Under ytan – Prolog

”Har ubåtsfrågan evigt liv? Hur kan det komma sig att frågan om vem eller vilka som sände in ubåtar i svenska vatten för tjugofem år sedan fortsätter att engagera folk? Är det inte dags att glömma hela rasket och gå vidare? Det har ju gått ett kvartsekel och alltihop hände ju i alla fall under vattenytan. Och inga döda eller skadade registerades, i vart fall inte på svensk sida.” 

”Marininspektören…konteramiral Anders Grenstad förklarade i TV att det som hände för 25 år sedan inte längre är av intresse. Att vi inte har något behov av att veta. Jag tror han har fel! Vi vill gärna veta. Vem och varför. Även om det var länge sedan. Länder och folk har ett behov av att göra upp med sitt förflutna” 

Mathias Mossberg 

Det här är blir det första inlägget i en serie med projektnamnet ”Under ytan” som kommer att avhandla vad som har hänt just under ytan i svenska vatten under flera decennier, åtminstone det som för oss är känt på ett eller annat sätt. 

Under ett antal år var svenska Marinen högst delaktiga i ett krig på eget territorium, även om det formellt sett inte var deklarerat som sådant av regeringen. Man insatte skarpa vapen mot främmande makts ubåtar. Något som då var, och fortfarande är helt unikt! 

Varför skriva om ubåtskränkningar i svenska vatten kan man kanske fråga sig? Det hela började att en större mängd litteratur, utredningar och artiklar i ämnet lästes av rent allmänintresse. Ju mer materiel som lästes, ju större blev perspektivet på ubåtsfrågan och de oerhört divergerande synsättet. Nationalitetsfrågan är en stor del i debatten. Var det några ubåtar här över huvud taget, är ett annat förhållningssätt. Så varför då inte passa på att sammanställa de intressanta delarna så att fler kan ta del av de olika händelserna del för del i små portioner i bloggformatet.

Jag har också konstaterat att det har skett ett generationsskifte inom Marinen. Många av de som var delaktiga under ubåtsjakten på 80-talet har slutat sin tjänst i Marinen och en ny generation har tagit över. Den samlade kunskapsbanken av vad som hände under de mest intensiva ubåtsjaktåren börjar sakta men säkert att reduceras vilket gör att den stora kunskapsbank som byggdes upp under ubåtsjaktens ”guldår” även den börjar att dränderas. Men trots det så finns det fortfarande många som har ett eget intresse kopplat till ubåtsfrågan varför en inläggsserie som denna kanske kan komma att intressera såväl sjöofficer som landkrabba.

Det finns ingen ambition att göra några nya avslöjanden eller presentera några okända fakta, absolut inte! Det finns gott om forskare och utredare som redan har gjort jobbet även om det sannolikt finns åtskilligt mycket mera att gräva fram i ämnet. Målsättningen är i stället att presentera såväl kända som mindre kända fakta runt  undervattenskränkningar i svenska vatten i en någorlunda kronologisk ordning för att försöka åskådliggöra helheten och inte bara isolerade händelser på ett sätt som är lätt att ta till sig.

Det intressanta med undervattenskränkningar till skillnad från andra kränkningar av vårt territorium är att vi har haft oerhört svårt att detektera dessa, och har så fortfarande. En kränkning på på ytan och i luften har vi förhållandevis lätt att detektera då det är möjligt att såväl visuellt som med radar och andra elektro-optiska sensorer detektera, lokalisera och identifiera med hjälp av egna fartyg, flygplan och landbaserade sensorer. Men när det kommer till undervattenskränkningar så är det en helt annan sak.

Syns man inte, så finns man inte, är ett uttryck som kommer väl till pass när det handlar om undervattensverksamhet. I nästan samtliga fall av de kända kränkningar som förekommit i svenska vatten så har jakten initierats av en optisk iakttagelse av ett periskop eller ett helt ubåtstorn. Detta faktum ska vi hålla i bakhuvudet genom serien av inlägg då grunden för ubåtsoperationer är att en ubåt som inte vill synas med stor sannolikhet inte heller kommer att visa sig.

Vi kan då fundera på vid hur många andra tillfällen än vid de kända, som svenska vatten har kränkts av främmande ubåtar, men som aldrig kommit till Marinens eller allmänhetens kännedom! Att hitta en ubåt förutsätter att man har rätt resurser, med rätt utrustning på plats vid rätt tillfälle.I annat fall är det mer eller mindre en omöjlighet att ens detektera undervattensverksamhet.

Arbetet med serien av inlägg har pågått sedan årsskiftet, och där en stor del av researcharbetet även har lagts på att ta fram en kronologi för inläggen där händelser, huvudpersoner, utredningar och forskningsarbete har placerats in för att kunna paketera serien av inlägg på bästa sätt. I dagsläget så ser det ut att hela projektet kommer att omfatta drygt ett tjugotal inlägg.

Inläggen kommer att publiceras löpande under året då tid finns för att skriva. Men bloggens huvudsakliga fokus kommer även fortsättningsvis att ligga på att bevaka de aktuella säkerhets- och försvarspolitiska händelser. Om året fortsätter som det har startat så kommer det sannolikt att ta tid innan hela detta projektet är slutfört…

Det första inlägget i serien som förhoppningsvis kommer att författas inom kort kommer att avhandla, och påvisa det faktum att ubåtskränkningarna av svenska vatten inte alls var en isolerad händelse i början på 80-talet som många tyvärr tycks tro, utan startade redan under andra världskriget och har därefter varit ett återkommande problem för Sverige, Försvarsmakten och Marinen fram till i dag om än i varierande intensitet.

Det är åtminstone något vi tror oss veta!

/ Skipper

En försvarsminister utan förtroende i dubbel bemärkelse!


Försvarsmaktens personal har ett mycket dåligt förtroende för Karin Enström och dennes försvarspolitik. Sveriges försvarsminister har i sin tur uppenbart inget förtroende för sin tidigare arbetsgivare Försvarsmakten. Då återstår den viktiga frågan om Karin Enströms arbetsgivare, svenska folket, nu har något förtroende för henne som försvarsminister?

I dag lämnade Försvarsmakten in två för framtiden helt avgörande underlag till försvarsdepartementet. Det ena dokumentet var budgetunderlaget för 2014 (BU14) och det andra var ett underlag som försvarsminister Enström avkrävt myndigheten en särskild redovisning om, d.v.s. svaret på regeringsbeslut 7 (RB7) efter att ÖB ett flertal gånger de senaste åren gjort sitt jobb och förklarat att han ser att myndigheten Försvarsmakten kommer att lida svårt av underfinansiering efter år 2015.

Om detta skrev SvD en artikel redan i måndags, och som kommenterades här, där uppgifter om att det skulle handla om ett underskott omfattande totalt 4 miljarder kronor per år hade läckt ut. Nu visade det sig, som många befarat, att totalsumman var ännu högre än så. Det handlade istället om ett totalt underskott om 4 450 miljoner kronor årligen! 

Av den summan kan 3,15 miljarder härledas till det så kallade ”materielberget” (vilket f.ö. är en olycklig benämning då det är avsaknad av ett modernt materielberg som egentligen avses) och 1,3 miljarder är kopplat till ökade kostnader för personal p.g.a. den moderatledda försvarsreformen där en underskattning av kostnaderna vid övergången från ett värnpliktsförsvar till anställda GSS är den största orsaken till den delen av underskottet. Detta har påtalats fler gånger av FOI m.fl. och även här på försvarsbloggarna.

Försvarsmakten har alltså under det senaste halvåret på en tid som egentligen är orimlig för en så omfattande uppgift, nu gjort en omfattande genomlysning av myndighetens långsiktiga ekonomi där man nu på särskild order i detalj redovisat hur det faktiska läget ser ut! Detta bemöter försvarsminister Karin Enström (m) med nonchalans, arrogans och till del idiotförklarar myndigheten Försvarsmaktens ledning!

Trots att underlaget så sent som i dag överlämnades till försvarsdepartementet så har Karin Enström läget fullständigt klart för sig. Hon skriver bland annat följande i ett pressmeddelande.

– Försvarsmakten har under flera år påtalat att de ser problem med myndighetens långsiktiga ekonomi. Försvarsmakten har dock inte kunnat underbygga sin uppfattning på det sätt som krävs för att regeringen ska kunna förhålla sig till den. Idag har Försvarsmakten därför, på min begäran, redovisat en komplettering av sin syn på den långsiktiga ekonomin. 

– Försvarsmakten gör i flera avseenden andra beräkningar idag än i sitt underlag från april 2012. De rationaliseringar om cirka 400 mnkr som Försvarsmakten identifierat synes vara noggrant beräknade. När det gäller det redovisade merbehovet på nästan 4,5 mdkr pekar myndigheten på stora osäkerheter. Trots detta finns det medräknat. Som jag ser det är det två helt olika metoder man använder sig av, och det tycker jag är inkonsekvent.  

– Vi kommer nu att analysera underlaget, del för del, men jag kan redan nu konstatera att det behövs förbättrad styrning av Försvarsmakten, t.ex. v.g. materielplaneringen. Detta för att säkerställa ett utfall i enlighet med regeringens och riksdagens beslut.
– Jag ser också framför mig att en del frågor kan komma att behöva tas upp av Försvarsberedningen.

Vidare så ägnar försvarsminister Karin Enström mer tid i inlägget till att kritisera den tidigare socialdemokratiska regeringen för de spillror de lämnade försvaret i 2006 än att kommentera sakfrågan. Det är förvisso ett obestridbart faktum att socialdemokraterna har en mycket stor del i varför det ser ut som det gör. Men man måste ändå ifrågasätta den moderata retoriken i en viktig säkerhetspolitisk fråga där man alltså ägnar mer tid till att kritisera (s) än att hantera problemet här och nu! Moderaterna har trots detta faktum styrt försvarspolitiken i över sex år vid det här laget. Under hur lång tid är det berättigat att skylla allt på någon annan? ”Någonannanismen” är ett mycket oönskat, barnsligt och icke trovärdigt inslag just nu. Karin Enström – agera – istället för att ägna dig åt sådant här trams!

 Låt oss minnas vad socialdemokraterna lämnade efter sig. Ständiga förbandsnedläggningar och besparingar gjorde att Sverige hade ett förrådsställt försvar med beredskapstider på upp till tre år. Utan en sammanhållande försvarsplanering saknades system för att få personal och materiel på samma plats för att lösa en uppgift i händelse av höjd beredskap. 

Oövad personal med låga krav på beredskap gjorde att flera förband i princip bara existerade på pappret.  Regeringen har påbörjat en mycket omfattande försvarsreform, som kräver mycket av Försvarsmakten. Arbetet pågår, men redan nu har vi en bättre försvarsförmåga än när regeringen tillträdde 2006.   

För mig som försvarsminister är det en av mina viktigaste uppgifter att fullfölja arbetet med att bygga vårt nya försvar i enlighet med vad riksdagen beslutat. Vi ska öka Försvarsmaktens tillgänglighet och användbarhet i den takt som ekonomin medger. Till skillnad från i många andra EU-länder har regeringens ansvarsfulla ekonomiska politik möjliggjort en satsning på försvaret. 

Regeringen har höjt anslagen till materiel och försvarsmaktens förbandsverksamhet de senaste åren.

Vi vet, för det har analyserats på ett flertal ställen och av flera oberoende aktörer tidigare, att det Karin Enström försöker tolgföra till största del mest är att betrakta som snömos. Det har delats ut rött ljus för dessa påstådda sanningar tidigare, något som står fast och som inte ens moderaterna genom sina cheerleaders inom försvarspolitiken kan förklara bort.

Försvarsmakten skriver i sin tur följande slutsatser i det överlämnade dokumentet .

Av materielbehoven omfattar ca 30 procent uppfyllnad av nuvarande förbandsbehov, ca 60 procent omsättning av existerande materiel samt ca 10 procent nyanskaffning för att nå tillräcklig operativ effekt. 

Det sammanlagda merbehovet på de anslag myndigheten disponerar bedöms i tioårsperioden 2014 till 2023 omfatta ca 4 450 mnkr årligen. Detta utgör ca 10 procent av det totala anslaget. 

Prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att genomföra en gemensam operation för att möta ett begränsat väpnat angrepp får avgörande begränsningar. 

Försvarsmakten ser det som nödvändigt att antingen erhålla permanenta resurstillskott eller förändrade uppgifter (till exempel operativ förmåga, beredskap och ambitionsnivå inom insatsverksamhet), alternativt en kombination av dessa åtgärder. 

Intill dess ett nytt försvarsbeslut fattas under 2015 ser Försvarsmakten behov av viss handlingsfrihet i genomförandet av försvarsreformen. 

Försvarsmakten bedömer att en möjlig kortsiktig lösning är en tillfällig anslagsförstärkning riktad mot införandet av för reformen kritiska verksamheter och system. Ett annat alternativt  kan, jämfört med budgetunderlaget för 2014, vara en utökad överföring från anslaget 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser.

Efter att ha läst igenom det öppna underlaget så kan det konstateras har Försvarsmakten gjort en omfattande analys av läget för såväl personal som materiel och precis som uppdraget beskrev det, föreslagit lämpliga åtgärder i form av såväl möjliga effektiviseringar men även gjort en beräkning av vilka summor som saknas. Till detta kommer de hemliga bilagorna som mer ingående beskriver operativa konsekvenser.

Men problemet var tydligen att Försvarsmaktens svar enligt Karin Enström, trots att man löst uppdraget, var fel. ”Det är helt fel” som företrädaren Tolgfors skulle uttrycka det. Karin Enström står i dag, i en intervju med SVT och fullständigt underkänner Försvarsmaktens underlag! Hon säger att Försvarsmakten måste räkna mer noggrant och kommer således att ge myndigheten bakläxa.

Då ställer man sig onekligen frågan hur noggrant man kan begära att Försvarsmakten skall räkna och redovisa materielprojekt där man inte ens tillåtits att gå ut med ett anbudsförfarande? Det handlar således om att göra professionella bedömningar, vilket man självklart har gjort.


Det vi inte får glömma i detta, är att debatten som pågått sedan årsskiftet om Sveriges ”en-veckasförsvar” då handlade om att rikets försvarsförmåga var alldeles för dålig, och där Försvarsmakten var dimensionerad för att kunna möta ett begränsat angrepp på en enda plats under max en vecka. Den analysen byggde på att organisationen var utrustad, bemannad och övad. Det är för att uppnå ”en-veckasförsvaret” det alltså saknas 4,45 miljarder per år!

När detta genom Mikael holmströms förtjänst kom till allmänhetens kännedom höjdes röster från de flesta andra politiska partierna att detta var undermåligt och att man således ansåg att försvarsförmågan nu måste stärkas! Såväl Jan Björklund (fp) som Peter Hultqvist (s) har varit mycket tydliga med detta. Något som då självklart kommer att innebära att ytterligare ekonomiska medel måste tillföras utöver ovanstående miljardsumma.

Men som bekant är försvaret av Sverige ett särintresse för moderaterna och Sveriges försvarsminister. Detta blir alldeles uppenbart då försvarsminister Karin Enström bara några timmar efter att underlaget har överlämnats, utan djupare analys, underkänner Försvarsmaktens underlag.

Men vi ska absolut inte förvånas över detta. Minns att det var just det uppdraget som Karin Enström fick av statsminister Fredrik Reinfeldt då hon tillträdde som försvarsminister för ungefär ett år sedan. uppdraget var att se till att Försvarsmakten håller budget, vilket underförstått se till att särintresset Försvarsmakten inte heller ska tillföras ytterligare ekonomiska medel oavsett vad myndigheten säger.


Officerförbundet som företräder de försvarsanställda officerarna kommenterade i dag Försvarsmaktens underlag i följande ordalag.

Officersförbundet välkomnar det svar som Försvarsmakten idag lämnat till regeringen om den långsiktiga ekonomin. Det är bra att myndigheten är fortsatt tydlig med kostnaderna för att ha ett fungerande försvar. Nu kan inte regeringen skylla ifrån sig längre. 

– Vi har sedan 2009 varnat för att omställningen till ett anställt försvar bygger på för optimistiska siffror. Det är bra att Försvarsmakten är fortsatt tydlig med läget. Nu gäller det för politikerna att lyssna och verkligen på allvar försöka skapa en långsiktig balans för försvaret. Ett fungerande försvar kräver att politikerna tar ett långsiktigt ansvar, säger Lars Fresker, ordförande i Officersförbundet.

Till  ovanstående ämne lär vi få återkomma till i flera framtida inlägg. men en sak kan vi vara säkra på. Försvarsdebatten lär inte tystna under den närmaste tiden. Vikarierande ÖB Jan Salestrand har kastat in en brandfackla på Jakobsgatan 9. Låt oss hoppas att Sverker Göransson snart kommer tillbaka så att fler brandfacklor kan kastas, för nu måste något göras åt Sveriges försvar, det är en skyldighet!

Uppdaterat:
Nu skriver SvD om den öppna striden mellan Försvarsmakten och försvarsministern.

Bloggar: Försvar & SäkerhetAllan Widman, Sjätte mannen, Johan Westerholm, Gripen News, Lantvärnet
Media: SR Ekot, SVT (4.20), TV4 (6.15) DIDNDN, SvDSvD

En halv miljon!

I går passerade antalet besök på bloggen 500.000 sedan starten för två och ett halvt år sedan vilket får betraktas som godkänt för en ren amatörblogg som endast avhandlar ett begränsat särintresse.

Det är framför allt sedan sommaren förra året, i samband med Almedalenveckan som besökssiffrorna började att öka ordentligt och antalet besök per dag ligger nu i snitt runt 2000. Självklart ökar antalet besök ju mer turbulens det är runt Försvarsmakten, och inom försvarspolitiken. Men då bloggens syfte är att belysa viktiga frågor inom försvars- och säkerhetspolitiken så är detta fullt naturligt.

Spåkulan säger att besöksfrekvensen kommer att öka ytterligare från och med då BU14 släpps på torsdag/fredag. Det blir således en oönskad ökning då utkomsten av RB7 inte kommer att generera några vinnare, i synnerhet inte Försvarsmakten.

I detta sammanhang måste man passa på att tacka Wiseman som står för hela 20% av alla inlänkningar hit. Men även Cornucopia som ständigt ökar i statistiken.

Glöm inte att Skipper också finns på twitter under @Twitt_Skipper där dagsaktuella händelser kommenteras i kortare ordalag än här på bloggen.

Tack alla ni som läser och kommenterar, det är ni som är drivkraften!

En försvarsmakt i fritt fall!

Samtidigt som Alliansledarna satt i bilar på väg hem till centerledaren Annie Lööf i Maramö för att under gemytliga former lägga planerna för en ny valseger 2014 så läckte SvD genom den försvarspolitiska reportern Mikael Holmström lite lagom lägligt ut det som alla egentligen redan förstod, att Försvarsmakten saknar en mångmiljardsumma för att ens kunna leverera den organisation som Alliansregeringen tidigare beslutat om i det försvarspolitiska inriktiningsbeslutet från 2009 som nu omvandlats till insatsorganisation 2014 (IO14).

I artikeln skriver Mikael Holmström att Försvarsmakten i sitt svar till regeringen, som kommer på torsdag, kommer att skriva att det saknas 40 miljarder under en tioårsperiod! ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter noggranna beräkningar i HKV har den siffran nu alltså fördubblats.

Många röster har under dagen uttryckt något i stil med ”vad var det vi sa”. I stort sett alla förutom från den gamla kommunistledaren Lars Ohly, som i morse på twitter skrev följande kommentar till artikeln i SvD trots det faktum att försvarsreformen från början är underfinansierad och Ohly fullföljde därefter med det här inlägget…

Men för att återgå till kärnan. I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten, om man inte erhåller ett utökat anslag om 4 miljarder, så kan det krävas att personalen i organisationen måste kapas med 1/3 vilket skulle omfatta ca 9000 anställda. Mest intressant är att regeringens egna personalförsörjningsreform med avskaffandet av värnplikten nu beräknas att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man tidigare räknat med. Att det är regeringen själva som beställt organisationen gör ju inte situationen mindre märklig.

Vidare så spekulerar Holmström i eventuella förbandsnedläggningar i kölvattnet av dessa fakta där P7, en flygdivision och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen. Detta är nog ingalunda enbart spekulationer då Försvarsmakten i uppdraget inom ramen för RB7 också fått uppgiften att föreslå ”nödvändiga organisationsförändringar” för att  komma i kostymen med en prolongerad ekonomi som utgångsläge.

Det är onekligen en mycket besvärlig situation Försvarsmakten nu sitter i, och som regeringspartierna med Moderaterna i spetsen nu också satt sig i. Begreppet ”när skiten träffar fläkten” kommer på torsdag när budgetunderlaget (BU 14) släpps att övergå till att bli verklighet!

SvD publicerar i dag även en intervju med Peter Hultqvist (s) samt flera andra partirepresentanter där ingen är särskilt förvånad över de siffror som nu läckt ut. Man kan där ånyo konstatera att de enda som till synes är nöjda med ett underfinansierat ”en-veckasförsvar” är Moderaterna. Den försvarspolitiska kartan har således ritats om helt och hållet, vilket nog förvånar många Moderater av den gamla skolan.

Med detta i baktanke skulle man kunna backa bandet till olika uttalanden de senaste veckorna och sätta in ovanstående faktum i ett större sammanhang.

För statsminister Fredrik Reinfeldt är försvaret av Sverige ett särintresse, vilket innebär att han mer eller mindre struntar i Försvarsmakten. Eller rättare sagt, hans enda intresse ligger i en prolongerad försvarsbudget och att den hålls! Något han gav tydliga direktiv till sin nytillträdde försvarsminister Karin Enström för knappt ett år sedan. Försvarsministern i sin tur försöker lösa sin uppgift i Reinfeldts/Borgs anda genom att hålla skenet uppe och hävda att allt är väl. Försvarsminister Enström har under lång tid därför hävdat att vi inte kommer att stå ensamma i händelse av sämre säkerhetspolitiska tider och räknar iskallt med hjälp från Norge och Finland, vilket man från båda länderna nu sagt att det kan Sverige inte räkna med. Norge kommer i ett läge av konflikt i vårt närområdet själva att att ha händerna fulla.

Att det dessutom råder en uppenbar splittring inom försvarsfrågan även inom Alliansen blev alldeles tydligt för bara några veckor sedan när folkpartiledaren Jan Björklund gick ut och krävde ett utökat anslag till Försvarsmakten. Men vi ska då ha i åtanke att Björklund var ute efter att stärka försvaret! De summor som nämns i dagens SvD är således enbart det som krävs för att uppnå den nivå som ”en-veckasförsvaret” handlade om. Om Björklund vill se ett starkare försvar krävs det ytterligare miljarder, och då ligger möjligen NATO-alternativet närmare till hands, kanske till och med för Socialdemokraterna?

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i förmodad jakt på en framtida ministerpost är självfallet också lojal till statsministerns (frontfiguren) och finansministerns (regissörens) politik som försvarsministern (marionetten) har att genomföra, och är därför föga förvånande mycket kritisk till Jan Björklunds förslag.

Sverigedemokraterna i sin tur menar att Folkpartiets förslag är välkommet men att ”Moderaterna är ett stort hinder för ett stärkt försvar” De gamla moderaterna med Anders Björck, som nu tar debatten offentligt, måste må illa av att läsa sådant. Rolf K Nilsson fd moderat riksdagledamot och ledamot av försvarsberedningen reder ut just anledningen till detta på sin blogg.

Vad kan man då tro om utkomsten av Försvarsmaktens svar på RB7?
Då inget parti för utom Moderaterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet är nöjda med ett ”en-veckasförsvar” bör det vara fullkomligt osannolikt med ytterligare reduceringar i Försvarsmaktens organisation. För att ens uppnå nivån av ”en-veckasförsvaret” kommer det alltså att krävas ett utökat försvarsanslag om 4 miljarder per år. Vill den politiska nivån förbättra en-veckasförsvaret, som bl.a. FP, S och SD vill, så har man att utöka anslaget med ytterligare flera miljarder.
Om man nu enbart är ute efter att förlänga uthålligheten med ytterligare dagar, så är det enda tänkbara alternativet att satsa alla kort på ett skalförsvar och helt avveckla djupförsvaret, något som brukar vara det förbjudna ämnet att ens beröra i debatten. Omvandlat till ren Svenska skulle det handla om att utöka förmågan rörande flyg, marinstridskrafter och luftvärn. Övriga förband och förmågor skulle då tvingas att avvecklas för att frigöra nödvändiga ekonomiska medel som krävs för ett förbättrat skalförsvar. Men faktum kvarstår, ingen kommer till vår undsättning trots att sju dagar i bästa fall då kanske blir nio, och det kommer sannolikt ändå att krävas ytterligare ekonomiska medel!

Nej, därför är det enda rimliga är att utöka försvarsanslaget med de 4 miljarder som nu saknas för att bemanna, utrusta och öva den av regeringen beslutade organisationen. Utöver detta måste Fredrik Reinfeldt lyfta luren och ringa ett samtal till Anders Fogh Rasmussen och be om en ansökningsblankett till NATO.

F%C3%B6rsvaret%20beh%C3%B6ver%20mer%20pengar

Bloggar: 6 mannen, Westerholm, Åsa Lindestam, Wiseman
Media: SvD1 2, AB, DN, TV4

Uppdaterat 120226: 
SvD följer i dag upp med ytterligare en artikel

FM saknar 4 miljarder/år!

Delar av svaret till regeringen enl RB7 som skall besvaras i sin helhet i samband med budgetunderlaget för 2014 (BU 14) enl SvD mikael Holmström.

I artikeln skriver Holmström att Försvarsmakten kommer att svara att det saknas 40 miljarder. ÖB har tidigare avsiserat att det saknas 2 miljarder/år, men efter beräkningar har den siffran alltså fördubblats.

Om Försvarsmakten inte erhåller ökat anslag om 4 miljarder så kan det krävas att organisationen kapas med 1/3. Mest intressant är att regeringen egna personalförsörjningsstrategi med avskaffande av vpl nu beräknas till att kosta 1,2 mdr extra utöver vad man räknat med. Att sedan det är regeringen som beställt IO14 gör ju inte situationen mindre märklig.

Holmström spekulerar i förbandsnedläggningar där P7 och delar av Marinen pekas ut att ligga i riskzonen.

Ett längre inlägg kommer under kvällen.

End-of-life för Visbykorvetternas sonarsystem!

Detta inlägg kommer att ta upp en ”gammal nyhet” från hösten 2011. Anledningen är att det inte varit känt att ämnet varit officiell då principen är att allt som skrivs här skall vara av öppen karaktär och företrädesvis förekommit i media eller på webben tidigare.

Trots att ”nyheten” är nästan 2½ år gammal så är det ändå värt att belysa detta ”elände” som veterligen inte kommenterats någon gång tidigare. Det handlar alltså om ubåtsjaktsystemet på våra fem Visbykorvetter benämnt HYDRA med de ingående sonarsystemen 135/137. Just Hydrasystemet skulle nog själv kunna klassificeras enligt devisen sju sorger och åtta bedrövelser, något vi nu fått ett obestridbart kvitto på.

Sonarsystemen på korvetterna av typerna Visby och Göteborg kommer att få ny hårdvara. FMV byter komponenter som har nått slutet på sin tekniska livslängd för att behålla funktionen hos systemen. 

Sonarsystemen byggdes med de modernaste produkter som då fanns på marknaden, produkter som nu behöver bytas ut, eftersom de har nått slutet på sin tekniska livslängd, säger projektledaren vid FMV, Jonas Carlsson. 

I första hand handlar det om byte av nätverksarkitektur, operativsystem, processorkort och andra hårdvarukomponenter, samt portering av befintlig mjukvara till den nya hårdvaran. Även operatörskonsolerna i stridsledningscentralen byts ut. 

Ovanstående fakta står att återfinna hos FMV. Gräver man vidare i denna soppa kan man konstatera att det är SAAB som erhållit upphandlingen för denna end-of-life uppgradering. Ordersumman omfattar hela 400 miljoner kronor. 

Beställningen från FMV (Försvarets materielverk) omfattar delar av sonarsystem 135/137, Hydra, samt anpassning till ledningsstödssystem i den svenska Försvarsmaktens korvetter av Gävle- och Visby-klass. Vi är glada över att ha fått förtroendet att vidareutveckla systemet. Vårt uppdrag är att samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Genom att noga läsa formuleringarna i SAAB:s pressmeddelande kan man även se att det inte bara handlar om att vissa komponenter som nått sin tekniska livslängd. Som synes skriver man anpassning till ledningsstödssystem samt samordna hårdvara med befintligt ledningssystem.

Ur detta kan vi alltså utläsa att det även handlar om systemintegrering, underförstått med ledningssystemet CETRIS som även detta är ett ledningssystem byggt av SAAB. Problematiken med ubåtsjaktsystemet HYDRA är vida känt inom Marinen. Systemet är i Visbyprojektets början upphandlat av ett Kanadensiskt företag vid namn General Dynamics, tidigare CDC, ett företag som enligt uppgift aldrig hade konstaterat mjukvara för ett nätverksbaserat sonarsystem tidigare.

Ordervärdet till dåvarande CDC för HYDRA-systemet lär ha varit över 65 miljoner USD. Dollarn stod då runt 9 kronor och omräknat till dagens penningvärde motsvarade ordersumman ungefär 700 miljoner kronor.

Sammanfattningsvis kan vi således konstatera att vi köpte ett ej färdigutvecklat, och obeprövat ubåtsjaktsystem där komponenterna föll för åldersstrecket i samma veva som de första två Visbykorvetterna levererades till Försvarsmakten! Vi kan mellan raderna i beställningen till SAAB utläsa att det även finns uppenbara problem med systemintegrationen. Vi kan även konstatera att trots att såväl FMV som Försvarsmakten haft överlämningscermonier m.m. så är således fartygen fortfarande inte färdiga, utan skall ytterligare en gång (det första hårdvaruomsatta systemet är planerat att vara levererat och installerat på en av Försvarsmaktens korvetter av typ Visby i slutet av 2013. FMV) byggas om i en omfattning som inte är att betrakta som ringa. Hur detta påverkar den operativa effekten och försvarsförmågan kan nog vem som helst räkna ut.

Till detta kommer även att det enda riktiga vapensystemet för ubåtsjakt, torped 45, också faller för åldersstrecket inom kort vilket Försvarsmakten under många år påtalat för politikerna. Men ännu har inget politiskt beslut fattas för upphandling av en ny torped trots att ärendet dragits i långbänk. Med hjälp av genomförandegruppens beslut 2008 försvann som bekant även den planerade luftvärnsroboten.

Så frågan man bör ställa sig är om våra Visbykorvetter någonsin kommer att kunna betraktas som fullt ut operativa med alla sensorer och vapensystem som en gång var tänkta innan hela fartyget faller för åldersstrecket?

Att Visbyprojketet i sin helhet kan betraktas som sju sorger och åtta bedrövelser är ingen nyhet. Bara det faktum att det tagit exakt 12 år från första sjösättning till dess att första fartyget levererades talar sitt eget språk. Att dessa fartyg nu skall byggas om ännu en gång för att erhålla ett fungerande ubåtsjaktsystem späder bara på det påståendet.

Låt oss hoppas att Marinens nästa fartygsprojekt hanteras på ett helt annat annat sätt. Kanske det vore bra om riksrevisionen gjorde en oberoende utredning av projektet så att vi får svart på vitt vad som varit bra respektive dåligt i syfte att förbättra processerna. Det skulle gynna såväl Försvarsmakten som Sveriges skattebetalare.

Flottans motsvarighet till ”plutonchefsdebatten”

Foto: FHS

Under hösten förra året blossade den så kallade plutonchefsdebatten upp, något som slutade med att ÖB gick ut och skrev ett öppet brev på WW och försökte förklara varför han tagit det kontroversiella beslutet att placera nyexaminerade officerare på befattningar som plutonchefer. Ett beslut som inte har bemötts positivt på Försvarsmaktens förband och hos personalen. Det har på vissa förband till och med förekommit att man valt att hitta ”alternativa lösningar” för att komma runt problemet.

Vad var då själva problemet med detta beslut? På bloggen Cynismer kunde man vid samma tid läsa följande i ett gästinlägg i samband med att befattningarna efter omstruktureringen fördelades ut.

En driven och intelligent ung Kapten i karriären med goda vitsord och missioner i tre världsdelar på skyttepluton, i kompaniledning och i brigadstab som just nu löser ett mycket kvalificerat bemanningsuppdrag åt sitt förband fick sin placering som alla vi andra. Nej, det blev inte en befattning som rimligtvis leder till stabsutbildningen på FHS och sedan tjänst som sektionschef eller stabschef i bataljonsstab, som man verkligen skulle kunna tro. Han är nu skyttegruppchef (OR-6). Hans chef är en nyutnämnd Fänrik.

Det är ungefär detta som är kärnan i ”plutonchefsdebatten”. Erfarna officerare på den kanske viktigaste befattningen vid markstridsförbanden – plutonchefen – med djup kompetens, och som har ett högt anseende hos truppen ersätts med nyexaminerade och oerfarna fänrikar.


I flottan finns inga plutonchefer som det finns inom Armén och Amfibiekåren, men man erhåller självklart nyexaminerade fänrikar som ska placeras. Det verkar nu som att flottan  kommer att drabbas av motsvarande problematiska utveckling, som i sin helhet endast är ett pedagogiskt problem.

En fänrik (OF1) till flottan studerar längre än alla andra kategorier vid officersprogrammet. Utbildningstiden är 4½ år och man lägger den mesta tiden på nautisk utbildning som ska leda till att alla fänrikar i flottan, efter erhållen sjötid ska erhålla den högsta nautiska behörigheten N1, vilket är en historia för sig och fullkomligt onödig. Om detta har det skrivits gästinlägg på den här bloggen tidigare här och det skulle kunna föranleda ytterligare diskussion och fler inlägg huruvida den nu valda vägen är den rätta.

Men åter till kärnan i detta inlägg.

När fänriken efter alla dessa år av studier väl är färdigutbildad och tillförs förbanden så måste förbanden således hitta en instegsbefattning på ett fartyg. Nuvarande instegsbefattningar är Navigationsbefäl, Ytstridsbefäl och Förste Officer (1.O) på de mindre bevakningsbåtarna (BevB 80). Utbudet av befattningar är med andra ord inte längre så stort numera då övriga tidigare instegsbefattningar från NBO-systemet numera är specialistofficersbefattningar (som för övrigt borde benämnas underbefäl, då man omöjligt kan vara specialist direkt efter 1½ års utbildning, och saknar yrkeserfarenhet) där man placerar ut individer ur kategorin OR-6.

Med tanke på att beståndet av fartyg i flottan, efter år av försvarspolitiskt totalhaveri, minskat till något som numera liknar volymen hos Monacos Coast Guard så underlättar inte detta att placera de nya fänrikarna på en befattning ombord.

Problemet uppstår när fartygens OF1-befattningar redan är bemannade, och det inte finns tillräckligt med lediga befattningar på OF2-nivå, alternativt att kompetensen/utbildningen hos de som sitter på instegsbefattningarna saknas att kliva upp till en OF2 befattning. Då uppstår s.k. undanträngningseffekter där officerare ur YOP 06/09 och kursen innan Syréns intagningsstopp, YOP 03-05 blir drabbade och tvingas bort från fartygen för att bereda plats till nya fänrikar som enligt ÖB och HKV inriktning skall prioriteras.

På förbandsnivå uppfattas det därför att nyexaminerade fänrikar ur kategorin OP erhåller en typ av ”gräddfil” som skulle kunna liknas med en variant av fullmakt som innebär att man alltid är prioriterad före de andra kollegorna, som i det här fallet är äldre och mer erfarna.

Det börjas nu, fullt förståeligt, att knorras i leden bland ”de äldre av de yngre” officerarna. Värst lär kritiken i leden enligt källor vara på 4.Sjöstridsflottiljen där man ända sedan officersprogrammets första kull examinerades 2010 varje år tagit hem på den i särklass största andelen fänrikar relativt övriga marina förband, närmare 50% ur varje årskull som totalt omfattat mellan 15-20 individer.

Att detta problemet uppstått relaiserats först nu beror självklart på att bristen på officerare på den lägsta nivån ombord på flottans fartyg efter intagsstoppet i samband med FB-04 växte till ett avgrundsdjupt hål, som sedan fylldes upp med fänrikar ur YOP 06-09 (som levererade drygt 60 fänrikar till flottan sommaren 2009) och de två efterföljande kurser med fänkrikar ur OP 07-10 och 08-11. Men efter att dessa tre årskullar fyllt upp alla instegsbefattningar så uppstår inte problemet förrän nu.

De tre sjögående förbanden ska varje år från och med nu ta emot ca 20 nya fänrikar som ska placeras i instegsbefattning, och företrädesvis på en nautisk befattning. 4.Sjöstridsflottiljen ska själva ta emot 8-10 varje år. Att det nu således kommer att uppstå undanträngningseffekter på fartygen blir då en realitet, och det kommer inte att tas emot med odelad glädje av de som får lämna sin befattning, kanske i förtid, för att ge plats åt den yngre prioriterade kollegan.

Men i grunden är detta ändå helt nödvändigt. Flottan lider av en enorm personalbrist som på något sätt måste lösas. Att rekrytera och utbilda nya officerare i båda kategorierna är en förutsättning för att på sikt erhålla en balans.

Det är inte bara på fartygen som det i dag råder vakanser. Ett annat gigantiskt problem är alla de bemanningsuppdrag som åligger förbanden att bemanna upp, vilket man i dag har mycket stora problem med att lösa. I synnerhet lärarbefattningar på Sjöstridsskolan, något som är ett måste för att kunna utbilda den personal som krävs (GSS, SO och OP) till flottans förband.

Den pedagogiska utmaningen för den flottans förband i allmänhet blir att ta hand om de som trängs undan från befattningar ombord på ett bra sätt. Att skicka dessa till bemanningsuppdrag på annan ort utan att de fått en längre planeringslinjal där de kan se ”moroten” i det längre perspektivet, eller att exempelvis kommenderas till vakten på Berga kommer inte leda till annat än att individer tappar sugen och lämnar Försvarsmakten. Här måste respektive personalavdelning, och personalansvarig chef tänka längre än näsan räcker.

Vad kan då göras för att mildra effekterna?

Att tillföra ytterligare en utbildningslinje för flottans kadetter på FHS skulle mildra effekterna något. Det är fullkomligt orimligt att utbilda 20 nya navigatörer varje år när vi totalt i Marinen har samma antal fartyg med nautiska instegsbefattningar (7 korvetter, 7 minjakter, 4 ubåtar, 4 bevakningsbåtar). Detta innebär att vi i praktiken skulle behöva byta ut den yngsta navigatören ombord på dessa fartyg varje år. Fullkomligt orimligt! Flottan skulle därför behöva ytterligare en utbildningslinje (Flottan Allmän) som skulle inriktas mot ex. stridsledning och stabstjänst. Detta skulle bredda antalet lämpliga instegsbefattningar något samt att utbildningstiden för dessa skulle kunna förkortas till 3 år istället för om nu 4½ år, vilket även blir mer kostnadseffektivt för Försvarsmakten. Alla kommer ändå inte att utgöra föremål för att bli fartygschefer.

Vidare så måste den långsiktiga personalplaneringen förbättras avsevärt. Detta är kanske den viktigaste faktorn. Att bli skickad på ett tvåårigt bemanningsuppdrag är för de flesta hanterbart under förutsättning att man får veta om det med god framförhållning, och att det finns en tydlig plan som påvisar vad man ska göra efteråt, gärna en morot i form av en befattning man gärna vill ha, eller att man i vissa fall får möjlighet att läsa nivåhöjande utbildning.

Ett annat stort problem är lönen. När man lämnar fartygstjänsten för att gå till en lärarbefattning så kan årsinkomsten reduceras med upp till 100.000:-. Detta med anledning av att man förlorar tjänstgöringstillägg, ersättning för sjödygn under övningar, samt ersättning för VO-tjänst. Till detta kommer också att de ”fria måltiderna” försvinner. Detta måste självklart kompenseras, inte bara för individens skull, utan även för att skapa en bättre attraktionskraft hos Sjöstridsskolan för att kunna erhålla de bästa och mest lämpade lärarna från förbanden.

Andra personalrelaterade företeelser värda att diskutera!

När vi i inlägget ändå är inne på personalfrågor är det på sin plats att lyfta upp ytterligare två företeelser inom Marinen. Den första handlar om befordring av specialistofficerare, och den andra om civilanställdas gradbeteckningar.

När det kommer till utnämning av specialistofficerare inom Marinen är det helt uppenbart ”herrarnas fria åkning” som gäller. Samtliga förband gör olika, och vid vissa förband hanterar man i mångas ögon frågan väldigt annorlunda, i det här fallet 4.Sjöstridsflottiljen. På förbandet har man till skillnad från de övriga förbanden i Marinen redan utnämnt ett större antal unga specialistofficerare till fanjunkare. På vilka grunder, och varför får vi låta vara osagt. Det finns kanske skäl till det? På systerflottiljen i Karlskrona har man ännu inte utnämnt en enda av de som genomfört specialistofficersprogrammet, vilket också kan tyckas något märkligt då det finns specialistofficerare som varit anställda i fem år som 1.Sergeanter. Någon bör rimligtvis bedömas lämplig att utnämnas till fanjunkare? Det divergerar kraftfullt med andra ord! På Amf 1 har man i mångas ögon hanterat detta på ett bra sätt och utnämnt då man ansett det lämpligt och det sker under ordnade former i en personalförsörjningsnämnd.

Den som tänker ett steg längre kan därför sätta sig in i den märkliga situation som uppstår när ex. specialistofficerare vid de övriga förbanden ur den första kursen som examinerades 2008 ser att både kurskamrater från SOU, men även kollegor från yngrekurserna på 4.Sjöstridsflottiljen redan är utnämnda till fanjunkare.

Det här är självklart inte bra, och det slår in kilar mellan förbandens personal. Detta är något som måste lösas omgående, och den väg som Amf 1 har valt, verkar onekligen vara en klok väg att gå. Befordran efter kompetens, kunskap och efterföljande personalförsörjningsnämnd, och inte att man erhåller en ny grad något godtyckligt som det enligt säkra källor nu tycks göras på ett av förbanden.

Den andra saken som flera av bloggens läsare uppmärksammat skribenten om rör civilanställda. Det ska enligt uppgift förekomma att civilanställd personal till vardags bär uniform, vilket absolut inte är något konstigt, då det finns fastställt hur civila ska bära uniform i tjänsten. Det märkliga är att civilanställda nu enligt uppgift bär militära gradbeteckningar, samma som officerare gör. Civilanställda på CF-befattning i flottan  bär alltså flottans gradbeteckningar med kringlor men med ett vitt litet band längst ned under hylsan. Huruvida detta är korrekt (vilket det förmodligen bör vara då det uppenbart förekommer redan) kan denna skribent inte reda ut. Förhoppningsvis finns det någon läsare som kan bidraga till att bringa ljus över denna fråga som förvånade en hel del, och kan tyckas något märkligt då det finns ett fastställt tjänstetecken i form av Försvarsmaktens vapen i silver att bära för civilanställd personal.

I UniR FM framgår följande:

Försvarsmaktstecken i silver bärs på civil tjänstedräkt av personal inplacerade i nivå CF 1‐9 och CR 1‐9 på:
• båda axelklaffarna till kappa, vapenrock och jacka m/87
• båda axelklaffshylsorna (m/87 blå) till övriga plagg med axelklaffar.

 Civil arbetstagare anlägger yrkesband respektive silverfärgad galon m/1865, ytterst på båda axelklaffarna (axelklaffshylsorna) till plagg med axelklaff.Vitt band bärs av civil arbetstagare som inte tillhör annat fackområde då civil tjänstedräkt eller vid tjänstgöring på militär befattning och uniform bärs.Yrkesband anläggs i nederkant på:• axelklaffshylsor• axelklaffar.

Nu har inte undertcknad någon större kompetens inom uniformssystemet, men vad som synes är så står det inte att finna att civilanställ personal skall bära officersgaloner? Som sagt, någon läsare kanske kan reda ut detta en gång för alla.

Sammanfattningsvis kan man tyvärr konstatera personalfrågor inom Försvarsmakten fortsätter att skapa splittring och viss upprördhet i leden.

Försvarsbelsutet 2004 tillsammans med en för snabb övergång till ett tvåbefälssytem utan att det det egentligen var helt genomtänkt, är de i särklass största faktorerna till att det nu ser ut som det gör i hela Försvarsmakten.

Man skulle kunna likna det hela som att korvetten ute på Hårsfjärden ligger under konstantgir i högsta fart samtidigt som ManO lämnat bryggan för att bemanna Bergavakten.

Låt oss hoppas att det sker en förbättring av läget, och det snarast!

Rött ljus för Urban Ahlin (s) och Hans Wallmark (m) i dagens debatt

Under eftermiddagen hölls en debatt i riksdagen med temat ”Vissa säkerhetspolitiska frågor” med anledning av Utrikesutskottets betänkande (UU7) där främst ledamöterna i utrikesutskottet debatterade. Till viss glädje så gled debatten över till att beröra även försvarspolitiken, men det var framför allt NATO och Ryssland som förekom mest frekvent i anföranden och repliker när man inte gick till angrepp mot de andra partiernas politik.

Dessvärre så blir det mycket påtagligt när man följer en riksdagsdebatt som denna att flera av riksdagsledamöternas verklighetsförankring är diametralt skild från den verklighet som råder utanför riksdagshuset och den som de människor som jobbar mitt i den militära verkligheten upplever.

En annan intressant aspekt är att det alldeles uppenbart råder stora skillnader – inom partierna – mellan vilka åsikter försvarsutskottets ledamöter och utrikesutskottets ledamöter har i samma frågor. Det skiljer så pass mycket att man kan under om de ens erhåller samma information, och om de ens diskuterar frågorna sinsemellan. För att det mest tydliga exemplet Socialdemokraterna.

Urban Ahlin (s) står i riksdagen och hävdar följande:

Ryssland utgör inget militärt hot i dag, och de har knappt förmågan!

I det första stycket ger nog de flesta Ahlin rätt, men när han hävdar att Ryssland inte har förmågan ger han sig ut på mycket tunn is, och man undrar var han erhållit den informationen? För just den uppfattningen delas nog inte av någon annan än Urban Ahlin och Moderaterna. Rött ljus för Urban Ahlin! Glädjande är dock att Ahlin ändå gjort iakttagelsen att Ryssland rustar upp och att han anser att detta framöver måste innebära förändringar i försvarspolitiken och för Försvarsmakten.

Även Hans Wallmark (m) erhåller rött ljus i debatten då han fortsatte att mangla den nymoderata lögnen om att allt har blivit så mycket bättre sedan alliansregeringen tog över makten och försvarspolitiken. Wallmark säger i riksdagen:

Jag tror att de allra flesta är överrens om att om man jämför från 2009 till i dag så har det skett ett påtagligt förmågeuppbyggande!

Wallmark fortsatte även att tala om att Alliansregeringen genomför satsningar på Försvarsmakten genom anskaffningen av JAS 39E, något som i själva verket näst intill innebär en halvering av beståndet av stridsflygplan. Detta är något som inte ens den mest optimistiska realisten kan få att se ut som en ”satsning”!

För övrigt så är Ahlins replik på Wallmarks inledande anförande värd att se.

Wallmark framhöll även att Moderaterna ”tar ett samlat grepp om säkerhetspolitiken” – vad han nu egentligen menar med detta, och läste därefter ur sitt manus upp den ensidiga solidaritetsförklaringen, vilket enbart blir tröttsamt och intetsägande när det inte tillför debatten något av nytt av värde.

I debatten deltog även Julia Kronlid (sd) som ställde flera raka frågor till Ahlin om varför Socialdemokraterna, trots att partiet framhåller att Försvarsmakten är en viktig del i säkerhetspolitiken, ställer sig bakom en budget som är för liten för att uppnå de politiska målsättningarna och den nuvarande inriktningen för Försvarsmakten. Ahlin i sin tur menar att nuvarande budget är tillräcklig, en åsikt vi vet att inte partikollegan i försvarsutskottet Peter Hultqvist (s) delar! Hultqvist har som bekant åtskilliga gånger deklarerat sitt grava missnöje med nuvarande nivå. Även här saknas den röda tråden inom Socialdemokraternas retorik i försvarsfrågan.

Men det är inte bara inom Socialdemokraterna som oenighet runt åsikterna verkar råda. Man märker tydliga skillnader i retoriken även inom KD där försvarspolitikern Mikael Oscarssons tidigare uttalade åsikter skiljer sig mycket från det som utrikespolitikern Désirée Pethrus uttrycker.

Hans Linde (v) och Walter Mutt (mp) gjorde gemensam sak och spelade på NATO-skräcken (den moderna motsatsen till Rysskräcken) och försökte så gott de kunde måla upp bilden av NATO som en ond och elak organisation. Huruvida någon tar dessa herrar på allvar kan man fråga sig? Det mest oroväckande i detta är att mycket tyder på att det är dessa två som kan komma att sätta agendan för försvars- och säkerhetspolitiken under nästa mandatperiod om nuvarande opinionsmätningar står sig till valet.

För att balansera upp en debatt där Moderaterna körde sina vanliga argument om hur lysande den nymoderata försvars- och säkerhetspolitiken är, och Socialdemokraterna som i sin tur är arga på Moderaterna och NATO, så imponerade folkpartisten Ismail Kamil mycket med att vara påläst, insatt i ämnet och saklig i sin argumentation.

Se gärna Kamils repliker på Urban Ahlin här, här och på Miljöpartisten Walter Mutt här, här. Men även på Hans Linde (v) här och i synnerhet här samt på Julia Kronlid (sd) här och här.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera två viktiga saker efter dagens föreställning. Riksdagsdebatten i ämnet bygger på en bild som allt för ofta inte alls speglar verkligheten. Det råder olyckligtvis även stora skillnader inte bara mellan partier, utan även inom partierna hur man ser på försvars- och säkerhetspolitiken. Detta sammantaget kan nog tyvärr härledas till att dessa frågor har marginaliserats och hamnat i politikens ytterkant under de senaste åren. Mycket olyckligt!

Media: SvD 1 SvD 2 SvD 3
Bloggar: JW

Fredrik Schulte – Nymoderat riksdagsledamot

För den läsare som av någon anledning missat det, så är Fredrik Schulte den nymoderata riksdagsledamoten som nyligen ansåg att ”proportionerna i försvarsdebatten är på gränsen till larviga”.

Schulte motiverade det hela med att hänvisa till något han kallde för ”tankesmedja”. Någon tankesmedja var det inte, utan en högst suspekt internetsida som sammanställt olika länders försvarsmateriel enligt principen addera nytt, men aldrig ta bort avvecklad materiel! Enligt Schulte och den aktuella webbsidan skulle Sverige bland annat förfoga över:

280 stridsvagnar
5 722 bepansrade stridsfordon
55 artilleripjäser
600 granatkastare
3 000 logistikfordon
569 stridsflygplan
103 helikoptrar
18 jagare
13 korvetter
12 ubåtar
20 minröjningsfartyg

Suck! Dubbelsuck och trippelsuck!

Man kan konstatera att unge Schultes källkritiska granskning misslyckades rejält. Förmodligen så tillfrågades inte heller någon äldre och mer påläst moderatkollega som kanske kunnat hjälpa till med siffrorna. Nog för att De Nya Moderaterna är kända för att skönmåla läget, men Schulte spelar i en helt annan division än övriga skönmålare.

I dag har Schulte insett att han trampat i klaveret – rejält med hänsyn till kommentarerna på den egna bloggen. Men den som trampat i klaveret gör ofta bästa att stå still och vara tyst, och förhoppningsvis utan att bli sedd sedan ta sig därifrån för att undvika att skadan förvärras. Men inte Schulte.

I dag publicerar han fem (5) blogginlägg 1,2,3,4,5 där han ska förtydliga vad han egentligen menade. Läs och bedöm själva. Den här bloggen kommer inte att behandla ämnet i detalj, men ett antal citat kan vara värda att lyfta fram.

 Icke desto mindre borde jag faktagranskat siten jag refererade till bättre. Mitt misstag! Jag har dock svårt att förstå varför någon har anledning att bli så upprörd över att jag använde felaktig statistik. So what? Mitt enda syfte var att argumentera för att det svenska försvaret inte är odugligt och helt nedmonterat.

Enligt Wikipedia ligger Sverige på plats 31 när det kommer till försvarsutgifter och plats 18 när det kommer till försvarsutgifter per capita. Därmed bör Sveriges försvar vara rimligt stort i förhållande till att vi är ett litet land uppe i den norra utkanten av världen som inte haft krig på 200 år.

För mig är det tydligt att det i detta sammanhang finns en hel del killar som jobbar, har jobbat i försvaret eller som är allmänna försvarsfantaster som inte är objektiva i sin inställning till försvarspolitiken. Graden av aggressivitet och tillmälena man drabbas av säger en hel del om att åsikterna i första hand inte är intellektuellt underbyggda.

Jag står därför fast vid att DN lade orden (Särintresset/Skippers förtydligande) i munnen på Fredrik Reinfeldt.  Som sagt, jag var inte där, men det är inte första gången DN journalister gör detta. 

Min åsikt är att Svenska försvaret är ungefärligt dimensionerat givet hotbilden. Jag skriver ungefärligt därför att jag som sagt inte sitter inne på detaljkunskaper om hur försvaret fungerar. 

Sammanfattningsvis är det min åsikt att: 

 – försvaret är rimligt dimensionerat i förhållande till vår nuvarande säkerhetspolitiska situation och framtida hotbildsscenarion. 

– vi samtidigt bör satsa mer på våra utlandstjänstgörande trupper. 

– DN lade orden i munnen på Fredrik Reinfeldt– försvaret är ett nationellt intresse 

– men att det finns tydliga särintressen som nästan oavsett hur vår omvärld ser ut anser att försvaret har för lite resurser.

Bloggat: APOWAPOW, 6mannen6mannen, Wiseman
Media: Aftonbladet

En titt i den försvarspolitiska spåkulan

Man kan hoppas att det rådande kaoset inom försvarspolitiken har nått sin kulmen. Kan det bli tokigare än vad det är just nu, och har varit ända sedan årsskiftet? Mikael Holmström och Claes Arvidsson på SvD sammanfattar den senaste tidens turer på ett alldeles lysande sätt. Även Wolodarski på DN skriver i dag en bra artikel i ämnet.

Men hur kommer framtiden att utveckla sig inom försvarspolitiken?
Ja, det kan man enbart spekulera i vilket kommer att göras i detta inlägg. Sannolikheten för att det kommer att ske något positivt inom försvarsområdet före nästa riksdagsval är i stort sett obefintlig, så därför måste vi se hur läget skulle kunna utveckla sig efter riksdagsvalet 2014 utifrån ett partipolitiskt perspektiv.

Om vi för enkelhetens skull utgår från Novus senaste väljarundersökning som presenterades i dag ser det politiska läget ut enligt följande där Socialdemokraterna nu är det största partiet:

M: 29,7
FP: 6,1
KD: 3,9
C: 3,8
Totalt: 43,5%
 

S: 32,6
MP: 8,8
V: 5,2
Totalt: 46,6%
 

SD: 9,2

Det politiska läget i stort är minst sagt knivigt. Ingen av de gamla grupperingarna erhåller i dag  tillräckligt med röster för att kunna bilda en majoritetsregering. Socialdemokraterna skulle som det största parti i dag inte kunna bilda regering med sina gamla bundsförvanter Vänsterpartiet och Socialdemokraterna utan att söka stöd från ytterligare ett parti. Man skulle kunna leka med tanken att Den Nya Centern (a.k.a. Stureplanscentern) skulle kunna tänka sig att byta politisk sida för att undvika en parlamentarisk storkris. Men Centern brottas just nu med ett större problem, nämligen riksdagsspärren på 4%.

Om vi rent hypotetiskt ändå leker med tanken att alla fyra allianspartierna klarar riksdagsspärren så kräver det ändå att Fredrik Reinfeldt sträcker ut en hand till något annat parti. Det enda tänkbara alternativet skulle då vara Miljöpartiet vilket då knappast skulle förbättra oddsen för en mer realistisk nivå på försvarspolitiken. Men nu ser ju läget minst sagt svårt ut för såväl Centern som Kristdemokraterna.

Sverigedemokraterna som nu seglat upp som rikets tredje största parti har såväl Socialdemokrater genom Mona Sahlin som Moderaterna genom Reinfeldt tidigare deklarerat att man aldrig någonsin kommer att bilda regering med. Ett socialdemokratiskt regeringsalternativ med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna skulle sannolikt vara en politisk omöjlighet.


En fortsättning med Alliansen efter nästa val skulle innebära oförändrat läge, vilket kommer att leda till ett katastrofalt läge för Försvarsmakten där den beslutade organisationen är grovt underfinansierad. Oavsett om man byter parti från Moderaterna till ett annat alliansparti så skulle läget knappast förändras så länge Moderaterna är det största allianspartiet och Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende som statsminister. En röst på Fp, C eller Kd leder i praktiken till samma slutläge som att lägga sin röst på Moderaterna. Vi har nu fått det vi redan visste bekräftat. Det vill säga att statsministern betraktar försvarpolitiken som ett ”särintresse” på samma sätt som han tidigare uttalat sig om svenskt näringsliv. Uttalanden som han inte har backat i från trots att chansen har funnits. Slutsatsen är således att det verkligen är så han betraktar saken. Ett ökat anslag till Försvarsmakten kan man därför utesluta och skönmålningen kommer att fortsätta med grundlösa uttalanden om satsningar och stärkt försvarsförmåga när det i praktiken handlar om den raka motsatsen.

Ett regeringsskifte till en socialdemokratisk regering ser vid en första anblick ut som ett bättre försvarspolitiskt alternativ än en ny runda med Alliansen. Detta baserat på att Socialdemokraterna genom Peter Hultqvist gått ut hårt när Moderaterna gång på gång trampat i klaveret. Hultqvist har (med all rätt) anklagat Moderaterna för skönmålning och falskspel, vilket tyder på att Socialdemokraterna nu insett att något måste göras, även om man själva lagt grunden till förfallet. Även partiledare Stefan Löfvén har deklarerat att försvaret av Sverige inte är att betrakta som ett ”särintresse” utan som en nationell angelägenhet. Från alla dessa uttalanden och utspel får Socialdemokraterna svårt att backa om man hamnar i regeringsställning. Det skulle i ett sådant läge få ännu större konsekvenser för Socialdemokraternas trovärdighet än hur förtroendet inom försvarssfären nu är för Moderaterna.

Men vid en närmare analys så ser ett socialdemokratiskt alternativ inte heller så särskilt bra ut ur ett strikt försvarspolitiskt perspektiv då partiet måste söka stöd från andra partier så som Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Båda dessa partier är som bekant inte särskilt försvarsvänliga och har i sina respektive tidigare skuggbudgetar aviserat reduceringar i försvarsanslaget. Hur firma Löfven/Hultqvist ska kunna ro hem en budget där stödpartierna går med på en ökning av försvarsanslaget ser onekligen problematiskt ut. Men den största utmaningen är att hitta ytterligare ett stödparti som krävs för att erhålla majoritet i riksdagen utan att bryta mot tidigare uttalanden/löften att inte bilda regering med Sverigedemokraterna.


Sett utifrån ett rent försvarspolitiskt perspektiv, vilket man kan tillåtas göra när man spekulerar så skulle den optimala regeringen för en mer realistisk försvarspolitik utifrån dagens siffror och förutsättningar se ut så här:

S: 32,6
SD: 9,2
FP: 6,1
KD: 3,9 (Under förutsättning att man klarar riksdagsspärren)
Totalt: 52,8%

En sammansättning som självklart är fullkomligt orealistisk i ett större sammanhang, och som skulle skapa en oreda utan dess like i andra politiska frågor än just försvarspolitiken. Men faktum är att dessa fyra partier är de som uttryckt störst missnöje med dagens försvarspolitik och mot det nymoderata sättet att hantera ”särintresset” Försvarsmakten. Alla ovanstående partier har deklarerat att man ser behovet av ett utökat försvarsanslag. Ett problem med ovanstående kombination runt försvarsfrågan är synen på NATO där det spretar ordentligt.

NATO-frågan är för övrigt en ovanligt märkligt hanterad fråga inom politiken. Moderaterna är för NATO, men vill inte ens utreda frågan? Socialdemokraterna är mot och hävdar att en analys inte ens behövs? Sverigedemokraterna är mot då man anser att Sverige kommer klara sig med ett eget försvar, om SD får som man vill i försvarspolitiken? De enda som öppet är för NATO, och dessutom vill utreda frågan är Folkpartiet, och det räcker ju tyvärr inte när de stora drakarna hanterar frågan på det märkliga sätt man gör.

Samanfattningsvis kan man då konstatera att det ser problematiskt ut även inför kommande val. Om nuvarande siffror står sig så kan vi idag inte ens se något hållbart regeringsalternativ!

Ett fortsatt styre genom Alliansen kommer inte att förbättra läget inom säkerhets- och försvarspolitiken. Ett socialdemokratiskt alternativ kan leda till en kompromiss där försvarspolitiken kan komma att hamna i kläm till förmån för andra nödvändiga uppgörelser. Sverigedemokraterna vill som bekant tillföra stora resurser inom försvarsområde, men vilket av de stora partierna vill bryta mot sina tidigare utspel och bjuda in SD i regeringen? Kanske kommer just detta att bli knäckfrågan som måste lösas?

Inte ens med den bäst putsade spåkulan så kan man skåda hur utfallet av riksdagsvalet 2014 kommer att se ut och än mindre hur försvarspolitiken kommer att påverkas efter detta val.

Vi går en mycket osäker framtid till mötes!

På Öland är försvaret inget särintresse!

Som bekant förklarade ÖB för en tid sedan att Sverige kan försvaras på en plats i högst en vecka, om regeringen skjuter till en avsevärd summa pengar skall tilläggas. Något som statsministern enligt sitt senaste uttalande inte verkar ha några som helst planer på att göra.

Några veckor senare fortsatte ställföreträdande insatschefen Berndt Grundevik att förklara vilka fem strategiska platser som Försvarsmakten kommer att tvingas välja mellan att kraftsamla till. Norrbotten, Stockholm, Gotland, Göteborg eller Skåne är de platser som möjligtvis kan hoppas på Försvarsmaktens skydd i händelse av ett angrepp mot landet.

Man kan då konstatera att den sydöstra landsänden inte kommer att husera något som helst militärt försvar så när som på något enstaka hemvärnsförband.

På Öland har man tagit detta på allvar! Något som varje svensk medborgare borde göra. Man kanske helt enkelt är mer medvetna om sitt utsatta läge om man bor på en ö där den enda förbindelsen utgörs av en lång bro över Kalmarsund? På södra Öland i Mörbylånga kommun har innevånarna insett att man nog får klara sig själva nu när statsministern fastställt att det inte finns något militärt hot mot Sverige som motiverar ett territoriellt täckande försvar. ”Därför har vi inte ett heltäckande försvar” även om hans försvarsminister fortfarande ständigt hävdar att ”Hela Sverige skall försvaras”?

Av den anledningen har innevånarna i Mörbylånga kommun tagit saken i egna händer och startat en insamling till förmån för försvaret av södra Öland.

Även på Öland är nu oron uppenbarligen stor över Sveriges oförmåga att skydda folk och terräng på ett ur försvarssynpunkt godtagbart sätt. Ett antal ölänningar boende i den sydöstra delen, och därmed ganska glest befolkad del av Mörbylånga kommun, har startat en insamling för att stärka om inte landets så åtminstone Ölands försvar.

Pengarna vill man att kommunen ”förvaltar till dess att det har uppnått den summa att det går att göra en investering av exempelvis en luftvärnsrobot.”

Ölänningarna har alltså börjat samla pengar till en luftvärnsrobot på ett konto som Mörbylånga kommun förvaltar. Man kan möjligen tro att detta skulle vara ett tidigt aprilskämt i en lokaltidning, eller bara ett i raden av lokala inslag i den försvarsdebatt som som nu blossat upp, men som man från regeringen kan fortsätta att nonchalera.

Men för regeringen kan sådant straffa sig i längden! Det finns två oerhört viktiga slutsatser som man hoppas att våra styrande politiker drar av denna tragikomiska solskenshistoria.

  • Svensken har insett att hela Sverige varken kan, eller kommer att försvaras med nuvarande nivå
  • Svensken vill att hela Sverige skall försvaras vilket förutsätter en seriös försvarspolitik
Så här vill vi inte ha det på Öland!

Förtroendet för moderatregeringens försvarspolitik är körd i botten

Skriver i dag en artikel på TV4 NEWSMILL med ovanstående rubriksättning.
Då kommentarer ej längre tillåts på Newsmill så återpubliceras artikeln i sin helhet här på bloggen så att den kan kommenteras.

Man funderar över varför just moderaterna har hamnat i ett läge där ingen utom den moderata politikerna själva tror på den reform som partiet initierat, men inte ens ser att den inte är möjlig att fullfölja p.g.a. att den inte är finansierad.

Är prestigen inom partiet så pass stor att man inte kan erkänna, ens för sig själv att man tänkt fel, och att man egentligen inte alls prioriterar försvarspolitiken? Är ministrar och ledamöter så rädda för att få statsministerns onda öga att man inte ens vågar gå ut och säga att det var fel att kalla försvaret för ett ”särintresse”?

Men den största frågan som man inte kan finna några svar på är varför den moderata försvarspolitikerna konstant måste skönmåla allt som rör försvarspolitiken.

Halveringar blir till satsningar. Stora vakansproblem blir till stora framgångar när det kommer till personalförsörjningen. Ett utpräglat demonstratorförsvar utan numerär benämns i stället som att moderaterna ökar försvarsförmågan!

Just detta är det mest svåra att förstå. Vem är det man egentligen försöker lura? Eller är kompetensen inom politikområdet numera så låg att man själva verkligen tror på det man säger?

Här nedan återfinns samma artikel som publicerats på Newsmill.
—————————————————————–

Under riksdagens frågestund vägrar försvarsministern att bemöta frågan om hon instämmer i statsministerns uttalande om att försvaret är ett ”särintresse”. Inte nog med det så går de gamla moderaterna genom Anders Björck till attack mot det egna partiets försvarspolitik. Tyvärr förvann det viktigaste av allt i mediabruset, nämligen det faktum att statsministern i sitt uttalande även skjutit försvarsberedningens arbete i sank.

Cecilia Widegren (m) och före detta försvarsminister Anders Björck (m) möttes i en debatt i radions P1. Björck fullständigt sågade det egna partiets försvarspolitik och ansåg att De Nya Moderaterna inte alls tar försvars- och säkerhetspolitiska frågor på det seriösa och allvarliga sätt som förväntas av en Svensk regering. Björck uttryckte stark kritik mot statsministerns fullständigt absurda uttalande om att försvaret skulle vara ett ”särintresse”. Widegren som för övrigt ingår i moderaternas stående skara av påhejare inom politikområdet  fick som vanligt in adjektivtrion ”tillgängligt, användbart och flexibelt” utan att alls bemöta kritiken. Widegren försökte i stället undvika ämnet och samla poäng genom att återanvända Björcks tidigare uttalande som försvarsminister ”smalare men vassare”. Anders Björck kontrade då omedelbart med att säga ”Nej, nu är det tydligen smalare och kassare som gäller”. Ett uttalande som kommer att gå till historien.

ÖB skrev under dagen ett öppet brev till Försvarsmaktens anställda och tackade för allt stöd han kände från personalen. Tyvärr så förklarade han också att sjukskrivningen är förlängd till den 17 mars. Huruvida hans tillstånd har påverkats av turbulensen runt uttalandet om ”enveckasförsvaret” och påföljande hot om anmälan kommer vi sannolikt aldrig att få veta. Men ÖB är fast besluten om att komma tillbaka med kraft, vilket är både ett glädjande och ett gott tecken.

Även försvarsminister Karin Enström (m) fick det hett om öronen under riksdagens frågestund. Enström ställdes mot väggen av flera riksdagsledamöter som krävde svar på frågan om hon delade statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som ett ”särintresse”. Försvarsministern valde aktivt att inte besvara frågorna. Detta gör självklart att förtroendet för den nymoderata försvarspolitiken sjunker ytterligare, och att försvarsministern allt mer framstår som en lydig lakej i statsministerns bojor.

Det är glädjande att det pågår en livlig debatt om Försvarsmakten och försvarspolitiken i media. Men tyvärr har de viktigaste detaljerna i statsministerns uttalande gått media förbi. Statsminister Reinfeldt har nämligen skjutit hela försvarberedningens arbete i sank genom att förekomma processen och deklarera vad som kommer att gälla även i framtiden rörande hotbild och ekonomiskt anslag. Politiskt är detta en betydligt större katastrof än att kalla försvaret för ett ”särintresse”. Man kan undra vad de övriga Allianspartierna och Socialdemokraterna anser om detta?

Försvarsberedningens första uppgift är att analysera omvärldsläget i syfte att lämna en utförlig rapport kommande sommar. Utfallet av den analysen har Reinfeldt redan fastställt som obsolet genom uttalandet att det inte finns något militärt hot mot Sverige i dag som motiverar ett territoriellt täckande försvar. ”Därför har vi inte ett heltäckande försvar” säger statsministern samtidigt som hans försvarsminister konstant upprepar frasen ”-Hela Sverige skall försvaras” … Avsaknaden av en röd tråd är uppenbar!

Man kan även fundera på om det är statsministerns rådgivare som helt saknar kompetens när det kommer till försvars- och säkerhetspolitiska frågor. De flesta är förvisso överrens om att ingen direkt hotbild finns i dag år 2013. Men hur ser omvärlden ut om 5, 10 eller 20 år? Den spåkula förfogar vi inte över. Det vi däremot vet är att en omfattande militär förmåga byggs upp i ett allt mer auktoritärt styrt Ryssland. Det är således förmågan vi har att förhålla oss till och inte den nuvarande politiska viljan.

Försvarsberedningens andra uppgift är att ta fram ett underlag inför kommande försvarsbeslut där den samlade värderingen ska ligga till grund för dimensioneringen av Försvarsmakten med tillhörande ekonomiska anslag. Även här har statsminister Reinfeldt i sitt uttalande fastställt att nivån på försvarsanslaget ligger rätt? Detta ivrigt påhejad av den försvarspolitiska moderattrion Widegren, Wallmark och Forssell. Man måste därför fråga sig hur uppdraget till Cecilia Widegrens försvarsberedning egentligen ser ut? Det framstår mer och mer som ett enda stort beställningsjobb.

Det allra mest skrämmande är statsministerns fullständiga ointresse att sätta sig in i försvarsfrågan och förstå konsekvenserna av det egna partiets fattade beslut. Det är Fredrik Reinfeldts regering som själva fattat beslut om att Försvarsmakten ska reformeras. Regeringen har också beställt Försvarsmaktsorganisationen IO14. Trots att ÖB ett flertal gånger tydligt förklarat för regeringen att försvarsanslaget inte räcker för att sätta upp, utrusta och öva den av regeringen beställda organisationen så möts han av total nonchalans från statsministern. Den ena handen verkar inte veta vad den andra gör.

– Det finns en lång rads myndighetschefer som berättar vad just deras verksamhet kan göra. I den politiska rollen, i en regeringsmakt, handlar det om att väga av olika intressen mot varandra. Det en vill ha påverkar också någon annan. Därför måste den som säger mer försvarsanslag väga det mot: ska det vara mindre skola? Ska det vara mindre till sjukvården?

En statsminister som betraktar rikets säkerhet som en fråga av samma dignitet, eller rättare sagt av lägre dignitet än skola och sjuvård är en synnerligen olämplig sådan. Det kanske är hög tid att svenska folket redan nu börjar fundera på om det är en sådan statsminister vi vill ha i Sverige efter nästa val?

Men innan dess är det på sin plats att Fredrik Reinfeldt ber om ursäkt för sitt uttalande om ”särintresse”. Ursäkten ska riktas till alla de som varje dag är beredda att offra sitt liv, allvarligt skadat sig, eller till och med redan pliktat med sitt liv i rikets tjänst för detta ”särintresse”.

Expressen om hemliga försvarsbloggar

Blev i dag minst sagt väldigt förvånad när dagens upplaga av Expressen öppnades och kunde konstatera att den innehöll en artikel om ”militärens hemliga bloggare”.

Det var inte det faktum att det skulle komma en artikel i Expressen, för det var redan känt sedan tidigare att Expressen hade en artikel på gång. Frågan var bara vilken dag den skulle komma.

Det som var förvånande var två saker. För det första att man hade dragit på med en helsida i pappersupplagan av tidningen. Det andra som förvånade var att artikeln var så pass välskriven och gav en förhållandevis rättvisande bild vilket inte alltid är helt självklart i en kvällstidning som vill sälja lösnummer på skandalavslöjanden.

Fokus låg med all rätt på den största, bästa och mest etablerade av bloggarna – Wiseman.

Att det är många som läser Wiseman´s Wisdoms var heller ingen nyhet, det har vi vetat om länge. De enda ur det politiska etablissemanget som ännu inte offentligt bekräftat, och framhållit försvarsbloggen som lärorik läsning är företrädarna från det största regeringspartiet. Det är också glädjande att Försvarsmakten, mycket tack vare nuvarande informationschefen Erik Lagersten, numera ser försvarsbloggarna som en naturlig del av försvarsdebatten och något som faktiskt kan vara av godo.

Men det finns tyvärr fotfarande individer som ser försvarsbloggarna som ett hot mot Försvarsmakten, och som tror att bloggarnas syfte skulle vara att aktivt motarbeta Försvarsmakten, vilket är helt fel!

Försvarsbloggens drivkraft är tvärt om att aktivt verka för en levande försvarsdebatt samt en bättre och mer relevant svensk försvars- och säkerhetspolitik som speglar verkligheten på ett bättre sätt än den gör i dag. Försvarsbloggarna kommer alltid ha en kritiskt granskande hållning när det kommer till försvarspolitiker som skönmålar verkligheten. Försvarsbloggarna kommer även att ta upp aktuella ämnen till debatt om saker som direkt rör Försvarsmakten. Förändrade arbetsvillkor eller avsked, inköp av dyra datasystem med begränsat bra output och avveckling av fungerande materiel är exempel på saker som alltid kommer att granskas med kritiska ögon.

Många med mindre bra kunskap och insyn tror att det sprids hemliga uppgifter på försvarsbloggarna, vilket självklart är helt fel. Har en skribent kunskap om ett ämne, så vet man också vad som eventuellt omfattas av sekretess. Av samma anledning så granskas kommentarer före publicering även om det rent juridiskt är kommentarens författare som är ansvarig för det som skrivs.

En av de detaljer som Wiseman pekar på i intervjun är det faktum att anonymiteten är ett utfall av risken för att missgynnas på arbetet, vilket har varit, och kan vara en realitet. Men för den här bloggen är inte detta den främsta anledningen till att den skrivs under pseudonym. Den största anledningen är att det skrivna ordet får stå för sig själv, och inte värderas mot vem/vilka som skrivit texten.

Man kommer då undan förutfattade meningar som ”Den där gamla löjtnanten är väl ingen att lyssna på” eller ”Hon, den där unga kaptenen, hon kan väl ingenting. Hon har ju ingen erfarenhet alls” eller det skulle till och med kunna låta så här. ”En civilist! Har väl inget att tillföra i debatten om det militära försvaret”.

Hade bloggens namn varit ”Kommendör Häggs betraktelser” eller ”Amiral Wachtmeisters blå tankar” så hade den förmodligen erhållit enorma mängder läsare för att det var ”rätt” skribent, trots att den kanske helt saknat relevant innehåll.

Den största förtjänsten med att skriva under pseudonym är som sagt att varje läsare själv får bedöma om innehållet är läsvärt och relevant utan att färgas av namnet eller graden, eller till och med avsaknad av grad. Men förhoppningsvis får fokus även i fortsättningen ligga på innehållet i bloggarna, försvarsdebatten, och inte på vem/vilka som skriver. Det är en absolut nödvändighet!

För övrigt kan vi konstatera att facebooksidan till stöd för ÖB passerat 7000 medlemmar. Stort!

Bloggar: Cynismer, 6 mannen, Wiseman