Författararkiv: Sinuhe the Egyptian

Ny informationsdirektör

Erik Lagersten har nyss meddelat att han slutar i sin nuvarande befattning för att arbeta civilt ett tag.

Att Försvarsmaktens anställda byter jobb ska ses som något helt naturligt. Jag hoppas att den tiden är förbi när man betraktades som en svikare om man ”lämnade Försvarsmakten” för att jobba någon annan stans. Det är inte självklart att ett engagemang i Försvarsmakten ska vara av livstidskaraktär. Dessutom är Erik reservofficer (örlogskapten) så man kan hoppas att han dyker upp i något annat sammanhang.

Erik har gjort ett bra jobb, vilket grundlades under hans tid som chef för Combat Camera. Denna blogg önskar honom lycka till och ser fram emot att se honom i uniform på någon kommande övning.

GMY

Sinuhe

Ett nytt Högkvarter

Det börjar nu bli ganska klart att förbandet Högkvarteret kommer att se radikalt annorlunda ut från och med 2016-01-01. Förändringen förefaller vara driven av den nye C HKV/C LEDS – generallöjtnant Dennis Gyllensporre. Det som jag skriver nedan är inga hemligheter utan har redovisats officiellt i många sammanhang – dock kanske inte så mycket utanför Högkvarteret.

Det som verkar komma att hända är följande.

De tre mindre staberna (personalstaben, informationsstaben och juridiska staben) planeras att upphöra att vara egna enheter och i stället inordnas i ledningsstaben.

Den nya ledningsstaben planeras att byta namn till det förpliktigande namnet försvarsstaben!

Det hela ger anledning till flera reflektioner.

Jag tror att i sak är detta en bra förändring, som kanske borde genomförts för länge sedan. Mindre enheter i Högkvarteret kan ibland ha svårt att få genomslag för sina aktiviteter – framför allt jämfört med de båda ”jättarna” produktionsledningen och insatsledningen. 

Om de tre mindre staberna nu blir en del av försvarsstaben så bör detta innebära att de olika sakområden de hanterar kommer att bli bättre integrerade på högsta försvarsmaktsnivå – det är ju de facto ledningsstaben som på övergripande nivå styr Försvarsmakten.

En detalj är att personaldirektören, informationsdirektören och chefjuristen dels alla ingår i Försvarsmaktens ledningsgrupp (FML), dels också idag (som personer) är direkt underställda överbefälhavaren. Hur detta kommer att se ut i framtiden är det svårt att sia om. Viss vägledning kan kanske fås av det faktum att ekonomidirektören ingår i FML men inte är direkt underställd överbefälhavaren. Blir det likadant kanske för de båda direktörerna samt chefjuristen?

Nuvarande STF C LEDS är ekonomidirektören. Vem blir STF C LEDS när det tillkommer ytterligare tre individer till den nya försvarsstaben och alla dessa är civila arbetstagare på befattningsnivå CF 7 (vilket motsvarar generalmajor eller konteramiral). Mitt stalltips är att befattningen som STF C LEDS nu blir en O-befattning (militär befattning) på befattningsnivån OF 7.

En annan fundering man kan ha är att Högkvarteret efter denna förändring kommer att bestå av tre stora enheter samt som tidigare de mer oberoende mindre enheterna (generalläkaren, säkerhetsinspektionen, revisionen samt flygsäkerhetsinspektionen). Detta kan kanske rikta ljuset på de andra två stora enheterna – insatsledningen och produktionsledningen. 

Det är ingen hemlighet att det förekommer mycket dubbelarbete och att det av många upplevs som en mindre bra lösning att dra ett så tydligt streck mellan produktion (tillverkning av militär förmåga) och insats (användning av militär förmåga). Problemet accentueras sannolikt av att man sitter i olika hus (Lidingövägen 24 och Banérgatan 62) med en kvarts promenad mellan.

Denna blogg har för flera år sedan publicerat ett långt inlägg om varför försvarsgrenarna borde återuppstå. När den äldre versionen av försvarsstaben fanns så existerade försvarsgrenarna. Blogginlägget jag refererar till föreslog en lite oortodox metod att hantera de både ”extra” stridskrafterna LEDUND och LOG. Min idé var att marinen också skulle få huvudansvar för försvarslogistiken samt att flygvapnet skulle få huvudansvar för verksamheten inom LEDUND. 

Den försvarspolitiska inriktningspropositionen pekar dock på en annan tänkbar variant eftersom den flera gånger nämner något som den benämner ”försvarsmaktsgemensamma stridskrafter”. Detta skulle man kunna tolka som ett embryo till en fjärde försvarsgren, innehållande stridskrafterna försvarslogistik, ledning och underrättelsetjänst. 

Vad tycks?

GMY

Sinuhe

Regeringens försvarspolitiska proposition (2)

Det finns lite till i propositionen som är värt att kommentera sett ur ett personalförsörjningsperspektiv.

Låt mig börja med följande textavsnitt från sidan 69.

”Tillgänglighet i fredstid för deltagande i operationer eller övningsverksamhet kräver därför att kontraktsförbanden aktiveras. Kontraktsförbanden kan aktiveras efter beslut av Försvarsmakten och mobiliseras för intagande av höjd beredskap.”

Detta kan tolkas som ett välkommet klargörande. Det har inom HKV förekommit en diskussion om hur begreppen ”aktivering” respektive ”mobilisering” ska tolkas. Detta klargör regeringen nu genom att möjligen förtydliga att aktivering är en myndighetsintern åtgärd, medan mobilisering sker genom beslut av regeringen.  

Nu kommer vi till sidan 69-70.

”Hemvärnsförbanden ska vid intagande av höjd beredskap kunna verka med huvuddelen av förbandens styrka inom ett dygn. Efter beslut av regeringen eller Försvarsmakten om aktivering bör hemvärnsförbanden även i fredstid snabbt kunna lösa ålagda uppgifter inklusive stöd till samhället vid kris. Hemvärnsförbanden ska med delar kunna vara tillgängliga även utan särskilt beslut om aktivering, t.ex. för vissa bevakningsuppgifter eller stöd till samhället. Hemvärnsförbanden bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl och soldater med hemvärnsavtal.”

Nu kan man tycka att det börjar svaja lite i stringensen. Plötsligt kan både regeringen och Försvarsmakten aktivera krigsförband.

Den senaste delen av avsnittet är dessvärre helt felaktigt. Hemvärnet bemannas enligt gällande förordning med a) hemvärnsmän, b) frivillig personal och c) anställda i Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.

Begreppen officer och specialistofficer är baserade på att den som det handlar om är antingen anställd som yrkesofficer eller som reservofficer. Om man inte uppfyller det ena av dessa två kriterier kan man inte sägas vara officer eller specialistofficer. Andelen yrkes- och reservofficerare i hemvärnsförbanden torde vara ganska lågt.

Man kan dock tolka avsnittet ovan som ännu ett sätt att markera att alla delar av Försvarsmakten är likadana och att alla bemannas av officerare, specialistofficerare, gruppbefäl, soldater och sjömän. 

Denna bloggs uppfattning är dock att så inte är fallet.  

Sedan kommer sidan 88.

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Denna formulering speglar inte den nuvarande personalförsörjningen korrekt. 

För det första är även en hemvärnsbataljon ett krigsförband och detta verkar skribenten ha glömt bort. Hemvärnet berörs dock på annat ställe i propositionen.

För det andra så är, som jag skrev i det första inlägget i ämnet, det inte alls så att det finns krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän som saknar ett anställningsförhållande. Det som författningsenligt finns är krigsplacerade totalförsvarspliktiga. Denna blogg vill värna om GSS-begreppet och dess koppling till en anställningsrelation och anser det vara oklokt att begreppet degenereras till GSS/P och andra nypåhittade förkortningar.

Vi går vidare till sidan 92.

”I december 2014 tillkännagav riksdagen för regeringen som sin mening vad försvarsutskottet anfört om att införa ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation liksom andra typer av incitament för vissa personalkategorier inom Försvarsmakten. Utskottet betonade vikten av att Försvarsmakten kan behålla sin personal och bedömer att alternativet till att inte behålla anställda soldater kontraktstiden ut är mycket dyrt. Utskottet anser vidare att för att öka viljan hos soldaterna att fullfölja sina kontraktstider bör ett system med tidsdelmål med ekonomisk kompensation, liksom andra typer av incitament, införas för en sådan personalkategori som kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän.”

Försvarsutskottet talar med kluven tunga och inte i överensstämmelse med gällande arbetsrätt på det statliga området.

Något ”kontrakt” har aldrig funnits och det är ur en pedagogisk synvinkel inte bra att regeringens egen proposition rör till begreppen.

Individen har en anställning som förtydligas i form av ett anställningsavtal. Något kontrakt finns inte, vilket även försvarsutskottet borde känna till!

Nu drar jag ett streck i skrivandet om denna proposition. Nilens vatten ser inbjudande ut och det ser ut att bli en trevlig kväll i hyddan vid dess strand. 

Regeringen vill nog väl med sin proposition (som trots allt är ett steg åt rätt håll) men det hade varit en styrka att dels följa sina egna författningar, dels låta någon med ”örnblick” läsa hela dokumentet. Kom till Egypten så hjälper Sinuhe och hans eller hennes medhjälpare gärna till.

GMY 

Sinuhe

Regeringens försvarspolitiska proposition (1)

Regeringen släppte i fredags sin försvarspolitiska inriktningsproposition 2014/15: ”Försvarspolitisk inriktning – Sveriges försvar 2016–2020”.

Detta inlägg är ett första försök att analysera och kommentera de delar som berör Försvarsmaktens personalförsörjning i dess olika dimensioner. Inlägget kommer däremot inte att i sak kommentera det faktum att den aviserade ökningen av anslagen är alldeles för liten och dessutom till sin natur är ”baktung” – det vill säga huvuddelen av ökningarna faller ut i slutet av perioden.

Regeringen skriver redan på sidan 2 att det ska tillsättas en statlig utredning för att ”se hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning kan uppnås”. Det börjar bli ganska många utredningar i detta ämne – först kom pliktutredningen, sedan kom den Rolénska utredningen, sedan kom Ryding-Bergs utredning och nu ska en ny utredning tillsättas: alla i samma ämne, nämligen en långsiktigt hållbar personalförsörjning.

Ett system för långsiktigt hållbar försörjning med kvinnor och män till totalförsvaret finns redan. Systemet brukar benämnas totalförsvarsplikt. 

Men det kanske är någon annan mer kreativ variant som regeringen ser framför sig?

På sidan 10 redovisas en lång rad förbättringar som sägs vara en följd av överenskommelsen. Det är dock signifikativt att regeringen erkänner att av de drygt 10 mdr kr man förstärker anslaget med under de fem åren så tas genast 1,7 mdr kr tillbaka i form av ökade arbetsgivaravgifter för unga samt ändrade avkastningskrav på Fortifikationsverket. 10,2 minus 1,7 är lika med 8,5!

En motoriserad skyttebataljon tillförs och den nuvarande lätta skyttebataljonen ska tydligen bli ännu lättare för att kunna vara ”lufttransportabel”. Med tanke på 7. lätta skyttebataljonens nuvarande fordonspark är det annars lätt att säga att den inte är speciellt ”marktransportabel” heller. Men – varifrån ska personalen till en ytterligare manöverbataljon komma och varifrån ska 113 ytterligare pansarterrängbilar samt all annan bataljonsmateriel komma? Hela föreslaget känns lite som ett sätt att visa politisk vilja utan att vilja se konsekvenserna av viljeyttringen.

Den aviserade Stridsgrupp Gotland låter ju bra men när man inser att den ska bestå av två kompanier (ett stående mekaniserat kompani samt ett stridsvagnskompani som är ett kontraktsförband) så känns det som en så kallad ”vanttumme” i form av kraftigt reducerad bataljon. Vad ska personalen komma ifrån, regeringen? De gotländska stridsvagnarna saknar ju idag helt ”egen” personal och något ledigt mekaniserat kompani finns inte heller. Bostäder, övningsområden, verkstäder och annat? Ni har ju sålt av hela den militära infrastrukturen på Gotland förutom skjutfältet och Gotlandsgruppen!

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav” (sidan 12). 

Denna blogg har ansett detta länge – det verkar fullständigt orealistiskt att vissa delar av Försvarsmakten ska kunna åka på semester om regeringen beslutar om höjd beredskap. Vi pratar alltså om stabs- och produktionsdelarna i alla organisationsenheter. Jag ser fram emot en snabb förändring av detta så att i princip all kontinuerligt tjänstgörande personal blir krigsplacerad. Därutöver ska självklart lägst kombattantutbildning genomföras.

”Alla delar av Försvarsmaktens organisation som har uppgifter att lösa vid höjd beredskap organiseras som krigsförband och ges ett krigsduglighetskrav. Krigsförbanden består av stående förband, kontraktsförband och hemvärnsförband. Utöver krigsförbanden finns det en förbandsreserv och en personalreserv” (sidan 13).

Nu talar regeringen oväntat tydligt om vilka tre typer av krigsförband som vi ska ha, vilket är bra. Det är många som undrat om det fortfarande finns stående förband respektive kontraktsförband, men det har regeringen nu svarat på.

Det är också intressant att läsa att det ska finnas en personalreserv. Om denna har man kunnat läsa under många år men huruvida den egentligen existerar är mer oklart. Vem ansvarar för den, hur definieras den, hur stor är den, vad är kriterierna för att räknas till den? Denna blogg kan i detta avseende komma med ett tips – låt ej krigsplacerade reservofficerare ingå i personalreserven.

Vi rör oss nu till personalförsörjningsavsnittet på sidan 18: 

”Krigsförbanden innehåller kontinuerligt tjänstgörande personal, (yrkesofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/K) och tidvis tjänstgörande personal (reservofficerare och gruppbefäl, soldater och sjömän – GSS/T). Därutöver finns i krigsförbanden krigsplacerade gruppbefäl, soldater och sjömän vilka inte har ett anställningsförhållande med Försvarsmakten. Dessa har tidigare genomfört värnplikttjänstgöring eller har avslutat sin anställning i Försvarsmakten men är fortsatt krigsplacerade. I krigsförbanden finns också civilanställda i Försvarsmakten vilka krigsplacerats.”

Nja, detta var ganska bra skrivet och det gläder denna blogg att beskrivningen blev så bra – framför allt att man inte glömt bort de krigsplacerade civila arbetstagarna.

Det man kan fundera över är om det verkligen är korrekt att de som endast är krigsplacerade är ”gruppbefäl, soldater och sjömän” – vad jag känner till är detta helt fel eftersom våra KB-värnpliktiga även kunde erhålla högre tjänstegrad än dagens sergeanter (gårdagens furirer). Jag tror också att det är mycket oklokt att blanda det numera väletablerade uttrycket ”anställda gruppbefäl, soldater och sjömän” (med den lika vedertagna förkortningen GSS) med andra typer av gruppbefäl, soldater och sjömän som inte är anställda. Krigsplacerade totalförsvarspliktiga är vad det handlar om. På liknande sätt bör det undvikas att använda GSS-akronymen om personal i hemvärnet.

Längre ner på samma sida blir det ännu värre:

”Beroendet av krigsplacerad pliktpersonal i vissa av krigsförbanden kommer att kvarstå under hela försvarsinriktningsperioden och även därefter. Därför införs en ny personalkategori. Den består av ej anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt och benämns GSS/P.”

Nejnejnej! Blanda inte ihop GSS-benämningen med krigsplacerad pliktpersonal!  Akronymen GSS betyder dessutom att man är anställd för kontinuerlig eller tidvis tjänstgöring – då kan man inte hitta på något som man kallar GSS/P bara för att det ska se ballt ut. Gör om och gör rätt. Läs gärna vad den aktuella förordningen säger om saken.

Ännu längre ner på samma sida (19 kommer följande:

”Ett väl fungerande reservofficerssystem är av stor betydelse för krigsförbanden och för folkförankringen av det militära försvaret. Reservofficerssystemet ska användas på befattningar som i första hand kräver tjänstgöring vid repetitionsövningar, aktivering eller mobilisering. Reservofficerare är liksom tidvis tjänstgörande, gruppbefäl soldater och sjömän ett kostnadseffektivt sätt att bemanna krigsförbanden med militär personal. Styrande för reservofficerssystemet ska vara krigsförbandens behov av militär kompetens. Grundutbildning av taktiska reservofficerare ska ske som en kortare inomverksutbildning för dem som redan har eller kommer att skaffa sig en civil högskoleutbildning. Detta är den säkraste och minst resurskrävande vägen att snabbt stärka reservofficerssystemet. Denna utbildning bör påbörjas snarast.”

Denna blogg har många gånger pekat på hur illa reservofficerssystemet fortfarande fungerar och vilken potential systemet egentligen har. I grunden tycker jag därför att regeringen funderar i rätt banor.

Men – det är ett tecken på tidspress eller dålig kunskap att i en proposition hitta på nya benämningar. Det finns vad jag inget som heter ”taktiska reservofficerare” utan det som regeringen antagligen menar är tidvis tjänstgörande officerare – det vill säga de reservofficerare som innehar tjänstegrader för officerare. Man kan också raljera lite och fråga vad de som inte är taktiska reservofficerare är – otaktiska reservofficerare kanske?

Vi hoppar till sidan 86 där regeringen skriver följande:

”Regeringens bedömning: En ny personalkategori bestående av icke anställda gruppbefäl, soldater och sjömän som krigsplaceras med stöd av lagen om totalförsvarsplikt bör införas i personalförsörjningssystemet. En utredning bör tillsättas med syfte att föreslå hur en långsiktigt hållbar personalförsörjning för totalförsvaret kan säkerställas.”

Detta är för mig spontant helt obegripligt. Det finns en av regeringen utgiven förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Denna förordning är ”basplattan” i den militära personalförsörjningen.

Förordningen reglerar bland annat följande:

”6. Totalförsvarspliktig
personal                        Totalförsvarspliktiga som
                                enligt lagen (1994:1809) om
                                totalförsvarsplikt har skrivits
                                in eller krigsplacerats för
                                tjänstgöring i Försvarsmakten
                                och som inte tillhör någon av
                                grupperna under 1–5.”

Jajamän, här finns alltså redan den personalgrupp som, vad jag förstår, man diskuterar i propositionen. Lägg märke till den sista meningen i förordningstexten – man kan alltså inte räknas som ”totalförsvarspliktig personal” om man tillhör någon av personalgrupperna 1-5 (yrkesofficerare, reservofficerare, anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, officersaspiranter samt rekryter). Den sjätte personalgruppen blir alltså så väl avgränsad som den rimligen kan vara.

Det finns behov att överse och förbättra många aspekter av hur den militära personalförsörjningen ändras med ett ökat inslag av pliktpersonal, men helt utan regelverk står riket uppenbarligen inte.

Det kan hända att jag återkommer med ett inlägg till om propositionen.

GMY

Sinuhe


Flygstaben har återuppstått – hur är det med Arméstaben och Marinstaben?

På Försvarsmaktens hemsida ( http://blogg.forsvarsmakten.se/flygvapenbloggen/2015/04/22/flygstabens-kommentarer-angaende-inslaget-i-tv-4/) kan man  läsa följande bland bloggarna:

”Flygstabens kommentarer angående inslaget i TV 4

Anmäl kommentarAV: 

 i Flygvapnet/luft

TV4 sände igår ett inslag angående JAS 39 Gripen med rubriken – ”Allvarliga brister tystas ner”. Detta är gravt missvisande.
För cirka en månad sedan begärde TV4 ut ”FlygDags” från 2010 och fram till idag. ”FlygDags” är en sammanställning av relevanta avvikelserapporter som ges ut av Flygstaben fyra gånger om året. Sammanställningen som är öppen är en väsentlig del av den öppna och förtroendeskapande flygsäkerhetskulturen inom Flygvapnet. Denna kultur är på många sätt unik i en internationell jämförelse etablerad sedan flera decennier tillbaka och har sitt signum i en väl etablerad kultur där ingen enskild medarbetare bestraffas för rapportering om egna misstag eller andra avvikelser. Denna förtroendefulla och öppna rapportering, som på intet sätt ”tystas ner”, är starkt bidragande till det goda flygsäkerhetsläge och låga haverifrekvens som Flygvapnet idag kan uppvisa.
JAS 39 är ett komplext tekniskt system som ständigt genomgår större eller mindre uppgraderingar, inte minst vad gäller systemets mjukvara. Det är bl.a. detta som innebär att systemet har stor utvecklingspotential under sin livstid. Detta i sin tur gör JAS 39 kostnadseffektivt för Försvarsmakten samt röner stort intresse på den internationella marknaden.
Den ständiga utvecklingen och succesiva införande av ny och utvecklad funktionalitet i JAS 39 systemet innebär att det understundom blir temporära tekniska begränsningar inom vissa delområden. Detta hanterar Flygvapnet, som vilken annan militär eller kommersiell flygoperatör som helst genom tillfälliga restriktioner. Dessa tillfälliga restriktioner syftar till att bibehålla den höga nivån på flygsäkerheten för att inte äventyra den för Flygvapnet, för andra aktörer i luftfartssystemet eller för tredje man. De brister TV4 redovisar är kända av Flygvapnet och hanteras enligt ovan nämnda tillfälliga och i sammanhanget begränsade restriktioner. Utbildnings- och övningsverksamhet har i huvudsak kunnat genomföras. Flygvapnet löser fortsatt och har över tiden löst alla uppgifter, inklusive incidentberedskap, som regeringen beslutat om.
Flygvapnets tillsynsmyndighet, den Militära Flygsäkerhetsinspektionen (FLYGI), har inte funnit anledning att rikta någon kritik mot hur Flygvapnet hanterar dessa tillfälliga restriktioner. I sin senaste rapportering skrev FLYGI bl.a:
”Flygsäkerhetsinspektörens (FSI) generella bedömning av flygsäkerhetsläget är att detta är godtagbart och utan tydliga negativa trender. I statistisk mening är det gott då haverifrekvensen under året 2014 är noll och antalet allvarliga tillbud är lågt. Vidare präglas verksamheten hos alla verksamhetsutövare av en hög ambitionsnivå i kombination med mycket kompetent personal.”
Sammantaget är JAS 39 ett effektivt och säkert system som löser ställda uppgifter och som Flygvapnet har stort förtroende för.
Flygstaben”

Ojdå, försvarsgrenarna har tydligen återuppstått. Eller finns det både en ”Flygstab” och en ”Flygtaktisk stab”?

Denna blogg har flera gånger förespråkat ett återinförande av försvarsgrenarna. Har det redan skett i smyg?

GMY

Sinuhe

Kommentar till insändaren i Svenska Dagbladet 2015-04-21

Wiseman och Callis Amid har skrivit en insändare till SvD. Eftersom det hela berör denna bloggs huvudområde (personalförsörjning) tar vi oss friheten att kommentar delar av insändaren. Våra kommentar framgår nedan i rött.

”Sverige är i dag dåligt rustat för samhällskriser. Denna sårbarhet har gjort avtryck i opinionerna och föranlett politisk reaktion i kölvattnet av krig och terrorism.
Trots att samhällsbärande förmågor är avgörande för vårt lands välbefinnande och försvar, förblir Sveriges civila och militära krisberedskap låg i väntan på en politik som tar ansvar för överenskomna beslut. Allvaret i uteblivna försvarsfinanser överträffas enbart av bristen på personal, totalförsvarets viktigaste resurs.
Det svenska försvaret är i dag fullt bemannat på papperet men inte i verkligheten. Bristen på personal leder till att man får fylla rader med totalförsvarspliktiga som inte varit i kontakt med försvaret på upp till tio år. Därutöver genomgår allt färre grundläggande militär utbildning (GMU) samtidigt som redan anställd personal avslutar sin anställning i förtid. Trots sekelgamla erfarenheter av yrkesförsvarets brister (volontärinstitutionen) genomfördes personalreformen 2009 och förorsakar samma rekryteringsproblem i dag som under första halvan av 1900-talet.
Att totalförsvarets viktigaste resurs stavas personal kan inte nog understrykas och det är i avsaknaden av denna förmågeparameter som totalförsvaret blir mest begränsat i dess huvudsakliga uppgift – försvaret av Sverige.
Med anledning av att insatsorganisationen hittills bara kunnat bemannas till 47 procent (70 procent inklusive hemvärnsförband) är det hög tid att införa en försvarsorganisation som kombinerar plikt och frivillighet. En försvarsorganisation som kombinerar plikttjänstgöring och yrkesförsvar har många fördelar men behöver utredas. En partiell plikttjänstgöring kan säkerställa personalvolymer medan skicklighet i befattning uppmuntras genom förvärvsarbete i yrkesförsvaret. I dag saknas beslutsunderlag – med undantag för pliktutredningens (SOU 2009:63) bristfälliga analys i frågan. Vi vill därför uppmana regeringen att tillsätta en statlig utredning som särskilt undersöker dugligheten i ett system som enbart grundutbildar under plikt medan förvärvsarbetet sker under frivilliga former.
I väntan på en utredning vill vi presentera följande förslag:
• Den nya försvarsorganisationen bör vara könsneutral. Det är motsägelsefullt ur ett jämställdhetsperspektiv att uteslutande förpliktiga landets manliga population. Försvaret av Sverige berör samtliga svenska medborgare.”
Om artikelförfattarna refererar till nuvarande pliktlag är den redan könsneutral så detta förefaller vara att slå in en öppen dörr. Om regeringen skulle besluta att återinföra plikten att genomföra grundutbildning skulle det med automatik innebära att även kvinnor, efter mönstring och urval, skulle innefattas. Denna blogg bejakar fullständigt att en kommande plikt att genomföra grundutbildning är könsneutral – Försvarsmakten har inte råd att fokusera på halva befolkningen.
”• Behåll den webbaserade lämplighetsundersökningen med svarsplikt riktad till landets 18-åringar. Undersökningen som ligger till grund för beredskapsunderlaget kan då dels användas för att kalla de lämpligaste till urvalstester för civil- eller värnplikt, dels användas för att identifiera individer som självmant vill tjänstgöra med plikt i grunden då yrkesförsvaret inte är dimensionerat för att grundutbilda samtliga medborgare som uppnått myndig ålder.”
Bejakas till fullo men är inget egentligt förslag. Förslaget innebär också en ökad volym av mönstrande för vilket Försvarsmakten måste få ekonomisk kompensation.
”• Försvaret av Sverige börjar med ett fungerande civilförsvar. Återinrätta civilförsvaret och introducera en civilplikt på sex månader. Föregås civilplikten av urvalstester, likt de för värnplikt, finns inga juridiska hinder mot en tjänstgöring bortom 60 dagar.”
En civilplikt finns redan rent författningsmässigt men ändå inte de facto. Det krävs ett omfattande arbete för att utreda inom vilka områden som civilpliktig personal i så fall skulle krigsplaceras – hela arvet är ju förskingrat (till stor del för övrigt av socialdemokraterna med sina dåvarande stödpartier). 
”Efter avslutad civilplikt bör den pliktskyldige erbjudas en beskattningsbar premie. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bör vidare beredas möjlighet att krigsplacera färdigutbildad personal inom identifierade bristområden.”
Enligt nu gällande inkomstskattelag är utbildningspremier redan skattefria. Det är också redan så att krigsplacering redan nu inte bara behöver ske inom Försvarsmakten. Detta tillämpas dock inte.
”• Personer med godkända urvalstester mot militär befattning bör förpliktigas under 9–12 månader, en period som empirin visat nödvändig för utbildning av dugliga soldater och sjömän. En beskattningsbar premie (ett prisbasbelopp) bör tillfalla den värnpliktige efter avslutad och godkänd grundutbildning.”
En sådan utbildningspremie är redan idag skattefri under förutsättning att den etiketteras korrekt.
”• Inför ekonomiska och akademiska tjänstgöringsincitament för militär personal som tagit anställning. Dagens personalbortfall (nyrekrytering ej inräknat) innebär en årlig merkostnad på cirka 1,5 miljarder kronor (FOI-R–3053–SE). Ju längre Försvarsmakten lyckas behålla sin personal desto mindre resurser behöver avdelas till fördyrande nyrekrytering.
Inrätta ett system med progressiva och skattepliktiga bonusar för soldater och sjömän. I Norge avlönas avdelningsbefäl vid fullföljande av anställningskontrakt på tio år (SOU 2014:73). Till skillnad från Norge bör bonusar utbetalas årligen och riktas till de kontinuerligt (GSS/K) och tillfälligt (GSS/T) tjänstgörande personalkategorierna.”
Försvarsmaktens målgruppsundersökningar pekar på att en bättre löneutveckling under tjänstgöringen är en bättre drivkraft än bonusar.  Många samtal med anställda gruppbefäl, soldater och sjömän bekräftar detta! Premier innebär ofta att de som redan bestämt sig för att fortsätta gör det, medan de som vill sluta ändå gör det.
”Aktiv tjänstgöring under sex års tid bör kvalificera personalkategorin GSS/K till betalda studier motsvarande en kandidatexamen. Såväl dåtidens som dagens utredningar visar att långsiktig personalförsörjning är avhängigt goda framtidsutsikter.”
Det kommer att bli ett trubbigt instrument att enbart stödja akademisk utbildning. Många anställda gruppbefäl, soldater och sjömän har andra mål med sitt liv än en kandidatexamen. Det är inte så att anställda gruppbefäl, soldater och sjömän helt saknar intresse för en akademisk bana, men det finns inget fog för att säga att detta skulle vara den huvudsakliga drivkraften.
”Dagens rekryteringsproblem påverkar Sveriges förmåga till civil och militär krisberedskap. Därtill kan personalbortfallen i yrkesförsvaret förklaras med slutsatser beskrivna i sekelgamla utredningar, ett kvitto på att personalreformen genomfördes utan närmare eftertanke.
Trots marknadsföringskampanjer motsvarande 590 miljoner kronor (SOU 2009:63), genomför allt färre GMU medan förtida avhopp bland anställd personal föranleds av anställningsvillkoren och en vilja att bara prova på yrket under kortare tid. Dessa avhopp innebär en kostsam fördyring som tvingar en redan underfinansierad myndighet att omfördela resurser till rekrytering i stället för övningsverksamhet, samtidigt som den stabilitet och höga kvalitet som eftersökts uteblir. En ytterligare konsekvens är att antalet sökande till officersutbildningen sjunkit så mycket efter värnpliktens upphörande att man inte längre kan fylla utbildningsplatserna.”
Att människor beslutar sig att byta jobb är fullt normalt i dagens samhälle. Det som är viktigt för Försvarsmakten är att så få som möjligt helt ska bryta relationen med Försvarsmakten. Det är snarare så att personalflödena mellan de elva olika militära personalgrupperna måste uppmuntras, inte att alla kvinnor och män ska kvarstanna där de började.
”Beslut om totalförsvarets personalförsörjning måste fattas med bred politisk enighet och får inte begränsas av ideologiska skygglappar. Opinionsundersökningar visar på ett starkt folkligt stöd för plikt samtidigt som fjolårets återinrättande av repmånaden i praktiken utgör förstadiet till ett kombinerat system. Det är därför dags för ett totalförsvar med värn- och civilpliktig grundutbildning i kombination med ett yrkesförsvar.”
Denna blogg bejakar i princip ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar. Men – det krävs en omfattande analys om hur resan ska gå till. Denna analys måste påbörjas nu.
”Kapacitet och förmågetillväxt är relativt och beroende av en motparts agerande. Vi uppmanar regeringen att tydligt markera att svenska värderingar är värda att försvara, inte av en isolerad yrkesgrupp utan av oss alla.
Vem kan säga emot?
CALLIS AMID
Afghanistanveteran och konsult inom systemanalys
CARL BERGQVIST
major i Flygvapnet och innehavare av försvarsbloggen Wiseman’s Wisdoms”

Det är mycket glädjande att personalförsörjning hamnar i fokus och denna blogg vill ge en stor eloge till författarna. I grunden är vi överens om det mesta!
GMY
Sinuhe

Försvarsuppgörelsen

Jag har tagit del av det dokument som beskriver uppgörelsen mellan vissa riksdagspartier och tänkte delge några snabba reflektioner.

Ur ett personalförsörjningsperspektiv så är det svårt att inte fastna för det faktum att det ska skapas en tillkommande manöverbataljon – en motoriserad sådan.

Detta faktum ger upphov till ett antal reflektioner.

För det första måste man fundera över vid vilket förband detta tillkommande krigsförband ska stationeras. Rent logiskt borde det vara så att bataljonen får sin hemvist på P 7, som ju redan äger den redan existerande bataljonen av samma typ. Innebär detta i så fall att detta regemente blir det första som kommer att äga tre manöverbataljoner? Eller ska den mekaniserade bataljonen flyttas till P 4 eller I 19?

För det andra finns det självklart ett stort frågetecken om materiel till denna bataljon. Det hade kanske tett sig mer logiskt att en av de mekaniserade bataljoner som ingår i förbandsreserven hade iståndsatts och alltså resulterat i en sjätte mekaniserad bataljon. Å andra sidan finns det säkert frågetecken rörande den reella materieltillgången för de fyra bataljonerna i förbandsreserven. Att köpa in 360:or till en tillkommande bataljon kommer att kosta stora pengar.

För det tredje (min viktigaste fråga) så tycker jag att man kan fundera hur en tillkommande bataljon ska personalförsörjas i en situation när personaluppfyllnaden i redan existerande krigsförband redan haltar betänkligt. En bataljon behöver cirka 800 yrkes- och reservofficerare samt anställda gruppbefäl och soldater. Var ska de komma från?

Generellt tror denna blogg att det finns mer att kräma ut ur reservofficerssystemet. Det finns cirka 6 300 reservofficerare anställda men antalet som har en befattning i ett krigsförband är betydligt mindre (och hemligt). Om Försvarsmakten kraftfullt tog tag i denna fråga och erbjöd kortare befattningsutbildningar skulle ett stort antal reservofficerare kunna krigsplaceras – inte som världsmästare i sin befattning men säkert tillräckligt bra för att åtminstone ge krigsförbandet personell styrfart. Tyvärr händer det ganska lite i denna fråga.

Till saken hör också att försvarsuppgörelsen faktiskt omnämner reservofficerssystemet. Tyvärr har man i sin analys missat den potential som finns bland redan existerande reservofficerare och pratar mer om behovet av nyutbildning.

Det handlar nog om både och.

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktens befattningstyper

Den befattningsstruktur som återfinns i system PRIO innebär att det finns två typer av befattningar i Försvarsmaktens organisation: C-befattningar och O-befattningar.

O-befattningar innebär att det finns krav på ”militär kompetens” – detta manifesteras också genom att denna typ av befattningar ofta benämns ”militära befattningar”. I princip är det minsta kravet på militär kompetens GMU.

C-befattningar benämns ”oberoende befattningar”. Det finns alltså inte något specifikt krav på ”militär kompetens” eller ”civil kompetens”, utan både militär personal och civila arbetstagare kan söka.

En försvårande faktor för alla befattningar är att Försvarsmaktens kravprofiler fortfarande är mycket grunda och endast omfattar de fyra kriterier som togs fram under den senaste omstruktureringen.

De facto har detta inneburit att cirka 400 yrkesofficerare idag sitter på C-befattningar – delvis som ett resultat av den senaste omstruktureringen. Samtidigt ”ojas” det på förbanden att det saknas yrkesofficerare i O-befattningar.

Det är också så att det är mycket svårt att sätta en civil arbetstagare på en O-befattning – i princip är detta bara möjligt om hon eller han är reservofficer eller kanske GSS/T.

Så här kan det inte vara. Det måste bli ordning och reda på Försvarsmaktens befattningsstruktur.

Denna blogg föreslår helt enkelt följande.

  • Om en yrkesofficer söker och får en C-befattning ska hon eller han avsluta sin anställning som yrkesofficer och bli civil arbetstagare. Detta ska vara en del av anställningens villkor, på samma sätt som regelverket runt byte av tjänstegrad och personalkategori.
  • Försvarsmakten ska inte längre genom arbetsledningsbeslut placerare yrkesofficerare på C-befattningar.

Det kan inte vara rimligt  att en yrkesofficer kan arbeta under lång tid på en C-befattning (som kanske dessutom återfinns i basorganisationen) och ändå kunna åtnjuta pension vid 61 års ålder, samtidigt som hennes eller hans kollega på parallellbefattningen är civil arbetstagare med tjänstgöring i flera internationella insatser och pension vid 65.

Till saken hör att C-befattningar från början benämndes ”civila befattningar” – efter hand luckrades detta upp och den nya benämningen ”oberoende befattningar” infördes. Varför?

GMY

Sinuhe

Försvarsmaktsanställda i hemvärnet

Den författning som i första hand reglerar verksamheten i hemvärnet är hemvärnsförordning (1997:146) (https://lagen.nu/1997:146).

Förordningen reglerar i 4 § följande:

”4 § Hemvärnets personal består av hemvärnsmän och personal med avtal för tjänstgöring i hemvärnet enligt förordningen (1994:524) om frivillig försvarsverksamhet samt av anställda vid Försvarsmakten som är krigsplacerade i hemvärnet.”

Med andra ord har alltså regeringen bestämt att förutom den personal som tecknat avtal om tjänstgöring i hemvärnet kan också anställda i Försvarsmakten tjänstgöra där – underförstått som en del av deras anställning.

Denna reglering uppfyller inte hemvärnet idag.

Jag vill främst peka på det faktum att reservofficerare som har befattningar som chefer i hemvärnet inte tillåts tjänstgöra där i sin redan existerande reservofficersanställning, utan ”tvingas” teckna ett hemvärnsavtal och alltså bli hemvärnsmän.

Det är också så att många civila arbetstagare i Försvarsmakten tjänstgör i hemvärnet och samma principiella resonemang kan appliceras på dem – de borde alltså tjänstgöra i hemvärnet inom ramen för sina anställningar och inte alls tvingas bli hemvärnsmän.

Hur kunde det bli så här fel då?

Spaning ger vid handen att det verkar vara rikshemvärnsavdelningen som, med någon sorts jämlikhetssträvande som grund, inte vill att det som tydligt framgår av regeringens förordning ska åtlydas. I stället så har man beslutat att inte lyda regeringen.

Att följa förordningen skulle enligt min mening betyda följande.

  • En redan anställd i Försvarsmakten skulle tjänstgöra sina timmar eller dagar i hemvärnet som en del av sin anställning och alltså uppbära lön, övertidsersättning, övningsdygn med mera på samma sätt som man får vid verksamhet med andra typer av krigsförband.
  • Resa till och från övningar skulle ske inom ramen för en förrättning (om det är mer än 50 km från ordinarie tjänsteställe).
  • Individens försäkringsskydd skulle vara kopplat till arbetsskadeförsäkringen i stället för till personskadeskyddet.

Förutom själva strukturfrågan så finns det ett annat inbyggt problem och det är kopplat dagens system med befattningspenningar.  Systemet är kopplat till vilken befattning man tjänstgör i och ger möjlighet att betala ut skattefria ersättningar till exempelvis pluton-, kompani- och bataljonschefer.

Befattningspenning kan dock bara betalas till hemvärnsmän så om förordningen skulle följas försvinner denna möjlighet om alla försvarsmaktsanställda upphör att vara hemvärnsmän. Med tanke på all den tid som många ideellt drivna män och kvinnor lägger ner i sin befattningar under icke tjänstetid vore det orimligt att inte få någon typ av kompensation för detta.

Detta borde dock med lite god vilja kunna lösas med någon typ av schablonersättning som alltså skulle betalas ut som ett tillägg till individens månadslön.  En sådan ersättning skulle bli pensionsgrundande för individen men också dyrare för Försvarsmakten. En förändring av systemet enligt ovan skulle dock innebära att Försvarsmakten skulle följa regleringen i hemvärnsförordningen, vilket torde ha en viss vikt.

Det finns slutligen skäl att fundera över hur den andra personalen i hemvärnet (hemvärnsmän och frivillig personal) skulle reagera om en förändring enligt ovan genomfördes. Någon kommer säkert att uppfatta det som orättvist. Det kan också vara så att HKV kommer att reagera på att det blir dyrare.

Å andra sidan är förordningen inte förhandlingsbar. Försvarsmakten kan som alla myndigheter alltid hemställa hos regeringen om författningsförändringar. Det har Försvarsmakten dock inte gjort – alltså har man indirekt accepterat de nuvarande regleringarna. Då är det bara att lyda.

GMY

Sinuhe

Denna blogg har mycket stor respekt för hemvärnet och de fantastiska män och kvinnor som tjänstgör där. Utgångspunkten för detta inlägg är bara att peka på att Försvarsmakten här och nu inte följer regeringens författningsreglering.

Försvarsmaktens ekonomi med mera

Det är intressant att följa spelet runt eventuella anslagsförstärkningar. Den höga svansföring som socialdemokraterna hade under den tid då alliansen styrde riskerar att inte kunna åtföljas av praktisk handling. I stället för en anslagsökning om 4 miljarder årligen under beslutsperioden (totalt 16 miljarder) verkar finansdepartementets utgångsbud vara 2 miljarder kronor mer totalt under perioden, där tyngdpunkten enligt beprövad modell är i slutet. Jag vill också peka på några andra tråkiga fakta: för det första att RB5 fortfarande gäller och för det andra att den av regeringen omhuldade höjningen av arbetsgivaravgifterna för unga riskerar att åtminstone initialt helt utradera de blygsamma anslagsökningar som nu diskuteras i media.

Jag kan tänka mig lite dålig stämning på Jakobsgatan.

Å andra sidan så är det svårt att ta alliansens företrädare på allvar. Alliansen var under sina åtta år mycket tydligt ointresserade av rikets försvarsförmåga. Detta faktum fick till och med till följd att en moderat försvarsminister avgick (Mikael Odenberg). För detta fick han för övrigt mycket sympati. Alliansens företrädare gjorde under de åtta åren så gått de kunde för att överdriva de fåtaliga åtgärder som genomfördes – förmodligen skrevs en och annan artikel egentligen mot bättre vetande.

Vad ska hända nu då?

Min gissning är att anslagsökningen kommer att bli högre än två miljarder kronor men inte de 16 miljarder kronor som försvarsberedningen föreslagit. Det är också rimligt att tro att tyngdpunkten kommer i slutet av perioden.

Vad har då detta med personalförsörjning att göra? Jo, det finns en mycket tydlig koppling. Bra övningar (som tyvärr har en tendens att kosta pengar) beskrivs ofta som den enskilt viktigaste drivkraften för våra anställda gruppbefäl, soldater och sjömän – både de som tjänstgör kontinuerligt och de som tjänstgör tidvis. Att sparka kotte på kaserngården och sköta IBSS upplevs inte som utvecklande. Försvarsmakten har redan ett problem så tillvida att möjligheten att tjänstgöra i internationella militära insatser redan är starkt beskuren på grund av de fåtaliga och personalsnåla insatser som sker nu. Inom parentes kan man nämna att Sverige under 70-talet hade två hela bataljoner insatta internationellt – en på Cypern och en i Sinai.

En annan sak som bör nämnas är den övergång till (tyngre) mekaniserade bataljoner som nu föreslås. De fem tyngsta bataljonerna ska var och en innehålla två stridsvagnskompanier. Denna blogg tycker att åtgärden är helt rätt men vill peka på att beståndet av stridsvagn 122 nätt och jämnt räcker till tio kompanier. Vad jag känner till är dessutom den tekniska standarden på våra 122:or lite olika. Historiskt sett förefaller detta också vara en återgång till en organisationsstruktur som fanns inom pansarbataljonerna. Följaktligen borde de fem bataljonerna också byta namn till pansarbataljoner.

Begreppet ”mekaniserad bataljon” kan i så fall avvecklas för tillfället. För övrigt så känns benämningen på den sjätte manöverbataljonen som väldigt sovjet-inspirerad (”motoriserad skyttebataljon”). Jag vill därför anknyta till vad som tidigare anförts på denna blogg – nämligen att begreppet ”infanteribataljon” är betydligt mer smakligt.

Detta blev kanske lite rörigt men förslaget från hyddan vid Nilens strand är alltså följande:

  • Fem pansarbataljoner
  • Två infanteribataljoner
  • En amfibiebataljon

Detta gäller dock tidigaste från och med 2016-01-01 och villkorat av statsmakternas välsignelse.

GMY

Sinuhe

PS Jag har tidigare aviserat en inlägg om Försvarsmaktens rekryteringssida (Reach Mee). Om någon är intresserad så är det under produktion – kvaliteten på myndighetens hemsida kan man skriva mycket om.

Rekrytering via hemsidan

Det finns anledning att fundera och reflektera över Försvarsmaktens nuvarande rekrytering och framför allt hur den effektueras via myndighetens hemsida.

Denna blogg har i flera äldre inlägg varit mycket kritisk över hur en stor statlig myndighets hemsida tillåts bli hemvist för anställda vilka med stor entusiasm men mindre fackkunskap lägger ut platsannonser och nyhetsartiklar. Att skriva på en myndighets hemsida är delvis en typ av myndighetsutövning. I sak handlar denna kritik bland annat om det faktum att tusentals anställda har rätt att utan central korrekturläsning lägga ut platsannonser i den del som till vardags brukar benämnas ReachMee. Tanken är att denna blogg i närtid ska gå igenom ReachMee och även komma med några konkreta förslag till förbättringar.

Dagens inlägg handlar dock om hur myndigheten rekryterar via sin hemsida.

I stort sett har Försvarsmaktens rekryteringsaktiviteter via hemsidan utvecklats utomordentligt kraftigt under de senaste åren. Det märks att den frivilliga rekryteringen ställer helt andra krav på aktivitetsnivå jämfört med hur det var i den tid där en årlig beställning av värnpliktiga var den centrala händelsen. Blivande yrkes- och reservofficerare samt civila arbetstagare behövde man knappt rekrytera utan de kom i alla fall.

Om man i dag går in på hemsidan så finns där tre flikar uppe till höger. Dels finns det den ”vanliga” hemsidan (”Myndigheten”), dels finns en flik om rekrytering (”Jobb och karriär”) och slutligen finns det en flik med bloggar.

Om man nu klickar på den flik som handlar om rekrytering så kommer man till en ”häftig” sida, helt olik den flik som handlar om myndigheten.

Tyvärr blir det lite konstigt redan på den första sidan.

Det första jag läser är följande:
”ALLTING BÖRJAR MED GRUNDUTBILDNING
Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning. Grundutbildningen är en både praktisk och teoretisk utbildning som öppnar dörren till många möjligheter för ett intressant och spännande jobb.”

Enligt min mening är detta helt fel. Det finns ett flertal karriärer som inte alls behöver någon ”grundutbildning”. Lägg för övrigt märke till att myndigheten nu talar om ”grundutbildning” och inte om ”grundläggande militär utbildning” – är detta ett första steg mot den längre grundutbildningen om 9-12 månader?

Vad är det då för karriärer som inte behöver grundutbildning (dvs. för närvarande om cirka 3 månader)? 

Enligt min mening behövs det ingen grundutbildning för följande arbeten.
  • Arbete som civil arbetstagare
  • Tidsbegränsad anställning med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.
  • Medarbetare som tecknar frivilligavtal för tjänstgöring inom Försvarsmakten
Det är också så att de facto är vägen fortfarande för många baserad på tidigare genomgången grundutbildning som värnpliktig.

Längre ner på sidan läser jag följande.
”SÅ HÄR KAN DU TJÄNSTGÖRA
I Försvarsmakten finns det fyra huvudinriktningar att välja mellan när det gäller tjänstgöring. Det är soldat/sjöman, officer, specialistofficer och civil tjänst. Inom varje inriktning finns flera vägar att välja. Du har möjlighet att engagera dig på deltid eller heltid beroende på vilken tjänst du har.”
Det är här det enligt min mening blir helt fel. 

Hemsidan beskriver alltså ett system där Försvarsmaktens personal kan indelas i de fyra ”personaltyperna” soldater/sjömän, officerare, specialistofficerare samt de som har en ”civil tjänst”. Tjänstgöring i hemvärnet omnämns inte ens!

Detta system stämmer heller inte alls med hur författningsstödet ser ut. Försvarsmaktens militära personal beskrivs i detalj i förordning (1996:927) med bestämmelser för Försvarsmaktens personal. Den militära personal som hemsidan försöker beskriva borde alltså benämnas yrkesofficerare, reservofficerare samt anställda gruppbefäl, soldater och sjömän. Jag lämnar det där med ”civil tjänst” därhän just nu.

Om man sedan klickar sig vidare blir det mer intressant men också lite mer begripligt. Låt oss börja med soldater/sjömän. Så här står det om man klickat sig vidare.
”Du kan tjänstgöra i armén, marinen, flygvapnet eller Hemvärnet inom en mängd befattningar. En stor del av din tid övar du under realistiska förhållanden, varvat med teoretisk utbildning. Du erbjuds kontinuerligt möjligheter att vidareutveckla dig inom din kompetens och profession. Kanske har du som mål att en dag bli gruppchef?
Du kan tjänstgöra på heltid som GSS/K eller deltid som GSS/T. Som tjänstgörande på deltid är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”

Nu förstår jag inte alls längre. Texten pratar bland annat om ”Hemvärnet” (vilket inte ska skrivas med inledande versal) men sedan omnämns bara de båda tjänstgöringsformerna kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring. Tjänstgöring i hemvärnet som hemvärnsman har dock inget som helst med någon av dessa tjänstgöringsformer att göra! Kontinuerlig respektive tidvis tjänstgöring är bara meningsfulla begrepp om de kopplas till en anställning. Som hemvärnsman är man inte anställd. 

OK, låt oss gå vidare och klicka på ”officer”.

Där står det att man är ”ledare”. Det nämns också att man antingen tjänstgör kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Senare i texten framgår att man ska genomgå något som heter officersprogrammet.

Vi rasar vidare och klickar på ”specialistofficer”. Så här står det.
”En specialistofficer är precis vad det låter som. En specialist, en expert inom sitt tjänsteområde. På förbandet får du en ansvarsfull roll inom ditt område och är soldaternas eller sjömannens närmaste befäl.

Som specialistofficer stödjer du officeren i ledningen av verksamheten. Beroende på tjänst kan du efterhand komma att ansvara för ett eget team, där du får leda och utbilda dina mindre erfarna kollegor så att de kan växa i sina roller.

Du kan tjänstgöra kontinuerligt (yrkesofficer) eller tidvis (reservofficer). Som tidvis tjänstgörande är du i Försvarsmakten en tid för att sedan gå tillbaka till ditt ordinarie arbete eller studier. Hur mycket du tjänstgör bestäms i en tjänstgöringsplan.”
Jag kan ha respekt för att delar av myndighetens personalförsörjningssystem är svårt att beskriva – mycket på grund av de 11 unika militära personalgrupperna. Men det finns ändå anledning att fundera över om inte hela strukturen (”trädet”) borde kunna göras annorlunda.

Det är denna bloggs åsikt att en bättre struktur skulle vara enligt nedan. Idén bygger på att den individ som läser på hemsidan redan då har lite vaga begrepp om hur mycket han eller hon tänker engagera sig.

Den första frågan som bör ställas är om läsaren vill arbeta heltid i Försvarsmakten eller bara tjänstgöra ibland. 

Om svaret på frågan är att individen villl engagera sig på heltid i Försvarsmakten så finns det alltså två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: yrkesofficer respektive kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.
  1. Kontinuerligt tjänstgörande officer
  2. Kontinuerligt tjänstgörande specialistofficer
  3. Kontinuerligt tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman
Utöver dessa tre personalkategorier kan man också anställas som civil arbetstagare. I vissa fall kan en sådan anställning resultera i att man under vissa omständigheter blir militär personal.

Om svaret på frågan är att man vill bara arbeta i Försvarsmakten ibland så måste man göra ett nytt val: vill man engagera sig som anställd eller med någon typ av tjänstgöringsavtal? 

Vill man engagera sig som anställd men bara tjänstgöra ibland så finns det två olika personaltyper som motsvarar hans eller hennes intresse: reservofficer respektive tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman. Dessa båda personaltyper kan sedan indelas i tre personalkategorier.
  1. Tidvis tjänstgörande officer
  2. Tidvis tjänstgörande specialistofficer
  3. Tidvis tjänstgörande anställt gruppbefäl, soldat eller sjöman
Om svaret på frågan är att man bara vill tjänstgöra ibland och inte vill vara anställd så är valet enkelt: då ska man bli hemvärnsman eller frivillig personal.

Detta blev ett långt inlägg och jag har full förståelse om det verkar rörigt. Men – Försvarsmaktens personalsystem är rörig och innehåller många komponenter som inte finns hos någon enda annan arbetsgivare i Sverige.

Ska jag försöka sammanfatta denna bloggs kritik mot den nuvarande strukturen på myndighetens hemsida är det att den nuvarande strukturen tillämpar en omvänd ordning: först ska man bestämma vad man skall bli och sedan ska man bestämma hur mycket man ska tjänstgöra. 

Vi som jobbar med denna blogg tror att en omvänd ordning vore betydligt mer logisk. Det är också så att den nuvarande strukturen oavsiktligt döljer både anställning för tidvis tjänstgöring och de möjligheter som tjänstgöring i hemvärnet kan innebära. Som vanligt är det k-personalen som bildar normen, när det i själva verket borde vara tvärtom!

GMY

Sinuhe

Återinförd värnplikt (2)

Det finns ett antal aspekter på värnplikten som jag tror behöver ytterligare belysas – lite grann mot bakgrund av den pågående Sälen-konferensen.

Regeringen fattade ju ett ganska begränsat beslut så tillvida att plikten att delta i repetitionsutbildning endast kom att omfatta krigsplacerade värnpliktiga som inte har någon annan relation med Försvarsmakten (dvs. i klartext inte är anställda som yrkesofficerare, reservofficerare eller som anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). 

Man hade alternativt kunnat tänka sig ett mer ambitiöst beslut, nämligen att plikten att delta i repetitionsutbildning skulle gälla alla krigsplacerade, oavsett deras associationsform med Försvarsmakten. Ett sådant beslut hade inneburit att de tre personalgrupper som återfinns i parentesen ovan alla skulle ha plikt att infinna sig till och delta i repetitionsutbildningen.

Jag tror inte att det idag föreligger något problem med att få yrkesofficerare att delta. Detsamma gäller sannolikt reservofficerare. Vad gäller anställda gruppbefäl, soldater och sjömän så har det tydligen funnits något fall där en oväntat stor andel av de t-tjänstgörande valde att inte infinna sig. Jag saknar information om närmare omständigheter och har inte sett någon analys om varför det blev så. 

Generellt är min åsikt att de tidvis tjänstgörande anställda gruppbefälen, soldaterna och sjömännen tvärtom vill tjänstgöra mer än vad Försvarsmakten kan erbjuda – den ekonomiska beräkningsmodell som idag existerar (37 dagars tjänstgöring på fyra år) är enligt min mening allvarligt tilltagen i underkant.

Det som starkt talar för ett mer ambitiöst beslut är faktiskt jämlikhetsaspekten. Det hade enligt min mening varit lättare att kommunicera pliktbeslutet till dem som det idag påverkar om man i budskapet också kunde framhålla att beslutet självklart gäller all personal i krigsförbandet.

En annan fråga i sammanhanget är om man i ett mer långtgående beslut också skulle inkluderat personal i hemvärnet (hemvärnsmän och avtalspersonal) samt kanske också avtalspersonal som finns i krigsförband utanför hemvärnet. Om detta vet jag för lite, men helt klart hade det varit en tydligare signal till omvärlden och till rikets befolkning att nu måste all krigsplacerad personal dra sitt strå till stacken.  

Värnplikten är ett väl inarbetat varumärke hos Sveriges befolkning. Undersökningar visar att en återinförd värnplikt rimmar ganska väl med breda gruppers önskemål. Det publiceras också ett jämnt flöde av artiklar i den riktningen (se exempelvis http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article20132792.ab).

Man kan fundera över vad dessa debattörer egentligen menar. Den nuvarande lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är könsneutral. En allmän värnplikt skulle alltså innebära att cirka 110 000 unga män och kvinnor skulle med plikten som grund genomföra grund- och repetitionsutbildning. Detta är uppenbarligen orimligt och kan inte ske.  Rikets ledning har effektivt bantat Försvarsmakten så att det redan idag gnisslar betänkligt när några tusen rekryter ska genomgå en tremånaders GMU. Det finns vare sig personal, materiel eller utbildningsplattformar för att ge en högklassig utbildning åt cirka 100 000 ungdomar årligen.

Det man skulle kunna överväga i så fall är att reducera det antal som de facto skulle genomgå grundutbildning till volymer liknande dagens (låt oss säga någonstans runt 3 – 4 000 personer). Men – ett sådant system kan inte benämnas allmän värnplikt. Det kan inte rimligen vara allmänt att genomföra något som de facto endast cirka 3 % sedan måste delta i.

Återinförandet av en allmän värnplikt är enligt min uppfattning ingen framkomlig väg. 

Det finns ändå andra sätt som man skulle kunna putsa lite på systemet och som skulle ge förbättringar. 

Förutom det jag skrev inledningsvis (att plikten att delta i repetitionsutbildning bör utvidgas) så är denna blogg en stark förespråkare för allmän mönstringsplikt. 

Försvarsmakten har ett starkt verksamhetsintresse av att verkligen möta en hel årsklass fysiskt och inte endast genom brev och web-baserade aktiviteter. Jag vill i detta sammanhang peka på att plikten att genomgå mönstring och skrivas in för värnplikt också återfinns i lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt och alltså bör ses som en femte plikt, förutom de fyra som beskrevs i detta förra inlägget.

En allmän mönstringsplikt bör framför allt ses mot bakgrund av en förbättrad folkförankring. Det är denna bloggs bestämda uppfattning att Försvarsmakten är tydligt beroende av hur Sveriges befolkning ser på Försvarsmaktens verksamhet. En ökad folkförankring skapar bättre möjligheter för rikets ledning att öka försvarsansträngningarna utan att hamna i en defensiv position mot alla nedrustningsivrare. 

Det är även från denna utgångspunkt man bör se på systemet med t-personal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän). Dessa individer finns till vardags ute i samhället och har möjlighet att på många sätt påverka det offentliga samtalet.

Detta inläggs slutsatser är följande.

  • Regeringens beslut att återinföra delar av värnplikten för viss personal är i grunden bra.
  • Beslutet borde tagits tidigare.
  • Beslutet borde omfatta all personal som ska delta i repetitionsutbildningen.
  • Allmän värnplikt bör inte införas.
  • En allmän mönstringsplikt bör införas – främst baserat på behovet av totalförsvarets folkförankring.

Här i hyddan vid Nilens strand är det lätt att missa viktiga fakta som bör tas hänsyn till i en bra debatt om värnplikten. Jag ser därför fram emot kloka reaktioner och reflektioner på detta inlägg – allt i syfte att stärka Sveriges försvarsförmåga baserat på ett bra personalförsörjningssystem.

GMY

Sinuhe

Återinförd värnplikt (1)

Detta inlägg syftar till att belysa regeringen beslut att med lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt som grund återinföra plikten att delta i repetitionsutbildning.

Först kommer här nedan en liten utvikning.

Lag (1994:1809) om totalförsvarsplikt är en omfångsrik lag och är skriven i en helt annan tid. Den har dock blivit föremål för revideringar ett flertal gånger.

En viktig ändring genomfördes år 2010, när ”plikten lades vilande”. Detta framgår av följande avsnitt.

”3 a § En totalförsvarspliktig är skyldig att genomgå mönstring enligt 2 kap. 2 och 3 §§ eller fullgöra värnplikt eller civilplikt enligt 4 kap. endast om regeringen med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap har beslutat det. Lag (2010:447).”

När man läser lagen är det viktigt att förhålla sig korrekt till vad begreppet värnplikt egentligen innebär. Jag tar mig därför friheten att klippa in lite mer författningstext.

”4 § Värnplikten och civilplikten omfattar grundutbildning, repetitionsutbildning, beredskapstjänstgöring och krigstjänstgöring.   Den allmänna tjänsteplikten innebär att den som är totalförsvarspliktig under höjd beredskap ska tjänstgöra enligt bestämmelserna i 6 kap. Lag (2010:447).”

Ovanstående författningstexter innebär alltså följande.

Värnplikten omfattar följande ”delplikter”:
  • Plikten att genomföra grundutbildning
  • Plikten att genomföra repetitionsutbildning
  • Plikten att genomföra beredskapstjänst
  • Plikten att genomföra krigstjänst

Regeringen kan återinföra alla dessa plikter eller också bara någon eller några av dem. Detta kan regeringen göra genom ett enkelt regeringsbeslut ”med hänsyn till att det behövs för Sveriges försvarsberedskap”. Ett sådant regeringsbeslut behöver – såvitt jag förstår – inte vara förankrat i riksdagen, även om det sannolikt är lämpligt.


Bakgrunden till beslutet är att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga i krigsförbanden samt att denna personal – om inte regeringsbeslutet kommit – inte kan tvingas att genomföra repetitionsutbildning. Till saken hör också att ingen kan vara krigsplacerad längre än tio år efter senaste tjänstgöringen. 

Enligt tillgängliga uppgifter rör det sig om cirka 7 500 värnpliktiga som med regeringsbeslutet som grund kan kallas in till repetitionsutbildning. Detta bedöms inte kunna ske förrän tidigast hösten 2015.

Redan när plikten lades vilande var denna fråga föremål för diskussioner mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet. Jag är inte helt insatt i hur diskussionerna fördes, men det finns skäl att anta att Försvarsmakten då inte insåg hur lång tid det skulle ta att ersätta krigsplacerad pliktpersonal med anställda. Med hänsyn till den långsamma tillväxten av tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän var det nog så att något måste ske för att skapa förutsättningar för att kunna öva hela krigsförband. Det är ju också så att dagens krigsförband ser annorlunda ut än de som fanns för tio år sedan – ny materiel har tillförts, taktik har ändrats etc.

I stort sett anser denna blogg att beslutet var klokt och till och med kunde fattats tidigare. Det finns dock vissa frågetecken som man bör närma sig med viss ödmjukhet.

Den första fråga jag vill belysa är om det de facto finns utrustning för att öva krigsplacerad pliktpersonal. Finns det uniformer och annan personlig utrustning? Hur stort är behovet av kompletterande utbildning innan en reell krigsförbandsövning kan påbörjas?

Den andras frågan gäller villkorsfrågor. Om ett krigsförband till fullo kallas in (med olika författningsstöd) för att genomföra en krigsförbandsövning så kommer ett flertal olikheter snabbt att visa sig.

Yrkesofficerare och kontinuerligt tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän kommer att beordras deltagande i övningen med sin arbetsskyldighet som grund. Förmåner under övningen är avtalsreglerade, vilket innebär att ersättning för övningsdygn kommer att utgå – åtminstone under den tillämpade delen av övningen.

Reservofficerare kommer att vara på förrättning eftersom de har sitt tjänsteställe i hemmet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

Tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T) har sitt tjänsteställe vid det förband där de är tillsvidareplacerade. De är därför inte på förrättning, förutom om delar av övningen bedrivs på ett visst avstånd från förbandet. Rörande arbetstid omfattas de av samma paket som den kontinuerligt tjänstgörande personalen.

För både reservofficerare och tidvis tjänstgörande anställda gruppbefäl, soldater och sjömän gäller att de har tjänstgöringsskyldighet för att delta i övningen – detta gäller dock endast om övningen återfinns i den gemensamt framtagna tjänstgöringsplanen. Någon formell plikt (där ordet plikt ska tolkas som starkare än ordet skyldighet) finns dock inte.

För pliktpersonalen gäller ett helt annat paket. Ekonomisk ersättning utbetalas av Försäkringskassan och arbetstiden är inte reglerad. Mat och logi är gratis. Det finns heller inga regler om hotellboende etc. utan logement och tält torde bli normen.

Som jag skrev ovan finns det skäl att närma sig detta komplex med viss ödmjukhet – risken finns att det kan uppkomma spänningar när pliktpersonalen blir varse under vilka helt olika förmånspaket som krigsförbandets personal tjänstgör. 

Det ska bli spännande att se hur Försvarsmakten tar sig an denna möjlighet! Rätt planerad och genomförd så kan det bli riktigt bra – men motsatsen gäller också. 

Avslutningsvis vill jag peka på att om man vill läsa mer om olika författningar så finns de bland annat på www.notisum.se.

GMY


Sinuhe

Uppdatering tnr 061630: Detta inlägg är det första i en liten serie om värnplikten. Nästa inlägg i serien är planerad att handla mer om mönstringsplikten samt hur man kan se på en Försvarsmakt med både anställda (YO, RO, GSS/K, GSS/T samt CVAT), värnpliktiga samt frivilliga (hemvärnsmän och avtalspersonal) i krigsförbanden. Nästa inlägg är planerat till om cirka två veckor.

Funderingar

Som några läsare har noterat gick bloggen in i ett oannonserat viloläge i slutet av år 2013. Detta hade många orsaker som jag inte vill gå in på just nu. Detta skedde i ett läge där bloggen bland annat av Expressen bedömts vara en av Sveriges 10 viktigaste försvarsbloggar.

Frågan är om det fortfarande finns existensberättigande för en blogg som främst fokuserar på den reformerade personalförsörjningen och hur den kan och bör tillämpas inom Försvarsmakten. I och för sig är det ju så att just personalförsörjningen fortfarande lyfts fram som den enskilt viktigaste och svåraste frågan, men detta faktum kan möjligen nu utkonkurreras av en mer allmän desperation om Försvarsmaktens bristande försörjning med ekonomiska medel, en enorm ”materielskuld” och ett otal andra negativa faktorer.

Bloggens inriktning är ju främst att försöka lämna ett blygsamt bidrag till olika aspekter på Försvarsmaktens personalförsörjning och det kanske är så att detta inte längre upplevs som intressant i ”bloggosfären”.

Vi drar ett streck där. Finns det behov och önskemål att bloggen startas igen så är vi beredda!

GMY

Sinuhe

Svårigheter

Det är många saker som just nu kan förknippas med svårigheter.

För egen del har jag svårigheter att komma upp i den tidigare frekvensen på inlägg på min blogg, dvs i runda tal ett inlägg per vecka. Jag hoppas att mina fåtaliga läsare accepterar detta och kan utlova en gradvis stegrad ökning mot tidigare nivåer. Jag hoppas då också kunna komma tillbaka till den tidigare nivån avseende antal läsare – alltså runt 10 – 12 000 läsare per månad.

Våra folkvalda har just nu betydligt större svårigheter – främst vad gäller att försöka dölja de accelererande problem som övergången till ett insatsförsvar är förknippade med.

Svårigheterna har enligt min bedömning en tydlig och enkel grundval – för låga försvarsanslag.

Visst kan man argumentera om obalanser avseende personalvolymerna – i kontakter med olika utländska officerare möts jag ofta av höjda ögonbryn när jag beskriver att Försvarsmakten har betydligt fler yrkesofficerare än heltidssoldater. Mina försök att förpacka detta bistra faktum med hänvisning till att många yrkesofficerare behövs i centrala staber, inom hemvärnet etc. går aldrig hem. På något märkligt sätt har delar av personalstrukturen inte riktigt ”följt med” i övergången till ett insatsförsvar och den reformerade personalförsörjningen.

Jag vill också peka på att redan den anorektiska organisation som benämns FMORG 14 har stora problem med moderniteten avseende materielen. Viss tillförsel sker men på alldeles för låga nivåer. Antalet strv 122 som ska genomgå modernisering är tänkt att vara en bråkdel av de stridsvagnar av denna typ som vi faktiskt har. Antalet stridsflygplan som ska finnas av typ JAS 39 E/F kan omöjligt vara det önskade antalet för att över tiden försvara hela Sverige. Antalet artilleripjäser (Archer) är ett skämt.

Till saken hör också att antalet manöverbataljoner (åtta stycken) inte kan tas på allvar. Detta ska också ställas i relation till att förbandsreservens fyra mekaniserade bataljoner snabbt föråldras samt helt saknar personal.

Ett annat allvarligt systemfel är att antalet stödjande förband är för litet. Att tro att Sveriges stora yta ska kunna försvaras av brigader eller bataljonsstridsgrupper med en allsidig förmåga faller på den enkla matematiken rörande antalet logistikbataljoner, sjukhuskompanier, sjukvårdsförstärkningskompanier, ingenjörbataljoner, luftvärnsbataljoner  samt stridsvagnskompanier.

I de allmänna försvarspolitiska debatten finns det bloggare som är mycket bättre än jag – mitt huvudspår har varit och kommer att förbli de aspekter som rör den reformerade personalförsörjningen. Jag vill särskilt peka på Wiseman och Skipper som drar ett tungt lass.

I detta sammanhang vill jag framhålla att Riksrevisionens tal om att det ”fattas” nästan hälften av personalen i krigsförbanden är både rätt och fel. Det är rätt så tillvida att mycket stora brister finns avseende placering av deltidspersonal (reservofficerare samt tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän). Det är dock mindre rätt att komma med en sådan utsaga om man ställer den i relation till det faktum att det fortfarande finns krigsplacerade värnpliktiga (som dock inte kan övas i sin befattning – en befattning som de dessutom inte är tränade för). De facto har dock Riksrevisionen helt rätt, vilket borde vara tämligen generande för regeringen.

På något märkligt sätt har det ledande regeringspartiet blivit det parti som har en mest försvarsnihilistisk inriktning – Gösta Bohman och hans kollegor måste vrida sig i sina gravar när de tar del av de ständiga skönmålningarna.

Det enda riksdagsparti som förefaller ta försvarsfrågorna på allvar är Sverigedemokraterna. Är det verkligen regeringens avsikt att lämna carte blanche i försvarsfrågorna till detta parti?

Om detta är fallet så har jag svårt att förstå regeringens strategi.

GMY

Sinuhe


 

Åter i tjänst!

Sinuhe anmäler härmed att han är åter i tjänst. 

Resan till landet Punt är avslutad och jag hoppas kunna publicera inlägg med någorlunda regelbunden periodicitet.

Det första ämne som jag vill beröra är ett ämne som är oerhört viktigt – nämligen hur Försvarsmakten i realiteten hanterar sin tidvis tjänstgörande personal. IO14, vad den än är värd numera, har ju ett stort antal befattningar som ska bemannas med t-personal (som kategorin får benämnas enligt FM PersI).

En god vän till mig har just kommit hem efter att ha tjänstgjort i en internationell militär insats. Till sin stora förvåning fick hon inte genomföra tjänstgöringen inom ramen för sin redan existerande tillsvidareanställning som reservofficer, utan ”erbjöds” i stället en extra anställning som tidsbegränsat anställd med stöd av lag (2010:449) om Försvarsmaktens personal vid internationella militära insatser.

Lagen stipulerar i 2 § att ”Den som ska tjänstgöra i en internationell militär insats och inte har en anställning i Försvarsmakten får anställas särskilt för tjänstgöring i en sådan insats”.

Skrivningen är uppenbarligen avsedd för att vara verktyg för de fall där Försvarsmakten måste direktrekrytera för att kunna fylla upp i de fall som det inte finns redan anställd personal. Men – och detta är ett stort men – hon har redan en anställning i Försvarsmakten och hennes extra anställning torde därför strida mot skrivningen i § 2.

Rent praktiskt har detta fått till följd att hon gått miste om över 10 000 kr i skattefritt traktamente –  hon anställdes nämligen i det område där insatsen genomfördes och kunde inte räkna hemmet som skattemässigt tjänsteställe.

Hon har dessutom framhållit att hon inte ser någon som helst mening att vara reservofficer om det är så att reservofficersanställningen inte används när hon ska tjänstgöra. Man kan också fråga sig varför reservofficerarna påtvingades den internationella arbetsskyldigheten för om själva tjänstgöringen ändå ska ske inom ramen för en helt annan anställning.

Jag lämnar fältet fritt för kommentarer – om någon överhuvud taget läser detta.

GMY

Sinuhe







Dags att gå vidare

Det är nu dags att gå vidare i mitt djupa engagemang för Sveriges Försvarsmakt och de män och kvinnor som är engagerade i denna för mig viktiga fråga.

Under överskådlig tid kommer jag inte längre att publicera några inlägg på min blogg. Däremot kan det tänkas att jag ibland går in under mitt namn (Sinuhe the Egyptian) och i olika sammanhang kommenterar skeenden som jag finner intressanta. Mitt intresse för personalförsörjningsreformen finns kvar, liksom intresset för att den beskrivs och uppfattas i enlighet med vad den är.

Det finns några saker som jag vill framhålla innan jag går in i viloläge.

För det första har det hela tiden varit min avsikt att ”förklara hur saker och ting är tänkta att fungera” inom den reformerade personalförsörjningen. Det har aldrig varit min avsikt att medvetet var elak mot någon. Om någon (från general till menig) känt sig utpekad så ber jag om ursäkt.

För det andra har jag medvetet använt min blogg för att torgföra vissa åsikter jag har tagit till mig, inhämtade under ett långt liv i uniform. Avsikten med dessa åsikter har inte varit att få ”cred” för min blogg utan enbart att med min långa erfarenhet som grund försöka få olika företeelser i Försvarsmakten att fungera bättre. Det är ibland bra att kunna sin historia. 

För det tredje är jag fullständigt bestört över den taktlöshet som vår statsminister har visat idag genom att karakterisera ÖB:s uppgifter om en-veckas-försvaret som ”särintressen”. 

Bäste statsminister.

Överbefälhavarens uppdrag är att vara ansvarig för Sveriges försvar samt – i en extrem situation – vår nations hela existens. Att karakterisera vårt lands överbefälhavare som ett  vanligt ”särintresse” vittnar om en människosyn och ett av det politiska maktinnehavet korrumperat ledarskap som jag inte vill vara en del av. 

Jag kommer aldrig mer att rösta på Moderata Samlingspartiet under den tid som Fredrik Reinfeldt är statsminister. 

Öppna ögonen herr statsminister – se utmaningarna och omvärlden. Visa respekt för alla de som engagerar sig för Sveriges försvar och fortlevnad som nation.

GMY

Sinuhe


Tillägg tnr 292135: Det är smickrande att jag blivit omnämnd i Expressen.

Äntligen!

Den 7 december var det dags för den årliga personalinformationen för personalen i HKV. Eller – det var rättare sagt dags för personalinformation för den kontinuerligt tjänstgörande personalen i HKV. HKV:s reservofficerare var inte inbjudna, lika lite som de var inbjudna till HKV:s högtidsmiddag på Karlberg. Om detta måste jag inom parentes säga att det är en riktigt bedrövlig personalhantering. Jag känner ett flertal reservofficerare som tillhör HKV och de känner sig både diskriminerade och bortglömda. Om informationsdirektören läser detta får han gärna tipsa C HKV om att detta inte duger. Det går inte att ena minuten berätta hur viktig t-personalen är för att nästa minut medvetet välja bort deras deltagande i årets största fest. Tänker Försvarsmakten framledes behandla sina GSS/T på samma sätt?

Chefen för HKV (genlt Jan Salestrand) inledde med en mycket bra genomgång av en mängd olika aktuella ämnen. Jag tänker i detta inlägg främst beröra det som känns lite som en nyhet – nämligen de tre olika tänkbara framtida organisationsstrukturer för HKV som man studerar.

Den första strukturen innebar vad jag förstod att man inför de förändringar som bgen Mats Engman i sin utredning tidigare föreslagit. Förslaget innebär egentligen mest att vissa typer av ansvar omfördelas mellan HKV:s staber och ledningar. Produktionsledningen (PROD) stärks på bekostnad av insatsledningen (INS). Inspektörerna flyttar över till PROD.

Den andra strukturen innebär slutet för Högkvarterets mindre staber som fristående enheter. Informationsstaben (INFOS), juridiska staben (JURS) och personalstaben (PERSS) flyttas in i en ny försvarsstab (det i bildspelet föreslagna nya namnet på den utvecklade ledningsstaben). INS, PROD samt den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten  (MUST) påverkas inte.

Den tredje strukturen är enligt min mening den i särklass mest spännande. Den innebär i likhet med alternativ två att det bildas en Försvarsstab (Fst var förkortningen på den gamla goda tiden) men också att INS och PROD klyvs. I stället uppstår någonting som närmast skulle kunna beskrivas som tre försvarsgrensstaber, där samma stab både ska producera och insätta (konstigt ord?) sina stridskrafter. Hurra! Äntligen!

Formellt finns det idag inga försvarsgrenar. Det finns heller inga truppslag inom armén (det finns ju ingen armé) och det finns inga vapenslag inom marinen (det finns ingen marin). Med andra ord finns det ingen flotta eller några pansartrupper. 

Hur allt detta rent formellt hänger ihop idag är det nog ingen som riktigt begriper – det finns exempelvis ett otal hänvisningar i Unibest till både försvarsgrenar, truppslag och vapenslag. Tydligen är det så att det beslutade systemet med de fem ”arenorna” är så komplext att använda att det i praktiken blir omöjligt. Det är tillåtet att referera till ”arméstridskrafterna” men inte till ”armén”.

Jag bejakar därför fullt ut att Försvarsmakten omorganiseras enligt den tredje strukturen, samt att detta även får till följd att de tre försvarsgrenarna formellt återuppstår. Jag har i ett tidigare inlägg problemiserat en sådan lösning. 

Ska det fungera enkelt och tydligt så finns det ju två sätt att hantera de tre (som sedan blev två) arenorna som saknar logisk koppling till en försvarsgren: antingen skapas en fjärde försvarsgren för LOG och LEDUND eller också så fördelas LOG och LEDUND på de tre försvarsgrenarna.

Rent spontant skulle jag hellre vilja se en lösning enligt den senare modellen: LOG och LEDUND fördelas till de tre försvarsgrenarna. Låt exempelvis Chefen för Flygvapnet ansvara för all verksamhet inom ledningssystem och underrättelsetjänst. Låt på samma sätt Chefen för Marinen vara huvudansvarig för Försvarsmaktens logistikverksamhet.

Det finns säkert goda argument mot en lösning som den jag skisserar men mitt generella motargument är i så fall följande.

Rörigare än idag kan det inte bli.

GMY

Sinuhe

Den optimala utbildningen

Jag har funderat lite över den nuvarande tingens ordning vad avser grundutbildning till yrkes- eller reservofficer.

Min ena utgångspunkt är att försöka komma fram till ett enkelt och billigt system som ändå ger individen en tillräckligt bra grund för hans eller hennes fortsatta arbete i Försvarsmakten. Min andra utgångspunkt är att försöka skapa ett system, som kan användas oavsett om officersaspiranten ska bli anställd som yrkes- eller reservofficer och oavsett om den första tjänstegraden ska vara 1:e sergeant eller fänrik.

Jag har gjort det enkelt för mig genom att avgränsa bort de utbildningsinriktningar som är tänkta att leda till en arbete som ”operatör”: stridspilot, nautiker etc. Om dessa inriktningar har jag för lite kunskap för att tillföra några nya idéer.

För det första kan man nog säga att den nuvarande Specialistofficersutbildningen (SOU) om tre terminer i stort sett ”gör jobbet”. Det jag har hört från förbanden är att de nyblivna 1:e sergeanterna i stort sett har fått en bra utbildning som givit dem en tillräckligt bra grund att stå på under de första åren av deras anställning. SOU kan alltså enligt min mening vara en av de byggstenar som vi ska använda.

Å andra sidan är kritiken delvis ganska hård mot Officersprogrammet (OP). Kritiken kan sammanfattas enligt följande.
  • Utbildningen är för dyr, eftersom den bedrivs vid en extern högskola, vilken dessutom får betalt av Försvarsmakten för att genomföra utbildningen. Betalar sjukhusen idag till Karolinska Institutet för att de utbildar läkare?
  • Utbildningen är alltför teoretisk och innehåller en massa akademiska kunskaper som en fänrik inte behöver för sina första år.
  • Den nyblivne fänrikens yrkeskunskaper inom sitt arbetsområde sägs vara mycket låga.
Frågeställningar

Är det verkligen självklart att en fänrik ska ha en akademisk examen (180 högskolepoäng) med minst 90 högskolepoäng i krigsvetenskap? Är det inte så att behovet av kunskaper i krigsvetenskap egentligen inte föreligger förrän senare under anställningen – kanske när man når befattningsnivån OF 3?

Är det verkligen självklart att den akademiska utbildningen, om den nu behövs, inte kan inhämtas vid ett annat lärosäte är Försvarshögskolan?

Är det verkligen självklart att en blivande reservofficer, som ju under stor del av sin tid kommer att ha en annan huvudsysselsättning, ska kunna exakt samma saker som en yrkesofficer på samma befattningsnivå? Det enklaste svaret är givetvis ett JA men är det verkligen så?

Förslag till initial utbildning

Eftersom SOU förefaller vara en så god utbildning att de officersaspiranter som kommer från denna utbildning är tillräckligt bra så väljer jag att basera mitt nya system på SOU. 

Innan SOU ska officersaspiranten som idag genomgå GMU och FOK. Det innebär att det tar cirka 2 år från det att den blivande yrkesofficeren kommer in genom vakten till regementet till dess att han eller hon tar examen.

Man bör här ha i åtanke att sannolikt kommer de stora volymerna av SO/K att utvecklas från före detta GB/K (kontinuerligt tjänstgörande gruppbefäl, dvs. korpraler och sergeanter). Dessa kommer att erbjudas en förkortad SOU som jag hört benämns anpassad specialistofficersutbildning (ASOU). Tidsåtgången kan ansättas till någonstans mellan en och två terminer.

Så här långt har vi alltså löst produktion av alla specialistofficerare, oavsett anställningsform (yrkes- eller reservofficer).

Det man nu måste göra är att komma fram till en klok idé vad avser utbildning av de män och kvinnor som ska bli fänrikar. Här finns också de största minustecknen med det nuvarande systemet.

Om vi anser att man ska ha någon typ av akademisk bakgrund så skulle man kunna tänka sig att det till exempel krävs 60 högskolepoäng för att bli utnämnd till fänrik (ett läsår).

Lisa som vill bli OFF/K skulle då se till att hon hade läst dessa 60 högskolepoäng innan inryckning till GMU med efterföljande FOK och SOU. Efter examen har hon då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (YO/Fk) när hon tillträder befattningen. 

För Kalle som vill bli OFF/T kunde motsvarande system kunna användas. Man kan här också tänka sig att del av SOU läses på somrarna så att exempelvis en av de tre terminerna av SOU läses under somrarna, motsvarande det som förr hette ROK 2 (Reservofficerskurs 2). Efter examen har han då grundbehörighet för att söka en befattning på befattningsnivån OF 1 och alltså bli fänrik (RO/Fk) när han tillträder befattningen. Alternativt kan han läsa de 60 poängen efter sin specialistofficersexamen, vilket leder till att han får vänta lite med att kliva in i officerskategorin.

I båda fallen ovan sker inhämtningen av de akademiska kunskaperna utan kostnad för Försvarsmakten.

Behörighet för högre tjänstegrader

Om vi håller fast vid principen att det krävs en akademisk examen om minst 180 högskolepoäng för att exempelvis bli major/örlogskapten så finns det egentligen inget som säger att denna utbildning inte kan genomföras efter den första anställningen på befattningsnivån OF 1. Man kan fundera över (jag har inget svar) om de tillkommande 120 högskolepoängerna måste vara inom området krigsvetenskap eller om det kan vara även andra akademiska discipliner som Försvarsmakten kan förmodas behövs.

Med tanke på kommande karriärväxling finns det självklart en fördel om den kontinuerligt tjänstgörande officeren har en mer allmängiltig akademisk examen, där inte krigsvetenskap är huvudämnet.

Hur ska officeren kunna läsa de tillkommande akademiska poängen då? Ja, det generella svaret är givetvis att han eller hon får läsa dem på samma sätt som alla andra studenter gör. Svenska studenter har studiemedel. Om det är så att detta inte fungerar (dvs. att samma problem uppkommer som det gjort för GSS/K som skulle läsa ASOU med ersättning enligt officersförordningen) så får man överväga andra lösningar. Det lär bland annat finnas många utbildningar som kan läsas på distans.

För Kalle i exemplet ovan torde detta inte vara något problem, eftersom han kan förmodas fortsätta sina akademiska studier. De flesta reservofficerare är ju akademiker, vilket Försvarsmakten i de flesta fall nogsamt undvikit att ta hänsyn till.

Tidvis tjänstgörande specialistofficerare?

Enligt min åsikt finns det skäl att överväga om kombinationen av tidvis tjänstgöring och tillhörighet till specialistofficerskategorin är en bra kombination. Om man generellt har ett synsätt att specialistofficerare har en djup systemkunskap i ett smalt område samt goda kunskaper i direkt ledarskap så kan man tycka att dessa båda parametrar inte rimmar speciellt väl med tidvis tjänstgöring. Jag vill minnas att det finns en skrivning i FMUP om detta.

Det kan därför vara så att den stora volym av SO/T som arbetet i PG BoK 1 resulterade i (över 1 100 befattningar om jag minns rätt) egentligen är ett feltänk. Låt den generella specialistofficerskategorin vara reserverad för SO/K. Det finns så klart undantag då en specialistofficer mycket väl kan vara tidvis tjänstgörande, men detta torde främst vara om han eller hon till vardags sysslar med det som han eller hon ska göra i Försvarsmakten (sjuksköterskor, militärtolkar, meteorologer etc.). 

Min spontana åsikt är att reservofficerare främst ska återfinnas i officersbefattningar, där deras civila erfarenheter och kunskaper sannolikt kan vara till bättre nytta för Försvarsmakten än som vagnchef för CV90.

Jag lämnar nu diskussionen öppen för kloka förslag och kommentarer.

GMY

Sinuhe

Benämningar på manöverbataljoner, inlägg 2

I dagarna är en remiss på ny FM ArbO ute (Försvarsmaktens föreskrifter med arbetsordning för Försvarsmakten).

Av en händelse råkade jag studera den del där alla krigsförband ges benämningar (vilka inte kan ändras lokalt eftersom en föreskrift endast kan ändras av en förordning eller lag). 

Tyvärr verkar Försvarsmakten vara på väg att gå åt exakt del håll jag i mitt tidigare inlägg inte tyckte man skulle gå: manöverbataljonerna ska nämligen även benämnas manöverbataljoner. 2. amfibiebataljonen ska bara benämnas ”8. manöverbataljonen”. Samma dystra nomenklatur gäller för de övriga 7 manöverbataljonerna. Den mellan Livgardet och K 3 idag delade bataljonen ska benämnas ”7. manöverbataljonen (lätt)”.

Jag tar mig för pannan. 

Försvarsmakten lägger ner stora summor på attraktionsarbetet och någon politruk har helt bortsett från hur den berörda personalen kommer att uppfatta det nya namnet på sin arbetsplats. Vadå varumärkesarbete?

Tänk er den unga kvinnan som avslutat sin GMU och nu blivit anställd som GSS/K. När hennes vänner frågar var hon jobbar förväntas hon med stolthet säga ”7. manöverbataljon (lätt)”. Wow – häftigt. Ojojoj.

Jag må vara en gammal stofil och före detta palatsvakt hos Farao, men detta låter faktiskt inte speciellt genomtänkt. Vad hände med alla de kloka förslag vi genererade förra gången här på bloggen? Jag skickade till och med ett papyrusbrev (mail) till dåvarande arméinspektören i frågan. Han svarade.

Ska denna utslätade princip gälla så bör alla krigsförband omfattas av den. 
  • Stridsflygdivision låter ju alldeles för krigiskt – det ska heta flygmaskinsdivision. 
  • Korvettdivision ska givetvis heta båtdivision. 
  • Högkvarteret ska döpas om till ledningsgruppen.

Gör om och gör rätt.

GMY

Sinuhe