Författararkiv: Tommy Jeppsson

Arga Akademikern – NPM, Varför effektiviseringar gör oss ineffektiva

av David Bergman

Professionsförskjutning

Jobbar du inom försvaret, polisen eller vården och har någon gång upplevt att en ”effektivisering” inom myndigheten tvärtom har gjort er ineffektiva? Har du saknat materiel som ni tidigare hade i mängd ”på hyllan”? Känns det som att administrationen blir allt mer framträdande och samtidigt som tiden för faktiskt arbete minskar. Då kan det hända att förklaringen har sin grund i en ledningsfilosofi som kallas New Public Management, NPM.

Problemet med offentliga organisationer har länge varit deras ineffektivitet. Det finns en anledning att termen ”kommunalarbetare” kommit att bli synonymt med overksamhet och hur många har inte någon gång irriterats över myndigheters byråkrati och långa handläggningstider? New Public Management kommer ursprungligen från 80-talets Storbritannien och var konceptet som skulle ändra på detta. Förebilderna sågs inom näringslivet och privata företag där organisationerna optimerades för att på bästa sätt nå målen och onödiga utgifter kunde minimeras. Termen kom till Sverige under nittiotalet och har därefter kommit att bli alltmer framträdande som styrfilosofi inom offentlig sektor.

NPM är inte ett sammanhållet koncept utan snarare en samling teorier och begrepp som syftar till att få ut mer verksamhet för mindre resurser ur ett företag.  En av dessa är den så kallade agentteorin (Ross, 1973; Rees 1985a, Rees 1985b). Det är en ekonomisk teori som något förenklat menar att människor, om de får tillfälle, agerar ur egenintresse vid beslutsfattande. Följden blir en noggrannare styrning av ekonomiska medel och noggrannare bestämmelser för kontering samt en grundligare uppföljning.

En annan bärande del av NPM har ofta varit kvantifierbara målsättningar. På samma sätt som en fabrikschef får tilldelade resurser får han även tydliga krav på antalet enheter han förväntas producera per månad. Exempel på hur dessa delar av NPM implementerats i offentlig verksamhet är polisens mål att nå ett visst antal anmälda brott och genomförda kontroller samt vårdens krav på att en läkare skall ta emot ett högre antal patienter per timme

Till detta följer normalt logistikkoncept med begrepp som Outsourcing, Lean Production och Just In Time. Just In Time är en beprövad metod inom industrin som syftar till att maximera återkastning på investering genom att förhindra slöseri och minska lagerkostnader. Metoden togs fram av Toyota redan på 50-talet. I en produktion där en bil kan bestå av 30,000 delar var det avgörande att få fram ”Vad som behövdes, när det behövdes och till den kvantitet som behövdes”. Lean Production är i viss mån en utveckling av JIT som enkelt uttryckt syftar till att eliminera aspekter av tillverkningsprocessen som inte skapar ett värde för slutkunden. En ytterligare metod att minska utgifter är outsourcing av stödfunktioner eller för kompetenser som ej är kostnadseffektiva att upprätthålla inom företaget.

All styrning i Försvarsmakten och de övriga offentliga organisationerna idag härstammar inte från NPM. Men det är den filosofi som inspirerat och genomsyrat många av de senaste 20 årens organisationsförändringar. Det har gjort att modeller för näringsliv och företag har påverkat mycket av vår nuvarande ekonomistyrning, försvarslogistik samt hur vi lejer in arbetskraft.

Arga Akademikerns kommentar:

Åtgärderna som beskrivits ovan är inriktade mot en tydlig affärsidé: att effektivisera produktion av en vara till en kund samt att maximera avkastning genom att minska svinn och lagerhållning. Men om en officer, polis eller läkare reagerar på att begrepp som ”affärsidé”, ”kund” och ”avkastning” känns malplacerade i deras verksamhet så finns det en anledning till det. NPM har många förespråkare men Professor Stephen Osbourne, och fler med honom, påpekar klokt att många av grundstenarna i NPM:s styrfilosofi avser produktion av varor. Den offentliga sektorn sysslar dock sällan (eller aldrig) med att tillverka fysiska produkter, och att tillhandahålla service åt samhället och dess medborgare kan inte styras på samma premisser (Osborne, 2010).

Att använda ledningsprinciper för vinstdrivande företag till tjänsteinriktade organisationer som sjukvården, polisen och försvaret är att tvinga ner en fyrkantig kloss i ett runt hål. Inte helt fel, men absolut inte rätt.

Kvantifierbara produktionsmål fungerar i en bilfabrik, men för en läkare som mäter kvalitet i den vård han ger kan en strävan att öka antalet patienter få en omvänd effekt. Och inom polisen där uppgiften är att lösa men även förebygga brottslighet kan en press att öka antalet anmälningar eller avslutade utredningar få poliser att lägga tid på fel saker eller hitta sätt att kringgå systemet (Holgersson, 2011).

Samma förhållande gäller för logistikkoncepten som följer med NPM. Att minska lagerkostnader för att öka vinsten är fullt logiskt i ett företag med löpande-band-produktion. Men hos militära förband där handlingsfrihet och underhållssäkerhet är nyckelord krävs tvärtom en stor, decentraliserad lagerhållning för att möjliggöra förbandens verksamhet. Just In Time & Outsourcing är dessutom metoder som fungerar bäst på soliga vardagar mellan 09-15 med medvind i logistikkedjan men som är oerhört sårbara, för att inte säga obrukbara, under kris eller krig.

Hos polisen, försvaret och i sjukvården är ekvationen oftast så enkel som att billigare betyder sämre, och att kvalitet i de tjänster de upprätthåller till allmänheten måste få kosta.

Åtgärder som vidtas för att skapa ”effektivitet” i näringslivet eller privata företag kan bli kontraproduktiva om de överförs direkt till offentliga organisationer där effektivitet i arbetet snarare förutsätter en hög tillgänglighet, god personaluppfyllnad och välfyllda lager för underhållssäkerhet.

Men om åtgärderna kan vara kontraproduktiva, hur kommer det sig då att de oftast utvärderas som framgångsrika? En stor anledning är att utvärderingar ofta utgår från de specifika mätbara målsättningar som diskuterats ovan och då riskerar att bli falskt positiva; de mätbara målen uppnåddes men var detta verkligen en förbättring? Att de anställda tillfälligt kan öka sitt arbete för att uppnå satta mål benämns ibland för Hawthorne-effekten (Landsberger, 1958), att förväntanseffekter och uppmärksamhet från chefer gör att omorganisationer och effektiviseringar alltid får ett positivt utfall på kort sikt. En annan del av förklaringen kan ligga i det som inom psykologin benämns för confirmation bias (Wason, 1960) där människor, inklusive chefer, medvetet eller omedvetet söker indikatorer som bekräftar deras egen uppfattning.

En ännu större fara ligger dock i hur förändringarna kan påverka chefer och organisationskulturer. Ett överfokus på att nå mätbara målsättningar tillsammans med striktare regler i en ”ekonomifiering” av verksamheten riskerar att skapa rädda organisationer och chefer fokuserade på att inte göra fel. Något som går emot tanken med uppdragstaktik och initiativrikedom. Då stödpersonalen utövar allt större inflytande över myndighetsstyrningen kan det dessutom göra att professionsutövarnas inflytande över utvecklingen i den egna organisationen minskar.

Den svenska regeringen håller med när de skriver om styrning av offentlig förvaltning:

”De åtgärder (NPM) som var tänkta att effektivisera offentlig verksamhet har dock i många fall fått motsatt resultat: den administrativa bördan har ökat och yrkesprofessionernas roll har försvagats.”

– Prop 2014/15:1, Styrning av offentlig förvaltning, Sid 66

Det är dock tyvärr inte så enkelt som att kommendera ”NPM Upphör” och beordra helt om. NPM har påverkat mycket av den lagstiftning och de regler för myndighetsstyrning som vi har idag. Att bara upphäva dessa är inte görbart, inte heller är det önskvärt att gå tillbaka till den byråkrati som tidigare gällde. Vissa har förordat kortsiktiga lokala lösningar som att anställa administratörer på de militära förbanden i syfte att underlätta för yrkesfolket. Men det är administrationen, inte bristen på administratörer, som är grundproblemet. Ogenomtänkta åtgärder riskerar därför att bli ytterligare kontraproduktiva då det skulle stjäla lönemedel utan att lösa grundproblemet.

Den stora utmaningen ligger snarare i att centralt styra utvecklingen i en riktning med minskad kontroll och administration över de offentliga organisationerna och att åter medge professionsutövarna ett större mått av frihet i att styra utvecklingen.

 

David Bergman är Kapten och Doktorand i psykologi.

 

Referenser:

Holgersson, S. (2011) Polisens arbete mot narkotika, Rikspolisstyrelsens utvärderingsfunktion, rapport 2011:1
Landsberger, H. (1958) Hawthorne Revisited, Ithaca
Liker, J. K. (2004) The Toyota Way, McGraw-Hill, New York
Osborne, S.P. (2010) The new public governance: Emerging perspectives on the theory and practice of public governance, Routledge
Rees, R. (1985a) The Theory of Principal and Agent—Part I. Bulletin of Economic Research, 37(1), 3-26
Rees, R. (1985b) The Theory of Principal and Agent—Part II. Bulletin of Economic Research, 37(2), 75-97
Regeringen (2014) Budgetproposition 2015, Prop. 2014/15:1, Finansdepartementet
Ross, S.A. (1973) The Economic Theory of Agency: The Principal’s Problem, American Economic Review, vol. 63, issue 2, sid 134-39
Wason, P. (1960). On The Failure to Eliminate Hypotheses in a Conceptual Task, Quarterly Journal of Experimental Psychology 12 (3): 129–140

Plikt att försvara Sveriges territorium och medborgare

av Jan Wickbom

 

Jag påstår att 1990-talets svenska säkerhets- och försvarspolitik var rent kriminell och att vi det därpå följande decenniet uppförde oss infantilt (jag tänker på mina barnbarn, sittande på golvet i barnkammaren,  skrikande för att de inte har några leksaker och att de därför nödvändigtvis vill iväg till dagis för att busa). Då konstaterar jag att vi deltagit i en destruktion av Sveriges försvar, som varit både kriminell och barnslig. Men de då agerande  behöver fördenskull varken vara förbrytare eller dumma. Tvärt om kan de ha varit pålästa idealister.

Både Sverige och Ryssland ligger där de ligger och alltid har legat. Putin uppträder som hans företrädare alltid har gjort. Putin är kanske inte allt djävulskaps moder och Jean Baptiste inte en förbrukad auktoritet; trots att vi nu har USA närmare inpå oss och Ryssland har krympt sedan Jean Baptistes tid.

I stället för att idka grämelse personförföljelse bör vi nu enas om konstaterandet att vi i dag inte organiserar vårt militära väpnade våld effektivt och rationellt. Vi måste organisera det militära våldet på ett nytt sätt, utgående från att svenska folket – människorna och soldaterna – har plikt att försvara sig själva och varandra, sitt territorium och sin konstitution.

Det viktigaste är att vi återinför plikten som försvarsorganisationens grund. Vidare måste beaktas att svenska folket, vi själva, inte vill och kan satsa obegränsade resurser på denna organisation – all verksamhet och alla projekt måste vara kostnadseffektiva.

Dessa krav innebär att det är en försvarspolitisk organisation vi bör satsa på, dess hårda kärna (HK). Försvarspolitikens Hårda Kärna bör sedan i sin helhet vara säkerhetspolitikens militära plattform; det är ett rationellt beväpnat/utrustat folk som är vår – sin egen – säkerhet.

I dagens militära våldsorganisation finns inom marinen och flygvapnet ofullständiga, dyrbara system som kostnadseffektivt kan renoveras och ingå i den Hårda Kärnan. Armén, däremot, måste göra en helomvändning – från frivillighet till plikt.

Trots att riksdagen i dag är handlingsförlamad får man hopps att decemberöverenskommelsens säkerhetspolitiska kompromiss möjliggör att försvarspolitiken nu kan skapa en kostnadseffektiv försvarsmakt, en Hård Kärna.

Sverige uppfattas redan delta i ekonomisk krigföring och bör skydda sin försörjning under fredstida konflikter

av Ingolf Kiesow

 

Debatt om civilförsvar

Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om

  • ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller
  • skydda det civila samhället eller
  • båda delar.

Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil Beredskap, som kan leda arbetet och därmed göra den nödvändiga distinktionen mellan de olika huvuduppgifterna och utdela resurser och befogenheter därefter. Det tänkandet utgår från föreställningen om en beredskap inför ett totalt krig.

Ett problem blir då också att ett totalt krig i den svenska politiska debatten inte uppfattas vara något som är att förväntas inom överskådlig framtid. Beredskapslagar, ransonerings­bestämmel­ser, förfogande­lagar, skyddsrum, lotta-kårer, frivilliga sjukvårds- och brandvärnsorganisationer framstår inte som särskilt relevanta.

De kan inte användas som reaktion inför en utmaning som till exempel ryskt importstopp för livsmedel från EU-länder, som i sin tur var ett svar på de ekonomiska sanktionerna för Rysslands agerande i Ukraina. Det ryska importstoppet har inte drabbat Sverige särskilt mycket, men det är kännbart för baltiska och polska odlare. Vad skulle vi göra, om Ryssland plötsligt stoppade export av olja till EU-länder? ( Vi tar ungefär en tredjedel av vår oljeimport från Ryssland). Ryssland anser sig vara utsatt för ekonomisk krigföring och Sverige är en av dess motståndare.

USA:s strategiska tänkande påverkas av Kinas

En sådan hopkoppling av frågor verkar säkert främmande för många, men det är inte något nytt i historien. Att det tänkandet är på väg att få ny aktualitet antyds av en nyutkommen bok av en tidigare säkerhetsrådgivare åt flera amerikanska presidenter. Han är nu analytiker åt kongressen med huvudansvar för informationsbehandlingen om Kina. Han har också ett antal uppdrag åt CIA, FBI och andra underrättelseorgan, vilket ger honom en unik position för att påverka USA:s syn på Kina. Det är Michael Pillsbury, som har skrivit ”The Hundred-year Marathon”. Han har hittills framstått som en stark förespråkare av konstruktivt samarbete med Kina, men han har nu växlat attityd och vill väcka Amerika inför hotet om att förlora rollen som världens enda supermakt till Kina. Boken har redan väckt uppmärksamhet i USA då det tidigare hänt att Pillsbury’s råd har gjorts till amerikansk politik.

Vad säger oss då denna potentiellt viktiga bok? Jo, dess tema är att Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare.

Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. I och med globaliseringen har spelet kommit att föras över hela världen. Det tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. Nu tror sig Pillsbury spåra att kineserna redan anser sig ha kommit oväntat nära detta slutmål genom att ha försvagat USA och splittrat dess allierade. USA har hela tiden varit Kinas huvudmotståndare, med undantag för en period, då Sovjetunionen spelade den rollen. Spelet förs med svek och bedrägeri och alla andra till buds stående medel. Pillsbury´s slutsats är att USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – och samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt.

De praktiska konsekvenserna blir att USA bör göra allt, som landet kan i syfte att försvaga Kinas förmåga på alla områden. Dess bundsförvanter bör motarbetas och dess allianser bör splittras. Det gäller också att motarbeta alla tendenser till att någon annan större spelare kan få för mycket makt och styrka. Egna bundsförvanter måste stärkas, men inte för mycket, och de måste hållas under strategisk kontroll.

USA:s attityd sannolikt redan påverkad

För USA innebär detta att motarbeta allt som gynnar Kina. Dess allianser, såsom Shanghai Cooperation Organisation, måste splittras. Dess klienter såsom Pakistan och Nordkorea måste bekämpas. Ryssland måste försvagas ytterligare genom att bibehålla sanktionerna och undvika en varaktig fred i Ukraina. Detsamma gäller Iran. Japan måste fås att ta på sig ett större försvar och stöttas på alla sätt, Kinas grannländer skall ges stöd så länge de står upp emot Kinas ambitioner, men Europa som är svagt och opålitligt skall ses som en korg där man inte skall lägga många ägg.

Det märks tydligt att Pillsbury är en politisk realist. Hans omvärldsbild kan kritiseras för att den alltför mycket påminner om världsuppfattningen hos en tonåring, som har spelat mycket TV-spel. Det skulle dock vara att undervärdera Pillsbury. För det första återger boken vad han har uppfattat vara kinesernas världsbild och inte hans egen världsbild.

För det andra är hans rekommendationer om motåtgärder inte av det våldsromantiska slaget, de är nästan tvärtom. Han utgår inte från att USA har råd att använda sin militära styrka för att lösa problemen. Bokens främsta lärdom är att vi befinner oss i ett nytt slags kallt krig, och det kriget förs främst med ekonomiska medel. Det viktiga är att inte tappa perspektivet utan hela tiden hålla i minnet vad man egentligen håller på att ställas inför. Detta är en totalt hänsynslös och skrupellös motståndare.

Skäl för Sverige att ta intryck

Kinesiska media innehåller verkligen mycket idag, som stödjer Pillsbury´s teser om den kinesiska regimens världsuppfattning. Att han är den han är och uttrycker en amerikansk världsuppfattning som är så pass påverkad av den kinesiska får nog anses vara ett gott skäl för att vi i Sverige skall fundera över hur vi kan anpassa oss till den nya värld som kan komma att präglas av ”The Hundred-year Marathon”.

I den kampen tillhör vi i Sverige ett löst sammanhållet block (”Väst”), som inte ger oss militärt skydd, men väl ett visst ekonomiskt skydd (EU) och en relativt samordnad utrikespolitik. Å andra sidan ingår vi – antingen vi vill det eller inte – i begreppet ”Väst” och kommer av Ryssland (och Kina) att behandlas därefter, dvs i vissa situationer som en motståndare.

Hur kan vi anpassa vår säkerhetspolitik inför dessa nya betraktelsesätt, och hur stort inflytande kan vi bedöma att de kommer att få? Den frågan måste beaktas när vi börjar fundera på vad för något det är som vi vill skapa och kalla för vårt ”Civilförsvar”.

Ekonomisk krigföring under fredstida förhållanden pågår redan i form av ”Västs” ekonomiska sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina Den antyder en typ av hot, som vi kan förvänta oss att ställas inför i framtiden. Huvuduppgiften är i det läget inte att skapa ett totalförsvar, som kan skydda oss under ett totalt krig. Det rör sig om att anpassa oss till en lång utnötningskamp under fredstida förhållanden eller åtminstone ”icke krig” såsom i Ukraina. Kampen förs mellan stormakter, där vi också berörs genom att räknas in i en grupp av spelare i en maktkamp.

De praktiska konsekvenser man måste ta tag i för att ge nationen frihet att manövrera i spelet medför svåra frågor om i vilka situationer statliga/nationella intressen bör sättas över medborgerliga rättigheter, företags och kommuners intressen. Cyberkrigföringen är en bra illustration. Vår egen rådvillhet inför det problemet, metoder för terrorbekämpning, religionsfrihetens gränser och immigrationsfrågan är några andra exempel. Vår brist på central planering för en försörjningsberedskap under ”fredstida” konflikter är nog den fråga som pockar på mest omedelbar uppmärksamhet.

Att nya problem måste lösas innebär å andra sidan inte att de gamla måste få nya lösningar. Vi har fortfarande att räkna med de sämsta alternativen såsom att behöva förbereda oss inför att dras in i en väpnad konflikt, inklusive ett totalt krig. Metoder för att anpassa oss till ekonomisk krigföring, där vi själva kan vara inblandade, samt cyberkrigföring, terrorism med flera ”fredstida” hot bör inte ses som ett alternativ till beredskap för traditionella väpnade konflikter. De ”fredstida” frågorna bör bara ges fokusering nu därför att det är dessa frågor som vi ännu saknar svar på. De kan komma att kräva snabba svar, och det bör vi kunna ge nu, om det behövs.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Lägga sig i detaljer

av Olof Santesson

Det har sagts att politikerna inte har lagt sig i militära detaljer så som i den senast senaste fempartipartiuppgörelsen. Kritiken ter sig lätt fånig. Dels är påståendet inte riktigt sant. Man kan enklast gå till Per Edvin Skölds beslutsamhet under beredskapsåren och kolla.

Dels borde vi uppskatta att politiker, som vi med rätta klagar för brist på militärt kunnande, faktiskt försöker lägga sig i även i delar av försvarspolitiken och inte bara nickar ja och amen. Hur skulle vi annars få en second opinion? Departementet verkar inte orka, forskarna deltar sällan i dagsdebatten och medier och allmänhet flaxar än hit, än dit – även när som nu intresset har vaknat.

Man ska nog vara blåögd att tro att Sverker Göransson på egen hand skulle ha satt en aldrig så liten trupp på Gotland, eftersom detta tydligen skulle ha rubbat hans tågordning. Högkvarteret är ju rätt skickligt på att förhala eller förvanska beslut som det finner fel eller i varje fall onödiga. Nu sa Peter Hultqvist med sin tilltagande kunskap och pondus hur det ska vara. Det var väl bra!

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Efterlyses: Beredskapsplanering för energiförsörjning

av Ingolf Kiesow

 

Sveriges energiförsörjning är sårbar och vad gäller olja kan en kris på den marknaden redan skapa kaos.

Beräkningar inför en konferens som nyligen anordnades av  det amerikanska finansföretaget Bloomberg visar att det nu investeras mera i förnybara former av elframställning än vad som investeras i olja, kol och gas tillsammans. Kostnaderna för de nya energiformerna är redan konkurrenskraftiga och ser ut att bli lägre än för de fossila bränslena enligt International Energy Agency. Frågan är ändå hur länge detta kan pågå. Denna utveckling är nämligen delvis ett resultat av att oljepriserna ända sedan de sista månaderna 2014 har legat under hälften av den nivå som hade rått ända sedan 2011. De låga oljepriserna är delvis i sin tur ett resultat av en politik, som OPEC-länderna har svårt att fortsätta enas om. En annan del av förklaringen till de låga oljepriserna är den globala konjunkturnedgången, som har minskat efterfrågan på energi.

Arabstater styr ännu inom OPEC

En tredje förklaring är svårare att förstå. Den handlar om att några av de största oljeproducenterna inom OPEC, särskilt Saudi-Arabien, har vägrat att gå med på sådana produktionssänkningar som normalt brukar överenskommas inom OPEC för att hålla priserna uppe under lågkonjunkturer. Denna gång måste flera svagare producenter inom OPEC, såsom Venezuela, Angola och Nigeria i stället finna sig i betydande ekonomiska svårigheter på grund av den lägre prisnivån, liksom de oljeproducenter som står utanför OPEC. Uttalanden av centrala beslutsfattare inom OPEC tyder på att de anser att världen på allvar håller på att ställa om sin energiproduktion och överger oljan. Det är detta, som gör att efterfrågan är vikande. Det är inte bara lågkonjunkturen, det är ett förändrat konsumtionsmönster, och det kommer att bli bestående, tror man inom dessa kretsar.

De sparsamma uttalanden som kommer från centralt placerade beslutsfattare inom OPEC kan naturligtvis ”bara” vara avsedda att påverka marknaden. Att flera arabstater inom OPEC har kvar billig olja att exportera stöds dock både av det historiska perspektivet och av deras beteende. Under åren efter det andra världskriget låg oljepriserna i USA, som då hade hög självförsörjning med olja, kring 2-3 dollar fatet. När USA behövde importera mera olja gick priset upp, särskilt när OPEC bildade en produktionskartell, men ännu i slutet av 1900-talet låg världs­marknads­priset kring tjugo dollar. Arabstaterna gjorde uppenbarligen goda förtjänster ännu på denna prisnivå, för de fortsatte att bygga ut sin produktionsapparat. Först omkring 2003 började Kinas inträde på marknaden som köpare att påverka prisnivån i stor skala. Priset steg ytterligare, när även Indien började efterfråga stora nya mängder olja. Arabstaterna tjänade mera pengar, men de såg sin marknadsandel sjunka.

Fracking, en amerikansk konjunkturfaktor

När priserna stadigt låg över 60-70 dollar fatet började satsningar på dyrare produktionsmetoder för olja att ta fart och spela en roll. Metoder som att utnyttja oljesand och tjärsand kunde bli lönsamma vid en nivå kring 60-70dollar fatet, visade det sig. Fracking är en komplicerad metod, som måste anpassas till omständigheterna på plats, men är i allmänhet dyrare. När oljepriset kom upp till och översteg hundra dollar fatet kom fracking in i bilden på allvar. I USA talades det mycket om att landet nu till och med kunde exportera olja och framför allt bli oberoende av oljeimport från Mellanöstern, eftersom det finns tillräckliga reserver av olja som går att pumpa upp med nya metoder inom det egna landet. Så länge priset på världs­marknaden gick uppåt – till över 150 dollar fatet under en kort period – såg detta ut att bli sant, Under den nedgång av oljepriset som började 2014 har i stället omkring 800 amerikanska fracking-företag fått ställa in sin verksamhet. När USA:s ekonomi under det första kvartalet 2015 bara växte med 0,2 % hördes genast röster som hävdade att nedgången i fracking var en viktig orsak till denna avsaktning.

Särskilt arabstaterna inom OPEC hade sett med oro på den närmast hysteriska entusiasm som har kännetecknat investeringarna i fracking och andra dyrbara former för utvinning av olja i USA. Vissa former är så dyrbara att de kräver en prisnivå närmare hundra dollar fatet. Samtidigt står det klart att den lättillgängliga olja som nu pumpas upp inom OPEC till fortsatt mycket låga produktionskostnader inte kommer att räcka så länge till. Ingen vet om dessa antaganden är riktiga, sanningen är komplicerad och utgörs av ett antal väl bevarade hemligheter även OPEC-länderna sinsemellan.

Nu antyds det att det i alla fall att det inte är många inom OPEC som vill satsa pengar på de nya dyrbara utvinningsmetoderna för att kunna behålla sina marknadsandelar i framtiden, när den egna billiga oljan tar slut. Om världen kan gå över till andra energiformer helt och hållet är det ännu ingen som vet, men det ser ut att kunna gå så långt att den nya dyra utvinningsformerna snart kommer att bli olönsamma. De nya dyra metoderna kommer att bli en parantes i utvecklingen. Bättre då att låta det ske nu, säger man och håller kvar priset på en lägre nivå och avstår från att investera själva i de dyra nya metoderna. I stället gäller det att tjäna så mycket man kan på den återstående billiga oljan så länge det går. Det kan bara ske genom att behålla sitt grepp över marknaden och inte släppa ifrån sig marknadsandelar – säger till exempel Saudi-Arabiens oljeminister Ali al-Naimi.

Osäkert läge

Det kan bli svårt för Saudi-Arabien att i längden hålla ihop OPEC-länderna kring den inslagna vägen. När detta skrivs är oljepriset på väg uppåt igen. Inom arabvärlden har man talat om att detta skulle komma att inträffa men också att prisuppgången skulle komma att stanna vid cirka 60  – 70 dollar fatet, men det är en minst sagt osäker gissning. Vidare har de omkring 800 företag i USA som har ställt in sin produktion i stor utsträckning kvar sina anläggningar och kan på kort varsel börja pumpa igen. Det kan leda till en plötslig överkapacitet och nya prisfall. Oljeindustrin varnar för denna effekt. En tid av dramatiska svängningar kan förestå redan på kort sikt. Problemet förstärks av de lager av olja som de stora företagen nu ligger inne med på grund av den låga prisnivån och som kan tillföras marknaden i panikreaktioner. Prissvängningar av den storleksordningen brukar medföra politiska risker.

Energiförsörjningen hotas även av det nya beroendet av så kallade kritiska råvaror. EU har publicerat ett policy-paper 2014 efter en utredning av en arbetsgrupp. Ett tjugotal råvaror av ”kritisk” betydelse för EU:s ekonomi har definierats och kräver övervakning enligt denna rapport.

USA har gått längre. År 2013 publicerade Rand Corporation en rapport i ämnet och fastslog att USA:s ekonomi är ”kritiskt beroende” av 14 olika råvaror som produceras i länder med svaga regimer och att Kina samtidigt har en marknadskontrollerande position ifråga om 11 av dessa råvaror. Kina har infört produktionsövervakning, exportrestriktioner, slagit igen gruvor och omstrukturerat företag för att omdirigera produktionen till att ske inom Kinas egna gränser. Mot den bakgrunden rekommenderades en översyn. Samma år kungjorde USA:s energidepartement att man skapat ett nytt institut med en årlig budget på 120 miljoner dollar med namnet Critical Materials Institute. Syftet är att undvika följderna av knapphet på råvaror, som hotar att lägga hinder i vägen för en övergång till renare energiformer. Fem så kallade sällsynta jordmetaller (neodymium, europium, terbium, dysprosium och yttrium) anges på institutets hemsida som sådana kritiska råvaror. Två andra råvaror, som inte är jordmetaller hör också till denna kategori. Beräkningar visar att det kommer att råda en obalans med omkring trettio procent mellan tillgång och efterfrågan redan under 2016. Främst hotar detta elproduktion med vind-och solkraft.

Ett stort problem är samtidigt att det ännu inte finns något acceptabelt alternativ till olja för framdrivning av fordon och flygplan. Det finns nämligen inte något annat ämne med så stort energiinnehåll per transporterad mängd som oljeprodukter och som inte kostar astronomiska summor att framställa med nu känd teknik. Utan transporter skulle vi få återgå till naturahushållning. Varje land måste se om sin försörjning med råolja för att tillgodose både det civila samhällets behov av drivmedel i fredstid och av att hålla igång sina militära transporter i händelse av konflikt.

Energiförsörjning under kallt krig

Både i ”Väst” och i Ryssland och Kina talas om ett annalkande kallt krig. I Väst försöker man i allmänhet att undvika den termen, men den börjar förekomma. Hur relationerna mellan Ryssland och Väst är beskaffade behöver knappast beskrivas för läsarna av denna blogg, inte heller sambandet mellan sanktionerna mot Ryssland och EU:s beroende av rysk olja och gas. Däremot kan utvecklingen av Kinas relationer med Väst kräva en kommentar. Att Kina sedan länge bedriver en militär upprustning är allmänt bekant. På det civila området kan noteras att demokrati nedvärderas systematiskt i officiella uttalanden och i kinesiska media. Det bedrivs en aktiv propaganda för att nedvärdera demokratiska styrelsesätt som anges inte passa i Asien. Kina har startat en internationell utvecklingsbank med uttalat syfte att knäcka Världsbankens (och därmed USA:s) finansiella inflytande. Kina har nyligen kungjort planer på att bygga en ”fjärde flotta” för att trygga sjövägarna i Indiska Oceanen. På energiområdet kan noteras att Kina har byggt en 2200 kilometer lång gaspipeline till Centralasien och både en oljepipeline och en gaspipeline på 2400 kilometer genom Burma för att slippa få problem med transporter via Malacca-sundet i händelse av en konflikt. Dessutom satsar man på en kanal genom Nicaragua som skall trygga oljeimporten från Sydamerika och undvika Panama-kanalen, som kontrolleras av USA. Kina bygger ut en hamn vid Indiska Oceanen i Pakistan samt väg, järnväg och pipelines genom Pakistan, som kan trygga transporterna till västra Kina och undvika beroende av Malacca-sundet i händelse av en konflikt med USA.

Vi vet för litet om sårbarhet – även under ”fredstid”

Det är tydligt att en fortsatt upptrappning av motsättningarna kan skapa avsevärd oro på marknaderna för energiråvaror. Kinas syn på konflikter är annorlunda än i Väst, ser mera till de civila aspekterna och planerar för ekonomisk krigföring redan under fredstid. Att USA skapar sitt institut för kritiska råvaror är förståeligt och ett tecken på att även USA gör förberedelser för möjlig ekonomisk krigföring på energiområdet. Den ryska marinens störningar av utläggningen av en elkabel till Litauen, som skall minska beroendet av rysk energi, är ett tecken på att vi själva redan berörs –hur kan vi ännu bara försöka gissa. I avsaknad av ett civilförsvar med hemvist i någon viss institution bör beredskapen snarast ses över på detta område – i särskild ordning och både på kort och lång sikt.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Tyskland känner sitt ansvar för Europas säkerhet

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

Putins avsikter och västvärldens svar

av Mats Bergquist

 

Den ryska annekteringen av Krim i februari 2014 och den påföljande interventionen i östra Ukraina har föranlett den mest omfattande säkerhetspolitiska debatten i västvärlden sedan det kalla krigets slut. Vilka är Vladimir Putins strategiska mål och hur skall USA, NATO och EU svara på den ryska aggressionen?

Egentligen borde denna debatt börjat långt tidigare än vad som blev fallet. Visserligen hade Putin under sin första presidentperiod sökt samförstånd med EU och NATO och etablerat en god relation till både George W Bush och Tony Blair. Men i sitt tal vid Wehrkundekonferensen i München 2007 sade Putin klart att han var missnöjd med den nuvarande internationella ordningen och USA:s dominans. Därmed hade han, kan vi i efterhand konstatera, påbörjat sitt försök att avlegitimera USA:s dominans. Och 2008 invaderade Ryssland Georgien. Ingen av dessa händelser föranledde egentligen, trots att de kom överraskande, någon ny allmän värdering av den ryske presidenten och hans avsikter, även om vissa västliga politiker, bl.a. vår egen Carl Bildt, räckte ut ett varningens finger. De flesta pekade på att Ryssland var alltför svagt för att utgöra ett hot mot västvärlden. Fälttåget mot Georgien visade också för ryssarna deras egna begränsningar och bidrog i hög grad till en omfattande upprustning som fortfarande pågår.

Krim och ingripandet i östra Ukraina har rest den naturliga frågan om Putins strategi. Även om han attackerar USA, NATO och EU och numera gör anspråk på att stå för en alternativ världsordning, är det uppenbart att han inte företräder någon i grunden revolutionär politik, som Sovjet under Lenin och Stalin. Hans avsikter måste därför ses som begränsade. Men hur begränsade? Den politik som efter 1945 ledde till inlemmandet av östeuropeiska länder i den sovjetiska intressesfären var, enligt Vladimir Putin, felaktig. Men hur han ställer sig till länder som varit delar av det egentliga Sovjetryssland, inkl Baltikum, vet man inte. Mera äventyrliga uttolkare av presidentens strategi, som Sergei Markov och Alexander Dugin, inkluderar också dem och ibland även Finland i det territorium som borde vara Rysslands. Än så länge har dock Putin hållit sig borta från dylika diskussioner. Det kan ju vara en bra arbetsfördelning att han tillåter andra, som knappast tillhör hans intima rådgivarkrets, ägna sig åt att skrämma väst.

Även om Putin hittills knappast visat sig särskilt riskbenägen, har han dock dragit på sig ekonomiska sanktioner av en omfattning som han troligen inte väntat sig. Men han är uppenbarligen inte heller helt riskobenägen. Ryssland står sig i ett globalt perspektiv i de flesta hänseenden slätt mot USA och dess allierade. Men Moskva åtnjuter en stor regional militär överlägsenhet, långt större än Sovjet under Ungernrevolten 1956,  resandet av Berlinmuren 1961 och interventionen i Tjeckoslovakien 1968. På grund av en snabb inkassering av den s.k. fredsdividenden efter det kalla krigets slut har en omfattande neddragning av de militära resurserna i NATO:s ledande stater ägt rum och fortsätter. Endast ett par NATO-länder, utöver USA, uppfyller numera alliansens krav på att 2 % av BNP skall avsättas till försvaret.

Det aktuella läget innebär de facto att västsidans optioner, om man skulle vilja försöka köra ut Ryssland ur Ukraina eller rent av från Krim, begränsar sig till ekonomiska sanktioner och hotet att trappa upp konflikten till kärnvapennivå; ett sådant hot skulle dock knappast ha någon trovärdighet. Det fattas ett centralt steg på NATO:s eskalationstrappa, nämligen en trovärdig konventionell kapacitet. T.o.m. leveranser av vapen till Ukraina är ett mycket kontroversiellt ämne.

Hur skall man då förklara NATO-ländernas agerande under de senaste decennierna? Sedan Putin började visa att han inte längre ville gå i västvärldens ledband, har varken USA , de europeiska NATO-länderna eller vi själva  hänvisat till behovet av en tydligare regional maktbalans.  Detta kan i sin tur bero på att det inte förelegat eller föreligger någon enighet inom alliansen, EU eller hos oss, trots annekteringen av Krim och aggressionen mot Ukraina, om att tillskriva Moskva några vidare fientliga avsikter och att därför något behov att militärt balansera Ryssland i Europa inte finns. Somliga pekar på att så resonerade många efter Anschluss och München­överens­kommelsen 1938, och kanske en del t.o.m. efter den tyska inmarschen i Prag i mars 1939. Inte ens då rådde enighet om att Hitler representerade en revolutionär regim, vilket dock kort därefter blev uppenbart för alla.

Om enighet, varken inom den styrande eliten eller bland allmänheten, om att en regional maktbalanspolitik visavis Moskva borde föras, inte kan uppnås, följer man i vår världsdel andra strategier. De brukar med engelska termer benämnas ”bandwagoning”, ”buck-passing” eller ”hiding”.[1] Man skulle kunna säga att Ungern under regimen Viktor Urban, trots EU- och NATO-medlemskapet, hoppat på Putins triumfvagn och att Erdogans Turkiet ibland förefaller ta steg i samma riktning. Men även om många andra EU-länder har omfattande ekonomiska relationer med Ryssland, har inga andra NATO-länder lutat åt en sådan strategi. Men att skicka notan till USA är en inom alliansen vanligt omfattad och accepterad strategi. Den allvarliga ekonomiska kris som började 2008 och som vi fortfarande lever med utgör uppenbarligen ett godtagbart politiskt motiv för denna strategi. Intermittenta amerikanska uppmaningar att leva upp till alliansens målsättningar noteras men effektueras inte.

Resultatet av denna utveckling är, som jag noterade tidigare på akademins hemsida (25 februari 2015: http://kkrva.se/skev-maktbalans-i-europa), att maktbalansen i Europa har blivit skevare än på långliga tider.  Någon permanent stationering av amerikansk eller NATO-trupp i Baltikum är (förutom små enheter med snubbeltrådsfunktion), om inte situationen skulle ändras radikalt, är inte aktuell. Och detta även om man med hänvisning till ett ryskt hot skulle kunna hävda att 1990 års tysta överenskommelse brutits av Moskva. Detta ökar Vladimir Putins politiska spelutrymme, samtidigt som det är lika uppenbart att de ekonomiska sanktionerna och det låga oljepriset kostar och på sikt begränsar hans förmåga attagera.

Vid tre tillfällen under det kalla kriget, 1956, 1961 och 1968 begick Sovjet aggression mot ett Ungern som höll på att frigöra sig från Sovjetsfären, genom byggandet av Berlinmuren och mot ett Tjeckoslovakien som också höll på att lösgöra sig från Warszawapakten. Dessa interventioner försvarades med att de avsåg att förhindra en ändring av status quo. Sedermera omsattes denna politik i Bresjnevdoktrinen vilken också, med katastrofalt resultat, åberopades i fallet Afghanistan 1979. Men en moderniserad Bresjnevdoktrin kan knappast, även om den lockar romantiker som Markov och Dugin, åberopas när det gäller våra baltiska grannar, d.v.s. Estland. Lettland och Litauen, trots att särskilt de två förstnämnda har betydande ryska minoriteter. En rysk inmarsch för att ”skydda” sina landsmän, vare sig i form av små gröna män eller väpnad rysk trupp, vore närmast att likna vid angreppet mot Polen 1939. Detta förstår sannolikt Putin.

Många menar att NATO nu medvetet väljer att inte uppfatta något ryskt hot och därmed kan motivera att inte svara på den ryska upprustning som ägt rum de senaste sju-åtta åren. Så kan man också motivera att notan skickas vidare till Washington, som ju ändå har att upprätthålla sin stormaktstatus. De dubier om Putins avsikter som man ändå inte kan bli kvitt, gömmer man tills vidare. Detta är sannolikt vad man i Västeuropas eliter nu kan enas om och få väljarna med på.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

[1] De diskuteras bl.a. i Randall Schwellers läsvärda ”Unanswered Threats. Political Constraints on the Balance of Power”, 2006

Promemoria till Republikens president

Från Chefen för Generalstaben, generalöverste X.

 

av Lars Wedin

Inledning

Under de senaste åren har det blivit allt tydligare att en så kallad fredlig samlevnad inte är möjlig med Västmakterna, dominerade av det aggressiva USA, utan att ge avkall på vår ambition att återupprätta Rysslands storhet.

Samtidigt har befrielsen av östra Ukraina visat på splittring hos Västmakterna. Gamla slagord som ”det finns ingen militär lösning” återupprepas av dagens politiker och har ett betydande gensvar hos delar av befolkningen – som vanligt främst hos de så kallade intellektuella – men också i de ultranationalistiska partier som växer sig starka framför allt i Frankrike och Grekland. Här har vår propaganda betydande möjligheter att bidra till vår strategiska handlingsfrihet.

Våra framgångsrika operationer på Krim och i östra Ukraina har förbättrat det strategiska läget i denna sektor. Det är emellertid möjligt att ytterligare förbättra detta när ett tillfälle erbjuds. Målet bör vara att behärska kuststräckan fram till den rumänska gränsen och därmed få landförbindelse såväl till Krim som till Transnistrien. Ukraina blir därigenom avskuret från havet och blir sedan ett lätt offer.

Vår återupprustning ger resultat. Jag vill understryka vikten av att fortsätta denna trots de ekonomiska svårigheter som, säkert tillfälligtvis, har drabbat oss. Jag kan inte nog upprepa hur viktigt det är att säkerhetstjänsten inte tillåter någon opposition i denna fråga.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet är däremot problematisk och utgör ämnet för denna promemoria.

Den strategiska situationen i Östersjöområdet

Förlusten av vårt imperium innebar att vi förlorade vår kust vid Östersjön. Idag har vi endast förbindelse med detta hav via området kring St. Petersburg och exklaven Kaliningrad. Detta är icke acceptabelt givet den vikt våra handelsförbindelser västerut har.

De tre baltiska staterna är emellertid medlemmar av såväl NATO som EU. Framför allt Estland och Lettland utgör därmed en potentiell inkörsport för aggression från NATOs sida. Men medlemskapet gör också att en aktion mot dessa stater måste ta hänsyn till reaktionen från särskilt NATO och därigenom från USA. Vi har emellertid, som påpekats ovan, en god grund för att med propaganda splittra européerna. Dessa är dessutom militärt svaga och pacifistiskt inställda. Annorlunda är det med USA. En aktion mot en eller fler av de baltiska staterna måste ta USA med i beräkningen.

Här kommer Finland och, framför allt, Sverige in i bilden.

Sverige i den strategiska ekvationen

Den svenska politiken är svår att förstå. Den nya regeringen har infört något som kallas feministisk utrikespolitik; denna har hittills endast resulterat i ovänskap med Arabförbundets medlemmar och förlust av viktiga marknader. Men den är också en fortsättning på den russofobi, som präglade den tidigare regeringen. Den svenska politiken kan sägas vara en rak motsats till den amerikanske presidenten T. Roosevelts tes om ”speak softly but carry a big stick”. Sverige däremot ”speaks loudly but carries a very little stick.” Sveriges inställning är ett problem eftersom våra medborgare inte helt kan isoleras från den svenska propagandan.

För att en insats mot Baltikum skall lyckas utan att leda till för stora spänningar med USA måste insatsen ske överraskande så att USA kommer i efterhand. Erfarenheten visar att framför allt européerna på lite sikt kommer att acceptera status quo. För att lyckas behöver vi kunna isolera Baltikum. Detta är relativt lätt givet våra stridskrafter i Kaliningrad och att USA inte i första taget kommer att angripa ryskt territorium med åtföljande risk för kärnvapenkrig. Svenskt territorium erbjuder dessvärre en bekväm kringgångsväg. Detta är det andra motivet för en insats mot Sverige.

Sverige är inte medlem av NATO och kommer inte heller att bli det enligt vår bedömning. De konservativa krafterna är alltför starka. Det finns också en relativt stark rörelse, som vill minska Sveriges idag starka samarbete med NATO. Nyligen har exempelvis 31 ”kulturarbetare” protesterat mot Sveriges värdskap för en NATO-övning. Vår propaganda har här en god grund för vidare arbete.

Sverige har emellertid deklarerat något som kallas för solidaritetsparagrafen. Denna innebär i korthet att Sverige förväntar sig hjälp från NATO om det blir angripet (av oss) och att Sverige avser hjälpa andra EU-länder om de blir angripna (d.v.s. om de baltiska staterna angrips av oss). Sveriges svaga försvarsmakt, mer härom senare, gör emellertid att dess enda egentliga handlingsmöjlighet är att göra sitt territorium tillgängligt för USA. En sådan utveckling måste ligga som ett antagande från vår sida i samband med vår strategiska planering.

Våra handlingsmöjligheter

Inledningsvis kan noteras att Sveriges försvar är i dåligt skick. Trots medvetenhet härom har landets politiker i samband med den nyligen ingångna försvarsöverenskommelsen endast gjort en mycket begränsad satsning. Sveriges försvar kommer alltså även att fortsättningsvis vara mycket svagt. Denna bedömning förstärks av att försvarsmaktens personal har arbetstidsregler som om de vore civila arbetare. Detta medför låg beredskap och låg effekt i utnyttjandet.

Vår huvudsakliga planering bör utgå från att utnyttja de krafter som vill minska och helst avsluta Sveriges samarbete med NATO. Detta måste dock ske med stor försiktighet så att inte russofobin förstärks.

Vidare bör fortsätta att genomföra ubåtsoperationer i svenska vatten samt flygövningar nära dess territorium. Vi kan härmed effektivt visa svenskarna att de inte är herrar i sitt hus. Risken för en verklig återupprustning är liten – jämför angående försvarsöverenskommelsen ovan – och skulle i vilket fall ta mycket lång tid. När det gäller ubåtsoperationer kan vi dessutom spela på en skeptisk opinion, som redan tidigare varit oss till stor nytta.

Vid lämpligt tillfälle bör vi på diplomatisk väg förklara för Sverige att vi vill ha en återgång till en verklig neutralitetspolitik. Vi bör sedan begära garantier för denna politik; exempelvis genom att ha observatörer i hamnar och vid flygfält. Vi bör självklart också ha en närvaro på Gotland. Om läget skulle innebära risk för en snabb eskalering av USAs aggressivitet i området bör vi snabbt skapa ett status quo på Gotland – detta skulle givetvis motiveras av självförsvarsskäl; vi kan inte tillåta att USA får fotfäste på denna strategiskt viktiga men oförsvarade (!) ö.

Med dessa åtgärder har vi skapat en god grund för en överraskande hybridkrigföring om så skulle behövas.

I ett vanskligt läge har vi också möjlighet att hota med kärnvapen – ett sådant hot skulle sannolikt leda till hysteri varefter vi relativt lätt skulle kunna få ett regeringsskifte till stånd.

Sammanfattningsvis är det viktigt att vi snarast påbörjar en planering i syfte att bli av med problemet Sverige och skapa oss en verklig strategisk handlingsfrihet i Östersjöområdet.

 

Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Försvarsöverenskommelsen – avtryck i omvärlden

av Helge Löfstedt

Vill föra fram några reflexioner kring vilket avtryck den svenska försvarsöverenskommelsen från 17 april kommer att göra i omvärlden. Och detta då i form av hur man tolkar utvecklingen i form av försvarsutgifter som andel av BNP. Först en förklaring: försvarsutgifter som andel av samhällsekonomin dvs (bruttonationalprodukten) utgör ett index som används både när man vill jämföra försvarssatsningar i olika länder med varandra och vid jämförelser över tiden. Motsvarande index används inom andra samhällssektorer.

Den senaste uppgiften i Military Balance 2015 är att de svenska försvarsutgifterna år 2014 utgjorde 1,17 % av BNP. Detta kan jämföras med motsvarande värden i de nordiska grann-länderna (Danmark, Norge och Finland). Här väljer jag att använda medelvärdet för dessa tre länder som år 2014 var 1,36 %. Det vill säga de svenska försvarsutgifterna utgjorde en mindre andel av samhällsekonomin än vad de gjorde i de nordiska grannländerna

För tio år sedan var de svenska försvarsutgifterna 1,60 % av BNP, medelvärdet för de nordiska grannarna var 1,43 %. För tjugo år sedan var motsvarande värden för Sverige 3,0 %, och medelvärdet för de nordiska grannarna var 2,17 %. Dvs i Sverige satsade vi för tio år sedan mera på försvaret än grannarna och för tjugo år sedan ännu mera. Sedan några år är däremot förhållandet det omvända – Sverige satsar mindre på försvar än vad man gör i de nordiska grannarna.

Om Sverige år 2014 skulle haft motsvarande värde på andelen av BNP till försvar skulle förvarsutgifterna 2014 behövt höjas med ca 7 Mdr kr från konstaterade 41,7 till 48,8 Mdr kr,
vilket utgör en avsevärd höjning .

Försvarsbeslutet som det publicerade den 17 april innebär en höjning under femårsperioden 2015 till 2020 till 46,7 Mdr kr, dvs en höjning med 5 Mdr. Det kan tyckas vara ganska nära värdet 7 Mdr som behövdes för att nå till det värde som de nordiska grannarna hade 2014.

Men man måste också beakta att även BNP ökar. Om man antar att BNP ökar med 2 % under de fem åren till 2020 måste det svenska försvarsanslaget öka i motsvarande grad för att behålla konstandsandel av BNP. Det innebär en ökning med 4,3 Mdr kr till 2020. Den ökning av försvarsanslaget som försvarsöverenskommelsen innebär skulle då medför bara en marginell ökning av den andel av Sveriges BNP som går till försvar.

Men detta var bara första steget i de bedömningar som behövs. Nästa steg är att också beakta allmän inflation och den kompensation som försvaret får för de prisökningar som ingår i inflationen som totalt sett väntas förbli låg under de närmaste åren. Samtidigt tyder mycket på att försvaraet inte kompenseras fullt ut för de prisökningar som faktiskt föreligger. Detta innebär att försvarsanslaget nominellt kommer att utvecklas svagare än BNP så att den redan marginella ökning av försvarsutgifter som andel av BNP kommer att ytterligare reduceras. Sammantaget tyder de bedömningar jag kan göra att försvarsanslaget för år 2020 uttryckt i andel av BNP kommer att ligga kvar mycket nära det värde som angavs för 2014.

Den marginella höjning i försvarsutgifterna uttryckt i andel av BNP motiverar då på sin höjd att termen trendbrott används som karakteristik av försvarsöverenskommelsen, men knappast termen upprustning.

När man skall jämföra med grannländerna måste vidare hänsyn tas till att det inte är osannolikt att de kommer att öka sina försvarsbudgetar uttryckt i andel av BNP. Detta med hänsyn till att Nato har satt som mål att samtliga länder skall öka sina försvarsutgifter så att nivån 2 % nås år 2025. Om de nordiska grannarna i jämn takt höjer sina försvarsanslag enligt denna Natoambition kommer det gemensamma medelvärdet för deras försvarsanslag att höjas till ca 1,7 % av deras BNP år 2020. Detta medan det svenska värdet ligger kvar nära 1,17. Dvs gapet mellan grannarna och Sverige ökar påtagligt. Nu är det långt ifrån säkert att de nordiska grannarna höjer försvarsanslaget i så hög grad som denna enkla beräkning förutsätter. Men höjningar blir det och det är inte osannolikt att det blir en viss höjning med avseende på försvarsutgifterna som andel av BNP.

Sammantaget verkar det således troligt att Sverige trots höjningarna i försvarsbeslutet, så som det rapporterades, fortfarande kommer att sticka ut som avvikare när det gäller satsningar på försvar.

Avslutningsvis några reflexioner kring tolkningen av dessa siffror. Här vill jag föra in ett resonemang om solidaritet. Små länders bästa chans att militärt stå emot stormakter är att samverka – formellt eller informellt, reellt eller indirekt. Viktigt i detta är då att solidariskt och likvärdigt svara för den ekonomiska bördan för samhällsområdet försvar. Tolkningen av de siffror som jag här har ”jonglerat” med blir då att den svenska politiska opinionen visar fortsatt svagare vilja än grannarna när det gäller att solidariskt ta ansvar för den militära säkerheten i närområdet.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

Varför skall vi inte sälja vapen till Saudiarabien?

av Magnus Sjöland

I Sverige och speciellt inom vissa grupperingar har det blivit en sanning att vi inte skall sälja vapen till Saudiarabien. Gynnar detta framväxten av mer liberala lagar, mer mänskliga rättigheter, friare ställning för kvinnorna eller större tolerans mot andra religioner? Mig tycks det inte så.

Saudiarabien är ett av jordklotets rikaste länder med enorma oljefyndigheter, vilka är  lätta att utvinna. Oljan ligger bildligt talat precis under sanden i öknen och är en av de största kända fyndigheterna. Saudiarabien har också några av de muslimska ländernas största helgedomar inom sina gränser, Kaba i Mecka och profeten Muhammeds grav i Medina. Landet har styrts av ett kungahus under många år, Islam är statsreligion och 85% av befolkningen är sunnimuslimer.

Saudiarabien har ett svårt säkerhetsläge med många instabila stater i närheten och ett expansivt Iran, samt att IS har styrkor i dess närhet. Enligt folkrätten har Saudiarabien en skyldighet att ha ett försvar och skydda sin befolkning mot aggressiva inkräktare. Om de inte har något försvar så finns en icke ringa sannolikhet för att Iran, IS eller någon annan skulle försöka ta över landet med dess stora rikedomar och helgedomar.

1992 fick Saudiarabien en ny grundlag som reglerar hur landet skall styras, samt stadgar vissa personliga rättigheter. Dessa rättigheter, samt de mänskliga rättigheterna är under omfattande internationell kritik. Domsluten är oförutsägbara då domstolarna tolkar sharia, islamisk rätt, individuellt och domsluten blir svåra att förutse. Politiska partier, fackföreningar och andra religioner än Islam är förbjudna. Kvinnorna har inte samma rättigheter som männen. Dödsstraff tillämpas även om antalet dödsstraff per år sjunker år för år. Dödsstraff kan utdömas för bland annat mord, smuggling av droger, våldtäkt, samkönad sexuell aktivitet och väpnat rån.

På många områden har vi samsyn mellan länderna och på andra har vi fundamentalt olika kulturella åsikter i moral och etik. Vi anser i Sverige att det är rätt med abort och samkönade äktenskap. Vi anser att det inte är allvarliga brott att stjäla eller häda Gud eller med utomäktenskapligt sex eller ljuga eller att dricka sig redlös på alkohol. I Sverige anser vi att dödsstraff inte är acceptabelt, inte ens om en massmördare tas på bar gärning. Här skiljer vi oss från Saudiarabien, som har en helt annan kultur. Båda kulturerna har en moral som växt fram under många generationer, vilken som är ”rätt” kan man fundera över, men både vi och dom förfasar sig över hur de andra lever! Båda kulturerna tar intryck av varandra och av nya moraliska idéer, t ex kommer man nu 2015 att kunna välja kvinnor i kommunalvalen för första gången i Saudiarabien och vi i Sverige har skärpt våra lagar runt prostitution.

Förändringar av människors etiska och moraliska ståndpunkter är en långsam process, som inte kan stressas fram. Vissa åsikter, om t ex abort, kommer nog att vara en evig fråga för mänskligheten. Om vi tittar på Sverige så är det inte så många år sedan vi ändrat vår lagstiftning inom områden där vi idag kritiserar Saudiarabien. Fri abort infördes 1975. Kvinnor hade inte samma rättigheter som män i Sverige för inte så många år sedan.  Vi införde kvinnlig rösträtt 1921, då även gifta kvinnor blev myndiga. Vi var en icke-demokrati för inte så många år sedan där Kungen (t ex Gustav III) styrde efter eget gottfinnande. Homosexuella har ansetts psykiskt sjuka, och det har varit olagligt även här. Blev lagligt 1944 och slutade ses som en psykisk sjukdom 1979. Fram till i början av 1800-talet var dödsstraff det vanligaste straffet i Sverige och avskaffades i två steg, 1921 i fredstid och 1973 i krigstid.

Vad är det som de som inte vill sälja vapen till Saudiarabien vill uppnå? Vill de att någon skall attackera landet och ta över det? Vilka i så fall? Eller är det en mer och större medmänsklig önskan om att om inte Saudiarabien får köpa vapen från Sverige, så kommer säkerheten att öka i världen? Om Sverige slutar sälja vapen till Saudiarabien, kommer de ha möjlighet att köpa dessa från någon annan? Vad jag vet är Sverige det enda landet som pratar om att inte sälja till Saudiarabien och därmed så verkar det hela verkningslöst. 85% av alla vapen som säljs till Saudi kommer från USA.

Saudiarabien styrs av ett kungahus och inte på samma sätt som i EU med demokrati och med allmänna val. Vi har även i Sverige ett kungahus och i många länder i världen så styrs man av någon annan form än demokrati enligt Västeuropeisk modell. Skall man då automatiskt inte få rätt att försvara sig och sin befolkning mot en invasion? Vad är det som gör att ett land som inte är demokratiskt inte skall försvara sig? Blir ett land automatiskt demokratiskt om det inte får köpa vapen? Är det demokratiska länder som skall invadera det icke-demokratiska landet och sedan införa demokrati?

Europa har jordklotets blodigaste historia under de senaste 1000 åren, med en enorm mängd krig och barbari. 30-åriga kriget, 1:a och 2:a världskrigen för att nämna några. Vi har haft de mest krigiska staterna i världen och nu tror vi att vi har kommit på lösningen för att äntligen få fred i Europa. Det stavas samarbete mellan länderna, inte sanktioner, blockader och att försöka sko sig på sina grannars bekostnad. Vi har bildat EU, som det största fredsprojektet i mänsklighetens historia. Vi har nu handel, studentutbyten, gemensam valuta, forskning, utvecklingsprojekt, ekonomi, lagar och försvarsprojekt tillsammans. Detta för att minska på klyftorna mellan ”vi” och ”dom”. Exempelvis så bygger Frankrike och Tyskland (gamla arvsfiender) stridsflyg tillsammans, vissa delar kommer från Tyskland och andra från Frankrike, svårt att kriga med ett flygplan som saknar motor, som byggs av fienden!

Vore det inte en bra idé att sprida detta fredsprojekt och dess tankegångar och framgångar, i stället för blockad och sanktioner? Om vi i stället ökar handeln, kulturutbyten och studentutbyten så ökar vi chanserna för att goda idéer sprider sig och vi på sikt får då mer mänskliga rättigheter, bättre hälsa, bättre miljö och bättre ekonomi i världen.

Om vi säljer vapen till Saudiarabien så kan vi skriva in villkor i avtalen, vi kan öka utbyten på andra områden mellan länderna och bygga samarbete i stället för murar. Vi kan överföra bättre miljöteknik, bättre skolor, högre utbildning och berätta om våra värderingar. Vi kommer att lära oss av dem och de av oss, livet är komplext och vi är inte av en mer överlägsen kultur än deras. Vi har alla olika bekymmer i livet, livspussel som skall läggas, ekonomi som skall gå ihop, barn som skall fostras och ett liv som skall levas. Sverige har gängkriminalitet, högst andel singelhushåll i världen, stor konsumtion av lyckopiller, droger, socker och alkohol, svårt att motivera våra ungdomar och på många områden ett moraliskt förfall. Vi kanske också har något att lära?

Vi kan studera två länder som varit under blockad i många år av ett enat väst, Nordkorea och Iran. Har det blivit bättre i dessa länder efter alla år av blockader? Har de vapen, trots att de inte får köpa några? Mitt svar är att de har så mycket vapen de vill ha, det går alltid att få tag på om du kan betala. I dessa två stater finns det även nukleära anläggningar, trots alla sanktioner.

De som inte vill sälja vapen till Saudiarabien, vill de att landet skall bli ett nytt Nordkorea? Isolerat med en svältande befolkning, det kan väl inte vara intentionen? De som vill sluta sälja vapen, vill de även sluta sälja annat också? Som mat, kläder, teknologi, papper, bilar och utbildning? Om det bara är vapen som skall blockeras, vad är det för speciellt med denna handelsvara i jämförelse med lastbilar eller kläder?

Om Sverige avsiktligt slutar sälja vapen, så kanske Saudiarabien inte vill köpa något annat heller från Sverige? I så fall krymper Sveriges ekonomi, Saudiarabien missar några av våra paradprodukter och båda länderna blir fattigare. Färre arbetstillfällen i Sverige och i Saudiarabien och ett minskat kulturutbyte och därmed en minskad chans att få till förändringar på människosyn och den enskilda människans rättigheter enligt vårt västerländska synsätt.

Det tycks mig som om den effektivaste och mest humana lösningen vore ett ökat utbyte mellan länderna, inom kultur, skola, miljö, forskning och handel. Inte genom sanktioner och blockader. Då kommer vi på sikt att få en större öppenhet och fler mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Saudiarabien har en flera tusen år gammal tradition, ett arv och en kultur att försvara, det är deras skyldighet att försvara sig mot inkräktare.

 

Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Försvarspolitikens Hårda Kärna

av Jan Wickbom

(reviderad artikel 2015-04-29)

Résumé
The core of Swedish defense politics consists of a united population, prepared by national service. This Hard Core will persistently resist every attack with those weapons and systems that the Swedish Parliament can provide. We can’t defeat an aggressor if it’s a great power – we should instead focus on not being defeated. The Swedish Armed Forces (The Hard Core) should maintain a high readiness to confront surprise attacks against exposed parts of the country and should, after mobilization, be ready to offer enduring resistance in the entire country. Sweden shoulders alone the responsibility to make others consider our territory a well defended zone of peace.

 

REGERINGEN ORGANISERAR MED ÖB:s hjälp landets militära väpnade våld – försvarspolitikens Hårda Kärna (HK) – och leder kriget. De krav HK, Försvarsmakten, ställer på medborgarna och på omvärlden bör vara styrande även för säkerhetspolitiken. Säkerhetspolitiken måste alltfort vara maktpolitisk.

Sveriges medborgare skall ha plikt att försvara sig själva och varandra. Omvärlden skall veta och förstå att Sverige inte har någon fiende, men att vi kommer att bjuda uthålligt motstånd om vi blir angripna.

Denna ideologiska grund för en modern försvarsmakt (HK) torde – trots all propaganda för en frivillig yrkeskrigsmakt – finnas kvar hos svenska folket. Nedanstående tretton PM är avsedda att visa att en ny försvarsmakt behövs och att den kan organiseras på femton år om vi övergår från ett under de senaste sjuttio åren invant tänkande till ett nytt trygghetstänkande. För att kostnaderna inte skall bli oöverstigliga bör denna omrustning påbörjas snarast – utan att vi tar omvägen över IO 14. Det blir inget nytt Möta-Hejda-Slå-försvar, men vi får en respektabel motståndsförmåga.

PM 1
Maktpolitik, en återblick
Först när mål för och mening med Sveriges militära väpnade våld fastslagits, kan dess organisation och uppgifter klargöras och bekostas. När målet fastställs måste beaktas att småstaten Sveriges ekonomiska resurser är begränsade. Meningen med vår förmåga till militärt väpnat våld bör vara att visa hur svenska folket motsätter sig utländsk militär våldspåverkan.

Sedan Jean Baptiste Bernadotte år 1814 lärde oss att Sverige inte skall föra en säkerhetspolitik som om vi vore den nordligaste tungan på vågen i den uråldriga kampen mellan Öst och Väst i Europa har vi fört en försvarspolitik för att visa att vi inte vill och inte ska bli inblandade i en sådan kamp. Sverige har ingen fiende, men om vi blir angripna ska vi försvara oss. Detta försvarspolitiska mål ska nås genom att vi i fred demonstrerar en militär strategi som avhåller från angrepp och genom att vi kan mobilisera en försvarsmakt som uthålligt ska motstå ockupationsförsök.

Under andra världskriget organiserades – till stora kostnader – en försvarsmakt för en strategi där vi skulle möta ett angrepp redan vid Östersjöns bortre kust och kanske i Finland samt hejda angreppet vid vår gräns och kust. Hela Sverige skulle försvaras. Den hejdade fienden skulle ”slås” det vill säga att vi skulle tvinga honom att dra sig tillbaka. Vårt motto blev ”Möta, Hejda och Slå vid gräns och kust”. Försvarsmaktens marina och luftoperativa system skulle Möta och därefter kraftsamlat Hejda vid de gränsområden och kuststräckor där angrepp kom. Arméförbanden skulle där försvara befästningar. Denna avvärjning skulle uthålligt förstärkas med trupp från icke hotade områden. 1940-talets möta-hejda-slå-strategi imponerade. Inte för att den var en stark vapenteknisk manifestation, utan därför att den tillvaratog och rätt utnyttjade ett enigt folks motståndsvilja – ett totalförsvar.

Den 6.juni 1944 angrep och tog västmakterna Normandies kust och trängde sedan under elva månaders anfall fram till och över Rhen. Atlantvallen visade sig vara för skör och tyskarnas omgrupperingar och motanfall förhindrades av de även i luften överlägsna västmakterna. Trots att finländarna senare samma år, i juni och juli, tack vare sin försvarsstrid undvek ett sammanbrott på Karelska Näset, där Sovjetunionen angrep med ändå större kraft än västmakterna gjorde i Normandie, drog ledningen för Sveriges försvarsmakt slutsatsen att försvarsstridernas tid var förbi och vi skulle övergå till anfallsstrategier.

Detta var från början ett av amerikanska strateger inspirerat taktiskt förfarande, som kom att stödjas av vad president Eisenhower kallade ”det militärindustriella komplexet”. En följsam fjärrvapeneld med hög precision, alternativt med exakt yttäckning som binder fienden, skulle snabbt följas av mekaniserad, gärna luftburen, anfallstrupp i ”Cannae-liknande” insatser. Den ena insatsen skulle följas av nästa tills försvararens motståndskraft brutits. Dessa anfall blev mycket kostsamma, särskilt om de genomfördes mot försvarare i befästa ställningar. När Atlantvallen genombrutits eftersträvade västmakterna därför att binda motståndaren i lämplig terräng och att där göra ”Cannae-insatser”. Insatserna utvecklades under det kalla kriget till operativa företag där anfall, numera kallade ”brigadeffekter”, skulle samordnas, ledas. Denna samordning – strategi – kallades manöverdoktrin, nätverksidéer med flera benämningar. Strategin tillämpades av Sovjetunionen i Afghanistan under 1980-talet och av USA i Vietnam, Irak och Afghanistan.

Efter andra världskriget höll vi under 1900-talet på med att omorganisera våra väpnade möta-hejda-slå-styrkor till en krigsmakt för anfallsinsatser enligt manöverdoktrinens mönster. Vi skulle föra duellstrider med insatsförband. Initiativen togs hela tiden av den militära ledningen, av industriföreträdare och av regeringen. Riksdagen släpades motvilligt med under motiveringen att den nya krigsmakten – hur liten den än skulle bli – var så kostsam att vi inte samtidigt kunde upprätthålla en försvarsförmåga. Det sades inte heller behövas, för nu skulle försvarspolitiken överges och vi skulle åter föra en säkerhetspolitik, liknande den som Bernadotte förkastat år 1814. Riksdagen lugnades med försäkrandet att ”vi försvarar bara Sverige och bara vi försvarar Sverige”, men likafullt avskaffades möta-hejda-slå-försvaret, och insatser mot och i utlandet förbereddes. Från 2009 skall planläggning göras för insatser även i Sverige tillsammans med grannländerna och Nato. Nu, 2015, har dessa insatser givits en populistisk värdegrund och de skall bestå av kraftsamlade strider på enstaka platser eller områden för att där skapa hotande trösklar.

Tilltron till en sådan kortsiktig säkerhetspolitik är emellertid låg hos svenska folket. Även regeringen erkände att säkerhetspolitiken dels är äventyrlig, dels utgör ett särintresse som inte får dra för stora kostnader. Regeringens försvarsberedning, liksom Riksrevisionsverket, Kungl Krigsvetenskapsakademien med flera institutioner har underförstått förklarat att den insatsorganisation som skall bli säkerhetspolitikens militära instrument – IO 14 – är en bluff. Här förbrukas mer än 42 miljarder per år och man kommer om tio år ändå inte att kunna få någon som helst militär operativ effekt av organisationen – endast möjligen några taktiskt välskötta, kortvariga insatsmöjligheter, trösklar. Varför vägrar alla ansvariga att erkänna detta misslyckande?

Dels kan denna vägran bero på att de ansvariga flegmatiskt hoppas på att Sverige aldrig kommer att behöva utveckla någon militär operativ effekt, Sverige skulle aldrig riskera att bli angripet. Dels kan det bero på att de ansvariga anser att nedrustningen av försvarsförmågan gått så långt att ingen återvändo finns, vi anses bara ha råd att finansiera insatser, men ingen trygghet. Tryggheten skall Nato stå för. Men i den hårdföra globaliseringens tidevarv bör vi inte avstå från den trygghet som en nationell, demokratiskt organiserad försvarsmakt ger. Nato skulle inte ge trygghet, snarare osäkerhet.

PM 2
Krigets teorier
Strid
Soldaterna för krig – inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Krig genomförs med organiserat militärt våld. Kärnan i denna organisation är legala soldater, som beväpnats, utrustats och organiserats i förband eller system. I strid skall soldaterna ledas och deras logistik skall säkerställas.

Vapen och utrustning såväl som ledningsteknik och logistik utvecklas ständigt. Denna tekniska urveckling går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften. Tekniskt dominerade underrättelse/ledningssystem växer fram. Forskare och strateger talar om att vi står inför ett paradigmskifte, varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre komma att behöva eller kunna använda stridande soldater i krig. Våra lednings-, logistiksystem och kommunikationer skulle bekämpas så att soldater inte skulle kunna strida.

Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga oh tekniskt högtstående insatser under och efter det kalla kriget. Snarare tyder dessa exempel på att krig avgörs av många uthålliga försvarande soldater, men att denna strid bör stöttas av personalsvaga, tekniska system för att inte bli alltför långdragen. En anfallande måste även i framtiden – med eller utan strid – fullfölja sitt angrepp med soldater. Eljest lämnar han en sönderfallande stat och hans strid har varit förgäves eller till och med kontraproduktiv.

Strategi
I en tidlös strategi är krig en kamp mellan en anfallande erövrares krigsmakt och en part som försvarar sig och sin egendom med en försvarsmakt. Defensiv strid, försvar, förs av värnpliktiga soldater som utövar makt genom att försvara sig själva. Offensiv strid, anfall, förs av frivilliga eller av yrkessoldater som utövar makt genom att handha vapen och materiel (verktyg) och system.

Krig beskrivs numera som användande av organiserat militärt våld för att uppnå politiska mål (grand strategy). Politikerna – regering och riksdag – ställer målet. Om det politiska målet kräver offensivt användande av militärt våld organiseras en krigsmakt. ”Anfall är det bästa försvar” och ”bättre förekomma än förekommas” är talesätt som anses berättiga en offensiv krigsmakt. Om landets politiska intressen och mänskliga rättigheter utomlands skall skyddas krävs också en offensiv förmåga. Om det politiska målet är defensivt organiseras en försvarsmakt.

Antingen organiseras alltså en krigs- eller en försvarsmakt för att genomföra antingen ett krig eller ett försvar.
Stridens ekvationer: (Säkerhets- och försvarspolitik är två sätt att simulera krig)
Om två försvarsmakter ställs emot varandra uppstår inga krig.
Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig överlägsenhet för att den anfallande skall segra.
Om två krigsmakter anfaller varandra (duellstridssituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar.

En försvarare strider för att överleva och för att skydda sin egendom som utgörs av äganderätten till ett territorium med dess kultur och dess konjunkturberoende produktionsresurser och konsumtionsbehov. Egendomens värde – och därmed krigsrisken – ändras med tiden. Många länders territorier har på grund av sin belägenhet militär betydelse, som kan medföra politiska konflikter och krig. Försvarsmakter organiseras för att ”tjuvar” (krigsmakter) inte skall ”frestas stjäla” (angripa och besätta). ”Frestelsen” skall motverkas bland annat genom att bytet, äganderätten, knyts till nationens politiska ledning.

Om angrepp ändå sker (krig utbryter), ska försvarsmakten operera så att angriparen inte tar sitt byte. Försvararen ska försvåra angriparens krigföring. Försvarsmakten ska bjuda uthålligt motstånd. Om detta motstånd är mycket starkt resulterar det i att angriparens krigsmakt blir slagen. Men en försvarsmakt behöver inte dimensioneras eller agera för att slå en angripande krigsmakt, utan blott för att kunna bjuda uthålligt motstånd och inte bli slagen. En (presumtiv) angripare kan väntas avstå från bytet och inställa eller avbryta ett anfall om motståndet är uthålligt.

I dagens värld blir det allt svårare att definiera nationell äganderätt och allt svårare att avgöra hur nationen skall agera för att försvara denna äganderätt. Detta är politiska överväganden, där handlingsfriheten är beroende av det militära försvarets styrka.

Både krigsledningar och försvarsledningar kan bilda allianser. En allians har antingen en krigs- eller försvarsledning beroende på om objektet egendom/äganderätt tillhör motståndaren eller den egna sidan. En allians kan komponeras av både krigs- och försvarsmakter. En allians kan samverka med självständiga nationer. En allians kan vara organiserad med nationella försvarsmakter och/eller med en gemensam krigsmakt. Begreppet ”säkerhetspolitik” återinfördes i Sverige på 1960-talet, bland annat för att en alliansanslutning med alla dess kombinationsmöjligheter skulle kunna hållas öppen. Allianser är egentligen till för att säkerhetspolitikens kostnader skall kunna fördelas på många nationer.

Operationer
Stridskrafter ur alla försvarsgrenar och deras logistik samordnas och leds i operationer.
En krigsledning söker ta en försvarares egendom genom att dess krigsmakt anfaller med erforderlig resursinsats (effekt). Försvarsmakten försöker maximera den angripande krigsmaktens resursförbrukning. Därvid utnyttjar försvarsmakten territoriets terräng för att uthålligt – länge – påverka motståndarens krigsmakt och för att länge kunna utnyttja den egna logistiken (effekt). Försvararen utnyttjar tiden. För den anfallande krigsmakten är tidsförlust en kostnad. Internationella erfarenheter säger att anfallsoperationer (krigsmaktsoperationer) är tre gånger kostsammare än försvarsoperationer. På grund av Sveriges militärstrategiskt gynnsamma läge och vår försvarsvänliga terräng torde skillnaden här vara större.

Element
Den territoriella egendom, varom krig handlar, skyddas av markoperationer huvudsakligen med uthålliga försvarande armésoldater, som bör organiseras i förband, där effekten utvinns genom soldaternas mentala styrka. De sjö- och luftoperationer som ska skydda territoriet mot angriparens markoperationer utförs av försvarsmaktens marina stridskrafter och av flygvapenstridskrafterna som båda är organiserade i system, där effekten utvinns genom sjömännens och flygsoldaternas handhavande av vapen och fortskaffningsmedel. Dessa system ska operera utanför och över markterritoriet. Ju närmare och ju längre in på territoriet dessa strider utkämpas, ju kostnadseffektivare är de. Strider på marken utkämpas med soldater – inte med system. Soldaternas mentala styrka ger utslag. Detta ger uthållighet åt markstriden.

Det är inte ens teoretiskt möjligt för en småstat att under längre tid upprätthålla ett ”tätt” marin- och luftoperativt skalförsvar över och runt hela Sverige. Ett skalförsvar vore därför inte fredsbevarande. Däremot har både det marina och framför allt det luftoperativa systemet förmåga till kortare tids kraftsamling, varigenom överraskande lokala angrepp kan hejdas.

Globaliseringens många förändringar styrs med hjälp av IT, som kan sägas ha blivit ett fjärde element. I detta element rör sig mentala, ekonomiska m fl krafter fritt över nationsgränserna. Varken militärt eller polisiärt väpnat våld kan påverka dessa rörelser. Men hänsyn måste tas till rörelsernas effekter. Militärt våld kan både genomdriva önskade och förhindra oönskade effekter. Därvid kan varken marknadskrafter eller demokratiska regler ges full handlingsfrihet eller tillämpas doktrinärt.

Funktioner, taktik
Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i strid. Antingen som soldatens verktyg, som understöd till soldatens strid eller som maskiner vilka hanteras, betjänas av soldater eller av sjömän. I armén nyttjas sådana maskiner inom de mekaniserade och pansrade truppslagen. I marinen benämns maskinerna stridsfartyg och i flygvapnet inordnas maskinerna i territoriella system.

Strid utövas i växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Ingen av de tre funktionerna är ur taktisk synvinkel betydelsefullare än de andra. Stridsledning (växelverkan) och logistik är lika betydelsefulla för alla tre funktionerna.

För markstridskrafterna i en försvarsmakt är kombinationen eld-skydd mest kostnadseffektiv. (En soldat hinner från en skyddad eldställning beskjuta och träffa kanske tio anfallande motståndare innan han själv blir dödad). För markstridskrafterna i en krigsmakt är däremot kombinationen eld-rörelse effektivast. (Om soldaten/vapnet inte rör sig kommer han inte i kontakt med sin försvarande fiende). Marinen och flygvapnet är organiserade i system där personaltätheten minimerats. Då är kombinationen eld-rörelse alltid mest kostnadseffektiv.

Krigsmakter och försvarsmakter fungerar olika och det är deras fredstida och krigstida logistik som avgör deras kostnadseffektivitet. Krigsmakter är dock alltid dyrare än försvarsmakter. Soldater av alla grader har en avgörande position i alla funktioner och stommen i all strid torde vara soldatens vilja (plikt), skicklighet och kondition, hans uthållighet.

Logistik och ledning
I fredstid består den militära logistiken av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner och övningsfält, anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas.

I krigstid består den militära logistiken av driftskostnader, bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är numera ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den bör kunna mottaga förstärkningar från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige.

Soldatens strid – växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds av auktoritära chefer i kedjan gruppchef, plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB: Var och när ska växlingarna ske? Hur ska logistiken användas och förbrukas? I samma ledningskedja, fastän uppifrån och ner, ställs uppgifter och levereras logistiken: Var och när ska uppgifterna lösas? Vilka och hur stora resurser krävs? Frågorna Var? När? och Hur? ställs både underifrån och uppifrån. Svaren på de frågor som ställs underifrån måste vara de samma som svaren på frågorna uppifrån (= officersprofessionen).

Krig styrs genom att den anfallande – krigsmakten – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som behövs. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden är den variabel som fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerarna när de utövar ledning underifrån i kedjan, medan vetenskapen utövas av samma officerare ovanifrån. Försvarsmaktens fredstida ledning och administration bör handhas av de officerare som skall leda organisationen i krig.

PM 3
Politik, ekonomi och kostnadseffektivitet
Organiseringen av Sveriges militära väpnade våld styrs av riksdagen med regeringens hjälp. ÖB är regeringens verkställande myndighet. Riksdagens styrmedel är pengar – budgetens försvarsanslag, som räknats ihop till summan av de kostnader försvarsmakten beräknas få under kommande budgetår. Politikerna i riksdagen måste då också bestämma vilka verksamheter, vilka projekt, som skall genomföras under verksamhetsåret. Ett kriterium på dessa projekt bör vara att de skall vara kostnadseffektiva i det krig de avses förhindra. Det vore slöseri med försvarsanslagets pengar om de satsades på andra projekt.

Men försvarsanslaget skall täcka försvarsmaktens fredstida behov. Detta behov bör då omfatta endast de projekteringar och verksamheter som görs för strid med de i krig kostnadseffektiva förbanden/systemen. Kostnadseffektiviteten är emellertid olika vid de förband som strider på land, respektive på sjön och i luften. Riksdagen måste prioritera. Vidare måste riksdagen ta ställning till hur stor del av den krigstida logistiken som skall bekostas i fred – i den årliga budgeteringen. Till sist – eller först och främst – bör riksdagen kräva att all fredstida utbildning och administration är koncentrerad, enkel och målinriktad det vill säga kostnadseffektiv. (Den allmänna värnplikten och försvarsmaktens administration har de senaste femtio åren förorsakat verksamheter som alls inte varit kostnadseffektiva.)

Försvarsmakten/ÖB bör planera för att Försvarsmaktens krigstida verksamhet skall fungera, men riksdagen vill och ska bestrida försvarsmaktens utgifter det närmaste året (fyraårsperioden). Regeringen måste gripa in och styra.

PM 4
Fredsbevarande väpnat våld i en försvarsmakt
FN stadgar att krig är förbjudet utom i de fall en nations medborgare nödgas tillgripa väpnat våld i gemensamt självförsvar. Denna regel är också definitionen på en civiliserad nation – civiliserade människor brukar väpnat våld endast i självförsvar, inte för att vinna fördelar för sig själva eller andra och de låter sig inte styras med våld.

Genom allmän värnplikt, utbildning av alla vapenföra medborgare, demonstreras för omvärlden att nationen inte kommer att låta sig påverkas av eller ge efter för främmande väpnat våld. Soldaterna i försvarsmakter är eller görs medvetna om att krig är vidrigt, grymt och tröstlöst, men trots detta – eller just därför – har medborgarna plikt att försvara sig själva och varandra vid angrepp. Nationen för en fredsbevarande politik.

Ju starkare försvarsmakt – armé, marin och flygvapen – ju tryggare fred. Ingen småstatsregering bjuder motstånd (motsätter sig ultimativa krav) om den saknar en pålitlig försvarsmakt. En nation utan eller med en svag försvarsmakt är provocerande. Så även en liten nation med en krigsmakt eller med insatsstyrkor.

Sveriges territorium gränsar till Öst- och Västeuropa på sådant sätt att territoriet för båda parter ömsevis vore ett lämpligt militärt bas- såväl som ett skyddsområde. Dessa militära motsättningar kan leda till politiska konflikter mellan de båda blocken om inte Sverige kan försvara sitt territorium på ett betryggande sätt. Sverige bär ett ansvar för att vårt territorium av stormakterna betraktas som en försvarad, fredsbevarande zon. Zonen kan utökas med andra nordiska länders territorier.

PM 5
FN, EU och Nato
Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare måste tillgripa militärt våld i självförsvar. Varje nation skall alltså ha en försvarsmakt. EU:s Lissabonfördrag bekräftar detta och Nato önskar att medlemsländerna avdelar 2 % av BNP för sitt försvar.

Inga institutioner tvingar Sverige att organisera insatsstyrkor. Genom vår solidaritetsförklaring har vi själva försökt motivera sådana och vår beredvillighet att delta i FN- och NATO-operationer nödvändiggör att vi kan organisera insatsstyrkor. Men det torde vara i allas intresse att vi först och främst organiserar och vidmakthåller ett nationellt försvar av fredsbevarande karaktär innan vi förstärker EU:s och Nato:s anfalls- eller duellstridsförmåga med svenska insatser eller med humanitär hjälp.

Varje nationell försvarsmakt är beroende av omvärlden för sin logistik. I FN:s värld organiseras logistiken teoretiskt genom en öppen marknad, som dock i praktiken tenderar mot stormaktsblock. I EU arbetar man för att unionen skall bli ett sådant logistiskt block, men under överskådlig tid kommer USA att utgöra basen för EU:s logistik. Nato och Sverige står i samma situation, logistiken måste repliera på USA.

I Ryssland är man medveten om att NATO fordrar konsensus för sina beslut. I Ryssland bedömer man nog, oberoende av om Sverige är med i Nato eller inte, att Nato kommer att undvika chansartade insatser i Sverige, men att USA sannolikt kommer att lämna logistikstöd om Sverige kommer i krig. Ryssland skulle nog respektera ett nytt svenskt nationellt försvar som logistiskt stöds av USA, men man torde tvivla på att Nato och USA skulle avstå från att utnyttja svenskt luftrum för insatser i nordvästra Ryssland.

PM 6
Försvar eller hot. Försvarsfrågan, ett mentalt problem
The fittest will survive säger Darwin. I kampen för tillvaron, strategin, strider då till exempel den starke, kraften, (rovdjuret) på sitt sätt, han anfaller. Den som är sparsam, handlingsfriheten, (gräsätaren) strider på sitt sätt, han försvarar sig uthålligt. Operationer: Den starke anfaller tills han blir trött, den sparsamma försvarar uthålligt så att han inte blir trött. Den starke anfaller så att motståndaren nedkämpas, den sparsamme försvarar så att motståndaren misslyckas. Ledning: Den starke motiverar demokratiskt att man skall anfalla, den sparsamme beordrar auktoritärt hur man skall strida (mentala åtgärder). Taktik: Den starke administrerar logistik så att anfallet lyckas, den sparsamme försvarar så att logistiken räcker. Strid är en mental kamp mellan en stark och en sparsam, ett mentalt val mellan kraftsamling och handlingsfrihet, mellan överraskning och uthållighet.

Riksdagens politiker tillskjuter pengar för rikets militära våld. De sparsamma politikerna kräver att organisationen i fred skall vara så billig, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen vill ha en försvarsmakt. De starka politikerna vill skapa en organisation som i krig är så stark, kostnadseffektiv, som möjligt: riksdagen önskar en krigsmakt. Regeringen skall, med ÖB:s hjälp, jämka och styra.

En försvarsmakt är minst tre gånger så kostnadseffektiv som en krigsmakt. Vår militära organisation är i dag svag. Det är kostnadseffektivare att förstärka en svag försvarsmakt än en svag krigsmakt. Regeringen bör därför i dag, efter jämkning, föreslå att riksdagen bekostar en försvarsmakt. Jämkningen bör inte leda till att Försvarsmakten organiserar trösklar eller skaffar fjärrobotar.

Försvarsplikt eller hot
Ett litet, självständigt nordiskt folk visar styrka genom att plikttroget vilja försvara sig uthålligt till varje pris – det är ett svaghetstecken att söka stöd i ett förbund. En självständig svensk försvarsmakt (HK) demonstrerar för omvärlden att den önskar fred. Den hotar inte med att ett krigsutbrott skulle få ödesdigra konsekvenser för angriparen; den är ingen tröskel utan den är en seg sörja i vilken en angripare kommer att fastna. Motstånd väcker ånger hos motståndaren, hot och trösklar väcker aggressivitet.

PM 7
Äganderätt och terrorism. Integritet
Äganderätt kan, utöver egendom, omfatta värden och ekonomiska eller politiska intressen utomlands. En demokratiskt tillsatt regering kan behöva försvara dessa. Terror syftar inte till att erövra något byte. I samband med terrordådet i USA den 11/9 2001 beslutade regeringen att Sverige ska föra krig mot terrorismen. De styrkor som ska användas för att skydda våra intressen utomlands eller mot terrorister bör bemannas med frivilliga i speciella, tillfälligt organiserade insatsförband. Försvarsmakten bör inte insättas mot terrorister i Sverige. Sådana insatser bör åvila polisen. Vissa hemvärnsförband bör specialiseras för att kunna stå till polisens förfogande.

En regering utövar sin äganderätt med hjälp av landets infrastrukturer. Regering och infrastrukturer kan bekämpas eller förlamas med fjärrvapen och terror (11/9 och 22/7) och indirekt med kärnladdningar (Hiroshima). Om vi har en folkförankrad, uthållig försvarsmakt är sådana angrepp kontraproduktiva. Vi skall skydda oss mot dem, men inte genom att minska försvarskraften utan genom att använda delar av försvarsmakten för detta skydd.

Säkerhetspolitiska krav på insatser mot kränkningar kan leda till upptrappning av en incident i stället för att sådana insatser skyddar rikets integritet. Sveriges integritet försvaras inte vid gränserna. Gränserna bör bevakas och kränkningar bör regleras med diplomati.

PM 8
Plikt och rekrytering
Krig är användande av organiserat militärt våld för att nå politiska mål. Vårt politiska mål bör vara att få leva i fred och frihet. Vårt organiserade militära våld bör anpassas för att vi skall kunna uppnå detta mål. Det skall syfta till att försvåra krigföring mot oss.

Världssamfundet förutsätter att varje självständig nation kan hävda sin frihet och integritet. FN stadgar att krig är förbjudet utom i det fall ett lands medborgare nödgas tillgripa militärt våld i självförsvar. Detta kallas civilisation. Om Sverige blir existenshotat eller angripet har Sveriges medborgare således att välja mellan att nödgas försvara sig eller att ge efter för ett ultimatum/ett anfall, det vill säga att kapitulera.

Medborgare organiserar sig i nationer för att kunna samarbeta i ordnade former. Samarbetet organiseras för att medborgarna sinsemellan skall kunna ge och ta emot hjälp, kunna stifta och efterleva lagar samt för att de skall kunna försvara sig mot militärt utländskt våld i olika former. I den svenska demokratin kalkylerar vi med att utländskt väpnat våld kan ta sig uttryck i antingen (1) invasion, (2) hot eller (3) hot med efterföljande ockupation. Det torde råda stor demokratisk enighet om att både invasionsförsök och hot med efterföljande ockupation måste mötas med en försvarsorganisation bestående av beväpnade medborgare. Det vill säga att vapenföra män i en viss ålder inkluderas i en försvarsmakt och har plikt att utbilda sig och att tjänstgöra i krig. De medborgare som anser att demokratibegreppet ger dem handlingsfriheten att inte delta må uteslutas ur försvarsorganisationen, de exkluderas.

Alla krigsdugliga svenska medborgare kan inte vara soldater i krig. Under tjugo år av kalla kriget hade försvarsmakten uppgift att kunna mobilisera alla värnpliktiga i åldersklasserna 20-47 år. Nu skulle vi emellertid inte ha råd att skaffa vapen och utrustning till så många soldater och samhället skulle inte fungera om så många mobiliserades.

Det finns två vedertagna modeller för att begränsa storleken på värnpliktigas försvarsmakter: att göra urval bland de mönstringsskyldiga och att mobilisera blott de yngsta åldersklasserna. Urvalsmodellen leder ofrånkomligen – hur urvalet än sker – till en klyvning av samhället. Vilka som blir favoriserade och vilka som blir eftersatta kommer alltid att diskuteras, men att klyvningen innebär en försvagning av nationen är ovedersägligt. När ansvaret för nationens försvar åläggs en utvald grupp av medborgare är det ett incitament till inrikes stridigheter mellan dem som skall försvara Sverige och dem som inte behövs. Vidare kanske det inte längre blir frågan om hur stora resurser som skall satsas på nationens försvar utan strävan kan i stället bli att antingen satsa så lite eller så mycket som möjligt på särintresset militärt våld. Minimeringen underlättas om ansvaret för försvaret förskjuts till Nato. En maximering riskeras om det politiska målet för det militära våldet kräver offensivt uppträdande.

Åldersklassbegränsningen är en från demokratisk rättvisesynpunkt och från skonsamhetssynpunkt lämplig modell. Det är en styrka att alla vapenföra män blir utbildade och under viss tid av sitt liv har det direkta ansvaret för nationens försvar. Det är nationen – nationens medborgare – som försvarar sig, inte några utvalda elitsoldater. Rätt bedriven behöver utbildningen inte bli kostsam. I en ny försvarsmakt (HK) bör de femton yngsta åldersklasserna krigsplaceras. Vid 36 års ålder kan den värnpliktige frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs han i reserv.

Frivillighet, en förkastlig urvalsmodell
I femton år (1925–1939) hade vi kategoriklyvning. År 1971 infördes ett system, där befattningarna i krigsorganisationen ”kravmärktes” och ÖB årligen skulle beställa rekryter för de befattningar som behövde omsättas. Pliktverket valde vid inskrivningsförrättningen ut dessa ”kravmärkta” rekryter och förklarade dem vara värnpliktiga. Både kategoriklyvningen och kravmärkningen var behäftade med stora svagheter. Många soldater kände sig som boskap och systemens orättvisor plågade alla.

När riksdagen år 2009 med tveksamhet tills vidare avbröt värnpliktsrekryteringen, hälsades det av många med tillfredsställelse: ”Vi har fått så positiva rekryter och soldater.” Tacka för det, inte blir någon frivilligt soldat om man inte är positiv till yrket och tjänsten! Men att man är positiv i fred innebär inte att man har andlig motståndskraft (är positiv) i krig. Om inte plikt då är grund för tjänstgöringen saknar soldaten det kategoriska imperativ, som ger honom rätt/skyldighet att döda och orsak att dö. Besvikelse, ånger och depressioner blir ofta hans lott.

År 2009 beslutade Sveriges riksdag med knapp demokratisk majoritet att vi inte skulle organisera någon försvarsmakt med uppgift att skydda mot invasion och ockupation. Värnplikten skulle därför vara vilande. I stället för ett invasionsförsvar skulle vi ha en organisation som kan förhindra eller bekämpa hot av olika slag, den skall kunna göra insatser.

Vi har fått en liten krigsmakt som kan göra enveckasinsatser. Värnplikt är då inte tänkbar, frivillighet måste tillgripas för bemanning av organisationen och soldatens tjänst heroiseras. Denna krigsmaktsorganisation kommer att kosta minst 42 miljarder/år och blir inte den trygga försvarsorganisation som vi behöver och som svenska folket vill delta i och betala skatt för.

I alla civilisationer yppas motstånd mot värnplikt, men också motstånd mot frivillighet. I USA väckte värnpliktsinsatserna i Vietnam så starkt motstånd att man övergick till att göra insatser med frivilliga. Efter hand har detta lett till att USA har måst begränsa sig till att huvudsakligen göra insatser med personalsvaga, tekniskt högtstående vapen och system, helst fjärrvapen. De frivilliga vill inte ställa upp i förband av infanterityp. I Sverige synes vi vara påverkade av denna amerikanska trend. På Krim torde motsatt trend ha rått under 2014.

PM 9
Ett nytt värnpliktssystem
Kostnaderna i fred ska minimeras och effekten ska utvinnas vid krig och beredskap. FN stadgar att krig är förbjudet, utom ifall det förs av en nations medborgare i självförsvar. Sveriges militära väpnade våld bör därför organiseras för försvar – för att göra kriget så svårt som möjligt för motståndaren. Soldaterna skall ha plikt att försvara sig.

Organiseringen av ett värnpliktsförsvar bör tillgå så att alla vapenföra svenska män efter mönstring uttas för att utbildas/uppfostras till soldater. De utbildas, beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Värnplikten bör vara knuten till medborgarskapet. Om alla vapenföra medborgare samtidigt skulle gå ut i krig skulle samhället inte fungera. Tiden då soldaten är krigsplacerad bör därför begränsas med en övre åldersgräns (36 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till Hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildningen av åldersklassen bör genomföras i två kontingenter, där rekryterna utbildas fyra månader, en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna bör sammanhållas i skolkompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten bör pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna bör vara ”självförsörjande” det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar och lär sig på så sätt handha alla kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl vid dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad (på senvintern) för arméns soldater tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför en sammanhängande förbandsutbildning. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram. Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i femton år. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets enheter/system inom aktuella militärdistrikt. Soldaterna förvarar sin uniform m m i hemmet. Hans vapen m m förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, mobiliseringsplats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma materiel” och inmönstrad/rekvirerad materiel ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganisationer eller ändringar i krigsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang t ex Vasalopp, deltagande i högtidssammankomster m m. Bataljonen skall ”leva” under alla de femton åren. Efter femton år kan bataljonen frivilligt övergå till hemvärnet.

Soldaten strider och lever genom att på rätt plats och rätt tid på rätt sätt växla mellan eld, rörelse och skydd. Om flera soldater finns i närheten av varandra måste deras verksamhet samordnas. Det är inte själva eldgivningen, rörelsen och skyddet som är problemet – det är svårt nog – men soldaten behöver hjälp med samordningen: Var och när ska han skjuta, röra sig och ta skydd? Hur ska logistiken utnyttjas? Han behöver någon som leder, hjälper, honom. Denna ledning måste vara precis och snabb. Ett förband skall byggas upp med auktoritativa ledare från gruppchef, plutonchef, kompanichef, bataljonschef, regementschef, MB och upp till ÖB

PM 10
Svensk industri
I realiserandet av HK:s strategi är en kvalificerad svensk industri en stor tillgång. Det är inte bara fråga om vad vi i dag kallar försvarsindustri utan om all svensk industri som på ett eller annat sätt kan bidra till kostnadseffektiva militära lösningar.

Utländsk försvarsindustri är normalt kopplad till någon eller några av de stormakter som kan förutses tävla med varandra om världens sinande resurser. I det sammanhanget möter denna industri ofta helt andra och normalt sett dyrare krav på militära lösningar än de som vi har. Den optimering mellan stridsmiljö, verkan, skydd, ledning, logistik, utbildning, kostnader m m som vi söker kan bli svår att förverkliga om vi är hänvisade till utländsk industri. Resultatet kan bli att vi tvingas godta utländska, för våra behov onödigt dyra lösningar samtidigt som våra pengar inte räcker till för att skapa en väl fungerande helhet. Mot denna bakgrund är det angeläget att ha tillgång till en kvalificerad svensk industri och att ha effektiva samverkansformer mellan denna och Försvarsmakten. Det gäller inte minst att fullt ut ta tillvara kompetensen hos berörda parter. Det gör man bl a genom att engagera kunnigt folk från alla berörda håll och nivåer i diskussioner kring möjliga lösningar bland annat på problem redovisade i denna studies PM.

PM 11
Generella operativa överväganden
En angripare – antingen han kommer från öster eller väster, antingen han angriper i norra, mellersta eller södra Sverige – torde utnyttja både tekniskt högtstående anfallssystem såsom fjärrvapen med hög precision och förband med stor eldkraft (även lufttransporterade) och pansarförband. Dessutom torde angriparen disponera en stor mängd ockupationstrupp av mindre kvalificerad art.

Anfallsstyrkorna kommer i första hand att slå mot politiska strukturer och civila kritiska sårbarheter. Försvarsmaktens underrättelse-, lednings-, logistiksystem och baser blir utsatta. Om vi koncentrerar våra styrkor kommer han att kraftsamla mot dem, antingen för att nedkämpa eller för att binda dem. Striderna kommer tidigt att föras ut över operationsområdets hela yta. Ockupationstrupperna torde ha begränsad rörlighet, dåligt skydd och relativt svagt understöd. De torde metodiskt söka ockupera vårt territorium i den takt deras logistik medger. De övertar eller inför en ny polisiär ordning, varvid oönskade element och personer bortförs eller likvideras.

Vi kommer att få svårt att operera med sådana vapen och sådan trupp, som kan lokaliseras och bekämpas av motståndarens kvalificerade anfallsförband. Däremot har vi förutsättningar att bjuda uthålligt motstånd mot ockupationstrupperna om vi uppträder med förband som är svåra att lokalisera och att bekämpa med fjärrvapen.

Vår försvarsmakt skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt, vi böjer oss inte för militärt tvång. Vår ekonomi medger inte att vi skaffar oss en tekniskt överlägsen krigsmakt och vi förväntar oss inte att ett fåtal högaktiva insatser skulle avhålla från angrepp. Våra medborgare måste därför vara överens om att som soldater själva solidariskt bjuda motstånd om Sverige blir angripet. Det förutsätter att riksdagen återtar den vilande värnplikten. Vapnen och skyddet mot dem har genom tiderna ständigt trappats upp tekniskt och kostnadsmässigt. Inom en viss kostnadsram måste ett val göras mellan få dyra vapen med hög effekt och många billiga vapen med låg effekt. Valet står mellan en liten högaktiv krigsmakt för anfall och en större uthållig försvarsmakt för defensiv strid. Vi bör välja principen med en uthållig försvarsmakt.

Men vår försvarsmakt behöver inte vara homogen. Armén bör bygga på många stridande soldater, som strider med enkla vapen, uthålligt och defensivt. Marinen och flygvapnet måste av beredskapsskäl ha både en högeffektiv karaktär och en lågeffektiv uthållighet. Deras dyra vapensystem skall betjänas av specialister.

Sveriges territorium utgör i sin helhet ett begärligt basområde respektive skyddsområde för stater i såväl väst som öst, för närvarande USA och Ryssland. Dock inte ett oumbärligt område. För både väst och öst är det emellertid angeläget att motparten inte kommer i besittning av svenskt territorium, där motparten eljest kan gruppera försvarsmedel och förbättra sin angreppsgruppering.

Sverige bör inte utöva militärt hot från svenskt territorium mot vare sig väst eller öst. Vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av USA/Nato innebär dock att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum gör ett sådant betraktelsesätt befogat. Våra operationer bör därför för närvarande inriktas på att ett ryskt försök att ockupera Sverige eller delar av Sverige skall förebyggas och förhindras.

Ett sådant ockupationsförsök torde dock inte komma att inskränkas till de delar av Sverige, varifrån strider i Baltikum kan påverkas. Ifall strider har inletts om svenskt territorium kan både USA och Ryssland förväntas av egenintresse försöka ockupera hela Sverige. Detta är både en svaghet och en styrka vid vår operationsplanläggning. Det är en svaghet så tillvida att vi inte kan förutse i vilken del/vilka delar av Sverige som Ryssland inleder sitt angrepp och vi vet heller inte om och hur USA reagerar. Vårt försvar måste därför från början omfatta hela landet inklusive Gotland; vi måste ha så många stridande förband som möjligt. Det är samtidigt en styrka därför att Ryssland måste sprida sina anfallsresurser och Rysslands angrepp också måste omfatta Finland. Finland kan förväntas bjuda motstånd när vi gör det. Rysslands angrepp tar då lång tid.

Denna det uthålliga motståndets konst utgår från idén att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället undvika att bli besegrade. Vi kan inte möta, hejda och slå vid operationer i Sverige. Vi skall, främst med sjö- och luftstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade, överraskande angrep till exempel mot Gotland eller Stockholm. Den operativa ambitionen bör emellertid vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi bör eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring. Angriparen skall hållas i ständig osäkerhet och utsättas för ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra sådana ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande. De kan bli mycket förlustbringande för angriparen.

Det torde ta tio–femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna strategi.

PM 12
Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK), skiss till en ny svensk försvarsmakt
Det säkerhetspolitiska målet för Försvarsmakten bör vara att Sverige som en alliansfri stat ska utgöra en försvarad säkerhetszon mellan stater i Väst och Öst. Säkerhetszonens försvarsmakt ska vara så stark att den kan bjuda motstånd mot varje angripare. Om zonen angrips ska logistiskt stöd kunna mottas från tredje part. Det försvarspolitiska målet bör vara att organisera en försvarsmakt med allmän värnplikt för män som grund. Försvarsmakten skall upprätthålla beredskap för att avvärja överraskande angrepp mot utsatta delar av landet och skall efter mobilisering kunna bjuda uthålligt motstånd i hela landet. Allt till den kostnad riksdagen fastställer.

Föresvarsmaktens kommendör – ÖB – bör ha fyra militärbefälhavare under sig och landet bör delas i fyra militärdistrikt. Marin- och luftoperationerna bör under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef. Den markoperativa ledningen under MB bör utövas av ett tjugotal regementschefer. Logistiken bör ledas av ÖB och organiseras så att regementscheferna och marin- och flygvapensystemen kan ansluta till logistikorganisationen utan mellanhänder. Även flygtransporter måste utnyttjas och för att nå ut över ytan är behovet av helikoptertransporter stort.

Motståndsoperationerna ställer innovativa krav på en ny armétaktik. I princip ska vi utlösa eld mot en oskyddad motståndare som befinner sig närmare än 300 meter. Inom detta område ska vi tillfälligt vara dominanta. Om och när fienden reagerar och sätter in moderna anfallsförband, ska vi ha försvunnit och snarast tagit oss an en ny uppgift. Striden ska föras mellan svenska soldater och fiendens ockupanter och logistiktransporter samt med överfall på ”hårda” mål¨.

Den taktiska styrningen bör utövas i en hierarkisk kedja från ÖB och MB via länsvisa regementschefer till bataljonschefer som leder sin bataljon sammanhållen eller uppdelad i små lätta, taktiskt rörliga enheter med soldater. (Samma kedja som smids för att hjälpa soldaten i strid. Denna hjälp, styrning, lämnas uppifrån – från ÖB ner till gruppchefen). Bataljonerna tilldelas områden, där de får uppgift att uthålligt bjuda motstånd enligt den taktik som bataljonschefen bestämmer.

Bataljonschefen – stödd/ledd av regementschefen (en av tjugo) och av MB, ÖB – ska hålla motståndaren i ständig osäkerhet och förorsaka honom ideliga personalförluster. En skicklig bataljonschef kan göra dessa ideliga stridsmoment tätt återkommande och mycket förlustbringande för angriparen.

Soldaterna beväpnas med hanterbara vapen med täckande eldverkan inom en 300 meters svär. I övrigt utrustas förbanden till stor del med inmönstrade fordon och rekvirerad materiel. Permanenta befästningar saknas numera och sådana kan inte byggas på den stora yta där strider aktualiseras. Skyddsföremål, baser och hamnar bör dock befästas. Vi måste i övrigt utnyttja fältbefästningar och skyddseffekterna spridning, maskering och vilseledning. En viss operativ rörlighet tillgodoses med av regementscheferna organiserade transportförband, bemannade av frivilligorganisationer och utrustade med inmönstrade eller tillfälligt rekvirerade fordon.

Marinstridskrafternas uppgift i det uthålliga försvaret är att i det längsta förhindra eller allvarligt försvåra att en angripare tar och utnyttjar något eller några av våra kustområden. De olika marina stridskrafterna har olika förmåga till detta i dag men kan efter måttliga justeringar åstadkomma mycket mera. Minvapnet har en given plats vid uthålliga operationer. Det är ett stridsekonomiskt vapen med långtidsverkan. Amfibieförbanden är av jägartyp och avsedda att i små avdelningar verka i de skärgårdsområden som omger angelägna kustavsnitt.

Ytstridsförbanden bör på sikt utvecklas mot mindre fartyg med beväpning tung sjörobot alternativt torped. Del av robottillgången bör fördelas till landgrupperade avdelningar. Ubåtsförbanden är den mest uthålliga och svårbekämpade delen av de marina stridskrafterna. Deras bas måste skyddas och försvaras. Deras stridsberedskap bör vara hög.

Flygstridskrafterna skall uthålligt operera både utanför, över och på markterritoriet och under korta tidsperioder kunna kraftsamlas för att hejda angrepp mot utsatta delar av landet. De behöver ovillkorligen ha tillgång till 20 baser. Behovet bör tillgodoses genom att fler betjäningsförband utbildas och nödvändiga teleförbindelser m m kopplas upp.

Antalet indatakällor bör kontrolleras så att ingen besvärande lucka uppstår redan vid en måttlig bekämpning från motståndarens sida. Vidare bör säkerställas att vi med telestörning kan kraftigt försvåra angriparens insyn i luftrummet över och nära vårt territorium.

Teknik
Om och när ekonomin tillåter tillförs Hårda Kärnan moderna vapen, inom armén främst för understöd.

PM 13
Globalisering och plikt
Den fortgående allt snabbare globaliseringen respekterar inte nationsgränser. Globaliseringens förändringar – utvecklingen – ska dock genomföras av människor som samarbetar i nationer. Visserligen samarbetar dessa människor även i regioner, block med flera organisationer, men nationen är fortfarande människornas gemensamma nämnare. Det är nationens medborgare som ska enas, lagstifta, om de förändringar som globaliseringen framtvingar och som ska försvara sig och förändringarna mot främmande militärt våld. Ju snabbare, hårdare, globaliseringen genomsyrar nationen och framtvingar förändringar, ju större krav ställs på nationell sammanhållning. Det blir ett givande och tagande mellan medborgarna, som måste ske i enlighet med vår nations successivt förändrade lagar. Eljest kan djupgående inbördes konflikter utbryta. Vår försvarsmakt kan indirekt ge ett visst skydd mot sådana konflikter, om soldaterna känner den samhörighet med varandra och med nationen som värnplikten kräver och ger.

De värnpliktigas samhörighetskänsla med varandra, med befälet och med nationen ger försvarsstriden styrka. Plikt är starkare än frivillighet. Samhörigheten försvagas inte av främmande vapenmakt, snarare förstärks den i krig. Den innebär inget hot mot omvärlden, men den inger respekt och verkar fredsbevarande. I vår nya försvarsmakt, HK, bör vi ta fasta på detta. Vi skall inte tillämpa någon sorts ”manöverdoktrin” för yrkessoldater utan försvarsmaktens nya strategiska doktrin bör lyda ”folkförankrad motståndsplikt”.

I en begränsad ekonomi kan hela försvarsmakten inte ges samma tekniska standard. Försvarsmaktens strategi, operationsplanläggning och taktik måste anpassas till det ekonomiskt möjliga. Vapen, utrustning och teknik bör anpassas till strategin. Då är det inom armén inte fråga om att balansera materiell kraft och personell kvantitet. Kvantiteten bör vara så stor som värnplikten medger. Det är vetskapen om att ständigt och länge, överallt möta stridande soldater, som får angriparen att hesitera. Ju större värnpliktsvolym, ju mer fredsbevarande (kvalitet) är armén. Markstriden bör föras med den mest kostnadseffektiva taktiken, som i sin tur bör styra operationsplanläggningen. De uthålliga marina och luftoperativa systemen är och skall vara så ”personalsvaga” som möjligt och anpassade för att kunna hålla hög beredskap. Nuvarande system är dock ofullständiga och de bör renoveras och kompletteras. Det torde vara god ekonomi att prioritera utgifter för denna komplettering.

Nato är organiserat och övat för manöverdoktrinens operationer och taktik, som inte passar för vår (HK:s) strategi. Av FN och EU initierat stöd från Nato till oss i krig bör därför främst vara logistiskt. Eventuellt operativt stöd bör geografiskt eller tidsmässigt avgränsas från våra operationer.

Försvarsmaktens personal skall vara värnpliktig – frivillighet är inte tillfyllest.
Plikten att skapa en fredsbevarande zon är Sveriges bästa bidrag till att globaliseringen kan ske utan krig.

Författaren är ledamot av KKrVA.

Bryssel – intet nytt?

av Odd Werin

För lite drygt ett år sedan var det otänkbart att tala om krig i Europa. I Bryssel hade slutsatserna från Europeiska Rådet 2013 (ER 13) så sakta börjat omsättas i konkreta åtgärder inom den Gemensamma Säkerhets och Försvarspolitiken, GSFP. På Nato-sidan fördes diskussionerna främst kring innehållet i det kommande toppmötet i Wales. En huvudfråga var huruvida ISAF skulle kunna gå över till efterföljande skede beroende på presidentvalet i Afghanistan.

Tanken med det här inlägget är att försöka sätta in perspektivet som militär representant till EU och Nato i Bryssel i aktuellt skeende. Tyngdpunkten i resonemanget ligger på de båda organisationerna. Ett avslutande resonemang om vägvalsfrågor kommer att göras med inriktning på en tidshorisont ett år – samma tid som har förlöpt från det otänkbara med krig i Europa – till, just det. Vilka andra otänkbara händelseutvecklingar kan vi se framför oss?

Hot

En fråga som diskuteras Bryssel i olika sammanhang är varför Väst[1] har hamnat där vi är? En alltmer tydlig kritik mot EU:s Östra Partnerskapspolitik och ytterst det tänkta associeringsavtalet med Ukraina hörs i marginalen. Det, tillsammans med Natos utvidgningsplaner, skulle ha lett till att Ryssland inte såg någon annan utväg än att göra något – men vad? Att öppet gå emot Väst med sin styrkeöverlägsenhet hade inte varit särdeles begåvat och blev heller inte lösningen. Metoden, presenterad 27 februari 2013 för den ryska militärakademien av den nyblivne generalstabschefen Gerasimov, är raffinerad.  I ett försök att likna metoden matematiskt kan jag bara hänföra mig till Fouriertransformen[2]. Vid ett svårt matematiskt problem som frekvensanalys – ta med hela rasket in i ett annat rum, där andra enklare räkneregler gäller och gör jobbet där. Det ryska ledarskapet har hittat ett sådant rum där gjorda överenskommelser, internationell lag, demokrati, och mänskliga rättigheter ensidigt åsidosätts. Samtidigt förnekar Ryssland sitt agerande vilket förvirrar den västliga viljan och strävan mot Västs syn på sanning och logik. Svagheten i Västs system utnyttjas optimalt och styrkeunderlägsenheten har förbytts till motsatsen. Västs benämning på företeelsen är Hybridkrigföring.

Ett annat stort orosmoln är IS. Resonemangen i Bryssel spretar i mångt och mycket. Är upprinnelsen den Arabiska Våren, religiösa motsättningar, fattigdom, svaga statsbildningar eller människors bristande hopp om framtiden? Det finns säkert ytterligare tänkbara orsaker som bör sättas ihop i ett sammanhang, allt för att kunna förstå förloppet och kunna vidta riktiga motåtgärder. Under tiden pågår IS aktiviteter. En tämligen stor geografisk spridning från Irak/Syrien över Sahel till Nigeria skedde i och med att Boko Haram associerade[3] sig med kalifatet. Med sådana snabba spridningseffekter riskerar motåtgärderna bli begränsade och inte tillräckligt omfattande. Jag menar dock inte att vår tänkta svenska insats i Irak är fel, tvärtom, men vi måste fundera ut nästa steg parallellt.

Nato

I Nato, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, militär organisation med vissa civila komponenter, arbetas det för fullt med överenskommelserna från toppmötet i Wales i höstas. Siktet är inställt på nästa toppmöte i Warszawa sommaren 2016. Generalsekreteraren, Stoltenberg, redogjorde för de kommande stegen för Alliansen under Natos Transformationsseminarium[4] i Washington D.C. i mars i år. Ett möte som Sverige kunde delta i tack vare sin EOP[5] status. Stoltenberg pekade på tre områden som mest angelägna att åtgärda. För det första, hotet från hybridkrigföringen eller den mörka sidan av samlad ansats som han uttryckte det.  Behov av att samarbeta närmare EU uttrycktes också i sammanhanget. För det andra, frågan om hur Alliansen ska kunna hålla skärpan mot tänkta opponenter och för det tredje, hur snabba upp beslutsfattningen, byggd på konsensus enligt beslutsprinciperna[6] inom Nato. Nya utmaningar samtidigt som tvåprocentsmålet, återförsäkransåtgärderna och utvecklingen av EOP ska lösas. Den transatlantiska länken står med en ny generation beslutsfattare på båda sidor av Atlanten. På den amerikanska sidan gäller det att internt motivera stödet till den europeiska som i sin tur har att med reell handling visa att de tar hoten på allvar. Höjda europeiska försvarsanslag torde vara det mest konkreta tecknet.

EU

I EU, som generellt kan beskrivas som en politiskt styrd, civil organisation med i huvudsak samtliga samhälsfunktioner representerade inklusive en mindre militär komponent, arbetas det också för fullt. Sedan Lissabonfördraget antogs 2009 har EU roterat det högsta ledarskapet en gång. Det nya ledarskapet, i EU External Action Service (EEAS), HR/VP Mogherini, Europeiska Rådets Ordförande (ERO) med Tusk och Kommissionen med Juncker har, enligt vissa bedömare, lett till en ökad ambition avseende GUSP, den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken. Implementeringen av slutsatserna från ER 13 pågår samtidigt som förberedelserna för ER 15 går in i slutfasen. Bland annat är en ny gemensam säkerhetsstrategi, eller åtminstone starten av en sådan, att förvänta. På motsvarande sätt, som Nato uttryckt samarbetsbehov med EU, hörs från EU behovet av att samverka mer med Nato. Båda organisationerna vill utöka samarbetet så vad är det som hindrar? Cypernfrågan[7] är det  första som dyker upp som konkret hinder och får tjäna som exempel. Där bör ansträngningar göras för att få frågan att lösas upp. Samtidigt brottas EU med stora interna ekonomiska problem där den antagna sanktionspolitiken mot Ryssland spär på en inre splittring och medlemsstaternas lojalitet ställs på svåra prov.

Vägval

Var står Europa om ett år? Att säga det med någon form av säkerhet, trots att det bara är ett år fram i tiden, känns övermäktigt i dagens situation. Jag försöker mig ändå på ett resonemang med utgångspunkt att de identifierade hoten fortsätter att utvecklas och i än större omfattning än i dag kommer utgöra en utmaning för Europa. Har Väst tillräcklig förståelse för fenomenet IS för att parallella åtgärder med tillräcklig bredd kan vidtas? Finns det något rum som Väst kan sammanstråla i och utarbeta åtgärder att möta de nya hoten med?

I det fortsatta resonemanget antar jag att Nato med sitt hittills resoluta agerande lyckas hålla ihop och fullfölja sina intentioner. För EU synes dock frågan vara mer öppen. Å ena sidan skulle ett framgångsrikt Europeiskt Råd i sommar kunna leda till att Unionen stärks och tendenserna till splittring minskas. Det skulle kunna öppna upp för en fortsatt, möjligen än kraftfullare, politik mot Ryssland och ökade satsningar för att möta flyktingströmmarna från syd. Å andra sidan skulle ett urvattnat ER 15 kunna leda till splittring av EU gemensamma utrikes och säkerhetspolitik och därmed i dess förlängning en försvagad försvarspolitik. Vidare konsekvenser torde bli en kraftlös politik mot Ryssland och inga fördjupade samarbetsformer med Nato. Väst skulle avtyna relativt situationen idag.

I detta läge är ett svenskt agerande med att säkerställa den egna försvarsförmågan grundläggande. Försvarsöverenskommelsen har precis kommit på plats med ökade försvarsanslag de kommande fyra åren. Ökningen står inte i parietet med det Överbefälhavaren förklarat nödvändigt för att lösa uppgifterna enligt försvarsberedningen rapport men är ändå en ökning om 4,7 % räknat över perioden. Detta är förhoppningsvis även tillräckligt för att ge positivt eko i den transatlantiska länken men det återstår att se. Vidare bör EOP utnyttjas så långt möjligt. Fortsatta svenska bidrag till NRF[8], utökat deltagande i Nato övningar, färdigställande av värdlandsstödavtalet och fortsatt deltagande i pågående operationer bör göras. Vad gäller EU är resonemanget enkelt – allt bör göras för att bidra till att Unionen hålls ihop och kan föra en samlad GUSP. Samtidigt bör nya konkreta samarbetsformer mellan EU och Nato utvecklas som gör att hybridhotet kan bemötas. Ett ökat samarbete mellan de två organisationernas åtgärder bör göras såväl civilt som militärt. För att åstadkomma detta krävs att gamla säkerhetspolitiska låsningar kan lösas upp och försoning uppnås. Kan Sverige inför ER 15 hitta likasinnade och bidra till denna process kommer grunden till ett fördjupat EU-Nato samarbete kunna läggas och därmed början till en effektiv motverkan av den ryska hybridkrigföringen.

Avslutningsvis, Europa står inför den kanske största krissituationen sedan kalla kriget. Arbetet i Bryssel är intensivt. Men frågan är om det kommer att räcka för att vända den negativa trenden – jag menar att det sannolika är att situationen fortsätter förvärras. Att påstå att Europa inte kommer att uppleva fler otänkbara händelser det kommande året går nog inte heller att säga med någon större trovärdighet. Vinden tilltar – vi behöver kontrollera sjösurrningen – men har vi rätt farkost? Rummet för ökat samarbete mellan EU och Nato och deras komplementerande förmågor behöver byggas. Ett rum som möjliggör att Västs samlade styrka kan utvecklas med bibehållna principer för demokrati, mänskliga rättigheter och internationell rätt.

 

Författaren är konteramiral, Sveriges militäre representant vid EU:S och Nato:s Militärkommittéer i Bryssel samt ledamot av KKrVA.

 

Noter

[1] Väst konstitueras i artikeln av medlemsstaterna i EU och Nato.

[2] Fouriertransformen, efter Jean Baptiste Joseph Fourier, är en transform som ofta används till att överföra en funktion från tidsplanet till frekvensplanet.

[3] TIME 12 mars 2015

[4] Keynote speech by NATO Secretary General Jens Stoltenberg at the opening of the NATO Transformation Seminar

[5] EOP, Enhanced Opportunities Program, för Sverige, Finland, Georgien, Jordanien och Australien.

[6] Nato hemsida

[7] www.regeringen.se

[8] NRF, Nato Response Force, Sverige deltar I RFP, Response Forces Pool

Arga akademikern – Pilotavsnitt

Foto: Nicklas Gustafsson / Combat CameraAv David Bergman

Kanal 5 har under ett antal år sänt programmet Arga snickaren. Det sågande/hjälpande konceptet är lika enkelt som populärt och delas av fler program inom hemrenovering, personlig ekonomi och restaurangverksamhet. Grundproblematiken är att lekmän tagit sig vatten över huvudet och försökt utföra sysslor de saknar kompetens för. I programmen besöks de av kunnigt yrkesfolk och efter 15 minuters klarläggande över de olika aspekterna av deras misslyckande erbjuds de sedan rådgivning och kompetent hjälp.

Ett område som tyvärr ibland uppvisar samma behov är Försvarsmaktens upphandling av externa utbildningar. Det är inte alltid effektivast och billigast att bygga upp och vidmakthålla kompetenser internt inom organisationen, särskilt inom områden utöver huvudtjänst, vilket skapar ett behov av att upphandla externa spetskompetenser för vissa behov. Detta är naturligt och något som rätt använt kan frigöra egna resurser samtidigt som det stärker förbandets förmåga. Men felaktigt utfört kan det innebära en friktion som kan vara hämmande och ibland direkt kontraproduktiv.

Det finns tre grundläggande krav som bör gå att ställa på externt upphandlade utbildningar och koncept:

  1. De skall utgå från ett uttalat behov – det finns många bra koncept med goda intentioner men utbildning skall inte genomföras för utbildningens skull.
  2. De skall uppnå en önskad effekt – Organisationen måste kunna definiera och kravställa vad som skall uppnås och utbildningen skall hålla en sådan kvalitet att den uppnår det målet.
  3. De skall ges ett slutmål och avgränsas även i vad de inte skall göra – Om detta missas finns risken för en s.k. Mission Creep, när något expanderar över sin initiala målsättning och till slut växt så mycket att det tar tid och energi från huvudtjänsten.

Dagens pilotavsnitt kommer att ta upp två externa utbildningar; Prime For Life och Coachande förhållningssätt. Båda har varit föremål för diskussion tidigare, men då flera röster ute på förbanden vittnat om att de inte bara fortfarande tillämpas utan även i vissa fall även expanderat i omfång kommer de nu att granskas av Arga akademikern.

Prime For Life

Prime For Life är i grunden ett behandlingsprogram för drogmissbruk som togs fram för Kriminalvården i USA på 80-talet av Ray Daugherty och Terry O’Brien (Se exempelvis: Daugherty & O’Brien, 2004). Programmet syftar till så kallad sekundärprevention; att förändra vanor hos kriminella, dömda för drogrelaterad brottslighet i syfte att minimera risken att de efter avtjänat straff återfaller i brott. Behandlingen utformades för att reglera både missbruk av rekreationella droger som marijuana men främst alkohol som idag är dess vanligaste användningsområde. Vetenskapligt vilar programmet huvudsakligen på Proshanska & DiClimentes Transtheoretical Model of Behaviour Change – TTM (Prochaska, Norcross & DiClemente, 1994; Prochaska & Velicer, 1997) som stundtals nyttjas inom hälsopsykologi. TTM är inte en av de mer framstående psykologiska modellerna och har kritiserats bland annat för att i stor utsträckning vila på andra teorietiska ramverk från exempelvis Albert Bandura och Kurt Lewin (Bandura 1969, 1975 & 1997; Lewin, 1947) samt att dess faser av beteendeförändring är alltför godtyckliga.

Programmet förekom för första gången i Försvarsmakten (vad som är känt) redan 1999 men infördes och ordersattes drygt 5 år senare som följd av ett krav från ATO i en central förhandling med dåvarande ÖB Håkan Syrén. Motivet var att nyttja programmet för primärprevention, det vill säga att i förebyggande syfte öka medvetenhet om hur och varför alkoholproblem kan uppstå.  Ett flertal utvärderingar av programmets har genomförts (Sandberg, 2007). Även om annat har hävdats är de motsägande och indikerar att programmet förvisso kan höja medvetandegraden, men obetydligt eller inte alls påverkar faktiska alkoholvanor. En utvärdering av den svenska Kriminalvården på dömda rattfyllerister som genomgick programmet visade tvärtom att risken för att återfalla i brott tvärtom ökade vilket även ledde till att programmet där slutgiltigt lades ner 2014 (Kriminalvården, 2014) Detta har gjort att Försvarsmakten i dagsläget är den största svenska kunden.

En ytterligare aspekt är att officerare ansvariga för införandet i försvaret nu arbetar inom organisationen som tillhandahåller utbildningen. Det har funnits tillfällen där det prioriterats högre än huvudtjänst och vissa förband har även av oklar anledning infört en egen regel att utbildningen skall upprepas vartannat år.

Arga akademikerns kommentar: Bedömningen är väldigt enkel. Då programmet inte fungerar för sitt ursprungliga syfte inom kriminalvården är chansen minimal att det kommer fungera till något helt annat i en annan organisation. Då varken någon kvantifierbar målsättning eller mätbar effekt kan uppvisas och det heller inte finns någon antydan att försvarsanställda skulle ha större alkoholproblem än andra yrkesgrupper (snarare tvärt om) är det en rimlig fråga varför denna typ av utbildning över huvud taget genomförs. Det bör även ifrågasättas om Försvarsmakten skall vara den största kunden och därmed garanten för ett drogrehabiliteringsprogram för kriminella när det marknadsförs gentemot andra aktörer.

Alkoholproblem är dock verkliga och en viss procent av våra anställda kommer statistiskt att drabbas. Detta är dock inte specifikt för försvaret utan generiskt för samhället i stort. Även om det råder nolltolerans i tjänsten är det ändå en både juridisk och etisk definitionsfråga hur mycket en arbetsgivare kan och bör ställa krav på en anställds alkoholvanor på fritiden. En lämpligare och mindre kostsam approach vore dock att utbilda chefer i vilka faktiska arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter de har att vidta åtgärder vid misstänkta alkoholproblem hos underställda samt vart de kan finna stöd.

Coachande förhållningssätt

Företagen Newstart och Dreamworks upphandlades för första gången under 2010 och 2011 inom karriärväxlingsprogrammet (Försvarsmakten, 2010). Konsulterna skulle där bistå i det stora arbetet med att avveckla övertalig personal genom att ”coacha” dessa att komma fram till vad de ville göra i sin nya civila karriär. Strax efter detta infördes företagens utbildning Coachande förhållningssätt inom organisationen och ordersattes att genomföras på samtliga förband. Det uttalade syftet var där att utbilda militära chefer i att genomföra utvecklingssamtal. Utbildningen har dock i både genomförande och marknadsföring utmålats som det nya ”moderna mjuka ledarskapet” som fungerar överallt förutom i strid (Försvarsmakten, 2011; Gustafsson, 2012). Ingen av de två enheter som har formellt ansvar för ledarskap inom Försvarsmakten (FHS och FM LOPE) har varit delaktiga i upphandlingen av detta utbildningskoncept.

Något förvånande gör utbildningen ej anspråk att utgå från någon specifik vetenskaplig teoribildning. En titt på kursmaterialet indikerar att mycket sannolikt tagits från den relativt enkla GROW-modellen (Goal, Reality, Options, Wrap-up) (Whitemore, 2009). Men som källa används istället en enklare översiktsbok i ämnet från Studentlitteratur.

Coaching har de senaste åren växt närmast lavinartat på den civila marknaden (För en översikt se: Cox, Bachkirova & Clutterbuck, 2009) men vad många inte vet är att konceptet har funnits inom Försvarsmakten sedan 80-talet. Coaching är exempelvis en av ledarskapsstilarna i Paul Herseys teori om Situationsanpassat Ledarskap (Hersey, 1985) som återfinns på sidan 90 i tidigare ledarskapsboken Chefen & Ledarskapet (Det Hersey kallar S2/P2 Coaching i modellen har översatts till Övertyga i just denna svenska version) (Försvarsmakten, 1986). Även pedagogisk coaching har länge varit en naturlig metod för att främja andras personliga utveckling och återfinns än idag på sidorna 258-259 i den senaste utgåvan av Pedagogiska grunder (Försvarsmakten, 2006).

Arga akademikerns kommentar: Coaching har blivit något av ledarskapets NBF – ett koncept hypat och uppblåst långt över vad det kan leva upp till. Det aktuella fallet är ett tydligt exempel på ett mission creep där konceptet tillåtits expandera utöver den initiala målsättningen men även radikalt skiftat fokus. En starkt bidragande faktor till detta är sannolikt frånvaron av ett tydligt behov och kravställande från myndigheten men även en slående naivitet inför konsulternas vinstdrivande intresse att sälja in och expandera sitt koncept. Att betala en konsult 45,000:- per genomförande för något som redan står i våra egna handböcker är heller inte försvarbart.

Coaching är och skall vara en naturlig metod hos våra chefers ledarskap och pedagogik. Att det inte tidigare getts större utrymme beror på att det är ett verktyg för en typ av situation och att en militär chef i sitt arbete – från monoton rutintjänst till intensiva stridskontakter – behöver samtliga verktyg ur det militära ledarskapets verktygslåda. En överfokusering på sådana metoder riskerar dessutom att skifta fokus inom organisationen från militärt ledarskap till ett ”förvaltningsledarskap” och fredstida administration. Det sänder dessutom konstiga signaler om den egna kompetensen inom ledarskap då en civilt upphandlad utbildning ordersätts och följs upp noggrannare än våra egna interna ledarskapsutbildningar.

Den intresserade kan och ska absolut förkovra sig i Coaching genom att slå upp sidan 258 i Pedagogiska Grunder, men bör alltid hålla i åtanke att det står lika viktiga saker på de 257 sidorna fram tills det. Den som har kvar ett tummat exemplar av Chefen & Ledarskapet i bokhyllan kan även där läsa om det Coachande ledarskapet men bör göra det i kontexten att det endast är en av ledarskapsstilarna som beskrivs.

Författaren är  kapten och doktorand i psykologi.

Referenser:

Bandura, A. (1997). Self-efficacy: the exercise of control. New York: W.H. Freeman.
Bandura, A. (1969). Principles of behavior modification. New York: Holt, Rinehart and Winston.
Bandura, A. (1975). Social Learning & Personality Development. Holt, Rinehart & Winston, INC: NJ.
Cox, E., Bachkirova, T. & Clutterbuck, D. A. (2009). The Complete Handbook Of Coaching, London: Sage Publications Ltd
Daugherty, R. & O’Bryan, T. (2004) PRIME for life. Lexington, KY: Prevention Research Institute.
Lewin, K. (1947) Frontiers of Group Dynamics: Concept, method and reality in social science, social equilibria, and social change. Human Relations, 1,5-41.
Försvarsmakten (1986) Chefen och Ledarskapet Malmö: Liber Förlag
Försvarsmakten (2006) Pedagogiska Grunder, Värnamo: Fälth & Hässler
Försvarsmakten (2010) Plan för avveckling av personal, Verksamhetsuppdrag Uppslag 4.10 Pos 6
Försvarsmakten (2011) Coach och chef, www.mil.se, publicerad 14 december 2011, http://www.forsvarsmakten.se/sv/aktuellt/2011/12/coach-och-chef/
Gustafsson, T. (2012) Rustad för ledarskap, Försvarets Forum, nr 3, 2012 sid 5-6 http://www.forsvarsmakten.se/siteassets/4-om-myndigheten/dokumentfiler/forsvaretsforum/2012/forsvarets_forum_nr_3_2012.pdf
Hersey, P. (1985). The situational leader. New York, NY: Warner Books.
Prochaska, JO, Norcross, JC & DiClemente, CC (1994) Changing for good: the revolutionary program that explains the six stages of change and teaches you how to free yourself from bad habits. New York: W. Morrow
Prochaska JO. & Velicer WF. (1997) The Transtheoretical Model of Health Behavior Change. American Journal of Health Promotion: September/October 1997, Vol. 12, No. 1, pp. 38-48.
Sandberg, B. (2007) Utvärdering av Prime For Life inom Försvarsmakten, Centrum för socialvetenskaplig alkohol och drogforskning, Stockholms Universitet, Stockholm
Whitemore, S. (2009). GROWing Human Potential and Purpose – The Principles and Practice of High- performance Coaching (4 Rev. ed.). London: Nicholas Brealey Publishing.

Om kvällen får den late brått – Vårt civila försvar i Försvarsuppgörelsen

av Lars Holmquist

Mycket har redan sagts om den försvarspolitiska uppgörelse (FU nedan) som har träffats mellan fem av Riksdagens partier och som presenterades fredag 17 april.

Dock finns anledning att reflektera över vad som överenskommits rörande det civila försvaret och vad vi kanske borde göra.

Men först några ord om…

Det psykologiska försvaret enligt FU

När det gäller utkämpandet av det s.k. hybridkriget finns idag gott om öppna ryska källor, en hel del militär forskning i Väst och olika exempel på genomförande i praktiken som kan ge oss idéer om den möjliga hotbild som vuxit fram under ett antal år. I någon mån har dessa relativt nya kunskaper gjort intryck på vår politiska sfär, då begrepp som påverkanskampanjer och cyberförsvar kommer till användning i FU.

Men samtidigt skriver man i FU: ”Psykologiskt försvar syftar fortsatt till att så långt möjligt under störda förhållanden, säkerställa ett öppet och demokratiskt samhälle med åsiktsfrihet och fria medier”.

Verkligen? Detta låter mer som något det totala försvaret borde syfta till eller – om man ska bryta ner ansvarsfrågan – snarare de resurser vi bör ha för att skydda informationssäkerhet. Vårt psykologiska försvar borde snarare syfta till att motverka de angrepp av PsyOps-karaktär vi kan vänta oss, vilka mycket väl kan vara utformade så att de effektivt utnyttjar t ex åsiktsfrihet och fria medier och som mycket väl kan ha mer praktiska målsättningar, t ex för att direkt stödja motståndarens mer konventionella militära stridskrafter.

Därför undrar jag. Är FU:s definition av det psykologiska försvaret verkligen korrekt? Känner vi igen den? Om inte, vem kan ha vänligheten att korrigera den?

Det civila försvaret

Här blir det än svårare att följa tråden i FU.

Planeringen för det civila försvaret skall återupptas, vilket på svenska innebär att den har legat i träda. På sitt sätt är det positivt att den saken en gång för alla medges.

I juni 2014 uppdrog den dåvarande regeringen åt MSB att ta fram underlag för den FU vi nu kan ta del av och MSB svarade med en rapport ”Så kan det civila försvaret utvecklas och stärkas” i december 2014.

När FU sedan presenteras fem månader senare gäller följande:

  • Det civila försvaret bör inledningsvis inom ramen för befintliga resurser prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten vid höjd beredskap.

Understrykningarna är mina.

Efter att ha presenterat inriktningen övergår FU till att konstatera att det civila försvaret inte är en organisation utan något som bedrivs av olika statliga, kommunala, privata och ideella aktörer. Att resurserna kommer från många håll kan i sig vara positivt, men utan tydlig huvudman med tillräckliga befogenheter torde nuläget inte underlätta snabbt och enkelt genomförande. Ändå beskriver FU målet enligt följande:

Målet för det civila försvaret ska från och med 2016 vara att:

  • Värna civilbefolkningen
  • Säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och
  • Bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett väpnat angrepp eller krig i vår omvärld.”

Detta skall ske inom ramen för befintliga resurser, med endast trettiofem veckor fram till år 2016 och med splittrad/svag beslutskraft i genomförandet på grund av  många huvudmän.

Ett barn kan begripa att FU:s mål inte kommer att nås, och det blir närmast genant att behöva läsa om det i en publikation som kommer från regeringen.

Dessutom brister det i överensstämmelse mellan hybridkrigets hotbild för vår del å den ena sidan och FU:s uppfattning om vad det civila försvaret ska syssla med å den andra.

Om motståndaren med olika medel försöka slå sönder strukturerna i det civila samhället (bortfall av elström, telekommunikation, förstört dricksvatten, intensiva desinformationskampanjer, etc. och närvaro av motståndarens trupp endast är att vänta efter intensiv förbekämpning med långdistansvapen) skall då det civila försvaret verkligen ”prioritera uppgiften att planera stöd Försvarsmakten…”?

Vilka resurser återstår då för att värna civilbefolkningen? Svårt att få detta att gå ihop.

Vad borde då göras?

Hittills har jag gjort det lätt för mig genom att läsa genom en text, hitta olika fel eller otydligheter i den och klaga på dessa. Men kritik har inte så stort värde om man inte kan formulera något om alternativen. Kanske borde vi formulera andra krav på det civila försvaret:

  • Tydliggör att det civila försvarets främsta uppgift är att stödja civilbefolkningen och det civila samhället vid höjd beredskap, skymningsläge/hybridkrig och öppet krig. Samverkan med det militära försvaret är absolut nödvändigt, men att stödja det militära försvaret skall vara av lägre prioritet än att stödja civilbefolkningen.
  • Inse att de påfrestningar som kan drabba civilbefolkningen kommer att uppstå lokalt, även om hela landet skulle dras in. Det medför att:
     
    • Lösningarna måste vara lokala. I ett läge med störda eller förstörda kommunikationer, måste förnödenheter som livsmedel, medicin, dricksvatten, uppvärmda byggnader, drivmedel, räddningstjänst och annat kunna uppbringas lokalt.
    • Eftersom vi har valt att slå sönder civilförsvaret saknas i stora stycken en lokalt förankrad organisation, även om det finns positiva undantag. Vad vi kan skaka fram som fungerar i rimlig tid torde vara att lägga ansvaret på kommunerna, säkerställa statlig finansiering utöva tydligt ledarskap från statens sida om vad kommunerna är ålagda att göra och följa upp det som görs. Tydligt ledarskap har även MSB efterfrågat.
    • Ett första lokalt steg – och jag tror det brådskar – är en inventering som ska göras i de enskilda kommunerna. Man bör genomföra en granskning, som bland andra kanske skulle kunna innehålla delmoment:

      • Befolkning
      • Förekomsten av egna resurser (brunnar, vedeldning etc.)
      • Livsmedel – produktion, lager
      • Drivmedelsdepåer för räddningstjänst och polis
      • Byggnader lämpliga för uppvärmning vid strömbortfall
      • Militär bedömning av kommunen (viktiga mål kommunikationsleder, broar etc.)
      • Sjukhus, äldreboende, medicin
      • m.m.
         
    • Synliggör den enskilde medborgarens eget ansvar. Det skrivs en del bra saker av t ex MSB, Civilförsvarsförbundet och även av enskilda s.k. preppare, men alltför få medborgare nås av informationen.

      Vi borde formulera mål som handlar om att en tillräckligt stor andel av befolkningen skall kunna föda sig själv under ett antal dygn, i lugn och ro har tänkt över vad som sker vid t ex långvarigt strömavbrott eller bortfall av dricksvatten, vad avloppssystemet kräver för att kunna fungera och som har rimligt god kännedom om det civila försvaret på orten.

Värdet av att det civila försvaret så tidigt som möjligt börjar vidta åtgärder lokalt och även vända sig till enskilda medborgare kan visas på flera sätt:

  • Den faktiska motståndskraften ökar (motverkar risk för systemkollaps) vilket i sig skapar en ökad tröskeleffekt för motståndaren
  • Med ökad lokal kännedom kan tillskjutna resurser användas mer effektivt. Som exempel i vilka områden klarar man frånfälle av dricksvatten bäst/sämst?
  • Vi kan initiera problemlösning lokalt runtom i landet
  • Signalvärdet utåt ”Vi gör oss redo och vi kommer att stå kvar”
  • Signalvärdet inåt, öka medvetenheten hos allmänheten (skapa handling, öka viljan att ta till sig info/utb.)

Ingenting av detta kommer att vara gratis, men kostnaderna för en inledande kartläggning och spridning av kunskaper borde vara relativt små. Befintliga strukturer som länsstyrelsernas samverkan i SOGO kan kanske komma till användning. Det finns folk med både kunskap och engagemang i centrala statliga myndigheter, på länsstyrelserna och ute i kommunerna.

I mars 2009 presenterade den dåvarande regeringen idén om ett nytt insatsförsvar och som bekant kommer organisationen för detta insatsförsvar att finnas på plats runt 2023. Men samtidigt står det i den nu aktuella FU att ”Försvaret går från ett insatsförsvar till ett försvar som tydligare inriktas mot den nationella försvarsdimensionen”. Något tillspetsat kan man säga att regeringen nu blåser av idén om ett insatsförsvar åtta år innan det är tänkt att finnas på plats. Det borde vara något slags rekord.

De många oroväckande tecknen i vår omvärld är långt från nya, även om intensiteten har skruvats upp sedan förra vintern. Mot det kan ställas ledtiderna i vår politiska försvarsplanering vilka tycks vara långa och svåra att förändra. Samtidigt, när en ny inriktning väl presenteras, ger den till del intrycket av att vara ett hastverk. Som sagt, om kvällen får den late brått.
 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Ett civilt försvar måste byggas upp igen. Det brådskar!

av Marie Hafström och Peter Lagerblad

Många tycks vara överens om att Sveriges försvarsförmåga måste stärkas. Den viktigaste prioriteringen blir då att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Oavsett vilken hotbild eller vilka risker som vi anser att vi bör ha en förmåga att hantera, måste planeringen för det avse både det militära och det civila försvaret. ”Det civila försvarets stöd till Försvarsmakten i händelse av höjd beredskap, krigsfara eller krig är avgörande”, sa försvarsminister Peter Hultqvist på Rikskonferensen i Sälen. Vi är av samma åsikt. Men trots insikten på många håll om hur hotbilden har utvecklats har den säkerhetspolitiska debatten nästan helt inriktats på hur vi ska stärka det militära försvaret, utan att det civila försvaret nämns. Denna obalans är olycklig och allvarlig, menar vi.

Det militära försvaret har blivit alltmer beroende av stöd från det övriga samhället. Försvarsberedningen anser att det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har föreslagit att regeringen tydliggör för beredskapsansvariga myndigheter att de ska planera för höjd beredskap och att den planeringen såvitt gäller det civila försvarets stöd till Försvarsmakten och måste ske sammanhållet med annan planering för civilt försvar. Vi håller med om det också.

Men läget är bekymmersamt eftersom planeringen av det civila försvaret legat nere sedan många år. Mycket kunskap har gått förlorad. Det brådskar att återupprätta ett civilt försvar.

Vad behöver då göras för att bygga upp ett modernt civilt försvar? Vi anser att följande åtgärder bör genomföras.

Precisera hotbilden!

Idag har man på politisk nivå allmänt konstaterat att spänningen har ökat i Europa och i det nordiska området. På den politiska nivån bör nu konkret och tydligt beskrivas de situationer som hotar den nationella säkerheten eller som kan leda fram till ett militärt angrepp mot Sverige. Sådana scenarier ska ligga till grund för planeringen inom det civila och det militära försvaret. Scenarierna måste vara gemensamma för civilt och militärt försvar och också till stor del öppna för att kunna användas i planering, övning och utbildning.

Bygg upp en struktur för det civila försvaret!

Vi måste få en tydlig ansvarsfördelning mellan de aktörer som ska ha uppgifter inom det civila försvaret. Detta innebär att man måste klargöra vilka myndigheter och andra organ – landsting, kommuner och privata aktörer – som ska ha uppgifter vid ett väpnat angrepp men också vid andra angreppsformer mot Sverige och vilka dessa uppgifter ska vara. Det saknas idag. Effektiva ledningsformer måste också skapas.

Dessutom måste former skapas för samverkan mellan civila aktörer och det militära försvaret. I sammanhanget bör påpekas att privata aktörer har blivit allt viktigare för verksamheten inom det civila försvaret i takt med att den privata sektorn har tagit över uppgifter som tidigare utfördes av statliga och kommunala myndigheter. Samtidigt har kraven på en effektivare produktion och en ökad internationalisering av näringslivet gjort det svårare för företagen att medverka.

Inför en modern beredskapslagstiftning och ett fungerande planeringssystem!

Beredskapslagstiftningen har blivit omodern och är inte anpassad till den moderna hotbilden. Idag saknas också ett fungerande planeringssystem för det civila försvaret. Den samordning som förekommer är i nuläget främst inriktad mot fredstida kriser (krisberedskap). Denna samordning måste nu stärkas och breddas till att även omfatta det civila försvaret.

Starta arbetet omedelbart!

Det är angeläget att arbetet med dessa frågor startar omedelbart. Parallellt med det bör bedrivas utbildnings-och övningsverksamhet. Inte minst utbildningsbehovet är stort vad gäller det civila försvaret. De som har engagerats i krisberedskapsverksamhet under det senaste decenniet har knappast haft någon kontakt alls med sådant som gäller det civila försvaret. Vi anser att utbildningsinsatser därför snarast bör initieras.

Bygg upp beredskapen inom viktiga samhällssektorer!

Vissa områden måste prioriteras vid uppbyggnaden av ett modernt civilt försvar. Viktiga  områden  är räddningstjänst, polis, transporter, livsmedelsförsörjning, telekommunikationer, elförsörjning och sjukvård. Och inte minst: mediaberedskap.  Dessa åtgärder syftar till att öka kapaciteten, skapa  reserver och att öka uthålligheten. I vissa allvarliga lägen måste man också kunna prioritera hårdare. Det handlar om att försöka skapa ett mera robust samhälle.

Även på civil sida måste vi öka samarbetet med andra aktörer, de nordiska grannländerna, inom EU och med NATO.

Det räcker inte med krisberedskap!

Det tycks råda en uppfattning att de åtgärder som vidtas inom krisberedskapen är tillräckliga för att tillgodose även de behov som finns inom det civila försvaret. Det är en felsyn. Det är visserligen riktigt att det finns ett samband mellan åtgärder mot fredstida kriser och det som måste göras inom det civila försvaret. Men det civila försvaret kräver åtgärder som i många fall är betydligt mer långtgående, eftersom det handlar om situationer då landets vitala säkerhetsintressen är hotade.

En del kommer att ta lång tid att åtgärda, men annat kan åstadkommas snabbare, om regeringen, främst med stöd av Försvars-och Justitiedepartementen, finner andra former än dagens för att driva på och förtydliga civila aktörers ansvar och roller i uppgiften att dels stödja Försvarsmakten, dels värna civilbefolkningen och skydda viktiga samhällsfunktioner. Försvarsmakten å sin sida måste formulera sitt behov av stöd och den hotbild som Försvarsmakten anger i sin planering måste vara samma som läggs till grund för planeringen av det civila försvaret.

Vissa områden bör prioriteras före andra, t.ex. elförsörjningen, telekommunikationerna, transporterna och sjukvården. Och inte minst viktigt – det försummade psykologiska försvaret. Hur det står till inom dessa områden har nyligen belysts på Krigsvetenskapsakademiens höstsymposium. Läget är inte godtagbart, till och med bekymmersamt inom vissa områden, och det finns, för att citera försvarsministern, ” en omfattande hemläxa att göra”.

Den hemläxan, menar vi, måste också omfatta det civila försvaret. Det brådskar!

 

Marie Hafström är f.d. generaldirektör. Peter Lagerblad är f.d. statssekreterare. Båda är ledamöter i Kungl Krigsvetenskapsakademien

En signal till omvärlden bör gälla närtid

av Hans Lindblad

Försvarspolitik är till stor del en fråga om tidsperspektiv. Har just skrivit en bok om Karl Staaff och försvaret inför hundraårsminnet av hans död i oktober 1915. Från 1892 fram till första världskriget genomförde Sverige en för europeiska småstater unikt stor upprustning till följd av punktvisa beslut utan sammanhang, däribland Bodens fästning som kostade fyra gånger mer än som planerats. Staaff hade som vision ett planmässigt ordnat försvar. Men vid inget tillfälle de följande hundra åren har planmässighet fått vara vägledande, det har ständigt varit suboptimeringar. Allra värst under försvarsministrarna efter 1992, alltså Anders Björck och framåt. Möjligen innebär Peter Hultqvist en förbättring

Generallöjtnant Carl Björeman skrev i boken ”År av uppgång, år av nedgång” (2009) att den planmässighet Staaff eftersträvade sedan aldrig tillämpades och att Staaff därför framstår som ”den ende försvarspolitiker med framtidsvisioner under 1900-talet”.

Under första världskriget tillfördes flottan bara två jagare och två ubåtar, eftersom varvsresurserna koncentrerades till tre stora pansarfartyg (för övrigt föga lämpade för svenska försvarsbehov) färdiga 1917, 1921 och 1922. Under andra världskriget startades 1942 bygget av två kryssare som var färdiga 1947, dessutom närmast oanvändbara till följd av lufthotet.

När försvarsberedningen förra året uttalade sig för ytterligare tio JAS-flygplan någon gång i slutet av 2020-talet kändes det konstigt, eftersom ett sådant beslut inte behöver fattas förrän en bit in i det årtiondet. Under mina år som försvarspolitiker frapperades jag av att moderaterna alltid ville sänka skatten och därför utlovade ökade försvarsanslag först längre fram, en tidpunkt som sedan försköts allt längre fram i tiden.

På liknande sätt idag där väl alla partier vill ge begränsade tillskott i närtid men lovar mer längre fram. Det är konstigt med tanke på ett dramatiskt förvärrat ryskt uppträdande i nuläget, medan det kan finnas starkt olika scenarier rörande den fortsatta utvecklingen i Ryssland, till exempel ekonomisk kollaps eller ett folkligt uppror mot dagens despotiska regim. Få länder lär väl ta intryck av vad Sverige säger om försvarsutgifter in på 20-talet, eftersom de själva är osäkra om framtida belopp. Sverige måste som andra anpassa sig till vad som händer.

Vill man ge en tydlig signal inför omvärlden och främst våra grannländer om svensk beslutsamhet vore det vettiga en snabb insats. Jag skulle gärna se ett engångsanslag för 24 månader framåt på till exempel 15 miljarder. (Jämför med Per Albin Hanssons båda extraanslag en tid innan krigsutbrottet 1939). Det skulle medge en substantiell förbättring på något område där Sverige idag ligger illa till. Till exempel att importera ett luftvärnssystem med betydande räckvidd. Det kunde delvis baseras på Gotland, inte i första hand för försvar av ön i sig utan som skydd för Mellansverige (plus Baltikum om så blir aktuellt).

Vore jag finansminister skulle jag frenetiskt vända mig mot långsiktiga löften om stora anslagsökningar (det gäller naturligtvis inte bara försvaret). Binder man i förväg upp sig för stora områden blir framtida budgetarbete mycket svårt, om summan av löften är större än tillkommande inkomster. Ju mer man lovar, desto sannolikare naturligtvis att löftena sedan bryts.

Det är förmodligen lättare att hantera en akut situation, typ när utdelningarna från LKAB eller Vattenfall faller kraftigt från ett år till nästa. Om försvaret fick ett engångstillskott borde det inte leda till skattehöjning (om man inte som Staaff 1914 valde en tillfällig värnskatt). I första hand borde man söka en engångsintäkt, typ försäljning av någon statlig tillgång, inom eller utom försvaret. Eller också utöka upplåningen, vilket kanske är möjligt om man ser det anskaffade systemet som en investering i framtida trygghet.

Min erfarenhet är att myndigheter helst vill anställa fler. Så utlovar riksdagen ökade anslag för lång tid framåt är risken uppenbar att ÖB söker anställa fler. Detta trots att försvaret har en väldig obalans mellan heltidsanställda soldater och visstidstjänstgörande, (liknande de tidigare reservofficerarna). Försvaret har nästan helt misslyckats med rekryteringen av de senare, troligen för att man egentligen aldrig velat ha dem. Men den som är färdigutbildad soldat och inte är instruktör bör ut i ett civilt yrke, annars blir det oerhört dyrt.
 

Författaren är tidigare riksdagsledamot (Fp)

Ett lärororikt 75-årsminne

av Bo Hugemark

Ledamoten Karlis Neretnieks har på sin blogg påpassligt uppmärksammat att det är 75 år sedan Operation Weserübung utlöstes och våra västra grannländer angreps, invaderades och ockuperades. Han återger en artikel ur Svensk Tidskrift 1946, där den norska självrannsakan efter kriget beskrivs och som avslutas med att även Sverige borde försöka dra lärdomar av sin bristande beredskap den 9 april.

De danska och norska misslyckandena är välkända och mycket omskrivna. Se exempelvis Thomas Roth, ”Danmark, det förberedda nederlaget” och Stellan Bojerud, ”Norgefälttåget 1940 – en studie i operativt misslyckande” i Bo Hugemark (red) Urladdning. 1940 – blixtkrigens år, PROBUS, Stockholm 1990. Den svenska hanteringen har av naturliga skäl inte rönt samma uppmärksamhet – den ledde ju inte till katastrof – men är också värd att begrunda.

Det fattades i månadsskiftet mars – april 1940 inte underrättelser om att något var på gång mot Norge och Danmark. Den svenske marinattachén Forshell i Berlin rapporterade om ilastningar av trupp m m. Sverige vidarebefordrade varningarna till grannländerna – till ingen nytta.

Det syntes som om Sverige skulle lämnas i fred, men man kunde inte utesluta att vi skulle dras in med krav på genommarsch om tyskarna stötte på motstånd i Norge, ett scenario som också diskuterades i försvarsstaben.

Den 9 april föreslog överbefälhavaren Olof Thörnell för regeringen inkallelse i sydligaste Sverige av 1. kårstaben, tre fördelningar, kavalleribrigaden, åtta kustförsvarsbataljoner samt kustbefästningarnas besättningar.

I samma andetag framlade han – till sina stabsmedlemmars förvåning – ett minimialternativ, för den skull regeringen inte ville ta det nämnda: 1. kårstaben, kavalleribrigaden, befäl för att förbereda mobilisering av I. fördelningen, I 7 och åtta kustförsvarsbataljoner.

På frågan om det fanns ett akut krigshot svarade ÖB nej.

Regeringens beslut den 6. april blev: 1. kårstaben samt befäl för att förbereda mobilisering av kavalleribrigaden. Den 8. april fylldes det på enligt ÖB:s minimialternativ. Inget fanns på plats den 9 april

När angreppet kom blev det bråttom: allmän mobilisering i all hast – dock under namnet krigsorganisering, eftersom Tyskland i sin note den 9 april krävde att vi inte skulle mobilisera.

Som förklaring till regeringen senfärdighet har anförts rädsla att provocera (Utrikesdepartementet) och ”krigströtthet” – man kan väl tolka det som beredskapströtthet – (Försvarsdepartementet). Men man kan inte bortse från att överbefälhavarens oskickliga hantering spelat en roll.

Erfarenheterna från den 9 april kom att påverka utformningen av det svenska beredskapssystemet under det kalla kriget. Finns några lärdomar även för dagens säkerhets- och försvarspolitik? Ja, inte i första hand strategiskt-operativt men för att händelserna belyser eviga problem när det gäller att möta överraskande angrepp. Det finns då anledning att se på såväl svenska som danska och norska erfarenheter.

Den allt överskuggande orsaken till att överraskande angrepp lyckas är att offrets eget agerande förstärker angriparen insatser. Angriparen strävar efter att angripa direkt ur fredsgruppering eller övningsverksamhet, dölja förberedelser, vilseleda om förberedelsernas syfte samt störa ut offrets beredskapsåtgärder. Försvararen borde görá allt för att möta dessa åtgärder men hemfaller ofta i stället till

  • Slummer – man noterar inte långsiktiga gradvisa försämringar av läget.
  • Självbedrägeri – man söker ofarliga tolkningar av oroande underrättelser (”styrkedemonstration”, ”inrikespolitisk propaganda” etc)
  • Självavskräckning – inte bidra till ökad spänning, inte provocera motparten (”låt diplomatin få en chans”).
  • Självutstörning – strula till det genom opraktiska rutiner eller ren inkompetens

Hur starka är dessa faktorer i tänkbara krissituationer idag? Beträffande slummern har vi ett utsökt exempel i det snabba insomnandet efter Georgien och de löjeväckande yrvakna reaktionerna från ansvariga politiker efter Krim. Men vi kan gå ännu längre tillbaka och se på Karaganov-doktrinen 1993:

Det är angeläget att förstå att den ryskspråkiga befolkningen som finns på det tidigare Sovjetunionens område inte enbart är en passiv grupp, utan en mäktig reserv för Ryssland. För det första måste vi göra allt för att bevara de ryska grupperna där de nu befinner sig. Inte bara för att stoppa en stor flyktingvåg utan även därför att de utgör hävstänger för påtryckningar i ett längre perspektiv. —- Vi måste återupprätta våldets stabiliserande roll

Och på Putins uttalande 2005: ”Sovjetunionens upplösning var 1900-talets stora geopolitiska misstag.”

Georgien-kriget borde ha väckt västerlandet, men redan under krisen förmärktes en vilja att släta över och fortsätta med business as usual. Och moderaternas försvarspolitiska talesperson hävdade hösten 2012 att Europa var säkrare än på länge.

Hoppeligen är det nu mer än ett kort avbrott i den bekymmerslösa slummern. Kanske inte i Europa som en helhet; där finns det gott om länder som av ideologiska eller kortsiktigt realpolitiska skäl hellre väljer skammens väg och offrar inte bara Ukrainas suveränitet utan också egen långsiktig säkerhet.

Men de nordiska länderna har vaknat till insikt om vad de ser. Uttalanden från utrikesministrarna om försvarssamarbetet är allvarsord och inga vaggvisor. De hyser inga illusioner om vad den ryska militärmakten kan komma att brukas till; därav deklarationen om samarbete med de baltiska staterna. De har tydligen slagit dövörat till för alla de röster från olika håll som varnat för att provocera ryssarna och öka spänningen i Östersjöområdet. Peter Hultqvist förklarar att vad ryssarna tycker är inte hans sak.

Nu vet vi vad de tycker. Om försvarssamarbetet tycker de inte. Om detta sade Jacob Westberg från Försvarshögskolan mycket klokt i en TV-intervju att det skulle vara illa om ryssarna tyckte det var bra och att han välkomnade ryska protester som bevis på att samarbetet var en bra idé. (Hela intevjun kan ses på http://www.svt.se/nyheter/svtforum/fordjupat-nordiskt-forsvarssamarbete)

I Norden således varken slummer eller själbedrägeri eller självavskräckning. Hur är det med självstörningen? Det är lite mer dubiöst. Till att börja med har vi krympt Försvarsmakten numerärt till den grad att en angripare lätt kan kalkylera ett förödande inledande slag. Angriparen har goda chanser att utdela ett bedövande slag då bara en bråkdel av våra förband som fanns under det kalla kriget finns kvar, vilket gör dem mycket mer sårbara för ett inledande slag. Markstridsförbanden har också givits en sådan struktur och lokalisering att det förutom personaluppfyllnad också behövs långa omgrupperingar för att organisera en handfull allsidigt sammansatta stridsgrupper. Hela den processen kan ta en vecka. Att jämföra med kalla krigets förkättrade förrådsställda invasionsförsvar som kunde ställa minst samma styrka på krigsfot inom ett dygn och ett tjog brigader inom fyra dygn.

Den mest flagranta självstörningen, med hänsyn till dagens hotbild, begicks 2000 då Gotland avmilitariserades. Det ger en presumtiv angripare en gratischans till utstörning.

Till dessa militära osäkerheter kommer så den politiska processen att säkra den samverkan med allierade som alla är ense om kommer att vara nödvändig i ett krig i närområdet. Det nordiska försvarssamarbetet innehåller inga säkerhetsgarantier, och NATO:s står vi utanför.

Den mentala beredskapen inför överraskande händelseutvecklingar verkar ha höjts väsentligt. Nu gäller det att åtgärda de praktiska hindren mot att kunna reagera i tid.

 

Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA

Civil planering måste komma igång

av Bo Richard Lundgren

Den ryska björnen har vaknat. Den rör på sig och skrämmer sin omgivning. Och det är först nu som också de svenska försvarspolitikerna vaknat och förstår den säkerhetspolitiska situationens allvar. Äntligen diskuteras seriöst hur det svenska försvaret skall få de resurser som motsvarar den förmåga politikerna beställt. Och här finns mycket att göra på kort och lång sikt för att täppa till hål och ta igen tidigare försummelser. Allt detta är bra. Men det finns en viktig aspekt som glöms bort i ivern att lappa och laga det militära försvaret. Det är det civila försvarets uppgift och roll.

Det civila försvaret skall under höjd beredskap, krig eller krigsfara säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna, värna civilbefolkningen och bidra till Försvarsmaktens förmåga vid ett angrepp eller krig i vår omvärld. I Försvarsberedningens betänkande Försvaret av Sverige behandlas också det civila försvaret. Här framhålls insiktsfullt att ”det är av särskild betydelse att det civila försvaret bidrar till Försvarsmaktens operativa förmåga vid höjd beredskap och krig.” Försvarsberedningen gör bedömningen att det militära försvaret kommer att behöva särskilt stöd inom områdena transport och logistik, försörjning av livsmedel, drivmedel, elektricitet och telekommunikationer samt tillgång till sjukvårdsresurser.

Ja, och nu frågar sig då vän av ordning: Kan det civila försvaret bidra till denna förmåga?

En bild av verkligheten finns i en nyligen utgiven rapport som utarbetats av FOI på uppdrag av MSB. Rapporten heter Krigsorganisering och resursförstärkning i det civila försvaret. FOI har med hjälp av enkäter och intervjuer försökt få grepp om hur ansvariga civila myndigheter planerar för krigsorganisering och resursförstärkningar vid höjd beredskap. Resultatet är nedslående. Myndigheterna uttrycker tydligt att de inte vet vad de skall planera mot, hur de skall prioritera och vilka resurser som skall avsättas för försvarsplanering. Man efterfrågar nationellt framtagna grundscenarier och en nationell inriktning, något som Försvarsdepartementet alltså inte orkat med.

Det här innebär i korthet att vi idag inte har något civilt försvar. Det innebär att Försvarsberedningens förhoppning om civilt stöd till Försvarsmakten inte kommer att kunna realiseras. Det innebär också att statsmakterna kan skjuta till avsevärda resurser för militära ändamål men att vi trots detta inte kommer att ha en Försvarsmakt som kan fungera fullt ut i ett skarpt läge.

Här finns en viktig hemläxa att göra. Regeringen måste skyndsamt ta fram mål och inriktning för det civila försvaret med planeringsgrundande scenarier. Dessa måste vara förankrade på högsta nivå. Först då kan planeringen komma igång. Först då kan vi vara säkra på att även landets högsta ledning har förstått hur ett samlat svenskt försvar fungerar och måste byggas upp.

 

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Svåra utmaningar även för Norden

av Stefan Forss

Utåt råder skenbart lugn. Inget av de nordiska länderna ser sig i dagsläget hotat trots Rysslands allt hårdare retorik och snabbt iscensatta storskaliga militära övningar i närområdet. Denna övningsverksamhet kommer enligt försvarsminister Sjoigu att ytterligare intensifieras under året. Denna nya ”normala” lägesbild medför allt större krav på vår beredskap och vår förmåga att kunna tolka läget rätt. Därtill har vi att förhålla oss till Rysslands alltmer tuffa agerande i Ukraina. Tung rysk krigsmateriel uppges alltjämt strömma in landet. I baltstaterna är man kanske snäppet mer pessimistiska än vi i Norden, men något akut krigshot ser man inte.

Men eftersom krigandet i Ukraina temporärt avmattats till något som kanske med god vilja kan tolkas som vapenvila, finns bland Rysslands vänner redan en spirande önskan om avtrappning av sanktionerna mot Ryssland och en återgång till ”business as usual”. Bland dessa finns även EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, tidigare kommunisten Federica Mogherini (New York Times 28/3, 2015; http://www.nytimes.com/2015/03/29/world/europe/fragile-cease-fire-in-ukraine-inspires-little-confidence-in-west.html ).

Allmänt bedöms att hamnstaden Mariupol kommer att vara Rysslands nästa militärstrategiska mål i Ukraina. Där har vapenvilan varit enbart skenbar (Se AP-artikel på http://m.apnews.com/ap/db_306481/contentdetail.htm?contentguid=u84R6NBn). På ukrainska sidan bedöms att det bara är en tidsfråga innan ett större anfall är att vänta. Intressant är ju att självaste TASS (http://tass.ru/en/world/784646) rapporterade om att ryska generalöversten Aleksandr Lentsov, formellt i egenskap av OSSE-inspektör, utsattes för beskjutning i samma område nära Mariupol för en tid sedan. Allmänt antas att Lentsov är den som faktiskt leder de ryska styrkorna i Ukraina och här var han kanske bara och bekantade sig med krigsskådeplatsen.

Rysslands verkliga strategiska mål i Ukraina har varit föremål för en hel del diskussion. Yale-professorn Timothy Snyders analys (DN, 24/3, http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/) övertygar. Rysslands avsikt är att avskilja Ukraina från Europa. Men ”det är rimligt att tro att Moskva har en ännu större plan för disintegration” i vår världsdel.

”Trots en högstämd retorik om rysktalandes och andras rättigheter har Moskva uppvisat ett svalt intresse för de rysktalande vars hemland nu ödelagts av den ryska interventionen. Ryssland tycks inte heller ha för avsikt att annektera Luhansk och Donetsk, utan föredrar att lämna kvar dem i ett katastroftillstånd som en utmaning för både Ukraina och EU”, skriver Snyder. Carl Bildt har träffsäkert beskrivit Folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk som republiker utan folk.

För att undergräva EU har ”Ryssland odlat upp klientstater [som Ungern och] försökt värva nya (Cypern, Grekland, Bulgarien, Serbien, Österrike, Tjeckien, Slovakien)”. Flera av dessa länder är med nordiska mått korrumperade. Rysslands autoritära, fascistiska och kleptokratiska regim erbjuder skrupellösa eliter samarbetsmöjligheter och fördelar som inte kan förbises.

Klart är dock att Rysslands gunst kräver ett pris. Greklands statsminister Alexis Tsipras fraterniserar nu öppet med Ryssland. Han anser att sanktionerna mot Ryssland inte leder någon vart (http://www.theguardian.com/world/2015/mar/31/alexis-tsipras-greece-russia-relations) och avser att även närvara vid Segerdagsparaden i Moskva den 9 maj, liksom också Tjeckiens president Milos Zeman. Flera europeiska statschefer står sannolikt i kö. Andra som förväntas närvara är dignitärer som Nordkoreas Kim Jong-un och Kinas Xi Jinping.

Finlands president Sauli Niinistö har dock tackat nej. Även under mer normala förhållanden kan man fråga sig varför Finland som angreps av Sovjetunionen skulle ha anledning att fira just den dagen. Företrädaren Halonen fanns nog på plats för tio år sedan. Putin hade då bara någon dag tidigare sagt som sin uppfattning att Sovjetunionens sammanbrott var en av det förra seklets största katastrofer.

Det väckte uppmärksamhet att Ryssland med öppna armar tog emot företrädare för den europeiska extremhögern, inklusive nynazister till en konferens i St. Petersburg för en tid sedan (Moscow Times, 22/3, http://www.themoscowtimes.com/news/article/russian-european-far-right-parties-converge-in-st-petersburg/517839.html). De hade inga problem med ordningsmakten. Det hade däremot en liten skara motdemonstranter som protesterade mot mötet och som veterligen omhändertogs bestämt. Visst står detta i bjärt kontrast till Sovjetrysslands framgångsrika kamp då Nazitysklands soldater förvägrades tillträde till Leningrad under 900 dagar av belägring.

En av USA:s främsta Rysslandsexperter, professor Stephen Blank hävdar att Rysslands egentliga kamp inte handlar om Ukraina utan om Europa. Det är inte Donbass det gäller, utan det är det nya ryska imperiet som står på spel (http://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/in-ukraine-the-real-fight-is-for-europe). ”Putin avser inte endast att rasera säkerhetsordningen i Europa, Kaukasus och Centralasien, han säger även att ryska staten som sådan inte kan tolerera ett suveränt Ukraina, utan Ryssland kan överleva endast som ett imperium. Vi bör ha helt klart för oss vad just detta innebär. Om man uttrycker det rakt på sak betyder imperium ett permanent konflikt- eller krigstillstånd”, skriver Blank.

Även erfarna och insiktsfulla finska observatörer som minister Jaakko Iloniemi har kommit till likande slutsatser. Den raserade europeiska säkerhetsordningen utgör det största aktuella säkerhetshotet i Europa.

Att utvecklingen i Ukraina kommer att bli långt mer avgörande för den framtida situationen även i vår region har dessvärre inte sjunkit in tillräckligt hos beslutsfattarna. Ifall Ukraina faller helt eller hamnar i rysk kontroll vore det inte bara ett svek mot det ukrainska folket utan även förödande för oss på lite längre sikt.

Revolutionen på Majdan handlade om människor som i frihet slöt sig samman mot en förutsägbar stat med syftet att uppnå lag och rätt och europeisk förutsägbarhet, menar Snyder och nästan alla andra utom Rysslands lakejer. ”Det civila samhället, den ukrainska staten och den europeiska integrationen skulle bli en ömsesidigt förstärkande treenighet.”

”Det ryska projektet att utradera både Ukraina och EU i namn av en alternativ världsordning bör varken överraska eller lura någon. Man kan ifrågasätta om en sådan desintegration ligger i Rysslands intresse, men det är trots allt en politik som bygger på en korrekt förståelse av historien. Om Majdan handlade om medinflytande, självständighet och Europa så handlar Rysslands anti-Majdan om propaganda, konspiration och imperium”, avslutade Snyder sin förträffliga artikel.

Då Ryssland lagt korten på bordet och utmanat omvärlden har man särskilt i Europa och USA haft svårt att enas om någon så robust ståndpunkt att det skulle ha avskräckande inverkan på Rysslands agerande. Pratet om att konflikten i Ukraina inte har någon militär lösning är tom retorik. I de flesta fall är det tvärtom. En aggressor har inga särskilda incentiv att backa ifall risken för militära motåtgärder bedöms som obetydliga. Den som inte låter sig övertygas kan ta till sig överste Bo Hugemarks eminenta analys den 26/3 om självavskräckningens verkningar på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://blog.svd.se/sakerhetsradet/2015/03/26/gastinlagg-hugemark-varnar-for-sjalvavskrackning/).

I Finland har vi erfarenhet av hur politiska lösningar med Sovjetunionen blev möjliga först efter att två hårda krig hade slutat oavgjort 1940 och 1944 och då röda arméns försök att åstadkomma det av ryska statsledningen eftersträvade resultatet, d v s Finlands ockupation hade misslyckats. Då Stalin efter andra världskrigets slut fick bekanta sig med nya kartor sammanfattade han resultatet rörande imperiets utbredning på följande sätt för sina närmaste medarbetare:

”I norr är allt i sin ordning. I Finland som gjorde oss så mycket ont flyttade vi gränsen längre bort från Leningrad. Baltstaterna som varit ryskt territorium sedan urminnes tider har vi återtagit, Vitryssland och Ukraina är i vår hand, liksom också Moldavien. I väster är allt därmed som sig bör.”

Att Putins Ryssland är på samma väg bör inte överraska någon. Hur långt Ryssland förmår förverkliga sina ambitioner är däremot en helt annan sak. Självfallet är förutsättningarna inte enbart teoretiska så länge ledarskapet i väst vacklar och de viktigaste aktörernas interna relationer är ansträngda. Det defaitistiska och försvarspolitiskt introverta Tyskland, som alltjämt tyngs av djupa skuldkänslor från andra världskriget, är trots sin ledande ställning i Europa direkt olämpligt att axla rollen som ledare för europeisk säkerhet. Aldrig mer krig med Ryssland är Tysklands allt överskuggande politiska linje och därmed är också landets trovärdighet som solidarisk allianspartner i Nato och EU tvivelaktig. Landets försvarsbudget har dalat till ynkliga 1,1 procent av bnp, och av den går en oproportionerligt stor del till yrkesarméns löner. Materielunderhållet är eftersatt, vilket lett till svag operativ tillgänglighet och nyanskaffningarna har snarast uteblivit. Men kanske botten är nådd?

”Special relationship” mellan USA och UK har i praktiken upphört. I USA har man med bestörtning tagit del av britternas fortsatta nedskärningar i försvaret. Då Natos europeiska traditionella stöttepelare vacklar så betänkligt har USA:s inställning till Nato avsevärt försämrats. Att Natos militära kommendör (SACEUR) general Philip Breedlove haft ytterst svårt att få audiens i Vita huset har varit känt en längre tid, men det är närmast oerhört att president Obama nyligen även nobbade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på dennes besök i Washington. Kan signalen vara klarare? Från USA:s synvinkel gör européerna alltför lite för sitt försvar och har bidragit till en förfärlig soppa i Ukraina, som de inte klarar av att hantera.

I USA står Ukraina trots allt överraskande lågt på agendan och president Obama har ingen aptit alls att ta någon ledande roll i hanteringen av krisen. Det har främst Tyskland fått göra och resultatet är känt. Merkel och Steinmeier har aktivt förträngt Fredrik den stores ordspråk: Diplomati utan vapen är som musik utan instrument.

I amerikanska kongressen och bland militärer och forskare har emellertid en allt starkare opinion yrkat på ett större amerikanskt engagemang och militärt stöd till Ukraina i form av defensiva vapen. Tillsvidare har det inte lett till resultat. Men bl.a. tidigare Natokommendören general Wesley Clark yrkar nu i Newsweek på att Ukraina bör beväpnas omedelbart (http://www.newsweek.com/wesley-clark-ukraine-must-be-armed-right-now-319348).

En helt annan kategori påverkare finner man bland ålderstigna dignitärer som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, båda starkt präglade av kärnvapenhotet under kalla kriget. De föreslog var för sig redan för ett år sedan att krisen i Ukraina skulle biläggas enligt vad som helt enkelt kan betecknas som en finlandiseringsmodell från kalla kriget. Att detta väckte anstöt i Finland var bara naturligt.

Men Brzezinski är inte alls ångerfull, utan fortsätter att späda på. Vid en konferens i Bryssel den 20 mars satte han fortsättningsvis tummen ned för Ukrainas integration med EU och Nato, som ju realistiskt är ett långtidsprojekt trots att principen finns inskriven redan i Helsingforsdokumentet från 1975. Men desto värre var att Brzezinski nu också uttryckte ett klart motstånd mot finskt Natomedlemskap. Den finska Nato-optionen, d v s Finlands rätt att själv ansöka om medlemskap när man finner det lämpligt, gav han inte mycket för. Det är Natos medlemsländer som slutligen avgör om Finland skulle beviljas tillträde eller inte, menade Brzezinski helt riktigt. Han hänvisade till de forna krigen mellan Finland och Ryssland som något som enligt honom skulle påverka USA:s ståndpunkt.

Det sista argumentet är en förolämpning. Att Finland försvarade sig mot Sovjetunionen och lyckades bevara både suveräniteten och det nordiska demokratiska statsskicket lägger han därmed Finland till last. Tyskland självt blev tidigt Natomedlem. Även för Polen som utsattes för sovjetiskt angrepp i september 1939 och tvingades därmed i krig med Sovjetunionen, har detta inte varit något hinder för Natomedlemskap.

Pinsamt för Brzezinski är att han är kappvändare. ”När ska Finland komma med i Nato”, frågade Brzezinski ivrigt Hufvudstadsbladets nuvarande ledarskribent Yrsa Grüne i Riga 2002. Intressant är att han då tyckte att Finland vunnit över Sovjetunionen i krig.

Att prognostisera framtiden är vanskligt. Men för att vi i Norden ska kunna hantera situationen är det nödvändigt att de nordiska länderna koordinerar sina försvarsansträngningar kraftfullt och tillsammans (Breaking the Nordic Defense Deadlock, http://www.strategicstudiesinstitute.army.mil/pubs/display.cfm?pubID=1253). Här är den transatlantiska länken naturligtvis av alldeles central betydelse. Många finska politiker och beslutsfattare inser dessvärre inte hur beroende av USA Finlands försvarsmakt redan är. Finland tog detta helt avgörande militärpolitisktpolitiskt steg redan vid slutet av kalla kriget. Om man nu i Finland förkastar den transatlantiska länken på politiska grunder så gör man det utifrån ren okunnighet eller från neutralitetsnostalgiska premisser. Bakåtsträvarna bör dock inse att det för finländsk del också handlar om Finland som nordiskt land. Någon bättre referensram har Finland inte.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Geopolitiken talar för Nato (1)

av Johan Tunberger

Min tes är att den geopolitiska situation vi befinner oss i är under snabb utveckling och att frågan om svenskt medlemskap i Nato måste ta detta i beaktande.

Ibland hävdas att begreppet geopolitik implicerar något oföränderligt. Motståndare till Natoanslutning hävdar ofta att det som kallas 1812 års politik – kodifierat i alliansfrihetsdoktrinen – ”tjänar oss väl” eller ”har tjänat oss väl”. Språkbruket varierar som bekant.

Försvarsminister Peter Hultqvist har bland annat inför Krigsvetenskapsakademien i närmast entusiastiska ordalag beskrivit de många militära samarbeten Sverige deltar i. Han beskriver hur vi spinner oss in i en allt tätare kokong fylld med militära utbyten med grannar och väststater. Exempelvis transiterar AWACS-plan över Sverige och svenska Flygvapnet och Marinen övar med Nato eller bilateralt med USA. Försvarsberedningen har givit motsvarande framställning.

För varje utomstående måste Sverige framstå som en väststat och den deklarerade alliansfriheten som näst intill obegriplig. För hur kan ett land välja den märkliga säkerhetspolitiska lösningen att betraktas som egentligen tillhörande en allians men samtidigt i närmast evangeliska termer avvisa tanken på dess militära återförsäkring. Som många har påpekat, torde detta vara den mest utsatta säkerhetspolitiska situation en stat kan försätta sig i.

Samtidigt uppträder ryska stridskrafter demonstrativt provokativt mot oss. Ubåtskränkningarna bedömer jag var avsedda att bli upptäckta för att påvisa vår maktlöshet. Nyheter om ryska militära provokationer tenderar att värderas ned i svenska media. Ryska stridskrafter uppträder än mer frekvent provokativt mot de baltiska staterna och ryska makthavare rasslar med kärnvapen. Detta rapporteras knappast i svenska media.

Jag vill alltså hävda att 1812 års politik, en säkerhetspolitisk linje som litet lättvindigt uttryckt går ut på att dra ned huvudet mellan axlarna och från denna position försiktigt betrakta en ofta ond omvärld, knappast är hållbar i ett läge där den geopolitiska situationen är stadd i snabb förändring.

På 1800-talet och under det första världskriget höll den därför att Sverige låg i Europas periferi och tillgången till svenskt territorium knappast var krigsavgörande. Redan under andra världskriget var läget annorlunda. Sverige klarade sig genom malmexporten och därmed att vara medkrigförande – detta är Wilhelm Agrells formulering – till Hitlertyskland under ett antal år. Under det kalla kriget spelade vi under täcket med västmakterna, vilket var känt av Sovjetunionen, men inte av svenska folket.

De geopolitiska förändringarna är många och djupgående. Arktis växer i betydelse. Östersjön har blivit en vital transportled för rysk olja och naturgas.

Viktigast är dock att Ryssland – ett skräckvälde för att citera utrikesminister Wallström – slagit in på en revanschistisk linje, vilken som minimum verkar syfta till att återupprätta Sovjetunionens inflytelsesfär i ”det nära utlandet”. De ryska väpnade styrkorna rustas upp i snabb takt. De militära anslagen värnas när den ekonomiska krisen framtvingar stora neddragningar på andra samhällsområden.

Upprustningen innebär att stora delar av den ryska krigsmakten är snabbt rörlig i olika riktningar och håller hög beredskap. Denna utveckling har förstärkts av satsningarna på fjärrstridsmedel, som ger förmåga att snabbt kunna dekapitera exempelvis den svenska försvarsmakten.

Moskva har under Putin också visat en påtaglig förmåga att agera kvickt och ta omvärlden mer överraskning. Villrådigheten i väst har förstärkts av ett skickligt bruk av s. k. hybridkrigföring på en nivå som ligger någonstans i skymningszonen mellan krig och kris.

Samtidigt pågår en minskning av västsidans militära resurser i Europa. De amerikanska styrkorna har minskat, om än i långsam takt. De brittiska och tyska dras ned och förfaller delvis på ett sätt som vi känner igen hemifrån.

Den svenska Försvarsmakten är mer att se som en incidentvakt än ett egentligt försvar. Det har stora luckor på snart sagt alla områden och förfallet fortskrider. Inte ens om anslagen skulle höjas med de fyra miljarder om året som man begärt skulle resultatet i bästa fall bli annat än 2009 års beställning på en i första hand expeditionär styrka, främst lämpad för utomeuropeiska insatser. Den aviserade höjningen på en knapp miljard om året kan bara bromsa förfallet en smula.

Numerären är låg. Fredsförbandens lokalisering i den svenska geografin ger ett uttryck för det militärkommunala komplexets dödsryckningar snarare än för ett operativt tänkande. Resultatet är en struktur där förment fredsrationella skäl prioriterats in absurdum. Större delen av Försvarsmaktens behov av nödvändiga insatsvaror, som reservdelar, är exempelvis koncentrerade till några sårbara lagerbyggnader i Arboga. Häromdagen hörde jag en uppgift om att det svenska försvaret skulle kunna vara insatsberett på tre månader; det nämndes som ett framsteg.

De geopolitiska förändringarna, den ryska revanschismen parad med upprustning, de västliga militära neddragningarna och vår egen självförvållade militära impotens, kräver eftertanke.
Ofta framförs i debatten att ett svensk medlemskap i Nato skulle öka risken för att vi dras in i militära förvecklingar; detta genom att på något sätt dra på oss ryska militära åtgärder, som annars inte skulle verkställas, så länge vi är alliansfria. Detta är att fästa stor tillit till ett Ryssland som brutit mot FN-stadgan, den europeiska fredsordningen, 1994 års avtal som garanterar Ukrainas suveränitet och integritet och som utan att blinka blåljugit om rysk militärs roll på Krim och östra Ukraina.

Mot denna bakgrund tror jag att det är få som skulle hävda att de baltiska staterna skulle vara säkrare om de stod utanför Nato. Att hävda att den ensidigt deklarerade svenska alliansfriheten skulle ha större ”verkansgrad” än rättsligt bindande mellanstatliga traktater för att skydda oss mot angrepp är att bygga luftslott. Ett svenskt medlemskap skulle däremot ha påtagligt avskräckande effekt genom att garantera militärt stöd i händelse av en allvarlig kris.

Utan tvivel skulle ett svenskt Natomedlemskap väcka rysk ovilja, åtminstone under en övergångstid, helt enkelt för att Moskva skulle se det som en inskränkning av sin handlingsfrihet. Jag har svårt att inse att det skulle strida mot det svenska intresset.

Om en allvarlig kris skulle uppstå i vårt närområde, kanske mest sannolikt som ett ”hybridintrång” i någon eller några av våra grannstater utgör ett i praktiken oförsvarat Sverige en osäkerhetsfaktor. Genom att besätta vitala delar av landet – jag tänker särskilt på Gotland – skulle Ryssland kunna avregla ett stort operationsområde i sitt ”nära utland” med potentiellt katastrofala konsekvenser, inte bara för oss.

Ett svenskt medlemskap i Nato skulle, förutom den politiska avskräckning det skulle innebära, ge möjligheter att i fred förbereda och öva snabba och effektiva förstärkningar och därmed täppa till en del av de många luckorna i svensk militär förmåga. Förstärkningar är bara militärt trovärdiga om de förberetts och övats i fred.

Författaren är överingenjör och ledamot av KKrVA.

 

Not

1. Krönikan bygger på ett inlägg av författaren i Krigsvetenskapsakademiens avd VI.