Schultes motsägelser



I dag skriver moderaten Fredrik Schulte sitt årliga blogginlägg om försvaret. Mycket läsvärt om man vill erhålla en nymoderat bild av synen på försvarsfrågan. Dessvärre är han ånyo ute och balanserar på slak lina utan skyddsnät. För ganska precis ett år sedan när Schulte senast gav sig ut i försvarsdebatten slutade det med att han fick utstå mycket kritik och erkände därefter att försvarsfrågor nog inte var hans starka sida. Nu är det då dags igen. Tilläggas ska göras att jag gillar Schulte för sitt sätt att helt orädd ge sig ut på ett område som han uppenbart inte behärskar särskilt väl. Det är modigt!

I sitt nya inlägg rörande försvaret så börjar Schulte med att göra ett statement. ”Alliansens försvarsreform var rätt”. Man ska tro på det man gör. Det gör Fredrik. Men man måste också kunna inse när saker och ting blev väldigt fel och därefter korrigera. Inom Alliansen ser det mer och mer ut som att det nu enbart är Nymoderaterna och Centern som fortfarande står bakom försvarsreformen. Folkpartiet och Kristdemokraterna har en betydligt mer klarsynt inställning och har insett alla brister som kan radas upp. De sistnämnda två partierna öppnar dessutom upp för att börja korrigera de felaktigheter Alliansen har begått inom försvarspolitiken under sina två mandatperioder i regeringsställning. Men Fredrik Schulte anser precis som partikollegorna Widegren, Forssell och inte minst fru försvarsminister att reformen är briljant.

Schulte fortsätter på inslagen bana likt vad han gjort i tidigare blogginlägg , men verkar nu satsa hårt på att få epitetet motsägelsernas mästare. I årets försvarspolitiska debattinlägg radar han upp både motsägelser och märkliga slutsatser. Han skriver bland annat ”Att påstå att Alliansen skulle ha raserat försvaret är något helt annat. Rent larv för att tala klarspråk”.

Helt rätt Fredrik, det var de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 under ledning av den socialdemokratiska regeringen som la grunden för att rasera försvaret. Det stora problemet var att vi var många som lurades till att rösta på det vi alla trodde var Sveriges mest försvarsvänliga parti. Men när Moderaterna hade chansen att vända den katastrofala trenden, och istället blev ”nya” har det istället inneburit att man kört sönder de sista spillrorna av försvaret vilket Aftonbladets Anders Lindberg på ett lättbegripligt sätt förklarar i sin krönika ”Reinfeldt har kört sönder försvaret”. Det hela Försvarsmakten, åtminstone fotfolket ute på förbanden nu får göra är att läcktäta och släcka bränder efter bästa förmåga och samtidigt försöka motivera och behålla de anställda. Att regeringen och nymoderata politiker i stället lägger kraft på att skönmåla bilden av försvaret är det i särklass största problemet. Det är runt detta faktum själva ”larvet ligger – för att tala klarspråk”. 

Apropå försvarsförmågan så är det fortfarande ingen som ställt den viktiga frågan hur den ser ut just i dag? Det enda vi fått veta är att vi kan försvara Stockholm i en vecka – tidigast 2023 – och om stora summor tillförs Försvarsmakten. Den totala beredskapskontroll som många med mig efterfrågat, och som skulle ge ett kvitto på nuvarande försvarsförmåga lyser fortfarande med sin frånvaro.

Schulte menar i sitt inlägg att man gått från ett omodernt till ett modernt försvar under Alliansregeringen. Det vore intressant om Schulte kunde påvisa vad som var det omoderna, som under Alliansregeringen blivit modernt utöver att materiel som faller för åldersstrecket, eller varit rent av farliga att använda, och som således har krävt omsättning? Om det moderna är att byta batterier och renovera stridsvagnar och stridsfordon (som dessutom då halveras i antal) så har vi nog olika referensramar angående definitionen på vad ett modernt försvars innebär. Eller är det att öka stridsflygsystemets förmåga, men bara lite,  och samtidigt gå från 100 till 60 flygplan utan att kompensera med kvalificerat luftvärn enligt ÖB:s tydliga analys? Ett modernt försvar för mig innebär att man i ett eller flera avseenden ökar förmågan. Moderaternas paradnummer har i stället varit att renovera och halvera.

Jag avser inte dissikera Schultes inlägg i sin helhet, för då hade jag fått skriva flera timmar. Inlägget får stå för sig själv, men en sak kan jag dock inte undvika att påvisa, nämligen den största paradoxen av alla.

Schulte har räknat på försvarsanslagets olika poster och kommit fram till att materielanslaget under Alliansregeringen minskat med hela 15% vilket inneburit att vi under har skjutit ett finansierat materielberg framför oss, vilket i sin tur innebär att den av regeringen beslutade IO14 inte kommer att kunna förverkligas, något Försvarsmakten slog fast i perspektivplanen (PerP). Underskottet avseende materiel ligger nu närmare 50 miljarder, d.v.s mer än en hel försvarsbudget!

Detta kommenterar Fredrik Schulte så här.

Alliansens försvarsreformer har handlat om att ställa om ett omodernt invasionsförsvar byggt på värnplikt till ett modernare insatsförsvar baserat på ett yrkesförsvar. Detta har finansierats genom att flytta kostnader för materiel till personal. Jag vill därtill bestämt minnas att Sverige dessutom hade en väldigt hög andel av sin försvarsbudget designerad till materiel, vilket motiverar en kostandsharmonisering mot omvärlden.

Slutsatsen är således att man anser att materielanslaget har varit onödigt högt. Paradoxen blir då näst intill generande då Schulte i resterande delen av inlägget på flera ställen gör följande (helt korrekta) konstateranden.

Ska Sverige försvaras måste vi ha ett professionellt och högteknologiskt försvar

Framtida Svenska är inte miljontals värnplikta med gevär. Vi behöver kompetenta utbildade soldater med bra utrustning.

Ryggraden i det framtida Svenska försvaret måste vara högteknologiskt och professionellt.


Här anser jag att Fredrik Schulte fångar hela den nymoderata försvarspolitikens innersta kärna. Att i fina ordalag förklara vad man vill att Försvarsmakten ska åstadkomma, men sen vill man inte betala för det man har beställt. Hade den vanliga människan tillämpat samma metod genom att handla på kreditkort och sedan inte betalat fakturan hade det hela stämplats som bedrägeri. 

Frågan man då ställer sig är om det inte faktiskt är så att Moderaterna berdrar Svenska folket med sin försvarspolitik?

Bloggar: Cornucopia?

Ett förslag som innebär utökat mandat för försvarsgrenscheferna?



Ju längre tiden går desto tätare hörs rösterna som önskar en en tydligare rollfördelning inom Försvarsmakten, bland annat genom återinföra försvarsgrenscheferna med ett tydligt mandat att hålla samman respektive försvarsgren. en uppfattning som inte delas av försvarsmaktsledningen som tydligt argumenterat mot en sådan återgång. Frågan har den senaste tiden kanske varit mest aktuellt i rekryteringssammanhang. 

I en färsk rapport föreslår nu ekonomistyrningsverket ESV en åtgärd som skulle vara ett steg på vägen mot en återgång till att renodla försvarsgrenarna, något som Försvarsmakten centralt tar kraftfullt avstånd från.

Det finns tydliga exempel på att centralisering inte alls fungerar särskilt bra i praktiken är införandet av Helikopterflottiljen och därmed avvecklingen av Armé- och Marinflyget. För Marinen och i synnerhet för alla före detta marinflygare har denna sammanslagning varit försvårande och hämmande något som märks allt mer när sjöoperativ verksamhet ånyo börjar bli verklighet då Hkp 14 snart införs vid skvadronerna. Sviterna efter förmågeglappet som uppstod då Hkp 4 avvecklades i förtid börjar bli smärtsamma. I dag bedrivs istället all helikopterverksamhet i Flygvapnets regi, d.v.s. inom den enda ”försvarsgrenen” som ”inte behöver” någon egen helikopterverksamhet sedan flygräddningen lades över på en civil entreprenör. Ett beslut som i sig själv kan ifrågasättas å det grövsta. Mer om helikopterverksamhet kommer i ett senare inlägg. Slutsatsen är att det givetvis hade varit betydligt enklare om respektive ”försvarsgren” hade fått äga sina egna helikoptrar.

Rekrytering har varit en annan het potatis under många år. Jag har inte hört en enda anställd i Försvarsmakten som anser att kampanjer som ”vad håller du på med” är rätt sätt att rekrytera de mest lämpade individerna till Armén, Marinen och Flygvapnet. Röster höjs nu för att de avvecklade försvarsgrenarna istället ska få genomföra sina egna rekryteringskampanjer likt vad som tidigare gjordes för att ge en så bra bild av yrket som möjligt, och samtidigt paketera det på ett tilltalande sätt. Vill man rekrytera piloter gör man det förmodligen bättre på det här sättet. Jag är helt övertygad om att ett enkelt sätt för att öka urvalet vore att låta respektive försvarsgren sköta sin egen rekrytering.

Vid årsskiftet togs ett något oväntat beslut, nämligen det att inspektörerna, d.v.s. AI, MI och FVI åter igen fick benämningen ”chefer” genom att man vid årsskiftet ändrade benämning till Arméchef, Marinchef och Flygvapenchef. För den som varit med ett tag vet att dessa chefer tidigare då man var försvarsgrenschefer förkortades CA, CM och CFV. Men så enkelt fick det givetvis inte vara. I stället vände man på bokstavskombinationen till AC, MC och FVC. Måhända ett sätt att påvisa att ex MC minsann inte är Chef för Marinen (med tillhörande ekonomiska medel) utan enbart är Marinchef (främste företrädare). Semantik på hög nivå… AC har för övrigt, åtminstone inom Marinen, tidigare inneburit avdelningschef då man hade en minkrigsavdelning.

Men nu över till det intressanta och inläggets kärna. Den 5 juni 2013 gav regeringen ESV ett uppdrag (Fö2013/1169/ESL) att utreda hur den finansiella styrningen och uppföljningen av Försvarsmakten och den avgiftsfinansierade stödverksamheten, som utförs av Försvarets materielverk (FMV), kan förändras och förtydligas. 


Uppdraget var tredelat fördelat på förbandsanslaget där ESV ska föreslå en lämplig indelningsgrund för ytterligare anslagsposter samt pröva möjligheterna att genom preciserade återrapporteringskrav, villkor etc. åstadkomma en tydligare ekonomisk uppföljning. Det andra var att titta på posten för internationella insatser, något man efter dialog med regeringen har strukit. Den tredje och sista delen var att titta på materielanslaget där man enligt uppdraget ska utreda hur nuvarande finansieringsmodell förhåller sig till kraven på utveckling och rationalisering av stödverksamheten, hur beställningsbemyndiganderamarnas innehåll kan förtydligas i förhållande till begreppet ”ekonomiskt åtagande för staten” i budgetlagen, hur den ekonomiska uppföljningen kan bli tydligare samt huruvida indelningen mellan anslagen kan förtydligas.
Utan att gå in på snustorra detaljer runt detta så är det intressanta i ESV svar att man föreslår en uppdelning av anslagsposten 1.1 (förbandsanslaget) till att istället för att som i dag omfatta två delar (förband och MUST) istället omfatta sju poster. ESV skriver följande.

Förbandsverksamhetens betydelse för förverkligandet av den nya förvarspolitiska inriktningen i kombination med Försvarsmaktens indikationer om långsiktigt otillräckliga anslagsramar ställer enligt vår bedömning väsentligt högre krav på den finansiella styrningens utformning. Mot bakgrund av detta har vi uppfattat att uppdraget efterfrågar en väsentlig förbättring av den finansiella styrningen på detta område.

Istället föreslår ESV följande uppdelning av anslagsposten för förbandsverksamhet och beredskap.

Ap. 1 Arméförband
Ap. 2 Marinförband
Ap. 3 Flygvapenförband
Ap. 4 Lednings- och underrättelseförband
Ap. 5 Logistikförband
Ap. 6 Nationella skyddsstyrkorna
Ap. 7 Gemensam administration

Denna indelningsgrund har likheter med den vapengrensstruktur som det militära försvaret före bildandet av myndigheten Försvarsmakten var indelad i. Det är enligt ESV dock en väsentlig skillnad mellan dåvarande modell med självständiga myndigheter och vapengrenar i förhållande till en gemensam Försvarsmakt vars förbandanslag är underindelat i anslagsposter. Indelningsgrunden ska därför betraktas som en anpassning till ett en ökad betoning av förbanden i resultatstyrningen, inte som en återgång till de tidigare vapengrenarna (läs försvarsgrenarna /Skipper).

ESV förslag har även gått på remiss till såväl statskontoret som till riksgälden som inte haft några invändningar utan istället bejakat ESV förslag.

Några som däremot har haft kraftfulla synpunkter på förslaget är Försvarsmakten. I en kommentar till  sitt remissyttrande den 20 januari så avråder myndigheten Försvarsmakten regeringen i mycket tydliga ordalag från att gå den väg som ESV nu föreslår.


Försvarsmakten avråder bestämt från de förändringar som Ekonomistyrningsverket föreslår till regeringen avseende anslaget för förbandsverksamhet och beredskap.

– Möjligheten att genomföra en rationell förbandsverksamhet i sin helhet skulle försämras, likaså möjligheterna att öva med sammansatta förband och samordna materielanskaffning till förbanden.

I sin kommentar skriver Försvarsmakten att tidigare erfarenheter då anslagen var fördelad på försvarsgrenar skulle försvåra den interna styrningen i myndigheten. Det beror bland annat på att Försvarsmakten på egen hand inte har rätt att flytta pengar mellan olika anslagsposter. 

Man pekar också på att förslaget avviker från Försvarsmaktens ekonomimodell och skulle kräva ”omfattande anpassningar i system PRIO”….
Jag avser inte ge mig in på några detaljer huruvida jag anser att ESV förslag är bra eller dåligt, eller för den delen analysera Försvarsmaktens svar. Detta då jag inte har kunskap och kompetens inom området. Men en sak kan jag konstatera. Frågan är uppenbart känslig för Försvarsmakten då det dels skulle påverka den struktur man nu är på väg in i, men sannolikt också p.g.a. att det skulle innebära en utökad förskjutning mot att försvarsgrenscheferna (jag väljer att benämnda dem så) får utökat mandat med en egen anslagspost, något jag inte tror FML är intresserade av. Även om ESV är tydliga med att just detta inte är avsikten så bedömer jag det som att det indirekt ändå skulle leda till det. I synnerhet då försvarsgrenscheferna nu dessutom gått över från INS till PROD.
Detta ämne lär vi få anledning att återkomma när vi ser hur regeringen väljer att hantera svaren man nu får in från ESV men också från Försvarsmakten.


Till detta skall läggas att regeringen den 23 januari gett ESV ett tilläggsuppdrag att utreda hur de finansiella transaktionerna inom materielförsörjningen kan koncentreras till en myndighet, Försvarsmakten eller Försvarets materielverk. Detta är en fördjupad studie av ESV tidigare förslag där motivet är att finansieringsmodellen för materielförsörjningen behöver förenklas i syfte att ge bättre förutsättningar för den finansiella styrningen. 
————————–
För övrigt måste jag passa på att lyfta fram denna eminenta egenkomponerade musikvideo signerat Amfibieregementets soldater i Afghanistan. Sannolikt från FS25. BZ!

Marinstridsdagarna 2014

Det här blir en mycket kort sammanfattning av den första gemensamma dagen på det årliga återkommande Marinstridsdagarna som genomfördes inför 700 personer i Karlskrona konserthus i dag.

Marinchefen Jan Thörnqvist inledde med ett anförande och gav sin syn på sakernas tillstånd inom Marinen. Han belyste inledningsvis alla bra saker som genomförs dagligen och vad Marinen levererar, något man inte ska glömma bort. Men det mest glädjande är att han nämnde mer eller mindre samtliga punkter jag igår skrev om och hoppades skulle avhandlas. Det enda som inte berördes var FM Org 18 och dess påverkan på Marinen, men i övrigt avhandlades mer eller mindre alla ämnen där svar fanns.

Det var gottgörande för all personal att Marinchefens beskrivning av läget kunde kännas igen av personalen i Marinen. Det var en saklig, ärlig och en icke skönmålande beskrivning som gavs. Han uttryckte stor oro över alla strukna materielprojekt samt oro för de projekt där marinen inväntar regeringsbeslut. Utan åtgärder innebär det på sikt att marinen per automatik kommer att läggas ner då man kommer att sakna materiel. Han pekade särskilt på att ubåtsaffären måste lösas.

I sin presentation pekade han även på brister/fördelar runt grundläggande förmågor. Bilden som användes var identisk med den som Johan Wiktorin visade vid Folk & Försvars seminarium om Marinen i december. Skillnaden var att marinchefens cirklar med uthållighet (numerär) och skydd var illröda = mycket problematiska.

Jag uppfattade att många efter Marinchefens anförande erhöll en sorts ”vi-känsla” med innebörden av att ”nu spottar vi i nävarna och gör det bästa av saken”. Att leverera många mörka bilder inför en osäker framtid och ändå skapa en sådan stämning bland de som var på plats är ett gott betyg till Jan Thörnqvist i egenskap som Marinchef.

Detta följdes av två briljanta anföranden. Först av Christian Allerman (RO/KK) f.d. attache i Ryssland, som beskrev utvecklingen och den militära förmågeuppbyggnaden. Han pekade särskilt på att begreppet ”låg nivå” kan sluta att användas. Som vanligt mycket givande. Jag har sagt det tidigare. Alla politiker borde tvingas lyssna på Allermans anförande. Det behövs! Värt att notera är att Allerman lyfte fram Jägarchefens blogg som bra läsning om utvecklingen i Ryssland och i synnerhet rapporteringen efter Zapad. För övrigt höll Allerman på att bränna ner konserthuset (något överdrivet beskrivet) när han på scenen tände ett ”Arne Weise-ljus” och senare använde det som bokstöd för sitt manus. Men som sjöofficer var han givetvis välutbildad i skyddstjänst och kunde själv snabbt släcka ”branden”.

Nästa anförande stod FHS Tomas Ries för. Även detta en mycket proffessionell säkerhetspolitisk analys med fokus på Ryssland. Jag ska inte ge mig in på att referera Ries, mer än att konstatera att det var ett mycket sevärt anförande.

Fler föreläsare följde under dagen som jag väljer att inte kommentera i detalj.

Intressant var även att Marinchefen själv valde att kommentera försvarsbloggar och den försvarsdebatt som pågår. Jag uppfattade att han generellt sett ställde sig positiv till försvarsdebatten och uppmanade alla att delta, men ansåg att det numera ofta förekommer personangrepp på hans chefer och mot politiker, något han tog avstånd från. Detta var även något som C 4. tog upp i sitt senaste veckobrev, vilket tyder på att ämnet möjligen varit uppe för diskussion i den marina chefsgruppen?

Jag vill därför kort ge min syn på frågan då det dels är ett viktigt ämne, och dels p.g.a. att denna blogg möjligen är en av de bloggar som Marinchefen avser i sitt uttalande. Som alla återkommande läsare vet så tar den här bloggen avstånd från alla personangrepp, viket också framgår i reglerna för kommentarer. Det är många kommentarer med rena personangrepp som refuseras, något som dock ej syns för er som läsare. Av den anledningen granskas alla kommentarer. Ibland är det dock en hårfin gräns vad man ska släppa igenom.

Jag skulle i sammanhanget vilja ställa en motfråga till er som är bekymrade över den ibland hårda tonen i debatten. Vad anser ni utgör det största problemet av följande två ?

– Är det ansvariga politiker och ministrar som ibland står mycket långt från sanningen i sina skönmålningar om tillståndet i Försvarsmakten och det som rör rikets försvarsförmåga?  

– Eller är det att tonen i vissa kommentarer ibland är hård – ofta på grund av ovanstående?  

Jag uppmanar för övrigt alla chefer som önskar att delta i debatten. Ta chansen att bidra med er syn på sakernas tillstånd! Det fina med bloggar och tillhörande kommentarsfält är dessutom att det enkelt går att korrigera någon man anser far med osanning.

Marinchefen (MC) meddelade för övrigt att han i samband med att han erhållit en ny titel – inte kommer att gå runt på stan med en skinnväst med MC SWEDEN på ryggen…. Humor!

Tack Sjöstridsskolan för ett bra arrangemang!

Inför Marinstridsdagarna

Bild: Försvarsmakten


I morgon startar årets upplaga av Marinstridsdagarna där stora delar av Marinens personal samlas under tre dagar för att träffas och lyssna till föreläsningar. Den första dagen är gemensam för alla medan de efterföljande går längre ner i detaljer inom varje skrå i Marinen. Jag ska i detta korta inlägg skriva ned vad jag personligen anser bör dryftas i det större perspektivet.

Inför framtiden är min förhoppning att en del av marinstridsdagarna ska bli Marinens motsvarighet till Folk & Försvars rikskonferens där intressanta anföranden för Marinen aktuella ämnen efterföljs av paneldebatter med åhörarnas aktiva deltagande. Det hade gjort ett redan bra arrangemang ännu bättre.

Vissa saker i årets program är mer intressanta än andra. Marinchefens och marintaktisk chefs inledning är helt central och borde ges betydligt mer tid kan jag tycka. Det finns oerhört många viktiga frågor som bör dryftas, diskuteras och debatteras. Jag ska ge några exempel på vad jag anser bör tas upp inom områdena materiel, personal och verksamhet och där till kopplad ekonomi. Om inte denna gång, så i framtiden. För problemen lär nog tyvärr bestå ytterligare en tid.

Men inledningsvis vill jag ge marinchefen Jan Thörnqvist en eloge för att han i en intervju med Expressen för en dryg vecka sedan officiellt har officiellt deklarerat oro inför framtiden. Bra!


Ilskan pyr i leden
Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist, S:

– Det var länge så att vi hade ett helt orimligt spänningsförhållande mellan försvarsmaktens ledning och försvarsdepartementet. Det var negativt för Sverige och kommenterades i andra länder, det var synnerligen anmärkningsvärt,. 

När statsminister Fredrik Reinfeldt åker till Folk och försvar, som startar i Sälen i morgon, pyr ilskan ännu i försvarsleden.

– Många i försvarsmakten tycker att ÖB har vikt ner sig i och med att han fått en mer foglig ton. Även om det utåt råder viss vapenvila har regeringen samtidigt tagit beslut om att man ska spara en halv miljard på minskade lönekostnader. Det har irriterat många inom försvaret, säger en källa.

Oroad över framtiden
Chefen för marinen, Jan Thörnqvist är oroad:
 

– Vi jobbar för att utveckla marinen för framtiden. Men där har vi väldigt stora osäkerheter delvis med tanke på ekonomi. Och de prioriteringar man gör här, och på försvarsdepartementets sida.

– Det är fler än jag som med all rätt är oroliga för framtiden.


Med detta i bakhuvudet får man nog ändå anse att bottenplattan är lagd, och att det är här en seriös och nödvändig debatt med fokus på Marinens framtid bör ta sitt avstamp. Detta oavsett om Marinens personal och Marinchefen har ringa påverkansmöjlighet på sakernas tillstånd.


Materiel

Säga vad man vill, men det är inom materielområdet Marinen inom en mycket snar framtid har de absolut största problemen. Exemplen är många.

– Ubåtsanskaffningen avseende A26 har avstannat. Varför vi har hamnat i denna situation är sannolikt inte känt av alla och behöver förklaras. Vilka blir konsekvenserna för Marinen om man inte finner lösningar och kan genomföra anskaffningen?

På fartygssidan har samtliga marina nybyggnadsprojekt strukits ur materielplanen. Det gäller stödfartyg som i framtiden skulle ersätta de äldre fartygen HMS Trossö och HMS Carlskrona. Det gäller även anskaffning av nya framtida ytstridsfartyg. Båda dessa projekt återfanns i den långsiktiga materielplanen som sträckte sig fram till 2020. I den senaste som sträcker sig fram till 2021 finns således inga marina nybyggnadsprojekt kvar. Hur kommer detta att påverka Marinen och dess operativa förmåga i framtiden?

– I det korta perspektivet är det lika illa. Regeringen fattar inte nödvändiga beslut för att de två vedettbåtarna Göteborg och Kalmar ska kunna realiseras. Inte heller tas beslut för att möjliggöra för att Marinen efter 2014 (innevarande år) ska kunna innehålla riksdagens beslut om att hålla sju korvetter i insatsorganisationen. Konsekvenserna runt detta närtida problem bör definitivt dryftas.  

– Om inte ovanstående beslut kommer, vad gör vi då? Kommer man att lägga pengar på att vidmakthålla de gamla fartygen ytterligare en tid. Kommer den 40 år gamla HMS Jägaren att få fira sin 50 årsdag, och är det möjligt att vidmakthålla BevB 80 om inte beslut om vedettbåtar kommer? Frågorna är många.


Personal

Kopplat till avsaknad av beslut om modifiering/ombyggnad av fartyg, hur ska förbanden kunna planera sin personal om man inte ens vet vilka fartyg man har att spela med i den nära framtiden?

Bemanningen av Marinens insatsförband. Det kan behöva diskuteras hur Marinen har hamnat i en situation där det gapar tomt på så många stolar på insatsförbanden p.g.a. att man tvingas skicka individer på bemanningsuppdrag i basorganisationen. Det finns många kloka synpunkter på hur situationen skulle kunna förbättras genom att man gör saker lite annorlunda.

De väntade konsekvenserna av regeringsbeslut 5 (FM Org 18) måste kommuniceras på bred front. Vad innebär detta för Marinen – konkret? Vilka delar/funktioner ska tas bort, och vem ska göra det jobbet istället? Innebär det ytterligare tomma stolar på fartygen?


Verksamhet (Ekonomi)

Hur ska förbanden kunna planera verksamhet i framtiden om man inte vet vilka spelkort (fartyg) man har att spela med?

Hur ska personalen kunna behållas, i synnerhet GSS i en krympande ekonomi och därmed reducerad verksamhet till sjöss? 2014 blir kärvt, och framtiden ser än mer bister ut.

Hur påverkas den operativa nationella förmågan om förbanden inte tillåts att öva i tillräcklig omfattning, i synnerhet om man inte tillåts göra det i en nationell kontext (SWENEX) med nationella insatsregler och procedurer i samverkan med varandra, med helikoptrar och stridsflygplan?

Vad är det påbörjade marina samarbetet med Finland avsett att leda till? Hur ser vägen framåt ut vad avseende interoperabilitet mellan två icke NATO-nationer som inte har samma insatsregler, metodik, system och krypton m.m. Sådana ”detaljer” måste redas ut om det hela inte ska sluta i PFP-verksamhet anno 90-tal.

Sammanfattning

Till synes finns det många frågor att diskutera och belysa inom Marinen. Det är givetvis också som så att ingen kan förvänta sig att Marinens högre chefer ensamma ska sitta på alla svar, därav så behövs det ett deltagande av flera nyckelpersoner i ett större forum. Det vore också välgörande om man i den Marina debatten kunde benämna problem som problem, och utmaningar som utmaningar. Att blanda begreppen felaktigt är enbart vilseledande.

Marinstridsdagarna är ett ovärderligt forum som inbjuder till oändliga möjligheter att diskutera de verkligt viktiga frågorna. Detaljer i all ära, dessa är också viktiga. Men det är sällan, eller rättare sagt aldrig det ges möjlighet att förklara storheterna. Oavsett om det handlar om saker som Marinen med dess chefer själva inte kan påverka så behövs forumet för att skapa förståelse och medvetenhet om sakernas tillstånd inom hela Marinen. 

Försvarssamarbeten i fina ord kontra verkligt utfall


I den politiska försvarsdebatten har ämnet försvarssamarbeten fått ta en mycket stor plats. Anledningen är enkel. Vill man själv inte betala för ett fungerade försvar så gäller det att hitta nya halmstrån att hålla sig i när kritiken mot försvarsreformen ökar. I det här inlägget ska jag belysa den senaste tidens mycket bekymmersamma utveckling inom nordiska försvarssamarbeten något som är mycket olyckligt för alla inblandade parter, inte minst för Försvarsmaken.


På Försvarsmaktens webbsida kan man utläsa följande runt försvarssamarbeten.

Det nordiska försvarssamarbetet (Nordefco) är ett exempel på när likasinnade stater går samman för att på ett kostnadseffektivt sätt öka respektive nations försvarsförmåga.
På sikt skulle det nordiska försvarssamarbetet kunna innehålla en mängd gemensamma delar; till exempel truppbidrag för internationella fredsinsatser, utveckling, anskaffning, underhåll och vidareutveckling av materiel, officersutbildning och övningar.

I regleringsbrevet till Försvarsmakten, d.v.s. regeringen styrning framgår följande.

Försvarsmakten ska under 2014 ytterligare eftersträva att ytterligare förstärka det nordiska samarbetet inom Nordefco för att nå effektivitetsvinster, bl.a. genom gemensamt ägande och gemensamt nyttjande av militära förmågor och resurser (s.k. pooling och sharing).

Försvarsmakten ska senast den 2 juni 2014 inkomma med förslag på möjliga fördjupade samarbetsområden inom nordiskt försvarssamarbete, i syfte att förbereda det svenska ordförandeskapet för Nordefco 2015.

Men hur har det nordiska försvarssamarbetet fungerat hittills? Har det varit så framgångsrikt som riksdag och regering hoppas på? Hur ser det ut inom materielområdet där man har hoppats på stora hemtagningar avseende så kallade effektiviseringsvinster? Låt oss titta bakåt och se vad som egentligen har hänt.

Det är alltid intressant att göra tillbakablickar, och man behöver inte gå särskilt långt tillbaka för att hitta intressanta saker. Sten Tolgfors skrev en artikel i DN så sent som 2011 om det Europeiska försvarssamarbetet och vikten av ett sådant när alla EU-länder tvingas minska sina respektive försvarsbudgetar. Han tar även upp ”det framgångsrika nordiska försvarssamarbetet NORDEFCO” som ett föredömligt exempel på lyckade försvarssamarbeten där Sverige sparat 400 miljoner kronor genom att Norge varit en partner i Archeraffäen.

Låt oss då titta på en rad samnordiska materielprojekt och hur utvecklingen har sett ut.



NH90
Året var 1999 då samtliga nordiska länder Sverige, Norge, Danmark och Finland bildade organisationen NHSP (Nordic Standard Helicopter Program). Syftet med att gå samman var att sänka anskaffningskostnader och att göra samordningsvinster inom flygunderhåll och utbildning. Första bakslaget kom 2001 då Danmark lämnade NSHP p.g.a. annan kravbild. Successivt har samarbetet mellan de kvarstående NSHP-medlemmarna minskat, till att enbart omfatta ett samarbete mellan Sverige och Norge avseende ett gemensamt reservdelslager.

Det har senare även bevisats att dåvarande regeringen värderade en gemensam nordisk helikopteranskaffning i sig själv högre än själva valet av helikoptertyp. Det finns dokument som påvisar att FMV förespråkade Sikorsky S-92 framför NH90 (Hkp 14). Från svenskt politiskt håll tyckte man att det var viktigare att välja den helikopter som Norge samt Finland redan bestämt sig för. Att helikopteranskaffningen är ett dåligt exempel på när försvarssamarbeten inte fungerar är tyvärr alldeles uppenbart. Detta då fördyringar, förseningar och ett nästintill obefintligt nordiskt samarbete i projektet nu är ett faktum. Ytterligare ett bevis för att det inte är helt enkelt att ta tillvara på flera länders krav i samma projekt.

Viking
Det samnordiska ubåtsprojektet Viking till en totalkostnad på över 8 miljarder drabbades även detta av nederlag då först Norge som skulle ha fyra ubåtar drog sig ur. Samarbetet med Danmark fortskred, men sen drog sig även dom ur p.g.a. stigande kostnader. Danmark bestämde sig då för att köpa två begagnade svenska ubåtar ur Västergötlandklassen, men även detta gick i stöpet.  Från 2001 leasade Danmark den svenska ubåten HMS Näcken under namnet HDMS Kronborg, men även detta slutade i moll när danska marinen lämnade tillbaka henne till Sverige 2005. Som betalning för Näcken fick vi överta ett fjärrstyrt minröjningfartyg, MRF 01 HMS Sökaren, ett fartyg som aldrig kom att användas i organisationen mer än som prov & försök då hon var en ren svepdragare. I dag ligger hon oanvänd bland övriga avrustade fartyg. Som helhet blev projekt Viking en dyrköpt historia med ytterligare ett havererat samarbete inom materielområdet som följd.

Umkhonto, TMS och AMOS
Man bör i tider av att ett svenskt-finskt försvarssamarbete som hyllas av försvarsminister Karin Enström minnas att det har varit friktioner även mellan Sverige och Finland  i närtid, och dessutom under regeringen Reinfeldt. Detta går att härleda till genomförandegruppen 2008 när statssekreterare Jevrell med vänner satt och strök ett stort antal militära materielprojekt till synes godtyckligt i syfte att finansiera det tredje jobbskatteavdraget 2009. Detta har i efterhand genererat omfattande kritik, bl.a. av riksrevisionen. Flertalet av alla strukna och/eller reducerade materielprojekten har senare tvingats återupptas till en betydligt högre kostnad än den ursprungliga.

Luftvärnsroboten Umkhonto som skulle anskaffas till Visbykorvetterna ströks även den i sin helhet av genomförandegruppen och Finland fick genomföra anskaffningen på egen hand till sina korvetter. I dag står svenska marinens korvetter helt utan kvalificerat robotluftförsvar och det lär så förbli under överskådlig tid.

AMOS eller SSG 120 som var den svenska benämningen på ett annat havererat samnordiskt projekt. Det var en splitterskyddad 120 mm granatkastare som var tänkt att monteras på stridsfordon 90 samt stridsbåt 90. Först drog sig både Norge och Danmark ur. Utvecklingen fortsatte mellan Sverige och Finland och gick så långt att man hade exemplar monterade på svenska enheter för prov och försök. Genomförandegruppens beslut satte spiken i kistan för detta och Finland stod då ensam kvar. När projektet avbröts av regeringen hade det från svensk sida spenderats cirka 670 miljoner kronor i projektet. Dessutom tillkom en kostnad för avveckling av projektet på cirka 190 miljoner kronor. Totalt överstiger detta avsevärt den förväntade besparingspotentialen.

TMS (Torped-Mina-Sensor) var ett annat undervattensprojekt som stoppades. På samma sätt var även här alla nordiska länderna med från början. Norge och Danmark drog sig ur tidigt. Sverige och Finland skrev ett samarbetsavtal, men sedan innebar genomförandegruppens beslut även den här gången att det blev sista spiken i kistan. Projektet har ej återupptagits.

Det finns med andra ord en rad havererade materielprojekt även med Finland, något som man förhoppningsvis blivit klokare av. Man kan åtminstone hoppas det.

Archer
Ett av Sten Tolgfors favoritprojekt, ständigt återkommande som ett mantra i varje tal, var just Archerprojektet med Norge. En besparing på 400 milj för den svenska skattebetalaren nämndes i debatten vilket också skulle bevisa hur kostandseffektiva sådan bilaterala materielinköp de facto är.

Den sjätte december kom så ännu ett bakslag för det nordiska samarbetet, den här gången med Norge och just Archerprojketet. Sten Tolgfors mantra fick sig här en rejäl törn kan man konstatera. Norska regeringen meddelade då att man avbryter samarbetet vilket innebär att man drar sig ur affären. De officiella anledningarna varierar beroende på vem som uttalar sig. Officiella källor har pekat på förhållandet skyddsnivå/vikt, andra uppgifter gör gällande att det handlar om försenade leveranser.

Det finns personer med djup kunskap inom projektet som hävdar att de tekniska utmaningarna ser svårlösta ut men om FMV hanterat samarbetet seriöst så skulle sannolikt utgången varit ett annat.

Min uppfattning är att FLO tappade tron på att FMV och leverantören skulle kunna reda ut de tekniska problem som finns. Norge tror verkligen inte att systemet går att realisera.

När man hör sådant från personer med insyn så börjar man verkligen undra hur det är ställt på vårt materielverk och hos tillverkaren. Har man tagit sig vatten över huvudet?

Som lök på laxen har denna gemensamma upphandling fått andra följdeffekter för Sverige och Försvarsmakten. I samband med affären tvingades Sverige till motköp, något som är rutin vid affärer likt denna. Problemet är att Sverige tvingades att anskaffa vapenstation 01 – PROTECTOR från norska Kongsberg utan en konkurrensutsatt upphandling. Det fjärrstyrda vapensystemet ska placeras på Archer, Pansarterrängbil 360 och Galten. Det är tyvärr få som anser att Protector är det bästa tänkbara systemet på marknaden. Många med sakkunskap förespråkar istället Bofors LEMUR eller SAABs TRACKFIRE. Det här är ytterligare en faktor som direkt påverkar användaren Försvarsmakten i negativ bemärkelse då man inte får möjligheten att själv välja system.

Att samarbetet runt Archer går i graven är inte bra för Sverige och i synnerhet inte för Försvarsmakten. För vem kommer att få betala för de tjugofyra pjäser som Norge nu inte köper?  SvD rapporterar att Norge nu är bereda att förhandla om ekonomin, men det finns inget som utesluter att även Försvarsmakten kommer att drabbas negativt av detta när det kommer till ekonomin runt driftskostnader, direkt eller indirekt. Försvarsmakten kommer nu tillsammans med FMV att utreda konsekvenserna av ett havererat samarbete.
Lastbilar
Det senaste haveriet är som bekant den gemensamma lastbilsupphandlingen med Norge som har havererat på flera sätt. Det handlar dels om fördyringar och dels om en upphandling i strid mot EU regelverk.

När det gäller Arméns lastbilar så har Sverige idag en ”veteranbilsflotta.  Inget har gjorts sedan man anskaffade terrängbilarna av 30- och 40-modell under 70-80 talet. Ytterst få planerade nyanskaffningar finns i materialplanen. Dessutom har man avskaffat möjligheten till A-platsfordon (inkallade fordon) som fanns för 20 år sedan.

Prishöjningen på lastbilsprojektet är egentligen rätt enkel att förklara. Leverantörerna svarar på en offert och ett pris. När man därefter börjar diskutera varje enskild teknisk lösning och detalj så kan leverantören säga att ”detta är en bättre lösning” som inte ingick i grundpriset och att det kostar lite extra. I fasen när man har en vinnande leverantör står denna i en sorts monopolsituation vilket innebär att det relativt riskfritt att ta lite extra betalt. 

En person med insyn säger att.

I det här läget borde man gjort om upphandlingen då man ändrade från en fordonstyp till en annan. Det går inte längre att säga att rätt leverantör vann upphandlingen. Dels utvärderades inte de nya fordonen, dels är priset för högt då man saknat konkurrens (10%-20% högre än om man haft konkurrens). På 500-700 fordon blir det stora belopp.

Den andra delen i problemet med lastbilar berör själva upphandlingen. Här är grundproblemet att det är FLO, den norska motsvarigheten till FMV som sköter upphandlingen enligt norska regelverk (ej EU-land) något som SvD har rapporterat ingående runt den senaste tiden. FMV anser att regeringen skulle ha bäddat bättre för upphandlingen, och att man från regeringens sida skulle ha utrett förutsättningarna i samband att man fattade ett beslut om gemensam upphandling under ledning av Norge.

Så här är reaktionerna på detta från samma person.

Jag tycker inte om det sätt FMV på sin webbsida beskriver situationen då det helt enkelt inte är rätt. Jag tycker FMV måste vara ärliga och säga att samarbetet med Norge faktiskt kostar, både i form av pengar men även i form av kompromisser i kravställningar.

En aktuell fråga är huruvida det går använda det Norska regelverket för upphandling i Sverige eller inte, något jag trodde juristerna och regeringen hade klarat ut. I Danmark har man kommit fram till att det inte är förenligt med EU lagar att använda sig av det norska regelverket och därför deltog de ej i upphandlingen. 

Hur lastbilsaffären slutar återstår att se. Men det råder nog inga större tvivel om att det är Försvarsmakten som i slutändan står med Svarte Petter och därmed får stå för merkostnaden, direkt eller indirekt.


NORDEFCO och andra samarbeten

SVT rapporterade i veckan om att man från Norges sida nu tar hem sina officerare som har tjänstgjort inom ramen för NORDEFCO p.g.a. det havererade Archersamarbetet och att Sverige ställer krav på full betalning. Huruvida detta är bekräftat får vi i skrivande stund låta vara osagt. Men den havererade Archeraffären kommer sannolikt att skaka om hela Norgesamarbetet. Regeringens  önsketänkande om ett lyckat nordiskt samarbete inom materielområdet verkar tyvärr förblir just en önskan.

Den svenska regeringens förhoppning om en framtida gemensam incidentberedskap, något Wiseman tydligt förklarat inte fungerar i praktiken, har varit en annan morot många svenska politiker sprungit på. Så sent som för en vecka sedan meddelade representanter från norska regeringen att ett sådant samarbete inte är aktuellt och hänvisade helt riktigt till sitt medlemskap i NATO.

Ute på förbanden i Försvarsmakten har man blivit ålagda att ”hitta samarbetsområden” inom ramen för NORDEFCO. Många chefer har tolkat detta som ett krav för att det är politiskt viktigt. Det finns åtskilliga förslag från förbanden, i synnerhet på utbildningsområdet som krystats fram, men som inte ger Försvarsmakten någon nämnvärd effekt. Ibland blir det både mer omständigt och i vissa fall dyrare. Förhoppningsvis har sådana förslag avfärdats på HKV-nivå.

Ska man förenklat sammanfatta Sveriges försvarssamarbeten så kan man snabbt konstatera att det europeiska samarbetet blev avgränsat till enbart ett nordiskt, som därefter enbart handlade om Norge, Sverige och Finland, och som nu enbart ser ut att handla om Sverige och Finland. En politisk mardröm – minst sagt.

Att kunna hävda att man har försvarssamarbeten inom en rad olika områden är ett slags trumfkort för försvarspolitiker från båda sidor. För alliansregeringen har anledningen primärt varit att slippa diskussioner om mer pengar till försvaret, och från de övriga ett incitament för att inte gå med i NATO.


Men finns det då något positivt med nordiska försvarssamarbeten mitt i denna eländesbeskrivning? Givetvis finns det positiva saker som också skall beslysas.

Det regeringen och Försvarsmakten borde fokusera på är gemensamt övningsutbyte! Vi har redan övningar som Cold Response i Nordnorge där det finns ypperliga möjligheter till att öva strid i extrem vintermiljö i stora förband. Flygvapnets CBT (Cross Border Training) där Svenska, Norska och Finska flygvapnet kan samöva på varandras territorium utan svårartad byråkrati är ett lysande exempel på hur bra det kan fungera.

För Marinens del är övningen NoCo (Northern Coast) ett ypperligt exempel på samarbete mellan alla Östersjöländer. Nyligen har ett marint samarbete med Finland inletts och det övas inom ramen för det som kommer att benämnas SWEFINEX. Här uppstår dock stora problem när två icke NATO-länder ska samverka. Avsaknad av gemensamma insatsregler, reglementen, kryptosystem, ledningsystem är bara några saker som sätter käppar i hjulet. I stället borde fokus ligga på att öva mot varandra inom ramen för samma övning. Detta hade gett båda länderna mest pang för pengarna.

Mitt råd är därför att utöka övningsutbytet inom ramen för det nordiska samarbetet, där finns de största vinsterna att hämta hem för alla parter.

När nu det ena försvarssamarbetet efter det andra ser ut att haverera, i synnerhet inom materielområdet, så blottas den bistra verkligheten och Sverige står plötsligt ensam kvar. Finland har nu blivit politikernas sista räddningsplanka. Låt oss därför hoppas att det fördjupade samarbetet med Finland kan bli något bra som gynnar alla parter, i annat fall blir detta riktigt pinsamt för regeringen.


Media: SvD, SvD, SvD,


WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Folk & Försvar 2014 – Dag 3



Så var då Folk & Försvar 2014 avslutat för den här gången. Eftersom jag tidigare har utlovat ett inlägg från den tredje och sista dagen får jag hålla löftet och summera även om det blir några dagar sent. Den sista dagen präglades av renodlad försvarspolitik vilket var mycket intressant att ta del av.

Försvarsminister Karin Enström var inledningstalare och lade således grunden för dagen med sitt tal. Karin Enström har fått utstå mycket kritik från den här bloggen, men den här gången vill jag ge hennes anförande ett förhållandevis gott betyg om man ser det isolerat. Möjligen har den massiva kritiken från alla håll haft viss påverkan på ministern om att inte skönmåla läget inom Försvarsmakten. Givetvis så framkom det som vanligt att regeringen genomför satsningar på försvaret och försvarsförmågan var som vanligt god, men det var inte lika frustrerande att lyssna på som intervjun i radions P1 från tidigare i veckan. Även om själva talet får godkänt så kom ministen inte med några nyheter i sitt tal, snarare tvärt om.

Karin Enström trampade under sitt tal rejält i klaveret vid ett tillfälle. Detta då hon raljerade över alla de som kritiserar regeringens försvarsreform och att försvarsförmågan är låg. Ministern påstod att dessa uttryck var ”ett hån mot personalen”. Något hon uttryckte stor ilska över.

Det Karin Enström uppenbart inte har koll på är att kritiken ute på förbanden inte riktas mot de som försöker beskriva reformen och försvarsförmågan, exempelvis ÖB (fram till januari 2013). Den massiva kritiken riktas istället åt ett helt annat håll, exakt var den riktas behövs knappast beskrivas närmare.

På det större planet när det kommer till regeringens försvarspolitik så har det nu gått så långt att ministern nu helt öppet kritiseras av såväl Mikael Odenberg som Anders Björck – båda två tidigare moderata försvarsministrar. Detta måste vara helt unikt inom svensk politik i modern tid.

I intervjun från samma dag med Expressens Niklas Svensson så blev försvarsministern rejäl grillad, och på frågan hur hon ställer sig till riksrevisionens rapport så framgick det att hon inte delade slutsatserna i rapporten och att de gör fel bedömning ”Vi hade mätt på ett annat sätt” säger försvarsministern. I samma intervju säger Karin Enström också att när hon besöker Marinens fartyg så möter hon fartygschefer som säger att ”Vi når upp till en förmåga som vi aldrig skulle kunna nå med värnpliktiga”. Av det sistnämnda drar jag en slutsats. Politiker kommer alltid att ta med sig citat från förbandsbesök som stödjer och bekräftar den egna politiken, i det här fallet personalförsörjningsreformen. För det andra så måste man fråga sig om ministern avser förmågan på den enskilda sjömannen eller förmågan som helhet. Det är nämligen två helt skilda saker.


Nästa talare var ÖB Sverker Göranson

ÖB gör som vanligt ett bra framträdande. Han är lugn, trygg och påläst. Han har dessutom en mycket god förmåga att lätta upp stämningen i lokalen. Det som däremot är alldeles uppenbart, och blev tydligt redan i Almedalen i somras, är att ÖB bytt taktik och blivit mer återhållsam i sin kritik. Den sker nu på annat sätt. I andra forum och i dokument som perspektivplaneringen etc.

Problemet blir att ÖB vid en snabb anblick uppfattas som han bytt ståndpunkt och backat i sina ekonomiska krav på regeringen för att kunna sätta upp en fungerande försvarsmakt. Att myndigheten Försvarsmakten närmar sig regeringen är i grunden positivt, men det är olyckligt att man som ÖB i vissa fall gör, pekar på att att läget inom Försvarsmakten är gott. Sannolikt har Försvarsmakten bestämt sig för att enbart utgå från vad man verkligen är ålagda att lösa för uppgifter och inte fokusera på vilket försvar Sverige de facto skulle behöva. Tittar man enbart på ålagda uppgifter blir bilden givetvis något ljusare. Men om ”hela Sverige ska försvaras” bör debatten och beskrivningen av läget se ut på ett helt annat sätt.

Även om rekryteringen når sina mål så blir detta helt obsolet om man inte lyckas behålla personalen. Det är detta som borde mätas och diskuteras – inget annat. Att regeringen reducerar Försvarsmaktens i numerär (stridsflygplan, stridsvagnar, stridsfordon, fartyg – listan kan göras lång) nämndes inte över huvud taget. Att 2014 ser ut att bli ett mycket kärvt år ekonomiskt och övningsmässigt borde ÖB tryckt på hårdare. Att man är ålagda att reducera personal genom regeringsbeslut 5 togs inte upp i någon större omfattning.

Sammanfattar man ÖB och hans tal så framstår läget i Försvarsmakten som relativt gott. Jag känner inte igen mig i den uppmålade bilden, och jag tror få andra gör det. Den senaste temperaturmätningen FM VIND tyder även den på något helt annat än att allt är gott. Detta tog förvisso ÖB upp som ett problem man nu avser att hantera vilket är bra och nödvändigt.

Att ÖB inte pratar problem, utan lägger fokus på det som är bra och det som fungerar kan inte bero på annat än att han vill gjuta mod i personalen och minska klyftan mellan Försvarsmakten och regeringen. Det är en bra ambition, men den har också vissa baksidor då personalen idag är mycket upplysta och har en bättre förståelse för helheten än vad man kanske hade för 5-10 år sedan.    

Därefter var det försvarspolitikernas tur att tycka till

Peter Hultqvist var i den skaran först ut. han tryckte som vanligt, och helt korrekt på att skönmålningen av läget inom Försvarsmakten måste upphöra. Han ville inte säga något om några ekonomiska ökningar av försvarsanslaget utan ville invänta försvarsberedningens rapport där man just nu jobbar med underlag som direkt påverkar den framtida ekonomin.

Precis som Peter Hultqvist gjorde argumenterade vänstern genom Torbjörn Björlund mot ett NATO-medlemskap. Vänstern har däremot aviserat kraftfulla anslagsökningar. Märkligt och oväntat vid en första anblick. Men min analys ger vid hand att detta är ett sätt att förhindra ett eventuellt NATO-medelmskap. För vänstern är ett Alliansfritt Sverige mycket viktigare än att man tvingas skjuta till mer pengar till försvaret. Märkligt kan tyckas, men helt i linje med vänsterpolitiken.

Centerns Staffan Danielsson höll ett bra tal där han konstaterade en mängd oroväckande fakta som framkommit i försvarsdebatten och i försvarsmaktens dokument. Staffan är saklig och påläst men radar enligt normalrutin ett antal fakta, men uttrycker alltför sällan sin egen åsikt om vad och hur saker borde åtgärdas. Min analys ger vid hand är att Staffan personligen vill åtgärda det prekära tillståndet, men att han inte har partiets mandat att uttala sig i konkreta termer av anslagsökningar. (även om han berörde det under frågestunden). Minns historien att det var just Centern som inför bildandet av Alliansen var det parti som mest av alla drev på att försvarsanslaget skulle minskas!

Sverigedemokraternas Mikael Jansson var inte rädd för att prata om ett ökat försvarsanslag vilket är glädjande i dessa tider. Problemet med Sverigedemokraterna är att man fortfarande tror att det nordiska försvarssamarbetet ska fungera och är mot NATO. Det förstnämnda är som bekant problematiskt. Det andra är Sverigedemokraternas akilleshäl. Vänder man i den frågan kommer SD att bli en tung spelare inom försvarsområdet.

Även kristdemokraternas Mikael Oskarsson höll ett bra tal och framstår nu allt mer som de gamla Moderaterna. Här är man konkret och efterlyser mer öppenhet runt problemen i försvaret och ett mer nationellt fokus. Att Oskarsson pekar på vikten av luftvärn är mycket vitaliserande. Kristdemokraterna tillsammans med Folkpartiet står i försvarspolitiken nu mycket långt ifrån Moderaterna, det är alldeles uppenbart.

Peter Rådbergs tal innehöll inget av större intresse, och inget nytt, varför det inte kommenteras närmare.

Folkpartiets Allan Widman höll det mest udda talet genom att peka på alla brister som måste åtgärdas tillsammans med en mängd konstateranden. Allt uttalat i korta meningar eller enbart enstaka ord. Detta måste ses då det inte går att förklara på ett begripligt sätt.

Försvarsberedningens Cecilia Widegren och Johan Wiktorin

Cecilia Widegren berättade om försvarsberedningens arbete. Det var tyvärr slätstruket och intetsägande. Vilket parti Widegren tillhör råder det ingen tvivel om ens när hon uttrycker sig i rollen som ordförande i försvarsberedningen. Jag är inte säker på att alla ledamöter skriver under på alla beskrivningar. Jag bedömer att det kommer att krävas många kompromisser för att samtliga ledamöter ska kunna skriva på beredningens rapport och stå bakom den. Jag bedömer det även som att den kommer att innehålla åtskilliga reservationer.

Senare på dagen var det tur för Johan Wiktorin att ge sin syn på sakernas tillstånd. Som vanligt mycket bra, i synnerhet det förslag till anslagsökning i en stigande trappa som successivt ska stämmas av mot det säkerhetspolitiska läget. Ett bra exempel på ett finansieringsalternativ som flera av riksdagens partier bör kunna skriva under på. Detta då förslaget får en konkret och direkt förankring i verkligheten. Jag rekommenderar att alla tittar på just Johan Wiktorins anförande.


Man kan mycket kortfattat sammanställa det som framkommit under konferensen så här..

Moderaterna inkluderat statsminister och försvarsminister anser att allt är väl. Försvarsförmågan stärks, man satsar på försvaret och försvarsreformen går riktigt bra. En bild som få delar med Moderaterna.

Försvarsmakten har i sin tur förändrat sin retorik när man nu närmat sig regeringen och uttrycker sig mer försiktigt. Att ÖB samtidigt påpekar att det enbart är Stockholm som skall (och kan?) försvaras inom ramen för det en-veckasförsvar som aldrig kommer att kunna uppnås tyder på vad man egentligen anser om den faktiska försvarsförmågan – men det säger man inte längre lika öppet som tidigare.

Socialdemokraterna anser att läget är bekymmersamt, men vill inte utfästa några anslagsökningar. Vänstern vill förvånansvärt öka anslaget, Miljöpartiet vill minska anslaget. Här blir ett trovärdigt regeringsalternativ och en överenskommelse inom försvarspolitiken ett rejält problem efter nästa val.

Folkpartiet, Kristdemokraterna och till viss del även Centern anser att utvecklingen i Ryssland är oroväckande och att anslagsökningar behövs! Här står man långt från Moderaterna varför en framtida eventuell uppgörelse ser mycket svårartad ut.

Sverigedemokraterna vill som bekant öka anslaget kraftfullt. Hamnar man i en vågmästarroll efter valet kan partiet få stor påverkan även inom försvarspolitiken. Men hur det blir med den saken återstår som sagt att se.

Sammanfattning

Med förra årets något slätstrukna konferens i minnet så har jag inför denna konferens önskat mer spets i arrangemanget genom att uppmuntra till debatt och inte bara torra anföranden. Jag vill verkligen ge arrangören en eloge för att man genom ett mer smakfullt program och en professionell moderator i egenskap av Pernilla Ström tillsett att det så har blivit. Huruvida man från Folk & Försvars sida har tagit intryck av åsikterna från denna blogg låter jag vara osagt. Det vore förmätet att tro det. Men jag är som sagt mycket positivt överraskad och hoppas på en fortsättning på samma spår inför nästa års konferens.

Tack Folk & Försvar för en väl genomförd konferens som verkligen väckt försvarsfrågan till liv igen. Nu är det upp till oss andra att hålla debatten vid liv fram till Almedalen där försvarsfrågan ånyo kommer att hamna i fokus. Lita på det!

Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 2

Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media
SvD – Därför är krisen för försvaret så djup
SvD Brännpunkt – Karin Enström & Carl Haglund: Nu fördjupar vi samarbetet
SvD Ledare – Claes Arvidsson: Lika hård som ett löskokt ägg
SvD – Mer försvarssamarbete med Finland
SvD – ÖB: Rubba inte försvarsreformen
SvD – Folkpartiet vill skapa ny värnplikt
DN – Mest uppseendeväckande är att V vill höja försvarsanslaget
DN – Folk & Försvar: Frapperande dålig stämning
DN – MP tänker inte stoppa JAS affären
DN – S skjuter besluten framför sig
Expressen – Carl Bildt ger sig in i debatten om försvaret
Expressen – Allan Widman stöttar kritiken mot försvaret
Expressen – Anders Björcks hårda kritik mot Karin Enström
Expressen – Rödgröna sprickan i försvarsfrågorna
Expressen TV – Sprickan i Alliansen över försvarsfrågan
Expressen TV – Karin Enströms svar på den hårda kritiken
Aftonbladet – Reinfeldt sågas av egen ex-minister
Aftonbladet – Anders Lindberg: Svenska soldater ska nog inte bara sparka grus
Aftonbladet – Anders Linberg: På Folk & Försvar har redan regeringen avgått
Aftonbladet – Anders Linberg: Elefanten i rummet är värnplikt
Aftonbladet TV: Karin Enström
Aftonbladet TV: Wiseman
Aftonbladet debatt: Johan Forssell
BLT – När försvaret blev en slagpåse
BLT – Löfvén är bakbunden
BLT – Låt inte nostalgin styra
VLT – Kan Sverige försvaras
UNT – Många skäl till Allianser
YLE – Samarbete ett mantra på försvarskonferens
SVT – Norskt beslut försvårar NATO-samarbete
SVT – Karin Enström: Vi fortsätter stärka försvarsförmågan
SVT – Reaktioner på Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarsministern och ÖB
SVT – Stefan Löfvéns tal
SVT – Försvarspolitiken en plåga för Reinfeldt
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT – De egna leden (Mikael Odenberg) kritiserar försvarspolitiken
TV4 – Vänsterpartiet vill återinföra värnplikt – vilket får starkt stöd i mätningar
TV4 – Sammanfattning av Folk & Försvar
TV4 – Försvarsministerns tal vid Folk & Försvar (Se talet!)
TV4 – Fler säker sig till försvaret
DT TV – Så vill Peter Hultqvist forma försvaret
Dala Demokraten – Hultqvist föreslår webbmönstring
DI – Odenbergs sågning får stöd i Alliansen
Ny Teknik – Archer dröjer till 2015
SR – ÖB varnar för förändringar av försvaret
SR – Studio ett: Anders Björck & Mikael Odenberg

Bloggar
Wiseman
Wiseman
Försvar & Säkerhet
Allan Widman
Rolf K Nilsson
Cecilia Widegren
Sjätte mannen
PJ Anders Linder

Försvarsmakten videblogg
ÖB
ÖB (Anförande)
C PROD (Anders Silwer)
C MUST (Gunnar Karlsson)

Folk & Försvar 2014 – Dag 2



Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag – en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.

Stefan Löfvén inledde dagen – men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, – Stödja försvarsindustrin – Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen – att ”återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna”. Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för ”regeringens svar på Lucky Luke – den mest triggerhappy vi har i regeringen”.

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter  med Göran Hägglund som humorist. ”Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt” sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna….

Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar – framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret ”i de stängda rummen vi inte har tillträde till” så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till ”pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut” genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och ”som skulle vara Rysslands högsta dröm”. Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste… Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med  luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest – ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet – gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt! 

Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl – att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att ”Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen”. Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen…


Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar – Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
SvD – Utbrett tvivel på försvarspolitiken
SvD – Populism eller realism runt försvaret?
DN – Splittring hos de rödgröna om JAS
DN – Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
DN – Björklund vill återinföra värnplikt
DN – Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
DN – Logiken talar för NATO
Expressen – Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
Expressen – Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
Expressen – KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
Expressen TV – Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
Expressen TV – Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
Expressen TV – Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
Expressen TV – Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
Aftonbladet TV – Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
Aftonbladet TV – Sverige med i NATO senast 2020
Aftonbladet TV – Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet TV – Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
SR – Försvaret i fokus
SR – Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
SR – Löfvén vill göra om Sveriges försvar
SR – Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
SR Studio 1 – Försvarspolitik och samhällets säkerhet
Frivärld – Statsministern spänner hästen efter vagnen
GP – Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
Sydsvenskan – Det krävs två för tango
SVT – Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
SVT – Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
SVT – Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
SVT – Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
SVT – Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT Agenda – Intervju med Karin Enström (39.00)
SVT Forum – Intervju med Peter Hultqvist
TV4 – Lågt förtroende för Sveriges försvar
TV4 – Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
DT – Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna – och med vem?
DT – Han tippas som nästa försvarsminister
DT – Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
BLT Ledare – Paret som vill vara en familj
Arbetarbladet – Folk utan försvar
Helagotland – Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
ST – Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
HBL – Inget parti vinner val på försvaret
NyTeknik – Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
Riksdag & Departement – Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

Försvarsmakten:
Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

Bloggar:
Wiseman
APOW
Åsa Lindestam
Stefan Löfvén
Lantvärnet
Carl Bildt

Folk & Försvar 2014 – Dag 1



Första dagen på Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är till ända. Inga direkta överraskningar eller politiska utspel utöver det väntade. Dock har det ändå varit en intressant att följa debatten, i synnerhet att lyssna till statsminister Fredrik Reinfeldt och Finlands president Sauli Niinistö.

Jag avser inte skiva något längre inlägg om dagen. Istället har jag samlat de mest intressanta artiklarna och blogginläggen här nedan. Länkar till Folk & Försvar sändningar återfinns också här.

Kort sammanfattat kan jag konstatera att det som väckt mest uppmärksamhet är Fredrik Reinfeldts syn på försvarspolitiken och utvecklingen i vårt närområde (läs Ryssland). Inte på något sätt divergerade statsministern från den bild som av Cecilia Widegren, Karin Enström m.fl. målat upp rörande den lyckade försvarspolitiken signerat Moderaterna. De enda som fortfarande verkar hålla med Moderaterna om att regeringen stärker svensk försvarsförmåga är Moderaterna själva. Ryssland avfärdades av Reinfeldt på flera sätt, bland annat använde han Open Skies-avtalet som ett exempel på ett svenskt försvarssamarbete med Ryssland, vilket givetvis inte är helt korrekt.

I kvällens SVT Agenda så grillas försvarsminister Karin Enström av SVT:s Mats Knutsson med kritik mot just detta – huruvida regeringen veklingen stärker försvarsförmågan eller inte och om hur lyckade de nordiska samarbetena verkligen är och tog upp haveriet med Archer m.m.

Lika väntat så framförde försvarsminister Karin Enström sina standardfraser om att Alliansregeringen på olika sätt stärker försvaret , att försvarsförmågan i dag är bättre än 2006 och att man nu genomför satsningar på försvaret. Intet nytt under solen med andra ord. Frågan är hur många anställda i Försvarsmakten som känner igen sig i den beskrivningen? Varje gång man ser och hör vår försvarsminister så kan man inte låta bli att fundera på huruvida hon själv tror på det hon säger, eller om det är plikten och lojaliteten mot ”partiet” som går före de egna åsikterna?

I morgon fortsätter rikskonferensen där Stefan Löfven(s) och Jan Björklund(fp) inleder. Den riktigt intressanta dagen blir dock på tisdag.

Avslutningsvis en eloge till Folk & Försvar för en bra rikskonferens med betydligt mer spets i debatten och frågorna än föregående år. Detta beror till stor del på den briljanta moderatorn Pernilla Ström.

Här nedan återfinns länkar till artiklar och inlägg från dagen….


Skipper under Folk & Försvar
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD – Dåligt betyg till försvarspolitiken
SvD – Finskt intresse av starkt svenskt försvar
SvD – Reinfeldt: Militärt hot osannolikt
SvD – Försvaret har blivit svagare
SvD – Stockholm ska prioriteras under krig
SvD – Experter sågar försvarssamarbete
SvD – S & M vill hålla försvaret hemma
SvD – Analys: Ska bli intressant att se reaktionerna i Sälen
SvD – ÖB i intervju: Stockholm ska prioriteras vid militärt hot
DN – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
DN – Dåligt betyg till försvarspolitiken
Aftonbladet: Lena Mellin – Försvarsdebatten är infekterad
Aftonbladet: Försvarsministern sågar MP:s utspel
Aftonbladet: Miljöpartiet kräver fredskårled av EU
Aftonbladet: Reinfeldt om den ryska upprustningen
Aftonbladet: Reinfeldt – Militärt hot osannolikt
Expressen: TV från Folk & Försvar
Expressen: Dåligt betyg till försvarspolitiken
Expressen: Övade med kärnvapen mot svenska mål
Expressen – ÖB: Läsarna ska inte vara oroliga
DI – Reinfeldt ger NATO kalla handen
SVT – Reinfeldt: Svenskt NATO-medlemskap inte aktuellt
SVT – Försvaret fortsatt huvudvärk för Reinfeldt
SVT – Finsk expert: Svenskt försvar avskräckande exempel (Se inslaget!)
SVT – Salonius-Pasternak – Tvivlet på svensk försvarsförmåga ökar (Se inslaget!)
TV4 – NATO-frågan vinns inte med feltryckning i riksdagen
TV4 – Ryssland övade kärnvapenanfall mot Sverige
TV4 – Försvaret har blivit svagare
TV4 – (m) försvarsutspel kritiseras
SR – Godmorgon världen – Försvaret i går, idag, i morgon (Lyssna!)
SR – Reinfeldt försvarade sin försvarspolitik
SR – Svenskarna mer positiva till NATO
SR – Nordiskt försvarsarbete döms ut av experter
HD Ledare – Kriget om hotbilden

Försvarsmakten:
Videoblogg: Infodir
Videoblogg: ÖB
Videoblogg: C INS

Bloggar:
Försvar & Säkerhet
Wiseman
Wiseman
Sjätte mannen
Staffan Danielsson
Johan Westerholm
James Mashiri
Rolf K Nilsson
Åsa Lindestam
Annicka Engblom
Cornucopia?
Johan Forssell

Övrigt:
MSB Pressmedelande om förtroende för svensk försvarspolitik

Det är (m)otigt för regeringen nu!

Ingenting, absolut ingenting går regeringens väg när det kommer till försvars- och säkerhetspolitik just nu. Rapport efter rapport visar på att det mesta tyvärr går åt fel håll inom ett mycket turbulent politikområde. Moderaterna kommer inte att få det lätt under Folk & Försvars rikskonferens som startar nu.


Innan jul släppte riksrevisionen sin rapport som totalsågade försvarets förmåga och försvarsreformen. Ungefär samtidigt havererade det nordiska materielsamarbetet avseende det gemensamma artillerisystemet Archer där Norge drog sig ur för att systemet var undermåligt och att leveranstiden ej kan hållas. Som lök på laxen verkar även samarbetet med Norge avseende lastbilsupphandlingen, en mångmiljardaffär vara i farozonen.
Fler motgångar skördades så sent som i går. Moderaterna, men även Socialdemokraterna har förespråkat en samnordisk incidentberedskap med stridsflyg. Ett förslag som långt tidigare har avfärdats av samtliga experter som orimligt och ogörligt. I går avfärdade Norge mer eller mindre officiellt ett sådant samarbete vilket är ytterligare ett bakslag. Det nordiska samarbetet urholkas mer och mer, och det är tydligt att de olika länderna har helt skild ambitionsnivå när det handlar om detta.   
Expressen berättar i dag att påskflygningarna under benämningen ”ryska påsen” hade haft inslag av kärnvapen mot mål i Sverige. Piloterna erhöll enligt uppgift avfyringskoder för kärnvapen (övning skall särskilt tilläggas för att undvika alla missförstånd) medan flygplanen var i luften. Samtidigt stod Sveriges incidentbereskap med jaktflyg stilla och personalen var på påskledighet.
Utöver detta har Wiseman räknat fram egna siffror på att försvarsanslaget (inflationskompenserat) sjunkit med 3% sedan regeringen tillträdde 2006. Detta har tydligt bevisats av SvD som i dagens artikel redovisar drifttid för flygplan, fartyg, ubåtar och stridsvagnar m.m. Inom alla områden har drifttidsuttaget sjunkit. Inom vissa områden väldigt drastiskt vilket entydigt visar på att försvarsförmågan inte ökar som regeringen påstår. 2014 ser dessutom att bli ett mycket svårt ekonomiskt år för Försvarsmakten med ytterligare minskad övningstid.
För regeringen levereras möjligen det värsta budskapet av allt MSB. I dag lagom till Folk & Försvar släpper man en rapport som påvisar katastrofala siffror avseende förtroendet för svensk försvarspolitik. 2013 har hela 52% dålig eller mycket dåligt förtroende för svensk försvarspolitik.
Det är ytterst bekymmersamt att utvecklingen har gått åt det här hållet. Det positiva är att det knappast kan bli sämre. Har vi nått en vändpunkt nu?
I skrivande stund äntrar Fredrik Reinfeldt scenen på Folk & Försvar. Det ska bli mycket intressant att höra vad han har att säga om regeringens försvars- och säkerhetspolitik.

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [2] – HELT OM!



Det märks tydligt att Sälenkonferensen startar i morgon söndag. Alla deltagande parter av dignitet gör utspel i media och det skrivs artiklar och genomförs intervjuer. Startfältet håller på att positionera sig inför årets största försvarspolitiska arrangemang. I detta inlägg avser jag ge mina synpunkter på det senaste utspelet från Moderaterna och vad som verkligen behöver debatteras under årets rikskonferens i Sälen.

Regeringspartiet Nya Moderaterna, det parti som styr rikets försvarspolitik och som således också bemannar försvarsdepartementet gör genom sin försvarspolitiska talesperson Cecilia Widegren följande uttalande i dagens DN.

– Försvaret av Sverige börjar i Sverige. Vi ska göra vår egen hemläxa först och främst. Det känns som en naturlig utveckling att vi ska bygga tyngden i försvaret utifrån den nationella försvarsplaneringen och dess scenarier, säger hon.

Äntligen! Jag kan bara konstatera att detta kanske är det bästa som kommit från försvarsberedare Cecilia Widegren någonsin. Att detta är det faktiska behovet är för de flesta en självklarhet. Men samtidigt är den nya inriktningen en fullständig helomvändning då politiker – men även Försvarsmakten – tidigare har hävdat att Sveriges säkerhet börjar i Afghanistan etc. Hjulet är uppenbart runt! Vi ska också ha klart för oss att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist har drivit samma linje som moderaterna nu har anslutit sig till under de senaste åren, så något revolutionerande budskap i sak är det förvisso inte. Det nya i sammanhanget är att Moderaterna här gör en helomvändning i frågan, och det ska bli intressant att höra hur övriga allianspartier ställer sig till detta.

Moderaterna vill också att dagens mål med 2000 insatta soldater i utlandsstyrkan tas bort, vilket även detta är ett sundhetstecken och ett tecken på viss klarsyn. Varför sätta en siffra på något som rimligtvis ska vara behovs- och händelsestyrt, och som dessutom aldrig har kunnat uppnås?


Men hur är det då med detta uttalande som innebär en fullständig kovändning? Hur taktar det då med organisation, materiel och personalförsörjningssystem, omvärldsutveckling och inte minst ekonomi? Förstår Cecilia Widegren m.fl. innebörden och de praktiska konsekvenserna av det man nu förespråkar?  Låt oss därför titta på ovanstående faktorer med utgångspunkt från att ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”!


Organisation

När ÖB för ett år sedan förklarade för svenska folket att vi genom den pågående försvarsreformen nu har skapat ett ”en-veckasförsvar” så måste man ha med sig detta i bakhuvudet in i den debatt som nu kommer att starta i och med rikskonferensen i Sälen, och som berör ovanstående ny(gamla) inriktning.

Den organisation vi nu är på väg in i sedan ett antal år tillbaka (IO14) är en organisation eller rättare sagt en expeditionskår särkilt anpassad för internationella insatser. Den är inte längre primärt anpassad för försvaret av Sverige, något som absolut inte får glömmas bort när nu detta kommer att diskuteras.

Vi ska inte heller glömma bort att det även krävs ett kraftfullt utökat försvarsanslag om ca 4-5 miljarder årligen för att överhuvudtaget kunna uppnå det omtalade ”en-veckasförsvaret” – och det först någon gång i perioden 2019-2023. Läget är med andra ord betydligt värre än att vi enbart kan försvara landet i en vecka inom ett begränsat geografiskt område.

Det Moderaterna och Socialdemokraterna nu efterfrågar har sedan början av 00-talet mycket noggrant monterats ned. Primärt genom de katastrofala försvarsbesluten FB-00 och FB-04 signerat Socialdemokraterna. Därefter har Moderaterna gjort allt de kan för att öka takten i att minska Försvarsmaktens numerär avseende verkanssystem. Men även genom att man har infört ett personalförsörjningssystem som havererade redan innan det var sjösatt. Att både Moderater och Sociademokrater nu (förvisso helt korrekt) propagerar för att återta det man själv slagit sönder är inget annat än ett fullkomligt underkännande av sina egna tidigare beslut!

Nu måste även försvaret av Gotland på allvar lyftas upp på agendan, förhoppningsvis redan under Sälenkonferensen. Den som placerar ut långräckviddiga vapensystem på ön behärskar hela Östersjön, något som påverkar säkerheten i hela vårt närområde. Av den anledningen måste Gotland kunna försvaras av Sverige. Det ligger även i NATO:s intresse att ingen annan än Sverige behärskar ön.

Om Moderaterna menar allvar med dagens uttalande måste hela insatsorganisationen IO14 således ritas om. Det går inte att försvara Sverige med dagens expeditionskår oavsett om en stor mängd pengar tillförs, och oavsett om ÖB under gårdagen i intervjun med SvD påstår att det är hans bästa operativa råd till politikerna – att fortsätta med IO14. Huruvida ÖB då kände till denna helomvändning är dock inte känd.

En annan stor fråga när det kommer till organisation är hur en försvarsmakt som ska ”försvara Sverige i Sverige” ska kunna verka och fungera när de olika delarna är utspridda över hela riket – dessutom med endast en förbandstyp av varje slag (demonstratorförsvaret)?

Samordningsmöjligheter finns i Norrbotten mellan flygförband, infanteri och artilleri. I Blekinge mellan fartyg, ubåtar, sjöoperativ helikopter och stridsflyg. Men i övrigt är organisationen till stora delar geografiskt spridd över hela riket utan möjlighet till effektiv samordning. Det enda luftvärnsförbandet finns i Halmstad långt från huvudstaden, flyg- och marinbaser. Det enda ingenjörförbandet i Eksjö långt från övriga arméförband, och det enda artilleriförbandet finns i Boden. Lägg till att Försvarsmakten har centraliserat all viktig materiel till några få förråd där det inte alls finns några förband, och där centrallageret finns i Arboga… Centrallager! Arboga! Ibland hoppas man att allt är en ond dröm.

Oaktat organisation och geografisk placering så måste man nu se över Försvarsmaktens……

Materiel

Här återfinns de i särklass största problemen, eller för att prata i försvarsmaktstermer – utmaningarna. Detta på grund av de stora kostnader som försvarsmaterielanskaffning genererar.

Även här underkänner regeringen nu sina egna tidigare beslut som inneburit att vi skär ner på stridsflygplan, armémateriel och fartyg. Det går som bekant inte att försvara Sverige med en så låg numerär vi nu är på väg mot.

Det finns ett antal beslut som man nu starkt kan ifrågasätta. Ett talande exempel är när man avvecklade det bandvagnsmonterade och nyare RBS-90 till förmån för det äldre och handriktade RBS-70 med motiveringen att det skulle vara lätt att flytta det till internationella insatser…. Ett annat talande exempel är avvecklingen av alla skyddande bergrum och basområden. Avvecklingen av flygvapnets Bas-90 är en pinsamhet som dessutom kostat mångmiljardbelopp i avvecklingskostander, något som vi återigen är i stort behov av.

Att merparten av Försvarsmaktens materiel, ända sedan FB-04, har anpassats för något helt annat än försvaret av Sverige är ingen hemlighet. Om man menar allvar med dagens uttalande så måste man visa detta även inom materielområdet. Rätt materiel i rätt mängd är det som krävs. För Marinens del får vi hoppas att man nu slutar förespråka större fartyg av oceangående fregatters storlek, och att man istället prioriterar numerär och att regeringen tar nödvändiga beslut för att säkerställa att det finns några fartyg överhuvudtaget.

Det finns nu också ett gyllene tillfälle att skapa ett relevant skalförsvar med tyngdpunkt på stridsflyg, fartyg, ubåtar och långräckviddigt luftvärn samt kvalificerad långräckviddig bekämpningsförmåga mot såväl markmål som mot sjömål. Det är så man skapar den tröskeleffekt som det så länge talats om, men där utvecklingen under de senaste åren istället har gått åt andra hållet.

Men materielen är bara en viktig del, den andra helt avgörande faktorn är Försvarsmaktens…..

Personalförsörjning

På punkt efter punkt underkänner regeringen indirekt sin egen försvarspolitik i samband med dagens uttalande. Det mest omdebatterade problemområdet de senaste åren är personalförsörjningsreformen som har blivit ett fiasko i det avseendet att rekryteringen haltar och där lönerna är för låga för att göra Försvarsmakten till en attraktiv arbetsgivare. Trots de låga lönerna har de totala kostnaderna rusat iväg så pass mycket att Försvarsmakten inte har tillräcklig ekonomi för att öva förbanden i tillräcklig omfattning. 2014 ser ut att bli ett år med mycket begränsad övningsverksamhet, och framtiden ser inte ljusare ut avseende ekonomin.

En av de viktigaste motiveringarna för övergången till ett yrkesförsvar var att det skulle vara enklare att använda personalen vid internationella insatser. Detta då pliktlagen ej medgav att skicka värnpliktiga till insatsområden utomlands. När nu våra politiker ånyo vill ominrikta försvaret mot att försvara Sverige (tack och lov) så faller argument efter argument för ett yrkesförsvar.

Bara av kostnadsskäl, men även av kvalitetsskäl så bör man nu överväga att återta någon form av  värnplikt igen. Detta skulle innebära att avsevärda summor skulle frigöras för att anskaffa materiel och att öva förbanden. Vi ska också komma ihåg att kvalitén och beredskapen inom framför allt
Flygvapnet och Marinen var minst lika bra under värnpliktsförsvaret. Med inneliggande årskull kunde man snabbt erhålla en avsevärd militär tröskeleffekt. Låt oss hoppas att en initial åtgärd blir att riva upp regeringsbeslut 5 som innebär att 500 miljoner per år ska sparas på personal…

Det regeringen (av kostnadsskäl) förordar är en stomme av tidvis tjänstgörande personal (GSS/T) som i många avseenden innebär ett sämre försvar, än ett försvar baserat på värnpliktiga. Detta då det knappast blir någon kvalité om en individ ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. Hur många år tar det då att komma upp i samma nivå som en värnpliktig som gör militärtjänst under låt säga 12 månader?

Något regeringen i sin nya inriktning och även försvarsberedningen måste ta hänsyn till är….


Omvärldsutvecklingen

Att Ryssland rustar upp sina militära styrkor i en rasande fart känner vi redan till. Att demokratiutvecklingen också går att fel håll är en annan detalj som man måste ta hänsyn till.

Men frågan är vilka indikatorer som krävs för att en ändring avseende våra egna nivåer avseende personal och materiel görs? Vid alla tidigare försvarsbeslut har man angett att Försvarsmakten efter politiskt beslut ska kunna växa och anpassas mot omvärldsutvecklingen. Finns ens ett politiskt intresse att vilja se dessa indikatorer?

Johan Wiktorin har använt sig av minnesramsan GUBBE för att påvisa ett antal indikatorer som borde ligga till grund för ett förändrat politisk synsätt och aktiva åtgärder.

GUBBE: Georgien, Upprustningsbeslut, Brott CFE-avtalet, Beredskapsövningar, Ekonomiska hot.
Krävs det fler indikatorer än dessa för att en förändring ska ske? Eller är det så enkelt att något annat har högre prioritet än en mot omvärldsutvecklingen relevant försvars- och säkerhetspolitik. Nämligen….

Ekonomi

Om nu såväl Moderater och Socialdemokrater nu vill ha ett försvar som på riktigt ska kunna försvara Sverige så kommer det att krävas ett avsevärt utökat försvarsanslag. Att försvara Sverige kostar betydligt mycket mer än vad det nuvarande expeditionsförsvaret gör.

Att inte skjuta till de ekonomiska medel som kommer att krävas innebär att trovärdigheten för Sveriges försvarspolitik ytterligare kommer att reduceras.

Om regeringen nu avser stryka målet med 2000 insatta i internationella insatser, och att försvaret av Sverige på hemmaplan ska prioriteras går det inte längre att motivera anslagsposten 1.2 som enbart är avsedd för internationella insatser där man årligen budgeterar runt 1,5 miljarder. Just denna anslagspost har regeringen dessutom använt som sin egna lilla spargris då outnyttjade medel återgått till statskassan utan att Försvarsmakten fått anslagsspara en enda krona.

Att sätta upp ett försvar som ska försvara Sverige kommer att kosta betydligt mer än vad det gör idag. Låt oss hoppas att Cecilia Widegrens ord från i dag inte var just bara – ord.

Sammanfattning och slutsatser

Att Moderaterna, och tidigare Socialdemokraterna nu äntligen har förstått att försvaret av Sverige börjar i Sverige är ett stort fall framåt. Detta besked ligger dessutom direkt i linje med den nuvarande omvärldsutvecklingen i vårt närområde.

Men man måste nu vara vara trogen det man säger. Det går inte att ändra inriktning utan att allt, d.v.s. det jag räknat upp här ovan inte hänger med. Om så är fallet så kommer systemkollapsen att fullbordas inom kort.

Alliansregeringen har nu ett gyllene tillfälle att bevisa att man menar allvar och att man är trogna det man nu säger i sin helomvändning när det gäller försvarspolitiken. Avstampet måste tas i försvarsberedningens rapport som kommer i mars och det påföljande försvarsbeslutet. Allt annat kommer innebära att den nymoderata försvarspolitiken kommer att sjunka allt djupare i dyn och skrivas in i historieböckerna, inte som den sämsta, men som den mest oärliga och skönmålande Sverige har fått uppleva.

Övriga ämnen som bör diskuteras vid Sälenkonferensen är:

– NATO-medlemskap:
Oavsett om det möjligen (mot alla odds) även i praktiken skulle ske en ominriktning av Försvarsmakten med tillförda ekonomiska medel så kommer vi aldrig att kunna skapa trovärdighet på egen hand. Ett NATO-medlemskap är ofrånkomligt. Detta måste fortsätta debatteras.

– Det havererade nordiska samarbetet:
Norge och Danmark är NATO-länder och har således sina lojaliteter där. Svenska politiker vill se en nordisk incidentberedskap. Responsen från Norge lät inte vänta på sig länge. Det blir riktigt pinsamt att Norge ser saker som inte våra egna politiker gör.

Flera samnordiska materielsamarbeten har slutat med fiaskon: Nu senast har det handlat om Lastbilar och artillerisystemet Archer där Norge har dragit sig ur helt och hållet. Tidigare havererade samarbetsprojekt är Ubåt A26 och Helikopter 14.

När nu alla nordiska livlinor och samarbetsprojekt har eller håller på att haverera går det inte längre att på ett trovärdigt sätt använda det nordiska samarbetet som argument för Sveriges säkerhet. Detta måste upp till debatt.

– NBG:
Ska vi fortsätta lägga stora pengar på något som aldrig har, och som sannolikt aldrig kommer att användas? NBG taktar dessutom oerhört dåligt mot den nu uttalade inriktningen. Ytterligare en sak som behöver debatteras i Sälen.


Bloggar: Annika Nordgren Christensen, Wiseman, ÖB
Media: SvD 1, 2, 3, 4, 5DN, SR, Exp, AB, AB LedareDI, Allehanda, Dagbladet
TV: Aktuellt (Karin Enström) 23 minuter i sändningen

Stridsfordonsrenovering som stärker Sveriges försvarsförmåga?



I dag tog regeringen beslut om att renovera ett icke känt antal stridsfordon 90 till en hemlig kostnad. Ett bra beslut som var väntat och välkommet! Men som vanligt anser regeringen och försvarsminister Karin Enström att man genom beslut om nödvändiga renoveringar även stärker svensk försvarsförmåga vilket inte bara är en irriterande retorik, utan även en rejäl skönmålning.

Efter detta beslut skickade försvarsdepartementet enligt gängse rutin ut ett pressmeddelande. Man anger där att renoveringen omfattar ”en betydande del” av antalet stridsfordon. Så långt är allt väl, men i slutet av pressmeddelandet kunde inte Karin Enström låta bli att påstå att man genom beslutet stärker och ökar försvarsförmågan hela fyra gånger på några få rader.


– Dagens beslut är ytterligare en byggsten i att stärka försvarets förmåga. Renoverade stridsfordon 90 innebär en ökad förmåga hos armén till kvalificerad markstrid, säger försvarsminister Karin Enström. I samband med renoveringen får stridsfordon 90 även det nya kvalificerade stridsledningssystem som regeringen beslutade om 2013. Stridsledningssystemet ökar förmågan till rörlighet, kommunikation och skydd och stärker den svenska försvarsförmågan.

Att stärka försvarsförmågan är ett mantra som ständigt uttalas, men som i praktiken oftast innebär motsatsen. Något som tyvärr allt för många gånger också har bevisats. Minns beslutet om stridsvagnsrenoveringen från augusti 2013 som jag då skrev både ett och två inlägg runt. Den gången omnämndes beslutet som en ”satsning” och en påstådd förstärkning av försvarsförmågan som i praktiken innebar att beståndet av tekniskt relevanta stridsvagnar reducerades till 30% av det totala beståndet.

Är det nu äntligen dags för en satsning som på riktigt stärker försvarsförmågan? Låt oss titta på innebörden av dagens beslut.

Även om regeringen inte vill säga något om numerär och påstår att kostnaden är hemlig kan man hitta en hel del matnyttigt i Försvarsmaktens öppna materielplan. Där framgår det att renoveringen handlar om minst 365 st vagnar och att kostnaden är 1,6 – 2,2 miljarder kronor.

Projekt: AA.1324501/02 RENO Stridsfordon 90 Steg 1 och steg 2

Omfattning:
Integrera SLB och livstidsförläng Stridsfordon 90-systemet minst intill 2030. RENO ska genomföras på minst 365 st. Strf 90. För att möjliggöra drift av vagnar efter genomförd RENO skall utbytesenheter och reservmateriel för minst tre års utbildning/fredsdrift anskaffas. Renoveringen genomförs i två steg 2014–2017 och 2018–2020.

Kontrakt: 2014
Leveransperiod: 2015–2020
Kostnadsintervall: 1600–2200 Msek

Att beslutet kom just idag, på sista regeringssammanträdet innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är inte heller särskilt förvånande. 

Att släppa en positiv nyhet är givetvis ett mycket smart drag av såväl statsminister som försvarsminister. Det innebär att de båda i sina respektive tal kan påvisa att regeringen ”genomför miljardsatsningar på försvaret”. Ett argument som få journalister och skribenter kommer att kunna syna på grund av bristande insyn och kunskap inom ett svårt och tekniktungt område.


Det kan också vara på sin plats att påminna om vad sittande regering tog för beslut i frågan i samband med genomförandegruppen och det som nu är mera känt som amatörernas afton.

Regeringens genomförandegrupp beslutade 2008 att stryka och reducera ett antal materielprojekt. Renoveringen och Modifieringen (REMO) av Stridsfordon 90 ströks då helt i syfte att frigöra pengar till andra nymoderata intressen, något som tidigare även fick Mikael Odenberg att avgå som försvarsminister i ren ilska då han inte kunde acceptera att Moderaterna skulle skära ned på försvarsanslaget, och i synnerhet inte på materielanslaget.

Genomförandegruppens arbete och beslutet om att stryka materiel har senare granskats och kritiserats av Riksrevisionen i rapport från 2012 ”Besparingar i försvarets materielförsörjning”. Där har man bland annat kommit fram till att drygt hälften av alla strukna projekt har återupptagits, och i de flesta fall till en betydligt högre kostnad än vad som från början var planerad, så även renoveringen av stridsfordon. Riksrevisionen konstaterar när det kommer till stridsfordon även att det nu, när projektet återupptas, endast handlar om renovering (RENO) och inte längre om renovering OCH modifiering (REMO). Med andra ord en ambitionssänkning.

Riksrevisionens konstaterade även att materielplaneringen är långsiktig till sin natur och det är därför svårt att hitta snabba besparingar inom materielförsörjningen. För att skapa en kostnadseffektiv materielförsörjning behövs långsiktighet i planeringen. 

Nej tyvärr, jag vill inte ge Moderaterna något beröm i samband med dagens beslut. Detta av flera anledningar. Jag ska här ange några…

Vi vet ännu inte hur många stridsfordon av den befintliga numerären av totalt 509 levererade fordon samt ytterligare 40 beställda chassier som kommer att renoveras, men det är sannolikt mycket nära siffran som är angiven i Försvarsmaktens underlag – 365 stycken. Det innebär att endast 66% renoveras och därmed också att 185 vagnar kommer att bli obsoleta i en nära framtid. Detta är inte att stärka försvarsförmågan.
En förstärkning av försvarsförmågan inom materielområdet innebär att man förbättrar något. Primärt genom att öka numerären eller att man avsevärt förbättrar prestandan genom att enskilt eller i kombination; ökar eldkraften, ökar rörelseförmågan, förbättrar skyddet, förbättrar sensorer eller ökar uthålligheten i strid. Det finns i dag inga indikationer på att något av detta kommer att förbättras. Det man primärt gör är att vidmakthålla vagnarna och installerar ett nytt ledningssystem. Det sistnämnda kommer dock helt klart att förbättra möjligheten till förbättrat samband och ledning inom förbandet, men et kommer knappast att öka rikets försvarsförmåga på det sätt försvarsministern framställer det.

Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut. 

Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.

Kommun X har ett faktiskt behov av att ha 10 ambulanser i drift för att kunna upprätthålla tillräckligt bra beredskap och framförallt trygghet för sina kommuninnevånare.

Ambulanserna har dessvärre använts under många år och börjar nu bli gamla och slitna och i stort behov av en större service för att man ska vara säkra på att de kan användas då larmet går. 

Ledningen för kommun X bestämmer sig då för att man nog faktiskt måste vidta någon form av åtgärd. Men Kommunen tycker samtidigt att det är viktigare att sänka skatten för innevånarna i kommun X och vill ej lägga en massa pengar på att reparera och serva ambulanser. 

Kommunledningen tar därför beslutet att endast skicka hälften d.v.s. 5 av kommunens 10 ambulanser på service. Samtidigt fattar man även ett beslut om att installera en ny GPS och en ny mobiltelefon i dessa fem ambulanser, något man är mycket stolt och nöjd över.

Efter en kort tid får de fem ambulanser, som inte servades, körförbud efter att de blivit underkända hos bilprovningen pga bristande underhåll och att de helt enkelt är utslitna.

I samma sekund som man tog beslutet om att serva fem av sina tio ambulanser skickade kommunledningen även ut ett pressmeddelande där man stolt deklarerar att ”kommunen har genom beslutet att serva och montera ny utrustning i fem av sina tio ambulanser nu ökat säkerheten för alla kommuninnevånare.”

Tillgång till lediga ambulanser hade helt plötsligt blivit ett reellt problem i kommunen, och det var inte längre säkert att det kom någon ambulans när man ringde 112 p.g.a. den numera mycket låga numerären. Man kunde inte längre vara på alla platser där man behövdes när larmet gick på för många ställen samtidigt.    

Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?

Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens ”satsning” på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt. 

Det är först när resurserna verkligen behövs som de saknas och det är tyvärr först då folk i allmänhet och media kommer att vakna. Aldrig har det väl passat bättre att avsluta ett inlägg med att citera Alf Henriksson.

Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi.
Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten.

 
Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp


Media: SvD,


Uppdaterat 21.45

Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.

@svtnyheter Försvarsmakten en av de största! Vilka soldater o officerare får gå? Tänker S lämna besked om hur mycket man skall dra ner?
— Cecilia Widegren (@WidegrenCecilia) 9 januari 2014

Nu kastar Widegren stora stenbumlingar i ett litet nätt glashus. Jag funderar över huruvida Cecilia Widegren ens förstått innebörden av regeringsbeslut 5 (RB5) från förra året. Ett beslut som tvingar Försvarsmakten till att ännu en gång inta en ny organisation FM Org 18 med innebörden att – just det – reducera personalen med 15%. Av den anledningen känns Cecilia Widegrens twittrande väldigt magstarkt.

Inför Folk & Försvars rikskonferens i Sälen [1]



På söndag drar årets största och kanske(?) bästa försvarspolitiska arrangemang igång, nämligen den årliga rikskonferensen i Sälen arrangerat av Folk & Försvar. Inför detta arrangemang tänker jag skriva ett antal inlägg och ge min syn på vad som bör debatteras.

Folk & Försvar är ett politiskt obundet förbund som verkar för att främja debatten om svensk säkerhetspolitik och Sveriges försvar. Första konferensen hölls redan 1939, d.v.s. det år andra världskriget bröt ut. Sedan 1993 har man arrangerat den numera mycket välkända och välbesökta rikskonferensen på Högfjällshotellet i Sälen.

Att vi gått in i det numera välkända ”supervalåret” märks även i detta sammanhang då såväl statsminister Fredrik Reinfeldt som oppositionsledaren Stefan Löfvén kommer att gästa årets rikskonferens. Angående statsministerns och oppositionsledarens deltagande så blir det ju nästan lite tragikomiskt att konstatera att senast de besökte rikskonferensen var 2010. Av en ren händelse var som bekant även 2010 ett valår. Av en annan ren händelse så gjorde statsminister Fredrik Reinfeldt så sent som i dag på eftermiddagen ett uppkommet förbandsbesök på Berga och bl.a. 4. Sjöstridsflottiljen. Man behöver inte vara raketforskare för att konstatera att detta plötsliga besök givetvis har att göra med det kommande deltagandet i Sälen. 
Statsministern, eller rättare sagt hans rådgivare räknar givetvis att det tidigare uttalandet om ”försvaret som ett särintresse”  ligger minister till last. Att då kunna värja sig genom att antyda att han engagerar sig i försvaret och att han besöker förband och har en god dialog med anställda är givetvis ett smart grepp. Han kommer efter detta förbandsbesök även att kunna referera till sina samtal med anställda sjömän (GSS/K) om den mycket lyckade försvarsreformen utan att fara med osanning, och då syftar jag inte på själva försvarsreformen utan samtalen. På söndag klockan 12:35 får vi facit när statsministern inledningstalar under rubriken ”Sverige i en globaliserad värld”. Extra intressant blir det att se och höra huruvida statsministern kommer att beröra närområdet och den negativa demokratiutvecklingen i Ryssland som sker parallellt med en enorm militär upprustning.
En av de mer intressanta punkterna i programmet blir att höra de olika partiernas säkerhetspolitik ett valår som detta. Nu måste man bekänna färg! Jag konstaterar mycket glädjande att det är en av mina favoriter Annika Nordgren Christensen som tillsammans med en annan favorit PJ Anders Linder, nu chefredaktör på Axess – tidigare SvD, som kommer att reflektera över vad partiledarna säger. Hoppas på betydligt mer spets vid denna rikskonferens än den tidigare.
Att Finlands president talar under konferensens första dag blir lika intressant att höra på som under förra årets konferens då NATO:s Anders Fogh Rasmussen talade. Att Finland har en annan inställning till försvarsfrågan än vad Sverige har, och har haft under nuvarande och tidigare regeringar är ingen hemlighet. Frågan är hur konkret och frispråkig Sauli Niinistö tillåter sig vara i detta sammanhang när han ska tala under rubriken ”Finlands prioriteringar”. Förhoppningsvis drar han paralleller till Sveriges prioriteringar, eller rättare sagt avsaknad av prioriteringar när det kommer till försvarsfrågan.

Söndagen avslutas med en annan intressant paneldebatt, nämligen om makt & medier där bl.a. Wiseman och Erik Lagersten deltager. 

Är man intresserad av den konkreta försvarsfrågan så är tisdagen den mest intressanta dagen då försvarsminister Karin Enström ska tala under den inte så överraskande rubriken ”Så stärker vi försvarsförmågan och samhällets beredskap”. Detta följs upp av ÖB Sverker Göranson, försvarsutskottets ledamöter samt allas vår försvarsberedare Cecilia Widegren som ska prata just om försvarsberedningens arbete. Efter detta följer Johan Wiktorin upp med att ge sin syn på sakernas tillstånd under rubriken ”perspektiv på framtidens försvar” något jag har mycket stora förväntningar på. Förväntningar som än så länge alltid har infriats när Johan har talat hos Folk & Försvar.
I morgon kommer ett nytt inlägg inför rikskonferensen där jag ger min syn på vad jag anser bör debatteras inom ramen för programmet.

För ytterligare läsning inför konferensen så har Wismans tidigare serie PROLOG nu återpublicerats på Frivärld magasin genom ett mycket bra initiativ av Stefan Olsson. Den sista delen är dessutom nyskriven. Måsteläsning! 

En gulgrön röra?



När vi nu är inne i 2014 och ett nytt riksdagsval stundar inför hösten så kan det vara på sin plats att se vilken syn de olika partierna har på försvarspolitiken. Som opinionssiffrorna ser ut nu så kommer socialdemokraterna att bilda regering till hösten, men inte utan stödhjul.

Miljöpartiet, partiet som har propagerat för ett ickevåldsförsvar är ett av dessa stödhjul. Nu får vi verkligen hoppas att Socialdemokraterna gör upp försvarspolitiken med något annat parti än just Miljöpartiet. Så här skrev nämligen partiets försvarspolitiska talesperson Peter Rådberg i en motion till riksdagen i samband med att liggande inriktningsproposition från 2009 skulle klubbas.

Peter Rådberg m.fl. (mp) framhåller i kommittémotion 2008/09:Fö295 att i dag består armén av tio förband, vartill kommer amfibieregementet som organisatoriskt ingår i marinen. Dessa elva förband bör kunna krympas till sex förband med i genomsnitt 800 soldater i olika stadier av utbildning eller tjänst i Sverige samtidigt (yrkande 5). 

Vidare bör antalet JAS-plan i aktiv tjänst minskas från 100 till knappt 70 och antalet flygflottiljer från i dag tre till två (yrkande 7). 

Då det operativa behovet av ubåtsvapnet inte längre finns bör dessutom antalet ubåtar i aktiv tjänst som ett första delmål för 2009 reduceras från fyra till tre för att sedan på sikt helt avvecklas (yrkande 10), och de marina stridskrafterna bör koncentreras till en huvudbas (yrkande 11).

Om miljöpartiet fortfarande står fast vid detta får vi hoppas att man inte får något inflytande över försvarspolitiken efter kommande val. Det skulle ytterligare öka det pågående förfallet som startades av socialdemokraterna och sedan ytterligare har accelererat under Moderaternas styre.

Förhoppningsvis kan det under året komma en rad kortare intervjuer med respektive partis försvarspolitiska talespersoner här på bloggen.

Ytterligare tecken på att regeringen reducerar Marinen?



Årets första inlägg blir en uppföljning avseende Marinens numerär av kvalificerade ytstridsfartyg i form av korvetter, ett ämne som tidigare fått mycket plats här på bloggen med anledning av att det handlar om vår marina försvarsförmåga och möjligheten till ett trovärdigt skalförsvar. Frågan är så pass illa hanterad av nuvarande regering att den ständigt måste bevakas och hållas vid liv. Det har inte hänt något nytt i frågan, däremot har jag funnit ytterligare uppgifter som pekar på att regeringen på egen hand, utan riksdagens medgivande, minskar numerären från sju till fem.  

Frågan har som sagt varit föremål för flera inlägg här på bloggen tidigare. Senast när Peter Jeppsson såg till att ta frågan ända in i riksdagens kammare i december. Inlägget jag skrev efter Jeppssons debatt med Karin Enström har blivit det mest lästa inlägget någonsin här på bloggen, något som tyder på att det finns ett mycket stort engagemang i den aktuella frågan.

Jag har givetvis fortsatt forskningen i det aktuella ämnet och har funnit ytterligare intressant fakta som förvisso inte är nytt, men som tidigare ej har placerats i kontexten numerären ytstridsfartyg.

Det handlar om något som Moderaterna och försvarspolitiska regeringsföreträdare själva lutat sig mot  under lång tid, nämligen den s.k. NATO-värderingen av Försvarsmakten och därmed svensk försvarsförmåga. Dessa värderingar ska däremot INTE blandas ihop med verklig försvarsförmåga då dessa värderingar enbart bygger på riksdagens inriktningbeslut samt en intagen insatsorganisation IO14 (något som nu aldrig kommer att bli verklighet). Med anledning av att regeringen ständigt tillskrivit dessa värderingar stor vikt och trovärdighet så får man betrakta underlaget avseende materielsystem samt numerär som regeringen tillhandahållit NATO som korrekt.

I årets utvärdering av det svenska försvaret konstaterar Natos expertis att Sveriges nyutvecklade operativa stridskrafter torde besitta en operativ förmåga och stridsduglighet som i första hand avskräcker från anfall och om det misslyckas kan försvara landet mot alla utom ytterst ihärdiga och utdragna angrepp. (Regeringen juli 2011)

Om vi börjar med att titta på PARP-väreringen (Planning and Review Process) från 2011 så kan vi till att börja ytterligare en gång slå hål på Karin Enströms påstående att man tidigare inte har beslutat om antalet korvetter i insatsorganisationen. I det översatta NATO-dokumentet från 2011 står följande att läsa angående Marinen samt numerär av ytstridsfartyg i sammanfattningen (min fetstil).

I slutet av 2014 kommer marinstridskrafterna att bestå av sju ytstridsfartyg (inbegripet fem nya korvetter av Visbyklass med en begränsad minröjningskapacitet), sju minröjningsfartyg , två stödfartyg, fyra ubåtar, ett ubåtsräddningsfartyg, ett signalspaningsfartyg, en amfibiebataljon och en marin logistikbataljon. 

Här anger således NATO baserat på underlag från svenska regeringen, i ett dokument som dessutom är översatt av försvarsdepartementet, att Marinen skall bestå av sju korvetter! Detta i enlighet vad som sammanfattas på riksdagens webbsida direkt efter att riksdagen fattade det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet 2009 som berör Försvarsmaktens organisation och numerär. Trots detta förnekar försvarsminister Karin Enström flera gånger att ”antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar….” 

Personligen anser jag det skrämmande att en minister tillåts fara med så pass mycket osanning inför riksdagen utan att någon reagerar!
Men nu över till det som i sammanhanget är ännu mer intressant, men samtidigt mycket bedrövande. PARP-värderingar genomförs varannat år, och i somras var det då dags för en förnyad värdering. Men här har regeringen helt uppenbart ”justerat” underlaget som NATO den här gången utgått från i sin analys. Så här sammanfattas Marinen i underlaget från juni 2013.

Marinen kommer att omfatta fem korvetter av Visbyklass, som förväntas tas i aktiv tjänst senast 2014, fem uppgraderade minröjningsfartyg och två ubåtar som ska uppgraderas i slutet av 2015. Två nya ubåtar kommer att förvärvas efter 2018.


På samma plats som Marinen sammanfattades i det föregående underlaget från 2011 så återfinns i den senaste rapporten nu enbart fem Visbykorvetter istället för sju ytstridsfartyg. På samma sätt har antalet minröjningsfartyg reducerats från sju till fem.

Det mycket olyckliga i sammanhanget är att detta ligger helt i linje med vad Karin Enström ger uttryck för i svar på skriftliga frågor och i senaste riksdagsdebatten. Att den moderatledda regeringen inte sätter försvarsförmåga i första rummet ter sig tyvärr alldeles uppenbart.

(Längre fram i dokumentet återfinns ånyo siffran sju avseende ytstridsfartyg. Uppgifterna i detta stycke ser dock ut att vara copy/paste från tidigare underlag. Frågan återstår att se vad som är korrekt fakta då uppgifterna motsäger varandra. I det ena fallet är det en uppenbar reducering av fartyg signerad regeringen, och i det andra ett bevis för att Karin Enström far med osanning. Vilket som är värst överlåter jag till andra att bedöma.) 

Årskrönika 2013



Ännu en gång är det nyårsafton och det är nu dags att sammanfatta årets som gått. Om man som jag gör skriver om försvarsfrågor och försvarspolitik så har 2013 minst sagt varit ett intensivt år. Helt galet närmare bestämt. Likt tidigare år avser jag här nedan sammanfatta vad som hänt under det gångna året med fokus på vad som avhandlats här på bloggen.

Det kan vara på sin plats att påminna om att förra året avslutades med att SvD:s Mikael Holmström publicerade den fortfarande mycket omtalade och fortfarande högst relevanta nyårsintervjun med ÖB Sverker Göransson – Försvars med tidsgräns – där ”avslöjandet” om det nu vida omtalade en-veckasförsvaret har präglat hela året, och kommer så att göra även under nästa år. Med detta i bakhuvudet ger vi oss då ut på en resa genom året som gått.


Januari

Ett av de första inläggen jag skrev på det nya året avhandlade avgiften för statsflyget, och den mycket märkliga styrning som Försvarsmakten erhåller runt detta. Ett ämne som ska bli mycket intressant att bevaka för under 2014.

Jag skrev tidigt under året även en serie i tre delar under namnet ”Marinen efter FB-04” där sviterna efter den så kallade internationaliseringshysterin slog till på allvar. Allt som berörde det nationella försvaret ansågs värdelöst och förlegat, och allt nytt som handlade om att kunna ingå i en internationell styrka prioriterades högst och allena. Läs gärna Del 1, 2 och 3. Det är viktigt att ej glömma historien och att inte gör om samma misstag ännu en gång.

Ganska snart började sviterna efter ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret att visa sig. Jag skrev även en artikel på Newsmill i ämnet. Det blev ett oerhört tryck i media efter uttalandet och jag har samlat majoriteten av de viktiga artiklarna här.

Den 13 januari drog årets upplaga av Folk & Försvars rikskonferens igång. Jag sammanfattade varje dag i ett eget inlägg. För den intresserade så kan man läsa om dag 1, 2 och 3 i efterhand. Tyvärr har rikskonferensen en tendens att bli alltför slätstruken och utan spets i debatten. Att försvarsminister får hålla ett längre anförande om regeringens förträffliga försvarspolitik och försvarsreform utan efterföljande debatt är för mig fortfarande en gåta. Ska rikskonferensen tillföra något till försvarsdebatten måste det bli mer av just debatt och mindre av monolog.

ÖB blev som bekant hastigt sjuk, anledningen till detta mycket hastiga insjuknande spekuleras det fortfarande än i dag om. Ett insjuknande som ledde till en längre sjukskrivning för utbrändhet. Stödet för ÖB blev massivt. En Facebookgrupp startades upp och fick på kort tid många tusentals medlemmar som alla ville visa sitt stöd för ÖB, och för att han tog bladet från munnen och förklarade för allmänheten om det svåra läget i Försvarsmakten. Här började chefsåklagaren Tomas Lindstrand engagera sig i ämnet, något jag skrev om i en ny artikel på Newsmill och som sedan följdes upp med både ett och två inlägg.

Som om inte alla eländesbeskrivningar var nog, så avslöjade SR i mitten av januari att rekryteringen till officersyrket haltade betänkligt. En viktig del i ett fungerande försvar är givetvis rekrytering till alla kategorier, något som uppenbart är mycket svårt i samband med avskaffande av värnplikten, och lättare lär det inte bli när ladorna med f.d. värnpliktiga är tömda.

Ett positivt besked som tyvärr även är negativt var beslutet om anskaffningen av JAS 39E till Flygvapnet. Beslutet kom den 17 januari. Det här är en i raden av regeringens så kallade satsningar som i praktiken (nästintill) blev en halvering. Det tidigare beslutet om att Flygvapnet ska bestå av 100 flygplan revs nu upp, och istället kommer det endast att bli 60 stycken JAS 39E med något förbättrad prestanda. Försvarsmakten har tidigare redovisat att en sådan låg numerär måste kompletteras med en större mängd markbaserat luftvärn, men lyssning på den frekvensen verkar inte vara inställd hos regeringen.

I januari började media spekulera runt försvarsbloggarna samt dess påverkan i försvarsdebatten. Både SR och Expressen gjorde reportage i ämnet med huvudfokus på den största – Wisemans Wisdoms.

Man kan konstatera att januari blev en mycket intensiv månad när det kommer till debatten om försvarsfrågan.

Februari

Februari gick i ”särintressets” tecken efter att statsminister Fredrik Reinfeldt deklarerat att försvaret är ett särintresse, något jag skrev om på Newsmill under rubriken ”Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten”.

På det mer jordnära planet skrev jag ett inlägg om att Visbykorvetternas sonarsystem redan nu innan alla fem fartyg är operativa har nått ”end of life”. Ett tydligt tecken på hur illa hela Visbyprojektet är skött från början till slut.

I slutet av månaden började förtroendet för regeringens försvarspolitik att urholkas på allvar. Mikael Holmström avslöjde innan Försvarsmaktens svar på RB7 kom, att det saknades 4 miljarder årligen i försvarsanslaget för att kunna inta beordrad insatsorganisation IO14 något jag avhandlade i inlägget ”En Försvarsmakt i fritt fall”, och som följdes upp av inlägget ”En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse” i samband med att Försvarsmakten överlämnade svaret på RB7 där man pekade på brister i finansieringen, något som försvarsministern blev mycket upprörd över och hävdade var ”fel svar”.

Det var även i februari som man i Ryssland gjorde en parodi på det svenska försvaret genom en musikvideo.

Mars

I mars påbörjade jag en serie av inlägg med namnet ”Under Ytan” som skulle komma att avhandla historiska ubåtskränkningar och ubåtsjakt i svenska vatten. Ambitionen var att gå i mål med detta projekt som kommer att omfatta ett 30-tal inlägg. Tyvärr har enbart fem inlägg blivit skrivna än så länge med anledning av att betydligt viktigare ämnen fått företräde. Jag avser dock fortsätta med dessa inlägg under 2014 när tid finns. De fem första inläggen kan läsas här.
I mitten av mars tog den pågående ”konflikten” mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ny fart. Detta efter att försvarsministern gett Försvarsmakten i uppdrag att sänka personalkostnaderna med 500 mkr/årligen genom RB5, det som senare kom att utmynna i FM Org 18 som jag avhandlade på Newsmill. Detta renderade i två ytterligare inlägg med rubrikerna ”En uppgiven försvarsmakt” och ”vi befinner oss mitt i systemkollapsen”. Det sistnämnda med anledning av att Cecilia Widegren (m) trots alla tidigare alarmerande rapporter om försvarsförmågan och stora brister i ekonomin deklarerade att ”försvarsreformen stärker försvarsförmågan. Enligt ÖB bättre nu än på 10-20 år”.

I slutet av mars var ÖB tillbaka efter sin sjukskrivning, och sällan har en överbefälhavare erhållit sådant omfattande stöd från alla anställda i Försvarsmakten.
Mars månad avslutades med att riksrevisionen presenterade sin rapport ”Bemanningen av marinens och flygvapnets stående insatsförband”, en mycket välkommen rapport som bekräftar det man från Marinen och Flygvapnet länge hävdat, en rapport som sannolikt inte blev särskilt populär på försvarsdepartementet.

April  

Första inlägget i april avhandlade försvarsmaktens helikoptrar, och det faktum att Hkp 4 avvecklades långt innan vi kommer att erhålla en fullt ut sjöoperativ Hkp 14. 

I april startades även ME03 upp inom ramen för Operation Atalanta.

I mitten av månaden skrev jag ett inlägg riktad direkt till försvarsminister Karin Enström, ett inlägg jag förvisso inte förväntade mig något svar på, men som däremot blev läst av många. Strax därefter kommer det även fram att riksdagen riktar skarp kritik mot genomförandegruppens arbete. Detta på grund av att man inte informerat riksdagens försvarsutskott i tillräcklig omfattning. 
Sen kom påskhelgen….
Här blossade årets största och mest omfattande debatt upp i något som blev rikskänt under namnet ”ryska påsken”. Det var återigen SvD och Mikael Holmström som avslöjande att det under påskhelgen hade genomförts ett ryskt flygföretag mot mål i Sverige. Det mest anmärkningsvärda var att man oanmält flugit i svensk FIR. I media gick man hårt åt Försvarsmakten då man inte hade någon incidentberedkap med jaktflyg att skicka upp för att möta det ryska flygföretaget. Här finns mina samlade inlägg rörande ryska påsken att läsa. 
April avslutades med en längre intervju med chefen för 3.Sjöstridslottiljen.

Maj

Maj inleddes med en partiledardebatt i SVT där försvarsfrågan något förvånansvärt, men helt nödvändigt debatterades. Jan Björklund gick ut hårt vilket fick till följd att inte ens Fredrik Reinfeldt kunde backa utan lovade ökade anslag till försvaret. Hur det blir med det, och vilken nivå det handlar om återstår att se. Men bara någon dag senare gick statsministern ut och deklarerade att ”Ryssland klarar inte av att anfalla och hålla svenskt territorium.”

I mitten av månaden gick regeringen ut med budskapet att man skulle tillsätta en utredning som skulle se över hur regeringen kan utöka styrningen av försvarsmaterielinköp. Något som kan komma att utmynna i samma elände som genomförandegruppen skapade 2008 då man till synes godtyckligt strök ett antal viktiga materielprojekt.

Månaden avslutades med att en debatt tog fart som avhandlade det förväntade innehållet i försvarsberedningens första rapport. Den så kallade omvärldsanalysen.

Juni

Den första juni släpptes då äntligen försvarsberedningens rapport. En 249 sidor lång rapport som blev uppmärksammad från många håll, och inte minst på försvarsbloggarna. Många var givetvis mycket intresserade av vad som skulle skrivas om Ryssland. Ånyo kunde man här läsa att ”Ryssland rustar från en låg nivå”.  


I början av månaden rapporterade SvD om att Försvarsmakten nu jagade läckor med anledning av att vissa detaljer runt ”ryska påsken” kommit till allmän kännedom. Som ett brev på posten kom sedan en anmälan från Försvarsmakten där man anmälde SvD och SVT för att ha publicerat dessa uppgifter.

I mitten av maj kom nästa pinsamhet, debatten om rikspjäsen. Här blev det för allmänheten känt att Sverige endast förfogande över en enda artilleripjäs, som dessutom tillhörde FMV. Archerprojektet är ytterligare en i raden av satsningar som blev till en halvering där 48 st Haubits 77B blev till 24st Archer.

I slutet av juni drog Almedalenveckan igång. En vecka som innehöll mycket försvarspolitik och debatt om försvaret. Detta renderade i hela 14 inlägg som finns samlade här. Det mest uppmärksammade under veckan var tyvärr den kraftfullt förändrade retorik från ÖB:s sida. Sverker Göranson höll en betydligt lägre profil här än tidigare och några ny utspel kom inte. Här kan man ana en viss koppling till att Försvarsmaktens presschef Roger Magnergård lämnade sin tjänst ungefär samtidigt.

Juli

Almedalen dominerade inledningen av juli, men en annan stor nyhet var även den att Sverige tog steget in i ett fördjupat samarbete med NATO i och med att man tog beslutet att ansluta sig till NRF efter att Socialdemokraterna sagt ja till detta.

Den 10 juli togs även beslutet att modifiera den femte och sista korvetten av Visbyklass till version 5. En helt nödvändig beställning för att få RBS-15 kapacitet på alla fem fartyg i serien.

I mitten av juli, mitt i semestertider, genomförde Ryssland den största militära övningen sedan kalla kriget med 160.000 man i det östra militärområdet. Det tog flera dagar innan svensk media noterade detta. Än mindre så kom det några kommentarer från svenska politiker då man tidigare sagt att allt som har med Ryssland att göra utgår från en låg nivå…

Något som inte svensk media, och inte heller försvarsberedningen har tagit upp i sin rapport är det utökade rysk-kinesiska militära samarbetet som nu växer sig allt starkare. Om detta skrev jag ett inlägg i anslutning till den ryska storövningen.

Augusti

I början av augusti skrev jag det näst mest lästa inlägget på bloggen sedan starten. Inlägget med namnet ”Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122” avhandlade regeringens så kallade satsning på att renovera ett mindre antal stridsvagnar, närmare bestämt endast 42 av det totala antalet 120 stridsvagnar. Detta inlägg följdes upp med ytterligare ett inlägg om fortsatt desinformation i ämnet. Ett inlägg som också blev läst av väldigt många.

I augusti skrev gästskribenterna SeaBear och Boatswain gästinlägg som även dessa blev lästa av många då båda inläggen avhandlade regeringens och moderaternas mycket märkliga hantering av försvarsfrågan, något som bara eskalerat under året.

I mitten av augusti kom Försvarsmaktens delårsrapport där man konstaterar att övningsverksamheten under innevarande år måste reduceras p.g.a. ekonomin. Något Försvarsmakten tidigare sagt inte skulle inträffa förrän 2015. Nu kom detta som en kalldusch betydligt tidigare.

I slutet av månaden redovisade Försvarsmakten svaret på RB5 vilket i praktiken innebär att 15% av personalen ska bort. Detta samtidigt som vi inte ens kan nå upp till den av regeringen beslutade IO14. Officerare och specialistofficerare reduceras med 1 000-1 200 befattningar.  Civilanställda reduceras med 550-750 befattningar.  GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän) reduceras med 500-700 befattningar. Om detta skrev jag ett inlägg som blev det tredje mest lästa på bloggen sedan starten.

September

September inleddes på ett minsta sagt märkligt sätt när Aftonbladet slog på stora trumman och deklarerade att Marinen är på väg att läggas ned. Något som Jan Salestrand kort därefter kunde dementera i ett gästinlägg här på bloggen.

I september bestämde jag mig för att försöka sätta frågan om marinens fartygsbestånd på agendan, något som senare skulle visa sig få genomslag ända in i riksdagens kammare. Det hela grundade sig i att regeringen inte fattades några beslut om modifiering av korvetter eller ombyggnad av korvetter till vedettbåtar, något som är en förutsättning för att Marinen ska kunna lösa ålagda uppgifter.

Jag skrev denna månad även ett inlägg om den marinblå vapenarsenalen, ett inlägg som avhandlade framtida förmågeglapp rörande vapen i marinen om inga nyanskaffningar och beställningar läggs inom en snar framtid.

I slutet av månaden påbörjade jag en serie av inlägg om Försvarsmaktens materielanskaffning, något som jag inte hunnit med att slutföra p.g.a. många andra och mer aktuella ämnen att bevaka. Även denna serie ska slutföras i början av 2014.

Oktober

Oktober månad visade sig bli den månad med flest besök på bloggen sedan starten med närmare 100.000 besök under en och samma månad.

Den här månaden fortsatte våra försvarspolitiker att debattera försvarsfrågan. Men nu började allt i stället att handla om vilka som bedriver den minst dåliga försvarspolitiken istället för att diskutera vilka som har den mest trovärdiga. Försvarsminister Karin Enström tyckte att partikollegan och den långt tidigare företrädaren på posten Anders Björck skulle ”veta hut” efter att han kritiserat Moderaternas nuvarande försvarspolitik.

Nu ramlade även försvarsmakten perspektivplan in. Det olyckliga var att Försvarsmakten inte alls redovisade vilka ekonomiska medel som krävs för att sätta upp beordrad IO14. Istället utgick man från en prononcerad ekonomi, och förklarade vilka konsekvenser detta skulle få. Bland annat så konstaterade man att IO14 aldrig skulle gå att realisera. En annan märklig skrivning var att Försvarsmakten föreslog att man skulle satsa på kvalité framför kvantitet. En skrivning jag fortfarande vänder mig starkt emot, då vi i dag helt saknar kvantitet. Det går inte att skära mer än vad man redan har gjort, något jag även tog upp i ett senare inlägg!

Strax därefter började även konsekvenserna  av RB5 = FM Org 18 att realiseras på förbanden.

Jag skrev även ett mycket uppmärksammat förslag om hur man med relativt enkla medel skulle kunna tillföra ett kustrobotbatteri på Gotland. Jag hävdar fortfarande att det är luftvärn och kustrobotbatteri som behövs på Gotland. Stridsvagnar är fel häst att satsa på.

I mitten av månaden rasade halva Sverige när Marinens musikkår ånyo var nedläggningshotad. Jag värnar självklart om denna musikkår, men när debatten runt försvaret enbart väcks av att en musikkår är hotad, och inte när rikets försvarsförmåga är under skamgränsen, ja då blir man både trött och uppgiven.

I slutet av oktober tog kampen för ett regeringsbeslut rörande marinens fartyg fart igen genom att Peter Jeppsson skrev ställde en skriftlig fråga till försvarsministern angående ombyggnaden av Göteborg/Kalmar till vedettbåtar. Svaret kom den 30 oktober. Ett svar som inte var något svar utan avhandlade helt andra saker än själva kärnfrågan.

Det sista inlägget denna månad var ett mycket uppskattat gästinlägg signerat KÖMS ordförande Thomas Engevall med anledning av bloggens 3-årsjubileum.

November

I november fortsatte kampen om att försöka sätta den mycket viktiga frågan om marinens framtida fartygsbestånd på agendan. Peter Jeppsson (s) ställde en ny skriftlig fråga till försvarsminister Enström, nu om modifiering av korvetterna Gävle och Sundsvall. Frågan rörde när regeringen avser ta beslutet? Svaret som kom var som väntat ett ”icke-svar”. Det som nu är nytt är att ministern tar sig friheten att tolka inriktningsbeslutet från 2009 lite som det passar, och levererar den mycket oroväckande signalen att riksdagen inte har fattat något beslut om antalet korvetter i insatsorganisationen. Något som går stick i stäv mot den sammanfattning av beslutet som fortfarande återfinns på riksdagens webbsida.

I november kom även frågan upp rörande en eventuell ny marin insats under 2014. Även det marina samarbetet med Finland debatterades under månaden med anledning av att Finland deltog i den marina övningen SWENEX 13-2 och att ambitionen på sikt är att sätta upp en gemensam Task Group med Finland. Något som följdes upp med ett gästinlägg om urspårade försvarssamarbeten.

Frågan om framtidstro var högaktuell med anledning av FM Org 18 och kommande nedskärningar.

November avslutades med att den finska ledande försvarsdebattören Charly Salonius-Pasternak skrev en artikel där han helt korrekt riktade skarp kritik mot regeringens försvarspolitik.

Sveriges marin och flygvapen saknar avgörande moderna robotvapen, medan armén är ”förstörd”. Detta beror enligt honom på att försvaret både genomgått radikala förändringar och varit konstant underfinansierat. Resultatet är ”ett ökande gap mellan Sveriges deklarerade säkerhetspolitik och dess militära förmåga.”


December

December inleddes med att Marinen debatterades hos Folk & Försvar där bland annat marininspektör  Jan Thörnqvist och Johan Wiktorin deltog. Den sistnämnda satte som vanligt fingret på vilka problem Marinen står inför och redan befinner sig mitt i. Ett sevärt seminarium för den intresserade.

Kampen om fartyg till marinen fortsatte genom Peter Jeppsson(s) ända in i riksdagens kammare genom en interpellationsdebatt. Om detta skrev jag ett inlägg den 9 december under rubriken ”Moderaterna reducerar marinens fartygsbestånd på egen hand?” vilket är det i särklass mest lästa inlägget på bloggen någonsin. Precis som rubriken signalerar så kom det mycket, mycket oroande signaler från debatten då ministern sa följande….

Därför är det naturligt att antalet korvetter i insatsorganisationen inte har beslutats av vare sig regeringen eller riksdagen. Antalet kan variera över tiden beroende på Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar och vilka resurser som krävs för att tillgodose de sammantagna operativa behoven.

Det verkar helt enkelt inte bättre än att så länge Moderaterna styr över försvarspolitiken så kommer några beslut om modifiering i syfte att kunna hålla sju korvetter operativa inte att komma från regeringen. En katastrof för Marinen och för vår försvarsförmåga! Några dagar senare gick Högkvarteret ut och kommenterade situationen genom C LEDS, Jan Salestrand.

Slutligen kom så även riksrevisionens rapport som mer eller mindre sågade svensk försvarsförmåga, möjligheten att sätta up IO14 samt regeringens styrning av försvarspolitiken. Aldrig tidigare har skillnaden varit så stor mellan verklighet och dikt inom försvarspolitiken!
Bottennoteringen under året blev dock ändå OFOG som valde att röja identiteten på min vän och kollega Wiseman. Kommentarer runt detta är överflödiga.

Det sista inlägget för året avhandlade det faktum att regeringen tillsatt en mycket stor mängd utredningar under året som i praktiken skall utreda samtliga viktiga delar av Försvarsmakten. Personal, materiel och inriktning för försvaret.

Till december skall också läggas den olyckliga lastbilsupphandlingen samt det havererade materielsamarbetet med Norge där Archersamarbetet totalhavererat. Norge drog sig ur affären och Sverige står som ensam köpare. Vem som får betala för Norges 24 pjäser står skrivet i stjärnorna, men man kan ju alltid gissa vem som får Svarte Petter i hand när allt är klart….

Sammanfattning

Ovanstående var enbart ett axplock av allt som skrivits här på bloggen under året.

När man summerar 2013 så kan man konstatera att försvarsdebatten under det gångna året haft ett konstant flöde med ständigt nya ämnen, högt som lågt. Mest bekymmersamt är givetvis regeringens diametralt skilda syn på sakernas tillstånd jämfört med hur personalen inom Försvarsmakten upplever sin vardag. En annan mycket bekymmersam del är de ständiga återkommande skönmålningar från regeringens sida när ”satsningar” som ”stärker försvarsförmågan” i själva verket blir till halveringar och ytterligare utarmning av det lilla försvar som finns kvar.

Nästa år i mars månad presenteras försvarsberedningens rapport. Något som garanterat kommer att utgöra grund för en fortsatt debatt. Realist som man är så tror jag inte ett ögonblick på att Försvarsmakten kommer att erhålla de ekonomiska förstärkningar som krävs för att sätta upp en organisation som är utbildad och utrustad för att utgör en tillräcklig försvarsförmåga.

Utöver detta är det även valår, något som indirekt även kommer ett påverka försvarspolitiken.

När jag sammanfattar året för egen del kan jag konstatera att det skrivits exakt 200 inlägg här på bloggen under 2013 och antalet besök har passerat 1,1 miljoner. Jag noterar i sammanhanget att vänsterextremisterna OFOG i samband med sitt uthängande av Wiseman ansåg att det var viktigt att röja identiteten med motivering att det måste ligga betydligt fler än en bara person bakom bloggen. Detta baserat på mängden inlägg som producerats under ett år. Som en referens hade man Mikael Holmström på SvD som under året producerat 94 texter på en heltidstjänst.

Twitter har fortfarande varit en framgång och ett mycket bra forum för snabb dialog och informationsutbyte om aktuella händelser. Under året har över 1000 nya följare tillkommit och är nu närmare 1600.

Förhoppningsvis finns kraft och engagemang att fortsätta skriva även under nästa år trots all motvind.

Ett särskilt tack för allt meningsfullt utbyte under året vill jag särskilt rikta till Wiseman, Johan Wiktorin samt gästskribenterna ”Boatswain” och ”Seabear”. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten förtjänar även han ett särskilt omnämnande för sitt sätt att ytterligare öka öppenheten inom Försvarsmakten under det gångna året vilket i sin tur öppnar upp för en debatt där fler försvarsanställda kan deltaga.

Avslutningsvis vill jag önska alla er läsare ett riktigt…


GOTT NYTT ÅR!


Se tidigare årskrönikor här.

Att utreda eller att utredas, det är frågan?



Det här kommer att bli årets näst sista inlägg. Det sista inlägget kommer enligt traditionen på nyårsafton och blir som vanligt en exposé över det gångna försvarsåret. Det här inlägget blir en så kallad ”spaning”.  Jag ser nämligen ett mycket tydligt mönster framträda när man intar ett helikopterperspektiv och tittar på regeringens s.k. åtgärder för att hantera ett mycket problematiskt och hårt kritiserat politikområde. Jag vill därför efter min spaning tillskriva 2013 som ”utredningarnas år”. Genom att tillsätta en utredning kan man alltid tillfälligt friskriva sig från ansvar och hålla kritikerna på armlängds avstånd.

Kritiken mot regeringens sätt att hantera försvarsfrågan har som bekant varit massiv under det senaste året, och tyvärr har kritiken varit högst befogad. Tidigare var det enbart de närmast sörjande, d.v.s. försvarsmaktens personal samt pensionerade officerare som förstod hur illa ställt det var. Under året har delar av media börjat bevaka försvarsfrågan till följd av att delar av allmänheten och således flera politiker insett de omfattande bristerna och problemen med personalförsörjning, materielförsörjning tillsammans med ekonomin för den viktiga förbandsverksamheten.

Regeringen och försvarsdepartementet har istället ”vidtagit åtgärder” genom  att initiera ett stort antal utredningar under året. Man kan konstatera att det är ett ovanligt stort antal utredningar som startats upp under året. Merparten av alla utredningar är förvisso nödvändiga och välkomna. Men det indikerar samtidigt att regeringen anser att det finns problem, något man sällan erkänner öppet. Mer vanligt är det att man från regeringens och moderaternas sida pekar på att försvarsreformen är mycket lyckad och den stärker försvarsförmågan. Man levererar ett budskap i ord och ett helt annat som således kan utläsas mellan raderna i antalet beordrade utredningar, direktiv och studier.

Här följer en kort exposé över de utredningar som försvarsdepartementet och försvarsminister Karin Enström har initierat under det gångna året.

Perspektivstudien (Januari)
Vid årsskiftet gav regeringen Försvarsmakten i uppdrag att genomföra en perspektivstudie (PerP). Uppdraget återfinns i regleringsbrevet för 2013 och redovisades så sent som i oktober för regeringen med perspektivet fram till 2030. En studie där Försvarsmakten för ovanlighetens skull (möjligen inte helt lyckat grepp) utgick från en prolongerad ekonomisk ram. Perspektivstudien gav vid hand att IO14 aldrig kommer att kunna uppnås och att det krävs förbandsnedläggningar och att förmågor måste plockas bort. Ett resultat som givetvis inte var smickrande för regeringen och något man fortfarande inte kommenterat i detalj.


Försvarsmaktens svar på RB7 (Februari)
I februari fick vi beskåda en mycket mycket upprörd försvarsminister Karin Enström när Försvarsmakten lämnade in sitt svar på regeringsbeslut 7. Enligt regeringen hade Försvarsmakten lämnat ifrån sig fel svar när man i detta underlag konstaterade att det kommer att krävas utökat anslag för att sätta upp och materielförsörja IO14. Karin Enström skriver följande rader när svaret kom in i stället för att ta Försvarsmaktens svar på allvar.

Jag ser dock redan nu framför mig att det kommer att behövas förbättrad styrning av Försvarsmakten. Men jag vill idag slå fast två saker. Regeringen skapar ett modernt försvar för Sverige och vi är på rätt väg.”

Som svar, och som ytterligare lök på laxen fick Försvarsmakten nu istället ett uppdrag i form av…


Regeringsbeslut 5 (Mars)
Det här blev regeringen svar på tal till Försvarsmakten. Direktivet var kort och gott att reducera 500 miljoner på personalkostnader årligen! Minska antalet heltidstjänstgörande officerare och civila samt att antalet kontinuerligt anställda soldater och sjömän (GSS/K) ska minskas rejält till förmån för fler tidvis tjänstgörande (GSS/K) som ska tjänstgöra 38 dagar/4 år. En kraftfull ambitionsminskning som inte på något sätt bidrar till ett mer ”tillgängligt, användbart och flexibelt försvar”. Detta beslut har sedermera utmynnat i det som nu benämns som FM Org 18. Med andra ord ytterligare en ambitionsreducering samtidigt som ordet ”en-veckasförsvar” finns med på 2013 års nyordslista.


Försvarsmaterielutredningen (Maj)
Som ytterligare utfall efter Försvarsmaktens icke önskvärda svar på RB7 i februari så fattade regeringen i maj beslut om att tillsätta en särskild utredare för att se över hur regeringen styr investeringar i försvarsmateriel och anläggningar i Försvarsmakten. Utredningen ska föreslå hur regeringen kan skapa en tydligare koppling mellan försvarspolitiken och tillförseln av materiel till förbanden. Man vill med andra ord styra ännu mer över materielanskaffningen än vad man i dag redan gör. Utredningen ska redovisas den 31 mars 2014.



Försvarsberedningens fortsatta arbete (Juli)
Årets största, viktigaste och mest omfattande utredning är försvarsberedningens fortsatta arbete som nog inte behöver beskrivas närmare. Utredningen initierades av försvarsministern i juli. Detta efter att försvarsberedningen lämnat in den första delen (omvärldsanalysen) där Ryssland enligt beredningen rustar ”från en låg nivå”. Även denna rapport ska redovisas för regeringen 31 mars 2014.


Försvarsmaktens personalförsörjning (Oktober)
Någon månad senare var det så dags att initiera ytterligare en utredning. Nämligen den som ska föreslå hur Försvarsmaktens personalförsörjning bör utvecklas inom ramen för den försvarspolitiska inriktning som riksdagen beslutat. Syftet med utredningen är att bidra till en långsiktigt hållbar personalförsörjning av det militära försvaret. Här man man minst sagt tala om en baklängesmiddag. Att flera år i efterhand utreda hur det nya personalförsörjningssystemet ska kunna fungera är inget annat än att underkänna sig själv. Wiseman skrev tidigare i dag ett mycket läsvärt inlägg i ämnet. Det verkar onekligen som så att det var stora problem med att hitta en utredare som ville ta sig an uppgiften. Slutligen blev det Försvarsmaktens tidigare chefsjurist Stefan Ryding-Berg som erhöll uppdraget som ska slutredovisas i november 2014.


Internationella försvarssamarbeten (December)
Året avslutades (kanske) med att regeringen i dag initierade ytterligare en stor utredning som ska titta på Sveriges internationella försvarspolitiska samarbete i Norden, inom EU och med Nato. Utredningen ska ge förslag på hur dessa samarbeten kan utvecklas. Försvarsministern har utsett Tomas Bertelman för att genomföra översynen som ska redovisas 31 oktober 2014, d.v.s direkt efter nästa riksdagsval. Den här utredningen tolkas av många som ett första steg i att ytterligare närma sig NATO, något som är välkommet.



Övriga utedningar som försvarsministern initierat under året
Det finns ytterligare utredningar som initierats eller delredovisats under året. Luftförsvarsutredningen som ska utreda luftförsvaret bortom 2014, en i mina ögon obsolet utredning, delredovisades i december. En utredning om informationssäkerhet initierades även den av försvarsministern samma månad. Vi har även disciplinansvarsutredningen som ligger under försvarsministerns hägn som initierades i maj. Vi har den så kallade helikopterutredningen som handlar om Försvarsmaktens stöd med helikoptrar till polisen, och vi har fortsättningen på maritimutredningen där försvarsdepartementet uppdrar till myndigheterna att se över samverkan om statens maritima resurser. Utredningarna är många!



Sammanfattning
Utredningar är ofta av godo. Men enbart om regeringen vidtar de åtgärder som utredningen och rapporterna föreslår. Här råder erfarenhetsmässigt allt för ofta en för stor diskrepans. Man kan också fundera över vilka regeringens syften är med att tillsätta en så stor mängd utredningar under kort tid? Är det för att hålla kritiker på armlängds lucka och skapa handlingsfrihet, eller är det på grund av att man själv insett alla brister inom respektive utredningsområde trots den ihärdiga skönmålningen som gör gällande att allt är gott och går precis enligt plan?

Som av en händelse utreder nu regeringen allt inom försvaret på en och samma gång. Särskilt oroväckande är det att man samtidigt utreder alla avgörande delar för ett fungerande försvar. Personalförsörjning, materielförsörjning, internationella samarbeten och rikets långsiktiga försvars- och säkerhetspolitiska inriktning med tillhörande krav på  anslagsnivåer genom försvarsberedningens arbete. 



Anmärkning 1: Ibland utreds även den utredande myndigheten. Som bekant lämnade riksrevisionen för någon vecka sedan i från sig sin senaste rapport där man riktar skarp kritik mot hur regeringen styr Försvarsmakten och att det brister inom samtliga ovanstående viktiga faktorer som personal, materiel och långsiktig ekonomi. Vågar man hoppas på att det är den insikten i ett tidigare stadium som fått regeringen att initiera alla dessa utredningar, och att det är därför som försvarsministern inte har kommenterat riksrevisionens rapport närmare?  

Anmärkning 2: Jag noterar särskilt att regleringsbrevet för budgetåret 2014 avseende Försvarsmakten ännu ej utgivits trots att i stort sett alla andra regleringsbrev är utgivna. Förra året erhöll Försvarsmakten sitt regleringsbrev den 20 december. Man kan fundera över anledningen till förseningen för just detta område. I regleringsbrevet framgår bland annat vilka underlag för materielbeslut, så kallade regeringsärenden, som regeringen förväntar sig från Försvarsmakten under året. Dessa blir särskilt intressanta att bevaka under 2014.
WebRep
currentVote
noRating
noWeight

Gästinlägg: Everybody is building ships and boats



Publicerar i dag ett gästinlägg, eller rättare sagt ett tal signerat flottiljamiral Thomas Engevall som han höll i egenskap som KÖMS ordförande den 15 november på Etnografiska museet på KÖMS 242:a högtidssammanträde där ÖB Sverker Göranson var hedersgäst.

Anledningen till att detta tal återpubliceras här på bloggen är att det även ska ses som Thomas bidrag till försvarsdebatten med anledning av att det efterfrågas åsikter från chefer. I sitt tal tar Thomas upp ett antal intressanta aspekter värda att beakta och se över. 

Samtidigt vill jag passa på att gratulera Thomas till utnämningen (1 januari 2014) som försvarslogistikchef och därmed även konteramiral. Grattis Thomas!

/ Skipper

———————–

General, gäster från systerakademier, pristagare, ärade ledamöter, mina damer och herrar.

Bob Dylan, en i Kungl. Örlogsmannasällskapet rätt sällan spelad kompositör, skrev 1967 en av mina favoritlåtar som Manfred Manns Earth Band gjorde odödlig 10 år senare. Den inleds med texten: “Everybody is building ships and boats” och var namngiven efter eskimån Mighty Quinn. Fartygsbyggnad och Arktis, två mycket aktuella ämnen för ett anförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet. Medan det kalla och mörka Arktis är hetare än någonsin är fartygsbyggnad, speciellt svensk marin sådan, en verksamhet i avsomnande.

Så kan vi inte ha det så värst många år till. Vi måste snarast möjligt åter bli en del av alla dem som bygger skepp och båtar – eller i vart fall låter bygga dem.

Hur då? – kan man fråga sig, inte minst i skenet av den mycket ansträngda situation som försvarets materielanslag befinner sig i och som Överbefälhavaren alldeles nyss berörde.

Det finns en rad perspektiv man kan väga in i det svaret men jag tänkte hålla mig vid två av perspektiven, ekonomi och kompetens.

Det är lika bra att börja med ekonomin. Utan pengar är det svårt att skaffa sig eller behålla och utveckla en örlogsflotta. Gustav den första, mer känd som Gustav Vasa, skaffade sig sin svenska flotta på kredit år 1522 med hjälp av ett lån på tio tunnor silver. Att bygga sin flotta med hjälp av lån är dock en metod som inte längre låter sig göras.

Avancerade örlogsfartyg, som ubåtar, korvetter, fregatter och minröjningsfartyg är dyra, mycket dyra. En ubåt kostar 3-4 miljarder stycket, en korvett 2-3, en fregatt kanske 5-6 och ett modernt minröjningsfartyg ca en miljard per styck att anskaffa.

Dagens svenska flotta skulle med en enkel matematik betinga ett nyanskaffningsvärde om ca 50 miljarder kronor. Kostnaden för uppgraderingar och vidmakthållande under fartygens livslängd, 25-30 år, tillkommer med ett lika stort belopp och lägger vi dessutom till kostnader för amfibie- och vapensystem så landar vi in i en totalkostnad på ca 120 miljarder på 30 år, eller kort sagt 4 miljarder per år.

Omsatt i tunnor silver, för att jämföra med Gustav Vasas tid så motsvaras 4 miljarder av inte mindre än 450 tunnor silver.

Det samlade anslaget för anskaffning och vidmakthållande för Försvarsmakten 2014 är enligt budgetpropositionen knappa 16 miljarder. En fjärdedel av det beloppet skulle således krävas för att hålla en marin av dagens omfattning och modernitet över tiden.

Som ordförande i Kungl. Örlogsmannasällskapet kan jag tycka att det inte skulle vara helt omöjligt att avdela denna fjärdedel. Men, det finns fler viljor och behov och totalt sett går ekvationen på materielsidan, precis som ÖB berörde nyss, inte ihop vilket leder till att svåra val i realiteten väntar.

Att förmå riksdagen att avdela betydligt mer pengar till materielanslagen för att täcka de totala merbehoven, som också uppgår till ca 4 miljarder per år, kan var och en fundera på realismen i. Min slutsats är tämligen klar. Även om ett tillskott möjligen skulle kunna komma till, så kommer det att vara en bra bit kvar till nivån 4 miljarder.

Jag tror också, att det är ett önsketänkande med marina förtecken, att våra politiker skulle förvandla Försvarsmakten till ett skalförvar och satsa huvuddelen av medlen på marinen och flyget, såsom en artikel föreslår i Tidskrift i Sjöväsendet nr 4/2013.

Politikerna, och det svenska folket, vill ha sin armé, sitt flygvapen och sin marin. Men frågan är om man egentligen är beredd att betala den fulla kostnaden för detta.

I Kungl. Örlogsmannasällskapets stadgars första paragraf anges att vårt syfte är att ”följa och aktivt verka för utvecklingen av sjökrigsvetenskapen och sjöväsendet i allmänhet”. Det behöver vi göra tydligare än idag så att det svenska folket bättre förstår de marina uppgifterna oberoende av konfliktnivå i hela skalan fred-kris-krig. På så vis kan även de folkvalda förmås att satsa tillräckliga resurser på ett tillräckligt tydligt sätt så att vi totalt sett hamnar på en anständig nivå för alla våra stridskrafter, armé, flyg och marin, oberoende av konfliktnivå.

Men inte bara totalekonomin över 30-årsperspektivet är intressant. Minst lika intressant är med vilken stabilitet medlen fördelar sig över åren och hur de används. Snabba kast, där verksamhet ena år är inne i planen och andra året är ute, för att därefter komma in igen i en ny skepnad, är förödande och knäcker alla försök till en långsiktig strategi. Det går också att få bättre uteffekt över tiden med en stabil och något lägre ekonomisk nivå, än en totalt sett högre och men ryckig.

Med stabilitet blir även andra förutsättningar uppfyllda för att kunna ingå i skaran som de som is building ships and boats, vilket leder över till kompetensperspektivet.

Kompetens är alltid viktigt, men i en pressad ekonomi är kompetens helt avgörande för ett lyckat resultat. Kompetenskravet är dessutom helt oberoende av anskaffningsstrategi.

Det spelar ingen roll om fartyg anskaffas genom riktade utvecklingsbeställningar till svenska varv och industrier eller om mer färdigutvecklade fartyg anskaffas från utländska varv.

Försvarsmakten med FMV och FOI måste i alla lägen ha en sådan kompetens som gör att de:

  • Förstår vad som behövs i framtida konfliktmiljöer. 
  • Kan omsätta denna förståelse i relevanta krav. 
  • Kan värdera marknadens befintliga och framtida lösningar relativt dessa krav. 
  • Inför och vid beställning, förstår vad som kan fås, vad som fås men också vad som inte fås. 
  • Kan använda det som anskaffas så effektivt som möjligt. 

När det gäller utföraren, varv och andra leverantörer, måste de ha en sådan kompetens att de:

  • Förstår och kan omsätta kundens krav i tekniska lösningar som kan produceras på ett effektivt sätt. 
  • Ha egen, (eller tillgång till) en effektiv produktionsapparat. 
  • Leverera produkter i tid med fullgott resultat till beställarna och leverera ett ekonomiskt sunt resultat till sina ägare. 

Denna kompetens är inget man enkelt skakar fram ur rockärmen den dagen den behövs. Den måste vårdas. Den måste utvecklas. Den behöver stabilitet. Jag är också helt övertygad om att det enda sätt man kan göra detta på är att tillräckligt många ingenjörer, officerare och ekonomer faktiskt ägnar sig åt denna verksamhet på daglig basis.

Precis som i alla andra delar av försvaret, och i all verksamhet, kan man inte bli riktigt bra på något om man aldrig gör det på riktigt. Att tro att man med framgång skulle kunna genomföra plutons anfall i en reell insats, om man aldrig genomfört en stridsskjutning med skarp ammunition, är naivt.

Vi måste därför hitta sätt att, även när ekonomin sätter begränsningar i vad vi kan göra, löpande jobba med frågorna, operativt/taktiskt, tekniskt och kommersiellt.

En form av lagtempo där ubåtar och ytfartyg med amfibiesystem växeldrar kan vara en del av en sådan lösning. Med andra ord, då anskaffning/byggnation sker av ubåtar (A26 kan man hoppas på i närtid) så ges ytfartygsflottan uppgraderingar. Men, samtidigt studeras nästa generations ytstridsfartyg till en nivå som gör att när ubåtarna är levererade ytstridsfartygen kommit så långt att de kan gå in i konstruktions- och byggnationsfas, samtidigt som då något äldre ubåtar kan ges nödvändiga uppgraderingar.

På det viset kan en kärna av kompetens (operativ/taktisk, teknisk och kommersiell) alltid vara fullt sysselsatt med intressanta och inspirerande uppgifter även om man får finna sig i att verka såväl på som under ytan över tid.

Men sedan gäller det att få fram dessa individer också. Här behövs ett rejält omtag jämfört med idag då rekrytering och vidareutveckling av denna typ av nyckelpersonal lämnar mycket i övrigt att önska. Denna fråga äger Försvarsmakten tillsammans med FMV själva och möjligheterna är således obegränsade.

Men man måste våga tänka nytt, vilket inte alltid lätt i den av hävd konservativa marinen och när kraven på likriktning inom hela personalområdet i Försvarsmakten blir något för höga.

Några åtgärder som jag menar skulle kunna bidra till att kunna skapa en tillräcklig kritisk massa av kompetent personal är att;

  • Marinen överger idén om att alla framtida officerare (OF) ska kunna köra båt och därmed ges formell nautisk kompetens. Alla officerare i flygvapnet flyger inte flygplan och alla arméofficerare kör inte stridsvagn heller, även om det säkert är kul. Knappt hälften av marinens officerare borde i stället läsa teknisk profil i sin officersutbildning och på det viset bredda officerskårens totala kompetensbas och kunna se teknikens och taktikens samspelsmöjligheter redan som fänrikar och inte få denna kompetens som 40-åringar efter Försvarshögskolans chefsutbildning. 
  • Rekryteringen av mariningenjörer, dvs. officerare med civilingenjörskompetens, måste återstartas till någon nivå, säg två till tre om året. Nu är det sju-åtta år sedan någon rekryterades. I närtid finns det rätt gott om specialistofficerare och officerare, men även reservofficerare, som på eget bevåg läst in en civilingenjörsexamen som kan rekryteras snabbt och utan egentlig kostnad. 
  • De specialistofficerare som når de högre nivåerna, förvaltare och flottilj/regements-förvaltare måste tas omhand och kunna utnyttjas för avancerade roller även ur ett materielförsörjningsperspektiv, inom Försvarsmakten men också inom FMV. 
  • Vi bör ta tillbaka en gammalt traditionell metod inom den militära sfären, nämligen att i avsaknad av egna krig skicka ut våra officerare till andras konflikter i modifierad form. Med andra ord, vi bör utnyttja våra internationella kontaktnät för att få in personal, civil som militär från både Försvarsmakten och FMV i utländska projekt för att behålla och utveckla vår kompetens den vägen. 
  • Vi ska inte glömma bort våra sjömän och soldater. En sjöman som lämnar och därefter skaffar sig en adekvat teknisk/ekonomisk utbildning bör vi kunna ta tillbaka, antingen som civilanställd eller som specialistofficer/officer när den dagen kommer. Det borde också gå att hitta konstruktiva lösningar för deltidstjänstgörande soldater och sjömän kopplat till de marina delarna av försvarsindustrin, precis som börjat ske på andra ställen, exempelvis med IBM vad gäller IT-personal. 
  • Slutligen, även akademierna, i detta fall främst, men inte enbart, Kungl. Örlogsmannasällskapet, skulle kunna användas som oberoende ”think tanks”. Det är bara att titta sig omkring i salen för att se vilken kompetens som finns att nyttja, till en bråkdel av den kostnad som understundom faktureras av vissa konsultföretag med före detta officerare som anställda. 

Även dessa metoder behöver en stabilitet för att ge långsiktiga resultat.

Kungliga Örlogsmannasällskapet, som grundades 1771, har under sin 242-åriga existens sett ett antal upp-och nedgångar i svensk marin förmåga. En nedgång i denna förmåga är i dagsläget helt fel väg att gå i skenet av omvärldsutvecklingen med bland annat;

  • Sveriges stora beroende av sjöfarten för vårt välstånd. 
  • Den ökande handeln och sjötrafiken i Östersjön. 
  • Ett alltmer auktoritärt Ryssland. 

En fortsatt klok och konstruktiv argumentation kring vilka förutsättningar detta kräver, kombinerat med att tydliggöra den marina arenans förutsättningar och användbarhet i alla konfliktnivåer är ett bra sätt att bädda för framtiden. Där har vi alla ett ansvar.

Som skeppsbyggnadsingenjör anser jag att stabilitet är den grundläggande faktorn på vilket allt annat vilar.

Utan stabilitet kan man bara hoppas på att likt Wasa, ett av de sämsta skepp vi för övrigt byggt i detta land, bli placerad på ett snyggt museum efter några hundra år i gyttjan. På museum hör vi inte hemma på länge än, denna kväll undantagen.

Och likt kretsen kring eskimån Mighty Quinn gäller det därför att åter komma in i skaran som; Is building ships and boats.

En slutlig stabilitetåtgärd, lika från år till år, genom seklerna som gått, och genom sekler som skall komma, är att avsluta detta tal med att beordra Marinens musikkår med att spela Kungliga Flottans Defileringsmarsch!

/ Thomas Engevall, KÖMS Ordförande

Mer spets efterfrågas i försvarsdebatten



Läser i dag en debattartikel i Länstidningen Östersund signerat förbandschefen för I 19 i Boden tillika chef för Militärregion Nord, Överste Olof Granander. Till att börja med vill jag ge en eloge till Olof Granander som till skillnad från många andra chefer i Försvarsmakten, oavsett nivå, faktiskt ger sig in i debatten. Efter att jag läst artikeln så började jag fundera i det större perspektivet över det budskap som signaleras till allmänhet och politiker.

Artikeln med rubriken ”Försvarets nya uppgifter” avhandlar i första hand den pågående försvarsreformen och det goda som kommit ut från den. Artikeln ligger helt i linje med Försvarsmaktens kommunikationsplan där representanter för Försvarsmakten ska fokusera på ”här och nu” och lyfta fram de goda exemplen från vardagen. Detta gör Granander på ett alldeles utmärkt sätt med många goda exempel på vad förbanden i norra Sverige bidragit med som stöd till samhället. Det omfattande och mycket svåra arbetet med att bärga delarna från det mycket tragiska haveriet då en C-130 från norska flygvapnet flög rätt in i bergväggen i Kebnekajsemassivet. Ett arbete som sannolikt inte hade klarats ut på samma korta tid utan Försvarsmaktens omfattande insats.

Trots att Olof Granander har helt rätt i allt han skriver så funderar jag ändå på om inte översten borde tagit tillfället i akt att även beskriva de problem och brister som finns. Det är bevisat vid ett flertal tillfällen att vår regering och representanter ur det det största regeringspartiet alltid tar allt positivt som skrivs som en inteckning för att försvarsreformen förlöper helt enligt plan och utan problem. Om man sedan kan referera till någon högt uppsatt chef inom Försvarsmakten har man prickat in en femetta. Exemplen är många.

Jag ska här ta några exempel på vad jag anser borde framkommit i debattartikeln.

När man debatterar försvar och försvarspolitik så anser jag att det är viktigt att man tar avstamp i det faktum att hela Sverige skall försvaras, något som även försvarsminister Karin Enström själv ständigt återkommer till i sina debattartiklar och tal.

Översten Granander tar i sin debattartikel upp det faktum att hans militärregion med regementet I 19 lokaliserat till Boden har verksamhet från Kiruna i norr till Härnösand i söder. Det som man här borde göra är att ställa den retoriska frågan huruvida det är rimligt att ett enda förband i Boden ansvarar för markförsvaret av halva Sverige? Hur många politiker i Sveriges riksdag har förstått detta, än mindre så har garanterat inte allmänheten gjort det. Här finns möjlighet till försvarsupplysning som gemene man lätt kan förstå och ta till sig.

En annan sak som tas upp i artikeln är alla nationella stödinsatser till civila samhället man genomfört så som ovan nämnda sök efter vrakdelar, eftersök av försvunna personer och stöd vid skogsbränder.

Vad som inte nämns är kostnaden. Jag som anser att det var fel att helt frångå värnplikten får verkligen vatten på min kvarn när jag läser detta. För det första kan man fråga sig om det krävs kontinuerligt anställda soldater enligt principen att erhålla ett mer ”tillgängligt, flexibelt och användbart försvar”. Jag tänker till och med vara så fräck att drista mig till att i just dessa fall så var värnpliktsförsvaret betydligt bättre. Varför då?

För det första så vill jag påstå att en inneliggande årskull värnpliktiga var betydligt mer tillgängliga än vad anställda soldater är, och för det andra är det betydligt billigare. Det vore intressant att få se en redovisning vad ett eftersök eller en skogsbrandsinsats kostar på icke tjänstetid. Man ska ha klart för sig att en anställd soldat går på precis samma avtal som en officer gör, vilket innebär att all tid utanför ej planerad arbetstid genererar övertid. En abetstidsplan ska vara lagd en månad i förväg, och den förvarningen får man sällan på att det ska börja brinna i en skog, eller att någon försvinner. Kostnaden för att ta ut en pluton soldater på icke arbetstid i dag är enorm. En pluton värnpliktiga kostade ingenting att nyttja i dessa sammanhang. Man gjorde en insats för samhället genom plikt, något att vara stolt över.

I det läge Försvarsmakten nu befinner sig i så är ekonomin helt avgörande. Det är bland annat på grund av den extremt stora ökningen av personalkostnader som övergången från värnplikt till yrkessoldater medfört som förbanden inte kan erhålla rätt materiel. Inte heller räcker anslaget längre till för att öva i den omfattning som krävs. Något som också bör belysas.

Att stödja samhället är givetvis en fjäder i hatten, men i artikeln framgår inget som berör hur stridsdugligt förbandet har blivit i samband med försvarsreformen.  Inte heller framgår om man har erhållit den materiel som krävs. Den redovisningen anser jag saknas.

Om jag får vara så fräck att jag ger en rekommendation till alla chefer i Försvarsmakten så anser jag att 50/50 principen bör tillämpas i framtida debattartiklar. Självklart skall de goda exemplen belysas, men som läget är i Försvarsmakten nu så är det viktiga att belysa vilka problem som finns. Inte minst med syftet att upplysa allmänheten, men också för att hjälpa våra politiker att hitta rätt inom ett svårt och styvmoderligt behandlat politikområde.

Även om jag här ovan belyser vad jag anser saknas i argumentationen så vill jag ge Olof Granander beröm för att han faktiskt ger sig in i debatten. I sista stycket nuddar han vid det viktiga ämnet.

Det är dock en bit kvar att gå och det finns viss osäkerhet kring framtiden. Under hösten har allt större fokus riktats mot försvarets förmåga och ekonomi och försvarsdebatten har blivit mer intensiv. Det är positivt att försvaret debatteras. Jag önskar, så här i juletid, att det leder till att fler av våra beslutsfattare engagerar sig i debatten så att vi tar ställning till vilken förmåga det svenska försvaret ska ha i framtiden. I vår kommer försvarsberedningen med sin rapport som innebär att regeringen får rekommendationer bland annat om hur försvaret bör utvecklas

Mycket bra! Jag hoppas att fler förbandschefer nu följer Olof Grananders goda exempel och ger sig in i försvarsdebatten. Jag hoppas även att framtida debattartiklar kommer att innehålla mer spets som även belyser våra omfattande problemområden och den verklighet personalen upplever dagligen. I annat fall kommer våra politiker ta debattartiklar som enbart är skrivna i positiva ordalag som en inteckning på att pågående försvarsreform är en succé.

Julklappstipset: Kaj Karlsson – Parsifaldirektivet


Här kommer ett sent julklappstips tillsammans med en kort bokrecension. Det handlar om Kaj Karlssons nya bok Parsifaldirektivet, uppföljaren till den mycket populära Operation Nordvind.

Kaj Karlssons huvudperson Gustav Sterner är tillbaka. Den här gången som ledare för den hemliga gruppen Red Team. Ett antal specialister som i det dolda och utan något formellt uppdrag arbetar på uppdrag av Försvarsmaktens militära underrättelse- och säkerhetstjänst.

Det hela börjar med att gruppen genomför ett säkerhetstest på Ringhals kärnkraftverk, men någonstans där börjar saker gå fel och ett terrorattentat mot Sverige är ett faktum. Sterner får till slut ta saken i egna händer man får följa den före detta kustjägaren i mycket motgång och begränsad framgång, och huruvida boken har ett lyckligt slut kan man fundera över.

Sterners motståndare från första boken finns självklart med och ställer till en hel del problem. Men för den slutgiltiga lösningen får han till slut hjälp från mycket oväntat håll för att lösa saken, och har i slutstriden befälet över ett specialförband, dock inte ett svenskt sådant.

Boken är som sagt en uppföljare på Operation Nordvind som jag tidigare recenserat här på bloggen. Har man inte läst den första boken så bör man definitivt göra det först för att erhålla helheten. Boken är mycket välskriven genom en skrivarprocess som du kan läsa om här. Jag kan se vissa likheter i berättarteknik med Anders Jallai, och det är i mina ögon ett mycket bra betyg. Båda författarna beskriver miljöer, personer och situationer på ett förträffligt sätt i den här genren. Jag har lyssnat på ljudboken om är inläst av Reine Brynolfsson, Sveriges kanske bästa inläsare som ger storyn ytterligare en dimension.
Att boken tar upp ett scenario och en händelsekedja som inte alls är omöjlig gör den extra intressant. Boken visar i vissa avseenden på hur dåligt skyddade vi i Sverige är, och vilken dålig beredskap vi har för större katastrofer. 
Om du ska köpa en sen julklapp till någon som gillar spänning och action så gå ut på stan och köp boken i morgon. Det kommer att bli en uppskattad julklapp. I annat fall kan man köpa boken här.

De sju vise männen som visade sig vara en Wiseman



Att kollegan Wisemans identitet på tisdagkvällen blev röjd av det anti-militariska nätverket Ofog är vid det här laget välkänt inom läsekretsen. Jag tänker i det här inlägget ge min egen syn på försvarsbloggandet och det som hänt. Det här inlägget är även mycket personligt till skillnad från det som annars brukar skrivas. Men även en arg försvarsbloggare kan i bland gå på gatan som en helt vanlig man och vara personlig, tro det eller ej. Här är en lite exposé med anledning av vad som har hänt kollegan Wiseman.


Redan innan jag startade den här bloggen 2010 så skrev jag ett antal gästinlägg hos Wiseman. När vi då hade mailkontakt så kunde jag efter ett antal mail mellan oss fram och tillbaka inte låta bli att ställa frågan, eller rättare sagt ett påstående. Jag frågade helt enkelt om Wiseman var den jag då trodde att han var, nämligen en stridspilot på F 21 med ett callsign som var alldeles för likt bloggens namn för att vara en slump. Wiseman svarade mig då att ”man ska inte tro på allt man hör” vilket är helt riktigt. Efteråt kände jag mig faktiskt lite dum, varför frågade jag om hans identitet? Jo, för att människan i grunden är en nyfiken varelse som gärna vill veta allt och lite till.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig mer fråga om en försvarsbloggares identitet, för jag insåg samtidigt att OM jag hade fått veta vem Wiseman var vid detta tillfälle, så hade vetskapen om hans identitet givetvis också fått den negativa effekten att jag varje gång han skrev något, så skulle jag väga in hans bakgrund och därmed försöka bedöma hans kunskap i ämnet. I dag är jag tacksam för att Wiseman behöll sin integritet vid detta tillfälle. Men att fundera över vem som låg bakom bloggen fortsatte jag självklart att göra, och jag var tillslut helt övertygad om att det knappast kunde vara den någon insnöad Top Gun kille med en kunskapsbredd som pitotröret är brett på en 39:a. Dessutom  långt uppe i smällkalla Luleå? Nej, det var inte han som skrev så mycket och så initierat om allt möjligt, högt som lågt.

Strax därefter valde jag att starta min egen blogg, den du just nu läser. Den stora anledning till detta var att ingen av de befintliga bloggarna enligt min mening täckte upp de marina frågorna och ifrågasatte tillkortakommanden på det sätt som gjordes inom Armén och Flygvapnet på övriga bloggar. Dessutom var jag rejält trött på hur Försvarsmakten hanterade vissa frågor, för vid den tiden var det inte granskningen av regeringens förehavanden som var det primära. Wiseman var en förebild, och jag tänkte att kan en så kan flera, och därmed var bloggen Skipper född.

Att vi försvarsbloggare kommunicerar med varandra utanför offentlighetens ljus är nog rätt underförstått. Med Wiseman har jag under årens lopp haft många givande konversationer om både högt och lågt rörande såväl yrket som försvarsbloggandet, politik och även rent privata saker. Men aldrig någon gång har Wiseman frågat om min identitet, och jag har aldrig frågat om hans sedan den där första gången. Wiseman blev då min okände vän som jag har suttit och ”pratat” med under många långa kvällar och nätter då vi båda suttit har och filat på inlägg på varit håll, i bland i samma ämne, men ofta i olika ämnen.  Wiseman blev pysventilen som man kunde dryfta saker med som få andra förstod, för det är fortfarande så att det är förvånansvärt få, inte ens inom Försvarsmakten som är särkilt insatta och engagerade i de övergripande och lite svårare frågorna med bärighet på försvarspolitiken. Man kan oftast sitt eget område och bryr sig inte så särskilt mycket om det där andra. Med Wiseman kunde man prata om vad som helst, för han var både intresserad och engagerad i ämnen högt som lågt. En av Wisemans stora styrkor är hans analytiska förmåga som tillsammans med förmågan att förklara svåra saker på ett begripligt sätt. Något han delar med en annan god vän, försvarsdebattören Johan Wiktorin.

En dag föreslog Wiseman att vi nog borde träffas – på riktigt. Vi bestämde att vi skulle träffas på ett hotell och äta en bit mat och möjligen skulle vi även dricka en öl eller två. Då började tankarna runt vem Wiseman egentligen är ta fart igen. Vem skulle jag nu träffa? Vem är Wiseman? Jag vet att jag hade en rätt tydlig bild i huvudet vem han förmodligen var. Jag hade målat upp bilden av Wiseman som överstelöjtnant, möjligen en överste som bodde i Stockholm. Han hade en centralt placerad tjänst i Högkvarteret, sannolikt på LEDS eller möjligen FTS. Han var 50+ med mångårig erfarenhet och han var av någon outgrundlig anledning även – kraftigt överviktigt.

Jag hade helt rätt – på en punkt – att Wiseman hade sin bakgrund i Flygvapnet. I övrigt var allt annat helt fel! För framför mig stod i stället Carl Bergqvist, den man som jag från allra första början trodde var Wiseman, men som jag sedan helt hade släppt. Jag vet nu i efterhand också vilka föreställningar Calle hade om vem det var han trodde han skulle träffa den där kvällen, men det kan vi ta en annan gång.

Vi hade ett så pass långt och intressant samtal att hela restaurangen hade tömts på folk p.g.a. att det var stängningsdags, helt utan att vi hade märkt det i våra diskussioner. Vi lämnade vårt bord, fortfarande involverade i någon diskussion, men helt utan en tanke på att man kanske borde betala för sig när man ätit och druckit på en restaurang….

Själv hann jag lämna stället och restaurangpersonalen fick i sista stund tag på Calle som dels fick stå för hela notan själv, och dels blev outtalat anklagad för att vi skulle försöka oss på en springnota. Något som givetvis inte var vår avsikt. Fördelen med denna smärre incident var att det nu fanns en anledning till att träffas för att bjuda igen, och på den vägen är det…

När det talas om försvarsbloggarna i fikarum och bland folk i allmänhet, så talas det mer eller mindre alltid om att det är flera personer som ligger bakom bloggarna . Jag har många gånger hört att personer både ”vet vilka” som ligger bakom med betoning på vilka, d.v.s. i plural.

Jag minns särskilt ett seminarium arrangerat av Försvarspolitisk Arena under Almedalenveckan i somras där Lars Ekeman (Folk & Försvar) sa att han var övertygad om att det ligger flera personer bakom Wiseman, ”för så mycket kan inte en enda person skriva med den kvalitén”. Jag har full respekt för den bedömningen Lars.

Jag vet nämligen hur mycket fritid det går åt att driva en blogg på den nivå Wiseman har gjort under många år. Det räcker inte enbart att vara allmänt begåvad och skrivkunnig. Det krävs att man följer försvarspolitik, media och händelser inom Försvarsmakten dagligen och att man läser många utredningar, rapporter, regleringsbrev, budgetpropositioner etc. Jag vill nästan dryfta mig till att påstå att Wiseman har haft två heltidsarbeten. Ett som han erhållit betalning för via Försvarsmakten, och ett som han gjort gratis för svenska folket i syfte att bedriva kvalificerad försvarsupplysning utan skönmålning.

Så tyvärr Lars Ekeman m.fl. Er bedömning var tyvärr helt fel. Wiseman var en person istället för sju vise män.  Wiseman agerade inte heller i försvarsindustrins eller någon annans ärende som vissa tycks tro.


I tisdags kväll fick jag ett meddelande från Wiseman med det korta innehållet ”Ofog har röjt min identitet, de går live ikväll”. Jag trodde först inte riktigt på det jag såg, men insåg snabbt allvaret i situationen. Varför? Hur? I vilket syfte, och så vidare…

Vi pratades vid senare på kvällen och jag insåg ganska snart att om någon mer står på tur att bli röjd av ofoget så är det sannolikt Skipper. Vi pratade så som officerare gör när det är krisläge. ”Motståndarens” syfte med operationen, hans troligaste och farligaste handlingsalternativ, omedelbara åtgärder, egna handlingsalternativ osv.

Någon timme senare låg avslöjandet ute på ofogarnas webbsida och syftet med deras avslöjande kunde utläsas, något som gjorde att saken hamnade i ett lite annat läge. Men inte förrän dagen efter när Mikael Holmström på SvD fick den första exklusiva intervjun med Wiseman så briserade bomben. Wiseman blev Carl Bergqvist med hela det försvarsengagerade etablissemanget, och Wiseman har själv valt att växla upp och gå ut med sin identitet på bred front. Något som kräver en viss styrka.

Jag tycker det var olyckligt att inte Calle själv fick välja tidpunkt för när han skulle ”kliva ut ur garderoben”. Just detta är något vi pratat om många gånger, där vi har vägt för- och nackdelar mot varandra. Det vi alltid landat i är att det sannolikt är bättre att det skrivna ordet får stå för sig själv utan att det ska färgas av vem som ligger bakom. Nu blev det inte så, och huruvida den här bloggen kommer att gå samma väg, självvalt eller p.g.a. att någon annan väljer väg återstår att se. Efter avslöjandet har även undertecknad blivit kontaktad av personer med en mycket oklar agenda, och där mycket pekar på att det syftar till att röja identiteten.

Men för Calles del så är det inget ont som inte samtidigt för något gott med sig. Carl Begqvist har blivit mycket varmt välkomnad från alla håll och kanter efter att han bryskt blev utkastad ur Wisemans garderob. Man kan konstatera att Ofogs inte riktigt uppnådde det outtalade syftet att tysta en försvarsbloggare. Det blev snarare tvärt om.


Det som Ofog faktiskt har gjort är att de gett Försvarsmakten en riktig ledare på ett silverfat som redan erhållit en slags hjältestatus inom Försvarsmakten! En ledare som har allt det som vi så länge efterfrågat. En officer med djup insikt i många ämnen. En officer som alltid säger vad han tycker, och som många nu ser upp till. Jag tror inte riktigt det var detta som ofoget hade hoppats på.

En annan fördel med allt detta är att Wiseman nu, om han vill, kan delta i debatten på flera sätt än genom bloggen. Vi har båda vid tidigare tillfällen erhållit erbjudanden att vara delaktiga vid seminarier arrangerade av Folk & Försvar samt Försvarspolitisk Arena. Undertecknad har även fått budet att nomineras till ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet (KÖMS) den dagen jag träder fram, något som självklart man känner blygsam stolthet över. Men detta går givetvis inte så länge man enbart skriver under pseudonym. För Calles del både hoppas och tror jag att han nu tar dessa erbjudanden som kommer att komma som ett brev på posten, vilket på sikt kommer att bidra till att försvarsdebatten kommer att lyftas ytterligare ett snäpp.

Avslutningsvis vill jag rikta mig direkt till dig Carl Bergqvist. Du är, och har alltid varit en förebild och inspiratör i vår ”branch” som försvarsbloggare. Du har även blivit en mycket god vän, något som jag värderar mycket högt. Nedanstående filmklipp med två flygare som båda tillhör flottan får symbolisera det hela. Det bästa av två världar – stridsflygplan och fartyg?

Nu lägger vi i nästa växel och ökar. Ta hand om dig Carl!