Petersburg) och lade därmed grunden för Rysslands närvaro vid Östersjön.

 

Försvarsöverenskommelsen, försvarsanslag del av BNP

Nedan FOI snabbanalys av vad försvarsöverenskommelsen innebär i bl a försvarsanslagets del av BNP. Av någon anledning vill min dator inte kopiera de diagram som finns i dokumentet. Se min  ”skärmdump” på Twitter för den tabell som visar försvarsanslagets del av BNP.
 
                                       ————-

Bengt-Göran Bergstrand


Försvarsanalys, FOI

164 90 Stockholm, Sweden

b-g.bergstrand@foi.se

Tel 08 – 55 50 38 19
Snabbinlaga om svenska försvars- och militärutgifter 1988- 2014/20

 I denna snabbinlaga görs ett försök att sammanfoga uppgifter om svenska försvars- och militärutgifter från olika källor med varandra, i syfte att skapa en längre sammanhållen dataserie. Uppgifter från tre källor beaktas; de data som publicerades av SIPRI måndagen 13 april, i vårpropositionen onsdagen den 15 april och i den inriktning som fem riksdagspartier kom överens om fredagen 17 april.
Det är dock inte helt lätt att få grepp om de olika belopp som dessa tre källor redovisar. De i genomsnitt ca 2 extra miljarder som Försvaret tilldelas under vart och ett av de fem åren 2016-20, tycks innebära att militärutgifterna, realt sett, under dessa år kommer att ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor (2013 års värde), en visserligen högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till 2008-14 men icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna uppgick till före år 2000.

I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP att fortsätta minska, från dagens ~1,15 % till mindre än 1 % år 2019-20.
  Vid FOI studeras sedan lång tid tillbaka hur försvarssatsningarna utvecklas i olika länder. För att kunna genomföra dessa studier har en särskild databas skapats, som innehåller uppgifter både om länders försvars- och militärutgifter och ekonomiska utveckling (ekonomiska data behövs för att exempelvis kunna räkna om belopp i olika valutor, deflatera uppgifter i löpande penningvärde till fast och relatera försvarsutgifterna till landets BNP, ”BNP-andelen”). Denna databas har således en internationell inriktning, och är inte specifikt inriktad på svenska förhållanden.
Syftet med dessa studier är således främst att göra det möjligt att förstå rådande trender och upptäcka trendbrott, men även att kunna jämföra olika länders försvarssatsningar med varandra. Ett stort problem är att försvars- och militärutgifter definieras på olika sätt i olika länder och i olika sammanhang (vilket naturligtvis kan leda till missvisande slutsatser). Tidigare matades uppgifter från ett flertal källor in i databasen, men av olika skäl har denna ambition och inriktning måst minskas, och sedan några år tillbaka är uppgifter från SIPRI därför något av kärnan i databasen.1

1 Det finns dock inte så många andra internationella källor att tillgå utöver SIPRI. Det amerikanska Utrikesdepartementet, Department of State, utkommer åter med en sammanställning kallad World Military Expenditures and Arms Transfers (WMEAT) och även IISS-publikationen Military Balance innehåller uppgifter om länders militärutgifter [se > http://www.state.gov/t/avc/rls/rpt/wmeat/ respektive > http://www.iiss.org/en/publications/military%20balance/issues/the-military-balance-2015-5ea6]. Både Förenta Nationerna och Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa, samlar in och publicerar/cirkulerar uppgifter om länders militärutgifter. Dessa båda organisationers datainsamling har undertecknad själv även diskuterat i en uppsats presenterad vid en konferens organiserad av SIPRI och organisationen Economists for Peace and Security i juni 2013 [se > Bengt-Göran Bergstrand: Using Military Expenditure Data as a Confidence and Security Building Measure: The UN and OSCE experience; > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/ICES2013/papers/archive/bergstrand-using-military-expenditure-data-as-a-csbm].
 En sammanställning baserad på de uppgifter som Sverige cirkulerat inom OSSE, publicerades även som ett FOI Memo 2012, täckande åren 1991-2016 [se Bengt-Göran Bergstrand: OSCE Information on Defence Budgets and Defence Planning – Sweden: a case study, FOI Memo 4071, Maj 2012.] Antagligen är denna studie den bästa som gjorts av hur de svenska försvarssatsningarna utvecklades under dessa år, men av flera skäl har denna inte kunnat uppdateras. OSSE-data tillhör nämligen det svenska Utrikesdepartementets revir, och undertecknad har beklagligtvis numer varken mandat eller resurser att längre betrakta OSSE-cirkulerade uppgifter i de analyser som görs av olika länders försvarssatsningar.

2 Se > http://www.sipri.org/research/armaments/milex/research/armaments/milex/research/armaments/milex/milex_database.
Tabellen på sid nästa sida/ sid 3 presenterar de beräkningar som gjorts; de två diagram som finns på sid 7 illustrerar sedan resultatet i grafisk form. Då de diskuterade källorna uppenbarligen innehåller uppgifter som definierats på olika sätt, kommer beräkningsmetoderna därför i hög grad att påverka resultaten. Det är också av denna anledning, i hopp om att ge beräkningarna så hög validitet och reliabilitet som möjligt, som en så detaljerad beskrivning av dem görs. I samband med att denna snabbinlaga cirkuleras, cirkuleras därför även den Excelfil som innehåller de gjorda beräkningarna (den läsare som så önskar kan därför själv enkelt göra egna beräkningar, och infoga andra belopp än de här angivna, om så önskas.).
I den första rutan ”SIPRI Databas” återges först de belopp över svenska militärutgifter som publicerades av SIPRI den 13 april för åren 1988-2014, i miljoner kronor och löpande värde. 2 3
”SIPRI Databas”World Ec. Outlook (14 april 2015)”Beräknade Militärutgifter”Löpande penningvärdeKPI”Infla-BNP2013 års penningvärdeAndel av2013:

Tabellen går inte att kopiera, jag klara det i vart fall inte/KN

Med kursiv stil visas även den procentuella förändringen från ett år till ett annat. SIPRI:s uppgifter avser således ”militärutgifter”, med vilket just menas rent militära utgifter och inte några civila utgifter. Med ”försvarsutgifter” menas i stället ofta ett försvarsministeriums budget, innefattande såväl militära som icke-militära utgifter, medan ”militärutgifter” avser militära satsningar, oavsett om de ingår i försvarsministeriets budget eller ej.3

 3 I USA finansieras exempelvis en stor del av landets kärnvapenprogram inte av Försvarsdepartementet utan av Energidepartementet (som är ansvarigt för såväl civila som militära nukleära program) och i många latinska länder finns para-militära styrkor (typ civilgarde, karabinjärer etc) som finansieras av Inrikesministeriet och inte av försvarsbudgeten.
4 Se ”Tabell 2.2 Utgiftsutveckling inom utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap”, Försvar och samhällets krisberedskap – PROP. 2014/15:1 UTGIFTSOMRÅDE 6, sid 14 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/24/83/43/ea4ccdda.pdf.
5 Se ”Tabell 7.2 Utgifter per utgiftsområde 2014-19”, Kapitel 7 Utgifter – PROP. 2014/15:100, sid 131 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/72/51/9fcfc71d.pdf.
6 Se ”Tabell”, Försvarspolitisk inriktning 2016tom 2020, sid 3 > http://www.regeringen.se/content/1/c6/25/77/43/0a9a6162.pdf.
 I den andra rutan Budgetproposition hösten 2014 återfinns – mest som en jämförelse – de belopp som presenterades i budgetpropositionen för Utgiftsområde 6 – Försvar och samhällets krisberedskap.4 Som framgår av de dessa belopp omfattar detta utgiftsområde utgifter både för försvar/ militär verksamhet och för krisberedskap, här betecknad som ”övrigt”. Den skillnad som finns mellan de SIPRI:s militärutgifter och Budgetpropositions försvar kan antagligen bestå i att SIPRI räknar utgifter för Kustbevakningen som en militärutgift, medan Budgetpropositionen däremot räknar denna som krisberedskap.

Som bekant fick Sverige en ny regering efter valet i september 2014. Denna nya regering saknar dock egen majoritet i Riksdagen, och för att göra det möjligt att komma överens om budgetpolitiken ingicks en överenskommelse mellan regeringen och de fyra borgerliga oppositionspartierna i december 2014. Samtidigt betonades att just försvar var ett av de områden som skulle uppmärksammas särskilt i förhandlingarna mellan regeringen och oppositionen. Under de senaste månaderna har det därför även förts fram flera förslag om de framtida svenska försvarsutgifterna.
Då de beräkningar som här görs utgår från officiella siffror, återfinns i den tredje rutan Vårproppen de belopp som publicerades i den Vårproposition som presenterades onsdagen 15 april, avseende hela Utgiftsområde 6.5 För 2015 görs en (engångs-)minskning om 2,3 %, medan utgiftsområdet ökar med 1,1 % år 2016 (procentuell förändring markerad med röd färg).
Ett par dagar senare, fredagen den 17 april, offentliggjordes en överenskommelse mellan regeringen och tre borgerliga partier, som innehöll de belopp för försvarsmaktens anslag för 2016-20 som återfinns i den fjärde rutan Försvarspolitisk inriktning.6 Efter det påslag som denna överenskommelse sägs innebära, kommer anslaget således att öka med 2,6 % år 2017, 1,1 % år 2018 osv, d v s de procenttal som markerats med rött i tabellen. 5

Som nyss nämndes baseras många av de analyser som nu görs med hjälp av FOI databasen utifrån de uppgifter som rapporterats av SIPRI. SIPRI gör dock sällan prognoser om framtida militärutgifter. Som en sorts uppskattning av hur stora militärutgifterna kan antas bli under kommande år, på ett sätt som innebär att ens uppskattade värden även blir någorlunda jämförbara med de för tidigare år, kan man dock ta den procentuella förändring som man kan härleda ur olika budget- och policydokument som bas för en beräkning.
För 2014 rapporterar SIPRI således de svenska militärutgifterna till ”45 100 miljoner kronor”. ”Vårproppen” anger således att försvarsutgifterna skall minska med 2,3 % år 2015 och öka med 1,1 % år 2016, vilket ligger till grund för de uppskattningar om ”44 508” och ”44 557” som görs för 2015 och 2016. (I tabellen markerar linjen och den centrerade formateringen att det handlar om uppskattade värden.)
Skall man försöka sammanfoga uppgifter från olika källor till en ny dataserie, är det naturligtvis bäst om uppgifterna också överlappar varandra. Dessvärre innehåller ”Överenskommelsen” bara uppgifter om åren 2016-20, vilket gör det svårare att sätta in dessa i ett större sammanhang. Hade överenskommelsen t ex också inkluderat uppgifter för säg år 2013, 2014 och/eller 2015, hade det självfallet varit betydligt lättare att förstå hur stor förändring de föreslagna beloppen för 2016-20 verkligen innebär, jämfört med tidigare år.
Icke desto mindre har de procenttal som finns i ”Överenskommelsen” använts för att göra uppskattningar för 2017-20 (d v s en ökning med 2,6 % år 2017 osv; de på detta sätt uppskattade värdena har markerats med en vänsterjusterad formatering). Här kan man också lägga märke till en intressant skillnad mellan ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen”. Enligt ”Vårproppen” skall beloppen öka med 2,7 % år 2018 och med 1,1 % år 2019; enligt ”Överenskommelsen” är förhållandet det omvända, så att beloppen ökar med 1,1 % år 2018 och med 2,7 % år 2019.
Ett annat problem med ”Överenskommelsen” – likt många dokument av detta slag – är även att den innehåller både en ekonomisk ram och information om vad den ökade tilldelningen skall användas till. En alltid intressant fråga i sammanhang som dessa är därför vad som är viktigast, dvs de saker som pengarna skall användas till eller den ekonomiska ramen. Vad händer om saker blir dyrare, om kalkylerna inte håller? Kommer försvaret i så fall att få ytterligare pengar, utöver den angivna ramen, eller i stället tvingas avstå från olika saker, för att pengarna inte räcker?
De belopp som sammanfogats på detta sätt till en serie för 1988- 2020 är uttryckta i löpande värde. För att därför räkna om uppgifterna till fast penningvärde – samt för att beräkna hur stor andel beloppen utgör av BNP – används uppgifter från IMF-publikationen World Economic Outlook. Den femte rutan World Ec. Outlook (14 april 2015) återger därför ett konsumentprisindex, KPI, med 2013 som basår, och uppgifter om Sveriges BNP för kommande år, enligt IMF:s prognoser, publicerade den 14 april.7
7 För World Economic Outlook-databasen, se > http://www.imf.org/external/ns/cs.aspx?id=28.
Förändringen i KPI används ofta som en mått på ett lands allmänna inflation, och det har därför sitt intresse att jämföra de nominella förändringar som anges i ”Vårproppen” och ”Överenskommelsen” med de uppgifter om inflation som IMF anger (markerade med blå färg). För 2020 kommer t ex den ökning som föreslås att ”ätas upp” av den inflation som 6

förutspås för det året. Man kan därtill diskutera hur pass väl KPI klarar av att återspegla den sorts fördyringar som försvarssektorn har att hantera, men vid studier av ett stort antal länder – som är det främsta syftet med databasen – finns inte någon möjlighet att använda några andra deflatorer än allmänna makro-index som KPI (eller den implicita BNP-deflatorn).
I den sista rutan ”Beräknade Militärutgifter” har uppgifterna från den första rutan ”SIPRI Databas” således räknats om till fast/ 2013 års penningvärde och som andelar av BNP. Dessa uppgifter illustreras även av de två figurerna på nästa sida/ sid 7.
I Diagram 1 visar den gröna kurvan (relaterad till höger y-axel) hur militärutgifterna utvecklats i löpande värde. Här skall f ö även påpekas att SIPRI i en fotnot gör en kommentar om att ”…Sweden changed its accounting system in 2001 giving rise to a series break between 2000 and 2001. This break means that the decrease in military expenditure between 2000 and 2001 is overestimated by 1.4 percentage points.” I diagrammet markeras detta med att en streckad röd linje infogats mellan år 2000/01. Då uppgifterna för 2015-20 är uppskattaningar, har dessa även ritats med en svagare färgning.
De blå staplarna anger militärutgifter i fast/ 2013 års värde, och de infogade röda linjerna de trender som man kan härleda ur materialet (det övergripande syftet med de studier som FOI databasen används för är just att identifiera olika trender och trendbrott). Således gäller:
Diagrammet går inte att kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KN
– De svenska militärutgifterna var, grovt sett, i huvudsak stabila fram till år 2000, på en nivå motsvarande omkring ~51,5 miljarder kronor (2013 års värde).
– Under detta årtusendets första decennium minskade militärutgifterna sedan med, i reala termer, omkring 20 %, till som lägst ~40,7 miljarder kronor 2009.
– 2010 hejdades dock denna trend av minskande militärutgifter, då militärutgifterna ökade något under detta år (2010 var ett trendbrottsår).
– För åren 2008-14 har militärutgifterna legat på en nivå kring ~42,5 miljarder kronor.
– En viss ökning gjordes också 2014, följt av en mindre minskning 2015.
– För åren 2015-20 kan därför de svenska militärutgifterna – givet de antaganden som här gjorts – beräknas ligga på en stabil nivå kring ~44 miljarder kronor.
Denna nivå kring ~44 miljarder kronor som militärutgifterna kommer att uppgå till under 2016-20, är å ena sidan visserligen en högre nivå än de ~42,5 miljarder kronor som militärutgifterna uppgått till under åren 2008-14. Å andra sidan är en nivå om ~44 miljarder kronor icke desto mindre en lägre nivå än de ~51,5 miljarder kronor som de svenska militärutgifterna tidigare uppgick till, fram till millennieskiftet år 2000.
Även i Diagram 2 visar de blå staplarna de svenska militärutgifterna i 2013 års värde. Den svarta kurvlinjen anger dock militärutgifterna som andel (%) av BNP, ”BNP-andelen”. Den andel som en viss verksamhet utgör av ett lands nationalinkomst är nämligen av stort intresse, i så måtto att en sådan andel visar hur högt landet prioriterar verksamheten ifråga och hur stor samhällsekonomisk belastning verksamheten utgör. 7
Diagrammet går inte att markera och kopiera, jag klarar det i vart fall inte/KNSe min tidigare ”skärmdump” på Twitter
Under hela den studerade perioden 1988- 2014/20, har denna BNP-andel gradvis sjunkit, för att täljaren ”militärutgifter” minskat eller varit stabil samtidigt som nämnaren ”BNP” ökat. Under första halvan av 1990-talet uppgick BNP-andelen till ~2,4 %, för att sedan minska till en hälften så hög nivå, till omkring ~1,15 %, i dagsläget.
I diagrammet har även nivån för ”2 %” markerats, dvs den nivå som det vid olika NATO-möten ofta antagits riktlinjer om att militärutgifterna borde uppgå till; samtidigt kan nämnas att ytterst få NATO-länder lever upp till denna egna målsättning.8 Skulle Sverige satsa 2 % av BNP på försvar, skulle detta således innebära att militärutgifterna nästan skulle behöva fördubblas, till mer än ~80 miljarder kronor (= 2 % x BNP-beloppet ”4 053 miljarder kronor)

8
I det att militärutgifterna således kommer att ligga på en stabil nivå – samtidigt som den ekonomiska tillväxten gör att nämnaren BNP ökar – kommer därför militärutgifternas andel av BNP kommer att fortsätta minska, från dagens ~1,1 % till mindre än 1 % år 2019-20.

Beredskap och reaktioner då och nu, Tjeckoslovakien 1968 – Krim 2014

Jag tar mig friheten att nedan publicera en av kommentarerna, inskickad av signaturen Die Dumme Schwede!!!!  till mitt inlägg ”Militärt försvar – fredsbevarande?” Det ger en tankeväckande bild av vilken förmåga och beredskap vi hade att under det Kalla kriget reagera, och hur vi reagerade, på allvarliga omvärldshändelser. Fint tidsdokument.

                                                                                        ***

Som ”gammal stridsflygare” från mitten av 1960 – talet och fram till mitten på 1970 – talet så minns jag det svenska försvaret i allmänhet, och flygvapnet i synnerhet, som mycket starkt och respektingivande under det ”kalla kriget”. Flygvapnet graderades till det fjärde största i världen!!!! Vid WP invasion av den då ostyriga medlemmen Tjeckoslovakien i augusti 1968 gick vissa flygdivisioner upp i beredskapsgrad ”Lystring” och utplacerades på krigsbas. Osäkerheten var stor huruvida WP skulle gå vidare in i bl.a Finland? En finsk affärsbekant på 1990 – talet gjorde sin värnplikt 1968 och påtalade, att vid invasionen av Tjeckoslovakien så väcktes hans förband mitt i natten och skickades till den sovjetiska gränsen fullt stridsutrustade! Den svenska ”beredskapen” för flygvapnet avslutades med en hejdundrande övning, Ö 68, för att visa de svenska ”musklerna”, där 400 stridsflygplan, av Sveriges totalt 800 stridsflygplan, deltog. Jag har aldrig förr eller senare sett så många flygplan i luften samtidigt. För att identifiera fiende från vän så hade vissa jaktförband påsatta gula – respektive röda rutor på vingar och fenor. Detta ”fenomen” med rutor kan fortfarande skådas vid diverse nostalgiflygningar.
Vid övningar på krigsbas så ”dök” alltid Nato – officerare upp i olika skepnader som t.ex. deltagare i MHS eller som militära attachéer och informerade om hur viktigt det var med ett starkt svenskt försvar och inte minst flygvapen. Det visade sig, att det dåvarande starka svenska försvaret garanterade Natos nordflank, dessutom utan extra kostnad för Nato, så att Norge slapp ha stående utländska Nato förband på sitt territorium. Inte undra på att Nato klappade om sin ”17:de medlem”!
Divisionens egna underrättelseanalyser pekade på, att en WP invasion över havet hade blivit ett totalt misslyckande p.g.a det dåtida mycket starka svenska flygvapnet. Våra tolv attackdivisioner hade bokstavligt talat skjutit invasionsarmadan i sank med robot 04, bomber och raketer. Resterna hade den svenska flottan sopat upp!
Vi visste också att dåtida WP jaktflyg hade problem med både räckvidd och ”stridsreserv”. För att lyckas med en invasion över havet så krävdes det först ett överraskande anfall med luftlandsättnings – och snabba amfibieförband mot Gotland och övertagande av Visby flygplats för placering av WP jaktflyg. Dåtida svenska kuppberedskap på Gotland var emellertid god med värnpliktiga på P18, A7, LV2, KA3, flottans beredskapsfartyg och en bastropp på Visby flygplats. Om WP satt in taktiska kärnvapen så hade det givetvis varit ett helt annat läge.
Våra egna underrättelseanalyser bekräftades när ”arkiven öppnades” efter att WP, Sovjetunionen och vasallstaterna i Östeuropa föll samman.
Men det var en annan tid, ett annat Sverige och ett Sverige som tillhörde ett av världens tre rikaste länder, endast Luxemburg undantagen.

                                                                                     *****

Militärt försvar – fredsbevarande?

I dessa dagar när diskussionens vågor går höga om hur många miljarder som behövs för att skapa ett trovärdigt försvar kan det finnas skäl att titta tillbaka i historien vad det innebar för Sverige att ha ett bra, eller dåligt försvar, när det var oroligt i omvärlden vid tidigare tillfällen.
Nedan ett föredrag jag höll i november om hur försvaret vid dessa tillfällen eventuellt bidrog till att hålla oss utanför olika konflikter, alternativt ökade eller minskade andra makters vilja att hjälpa oss. 
Analysen sträcker sig från Krimkriget till och med Kalla kriget, där kanske erfarenheterna från andra världskriget och det Kalla kriget, främst då hur andra makter bedömde att Sveriges försvarsförmåga påverkade den totala bilden i Östersjöområdet, kan vara av intresse även idag.

                                                                 **

Eders Majestäter, eders Kungliga högheter, herr talman, excellenser, akademiledamöter, mina damer och herrar

Alla har vi hört uttrycket ”Si vis pacem para bellum”, myntat av romaren Vegetius 300 år e Kr – Om du önskar fred, rusta för krig.

Frågan jag ställer är; kan Sveriges tvåhundra år av fred vara ett bevis för att sentensen stämmer?

Bidrog Krigsmaktens förmåga till att minska risken för att Sverige skulle blivit indraget i ett krig?

Den allmänna föreställningen att vi levt i ett fredligt hörn av världen är en sanning med modifikation. Nästan varje generation sedan 1814 har haft anledning att fundera på Krigsmaktens roll och förmåga vid kriser eller konflikter i vårt närområde.

Krimkriget 1853-56, Dansk-tyska kriget 1864, Unionsupplösningen 1905, Första världskriget 1914-18, Andra världskriget 1939-45, Kalla kriget 1945-1991 och idag kriget i Ukraina med dess ”spillover” på vårt närområde.

Här har jag valt att se lite närmare på Krimkriget, tiden kring Första världskriget, Andra världskriget och Kalla kriget, och försökt bedöma Krigsmaktens roll som en krigsavhållande faktor vid dessa tillfällen.

 
Krimkriget

Under Krimkriget såg Storbritannien och Frankrike krigföringen i Östersjön som ett sätt att hota för Ryssland vitala områden, huvudstaden St. Petersburg och marinbasen i Kronstadt.

Operationerna var mycket omfattande. År 1855 rörde det sig om ca 2000 fartygsrörelser. En bas i Östersjön var en nödvändighet. Valet föll på Fårösund, på Gotland, som blev huvudbas för den fransk- brittiska flottan under huvuddelen av kriget.

Ur rysk synvinkel var det självfallet ett starkt önskemål att Sverige skulle förbli neutralt under konflikten, och därmed göra det omöjligt för Storbritannien och Frankrike att använda svenska hamnar.

Den svenska Krigsmakten var vid den här tiden påfallande svag. Landets försvar bestod av ett föråldrat indelningsverk och en omodern flotta.

Oscar I och hans regering var mycket medvetna om Sveriges militära svaghet, och försökte inledningsvis inta en neutral hållning i konflikten. Efterhand blev man dock tvungen att böja sig för de brittiska och franska kraven. Den svenske utrikesministern, Gustav Stierneld, sa vid ett tillfälle 1855, när Ryssland krävde strikt neutralitet av Sverige, ”Det är svårt att låsa dörren om man inte har några nycklar” med tillägget ”Britterna kommer aldrig respektera ett försvar baserat på ord”.

Att Sverige inte drogs med i kriget kan nog mest tillskrivas att Storbritannien och Frankrike fick som de ville, och att Ryssland inte hade kapacitet att göra något åt det. Plus en skicklig svensk diplomati, där kungen spelade en ledande roll.

Det kan här också nämnas att när det på nytt förelåg risk för krig mellan Storbritannien och Ryssland år 1885 så framförde såväl Ryssland som Tyskland krav på att Fårösund skulle befästas för att göra den svenska neutralitetspolitiken trovärdig. Det skedde också, fast först tre år senare. Lite sent kan tyckas.

Hade det utbrutit ett krig 1885 hade Sverige stått inför samma problem som under Krimkriget, oförmåga att hävda sin neutralitet.

Första världskriget

Även om det under det Första världskriget förekom omfattande militära operationer i Östersjöområdet så var svenskt territorium inte av någon avgörande betydelse för några av de krigförande.

Den svenska krigsmakten hade under det första årtiondet av 1900-talet genomgått en positiv utveckling och var relativt stark. Sverige hade infört allmän värnplikt 1901 och hade därmed fått en tämligen stor armé. Även flottan hade förnyats under de senaste 20 åren före kriget.

Även om det kanske inneburit vissa fördelar för de krigförande att disponera svenskt territorium så fanns det stora fördelar med att Sverige förblev neutralt, t ex ekonomiska.

Ett angrepp på Sverige hade dessutom inneburit att avsevärda militära resurser hade behövt avdelas för en sådan operation, styrkor som behövdes på annat håll.

En krigsmakts styrka kan dock inte bara bedömas efter antalet soldater eller vapen av olika slag. Den viktigaste faktorn är vad utomstående tror om dess förmåga att föra krig. I det sammanhanget kan följande två citat ur generalerna Archibald Douglas och Carl August Ehrensvärds memoarer rörande den här tiden vara intressanta.

”Vädret blev det sämsta möjliga. Det kom snö och kyla så att truppen slet ofantligt mycket ont, men sådant fäste sig general Bildt föga vid. Bland de talrika utländska iakttagarna väckte det däremot mycket uppseende. En tysk officer, sade mig efteråt att man i varje fall i hans hemland aldrig skulle vågat att sätta trupperna på så hårda prov under en fredsmanöver.” (Douglas om manövrarna i september 1912).

I sitt tacktal vid en middag för de militärattachéer som följt arméns höstmanöver 1913 sa den tyske attachén ”I habe eure Infanterie in den Wäldern gesehen, und wehe dem Feind, der sich in die Schwedishen Wäldern hineinwagt” (Ehrensvärd om manövrarna september 1913).

Nu finns det inga skäl att dra några större växlar på de här citaten när det gäller Krigsmaktens bidrag till att Sveriges neutralitet respekterades under det Första världskriget, dock kan man anta att den svenska krigsmakten tillmättes viss respekt i utlandet, i alla fall när det gällde förmågan att försvara det egna landet.

Andra världskriget

Det andra världskriget innebar, jämfört med det första världskriget, en sämre situation för Sverige. Svenskt territorium och svensk militär förmåga var i olika omgångar mycket intressant för alla inblandade parter.

Jag skall försöka belysa det med två exempel: brittiska överväganden i samband med det tyska anfallet mot Norge 1940, och den tyska anfallplaneringen mot Sverige 1943.

Den svenska krigsmakten var vid början av kriget i ett dåligt skick. Försvarsbeslutet 1925 hade bl a lett till en halvering av armén, men framförallt var den illa övad. Flygvapnet bestod av ett drygt hundratal flygplan, alla omoderna. Flottan var den enda försvarsgren som skulle kunna betecknas som rimligt användbar.

Under kriget mer än fördubblades organisationen och försvarsanslagen ökade med 800 %, men Sverige kom aldrig ikapp stormakterna när det gällde kvalitén på utrustningen.

I sitt verk om andra världskriget, i avsnittet om det tyska anfallet mot Norge 1940, för Churchill ett längre resonemang om att Sverige, med sin goda armé som han säger, lätt skulle kunna ta delar av mellersta Norge.

Det innan tyskarna besatt området med större styrkor. Brittiska förstärkningar skulle sedan kunna tillföras.

Han inser dock att Sverige då antagligen skulle anfallas av Tyskland och att den mest utsatta landsändan var södra Sverige, där Storbritannien inte skulle kunna bidra med mycket.

Den övergripande slutsatsen är ändå att det fanns tunga skäl att försöka få med Sverige i kriget då det skulle binda stora tyska styrkor. Därmed skulle Tyskland disponera färre förband mot Frankrike, den avgörande krigsskådeplatsen.

Av Churchills resonemang kan man dra minst två slutsatser:

– Att Sverige bara ses som en liten bricka i ett mycket större spel.

– Att stora beslut, som för svenskt vidkommande kunnat vara ödesdigra, inte behöver grunda sig på djupare kunskap. I det här fallet var Churchill uppenbarligen mycket illa underrättad om tillståndet i den svenska krigsmakten och dess förmåga.

Det andra exemplet rör konkret militär anfallsplanering, där en bedömning av motståndaren självfallet är central. Våren 1943 gavs generalen Böhme uppgiften att planera för ett anfall mot Sverige. Hans

uppfattning om det svenska försvarets förmåga vid den tidpunkten kan kort sammanfattas enligt följande:

– Luftwaffe kan slå ut det svenska flygvapnet redan under det första dygnet.

– Svenska armén har inte förmåga att effektivt möta pansrade anfallsförband.

– Svensk förmåga att genomföra motanfall är begränsad.

– Svensk taktik är föråldrad.

Det ger knappast bilden av en i tyska ögon avskräckande motståndare.

Orsaken till att det aldrig blev ett angrepp är fortfarande oklar; förbanden behövdes på något annat håll, krig med Sverige hade inneburit ett avbräck för den tyska krigsindustrin, teorierna är flera.

En intressant fråga som inställer sig är om Sverige hade sagt upp transiteringsavtalet med Tyskland i augusti 1943, om vi vetat vad Tyskland då ansåg om den svenska krigsmakten. En tidpunkt då vi själva ansåg oss ha skaffat en tillräcklig avskräckningsförmåga.

 

Kalla kriget

Sveriges var under det Kalla kriget i vissa avseenden än mer utsatt än under Andra världskriget. Båda parter, Nato och Sovjetunionen hade ett klart intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, eller åtminstone hindra motparten att göra det.

Den svenska krigsmakten var under denna period, åtminstone i ett småstatsperspektiv, relativt stark. Satsningarna under Andra världskriget hade slagit igenom. Men som alltid, det är vad andra tror och tycker som är det väsentliga.

I en amerikansk bedömning från 1952 anges att den svenska krigsmakten sannolikt bara skulle kunna fördröja ett sovjetiskt anfall genom landet, inte avvärja.

Man pekar bl a på bristen av modern utrustning inom armén. Flottan och Flygvapnet anges som moderna och väl fungerande men med tydliga begränsningar.

Men man kommer ändå till slutsatsen att Sverige tillsamman med tillförda Nato-förband skulle kunna försvara stora delar av Skandinavien. Det blev lönsamt, eller om man så vill möjligt, för Nato att försvara Skandinavien. Planer för insättande av tämligen omfattande stridskrafter, främst i Norge, utarbetades också efterhand.

Den här bedömningen är speciellt intressant då den visar på hur vårt då relativt starka försvar bidrog, eller om man så vill motiverade, andra till att vidta åtgärder som också gynnade vår säkerhet.

Avslutning

Avslutningsvis, vad kan vi då säga om Vegetius tes ”Om du önskar fred, rusta för krig” i perspektivet att Sverige haft fred i tvåhundra år.

Vid de tillfällen där risken för att Sverige skulle dras in i ett krig har varit stor har Krigsmakten oftast varit dåligt rustad, och knappast uppfyllt kriteriet att vara avskräckande. Det skulle vederlägga Vegetius tes.

Samtidigt är det tydligt att en svag krigsmakt ofta begränsade den svenska regeringens handlingsfrihet, och därmed framtvingade en farlig balansgång, ibland mycket farlig. Det skulle stödja Vegetius tes.

Ska jag dra någon övergripande slutsats så är det att Krigsmaktens bidrag till Sveriges 200 år av fred inte varit avgörande. Men det är också troligt att vi hade kunnat undvika flera av de risker vi tvingades att ta, och sluppit göra en del av eftergifter vi tvingades till, om vi vid de tillfällena hade haft en större militär förmåga.

En lärdom för framtiden kanske skulle kunna vara att inga rustningar, hur omfattande de än är, kommer eliminera risken för att Sverige kan dras in i ett krig. Det beror på överväganden i rum där vi inte finns med.

Dock, även en liten stat kan påverka risknivån genom egna åtgärder, eller brist på åtgärder.

 

                                                          *****

Tack för uppmärksamheten

 

Ska Sverige ha kryssningsrobotar?

 

I går (långfredag) utbröt det en intensiv och intressant debatt på Twitter avseende den eventuella nyttan med svenska kryssningsrobotar initierad av @wisemans inlägg http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/04/dags-att-hoja-troskeln-del-4.html.

Frågan har knappast ett entydigt svar. Nedan mina tankar.

 Först en liten översikt av vad för typ av system vi (jag) talar om. Kryssningsrobotar finns i ett stort antal varianter, landbaserade, flygburna och fartygsburna (även ubåtar). Räckvidderna kan variera från ca 300 kilometer upp till långt över 1000 kilometer. De har hög precision, 5-10 meter. Robotarna kan bära olika typer av stridsdelar t ex en stor sprängladdning, substridsdelar av olika slag som sprids över en större yta, kärnladdningar, elektroniska störsystem m fl. De anflyger normalt på låg höjd i underljudsfart och är tämligen svåra att bekämpa med luftvärnssystem (dock inte omöjligt, speciellt inte om det rör sig om enstaka robotar).  

Här två exempel på amerikanska system som eventuellt skulle kunna vara aktuella för Sverige.

TOMAHAWK kan avfyras från ett flertal olika plattformar, bl a ubåtar. Räckvidden är över 1000 km. Nyttolasten är ca 450 kilo. En indikation på priset kan var den brittiska beställningen år 2014 på 65 ubåtsavfyrade robotar till ett pris av 140 miljoner US dollar vilket skulle ge ett styckepris på ca 18 miljoner kronor (inklusive reservdelar och annat stöd).

JASSM är ett flygburet system med en räckvidd på över 300 kilometer. Nyttolasten är ca 900 kilo. Priset per robot, inklusive reservdelar och stöd av olika slag, är ungefär 10 miljoner kronor. Systemet har anskaffats av Finland och kommer sannolikt också införas i Polen.

Den första frågan som bör ställas är, vilken verkan och vad kan man åstadkomma med kryssningsrobotar? Med en konventionell sprängstridsdel går det att bekämpa större punktmål som en byggnad, bro eller liknande objekt. Jag vill här varna för övertro på vad som kan åstadkommas med en stor sprängladdning, 500 eller 1000 kilo. Det låter mycket men ett fåtal sådana slår t ex inte ut en hamn eller ett flygfält. Inte heller slås fältmässigt grupperade förband ut av denna typ av stridsdelar, möjligtvis någon enstaka del av förbandet.

 Med kryssningsrobotar som kan leverera substridsdelar, t ex många små minor eller tidsinställda småladdningar, är det däremot fullt möjligt att för en tid förlama verksamheten på ett flygfält eller på en kaj. Här kan det dock finnas skäl att påminna om att vi själva under det kalla kriget utvecklade metoder att tämligen fort röja sådan stridsdelar på våra flygfält, andra har säkert också gjort det. Substridsdelar som detonerar direkt vid anslag mot marken eller i luften ovanför målområdet är väl lämpade för att t ex bekämpa oskyddade markförband, t ex ett luftvärnsbatteri eller ett grupperat underhållsförband. Kryssningsrobotar är inte väl lämpade för att slå mot rörliga enheter då det tar tämligen lång tid från beslut om insats innan roboten når målområdet.

När det gäller substridsdelar innebär konventionen mot klustervapen en begränsning som för Sveriges del kan påverka vilka typer av stridsdelar vi kan anskaffa till eventuella svenska kryssningsrobotar. USA och Ryssland har inte biträtt konventionen.

Några slutsatser jag skulle vilja dra så här långt är:

–        ”en svala gör ingen sommar” skall man uppnå effekt krävs att flera robotar avfyras samtidigt mot samma mål, annars är risken stor att de blir bekämpade innan de nått sitt mål,

–        robotar med konventionella stridsdelar (en stor laddning) är måttligt stridseffektiva om målet inte är en helt avgörande installation, t ex en svårersatt viktig bro längs en transportled (viktigt för t ex Finland och Polen med sina landgränser mot Ryssland),

–        insatser med substridsdelar t ex mot hamnar eller flygfält måste kunna upprepas för att ge mer än en tillfällig effekt,

Spontant skulle den övergripande slutsatsen bli att kryssningsrobotar vore ett måttligt kostnadseffektivt system för Sverige. Effekten skulle bli begränsad mot sådana mål som är av primärt intresse för oss, hamnar och flygfält, om vi inte hade ett stort antal robotar. Målen är tämligen många och skulle dessutom kräva återkommande insatser från vår sida för att den ryska operationsfriheten skulle begränsas i någon större omfattning.  Det skulle innebära att de vapenbärare som oftast diskuteras, JAS och ubåtar, som har många andra angelägna uppgifter, skulle behöva avdelas för denna uppgift under längre tidsperioder.  Landbaserade kryssningsrobotar är i så fall klokare ur den senare synvinkeln.  Alla aktuella mål skulle kunna bekämpas även från grupperingsplatser långt inne i Sverige.

Nu är det dock inte fullt så enkelt. Även ett begränsat antal kryssningsrobotar i vår arsenal skulle framtvinga ryska motåtgärder. Luftvärnssystem måste avdelas för att skydda de viktgaste målen. Förband med förmåga att röja substridsdelar skulle behöva finnas i hamnar och på flygfält. Viktigare funktioner måste ges fortifikatoriskt skydd. Vissa enheter skulle behöva spridas, vilket minskar deras effektivitet. Sammantaget, utan att skjuta en enda robot har vi påverkat angriparens resursbehov och sätt att uppträda. Dock, och det är ett stort dock, om ett eventuellt angrepp mot Sverige är kopplat till en konflikt med NATO så lär Ryssland behöva vidta dessa motåtgärder ändå och då i en helt annan skala. Existensen av ett antal svenska kryssningsrobotar kommer i en sådan situation knappast påverka behovet av ryska motåtgärder på ett avgörande sätt.

Dessutom, om Nato är engagerat i en konflikt i Östersjöområdet, hur många kryssningsrobotar måste vi anskaffa, och kunna leverera (skjuta) för att det skall göra någon skillnad? Kan de svenska kryssningsrobotarna utgöra något mer än ett marginellt tillskott till det vad Nato, framförallt USA, kan tänkas sätta in? Sannolikt inte. Frågan som då uppstår är om vi inte skulle kunna lämna viktigare bidrag i en sådan konflikt genom att använda de pengar som svenska kryssningsrobotar skulle kosta genom att satsa på andra förmågor t ex bättre och uthålligare luftförsvarsförmåga, fler ubåtar, försvar av Gotland eller något annat? Jag tror det.

Frågan kommer dock i en helt annorlunda dager om vi vill gardera oss, höja tröskeln, för ett isolerat angrepp mot Sverige. Något som kanske inte är helt osannolikt, se mitt inlägg

Den ryska kalkylen måste då innehålla risken för att viktiga installationer eller enheter på ryskt territorium kan bli utsatta för angrepp. Det kommer att kräva omfattande motåtgärder, även om det bara är Sverige som är motståndaren i en given situation. Här skulle antagligen ett svenskt innehav av kryssningsrobotar i ganska hög grad bidra till en ökad avskräckning.

Till dessa båda övergripande fall, Nato är engagerat i närområdet och isolerat angrepp mot Sverige, skulle jag vilja lägga ett underalternativ – insats av svenska kryssningsrobotar på svenskt territorium. Något som kan var aktuellt i båda de övergripande fallen.

Skulle en del av Sverige bli taget, eller håller på att tas, så skulle antagligen även ett begränsat antal kryssningsrobotar kunna vara av stort värde, förutsatt att de var utrustade med olika yttäckande stridsdelar. 

För att illustrera med Gotland (kanske inte oväntat). En ”igenminering” av Visby flygplats och hamnarna på Gotland skulle kunna få en stor fördröjande effekt när det gäller rysk styrketillväxt. Det är knappast troligt att de ryska förbanden inledningsvis disponerar de arbetsmaskiner som krävs för att snabbt få bort mineringarna. Likaså så skulle t ex de luftvärnsförband som mycket sannolikt skulle grupperas på ön vara tacksamma mål för yttäckande stridsdelar. Skyddet både vad avser sensorer och luftvärn i övrigt (förutom det långräckviddiga som till stor del utgör motivet för att ön) skulle knappast var lika väl utbyggt och organiserat som i t ex Kaliningrad, fler av våra robotar skulle nå sina mål, jämfört med insatser på ryskt territorium. Det här resonemanget är självfallet tillämpbart även i andra delar av Sverige, t ex Blekinge och Vikbolandet om de skulle bli utsatta för ett angrepp.

Sammantaget skulle jag vilja hävda att så länge Sverige inte är medlem i Nato så kan svenska kryssningsrobotar utgöra ett väsentligt bidrag till att höja tröskeln för ett eventuellt isolerat angrepp mot oss. Det skulle också ge oss kraftigt ökade möjligheter att påverka viktiga funktioner hos en angripare som tagit eller är på väg att ta delar av vårt territorium. Det senare är viktigt även i situationer där ett angrepp mot Sverige bara utgör ett första steg i en större rysk operation riktad mot Baltikum. T ex att vi angrips några timmar innan Nato hamnar i krig. Det är osannolikt att Nato startar ett krig mot Ryssland innan alliansen är angripen, även om man är övertygad om att kriget står för dörren. Vad vi kan uträtta under dessa timmar kan vara avgörande för såväl oss själva som för Nato. Jag tror att det i Finland är just det scenariet, att man står ensam för kortare eller längre tid, som kraftigt bidragit till att man anskaffat kryssningsrobotar. Det höjer tröskeln, men systemet har också ett klart operativt värde om Finland måste försvara sig mot ett angrepp, t ex insatser mot ryska underhållsleder (broar), fältstaber och artillerigrupperingar.

Skulle Sverige bli medlem i alliansen så ställer jag mig dock avsevärt mer tveksam till att vi borde anskaffa kryssningsrobotar överhuvudtaget. Marginalnyttan för Nato, där vi skulle vara en del av helheten, är för liten jämfört med andra åtgärder vi skulle kunna vidta. Snarare bör vi då satsa pengarna på sådana förmågor som Nato har ont om i vårt närområde, som det tar tid att tillföra eller där det krävs ”lokalkännedom”. Det skulle kunna vara kvalificerat luftförsvar, ubåtsjaktförmåga, markstridsförband mm. Kryssningsrobotar kommer inte vara en akut bristvara för alliansen i händelse av en konflikt i Östersjöområdet, inte relativt sett i alla fall.

Summa summarum, det finns situationer där svenska kryssningsrobotar skulle kunna vara av stort värde – isolerat angrepp eller om vi angrips först vid en större konflikt i närområdet. Skulle Sverige däremot ansluta sig till Nato finns det dock andra system som vi borde prioritera för att öka alliansens totala effekt i Östersjöområdet.  Vid en eventuell anskaffning kan det finnas skäl att se på landbaserade system för att inte begränsa handlingsfriheten med de fåtaliga flygplan och ubåtar vi har – de har många andra uppgifter att lösa också.

                                                      *****

 

 

 

 

Aningslöshet då och nu

Att historien inte upprepar sig är nog sant, men människan tycks inte ändra sig. Nedanstående analys av varför det gick som det gick i Norge 1940, publicerad i Svensk Tidskrift 1946, kan därför eventuellt vara av intresse för de som är intresserade av svensk försvarspolitik av i dag.
Lite långt men läsvärt och borde mana till viss eftertanke.

Se det som ett ”gästinlägg” från de som var med förra gången det blev fel.

(Svensk Tidskrift 1946)

ANSVAR OCH LÄRDOMAR
NORGES tragiska öde den 9 april och därefter under kriget har
följts i Sverige med allt det intresse, som härrört ur vetskapen att
samma öde även skulle ha kunnat hemsöka vårt land. I Norge
ha 1940 års händelser lidelsefullt diskuterats, dock kanske något
mera återhållsamt än det norska temperamentet skulle kunna låta
förmoda. En preliminär redogörelse för de politiska instansernas
omstridda uppträdande under förhandlingarna med tyskarna efter
den 9 april fram till Quislings återinträde på hösten samma år
lämnade stortingets presidentskap i stortingets Dokument nr. l,
utgivet i somras. Dokumentet har givetvis prägeln av en apologi.
Quislingprocessen bragte nytt ljus även över de s. k. riksrådsförhandlingarna. Åtskilliga memoarer eller sammanställningar om
den 9 april sågo kort efteråt dagen, och efter frigörelsen ha flera
betydelsefulla skildringar utgetts om månaderna därefter; de viktigaste av de sistnämnda äro väl E. Berggrav »Da kampen kom»,
F. Castberg »Norge under okkupasjonem, C. J. Rambro »De förste
måneder», F. Schjelderup »Fra Norges kamp for retten», D. A. Seip
»Hjemme og i fiendeland», J. Skeie »Forhandlingene med tyskerne», J. Worm-Miiller »Til Norge» och Det norske Arbejderpartis broschyr »Krigen i Norge och riksrådsforhandlingene». I
början av december månad offentliggjordes så den särskilda undersökningskommissionens mycket omfattande »innstilling». Egentligen var kommissionen redan den 20 september färdig med sitt
betänkande, som då överlämnades till stortingets presidentskap,
men det förelåg tryckt först den 4 december. Kommissionen tillsattes i augusti 1945 av konungen på stortingets begäran och sammansattes av icke parlamentariker. Ordförande har varit höyesterettsadvokat Heiberg och som ledamöter förordnades professorerna
Bergsgård, Hallesby och Steen, höyesterettsadvokat Eckhoff, direktör Holmboe och fylkesman Thune.
Det ligger i sakens natur att händelserna före och under den
9 april fånga det största intresset. Det är en mycket hård dom,
som kommissionen avkunnar härvidlag, trots alla reservationer
mot efterklokhetens tvärsäkra utslag.
640
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Själva grunden till Norges svaghet i motståndet vid blixtanfallet på morgonen den 9 april ser kommissionen i den allmänna
norska inställningen till utrikespolitik och försvarspolitik under
mellankrigsåren. Å ven sedan Norge liksom övriga nordiska länder
1936 uppgivit den gamla optimistiska N.F.-politiken, underlät regeringen och stortinget att dra de militära konsekvenserna härav.
De flesta regeringsmedlemmar och särskilt statsminister Nygaardsvold vidblevo sin gamla, mer eller mindre traditionellt pacifistiska ståndpunkt, trots att de inte minst efter händelserna 1938
bort inse faran för att diktaturstaternas aggressiva imperialism lätt
skulle kunna framkalla ett nytt stormaktskrig. Regeringen försummade att utnyttja de psykologiska betingelser för en försvarsvänlig »folkereisning», som uppstodo efter nationalsocialismens
maktövertagande i Tyskland. Den mera »försvarsvänliga» gruppen
inom det regerande arbetarpartiet, närmast företrädd av Torp och
försvarsminister (nuvarande stortingspresidenten) Monsen, bildade
blott en minoritet inom regeringen och förmådde föga uträtta; Monsen hade dock tidigare inom partiet varit den ledande vid nedrustningen. Kommissionen understryker dock, att regeringens utrikesoch försvarspolitik hela tiden stöddes av stortinget; om utrikespolitiken rådde knappast några delade meningar alls, medan endast
Höyre och från1939 i viss mån Bondepartiet krävde förstärkningar
av försvaret. »Höyre sto i stadig opposisjon, men også dets krav lå
langt under de militrnre sjefers. Innen Höyres menige rekker
hersket ikke full enighet om forsvarsbevilgningene.» Kommissionen
ger en mycket mörk bild av försvarets tillstånd i slutet av 1930-
talet och hävdar med mycken skärpa, att det i första hand var
regeringen och dess ledande män som buro ansvaret härför. Den
hänvisar till upprustningen i andra europeiska stater, även de nordiska; regeringen borde, då den förstod att storkriget närmade sig,
ha satt in hela sin auktoritet för de försvarspolitiska åtgärder, som
landets frihet och självständighet krävde. Regeringen kände bättre
än stortinget till försvarets brister och regeringen underlät att
lyssna till de militära sakkunnigas krav.
Efter storkrigets utbrott övervärderade regeringen enligt kommissionens uppfattning Tysklands intresse av norsk neutralitet.
Regeringen borde subsidiärt ha övervägt möjligheten att gå i krig
på Englands sida, om Norge drevs ut ur neutralitetskursen. statsminister Nygaardsvold, främst fångad av inrikespolitiken, överlät
utrikespolitiken alltför tillitsfullt åt utrikesminister Koht. Visserligen vidtogos vissa smärre försvarsanstalter efter september 1939
641
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdornar
men de voro alldeles otillräckliga som stöd för regeringens neutralitetspolitik. Sålunda blevo kustfästningarna inte helt mobiliserade, besättningen var alltför liten och minspärrningar företogos
inte. Regeringen tänkte sig helt enkelt inte, att landet kunde angripas utan varsel; denna optimistiska syn delades dock, framhåller kommissionen, både av Hambro och Mowinckel, högerns
resp. vänsterpartiets ledare. Kommissionen finner det oförståeligt, att varken den kritiska situationen i januari 1940, Altmarkaffären i februari, västmakternas krav på genommarsch till Finland i början av mars eller deras hotelser med anledning av tyskarnas bruk av de norska farvattnen »skaket regjeringen opp slik
at den tok landets militrnre stilling opp til alvorlig overveielse>>.
Vid fördelningen av skulden för dessa underlåtenhetssynder vill
kommissionen inte rikta någon starkare kritik mot den kommenderande generalen Laake men däremot mot den kommenderande
amiralen Diesen. Huvudkritiken drabbar dock regeringen och särskilt den i december 1939 efter den sjuke Monsen utnämnde opolitiske försvarsministern överste Ljungberg, vilkens jämförelsevis
passiva verksamhet präglades av den uppfattning, som han själv
gav uttryck åt: »vi felte oss ikke trueb. Ytterst vilade dock det
tyngsta ansvaret på statsministern, vilken enligt kommissionen
bort vara den samlande och koordinerande kraften men synts ha
slagit sig till ro med att allt inom försvaret befann sig i ordning
sedan vissa extra militäranslag beviljats.
För den bristande vaksamheten och beredskapen dagarna omedelbart före den 9 april lägger kommissionen huvudansvaret på
utrikes-, stats- och försvarsministrarna. I detalj redogöres för hur
Berlinministern Scheel första gången den 29 mars sände utrikesledningen i Oslo varningar för tysk militär eruption, varvid bland
andra minister Richert åberopades som sagesman. Truppsamlingarna i Stettin omnämndes, men i rapporterna angavs än så länge
aldrig Norge som det troliga anfallsmålet. Av stort intresse är
uppgiften att legationsrådet Stang vid Berlinlegationen redan den
4 april skulle av den holländske militärattachen major Sas ha underrättats om att ett angrepp på Norge planlades till den 9 april;
i rapporten samma dag från Berlin lämnades den norska regeringen dock utan denna information. Kommissionen frågar, om
Stang till följd av sina tyska sympatier avsiktligt hemlighållit
Norges namn för utrikesministeriet eller om underlåtenheten berott på Stangs »gränslösa likgiltighet». Fr. o. m. den 5 april utpekades dock Norge som direkt hotat i varningar från Stockholm,
642
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
Köpenhamn och Berlin, varvid den danske marinattachen i Berlin
kommendörkapten Kj0lsen synes ha varit den mest initierade och
ivrigast varnande. Den 8 april rapporterades i en serie meddelanden den tyska armadans rörelser i de danska farvattnen, och
även från London och Admiralty sändes ihärdiga varningar för
den tyska flottans fart mot Narvik. Trots sänkningen av »Rio de
Janeiro» på eftermiddagen den 8 april utanför Kristiansand gjorde
sig regeringen icke »noen tanke om det som skulle hende».
Utrikesminister Koht underlät att orientera sina kolleger om
meddelandena angående de tyska truppsamlingarna och anfallsplanerna; senast den 5 april borde regeringen, hävdar kommissionen, ha uppfordrats att lägga ut minor, mobilisera kustbefästningarna och inbåda armen. Koht tycks ha haft hela sin uppmärksamhet inriktad på den samtidiga brittiska utläggningen av
minor i norska farvatten, men detta kan enligt kommissionen icke
ursäkta honom för att regeringen hölls ovetande om signalerna
söderifrån. Kohts orienteringar inför stortinget blevo därför både
»bristfälliga och missvisande».
statsminister Nygaardsvold, som den 4 april fått del av minister
Scheels rapport av den l april, försummade sin plikt att ta den
nya utrikespolitiska situationen under samlat övervägande inom
regeringen. Han borde ha tillkallat de militära cheferna och i sin
hand samlat utrikes- och försvarspolitiken. Detta skedde inte
förrän den 8 april, men desorienterad som han var förnötte han
denna dag till föga nytta i långdragna, föga givande debatter i
utrikesutskottet och stortingets plenum.
Försvarsministerns passivitet under dessa dagar karakteriseras
såsom »ofattelig», trots att generalstabschefen Hatledal flera
gånger från den 5 april bl. a. vid besök hos försvarsministern
krävde mobilisering. Frågan om minering togs ej upp förrän på
förmiddagen den 8 april, men beslut fattades först sent på kvällen
samma dag och ordern avsåg endast Oslofjorden. Då ordern nådde
vederbörande hade de tyska krigsskeppen redan passerat. I Bergen
lade därvarande marinchef på egen hand ut minor samma dag
men även där för sent för att det skulle få någon betydelse. Varken
den 8 eller 9 april beordrades mobilisering av kustbefästningarna.
Av hären var i Nordnorge 6. brigaden mobiliserad. I södra Norge
var inte någon av de fem brigaderna mobiliserade, men i spridda
styrkor låg det omkring 7,000 man inne på exercisplatserna; ingenstans vid kusten hade någon styrka placerats som vakthållning.
Först natten mellan den 8 och 9 april träffade regeringen beslut
643
,·
,- .
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
om mobilisering av armen. I strid emot regeringens uppfattning
att beslutet avsåg allmän inkallelse hävdar kommissionen att mobiliseringen endast gjordes partiell med den 11 april som första
inryckningsdag. I denna form har regeringshelutet i vart fall
bragts till militärmyndigheternas kännedom. Vidare skulle mobiliseringen enligt regeringens beslut ske »stille», d. v. s. i hemlighet.
Försvarscheferna däremot krävde allmän och öppen mobilisering.
Mobiliseringsbeslutet träffades dock alldeles för sent, eftersom tyskarna redan den 9 april landsatt trupper på olika platser i hela
landet samt erövrat alla kustbefästningar och flygplatser.
I sitt betänkande behandlar kommissionen därefter regeringens
och stortingets hållning omedelbart efter den 9 april samt förhandlingarna med tyskarna om kreerandet av ett riksråd. I dessa
delar erbjuder undersökningen inte så mycket nytt utöver vad som
redan är känt. Det är därför kommissionens omdömen och värderingar, som mest intressera.
Kommissionen ger regeringen ett oreserverat erkännande för
dess fasta hållning under själva kampen, och i synnerhet regeringens beslut att fortsätta striden från England betecknas som
hedrande. Likaså ger kommissionen sitt godkännande av den s. k.
Elverumsfullmakten — höyesterett har ju redan enligt den prövningsrätt, som Grundloven tillerkänner Norges högsta domstol,
givit indemnitet för de åtgärder, som regeringen med stöd av denna
fullmakt vidtagit under krigsåren. Fullmakten utrustade regeringen med obegränsade befogenheter i och för landets försvar.
Den saknade varje stöd i Grundloven och den har rättfärdigats
helt med den nödrätt, som en nations självbevarelsedrift grundar.
Fullmaktsbeslutet den 9 april tillkom f. ö. utan någon utskottsbehandling och utan att stortinget delade upp sig i odelsting och
lagting. Trots detta och trots att det var en blankofullmakt tycks
den inte ha framkallat någon debatt i tinget. Den har emellertid
bildat det rättsliga underlaget för alla fria norska insatser under
de fem krigsåren och allmänt accepterats såsom den enda tänkbara lösningen av de konstitutionella problemen i kampen mot
inkräktarna. Enligt kommissionen var fullmakten i första hand
att tillskriva Rambros »forutseenhet og ro denne dag».
Kommissionen ger också sitt erkännande åt administrationsrådet
och dess verksamhet under den tid från mitten av april till slutet
av september, då det fungerade. Det kan enligt kommissionen inte
sägas, att enskilda medlemmar eller rådet som kollegium trätt
konungens författningsenliga rättigheter för när. Rådets verk- 644
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
samhet tillvann sig också förtroende uti alla läger i Norge, medan
tyskarna undan för undan blevo allt mindre belåtna med dess arbete och till slut också lät det Quislingska kommissariestyret avlösa rådet. Efter den 9 april var det inte möjligt att avvisa allt
samarbete med tyskarna och slå in på sabotage och guerilla, yttrar
kommissionen och fortsätter: administrationsrådet skänkte det
norska folket en nödvändig paus, som var en betingelse för att motståndet efter den 25 september gradvis kunde resas. I annat sammanhang kritiseras dock administrationsrådets ordförande fylkesman Christensen för alltför stor iver att under riksrådsförhandlingarna söka nå en modus vivendi med tyskarna – en hållning
som tydligen dikterades inte bara av hänsyn till det efter Frankrikes kapitulation förtvivlade läget utan även av hans bristande
tro på det norska folket och dess försvarsvilja.
Förhandlingarna om ett riksråd initierades av tyskarna den 13
juni. stortingets presidentskap under ledning av den socialdemokratiske veteranen Magnus Nilssen och med företrädare för olika
partier (Moseid, Thorvik, Valen och Lykke) uppträdde härvid som
det norska folkets ombud. Presidentskapet drevs att till sist gå
med på en överenskommelse med Terboven, enligt vilken bl. a.
kungen skulle förklaras ur stånd att utöva sina funktioner, Nygaardsvoldregeringen avsättas, Elverumsfullmakten upphävas och
ett riksråd insättas för att överta konungens och regeringens funktioner. Vidare skulle stortinget inkallas för att träffa närmare
beslut om fullmakt åt riksrådet, och presidentskapet förpliktade sig
att försöka utverka stortingets beslut om kungahusets tillbakaträ-
dande, därest kungen inte inom fjorton dagar hade tillmötesgått
önskemålet om abdikation. Ytterligare förklarade sig presidentskapet villigt att sluta fred med Tyskland, »hvis» -som det hette
i skrivelsen till Hitler – »det tyske rikes Farer mener att tiden
därtill är kommet». Som bekant korsades dessa planer av kung
Haakon, som i en mycket välturnerad, konstitutionellt oemotsäglig
skrivelse blankt vägrade att träda tillbaka. Givetvis bör presidentskapets uppträdande ses mot bakgrunden av Frankrikes samtidiga
kapitulation och kanske också de ännu så länge relativt oskyldiga
ockupationsförhållandena i Danmark, som nog frestade som förebild. Det framgår av redogörelsen, hur presidentskapet blott steg
för steg pressades till dessa eftergifter. Kommissionen betvivlar
inte, att presidentskapet handlade »under falelse av ansvar for
landets skjebne og av plikt til å verge landets interesser». Av
intresse att konstatera är, att presidentskapets eftergiftspolitik fick
645
N orges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
i juni »länge» ett visst stöd från norska legationen i Stockholm och
regeringens två ledamöter där, statsråden Mowinckel och Frihagen; enligt kommissionen hade det efteråt varit naturligt om
»de to statsråders opfatning hadde fått konsekvenser for deres
stilling som medlemmer av Nygaardsvolds regjering».
Kommissionen förklarar kategoriskt, att presidenskapets förslag
under riksrådsförhandlingarna var grundlagsstridigt; stortinget
kunde inte med stöd i konstitutionell nödrätt vidta sådana omvälvande förändringar som överenskommelsen med tyskarna innefattade, och dessa förändringar voro icke heller i sig själva politiskt
försvarliga. Kommissionen synes däremot inte ta ställning till den
fråga, som höyesterettsdommer Schjelderup fört på tal i sin ovan
citerade bok, där han i viss motsägelse till professor Frede Oastberg hävdar att varje stortingssammanträde under ockupationen
vore grundlovsvidrigt redan därför att förutsättningen för ett stortingsbeslut måste vara att »alle Stortingsmenn alltid må vrere fri».
I detta sammanhang fäster kommissionen stort avseende vid höyesteretts utlåtande till presidentskapet på ett mycket tidigt stadium
av riksrådsförhandlingarna, enligt vilket kungens avsättning m. m.
förklarades strida mot Grundloven; debatten i Norge har rört sig
om, huruvida detta utlåtande, som bort avkyla presidentskapets
villighet att ge efter för tyskarnas krav, genom justitiarius Berg
verkligen kom presidentskapet till handa, något som Magnus Nilssen bestämt förnekat men som uppenbarligen skett ehuru blott
i muntlig form. Presidentskapets ansvar kvarstår givetvis oberoende härav. Magnus Nilssen – vilken liksom övriga medlemmar i 1940 års presidentskap utom bondepartisten Moseid ej
längre tillhör stortinget – har begärt riksrätt för att fria sig och
sina kolleger.
Förhandlingarna mellan presidentskapet och tyskarna vilade under högsommaren men togos upp i början av september på nytt.
stortingets partier inkallades med kort varsel till den 10 september,
då de förelades fyra spörsmål att rösta om:
l. Kan en gå med på en ordning gjennom en avtale med de tyske
myndigheter, selv om en må noye seg med de tilsagn som er gitt
av dr. Dellbriigge angående forholdet mellom reichskommissar og
liksrådet, og med den antydede sammensetning av riksrådet, og
selv om en må stemme for et stortingsvedtak om at Kongen og
Kongehuset trer tilbake~
2. Kan en gå med på en ordning som under l nevnt dersom stortingsvedtaket går ut på at Kongen og Kongehuset trer tilbake
intil fredsslutningen.
646
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
3. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under l
dersom det er alminnelig flertall i Stortinget for deU
4. Er en villig til å stemme for stortingsvedtak som nevnt under 2
dersom det er alminnelig flertall i stortinget for deU
Resultatet av disse voteringer var:
Sp. l Sp. 2 Sp. 3 Sp.4
Ja Nei Ja Nei Ja Nei Ja Nei
Arbeiderpartiet o • • • • • • o 33 27 35 25 51 9 stemte ikke
Bondepartiet ………. 8 8 16 o 8 8 16 o
H0yre ……………. 8 23 15 16 stemte ikke
Kristelig folkeparti ….. o 2 o 2 o 2 l l
F0rre …………….. l o l 12 o 20 12 8
Venstre …………… o 20 8 o l o l o
Sum 50 80 75 55
Kommissionen anför vissa förklaringar till den hållning, som de
desorienterade stortingsmännen lade i dagen, men konstaterar att
det var »et sorgelig faktum» att mellan 90 och 100 stortingsledamöter gåvo efter; »Stortinget i 1940 ble ikke noe nedanker i farens
stund.» Särskilt anmärkningsvärd är ja-majoriteten i arbejderpartiet; redan tidigare under ockupationen hade vissa grupper på
arbetarhåll, särskilt bland kommunistsympatisörer, av pacifistiska
eller andra skäl intagit en tvetydig hållning till ockupanterna. Slutet på riksrådsförhandlingarna blev emellertid att presidentskapet
vägrade att acceptera flera än tre medlemmar från Nasjonal Samling som ledamöter av det tilltänkta riksrådet. Terboven bröt då
förhandlingarna och kastade masken. Till detta avbrott av förhandlingarna medverkade främst Quisling, som Terboven i sitt
eget intresse skjutit åt sidan men som i Berlin under sommaren
direkt hos Hitler bedrev sitt landsförrädiska intrigspel och befäste
dennes tro på N. S:s storgermanska mission.
*
Det är främst tre lärdomar, som kunna hämtas från Norge och
dess öden under kriget.
För det första har det norska folket givit ett sällsynt och strongt
exempel på, hur ett folk, vars territorium till följd av en serie
olyckliga och till någon del även självförvållade omständigheter
härtagits, efter en tids tvekan och avvaktande till sist samlar sig
självt till ett hårdnackat och allt offrande motstånd. Den heroism,
vari striden mot ockupanterna slutade, blir säkerligen en outtömlig
nationell tillgång för det norska folket under långliga tider.
För det andra ha händelserna i Norge dragit upp det nödvän- 48- 46896 Svensk 1’idskrift 1946 647
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
diga tuschstrecket mellan vad de lagliga myndigheterna i ett ockuperat land kunna tillåta sig och icke tillåta sig i konstitutionellt
hänseende under de exceptionella förhållanden, som uppstå när
främmande herrskap regerar. Lika behövlig som Elverumfullmakten var, lika orimligt vore det att tänka sig att förändringar
av statsskicket och dynastien skulle kunna legitimeras såsom nationens önskan genom att en handfull män, som sakna varje laglig
befogenhet att tubba på konstitutionen, ger efter när ockupationsmakten sätter kniven på strupen. Detta gäller så mycket mera, som
tyskarnas ingripanden sommaren 1940 stodo i klaraste strid mot
Haagkonventionens regler för ockupation. Även om den svenska
författningen i flera avseenden är tänjbarare än Grundloven,
skulle även en svensk regering i samma situation som den norska
åtminstone i längden inte ha kunnat fullgöra sina plikter utan en
generalfullmakt av samma typ som den som stortinget beviljade
i Elverum – vare sig en sådan fullmakt hunnit ges eller blott
postulerats. Men längre räcker ej nödrätten, och i själva nödrättens begrepp ligger just att den inte får utsträckas en tum längre
än som är oundgängligen tvingande.
För det tredje ha händelserna före och under den 9 april på det
obevekligaste sätt inskärpt en stats skyldighet att i tid sörja för
sitt försvar och sin beredskap Ä ven om mobilisering i tid skett,
är och förblir det nog alltid en öppen fråga, om Norges svaga försvar varit tillräckligt som värn mot den tyska krigsmaskinen, när
denna släpptes lös- utrikesminister Unrlen har som bekant i New
York velat besvara denna fråga nekande, medan generalerna Keitel och Jodl under Niirnbergprocessen tillkännagivit en motsatt
åsikt. Det kan anföras skäl för bägge ståndpunkterna. Men intet
kan vara mera oförnuftigt och hopplöst än att först försumma att
i tid bygga upp ett rimligt försvar och sedan när faran blir akut
underlåta att mobilisera det lilla försvar som ändock finnes. Och
detta är det norska exemplet, varav norrmännen själva säkerligen
äro de första att för framtiden dra lärdom. Så långt det står i en
liten nations makt vilja de förvisso inte ännu en gång ta risken
att låta folket underkastas ett krigs alla lidanden. Också i Danmark har det företagits en liknande officiell undersökning av omständigheterna kring den 9 april. Å ven Sverige behöver rannsaka
sig självt. Fastän den svenska politiken kort före kriget fick en
starkt försvarsvänlig accent och fastän vårt försvar aldrig så barskrapats som Norges och Danmarks, är det inte på den svenska inställningen till försvaret under mellankrigstiden, som man nu
648
Norges tragik 1940 – ansvar och lärdomar
helst blickar tillbaka. Och även graden och arten av vår beredskap i början av april, när de alarmerande underrättelserna från
Berlin började inlöpa, vore förtjänta av en opartisk officiell undersökning. Det finns väl ingen, som i partipolitiskt nit ropar på
syndabockar – samlingsregeringen hade ju då varit installerad
sedan fyra månader. Men det svenska folket har samma rätt som
brödrafolken att få klart besked om myndigheterna i de dagarna
gjort allt som kunde göras för att möta tyskarna, ifall dessa i
denna Nordens ödestimma funnit för gott att rikta sitt angrepp
mot oss.
                                                             *****

Finns det gengångare? Samma debattörer 1938 som 2014?

 Hade idag skäl att bläddra lite i gamla tidningar på Kungliga Biblioteket. Upptäckte då några artiklar som visade på skrämmande likheter i argumentationen i dag avseende Ukraina och den från 1938 när Tjeckoslovakien styckades. Det verkar för mig tämligen uppenbart att vi (väst) accepterat att Ryssland tagit och tänker behålla delar av Ukraina, och att vi försöker förtränga tanken att Ryssland skulle kunna ha mer långtgående ambitioner – precis som människorna då. Likaså tycks vi tro (hoppas) att Ryssland har samma rädsla som vi för ett eventuellt krig. Då, 1938, motiverade man det med de fasanfulla minnena från första världskriget, idag är det ekonomiska argument ”inte kan väl Ryssland riskera sin ekonomi genom att riskera en väpnad konflikt”. Då som nu fanns det röster som varnade för diktaturernas maktambitioner men där man inte ville lyssna. Citaten nedan ger självfallet inte en heltäckande bild av debatten 1938, men kan kanske mana till eftertanke om vi är så mycket klokare i dag jämfört med de som levde då. Ursäkta bildkvalitén, mobilkamera inte idealinstrumentet för att fotografera mikrofilmsläsare. (missa inte sista bilden – vissa problem tycks var eviga – i Sverige i alla fall)

 

 
                                                        Aftonbladet 1 oktober 1938

”Även diktaturer böjer sig för folkets ovilja mot krig”. ”Tjeckoslovakien ingen riktig stat, bara nitton år gammal”.
Kommentar: Är liknande argument mer sanna idag än vad de var då – när de visade sig vara en chimär?

                                                             Aftonbladet 2 okt 1938
 
Kommentar: Duff Cooper och Anthony Eden var två av de som stod Winston Churchill närmast i parlamentet. Angreppen mot dem var inte mindre hätska i brittisk press när de ifrågasatte Munchenöverenskommelsen och varnade för Nazityskland (observera att Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, också får en släng av sleven).

 

Aftonbladet 2 okt 1938

                                              ”Krafter mäktigare än diktatorns absoluta vilja”
                                   Kommentar: Kanske det är så i dag, vem vet. Vi kan hoppas det.

 
 

                                      Dagens Nyheter 2 okt 1938, saxat från Social – Demokraten

                                                Kommentar: Hemsk spådom, blev alltför sann.

 
 
 

Svenska Dagbladet 2 okt 1938

                                        ”Tyskland svagt” ”…engelska flottans mobilisering…”
Kommentar: Även ”svaga” länder kan gå i krig. England ”markerade” genom att mobilisera flottan, och det ledde till?  Övertro på symbolhandlingar, i dag och i går?

 

 

 

                                                     Svenska dagbladet 2 oktober 1938

                                                 Kommentar: Vi väntar på inriktningspropositionen
                               
 
                                                                                   *****
 

 

An isolated attack on Sweden – a Russian option?

 

One of Russia’s most important security policy aims is probably to weaken NATO. An isolated attack on Sweden, nonaligned and militarily weak, could be a quite risk free option to undermine NATO´s credibility when it comes to defending the Baltic States, thereby also affecting the credibility of the alliance as a whole.

Access to Swedish air space, sea and land territory is of vital importance to NATO in conducting military operations in case of a Russian attack on the Baltic States.  If Russia was able to deny NATO this possibility it is doubtful if NATO would be able to act fast and strong enough to “save” the Baltic States.  

This opens up for a quite an interesting option for Russia. By “borrowing” just some limited parts of Sweden and deploying long range air defence systems there NATO would be put in a position where it would be obvious that the alliance would have great problems delivering substantial help to the Baltic States, at least not in time to prevent an occupation.

The most interesting areas in Sweden for such a Russian operation are Gotland, a large island in the middle of the Baltic, and parts of southern Sweden. On Gotland there is no permanent Swedish military presence except for a home guard unit, making it an easy target. There would be no need for Russia to make extensive and revealing preparations to launch an operation aiming at occupying the island. A surprise attack is a very real option. Russian long range systems deployed there would make air and sea operations on and over the Baltic Sea very hazardous for an opponent. Russia being able to deploy the same systems in southern Sweden would have the same consequences when it comes to limiting NATO´s freedom of action.

Without attacking a member of NATO Russia would have created a situation where, if it put pressure on the Baltic States, the rest of the alliance would have to consider if it is worthwhile starting a major European war to “save” something that is impossible or very hard to “save” anyway – the Baltic States. My guess is that there would be quite heated discussions in Brussels on how to handle such a contingency.

Russia is probably more interested in breaking up NATO and weakening EU than acquiring some extra square kilometers of territory in Latvia or Estonia. Russia could therefore very well abstain from attacking any of the Baltic States once it had created an environment where it had made NATO´s security guarantees hollow, thereby avoiding the risk of NATO following the principle that a member of the alliance will be defended, regardless of cost and the chances of success (England and France regarding Poland 1939).

Russia would instead have created a situation that would open up for different “diplomatic solutions” to “mutual benefit” of the parties involved. Probably not ending up in solutions beneficial neither for the Baltic States nor European security as a whole. And of course also having created a very favorable operational environment if it would chose to pursue a military option.

Sweden’s very limited military capabilities, today and for the foreseeable future, and also not being a member of NATO makes this Russian option far too attractive to be ignored by Sweden, and others, when thinking about security and stability in the Baltic Sea region, and Europe.

                                                                                       *****

Isolerat angrepp mot Sverige – varför inte?

 

Under lång tid har ledande svenska politiska och militära företrädare med emfas hävdat att risken för ett isolerat angrepp mot Sverige inte finns på kartan. Jag skulle vilja hävda att den tesen är felaktig. Ett isolerat angrepp mot Sverige kan vara en mycket attraktiv option för Ryssland.

Ser man på de baltiska staterna med ryska ögon så skulle de kunna användas av Ryssland för att uppnå det kanske viktigaste målet av alla för rysk utrikes och försvarspolitik; att splittra NATO och EU. Därmed skulle Ryssland få ett drastiskt ökat inflytande internationellt och inte minst över grannländerna i sitt närområde. Sveriges militära svaghet kan vara en avgörande faktor som gör det möjligt för Ryssland att utnyttja de baltiska staternas utsatta position i syfte att bryta upp båda de västliga allianserna.

Problemet för Moskva är att så länge NATO kan göra det trovärdigt att alliansen kan och avser att försvara Baltikum så kommer utrymmet för ryska påtryckningar och hot riktade mot de baltiska staterna vara begränsat. En fråga som då på rysk sida inställer sig är: går det att på något sätt minska trovärdigheten i NATO:s säkerhetsgarantier? Antingen när det gäller NATO:s fysiska möjligheter att ingripa militärt och/eller som påverkar NATO:s vilja att agera till stöd för de baltiska länderna?

NATO är starkt beroende av att kunna utnyttja svenskt luftrum och sjöterritorium, och gärna också landterritorium (för basering), för att kunna göra det trovärdigt att man tillräckligt snabbt kan ingripa med flyg- och marinstridskrafter till försvar av Baltikum. De är enda typer av resurser NATO har till förfogande med kort varsel – dagar, veckor. Att enbart operera från Centraleuropa för att skydda Baltikum är i praktiken omöjligt. Det skulle ta lång tid för NATO att nedkämpa de luftvärnssystem och markstridskrafter som skulle skydda en eventuell rysk operation i Baltikum. De baltiska länderna skulle vara ockuperade långt innan hjälpen nått fram. Dessa ryska system finns för övrigt på plats redan idag.

Självfallet är ryska planerare medvetna om svenskt territoriums betydelse för NATO. Som en liten utvikning – det är ingen tillfällighet att Ryssland genomför undervattensoperationer på svenskt vatten. Det är inte bara svenska marinoperationer som skall förhindras i händelse av en konflikt i Östersjöområdet. Sannolikt är det framförallt förberedelser för att försvåra för NATO att utnyttja våra skärgårdar som baseringsområden. Basering i Sverige skulle avsevärt öka effekten av NATO:s marinoperationer samtidigt som fartygen skulle kunna ges en avsevärt säkrare basering än i de öppna polska och tyska hamnarna i södra Östersjön.

Den riktigt stora vinsten för Ryssland skulle dock vara om man redan innan eller tidigt i en konflikt skulle kunna framgruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålssystem till svenskt territorium, t ex Gotland, Vikbolandet eller Blekinge. Det skulle sannolikt på ett avgörande sätt kullkasta NATO möjligheter att försvara sina baltiska alliansmedlemmar på ett effektivt sätt.

Lösningen att i samband med ett angrepp på Baltikum genomföra en operation syftande till att ta, ”låna”, delar av svenskt territorium har dock en avgörande nackdel. Den är en del av en operation där Ryssland angriper en eller flera NATO medlemmar.  Det skulle sannolikt, nästan med automatik, utlösa förberedda motåtgärder från NATO, det för att alliansen inte ska hamna i efterhand. Det kan trots allt finnas en chans att ”rädda” Baltikum om man reagerar tillräckligt fort. Eventuellt kan Ryssland vara berett att ta den risken i hopp om att NATO trots allt skulle tveka eller sakna förmåga att vidta så kraftfulla motåtgärder att de skulle kunna leda till ett storkrig – svaret på den frågan kan man dock bara få i efterhand. Finns det andra, mindre riskfyllda, optioner?

Den mest optimala vore att, utan att behöva direkt angripa något NATO land, försätta alliansen i en situation där det är uppenbart att den inte kan försvara sina baltiska medlemmar. Kommer då NATO vara berett att starta ett storkrig i Europa för att upprätthålla principen att angrepp mot en alliansmedlem automatiskt utlöser ett krig mot Ryssland även om man är medvetna om att det angripna landet kommer besättas innan det är möjligt att göra något åt det? Kommer alliansens alla medlemmar ställa upp för denna princip, eller riskerar alliansen att splittras? Sannolikheten för det senare är nog inte försumbar, snarare tvärtom.

Sveriges försvars- och säkerhetspolitik de senaste 10-15 åren har skapat förutsättningar för Ryssland att överväga just en sådan option. Försätta NATO i en omöjlig militär situation utan att direkt angripa ett NATO land. Den svenska försvarsmaktens oförmåga att idag, och inom överskådlig framtid, hindra Ryssland att tämligen enkelt och billigt besätta, ”låna”, sådana delar av svenskt territorium som skulle göra det mycket svårt, kanske omöjligt, för NATO att ingripa till försvar av sina baltiska medlemmar har gjort ett isolerat angrepp mot Sverige till en tänkbar option.

Den ryska resursinsatsen skulle vara begränsad, man skulle inte behöva ta några större risker genom att tunna ut sina stridskrafter i andra riktningar. Man skulle uppnå ett avgörande militärt övertag i Östersjöområdet gentemot NATO utan att behöva riskera ett krig med alliansen. Att NATO snabbt och med kraft skulle ingripa till försvar för en icke alliansmedlem är mer än osannolikt (det oberoende av vad vissa i Sverige eventuellt hoppas och tror). Att Sverige ensamt skulle föra krig mot Ryssland efter att inledningsvis förlorat smärre delar av sitt territorium, t ex genom att försöka sänka ryskt tonnage i Östersjön eller angripa militära anläggningar i Kaliningrad får nog betraktas som osannolikt. Risken är i vart fall väl värd att tas med hänsyn till de vinster som finns att hämta och de begränsade skador som Sverige skulle kunna åsamka Ryssland. Skulle man dessutom göra det helt klart att ockupationen av t ex Gotland bara är en tillfällig historia kopplad till att man på diplomatisk väg löst Baltikumproblemet med NATO och EU så kanske den svenska viljan till att föra krig med Ryssland blir än mindre.

Sveriges militära svaghet har gjort oss till ett presumtivt verktyg för rysk maktpolitik som skulle kunna utnyttjas för att förstöra NATO:s trovärdighet som garant för Baltikums och i förlängningen Europas säkerhet. Det isolerade angreppet går inte att avskriva – tvärtom.

                                                                 *****

 

Talet som förändrade svensk försvarspolitik

 

Tiden för Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen närmar sig snabbt. En konferens som kan bli den viktigaste på länge. Det leder till tankar om vad olika talare kommer att säga. Efter att ha funderat på det en stund, och misslyckats med att komma till några slutsatser, vände jag istället på frågan – vad skulle jag vilja höra att de sa?

Försvarsministerns anförande borde rimligtvis vara det mest betydelsefulla (lite beroende på vad statsministerns säger i sitt inledningsanförande). Nedan finns därför mitt förslag till manus till det tal som försvarsministern ska hålla i Sälen måndagen den 12 januari klockan 1230 – det tal jag skulle vilja höra.

OBS! På slutet finns ett P.S. som förklarar några av tankarna bakom talet.

 

Vänner,
Det känns bra att få stå här inför en församling som på många sätt visar på det bästa med det svenska försvaret i vid bemärkelse. Här finns inte bara Försvarsmakten och andra myndigheter med ansvar för landets och samhällets säkerhet, här finns frivilligorganisationer, näringslivet, fackföreningar, politiska ungdomsförbund och många andra. Det visar på den breda, och helt nödvändiga, förankring som krävs i alla delar av samhället för att vi skall kunna skapa den säkerhet för Sverige som krävs för att vi själva ska kunna bestämma hur vi vill utveckla vårt samhälle, och inte behöva böja oss för hot och påtryckningar från andra. 
Det var länge sedan någon försvarsminister höll ett anförande vid Folk och Försvars Rikskonferens mot bakgrund av ett så allvarligt omvärldsläge som vi upplever idag.
Statsministern pekade redan i går på de säkerhetspolitiska utmaningar vi stod inför. Jag tänker därför bara nämna några av dem, de som direkt påverkar vår säkerhet och som kräver åtgärder inom mitt ansvarsområde.
Ryssland har kränkt internationell rätt genom att annektera Krim och militärt understödja separatiströrelser i östra Ukraina. Ett helt oacceptabelt och farligt uppträdande. Ryssland bedriver också sedan lång tid informationskampanjer och militära maktdemonstrationer mot våra baltiska grannar, de har intensifierats den senaste tiden. Vi vet inte det yttersta syftet, men det är illavarslande.
Den militära övningsverksamheten i Östersjön är tillbaka på samma nivåer som under det Kalla kriget. Den svenska incidentberedskapen genomförde under 2014 femtio procent fler uppdrag än året innan. Alla minns vi också ubåtskränkningen i oktober.  Östersjöområdet har blivit den kanske farligaste friktionsytan mellan ett revanschhungrigt, aggressivt, Ryssland och Europas demokratier. Den gemenskap vi tillhör.
Under arbetet i Försvarsberedningen gjorde jag stora ansträngningar för att få till skarpare skrivningar när det gällde omvärldsutvecklingen och behovet av åtgärder för att anpassa Försvarsmakten till dagens säkerhetspolitiska situation.  Jag nådde bara en bit på vägen, alla delade inte min uppfattning.  Jag kan i dag konstatera att situationen blivit än allvarligare än det jag föreställde mig för bara ett år sedan.
Jag har nu ha varit försvarsminister under några månader och haft tillfälle att mer i detalj sätta mig in i läget i Försvarsmakten.  Mycket är bra, men det finns också allvarliga brister. Den bild jag idag har av vår militära förmåga, kopplat till utvecklingen i vårt närområde, leder mig till slutsatsen att det finns tunga skäl till att ompröva delar av den inriktning som Försvarsberedningen föreslog. Framförallt gäller det behovet av åtgärder på kort sikt, något eller några år.
Rubriken för det här anförandet är ”Regeringens prioriteringar inför ett nytt försvarsbeslut”.
Det finns mycket som bör göras, här kommer jag redovisa några av de åtgärder som jag ser som mest väsentliga.
Regeringen har som ni vet redan tagit ett första steg för att i närtid öka Försvarsmaktens operativa förmåga genom att fatta beslut om att återaktivera pliktlagarna när det gäller repetitionsövningar. Vi kommer att avdela nödvändiga medel för att sådana ska kunna genomföras. Här återstår en dialog med Försvarsmakten om detaljerna. Jag skulle dock gärna se att några mindre övningar kunde genomföras redan i vår, för att ”olja upp” systemet, följt av större övningar till hösten. Ett par bataljoner som övar några veckor var.
Även när det gäller incidentberedskapen i luften och till sjöss har det redan vidtagits åtgärder som lett till att tillgängligheten har ökat. Flygplanen flyger mer, bemanningen av flottans fartyg håller på att ses över. De kommer nu fullföljas för att bland annat skapa en ökad uthållighet.
Ingen av oss vet hur och när ett eventuellt hot som berör Sverige kan uppstå. Däremot kan vi vara ganska säkra på att det kan ske med mycket kort varsel. Jag ser det därför som viktigt att alla delar av Försvarsmakten snabbt kan höja beredskapen, om så skulle behövas.  Det stora förändringsarbete som skett i Försvarsmakten de senaste åren har inneburit att nya rutiner införts, förbanden ser annorlunda ut än tidigare, logistikkedjan ändrats mm. Vi vet inte hur väl den nya organisationen fungerar. Redan under det här året ska vi därför genomföra ett antal beredskapskontroller för att identifiera var det finns eventuella brister, och vidta åtgärder för att rätta till det som fungerar mindre väl.
Jag är inte nöjd med beredskapen på Gotland. Som jag sa redan vid mitt anförande hos Kungl Krigsvetenskapsakademien i början på december så är det inte bara jag som är bekymrad. Vid mina möten med mina baltiska kollegor så är försvaret av Gotland en av de frågor som de alltid återkommer till. Regeringen kommer därför beordra Försvarsmakten att avsevärt öka övningsverksamheten på ön, det i väntan på att vi kan skapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro där.
Som Överbefälhavaren framförde i sin rapport den sextonde december så finns det också flera andra viktiga områden där det krävs åtgärder i närtid, t ex anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag. Steg kommer att tas för att så fort som möjligt avhjälpa de bristerna.
Det här kommer inte att vara gratis och inte heller enkelt. Regeringen kommer därför redan att i vårbudgeten förslå substantiella förstärkningar av försvarsanslaget. Exakt hur mycket måste jag få återkomma till efter en mer ingående dialog med Försvarsmakten. Förutom att det gäller pengar så är det också en fråga om hur mycket Försvarsmakten mäktar med att göra. Efter mina förbandsbesök och många samtal med personalen är jag dock övertygad om att det senare knappast är den gränssättande faktorn.  Entusiasmen och viljan finns.
Nu är det inte bara en fråga om att höja Försvarsmaktens förmåga på kort sikt, vi måste också skapa en plattform som garanterar en trovärdig förmåga till nationellt försvar även i framtiden.
Den i mina ögon viktigaste frågan är att skapa ett stabilt personalförsörjningssystem. Jag har vid tidigare tillfällen föreslagit att vi borde återinföra allmän mönstring, för såväl kvinnor som män. Det anser jag fortfarande. Men jag tror också att vi borde överväga ytterligare ett steg. Någon typ av plikttjänstgöring. Förutom att det skulle garantera tillgången på personal så tror jag också att det skulle stärka den i mina ögon helt nödvändiga folkförankring som krävs för att Försvarsmakten och landets försvar skall bli en angelägenhet för alla.
Det är en nödvändig grund för att medborgarna skall vara beredda att betala vad det kostar, men också en förutsättning för att Försvarsmakten skall få det stöd från samhället i övrigt som är nödvändigt för att den skall kunna lösa sina uppgifter. Norge och Danmark har fungerande hybridmodeller med såväl anställda soldater som med pliktpersonal vilka vi borde analysera.  Här ser jag möjligheten att ersätta de idag tidvis anställda soldaterna, den kategori som det visat sig svårast att rekrytera, med värnpliktiga. Det skulle också skapa förutsättningar för en utvidgning av Försvarsmaktens organisation. Något som också är angeläget, bland annat för att kunna göra den så kallade förbandsreserven till fungerande krigsförband och för att öka Marinens och Flygvapnets basorganisationer.
Det ligger i sakens natur att anskaffning av kvalificerade materielsystem tar tid. Det är inte bara en fråga om att köpa ett system, oftast ska det dessutom tillverkas. Det tar också tid att utbilda personal och organisera förband. Här anser jag att den inriktning som Försvarsberedningen föreslog när det gäller flygplan och ubåtar just nu kan ligga till grund för den långsiktiga planeringen. Däremot så ser jag det som nödvändigt att tidigarelägga anskaffningen av ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Ett sådant bör anskaffas och införas så fort det överhuvudtaget är praktiskt möjligt. En annan närtida åtgärd, då för att öka antalet enheter i marinen, är att vi bör vi se över möjligheterna att renovera och behålla några av de fartyg som är planerade att utgå.
Det finns även andra materielsystem som är högt prioriterade som t ex robotluftvärn till våra korvetter, indirekt understöd till de mekaniserade bataljonerna, kvalificerade markmålsvapen till JAS-systemet, listan är lång. Hur och när de kan införas kommer att bli en dialog mellan regeringen och Försvarsmakten. Att de behövs är det ingen tvekan om.
I det här sammanhanget skall vi också se över principen att alltid ”köpa från hyllan”. Det finns områden där det kan var nödvändigt att vi själva bedriver forskning, utveckling och tillverkning för att tillgodose grundläggande säkerhetsbehov. Sedan tidigare har vi angett att flyg- och undervattensteknologi är två sådana områden. Det kan finnas flera.
 Som det framgår av det jag sagt är det nu inte längre en fråga om att först genomföra den i Försvarsberedningen givna inriktningen för att sedan ta nästa steg. Vi måste nu genomföra flera saker samtidigt: stärka förmågan i närtid inom flera områden, det samtidigt som vi skapar förutsättningar för att utveckla organisationen långsiktigt.
Även om vi själva vidtar åtgärder för att stärka vårt eget försvar så finns det stora fördelar med en utökad internationell samverkan. Det redan pågående samarbetet med Finland, framförallt då inom utbildningsområdet, bör fördjupas. De ger oss inte bara möjlighet att bedriva bättre övningar men bidrar också till en ökad interoperabilitet, vilket har ett klart operativt värde. Det blir en faktor som en presumtiv angripare måste ta med i sina kalkyler. 
När det gäller Natofrågan så vill jag bara säga att den nuvarande inriktningen med ett utökat samarbete inom ramen för svensk alliansfrihet är den som gäller. Som jag ser det finns det inga skäl att för närvarande diskutera ett medlemskap.
Det finns självfallet även andra områden, förutom det militära försvaret, som är viktiga för att vi skall ha ett samhälle som kan hantera olika typer av kriser och påfrestningar, t ex cybersäkerhet, en säker elförsörjning med flera. Inom regeringen har vi fört djupa diskussioner om detta. De ligger dock inte inom mitt ansvarsområde, men inrikesministern kommer inom en snar framtid lägga fram förslag om hur regeringen tänker stärka säkerheten även inom dessa för samhället vitala funktioner.
Det finns många skäl till att vi idag står inför en besvärlig situation som kommer att kräva stora summor och mycket arbete för att rätta till.  Vi socialdemokrater var för optimistiska när vi intecknade den positiva utvecklingen i Europa i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Försvarsbesluten 2000 och 2004 gick för långt när det gällde att minska Försvarsmaktens organisation. Att den borgerliga regeringen avskaffade värnplikten år 2010 framstår idag inte heller som så värst välbetänkt.  Att Försvarsberedningen inte kunde enas om mer långtgående åtgärder är också att beklaga.
Dock, det lönar sig inte att gråta över spilld mjölk.
Jag har inbjudit representanter för samtliga politiska partier till samtal om hur vi skall förstärka Försvarsmakten på såväl kort som lång sikt. Jag hoppas att alla är beredda att ställa sig bakom de åtgärder som jag föreslagit i det här anförandet, och att man också är beredd att bidra med egna konstruktiva förslag. Mitt mål är att ha en proposition för Försvarsmaktens inriktning färdig redan tidigt i vår och att den skall kunna antas av Riksdagen före sommaren. Helst i bred enighet. Försvarsfrågan är för viktig för att styras av kortsiktiga överväganden eller opportunistiska utspel.
Vi socialdemokrater tänker inte undandra oss det ansvar som det innebär att värna om landets säkerhet. Vi är beredda att fatta de nödvändiga besluten, jag hoppas att även andra är det.

KN

P.S.  (Mina, KN, kommentarer)
Vän av ordning kan fråga sig varför jag inte gått längre i det jag önskar höra. Det finns ju så mycket mer som är angeläget. Personligen skulle jag t ex välkomna ett tydligt ställningstagande för ett Natomedlemskap, beslut att tämligen kraftig utöka krigsorganisation i form av fler arméförband, flygplan och fartyg mm. Skälet till att jag inte för fram det i talet är enkelt. Jag bedömer det inte som realistiskt i dagsläget. I stället har jag valt att ”gilla läget” och göra det bästa grundat på min bedömning av den politiska situationen – d v s vad jag kan tänka mig att försvarsministern faktiskt skulle kunna säga, och få gehör för.
Talet bygger därför på några grundläggande faktorer som sannolikt de flesta kan (borde kunna) enas om, bland annat:
–          Att det säkerhetspolitiska läget har försämrats mycket påtagligt och att det borde föranleda åtgärder som ökar Försvarsmaktens förmåga att hantera de hot och risker som kan uppstå.
–          Att vi inte bara kan planera för något som kan uppstå om tio år, utan även måste gardera oss för händelser i närtid.
–          Att det borde vara ett minimikrav att den existerande organisationen faktiskt fungerar.
–          Att helt avgörande luckor i den existerande (och planerade) organisationen täpps till, d v s den måste vara krigsduglig.
–          Att den organisation som planeras är rimligt stabil, och eventuellt kan utökas.
Jag har svårt att se att oppositionen skulle kunna säga nej till de framförda förslagen. För allianspartierna, om de försökte krångla, skulle det i så fall vara den sista spiken i kistan när det gäller deras trovärdighet i försvarsfrågor. Knappast en attraktiv option i dagens debattklimat. För Vänsterpartiet skulle det också vara svårt att inte ställa upp då de tydligt sagt att ett trovärdigt eget försvar är sättet att hålla Sverige utanför Nato. Sverigedemokraterna har egna förslag som går långt utöver de i anförandet varför de knappast skulle bromsa – möjligtvis skulle de kräva ännu större satsningar. Miljöpartiets alternativ är att antingen ställa kabinettsfråga och avgå ur regeringen, eller att bita i det sura äpplet och acceptera förslagen. Jag tror inte det valet är så svårt.
Den avgörande frågan blir därför hur djupt är krismedvetandet hos socialdemokraterna? Är man beredd att acceptera att nya satsningar på andra samhällsområden till delar måste stå tillbaka för att vi skall kunna hantera de hot och risker som Sverige eventuellt kan utsättas för? Svaret är inte självklart, men det kan finnas vissa fördelar att vinna (förutom ökad säkerhet för Sverige och ökad stabilitet i vårt närområde). Lite machiavelliskt skulle jag kunna peka på den möjlighet som en rejäl satsning på försvaret erbjuder när det gäller att bidra till att återskapa bilden av det statsbärande partiet. Det parti som inte bara bygger landet men också värnar om landets säkerhet i ett oroande omvärldsläge.  Dessutom skulle talet vara en mycket tydlig invit till ett blocköverskridande samarbete inom ett centralt politikområde – visa på regeringsduglighet och ansvarstagande. En invit som övriga partier skulle ha svårt att säga nej till.
Slutligen. För dem som anser att hotbilden, och därmed behovet av försvarsförmåga, är en funktion av hur mycket pengar det eventuellt blir över när jobbskatteavdrag, restaurangmoms och Operan fått sitt. En grov ekonomisk uppskattning. För 2015 rör det sig kanske om en dryg miljard, i bästa fall två, extra (det är tveksamt om Försvarsmakten klarar att upparbeta mer). För 2016 och därefter ökar dock summorna ganska fort då organisationen borde ha återfått förmågan att genomföra större övningar, materielbeställningar skall börja betalas etc. Sannolikt talar vi om en tämligen snabbt stigande kurva som kring 2020 hamnar på kanske 10 -12 miljarder extra per år. D v s ungefär samma nivå, 1,4 – 1,5 % av BNP, som våra nordiska grannländer anser det vara rimligt att satsa på sin säkerhet. Att jag personligen anser att det krävs i storleksordningen ca 2 % av BNP för att skapa ett rimligt trovärdigt försvar är en annan, kanske senare, fråga.

KN

Faran med sekventiellt tänkande

 

Såväl företrädare för Försvarsmakten som politiska beslutsfattare påpekar ofta att den i inriktningsbeslutet från 2009 beslutade organisationen, IO 14, bör ligga till grund för Försvarsmaktens utveckling de närmaste fem, eventuellt tio, åren. Innan den i huvudsak är genomförd bör inga större förändringar vidtas, det skulle skapa mer oordning än nytta. Man anlägger ett sekventiellt synsätt, först bygga IO 14 innan man tar ytterligare steg.

Motiven är tämligen enkla att förstå. Bristerna som måste avhjälpas är många, t ex ett saknas ett stabilt personalförsörjningssystem som möjliggör att förbanden kan övas. Innan ett sådant är på plats är det svårt att ominrikta organisationen. Det riskerar att bli ett slag i luften och skapa ytterligare oreda under lång tid.

Eller än värre, effekten i existerande organisation nedgår medan man introducerar nya förbandstyper, system och metoder, sannolikt då på bekostnad av fungerande system. Något som självfallet är utomordentligt allvarlig i det läge som Försvarsmakten befinner sig idag där förmågan inom vissa områden redan är på en extremt låg nivå.

Till detta kan sannolikt läggas mänskliga och byråkratiska faktorer som bromsar förändringar. Det finns alltid risker förknippade med att ändra inriktning av pågående verksamhet. Det innebär ofta ett steg ut i det delvis okända där konsekvenserna är svåra att överblicka. Nya rutiner måste skapas, vedertagna sanningar måste omprövas, budgetar kan spricka, det kan bli fel, det är ofta svårt att leda i bevis att det verkligen blir bättre, förnyelse måste oftast ske på bekostnad av någon existerande eller redan inplanerad verksamhet mm. Faktorer som sällan väcker entusiasm i alla delar av en organisation (eller hos dess uppdragsgivare).

Det finns dock en stor fara förknippad med att inte kontinuerligt vidta förändringar även om det kan tyckas svårt, på gränsen till omöjligt. I Försvarsmaktens fall riskerar man att bygga en organisation som inte tar hänsyn till nya säkerhetspolitiska ingångsvärden, till nya typer av hot eller vad ny teknik och nya metoder kan innebära.

I fallet IO 14 är problemet uppenbart. Att lägga en organisation som i första hand skapats för internationella uppgifter till grund för nationellt försvar innebär allvarliga risker. Det ser vi t ex på logistiksidan, bristen på krigsbaser för Flygvapnet, olika funktioners geografiska placering mm. Vi måste därför vara öppna för att i redan närtid ändra såväl freds- som krigsorganisation för att våra begränsade resurser skall ge optimal effekt i den ”nygamla” uppgiften att försvara Sverige.

I liten skala har vi i redan sett behovet av akuta åtgärder, att planer ändras under pågående genomförande. Hotet från ”små gröna män” kan inte negligeras, ubåtsjaktförmågan måste ses över och brandtunnor anskaffas till våra helikoptrar, för att nämna några. Åtgärder som knappast kan skjutas upp till det att IO 14 är ”färdig”. Det kommer sannolikt att behöva ske på bekostnad av andra angelägna ting. På den här nivån är det sekventiella tänkandet redan brutet. Men vi måste också vara beredda att ta större grepp samtidigt som vi jobbar vidare med att återskapa en ”stabil” organisation.

Det här är ingen nyhet, så har det alltid varit. Som dåvarande arméchefen Nils Sköld sa till oss som tjänstgjorde vid arméstaben på 1980-talet ”det enda vi kan vara säkra på att vi att vi ständigt måste vidta förändringar, i stort som smått, organisationen är aldrig färdig”. Det när vi ojade oss över det tunga och komplicerade arbetet med att ständigt omorganisera olika förband, lägga om deras utbildning, omprioritera materielsystem mm, allt för att den totala organisationen bättre skulle kunna hantera aktuell hotbild , det samtidigt som det vidtogs åtgärder för att möta olika tänkbara framtida hot.

Självfallet finns det en gräns för hur flexibel en organisation kan vara. Det går inte att bygga nya fartyg över natten, lika lite som det går att skapa kompanichefer ur tomma intet. Vissa faktorer kräver en fast planering och lång framförhållning.

Problemet är att avväga mellan långsiktighet och ständigt förändringsarbete. Ett sätt att tänka, eller på nysvenska ”mindset”, som borde vara en självklarhet för varje officer. Precis som vissa faktorer på stridsfältet kräver långsiktiga beslut t ex logistikplanering så måste man hela tiden vara beredd att stuva om i tillgängliga resurser, ändra stridsindelning, ge förband nya uppgifter (t o m sådana som de egentligen inte är avsedda att lösa) för att möta situationer som inte kunde förutses i planeringen.

Krigsparallellen kan självfallet inte dras alltför långt. Det råder inte krig. Försvarsmakten är i fredstid dessutom i många avseenden ett ”ämbetsverk” med alla de krav som det ställer på ekonomiredovisning och arbetstidsbestämmelser etc, det måste man acceptera. Men det innebär också att man måste försöka påverka sådant som ligger utanför ens egen omedelbara kontroll men som är viktigt för att kunna förbereda organisationen för krig, t ex som det  skedde när det gäller anställningstiderna för GSS. Riksdag och regering lät Försvarsmaktens behov styra, inte vedertagna regler på arbetsmarknaden.  

Frågan som dock alltid måste ställas, i såväl stora som små ärenden, om det gäller enskilda förband eller organisationen i sin helhet, oberoende om de initieras utifrån eller inom den egna organisationen, är ”ökar denna åtgärd förmågan i krig?”. Ett krig som vi inte vet när det kan inträffa eller om det ens någonsin kommer att inträffa.

Sammantaget, långsiktighet och stabilitet i planeringen är bra, men det får inte leda till att åtgärder inte vidtas när omständigheterna ändrar sig, hur besvärligt det än kan te sig. Försvarsmaktens organisation är aldrig given, det är en logisk omöjlighet om den skall hänga med i utvecklingen.

KN

Betydelsen av Gotland

 

När jag var chef för Gotlands regemente och Gotlandsbrigaden i mitten på 90-talet sa jag ofta till mina medarbetare ”så länge det finns tre regementen kvar i Sverige så kommer Gotlands regemente vara ett av dem.  Allt annat vore vansinne. Jag fick fel i min prognos om vilka regementen som skulle bli kvar, dock helt rätt när det gäller hur begåvat det var att avrusta Gotland. Nedan försöker jag beskriva varför. Förutom att ge en beskrivning av Gotlands betydelse och hur ön skulle kunna försvaras kanske inlägget också bidrar till några funderingar hos läsaren avseende komplexiteten i militära operationer – det är en svår konst

(Inlägget har till sin huvuddel tidigare publicerats på KKrVa blogg)

Inlägget består av två delar (båda återfinns nedan). Första delen beskriver varför Gotland har en så stor strategisk och operativ betydelse, och också i vilka skeden av en kris ön skulle kunna vara hotad. Den andra delen siktar främst på att se på hur olika operativa faktorer påverkar försvaret av Gotland.

 

Del 1 Varför Gotland så viktigt, när i en kris eller konflikt är ön hotad

Gotlands betydelse

Paradoxalt nog har Gotlands militära betydelse ökat med de baltiska staternas Natointräde, men också på grund av den vapenutveckling som skett de senaste tjugo åren.

Att de baltiska staterna blev medlemmar i Nato 2004 innebär att alliansen har åtagit sig att försvara våra grannar på andra sidan Östersjön. För att det skall vara möjligt krävs att man kan operera fritt i östersjöområdet, främst då med flyg- och sjöstridskrafter. Under det Kalla kriget fanns det visserligen stora fördelar för Nato med att kunna genomföra operationer på och över Östersjön, men det var inte en absolut nödvändighet. Baltikum var ju då en del av Sovjetunionen. Nu är Nato förpliktigat att försvara de baltiska staterna. Kravet på att ha operationsfrihet i östersjöområdet har därmed blivit ett måste.

Den militärtekniska utvecklingen ger idag, och än mer i morgon, starkt ökade möjligheter att utnyttja Gotlands läge mitt i Östersjön. Tidigare, bara för ett trettiotal år sedan, så hade olika vapensystem som luftvärn och kustartilleri grupperade på Gotland en räckvidd på ca trettio kilometer ut från ön. Man kunde utan större risk flyga eller segla runt ön. Dagens moderna luftvärnsrobotar och sjömålsrobotar kan bekämpa mål på i storleksordningen 300-400 kilometers avstånd.

Den som kan gruppera sådana system på Gotland kommer att kunna göra det mycket svårt för en motståndare att operera på och över Östersjön. Från Bornholm i söder till Åland i norr, från det svenska fastlandet i väster till Baltikum i öster.

I händelse av en allvarlig kris, eller en konflikt i Östersjöområdet, kommer Gotland därför vara ett extremt attraktivt mål för alla inblandade parter. För Rysslands del skulle det vara en möjlighet att hindra Nato från att ingripa till stöd för de baltiska länderna genom att placera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsbekämpningssystem på Gotland. Ett ryskt innehav av Gotland skulle också avsevärt försvåra Nato marina verksamhet i Östersjön, t ex ubåtsjakt.

Ur Natosynvinkel gäller det därför att se till att Ryssland inte kan skapa denna ”skyddsmur” för eventuella operationer i Baltikum. Men också, precis som i det ryska fallet, säkerställa egen operationsfrihet till havs och i luften för att kunna genomföra marina operationer i Östersjön i skydd av, eller understödda av, system grupperade på Gotland. D v s hindra ryska stridskrafter att kunna uppträda på och över Östersjön.

Att det vore en fördel att ha olika sensorsystem grupperade på Gotland säger sig självt.

Vi får heller inte glömma vad det skulle betyda för svensk operationsfrihet, främst då med våra flyg- och marinstridskrafter, om ön var i någon annans (ryska) händer. Vi skulle då ha det svårt att verka t o m i svenska kustnära områden, än mer på och över Östersjön. Vad skulle det innebära t ex för möjligheterna att omgruppera sjöstridsförband från södra till mellersta Sverige, eller att bedriva ubåtsjakt eller minröjning i våra kustnära områden? Om vi själva däremot hade långräckviddiga system på ön, luftvärn och kustrobotar, så skulle vi i ha en liknande ”skyddsmur” för fastlandet som Ryssland eftersträvar för eventuella operationer i Baltikum. Det skulle också vara svårt att starta operationer mot det svenska fastlandet utan att ta Gotland först. Även för vår del innebär möjligheten att ha sensorer på ön en avgjord fördel när det gäller förvarning om olika typer av företag riktade mot Sverige.

Till detta bör läggas den inte helt oväsentliga fördelen med att om en angripare är tvungen att ta Gotland, innan han kan genomföra mer omfattande operationer mot fastlandet, så ger det oss tid till förberedelser, t ex mobilisering och uppmarsch. Det behovet har inte på något vis bortfallit med en nya försvarsmaktsorganisationen, om nu någon trodde det.

När är Gotland hotat

En faktor, den kanske viktigaste, som måste vägas in när det gäller hur utforma försvaret av Gotland är att ett akut hot mot ön inte behöver uppstå först i samband med att en konflikt utbrutit i vårt närområde. Hotet finns redan i händelse av en kris, där såväl Nato som Ryssland befarar att krisen eventuellt kan leda till en konflikt. För båda parter kan det då vara frestande att tidigt gardera sig mot att den andre tar Gotland, i det fall krisen skulle övergå till en väpnad konflikt.

Frestelsen att ta ön och nervositeten över vad den andre eventuellt kan tänkas göra kommer att vara speciellt stor om ön är ett militärt vakuum – det kostar ju då så lite, både i tid och resurser, att förbättra sitt eget läge. I allra värsta fall kan denna önskan att gardera sig mot en presumtiv motståndares eventuella framtida intentioner vara det som utlöser en militär konflikt i östersjöområdet.

Här måste man också överväga hur ett tidigt ryskt innehav av Gotland skulle kunna påverka Nato:s vilja att överhuvudtaget ingripa till försvar av de baltiska staterna. Kan det uppstå en situation där Nato på grund av det ser det som omöjligt att i tid göra något militärt substantiellt innan det uppstått ett ”fait accompli” i Baltikum? Startar då Nato (USA) ett storkrig för att då återerövra de baltiska staterna? Tveksamt.

Sammantaget talar därför mycket för att vår förmåga att försvara Gotland kan ha en avgörande betydelse för inte bara Sveriges säkerhet, utan också för säkerheten och stabiliteten i hela Östersjöområdet.

 

Del 2 Styrande principer för försvaret av Gotland

Bli inte förförd av skenbart enkla lösningar

Oberoende av hur en kris eller en konflikt uppstår och utvecklar sig så kommer Gotland med stor sannolikhet alltid att vara ett förstahandsmål för alla inblandade. Att då, som den svenska planeringen ser ut idag, förlita sig på att vi skulle få tid och möjlighet att skapa en rimligt avskräckande militär närvaro på ön genom att tillföra resurser från fastlandet innebär en extrem risktagning.

Man kan undra över hur stor riskvilligheten kommer att vara när det gäller att lasta någon av våra fåtaliga bataljoner, med nödvändiga stödfunktioner, på en gotlandsfärja när det föreligger ett ubåtshot. Ett hot som kan vara mycket reellt redan innan en öppen konflikt utbrutit. Vem sänkte färjan? Beskyllningarna och motbeskyllningarna kommer att vara många – bevisen få.
Att i ett senare skede när konflikten är ett faktum försöka transportera större enheter till ön vore inte bara att ta stora risker – det vore ren dumdristighet.

Ska man dessutom dra erfarenheter av den pågående Ukrainakrisen så står det klart att Rysslands förmåga att dolt förbereda, och sedan genomföra, ett strategiskt överfall redan idag är god, den lär inte bli sämre. Hur lång tid kommer det att finnas för att mobilisera och samla resurser från hela Sverige, artilleri från Boden, luftvärn från Halmstad, mekaniserade förband från Skövde, och därmed skapa den styrka som kan skeppas till Gotland? Kommer vi ens ha information nog, och hinna fatta beslut, om att sätta flyg- och marinstridskrafterna på krigsfot innan något händer? Det kan vi bara spekulera i – några säkra svar finns inte – det måste också finnas med i med i kalkylen.

Påståenden om att de på Gotland uppställda fjorton stridsvagnarna snabbt skulle kunna komma till verkan, om så behövdes, är obegripliga. Redan i början av det andra världskriget stod det klart för alla att rena stridsvagnsförband utan stöd av infanteri, artilleri, ingenjörer mm hade en mycket begränsad verkan. Det gäller även idag. Dessutom, att i dagens stridsmiljö försöka sätta in mekaniserade förband utan luftvärnsskydd är en orimlighet om man själv inte har en total luftöverlägsenhet – en mycket osannolik situation när det gäller Gotland.

Att en ökad övningsverksamhet på och kring Gotland skulle bidra till att stärka försvaret av ön är sant. Det skulle ge berörd personal ökade kunskaper om hur ön kan och bör försvaras. Man kommer att ha tänkt igenom hur olika faktorer hänger ihop, och också praktiskt övat t ex hur flygstridskrafterna kan samverka med fartygsförband vid sjömålsbekämpning, hur flygstridskrafterna kan kraftsamlas för att möta ett luftlandsättningsföretag mm. Den typen av övningar bör därför genomföras. Men det löser inte det grundläggande problemet – att försvara Gotland. Såväl flygsystemet som marinens ytstridskrafter verkar i huvudsak intermittent – hög effekt under begränsade tidsperioder – det räcker inte. Mer om det nedan.

En ökad ubåtsförmåga, som vissa föreslagit, vore också en viktig komponent i att försvåra, och därmed avskräcka från, överskeppningsföretag riktade mot Gotland. Ubåtssystemet är dock inget ”snabbreaktionssystem”. Det kommer bäst till sin rätt när det rör sig om utdragna operationer där motståndaren är tvungen att över längre tid tillföra resurser av olika slag: underhåll, förstärkningar etc. Om en motståndare tvingas till att genomföra en mer omfattande operation mot Gotland (eller någon annan del av Sverige) kommer systemet vara av mycket stort värde.

Att i alla lägen, eller ens några lägen, ha tillräckligt stora markstridsförband på Gotland för att enbart med dessa avvärja ett angrepp, där angriparen sannolikt är beredd att satsa ganska mycket m h t de stora strategiska och operativa vinster som står på spel, är inte möjligt. Dock, om finns de där så krävs det att angriparen sätter in tillräckliga resurser för att slå dem, och det tar tid.

Marin- och flygstridskrafter kan alltid för en kortare tid bli ”undanträngda” från ett operationsområde om en angripare kraftsamlar sina (överlägsna) resurser i tid och rum. Likaså kan t ex robotanfall mot våra flygbaser eller minutläggning i fartygsleder, från ubåtar eller från luften, försena insatserna. Det kan ge angriparen tid för luftlandsättningar eller landstigningar. Om vi kan vidta lämpliga motåtgärder, t ex snabba banreparationer och minröjning av leder så uppnår angriparen dock bara en fördröjningseffekt. Likaså så kan inte en motståndare, lika lite som vi, hålla stora mängder flygplan i luften under en längre tid. Våra flyg- och marinstridskrafter kan komma igen, om stödfunktionerna finns, och är rätt utformade.

Jag tänker här inte gå in på olika typer av vilseledningsoperationer som t ex” pyromanmodellen”. Det är viktigt att vi inte öppnar upp för möjligheten att snabbt besätta ön medan ”brandkåren”, flyg och marin, är på en annan plats. Inte heller har jag diskuterat olika kuppvarianter vid inledningen av en kris. Beväpnade ”turister” som anlänt dagarna innan, ”nödlandande” civilt flygplan, stort fartyg som fått ”haveri” och löper in i en gotländsk hamn. Situationer som inte kan mötas med jaktrobotar, torpeder eller genom att förband skall skeppas till ön.

Det finns ingen enkel modell där man med något, eller några, enstaka system kan skapa ett rimligt starkt, avskräckande, försvar av Gotland – men det finns lösningar.

Lösningen

Det operativa problemet är: ön kan inte försvaras med bara markstridskrafter, det samtidigt som risken är stor att flyg- och marinstridskrafter kan ha problem att ingripa i tid (en angripare kommer göra sitt bästa att så är fallet), och att vissa system (ubåtarna) verkar bäst över en längre tidsperiod. Lösningen bör därför sökas i att försöka skapa en situation där en angripare tvingas till en så omfattande, och över tiden utsträckt, operation så att våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla den mycket stora potential som finns i systemen.

Tidigare, under det Kalla kriget, var detta inget större problem (allting är relativt). Vi räknade med att få en viss förvarning. Det krävdes omfattande förberedelser för att starta en så stor operation som det skulle behövts för att anfalla Sverige, även om vi inte heller då inte kunde bortse från kuppartade inledande insatser, men de hade en angripare varit tvungen att följa upp med stora förstärkningar genom luften och på havet. Vi hade därför ett mobiliseringssystem där vissa förband (ett tjugotal bataljoner, delar av KA mm) redan var gripbara redan inom 24 timmar, de övriga kvalificerade förbanden (brigaderna) inom senast 96 timmar.

För att organisera försvaret av Gotland rådde liknande tidsförhållanden. Flyget och marinen hade dessutom generellt sett högre beredskap än armén. Det skulle ha krävts stora resurser och lång tid att för att genomföra en operation i Sverige. Flyg- och marinstridskrafterna skulle därmed haft många möjligheter att komma till verkan.

Problemet idag är att det är de kuppartade insatserna som är det primära hotet – en angripare som snabbt vill kunna ”låna” begränsade delar av vårt territorium – inte den över tiden långdragna storinvasionen.

Här kan vi nu se konturerna av ett koncept för försvaret av Gotland. Om en angripare alltid, oberoende av hur överraskande ett angrepp genomförs, måste räkna med att möta kvalificerade markstridsförband på ön så tvingas han att sätta in tämligen stora resurser för att snabbt och med rimlig säkerhet kunna erövra ön. En luftlandsättnings- eller landstigningsoperation blir därmed så omfattande och så tidskrävande att våra marin- och flygstridskrafter kan komma till verkan, även om de inledningsvis p g a angriparens motåtgärder haft svårigheter att utveckla full effekt.

En viktig bieffekt är att förberedelser för en så omfattande operation eventuellt också upptäcks. Det skulle ge oss tid för att sätta Försvarsmakten på ”krigsfot” – det tar ett antal dagar. Här spelar även snabbt gripbart eget luftvärn på ön en avgörande roll då det täcker upp de tidsperioder där flygstridskrafterna inte kan komma till verkan. Därmed bidrar de, förutom att de försvårar luftlandsättningar och attackföretag, också till att framtvinga en förbekämpning som ökar andra systems verkan, främst då flygstridskrafternas. Försvaret av Gotland är i alla avseenden en gemensam operation – det finns inga enkla patentlösningar där något enskilt system kan lösa problemet.

En intressant option, eller snarare ett viktigt komplement, till försvaret av Gotland skulle vara anskaffning av flygplansburna långräckviddiga attackvapen för bekämpning av markmål. Med sådana skulle man kunna minska effekterna av ”undanträngning”. Vapnen kan sättas in på mycket långa avstånd mot anläggningar som en angripare använder för sin styrketillväxt, t ex Visby flygplats och Slite. I en efterhandssituation skulle vi med sådana vapen också kunna påverka de system som en angripare grupperat på ön. Mot alla typer av vapen finns det dock motmedel, även mot dessa. Men det skulle framtvinga ytterligare ett varv i den för oss gynnsamma spiralen – angriparen måste tillföra ytterligare system till ön, operationen blir större, vi får längre tid och fler möjligheter att påverkaverka honom. Långräckviddiga markrobotar avfyrade från fastlandet skulle delvis fylla samma funktion.

Ett tänkesätt som jag ibland stött på, men som inte framförs offentligt av tämligen uppenbara skäl (gotlänningarna skulle tycka det är mindre roligt och det skulle kunna skapa tveksamheter avseende Sveriges vilja att försvara ön), är att resurser som placeras på Gotland är ”förlorade” och därmed inte finnas tillgängliga för att försvara fastlandet. Förutom att det är en moraliskt förkastlig ståndpunkt så har den också mist all relevans i dagens strategiska läge, vilket borde ha framgått av mina tidigare resonemang.

 

Avslutning

Sammantaget så innebär dagens situation att försvaret av Gotland borde vara en mycket högt prioriterad uppgift – en av de högst prioriterade. Försvarskonceptet bör utformas på ett sådant sätt att en angripare tvingas sätta in stora resurser, och att ön inte kan tas snabbt i ett tidigt skede av en kris eller konflikt. Det som framtvingar en stor resursinsats hos en angripare är att han kan förvänta sig motstånd på ön – kvalificerade markstridsförband. De utgör samtidigt ett trovärdigt kuppförsvar. Finns där även långräckviddigt luftvärn och kustrobotar som måste elimineras blir kravet att ta ön nästan tvingande, om han planerar en operation mot fastlandet. Genom att angriparen tvingas att genomföra en större och över tiden utsträckt operation skapas möjligheterna att utnyttja den höga effekt som våra flyg- och marinstridskrafter kan utveckla.

Är vårt totala koncept trovärdigt kanske vi också kan uppnå det som måste vara det övergripande målet, avskräcka från ett angrepp. Hur mycket resurser kan han i slutändan avdela – vi har eventuellt höjt tröskeln till en nivå där han avstår.

Försvaret av Gotland är en gemensam uppgift för alla delar av Försvarsmakten där de olika systemen förstärker varandras möjligheter att verka. Banreparationstjänsten på Ärna, minröjningsförmågan i Hårsfjärden, likaväl som luftvärnskompaniet som mobiliserar inom ett fåtal timmar i Hemse är delar av försvaret av Gotland. Att avstå från en eller flera komponenter i detta ”system av system” innebär att effekten i alla delsystem nedgår.

För den som vill läsa om hur ett försvarskoncept för Gotland skulle kunna se ut mer i detalj se: http://kkrva.se/gotland-ibland-kravs-speciella-losningar/

 KN                                                             

Lysande framträdande av försvarsministern vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdag 3 dec)

 

Snabbreferat av försvarsminister Peter Hultqvist anförande vid Kungl. Krigsvetenskapsakademiens sammankomst i kväll (onsdagen den 3 december).

Detta är endast några snabbt nedkastade anteckningar. Ursäkta mindre lyckad struktur, dålig grammatik, eventuella oklarheter etc.

Försvarsministern var utomordentligt tydlig att det ryska agerandet i Ukraina var helt oacceptabelt och farligt. Den nya dimension det tillfört den säkerhetspolitiska bilden var klart oroande. Det förstärks av den oro som de baltiska länderna idag, med all rätt, känner. Detta i kombination med den pågående kraftiga ryska upprustningen måste leda till åtgärder även hos oss.

Möjligheterna att stödja de baltiska staterna och samverkan med våra nordiska grannar måste utvecklas. T ex borde de baltiska länderna knytas närmare till Nordefco. Angående Finland (och Norge) såg han stora möjligheter till ett fördjupat samarbete, han pekade på den gemensamma flygövningsverksamhet som redan pågår. Det borde kunna utvecklas även till andra områden. Det var såväl av övningsmässig som operativ betydelse. Nordisk samverkan är inte alltid enkel, det går upp och ner, dock den senaste tidens utveckling hade klart ökat motivationen att nå resultat.

Hoten var inte bara rent militära. ”Påverkansoperationer” var ett hot som måste tas på djupaste allvar, och medel och metoder måste utvecklas för att möta sådana hot.

Arbetet med vårens inriktningsproposition skulle ha försvarsberednings betänkande som utgångspunkt. Dock gav ministern intrycket att det borde vara utgångspunkten för ytterligare åtgärder, mer om det nedan. Att det kommer att bli ett extraval till våren borde inte påverka propositionsarbetet.

Försvarsministern hymlade inte med de problem som fanns och pekade på områden som bristande personaluppfyllnad, ”materielberget” och underhåll av befintlig materiel.  Han kopplade detta till att basorganisationen måste fungera för att få en fungerande helhet.

När det gällde konkreta åtgärder i Sverige nämnde han bl a:

–          Gotlandsproblematiken är inte löst, visserligen genomförs fler övningar, frambasering av incidentberedskap etc. Det var bra, men det krävs nog ytterligare åtgärder (han framhöll Gotland som ett ämne som hans baltiska kollegor alltid tog upp vid gemensamma möten).

–          Beredskapen i närtid måste ökas, främsta medlen där var ökad övningsverksamhet och förstärkt incidentberedskap. Det senare gällde framförallt marin- och flygstridskrafterna.

–          På personalsidan lyfte han fram problemet med att alltför många GSSK slutade i förtid, vilket gav bristande stabilitet i organisationen. Här övervägs olika åtgärder, han vill återkomma i frågan, men det måste åtgärdas. Avseende GSST pekade han på rekryteringsproblemen och att det inte är acceptabelt med att vänta till 2023 med att få organisationen uppfylld och övad. Här måste sannolikt åtgärder vidtas för att kunna öva även tidigare värnpliktig personal – repetitionsövningar. Exakta modellen måste övervägas närmare.

–          Ministern ställde sig också tvekande till att dagens numerär är tillräcklig. Nämnde i detta sammanhang Norge, Danmark och Estland som länder vilka man bör titta på för eventuella kombinationer av värnplikt och stående förband. Framhävde också att Försvarsmakten är en del av ”samhällsbygget” får inte vara en egen liten ö skild från samhället i övrigt. Dessutom motivation, känslan att bidra och att man löser en viktig uppgift, minst lika viktig som modern materiel.

Kommentar: när ministern framförde dessa sina tankar på en tänkbar utveckling (han bestämmer inte alltid själv, det finns ju även andra parter inblandade) så var hans entusiasm påtaglig – intrycket är att han verkligen han vill få ordning på organisationen och öka dess operativa förmåga.

Ministern pekade också på den centrala roll som internationell samverkan har i svensk säkerhetspolitik. ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” är en död princip. Svensk säkerhet bygger på solidaritet. FN är ett viktigt instrument, men har sina klara begränsningar. EU, PfP och nordisk/baltiskt samarbete, men inte minst den transatlantiska länken är grundläggande för vår säkerhet. Samarbetet med Nato ska utvecklas. Host Nation Support kommer vara en viktig komponent tillsamman med Enhanced Opportunity Program ”Guldkortet” som skall utnyttjas för att öka samverkansförmågan med alliansen och för att bygga kompetens. Förband kommer att avdelas till NRF. NATO-medlemskap är inte aktuellt.

Även hotet från IS(IS)n ämndes. Sverige kommer där bidra till att denna organisation kan bekämpas. Beklagligt att Ryssland försvårar för FN att agera. Dock EU, stöd till Irak och fördjupad dialog med Turkiet kan vara några medel.

Kommentar: Referatet är lite tamt jämfört med framförandet, men de applåder han fick från en hårdflörtad, luttrad, församling som genom åren hört det mesta och sett det mesta var de starkaste jag hört på länge, mycket länge. Ingen tvivlade på hans vilja att ta tag i problemen.

KN

Asian Security, Xiangshan Forum – Broader Views and Other Perspectives

 

November 20-22 I participated in the Xiangshan Forum in Beijing, and would like to share a few impressions and reflections. The conference gave a good overview of how today’s security challenges are perceived in Asia. Among the speakers there were; eight defence ministers and seven Chiefs of Defence (or equivalent). In addition to these, there was a large number of international experts. Altogether representing more than forty countries. I had the privilege to moderate one of the panel discussions.


The speeches and discussions were at several occasions remarkably open and direct.

The strongest impression that remains with me (as a European) is that the crisis in Ukraine, and Russia’s ambitions to regain its status as an international heavyweight, were hardly mentioned at all. From an Asian perspective there are several other problems, far more serious. Furthermore, several of the delegates showed a surprisingly (from a European perspective) understanding attitude toward the way Russia is acting: “Isn’t Crimea really a part of Russia, there are mostly Russians living there – are there not?” This undeniably brings thoughts about how isolated, or perhaps not, Russia is from a global perspective. In this context one cannot ignore that Asia contributes to some 50% of the world’s GDP. Europe (and the US) are no longer the centre of universe.

One area where the Asian countries and “the West” however do seem to have a strong common interest is the fight against terrorism. A recurrent mantra in many of the speeches was the threat from “extremism, terrorism, and separatism”. The interpretation of these words were in many cases quite diverging, but my impression is that IS, Al Qaida and other similar organisations are considered as serious threats in many Asian countries.

Future developments in Afghanistan are therefore a major source of worry. Although several countries, including China, would like to see a reduced US presence in Asia, there is a certain ambivalence to this question. Who will now stop Afghanistan from becoming a base for extreme Islamic movements? This makes it probable that SCO (Shanghai Co-operation Organisation – China, Russia, Kazakhstan, Kirgizstan, Tajikistan, and Uzbekistan) will play a larger role as a security policy instrument in the future, compared to the relatively unclear role it has had so far. This in particular when it comes to fighting “extremism, terrorism, and separatism”.

The biggest international challenges when it comes to security in East Asia, and which was also mentioned by most speakers, are the territorial conflicts at sea. First and foremost in the South China Sea, where China, Viet Nam, the Philippines, and Brunei, among others, have overlapping demands.

There are also different interpretations regarding “freedom of navigation” within exclusive economic zones (EEZ). China and the US have very diverging views on this. China claims that there should be restrictions when it comes to military activities, while the US claims that there should be an unlimited right for anyone to carry out for example military exercises in international waters. There have been several incidents at sea as well as in the air where both parties have claimed that their interpretation should prevail.

Another territorial conflict which might lead to armed clashes is the dispute between Japan and China regarding the Senkaku/Diaoyu islands.

It was obvious during the conference that all countries that are involved, one way or another, directly or indirectly (e.g. Singapore), are seriously concerned about the possible consequences of these disputes.

The smaller (everything being relative) Asian countries have ended up in a difficult dilemma. None of them can alone balance China’s growing political, military, and economic power. They are therefore interested in a continued strong presence by the US in South East Asia. Their military cooperation with the US has in many cases increased during the past few years. This is the case for example of the Philippines, Japan, and Singapore.

It is unlikely that they, even together, could create a counterweight against China without the direct support of the US, mainly due to historical reasons. The relationship between the two strongest economies (apart from China), namely Japan and South Korea, is still infected due to Japan’s behavior in Korea during the Second World War.

Although some Asian countries see China as a threat, they nevertheless see cooperation with China, and with each other, as the key to their economic development. When it comes to manufacturing, East Asia is more integrated today than the EU. To further complicate matters, there is a common pride, which they share with China, in being the part of the world which leads the development of the global economy and having broken free from Western dominance. These two last factors should not be neglected, when Europe considers (and most certainly overestimates) its influence on world affairs.

In spite of all the problems and risks which were debated during the conference, there is also a clear will to find constructive solutions. In addition to increased transparency and dialogue, two things were particularly in demand: developed structures for conflict resolution and crisis management, and also confidence building measures. Contrary to Europe, where different mechanisms were developed during the Cold War to reduce the risk of an armed conflict: OSCE, the CFE-treaty, inspections of each other’s military activities etc., there is little of this in Asia.

There are however challenges to overcome. Several countries find it difficult to accept the concept of for example intrusive inspections on each other’s territory. In addition to this, both the US and China wish to limit the other’s influence, which also makes it difficult to build functioning structures for crisis management. However, as stated by Singapore’s defence minister: “I think it is fully possible, but instead of aiming at conceptual solutions, let’s do what is practically feasible”.

Some speakers also pointed out the future responsibility of the Asian countries for global security. Today, it is mainly the US that guarantees the security of world shipping. In line with the diminishing dependency by the US on energy from the Middle East, its presence in the Indian Ocean will probably diminish as well. This will increase risks for China and Japan as well as for many other Asian countries, in need of Middle Eastern oil. No solutions were suggested, but thoughts of potential consequences were many: what would India think about a strong Chinese presence in the Indian Ocean; the smaller Asian countries would become more dependent on Chinese benevolence; what will the countries in the Middle East think about Asian military presence in their immediate proximity; does China and/or other Asian countries want to take on the role as “world police, or might this be a common interest which could lead to increased collaboration and trust between the East Asian countries?

Finally, an optimistic assessment made by several speakers. Natural disasters such as Aceh and the earthquake in Sichuan, as well as the search mission for the MH370 flight, led to an, in many cases, spontaneous and improvised collaboration between military and civil authorities from many countries, including the US. It showed that there are areas in which there is a will, and an ability to cooperate also with military assets. These are hopefully important, although small, steps, through which tensions in the region can be reduced.

On the whole, an extraordinarily interesting and well-arranged conference, and to a certain extent necessary reminder that the world is larger than Europe.  

 KN

En kritisk granskning av artikeln ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato”

 

Ambassadörerna Bergqvists och Nybergs artikel ”Finland och Sverige bör stanna utanför Nato” på Brännpunkt i SvD den 23 november är ett mycket bra exempel på hur man genom en skickligt tillrättalagd beskrivning av verkligheten skapar förutsättningar för den egna argumentationen.

Artikeln http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/fd-ambassadorer-finland-och-sverige-bor-stanna-utanfor-nato_4128043.svd  kan med fördel läsas innan man fortsätter med resten av texten nedan.

Resonemangen i artikeln bygger i grunden på tre påståenden, två tydliga och ett implicit: en Nato-anslutning skulle innebära en förändring i en under mycket lång tid etablerad linje i ländernas utrikes och säkerhetspolitik; Sveriges och Finlands strategiska läge har förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria; nuvarande samarbete med Nato är fullt tillräckligt för att snabbt kunna få hjälp om så skulle behövas.

Inget av dessa påståenden tål en närmare granskning, men anknyter tillräckligt mycket till en normal tidningsläsares verklighetsbild för att de skall framstå som rimliga utgångspunkter för vidare resonemang.

Till detta läggs argumentet att behovet av en folkomröstning skulle vara ett skäl för att inte ansöka om ett Natomedlemskap.

Påståendet att en Nato-anslutning skulle var ett brott mot en 200-årig utrikespolitisk linje är ett sätt att antyda att vi även idag grundar vår utrikes- och säkerhetspolitik på samma principer som under det Kalla kriget, och tidigare. Så är inte fallet.

Den ”neutralistiska” linjen i svensk utrikespolitik bröts definitivt den 1 januari 1995 när både Sverige och Finland blev medlemmar i EU och därmed och också åtog sig att solidariskt stödja andra EU-medlemmar om de skulle bli utsatta för utsatta för angrepp.

För svensk del förstärktes detta åtagande ytterligare genom vår ensidiga Solidaritetsförklaring år 2009 där regering och riksdag deklarerade att vi var beredda att, om så behövdes, även med militära medel hjälpa våra nordiska grannar och andra EU-medlemmar. Det senare måste rimligtvis också inkludera, eller kanske t o m primärt avse våra baltiska grannar. Dessutom angavs i deklarationen att vi förutsatte att andra skulle bistå oss vid behov.

Linjen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig är död sedan länge. Tvärtom så är det ömsesidig solidaritet som idag är grunden för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.

Då det förhåller sig precis som artikelförfattarna säger ”det gäller att bygga ett långsiktigt förtroende för utrikespolitiken” så borde slutsatsen (i motsats till författarnas) vara att vi bör göra allt för att den nu gällande, solidariska, linjen skall bli så trovärdig som möjligt. Där skulle ett Natomedlemskap utgöra ett starkt bidrag till att visa att vi tar tanken på ömsesidig solidaritet på allvar, och att vi inte vinglar i vår utrikes- och säkerhetspolitik. Än mindre borde vi antyda att vi egentligen aldrig övergivit den ”neutralistiska” linje som gällde tidigare.

En annan tolkning skulle kunna vara att författarna i grunden anser att EU-medlemskapet var ett misstag.

Det andra påståendet att Sveriges och Finlands strategiska position förbättrats genom att de baltiska staterna blivit fria kan för den läsare som inte till vardags funderar på strategi och militära operationer framstå som logiskt. De (baltiska staterna) bildar ju en ”buffert” på andra sidan Östersjön och är dessutom medlemmar i Nato. Alltså har Sverige fått en ”skyddsmur” mellan sig och Ryssland. Ett eventuellt hot från Ryssland har därför minskat jämfört med tidigare. I själva verket råder det motsatta förhållandet.

Under det Kalla kriget hade Nato visserligen ett intresse av att kunna utnyttja svenskt territorium, främst luftrum, för att kunna anfalla mål i Baltikum och centrala Ryssland. Dock, den möjligheten var inte av avgörande militärstrategisk betydelse. Var det för svårt eller farligt kunde man avstå från att genomföra sådana (flyg)anfall via svenskt luftrum. I händelse av en konflikt idag så är Nato däremot helt beroende av att kunna utnyttja svenskt territorium, i luften, på havet och eventuellt på marken, för att effektivt kunna försvara sina alliansmedlemmar i Baltikum. Från att tidigare ha varit en ”bra till att ha” option har den blivit ett måste.

Det inser ryska planerare också. Ur rysk synvinkel har det därför blivit avgörande att kunna hindra Nato att utnyttja svenskt territorium i händelse av att man planerar operationer i Baltikum. Att Sverige med vapenmakt skulle försöka hindra Nato (och Sveriges europeiska allierade) att utnyttja svenskt territorium är det nog knappast någon i Ryssland som räknar med. Speciellt inte som det är väl känt att vi redan under ”neutralitetseran” hade ett långtgående samarbete med Nato. Det är heller knappast sannolikt att en svensk regering skulle överväga, ens i sina vildaste fantasier, att med vapenmakt försöka hindra Nato att använda svenskt territorium. Det skulle innebära att man ställde sig på Rysslands sida i händelse av en rysk aggression mot Baltikum.

Sammantaget, både Nato och Ryssland har idag ett avsevärt större intresse av att utnyttja, respektive hindra den andre, att utnyttja svenskt territorium än vad som var fallet under det Kalla kriget. Sverige har för rysk del, från att ha varit ett eventuellt mål vid en konflikt i vårt närområde, förvandlats till ett förstahandsmål. Ur svensk synvinkel innebär därför de Baltiska Staternas frigörelse i själva verket att Sverige hamnat i en än mer utsatt position. Det stärker också skälen för att gå med i Nato. Inte tvärtom, som artikelförfattarna hävdar.

Den tredje grundstenen i författarnas resonemang, att vi vid behov snabbt skulle kunna få hjälp om så behövs, skapar de genom att referera till den av andra (inte bara Natoanhängare) emellanåt framförda åsikten att skillnaden mellan att vara med i Partnership for Peace (PfP) och ett medlemskap ändå är så liten att en alliansanslutning inte skulle innebära någon större skillnad.

På det sättet skapar de implicit en bild av att Sverige kan få effektiv hjälp även om vi inte är medlemmar, och att alla nödvändiga förberedelser är gjorda eller kan göras inom ramen för PfP. Denna bild förstärks genom att de pekar på optionen att vid en kris ansöka om medlemskap.
Här kan det vara så att författarna menar att ”Natokortet” kan ha ett värde som politiskt instrument i en spänd situation, men då är det värt att hålla i minnet kortets ”avskräckningsförmåga” i grunden bygger på att det ökar Natos och Sveriges gemensamma militära förmåga. Den effekten uppnås inte med undertecknandet av ett dokument. Allra minst i en akut situation.

För den som haft anledning att titta närmare på behovet av förberedelser i form av planering, samordning mellan flera länder, skapa ändamålsenliga ledningsstrukturer, bygga en fungerande logistikorganisation, utveckla lämplig infrastruktur mm, så är det uppenbart att skillnaden mellan partnerskap och medlemskap är himmelsvid. Det är inget som kan improviseras fram med kort varsel.

Artikelförfattarnas resonemang om att en folkomröstning som slutar i ett nej till ett medlemskap skulle kunna försämra Sveriges och Finlands säkerhetspolitiska situation är i mina ögon viktigt och bör beaktas. Dock, det är inget argument mot ett medlemskap, utan visar snarare på behovet av en faktabaserad debatt och politisk opinionsbildning.

 

KN

Säkerhetspolitiska utmaningar – Vidgade vyer och andra perspektiv

 

Jag är just tillbaka från en säkerhetspolitisk konferens i Kina och vill här förmedla några intryck och reflektioner. Konferensen gav sannolikt en ganska god bild av hur man i Asien ser på dagens säkerhetspolitiska utmaningar. Talarna var antagligen representativa för sina länders syn; åtta försvarsministrar och sju ÖB:ar (eller motsvarande).  Därutöver deltog en uppsjö av internationella säkerhetspolitiska experter. Jag hade förmånen att vara moderator vid en av paneldiskussionerna.

Föredragen och diskussionerna var vid åtskilliga tillfällen påtagligt ”raka”.

Den för mig kanske starkaste aha-upplevelsen var att Ukrainakrisen och Rysslands stormaktsambitioner knappt nämndes överhuvudtaget. Ur ett asiatiskt perspektiv finns det åtskilliga andra problem som är avsevärt allvarligare. Dessutom, vid samtal med flera av delegaterna så var förståelsen för det ryska agerandet i Ukraina förvånansvärt stor ”Krim är väl egentligen en del av Ryssland, de bor ju mest ryssar där – eller hur?” Det väcker onekligen tankar om hur isolerat, ekonomiskt och politiskt, Ryssland är, eller kanske inte är, i ett globalt perspektiv. Det går här inte att bortse ifrån att nästa år kommer Asien stå för ca 50 % av världens BNP.  Europa (och USA) är inte längre centrum i världsalltet.

Ett område där de asiatiska länderna och ”väst” däremot tycks ha ett starkt gemensamt intresse är kampen mot terrorism. Ett mantra som återkom i många av talen var hotet från ”extremism, terrorism och separatism”. Tolkningen är här i många fall ganska vid. Men intrycket är att IS, Al Qaida och liknande organisationer ses som ett speciellt allvarligt hot. I Malaysia, Indonesien och de centralasiatiska länderna är huvuddelen av befolkningen muslimer, där ses hotet som mycket påtagligt. Den framtida utvecklingen i Afghanistan är därför ett stort bekymmer. Trots att flera länder, kanske främst Kina, skulle vilja se en minskad amerikansk närvaro i Asien så finns det här en viss ambivalens. Vem skall nu hindra Afghanistan att bli ett basområde för extrema muslimska rörelser?  Mycket tyder på att SCO (Shanghai Co-operation Organisation – Kina, Ryssland, Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, och Uzbekistan) från att ha haft en ganska diffus inriktning kommer att spela en allt större roll som säkerhetspolitiskt instrument. Framförallt då kopplat till bekämpning av ”extremism, terrorism och separatism”.

De allra största mellanstatliga säkerhetspolitiska utmaningarna i Ostasien, som de flesta talarna också pekade på, är de territoriella konflikterna till havs. Främst då Sydkinesiska sjön där bl a Kina, Vietnam, Filippinerna och Brunei har överlappande krav. Kopplat till detta finns också olika tolkningar om hur ”freedom of navigation” inom de olika ländernas ekonomiska zoner (200 sjömil) ska tolkas. Här finns mycket tydliga åsiktsskillnader mellan Kina och USA. Kina hävdar att det här bör finnas restriktioner bl a vad avser militär verksamhet medan USA hävdar att man har rätt att utan begränsningar t ex bedriva övningar på internationellt vatten. Det har förekommit flera incidenter såväl till sjöss som i luften där båda parter hävdat sin tolkning. Ytterligare en territoriell konflikt med potential att leda till väpnade aktioner är tvisten mellan Japan och Kina om överhögheten över Senkaku/Diaoyu-öarna. Det är uppenbart att alla länder som på ett eller annat sätt är berörda, inte bara direkt men även indirekt, t ex Singapore, är allvarligt oroade över vad dessa territoriella och havsrättsliga konflikter eventuellt kan få för konsekvenser.

De mindre (allting är relativt) asiatiska länderna har hamnat i ett svårlöst dilemma. Inget av dem kan enskilt balansera Kinas växande politiska, militära och ekonomiska makt. De ser därför gärna att USA har en fortsatt stark närvaro i Sydostasien. Deras militära samarbeten med USA har i många fall stärkts de senaste åren. Det gäller bl a Filippinerna, Japan och Singapore. Att de gemensamt, utan USA:s direkta stöd, skulle kunna bilda en motvikt mot Kina är osannolikt, bl a av historiska skäl. Förhållandet mellan de två starkaste ekonomierna i området (förutom Kina) Japan och Sydkorea är fortfarande mycket infekterat på grund av Japans uppträdande i Korea under det andra världskriget. Samtidigt som de mindre länderna upplever ett hot från Kina så är det också helt klart att man ser samarbete med Kina, och med varandra, som helt avgörande för sin ekonomiska utveckling. När det gäller att producera varor är ekonomierna i Ostasien idag mer integrerade än de inom EU.  För att ytterligare komplicera bilden finns det en gemensam stolthet, vilken man delar med Kina, att vara den del av världen som leder den globala ekonomiska utvecklingen, och också över att man frigjort sig från ”västs” pekpinnar och dominans. Den sista faktorn bör inte negligeras när vi i Sverige och Europa funderar på (och sannolikt överskattar) vårt inflytande i internationella sammanhang.

Trots alla problem och risker som togs upp vid konferensen finns det också en klar vilja att hitta konstruktiva lösningar. Förutom ökad transparens och utökade dialoger efterlyste man framförallt två saker; utvecklade konfliktlösningsstrukturer och förtroendeskapande åtgärder. Till skillnad från Europa där det under det Kalla kriget växte fram olika mekanismer för att minska riskerna för krig; OSCE, CFE-avtal, inspektioner av varandras övningar mm, finns det väldigt lite av sådant i Asien. Här finns det dock flera problem att övervinna. Tanken på t ex inspektioner av varandras militära verksamhet och kontroll av antalet vapensystem av någon sort i ett givet område är mycket främmande för flera av länderna. Både USA och Kina vill dessutom gärna begränsa den andres inflytande vilket också försvårar möjligheterna att bygga fungerande krishanteringsstrukturer. Dock, som Singapores försvarsminister sa ”jag tror det är fullt möjligt, men istället för att satsa på konceptuella lösningar låt oss istället göra det som är praktiskt möjligt vid varje tillfälle”.

Några talare pekade också på de asiatiska ländernas framtida ansvar för global säkerhet. Idag är det i huvudsak USA som garanterar säkerheten för världens sjöfart. Efterhand som USA:s beroende av energi från Mellanöstern minskar kommer sannolikt den amerikanska militära närvaron i Indiska Oceanen också att minska. Det kommer innebära risker för såväl Kina, Japan och många andra asiatiska länder med deras stora beroende av olja och gas från Mellanöstern. Det gavs inga lösningar, men tankarna på eventuella konsekvenser var flera; vad kommer Indien tycka om en stark kinesisk närvaro i Indiska Oceanen, de mindre asiatiska länderna blir än mer beroende av kinesisk välvilja, vad kommer länderna i Mellanöstern tycka om asiatisk militär närvaro i sitt omedelbara närområde, vill Kina och/eller andra asiatiska stater ta på sig rollen som ”världspolis”, eller är det ett gemensamt intresse som kan leda till utökad samverkan och större förtroende mellan länderna i Ostasien?

Slutligen en optimistisk bedömning som också framfördes av flera talare. Naturkatastrofer som: Aceh, jordbävningen i Sichuan och inte minst sökandet efter det försvunna flygplanet MH 370 ledde till en långt gången och i flera avseenden spontan samverkan mellan militära och civila myndigheter från många länder och där USA också var delaktigt. Det visade att det finns områden inom vilka man vill och kan samverka med militära resurser, det är ett hoppingivande första, litet, steg för att minska spänningarna i regionen.

Sammantaget en utomordentligt intressant konferens, och en nyttig påminnelse om att världen är större än Europa.

 

 KN

En hyllning till alla försvarsbloggare (och twittrare)

Efter att ha haft anledning att på nytt läsa delar av den tidigare arméchefens, Carl August Ehrensvärds, memoarer I rikets tjänst där han beskriver hur han och andra i ett för försvaret katastrofalt läge på 1930-talet försökte, och också lyckades, skapa debatt om försvarets inriktning och utformning, slås jag av likheterna med idag. Medlen är annorlunda, men då som nu är det människorna och deras engagemang som är avgörande.

Dagens försvarsbloggare är värdiga arvtagare till de officerare som på tjugo- och trettiotalen, trots kraftig motvind, vände försvarsdebatten i en positiv riktning, och därmed på ett avgörande sätt bidrog till att stärka Sveriges försvar inför de utmaningar som andra världskriget innebar.

Dåtidens officerare hade inget internet. På initiativ av den framtida överbefälhavaren Helge Jung startades 1927 tidningen Ny Militär Tidskrift för att få ett forum att diskutera försvarsfrågor. Bland medarbetarna fanns Carl August Ehrensvärd framtida arméchef och Axel Rappe med tiden militärområdesbefälhavare, för att nämna två av de mest kända. Huvuddelen av tidningens innehåll var artiklar skrivna av officerare vid olika förband, skolor och staber.

Under ledning av Helge Jung utgavs 1930  också boken Antingen-Eller,där bland andra Rudolf Kolmodin senare kustartilleriinspektör och Axel Ljungdal med tiden flygvapenchef fanns bland medförfattarna. Den väckte stor debatt.

Utöver att ge ut egna skrifter arbetade man också aktivt med att få in artiklar i olika tidningar och att hålla föredrag, för att på så vis sprida kunskap om försvaret och Sveriges säkerhetspolitiska läge. Ehrensvärd fann till och med tid för att vara SvD militäre medarbetare, samtidigt som han hade en betungade befattning i arméstaben. Det kan noteras att huvuddelen av de som deltog i och drev debatten vid den här tiden var kaptener, majorer och överstelöjtnanter.

Att det inte alltid var så lätt framgår av följande citat ur Ehrensvärds memoarer I rikets tjänst. ”Naturligtvis klandrades en tidskrift av denna art, inte minst av äldre officerare, som förfasade sig över dess stundom fräna ton. I somliga tidningar skrevs det om ”politiserande officerare”. Då som nu fanns det övertygade demokrater, som ansåg att det var inkorrekt att sakkunskapens företrädare yttrade sig i försvarsdebatten”.

Dock, Richard Sandler, socialdemokratisk utrikesminister under huvuddelen av trettiotalet sa vid en konferens vid andra världskrigets slut. ”Hur skulle det ha gått om försvarets män hade givit tappt inför försvarsbeslutet 1925 och inte oförtrutet manat och kämpat för försvarets återuppbyggnad”.

Tanken att officerare skulle delta i och påverka debatten dog inte ut med dem som verkade på trettiotalet. Från min egen tid i arméstaben på 1980-talet minns jag de kraftfulla uppmaningarna från dåvarande arméstabschefen, generalmajor Christer Larsson, att vi yngre skulle skriva insändare, artiklar och hålla föredrag, allt för att sprida kunskap om försvaret. ”Vilka kan bättre än ni tala om hur saker och ting hänger ihop, vad som krävs och hur försvarsmakten bör utvecklas. Ni jobbar ju med frågorna dagligen. Det är ni som är experterna”.

Dagens bloggar är i mångt och mycket gårdagens insändar- och debattsidor. Men med mycket större möjligheter. Fler kan komma till tals, man är inte i händerna på debatt- eller insändarredaktörer, informationen når ut snabbare och kan spridas på större bredd. Även mer omfattande publikationer når ut via webben. Vilken spridning hade  Johan Wiktorins ”bloggbok” Korridoren till Kaliningrad fått om den bara sålts i bokhandeln?

Nedbantade tidningsredaktioner klarar idag inte av att hålla sig ajour med utvecklingen inom alla samhällsområden, allra minst försvaret. Nätet, och därmed bloggarna, har blivit en viktig informationskälla för journalister. Dessutom, alla typer av media, i alla hörn av landet, kan nu vara med i debatten tack vare möjligheterna att enkelt hitta god information. Marinens framtid diskuteras nu inte bara i Blekinge Läns Tidning. Inte heller är flygets utveckling något som mest kommenteras i Östgöta Correspondenten.

Försvarsbloggarnas bidrag de senaste åren till att skapa en såväl bred som djup försvarsdebatt och deras påverkan på den allmänna opinionen och våra politiker kan inte överskattas. Helt i paritet med vad, de idag nästan helgonförklarade, eldsjälarna åstadkom under tjugo- och trettiotalen. Även denna gång grundat på kunskap, ihärdighet och mod att ha en egen åsikt.

Det är ingen tillfällighet att majoren Carl Bergqvist (”Wiseman”) och örlogskaptenen Niklas Wiklund (”Skipper”) nyligen belönades av de två akademier som har till uppgift att se på frågor rörande rikets säkerhet, Kungl Krigsvetenskapsakademien och Kungl Örlogsmannasällskapet. Se gärna http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

Mycket riktigt har åtskilliga försvarsbloggare, precis som deras föregångare, också blivit de som traditionella medier nu vänder sig till för att få kommentarer och synpunkter på utvecklingen och på vad som borde göras i en osäker omvärld. Det är ett högt betyg.

Nu är bloggarna inte ensamma om att på nätet skapa en bred och bra försvarsdebatt. Det är och har alltid varit svårt att sprida information, intresserade måste ju också hitta och läsa vad som skrivs och sägs. Twittrarna gör här en stor insats, inte bara genom att föra ut bloggarnas inlägg till en bredare krets men också med sina kommentarer och ibland kritiska synpunkter. Fel rättas till, nya tankar tillförs, åsikter bryts – debatten blir bättre. Twittrarnas andra stora bidrag är att de kompletterar den svenska debatten med att ofta följa och hänvisa till utländska källor. Det tillför ytterligare kunskap. Vi har nog aldrig haft en så bred och initierad försvarsdebatt som idag.

Jag tror att Jung, Ehrensvärd, Ljungdahl och många andra som var med på den tiden skulle nicka gillande.

KN

P.S. Försvarsdebatten tar aldrig slut. Vi står inför ett försvarsbeslut våren 2015. Det skall sedan omsättas till verklighet. Omvärlden förändras. Behovet av en initierad debatt har varit, är och kommer att vara stor. Möjligheterna för den enskilde att göra sin röst hörd har aldrig varit bättre. Alla, de som är ”mitt i smeten”, de ”längst ut på linan” och utomstående som är intresserade av försvarsfrågor, har idag möjlighet att delta. Det är också skälen till att jag startade den här bloggen häromdagen.

Undervattenskränkningar varför? – Det kommer fler

Efter flera års stiltje var det i oktober åter dags för en underrättelse-/ubåtsjaktoperation i Stockholms skärgård. Som vanligt spekulerades det vilt i media varför någon (Ryssland) skulle vilja genomföra en sådan operation. Var det; krigsförberedelser, ilandsättande av ”operatörer”, avskräcka Sverige från att gå med i Nato, plus ytterligare andra skäl. Den vanliga gruppen av rysslandsapologeter och skeptiker gav luft åt sina åsikter; Marinen jagade spöken, om det ändå var något så kom det säkert från Nato, det var djur eller fiskstim, det var något som Försvarsmakten iscensatte för att få högre anslag etc.

Det blev lite väl mycket av att försöka hitta en förklaring till, eller att bortförklara, just den här enskilda incidenten. Hur den eventuellt bara var en liten komponent in i en större bild diskuterades sällan.

 Nu är det konstaterat att det verkligen var en kränkning, men även i Försvarsmaktens rapport så är resonemangen tunna avseende motiven bakom kränkningen. I alla fall i de offentliggjorda delarna. Sätter man in denna händelse i ett vidare, även historiskt, sammanhang framstår dock motiven som tämligen klara.

Under det Kalla kriget genomförde Sovjetunionen systematiskt olika typer av ubåtsoperationer på svenskt territorium. Motiven var då enkla att se, med de ögon vi då använde för att betrakta problemet.

Vid den tiden försvarades Stockholms skärgård av tre kustartilleribrigader, med ett antal fasta installationer av olika slag: artilleri, sensorer för spaning både över och under vattnet och redan i fred utlagda mineringar. Därutöver hade brigaderna även rörliga resurser; artilleri, sensorer, minor, amfibieförband, bevakningsbåtar mm. Någon som övervägde att ta sig igenom det försvarssystemet hade alla skäl att redan i fredstid lokalisera var de olika komponenterna fanns och hur de uppträdde, och vidta förberedelser för att slå ut dem i händelse av krig.

För det andra, skärgården var då, och är idag, ett baseringsområde för den svenska flottan. Om det gick att försvåra dess operationer t ex genom att lägga ut minor i farleder, följa fartygen med utlagda sensorer, eller bekämpa fartygen med ilandsatta specialförband, så fanns det mycket att vinna i ett läge där den svenska flottan skulle kunna utgöra ett hot. Sådana åtgärder måste förberedas. En bonuseffekt, eller huvudeffekt, det beror på situationen, skulle vara att stora delar av den svenska utrikeshandeln skulle avstanna, med utomordentliga stora påfrestningar på vår försörjning som resultat.

För det tredje, Natos flottbaser i Östersjön var då, och är idag, mycket sårbara genom att de ligger på öppen kust. Basering i svenska skärgårdar skulle vara avsevärt säkrare, dessutom ligga närmare sannolika operationsområden. Något man planerade för. Det fanns alla skäl att försöka att hindra Nato från att kunna utnyttja den optionen, även här t ex med tidigt utlagda mineringar och sensorer.

För det fjärde, vid all militär planering så är det viktigt att känna till en motståndares beredskap och förmågor. Sådan faktorer kan bedömas genom att man nära följer övningar, eller vid behov provocerar motparten till att vidta åtgärder.

Endast en mycket försumlig planerare skulle bortse från de möjligheter som undervattensfarkoster gav att dolt, eller när så behövs genom ett provokativt uppträdande, uppnå flera av de ovanstående målen. Speciellt om man betänker de hydrografiska förhållandena i Östersjön som gör undervattensverksamhet mycket svår att upptäcka.

Det är därför tämligen förvånande, med hänsyn till de senaste årens säkerhetspolitiska utveckling i vårt närområde, att någon är förvånad över att vi på nytt jagar ubåtar i vår skärgård. Nato har ju åter blivit Rysslands huvudmotståndare. Sverige med sitt nära samarbete med alliansen och med sin Solidaritetsdeklaration betraktas idag, precis som tidigare, som en de facto medlem av Nato. Geografin är densamma. Ur rysk synvinkel så finns alla de tidigare motiven kvar för att genomföra operationer i svenska kustnära områden. Kanske än mer accentuerade genom Rysslands idag, jämfört med Kalla kriget, sämre geografiska utgångsläge i händelse av en konflikt.

Det leder till den obehagliga slutsatsen att det som skedde i oktober inte på något sätt är en enstaka händelse. Frågan som uppstår är då; varför har de då inte upptäckts och kraftfulla motåtgärder vidtagits? Svaret är enkelt. Kustartilleribrigaderna med sina fasta och rörliga system är avvecklade, bara ett litet fåtal komponenter finns kvar. Flottan har sedan Kalla krigets slut gått från ca trettio ytstridsfartyg till sju, antalet minjaktfartyg har minskat från ca tjugo till fem. Helikopterburen ubåtsjaktförmåga har helt avvecklats, och kommer eventuellt till delar att ha återskapats först framåt 2020.

Även om vissa av systemen är bättre idag än tidigare, 2400 kilometer kust är och förblir väldigt mycket. Det finns en gräns för långt kvalificerad teknik kan ersätta volym.

Idag, kanske mer än under det Kalla kriget, kan det finnas skäl att lägga till ett ytterligare motiv för den här typen av operationer – psykologisk krigföring. Om det är uppenbart att vi inte kan hindra en motståndare att uppträda på svenskt territorium så kan det skapa en underlägsenhetskänsla. Det kan leda till en överskattning av motståndaren som i sin tur leder till överdriven försiktighet eller en känsla av att ”det lönar sig ändå inte”. Risken finns också att man i rädsla för att provocera en som man uppfattar stark motståndare drabbas av ”självavskräckning” och inte vidtar möjliga motåtgärder innan det är försent – när det kanske inte längre är möjligt. Svensk oförmåga kan också påverka hur andra länder ser på oss. Kan vi och vill vi försvara oss?

Sammantaget: vi har varit utsatta för undervattenskränkningar tidigare, vi är det idag och väldigt lite talar för att vi inte kommer vara det imorgon också.