Författararkiv: Sverker Göranson

ÖB om konflikt i vårt närområde och försvarsförmåga

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Idag skriver jag på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt om den diskussion som varit om Sveriges militära förmåga i ljuset av händelseutvecklingen på Krimhalvön och genom Riksrevisionens rapport. Debatten har handlat om Sverige har tillräcklig förmåga att stå emot ett militärt angrepp. Låt mig därför från mitt perspektiv belysa Försvarsmaktens uppgifter och förmåga, och koppla det till de ekonomiska utmaningar som vi står inför.

Försvarsmakten ska hävda svenskt territorium, försvara riket vid väpnat angrepp, delta i internationella insatser samt stödja samhället vid svåra påfrestningar.

Inom ramen för ovanstående ska Försvarsmakten bedriva försvarsplanering – det vill säga hur stridskrafterna ska användas vid olika scenarier. Det är en uppgift som fram till 2009 bedrevs med låg ambition i efterdyningarna av det kalla kriget och murens fall. Det var då ett medvetet val av våra beslutsfattare. Efter det senaste försvarsbeslutet har vi nu en aktiv försvarsplanering som utgör grund för krigsförbandens uppgifter och utveckling.

Principerna i reformen enligt försvarsbeslutet bygger på användbara och snabbt gripbara moderna förband som är frivilligt rekryterade. Behovet av sådana förband har bekräftats av såväl konflikten i Georgien 2008 som nu i Ukraina. Med detta menar jag att reformen är operativt relevant med hänsyn till möjliga scenarier för den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde.

Debatten om Försvarsmaktens förmåga pendlar mellan två ytterligheter: antingen fullskalig stormaktsinvasion eller den eviga freden. I stället är det tre antaganden som bör utgöra basen för den fortsatta diskussionen:

  1. Även om omvärldsutvecklingen snabbt kan förändras finns det inget som talar för att vårt land dras in i en väpnad konflikt inom ramen för ett så kallat ”blixtanfall”. Mer realistiskt är att en motståndare med maktdemonstrationer försöker påverka vårt agerande. Vi kan utsättas för ökad underrättelseinhämtning, systematiska kränkningar och informationsoperationer. Detta kan sedan, mer eller mindre hastigt, utvecklas till en väpnad konflikt.
  2. Det är osannolikt att Sverige ensamt skulle utsättas för ett militärt väpnat angrepp av ett annat land med huvuddelen av dess resurser och utan att övriga länder i vårt närområde är eller blir indragna.
  3. Inget land kommer att kunna agera oberoende eller verka utan att ta hänsyn till samtliga länders stridskrafter i en väpnad konflikt.

Men för att vi utifrån dessa antaganden ska ha förmåga att möta ett väpnat angrepp måste det senaste försvarsbeslutet genomföras fullt ut så att varje enskilt krigsförband har tillräcklig kapacitet för att möta en motståndare. Försvarsmakten har redovisat till regeringen den ekonomiska obalansen fram till 2019. Finansiering krävs såväl för förbandsverksamheten som för materiel, totalt omfattande flera miljarder per år.

Försvarsmakten följer noga vad som sker i vårt närområde och jag vidtar de åtgärder som krävs för att upprätthålla vår territoriella integritet, till exempel förändringar i vår incidentberedskap, havsövervakning eller beredskapsövningar. Skulle omvärldsutvecklingen försämras kan Försvarsmaktens förmåga höjas och det förutsätter i vissa fall att regeringen beslutar om beredskapshöjande åtgärder. Vid en långt utdragen konflikt kommer dock våra stridskrafters uthållighet att utgöra en begränsning.

Jag är angelägen om att inte måla verkligheten i ett rosenrött skimmer. Försvarsmakten står inför stora utmaningar. Insatsorganisationen är fortfarande under utveckling och särskilt för markstridskrafterna återstår stora delar av den tillväxt som måste ske. Jag betonar än en gång att organisationen, den materiel och den verksamhet som beslutats och kommer att beslutas, måste finansieras. Det är därför angeläget att försvarsberedningen grundligt går igenom och tar ställning till de obalanser Försvarsmakten redovisat avseende både materiel och träning. Om försvarsberedningen föreslår nya resurser, utöver de som krävs för att råda bot på nuvarande obalanser, är min mening att beredningen och statsmakterna inte ska fördela resurserna på en detaljnivå som tar ifrån Försvarsmakten professionell handlingsfrihet.

Det är självklart att det, i det reformskede vi nu befinner oss i, finns brister i våra förmågor, men jag delar inte bilden som ibland ges av Försvarsmakten som en kraftlös organisation. Vi utgör i dag en tröskel för militär konflikt i vårt närområde och det är min uppfattning att en framtida försvarsmakt – bemannad, övad, materiellt uppfylld och fullt finansierad – i ännu högre grad kommer att vara det.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Inga kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.

Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.

Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.

Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.

Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning

Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.

Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.

Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Sälen 2014: Den yttersta garanten – ÖB anförande

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

ÖB inleder sitt anförande med att ta en bild för sitt instagramkonto.

Det talade ordet gäller!

Ärade statsråd, konferensdeltagare,

Det är något speciellt att stå här igen, precis som det är något speciellt med att vara en del av gemenskapen i Försvarsmakten. Det unika med den militära professionen är storskalig legitim våldsutövning. Vi är redo 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan, året om och kan agera i händelse av en kris eller konflikt här hemma eller utanför rikets gränser.

Sveriges demokrati vilar på olika fundament. Fundament som utvecklats och förstärkts i vårt land under mycket lång tid.

Försvarsmakten är ett av dessa fundament. Att arbeta i Försvarsmakten är att vilja och kunna göra skillnad. Det är att till det yttersta vilja värna vår demokrati och våra svenska intressen – hemma, i närområdet och längre bort. Försvarsmakten är den yttersta garanten för demokrati, fred och frihet!

Det låter kanske storvulet att säga så när Sverige har haft förmånen att ha haft fred under tvåhundra år och när vi lever i en av världens mest utvecklade demokratier. Men det är just därför jag gör det. Vi i Sverige har varit och är ytterst priviligierade. Det är just därför det är så viktigt att minnas Försvarsmaktens uppgift.

Försvarsmaktens uppgift är att bidra till att skapa säkerhetspolitisk handlingsfrihet och därmed skapa rådrum i händelse av ett skärpt omvärldsläge eller en kris. Den snabbt föränderliga omvärlden påverkar givetvis hela samhället och därmed även Sveriges säkerhets-och försvarspolitik, något som ju redan betonats av flera talare under konferensen.

Som en funktion av omvärldsförändringen står vi mitt upp i den omfattande försvarsreformen. Och det är en reform som är mycket mer än en försvarsreform, mot bakgrund av ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt svenska samhälle!

Vi i Försvarsmakten har all anledning att sträcka på oss och känna stolthet när vi tittar tillbaks på vad vi med gemensamma krafter genomfört sedan det nya personalförsörjningssystemet infördes 1 juli 2010. Vårt hårda arbete har givit resultat och förtjänar all uppmärksamhet. Det är tack vare Försvarsmaktens kunniga och engagerade personal som vi kan genomföra alla våra uppgifter med så hög kvalitet!

Jag vågar hävda att det är en av de snabbast genomförda försvarsreformerna i västvärlden. På kort tid har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har även utarbetat strukturer och börjat genomföra det nya övningssystemet.

Dessutom har vi återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för utformningen av Försvarsmakten och våra förmågor. Och givet att svenska intressen ska kunna försvaras både hemma och borta, har vi också infört internationell tjänstgöringsskyldighet för alla försvarsanställda.

Men reformarbetet har inte varit, är inte och kommer inte att vara friktionsfritt. Jag har sagt det tidigare och säger det igen, arbetstempot och förändringstakten är mycket intensiv. Kraven på vad Försvarsmakten ska leverera är höga.

Ska Försvarsmakten kunna fortsätta leverera med samma höga kvalitet som vi gör idag, måste det finns en balans mellan arbetsuppgifter och resurser. Detta gäller personal, det gäller ekonomi och det gäller materiel. Och eftersom Försvarsmakten sammantaget är ett system av system, måste det också finnas balans mellan de olika systemen.

 

Vi har under hösten genomfört en medarbetarundersökning. Ur mitt perspektiv visar resultatet att alltför många av våra medarbetare upplever stress i sin dagliga arbetssituation. I längden är inte detta en hållbar situation. Att exakt sätta fingret på vad den upplevda stressen grundar sig i, är inte helt enkelt. Men jag bedömer att det finns ett antal bakomliggande enskilda eller sammanlänkande orsaker.

Förutom det ansvar jag själv har för myndigheten utgörs viktiga delmängder av att Försvarsmaktens personal genomför ordinarie arbetsuppgifter parallellt med att de står mitt uppe i ett omfattande reformarbete, samtidigt som det pågår fortsatta personalförändringar. Arbetsbelastningen är alltså hög.

Samtidigt uppfattar våra medarbetare en otydlig målbild för vår verksamhet även om målet för reformen är tydligt beskriven i 2009 års försvarsbeslut. Det är inte så konstigt när det dagliga arbetet växlar mellan här- och nu -uppgifter och mer långsiktiga frågor. Det är inte alltid helt enkelt att se hur dessa två skilda världar sammanfaller.

Har vi inte en gemensam bild i Försvarsmakten om vart vi är på väg, blir det så mycket svårare att förklara innebörden av de åtgärder vi vidtar inom ramen för reformarbetet. Vi kommer därför internt att tydliggöra vår målbild för personalen. Det handlar även om att lyfta fram vår militära identitet och den militära professionen, honnörsord som är nära kopplade till vår trovärdighet. Vi ska vara stolta över att ha ansvaret att vara en av demokratins yttersta försvarare, men också att kunna bistå övriga samhället i händelse av kris eller krig.

Vår målsättning är att Försvarsmakten ska vara en attraktiv arbetsplats som lockar de bästa och mest lämpade. Vi ska vara en organisation som präglas av tydliga mål och bra arbetsklimat där alla anställda känner framtidstro och stolthet. Därför har jag initierat ett arbete för att åtgärda de orsaker vi som arbetsgivare själva kan påverka. Det handlar till exempel om att upprätta en åtgärdslista över de saker som våra medarbetare tycker är mest besvärliga i den dagliga verksamheten. Och denna lista kommer vi att följa upp regelbundet!

Vi bygger också med kraft vidare på den insatsorganisation som sjösattes för knappt fyra år sedan!

Det är krigsförbanden som ska personalsättas, materielsättas och övas! Krigsförbanden står också i fokus när vi arbetar vidare med vår tillväxtplan.

Vi har i årets budgetproposition sett ett trendbrott, givet att regeringen tillfört riktade medel för just utbildning och övning inom ramen för förbandsanslaget. Detta är bra och välkommet.

Det intensiva arbete vi gemensamt lagt ned för att bygga grunden för försvarsreformen börjar nu ge resultat! Vi har med gott  resultat genomfört förra årets övnings- och  utbildningsverksamhet, både enskilt och tillsammans med andra länder och organisationer. Det är glädjande att se på vilken nivå det svenska försvaret övar, oavsett om det är i eller utanför Sverige. Det må vara övningar som Joint Challenge 13, Northern Coasts eller Arctic Challenge Exercise. Här ser man betydelsen av förband som har hög personell kvalitet. Det är något vi fått genom anställda soldater och sjömän. Det återstår dock fortfarande att genomföra övningar på brigad- och försvarsmaktsnivå, vilket också talare på konferensen påpekat.

Försvarsmaktens stöd till samhället, och då inte minst hemvärnets insatser, får numera extra stadga genom de regionala staberna som inrättades vid förra årsskiftet. Genom sina mångfacetterade uppgifter utgör Hemvärnet grunden för det nationella och territoriella försvaret av vårt land. Hemvärnets förmåga har också ökat inte minst då vi har genomfört 40 krigsförbandsövningar under förra året.

Verksamheten under det år som vi just lämnat bakom oss har karaktäriserats av högt tryck, inte minst vad gäller rekrytering och övningar. 2013 var det första året som vi genomförde verksamhet med samtliga nya personalkategorier. När vi summerar året ser vi att verksamheten fått balanseras mot såväl tillgänglig ekonomi som tillgängliga personella resurser. I ekonomiska termer pekar prognosen mot att vi kommer att utnyttja en del av den anslagskredit som är tillgänglig för förbandsanslaget.

Detta är något jag valt att göra för att hålla tryck i verksamheten och reformen, inte minst med hänsyn till rekryterings – och attraktionskraft. Nu tar vi med oss dessa erfarenheter och kommer att använda dem för att balansera verksamheten under 2014.

Vi ska också glädja oss åt att rekryteringen faktiskt går över förväntan, även om jag är väl medveten om att det återstår frågor som måste lösas. Detta kunde ni också läsa om i min debattartikel i lördagens DI.

Bedömningen är att Försvarsmakten kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov under de närmaste åren. Jag vill vara tydlig med detta eftersom det nya personalförsörjningssystemet ofta får kritik för att just rekryteringsmålen inte uppnås.

Försvarsmakten ligger just nu över målsiffran 2013 på 5 200 heltidsanställda soldater och sjömän. Vi ligger just nu också över målet för våra deltidssoldater och sjömän där prognosen pekar mot några hundra över vårt årsmål 2013 på 2 500. Det är särskilt glädjande att rekryteringen av deltidssoldater nu tagit fart. Vårt fokus måste nu läggas på att få fler att fortsätta sin tjänstgöring efter godkänd grundläggande militär utbildning, GMU. Alltför många väljer att inte fortsätta trots att en överväldigande majoritet förklarar sig mycket nöjda med utbildningen.

Nu när vår rekrytering börjat finna sina former gäller det också att vi kan behålla våra soldater och sjömän över tid. Vi får inte i förtid tappa den kompetens vi bygger upp och investerar i. Det gäller inte minst de kvinnor som påbörjat GMU eller befattningsutbildning! Vi tappar nämligen procentuellt fler kvinnor än män under hela rekryteringscykeln. Vi måste fortsatt arbeta med att få fler kvinnor att stanna och utvecklas hos oss! Vi vet att en jämnare könsfördelning ger bättre operativ effekt inom flera områden.

Givet att Försvarsmaktens uppdrag är att försvara de mest centrala uppgifterna i en demokrati, ska Försvarsmakten avspegla hela det svenska samhället. Nu när vi bygger det nya försvaret ska vi  också bygga ut våra arbetsformer med de frivilliga försvarsorganisationerna.

Att vi nu börjar finna samverkansformer och slutit olika avtal med ett flertal civila arbetsgivare kring våra deltidssoldaters tjänstgöring är en viktig nyckel till en fungerande framtida personalförsörjning. Just denna förankring visar också att försvarsreformen verkligen är en samhällsreform. Erfarenheterna visar också att både Försvarsmakten och den civila arbetsgivaren drar nytta av denna typ av anställning.

Vi vill för arbetsgivarna särskilt lyfta fram värdet av att anställa personal som i Försvarsmakten erhåller ledarskapsutbildning och också träning i självständigt agerande och arbete i grupp.

Men vad är det då för framtida miljö som vår personal kan förvänta sig att verka i? Vi ser att det strategiska intresset ökar för vårt närområde, något som också diskuterats här under de föregående dagarna.

Det ökade strategiska intresset är något vi märker inte minst i och kring Östersjön där övningsverksamheten och andra aktiviteter ökar i intensitet. Under den gångna hösten har bl.a. den stora ryska övningen Zapad, vår egen Northern Coast-övning och NATO-övningen Steadfast Jazz genomförts.

När antalet övningar ökar måste också förtroendeskapande åtgärder genomföras mellan de övande. Gemensamma marinövningar och olika örlogsbesök utgör en viktig komponent i detta förtroendebyggande arbete för att skapa tillit mellan parterna. Detta är något som jag tagit upp i samtal med, och fått kvitterat, från min ryske motsvarighet. Nu får vi se om ryssarna lever upp till det sagda.

I vårt närområde vill jag, liksom flera tidigare talare här på konferensen, särskilt lyfta fram den fördjupningspotential som det svensk-finska samarbetet har. Det gäller inte minst inom det marina området. Detta är något som jag också diskuterat med min finske kollega under 2013, och som vi nu går vidare med.

Det är också viktigt att visa flagg och därtill ha en god lägesuppfattning. Därför arbetar Försvarsmakten kontinuerligt med alla stridskraftslag för att upprätthålla vårt lands territoriella integritet.

Försvarsmakten bedömer att utvecklingen i närområdet är långsiktigt osäker. Ryssland genomför en militär upprustning och modernisering med uppbyggnad inom de flesta områden.

Förmågan att uppträda i sammansatta förband i komplexa systemmiljöer har ökat under de senaste åren. Med detta följer en ökad aktivitet och övningsmönster. Detta är i sig inget onormalt eller anmärkningsvärt.

De ryska övningarna följer detta mönster och visar på den tydliga viljan och ambitionen att vara en maktfaktor i det som uppfattas som ryska intresseområden. Övningarna behöver ytterligare analyseras för att kunna bedöma resultat och påverkan för och i vårt närområde.

Som jag också sagt flera gånger tidigare, är hot en kombination av förmåga, intention och inte minst politisk vilja. Därför ser vi inte under överskådlig tid ett direkt  militärt hot mot Sverige. Däremot måste vi noga följa den politiska och socioekonomiska utvecklingen i Ryssland framöver. Intressant är också att över tid följa om vi kan analysera ytterligare förändringar i normalbilden i vårt närområde. Här vill jag understryka att en fokusering på enstaka händelser eller smala analyser inte är ett svar på hur nuläget eller framtiden kan gestalta sig. Enstaka händelser ger inte heller generella svar på Försvarsmaktens förmåga eller behov av framtida förmågeinriktning.

Den ökade aktiviteten i vårt närområde innebär också att det nationella perspektivet och närområdet blir dimensionerande för Försvarsmaktens verksamhet. Försvarsmaktens kontinuerliga bidrag till en hög tröskeleffekt är helt central för Sveriges säkerhetspolitik.

De flesta av oss här idag har varit med Försvarsmaktens resa från kalla kriget till ett fokus nästan enbart på internationella insatser. Och nu när denna pendelrörelse delvis har svängt tillbaka blir de nationella uppgifterna mer framträdande. Vi måste kontinuerligt ha en balans mellan nationell försvarsförmåga och förmågan att internationellt hävda svenska intressen.

Här vill jag vara tydlig. Internationella insatser och övningar bidrar i mycket hög grad till kompetens för såväl enskilda som för uppträdande i förband såväl hemma som borta. Det svenska deltagandet i Reserve Forces Pool (RFP) inom ramen för NATO Response Force (NRF) blir också ett synnerligen viktigt verktyg för att vidmakthålla och utveckla Försvarsmaktens förmåga att agera tillsammans med andra länder nu när antalet större utlandsinsatser minskar till antal och storlek.

Försvarsmaktens bidrag till en hög tröskeleffekt är något som vi utvecklar i den Perspektivstudie (PerP) som vi på regeringens uppdrag skrivit och lämnade in till regeringen under hösten.

När man läser PerP:en måste man komma ihåg att detta är ett dokument som diskuterar framtiden. Det är en studie, inte ett planeringsdokument.

Resonemangen och slutsatserna i PerP:en följer den röda tråd som Försvarsmakten följt i tidigare inlämnade underlag till regeringen. Kombinationen av oförändrade anslagsramar baserat på budgetpropositionen 14 och bedömd kostnadsutveckling avseende främst materiel men även övning, utbildning och personal leder ofrånkomligen till att den långsiktiga utvecklingen av Försvarsmakten står inför flera vägval. Konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är nämligen så omfattande för den operativa förmågan 2020 att det fordras en översyn av samtliga stridskrafters uppgifter.

I dessa vägval med en oförändrad ekonomi förordar Försvarsmakten att högkvalitativa och högteknologiska förmågor prioriteras före en större förbandsvolym utrustad med materiel som inte klarar av att möta en framtida motståndare, samt att vi får en balans mellan uppgifter och resurser.

Vissa har tolkat det som om att Försvarsmakten anser att en reducering av vår insatsorganisation är möjlig. Så är inte fallet! Utifrån den utveckling som pågår i vårt eget närområde kan jag som överbefälhavare inte rekommendera en mindre förbandsvolym. Jag vill fortsätta utveckla IO 14! Men om det inte tillförs högre anslag leder detta oundgängligen till ett vägval mellan degraderad förmåga eller bibehållen kvalitet men då med mindre volym än IO 14.

Vägvalet innebär också fördjupade militära samarbeten för att efter politiska beslut kunna verka tillsammans med andra. Jag vill här understryka att Försvarsmakten inte tar ställning till ömsesidiga försvarsförpliktelser.

Ett närmare samarbete kräver också fördjupad samordning, transparens och utbyte av relevant information. Detta blir än mer aktuellt när vi inom några år måste börja ta ställning till hur vi ska ersätta de materielsystem och plattformar som nu närmar sig  slutet av sin livslängd.

Knäckfrågan är hur vi nationellt optimerar balansen mellan våra flygvapen, mariner och arméer, givet att vi har ett behov av att samarbeta och samverka inom flera olika områden – såväl mellan nationer som mellan organisationer. Samverkan måste då också omfatta hur vi ska agera i gemensamma operationer och inte enbart inom ramen för utbildning och materielsamarbeten.

Vidare skriver vi i PerP:en att framtida konflikter bedöms uppstå allt mer plötsligt och i mer komplexa och svårkontrollerade operationsmiljöer. Därtill bedöms gränserna mellan de traditionella operationsmiljöerna mark, sjö och luft bli mindre relevanta och de blir mer sammanlänkade med förmågor inom cyber- och rymdområdena.

Därför är en avvägning som strävar efter att tillgodose helheten i Försvarsmaktens samlade operativa förmåga en grundbult för mig som ÖB. Med en begränsad ekonomi och med ett omfattande materielomsättningsbehov, är detta en svår avvägning. Om förra årets avvägning var komplicerad är årets ännu svårare.

Den utveckling Försvarsmakten rekommenderar ställer krav på att vi har hög kvalitet och teknologinivå på vår materiel. Vi måste hitta en balans mellan materielförsörjningsstrategin och hur vi skapar förutsättningar för materiell förnyelse. Vi måste också ha möjlighet att introducera nya förmågor.

Utöver själva teknikaspekten bidrar även forskning och  utveckling till att Sverige är ett efterfrågat samarbetsland. Men vi måste också fokusera och kraftsamla på vissa utvalda FoU- områden, givet att vi inte kommer att satsa mer pengar. Jag bedömer också att utveckling av ny materiel i första hand kommer att ske i internationellt samarbete. Nationella utvecklingssatsningar görs endast undantagsvis.

Det är alltså flera komplicerade beslut och avvägningar kring Försvarsmaktens framtida utformning som måste göras inför nästa försvarsbeslut 2015. När dessa beslut fattas vill jag betona vikten av att tänka långsiktigt. Vi har nämligen långsiktigt inte råd att vara kortsiktiga!

Därför kan jag inte nog understryka betydelsen av försvarsberedningens slutsatser inför det förestående försvarsbeslutet 2015! Försvarsbeslutet kommer att behöva ta ställning till olika vägval för hur Sveriges försvar fortsatt ska utformas. Givet de obalanser vi ser för Försvarsmakten är det min starka förhoppning att beredningens rapport kommer att ta ett långsiktigt helhetsgrepp för både ekonomi, uppgifter och förmågor.

Det är därför angeläget att förberedelserna för nästa års försvarsbeslut pågår fortlöpande under hela 2014. Förhoppningen är att Försvarsmakten kan ges planeringsanvisning så tidigt som möjligt, allt i syfte att kunna utarbeta nödvändiga underlag.

Vägvalen för Sveriges framtida försvar blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer. Det handlar om en balans mellan uppgifter och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbete med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

Detta är de viktiga frågorna. Frågor som inte får trängas undan i debatten om Sverige försvars- och säkerhetspolitik!

 

Tack!

Sälen 2014: ÖB – Vilka frågor är avgörande?

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades i Dagens Industri 11 januari 2014.

Imorgon börjar kanske årets viktigaste händelse för alla säkerhets- och försvarspolitiskt intresserade. Då inleds nämligen Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen.

Jag välkomnar att debatten kring försvarspolitiska frågor blivit mer livaktig under de senaste åren. Det är särskilt aktuellt just nu när Försvarsmakten befinner sig mitt uppe i en omfattande reform som är mycket mer än en försvarsreform. Eftersom den bygger på ett helt frivilligt personalförsörjningssystem är det också en samhällsreform som berör alla delar av vårt samhälle.

På knappt fyra år har vi lagt grunden till det nya personalförsörjningssystemet och vi har börjat genomföra ett nytt övningssystem. Vi har också återupptagit en komplett försvarsplanering som är en viktig dimensioneringsgrund för Försvarsmakten. Parallellt med all denna verksamhet har Försvarsmakten genomfört nationella och internationella insatser. Vi i Försvarsmakten har all anledning att vara stolta över de resultat vi åstadkommit. Samtidigt är jag den förste att framhålla att reformarbetet inte har varit utan friktioner.

Många av frågeställningarna är dock så komplexa att det kan vara svårt även för experter och erfarna försvarsdebattörer att skilja ut vad som fungerar bra, vad som behöver förbättras och vad som är föremål för planerade åtgärder.

Rekryteringen är ett exempel på en fråga som engagerar många debattörer och opinionsbildare och där problembeskrivningarna dominerar. Det är tveklöst så att rekrytering är central för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Trots detta vill jag hävda att rekrytering och den grundläggande militära utbildningen inte är de avgörande frågorna för Försvarsmakten på kort sikt.

Jag bedömer att Försvarsmakten de närmaste åren kommer att kunna rekrytera tillräckligt många medarbetare för att täcka våra behov. Detta gäller även kategorin deltidssoldater där vi nått årets mål. Här återstår dock mer arbete för att nå reformens måltal. Det har tagit tid att hitta former för interaktionen med de civila arbetsgivarna, men nu har Försvarsmakten tillsammans med dem börjat utarbeta gemensamma lösningar som gynnar alla berörda parter. Vi har slutit samarbetsavtal med olika aktörer på arbetsmarknaden, till exempel SAAB, IBM och Arbetsförmedlingen. Och fler avtal är på gång.

När det gäller heltidssoldater är cirka 80 procent av dem anställda redan idag, vilket är helt enligt planen.

Intresset för yrket är stort, det visar det stora antalet intresseanmälningar. Även om inte alla leder vidare är de en viktig grund för fortsatta kontakter. Särskilt glädjande är det växande antalet unga kvinnor bland dem som anmäler sitt intresse och tar anställning i Försvarsmakten.

Det är inte heller det totala antalet avgångar som är problemet, trots att debatten ofta ger det intrycket. Cirka 80 procent av de som rycker in till GMU fullföljer utbildningen. Av de som fullföljt tar cirka 70 procent anställning, eller tecknar kontrakt med Försvarsmakten. De som slutar en bit in i utbildningen anger i de flesta fall fysiska orsaker. Den andelen kan förmodligen minskas. Vi har till exempel förlängt utbildningen med en vecka och vidtagit en del andra åtgärder för att minska avgångarna. Vi arbetar också med att effektivisera hela processen från intresseanmälan till kontrakt.

Vi måste vara tydligare med att den grundläggande militära utbildningen är första steget mot en anställning i Försvarsmakten. Det är inte en utbildning som kan vara bra att ha eller bra för att prova sin förmåga. Vi måste helt enkelt bli bättre på att behålla de soldater och sjömän som vi rekryterar och utbildar under GMU.

Jag menar alltså att rekryteringen i stort fungerar bra och att vi fortsätter att utveckla, effektivisera och förbättra den.

Men, återigen, om rekryterings- och personalförsörjningsfrågor dominerar debatten, riskerar andra att försvinna ur sikte.

De frågor som är mer avgörande för vår samlade försvarsförmåga i framtiden är de som jag har lyft till regeringen i vår perspektivstudie. I studien konstateras att Försvarsmakten står inför flera viktiga vägval.

Vägvalen blir beroende av både ambitionsnivå och vilka ekonomiska ramar våra folkvalda väljer för Sveriges framtida försvar. Det handlar alltså om en balans mellan uppgift och resurser, men också om vilken typ av förmågor vi ska ha framöver och om samarbeten med andra. Till dessa överväganden ska också fogas hur utvecklingen i vårt närområde påverkar oss.

Detta är frågor som inte får trängas undan i debatten om Sveriges försvars- och säkerhetspolitik.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

ÖB: Anställda, hemvärnssoldater och frivilliga i Försvarsmakten!

Sverker Göranson

De senaste veckorna har varit omtumlande för mig. Uppfostrad i pansartruppernas ”framåt, framåt, framåt”-anda var det en märklig känsla när hela kroppen så kraftigt sa ifrån för några veckor sedan. I ärlighetens namn så har den nog protesterat hela hösten.Om jag bara hade valt att lyssna, vill säga. Nu gjorde jag inte det. I stället bet jag ihop. Att sedan tvingas lämna Sälen-konferensen var som att få bandkrängning precis när man ska bryta in i anfallsmålet.

Så här efter några dagars reflektion är det egentligen kanske inte så konstigt. 2012 har varit ett minst sagt ansträngande år, inte bara för mig utan för alla oss i Försvarsmakten. Jag har sagt det förut och jag säger det igen – vi är mitt uppe i den mest komplexa försvarsreformen på över 100 år. Det frestar på. På mig. På er.

Sedan jag berättade om min sjukskrivning har jag fått mängder med positiva reaktioner. Via brev, mejl, sms, på Twitter och inte minst via Facebook. Det är helt fantastiskt och det ger mig enormt med energi!

Den energin tänker jag använda för att komma tillbaka till arbetet igen. Men det kommer dröja ytterligare en tid. Ursprungligen var tanken att jag skulle börja arbeta den 4 februari. Men så blir det inte. Hur mycket jag än vill så säger både kroppen och läkarna ifrån. Jag kommer därför vara fortsatt sjukskriven fram till den 17 mars, vilket jag i går eftermiddag informerade försvarsministern om.

Under min frånvaro finns det vissa uppgifter som endast kan lösas av någon som har en överbefälhavares befogenheter, detta är försvarsmaktsledningen överens om. Regeringen har utsett chefen för ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand till vikarierande ÖB och chef för Försvarsmakten. Generaldirektör Peter Sandwall är som tidigare fortsatt ställföreträdande myndighetschef.

Jag är fast besluten om att återinträda i tjänst så snart som möjligt. Allt det arbete som nu pågår i Försvarsmakten kräver dock en överbefälhavare som kan leverera till 100 procent och just nu kan jag inte det. Men all den positiva kraft ni på olika sätt förmedlat har tagit mig en bra bit på väg- stort, stort tack!

Vi ses och hörs igen i mitten av mars. Då ansluter jag återigen till vårt gemensamma bygge av framtidens försvarsmakt!

Sverker Göranson
ÖB