Författararkiv: Peter Hammarberg

Se till förmåga i stället för förmodad avsikt

Efter Georgienkriget och nu senare Krimannekteringen, interventionerna i Ukraina och Syrien och diverse provokativa ageranden världen runt med kraftsamling till Östersjöområdet spekuleras och analyseras det om mycket.

En ofta återkommande fråga är: Efter vilka modeller tänker och planerar de och vilka prioriteringar har de i Kreml?

Svaret är att det vet vi inte! Av historien och av olika doktrinära uttalanden kan vi anta (med viss osäkerhet) vilka de lång- och kortsiktiga målen är och eventuellt också i vilken ordning man söker nå dem.

Vilken tidslinjal man har, vilka medel man avser använda, vilka risker man är benägen att ta, vilka mål man kortsiktigt kan tänka sig att uppge och då i utbyte mot vad; det vet vi inte.

Vi vet inte heller vilka analysmodeller de använder, vad de anser vara oacceptabla konsekvenser eller vilka uppoffringar de anser vara rimligt att avkräva det ryska folket.

Vad vi däremot vet är att Ryssland sedan flera år rustar sig, politiskt, tekniskt, ekonomiskt och militärt för att skapa handlingsfrihet vid val av medel om eller när de väljer att aktivt försöka nå ett prioriterat mål. Vi vet också att Ryssland, åtminstone regionalt och/eller inom vissa sektorer, nått denna handlingsfrihet.

Kontentan av detta är att vi, dvs Sverige, EU, NATO och den svårdefinierade västvärlden i övrigt, kanske inte ska låsa oss så mycket i djuplodande analyser för att försöka klura ut vad Ryssland tänker göra utan mera lägga energi på att förbereda oss för vad de kan göra; vilka förmågor landet har att göra något, vad och var det än blir.

Då vi klarat av det är nästa logiska steg att fastställa vilket ryskt agerande som skulle resultera i oacceptabla konsekvenser för oss, inte de största fördelarna för Ryssland.


Lever debatten utanför #föpol och #säkpol och i så fall, var?

Har den levande försvars- och säkerhetspolitiska debatt som fördes bland ett antal sk. försvarsbloggare och kanske framför allt i deras kommenytarsfält, helt dött?
Går vi tillbaka några år fanns Wiseman’s Wisdoms, Skipper, Chefsingenjören, Sinuhes samtal, Jägarchefen, Försvar och säkerhet, Cynismer, jag själv, Reservofficeren, Morgonsur, Miljöpartist i grönt, Observationsplatsen och ytterligare många till där det fördes en livlig och livaktig debatt, kunskapsspridning och opinionsbildning. Kommentarsfälten var fyllda av åsikter åt alla tänkbara håll och kort sagt levde debatten.

Nu har Wiseman, Skipper och Försvar och säkerhet trätt fram, institutionaliserats och skriver kolumner i gammelmedia. Andra bloggare har försvunnit helt, några skriver pliktskyldigast ett inlägg var sjätte månad, ett fåtal kämpar vidare med regelbundna inlägg och en lysande stjärna, Karlis Neretnieks, har tillkommit.
Nya och gamla stjärnskott hjälper dock inte. Totalen av inlägg, åsikter, kommentarer, knutna nävar och insideravslöjanden har nedgått och om kvantitet är en kvalitet i sig, (en av Chefsingenjörens käpphästar) lider debatten av ett stort underskott.

Detta underskott är djupt olyckligt nu då det politiska och publicistiska intresset nedgått efter försvarsuppgörelsen och då migrationsproblematiken helt tagit över medierna som som vanligt bara kan hantera en fråga i taget.
Det säkerhetspolitiska läget har inte förbättrats och det är nu då de etablerade medierna (Wiseman och Skipper får ursäkta) inte hänger med som den bloggande och bloggkommenterande debatten och opinionsbildningen så väl hade behövts.

Ja men Twitter då, undrar vän av ordning. Där finns de ju, alla de gamla och många nya. Det är ju där debatten förs.
Vadå debatt? 140 tecken ger utrymme för klatschiga one-liners, hänvisningar till mediaartiklar och, kanske viktigast, retweetar och klappar på axeln.

Vem är då jag att klaga, jag är ju en av dem som mer eller mindre lagt ner pennan utanför Twitter. Varför?
För min del är svaret enkelt. Ju längre man kommit, både geografiskt och tidsmässigt från händelsernas centrum, desto svårare är det att formulera sig, hänga med och faktiskt, engagera sig. Då man dessutom kommit till insikt om att det man vill säga har andra oftast redan sagt blir resultatet att man faller tillbaka på vad en engelsk officer sade vid en internationell stabsövning: If you have nothing to add, don’t.
Det är kanske där många av oss hamnat, vi har inget att vare sig avslöja eller tillägga.


Tillbaka till Gotland

Ön

I accelererande tempo har en väldig massa människor det senaste året intresserat sig för Gotlands försvar. Med påstått nygamla insikter om behovet och med lämpliga beklaganden av tidigare misstag duggar nu förslag på satsningar av varierande styrka och smak. Den ende, verkar det som, som inte vill är ÖB, men han har nog sina randiga skäl och rutiga orsaker. Tyvärr verkar de föreslagna satsningarna göras med armbågen, komma försent och ger intrycket att bakom finns förhoppningen att då det är dags att genomföra det hela ska behovet vara överspelat.

Den föreslagna stridsgruppen verkar dessutom mera vara resultatet av politisk kohandel än sunt militärt tänkande. Med ett mekskyttekompani och ett initialt obemannat stridsvagnskompani utan vare sig luftvärn eller understöd kommer man inte långt i aktuell hotmiljö, särskilt inte som logistikfrågorna inte ens verkar påtänkta.

Om det är som jag tror, att vissa styrande inte insett att vi lever i en annan storstrategisk situation idag jämfört med vad som gällde under det kalla kriget, är detta ambivalenta intresse för Gotlands försvar och säkerhetspolitiska betydelse förståeligt. Om man, trots baltisk NATO-anslutning, rysk revanschism, kriget i Ukraina, annekteringen av Krim och diverse provocerande uttalanden och flygövningar, i tanken lever kvar i ett gammalt mind set är mycket förklarat.

Under det kalla kriget och i händelse av en konventionell militär konfrontation mellan NATO och WP var Gotland förhållandevis ointressant för de två huvudmotståndarna. Kontroll av Gotland hade ingen avgörande betydelse för utgången av kampen mellan WP och NATO. Om någon av parterna eventuellt skulle ha ett intresse var det i så fall WP snarare än NATO. Gotland var däremot av största intresse för Sverige och kunde bli av intresse för WP om, och jag skriver om, WP ansåg att kontroll av svenskt fastlandsterritorium skulle krävas för framgång i kriget mot huvudmotståndaren.
För Sverige innebar Gotland möjligheten till framskjuten basering av flyg- och sjöstridskrafter och ön gav fördelaktiga möjligheter för olika typer av sensorer. Vid ett WP-angrepp på Sverige (Mälardalen, Sydsverige) innebar naturligtvis kontroll av Gotland motsvarande fördelar för WP. Givet dåtidens räckvidder skulle baseringsmöjligheterna för flyg och framför allt helikoptrar kunna bli avgörande.

WP-kontroll av Gotland var alltså något som var oacceptabelt för Sverige med tanke på våra möjligheter att försvara nyckelområden på fastlandet och den insikten låg bakom det dåtida starka försvaret av ön.

Men nu lever vi inte i den storstrategiska situation som gällde då. Gotlands militära betydelse är inte längre en fråga för bara Sverige och WP och då i händelse av ett WP-angrepp på det svenska fastlandet. Nu är det baltiska staterna medlemmar av NATO, Ryssland har byggt Nord Stream och är dessutom i en avsevärt högre grad än tidigare beroende av Östersjön för sin utrikeshandel.
Och kanske viktigast, den hetaste militära konfrontationslinjen i den militärs spänning som återuppstått i Europa hittar vi inte längs den gamla centralfronten utan i Östersjön med Gotland i centrum.

Nu har vi en situation där Gotland vid en konflikt i området är av största intresse, inte bara för Sverige utan, i kanske ännu större utsträckning, även för NATO och Ryssland. Kontroll över ön skulle vara avgörande för att genomföra respektive förhindra ett NATO-ingripande mot rysk aggression riktad mot de baltiska staterna. Gotland har helt plötsligt hamnat mitt i spänningscentrum och kan vara nyckeln till framgång för både NATO och Ryssland. Detta är en helt annan situation än den under det kalla kriget då ön kan sägas varit något som endast berörde Sverige och WP och då vid ett WP-angrepp mot S och mellersta Sverige.

Om man inte insett, eller av skilda skäl inte vill inse, realiteterna utan lever kvar i kalla kriget-tänket vad gäller Gotland är, som jag skrev inledningsvis, mycket förklarat. Då var ju Gotland aktuellt endast vid en konflikt Sverige – WP. Tror man då på det av alltför många upprepade mantrat att det inte finns någon omedelbar risk för ett militärt angrepp på Sverige finns ju heller inget hot mot ön. Alla kan andas ut och det räcker med symboliska satsningar och munväder.

ÖB då, har inte han och hans stab insett de nya förutsättningarna? Det har han säkert. Han är nog fullt på det klara med att enda sättet att förhindra att ön vid en konflikt blir föremål för kapplöpning mellan NATO och Ryssland är en allsidig och väl avvägd svensk militär närvaro på ön. Han vet nog också, trots vad han sagt om motsatsen, att man måste vara på plats från början med tillräckligt starka stridskrafter. Kommer man tvåa kommer man inte dit. Men ÖB vet också att han har vad han har av stridskrafter, att han måste prioritera och att, krasst uttryckt, svensk överlevnad i dagens strategiska situation inte står och faller med Gotland.

Dessutom ägnar sig nog ÖB åt kvalificerad utpressning och gamesman ship.

Ett av flera tidigare inlägg om Gotland


Uniform eller inte

Uniform eller inte uniform, på allmän plats, enskilt eller på fritid? Farligt, provocerande, riskbenäget uppträdande, kräver analys av dig själv eller annan; råd eller anvisningar av arbetsgivare eller säkerhetsföreträdare. Sunt förnuft eller rigoröst regelföljande?

Frågor och påstående likt dessa har nu aktualiserats både i diverse Twitterdebatter och i bloggar och åsikterna pendlar mellan total civilism så snart man lämnat kaserngården till att uniform ska kunna bäras överallt, alltid och av alla som kan.
Personlig säkerhet ställs mot signaleffekt, nederlagsdoktrinen mot att stå upp för det man tror på och vad Sverige och Försvarsmakten (bör) stå(r) för.
För somliga är inte det egna omdömet tillräckligt utan krav ställs på entydiga regler och anvisningar medan andra hävdar att allt inte går att reglera och att inget läge är det andra likt.

Vad det handlar om är väl inte att någon ska känna sig tvingad att bära uniform på sin fritid; ej heller att någon vill gå på söndagspromenad med familjen i m/90. Vad det gäller är om jag, om jag så vill eller finner praktiskt, ska kunna färdas till och från jobbet i uniform, oavsett tid på dygnet, veckodag, plats i riket eller val av färdmedel.

För mig är svaret enkelt: Självklart. Men så tog jag av mig uniformen för tio år sedan och världen kanske är en annan idag än då. Men ett yrkesliv i den lilla, den något större och den stora garnisonsstaden avslutat i Kungl. Hufvudstaden innebar aldrig några problem. Uniform till och från jobbet var det naturliga; ingen antastade, ingen skrek glåpord eller tittade menande. Inte ens på tunnelbanan en sen onsdagskväll. (OK, jag bodde aldrig i någon ghettofierad förort, Söder var så långt bort jag kom…)
Likadant vid resor i tjänsten med tåg eller flyg. Vad man eventuellt kunde drabbas av var den som prompt skulle tala lumparminnen (”Då jag gjorde lumpen hade vi en furir som….. Fick han det???”) I övrigt oftast intresserade frågor om försvaret men allra oftast ingenting!

Självklart! var mitt svar ovan, men lika självklar måste förmågan till riskanalys och situationsanpassning vara. Hade jag bott i den ghettofierade förorten hade jag förmodligen inte gått över torget i uniform en sen onsdagskväll och om jag under framryckning i staden råkat komma förbi en våldsam demonstration mot Sveriges engagemang på Balkan hade jag inte stannat för att intresserat titta på. Läget måste, som överallt annars få styra, och för det ska det inte behövas några centrala direktiv.

Någon på Twitter gjorde jämförelsen med polisen och hävdade att en polis aldrig går i uniform på fritiden; inte ens för att äta lunch på det lokala fiket. Sant, men så är situationen lite annorlunda för en polis. Händer något efter gatan och allmänheten ser en uniformerad polis, kräver den att polisen ska ingripa. Ett rättmätigt krav av en som inte vet att polisen är ledig och obeväpnad och att en ledig polis har mycket begränsade rättigheter att göra spontaningripanden.

Slutligen. Om jag nu väljer att bära uniform utom tjänsten då det så passar, ska jag vara medveten om och acceptera att omgivningen har rätt att ställa vissa krav: Uniformen ska vara hel och ren och den ska bäras med stil och stolthet. Inte ens m/90 är en slafsig arbetsklädsel som kan bäras hur som helst.

 


Om Kriget Kommer 1952:1

Jag har i min ägo ett friskt exemplar av broschyren ”Om kriget kommer”, 1952 års utgåva.
För alla försvarsintresserade torde den utgöra om inte annat så ett kulturhistoriskt intressant dokument.
Mycket av tänket då går igen och har blivit högaktuellt idag.
Jag scannar nu i skriften och lägger ut den efterhand jag har tid och orkar. Här kommer de 10 första uppslagen.

OKK 2OKK 1 OKK 3 OKK 4 OKK 5 OKK 6 OKK 7 OKK 8 OKK 9 OKK 10


Härskna inte över spilld mjölk!

Det gråts väldigt mycket över spilld mjölk just nu på sina ställen. Det är förståeligt mtp hur försvarsdebatten rent generellt tagit fart och med de nya beslut som väntar i närtid. En försvarsminister som väcker, kanske orealistiska, förväntningar gör kanske också sitt till då det nu flaggas här och där om hur det kunde ha varit om inte….

Jag tycker att vi ska sansa oss lite grann! Det är alltid lätt att kommentera historien och döma beslutsfattare med facit i hand och idiotiska beslut är alltid idiotiska när de än tas. Men har vi så kort minne att vi inte kommer ihåg att det inte var särskilt länge sedan som den ryska armén var på gränsen till upplösning, Österslöflottan låg och rostade längs kajerna, det ryska flygvapnet stod på marken och Östersjön verkligen såg ut att bli ett fredens hav?

Inledningsvis var utvecklingen i Ryssland positiv även politisk och den allmänna euforin kändes välmotiverad. Det var i den miljön som nästan alla i ledande befattningar, militära som politiska, var rörande överens om att framtiden för Försvarsmaten låg i Långtbortistan.
Motiven var kanske lite olika. Militära chefer sökte alla möjliga utgångar för att rädda vad som räddas kunde av militär förmåga och infrastruktur medan politikerna sökte möjligheter till att både tjäna pengar och att ta en plats i världspolitiken. Motiven var skilda men man var överens om att Långtbortistan gällde på bekostnad av hemma och här.

Nu vet vi hur det gick. Det som upplevdes som rätt då visar sig vara åt h-vete fel  nu och pendeln fick svänga alldeles för långt.
Nu gäller att den inte får svänga för långt åt andra hållet utan att vi inser att vi måste ha en FM som flexibelt kan anpassa sig till omvärldsläget och att denna anpassningsförmåga måste bygga på en hotbilds- och omvärldsoberoende grundförmåga och baskapacitet som ska vidmakthållas över tid.

Denna bottenplatta ska bygga på en långsiktig doktrin över vad vi vill och ska försvara, FM och det civila försvarets (som måste återskapas) raison d’être; grundbulten för beredskap, prioriteringar, materielanskaffning och förbandsutveckling. Det är här tyngdpunkten i debatten borde ligga. Till vad och varför och då detta klarlagts, med vad.

Torka upp mjölken och lägg kraften på framtiden!


Sänk blicken, titta söderut!

Gulfkarta

Försvarsdebatten och lägesuppföljningen har gått varm de senaste veckorna och fokus har flyttats från Krim och Ukraina till det omedelbara närområdet, till Östersjön på, ovan och under ytan. Underrättelseoperationer i Stockholms skärgård och mer eller mindre spektakulära flygövningar  har gjort detta förhållandevis lilla innanhav till en hot spot med direkta konfrontationsytor mellan Ryssland och NATO.

Om man ska tala film- och teaterspråk gäller alltså för den svenska debatten och för många andra, kommandot ”allt ljus på Östersjön” och det är kanske precis det som herrarna i Kreml vill. Allt ljus på Östersjön så att vi blir för bländade för att titta åt något annat håll. Reservofficeren tog upp detta i det mycket intressanta inlägget om Putin som Den store illusionisten. RO pekar ut riktningen mot stan-länderna, mot Iran och rent allmänt öster-söderut där Krim, Ukraina och Östersjön kanske bara är en side show längs den för Ryssland historiskt långsiktiga vägen mot ett nytt Great Game.

Det må vara på det viset men jag är övertygad om att målet i så fall är betydligt mera näraliggande i tiden och geografisk synnerligen konkret och preciserat.
Oavsett Putins och Rysslands långsiktiga mål för den nuvarande politiken, för den massiva upprustningen och för den globala show of force måste notan till slut betalas och det med reda pengar. Pengar som Ryssland snart inte har. Den ryska statsbudgeten bedöms vara beräknad för att balansera kring ett oljepris på 100 USD per fat men där vi det senaste året sett ett ras från 113 USD i dec 2013 till dagens drygt 60 och det finns inga tecken på att priset ska stiga, tvärt om.
Även om Rysslands valuta- och guldreserv är stor klarar man inte dagens eller ett ytterligare fallande oljepris särskilt länge, även om man radikalt sänker sina ambitioner.
Det låga oljepriset är en följd av kampen om marknadsandelar. Gulfstaterna, saudierna m fl gör allt för att konkurrera ut den USamerikanska och kanadeniska skiffer- och oljesandsoljan som har en brake even runt 80 USD per fat. Arabisk överproduktion kombinerad med global minskad efterfrågan har skapat dagens situation som fått Putins latinamerikanska allierade Venezuela på gränsen till statsbankrutt och som kommer att få den ryska ekonomin att rasa samman om något eller några år om inte priset stiger. (Inom parentes kan sägas att det vara samma mekanismer och motiv som fick Northland Resources i Pajala att kasta in handduken…).

Putin måste därför till varje pris få upp oljepriset, för att behålla initiativet, för att betala rustningsnotan, för att fullfölja sina planer vilka de nu är och för att hålla generaler och befolkning på gott humör.
Den naturliga slutsatsen blir då att det är mot Hormuzsundet, Gulfstaterna och Saudiarabien vi ska rikta våra blickar.  Det torde inte vara något problem för Ryssland att med Irans öppna eller dolda stöd, med egna dolda resurser eller köpta proxies skapa en verklig eller av marknaden uppfattad situation där produktion och distribution av Gulfområdets olja är störd. Även med mindre spektakulära åtgärder torde man under lång tid kunna upprätthålla den osäkerhet som resulterar i marknadsnervositet och höjda priser.
Detta skulle ge den dubbla effekten av pengar till den ryska statskassan och ett USA som måste splittra sig mellan NATO:s behov i Europa och de egna, strikt nationella, behoven kring Gulfen.

Alltså, sänk blicken nedåt på kartan och follow the money!


RMA, åtminstone på ordfronten

Det har skett en Revolution in Military Affairs i Sverige, åtminstone vad gäller försvarsdebatten.
Försvarsbloggare som tidigare behandlades med lätt överseende som MÖP:ar och som representanter för ett särintresse med rysskräck, citeras nu av både ÖB och politiker, några har fått vara med i TV och minst en har befordrats till kvällstidningskrönikör.
Wiseman och Skipper har numera inga problem att publicera sig på det stora drakarnas debattsidor och rent generellt har försvarsdebattörer som varit förpassade till bloggosfärens bakgårdar börjat tas på allvar samtidigt som tidningarnas ledarsidor tar upp försvars- och säkerhetspolitik på ett sätt och i en omfattning som inte förekommit sedan det kalla krigets kallaste vintrar.
Till detta ska läggas en försvarsminister som deltar i debatten, säger de rätta sakerna och som får med sig självaste statsministern att tillsammans med ÖB tala allvarsord om hot och om de hemskheter som kan drabba dem som besöker oss oanmälda. I sanning en RMA alltså, och allt borde följaktligen vara frid och fröjd.

Men tyvärr. Inget konkret händer. Minister Hultqvist kan inte prata upp vår försvarsförmåga och statsministerns hårda ord balanserar inte på något sätt utrikesministerns uttalanden om det rädda Sverige och den irrationella Putin.
Hur mycket det än pratas, skrivs och debatteras hänger allt till syvende och sist på pengar; pengar som inte finns eller om de finns, inte kommer Försvaret till del. De politiska låsningarna i landet är så hårda och oupplösliga att om allt ska finansieras krona för krona genom omfördelningar är det kört för FM.
De sociala transföreringssystemen är heliga för mer än ett parti så där finns inga slantar att hämta, utlandsbiståndet med sitt 1%-mål är nästan lika heligt och skulle ändå bara ge nålpengar, osv, osv. Det är bara att fortsätta, politikområde efter politikområde. Låsningar och blockpolitik blockerar varje försök att stärka FM på bekostnad av något annat.
Att eventuellt kunna ta lite från vad invandrings- och flyktingpolitiken kostar går inte ens att diskutera eftersom alla partier här har målat in sig i ett hörn de inte kan ta sig bort från även om de skulle vilja. Rasistkortet skulle genast dras, inte bara på AB Kultur och om vi förr haft rubriker om Viggen och dagisplatser var de bara en västanfläkt mot vad som skulle komma att ställas mot Super-Gripen.

Kvar är alltså bara skattehöjningar för att finansiera den nödvändiga upprustningen men även där torde det vara kört. Låsningarna är här minst lika hårda och den politiska rädslan för ett väljaruppror som störst.
Tyvärr, det krävs något större än hittills för att insikten om behoven ska resulterar i annat än vackra ord och nålpengar. Det bara det att då är det för sent.

(Sverige började återrusta 1936 med forcerade satsningar från 1940 och nådde vad som bedömdes vara tillräcklig nivå 1948….)


Räddning får kosta, men inte….

Brandbil

Kund i det stora och helgfulla  varuhuset känner röklukt och ringer 112. Larmmottagaren tvekar inför de något diffusa uppgifterna men inser de potentiella riskerna och drar stora larmet.
Räddningstjänstens insatsledaren känner, då hon kommer i täten för tre larmade stationer, även hon röklukten och beordrar direkt utrymning av hela den stora varuskrapan.

Brand- och polisbilar, ambulanser och avspärrningar, utrymda kunder och personal lockar åskådare och lokala medier som flugor till en sockerbit. Nättidningar fylls med insända läsarbilder och intervjuer med drabbade kunder. ”Det var hemskt, jag blev så rädd. Det var kränkande att tvinga ut oss innan vi hunnit handla färdigt….”
Insatsen drar ut på tiden för alla känner röklukten men ingen hittar någon brand. Tidningar och lokala medier börjar koka soppa, kör reportage om gamla brandkatastrofer, om heroiska räddningsinsatser, om räddningstjänstens splitter nya supersläckbil med supertryck i de hittills okända specialslangarna.

Efter nästan en hel dags intensiv sökande hittas till slut rökkällan. Längst ned i de slingrande källarkorridorerna, i toalettstädarnas pentry, hade en grötkastrull kokat torr och röken spritt sig genom hela varuhuset via ventilationssystemet.
Räddningsinsatsen kunde avslutas och insatsledaren meddela media och allmänhet. ”Uppgiften löst!”

I uppföljande reportage tackade varuhuschefen räddningstjänsten och sa att han ”kände sig trygg i vetskapen om att samhället hade resurser att snabbt kunna komma till undsättning.” På frågan hur mycket man förlorat i omsättning pga. det utdragna handelsstoppet svarade han: ”Dum fråga, vid såna här tillfällen får det kosta, vi kan inte ta några risker!”

Kommunalrådet som också intervjuades uttryckte sitt absoluta och fullständiga förtroende för räddningstjänstens förmåga. Påståendet att det skulle vara ett misslyckande att det tog sån tid att hitta rökkällan sa han var rent ut oförskämd. ”Att det tog tid är ganska förklarligt med tanke på hur varuhuset ser ut. Gammalt och om- och tillbyggt i många omgångar med ett otal skrymslen, gångar och prång som brandkåren måste söka igenom innan de kunde vara riktigt säkra.” Kommunalrådet avslutade med att den senaste insatsen klart visat att den termisk/kemiska rökgasdetektorn som i missriktad spariver strukits då man beställde den nya supersläckbilen verkligen behövdes och att räddningstjänsten omedelbart skulle få ett tilläggsanslag för direktanskaffning.

OBS. Sagan ovan har ingen som helst koppling till den nyss avslutade underrättelseoperationen i Stockholms skärgård. Det  inser envar att en sådan operation inte på något sätt kan jämställas med räddningsinsatser för att skydda shoppare och kommersiella värden. Att ifrågasätta om en räddningsinsats ”var värt det” eller överhuvudtaget misstänkliggöra att den överhuvudtaget genomförts finns bara inte och skulle resultera i många höjda ögonbryn.

Det är skillnad på räddningstjänst och räddningstjänst….

120px-K31_HSwMS_Visby_(8644182258)


Hultqvist, ingen ny Odenberg!

Peter_Hultqvist

Peter Hultqvist (S) har tänt ett hoppets ljus bland landets försvarsvänner. Han har de senaste åren, i opposition, sagt de rätta sakerna och hittills, som nyinsatt minister, fortsatt med det.
Han har pratat klartext om den negativa utvecklingen i vårt närområde och om behovet att stärka försvaret, han har antytt ett konstruktivt nytänkande vad gäller personalförsörjningen, han vill stärka samarbetet med Finland och han har, eventuellt i harnesk med utrikesminister Wallström, uttalat sig positivt om ett fortsatt nära samarbete med NATO.
Hultqvist har dessutom en starkare ställning i det dominerande regeringspartiet än sina Alliansföreträdare i och med att han är en väl etablerad medlem i SAP partistyrelse. Ovanpå allt detta har han utsett general Salestrand till sin statssekreterare!

Trots allt detta är det nog bäst att alla som förväntar sig att manna ska falla från himlen och att radikala positiva förändringar ska komma i närtid tar ett djupt andetag och inser de politiska realiteterna.
Det enda riktigt konkreta Hultqvist har sagt är att ”försvarsberedningens överenskommelse gäller”. Positivt i sig men definitivt inget revolutionerande.
Som politisk räv vet Hultqvist att han är bunden av de politiska realiteterna. Han vet att han sitter i en minoritetsregering tillsammans med ett i grunden pacifistiskt parti. Han vet att många socialdemokratiska väljare nu väntar på diverse återställare inom välfärdssektorn, inte på kostsamma försvarssatsningar. Han vet att det inom (S) finns en traditionellt försvarsvänlig gren men även dess motsats och att det gäller att balansera dessa. Mest av allt vet han att han är en 100% partitrogen socialdemokrat som lojalt kommer att driva den politik partiet och Stefan Löfven beslutar; han kommer inte att göra någon Mikael Odenberg!

Under alliansregeringen sade vi att det var finansminister Borg som var den verklige försvarsministern´och att den till namnet utsedde bara var en megafon för finansens beslut. Även om Peter Hultqvist förmodligen väger tyngre i regeringen än vad Sven Tolgfors och Karin Enström någonsin gjorde under Fredrik Reinfeldt, måste vi inse att den nya finansministern Magdalena Andersson förmodligen är lika tung i denna regering som Anders Borg var i den förra. Även om hon inte kommer att reducera Hultqvist till en megafon är det hon som sitter på slantarna och hennes nypor är hårda.
Hennes senaste utspel om att den nya regeringen kommit till ett avtorkat snarare än ett ekonomiskt dukat bord, något som kommer att kräva skattehöjningar och hårda prioriteringar, är en stark signal för att Hultqvist kommer att få kämpa kanske till och med för Försvarsberedningens överenskommelse.

Vad kan då oppositionen eventuellt göra, om man skulle vilja? Om man vill gå emot sina egna principer, följa (S) i spåren och bryta ut försvaret ur budgetpropositionen för särskild omröstning, så är naturligtvis det möjligt. Vad som däremot knappast är möjligt är att få alliansen att enas om ett gemensamt förslag med (C) i ena ytterlighetsänden och (Fp) i den andra och med ett (M) som ingen vet vad de vill i nuläget. Därmed faller förmodligen den möjligheten även om man kunnat påräkna (SD) stöd.

Summan av kardemumman blir att vi försvarsvänner ska glädja oss åt att vi fått en kunnig, engagerad och drivande försvarsminister men att vi måste inse att han sitter i en bräcklig minoritetsregering tillsammans med ett pacifistiskt parti.
Omvärldsutveckling och de geopolitiska realiteterna är en sak men så är också de inrikespolitiska och ekonomiska.
Tyvärr måste nog våra politiker och deras väljare uppleva betydligt mera påtagliga händelser än Krim, Ukraina, Ryska påsken och allt vad som varit de senaste åren innan vi får se någon dramatisk förändring av Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.
Tyvärr.


I valet och kvalet och Makten framför allt

Då jag idag kom ned till vårt lilla köpcentrum upptäckte jag att de politiska partierna verkligen kraftsamlade så här i elfte timmen. Det var stånd, flaggor och banderoller, godis och ballonger till barnen, kaffe och propaganda till de vuxna. Vissa partier lågmälda och sakliga, andra mera aktivt (m)ånglande, men sammantaget en ganska god bild av en svensk valrörelses lokalspurt.
På en liten ort är det ofrånkomligt att man känner, eller åtminstone är bekant med, företrädare för olika partier; något som resulterade i mera personliga kontaktförsök från flera håll.
Det var vid dessa som den stora skillnaden uppdagades. Hos (s), (c) och (fp) möttes jag direkt av olika versioner av ”kom inte och tala försvaret med oss! Det kan du bättre än vi. Vi är lokalpolitiker och vi snackar lokala frågor om vård, skola och omsorg. Försvaret lämnar vi till de stora pojkarna och flickorna. Ta en karamell!” Ärligt och rakt!

Hos de Nya Moderaterna var tonen en annan. De förutsatte till att börja med att jag med min bakgrund skulle rösta (m) och då jag klarade ut att det kunde de glömma, bl a. pga. partiets försvarspolitik, startade stora omvändningsarbetet. Jag kunde då  konstatera att den lokala ödmjukhet jag mötts av hos (s), (c) och (fp) definitivt saknades hos (m). Alla verkade ha gått floskelkurs hos Cecilia Widegren, alla ”satsningar” satt som berget ned till sista %-satsen eller kronan och sagan om den låga nivån hade ännu inte hunnit uppdateras så här lokalt. Då de pressades om Krim och Ukraina dök dessutom Reinfeldts initiala uttalande om ”en viss förståelse” upp.

Till slut tog man fram det tunga artilleriet: Jag som ”gammal” militär satt fast i ett förlegat tänkande, jag förstod inte de bredare sambanden i en ny värld och jag var en som argumenterade i egen sak. Just min profession diskvalificerade mig alltså från att delta i denna del av samhällsdebatten.
Man ska kanske inte ta lokala ungtuppar eller trötta nämndsuppleanter på särskilt stort allvar men jag gick därifrån med en dålig smak i munnen, särskilt då jag fått svar på min sista, provocerande fråga: Vad är viktigast? Makten eller rikets säkerhet. Svaret: Makten så klart. Så länge vi moderater har den är riket säkert.
HJÄLP!

 


Har jag gjort bort mig nu igen?

Dagens Brännpunktsartikel i SvD var en av de mest tänkvärda och träffande jag läst på länge.
Denna allt mer spridda inställning bland svenska myndigheter att det i första hand gäller att inte göra fel, att inte dra på sig kritik, snarare än att, kanske med viss risktagning, lösa uppgiften.

Artikeln fick mig att tänka på ett antal klyschor och talesätt från olika håll, sådana man ofta drar på munnen åt som självklarheter eller besserwissermentalitet men som ändå i grunden speglar en sanning som verkar ha gått förlorad i den byråkratiska djungeln.

En sådan självklarhet är att det aldrig är bra att gå ut till en match med målsättningen ”att inte förlora”. Detta har många fotbollslag bitter fått ångra då det blev just det som blev resultatet. Att ständigt mota, försvara sig, parera istället för att efter bästa förmåga spela, agera och utnyttja uppkomna lägen.

Inom Försvaret har vi alla i olika tappningar fått lära oss att ”obeslutsamhet och uraktlåtenhet att handla ligger chef mera till last än felaktigheter i fråga om val av medel”.  För dagens generation blir det väl något i stil med att ”det är bättre att göra fel än ingenting alls” men vilket som verkar det som om myndighetssverige tolkar det som att ”gör jag ingenting kan jag inte göra fel.”

En lärare jag hade på TSR bankade i oss att ”den som ständigt följer reglementet blir aldrig hängd men vinner å andra sidan heller inga medaljer.” Nu verkar inga försöka vinna medaljer utan istället till varje pris undvika Svarte Petter.
Det viktigaste är tydligen att i varje läge följa fastställda rutiner och det är säkert bra vid just rutinärenden. Tummen i spåret och bocka av efterhand. Problemet är att man inte insett att dramatiska händelser utanför vardagen inte täcks in av rutiner eller manualer, just därför att de inte är rutinärenden. De kräver ett aktivt och kanske risktagande ledarskap utan sidoblickar på särintressen, facebookstormar eller TV:s morgonsoffor. I sådana lägen blir rutinerna istället en belastning som hämmar ett kraftfullt och innovativt agerande eftersom man inte vågar frångå dem.

Att vilja är att kunna! men vill man inget annat än att ständigt ha ryggen fri händer inte särskilt mycket.

 


Ett krig är ett krig är ett krig

Underrättelseläget är osäkert, åtminstone det öppna. Vi vanliga dödliga får förlita oss på OSINT och utgående från alla you-tubeklipp, tweets, mer eller mindre sannfärdiga tidningsartiklar eller blogginlägg kan man bara dra en slutsats. Det pågår ett, visserligen oförklarat men dock, krig i Europa. Inte ett inbördeskrig, inte en storskalig terroristbekämpning eller vad som helst annat, utan ett krig. Ett krig med mekaniserade förband, kvalificerat artilleri, luftvärn av olika typer och modernitet och nu senast luftstrider.

Vad som är säreget med detta krig är att ingendera parten vill kalla det för vad det är. Ukraina eftersom man inte vill dra in Ryssland officiellt med allt vad det innebär; från utökade energisanktioner till en öppen insats av kvalificerade delar av den ryska krigsmakten. Ryssland för att man inte vill ådra sig ännu skarpare internationella reaktioner och sanktioner och, kanske framför allt, eftersom denna förtäckta form av aggression fungerar alldeles utmärkt hittills.

Till skillnad mot en annan aktuell konflikt, den mellan Israel och Hamas där de mediala och politiska skyttegravarna och åsiktspolerna sedan länge är grävda och fastställda, har det ukrainska kriget skapat problem bland svenska medier. Om det nu inte är ett krig, fastän det är det, är då en masskadesituation efter raketartilleribeskjutning värt samma krigsrubriker som israeliska flyganfall mot Gaza? Om det nu inte är dödssäkert bevisat intill tredje led att det är rysk materiel som används av upprorsstyrkorna, vågar vi skriva att det är så?

Eftersom konflikten är ny, inga färdiga ståndpunkter finns att falla tillbaka på bland journalister, proffstyckare och kulturarbetare och eftersom den ena parten är SSSR arvtagare som USA är starkt kritiskt till har man fått det svårt. Traditionell USA-misstänksamhet mot den gamla idolens kanske klandervärda agerande…. Bäst att ligga lågt och koncentrera trycksvärtan på det säkra kortet Israel istället.

Samma läge kan man ana hos svenska politiker. En situation som inte skulle kunna inträffa, som ligger utanför traditionella åsikter eller politiska ställningstaganden och som direkt motsäger vad man påstod för bara något år sedan. Att kalla verkligheten för vad det är, nämligen krig i vårt närområde, skulle ju dessutom ställa krav på åtgärder rörande svensk försvarsförmåga som man för död och pina inte vill ta i. Gärna löften om något i en avlägsen framtid med förhoppningen att det hemska man inte vill veta av ska klinga av och lösa sig på något sätt så man inte behöver fullfölja det man lovat. Därför vill man inte kalla en spade för en spade eller ett krig för ett krig. Det skulle ju innebära krav på omedelbara åtgärder här och nu, inte något kanske sen och då.

Det är tur för både politiker och journalister att Israel, Hammas och vård-skola-omsorg finns så att man slipper reagera på, eller rent av agera mot, ett krig som är ett krig men som för guds skull inte får kallas för ett krig. Åtminstone inte i Sverige, här och nu.


Att vilja är att kunna, men vill man inte…

Jag satte mig ned för att författa mitt något uppgivna avskedstagande från försvarsbloggandet. (Resultat finns sparat som utkast…..) Man kan inte vara annat än uppgiven då ett krig pågår i Europa, NATO samlar sina styrkor i vårt omedelbara närområde, Putindoktrinen som alla ville tro var för invärtes bruk sätts i full verkställighet, Ryssland upprustar i övrigt  materiellt, verbalt och förmågemässigt och Sveriges statsministers kommentar är att han har förståelse för folks oro.
Då förståelsen inte sträcker sig längre än till ett fortsatt sparande på Försvaret (RB 5 mm), resulterande i att en redan anorektisk organisation slutligt kommer att svälta ihjäl innan de valtaktiska förstärkningslöftena hinner verka ut, om de nu var avsedda att någonsin komma till genomförande, kan man inte annat än sucka djupt.

Krim och Ukraina har fått försvars- och säkerhetsfrågor att segla upp på agendan inför valet till politikernas stora förtret. De vill tala jobb, vård, skola och omsorg. Inte försvar som de inte kan, inte är intresserade av och där de förutsätter att läget är detsamma i valmanskåren.
Därför är det uppenbart att de, både regeringsallians och opposition, nu bedriver fördröjningsstrid i väntan på valet och med en tyst förhoppning om att allt ska ebba ut och återgå till någon form av ordning innan de hamnar i ett läge där de måste agera där och då, inte med löften om åtgärder om två-tre mandatperioder.

Det är denna naiva och verklighetsfrämmande vänta och se-attityd och den alltför tydliga motviljan att överhuvudtaget ta tag i frågan som fick mig att drabbas av akut uppgivenhet. Våra ledande politiker visar nu att de inte kan, vill eller vågar ta tag i eller ens närma sig en akut fråga med bäring på både kort och lång sikt bara för att den ligger utanför vad de trodde var möjligt och som inte fanns ens i deras vildaste fantasier. I stället för att visa ledarskap och förmåga till situationsanpassning gömmer man sig bakom en kaskad av tomma ord och löften bortom horisonten samtidigt som man med tätt slutna skygglappar hoppas att det man inte ser heller inte finns eller åtminstone försvinner innan man verkligen, kanske av någon annan, tvingas göra något.

Vi har de politiker vi förtjänar, men förtjänar vi verkligen detta?

 


Cecilia Widegren + Peter Hultqvist? Knappast

CW

Vid ett möte i slutet av 80-talet med garnisonen, kommunalpampar och representanter för Försvarsutskottet hade utskottets ordförande Arne Andersson (S) och en centerpartist som jag har för mig hette Gustafsson farit ut mot varandra och respektive partis politik så att stickor och strån rök. Vi stackars lantisar hukade oss i bänkarna.
Under den obligatoriska kafferasten såg jag till min förvåning hur de två satt hopkurade tillsammans med almanackorna i högsta hugg, ivrigt planerande en gemensam helg tillsammans med hustrurna i lämplig fritidsstuga.
Här hade man verkligen förmågan att skilja på sak och person, på politik och privatliv och min tro på politiker som ganska vanliga människor fick sig en puff.

Varför har jag så svårt att se Cecilia Widegren i samma situation med någon överhuvudtaget och allra minst med Peter Hultqvist? Varför har jag så svårt att se henne planera någonting tillsammans med någon annan än sig själv? Varför har jag svårt att se henne skilja på politik och person, på röstmaximerande partipropaganda och verklighet, på sagans spegel och den sanna bilden?
Hur kan det bli så att man får en sådan oresonlig avog inställning till någon man aldrig träffat bara utgående från den bild vederbörande försöker skapa av sig själv och genom sin argumentation? Är hon en politisk lycksökerska, en i döden partitrogen karriärpolitiker eller bara ett personvalt ytterskott från Skaraborg som halkat in på ett bananskal?
Vilket som, som nymoderat partimegafon förlorar hon mer och mer av den lilla trovärdighet hon eventuellt har haft och hjälper till att sprida ett löjets skimmer över inte bara nymoderat försvarspolitik utan även svensk försvarsdebatt som sådan. Tyvärr.

Är det något som Sverige behöver, särskilt just nu, är det sansade, kloka och lågmälda försvarspolitiker. Här platsar definitivt inte den personvalda från Skaraborg.


Å ena sidan, å andra sidan (den vi sover på…)

Det är konstigt vilket starkt grepp kålsuparteorin och relativiseringsglädjen har över den nymornade svenska säkerhetspolitiska debatten. Här nedan följer en snabb sammanfattning av hur snacket går bland alltför många i min omgivning. Varifrån kommer det? Från svenska medier av alla de slag, från debattörer och kulturpersonligheter. Framförallt från medier som koncentrerar allt på Krim och fullständigt ignorerar styrkeuppbyggnaden och övningsverksamheten kring O och S Ukraina.

Here we go:
Visst, Ryssland har (kanske, det är väl fortfarande lite oklart, eller…) ockuperat Krim och det är ju inte så bra. Carl Bildt tar som vanligt i och ryar om olagligt och brott mot folkrätten. Det ligger kanske något i det men det bor ju onekligen en massa ryssar där och Krim var ju en del av Ryssland förr och den där regeringen i Kiev har ju fascister i sig och kom till på ett tvivelaktigt sätt så en viss förståelse får man ju ha. Det hade ju till och med Reinfeldt i början och han om någon bör ju veta.

USA och NATO bråkar förstås, men de har väl ingen rätt att ha synpunkter? Putin gör väl inget annat än vad USA gjort i alla tider? Tänk bara på Panama, Grenada, Irak, Kosovo, Afghanistan eller för den delen Cuba eller Filipinerna om vi går tillbaka i historien! Snacka om inblandningar. Krim är ju bara blaha jämfört….

Det är ju en väldans tur att Ukraina ligger så långt bort som det gör och att det egentligen, historiskt, tillhör Ryssland. Det gör ju att det hela inte berör oss i Sverige. Jag förstår inte hökarna som direkt poppar upp och kräver ett starkare svenskt försvar. Varför det? Här bor väl inga ryssar och Sverige har väl aldrig varit en del av Ryssland? Om vi stärker försvaret eller, gud förbjude, går med i NATO, retar vi ju bara ryssen och skapar själva ett hot som inte finns. Vadå Gotland? Ryssarna har ju redan Kaliningrad, då är det väl NATO vi ska vara rädda för i så fall…
Om baltstaterna inte varit så snabba på att komma med i NATO hade de inte heller behövt oroa sig. Bättre goda förhållanden med grannen än med någon långt borta som kanske aldrig kommer. Förresten bor det väl en massa ryssar där också.

Allting går att sälja med mördande reklam, kom och köp konserverad gröt! Putin är uppenbarligen en god försäljare och svenska folket gillar gröt. Den smakar kanske lite sämre om de läst Olle Wästbergs Brännpunktsartikel i dagens SvD.

 


Mycket saknades, men inte viljan

Vid den här tiden på året brukar jag leverera någon nostalgisk historia med koppling till norrlandsförbandens vinterövningar och vintersoldatens, oavsett grad, vedermödor i kylan och snön.
I år har Putin, Krim och Ukraina kommit emellan så tidsanpassningen kanske blir något skev; men det är som alltid, även om många blivit överraskade och förvånade: Verkligheten kör över alla planer och antaganden.

Nåväl, dagens sedelärande historia får väl ses som ett ibland nödvändigt avbrott i lägesuppföljningen. Den är inspirerad av vad signaturen Gormel01 skrev i en kommentar hos Wiseman för inte så länge sen. Han påstod att ett av FM stora problem idag var är att man håller på att förlora geisten, gnistan, viljan. Han skrev också att ett av den av honom så förkättrade värnpliktsarméns största tillkortakommanden var just bristen på geist. Tvångsinkallade värnpliktiga kunde inte förväntas visa upp någon större entusiasm för rikets försvar och sin egen, enligt honom, mer eller mindre säkra död.

Det var då jag kom att tänka på bandvagnsmekanikern i reptroppen ur lnuhkomp.
I nattens mörker, – 20 och med dåtidens platta ficklampa dinglande med läderflärpen i ett fast grepp mellan tänderna, utförde han sådana reparationer som normalt sett skulle krävt verkstad, inomhus, varmt och fullt ljus.
Var det verkligt komplicerat, som byte av topplockspackning, krävde han assistans i form av ficklampshållare och kaffekokare, men det var allt. Snacka om geist och vilja att lösa uppgiften. (Byte av topplockspackning på en B 18-motor låter kanske inte så märkvärdigt för den någorlunda händige hemmapularen. Tro, mig, i djupsnö, nattetid och kallt och med endast verkstygssats 1 fordonsmek till förfogande kräver det sin man.)

Längre fram i min karriär och i NB 85-org mötte jag samma inställning, återigen hos värnpliktig teknisk personal. Den dinglande platta ficklampan var bytt mot en modernare MagLite, betydligt enklare att rikta med munnen och nu var det inte bv 202 utan den notoriskt krånglande kupé-/hyttvärmaren på stabsvarianten av tgb 14. Den självklara viljan att, trots omständigheterna och allmän djävelskap, lösa uppgiften var dock den samma.
Att se vederbörande med bara händer i en massa minusgrader jobba mitt i natten för andras bekvämlighet och arbetsmiljö var upplyftande.
Det visade på ansvarstagande, stolthet över förmågan och just det som Gormel01 påstår saknades, geist.

(Att jag sen beundrar alla som har förmågan att arbeta barhänt med pilliga jobb då det är kallt, tillochmed smällkallt, är en annan sak…. Själv saknar jag den totalt. Efter att ha frött bägge händerna i barndomen och sedan sabbat all cirkulation genom ohämmat snusande, förvandlas mina händer vid kyla till två fummelklumpar och där hjälper tyvärr ingen geist i världen.)

Det här var bara några exempel. Min generella erfarenhet efter ett antal KFÖ och KFÖ/GKÖ (då jag räknar efter sju st i befattning och ett otal som instruktör) är att var det något man kunde hitta hos de flesta repgubbar så var det geist. Brister i utbildning och utrustning? Ja ibland. Brister i viljan att göra sitt bästa och att lösa uppgiften? Mycket sällan!

Åberg


Försvara Gotland, med vad om alls?

Krisen i Ukraina har satt fart på den svenska försvarsdebatten där helt plötsligt alla vill vara med. De flesta talar om höjda försvarsanslag och många om nya mål och uppgifter för FM, men få vill konkretisera sig i termer av anslagsnivåer, förbandtyper eller förmågor.

Gott så. Det är nog bäst att invänta försvarsberedningen och sen tänka till ytterligare några varv så att det inte blir ”fort men fel”.

En av de få sakerna som blivit konkret är GOTLAND. Alla vurmar helt plötsligt för ön. Gotland ska försvaras tycker alla, men på många olika sätt och med skiftande ambition. Herr Björklund vill återuppväcka P 18:s MekB, Carl Bildt vill försvara ön med ubåtar, någon vill dominera Östersjön med lv-skyddade sjörobotar på ön och bland politiker och tyckare i övrigt finns sedan allt däremellan
ÖB säger att visserligen ska hela Sverige försvaras men att binda kvalificerade förband på ön vore att även binda en arm på ryggen. Behåll handlingsfriheten och upprätthåll förmågan att skicka förband till ön vid behov menar ÖB och bland försvarsbloggarna hävdar cornucopia? att det är för farligt att försvara Gotland på Gotland och att vapenutvecklingen på rysk sida kommer att driva oss längre och längre västerut undan bekämpningshotet. Tyckarna är alltså många och argumenten ännu fler.

I allt detta saknar jag dock några i mitt tycke mycket tunga argument.

Signaleffekten. Utan att gå in på innehållet eller styrkan är det min bestämda uppfattning att en signifikant militär närvaro på Gotland kommer att krävas för att ge önskad signaleffekt.

Signalen till omvärlden att Sverige vill och kan försvara sig och att vi vill ta en aktiv del i den säkerhetspolitiska helheten kring Östersjön, signaleffekten till svenska folket att politikerna tar omvärldsläget på allvar och, inte minst viktigt, signaleffekten till gotlänningarna att ön är en viktig del av Sverige som inte kommer att säljas ut.
Detta behöver nödvändigtvis inte innebära ett återuppståndet utbildningsförband, över tiden roterande enheter från fastlandet löser uppgiften lika bra samtidigt som det sker en kunskapsspridning inom FM.

Stabilitet och säkerhet. Sverige har blivit en säkerhetskonsument i Östersjöregionen. En anpassad militär närvaro på ön skulle hjälpa till att vända detta samtidigt som det skulle bidra till stabiliteten i ett alltmer svårbedömt omvärldsläge.  

Stabilitet skapas av förband på plats, en normalbild som skapar förutsebarhet och säkerhet hos omgivningen. Att som ÖB föreslår tillföra förband till ön vid behov, är i ett osäkert läge eller då behovet blivit akut, tvärtom spänningshöjande, destabiliserande och något som det just därför förmodligen kommer att bli mycket svårt att få ett politiskt beslut för att genomföra.

Trovärdighet. Säkerhetspolitik bygger i mångt och mycket på trovärdighet. Har vi förmågan och viljan att göra det vi säger oss kunna och vilja göra? Är doktrinen och politiken trovärdig?

Vad gäller Gotland är det inte trovärdigt att vi i en krissituation ska tillföra förband till Gotland. Eskalationsrisken och beslutsvåndan har jag redan berört, till detta kommer den bistra militära sanningen. Är vi tvåa till Gotland kommer vi aldrig dit! Likaväl som en kanske liten, men rätt sammansatt, välövad och välutrustad svensk närvaro på ön kan avhålla andra från militära äventyrligheter eller hot, likaväl utgör någon annans styrka ,om än så liten, på ön ett oöverstigligt hinder för oss att ta oss dit.

Till sist en liten reflektion till ÖB:s tillförselresonemang. Om vi, vid behov tror oss om att kunna tillföra förband till ön, torde vi nog också vid behov kunna ta dem därifrån. Om det nu, som ÖB verkar göra gällande, är så enkelt som en ren transportteknisk fråga.  


En politiskt styrd organisation….

 

Ratt

Ibland ser man annonser där kommuner eller landsting söker nya medarbetare med frasen vana vid arbete i en politiskt styrd organisation meriterande.
Det låter inte särskilt svårt vid ett första påseende, men kamrater som av olika anledningar lämnat FM för en ny karriär i den kommunala byråkratin hävdar ofta motsatsen.

En politiskt styrd organisation är för många av dem en klåfingrigt styrd organisation. Målstyrning, självständighet och handlingsfrihet visar sig i realiteten ofta vara detaljstyrning, partiintriger, bypolitik, röstfiske och pampfasoner.

Om man flyttar upp detta till riksplanet tror jag att det är här vi hittar några av orsakerna till misstänksamheten och det alltmer gnisslande samarbetet mellan FM och regeringskansliet, mellan HKV och försvarsdepartementet men även den djupa misstro mot våra försvarspolitiker som finns bland försvarsanställda.
Av historiska orsaker lever man helt enkelt i olika världar med olika värderingar och helt olika syn på sina respektive roller där det är FM som haft svårast att anpassa sig till en ny verklighet.

På den riktigt gamla goda tiden hade vi sedan urminnes tider en i grunden försvarsvänlig S-regering och en försvarsbudget som aldrig var tillräckligt stor enligt somliga men som ändå räckte till det nödvändiga och lite till. Försvarsmakten och den politiska sidan hade väl inarbetade samarbetsformer och FM hade till stora delar kunnat sköta sig själv inom de ganska vida ramar som fanns innanför det ekonomiska staketet. FM var dessutom stor, komplex, mångfacetterad och svår för en utomstående att få grepp om.

Det organistoriska, kollektiva, minnet är stort och långt, mycket större och längre än vad någon befattningshavare egentligen kan överblicka. FM institutionella reaktioner och inbyggda reflexer bygger fortfarande i mångt och mycket på läget med en stabil enpartiregering och en hanterbar ekonomi; en situation som tog slut för mer än tio år sedan men som innan dess varat i nästan ett halvsekel och som satt djupa spår. De som idag sitter i FM ledning formades under denna tid och de backas, kanske omedvetet för dem, upp av organisationens inneboende tröghet.

Den situation FM nu har att hantera skiljer sig diametralt från den som under nästan 50 år format den. En radikalt krympt organisation som blivit så liten att till och med en lekman kan överblicka den och som därför inbjuder till detaljstyrning. En helt ny försvarsdoktrin som ingen är riktigt säker på vad den innebär och detta i ett alltmer osäkert omvärldsläge. En ekonomi som aldrig vill räcka till och en fyrpartiregering som spretar vad gäller försvars- och säkerhetspolitiken och där det genuina försvarsintresset från förra generationens S-politiker bytts mot ointresserade och, enligt många, okunniga och naiva karriärpolitiker.
Oavsett vilket har resultatet blivit vad som beskrivits som klåfingrighet, politiska beslut i frågor som tidigare hanterats inom myndigheten, ifrågasättanden, beslut utan konsekvensanalys vad gäller operativ förmåga och rent allmänt en hantering som av många inom och utom FM har beskrivits som opportunistiskt amatörmässig.

Detta summeras i misstro mellan myndigheten och politikerna och en FM som inte riktigt förstår hur man ska agera eller reagera.
Det kanske är så enkelt att FM ännu inte insett eller i varje fall inte helt accepterat att hon är det hon egentligen alltid har varit, en politiskt styrd organisation; mera nu än någonsin tidigare.

I en demokrati är detta egentligen ganska självklart; det är politikerna som styr och statsledningens ska kunna kräva lojalitet och följsamhet av sina myndigheter oavsett vilka som för tillfället sitter på taburetterna.
Vad de styrda i gengäld kan kräva är att de som sitter vid ratten har kunskap om fordonet, vägen och väglaget och att man vet vart man är på väg.  Då målet måste ligga väl bortom nästa valdag kan man också kräva en sådan förtänksamhet att tanken (i många betydelser) räcker hela vägen fram.