Kampen om Bastionen

ReflektionDen 04MAJ2020 meddelade den amerikanska marinen att tre jagare ur klassen Arleigh Burke samt ett understödsfartyg och en brittisk fregatt hade påbörjat maritim övningsverksamhet i Barents hav, därutöver förefaller även en atomubåt deltagit i …

Det Sluttande planet

ReflektionDen 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som r…

Det Sluttande planet

ReflektionDen 21MAJ2020 meddelade USA President, Donald Trump, att USA skulle lämna fördraget om observationsflygningar d.v.s. det som internationellt benämns Open Skies.1 Fördraget om observationsflygningar innebär att de nationer som r…

Något om dold inhämtning

SammanfattningTroligtvis utplacerades passiva hydrofonsystem på svenskt territorialvatten under det kalla kriget. Dessa system hade, dels till uppgift att skapa ett ljudsignaturbibliotek (hotbildsbibliotek), dels att fastställa vart olika typer av örlo…

Ett strategiskt problem i Nordatlanten

ReflektionDen 17APR2020 publicerades den norska regeringens försvarsproposition för perioden 2021-24. I den norska propositionens säkerhetspolitiska omvärldsanalys finns ett antal intressanta skrivelser. Detta inlägg kommer dock handla om en specifik s…

Något om signalspaning

Reflektion
I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020 framkommer en rad olika inhämtningsmetoder främmande makter kan tänkas tillämpa för att att kartlägga verksamheter och infrastruktur av betydelse för Norges säkerhet. De inhämtningsmetoder den norska säkerhetspolisen beskriver är:
  • Underrättelseofficerare stationerade i Norge,
  • Tillresta underrättelseofficerare,
  • Underrättelseofficerare som arbetar under falsk identitet och nationalitet,
  • Användande av den främmande maktens egna medborgare,
  • Rekrytering av agenter med norsk eller utländsk identitet,
  • ”Insiders” i norska företag
  • Flyg, fartyg, fordon och obemannade flygande farkoster,
  • Avlysning från mobila och stationära plattformar i och utanför Norge,
  • Datornätverksoperationer mot enheter anslutna till internet,
  • Datornätverksoperationer mot slutna system och
  • inhämtning samt systematisering av öppen information.1
Ur ett historiskt perspektiv går huvuddelen av inhämtningsmetoderna främmande makter antas tillämpa i Norge att känna igen. Vad som får anses vara nytt i sammanhanget är datornätverksoperationer och obemannade flygande farkoster. Troligtvis tillämpar även främmande makter liknande metoder i Sverige som i Norge utifrån vad den svenska säkerhetspolisen öppet publicerat.2 Detta inlägg kommer dock inte avhandla inhämtningsmetoder generellt, om än att det finns ett antal intressanta områden den norska säkerhetspolisen berör, utan enbart fokusera på skrivningen avlyssning frånmobila och stationära plattformar ioch utanför ett land och ytterligare avgränsa till i ett land.
Inledningsvis kommer inlägget fokusera på stationära plattformar iett land. Den norska säkerhetspolisen ger ingen beskrivning på hur begreppet plattform skall tolkas utan ett antagande får göras att en stationär plattform t.ex. utgörs av en byggnad. Ur ett historiskt perspektiv finns sådana exempel från det kalla kriget. Sovjetunionen genomförde signalspaning från ett stort antal av deras beskickningar runt om i världen under det kalla kriget.3USA genomförde som minst signalspaning från dess ambassad i Moskva under inledningen av 1970-talet.4 Eventuellt har även Sverige bedrivit signalspaning från sin ambassad i Finland enligt uppgifter som publicerades 1991,5 huruvida det stämmer förefaller inte klarlagts.
Under det kalla kriget genomförde således ett flertal nationer signalspaning från sina beskickningar runt om i världen. I sak inte olovligt, men troligtvis i gråzonen för vad som kan tolereras i verksamhet vid en beskickning på en annan nations territorium. Det får ses som sannolikt att dylik verksamhet även genomförs i dag på olika nationers beskickningar runt om i världen, vilket t.ex. den amerikanska stängningen av det ryska konsulatet i San Francisco indikerar.6 Dock får utnyttjandet av beskickningar för signalspaning anses utgöra en legitim form av inhämtning, om än i gråzonen för hur diplomatiska beskickningar är tänkt att användas.
Genomförs då någon form av signalspaning från stationära plattformar i Sverige av främmande makter? Vid den svenska säkerhetspolisens presentation av sin årsrapport för verksamhetsåret 2018 framförde de att Ryssland genomför signalspaning i Sverige. Hur denna signalspaning genomförs beskrev inte den svenska säkerhetspolisen.7Däremot får det anses ligga nära till hands att anta, att denna signalspaning genomförs från någon av dess beskickningar på svenskt territorium. Vilket skulle falla in i ett modus operandi som, dels tillämpades av Sovjetunionen under det kalla kriget runt om i världen,8 dels bedrevs 2016, och troligtvis fortsatt bedrivs, av Ryssland i t.ex. Litauen.9
Huruvida någon form av stationär signalspaning genomförts utanför någon beskickning av främmande makter förefaller det ej finnas någon offentlig rapportering om. Dock får det ses som möjligt att främmande makter skulle kunna använda sig av många av de civila lösningar som i dagsläget finns tillgängliga i syfte att skapa ett signalspaningssystem på en annan nations territorium.10Det skulle kunna innebära att radioutrustning utplaceras i t.ex. fastigheter med tillhörande antenner och sedermera fjärrstyrs över internet men även överför den upptagna informationen över internet till den främmande makten som genomför signalspaningen på en annan nations territorium. Dylika kommersiella lösningar finns för privatpersoner i dagsläget, varvid en främmande makt torde kunna utnyttja dessa eller utveckla egna system bestående av de civila komponenter som nyttjas i de tekniska lösningarna vilket i dag finns.11
Givetvis skulle även renodlade statliga signalspaningslösningar kunna tillämpas och utplaceras på olika sätt, för att utgöra en s.k. stationär plattform. I Sten Ekmans bok, Sverige ochFinland under kalla kriget: hemligtmilitärt samarbete, publiceras en intervju med en helikopterförare, enl. den tidigare nämnda författaren, vidden s.k. Flygenhet 66. Denna enhet sorterade under den svenska militära underrättelsetjänsten. Denne helikopterförare hävdar att hanskall ha utplacerat signalspaningsutrustning på ryskt territorium, underen helikopterflygning i Ryssland.12Stämmer uppgifterna, vilket undertecknad ställer sig kritisk till, bör utrustningen utplacerats någon gång under 1990-talet maa. att Flygenhet 66, enl. författaren och journalisten Mikael Holmström,skall avvecklats 1998.13
Vad avser mobila plattformar i ett landfår det antas att den norska säkerhetspolisen åsyftar signalspaningsutrustning placerad på något som rör sig såsom fartyg, fordon och luftfarkost. Återigen ur ett historiskt perspektiv förefaller Sovjetunionen och som minst andra Warszawapakts länder under det kalla kriget tillämpat sig av fordon för att genomföra signalspaning på andra nationers territorium.14Ett exempel på detta är den överenskommelse som upprättades efter andra världskrigets slut och kom att gälla under det kalla kriget, att de allierade ockupationsmakterna kunde genomföra rekognosering i respektive ockupationszon i Tyskland. Detta kom bl.a. leda till att personbilar utrustades med signalspaningsutrustning.15Vad avser personbilar kan dessa ev. även använts för signalspaningsoperationer i Sverige under det kalla kriget.16
I ett svenskt perspektiv under det kalla kriget får den s.k. ”TIR-trafiken” med lastbilar anses utgöra ett ev. exempel på möjlig signalspaning på svenskt territorium med mobila plattformar.17 Dock har den svenska debatten efter det kalla krigets slut främst glidit mot att den s.k. ”TIR-trafiken” enbart skulle utgjort ett svenskt problem. Detta är dock inte fallet utan det förefaller varit en omfattande trafik över hela Västeuropa med TIR skyltade långtradare.18Ett annat historiskt exempel är användande av olika former av icke-militära fartyg för genomförande av signalspaning.19Detta får även anses utgöra en form av mobil plattform.
Finns det då exempel på inhämtning med mobila plattformar inom ett land i nutid? Enligt den brittiska tidningen The Timesförefaller rysk underrättelsetjänst inneha diplomatiska fordon utrustade för signalspaning utplacerade i olika nationer. Dessa fordon skall även förmåga att kunna skicka meddelande till s.k. agenter.20 Det får även ses som möjligt att icke-militära fartyg kan användas som signalspaningsplattformar, dock är detta ej bekräftat men utifrån tidigare modus operandi får det ses som en möjlighet.21
Det bör även ses som en möjlighet att främmande makter kan använda flygplan eller helikoptrar på olika sätt för att genomföra signalspaning som en mobil plattform, i dåtid såsom nutid. Återigen blir det ett historiskt exempel. Enligt författaren Sten Ekman som intervjuat en tidigare helikopterpilot i Flygenhet 66, skall denna enhet även genomfört signalspaningsuppdrag över Ryssland, dels genom att vara utrustad med signalspaningsutrustning vid flygfärder, dels utrustat ovetande flygförare med signalspaningsutrustning som flugit i anslutning till Ryssland.22
Avslutningsvis, bör signalspaningshotet från främmande makter inom en egen nations gränser tas på allvar? Onekligen bör det tas på största allvar. Dagens avregleringar och globala rörlighet medger betydligt mer möjligheter än under det s.k kalla kriget. Till detta skall även det informationssamhälle vi lever i tas i beaktande. Vilket medger oanade möjligheter till tekniska lösningar för att inhämta information inom signalspanings arenan.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Foreign Policy 1(Engelska)
Politiets sikkerhetstjeneste 1(Norska)
RAND Corporation 1(Engelska)
Remote Ham Radio 1(Engelska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
Svenska Dagbladet 1, 2(Svenska)
The New York Times 1(Engelska)
The Times 1(Engelska)
Youtube 1(Engelska)
Välisluureamet 1(Engelska)
Andrew, Christopher M. For the president’s eyesonly: secret intelligence and theAmerican presidency from Washington toBush. New York: HarperPerennial, 1996.
Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989.
Ekman, Sten. Sverigeoch Finland under kalla kriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009.
Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016.
Slutnoter
1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonaltrusselvurdering2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
2Säkerhetspolisen. Säkerhetspolisen2018. Stockholm: Säkerhetspolisen, 2019, s. 31-32, 35, 37.
Sveriges Television Nyheter. Säkerhetshotet mot Sverige: Säpo presenterar årsrapport för 2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
3Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
4Andrew, Christopher M. Forthepresident’seyesonly: secretintelligenceandtheAmericanpresidencyfromWashingtontoBush. New York: HarperPerennial, 1996, s. 359.
5Svenska Dagbladet. Signalspaning från ambassad. SvenskaDagbladet. 23 Oktober 1991, s. 5.
6Foreign Policy. Dorfman, Zach. The Secret History of the Russian Consulate in San Francisco. 2017. https://foreignpolicy.com/2017/12/14/the-secret-history-of-the-russian-consulate-in-san-francisco-putin-trump-spies-moscow/(Hämtad 2020-02-16)
7Sveriges Television Nyheter. SäkerhetshotetmotSverige: Säpopresenterarårsrapportför2018. Stockholm: Sveriges Television Nyheter. 2019.
8 Andrew, Christopher M. Mitrochin, Vasilij Nikitič. The sword and the shield: The Mitrokhin archive and the secret history of the KGB. New York: Basic Books, 1999, s. 343-349.
Ball, Desmond. Soviet Signals Intelligence (SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 38-39.
9Second Investigation Department under the Ministry of National Defence. State Security Department. National Threat Assessment. Vilnius: Second Investigation Department under the Ministry of National Defence, State Security Department, 2016, s. 29.
10Berner, Steven. McClintock, Bruce. Weinbaum, Cortney. SIGINTforAnyone: TheGrowingAvailabilityofSignalsIntelligenceinthePublicDomain. Santa Monica: RAND Corporation, 2017, s. 1-8.
11Remote Ham Radio. Remote Ham Radio. 2020. https://www.remotehamradio.com/(Hämtad 2020-02-16)
Ham Radio Remote operation. 2015. https://www.youtube.com/watch?v=sKWWTldIjn0(Hämtad 2020-02-16)
12Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 325.
Ekman, Sten. Sverige och Finland under kallakriget: hemligt militärt samarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 182.
13Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 335.
14Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 71.
15The New York Times. Markham, James M. Patrols in Germany: Postwar Vestige. 1985. https://www.nytimes.com/1985/03/29/world/patrols-in-germany-postwar-vestige.html(Hämtad 2020-02-16)
16Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 21.
17Svenska Dagbladet. Tullen ville stoppa östlångtradare. SvenskaDagbladet. 30 November 1986, s. 6.
18Ball, Desmond. SovietSignalsIntelligence(SIGINT). Canberra: Strategic and Defence Studies Centre, Research School of Pacific Studies, The Australian National University, 1989, s. 72-73.
19Holmström, Mikael. Dendoldaalliansen: SverigeshemligaNATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 249.
Huchthausen, Peter A. Sheldon-Duplaix, Alexandre. Hide and seek: the untold story of Cold Warnaval espionage. Hoboken: John Wiley & Sons, 2009, s. 182-183.
20The Times. Mooney, John. RussiasmugglinginspycarstoIrelandunderdiplomaticcover. 2018. https://www.thetimes.co.uk/article/russia-smuggling-in-spy-cars-to-ireland-under-diplomatic-cover-zhqt9rv37(Hämtad 2020-02-16)
21Estonian Foreign Intelligence Service. InternationalSecurityandEstonia2019. Tallin: Estonian Foreign Intelligence Service, 2019, s. 12-14.
22Ekman, Sten. SverigeochFinlandunderkallakriget: hemligtmilitärtsamarbete. Stockholm: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag, 2017, s. 181-182.

Något om krigsförberedelser

Reflektion
Den norska säkerhetspolisen, Politiets sikkerhetstjeneste, publicerade den 04FEB2020 sin nationella hotbedömning för 2020.1Detta och ytterligare ett inlägg kommer beröra ett antal ämnesområden/faktorer som den norska säkerhetspolisen väljer att belysa och exemplifiera inom ramen för vad främmande makt-/s/ers underrättelsetjänster företar sig och vilka metoder som kan tillämpas. Inledningsvis är det intressant att notera hur tydliga den norska säkerhetspolisen är i hotbedömningen för 2020 avseende främmande makt-/s/ers verksamhet jämfört med 2014 och framåt då säkerhetsläget får anses försämrats tydligt från då och intill nu.2
Vad som är särskilt intressant är att den norska säkerhetspolisen i sin hotbedömning för 2020 exemplifierar vilka mål som främmande makt-/s/ers underrättelsetjänst kan tänkas inrikta sin krigsförberedande inhämtning mot.3 I sammanhanget är det intressant att notera att den svenska säkerhetspolisen redan 2014 delgav en uppgift att rysk underrättelseinhämtning på svenskt territorium till del var krigsförberedande, vilket även bekräftades 2019 vid ett seminarium av Säkerhetspolisen i Almedalen.4Dock valde de ej att utveckla vad det innebar i praktiken. I den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, kan dock vissa svar kring vad det innebär troligtvis erhållas, om än att den norska säkerhetspolisen ej offentligt utpekar Ryssland för sådan inhämtningsverksamhet.
Enligt den norska säkerhetspolisen genomförs rekognosering för sabotage mot civil och militär infrastruktur. Denna rekognosering är t.ex. inriktad mot broar, hamnar, fartyg, radarinstallationer, försvarssystem, kommunikationslinjer, strömförsörjning, anläggningar för olika former av drivmedel samt övrig militär och civil infrastruktur av intresse vid en eventuell framtida väpnad konflikt.5 I sammanhanget är det intressant att notera en uppgift från den norska säkerhetspolisens hotbedömning från 2019, att främmande makt-/er förefaller ha ett behov av att kontinuerligt hålla sig uppdaterad avseende förändringar vid militära installationer, materiel, förband och annan infrastruktur.6Vilket troligtvis innebär att förhållandena vid de tidigare exemplen från 2020 kontinuerligt följs upp för att erhålla uppdaterade operationsplaner eller vidimera att de fortsatt är giltiga av en främmande makt eller makter för att kunna effektueras vid en väpnad konflikt.
Vad som kanske är mest intressant avseende det som skrivs i kontexten krigsförberedelser i den norska säkerhetspolisens hotbedömning för 2020, är att främmande makt/-ers s.k. ”specialtjänster” skall genomföra utplacering av rekognoserings- och sabotageutrustning under vatten och på land.7 Det framkommer inga uppgifter i den norska säkerhetspolisens hotbedömning om dylik utrustning hittats i Norge på land eller vatten eller i något annat land. Dock får det ses som troligt att den norska säkerhetspolisen besitter information om att dylikt har utplacerats någonstans, ej nödvändigtvis i Norge, då de väljer att belysa det i en offentlig myndighetsskrift.
Ur ett historiskt perspektiv utgör förhandslagring av utrustning för sabotage på land inget nytt. Sådana uppgifter framkom bl.a. vid offentliggörandet av det s.k. Mitrochinarkivet. I det fallet rörde det sig om att Sovjetunionen under det kalla kriget hade förhandslagrat utrustning för sabotage i en rad västliga länder. Det framkom även att Sovjetunionen hade en omfattande planering för genomförandet av sabotage i en rad västliga länder däribland Sverige.8 Således skulle det kunna argumenteras för att den norska säkerhetspolisen mycket väl kan ha tagit fasta på nationers agerande under det kalla kriget, vad avser sabotageförberedelser samt förhandslagring av materiel för sabotage och därmed utgår från att dylikt även kan ske i dagens negativa säkerhetsläge. Dock är det 30 år sedan det s.k. kalla kriget tog slut,9 varvid sådana antaganden kan vara riskfyllda att göra av en säkerhetstjänst utan någon tydlig fakta som pekar i den riktningen. Ur perspektivet säkerhetsläge är även förhandslagring av utrustning för sabotage intressant. Vilket i grunden syftar till att med kort förberedelsetid kunna genomföra sabotage, vilket även utgör en tydlig indikator på att säkerhetsläget är spänt. Vilket å andra sidan även den svenska Försvarsberedningen konstaterat i sina båda utredningar inför det kommande försvarsbeslutet.10 Dock blir en eventuell förhandslagring av utrustning för sabotage en tydlig konsekvens utav ett försämrat säkerhetsläge.
Vad avser förhandslagring av materiel under vatten kan inte undertecknande erinra sig om att några sådana uppgifter officiellt publicerats, eller att fynd av det genomförts vilket går att knyta till någon statlig aktör. Den tidigare underrättelseofficeren Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, beskriver dock i en artikel publicerad 2010 i Tidskrift i Sjöväsendet att förhandslagring av bl.a. vapen, sprängämnen och sambandsutrustning även skall ha genomförts under vatten, under det kalla kriget.11Dock är detta uppgifter publicerad av en privatperson och inte en statlig myndighet, om än en privatperson med djup insikt i sakfrågan efter mångårigt arbete kring den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten. Vilket är ingångsvärden som bör beaktas när slutsatser skall dras i frågan.
Vad avser rekognoseringsutrustning får det antas att det snarare rör sig om inhämtningsutrustning och ej utrustning såsom kikare m.m. för sabotagegrupper. Det kanske mest kända exemplet på inhämtningsutrustning under vatten, är den amerikanska avlyssningen av en sovjetisk telekabel i Ochotska havet under slutskedet av det kalla kriget och gick under täcknamnet ’Ivy Bells’. Det nämnda exemplet är det mest kända, men amerikansk avlyssning av telekablar genomfördes även i andra geografiska områden av Sovjetunionen under det kalla kriget.12 Enligt Överstelöjtnant (PA) Per Andersson, skall även Sovjetunionen utplacerat inhämtningsutrustning under vatten i olika former under det s.k. kalla kriget.13 I nutid förefaller de västliga länderna vara oroad över rysk förmåga att genomföra sabotage mot undervattenskablar som binder samman det globala informationssamhället,14 vilket troligtvis även innebär att viss rysk förmåga finns för inhämtning gentemot dessa undervattenskablar, likt den amerikanska under det kalla kriget. Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land, förefaller de enda kända exemplen vara vid diplomatiska beskickningar varvid det per definition genomförs på ett annats lands territorium.
Vad avser utplacering av inhämtningsutrustning på land förefaller det ej finnas några tydliga och officiella exempel, bortsett från inhämtningsutrustning som kan tänkas finnas på t.ex. ambassadområden. Dock kommer nästa inlägg beröra vissa möjligheter kring det. Vad som är intressant i sammanhanget är återigen en del som Överstelöjtnant (PA) Per Andersson publicerat i Tidskrift i Sjöväsendet. Där han berör att viss utrustning skulle utplaceras vid strax innan en konflikt för att möjliggöra att robotar skulle kunna bekämpa stationera mål.15Vilket möjligen skulle kunna innebära att viss utrustning redan i fredstid kan finnas utplacerad eller utplaceras.
Avslutningsvis, är då detta något att ta notis om? Ja tveklöst är de det. Förberedelser för sabotage både på land och till havs visar på en återgång till ett säkerhetsläge där en eller flera stater ser framför sig att säkerhetsläget väldigt snabbt kan förändras och övergå till en väpnad konflikt. Det visar även på att vi i dagsläget har ett synnerligt instabilt säkerhetsläge om en eller flera stater vidtar dessa förberedelser för sabotage där förhandslagring av materiel utgör en del i detta. Det visar även på långt gångna planer finns för hur ett sådant väpnad angrepp kan tänkas genomföras och att det antingen finns förband utanför ett land eller operatörer inom ett land beredda att genomföra dessa sabotage med väldigt kort varsel, då det ytterst är denna förhandslagring av materiel samt övriga förberedelser syftar till. Här kan givetvis argument såsom att länder förbereder sig för krig för olika sätt framföras. Dock är det en väldig skillnad att ha planer för en väpnad konflikt, jämfört med att eventuellt utplacera materiel på en annan stats territorium för det.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Politiets sikkerhetstjeneste 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8(Norska)
Nationalencyklopedin 1(Svenska)
Reuters 1(Engelska)
Sveriges Radio 1(Svenska)
Säkerhetspolisen 1(Svenska)
The New York Times 1, 2(Engelska)
Andersson, Per. ’Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten’, Tidskrift i Sjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010.
Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. The sword and theshield: the Mitrokhin archive andthe secret history of the KGB. New York: Basic Books, 2001.
Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningen av totalförsvaretoch utformningen av det civilaförsvaret 2021–2025.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen av säkerhetspolitikenoch utformningen av det militäraförsvaret 2021–2025.
Slutnoter
1Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. 2020. https://pst.no/alle-artikler/trusselvurderinger/nasjonal-trusselvurdering-2020/(Hämtad 2020-02-09)
2Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2014. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2014, s. 14-16.
Politiets sikkerhetstjeneste. Åpen trusselvurdering 2015. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2015, s. 19-21.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2016. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2016, s. 6-9.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2017. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2017, s. 7-10.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2018. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2018, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 6-13.
Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 4-13.
3Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
4Sveriges Radio. Wettre, Karin. Säpo: Rysk aktivitet i Sverige krigsförberedande. 2014. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5830857(Hämtad 2020-02-09)
Säkerhetspolisen. Almedalen 2019: Underrättelsehotet är också ett säkerhetshot. 2019. https://youtu.be/s8Xf2Lc0P9I?t=940(Hämtad 2020-02-09)
5Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 9-10.
6Politiets sikkerhetstjeneste. Trusselvurdering 2019. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2019, s. 11.
7Politiets sikkerhetstjeneste. Nasjonal trusselvurdering 2020. Oslo: Politiets sikkerhetstjeneste, 2020, s. 10.
8Andrew, Christopher M. Mitrokhin, Vasili. Theswordandtheshield: theMitrokhinarchiveandthesecrethistoryoftheKGB. New York: Basic Books, 2001, s. 363-365.
9Nationalencyklopedin. Kalla krigets slut. 2020. http://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/lång/kalla-kriget/kalla-krigets-slut(Hämtad 2020-02-09)
10Ds 2017:66. Motståndskraft. Inriktningenavtotalförsvaretochutformningenavdetcivilaförsvaret2021–2025. s. 61.
Ds 2019:8. Värnkraft. Inriktningen avsäkerhetspolitiken och utformningen avdet militära försvaret 2021–2025. s. 44.
11Andersson, Per. ’Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten’, TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 214.
12The New York Times. Broad, William J. ATaleofDaringAmericanSubmarineEspionage. 1998. https://www.nytimes.com/1998/11/08/us/a-tale-of-daring-american-submarine-espionage.html(Hämtad 2020-02-09)
13Andersson, Per. ’Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten’, TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 215, 220.
14The New York Times. Sanger, David E. Schmitt, Eric. Russian Ships Near Data Cables Are Too Close for U.S. Comfort. 2015. https://www.nytimes.com/2015/10/26/world/europe/russian-presence-near-undersea-cables-concerns-us.html(Hämtad 2020-02-09)
Reuters. Faulconbridge, Guy. Britain says West must defend undersea cables from Russian navy. 2017. https://www.reuters.com/article/us-britain-russia/britain-says-west-must-defend-undersea-cables-from-russian-navy-idUSKBN1E90M5(Hämtad 2020-02-09)
15Andersson, Per. ’Vad gjorde de här? Personliga reflexioner om den främmande undervattensverksamheten’, TidskriftiSjöväsendet, vol. 174, no. 3, 2010, s. 220.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning
Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.
Analys
Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.
Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4
Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5
Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6
Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8
I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.
Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.
Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. ”ÖB-rapporten” avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16
Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.
Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.
Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok ”Om svensk signalspaning: Kalla kriget” det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, ”Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga”.19
En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21
Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.
Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23
Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25
Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26
Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.
Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.
Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.
Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.
En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32
Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.
Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.
Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.
Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.
Avslutande kommentar
I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Slutnoter
1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.

Avsaknad av signaler

Sammanfattning
Den främmande undervattensverksamheten som troligtvis genomfördes under hela 1980- och inledande hälften av 1990-talet på svenskt inre vatten torde varit tvunget att ledas och koordineras på något sätt. Detta då det förefaller varit företag som genomfördes med flertalet undervattensfarkoster. Det enklaste sättet under den aktuella tidsperioden att leda verksamhet torde utgjorts av radiokommunikation, varvid signalunderrättelser bör ha utgjort en viktig del för att vidta motåtgärder mot dessa kränkningar. Dock förefaller ingen information finnas om att signalunderrättelser har indikerat någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt territorialvatten än mindre inre vatten. Detta kan bero på ett flertal faktorer, ingen sändning genomfördes på svenskt territorialvatten, ingen sändning detekterades av olika skäl, bristfällig utrustning för detektering, ej fungerande myndighetssamverkan m.m.
Analys
Den främmande undervattensverksamhet som troligtvis genomfördes under slutskedet av det kalla kriget på svenskt inre vatten har vid ett antal tillfällen berörts på denna blogg. Detta inlägg kommer beröra en annan aspekt av detta, nämligen vad som förefaller vara avsaknaden utav signalunderrättelser kring den främmande undervattensverksamheten. Innan själva inlägget börjar, bör det påtalas att mängden information för studier inom detta ämnesområde är ytterst begränsat. Den blir än mer begränsad om en hög grad av tillförlitlighet avseende källors faktiska kunskap i området skall uppnås. Vad avser källdokument kommer de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten nyttjas, därefter avhemligade handlingar och slutligen böcker av individer som innehaft chefspositioner inom, dels Försvarets radioanstalt, dels Säkerhetspolisen.
Inledningsvis bör den fredstida signalunderrättelsestrukturerna under den aktuella tidsperioden i Sverige beskrivas. I praktiken utgjordes det av två myndigheter. Den första, och självklara, var Försvarets Radioanstalt (FRA). Den andra och mindre kända var Rikspolisstyrelsens Säkerhetsavdelning (RPS/SÄK) signalspaningsrotel. Förenklat kan det skrivas att FRA var inriktad på verksamhet som skede bortom Sveriges gränser.1 Emedan RPS/SÄK signalspaning var mer inriktad mot verksamhet som skedde inom rikets gränser men även signalering riktad mot Sverige, där tyngdpunkten låg på kontraspionage.2 Därutöver grundutbildade bl.a. armén och marinen värnpliktig personal inom signaunderrättelseverksamhet,3 något FRA även genomförde för att bemanna sin krigsorganisation.4
Vad är då skrivit i de tre statliga utredningarna avseende signalspaningsunderrättelser i samband med den främmande undervattensverksamheten? Den första statliga utredningen och kommissionen kring den främmande undervattensverksamheten som publicerade sin rapport i april 1983, är ytterst sparsam med information avseende vilken information som erhållits via signalspaning. Den skriver att signalspaningsobservationer har gjorts och givit viktig kompletterande information avseende det verkliga händelseförloppet vid ubåtsjakten under Hårsfjärden 1982. Den skriver även att genom signalspaning är det möjligt att kunna bedöma ubåtars nationella hemvist.5
Den andra statliga utredningen avseende den främmande undervattensverksamheten berör i större omfattning signalspaningsunderrättelser. Denna kommission har ett avsnitt där signalspaning berörs i allmänna ordalag, i detta avsnitt beskrivs även att en ubåt som genomför ett företag antas ha ett ytterst begränsat behov av att sända aktivt och om den måste genomföra sändning sker det främst med s.k. snabbsändning d.v.s. meddelandet komprimeras och sändningen sker under någon sekund eller kortare tid. Därutöver kan radarsändningar från sändande ubåtar lokaliseras. Långvåg berörs även d.v.s. möjligheten för en ubåt att i undervattensläge motta meddelanden (här bör det vara ultralångvåg som avses, internationellt benämns det VLF, långvåg kommer skrivas då det är det som skrivs i rapporten men undertecknad åsyftar VLF). För att sända ett eventuellt svar på lämpligt frekvensband måste en antenn bryta vattenytan. De skriver även att under vissa förutsättningar kan en ubåt lokaliseras och typbestämmas genom signalspaning.6
Vad avser nyttjandet av signalspaningsunderrättelser för att fastslå främmande undervattensverksamhet, fastställer kommissionen redan i sin sammanfattning att den tillgängliga informationen från signalspaningsunderrättelser inte kan läggas till grund för slutsatser om förekomst av främmande undervattensverksamhet.7Den skrivning som den första ubåtskommissionen hade avseende signalspaningsunderrättelser underkänns även i den andra kommissionens rapport.8
I denna kommissions rapport framkommer även att 1988 hade FRA ej några signaler registrerade som kom från okända undervattensfarkoster i svenskt vatten eller dess omedelbara närhet. FRA ståndpunkt var även att inträngande ubåtar ej ger ifrån sig några radiosignaler annat än i nödläge.9 Kommissionen fastställer även att FRA hade bättre utrustning och personal med större spaningserfarenhet än marinen, varvid de anser att säkerheten i FRA bedömningar är större än marinens.10 I denna kommissions rapport tas även några exempel upp kring inhämtade sändningar både av radio- men även radarsändningar av FRA.11I en annan del av rapporten framkommer även att flera starka långvågssändare skall ha sänt den 11OKT1982 d.v.s. under ubåtsjakten i Hårsfjärden.12 Huruvida dessa överhuvudtaget haft med verksamheten att göra är okänt. Det bör dock noteras att sådana ”starka ultralångsvågssändare” med säkerhet var kända av FRA m.fl. då dessa stationer är statiska och därmed ytterst pejlbara. Varvid det blir smått märkligt att det ej skrivs ut vilken nation som sände, då det de facto berörs i en statlig utredning.
Den tredje statliga utredningen berör även signalspaningsunderrättelser i större omfattning än den första, i mångt är informationen som framkommer densamma som i den andra statliga utredningen. Nytt är dock att utredningen berör den s.k. Utö incidenten 1980, där FRA den 15-17SEP1980 registrerade en kraftig ökning av radiotrafik till ubåtar från den sovjetiska chefen för Östersjömarinen. Dock skall den radiotrafiken härrört från en sovjetisk ubåtsräddningsövning. Själva Utö incidenten började även den 18SEP1980.13 Den tredje utredningen, likt den andra, fastställer även att inga signalspaningsunderrättelser finns som kan nationalitetsbestämma någon nation bakom Hårsfjärden kränkningen 1982.14Dock framkommer en intressant del, nämligen att Statsminister OlofPalme till den sovjetiska ambassadören Boris Pankinskall ha framfört att signalspaningsunderrättelser fanns, som visade på radiotrafik mellan de kränkande ubåtarna och Kaliningrad.15 Dock framkommer det ej varifrån Statsministern erhållit den informationen.
Vid en genomläsning i de avhemligade delarna ur den s.k. ”ÖB-rapporten” avseende den främmande undervattensverksamheten från 1987 framkommer inget om signalspaningsunderrättelser. Dock skulle eventuellt sådan information kunna återfinnas i rapportens, fortfarande, hemligstämplade delar. Däremot framkommer en annan intressant aspekt, enligt rapporten skall tidsperioden för kränkningar varit mellan april-november respektive år. Under vilket antingen enskilda eller flera samtidiga företag riktade mot Sverige genomfördes. Dessa företag antas i rapporten även följa en redan förväg uppgjord plan.16
Här bör beaktas att t.ex. ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 vilket bör kunna ses som ett företag förefaller omfattat, enligt den första statliga utredningen i frågan kring främmande undervattensverksamhet, totalt sex stycken ubåtar varav tre miniubåtar som var involverad i företaget vid Hårsfjärden 1982.17Det kan jämföras med den efterföljande ubåtsjakten vid den s.k. Sundsvalls incidenten 1983, där antagandet var/är att minst en stor och en mindre ubåt genomförde ett företag.18 Således rör det sig eventuellt om fler än en ubåt vid genomförandet av dessa företag på svenskt inre vatten. Varvid det torde krävas som minst koordinering innan genomförandet och en relativt omfattande planering för dess genomförande.
Således, det de statliga utredningarna säger är att signalspaning har genomförts, men inget av det signalspaningsunderlaget bekräftar någon form av främmande undervattensverksamhet på svenskt inre vatten. Vad som dock är intressant i de statliga utredningarna är att det är enbart Marinens signalspaning och FRA signalspaning som berörs, ingenstans i de tre statliga utredningarna finner undertecknad något om RPS/SÄK signalspaningsverksamhet. Längre fram i inlägget kommer RPS/SÄK signalspaningsverksamhet beröras. Dock vill undertecknad redan nu påtala att det får ses som märkligt att RPS/SÄK signalspaning inte berörs i de tre statliga utredningarna kring den främmande undervattensverksamheten, varav de två senaste utredningarna de facto avhandlar signalunderrättelser i viss omfattning.
Vad avser fristående verk kring FRA verksamhet under det kalla kriget utgör troligtvis Jan-Olof Grahns bok ”Om svensk signalspaning: Kalla kriget” det säkraste fakta underlaget. Grahn berör den främmande undervattensverksamheten sammanlagt på cirka en sida. Dock överinstämmer den bild han ger, i mångt med de tre statliga utredningarnas syn. Dock understryker han att FRA snarare hade en roll i att falsifiera olika indikatorer, kontra validera samt att Försvarsmakten överskattade den operativa statusen hos Östersjömarinens ubåtsflotta. Dock har han en intressant passus där han skriver att, ”Den slutliga sanningen om dessa intrång under det kalla kriget torde dröja ännu en tid att klarlägga”.19
En intressant sak som även går att konstatera utifrån Grahns bok, är att åtminstone FRA kommunikationsspaning d.v.s. avlyssnandet av radiotrafik förefaller varit helt inriktat bortom den svenska kusten. Varvid det får ses som troligt att stationsstrukturen men även kalibrering av utrustning vid dessa stationer ej var inriktat mot inhämtning nära svensk kust eller mot svenskt inre vatten, utan snarare optimerat bortom den.20 Vilket torde varit detsamma med den tekniska signalspaningen utifrån dess stationsstruktur.21
Hur passar då RPS/SÄK signalspaningsrotel in i detta? Inledningsvis skall det påtalas att likt FRA verksamhet, som det ändå skrivits en del om, är RPS/SÄK signalspaningsverksamhet under det kalla kriget något det ej finns en omfattande och öppen dokumentation kring. I detta inlägg kommer två tidigare chefer för det svenska kontraspionaget, Olof Frånstedt och BengtNylander, nyttjas som källor för att beskriva verksamheten.
Enligt Olof Frånstedt hade RPS/SÄK signalspaningsrotel byggt upp en kedja med pejlingsstationer från Kiruna i norr till Ystad i söder. Enligt Bengt Nylander fanns det fem fast bemannade stationer, Kiruna, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Syftet med dessa stationer var dels att följa den enkelriktade trafiken till agenter i Västeuropa, dels med pejling lägesbestämma sändarna på olika platser i Österuropa. Enligt Frånstedt var även detta en av de viktigaste delarna i RPS/SÄK internationella samarbete.22Enligt Nylander var huvuduppgiften för RPS/SÄK signalspaningsrotel att identifiera om det i Sverige fanns personer som tog emot några av dessa meddelanden.23
Utifrån Nylanders uppgifter förefaller även signalspaningsroteln varit indelad i, dels närspaning, dels fjärrspaning där det sistnämnda var de som lyssnade på de Östeuropeiska sändningarna, emedan närspaningen arbetade gentemot verksamhet på svenskt territorium.24Därutöver framkommer det att signalspaningsverksamheten förefaller varit strängt sektionerad och delgivningen av information från signalspaningsroteln till övriga delar av RPS/SÄK genomfördes av den centrala ledningen.25
Enligt Nylander genomfördes även årligen övningar som gick ut på att en sändning genomfördes någonstans i Sverige varvid den skulle pejlas in, därefter skulle en spelad agent gripas. Därtill skall även specialfordon med signalspaningsutrustning funnits runt om i Sverige för RPS/SÄK signalspaningsrotel. Vid dess huvudanläggning fanns allt från mindre skåpbilar till stora lastbilar för genomförandet av signalspaning.26
Men vad som kanske är mest intressant, som även framkommer i Nylanders bok, är att RPS/SÄK signalspaningsrotel förefaller varit högst delaktig vid, åtminstone, ubåtsincidenterna i Stockholms skärgård. Enligt Nylander skall RPS/SÄK signalspaningsrotel haft högsta beredskap vid dessa tillfällen. Närspaningen hade till uppgift att detektera sändningar till och från personer på fastlandet. Emedan fjärrspaningen hade till uppgift att detektera sändningar mellan ubåtar och eventuell personal på fastlandet men även från företagsledningen av ubåtarna.27 Under ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982 skall även signalspaningsrotelns närspaningsgrupper varit involverad..28 I sammanhanget bör det noteras att RPS/SÄK även förefaller varit involverad tillsammans med Försvarsmakten, vid planerade operationer med ubåtsjaktstyrkan.29 Varvid signalspaningsroteln även kan ha varit engagerad i dessa operationer längs den svenska kusten och inte enbart i Stockholms skärgård.
Således förefaller både FRA och RPS/SÄK signalspaningsrotel varit involverad i försöken att klarlägga den främmande undervattensverksamheten med hjälp av signalspaning. Dock förefaller enbart FRA uppgifter legat till grund till de två senaste statliga utredningarna, i frågan kring den främmande undervattensverksamheten. Denna slutsats av undertecknad kan givetvis vara felaktig, men det är tolkningen undertecknad gör utifrån att RPS/SÄK signalspaningsverksamhet ej förefaller nämnas i utredningarna.
Kan det då sänts något av den eller de som troligtvis genomförde den främmande undervattensverksamheten på svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden inlägget berör? Inledningsvis bör den ev. ledningsstrukturen för dessa företag belysas. Det kommer bygga på antaganden när ingen öppen information om det förefaller publicerats. Ett viktigt ingångsvärde i hur ledningen kan ha genomförts blir det den andra statliga utredningen skriver att, sändning från kränkande ubåtar på svensk inre vatten torde undvikits i det längsta.
Utifrån det ingångsvärden får det ses som troligt att en omfattande planering och koordinering torde krävts innan företagens genomföranden. Koordineringen och planeringen torde blivit större respektive mindre utifrån mängden deltagande farkoster. Ett viktigt ingångsvärde för genomförandet torde varit upprättandet av tydliga gränser för de deltagande farkosterna. Detta för att säkerställa att det enbart är en egen farkost i området, allt annat som detekterades kunde därmed anses vara en presumtiv motståndaren varvid adekvata åtgärder för att förbli oupptäckt kunde vidtas. Detta ställer även krav på separerade undervattensleder vid in- och utseglats, dels från basen företaget iståndsätts vid, dels inom det aktuella området företaget genomförs i.30 Genomförande på tid torde även utgjort en viktig faktor för företagets lösande ffa. om farkoster skall lämnas eller hämtas av moderfartyg. Därutöver torde en omfattande s.k. omfallsplanering krävts av de som styrde företagen, för att ha färdiga handlingsalternativ vid troliga händelseutvecklingar. Detta är exempel på några faktorer vilket troligtvis en företagsledning var tvungen att beaktas vid planeringen och koordineringen av företagen, i syfte att undvika radiosändningar från farkosterna.
En sådan koordinering och planering av ett företag fungerar troligtvis utan större problem i en friktionsfri miljö och utan påverkan från en motståndare. Vid ubåtsjakterna i svenskt inre vatten under den aktuella tidsperioden vidtogs dock omfattande åtgärder för att påverka den eller de stat/-er som kränkte, vilket bl.a. kan exemplifieras med minsprängningar, insättande av sjunkbomber, upprättande av spärrar m.m.31 Vid vissa av dessa ubåtsjakter förefaller även den eller de som kränkt svenskt inre vatten agerat på ett sådant sätt att det kan tyda på att stridsledning genomförts av företaget. Detta kan exemplifieras med samspel mellan deltagande ubåtar, men även vid den s.k. Hårsfjärden-incidenten förefaller miniubåtar som deltog i företaget haft kunskap om de minsprängningar som genomförts maa. dess agerande.32
Denna stridsledning kan givetvis lösts på andra sätt än att ubåten meddelat företagsledningen direkt via t.ex. radio om en prekär och uppkommen situation som kräver stridsledning av företagsledningen. Det hade kunnat lösas med att ubåten t.ex. meddelat personal på land via sambandssystem med kort räckvidd, varvid pejling och avlysning försvåras, som i sin tur meddelat t.ex. en ambassad. Där meddelandet i sin tur vidarebefordrats till företagsledningen inom ramen för den ordinarie sambandstrafiken,33som i sin tur meddelat en av de deltagande ubåtarna i företaget via långvåg att genomföra en avledning. Dock blir det väldigt långa ledtider för ett sådant agerande, å andra sidan förefaller sannolikheten för direkt påverkan av de kränkande farkosterna varit låg vid ubåtsjakterna under den aktuella tidsperioden.34Varvid en avledningsmanöver kan ha inneburit att ubåten i trångmål kan ha valt att ligga stilla och därigenom försöka undvika upptäckt och vid en tilldelad tid som erhållit över t.ex. långvåg påbörjat sin rörelse när en avledningsmanöver påbörjats i ett annat geografiskt område för att dra till sig uppmärksamhet från ubåtsjaktstyrkan.
Givetvis kan andra metoder nyttjats såsom olika former av undervattenskommunikation för att kunna genomföra och styra t.ex. avledningsmanövrar.35 Detta skulle i sådant fall kunnat innebära att t.ex. farkosterna agerade som par och samordnade sin verksamhet, istället för att ledas av en central företagsledning i händelse av en oförutsedd situation. En annan möjlighet är att den svenska mediarapporteringen var fullt tillräcklig för att en företagsledning skulle kunna vidta åtgärder för att dess farkoster skulle kunna parera de svenska ubåtsjaktåtgärderna, utan att ha direktkontakt över tiden med de deltagande farkosterna.36Dock skulle det bygga på ett väldigt styrt tidsschema för de deltagande farkosterna så att företagsledningen med stor säkerhet skulle kunna veta var de befann sig för att kunna parera svenska ubåtsjaktåtgärder, utifrån mediarapporteringen. Att ett sådant styrt tidsschema skulle kunna fungera utifrån en motståndares motåtgärder och ej förutsedda friktioner får ses som smått otroligt.
Vad säger då detta? Rent principiellt skulle det kunnat vara genomförbart för de större företagen med flertalet deltagande undervattensfarkoster att genomföra dem utan någon röjande radiosändningen genomförts. Men även utgående från FRA hypotes att sändningen enbart skulle genomföras vid någon form av nöd,37får det även ses som troligt att ingen sändningar genomförts då den s.k. ”ÖB-rapporten” från 1987 påpekar att det ej sågs som troligt att några allvarliga friktioner, nödsituationer motsv. hade inträffat för de kränkande farkosterna.38 Vilket även innebär att det ej torde förekommit någon form av nöd som framtvingat röjande radiosändningar, åtminstone intill 1987.
Dock, sett till de omfattande motåtgärder som vidtogs av den svenska ubåtsjaktstyrkan och övriga inblandande enheter vid ubåtsjakterna, får det ses som smått otroligt om det ej inträffade något tillfälle under nästan ett och ett halvt decennium med omfattande kränkningar av svenskt inre vatten som skulle föranlett behovet av radiosändning från någon av de deltagande undervattensfarkosterna. Genomfördes dock någon radiosändning bör det beaktas att det troliga enl. den andra statliga utredningen var att snabbsändning tillämpades.39 Varvid en sändning ej behöver ha uppfattats av varken FRA eller RPS/SÄK signalspaningsrotel. Sen bör även faktorn att s.k. satellitkommunikation kan ha tillämpats av de kränkande farkosterna, varvid pejling försvåras.40 Sen finns givetvis möjligheten att sändningar uppfattades och kunde klassificeras men att den informationen är så hemlig att spridningen av den är ytterst begränsad, för att den eller de kränkande staterna ej skulle få kännedom att Sverige erhållit ett möjligt övertag, och fortsatt ej skall känna till det. Ytterligare ett alternativ finns även, nämligen möjligheten att det ej skedde några sändningar maa. att det ej inträffade några kränkningar, vilket dock får ses som smått otroligt mtp. mängden visuella observationer som genomförts längs hela Sveriges kust.
Avslutande kommentar
I vanliga fall brukar undertecknad avsluta sina inlägg med någon form av slutsats. I detta inlägg blir det istället en avslutande kommentar. Då någon egentlig slutsats kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten ej går att uppbringa, utifrån den öppna information som i dag finns tillgänglig, utan snarare uppstår enbart ytterligare frågeställningar.

Vad som dock går att konstatera är att ämnesområdet kring signalunderrättelser och den främmande undervattensverksamheten som skedde under 1980- och inledningen av 1990-talet är väldigt outforskat. Något som sannolikt beror på sekretessen kring, dels den främmande undervattensverksamheten, dels signalunderrättelser generellt. Vilket möjligtvis på längre sikt kan bli ett forskningsområde när sekretessen gradvis släpps, dock torde det vara många år kvar innan så sker.
Have a good one! // Jägarchefen
Källförteckning
Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007.
Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017.
Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014.
Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997.
Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011.
Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019.
Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016.
SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen.
SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan.
Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019.
Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987.
Slutnoter
1Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 148-149, 152-153, 187-190.
2Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
3Försvarsmakten. Svensk Soldat. Stockholm: Försvarsmakten, 1994, s. 51.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101-102.
4Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 269.
5SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 39-40.
6SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 67, 91, 101-102.
Försvarsmakten. Telekrig: Lärobok för armén. Stockholm: Försvarsmakten, 1997, s. 82.
7Ibid. s. 12.
8Ibid. s. 12, 16.
9Ibid. s. 161.
10Ibid. s. 239.
11Ibid. s. 239-240.
12Ibid. s. 140.
13SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 49, 63.
14Ibid. s. 137.
15Ibid. s. 145.
16Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 13.
17SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 149.
18SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 166.
19Grahn, Jan-Olof. Om svensk signalspaning: Kalla kriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 68, 104.
20Ibid.s. 148-149, 152-153.
21Ibid. s. 187-190.
22Frånstedt, Olof. Spionjägaren D.2: Säpo, IB och Palme. Västerås: Ica, 2014, s. 233.
Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209-210, 216.
23Nylander, Bengt. Det som inte har berättats: 25 år inifrån Säpo:s kontraspionage. Stockholm: Hjalmarson & Högberg, 2016, s. 209.
24Ibid. s. 210-211.
25Ibid. s. 215.
26Ibid. s. 216-217.
27Ibid. s. 210.
28Ibid. s. 87.
29Hugemark, Bo (red). Möta, hejda, slå: så skulle Sverige försvaras. Stockholm: Medströms Bokförlag, 2019. s. 272.
30Holmström, Mikael. Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Stockholm: Atlantis, 2011, s. 523-524.
SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 150.
31SOU 2001:85. Perspektiv på Ubåtsfrågan. s. 163, 170, 173-174, 192, 223.
32SOU 1983:13. Att möta ubåtshotet. Ubåtskränkningarna och svensk säkerhetspolitik. s. 19, 35.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 131.
33SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 146.
34Allerman, Christian. Ubåtsincidenter och främmande undervattensverksamhet – en tillbakablick och ett försök till summering. Tidskrift i sjöväsendet. vol. 170, no.1. 2007, s. 39-40.
35Jansson, Nils-Ove. Omöjlig ubåt: stridsberättelser från ubåtsjakten och det säkerhetspolitiska läget under 1980-talet. Göteborg: Nils-Ove Jansson, 2014, s. 87-88.
36Svensson, Emil. Under den fridfulla ytan. Stockholm: Marinlitteraturföreningen, 2005, s. 167.
37SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 161.
38Överbefälhavaren. Undervattensverksamhet som riktas mot vårt land, läge hösten 1987. Stockholm: Överbefälhavaren, 1987, s. 23.
39SOU 1995:135. Ubåtsfrågan 1981-1994. Rapport från Ubåtskommissionen. s. 101.
40Department of the Army. Techniques for Satellite Communications. Washington, DC: Department of the Army, 2017, s. 1-10.
Tunander, Ola. Det svenska ubåtskriget. Stockholm: Medströms bokförlag, 2019, s. 199.