Författararkiv: Mikael Grev

Säk-haveriet måste leda till förbättring

Det historiska säk-haveri som #transportgate är, har och kommer att få återverkningar för myndigheter och privatpersoner under överskådlig tid. Den faktiska skadan beror på huruvida informationen är röjd. Men eftersom det inte går, eller kommer att gå, att fastställa detta, då icke säk-godkända har haft root-access och således kunnat sopa igen sina egna spår, så är det enda möjliga förhållningssättet att räkna informationen som röjd. Därav har skada – allvarlig sådan – skett, vilket troligtvis kommer att kosta miljarder att kompensera för.

Den stora frågan har blivit om statsministern fick reda på läckan i januari 2016 eller inte. Ygeman och Hultqvist visste nämligen om den då. Att detta har blivit den stora frågan är olyckligt, för den är tämligen ointressant. Varför? Jo, oavsett om de informerade statsministern eller inte vid denna tidpunkt så är vad som sedan händer i princip lika klandervärt och borde leda till liknande straff.

Det viktiga är att tunga spelare i regeringen visste om säk-läckan i januari 2016 utan att göra speciellt mycket mer än att försöka spela ner problemet, och lösa det lokalt, utan buller och bång. Givet storleken på läckan så var detta ett dåligt beslut, oavsett vem som gjorde det, statsministern, Ygeman eller Hultqvist. En mycket allvarlig potentiell läcka hanterades inte kraftfullt.

Det regeringen skulle gjort i januari 2016 var att omedelbart vidta åtgärder för att täta läckan eftersom man då inte visste om informationen var röjd redan eller om den skulle röjas i närtid. Notera att för varje dag som gick efter detta så ökar risken för att informationen i läckan röjs. Kosta vad det kosta vill, men läckan måste omedelbart tätas. Stäng ner systemen under en tid om nödvändigt för att markera allvaret.

Tätningen hade till exempel kunna åstadkommas genom att återföra ansvaret till Trafikverket som hade ansvaret och skötte driften bara månaden innan. Visst, det skulle kostat pengar (i miljonklassen, det vara bara 12 personer vad jag förstod), men det skulle kunna låta sig göras.

Jämför detta med kostnaderna nu för att hantera detta, som torde vara i miljardklassen. Det är svårt att så här utifrån hitta en snabb och möjlig lösning, men lita på att den finns oavsett vad nu anklagade hävdar. Det ligger så klart inte i deras intresse att påvisa vilka bra lösningar som fanns vid tidpunkten för upptäckt.

Det som nu istället hände vara att processen fortsatte, trots att SÄPO redan i november 2015 rekommenderade att outsourcingen omedelbart skulle upphöra.

Det är här den största skulden hamnar på regeringen, att den inte omedelbart följde SÄPO:s rekommendation, stoppade outsourcingen och därmed läckan. Spelet om vem som visste vad i regeringen är en chimär för att flytta fokus, från det begångna felet till vem som gjorde det, dolt i en gegga av hemliga minnesanteckningar som vägras lämnas ut av Löfven, medvetna stuprör och vem som formellt rapporterar till vem.

Faktum är att en lösning på #transportgate inte är klar förrän vid utgången 2017, två år efter att regeringen fått reda på den.

För att få stopp på denna typ av handlingsförlamning när det gäller rikets säkerhet är det viktigt att ansvar utkrävs av de inblandade. Detta är något man borde kunna enas om över partigränserna, det borde vara viktigare än ”spara min minister”, åtminstone för säkerhetsmedvetna. Att sannolikheten för brott minskar när straff och risk för upptäckt ökar torde vara ganska oomtvistat.

Det är här hela #transportgate trampar snett. Det har blivit ett spel där vissa håller på sitt parti, vissa vurmar för sin minister och vi andra på att brott inte ska löna sig. För många ser till sin lilla del och optimerar för den när detta helt enkelt är ett historiskt haveri som måste få leda till ordentliga straff för inblandade, så att risken för att det återupprepas minskar.

Statsministern har omplacerat Ygeman till en tung S-post, nästan på pin kiv. Han sparar Hultqvist i ett försök att slå en kil i Alliansen, som om detta är ett spel. Detta är inte att ta ansvar. Vi pratar om två ministrar som visste om hela denna läcka redan i januari 2016, utan att enligt regeringen berätta det för någon, inte ens inom säkerhetsrådet, där dessa frågor ska tas upp.

En historisk läcka som denna måste få kraftfulla återverkningar, även politiskt. Nu har det blivit ett spel, ett spel om vem som sitter på stolarna när media slutar spela. Tänk på detta när nu vurmar för er minister, att ni tillåter ansvariga politiker komma undan ett historiskt säk-haveri med några omplaceringar.

Säkpolare låter inte politiker komma undan med historiska säk-haverier.

Vänligen,
Mikael Grev


Innovation i företag

Innovation är en nytänkande idé som realiserats med ekonomisk vinst och som fyller ett behov. Det finns många idéer. Få blir innovationer, och ingen vet vilka idéer som kommer att bli innovationer.

Innovationer får man inte genom att kontakta de mest utbildande inom ett område för att starta upp en arbetsgrupp med mål att innovera och skapa ROI (Return On Investment) inom ett produktområde. Innovationsförmåga är något som måste genomsyra en organisation och kräver anpassningar och risktagningar på alla nivåer. Innovation passar dåligt i organisationer som leder på ekonomiska nyckeltal, som vill se svarta siffror i alla projekt och där det ofta pratas om att minimera risk. Innovationsvänliga organisationer satsar på tio lovande projekt och inser att förhoppningsvis en eller två kan ge tjugo gånger insatsen.

Att vara ett innovationsinriktat företag liknar i ekonomiska termer en högriskmodell. Som alltid när man satsar på hög risk så bör man sprida sina risker på flera projekt/aktier och förstå att det ger bättre avkastning på lång sikt. Kortsiktiga ekonomiska mål går stick i stäv med hög risk på samma sätt som kvartalsekonomi går stick i stäv med en innovationsinriktad företagsmodell. För den som ställer sig skeptisk till detta föreslår jag något av Charlie Munger, Warren Buffets investerare och partner, som är en stor tänkare på området risk och avkastning.

Innovera eller halka efter

Innovationförmåga är nödvändig för utvecklingsinriktade företag som vill bli eller förbli framgångsrika. Företag som innoverar under medel kommer att halka efter. Först märks detta på att kunderna blir frustrerade över för små framsteg. Sedan tappar man nya affärer till mindre men mer innovativa företag. Kärnan i verksamheten blir att vårda de kunder man har kvar, ofta andra stora svårrörliga företag eller organisationer.

Detta leder till rädsla att kunden ska lämna, och man blir kundstyrd. Fokus hamnar på kostnadsminskningar, omstruktureringar och allmän osthyvling av verksamhet. Under hela denna process väljer de mest innovativa medarbetarna att byta till mer innovationsvänliga företag, där de kan få utlopp för sin kompetens.

Många företag har viljan att bli mer innovativa. Men hur? Att vara ett innovativt företag kräver mycket av företagsstrukturen och förståelse hela vägen från ledning till enskilda arbetare. Ett innovativt arbetsklimat kräver mer än man kanske kan tro och är i bland svårt att kombinera med andra mål företaget kan ha.

En idé är inte en innovation

För att vara innovativ så måste hela kedjan från den kreativa process som leder till en idé till den färdiga innovationen vara på plats. Ett avbrott på vägen kommer att strypa innovationskraften. Innovationsprocessen är ett rör man stoppar in brainstormade idéer i ena änden och får ut färdiga innovationer i den andra, med avloppshål för massor av lovande men misslyckade idéer på vägen. En förstoppning trycker även bra idéer ut genom avloppshålen, något som drabbar många mogna företag.

Kreativitet vs innovationsförmåga

Idésprutor är bra. Men som en kollega sade till mig för ett tag sedan: “X har tio idéer i månaden, varav kanske en är bra. Problemet är att X inte har en aning om vilken som är bra och driver därför alla lika hårt.”

Det fångar en av de stora problemen med innovation, hur ska man som företag kunna veta vilka idéer som kan bli innovationer, vilka idéer man ska satsa på? Svaret är kanske något nedslående, det är nämligen jättesvårt, gränsande till omöjligt.

Draknästen

I ekonomiska termer kan man jämföra bedömandet av idéers möjlighet till ROI med bedömandet huruvida enskilda aktier kommer att göra en kortsiktig uppgång. Kort och gott, det är hart när omöjligt. “Draknästen”, där idéer bedöms av proffstyckare är samma chimär som day trading. Alla som hävdar sig kunna detta, över tid, borde i så fall vara stenrika.

Här lurar man sig ofta av så kallad availability heuristic, en logisk vinkelvolt som gör att vi ofta i minnet återkallar lyckade investeringar eftersom dessa syns i press och pratas om. Att bedöma om en idé kommer att lyckas är en mödosam process som innebär mycket mer än att bedöma själva idén, man måste titta på andra förutsättningar.

Varför är det då så svårt att veta on en idé kommer att lyckas? Anledningarna är många, här är några:

  • Idén är bara 10 % av vägen till en innovation. Genomförandet är den absolut största delen, och genomförandets effekt på idén är ofta svår att estimera.
  • Den idé som finns i innovatörens huvud kan inte enkelt föras över till dem som ska bedöma idéns innovationshöjd och möjlighet till ROI. Mycket förloras i kommunikationen och idén som bedöms är inte samma som den uttänkta. Idéskaparen har oftast mer kunskap inom området idén berör, vilket gör det än svårare för bedömaren att förstå innovationshöjden. En för teknisk presentation och bedömaren riskerar att inte förstå och en för övergripande och bedömaren riskerar att underskatta komplexiteten.
  • Idéutrymmet är begränsat. En peer-review av idéer riskerar, främst i förstoppade innovationsrör, att bedömas snarare som en konkurrent än för företagets bästa. Ingenjörer som bedömer andra ingenjörer som tävlar om samma innovationsmedel är inte nödvändigtvis de mest objektiva.
  • En innovation börjar ofta som en viss idé men förändras och förfinas under realiseringsfasen. Detta gör att grundidén ibland knappt går att känna igen från den färdiga produkten. Det är således svårt att bedöma den initiala idéns värde som realiserad.

Det kan vara svårt att bedöma en idé utifrån dess rena innovationshöjd. Medvetet och undermedvetet tas realiteten in som faktor. Ibland är detta bra, exempelvis om det helt enkelt inte är en realistisk idé, eller den inte passar företagets portfölj. Ibland är det dåligt, då till exempel tillgänglig ingenjörstid är begränsande. I det senare fallet bedömer man inte idén, utan företagets förmåga att ta hand om idéer och göra innovationer av dem. Att inte ha tid att pröva lovande idéer är en varningsflagga.

Det är även svårt för innovatörer att förstå vad som gör en idé framgångsrik. Alltför ofta har idéer en teknisk briljans men är svåra att föra till ROI. Innovationer kan dock vara framgångsrika på flera sätt:

  • Innovation leder till mer innovation. Medarbetare som ser att andra lyckas föra idé hela vägen till innovation, och får positiv feedback för detta, blir mer benägna att själva försöka. “Så har vi aldrig gjort” är kanske innovationsdödaren nummer ett, och en rött skynke för innovatörer.
  • Grundplattform eller provskott. En idé kan vara oekonomisk i sig, men bli ett frö till andra innovationer, antingen som direkt plattform eller som provskott för något aningen annorlunda.
  • Hålla innovationsprocessen igång. Betydande innovationer som leder till nya produktserier är ovanliga, men man måste hålla igång processen för när väl en kommer, så att den där riktiga innovationen inte går i stöpet på grund av oförmåga att driva innovationsprojekt.

Vad doktorn ordinerar

En standardlösning på viljan att öka ett företags innovationskraft är att söka samarbete med universitet. Man kan på detta sätt få tillgång till spetskunskap inom ett eller flera områden. Studenter och lärare på universitet sitter ofta inne med både djup och aktuell kunskap, något som är en grundbult i en innovation. Det finns dock en vrångbild att man innoverar genom att utgå från spetskunskap.

Universitet är framförallt bra på att driva grundforskning, att borra vidare i kunskapsområden för kunskapens skull. Hur viktig grundforskning och expansion av kunskap inom ett visst område är, är väl förstått inom akademien (mindre så inom till exempel politiken) men det är inte innovation!

Fyller ett behov

Innovation börjar nästan alltid med att någon har identifierat ett problem eller behov – kanske framtida – och sedan kommit på en lösning på detta som bär minst sin kostnad. Implicit i detta krävs en hel del av innovatören, som måste kunna

  1. förstå kundens situation så väl att hon förstår vilka hinder denne har för att utföra sina uppgifter mer effektivt, samt vilka begränsningar som finns i lösningsrummet,
  2. förstå tekniken för den typ av lösningar som är aktuella så pass väl att lösningen inte är uppenbar, för då är idén förmodligen redan prövad,
  3. korrekt uppskatta kostnad och praktisk genomförbarhet för lösningen, inklusive vinsten för kunden, vars skillnad indikerar det teoretiska värdet på idén.

Man kan notera från ovan att kontakter med universitet är fördelaktiga när man antingen gör en undersökning för en möjlig teknisk lösning eller under implementationsfasen av idén, då spetskompetens ofta behövs. Faktum är att doktorer inte nödvändigtvis är de bästa för att komma på innovativa idéer då de – likt vi alla – främst ser behov som passar de tekniska lösningar man är expert på.

Kontakter med universitet och direkt samarbete med högutbildade inom ett smalt område fungerar bäst när man har en specifik fokus på motsvarande område, teknik och produkter. Ju smalare fokus man har på området för lösningen desto mer är projektet ett vidareutvecklingsprojekt och handlar mindre om innovation.

Vidareutveckling förbättrar redan befintliga produkter medan innovationer skapa nya produkter eller hela produktområden. Det är viktigt att man vet var man är på den glidande skalan mellan innovation och vidareutveckling, då förutsättningarna för att lyckas beror därav.

Kunden i centrum

Givet punkt 1 ovan så är förståelse för kundens situation nyckeln till innovation. Utan den så kan man forfarande vidareutveckla i samarbete med kunden, men såvida inte kunden själv är innovativ, och man har sätt att ta tillvara på detta, så kommer innovation vara osannolik.

Kunden i centrum har ofta misstolkats som att kunden ska vara ledande i processen till nya innovationer. Det är helt fel. Kunden är expert på enbart en av punktera ovan. Punkt 2 och framförallt 3 är ofta normalt utom räckhåll för kunden. En bra innovativ process inkluderar kunden på rätt sätt, inte som idéspruta eller lösningsleverantör. Är man för hårt knuten till en (1) kund blir detta ofta fel.

Innovativ företagskultur

Även om det går att innovera i grupp så börjar ofta lyckade innovationer som en tanke i någons huvud, som en intern process. Denna process kräver ett lugnt och stressfritt tillstånd som kan vara svårt att uppbringa i ett företag som belägger sina resurser maximalt.

Det är i glappen mellan hårt arbete som hjärnan slappnar av och börjar tänka i nya banor. Här återkommer vi till prioriteringar i företagsledningen kontra innovationskraft. Högre beläggning på arbetarna ger bättre ekonomiska nyckeltal men minskar sannolikheten för spontana innovativa idéer uppstår, något som kostar på lång sikt.

En lösning på ovan är att tydligt separera organisationen för innovationer från den som sedan genomför och underhåller dem. Även om även detta är en glidande skala så är förutsättningarna i ändarna på den olika och måste så behandlas.

Fånga personlig innovationsförmåga

Det finns många personer i detta land som har god innovationsförmåga. Sverige är ett av världens mest innovativa länder. Spekulativt beror detta på att vi i Sverige är generellt breda i vår kunskap, något som ofta fattas i andra delar av världen där spets och titlar väger tyngre.

Sverige har en trygg arbetssituation och generellt icke-auktoritär arbetsledning, vilket gör att man inte bara arbetar med näsan i spåret utan i högre grad jobbar och tänker lite vid sidan om ordinarie uppgifter. Detta kallas ofta osanktionerade innovationer och är ofta något positivt.

Innovationsförmåga är något som skiljer mellan personer. Det är inget man kan slå på om man önskar eller är en enbart en funktion av omgivning eller utbildning. Vissa är kreativa och fria i tanken, andra är mer trygga i en följande roll med väl definierade arbetsuppgifter.

Kreativiteten måste dock balanseras med analysförmåga, tvärämneskunskap och förmåga att tänka långsiktigt. Det intressanta här är inte exakt vad som gör någon innovativ utan att det är skillnad på personers innovationsförmåga.

Givet att personer generellt föredrar att arbeta i organisationer där deras egenskaper tas tillvara så kommer innovativa personer att dra sig till innovationsvänliga företag. Detta är ett problem för företag som tappat sin innovationsförmåga och vill ta tillbaka den. Det blir ett höna och ägg-problem.

Om företaget skapar en innovativ process, vilket kostar, så innan man fått tag på innovatörer – vilka kommer först när processen visats innovativ i praktiken, dessutom med fördröjning – så blir resultatet inte optimalt.

Notera att en arbetsgivare kan vara mycket omtyckt och har högt söktryck utan att för den delen dra till sig just de mest innovativa personerna. Stora kraftfulla företag drar till sig följare medan små lättrörliga företag drar till sig innovatörer – om man nu ska generalisera.

Att styra om stora skutan

Att styra om ett större företag att bli mer innovativt är en svår och långsam process. Pressen från ägare och styrelse att leverera resultat samtidigt som man tar stora kostnader för att bryta om organisation för att bli mer innovationsvänlig är en svår balansgång.

Att Ericsson ska dra till sig innovativa personer på samma sätt som Spotify är inte troligt, i alla fall på kort sikt. Kanske särskilt i Sverige där ett autoritärt, uppifrån påkallat stålbad ofta inte ses med blida ögon i en decentraliserad hierarki. Speciellt eftersom det innebär att man måste byta ut dem som inte är med på förändringsprocessen mot andra förmågor.

Under tider av motgångar blir processen dessutom extra svår då medarbetare av naturliga anledningar vill behålla det man med säkerhet har. En potentiell förlust upplevs större än en lika stor potentiell vinst, något som kallas Loss Aversion.

Svensk innovationskraft

Sverige är som nämnt ett av världens mest innovativa länder. Men vad händer då med våra innovativa företag? Det är ingen hemlighet att utländska penningstarka företag har blickarna riktade mot Norden när det gäller att fånga upp nya företag. Där finns mer kapital, högre riskvillighet och förståelse för att innovation ofta sker i mindre företag där inspirationen flödar.

Av egen erfarenhet leder utländska företag med pengar och tuffa villkor medan svenska är mer försiktiga. Möjligtvis kan skillnad i syn på den sociala rättvisan i att lyfta små företag, och därmed göra deras grundare välbeställda, (Notch och Mojang , Zennström och Skype) spela in för viljan att lyfta små svenska företag, i Sverige.

Notera att många av dessa uppköpta företag förblir svenska, men att huvudägarna är utländska. Detta behöver inte vara ett problem för Sverige (även om så klart pengar och kontroll flödar ut i och med detta), men det är ett problem för de svenska storföretagen som behöver tillgång till dessa innovationer då de blir snuvade av snabbfotade utländska aktörer och vänder sig istället inåt.

Fusionera in

Om man inte kan styra om ett större företag att bli alltigenom innovativt, vad kan man då göra, sakta glida ner i andra affärsmodeller? Kanske, och det är ingen skam i detta. Oracle har blivit ett av världens största bolag på just detta sätt. De är inte direkt tekniskt innovativa, men deras advokater och licensmodeller är.

Vill man sakta styra om skutan finns det ett annat sätt än att vrida på stora rodret; man kan knyta till sig andra innovativa företag och genom att driva innovation i dessa skapa en sorts förebilder som sedan sakta blir huvudmodellen för moderbolaget.

Företaget skapar ett spår vid sidan om ordinarie verksamhet, vars lednings uppgift är att leta reda på lovande företag med lite olika mognadsgrad och ge dessa möjlighet att växa med lite extra muskler men med egen organisation, företagsidé och kultur. 

Detta är i sig ingen ovanlig vanlig modell, men i stället för att sedan försöka införliva dessa företag och dess produkter i moderbolaget så ska avsikten vara att organiskt skapa en företagskultur vid sidan av det “gamla”, kanske något som liknar de ovan nämnda innovativa företagen.

Genom att fusionera ihop nya och lovande företag i en ny företagsmodell så slipper man mycket av bagaget från det gamla. Sedan kan man fritt flytta personal som vill vara med på tåget från det gamla till det nya.

Företagsledningen över både gammalt och nytt kan sedan prioritera vägen framåt när man ser resultatet från båda delarna. Det kan till exempel vara fördelaktigt att innovera i det nya och sedan ta produkter när de är mogna till den andra delen för vidmakthållande.

Avtal eller uppköp?

Notera att det inte är en storlek passar alla-modell jag menar. Små företag kan fångas upp med allt ifrån hjälp med specifika problem till rena uppköp. Varje företag måste få en skräddarsydd väg in i den nya företagsmodellen, och faktum är att vissa förmodligen passar bäst om satelliter inom överskådlig framtid.

Det viktiga är att dessa företag får behålla det som gör dem innovativa, och attraktiva för innovatörer. Det kanske innebär att ha en adress i Gamla Stan för att locka rätt folk eller att få besluta om IT-infrastruktur för att kunna köra de verktyg de kräver för sin verksamhet. Få saker är mer avtändande för en programmeringsninja än att bli tilldelad en standarddator med Windows 7 och en 19 tums skärm.

Nästan alla mogna biltillverkare har detta problem nu när det börjar hända stora saker i en allmänt konservativ branch. Elbilar har svårt att få gehör inom de etablerade biltillverkarna, precis som iPhone-tänket hade svårt att få gehör inom Nokia. Anledningen är den investerade kunskapen som finns hos de personer som arbetar i företaget.

Har man doktorerat i cylinderutformning så ska det mycket till innan man tycker att elbilar är framtiden. Det är problemet med elbil kontra normal bil, det är inte en vidareutveckling utan ett skifte till ny teknik, som kräver andra kunskaper än medarbetarna besitter. Därför är det vid stora förändringar i min mening kanske bättre att skapa en ny organisation, med nya medarbetare, monterad mycket högt upp i organisationen.

Att köpa upp och/eller samarbeta med nya lovande aktörer på det område man vill expandera inom, utanför ordinarie företagskultur och struktur, är ett sätt att skydda sig mot enskildas fullt naturliga ovilja att ta kostnaden för förnyelse.

Ledningens förståelse viktigast

Det kanske viktigaste är dock att hela ledningsgruppen på och ovanför den organisationsnod där den nya innovativa strukturen monteras är helt införstådd med att det nya är inte det gamla och att innovation tar tid.

Enskilda projekt har hög risk på kort tid som därför måste kompenseras med en bred flora av lovande idéer samt ges tid att mogna. Och naturligtvis, inte falla för sunken cost fallacy och därför skoningslöst kapa idéer som inte verkar fungera – men inte för tidigt.

Vänligen,
Mikael Grev


Skillnaden mellan internationella insatser och nationellt försvar

Fokus för Försvarsmakten har under stor del av 2000-talet varit internationella insatser. Allt nationellt skulle bort, oavsett hur effektivt det var, och ersättas med system som kunde användas långtbortistan. Genomförandegruppen var kanske kulmen på detta kortsiktiga önsketänkande. Sedan några år tillbaka gäller dock en ökad fokus på nationellt försvar, även om det inte nått fullt ut i alla processer än. Vad är då skillnaden, det är väl krig som krig, eller hur?

En skillnad är att i internationella insatser så får vi välja motståndare. Är det av någon anledning en uppgift som inte passar den svenska materielen, kompetensen eller politiska viljan så kan vi bara låta bli. I försvar av Sverige så väljer motståndaren oss. Man måste kunna möta de fiender som är troliga, inte de man önskar möta. Vi kan inte välja att spela i division 2 när fienden är i elitserien, speciellt eftersom krig är en materielsport. Geografin är som den är och ligger man dåligt till så … otur.

En annan skillnad är att man i typiska internationella insatser har initiativet. Man väljer vad man vill göra, när man vill göra det och hur. Inom flygdomänen betyder det välja tid, mål, anflygningsvägar, höjder, vapen, väder och taktik som passar den egna flygplansflottan bättre än fiendens. I nationellt försvar så kommer motståndaren att välja de omständigheter där han har störst chans att vinna. Att vi är världsbäst på en sak betyder bara att fienden definitivt inte kommer att låta oss få använda den. Är vi dålig på något, t.ex. att vi inte kan försvara oss mot ballistiska robotar, jag då kommer fienden med all sannolikhet välja den vinkeln för att tidigt slå ut våra flygbaser.

En ytterligare skillnad är säkerhetsfokusen. I internationella insatser så planerar man (i alla fall Sverige) med 0.0 döda vid varje uppdrag. Risker är knappt acceptabla eller ska i varje fall minimeras, annars ställer man. Överlevnad är allt eftersom det handlar om politik, mediabilden och … politik igen. När man försvarar landet så måste man ha en helt annan fokus mellan risk och effekt. Då handlar det om att maximera operativ effekt. Det kan vara att offra 10 egna för att bekämpa 100 fiender, något som aldrig fungerar i insatser.

Till sist så har fienden vid ett eventuellt anfall mot Sverige möjlighet att vara på plats långt innan och förbereda sig. Detta är kanske den mest problematiska delen med dagens svenska försvar. Vi har ett öppet samhälle samtidigt som vi har få nyckelplattformar, och därtill nyckelpersonal. Sverige har fem Visbykorvetter och två-tre skarpa flygflottiljer. De är så få att det är möjligt för en fiende att göra punktinsatser mot dessa innan anfall. Att inte göra det vore snarast tjänstefel.

En annan taktik som fungerar mot få men avancerade plattformar är ”lura iväg”-taktiken som innebär att fienden gör ett skenanfall för att binda våra få plattformar på fel ställe för att sedan göra jobbet där det inte längre finns något försvar. Att kvantitet är en kvalitet i sig är inte bara tomma ord.

I stort betyder allt detta att för internationella insatser så räcker det med att vara vass på ett par saker för att kunna bidra. I nationellt försvar så måste man vara tillräckligt bra på allt för att inte ge fienden möjlighet att välja en opportun vektor med låg tröskeleffekt. Där handlar det om att vara flexibel eftersom det är fienden som har initiativet, väljer tidpunkt och som kommer att sparka oss i skrevet på det mest effektiva sätt han kan komma på.

Vänligen,
Mikael Grev


Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria – och i kris och krig neutrala – avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”. Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: ”Alliansfriheten har tjänat freden väl”, men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning – med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar – eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan – solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare – trots svårt ekonomiskt läge – och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination – en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila – flera gånger antalet innevånare i Sverige – dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede – om Hitler vunnit – och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa – för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl – notera ”oss”.

Vänligen,
Mikael Grev


Alliansfri vs neutral på två minuter

Det har för mig blivit klart att vissa i vårt avlånga land har lite otur med att hålla isär alliansfri och neutral samt huruvida Sverige är det ena eller det andra. Nedan är vad varje medborgare bör veta.

Neutral

Låt oss börja med neutral eftersom det är enklast. Först, man kan inte vara neutral om det inte finns något att vara neutral till. Är du neutral? Till vadå? Men man syfta till att vara neutral till något redan innan frågan kommer upp genom att innan meddela sin avsikt. Det är så Sverige beskrev sig innan 2002: “Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, min kursivering. Efter 2002 så har Sverige tagit bort skrivningen om att vi syftar till att vara neutrala och bytt ut dem mot en – av många bedömare felaktig – skrivning: “neutraliteten tjänat oss väl”.

Summa summarum, neutral kan man bara vara i krig och vi syftar sedan 13 år inte att vara neutrala i krig. Detta är helt oomstritt även om många slirar på orden, förhoppningsvis inte med vilje.

Alliansfri

Alliansfri är lite knepigare att bena ut eftersom det är ett större begrepp. Vi får anta att man i säkerhetspolitiska sammanhang menar militärt alliansfri, något annat vore förvånande. Många hoppar här direkt till Nato och menar att så länge vi inte är med där så är vi alliansfria eftersom Nato är den enda stora militära alliansen. Men så är det inte. Det finns många typer av allianser även om man av politiska skäl inte vill kalla dem för det, likt att man inte vill kalla arbetsgivaravgift för skatt.

Allians är ett militärt samarbete, speciellt om det definierar ett vi och dem-förhållande. Så även om Regeringen inte vill kalla det finländska samarbetet för allians så är det nog det, om än inte alls lika långtgående som Nato-alliansen.

Vår solidaritetsförklaring från juni 2009, där vi avser hjälpa andra (oklart med vilka resurser dock) och tror oss får hjälp från dem (trots den ljumma svarsvilligheten) är tveklöst en allians, om än mest från vår sida. Så länge de andra länderna uttryckligen inte svarar på vår chans-fråga så är alliansen implicit, men en sorts allians är det allt.

Slutligen så har vi solidaritetsklausulen i EU som genom Lissabonfördraget 2009 innebär vissa förbindelser vid katastrofer, terroristattacker och väpnat angrepp. Varje land får dock själv välja vad man ska bidra med och det behöver inte vara militärt. Men, så är det även i Nato. Artikel 5 innebär inte att ett medlemsland per automatik måste förklara krig mot någon som anfaller ett annat Nato-land, utan man lämnar bidrag av den typ och mängd som varje land beslutar. Dock så är så klart Nato betydligt mer militärt inriktat än EU och en tydligare och mer explicit militär allians.

Summa summarum, Sverige är inte längre helt alliansfritt även om framförallt de som inte vill gå med i Nato argumenterar att så är fallet. Förmodligen för att man vill dra en tydlig gräns och göra det till en binär fråga utan tolkningsutrymme.

Vänligen,
Mikael Grev


Gästinlägg: Det försvarspolitiska sällskapspelet Rappakalja*

Nedan följer ett gästinlägg av Håkan Norell.

Håkan är verksam inom den civila flygindustrin och ser bekymmersamt på den försvars- och säkerhets politik som förs. Twittrar under tagen @hnorell med sarkasm, ironi och ordlekar som vapen. Politiskt obunden.

Uppställda speldeltagare vid den försvarspolitiska presskonferensen var våra främsta försvarspolitiska företrädare med försvarsminister Hultqvist i spetsen. Spelkortet kortet som spelledaren hade dragit ur högen till Hultqvist var: ”Försvarsbeslut 2015”.

Med stolthet redogjorde härförare Hultqvist för spelkortets innebörd och stannade ofta i hur B R E D** överenskommelsen blev. Fantastiska 70% av riksdagens mandat var minsann representerade. Vänster- och Miljöpartiet nickade instämmande, kanske för att hålla sig vakna, då försvarsfrågan är hemsk och bör inte få finnas i vår värld.

I samma andetag som Hultqvist sa: ”Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre”, så började handikapporganisationerna i fjärran land att rasa. Höja tröskeln i ett land som har handikappanpassat (läs avvecklat) alla försvarsrelaterade verksamheter? Lugn bara lugn, tröskeln känns inte hög när ni kommer över Östersjön och landstiger med era Dödspansarvagnsrullstolar. Boverkets normer kommer att följas och en särskild utredning ska titta på just tröskelns höjd (då frågan är ohanterbar så skjuts frågan lägligt till materielutredningen). Som någon senare sa efter presskonferensen: ”Det får nästa generations försvarspolitiker hantera 2020” Det kallar jag ansvar och att stå upp för Sverige.

Det dragna spelkortet skickades raskt vidare av Hultqvist till de andra deltagarna i panelen bestående av andra prat- och färgglada papegojor (Blå, grön och röd av arten lat. PapegojusTommapratus) där alla öste beundran över flockens fina fjädrar och hur B R E D överenskommelsen var. En papegoja var särdeles nöjd att det skulle köpas ammunition till soldaterna ty det var bra minsann. Gud förbjude, ska vi verkligen ha en sådan hotfullt offensiv förmåga i försvarsmakten kan man stilla undra?

Nu till det där med pengar, en värdslig sak i sammanhanget, då 70% av riksdagens mandat uppenbarligen INTE har förstått den krassa verkligheten. Det pågår faktiskt ett Krig i Europa. Det verkar som Riksdagen och framförallt Skaraborgs politiska lokalföreningar tror sig vara så säkra att nödvändig finansiering kan reduceras till endast 25% av vad den mest insatte rådgivaren(ÖB) rekommenderar. Försvarsberedningens kristallkula, KrisK15, som gissningsvis varit delaktig i beslutet torde vara av så god kvalitet att den placeras hos StriC i Bålsta, så vi i den framtida finansiellt anorektiska försvarsmakten slipper starta incident roten i onödan. En ren besparing.

När det dragna spelkortet passerat alla färglada papegojors klor, så kastades kortet till marken och flocken flög ut i sin naturliga miljö i verkligheten. Där man fortsatte man att lovorda spelomgången med att främst svara på frågor som inte ställts och framförallt beskriva den B R E D A satsningen. Satsningen som minsann var mycket bättre än vad det skulle ha varit om just sin färg på fjäderskruden inte hade varit med och bestämt. Att satsningen är otillräcklig är nödvändigtvis inte viktigt att tala om på en sådan euforisk tillställning.

Vi vanliga människor kan stilla undra hur många av ledamöterna i Riksdagen skulle köpa en flytväst anpassad för en person vägande 20kg när man själv väger 80kg med motivering att den var mycket billigare?

Det är det vi pratar om, en säkerhetsfunktion, som om den är illa anpassad så fungerar den inte och utmynnar i värsta fall i döden. Ett ganska enkelt övervägande för en lekman. I landet lagom ska väljarna erhålla flytvästen med för låg bärighet, fast först om 4-5år.

Tro mig kära vänner, fysikens lagar upphör inte att gälla bara för att man inte vill betala för den rätt anpassade flytväst som rekommenderas av livräddningssällskapet (läs ÖB).

I spelet rappakalja är det nu kortet ”Blåsta” som dras av spelledaren och skickas vidare… till oss väljare. Hur ska vi trovärdigt förklara för våra barn och barnbarn att det är dessa politiker vi anförtror vår gemensamma säkerhet till. Jag själv går bet och ber ödmjukt våra folkvalda om hjälp på vägen.

Kära försvarspolitiker, kan ni se era barn och barnbarn i ögonen och säga att de inte är värda det bästa försvar vi kan ge, utan bara hälften av den lägsta nivån som ni blev rekommenderade. 

Ansvaret ÄR Ert – Lidandet blir Vårt.

/Håkan

* Rappakalja är ett sällskapsspel som går ut på att komma på trovärdiga förklaringar till svåra ord.

** Den vetenskapligt intresserade inser direkt att B R E D D E N på överenskommelsen är direkt proportionerlig till den längsta sidan på Finansministerns tomma lada.


Läget är akut!

Tid är ett förunderligt fenomen. Samtidigt som det är så självklart så har många problem att väga in tidsdimensionen i sina uttalanden, man gör det ofta lite för enkelt för sig. Ett exempel som återkommer frekvent inom säkerhetspolitik är något som liknar:

Det finns inget akut militärt hot mot Sverige.

Ordet akut har en tidsdimension. Det används i de flesta andra sammanhang i mycket korta tidsperioder; sekunder, timmar, kanske dagar. Men ingenting i säkerhetspolitik – i princip – sker med så korta intervall.

Det tar lång tid från vilja till verkan när det gäller försvaret. Jag skulle vilja att denna tid minskas genom ett antal smarta tekniska val, men vi är inte där på 20 år. Skulle ett beslut tas idag att genast rusta upp maximalt vad vid förmår så tar det något år innan vi ser någon effekt, kanske tre till fem år innan vi ser en betydande effekt och minst tio år innan vi ser maximal effekt. För vissa vapensystem tar det längre än så.

Men vad betyder då akut? Tolkar man ordet som det ofta används så får man ge dem som säger ovanstående rätt, vi kan inte se att det finns ett annat land som är på väg över land, hav eller Östersjö med syfte att inta Sverige. Men samtidigt blir det då ett ganska meningslöst uttalande, för om det är på väg att hända så skulle man så klart inte uttrycka sig så, då skulle man vara på väg ner i skyddsrummen.

En mer relevant definition på akut är inom en tidsram man inte meningsfullt kan påverka. Här blir plötsligt akut ett intressant och högst relevant ord inom säkerhetspolitik. Om man inte kan garantera att ett annat land inte kommer att visa militärt intresse för Sverige inom en viss tid – och denna tid är kortare än man kan rusta upp svenskt försvar för att möta detta hot – då finns en akut risk för militärt angrepp mot Sverige.

Men att det faktiskt finns en akut risk för militärt våld mot Sverige är inte en populär åsikt eftersom det innebär att någon gjort en felbedömning. Kanske är det Alliansregeringen som under sina år vid makten gjort att läget blivit just akut, kanske är det något annat, kanske är vi fredsskadade.

För den version av akut som är meningsfull – det vill säga inom en tid som man inte kan göra något åt – så finns det faktiskt ett akut hot mot Sverige. Detta måste svenska politiker förstå och sluta göra läget ännu akutare genom sitt machiavelliska käbbel om vem som bestämmer mest i sandlådan.

Vänligen,
Mikael Grev


Svensk försvarsindustri – good or bad?

Jag hör ofta ordet industristöd nämnas av allt från pacifister till militärer. Det nämns nästan uteslutande i negativa termer, som om skattepengar oavkortat går ner i ägarnas ficka utan effekt. Som om politikerna fyller företagsledarnas fickor med deg för att få komma med på samma fester. Att pacifister anser att all form av pengar till en försvarsindustri är av ondo är förståeligt men jag har svårare att förstå dem som är för en svensk försvarsmakt anser att stöd till svensk försvarsindustri är alltigenom dåligt.

Ämnet är komplext. Det berör företagsekonomi, säkerhetspolitik och långsiktighet. Jag har bara möjlighet att i en artikel med vettig längd belysa några delar.

Dyrare att utveckla

Försvarsmateriel blir mer och mer komplex. Tidigare ganska enkla vapensystem som en jaktrobot eller artilleripjäs är idag oerhört komplexa skapelser. För varje generation – och därtill hörande förväntad förbättring – krävs mer och mer ingenjörskonst, forskning, arbetstid och avancerad analysutrustning. Det är inte lathet eller att det var bättre förr som gör detta utan det enkla faktum att man alltid inom ett visst teknikområde utvecklar sig mot ett maxvärde, en asymptot.

Man kan jämföra med luftmotståndet för en bil. Från början var det en smal sak att minska det, en ingenjör kunde med enkel baskunskap platta till bilen i färdriktningen och fila ner skarpa hörn. Idag krävs miljarder för datormodellerande och verifikation i vindtunnlar för att skava av några procent från förra modellen, om det ens är möjligt.

Den ökade kostnaden för att få en högre effekt innebär bland annat att

  • kostnaden för att öka stridseffekten X procent inom ett område ökar,
  • serierna blir kortare då effekten på varje enhet är högre medan totalsumman består,
  • utvecklingskostnad per kund och system ökar,
  • förmågan att sälja, och därmed etablera kontakter och ”annat”, blir viktigare i förhållande till systemens effekt/kvalitet.

Konsolidering

Tidigare, säg för 20 år sedan, så var det möjligt att få ROI (Return On Investment) på ett generellt vapensystem genom att enbart sälja det till en kund. Men i och med att forsknings- och utvecklingsdelen för systemen ökar så blir det svårare för kunden att försvara ett exklusivt köp då det ger en liten effekt per krona.

Detta ledde till en konsolidering inom den svenska vapenindustrin där Saab köpte upp bland annat stora delar av Ericssons militära företag. Inte för att blåsa staten eller av elakhet utan därför att små aktörer inte längre hade råd att ta fram nya dyra produkter som kunde säljas på marknaden och en större aktör därför var enda möjligheten.

Samma sak sker i alla branscher när de börjar bli mogna. Bilbranschen till exempel, där företagen för några år sedan köpte upp varandra i parti och minut. Eller marknaden för datorprocessorer och grafikkort, där det tidigare fanns flera aktörer men nu bara en eller två som har produkter för den stora massan. Detta går inte att komma undan, det är inte ett resultat av rovdriftskapitalism eller Illuminati, det är en funktion av att det blir dyrare och dyrare att vidareutveckla teknik inom ett moget område.

Varför svenskt?

I och med att Försvarsmakten över åren beställt mindre och mindre av den svenska försvarsindustrin samtidigt som kostnaderna för utveckling av nya system generellt skjutit i höjden så har export av dessa produkter gått från att vara grädde på ROI-moset till en absolut nödvändigt för att få ROI på nya vapensystem.

Försvarsindustrin är precis som vilken annan industri som helst, företagen finns för att tjäna pengar åt aktieägarna. Man kan tycka vad man vill om detta men så fungerar vår ekonomi och det lär inte ändras förrän någon tvingar på oss planekonomi. Därför så kommer inte försvarsindustrin att utveckla produkter som företagen inte tror kommer att ge den avkastning som är uppsatt som mål av ägarna. Summa summarum, ingen möjlighet till export – ingen svensk produkt, eller en väldigt dyr sådan.

Det finns flera skäl att ha en svensk försvarsindustri. Den kanske viktigaste är att ett land med en stark och lönsam industri – generellt sätt – skapar välstånd för sina medborgare genom att göra vinst på produkter som säljs utomlands. Det ger riktiga pengar till statskassan och inte bara pengar som snurrar runt i skattesystemen. Försvarsindustri är något som Sverige är bra på med sitt innovativa klimat. Vi var även bra på kärnkraft men där är vi sedan tankeförbudet hopplöst efter och ett nytt verk skulle behöva köpas från en utländsk aktör.

En annan viktig aspekt – speciellt om vi vill behålla förmågan att utforma vårt eget försvar efter våra behov – är att det är enklare att med en svensk försvarsindustri få gehör för svenska krav. Det krävs viss militär kunskap för att förstå detta men svenska förhållanden och svenskt ”tänk” är lite speciellt, ibland. Amerikanska flygplan skulle till exempel passa vårt ”tänk” förfärligt dåligt.

En ytterligare positiv effekt med en högteknologisk industri som försvarsindustrin utgör är att det naturligt bedrivs en hel del grundforskning som leder till olika produkter inom andra områden, så kallade spill over-effekter. Det är svårt att exakt bestämma värdet av dessa men enligt Gunnar Eliassons bok Synliga kostnader, osynliga vinster : offentlig upphandling som industripolitik är återbetalningen på Gripenprojektet 2,6 gånger kostnaden. Oavsett om det är 2,6 eller 1,5 eller så lågt som 0,7 så är det helt klart att en satsad krona i svensk försvarsindustri är en bättre ekonomisk affär ur statens synvinkel jämfört med att skicka denna krona till utländsk industri.

Negativ ketchupeffekt

Om man minskar antalet länder som svensk försvarsindustri får sälja till så får detta så klart effekter. Minskar man marknaden så blir serierna ännu kortare, forskning och utveckling blir en än större del av varje vapen och man blir mer beroende av skedmatning från svenska staten för att överhuvudtaget behålla en produktionslina

De stora vapentillverkarna slickar sig så klart om munnen. De är ofta tio gånger större och irriterar sig förmodligen något enormt på hur Sverige hittills har kunnat producera mycket kompetenta vapensystem trots sin litenhet. Med de mindre tillverkarna ur vägen – eller införlivade i sin koncern – så finns så klart möjlighet att för dem optimera tillgång, vapensystemens utformning och pris för sina aktieägare, som finns i utlandet.

Det finns en brytgräns när ett företag blir för litet för att kunna stå ensam. För Sveriges två biltillverkare har detta redan skett och inte mycket svenskt finns kvar i dem. Svensk vapenindustri kommer att köpas upp av en större utländsk aktör när den blir för liten för att kunna utveckla nya produkter. Hintar om detta är att det för fler och fler projekt behövs en garanterad utländsk köpare eller ett samarbete med andra leverantörer behövs för större projekt. När uppköpet kommer så är det tio år för sent för att inse vad man gjort, snålat bort sig.

Plakatpolitik och idealism

Att bedriva plakatpolitik som litet land och tro att man kan förändra världen – ens litegrann – genom att få icke-demokratier att köpa sina vapen från någon annan är i min mening en önskan inte uppbackad med förstånd. De som för en sådan politik är ofta så ideologiskt drivna att vilket pris som helst är värt att de slipper leva i ett land som producerar vapen. De som tror på homeopati kommer nog aldrig att låta sig övertygas av dess omvända logik. De som bär foliehattar gör det livet ut. Att Sverige förlorar enorma ekonomiska summor – inom flera branscher – om svensk försvarsindustri läggs ner eller flyttas utomlands berör inte idealister.

Jag anser av ovan nämnda skäl inte att det är dåligt att gynna svensk försvarsindustri genom att beställa i första hand svenskt. COTS-förespråkarna verkar ibland tro att världen fungerar ungefär som en internationell prisjakt.nu och att man bara behöver göra en marknadsundersökning, köpa en specialprodukt som passar svensk försvar och sedan bara behöva betala för det göttaste. Det är att lura sig gravt. Varje producent tar ut så mycket det går för en vara, varken mer eller mindre. Varje producent vill dessutom ha så få varianter av sin produkt som möjligt av produktionstekniska skäl, vilket gör utbudet skralt för Sveriges lite speciella förutsättningar.

Svensk försvarsindustri behövs för Sverige, främst för att vi inte ska tappa ytterligare en omåttligt framgångsrik industri och lida de ekonomiska konsekvenserna därav, men även för att få högre försvarseffekt per krona till vår försvarsmakt.

Vänligen,
Mikael Grev


Hur man försvarar sig mot kärnvapen

Det är ingen idé. Många gånger så mynnar en diskussion om hur vi bäst kan försvara oss ut i att det inte är någon idé med en försvarsmakt eftersom fienden har obegränsat med kärnvapen. Jag tycker det är ett fatalistiskt och uppgivet sätt att resonera, dessutom felaktigt.

nuke-wallpaper-1280x720

Det finns en typ av kärnvapenkrig som man inte kan gardera sig mot – det plötsliga anfallet av en dåre. Oavsett om vi har kapabelt luftvärn (vilket vi inte har, men skulle kunna skaffa) eller inte så är förvarningen för kort för att hinna reagera. Men jag finner det mycket osannolikt att detta skulle hända eftersom det utan tvekan skulle leda till ömsesidig förintelse när andra sidan kommer att se sig tvingade att svara med samma mynt.

Tröskeleffekt räddar

Den största risken för kärnvapenkrig är istället att en mindre konflikt eskalerar så till den milda grad att ena sidan anser sig nödgad att använda kärnvapen, kanske för att inte förlora ett konventionellt krig eller som ett beslut grundat på felaktig information. Så genom att minimera risken för konventionella krig så minskar man även risken för kärnvapenkrig.

Notera att detta går stick i stäv med det bakvända resonemanget, att det inte är någon mening att höja tröskeleffekten mot konventionella konflikter eftersom vi ändå inte skulle klara oss i ett kärnvapenkrig.

Moment 22

Just nu befinner Sverige sig i ett säkerhetspolitiskt moment 22. Sakkunniga i den politiska ledningen är, vad jag bedömer, fullt medvetna om att vi i praktiken inte har ett effektivt försvar mot Ryssland, inte ens för den marginaldoktrin som alltid varit gällande. Detta kommer dessutom att bestå inom överskådlig framtid då Ryssland dessutom rustar fortare än vad vi någonsin kan. Samtidigt så är man medveten om att vi inte får visa oss svaga mot den typen av motståndare då det göder dess sturskhet och sänker tröskeln för våld. Detta leder till att man är ovillig att medge den grava underfinansiering och problematik som finns i Försvarsmakten, som i sin tur innebär att det inte skapas tillräcklig press på ej sakkunniga att släppa till medel.

Detta moment 22 leder till att vi idag har en låg tröskeleffekt mot militär konflikt och uppåt. Vi har en organisation som inte är dimensionerad eller organiserad för de moderna ballistiska robotar och kryssningsrobotar som Ryssland förfogar över och garanterat kommer att utnyttja. Vi har genom vår snoozning av försvarsmakten sänkt tröskeln för militära påtryckningar som kan råka eskalera till militära konflikter, och så vidare hela vägen upp till kärnvapenkrig.

Genom att ta ansvar och återskapa den tröskeleffekt vi hade fram till början på 90-talet så motverkar vi också kärnvapenkrig genom att stävja en konflikt innan den får möjlighet att eskalera.

Taktiska kärnvapen

Det finns dock en mellannivå som måste hanteras, taktiska kärnvapen. Dessa är så små (motsvarande några ton TNT) att de skulle kunna misstas för riktigt stora konventionella bomber. Den psykologiska tröskeln att sätta in dessa är mindre än för de konventionella kärnvapnen – som är hundratals gånger kraftigare – trots den uppenbara risken för storlekseskalering.

Även här är svaret att minska de taktiska kärnvapnens fördel samt öka kostnaden, vilket sammanfattas tröskeleffekt. Genom att ha ett kapabelt luftvärn som kan bekämpa inkommande taktiska kärnvapen från till exempel Iskander M så ökar man kostnaden för fienden då de behöver mätta våra system för att garantera eftersökt effekt i målet. Om vi dessutom antar en taktik som innebär extrem spridning så minskar vi än mer möjligheten för fienden att få effekt av sina taktiska kärnvapen och därmed risken för att de planeras för användning.

Sammanfattning

Jag tror i skrivande stund att vi passerat möjligheten att med avtal minska kärnvapnens numerär. Det tåget har passerat för denna gång (men kommer tillbaka i nästa cykel) och vi måste med öppna ögon se en tid av sämre säkerhetsläge där snarare dess antal kommer att öka. I detta läge så är det effektivaste sättet att försvara Sverige och omvärlden mot kärnvapen att:

  • öka tröskeleffekten mot konventionella konflikter som riskerar att eskalera till kärnvapenkrig,
  • införskaffa luftvärn som gör användandet av alla typer av kärnvapen mindre effektiv och kostsammare,
  • ta fram en ny försvarsmanktsidé som bygger på extrem spridning av förbanden så kärnvapen i alla storlekar blir förhållandevis mindre effektiva.

Vänligen,
Mikael Grev


Är vi herre i vårt eget hus?

Två större händelser där Sverige varit utsatt för hotfullt beteende av ovänligt sinnad stat har återgivits livligt av media den senaste tiden. Dels hädelsen i höstas då det konstaterades av samtliga ända upp till statsministern att en undervattensfarkost av utländsk härkomst puttrat omkring i Stockholms skärgård. Dels den så kallade ryska påsken där ryskt jakt- och bombflyg gjorde ett simulerat anfall mot Sverige.

Resultatet av ryska påsken blev en förstärkning av incidentberedskapen i den form som innebär att piloter sitter beredda med gummidräkt påtagen för att kunna starta, flyga ikapp och markera närvaro om liknande händer igen. Direkt efter händelsen så skräddes inte orden från ledarsidor och politiker över brist på piloter i gummidräkt på helger och nätter. Men aldrig diskuterades kostnaden för denna ökning av incidentberedskapen. Fler piloter i gummidräkt på nätterna innebär färre övande piloter på dagarna. Tänkte inte på det, som man säger. Eller kanske man inte brydde sig.

Resultatet av utåtsincidenten i höstas blev liknande. Diverse oinitierade krav på omedelbar förmågetillväxt ställdes och Svarte Petter skickades runt i högervarv. Politiker som med egen hand dragit undan mattan för ubåtsjaktsförmågan verkade hävda främmande hand-syndrom och undrade varför inte ÖB kunde prioritera allt som kan bli politiskt pinsamt, med sin halverade försvarsbudget.

Den kommunikativa aspekten

Gemensamt för båda incidenterna är den säkerhetspolitiskt kommunikativa aspekten, att Sverige riskerar att upplevas som oförmöget att försvara sitt territorium. Detta är kommunikation, varken mer eller mindre. Jag kan emellanåt tycka att man överdriver vikten av detta. Att tro att landets säkerhet i detta läge – som trots allt är fred – påverkas av att man lyckas få en pilot i gummidräkt att ta kort av en annan stats flygplan är kanske att överdriva. Förmågan att förneka fienden tillträde under ytan är av samma ringa betydelse, om vi pratar att snedda lite eller åka emot vår territorialgräns för att tvärt vända.

Märk väl att jag i resonemangen ovan endast menar att Sveriges rent militära trovärdighet att försvara sig i krig inte nödvändigtvis definieras av dess förmåga att avvärja simulerade anfall mot svenskt territorium i så hög grad som politiker och media försöker göra gällande. Det är ett spel, en kommunikation utan ord, men som kan eskalera om den inte bemöts.

Vi kan jämföra problematiken med kränkningar i luft och under ytan. Om man helt bortser från den kommunikativa delen av säkerhetspolitiken som en kränkning av luftrummet innebär så är det min uppfattning att den rent militärt är helt ofarlig. Det finns helt enkelt inget praktiskt arbete man kan göra med ett flygplan som man inte bättre eller nästan lika bra kan göra från backen eller satelliter. Eftersom vi dessutom vet exakt var de är (annars har vi stora problem) så kan vi kompensera. Detta är givet att flygningen inte är ett regelrätt anfall så klart. Fast vi vet att vi inte är där i nuläget, även om det kan ändras på månader just nu, inte år som tidigare.

Att en annan stats flygplan flyger över svensk mark – om de så vore över Stockholm – skulle vara djupt pinsamt men ärligt talat inte mer än så. Vi skulle blir förnedrade om vi inte lyckades komma upp och skugga, hota och ta bilder men jag tror inte att vi skulle skjuta ner ett flygplan som utan bomber flyger in över Stockholm (min personliga bedömning) eftersom det kan starta en kedjereaktion.

Under ytan

Något som jag tycker är betydligt värre – mycket värre – är om det finns ubåtar i våra inre farvatten utan att vi vet var de är eller vad de gör. Här är vi långt förbi den pinsamma delen i säkerhetspolitiken. Finns det ubåtar i våra farvatten så kan vi vara säkra på att de har en uppgift. Vi kanske inte vet vad denna uppgift är, men vi vet att de anser den vara så pass viktig att risken är värd att ta relativt det erhållna resultatet.

De som hävdar att undervattensfarkosterna är här enbart i syfte att åstadkomma samma effekt som en kränkning eller simulerat anfall i luftarenan – det vill säga säkerhetspolitisk kommunikation – misstar sig är jag rädd.

Det finns ett antal hypoteser om vad farkosterna gör i våra inre vatten. Jag är dock inte sakkunnig inom området så jag ska inte spekulera i detalj. Men man kan så klart göra några övergripande antaganden. De kan till exempel

  • byta batterier eller på annat sätt underhålla redan utplacerad materiel,
  • placera ut ny utrustning för att avlyssna och spåra svensk marin aktivitet,
  • sabotera, eller förbereda sabotage på, våra aktiva och/eller passiva motmedel (har skett),
  • minera eller på annat sätt förbereda en mer aktiv åtgärd i händelse av krig,
  • transportera personal och/eller materiel till och från Sverige som av någon anledning inte får vara här eller som man inte vill att vi ska veta finns här,
  • bedriva ren underrättelsetjänst mot våra anläggningar.

Det går bra att fylla på mer hypoteser i kommentarerna.

Att veta eller inte veta, det är frågan

Det jag är mest intresserad av är huruvida vi vet vad de gör eller inte. Det kan nämligen vara så att Försvarsmakten vet vad avsikten med besöken är men inte vill eller får kommunicera detta. Känner jag min förra arbetsgivare rätt så skulle denna information vara kvalificerat hemlig. Anledningen är att fienden (ja, jag anser de vara fiender om de opererar inne på vårt territorium) inte ska veta att vi vet och att vi därför ska ha ett övertag. Är detta fallet – att vi vet vad de gör men inte kommunicerar det – så undrar jag om detta är rätt väg att gå i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Låt mig förklara varför.

Det finns en fördel att inte röja att man vet vad fienden gör eftersom man skulle tappa denna information om de visste. Placerar de ut minor och vi kan följa efter och desarmera dem så kan det ge oss en oväntad fördel i krig. Flera punkter ovan kan kompenseras för, men inte alla.

Men jag vill inte ha krig eller en annan form av konflikt, inte ens om vi är säkra på att vinna. Vill man inte ha konflikter så ska man inte låta motståndaren, speciellt en som drivs av opportunism och maktprojektion, tro att han har ett överläge. Det kan vara direkt farligt. Fienden kanske inte har det överläge han tror, men i tron att han har så startar han något som sedan eskalerar. Man ska inte låta en buse tro att han är bra på att slåss för då kan man vara säker på att det till slut blir slagsmål.

Om säkerhetsläget leder mot konflikt eller krig så är informationsöverläge genom att låta fienden tro sig lyckas med en operation mer logisk. För att motverka att konflikten uppstår skulle det istället vara bättre att visa korten och påpeka fiendens svagheter och därmed dåliga hand.

Kvar står alternativet att vi inte vet vad fienden gör på vårt territorium. Detta är ett mycket mycket skrämmande scenario. Det innebär nämligen att vi mycket väl kan vara helt utan marin förmåga i händelse av ett krig. Om man inte vet vad de gör, men att de anser det vara värt att göra det trots riskerna, då är det förmodligen något stort.

Skulle jag vara överbefälhavare i ett läge där fiender gör vad som får förmodas vara rena krigsförberedelser på svenskt territorium så skulle jag satsa alla mina tillgängliga resurser på att utröna vad dessa är. Det faktum att så inte sker får mig att tro att försvarsmakten trots allt vet – eller tror sig veta – vad som föregår i vår huvudstads skärgård.

Dessutom så är Försvarsmaktens tilldelade monetära medel en helt avgörande förutsättning för dess förmåga att återuppbygga en trovärdig tröskeleffekt. Genom att hemlighålla allvarliga hot mot den svenska suveräniteten så vaggar man in medborgarna i en falsk säkerhet. Detta återbetalas sedan av medborgarna genom att de röstar fram politiker som anser att försvaret av Sverige är ett särintresse.

Det finns ytterligare en hypotes. Utan att gå in på specifika detaljer så finns det vissa frågetecken gällande ubåtsjakten (ja, det var en jakt, om än en tandlös sådan). Sånt som får vän av ordning att undra om de som sitter högst upp i den militära och politiska ledningen verkligen ville ha tag på vad som fanns under ytan. Detta späder på något som jag sade tidigt, att det är minst en bricka i detta spel som vi inte känner till. Spioner/agenter på höga nivåer, påtryckningar som inte kommit allmänheten tillkänna, kamp om medel mellan försvarsgrenar, risk för kärnavfall i skärgården är exempel på denna typen av brickor. Förmodligen får vi aldrig veta.

Vi har haft inbrott – låt oss måla om köket

Även om det är medialt intressant med simulerade anfall mot – och rena kränkningar av – vårt luftrum så är jag förvånad över att inte diskussionen om allvaret i att vi har andra stater som genomför operationer i våra vatten ligger två nivåer högre. Ingen utom de som sympatiserar med fienden kan väl ändå rycka på axlarna åt detta?

Vem skulle rycka på axlarna om det visat sig att någon varit inne sovrummet, medan de sov, bara för att det inte är klarlagt exakt vad som hänt? Jag kanske är lite känslig men skulle jag se upprepade bevis på att någon varit inne i mitt hus så skulle jag köpa ett betydligt bättre lås – innan jag målade om köket. Detta lås benämns i svenska säkerhetspolitiska termer för Försvarsmakten.

Vänligen,
Mikael Grev


Djupa tankar om Ryssland och område B

“Löfven anser att Sverige inte ser Ryssland som ett direkt hot mot sig själv…” står det att läsa i finska Huvudstadsbladet. För en försvarsbloggare ter sig detta och liknande argument lite märkliga. Likväl så delar nuvarande statsministern denna typ av åsikter med många andra svenska politiker. Politiker som har tillgång till det bästa vi kan uppbringa av underrättelser och som inte kan ha kommit dit de är på grund av deras oförmåga att uppfatta information. De är inte onda och de vill säkert väl.

Så vad beror denna skillnad mellan försvarsbloggare och svenska politiker på? Låt mig bjuda på en version, det kan vara så att alla har rätt, i sin världsbild.

Om en husägare ska ta ställning till huruvida han ska skaffa larm, vilken kvalitet (och därmed kostnad) som ska inhandlas, så görs en bedömning av risken för inbrott. Här kan man ha minst två angreppssätt för att räkna ut denna risk. Man kan se till sin personliga hotbild, varför skulle någon vilja råna just mig, och man kan se till den mer objektiva hotbilden, hur många inbrott sker i området.

Människan är normalt mycket bra på att distingera mellan dessa två sätt beroende på hur mycket information som finns, även om det finns en tendens att välja information som ligger närmare i tid över mängd och därmed konfidens. Finns det accepterad statistik om antalet inbrott så övertrumfar det den egna hotbilden. Man förstår att inbrotten är opersonliga och tar istället information från det mer statistiskt relevanta brottsfrekvensen i området.

Problemen uppstår när det inte finns tillräckligt mycket objektiv information, det vill säga när antal inbrott inte är känt eller när den statistik som finns inte känns relevant för den egna situationen. Då uppstår ett informationunderläge och man går från objektiv betraktelse till subjektivt bedömande. I stället för “vad är inbrottsfrekvensen i vårt område” blir frågan “varför skulle någon vilja göra inbrott hos mig”. Tyvärr är det senare, subjektivitet, behäftat med en större mängde konfirmationsbias, det vill säga att ju mindre tillgänglig objektiv information ju mer subjektiv blir den och därmed baserad på egna uppfattningar och tidigare erfarenheter.

Här någonstans börjar Löfvens uttalande bli logiskt. Statistiken för länder som invaderar andra länder är skral och fjärran i tid. De länder som Ryssland invaderat, Georgien och Ukraina, är inte på vår bakgård, de är på något sätt på någon annans bakgård. Kanske till och med på Rysslands bakgård. Statistiken rör oss inte, den behöver inte tas som objektivt underlag.

Man kan jämföra det mer att bo i ett trevligt villaområde – A – som gränsar till en mer problematiskt område – B -. Det som händer i B berör inte A, man vill tänka bort det. Det är inte bra för huspriserna, det är inte bra för barnen och skapar kognitiv dissonans som alltid hjärnan försöker undvika. Så länge som brottsstatistiken i område A är låg så går frågan tillbaka till jaget och “varför skulle någon vilja göra inbrott hos just mig”. Allt är lugnt, frid och fröjd, idyllen lever.

Det man kanske inte tänker på är vad det är som håller inbrotten kvar i område B. Man har ingen insyn, man förstår inte hur de tänker. Deras agerande verkar för boende i A ologiskt men tryggt. De håller sig nog kvar i sitt område för att de … och så kommer alla orsaker som är baserade på okunskap och konfirmationsbias.

Det finns stor risk att anledningen att de i område A inte känner sig hotade av dem i områden B är baserade på helt fel logiska slutsatser. A-laget kanske tror att det är pengar och smycken som hägrar, och baserar sina beslut utifrån detta med att köpa kassaskåp, medan innevånarna i B-laget agerar utefter rivalitet, skrämseltaktik och gängkrig.

Risken med denna felaktiga bild av vad som separerar olika länder är att man använder sina egna mycket begränsade erfarenheter som beslutsunderlag medan den faktiska hotbilden är baserad på helt andra förutsättningar. För att fortsätta analogin med bostadsområden så kan det från A:s sida verka vara en stabil tillvaro medan det ur B:s synvinkel kan förändras om det dyker upp ett nytt gäng och området behöver expanderas. Det är inget personligt utan vilket område som läggs under deras “beskydd” kan nästan bero på slumpen, eller vem som råkar föreslå något först.

Tar vi tillbaka detta till Löfvens resonemang så tror jag att han, och för övrigt Reinfeldt innan honom, verkligen tror på vad han säger. För honom så finns det ingen som skulle vilja invadera och ta Sverige för vad som han ser som Sverige. Vad har vi som ryssen vill ha? Majstången, våra pengar, vad?? Inget Sverige har kan väl vara värt en knapp veckas krig, uteslutande i världssamfundet och skarpa diplomatiska fördömanden?

För ryssen ter sig det hela helt annorlunda. Deras verklighet är uppbyggd kring helt andra förutsättningar, sånt som vi inte förstår. Maktkamp, heder, misstro och positionering kanske driver dem, vem vet? Och när helt andra mekanismer styr ett skede än de man tror så är man i farans riktning. Man tar beslut på logik som inte gäller. Tidsramar som tänkts ut och lackmustest blir värdelösa.

Löfven har rätt i att ryssen inte vill ha svensk mark för att den är svensk, eller har våra svenska män och kvinnor som sexslavar. Men det kan mycket väl hända att Sverige blir en viktig bricka i ett maktspel som vi inte förstår eller vill vara del av. De som inte kan eller vill se dessa samband kommer alltid att stå förvånade, att se motståndaren som irrationell, kanske till och med uttala det. För oss andra är dessa skeenden helt logiska och det är vår plikt att upplysa om risken med denna introverta navelskådning.

Vänligen,
Mikael Grev


Utvärderings- och simuleringssystem 2030

Endast en del av mina tankar om utvärdering, uppföljning och simulering är beskrivna nedan. En fullständig beskrivning av varje del skulle behöva en helt egen serie inlägg. Det kan därför verka som om det finns hål i vissa argument. Fråga gärna om det är något speciellt som undras.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

En av de svårare delarna i luftstrid är hur den ska övas. Många av de ingående delarna, till exempel olika robotvarningar, störning (radio, radar o.s.v.) och en kaotisk stridssituation är svåra att träna i fred. Beväpnad med löften om den eviga freden i kombination med välvilja och ökad flygsäkerhet så har regelverk införts som gör stora och komplexa övningar med realistiska inslag svåra och dyra att genomföra. Detta, i kombination med att vi dagligdags har mycket få flygplan tillgängliga (uppskattningsvis runt 10 per pass totalt på samtidiga skarpa divisioner i riket) gör att det mesta som övas är moment som man tror kommer vara dimensionerade.

Luftstrid Beyond Visual Range (BVR) är svårare att förklara än cricket. Wiseman har gjort bundransvärt försök. Detta är rekommenderad läsning för att förstå vissa delar nedan.

Dagens utvärdering

Det är svårt att överskatta vikten av att öva under realistiska förhållanden. När Gripen i Sverige övar BVR-strid så finns inget realtidssystem för att veta om man träffat sin motståndare eller inte. Istället så får piloten uppskatta om han träffar sin motståndare, något som blir fel ganska ofta.

En robot som går 100-talet kilometer, tar minut(er) från skott till eventuell träff, är direkt beroende av hur en motståndare – som man inte längre ser eftersom man lagt benen på ryggen och flyr hans förmodade robotar – manövrerar, är svårt gränsande till omöjligt. Likväl är detta det förfarande som används vid övningar i Sverige. Skjutande pilot bedömer om han träffade, vilket är nästan omöjligt att avgöra utom i tydliga fall.

Men det blir värre. Sverige har aktiva jaktrobotar i och med AMRAAM och METEOR. Detta betyder att robotarna har en egen radar för att själv kunna styra mot sitt mål den senare delen av robotbanan. Detta är bra eftersom så fort roboten själv hittat målet så kan det skjutande flygplanet svänga bort och undgå fiendens robotar. Men det har även en negativ aspekt då motståndaren enkelt kan upptäcka denna robotradar, förstå att han är beskjuten och göra en undanmanöver. Strid med denna aktiva robotvarning får andra förutsättningar än utan. Ändå så kan vi av naturliga skäl inte öva genom att avfyra riktiga robotar mot varandra. Detta får följden att målflygplan inte uppträder som de skulle i krig – med riktiga robotar – eftersom varningarna uteblir. Man får således felaktig bild av motståndarens uppträdande.

Men det blir ännu värre. Det är nog få som inte tror att en anfallande fiende skulle använda enorma mängder störning under ett anfall. Den anfallande (inte vi) har normalt initiativet och kan planera för olika händelseförlopp på ett helt annat sätt än den försvarande sidan som måste reagera på vad fienden försöker göra och koordinera sig utefter detta. Anfallaren har således fördel av att göra striden i luften så kaotisk som möjligt så att de kan rinna igenom vårt försvar och utföra sina primäruppgifter. Radio- och radarstörning är en given del i detta.

Problemet är att Sverige likt ubåtsjaktsförmågan nästan helt tappat möjligheten att öva med den typ av störning som fienden förväntas använda, framförallt i rätt mängd/styrka, typ och detta regelbundet. När det gäller radiostörning finns dessutom problematik i reglementen som gör det svårt att störa radiokanalerna när man dessutom har fullt på alla andra reglar i en realistisk strid. Samtidigt är det mycket svårt att öva just störning eftersom det är en ständig kamp mellan störning och undertryckning av densamma och fiendens förmåga är svårbedömd. Men den är helt klart inte på noll som är det scenario som övas nästan jämnt.

Men det blir ytterligare värre. Fienden kommer inte att komma en och en i en ordnad ordnad rad så att vi hinner formera oss och uppställt slåss likt gentlemen. De kommer att komma i vågor med 30 flygplan, förmodligen fler. Det kommer att vara kaos med flygplan överallt, stress, problem med att veta vem som är vem (man ser ändå inte varandra) fullt på alla radiokanaler och så vidare. Det är inte så vi övar. Man får vara glad om vi kan öva 4 mot 2 i normal övningsstrid på en flottilj. Är man prioriterad (vilket man kanske är vart tredje år) så får man vara med om fler än en övning per år där man övar med över 10 flygplan samtidigt i samma stridsområde.

Skillnaden på strid mellan ett fåtal flygplan och det antal som förväntas i ett krigsscenario är som att öva boxning för att stävja upplopp. Helt andra egenskaper blir dimensionerande när antalet ökas. Som ett upplättande inslag kan man tänka sig hur mycket enskilda polisers boxningsförmåga påverkar effekten i denna intressanta video:

Sverige har ingen “aggressor squadron” http://en.wikipedia.org/wiki/Aggressor_squadron som med typlika flygplan kan agera fiende. Vi använder oss själva på b-sidan förutom i internationella övningar. En professionellt spelad fiende, från en aggressor squadron, har som uppgift att läsa in sig på fiendens förväntade uppträdande och kan bli professionell i den rollen. Fiendens flygplan går dessutom fortare och har mer bränsle än Gripen vilket gör det svårt att gestalta fienden på ett trovärdigt sätt. Då b-sidan i Sverige besätts av oss själva – med våra egna flygplan – så riskerar vi också att öva mot vår egen taktik. Dessutom så slösas värdefull flygtid på att gå mål. Slösas eftersom piloten inte tränas i svensk taktik utan i en semi-fientlig taktik men med ett svenskt mind-set, som är svårt att tänka bort.

Det som dock verkligen sätter fingret på övnings- och utvärderingsproblematiken är att vi inte samövar stridsflyg med eget och mot fientligt luftvärn på ett meningsfullt sätt. Jag tror att de flesta förväntar sig att luftvärnet och stridsflyget är väl samordnat i allt ifrån taktik till strategi. Det finns mycket liten möjlighet och mening att öva tillsammans och ingen möjlighet att utvärdera i realtid annat än genom mycket schematiska “är du inom den LV-ringen så är du död”. Verkligheten är mycket mer komplex.

Orsaken till ovan

Man kan tycka att det är konstigt att inte ett bättre och mer realistiskt och holistiskt sätt att öva är införskaffat till flygstridskrafterna. Det är åtminstone till del resultatet av att varenda krona vägs på guldvåg och krigas för internt i Försvarsmakten innan beställning.

Det är intuitivt att köp av ett nytt vapen, en sensor eller mer bränsle i flygplanet ger operativ effekt. Det är påtagligt och man kan citera siffror. Det är också något som leverantörer är bra på att lösa och enkelt kan använda i marknadsföring. Att införa system som enbart används i fredstid men som övar upp organisationen för högre effekt under krig och väpnad konflikt är inte lika lätt att föra i bevis. Speciellt inte om effekten kommer om tidigast X år.

I en försvarsmakt som konstant hålls på svältgränsen så är det enklast att beställa system som kan förklaras för icke sakkunniga i en elevator pitch. Beslut om beställande av dyrare system trycks i en svältfödd organisation uppåt i hierarkin till en nivå (ofta politisk!) där sakkunnigheten (helt förståeligt) inte är den bästa. Då är det svårare att förklara varför ett utvärderings- och simuleringssystem ger effekt i målet. Det är enklare att få medel för inköp av radar som ser lite längre än ett mindre militärt sexigt utvärderings- och simuleringssystem, oavsett operativ effekt.

Del av problemet ligger också i försvarsmaktens avoga inställning till utvärdering. För stridsflyg – och jag förmodar andra vapengrenar – så sker lite eller ingen systematisk uppföljning av hur väl vi står oss mot olika dimensionerande hot. När jag berättar detta för våra nordiska kollegor i försäljningen av vårt flygplaneringssystem Wing så tittar de på mig som om jag vore tokig. Om man inte utvärderar kontinuerligt, jämför med historiska data och återkopplar detta i nya sätt att öva så vet man varken var man står, vart man är på väg eller hur man ska komma dit man vill.

När jag läste till flyglärare för ett par år sedan så skrev jag en uppsats baserad på en enkät till samtliga piloter om deras åsikter gällande utvärdering. Det var tydligt att piloterna själva ansåg att de utvärderades för lite och att de gärna såg hur detta förbättrades samt att det skulle ge operativ effekt. Man kan tycka att det borde vara de högre cheferna och inte piloterna som hade denna inställning.

Man kan utveckla förklaringen till nuvarande läge mycket mer men det finns stora paralleller att göra till Stridseffekt eller specifikationsonani? som jag publicerade hos Wiseman.

Utvärderings- och Simuleringsystem 2030

Kärnan i UTSIM 2030 är att i fred kunna öva med så nära krigslika scenarion som möjligt och utvärdera resultat både i realtid och jämföra dem över tiden med historiska data. Detta innebär framförallt att

  • simulerade flygplan och andra enheter kan tillföras på båda sidor precis som om de vore med i striden,
  • övningar genomförs på ett väl definierat sätt som går att jämföra med tidigare övningar,
  • de system som inte kan användas fysiskt (robotvarning, störning o.s.v.) simuleras i realtid.

Genom att öva med rätt antal flygplan, som uppträder på samma sätt som fienden förväntas göra och som exercerar alla tekniska system som förväntas behövas i det man övar för så ökar man effekten när det blir verklighet utöver vad som är möjligt genom momentträning. Det går inte att öva straffar och slagskott och tro att en eller två träningsmatcher på försäsongen leder till vinst.

Hur man ska genomföra punkterna ovan är en komplicerad fråga som är både teknisk och strukturell. Det viktiga är att förutsättningarna är med i designen redan från början när de olika flygsystemen byggs. UTSIM 2030 är svårt att påföra som en eftertanke när övrig design är klar.

Teknik

Grunden i hela systemet och det som dimensionerar dess möjligheter är förmågan att med låg fördröjning kunna kommunicera mellan de deltagande enheterna samt med marken. Det som underlättar är att man kan förutsätta en ostörd miljö eftersom det bara ska användas i fred.

En annan grundförutsättning är att varje deltagande enhet (ex. Gripen E, StriC eller ASC 890) måste ha så pass mycket datorkraft att de kan simulera de ingående modellerna av flygplan och kanske framförallt vapen. Till exempel så måste både skjutande och påskjuten enhet kunna simulera hela eller delar av en vapenleverans. Fördelen med detta är att det minskar kravet på bandbredd då båda enheterna kan simulera förloppet mellan kommunikationspaketen individuellt.

Den fullständiga och ackrediterade datormodellen för vapnet bör om möjligt användas för att slippa den rörliga kostnaden för att hålla flera modeller för samma vapen uppdaterade samt för att slippa diskrepanser mellan resultaten i realtid och senare utvärdering.

Beräkningskapaciteten för detta är uppskattningsvis en storleksordning högre än vad som finns tillgängligt för motsvarande funktioner i dagens flygplan men helt inom ramen för vad som är möjligt. Lyckligtvis är det beräkningsprestanda som inte nödvändigtvis behövs i krigsfallet så man kan tänka sig en väl isolerad enhet som har lägsta nivå av avionik-certifiering.

Det trixiga med framförallt simuleringsdelen är att den är distribuerad men måste hållas hyfsat synkroniserad. Därav kravet på låg latens och datorkapacitet på enheterna så att bandbredden går att hålla nere.

Direkt feedback

Det är väl belagt att lärandet blir bättre ju närmare i tid det som utvärderas själva utvärderingen sker. Det bästa är direkt feedback på det man gör. Med UTSIM 2030 sker all utvärdering direkt, precis som i en simulator. Om en pilot skjuter en robot så simuleras den av samtliga relevanta deltagare. Om den träffar får den beskjutna reda på det direkt och kan dra sig ur striden samtidigt som radarekot försvinner från den skjutandes radarskärm. Flygplanet försvinner direkt i StriC och det påverkas således inte striden längre.

Genom att roboten simuleras även i det påskjutna flygplanet så kan det genereras syntetisk radarvarning i det flygplanet, precis som om roboten var skjuten på riktigt. Enbart detta skulle öka kvaliteten på övningsutbytet enormt.

Luftvärn kan ge adekvata varningar i flygplanen under övning och om de är spelade av riktiga luftvärnsenheter – om än kanske i simulator – så kommer det att leda till viktig träning för både piloter och luftvärnsoperatörer. Framförallt så kommer man att få ökad förståelse för varandras förutsättningar redan i fred, vilket kommer att ge högre operativ effekt i krig.

Simulerade enheter

En av de svåraste utmaningarna med att öva realistiskt är att kunna uppbringa det antal enheter som behövs för att skapa en realistisk övning. Genom att blanda en simulerad verklighet med de fysiskt ingående flygplanen så ökar värdet på flygtiden enormt. Man kan starta med fyra flygplan och delta i en övning med 30 realistiska fiender som flyger helt enligt fiendens taktik. Möjligheterna att öka kvaliteten på flygtiden är stora.

Jag vet med säkerhet att det med små medel går att skapa CGF (Computer Generated Forces) som agerar helt autonomt och dessutom mycket likt hur piloter agerar och flyger. Detta är en förutsättning för simuleringsdelen. Det går inte att använda sig av “dumma” generade styrkor som bara går mot förutbestämda mål och kanske har några regel för undanmanövrar. Om de simulerade enheterna inte agerar trovärdigt så riskeras en felinlärning alternativt “gaming” där de riktiga piloterna lär sig hur de simulerade enheterna (som inte lär sig) agerar och enklast bekämpas.

Den svåra biten att lösa med simulerade enheter är förmodligen inte den tekniska. Det gick som nämnt i en tidigare del ganska fort att skapa dessa på FOI/FLSC. Den svåra delen är hur de påverkar flygsäkerheten. Hur påverkar det pilotens uppfattning om riktiga flygplan om det finns massor som är simulerade? Är en nära kollision med en simulerad enhet att betrakta som tillbud? O.s.v. Detta är frågor som måste lösas och lösas direkt eftersom de måste inarbetas i regelverk, vilket tar tid.

Standardövningar

En förutsättning för att utvärdera den operativa effekten för luftstridskrafterna är att det med jämna mellanrum genomförs övningar med över tiden fasta parametrar, en sorts evaluering. Dessa övningar ska vara gjorda för att kunna resultera i ett eller flera mätbara resultat som kan jämföras över tid. Flygdivisioner med olika nivåer av prioritet, och därmed tilldelad flygtid, kan om övningarna är listigt utformade kravsättas att uppnå en nivå som motsvarar förväntad operationell effekt.

När man kombinerar ett ombordssimulerings- och träningssystem (embedded training) med standardövningar så kan man skapa ett effektivt återkopplat system för budgetering och prioritering av medel. Över tiden kommer man skaffa sig information vad det faktiskt innebär för den operativa effekt man mäter om man till exempel drar ner på flygtid. Bara genom möjligheten att trovärdigt rikta flygtid dit den behövs för att uppnå en viss operativ effekt just där, och inte dela ut den med bedömningar mellan två kända fingrar, borde ge en effekthöjning värd hundratals flygtimmar – och därmed miljoner – per år.

Med ett bra och kvalitetssäkert utvärderingssystem blir det inte som idag en bedömningssport där divisionschefen bedömer sin egna divisions färdigheter, något som alla nog förstår innebär viss problematik. Speciellt eftersom en divisionschefs bedömningar kan bli föremål för ändringar högre upp i hierarkin när de inte stämmer överens med vad man förväntat sig, så kallad skönmålning.

Simulering för utveckling

En av de största långsiktiga fördelarna med UTSIM 2030 är att man kan simulera framtida system, eller utvecklade versioner av nuvarande, och med hög konfidens mäta dess operativa effekt under vanlig övningsverksamhet. Man kan till och med syntetiskt skruva upp radarns upptäcksavstånd eller mäta hur en ny typ av sensor påverkar den operativa effekten.

Med en bra och effektiv utveckling av de modeller som simuleringen baserar sig på kan Försvarsmakten i direkt samarbete med industrin veta innan beställning vad ett system ger och inte behöva beställa i blindo på flashiga Power Points.

Då det inte är troligt att Försvarsmakten kommer att ha möjlighet att bygga upp en egen organisation med beställarkompetens inom stridsflyg, då det kräver dedikerade piloter med speciell kompetens över lång tid, så är simulering av nya vapensystem under ordinarie övningar en bra lösning som skapar synergier. Det gör också att piloter som flyger på de divisionerna kan delta i utvecklingsarbetet redan från början och hjälpa ingenjörerna få operativ förståelse.

Slutsats

Med UTSIM 2030 kan

  • piloterna varje pass öva ett trovärdigt scenario som inte är avhängigt antal tillgängliga flygplan till en bråkdel av kostnaden att flyga med dessa enheter på riktigt,
  • resultat av striden återmatas direkt för snabbare inlärning och mer korrekt utfall,
  • en trovärdig feedbackloop där både enskilda piloters och hela divisioners operativa effekt mot relevanta scenarion mäts och jämförs över tiden för att kunna prioritera bättre,
  • utveckling ske kontinuerligt och samtidigt med övning och utvärderas i rätt kontext för att erhålla högre konfidens på operativ effekt för olika lösningar.

Vänligen,
Mikael Grev


Saudiarabien och vår moral

Saudiarabien är ett land som vi inte delar många värderingar med. Faktum är att vi anser dem vara fullständigt barbariska med vidrig prygling för aktiviteter som väst betraktar som mänskliga rättigheter.

Att Saudiarabien är en diktatur i praktiken är en aspekt. En diktatur i den bemärkelsen att det inte finns fria val och att en elit styr landet. Faktum är att de flesta länder i regionen är diktaturer, med undantag av Israel, som vi lyckats ställa oss på kant med. Att diktaturer kan vända sin politik snabbt och utan möjlighet till intervention av folket gör att man bör vara mer restriktiv när man drar slutsatser om deras avsikter.

Det finns i skillnaden diktatur och demokrati egentligen inget som indikerar god eller ond, krigshetsande eller fredsälskande; det är enbart ett statsskick. Den kanske mest kända, om än inte den “bästa”, demokrati vi har – USA – är den demokrati som också anfaller andra länder oftast. Något som vi kanske ska vara tacksamma för men som också slår sönder vissa argument mot just diktaturer i sig.

Det finns en allmän åsikt att Sverige inte ska sälja vapen till länder som kan komma att använda dem. Den mer nyanserade versionen är att de inte ska använda dem i offensivt syfte, men detta kommer ofta bort i det upphetsade samtalet.

För mig så skulle världen vara bättre om alla länder hade ett effektivt försvar men dåligt anfall. Om alla kunde försvara sig men ingen hade kapacitet att anfalla så skulle få krig uppstå eftersom kostaden skulle bli för hög. Detta är en utopi såklart eftersom inte alla vapen kan delas in tydligt i anfall och försvar men det är värt att beakta. Många tror felaktigt att inga vapen är lösningen, men det innebär bara att anfall och försvar är av samma storleksordning och anfall kommer då bli förhållandevis billigt. 

Jag brukar, mest på skämt men med lite allvar, säga att i en värld utan vapen blir den som först lyckas bygga ett gevär diktator.

Är man mot ett lands moraliska ståndpunkter, som Sverige är mot Saudiarabien, så borde argumentationen gå mot att vilja förändra deras moral. Detta är mycket svårt och tar tid då moralen är förankrad i värdegrunden.

Just värdegrund är av media och managementkonsulter ett till del förstört begrepp eftersom de fått det att låta som det är något som man kan påverka. Det är det inte. Värdegrunden sätts under uppväxten beroende på upplevelser, sina medmänniskor och en del annat. För att förändra sin värdegrund behöver man både verkligen vilja göra det och normalt få professionell hjälp av en KBT-psykolog eller liknande.

Det är en mycket långsiktig plan att ändra ett lands – eller snarare dess befolknings – värdegrund, som skulle vara fallet med Saudiarabien. Vi pratar decennier eller längre. Försök att likt Irak, Libyen eller Nordkorea tvinga på en ny värdegrund fungerar inte. Det finns ingen chockbehandling av värdegrund. Det enda som fungerar är långsiktig vridning genom goda influenser, framförallt på den unga befolkningen.

Många trodde nog att ryssarna efter 20+ år av västinfluens hade ändrat sin värdegrund. De ändrade sitt sätt att agera efter de västinfluerade förutsättningar som fanns. Den återgång till nationalism och stolthet som är fjärran oss svenskar är ett exempel på att värdegrunden är djupare än hur man agerar. Ryssland hade behövt 50-100 år till – minst – för att verkligen förändra värdegrunden till en som är mer lik vår.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien kommer inte att påverka deras moral, snarare tvärt om. Genom att närvara så påverkar man, om än mycket sakta, sin partner. Dock sker detta enbart om det man ser verkar vara lockande och upplevs positivt. Jag tror att Sverige har en del att bjuda på här men vi riskerar inte att bli som dem eftersom vi inte är lockade av deras moraliska ståndpunkter.

Att sluta sälja vapen till Saudiarabien är, om vi ska vara ärliga, ett sätt att straffa dem. De stämplas omoraliska och ska för detta straffas. Jag kan förstå och till del sympatisera med den ståndpunkten. Men man ska då också veta att man gör just detta – straffar – och inte försöker att långsiktigt lösa problemet. Man ska därför inte slå sig för bröstet som moralens väktare utan ödmjukt inse att det är straffa och lämna därhän man avser göra.

Man kan också undra hur mycket vi egentligen straffar dem genom att sluta sälja dem vapen. Vapen är köparens marknad under överskådlig framtid, kanske alltid. Det finns många som vill sälja. Detta betyder att Saudiarabien inte kommer att ha några problem att köpa vapen någon annanstans. Så kanske till och med straffet uteblir. Den enda effekten med att sluta sälja vapen till Saudiarabien blir troligen att de köper sina vapen från ett annat land som har mindre positiv – eller kanske rent negativ – påverkan på dess moraliska utveckling.

Om vi är ärliga med att vi inte vill göra handel med dem för att de står för långt ifrån vår moral så ser jag inte varför vi ska begränsa oss till vapen, som kanske är den enklaste saken för dem att ersätta och därför straffar minst. Varför inte istället införa och driva på regelrätta sanktioner ihop med EU? Vi är ute efter att straffa och bör i så fall göra det på ett sätt som gör att straffet känns, annars är det väl meningslöst?

En stor anledning till att vi har saudiavtals-debatten i Sverige just nu är att detta är en perfekt storm för vår förhållandevis stora och högljudda anti-vapenlobby. Vapen, piskrapp och antifeminism är i dagens mediaklimat kraftfulla allierade för att föra fram sin åsikt och Saudiarabien är nästan en optimal fiende att samla sig mot. Få kan i ett trängt läge finna argument för att möta dessa åsikter och det tar tid och tankekraft att lyfta samtalet från känslor till en intellektuell nivå.

Om vi är seriösa med att straffa Saudiarabien för deras omoraliska leverne så ska vi inte göra detta enbart genom ett vapenembargo. Vi ska göra det genom att driva på sanktioner inom alla områden. Vill vi istället försöka påverka dem långsiktigt att driva mot våra moraliska ståndpunkter så ska vi öka vår handel; all vår handel. Enbart genom långsiktig närvaro av länder med vår moral kan Saudiarabien och därigenom mellanöstern i stort påverkas. Att som vissa debattörer försöka chockbehandla mellanöstern till att acceptera vår moral som sin egen går inte, oavsett bästa välvilja. Stöd för detta finns att hämta både i psykologin och historien.

Vänligen,
Mikael Grev


Nyheten med enbart förlorare

Det var med sömn i ögat och kaffet vändandes i strupen som jag läste Expressens förstasida i morse. Förstanyheten var att utrikesminister Margot Wallström hade gjort eftergifter för Putin och förbjudit Försvarsmakten att använda Estländska flygbaser under en övning i vår. Detta var för dåligt för att inte vara sant! Med det menar jag att journalisten (Niklas Svensson) självklart måste ha extremt torrt på fötterna för att göra ett sådant bombastiskt utspel. Nyheten är av en en sådan dignitet att det påverkar karriärer, utrikesministerns eller journalistens.

Expressen tydliga påstående: "- JAS-planen stoppas"
Expressen tydliga påstående: ”- JAS-planen stoppas”

I ren affekt och eftersom jag inte kunde föreställa mig att en journalist skulle riskera den egna karriären medveten om både insatserna och korten på sin egen hand så hoppade jag på tåget mot utrikesministern. Man lär så länge man lever, för nu vet jag att nyheten var mer komplex.

Först och främst måste nämnas att det har i och med detta åsamkats skada för svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Hur stor är inte klart i skrivande stund då det återstår att se hur nyheten slås upp i utländsk media. Den svenska självbilden är dock sargad. Många kommer bara att läsa rubriken och tror att vi nu är i Putins ledband.

Det visade sig ganska snart att Försvarsmakten inte ens hade planerat att landa i Estland under sagda övning. Och i min erfarenhet är sådant ganska ovanligt, inte minst av ekonomiska skäl. En övning med flygplan baserade utomlands är dyrt och pengar är ett problem. Försvarsmakten dementerar dessutom tydligt att de fått någon styrning från politisk håll. För mig är detta inte förenligt med rubriken enligt bilden. Någon far med osanning, och jag är övertygad om att Försvarsmakten inte skarvar en tum.

Det visar sig att UD:s kabinettsekreterare Annika Söder – allt enligt ett läckt PM – sagt följande:

Inga svenska plan skulle landa på estniskt territorium, och detsamma gällde Finland.

Man skulle kunna tycka att detta är ganska långt ifrån vad Expressen rapporterar, och det är det. Men är det oklanderligt? Nej, i min mening är det inte bra att ge en tum mot den antagonist som Ryssland på senare tid blivit. Allt man säger kan och kommer i dessa lägen att tolkas på för motståndaren – vilket visat sig kunna vara både svensk media och Ryssland – mest optimala sätt. Diplomati är inte helt olikt mediaträning i dessa lägen, säg inget som kan tas ur sitt sammanhang och göras till en dålig nyhet. Söder skulle självklar ha svarat på frågan som föranledde svaret att Ryssland inte har att göra med var vi landar utan att detta är något som Sverige – och Sverige ensamt – bestämmer över och ändrar efter behov!

Den kanske mer intressanta frågan är vem som läckt dokumentet. Klart är att svensk utrikespolitik lidit ett nederlag i trovärdighet. Klart är också att Ryssland har mest att vinna på nyheten som den har spelat ut sig.

Flera har här spelat så kallade nyttiga idioter.

  • Utrikesminister Wallström med underställd kabinettsekreterare Söder har inte förstått att hantera en motståndare som är avogt inställd och som lever på maktspråk, yta och ”posturing”.
  • Journalist Niklas Svensson har, oavsett om källmaterialet (PM:et) är tillhandahållet av illvilliga krafter (interna eller externa) eller en ensam idealist, blivit en bricka som spelats med kortet om evig berömmelse för det stora avslöjandet.
  • Expressen och DN (Bonnierkoncernen) – vilka båda slog upp nyheten stort – har underlåtit att göra adekvat faktakontroll, alternativt låtit ett köttben av denna storlek påverkat omdömet.

Det man som sammanfattning kan säga är att nyheten är en nyhet, men den är att utrikesminister Wallström inte förmår leverera en trovärdig utrikespolitik i den säkerhetspolitiska situation som nu råder. Kanske hade den feministiska utrikespolitiken passat bättre i den era av evig fred i Europa som många trodde kommit för att stanna.

Det går inte att vara mjuk mot de hårda eller snäll mot dem som vill oss illa, hur än man öskar att världen vore bättre än den är.

Vänligen,
Mikael Grev

P.s. Det finns inga bekräftade dementier på att Carl Bildt inte stått och bankat huvudet i väggen större delen av dagen.


Stridsflyg 2030 – flygbaserna

Jag beskriver bakgrunden till ett nytänk i flygbassystemet 2030 i ett nyligen gjort inlägg hos Wiseman’s Wisdoms. Det är obligatorisk läsning för att förstå varför nuvarande bassystem, och den tidigare hyllade Bas 90, inte längre räcker till som grundkoncept.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

Prolog – reglera för krig

Något som delvis saknas i försvarsmakten är en uttalad idé om vad som ska hända med vårt digra regelverk när vi utsätts för en krigshandling. Det finns mig veterligen ingen alternativ regeluppsättning som träder in annat än i undantagsfall. Detta betyder inte att allt måste ske enligt fredsregler. Men så länge som det inte är definierat vilka regler som kommer att gälla i krig så kan man inte heller skapa optimala system för krigsfallet.

Det blir svårt för divisionschefen som kan behöva ställa sin personals väl och ve mot ett effektivt försvar av Sverige, något som kan leda till oförutsägbara prioriteringar. “The need of the many outweigh the need of the few.” sades av en karaktär med logik som rättesnöre men den praktiska tolkningen i krig är förmodligen lika många som det finns uttolkare.

När du läser nedan kanske du kommer att reagera på att vissa delar inte är helt förenligt med gällande regelverk i fred. Detta är gjort med öppna ögon men kräver den kanske svåraste delen i Stridsflygidé 2030, att våga planera för krig och operativ effekt som kanske inte alltid är förenligt med den enskildes chans att klara sig oskadd i varje situation. Det råder ingen tvekan om att svåra beslut behövs i krig och att militära chefer kommer att behöva skicka sin personal dit faran härskar.

Genom att redan i fredstid – med hjärnan i förarsätet och möjligheten att analysera läget i lugn och ro – skapa en uppsättning regler att förhålla sig till så kan man beställa vapensystem som bättre fungerar utifrån dessa premisser. Ett exempel är synen på flygsäkerhet. Vapen- och bränsletransporter är en annan. Regler som passivt skadar fler än de har möjlighet att aktivt rädda är många.

System byggs idag ofta med de civila reglerna som grundförutsättning. Om det skulle vara mer optimalt för försvaret av Sverige att ta en IRIS-T i bakluckan på en militär personbil och köra runt den mellan olika mobila klargöringsplatser i Sverige så är detta inget som låter sig planeras idag.

Jag tror att den tydlighet man tror sig säkrat med att ha samma regler i krig och fred är att lura sig. Regler blir ofta ett resultat av viss trygghetsnarkomani i fred kommer att åka ut genom fönstret så fort medarbetare stupar på grund av dem. Sedan sitter vi där – i ett efterläge – med en mer anpassad regeluppsättning men utan fördelen av att ha en utrustning optimerad för de ökade möjligheterna.

Mothållande till resonemanget ovan är att man ska öva i fred som man avser strida i krig, eller i alla fall så likt som möjligt (mer om detta i nästa del). Det går inte att skapa regelförändringar som radikalt förändrar förutsättningarna för striden om man inte på något sätt kan öva med dessa även i fredstid. Exempelvis; en Gripen måste vara ILS-utrustad i fred (eller ha motsvarande landningshjälpmedel) även om det skulle vara tillåtet att använda ett helt internt automatiskt landningssystem i krig och därmed vara oberoende av banans landningsutrustning. Det viktiga är att man kan skapa och räkna med krigsbaser där inte alla har en ILS tilldelad i krig.

Extrem spridning

Den avgörande och dimensionerande faktorn i ett flygbassystem är i vilken mån man kan verka med flygande enheter från basen över tiden, samt med vilken konfidens detta kan försäkras, det senare inte minst viktigt. Minsta risk för att rullbanor kan ha mineras i förväg, inte kan försvaras mot specialförband eller kan bombas och mineras med ballistiska robotar eller kryssningsrobotar gör lösningen sämre och mindre framtidssäker.

Ett sätt att garantera verkan över tiden i ett krig är att vara rörlig och oförutsägbar. På detta sätt kan man förlora enskilda enheter, med viss nedgång i stridseffekt som följd, men man har ett bättre skydd mot de katastrofala följder som en sönderbombad bana har för en flygbas i dagens system. Fienden kan i ett extremt distribuerat bassystem inte räkna med att kunna bekämpa all – eller ens en betydande del av – vår baskapacitet, vilket skapar en avhållande tröskeleffekt.

Är man beroende av en eller få baser så kommer fienden – precis som vi skulle göra – initialt slå stenhårt mot dessa i syfte att förlama hela flygsystemet. Läste ni inlägget hos Wiseman’s Wisdoms som länkat i ingressen så vet ni att vi nu inte bara har detta problem utan också inget sätt att värja oss mot det.

Det enklaste, och på det sätt försvarspolitik tyvärr ofta förs, är att med plåstermetoden lappa över en svaghet med ett materielinköp utan att egentligen lösa grundproblemet, i detta exempel det djupa beroendet av få flygbaser för stridsflyg. Kompetent luftvärn löser inte ensamt problemet, det gör bara kostaden för motståndaren högre. Effekten att kunna slå ut allt stridsflyg finns kvar och de kan till exempel genom en uppdatering av styrprogramvaran i Iskander-M kanske undgå vårt nya luftvärn och igen vara ovanpå.

Även om extrem spridning och mobil klargöring har uppenbara fördelar så finns det nackdelar och svårigheter som måste lösas. En av dessa är hur man håller koll på sina enheter, hur man säkert kommunicerar med dem och optimerar deras uppgifter för att kunna arbeta mot samma mål. Som entreprenör och programmerare vet jag att detta är lösbara problem, det handlar bara om vilja, rätt kompetens och ge rätt förutsättningar.

Med den rådande ekonomiska verkligheten för försvarsmakten, som enligt min bedömning kommer att vara rådande under överskådlig framtid (dock på betydligt högre nivå än nu), så har Sverige inte råd att satsa på stora truppkoncentrationer och tilldela stora resurser för att försvara dessa. Sverige måste övergå till ett mer modulärt och distribuerat tankesätt på alla möjliga områden i syfte att öka uthållighet, tröskeleffekt och försvarseffekt per krona.

Den troligtvis svåraste nöten att knäcka med extrem spridning är logistiken. Jag är övertygad om att det går att lösa men det måste till en hel del tänkande från logistikexperter. Det är bland annat inom detta område jag ser behov av regelförändringar i för krigsfallet. Bränsle och vapen måste kunna levereras effektivt utan en enorm organisation. Snabbhet, mobilitet och autonomt uppträde ska vara nyckelord, inte direkt ledord tagna från den precis införda logistikkedjan. Även om det klingar lite science fiction tror jag man inför denna era (2030) bör utvärdera leveranser av allt utom kanske bränsle med UAV:er.

Korta start- och landningssträckor

Både Gripen E+ och vår ännu imaginära UCAV Neural ska fokuseras på att kunna landa på korta landningsbanor. För Nerual ska vanliga större vägar kunna användas, i den mån de inte har mitträcke. Det som skiljer Neural från en Gripen är att den behöver mindre bränsle, hänger lättare vapen (inga tunga bomber eller spaningskapslar) samt har färre system som behöver servas av tekniker.

Robusthet är en viktig del av designen för Neural, den måste vara enkel att hålla i stridbart skick med få resurser. Snabbtankning (innebär motor igång) ska vara den normala typen av klargöring och sker på några få minuter, precis som gör Gripen idag. Även hänga nya vapen ska kunna ske på samma snabba sätt.

Ett beslutssystem optimerar var varje Neural ska landa, klargöras och starta med hänsyn till slumpmässig spridning, behov av och tillgång till vapen och bränsle, planerad försvarsplanläggning och så vidare. Vid reparationer så måste risken att landa nära eller på en av de större baserna tas. Vid snabbtankning så landar den i närheten av en av de mobila klargöringsteamen som också styrs av samma beslutssystem.

I stället för att ha en stor organisation kring en flygbas för Nerual så används mobila klargöringsteam. Dessa är mer likt jägargrupper och ligger gömda mellan klargöringar snarare än kräver skydd av basjägare eller liknande. De är helt autonoma och åker runt på svenska vägar till sin destination för nästa klargöring. Armén är förmodligen bättre på att sätta upp dessa typer av minimala jägarlika förband.

Neural skyddas naturligt genom att vara extremt spridda men också genom att alltid vara startklara den korta tid de inte är i luften. En klargjord Neural står parkerad på ett sätt som gör att den på någon minut kan vara i luften efter en order från operatör. På detta sätt blir den en aktiv och mycket effektiv del av luftförsvaret mot den plats de försvarar. Ett vanligt flygplan går inte att skydda på detta sätt eftersom det snabbt skulle slita ut piloterna om de var tvungna att sitta i flygplanen.

En Nerual blir på detta sätt svår att bekämpa på marken. Allt som behövs är en lite förvarning den lilla tid den står på marken. Hur svår den är att bekämpa väl i luften är en mycket teknisk sak som inte avses avhandlas i denna serie.

Eftersom Neural kan lämnas över mellan olika värdflygplan så kan de utnyttjas betydligt större del av tiden än ett flygplan. Kan man inkludera lufttankning, lång tid i luften per tankning och så hög robusthet som jag hoppas på så kommer Neural vara större delen av tiden i luften och dessutom en aktiv del i striden en stor del av denna tid.

Genom att Neural är outtröttbar så kan den operera dygnet runt som sensorer eller i spärrbana utan ett värdflygplan och som framskjuten sensor- och vapenplattform när en Gripen tar kommando över den för att genomföra mer komplicerade uppdrag som behöver pilot på plats. Detta ger högre operativ effekt per krona jämfört med ett bemannat flygplan samtidigt som det ökar effekten på våra bemannade Gripar när detta är önskvärt.

Gripen E+

För Gripen är det knivigare med extrem spridning. Vikten är ett problem även om Gripen är förhållandevis lätt i grundutförande. Idag har Gripen C/D många konfigurationer där det inte ens i bra väder finns möjlighet att starta och landa på kortbana (800m). Vikten innebär problem för underlaget och vanliga vägar utan förstärkning inte kan normalt inte användas. Samma spridningssystem som för Neural kan således förmodligen inte utnyttjas annat än i nödsituationer, av vilka det förvisso kommer finnas flera i en krigssituation.

System med en sorts hangarfartygskrok för landning kan vara en möjlighet för landning på korta banor – likaså bromsskärm som fanns på Draken – men det löser inte problemet med starter i varmt väder och tung last, då dragkraften inte räcker till. Tekniska innovationer inom området start och landning på korta banor med minimalt med banutrustning kommer att vara en nyckelfaktor för framgång i ett krig där fasta installationer är svåra att försvara.

För Gripen ska systemet med kortbanor återupprättas där kortbanor “från förr” återställs, dock av kostnadsskäl enbart asfaltsdelen. Redan för 15 år sedan fanns ett landningssystem till Gripen som inte krävde något externt landningshjälpmedel utan förlitade sig helt på interna sensorer. NINS (New Integrated Landing System) infördes dock aldrig skarpt. Genom att återinföra ett landingssystem som är helt autonomt – och eventuellt helt automatiskt – så skulle det bli betydligt enklare att sätta upp nya baser. ILS-utrustning som används för att landa i dåligt väder idag kräver installation vid banan som är både sårbar, kräver specialkompetens och finns i begränsad tillgång.

Det enda sättet att försvara Gripen på en flygbas är genom spridning inom basen och många skenmål. Detta kan dock aldrig bli annat än en procentuell överlevnadsmöjlighet där bekämpning som bäst blir slumpmässig med förhållandet mellan antal skydd och antal riktiga flygplan. Tiden där det gick att med stora mängder betong skydda flygplan är nog annat än i undantagsfall (F 16 i Uppsala) förbi. Här finns mycket smartness i försvarsmakten men liten vilja att lösa problemet eftersom fokus inte legat på att försvara Sverige på länge.

Luftförsvar av flygbaser

Det kommer att vara omöjligt att sprida Gripen som man kan sprida Neural. Luftförsvaret av de få baser som kan återställas – bedömt max ett tiotal – är därför av yttersta vikt för att kunna försvara Sverige under mer än inledningsfasen. Finns det minsta möjlighet till förbekämpning eller sabotage av de delar som krävs för att hålla basen igång så faller försvaret och kommer att bli en prioritet för den som vill annat. Detta är enkla förutsättningar att förstå men ack så viktiga att ta till sig.

Det finns många platser som tarvar förvar av ett kompetent luftvärn som kan hantera fiendens hela batteri av avståndsbekämpning. Allt ifrån kommunikationsmaster till logistikanläggningar måste fungera för att försvaret ska kunna upprätthållas i mer än timmar och dagar. Det som gör att flygbaserna trots detta bör prioriteras över allt annat är att med dem utslagna så är det i praktiken omöjligt att försvara de övriga platserna, än hur bra luftvärn de har. Luftvärn är defensivt och går nästan alltid att undgå och/eller bekämpa om man ges ostörd tillgång till luftrummet i dess närhet.

Flygfarkoster kan däremot parera fiendens taktik i flygarenan och är en förutsättning för att försvaret i övrigt ska kunna fungera. Om detta skrivs om i princip i alla taktiska och strategiska publikationer. Luftherravälde är en nyckelfaktor och den som har det har initiativet. Att det inte inom försvarsmakten är en naturligt accepterad förutsättning kan man hitta många anledningar till. Att det övas för lite tillsammans är en anledning. Att man tar Sveriges attackförmåga (som inte har avståndsbekämpning) som exempel för vad fienden klarar en annan. Den nu förlegade kampen om medel mellan försvarsgrenarna samt avsaknad av reellt hot – och därmed möjligheten att leva i en kvasivärld – ytterligare anledningar. Detta kan bara lösas med försvarsmaktsgemensamma övningar där förlust av luftherravälde får de konsekvenser som de skulle få i verkligheten.

Exakt vilket luftvärnssystem som bör införskaffas ligger utanför detta inläggs omfång och kommer med säkerhet förändras innan köpet blir aktuellt.

Klart är att ett mycket kompetent luftvärn som kan försvara mot fiendens samtliga avståndsbekämpningssystem är en absolut förutsättning för att försvara Sverige. I första hand måste de platser som skapar förutsättningar för att förneka fienden luftherravälde försvaras i syfte att kunna ge försvar till övriga funktioner över tid.

Vänligen,
Mikael Grev


Stridsflyg 2030 – Neural UCAV

Den första delen i denna serie definierade i grova drag förutsättningarna för en idé för stridsflyg 2030. Denna del kommer att förklara den operativa och skalbara delen, Neural. Det är en UCAV inte olik nEUROn.

Delar för denna artikelserie om stridsflyg 2030:

  1. Förutsättningar
  2. Neural – UCAV med värdflygplan
  3. Flygbassystem 2030
  4. Simulerad strid och utvärderingssystem 2030
  5. Skalbar insats med Neural
  6. Hantera luftrumsbestämmelser för UCAV

BVR-strid

För att förstå vissa delar av denna och följande artiklar behövs en övergripande förståelse för modern jaktstrid BVR (Beyond Visual Range). Wiseman har skrivit om grunder i BVR-strid. Jag skrev hos Wiseman om Gripen E vs JSF om många av förutsättningarna. Tyvärr är många utländska sidor som beskriver samma typ av strid undermåliga och det är risk att man får fel uppfattning från deras jämförelser om fart, g-krafter och annan specifikationsonani.

Neural

Neural är den skalbart effektbärande komponenten i stridsflyg 2030. Det är en UCAV (Unmanned Combat Aerial Vehicle) vilket innebär att den till skillnad från de flesta så kallade drönare kan bära vapen av olika slag. Den är inte helt autonom, men inte heller helt radiostyrd (RPA). Den tar inga egna insatsbeslut men behöver inte detaljstyras utan positionerar sig för att möjliggöra insatser och/eller optimal sensorfunktion. Den har både möjlighet att bära Air-to-Air och Air-to-Ground-vapen samt flera sensorer. Den är förhållandevis billig och den är signaturanpassad. Detaljer om vad den ska klara kommer att krypa fram efterhand men förvänta er ingen fullständig teknisk beskrivning då det är för mycket detaljer i nuläget.

Men först måste vi bara backa bandet lite och förklara varför vissa val är gjorda.

Kognitiv belastning

Piloten i en Gripen är redan överlastad med information och krav på beslut. I en strid finns ingen tid över utan det handlar hela tiden om att prioritera det man vill göra och tänka på i syfte att uppnå maximal stridseffekt. Detta gör egentligen piloten till en ganska dålig operatör, men en helt oslagbar taktiker. Nästan alla handgrepp piloten gör kan en dator göra bättre givet samma information och förståelsen om vad som avses, men vad som ska göras bestäms bäst av en människa, som förstår den större bilden på vad som ska åstadkommas.

Det råder absolut ingen tvekan om att en dator tekniskt flyger ett flygplan bättre än en människa. Datorn har dessutom fördelen att den är outtröttlig och kan optimera på flera parametrar samtidigt, till exempel göra undanmanöver för hotrobot samtidigt som flygplanets attityd optimeras för sensorernas täckning om möjligt.

Under del 1 så var en av grundförutsättningarna att operativ effekt ska kunna tillföras billigt och snabbt. Ett sätt att tillföra effekt är att helt enkelt tillföra fler Gripen E. Tyvärr innebär det att man måste skala upp nästan hela den stridflygande delen av flygvapnet, något som ofta underskattas i diskussioner. Det behövs fler piloter, klargöringsresurser, säkpersonal, flygplatser o.s.v. Dessutom tar piloter runt sju år att utbildas och kräver därefter konstant övning, vilket kostar pengar.

Genom att istället tillföra den befintliga Gripenflottan – basflottan – högre operativ effekt i form av “hjälpredor” som Neural så kan man öka effekten snabbare och billigare. Det finns många fler fördelar och jag ska gå igenom dem en efter en.

Skalbar automation

Framtiden kommer att innebära mer automation i luftarenan. Denna övergång kommer generellt i världen att ske successivt. Men I ett klassiskt pendel-försvarsmaktsprojekt så skulle detta genomföras i en Big Bang, PRIO style. Allt gammalt ut och nytt in. Det är ofta inte det mest optimala sättet att göra en större förändring. Å andra sidan är Big Bang ofta det enda val som återstår om man väntar för länge med att ta det nödvändiga klivet så att inga andra val finns kvar.

Istället för att bygga upp en UCAV-flotta efter Gripeneran och riskera att det både blir glapp och funktionstapp så föreslår jag istället att UCAV-flottan blir en del av Gripenflottans vapen- och sensorfunktion. Detaljerna hur detta genomförs är det som kommer att göra projektet till en succé eller ett fiasko. Man måste ta in pilotens komplexa arbetssituation redan på designstadiet och inte tillföra mer arbetsbelastning. Man måste också mäta, utvärdera och tänka. Om och om igen.

Tankar på detta är inte nya. Det finns och har funnits projekt som har liknande angreppssätt. För att vara tydlig så baserar jag inte mina idéer på dessa projekt då jag inte har varit delaktig i dem.

Grundtanken är att en Gripen ska tilldelas en eller flera Neural. Dessa fungerar som framskjutna vapen- och sensorplattformar. Eftersom de är förarlösa så kan de utsättas för högre risk än sin värdflygplan. Några av egenskaperna för Neural:

  • Den är både fysiskt mindre än en Gripen och signaturanpassad och kan därför befinna sig närmare fienden med samma risk för upptäckt. Denna framskjutna position ger stor fördel vid olika typer av BVR-strid. Är den beväpnad med AA-robotar kommer skjutavstånd relativt värdflygplanet både bli längre och/eller tid till bekämpning kortare, båda avgörande fördelar.
  • Prestanda är minst höga underljud (M 0.9) men gärna överljud (tyvärr kostnadsdrivande). Det är kanske viktigare att Neural kan flyga ganska högt, uppåt 60.000 fot, gärna mer. Syftet är att få maximal vinkelskillnad mot sitt värdflygplan och göra upptäckt med fientlig flygplansradar svårare innanför de avstånd där den syns oavsett signaturanpassingen. Det är viktigt att konstruktionen är robust och kan svänga långt mer än de 9g som ett normalt flygplan kan.
  • Styrsystemet är semi-autonomt och agerar utifrån intentioner, inte direkta styrkommandon. Detta är välkänt territorium för FOI/FLSC, där liknande CGF:er (Computer Generated Forces) redan finns och fungerar. Detta avlastar dess operatör – t.ex. piloten i en Gripen – då man bara behöver ge Nerual kommandon liknande: “framgruppera”, “sök passivt i riktning XYZ”, “intag höjdöverläge”, “minimera signatur” o.s.v.
  • Neural har konstant dubbelriktad riktad och bredbandig kommunikation med värdflygplanet men klarar långa stunder utan kontakt utan att fallera. Kommunikation från värdgripen till Nerual sker med AESA-radarn och minimal effekt i syfte att inte röja position. Denna kommunikation är svår att störa ut då den är riktad mellan två punkter. Genom att Nerual hela tiden övervakar sin kommunikation med sin värd så befinner den sig aldrig längre bort än att kommunikation kan garanteras en viss kvalitet. Detta är för att mitigera risken för att störning ska leda till avsevärd effektförlust i en obrukbar UCAV.
  • Den kan tilldelas andra flygplantyper än Gripen. Dels ska den kunna styras från marken i den mån det finns länkförbindelse med tanke på störning, men den ska även kunna tilldelas att försvara transport- och HVAA-flygplan (High Value Airborne Asset) och styras av dessa. Fördelen att en Neural kan “offra sig” för att förneka inkommande robotskott är uppenbar och enbart detta borde kunna vara värt dess existens i en värld med mer avancerade LV-system som utan tvekan kommer att hamna i fel händer.
  • Den har ett system för att upptäcka flygplan inom någon kilometer framför nosen. Syftet är att den alltid ska kunna upptäcka flygplan i framsektorn och nära hundraprocentigt kunna undvika kollision i en ostörd miljö. Radar är mycket kostnadsdrivande (plats, effekt, kylning o.s.v.) och den ska därför hållas till ett minimum.

Sensorer

En Neural kan agera framskjuten sensor. Detta är värdefullare än man kan tro. Dels så är det enklare att mäta in något när man är närmare. Men framförallt blir det enklare med triangulering av signalkällor. Detta kan förvisso göras även med flera gripar men möjligheten att optimera sensorer i en intimt arbetande enhet utan flera viljor är bedömt bättre. Fördelen ligger i att Neural inte har en egen vilja eller upplägg utan är mer att se som ett delsystem till en Gripen, eller annat flygplan.

Det finns förslag på att man logiskt ska kunna låna och låna ut olika sensorer mellan gripar i en jaktgrupp. Detta är dock något jag tror mindre på i praktiken. BVR-strid är alldeles för komplex och kognitivt kapacitetskrävande för att piloten ska kunna vara med i denna beslutscykel. Och även om  man skulle lyckas med styrningen med ett intuitivt gränssnitt så blir de två piloternas olika stridssituationer svåra att styra så samverkan över tiden ger en betydande nettoeffekt. Det går här att göra jämförelse med så kallat bistatiskt anfall, där två flygplan samverkar om ett robotskott med en vapenleverantör långt fram och en måluppdaterare/sensor som ligger längre bak och länkar roboten efter skott. Det låter fantastiskt i teorin, och går att genomföra i ett initialt anfall, men snabbt blir striden för kaotisk för att denna typ av samverkan där tid, plats och avsikt måste stämma. Kvar återstår ett helt automatiskt system för samordning mellan två Gripen. Tyvärr faller det på att många sensorer inte är rundsökande och flygplanet måste därför vara riktat åt rätt håll, ofta under viss tid. Men eftersom systemet som optimerar sensorerna inte har någon kännedom om de två piloternas avsikt så blir det svårt att få effekt även i ett sånt system. Jag är inte emot ett sådant system men det måste först simuleras med piloter för att utröna dess effektivitet i verklig BVR-strid. Detta kan inte simuleras i automatiserade Monte Carlo-tester.

Fördelen med att Neural är tydligt tilldelade till ett värdflygplan är således att de ingår i en enhet med en vilja. Algoritmer kan därför leverera bättre predikteringar och därmed bättre sensoreffekt över tiden. Självklart ska sensorinformationen från en Nerual kunna läsas av samtliga på den svenska sidan, det är bara tilldelningen av rättigheterna till dess intention som ligger hos den gripen den är tilldelad. Det är datalogiskt också en mer väldefinierad och enklare lösning att optimera ett en-till-många än ett många-till-många-förhållande, något som kanske är svårt att bedöma om man inte är programmerare i grunden.

Vapen

Ett beväpna en UCAV är en kostnadsdrivande funktion så det måste göras med måtta och förstånd. Vapen och vapenbalkar gör signaturanpassningen betydligt svårare eftersom man antingen måste bära vapnen inombords, med rörliga luckor och storleksproblem som följd, eller leva med att radarmålytan (RCS) försämras betydligt med vapen hängda. Av flexibilitetsskäl så föreslås därför minst två versioner av Neural, med och utan vapen, dock med samma basplattform.

Det är självklart att en version med extremt bra signaturanpassning (stealth) skulle vara fördelaktig som passiv framskjuten sensor. Även om radarer utvecklas för att lättare se dessa stealth-UCAV så kommer de förmodligen alltid vara betydligt kortare upptäcksavstånd på dessa, vilket kan utnyttjas. Lika självklart är det att kunna ha dedikerade vapenleverantörer bärandes METEOR och/eller IRIS-T som befinner sig närmare fienden än beslutsfattaren – och framförallt fienden – tror.

Fördelen med framskjuten sensor som inte innehåller en pilot är större än man först kan tro. Detta gäller speciellt i ett skymningsläge, innan fullt utvecklat krig, eller där bilden av vilka som är fiender är komplex. ROE-träden (Rules Of Engagement) i dessa scenarion är ofta komplexa och kräver inte sällan identifiering av de flygplan, fartyg eller markmål som man får beskjuta. Det är här enkelt att förstå den limbo man hamnar i när man behöver komma tillräckligt nära för att kunna göra denna identifiering och denna gräns ligger innanför fiendens NOZ (No Escape Zone). Denna limbo är en anledning varför en vapenmässigt underlägsen fiende ändå kan vara svår att hantera i ett läge när inte “skjut ner allt från öster” gäller.

Med en framskjuten sensor kan identifiering göras utan risk för människoliv. Efter identifiering så underlättas dessutom vapenleverans om UCAV:en är beväpnad. Alternativt kan man göra en skalbar insats, men mer om detta i del 4. Eftersom Neuron är intentionsstyrd så behöver värdpiloten enbart ge kommando liknande: “identifiera mål X, inta skjutläge” för att sedan vänta och ge eventuell insatsorder.

Nerual är mestadels simulerad

Även om denna andra del handlar om Neurals egenskaper så känner jag mig manad att nämna den kanske största fördelen med Neural; den är i fredstid normalt 100 % simulerad under övning! Det finns som jag tänkt konstruktionen av systemet ingen anledning att öva med en eller flera Neural fysiskt i luften. Det enda det skulle innebära är rörliga kostnader för övning, något vi försöker undvika.

Denna möjlighet finns inte för flygplan med piloter. För oss så är själva flygandet en stor del av övningen. Att träna på att hantera stressen, klara de fysiska påfrestningarna och själva manövreringen av flygplanet låter sig inte tränas lika effektivt i simulator. Mycket kan övas i simulator men en pilot behöver sin dyra flygtid för att bli bra. Så är inte fallet med en UCAV som är en del av en Gripen, den kan utan nästa någon negativ effekt simuleras då den inte behöver tränas. Detta sparar enorma pengar i rörlig kostnad för att hålla ett stridsflygsystem på en viss operativ nivå.

Vänligen,
Mikael Grev


Stridsflyg 2030 – förutsättningar

Detta är en artikelserie i ett ännu okänt antal delar. Syftet är att beskriva hur de flygande och stridande delarna i ett framtida flygvapen kan se ut för att möta de förutsättningar jag anser vara viktigast. Idén är min egen och inget jag arbetat med under mina 17 år som Gripenpilot. Vissa teknikaliteter som kan tänkas vara känsliga utelämnas.

För att kunna presentera en genomgripande idé så måste det först finnas givna förutsättningar. Utan förutsättningar så är det svårt att bedöma om lösningarna är bra eller dåliga. Olika förutsättningar ger olika optimala lösningar. Med USA:s budget är en uppsättning lösningar optimala – intressant nog nära maximal – men för Sverige, med sin fokusering på ekonomi i försvarsrelaterade frågor, så är optimal något annat.

Detta första inlägg handlar mycket om förutsättningar och prioriteringar, men redan från nästa del så blir det lite modern stridsflygtaktik. Häng med!

Ekonomi

Sverige kommer inom överskådlig framtid att fortsätta bedriva sin försvars- och säkerhetspolitik med försvarsförmåga per krona som den högsta av prioriteringar. Vi använder inte vår militära förmåga för politiska ändamål, vilket skulle kunna förändra denna prioritering. För att skapa ekonomiskt fördelaktiga lösningar så måsta man definiera vad som är kostnadsdrivande och vad som ger operativ effekt. Genom att skapa stridsflygsystem där dubbel effekt kostar betydligt mindre än dubbelt så mycket så är mycket vunnet och detta är ett av huvudsyftena med denna idé.

Genom att skapa en bra och stabil basplatta och en effektgivande del som kostar mindre per effektenhet än att utöka själva basplattan så skapar man bra förutsättningar för ett flygvapen som är både skalbart på kort tid och med hanterbar ekonomi.

För få ekonomi i något som är svenskt så behövs export. Det är därför en grundförutsättning att systemet både i sin helhet och i delar ska kunna säljas på export. Det får inte ha lösningar som enbart fungerar för svenska förhållanden såvida det inte finns alternativ.

Flexibel försvarskapacitet

Det ska vara tydligt och förutsägbart att skala upp och ner försvarseffekten. Systemet ska således med minimal fördröjning och varians i tid enkelt kunna följa det säkerhetspolitiska svängningarna i världen. Den operativa effekten får således inte vara proportionellt beroende av dyr och tröghanterad infrastrukturer som till exempel flottiljer.

Att lägga ner en flottilj ger minimala besparingar och först efter lång tid. Att öppna en ny flottilj är idag en oöverstiglig kostnad, både monetärt och realpolitiskt. Det är dessutom beroende av en politisk punktansträngning som är svår att genomföra. Det är således inflexibelt att basera ett flygvapen på proportionalitet i antal flottiljer. Detta gäller både i fredstid, med antal start och landningar på en bana, och i krig där de är enkla mål att slå ut.

Det måste gå att skala upp och ner stridsflygeffekten med ett par hundra procent utan att det krävs stora politiska beslut eller väntetider. Det ska åtgå minimalt med tid och risk för fördröjningar mellan viljan att uppnåd en viss operativ effekt och dess uppmätta leverans.

Mätbar försvarseffekt

Det ska vara mätbart vilken operativ effekt som för närvarande finns. Detta ställer krav på kontinuerlig utvärdering under de förhållanden som förväntas i kris och krig. Om man bygger ett system som är svårt att utvärdera under verkliga förhållanden, eller om det krävs speciell utrustning eller specifika aktiviteter för att göra det, så kommer skillnaden mellan upplevd och verklig kapacitet att divergera och vara känslig för tolkningar drivna av alternativa agendor.

Som exempel så är lämnar utvärdering i dagens flygvapen en del att önska. Bara det faktum att flygpass utvärderas i efterhand, i den mån detta görs, och inte utfallet sker direkt i luften diskvalificerar lösningen direkt. En övad strid i luften måste ske precis som under verkliga förhållanden. De som blir nerskjutna får veta detta exakt och direkt och agera därefter för att inte mer påverka striden.

Mätbar effekt innebär att de övningar som flygs i alla påverkande delar måste vara samma som de under krig eller krigslika förhållanden. Det får inte finnas en uppsättning regler för fred och en uppsättning för krig. På samma sätt så får inte fredsrutiner påverka den operativa effekten negativt i krig. Ett exempel på detta är CAF, Clear Avenue of Fire, som omhuldas frisk i fred men som är en suboptimering i en stor andel BVR-liknande krigsscenarion. Men hur vet vi det när vi inte har mätbara data på vad som är bäst?

Idag är den överlägset bästa utvärderingen av flygvapnets operativa effekt den som sker i FOI/FLSC, Flygvapnets luftstridssimuleringscentrum. Det känns lite bakvänt – och det är det – men också en realitet. Enbart där kan man agera som i krig med rätt mängd flygplan, direkt feedback vid nedskjutningar och varningar från robotar som man annars enbart får om man är skarpt påskjuten. Om man redan när man designar framtida flygsystem tar höjd för utvärdering under krigslika förhållanden så kan man göra långt bättre lösningar and dagens system.

Osårbarhet

Bas 90 och tidigare Bas 60 var väl genomtänkta strategier för att lösa problemet med uthållighet i krig. Det fanns en förståelse för att fienden genom att bomba banor med hög effekt kunde förneka svensk flyg att verka. Idag finns enbart spillror av detta kvar. Samtidigt har möjligheten att fjärrbekämpa flygbanor ökat markant. Kryssningsrobotar och ballistiska robotar når enkelt våra mycket oskyddade flottiljer och gör enkelt våra stridsflygplan oanvändbara.

I ett system för framtiden så måste detta lösas. Befintlig infrastruktur måste kunna användas utan risk för bekämpning. Det måste fungera under den tidsrymd som en konflikt kan pågå och det får inte finnas några avgjort svaga punkter, utan flygsystemen måste kunna verka tills de är förbrukade.

Möjligheten att verka över tid i ett krig kan vara en av de viktigaste. Om fienden kan tänka ut ett sätt förneka oss den operativa effekt vi tror vi har så får vi en säkerhetspolitisk sårbarhet som leder till sänkt tröskeleffekt.

Personal

Personal är en känslig förutsättning då den ger direkt bäring på många av er som läser denna bloggs personliga framtid. Det är dock svårt att frikoppla sig i lösningsrummet om man har personlig förankring i nuvarande lösning. Därför kommer systemets effektivitet, och inte personaltäthet eller arbetstillfällen, vara prioriterat.

Dagens stridsflyg är med få undantag en symbios mellan personal och hårdvara. Slår man ut den ena så slår man ut hela systemet. I konceptet kring Bas 90 fanns konkreta planer på hur personal skulle ta sig till och från flygbasen i händelse av kupp eller liknande. För att säkra nyckelpersonal behövdes säkerhetspersonal, som i sin tur drog med sig annan personal, som kockar och administratörer.

Personal är en viktig resurs i ett flexibelt system. Människan har något som en maskin aldrig kan ha; flexibilitet och anpassningsförmåga. Även andra mer mjuka värderingar, som medkänsla, intuition och måttfullhet gör människan till en mycket viktig del i det framtida försvaret. Jag är en motståndare till autonoma stridssystem där det inte finns en människa i loppen för beslut att ta andras liv. Frågan är dock komplex, betänk truppmina.

Samtidigt är personal en dyr och svårhanterad resurs. Personal måste övas, bytas ut och betalas per månad. Människans styrka – själva mänskligheten – är en ständig måltavla för nerbrytning i krig.

Flexibelt och robust

Om ett problem har en lösning så kan man alltid hävda att problemet är löst. Farligheter uppstår om en fiende känner till lösningen (vilket man alltid måste anta) och förnekar något av de ben som lösningen står på. Då hamnar man i den sämsta av världar: falsk säkerhet.

Ett exempel på en falsk säkerhet är om man skulle basera hela försvaret på RPA:s (Remotely Piloted Aircraft). Dessa är inte som många tror autonoma och själva kapabla ta insatsbeslut. Istället sitter piloten på marken och styr via datalänk. Det som gör det farligt är att man tappar hela sitt nationella luftförsvar om fienden knäcker dataprotokollet, kan störa ut länken eller kan bekämpa de markstationer som sänder. En sådan lösning riskerar att placera ett land i en mycket farlig situation där man tror att man har något man inte har samtidigt som fienden ges en saftig möjlighet att för en mycket liten kostnad och risk vinna mycket. Många av de system vi har idag hamnar tyvärr i denna kategori.

Man kan skapa flexibla och robusta system genom redundans eller genom att tänka riktigt hårt och kritiskt. Man skapar dem inte genom att vara ramstyrd och beställa de funktioner och system man har råd till. Det senare skapar den imaginära och farliga situationen där både beställaren och leverantören vinner på att låtsas som det regnar.

Vänligen,
Mikael Grev


Stealth-elefanten få vill låtsas om

Det är svårt att beskriva dagens jaktstrid mellan stridsflygplan. Den är inte alls som man intuitivt tror den ska vara.

En kanske förbluffande korrekt liknelse är en boxningsring på 100x100m där två lag går omkring i totalt mörker med var sin mini-ficklampa och genom att titta på sin smartphone försöker kasta pil på motståndaren med en mörkerseende coach skrikandes instruktioner från sidlinjen.

Detta inlägg kommer till största delen avhandla ficklampan (radarn) och kombatanternas storlek och klädsel (radarmålytan).

Strid utan ögonkontakt

Det var länge sedan som strid mellan flygplan bedrevs genom att piloten såg sin motståndare och gjorde halsbrytande manövrar för att ”hamna bakom”. I princip all strid idag sker på avstånd där piloten inte har skuggan av en chans att se sin motståndare, kanske på 100 km. Istället tittar piloten på sina skärmar som visar en virtuell värld där fiender åker omkring likt spelpjäser på ett schackbräde. Denna typ av strid sker BVR – Beyond Visual Range.

För att kunna presentera motståndarens läge på skärmarna måste flygplanet veta var de befinner sig. Detta sker genom de sensorer flygplanet har. Främst radar, men även IRST och passiv radarvarnare. Moderna flygplan får dessutom fiendens lägen – dock med viss fördröjning – via datakommunikation med andra flygplan och/eller markstationer, till exempel Länk 16. Här är viktigt att förstå att en fiende som flygplanet inte känner till omöjligt kan presenteras för piloten. Prio 1 är alltid för piloten att få koll på alla sina fiender, annars är striden redan förlorad.

Striden sker på en skala från någon sekund till någon minut. Det vill säga att om man tittar bort ett antal sekunder, eller om information är fördröjd motsvarande tid, så kommer man att hamna utanför fiendens beslutsloop (OODA) och förlora striden. Denna tidsskala är oerhört viktig att förstå när man designar beslutssystem.

Stealth och tekniken

Radar är som en ficklampa med väldigt smal ljuskon, kanske någon grad bred. Ljuset från ficklampan studsar på objekt och tillbaka till dina ögon precis som radarenergin från en radar studsar på flygplan och tillbaka till radarantennen för registrering. Stealth innebär att radarenergin inte studsar tillbaka till den egna radarn utan iväg åt andra håll där de inte kan registreras. En viss del av energin absorberas också direkt av skrovet som är gjort i radarabsorberande material.

Desto mer stealth ett flygplan är (lägre RCS) desto mindre blir det rent fysiskt i vår analogi med ficklampan. Och ju mindre det blir ju svårare är det att hitta med ficklampan. Tänk dig själv att försöka hitta en fluga i en gymnastiksal med en glorifierad laserpekare.

Kanske det mest kända stealthflygplanet
Kanske det mest kända stealthflygplanet

Fördelar med stealth

Precis som i boxning så är det oerhört viktigt att hela tiden har koll på sin motståndare, var han är och vad han gör. Gärna också vad han avser göra. Ser man inte fienden så kan han klippa till en när som helst. Tänk dig en boxningsmatch med osynliga mannen. Vet han var du är så kommer du att åka på däng, så enkelt är det. Ett stealthflygplan är som osynliga mannen, man ser det inte och det kan därför flyga runt och skjuta ner andra utan egentligt motstånd, givet en bra taktik och egen passiv information om sina fienders positioner.

Även med flygplan utan stealth så sker ofta att flygplan inte är upptäckts. Detta är dock inget som det icke upptäckta flygplanet kan veta och dra nytta av fullt ut då det är svårt att veta om man är upptäckt eller inte. En taktik som baseras på att inte bli upptäckt är riskabel med vanliga flygplan då det kan bli upptäckt när som helst, kanske utan att veta det. Den stora skillnaden mot en fiende med stealthflygplan är att då vet motståndaren att kan inte är upptäckt och kan basera hela sin taktik på detta faktum.

Motmedel

Men finns det inga sätt att komma runt detta då? Det korta svaret är nej. Det lite längre svaret är också nej. Tack och lov finns det ett långt svar, men det är också nej. Va?? Stealth är som att boxas med osynliga mannen, så länge som man inte får in en rallarsving på ren tur så kommer man att förlora.

Lyckligtvis är stealth inte perfekt. Ett flygplan är olika mycket stealth. Här blir det lite komplicerat med radarekvationer och radarmålyta (RCS) men man kan förenklat säga att ju stealthigare ett flygplan är ju kortare avstånd ser man det på. Det viktiga här är vilket avstånd man kan se det på i relation till hur långt dess vapen går. Om man kan se fienden på 50km men dess robotar går 100km, ja då kan ni själva förstå problemet. Man förlorar.

Förutsättningarna för BVR-strid är beroende av denna teknikens kamp mellan sensorernas upptäcksförmåga och flygplanets förmåga att inte bli upptäckt. Innan stealthflygplan så var detta inte en faktor eftersom alla flygplan var lätta att upptäcka. Enbart den fysiska storleken spelade roll. Stealth innebär ett tekniksprång av sällan skådat slag som inte går att kompensera för.

Stealthflygplanens nackdelar

För att ett flygplan ska kunna reflektera bort fiendens radarstrålar så behöver det se ut på ett visst sätt. Detta är svårare än man tror och lätt att förstöra. Ytan måste vara ren då yttre last kommer att förpassa det stelthigaste flygplan till ett som är synligt för radar, men kanske inte lika synligt som ett helt osignaturanpassat. Om all last ska bäras inombords så är det svårare att bära mycket last, något som både F-22 Raptor och F-35 Lightning II (JSF) är kritiserade för. Detta är en svaghet som kan utnyttjas givet att man får tag på dem. Gripen E har viss signaturanpassning, och är fysiskt litet, men bär fortfarande sin last externt.

En annan nackdel är kostnaderna. Man kan fundera på bang for the buck för F-35 JSF och F-22. Kunde samma mängd pengar gett högre effekt med mer konventionell teknik? Detta är en avvägning mellan kvalitet och kvantitet och avhandlas av mig i ett inlägg hos Wiseman’s Wisdoms i veckan. Den dag man förbandssätter radarer som kan se stealthflygplan så tappar de mycket av sin anledning att finnas.

Sätt att upptäcka stealthflygplan

Nyckeln att ens kunna ge sig in i en BVR-strid med stealthflygplan är att upptäcka dem. De stora nationerna forskar enormt på detta område. Gör Sverige det?

Ett sätt att upptäcka dem är att man kommer tillräckligt nära, som tidigare nämnt. Tyvärr är detta ofta för nära för att hinna göra något. Öka uteffekten på radarn och bättre signalbehandling av inkommande reflektioner ökar avståndet. Men eftersom även räckvidden på vapnen (radarrobot) ökar så blir detta som bäst ett nollsummespel.

Man kan se flygplan med IRST (Infra-red Search & Track) som är en passiv IR-kamera som ser värme. Avstånden här är dock så korta, och beroende på fri sikt, att det i BVR-fallet sällan är relevant. Signaturanpassade flygplan är dessutom oftast även anpassade för att minska sin IR-signatur.

Störst chans har man att upptäcka ett stealthflygplan genom att mäta in dess utsända radar- och radioenergi. Man ser helt enkelt dess ficklampa och kan genom att röra sig själv, eller via datalänk med en rotekamrat som ligger bräddat, triangulera fiendens position. Detta brukar vara det som vissa skjuter in sig på när man pratar om taktik mot dessa typer av flygplan. Jag är dock skeptisk till detta då brukarna naturligtvis vet om denna akilleshäl och inte använder sin radar annat än när det ändå är för sent att göra något åt situationen.

Sensorfusion, även distribuerad mellan flygplan, brukar nämnas som en möjlighet. Detta är en mycket spännande teknik men är otroligt svår att lyckas med – och få verifierat annat än av leverantören! – för ett krigsliknande scenario. Tanken är att man genom matematiska modeller med sammanställd data från flera källor ska kunna få en bättre bild av fienden. I praktiken kommer detta att öka avståndet som stealthflygplan syns på, frågan är bara hur mycket. Forskning på detta område är helt avgörande för hur pass väl detta kommer att fungera i praktiken. Man vill inte ha ett system som bara fungerar i det sterila fallet utan de förväntade hundratals sändande radarer och mängder med störning. Inte heller vill man ha ett system som ibland inte fungerar, beroende på faktorer som vinklar och annat stokastiskt som piloten inte kan påverka. Forska, forska, forska!

Kanske den mest pålitliga tekniken för att upptäcka stealthflygplan är genom ett radarnät på marken som sänder på för ändamålet optimala frekvenser. Radarsignalerna, som normalt sänds och tas emot av samma enhet, studsar mot ett stealthflygplan åt i princip alla andra håll än tillbaka till sändaren. Genom att koppla samma flera radarer som står på olika ställen i ett nätverk så kan man ta emot varandra reflektioner. Detta är ingen ny teknik med det måste göras. Det måste forskas på och framförallt måste det beställas. Och det kommer att bli extremt dyrt. Här är en PDF som förklarar AASR som forskades på hos FOI 2004.

När ett stealthflygplan väl är upptäckt från marken så måste informationen skickas i samma sekund till våra flygplan. Och här kommer problemet, detta måste göras utan möjlighet till att störa ut denna signal. Säkras inte denna kommunikation hundraprocentigt så vaggar man in sig själv i en falsk säkerhet. Stör fienden ut kommunikationen så är man tillbaka på ruta ett med T-50:s (PAK-FA) som åker omkring mellan våra flygplan och skjuter ner dem de känner för. Skillnaden mot dagens Länk 16-förbindelse är att där har man planets egen radar som fall-back, det har man inte mot stealthflygplan om man bara har kapabla sensorer på marken.

T-50 (PAK-FA) bild från someinterestingfacts.net
T-50 (PAK-FA) bild från someinterestingfacts.net

Summa summarum

Stealth är ett jättesprång i stridsflygplanens tekniktunga värld som inte går att gå runt med taktik eller god vilja. Man kan inte slåss mot någon man inte ser. Lösningen är att bygga en lampa som ser osynliga mannen, men för detta krävs enorma insatser i forskning på området. De länder som redan gjort detta, de stora, kommer inte att dela med sig av denna potentiella krigsvinnare.

Tyvärr finns det de som tror att de löst problemet på olika sätt vilket kanske bromsat utvecklingen och avsättningen av medel. Sällan tar dessa lösningar in hela systembilden utan löser tekniskt en viss del, deras del. Lösningen finns först på plats när systemet är robust, redundant, flexibelt och på plats i tillräcklig mängd.

Forskning på radar i Försvarsmaktens regi (FoT) har mellan 2005 och 2013 gått från 75 till 5 miljoner per år. Som jämförelse så får Elöverkänsligas Riksförbund två miljoner per år. Pinsamt kan tyckas. Kanske bristen på forskning i Försvarsmaktens regi till viss del kompenseras av forskningsprogram på andra håll, till exempel industrins FoU, men frågan är hur man ska koppla denna forskning med kommersiella prioriteringar till operativt relevant stridseffekt.

Våga simulera

Det räcker inte att enbart bedriva tekniskt forskning inom radarupptäckt av stealthflygplan. Det måste också simuleras hur striden faller ut med olika nivåer av signaturanpassade motståndare för att veta hur vi ska bygga upp vårt sensornätverk. Vill man inte veta sanningen så låter man bli att undersöka den. Ibland får jag känslan av att Sverige just nu inte vågar veta sanningen.

Simulering av BVR-strid med till exempel Rysslands T-50 kräver enorma resurser. Framtagning av datormodeller för flygplan och dess vapen är en viktig grundbult som rostat sönder i den eviga fredens tidevarv. Detta måste komma på plats igen, viket blir svårt med alla forskningsnerdragningar. Även piloter krävs som ska flyga i simuleringarna. Medel för modellförsörjningen är lätt att skjuta till men bristen på piloter tar 7-10 år att lösa, om beslut kommer idag.

Vänligen,
Mikael Grev


10 tips vid observation av ubåt

Observationer av främmande föremål – där ubåtar är mest aktuellt just nu – har ofta en sak gemensamt, de är otydliga och ibland tvetydiga. Det finns åtgärder man kan göra för att minska detta. Jag tänkte bara snabbt nämna några.

När man gjort en observation så ska man snarast höra av sig till Försvarsmakten (08 – 788 75 00). Snabb rapport är viktigt! Om man efter en initial bedömning anses vara trovärdig som kommer man att förhöras om händelsen. För Försvarsmakten är det viktigt att göra detta så fort som möjligt då minnet är självmodifierande över tiden (uppslag för ett annat inlägg).

Man vill kanske inte trycka på det men en icke obetydlig del av detta samtal är för att bedöma sagespersonens trovärdighet. Ligg på plus från början genom att dokumentera rätt! Bluff och båg är säkert inte vanligt förekommande men många får efter ett tag en ofrivilligt felaktig bild av vad som hänt, varför den tekniska dokumentationen är viktig!

Att tänka på vid observationer:

    • Fota och filma. Film har den stora fördelen att det visar ett skeende. Med film kan man lättare beräkna hastighet. Film är också betydligt svårare att manipulera än enskilda bilder. Alternativet är kontinuerliga foton. Men bäst är både och. Tänk MB/s.
    • Om möjligt använd en ”riktig” kamera. Är den inte mycket äldre än mobilen så har den bättre optik och sensor. Har du både och så använd båda men mest den med högst bedömd kvalitet.
    • Håll mobilen mot något när du fotar/filmar. Detta ger sensorn betydligt bättre förutsättningar, speciellt i skymning och mörker. Det går bra att sätta sig ner och placera mobilen på knät. Eller håll den mot relingen på båten. Sällan finns inget att stödja mot. Enbart att trycka ett hörn på mobilen mot något gör underverk i mörker, prova!
    • Filma en panorering runt om där du står. Filma minst platsen du står när du filmar, solen, en hel 360, dig själv, klockan o.s.v. Detta är för att snabba på processen om trovärdighet. Men det är också för att göra avståndsbedömningar enklare då man har en exakt plats att utgå ifrån.
    • Byt plats att filma från. Gå närmare är självklart, om säkerheten medger. Men även att betydligt ändra vinkeln ger mer information, både om objektets placering men också om dess utformning.
    • Prata medan du filmar. Ett utmärkt sätt att dokumentera. Säg hur du tänker.
    • När du filmar/fotar objektet så gör det med olika delar av kamerans sensor. Bilder från skärgården är ofta av hög kontrast med trädlinje och vatten. Fota med olika mycket trädlinje och vatten i bilden. Detta ger kamerans filter möjlighet att ställa in sig lite olika. Genom att t.ex. fota mestadels mörk skog så kommer ett svart objekt i vattnet få ökade kontraster.
    • Om du filmar så filma under en längre tid åtminstone en gång. Detta för att ge filtren i kameran tid att anpassa sig men även för hastighetsberäkningar o.s.v. Filma aldrig kortare än fem sekunder.
    • Innan du börjar och göra inställningar på kameran så se till att du fått ett par foton och en film. När detta är klart så försök ställa in maximal upplösning på mobilen/kameran. Tekniskt är samma upplösning på bilden som sensorn i kameran bäst. När det gäller film så är hög upplösning bra men kanske ännu bättre är kvalitetsinställningen, typ ”extra fin”. Det senare reducerar komprimeringsartifakter i bilden. Prova ”nattmod” om det finns i kameran och det är skymning.
    • Fota om möjligt genom en kikare. Japp, det är möjligt och bilden blir betydligt bättre på långa avstånd.

Även om detta inlägg mest handlar om själva dokumentationen så nämner jag lite generella tips:

Se vart objektet tar vägen. Visa dig inte för objektet, både i syfte att inte skrämma bort det men även för egen säkerhet. Ring Försvarsmakten och meddela så fort som möjligt.

Skriv gärna fler tips i kommentarerna!

Vänligen,
Mikael Grev


Basplattan – rätt fokus?

Försvarsminister Hultqvist har den senaste tiden fokuserat sin argumentation på att Försvarsmakten behöver säkra det han benämner bottenplattan. Det låter väl förnuftigt, men är det verkligen det?

Basplattan måste här tolkas som det som gör att Försvarsmakten överhuvudtaget kan verka. Samtliga befattningshavare måste inom stipulerad tidsram kunna få tillgång till sin materiel. Denna materiel måste vara av tillräcklig kvalitét. De måste ha adekvat utbildning för att använda den. Kanske mest svårbedömt är dock att allt som görs måste fungera i alla led och inga allvarliga brott får finnas på vägen till leverans av effekt. Det senare kan enbart säkerställas genom försvarsmaktsövningar med ordentlig och objektiv utvärdering.

Tolkar man bottenplattan på detta vis så blir det också tydligt att det åligger Försvarsmakten och dess högsta chef att detta fungerar. Skulle det finnas allvarliga hinder för leverans av den beställda effekten så är det överbefälhavarens uppgift att antingen få gehör för nödvändiga förändringar eller ställa sin plats till förfogande. Detta är på intet sätt kontroversiellt. Om en myndighet inte kan utföra de uppgifter som är dem ålagda, och chefen inte får gehör för förändring, så uppstår förtroendekris. Förtroende måste lösas eller så får det bli skiftbyte i Bregottfabriken.

Överbefälhavaren har förmodligen varit den tydligaste sedan Owe Wiktorin så jag är övertygad om att om det inte finns några allvarliga problem med bottenplattan. Visst, den är på en låg nivå, den är underfinansierad och kraftigt försenad. Men i sak så är nog ÖB övertygad att om medlen som han begärt tillförs så kommer Försvarsmakten leverera beställd effekt enligt den tidsplan som meddelats. Notera beställd effekt och tidplan som meddelats.

Så försvarsministerns utspel om basplattan handlar om något annat. Tyvärr är jag rädd att det kan handla om förskjutande av fokus från politik och monetära medel till att Försvarsmakten måste göra om och göra rätt. Försvarsministern placerar subtilt Svarte Petter hos ÖB. Misslyckanden kommer framgent att vara ÖB:s fel eftersom det är han som trots allt är ansvarig för bottenplattan.

Genom att påstå att grundfunktionen i Försvarsmakten inte fungerar så hamnar både bevisbörda och fokus hos ÖB. Jag är förvånad att inte myndigheten redan har i svarat upp och meddelat att beställd basplatta kommer att levereras om inom angiven tidsram, om medel skjuts till enligt tidigare begäran.

Allvarligare är kanske att diskussionen om basplattan har tagit fokus från andra viktiga områden, till exempel framtiden. Här och nu är nödvändigt men det finns en tidsdimension i det uttrycket. Om några år så kommer här och nu vara det vi idag kallar framtiden. Politikerna har i omgångar dragit ner på forskning och teknik (FoT) så till den milda grad att Försvarsmakten snart tappat förmågan att beställa framtida vapensystem. Detta är bekymrande. Inom flygområdet – där jag har viss insikt – är det alarmerande.

Genom att inte forska så kommer vi att bli akterseglade vad det lider. Det blir lite som det tidigare tankeförbudet runt kärnkraften, där man inte ens fick forska på nya effektivare reaktorer – om de skulle placeras i Sverige. Detta innebar så klart att all kompetens på området försvann.

Likadant är det kring försvarsmateriel. Ges inga medel till att fundera på framtiden så kommer vi snart inte ens veta vad vi ska köpa. Vi blir helt beroende av utländska operatörer och tvingas mer eller mindre in i en större försvarsallians, där vi blir strykhundar då vi fortfarande saknar kompetensen.

Oavsett om försvarsministerns avsikt var att flytta fokus så blir det resultatet. Jag väntar med spänning på en motreaktion från Försvarsmakten i syfte att kunna agera här och nu – även om 10 år.

Vänligen
Mikael Grev

Wiseman på samma ämne