Författararkiv: Reservofficer

NBG15 i beredskap


Närområdet

Inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen som börjar på söndag publicerar vi ett antal artiklar som kan tjäna som bakgrund och om man vill - inspiration - inför konferensen. Artiklarna är inte på något sätt heltäckande och självklart kommer mycket annat att diskuteras på konferensen, men de kan fungera som en ingång och en uppfräschning.

Igår skrev vi om världens 10 största risker och idag krymper vi perspektivet till vårt närområde. Under de kommande dagarna kommer vi att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska idé (fredag) och slutligen Försvarsmakten (lördag). Sedan bör du vara väl rustad för att delta i konferensen. Mer om hur du deltar på lördag.

Det finns ett antal faktorer eller situationer som präglar den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Dessa är (enligt oss); Den polsk-baltiska historien, Den finska motviljan, Den tyska ekonomin, Den dolda alliansen, USA:s maktprojektion, Tyngdpunkt Gotland och Putins rövarband.

Den polsk-baltiska historien

Dessa länders historia präglas av sina relationer till stormakter och det faktum att de blivit ockuperade flera gånger. Detta är en väsentlig skillnad mot kanske främst Finland som vi återkommer till. Polen hade under 1800-talet en långt gången integration med Frankrike vilket inte många känner till. Den demokratiska traditionen var mycket stark. Det fria Lettland var en mycket stolt nation. President Cakste var populär och icke-despotisk. Hans hus i Riga rymmer en spännande berättelse om hur KGB tog över huset under Sovjettiden men hur det nu återbördats till familjen Cakste som idag driver hotell i samma hus. Minns härvid också hur dessa länder ockuperats både av Nazi-tyskland och av Sovjetunionen under WWII men också för flera hundra år sedan - av Sverige. Ockupation och imperialistiska stormakter är något som orsakar stark ilska och väcker känslor i dessa länder. Idag kan man konstatera att det bästa som hänt för Polen och Baltikum är att de anslöt sig till NATO. Detta gäller främst Baltikum som består av små länder och små ekonomier. USA har förstärkt med marktrupp genom att 173rd Airborne Brigade i Vicenza, Italien har roterat ut en bataljon med ett kompani vardera per land. Dessutom har Baltic Air Policing flera baser i länderna och idag är det kvalificerat NATO-flyg från länder som Frankrike, Holland, Belgien, Storbritannien m.fl. som baserar där och utgör incidentberedskap. Balterna har slitit hårt för att integreras internationellt, både i EU BG men främst i ISAF. Polen är minst sagt USA-vänligt.

Den finska motviljan

Finnarna är sig själva nog. De har en gång visat att de kan slå tillbaka ryssen och detta har de levt på sedan dess. Viljan att ansluta sig till allianser är låg trots politiska budskap på sistone. Talar du med en finsk officer så är det första han säger: "Vi har Europas längsta landgräns mot Ryssland" och det andra är: "Låt dem komma, vi slåss till sista man". Detta är den finska säkerhetspolitiska idén. Nu hoppas vi att detta konstaterande leder till en rad påhopp från finska försvarstwittrare men också ett och annat igenkännande skratt. Sverige gjorde bort sig rejält när vi 1991 lämnade in ansökan om EU-medlemskap utan att berätta det för Finland, även om det efteråt visade sig vara taktiskt riktigt. Finland har Euro sedan 1999 och valde att ansöka om inträde i EMU utan att samordna med Sverige. Där står vi idag. Finnarna gick före med arbetet inför tecknandet av värdlandsavtal även om MOU till slut tecknades samtidigt. Sverige var rejält på efterkälken där ett tag. Kanske kommer vi snart i balans och kan lämna in en gemensam ansökan om NATO-medlemskap. Helst i år.

Den tyska ekonomin

För Sverige betyder den tyska ekonomin otroligt mycket på många områden men säkerhetspolitiskt innebär den framförallt att Tyskland balanserar sina behov och utmaningar med Rysslands politiska läge. Den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder är nära vän till Putin och Tyskland är i viss mån beroende av energiimport från Ryssland, främst gas. Det finns omfattande tyska investeringar i Ryssland och Ryssland är en inte alldeles obetydlig exportmarknad för tyska produkter. Utöver det är Tyskland hela EU:s motor. Tysklands BNP är en fjärdedel av EU:s BNP. Tyskland flaggar nu för att man kan tänka sig ett EU utan Grekland och i värsta fall innebär det att andra PIIGS-länder följer efter. Lämnar sedan Storbritannien EU och Frankrike hamnar i recession då får vi sannolikt se ett Tyskland som isolerar sig och t om stärker banden med Ryssland. Just detta förhållande spelar Putin mycket högt med. Tyskland har en ganska stark försvarsmakt (t.ex. världens tionde största flygvapen) men framförallt en urstark försvarsindustri. På senare år har Tyskland även involverat sig internationellt, om än i mindre omfattning än de flesta andra. Svenskar som tjänstgjort i Afghanistan har sannolikt mött dem på Camp Marmal. Detta innebär i viss mån att den tyska försvarsmakten är integrerad med Nato i praktiken men i vissa aspekter mindre än Sverige som inte är medlem.

Den dolda alliansen

Underrubriken anspelar på Mikael Holmströms bok med samma namn och borde räcka som förklaring för denna aspekt av närområdet. När Norge och Danmark 1949 blev medlemmar av NATO etablerades den nordiska geopolitiska och geostrategiska princip som gäller än idag med Danmark, Norge och Island i NATO och Sverige och Finland utanför. Danmark och Norge är väl integrerade i NATO och som exempel kan nämnas att såväl danska om norska flygförare har genomfört attackföretag i Afghanistan för NATOs räkning. I Tromsdal finns GPP-N. Bakom den förkortningen finns den långa benämningen United States Marine Corps Global Prepositioning Program Norway. Detta innebär att amerikanska marinkåren i ett bergrum har lagrat utrustning för 16 000 soldater inkl 30 dagars underhållssäkerhet sedan 1981. Det innebär 400 fordon och 300 containrar. Under övningen Cold Response 2014 (där Sverige deltog) plockades all materiel ut och gicks igenom för att sedan stoppas in i berget igen. Detta hade innan dess inte gjorts på flera decennier. Ta sedan en titt på kartan och konstatera att det går en stor europaväg och en järnväg från Trondheim till Sundsvall. Nog om det. Detta kan få stå som en symbol för hur USA ser på Norge. Men i förlängningen också hur nära Norge och även Danmark står NATO. Det är också i sammanhanget intressant att nämna Iceland Air Meet. Detta är i själva verket en variant av Baltic Air Policing och handlar om incident och bevakning men för att Sverige skulle kunna delta fullt ut fick det istället bli en övning som var tidsbegränsad. I realiteten bevakas Islands luftrum (av Nato men) också av Sverige och Finland sedan USA lämnade Keflavik 2006. I Östersjön hittar vi SNMCMG1, alltså "Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE". Detta är en flottenhet bestående av Nato-fartyg men också svenska fartyg har samövat med gruppen.  Man skulle också kunna skissa vidare på det Host Nation Support Concept som ligger till grund för att Sverige skrev på MOU för värdlandsavtalet med Nato i september 2014. Men då får vi nog signalkontrollanten på oss så det hoppar vi över.

USA:s maktprojektion

USA figurerar i olika sammanhang ovan men vi glömmer ibland bort USA:s enorma militära kapacitet. Studera t.ex. amerikanska flottan. Den består av 1-7:e och 10:e flottan. Den amerikanska flottan har över 3700 flygmaskiner vilket gör den till världens nästa största flygstyrka, efter US Air Force. Den har 10 hangarfartyg vilket är fler än resten av världen har tillsammans. Den har 72 ubåtar varav 41 är Los Angeles-klass, 3 Seawolf-klass och 11 Virginia-klass med andra ord hög modernitet. USA har 21 stycken B-2 strategiska stealthbombare, något som saknar motsvarighet i andra länder. De har sin kärnvapenarsenal, de har ett satellit-truppslag, de har sina 17 underrättelsemyndigheter, de har specialförband i form av Navy Seals, Delta, Rangers, Raiders m fl, de har en välutrustad armé med över en halv miljon man. Anledningen till att vi rabblar upp allt detta är att det ibland blir lite märkligt när vi diskuterar styrkejämförelser, särskilt i förhållande till Ryssland. Men det har också betydelse när man diskuterar begreppet maktprojektion. Vi har under året uppehållit oss runt rysk maktprojektion i vårt närområde men man skall komma ihåg att det var USA som uppfann beteendet. När det dyker upp en amerikansk ubåt laddad med bl a kärnvapenrobotar långt inne i Svarta havet så är det en tydlig hälsning till Putin. När en hangarfartygsgrupp närmar sig Hormuz-sundet är det en hälsning till det iranska styret. I sydkinesiska sjön pågår en kamp mellan kinesisk och amerikansk maktprojektion. Men för oss och i vårt närområde så kan man med ovanstående exempel konstatera att den amerikanska maktprojektionen är påtaglig och så länge Ryssland fortsätter att eskalera så kommer den att öka. Inte minst inom det område vi beskrev igår, finansiell maktprojektion. I sammanhanget är det viktigt att nämna att amerikansk Soft Power faktiskt är ett svar på sovjetisk. I samma veva som Yuri Bezmenov hoppade av på 80-talet fick USA upp ögonen för Sovjetisk destabiliseringsstrategi och sedan CIA upptäckte sovjets infiltration av miljö- och fredsrörelsen på 70-talet satte man på 80-talet igång en omfattande global soft power kampanj världen över med Hollywood i spetsen. Titta på amerikanska "militärfilmer" före och efter 1982. First blood (Rambo) var den första filmen som visade att Vietnam-kriget minsann kunde producera övermänniskor och elitsoldater. Jämför den med Apocalypse now som kom några år tidigare. USA var tvåa vilket inte många begriper. Ryssland försöker återta överläget med deras nya mediaparadigm och OS i Sochi m.m.

Tyngdpunkt Gotland

När vi talar om USA:s maktprojektion så är det något vi glömmer när vi talar om betydelsen av Gotland för den som vill behärska Östersjön. Vi fastnar ständigt i resonemang om vad som händer när och om ryssen invaderar Gotland. Men vi talar aldrig om vad som händer när och om ett eller flera Nato-länder invaderar Gotland. Det är ytterst sannolikt att Nato har planer för vad som skall hända med Gotland i händelse av att någon av våra omfallsplaner inträffar. Så länge Sverige inte har tillräcklig militär förmåga (materiel, personal, övning, underhåll, logistik etc) för att försvara och kontrollera Gotland så kommer även Nato att planera för en "hantering" av Gotland. Vill vi det? En gång fick en av våra riksdagsmän frågan: "Varför skall Gotland försvaras?". Han kunde inte svara. År ut och år in hade Bo Pellnäs uppmanat till en lösning på problemet men det visade sig att politikerna inte förstod varför. Då är det inte så lätt! Karlis Neretnieks har på ett mycket initierat sätt beskrivit hur Gotland skall försvars så det går vi inte in på här. Karlis nämner också NATO-aspekten som vi är inne på ovan. Påminner återigen om de ryska intressena i Slite och konsekvenserna av NordStream.

Putins rövarband

I ett tidigare inlägg som heter "Hotbilden" beskriver vi hur Putin och hans närmsta av tidningen the Economist beskrivs som ett "Band of Brothers". Detta är den viktigaste faktorn att hålla i minne när man bedömer Rysslands vilja och avsikter i vårt närområde. Det är de isfria hamnarna, sjötransportleder, pipelines för gas och handel med enskilda EU-länder som står allra högst upp på dagordningen för Putin i Europa. Det är också skälet till att USA valt att använda det ekonomiska vapnet i första hand. Putin och 110 individer kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Där ingår försvarsminister Shoigu som av många pekas ut som kronprinsen till Putin. Där ingår förstås premiärminister Medvedev och utrikesminister Lavrov. Men framförallt är det oligarker inom energiindustrin, finansbranschen och försvarsindustrin som t.ex. Timchenko, Fridman, Kovalchuk, Yakunin och givetvis bröderna Rotenberg. Putin är inte ute efter en militär konflikt med Nato. Han är ute efter en stabil ekonomisk utveckling för honom och hans rövarband. Allt annat han gör - övertagandet av hela den ryska mediavärlden, krig i Kaukasus, krig i Ukraina, sänkningen av vodka-priset, trotsandet vid G20-mötet, OS i Sochi, flaxandet med det strategiska bombflyget - allt handlar om att på olika sätt manipulera och påverka ryssarna själva men också omvärlden till att understödja eller undvika att lägga sig i hans och rövarbandets affärer. Det är också viktigt att ha i bakhuvudet att Putin målmedvetet försöker splittra EU genom att understödja högerextrema partier. Syftet är att göra affärer med enskilda EU-länder och minska risken för centrala och samordnade sanktioner. Ryssland leds av den absolut största och värsta maffiagruppen som någonsin skådats. De har tillgång till ett land och en statsapparat med allt vad det innebär. De har tillgång till kärnvapen. De har tillgång till banker. De har olja och gas. Fördelen med att förstå detta är att allt som Putin gör blir väldigt förutsägbart. Nackdelen är att om maktbalansen i Ryssland rubbas så blir det snabbt motsatsen. Skräckscenariot för Sverige och länder i vårt närområde är inte att utvecklingen fortsätter som nu, utan att den avbryts. Vad händer om Putin blir mördad? Vad händer om "Band of Brothers" blir osams, bildar undergrupperingar som börjar strida mellan varandra. Den som kan rysk historia och rysk kultur inser att det inte är särskilt osannolikt.

Ovanstående är ett försök att ge lite andra perspektiv på väl kända säkerhetspolitiska områden. Det saknas massor av essentiell information i ovanstående artikel men det beror på att andra redan har skrivit om det eller att det är väl känt. Syftet är att föra in några nya vinklar och tankar.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Världens 10 största risker 2015

På söndag börjar den stora Rikskonferensen i Sälen. Inför denna kommer vi att publicera ett antal artiklar att ha med sig som bakgrund inför konferensen. Vi börjar på den globala nivån och går sedan via närområdet till Sveriges säkerhetspolitiska idé och nuläget för Totalförsvaret och Försvarsmakten.

Ian Bremmer, grundaren av Eurasia Group, har listat 2015 års främsta eller allvarligaste risker för världen. Den utgör en bra grund för att bättre förstå det geopolitiska och indirekt det säkerhetspolitiska läget i världen.

För första gången på 25 år är Europa i fokus igen. Enligt Bremmer och hans kollegor är den växande politiska instabiliteten eller kanske snarare diversifieringen den risk som påverkar världen mest. Åtminstone under 2015.

Europa brottas med problem orsakade av finansiellt svaga stater (PIIGS), men det är inget nytt problem. Däremot är det ganska nytt att Tyskland, Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll i många frågor. Högerextrema partier är inte heller något nytt men att det nu blivit uppenbart att Putin finansierar t.ex. Front National är nytt, åtminstone en nyhet för allmänheten. Krisen i Ukraina är förstås en stark påverkansfaktor, särskilt för angränsande länder som t.ex. Polen och Rumänien men indirekt förstås för hela Europa och även Nato. Nästa stora geopolitiska kraftmätning kan stå i Moldavien, ett land som precis som Ukraina vill närma sig EU men där Ryssland, precis som i Ukraina, har anspråk och intressen t.ex. genom utbrytarstaten Transnistrien.

Blickar man utanför Europa så slås man bl. a. av den Iranska krutdurken där Bremmer ser en risk att Ryssland undergräver den kommande uppgörelsen i sommar med USA, Kina, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Bremmer är också orolig över "beväpningen" (weaponisation) av den finansiella sektorn, främst representerat av sanktionerna mot Ryssland. Hårdare amerikanska sanktioner riskerar att skada Europas finansiella institutioner som kan råka ut för ryska cyberattacker, antingen direkt eller via ombud.

Däremot ser överraskande nog Eurasian Group att 2014 års stora hot som IS, oljepriset och asiatisk nationalism inte utgör stora geopolitiska risker under 2015 utan snarare är att betrakta som villospår ("red herrings").

Top 10 politiska risker under 2015 sammanfattas här:

1. Europeisk politik

Trots en annalkande recession tycks inte krismedvetenheten vara tillräcklig för att trigga samarbete. Anti-EU partier kommer att fortsätta att vinna popularitet, undergräva strävan efter välbehövliga reformer. Tyskland drar ifrån ett svagt Frankrike och Storbritannien blir mer och mer frånvarande. Ryssland och IS påverkar (men också övriga Mellanöstern liksom Nordafrika, vår anm.)

2. Ryssland

Sanktioner och lägre oljepris har försvagat Ryssland men kommer inte få Putin att ändra kurs i Ukraina. Tyvärr kommer Putins popularitet i Ryssland liksom tidigare baseras på hans vilja att trotsa och konfrontera väst. Företag i väst står i skottlinjen, inte minst i cyberspace.

3. Kina saktar in

President Xi Jinpings ambitiösa ekonomiska reformer kräver en övergång mot en konsumentdriven ekonomisk modell som kräver en förskjutning mot lägre nivåer av tillväxt. Den fortsatta nedgången kommer troligen att ha liten inverkan inom landet, men det är en klen tröst för den växande lista över ekonomier som är beroende av blomstrande handel med råvaruhungriga Kina.

4. Beväpningen av den finansiella sektorn

För att uppnå politiska mål utan att projicera militär makt har Washington beväpnat den finansiella sektorn i en aldrig tidigare skådad omfattning. De använder morot (tillgång till kapitalmarknader) och piska (sanktioner) som verktyg för "tvingande diplomati". Men strategin kommer på sikt att skada relationerna med allierade, särskilt i Europa och amerikanska företag befinner sig i korselden mellan USA och stater utsatta för sanktioner.

5. IS bortom Syrien och Irak

IS kommer att lida militära bakslag under 2015 men deras ideologi kommer att sprida sig över hela Mellanöstern och Nordafrika. Det kommer att växa organiskat i Jemen, Jordanien och Saudiarabien och det kommer att inspirera andra att ansluta. IS är Al-Qaida 2.0.

6. Svaga makthavare

Väljarna har tröttnat på Brasiliens Dilma Rousseff, Colombias Juan Manuel Santos, Sydafrikas Jacob Zuma, Nigerias Goodluck Jonathan, och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Oppositionerna i dessa länder kommer att sätta käppar i hjulet för ledarna och kraftigt försvåra för dem att driva sina agendor.

7. Uppgång i strategiska sektorer

Teknikföretag, främst inom ICT, men även företag i finanssektorn, inkluderas i nationellt säkerhetsarbete i en omfattning som inte tidigare skådats. Regeringar kommer att fokusera mer på politisk stabilitet än på ekonomisk tillväxt. Pendeln slår tillbaka till när det Kalla kriget var som kallast. Skurkstaters regeringar, t.ex. Nordkorea, kommer att vilja slå tillbaka mot kraftfullare regeringar.

8. Saudi-Arabien vs Iran

Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien kommer att driva fler konflikter i Mellanöstern i år. Washington och andra utomstående krafter förblir ovilliga att ingripa, och växande stress över resultatet av Irans kärnkraftsförhandlingar kommer att se till att dessa två länder använder proxys för att underblåsa problem i flera länder i Mellanöstern än någonsin under 2015.

9. Taiwan - Kina

Inrikes politiska oron i Taiwan kommer att leda till att förbindelserna med fastlandet kommer att försämras kraftigt i år. I synnerhet om Peking bestämmer sig för att engagemanget i Taipei inte har lett till framsteg mot en återförening. Peking kan komma att bryta ingånga avtal och avsluta påbörjade affärer och vara provocerande fientliga i sin retorik. Alla försök från USAs sida att kommentera den pågående konflikten kommer att slå till baka på den amerikansk-kinesiska relationen.

10. Turkiet

President Erdogan kommer att fortsätta att attackera politiska motståndare och öka sitt grepp om makten att försöka göra om Turkiets politiska system. Men han kommer inte att få igenom de nya befogenheter han vill i år, vilket tvingar fram politiska stridigheter, minskad politisk samstämmighet, och mer oförutsägbarhet. Flyktingar från Syrien och Irak kommer att injicera mer radikalism i landets politik och lägga till sina ekonomiska bekymmer.

Den kompletta listan på engelska finns här.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

PRIO – ett jävla skitsystem

I Dagens Nyheter idag, den 6 januari 2015, skriver författarna och forskarna Anders Forssell och Anders Ivarsson Westberg om administrationssamhället.

Det är en synnerligen angelägen artikel. Den kommer vid exakt rätt tidpunkt sett ur Försvarsmaktens perspektiv. Nu har nämligen implementeringen av system PRIO kommit till den punkt där man vid uppstarten av införandet lovade att tröskeln i form av komplexitet och icke användarvänligt gränssnitt samt barnsjukomar av olika slag skulle vara lösta.

Under hösten har PRIO 5-6 införts efter nästan 9 månaders försening. Projektet har en budget på 2,5 miljarder kr, men kommer att kosta skattebetalarna 4 miljarder. En fördyring på nästan 40%. Gartner granskade 2012 hur mycket det skulle kosta att avbryta projektet och bygga ett helt nytt. Svaret blev hisnande 11 miljarder kronor.

Med sådana siffror behöver man inte lägga så många bokstäver på att beskriva den kompletta inkompetensen hos de som är ansvariga för upphandling och beställning av detta projekt. Det kan inte finnas en enda övning i hela Försvarsmaktens historia som får mer underkänt än denna. Någonsin.

Nu är det i första hand inte etablerings- och implementeringskostnaden som ovan nämnda forskare fokuserar på i sin artikel utan det som händer sen. När officerare, poliser, domare, åklagare, läkare, brandmän med flera skall ägna 10, 15, 20 timmar i veckan åt administration istället för att göra det de är bra på.

Vår uppfattning är att officerare skall truppföra, utbilda andra och sig själva samt öva. Det kan inte vara särskilt vanligt att någon söker sig till officersyrket med en stark längtan efter att få ägna dagarna åt att leta efter förvunna "kundvagnar" (ett inköpsbegrepp i PRIO), avslå felaktiga reseräkningar, sitta i telefonkö till HR direkt eller försöka få till någon som kan vara "hatt" under semestern.

Efter att lönesystemet nu införts läggs lönekontoret i Boden ner. Man undrar då stilla - hur snabbt kommer den besparingen att ätas upp av de tusentals officerare som skall försöka få ett svar på alla de fel som uppstår i detta vansinnigt undermåliga system?

Jonas Söderström har skrivit en underbar bok om eländet. Den heter "Jävla skitsystem" och kan köpas här. Läs den och gråt!

Ovan nämnda forskare lämnar följande förslag på åtgärder som vi ställer oss bakom:

• Uppmärksamma problemet med den ökande administrationen i offentlig sektor.
• Uppmärksamma omfördelningen av administrationen till de som arbetar i kärnverksam­heterna, och ta larmen om försämringar i arbetsmiljön på allvar.
• Styr mindre. Ge professionella yrkesgrupper ett större utrymme att själva forma sitt arbete.
• Återanställ ”professionella” administratörer.
• Utred de administrativa konsekvenserna vid införande av nya styrmodeller, IT-system och organisationsförändringar.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Hotbilden

Denna artikel publicerades på Medium den 1 december 2014

Det är mycket glädjande att debatten om Sveriges totalförsvar och civila försvar äntligen fått fyr. Nu gäller det att hålla brasan vid liv, som en äkta ”prepper” hade sagt.

Efter vår artikel har flera bloggare och twittrare ägna ämnet en del uppmärksamhet. Mikael Grev gästade Wiseman och skrev om människans privata situation i en större och mer omfattande kris. Innan dess deltog Wiseman och Filip Båverud i en podcast och nyligen skrev Wiseman, eller kanske rättare sagt Carl Bergqvist sin första krönika för Expressen om vad det är vi egentligen vill försvara.

I det här inlägget ägnar vi oss åt hotbilden mot Sverige men inte alls i form av hur många Slava-kryssare och Iskander-robotar Ryssland har utan den komplexa och diversifierade hotbild som på olika sätt kan påverka hela eller delar av vårt samhälle.

För 100 eller 200 år sedan var staten och kungen samma sak. Detta benämndes ofta ”Kronan”. Detta ord var också synonymt med krigsmakten (som Försvarsmakten hette på den tiden) — därav ord som ”kroncykel” eller ”krondike”. En mycket stor del av statsbudgeten var militärutgifter och kungen var statschef men också överbefälhavare. En företeelse som lever kvar i t.ex. USA där presidenten också är högste befälhavare — ”Commander-in-chief” — medan den högste generalen är ”Chairman of the Joints Chief of Staff”. Än idag är faktiskt kungen rent formellt både fyrstjärnig general och amiral.

På den tiden skulle landet skyddas i så motto att den producerande befolkningen, naturtillgångarna och marken (jorden) som sådan skulle kvarstå under den svenske kungens ledning. Detta var ju hans skattebas och utan folket som arbetade i jordbruket och senare i industrin skulle inte kungahuset leva särskilt länge. Genom att förse adeln med jord och skattefrihet i utbyte mot män, hästar och vapen kunde kungen hålla en armé men kanske främst se till att den hade kompetent befäl. Detta var adelns viktigaste uppgift och roll, att utgöra en befälsklass av krigare i armén och flottan.

Angriparen var i regel ett annat land som av olika skäl ville åt svenska rikedomar, naturtillgångar, människor och bördig jord. Skälet kunde vara att det anfallande landet hade ont om resurser eller att kungen i angriparlandet vill säkra sin och sina ättlingars makt för lång tid och därför behövde utöka sin rikedom. Det var i mångt och mycket en ekonomisk krigföring även om det förkom religion och etnicitet i motiven ibland. För svensk del försvann religiösa motiv i och med 30-åriga kriget och etniska motiv försvann med Dansk-Svenska kriget 1808–1809 och därefter har det i stort varit fred. En ”ekonomisk fred”.

Under hela 1900-talet har krig utkämpats som en förlängning av politisk-ideologiska motsättningar. Kommunism mot nazism med i slutändan liberala och demokratiska republiker och monarkier som segrare. Sovjetunionen och Warszawa-paktens fall orsakades i första hand av ekonomisk kollaps men Kalla kriget var trots allt ett ideologiskt krig.

Balkankriget var ett uppflammande och nästan tusen år gammalt etniskt (religiöst) krig men från första Kuwait-kriget 1990 har vi sakta sett en återgång till ekonomisk krigföring igen, liknande motiven från t.ex. Stora Nordiska kriget på 1700-talet där kungar och stater slogs om makt och rikedom. USA’s krigföring världen över, främst i Irak och Afghanistan, beskrivs som ”War on terror” men många skulle nog föreslå att det även finns ekonomiska motiv, främst avseende stabilitet och kontroll av Persiska viken med omnejd.

Med detta i åtanke så tittar vi åter på dagens Sverige och den hotbild som avtecknar sig i vårt närområde. Alla är numera överens om att Ryssland utgör en möjlig angripare men på vilket sätt är mera oklart. Övriga hot kan i stort sett avfärdas. Terrorister, klimatförändringar eller kärnkraftsolyckor är hot som i värsta fall kan drabba oss regionalt eller t.o.m. endast lokalt. Men de utgör inget hot mot nationen Sveriges existens.

Vad det är som nationen Sverige, staten, regeringen (inte längre kungen) vill skydda? Har man svar på det så kanske man kan svara på vad som utgör hotet.

Till skillnad från förr när folk, mark och naturtillgångar var värda att skydda så är idag en enda företeelse viktigare än andra, nämligen: Transaktioner. Enligt Wikipedia är en transaktion en affär, affärstransaktion, affärshändelse, handling där parter utbyter varor, tjänster, betalningsmedel eller fordringar av ekonomiskt värde. Några exempel är lån, köp eller inteckning. Men transaktioner är idag mycket mer än bara en överföring av pengar. Mellan alla organisationer oavsett om det är statliga eller privata så måste ett flöde av information, som ligger till grund för respektive organisations verksamhet, fungera. Detta informationsflöde kan innehålla tidredovisningar, löner, avtal, aktiekurser, aktuell ränta, registreringsnummer på fordon för trängselskatt, organisationsnummer, geodata, avier från försäkringskassan, e-fakturor, sjukanmälan, recept på läkemedel, förbrukningsdata från bensinmackens pumpar, beställningar, följesedlar, leveransgodkännanden, fraktsedlar etc. etc. etc.

Det finnas hundratals typer av transaktioner och händelser som transaktionerna baseras på. Om detta informationsflöde stannar, så stannar allt. Precis allt. Detta flöde måste skyddas. Eller borde skyddas skall sägas, det verkar till och från som att skyddet inte är det allra bästa.

Det som bör skyddas är inte i första hand enskilda individers, företags eller myndigheters data som i fallet med integritetsskydd. Nej, här handlar det om ett flöde av samma sort som vattenfallet som driver skovelhjulet. Utan det ständiga flödet genereras inga värden, ingen kan fakturera, ingen kan ta betalt, ingen skatt kommer in osv. och till slut rämnar välfärden helt enkelt.

Nästa viktiga område är ekonomin i sig. Den är idag är så abstrakt att den inte går att återfinna i form av en guldreserv i Riksbankens källare. Den svenska ekonomin finns idag överallt och ingenstans. Staten har lån och skulder till andra länder, till myndigheter, företag och privatpersoner men främst banker. Pengarna finns bara som siffror på en skärm vid just den tidpunkten då du begär ett saldo eller kontoutdrag. Detta gäller allt och alla. Nationers ekonomi är visserligen i grunden baserad på s.k. underliggande reella tillgångar men kopplingen är numera långsökt och en väsentligt mycket viktigare faktor är förtroendefaktorn. Den kan i sin tur vara baserad på förväntningar och en mycket god förmåga att kommunicera uthållighet, förmåga och kapacitet. Inte så mycket hur det faktiskt ser ut. Ekonomins stora pelare är förutom Riksbanken också Riksgälden, SIX-systemet, Skatteverket, Försäkringskassan, bankerna, NASDAQ/OMX (eller Stockholmsbörsen om du vill) och en rad andra företag, myndigheter och nämnder t.ex. EKN, Finansinspektionen, Kammarkollegiet, ESV, Statskontoret för att nämna några.

Slutligen är det informationen som storhet som är värd att skydda. Informationen som storhet är mycket svår att förstå. Vi är så indränkta i information så vi tänker inte på det som en storhet. Vatten kan vara en storhet. Vi förstår att vi behöver vatten för att överleva; tvätta oss, dricka, laga mat osv. Vi förstår att allt vatten inte är rent och att vi ibland behöver koka eller rena vattnet. Men information som en storhet är som vatten för en fisk. Fisken (om den kunde) brukar inte reflektera över att den befinner sig i just vatten. Den är beroende av vattnet — men den har inget särskilt förhållningssätt till det.

Så har det blivit med information i informationssamhället. Informationen är allt. Ekonomi utgörs nästan enbart av ekonomisk information — inte av sedlar, mynt och guld. Information är grunden för våra lagar och deras efterlevnad. Information är grunden för demokrati. Information utgör grunden för massmedia. Information är helt enkelt grunden för välfärd.

Och kanske är det precis där vi skall börja leta när vi försöker definiera och förstå hotbilden. Det talas just nu mycket om informationskrigföring och många av oss minns väl ”Nätverksbaserat försvar” och talet om att Information är den fjärde arenan (bredvid luft, sjö och mark). Numera är den bilden nyanserad men visst är det så att i takt med att vi lämnat industrisamhället och informationssamhället trätt in så måste också vi som sysslar med krig och fred fundera på hur informationen påverkar säkerheten.

Informationskrigföring är ett nytt sätt att beskriva en gammal företeelse. Alla har säkert läst Sun Zu och reagerat på att hans krigslist ofta bygger på skapa en bild av sig själv hos fienden som inte alltid är sann. Han sade bl. a. att det bästa är om man kan besegra fienden utan strid. Man behöver inte slå fienden, man behöver bara slå ut hans vilja att strida. Sanningen är krigets första offer, sade Kipling. ”The sword is always beaten by the mind” sade Napoleon. Nazisterna använde sig av propaganda för att skapa attraktion runt sin våldskult. Något vi känner igen hos dagens ISIS.

Ovanstående handlar trots allt ändå om synlig och relativt lätt avslöjad informationskrigföring.
Det är traditionella exempel som det ofta refereras till i modern militär akademisk litteratur. Men är det verkligen så enkelt? Ovan beskrivs hur vi befinner oss i ett hav av information där den allra största delen information aldrig observeras eller uppfattas. Kanske är det informationen vi inte känner till som också innehåller de allvarligaste hoten mot vår existens som välfärdsnation?
Sverige är en av världens stabilaste demokratier och vi har en väl fungerande ”tredje statsmakt”. Vi har ingen anledning att tvivla på att våra politiker, myndigheter, tjänstemän och journalister vill oss väl. Alla som arbetar i statens tjänst går varje morgon (och ibland kväll) till jobbet och arbetar i demokratins tjänst, det är de flesta helt överens om. Men vad arbetar de med? Varifrån kommer underlaget till deras analys eller beslut? Vem har påverkat dem i sin informationsinhämtning? Vilka källor anser de vara trovärdiga? På vilket sätt kontrollerar de sina källor? Hur god är deras förmåga till källkritik?

En vid det här laget klassiskt tweet av Cecila Widengren från oktober 2012 beskriver hur hon har uppfattningen att Ryssland drar sig österut och att Europa är säkrare än på länge. Exakt ett år senare bryter Euromaidan ut och några månader senare är Ukraina invaderat av Ryssland.

Minns också Fredrik Reinfeldts katastrofala uttalande i mars i år efter invasionen av Krim — ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina…”

Det är inte lätt att vara rikspolitiker alla gånger, man får ha viss förståelse för att tungan och fingrarna slinter ibland. Men det är inte så intressant — däremot är det intressant att fundera på hur de hamnade där. Vem har satt agendan för dem? Vad är det som gör att de inte lägger energi på säkerhetspolitik?

Ryssland är inte längre ett land eller en nation ordets rätta bemärkelse. Det finns ryssar, etniska ryssar om du vill, spridda över ett område som avgränsas av Finland och Polen i väst, Berings sund i Öster, Svarta havet och stan-länderna i söder och Arktis i norr. Men är detta nationen Ryssland? Titta på en karta över befolkningstätheten i Ryssland så ser du att i stort sett hela befolkningen bor i ett område stort som Götaland runt Moskva samt omedelbart söder och väster om Moskva.

Är Ryssland homogent? Nej, det bor många kaukasiska och asiatiska folk även i de befolkningstäta områdena. Det bor etniska ryssar utanför den ryska inre landgränsen t.ex. i Kalininggrad, Transnistrien men också i de baltiska länderna. Är välståndet i Ryssland jämnt fördelat? Nej inte på långa vägar. De rika bor i Moskva och St Petersburg men utanför de stora städerna kan vara riktigt fattigt. Finns det klasskillnader i Ryssland? Ja och det är mycket påtagligt. Det finns en storstadselit som öppet ser ned på landsbygdens invånare. Det finns en kulturell elit i storstäderna och svår kulturtorka på sina håll öster om Ural.

Men viktigast för Sverige är den ekonomiska och politiska eliten. The Economist publicerade den 22 november i år en artikel som har rubriken ”Band of brothers”. Där beskrivs bl. a. hur Putins styre resulterat i att 110 personer idag kontrollerar 35 % av Rysslands tillgångar. Detta är en oerhörd siffra och den behöver inte ens vara halvsann för att chocka vilken västerländsk demokrat som helst.

Det är en sak att vara stenrik som Ingvar Kamprad men det är en helt annan sak att kontrollera ett land som har en av världens största krigsmakter och världens största kärnvapenarsenal. Putins ”band of brothers” har mer gemensamt med New Yorks ”five families” än med en regering i ett västland. Man får gå till kollapsade stater i Afrika för att hitta något som är jämförbart med Ryssland vad avser nepotism, kleptokrati och korruption.

För att ytterligare förstå ryskt agerande bör man fundera på vad Putin och hans vänner själva upplever som hotfullt. Detta är givetvis höljt i dunkel. Till och med Angela Merkel som träffar Putin och pratar med honom timvis varje månad har uttryckt att hon har mycket svårt att förstå hans rationalitet. Vi kan nog ändå gissa oss till att det finns en rysk självbild som är mycket äldre än Putin, äldre än nuvarande Ryssland, äldre än Sovjetunionen och till och med äldre än Tsarväldet…

Россия-Матушка, Rossiya-Matushka, Moder Ryssland är ett begrepp som förstås använts flitigt av de styrande genom århundradena i syfte att piska upp nationalistisk och patriotisk stämning. Men bakom det finns en reell uppfattning vad som är ur-ryskt och vad som är värt att försvara. Man får utgå ifrån att detta är något av ett socialantropologiskt paradigm, en institution. Med en sådan tanke i botten och en bild av att främmande länder gång på gång försökt invadera Ryssland och även tagit sig hela vägen till Moskva trots hårda vintrar så är det kanske inte så svårt att förstå varför det stressar en rysk politiker att gränsen mellan Ryssland och det som inte är Ryssland numera går 40 mil från Moskva (gränsen till Ukraina). Avståndet mellan Lettland och Moskva är knappt 60 mil.

Men det är inte detta som driver Putin, det är bara ett verktyg. Det som är själva motorn är svårigheten att hålla ihop nationen så att Putins maffia-företag går att driva vidare och generera tillräckligt med vinster för att behålla makten hos honom och hans ”band of brothers”. Mycket av det som görs utanför Ryssland och mot andra länder görs i själva verket av inrikespolitiska skäl. Putins popularitet i Ryssland slog i taket efter invasionen av Krim. Där finns själva grunden för hur Ryssland eller ”Ryssland” kommer att agera de närmsta åren. Genom att stressa och pressa västländer så befäster Putin och hans närmsta sin popularitet och sin makt. De kan fortsätta driva igenom impopulära reformer, sno åt sig företag och mjölka ur energi- och vapenindustrin och koncentrera pengar och makt ytterligare.

Hur kommer detta att påverka Sverige? Tyvärr har vi i Sverige fastnat i en diskussion om Nato eller inte Nato, ökad försvarsbudget eller ej och i så fall hur mycket. Detta är inte intressant för Putins regim. För dem är det intressant att få fortsätta verka ostörda. Att Finland och Sverige skulle gå med i NATO stör dem. Inte rent militärt utan för att de får dem att verka svaga i den ryska befolkningens ögon. Att Polen flyttar fram avancerade vapensystem, egna eller USA:s, stör dem av samma skäl. Att EU påverkar deras gasledningar stör dem. De ekonomiska sanktionerna stör dem. Internationella organisationer och NGO:s stör dem på hemmaplan. Att Putin blir utfryst och åker hem tidigare från G20 stör dem dock inte. Tvärtom gör Putin stort inrikesnummer av detta och sannolikt uppfattas han som stark och självständig hemmavid.

Så vad kan vi vänta oss i Sverige? Hur kommer Ryssland att agera i Sverige för att vi inte skall lägga oss i och störa dem?

Först och främst skall vi sluta prata i futurum. Den hotbild som beskrivs nedan är redan här och har varit det en längre tid. Vi kan förvänta oss att de militära styrkedemonstrationerna fortsätter. Vi (Sverige) skall framställas som svaga och oförmögna hemma i Ryssland. Vi kan förvänta oss olika former av politiska provokationer och barnsligt trotsande av den typ vi sett på Lidingö. Vi kan också förvänta oss att bli förlöjligade av Kiselev eller utsatta för skämtsam propaganda.

Men det finns betydligt allvarligare hot. Jägarchefen har beskrivit grunderna i artiklarna ”Det dolda hotet” här och här. Genom att utgå från sina illegala residenturer kan Ryssland helt dolt verka genom metoderna subversion och sabotage. Men se upp med dessa begrepp eftersom de verkar så dramatiska. Om vi åter hämtar upp ovanstående resonemang om ett hav av information där det vi inte ser och inte uppfattar är det som är farligt så öppnas ett helt nytt slagfält.

Vi börjar med subversion. Detta blir nu lite känsligt eftersom det inte är lämpligt att direkt peka ut organisationer och individer. Men vi kan nöja oss med att konstatera något som de flesta är väl medvetna om — nämligen den ryska regimens stöd till extremhögern runt om i Europa. Kom därvid ihåg den sovjetiska regimens stöd till den västtyska fredsrörelsen t.ex. i samband med utplaceringen av Pershing-robotarna.

Kan det vara så att det finns information som är så subtil att den ligger till grund för beslut och ageranden — utan att den som tar beslutet och agerar inte ens förstår eller känner till vad det egentliga skälet är? Det är inte utan man blir fundersam. Varför vill SDU:s ordförande fälla regeringens budget? Varför beslutade Sveriges och Finlands regering den 5 november 2009 om att godkänna byggandet av Nordstream? Varför säger Stefan Löfvén i oktober att det inte är aktuellt för Sverige att söka NATO-medlemskap samtidigt som SIFO uppmäter den högsta siffran för NATO-medlemskap någonsin hos svenska folket?

Sabotage då? Sprängda kraftverksstationer eller radiolänkar som i filmen ”Förebudet”? Nej, numera är sabotagen sannolikt av typen ”mindre men oftare”. Ni vet — liknelsen om att koka en groda.

När vi bläddrar i tidningar, tittar på nyheter på TV och följer händelser på internet så är det ofta så att vi rationaliserar bort små nyhetsnotiser. De kan handla om en bilbrand, ett inbrott, ett mord, en sprängladdning, odrickbart vatten, inställda tåg och flyg, en trafikolycka eller en person som avskedats från sitt jobb med buller och bång. Eller att försäkringskassans eller Apotekets servrar ligger nere. Eller att kriminella gäng drabbat samman eller hotat någon näringsidkare. Mer sällan skildras bakgrund och omständigheter runt dessa till synes bagatellartade nyheter. Mord, våldtäkt eller misshandel är inte bagateller — men sett ur ett nationellt säkerhetsperspektiv är det inga avgörande händelser. Vad vi inte vet när vi läser om dessa händelser är de fall då dessa har föregåtts av minutiös planering och ett perfekt genomförande.En agent kan gömma sig i en miljö som även för den mest erfarne polis endast består av dem man förväntar sig, oavsett om det handlar om huliganer, invandrargrupperingar, yrkeskriminella, MC-gäng eller någon annan lämplig miljö.

Den ryska federala underrättelsetjänsten är en av världens skickligaste, mest erfarna och bäst finansierade organisationer i sitt slag. Rysslands motsvarighet till CIA heter SVR och springer ur KGB:s första direktorat. De kommer ur en tradition som haft CIA, MI6 (och Mossad) emot sig under mer än 40 år! Och man kan väl säga att förhållandet åter är på samma nivå som under Kalla kriget även om CIA och MI6 har mycket annat att göra numera. Man får utgå ifrån att allt vi någonsin sett i västerländska agentfilmer om vad CIA och MI6 är kapabla till — det är också SVR kapabla till. Med undantag för något enstaka galet James Bond-spektakel…

Sabotage utförs med fördel i cybermiljön. Det är också sannolikt det i särklass vanligaste. Även den
biologiska miljön måste anses vara fördelaktigare för angriparen än landets fysiska infrastruktur (inklusive kraftproduktion och distribution).

Sammantaget kan metoderna subversion och sabotage samordnas över tiden och bilda ett mönster som antingen binder beslutsfattare, påverkar dem indirekt eller t.o.m. direkt så att utfallet blir så som angriparen önskar sig. Detta samordnas och kombineras med de synliga och öppna handlingarna av typen kränkningar och insatser mot grannländer samt militär och politisk maktprojektion mot övriga länder i regionen. Intensiteten kan skruvas upp tills man når sina mål som i fallet med Georgien och Ukraina och nu sannolikt även Moldavien, Estland och Lettland. Vem vet vad de har i kikaren för Sverige och Finland?

Det stora strategiska (militära) överfallet då? Nej, det är inte hotbilden just nu och förmodligen inte i morgon heller. Men betänk hur bräckligt det ryska statsbygget är. Om Putin inte lyckas hålla ihop sitt ”band of brothers” och vi står inför ett kollapsat Ryssland med en statskuppsliknande utveckling eller rentav inbördeskrig — då får vi skriva en ny artikel.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Vad får det kosta att sätta in NBG?

Börja med att läsa Patrik Oksanens utmärkta artikel "Should I stay or should I go"

Just nu "mullrar" det här och var om att Sverige, närmare bestämt UD, vill sätta in Nordic Battlegroup. Denna vilja är i sig positiv, det är alltid positivt att svenska politiker i grunden vill använda de säkerhetspolitiska verktyg de spenderat (våra) pengar på. De är valda eftersom vi tror att de har förmåga att fatta riktiga beslut när hotbilden kräver det.

Ta nu en titt på NBG ORBAT. Vi kan börja med att titta på vilka konsekvenser det skulle få för Sverige att sätta in NBG i t.ex. Mali. Dels är det redan nu så att FN-insatsen (MINUSMA) har ryckt materiel från den som skulle stå i beredskap för NBG. Sedan blir det lite märkligt att sätta in irländska ISTAR i t.ex. norra Mali när "svenska ISTAR" redan är i södra. Något spetsflyg blir det inte tal om av lätt insedda skäl (var skulle de gruppera? Kampala?), transportflyget går på knäna sedan många år men kanske kan få loss 1-2 C 130. Logistikbataljonen är ganska sliten efter de senaste årens OMS-verksamhet i Afghanistan. Kvar är 71 bat på P 7 som är riktigt sugna på att åka, inte minst mot bakgrund av den lyckade evalueringen mot NATO NRF.

På Facebook skriver C VK01, Jonas Nilsson; "2015 är året som inleds med beredskap i EU:s snabbinsatsstyrka: Nordic Battlegroup. Om beredskapen leder till en insats eller inte kan vi bara spekulera i - Det är beslut som fattas av politikerna. Vad vi vet, är att vi under det första halvåret 2015, ska vara beredda att göra en insats om ett sådant beslut kommer - och det finns många platser i världen där vi skulle kunna göra stor nytta."

Sedan kan man fundera på vad en förstärkt mekskbat kan åstadkomma i Kongo eller Sydsudan? För en follow-on force. Från? Frankrike? AU? Försvara sig själva. Bygga en camp på sin höjd.

Det är också värt en funderare att ta in det faktum att försvarsministern vill att ett antal tusen värnpliktiga skall kallas in till repetitionsövning i höst. När slår Göran Frisks förhatliga arbetstidsregler i taket? Hur många - utöver den deployerade styrkan - kommer att jobba häcken av sig i händelse av insats? Kommer FHQ att deployera? Oavsett vilket så kommer den redan nu hårt reducerade f.d. ROL:en i Enköping att jobba hårt. Dessutom skall en och annan stabsofficer iväg till lämpligt OHQ i Northwood, Paris eller Larissa.

Hur ser det ut för övriga TCN? Tja, precis som Wiseman konstaterar på Twitter så är de baltiska länderna inte särskilt intresserade av att nyttja sina oerhört fåtaliga resurser i Afrika när Ryssland står och knackar vid den östra gränsen. Finska NH90 behövs bättre hemma mot bakgrund av rysk ubåtsaktivitet i Östersjön, norrmännen har lite eskort på Logbat och Irland bidrar som sagt med ISTAR. (korrigering, Corporal Frisk korrigerade vår bristande kunskap om nyttjandet av NH90 i Finland, se kommentar nedan)

Vårt tips är att detta mynnar ut i något som liknar EU TM med ett 10-tal officerare. Vår rekommendation är att Battlegroup-konceptet läggs ned mot bakgrund av de suboptimerade ledningsstrukturerna i Bryssel där EUMS är hel sidsteppade och det kompakta ointresse som Ashton förut och Mogherini numera visar och har visat för militära lösningar på CFSP:s utmaningar. Låt NATO gör det NATO är bäst på och EU göra det EU är bäst på.

Vi passar härmed på att skapa vår egen lilla Pellnäsare: "För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO".

Krigets första timmar

Dags för lite styrkejämförelser. Nedan en film från Totalförsvarets dag i Uddevalla där Försvarsmakten, Polis och frivilligverksamhet visade upp sig. Det är trots allt så att det moststånd som Sverige kan skramla fram inom 24 timmar på svensk mark består av just detta. Övriga arméförband har lägre beredskap (alltså längre inställelsetid) eller helt andra uppgifter.



Vem de skall försvara sig mot? Ja, sannolikt de som visas i filmen nedan. För en gångs skull hoppar inte Spetsnaz ned från träd, kastar kniv samtidigt som de slår volter eller genomför någon form av synkroniserad konststrid utan här ser man de uppgifter som de med stor sannolikhet har, genomföras på ett sätt som känns rimligt och hyfsat realistiskt.



Medan SOG skyddar regering och kungahus, flygvapnet kammar efterbrännare och ubåtarna glider in i Finska viken så är det precis detta som sker under krigets första timmar. Dessa aktörer och den typen av strid. Finns ingen anledning att glamorisera någondera part.

Ryska staten stödjer flera stora företag

Den ryska staten uppgav på nyårsafton att man vidtar åtgärder för att stödja flera stora ryska företag. Staten kommer att stödja gasprojekt och även tillhandahålla kapital till Gazprombank som är den tredje största långivaren i landet.

Rysslands utländska reserver har under det senaste året sjunkit från 510 till 389 miljarder dollar, uppgav centralbanken på nyårsafton.

Inflationen för helåret 2014 uppgick till 11,4 procent i spåren av högre importpriser i den svaga rubelns spår.

Källa: The Wall Street Journal.

Privata militära företag

Läs gärna ovanstående rubrik med någon lämplig dramatisk musik i sinnet! För visst är det så att när vi pratar om PMC eller PMF så föreställer vi oss något som närmast associeras med ett våldsindränkt dataspel eller om laglöshetens Irak efter USA:s markinvasion 2003.

Men är det verkligen en sann bild? Är vi eller någon annan betjänt av den bilden? Vem driver public relations agendan?

Vi skall avvakta med informationsaspekterna något och istället börja från början. Födelsen av företeelsen PMF brukar tillskrivas en grupp f.d. veteraner ur SAS (Special Air Service, ett specialförband inom den brittiska armén). Sir David Stirling och John Woodhouse grundade företaget WatchGuard år 1965. Deras första uppgift var en ren underrättelseuppgift där de för brittiska staten kontrollerade status på eldupphör-överenskommelsen i Yemen. Därefter följde en rad pojkboksliknande äventyr i Zambia, Sierra Leone, diverse oljeländer runt Persiska viken tills de deltog i ett misslyckat kuppförsök mot Muammar Gaddafi 1971. Därefter gick det utför och Stirling hoppade av 1972. En annan intressant uppgift om Stirling är att hans andra bolag, KAS Enterprise på uppdrag av WWF (World Wildlife Fund på den tiden), spanade på och slog till mot smugglingen av elefantbetar ur Sydafrika på 70-talet. Just Sydafrika var också en grogrund för nya PMF, t.ex. legendariska Executive Outcomes.

Sverige har också en del av historien främst genom Securitas och Grupp 4. Faktum är att Grupp 4 (idag känt som G4S) grundades av svensken Jörgen Philip Sörensen. Han hade visserligen danskt påbrå men föddes i Malmö. Grupp 4 var från början en division i Securitas där Sörensen samlade fyra brittiska vaktbolag under det beskrivande namnet.

Nästa milstolpe i utvecklingen av PMF var när den militära logistiken började sin privatiseringsresa. 1985 drog USA igång ett program som kallades "Logistics Civil Augmentation Program", LOGCAP. För att beskriva och förstå LOGCAP måste man först gå igenom en rad logistikprinciper t.ex. definition av begreppen Host Nation Support, Contractor Support to Operations, In Country Resources etc. men det gör vi inte i det här inlägget, men sannolikt i framtida inlägg. Kort sagt startade LOGCAP en mycket stark trend där mer och mer militära uppgifter lades ut på entreprenad hos privata företag. En trend som inte visar några tecken på att mattas av.

När det Kalla kriget tog slut 1989-91 så blev raskt uppskattningsvis sex miljoner soldater och officerare på västsidan utan jobb under de första åren. I den vevan kunde man se hela förbandsenheter, t.ex. Sydafrikanska 32nd Reconnaissance Battalion bli ett privat företag.

Även på östsidan förekom liknande utveckling. Gamla Sovjetiska veteraner ur Spetsnaz Alpha med Överste Golvatov i spetsen startade företaget Alpha-B i augusti 1993. Just Alpha-veteraner är extra intressant när t.ex. Blackwater kommer på tal eftersom de var involverade i dödsskjutningarna i samband med de Baltiska staternas utbrytningar ur Sovjetunionen 1991. Det finns också tydliga kopplingar mellan Alpha-B och organiserad brottslighet och politik!

Det går inte att skriva om PMF och strunta i Blackwater. För oerhört många, även officerare i svenska Försvarsmakten, är PMF och Blackwater synonymt. Det är fel ur många synvinklar. Dels domineras dagens PMF-marknad av logistikföretag och rent omsättningsmässigt i pengar så är logistikföretagen väsentligt mycket större. Men också för att Blackwater gjorde ett antal misstag som inte många andra PMF har gjort. Det viktigaste misstaget var att i sin tur kontraktera ut uppdrag på underleverantörer som dessutom tilläts lägga ut kontraktet på lokala leverantörer.

Blackwater grundades 1997 av den mycket intressanta personligheten Erik Prince. Läs gärna om honom, det är nästan ett separat inlägg. Det pågår en mytbildning runt honom värdig en afrikansk diktator. 1990 fick den då 21 år gamle Erik en praktikplats i Vita huset under George Bush den äldre och strax därefter en praktikplats för Ronald Reagans gamla talskrivare Dana Rohrabacher. 1992 tog han värvning i amerikanska flottan och blev sedemera antagen till Navy Seals. Han genomförde uppdrag för Team 8 i Mellanöstern och på Balkan men det var Rwanda-kriget som fick honom besluta sig för att starta Blackwater, allt enligt hans egen levnadsbeskrivning.

Blackwaters viktigaste bidrag till PMF-historien är förstås massakern i Baghdad den 16 september 2007 när operatörer ur Blackwater sköt ihjäl 17 civila och skadade 20. Varför beskrivs det som "viktigast"? Efter detta började hela situationen med kontraktörer för den amerikanska försvarsmakten att granskas av den amerikanska kongressen och domstolar. Domstolarna misslyckades med att hantera situationen men eftersom amerikansk media och opinion påverkade lagstiftarna att ändra regelverket för hur kontraktörer används i insatsområden, ändrades förutsättningarna. Denna process pågår ännu.

I dagarna avslutades ISAF i Afghanistan. NATO's insatser där är inte helt avslutade. En ny mission, Resolute Support Mission uppstod den 1 januari 2015 och över 10 000 amerikanska soldater är fortfarande i landet. Men medan ISAF var en stridande operation där NATO och partners stred sida vid sida med den Afghanska armén är RSM en ren rådgivningsmission. Alla förstår att det finns undantag men det är den officiella linjen. Detta innebär att kraven på och omfattningen av privata militära företag i Afghanistan minskar väsentligt även om faktiskt ration för PMF vs statligt anställda aldrig varit högre. Det innebär också att just nu sätter sig ett stort antal militärer, politiker och företagare ned för att utvärdera hela ISAF-insatsen sett ur ett PMF-perspektiv. Det kommer att komma ut oerhört mycket matnyttig kunskap från detta arbete.

2012 skrev Joakim Berndtsson en rapport för Gothenburg Research Institute, "Den privata säkerhetssektorn i internationella operationer". Göteborgs freds- och konfliktforskarvärld har haft låg status bland officerare sedan de gamla 68-veteranerna Hans Abrahamsson och Björn Hettnes härjningar men CSMS representerar något helt annat. Borta är den default-kritiska biasen och istället ser vi konkret och nyttobaserad forskning under Institutet för Globala Studier. Joakim Berndtssons rapport är avgränsad till Privata säkerhetsföretag i internationella operationer vilket är lite synd eftersom detta är ganska väl genomlyst och dessutom har relativt liten betydelse i nationella och globala kontext annat än möjligen som slagträ i politisk propaganda.

Då är istället Marcus Mohlins arbete på Försvarshögskolan att föredra. Han har tagit ett helhetsgrepp om utvecklingen. Han studerar PMF globalt och lokalt och han inkluderar samtliga tjänsteområden, inte bara säkerhet och skydd. Han gör det under rubriken "Outsourcing som strategi" vilket är ett mycket bättre angreppssätt. Han har även myntat begreppet "diskreta resurser" i sammanhanget vilket är mycket användbart och ger en relevant politisk aspekt på ämnesområdet. För detta handlar naturligtvis om politik. Mer om det i avslutningen nedan.

Nyckelfrågan för Mohlin har varit "På vilket sätt förstärker, och emellanåt ersätter, USA sina militära förmågor med hjälp av civila företag och deras specifika resurser och kompetenser?". Att Mohlin väljer USA beror på att han besökt branschorganisationen IPOA årligen och att USA är det land i världen som kommit längst med outsourcing och lägger i särklass mest pengar på PMF.

Mohlin beskriver att begreppet PMF leder helt fel, det associerar till legoknektar snarare än till en naturlig utveckling av försvarsindustrin till att omfatta mer än enbart materielsystem. Han konstaterar också att marknaden av naturen är global och helt internationaliserad. Det hindrar dock inte att han funderar på hur Sverige bäst nyttjar trenden.

Först och främst kan man konstatera att numera finns allt att köpa på marknaden. Från stridsflygsystem via lednings- och sambandssystem till ammunition och personlig utrustning. Borta är sedan länge den tid då staten själv ägde och kontrollerade all produktion av materiel till Försvarsmakten. Tvärtom så är trenden mot total outsourcing via offentlig/privat samverkan urstark och visar inga tecken på avmattning.

Skriver man om svenska PMF kan man inte låta bli att nämna Vesper Group. De kallar sig "säkerhetskoordinatorer" och arbetar åt svenska utrikesdepartementet bland annat i Afghanistan. De erbjuder i första hand personskydd. Precis som den amerikanska förlagan har Vesper Group hamnat i juridiska klammerier. Bland annat har det tidvis varit oklart om de har varit anställda av UD eller av det privata företaget. De har också misstänkts för vapensmuggling, något de helt friades från. Vesper Group är ett litet ungt företag. De har funnits sedan 2004 och omsätter ca 50 MSEK. Detta kan jämföras med t.ex. Hägglunds som omsätter 2,2 miljarder SEK och har funnits i över 100 år.

Denna artikel skall ses mot bakgrund av huvudtrenden outsourcing och OPS. Vi kommer att se en ökad privatisering av militär verksamhet även i Sverige. Men det är inte solklart att det blir billigare och långt ifrån säkert att det blir bättre. Som väljare och skattebetalare i Sverige är det viktigt att förstå att det politikerna presenterar som effektiviseringar och utgiftssänkningar också har en baksida i form av minskad säkerhet, ökat beroende av aktörer utom politisk kontroll och värsta fall bristande användbarhet i kris och krig. Ämnet har berörts av oss förut där vi varnat för riskerna med att lägga ut för mycket logistik på externa civila och privata företag som i en krigssituation helt enkelt vägrar eller saknar förmåga att fullfölja.

Privata Militära Företag kräver ett eget lagrum. Joakim Berndtsson skriver "Uppluckringen av offentligt och privat är dock en viktig effekt av den så kallade privatiseringen av säkerhet, och bidrar till att göra frågor om definition, ansvar, kontroll och reglering än mer komplexa."

Vi kan bara hålla med. Det finns också en tendens att överdriva behovet av sekretess och detta är ytterligare ett skäl till att utveckla lagstiftningen på området. Om regeringar och stater kan gömma verksamheter som normalt skulle kunna granskas av tredje statsmakten baserat på offentlighetsprincipen, i företag som istället skyddas av lagen om företagshemligheter - vad får vi då för utveckling? Detta är en förenklad beskrivning, vid misstanke om lagbrott kan polis och åklagare förfoga över all dokumentation som bolaget har men med tanke på hur svårt de haft att strypa Pirate Bay som ändå är källarverksamhet - hur lätt är det för lagens exekutiva funktionärer att få grepp om privata företag som dessutom jobbar på uppdrag av regering och myndigheter?

Gör ett enkelt test med dig själv - hur många svenska privata militära företag känner du till och vilka uppdragsgivare har de?

Ny försvarsblogg – Reservofficer

Idag startar Reservofficersbloggen. Det är grupperingen bakom Twitter-kontot @Reservofficer1 som skriver här men mellan varven kommer vi också att släppa in gästskribenter.

Eftersom ingen av oss gör det här på heltid så kommer bloggen sakta men säkert snyggas till och diverse gadgets och widgets och allt vad det heter kommer att läggas till. Just nu ser den bedrövlig ut men hav förtröstan, den blir bättre och snyggare med tiden.

Tanken är också att bidra med flera olika spännande tjänster för dig som är verksam inom sociala media med fokus på säkerhetspolitik och försvarsfrågor. Ett exempel är Försvarstwittrartoppen som vi skall försöka underhålla. Det är ett kul sätt att variera FollowFriday-funktionen på Twitter.

Som du säkert sett försöker vi vara en blåslampa i r*ven på journalister och redaktioner så en idé vi jobbar på är att lista och rejta journalister. Ett bra sätt att komma långt ner eller halka ur den listan är att okommenterat använda ryska statskontrollerade medieföretag som källa.

En artikelserie är under produktion med övertiteln "Det privatiserade totalförsvaret". Vi avslöjar inte mer om det just nu men det kommer att bli mycket intressant att göra research och skriva om det.

Det finns även skönlitterära ambitioner här och var men just nu känns det som att alla uppslag till fiktion överträffas av verkligheten innan det ens lämnat idéstadiet. Vart skall detta ta vägen? För stunden spånas på en story om Ryssland efter Putin. Synnerligen angeläget.

Har du tips på ämnen som du vill att vi skriver om så går det bra att hinta om det i kommentarerna.

Vi ses i bloggosfären och twetern!