Författararkiv: KKRVA

My Corner of the Universe

by Andrew Wallace

When I was a kid, growing up on RAF bases in the UK and West Germany during the height of the Cold War, there was a common question the other kids would ask; what do you want to be when you grow up? It didn’t matter what you answered so long as it wasn’t a “civilian”. I remember, as a kid, I had no idea what a “civilian” was but I knew it was a very bad thing to be!

Your own past, beliefs, and experience can influence a lot the way you perceive things. None of us has a complete picture of reality, so it can be useful to seek out opinions that differ from your own. Therefore, it is important to begin with a little about me so you see what influences my perspective.

I have been told that, as I am British, I have a different view of the military in Sweden compared to most Swedes. So, this article is about how I see things from my corner of the Universe.

The military has always been part of my life. I’ve always been interested in it and have studied military science one way or another during much of my life.

My step-father was in the RAF and I grew up on air bases (what the American’s call, I believe, an “air force brat”). But I could argue that the military is in my blood. My natural father was a soldier, his father a soldier, and his father a soldier, and his father a soldier, and so on back to knights in the Middle Ages. Not every generation but many. My uncle was a WO in the RAF and my cousin still is in the RAF. My plan, as a kid, was to join the RAF but things do not always go to plan. I was, however, a corporal in the Air Training Corps, which is like the Swedish “flygvapen ungdom”, and I did work for the Ministry of Defence on projects from nuclear powered hunter killer submarines to radios, and weather systems for the Fleet Air Arm.

My chance to join the military came after moving to Sweden. I started out in the Swedish Home Guard as a radio operator. I went on to do GMU as soon as I could. I also did a short stint with the Swedish Army Rangers as a radio operator before returning to the Home Guard. I ended up as a sergeant in charge of the staff and communications section.

To add to the above perspective, I can bring in my civilian life (yes, despite childhood warnings I still ended up as one of those “civilians”). I work as an engineer with some of the most complex systems around on the planet today. I did my PhD in robotics and distributed artificial intelligence (AI). The AI part deals with systems that are composed of cooperating entities. Such systems are found all around us. Our economy, and social systems are such examples (I have also studied economics and sociology). And even the military would exemplify such a system. I have also worked in psychology.

With that as a background, this is what I see from my corner of the Universe .

Officers and Professionalism

There is a standard joke that goes around in various forms; what is the most dangerous thing in the army? A second lieutenant with a map, a compass, and a vague idea of what to do. One of the biggest differences I have noticed between the military in the UK and the military in Sweden are the officers.  I have always been very impressed with the standard of professionalism among most of the officers I have encountered, whether during my time in the Home Guard, or while doing basic during GMU. Their knowledge and expertise in what they do is outstanding. Whereas the old joke could apply to the UK military, it certainly doesn’t in Sweden. In the UK they say the army is run by its NCOs. Officers are half trained and the NCOs finish off the training when the officers get to their units. In Sweden, the officers are more like the UK NCOs; fully trained and knowing what they are doing.

Overall, the Swedish military does come over as a very professional and very competent military. I hear good things about the Swedish operations abroad under UN or NATO command.  The individual soldier equipment is very good and the camouflage is very effective (although I do find it odd that Sweden went for a splinter pattern). That’s not to say it is perfect, and there are problems, but certainly the Swedish military has a lot to be proud of. However, it does appear to me that the Swedish military is a very professional, very competent peacetime military. It is the go to military for peacekeeping but I think it will have a serious culture shock if it was ever to find itself in a real serious inter-state war. This is another big difference between the UK and Sweden; there is a difference between a military that has fought in modern times and one that hasn’t done much since the age of muskets. As a result, it often looks to me that Sweden has created a Task Force Smith at a national level.


To start with, what would it take for Sweden to be able to engage in a serious war? It has been said that the Swedish military can only defend one part of Sweden for one week. But what about the rest of the country? From what I see, there is no vision for defence. What I mean by that is this: given the task of having to defend the whole of Sweden from varying, escalating threats (from sabotage to full scale war) what would the defence forces look like? If we could rise from our beds one morning and open the window and see the whole of Sweden’s defence, a defence that was capable of defending Sweden, what would it look like? How would it deal with spetsnaz units operating covertly in Sweden? How would it deal with a full scale invasion by a mechanised / armoured enemy with artillery and air support? What type of units would it have? Would it be professional or conscript base? I don’t know and I can’t find anything that would help me to get to know either.

The Swedish defence needs money. I doubt if anyone with a serious understanding of defence would disagree with that. From what I see, the money requested is all about patching up the defence as it is. But the defence as it is, or at least the current defence on paper, is not the defence that Sweden really needs. Throwing money at it isn’t going to solve that problem without knowing where we are heading.

There are some attempts to define Sweden’s defence that would fulfill, at least part of, a vision. Lt. Jacob Fritzson puts forward some ideas for a Norrland Infantry (what I would see as Arctic light infantry) published at the Royal Swedish Academy of War Science’s homepage (“Modernt Norrlandsinfanteri” or even see “Det glömda låset i norr”). Cpt. Stefan Emanuelsson puts forward a suggestion for a mechanised force in the centre of Sweden (“Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt”). Col.  1 gr. Ulf Henricsson makes some interesting comments on mechanised vs light infantry (“Stridens grundläggande behov”).

These are all very interesting and very good ideas. Although, I’m not sure if I’d agree with all they say and I’m sure arguments can go both ways. One of the main things I would disagree with, however, is the role of a part-time defence, which I see as key to solving a set of defence related problems. But, at least, they are starting to get a vision for the defence of Sweden. In that sense, they are going in the right direction. However, I don’t think it makes sense to talk about what type of units are needed without seeing how they fit together with the whole.  It is like arguing over what carburettor to use in a car engine with no idea what engine you will use.

To define a vision we need some understanding of warfighting theory. At the moment I have been unable to find a good statement of the Swedish military’s understanding of warfighting theory. The Military Strategic Doctrine (MSD16) does give some warfighting theory but it is very embryonic. From warfighting theory, we develop strategy. Strategy is basically a combination of either manoeuvre or attrition warfare. MSD16 seems to place the Swedish military strategy more towards manoeuvre warfare, as it is in the UK. But that is a concept that I think is not fully developed and seems to me poorly understood within the Swedish military at the lower levels (compare MSD16 with the US Marines Warfighting book, for example). The UK also has problems with implementing the theory. As such, the UK and Sweden have something in common and Sweden could perhaps learn from the UK’s experiences when applying the theory.

Warfighting theory and strategy then defines what type of military units you will need and should develop. Once we have warfighting theory and strategy fully developed then we can start envisioning the Swedish defence. From that vision we can define units.

Defensive Programming

You can always define an army as an organisation that is badly betrayed by the government it serves. Sometimes it seems to me the government is the beginning and end of most, if not all, the problems in the Swedish defence (the worst things that can happen to a general is a politician gets involved). Certainly there appears to me to be something seriously askew with the government and Swedish culture in relation to defence. When you have a Prime Minister saying that THE primary purpose of the state is a “särintresse”, something is wrong. However, I think the Swedish military does the best job it can with too little support and too little funding. There is always the admirable attitude within the Swedish military of getting the job done regardless. Although admirable, it covers a multitude of problems. In the UK this is called “fixing it at the coal face” or in my line of work it would be called “defensive programming”. Defensive programming is the common way of dealing with problems in computer code but reality is a harsh mistress and covering up problems so we can keep going has a nasty way of hurting you at a later date. Painful experience tells engineers to make the problems obvious so we can fix them. I sometimes think the Swedish military needs to do that. Instead of “well done everyone. Good effort. We can always be better”, there should be a more open and honest discussion of the problems with a view of making things better.

The Home Guard

If an army is betrayed by the government it serves, then I think that goes doubly so for the Swedish Home Guard. This is one area where I think the standards among the full-time army officers slip. From what I see, there appears to be well ingrained prejudices against the Home Guard. It seems to me that it is treated as the poor backward country cousin. Perhaps that is justified? I do see some lack of seriousness among some people in the Home Guard. In the UK it is “train hard; fight easy” or “the more we sweat the less we bleed” or even “if it ain’t raining we ain’t training”. But often it appears to me that in Sweden it is “train easy cos we ain’t going to do it for real”. However, I suspect it is more a case of a self-fulfilling prophecy; if the Home Guard isn’t treated as a serious military organisation then it can’t be expected to behave as one. Can it? This, I think, is a serious problem. The Home Guard is the main defence for Sweden. The Swedish main frontline fighting ground forces are composed of 50 battalions, (43 light infantry (including 40 Home Guard) infantry Battalions, two mechanised infantry battalions, and five armoured infantry battalions), one battle group (of two armoured companies), two air defence battalions, two artillery battalions, and one Special Forces company. This means that prejudice against the Home Guard hinders the Swedish defence.

I don’t really see the justification for the prejudice. From my experience, the soldiers in the Home Guard do not deserve such prejudice. They are people who have served as conscripts or freely volunteered (such as myself) and then chosen to continue to serve their country. In other words, they are among the most enthusiastic soldiers and as such should form a valuable resource for Sweden. I suspect that there are probably more combat veterans in the Home Guard than in the full-time military. Certainly many in the Home Guard have served abroad. I keep hearing the mantra that the Home Guard is a “valuable resource” but I don’t see that translating into reality, as yet. However, I do note with interest the new command structure coming in next year or so. That gives me hope that we could see some improvements in the way the Home Guard is perceived. The Home Guard has already seen a lot of improvements that brings it more in line with being a serious fighting force. I look forward, with interest, to see the new Commander of the Home Guard continuing with further improvements.

Of course, my point of reference is the Army Reserve in the UK, which is part-time like the Swedish Home Guard. But unlike the Home Guard, the Army Reserve have units such as artillery, tank, paratroopers, and even two SAS regiments. This, to my mind, shows that the Swedish Home Guard has great potential if we can overcome the prejudice and have a serious vision for the defence of Sweden. As it is at the moment, the Home Guard is a seriously underutilised resource that would be easy to dislocate in a real war.

There is also an opportunity to utilise funding in a more cost effective way via extending the capabilities of the Home Guard. The Army Reserve in the UK makes up about 30% of the army, at about 1.3% of the defence budget. They are of sufficient quality to serve alongside full-time soldiers in combat zones. Cost effective training methods could include initiatives such as using computer simulators such as ARMA (basically like STRIDSIM-PC) or Steel Panthers MBT, internet radio for staff and radio operators, once a week drill nights to build up and maintain basic skills, war gaming and professional military clubs to encourage study of military theory and history. All of which are used in other armies and could be added to the training in the Swedish Home Guard at little cost.

From what I see of the Swedish military, there is another problem that investing in the Home Guard could help with. The Swedish defence is very reactionary. After the First World War, Sweden cut back its defences, reacting to the situation at the time. Sweden then re-forms the military in the 1930s in reaction to the rise of Nazi Germany. Sweden was ready for the Second World War until 1947! Then it reacts to the fall of the Iron Curtain and the Cold War. When the Cold War ends, Sweden reacts with a strategic time-out. Now Sweden is reacting (slowly) to the re-emergence of Russia since 2008. Sweden doesn’t seem to learn from the wise words of Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.” – Sun Tzu

The ideal defence, therefore, is a full-time army capable of defending the whole country (a vision) but that is costly. Hence, investing in a part-time defence like the Home Guard would provide Sweden with national defence. I find it odd that Sweden does not utilise its resources in such an effective solution.

One factor in this is the tradition of conscription, which Sweden appears to have returned to. I find it a bit odd to go backwards as it doesn’t fit in with the idea of manoeuvre warfare. Manoeuvre is difficult to do and, therefore, takes a lot of training. Something that a conscript army doesn’t work well with. I can understand why Sweden introduced it again; “needs must as the devil drives”. But I find it odd that Sweden doesn’t value its soldiers, especially those who freely volunteer. If Sweden did value its soldiers then they would receive better pay. Better pay would have gone a long way to solving the personal problems caused by what I would see as a mismanagement of converting the Swedish conscript based military to a professional military. Compare the Swedish experience of jumping to a professional army with the British gradual phasing from one to another. And Britain has a tradition of volunteering for the military. But this highlights another difference between the Swedish military and the British military; appreciation. When I was in the UK, last summer, they were advertising celebrations for Armed Forces Day, with events all around the country. Something I can’t imagine occurring in Sweden. Sweden doesn’t seem to value those who are willing to stand to protect and defend the country. Even with the introduction of an official flagging day for veterans, it still seems to me that Sweden has some way to go to match the UK.

In conclusion, I do see changes happening but the road is long. I hope that things will continue to improve in the Swedish military as it becomes more war focused. Hopefully without Sweden having to learn things the hard way by having to defend itself from an invasion by a serious fighting force (mentioning no names).

The author is a BEng(hons) PhD EurIng a works for CGI in Umeå.

Krig eller fred? Hultqvist, solidaritetsdeklarationen och övning med USA/Nato

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9)

Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, en av de viktigaste krigsavhållande faktorerna för stormakterna i förhållande till svenskt försvar måste särskilt beaktas.

Försvarsministern framför: ”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring.” Fel! Övningen kan dra Sverige in i ett framtida krig vars förutsättningar vi inte kan påverka. Försvarsministerns säkerhetspolitiska linje och tolkningen av solidaritetsförklaringen gör att han har mycket att förklara för medborgarna.

Försvarsministern framhåller: ”Över tid har den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa försämrats”. Ja, men gäller främst spänningen mellan USA/Nato och Ryssland. USA/Nato har flyttat fram sina positioner till de ryska gränserna. Detta borde öka svensk politisk eftertänksamhet. Istället framför försvarsministern: ”Att delta i internationell övningsverksamhet är en viktig grundbult i vår försvarspolitiska strategi.”

Krigsrisken med båda stormakterna positionerade öster om Östersjön bedöms vara låg. Ja, och särskilt ett isolerat ryskt krig mot Sverige. Sverige utgör ett gigantiskt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Men vårt i huvudsak oförsvarade markterritorium är en utmaning i spänningen mellan stormakterna. I ett givet läge kan Ryssland finna det angeläget att komma först i ett förekommande krig för att säkra skyddet mot USA/Nato. Genom detta hindras också USA/Nato att utnyttja svenskt markterritorium.

Den enfaldiga solidaritetsförklaringen i riksdagen har vilselett försvarsledningen. Statsministern förklarade att Sverige ska ha ett försvar för fred, frihet och säkerhet. Låt det bli så!

Ett trovärdigt försvar som stöd åt en lika trovärdig militär alliansfrihet är lösningen. Ett indirekt defensivt försvar med hemvärn, jägarstrid och pansarspaning med rimligt luftvärn över hela Sveriges yta kan organiseras för rimliga kostnader och kan stärka Sveriges demokrati.

Per Blomquist är överste 1 gr. Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

Ett ”Gotlandsproblem” i Norr – Nordkalottens strategiska betydelse

av Jonny Lindfors

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.

En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.

I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.[ii]

Bild 1: Ryska och Amerikanska militärbaser i Arktis[iii]

Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.

Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.

Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.[v]

USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.

Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.



Bild 2: Karta utvisande exempel på hur Ryssland och Nato’s A2AD förmåga kan grupperas för att skapa buffertzoner [vii]

Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.

Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.

Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.[ix]

Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.

Bild 3: Territoriella anspråk på Arktis[x]

Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.

Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA  är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.

Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.

Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete.  Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.

Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.

Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.


[i] Regeringskansliet, Nationell säkerhetsstrategi (Stockholm: Gulers Grupp, 2017), 15. https://www.regeringen.se/48e36d/contentassets/a02552ad9de94efcb84154b0f6ed76f9/nationell-sakerhetsstrategi.pdf (hämtad 21 augusti 2018)

[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)

[iii] Ibid.

[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)

[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)

[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.

[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.

[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)

[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive,  https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)

Försvar för kris likaväl som mot militära angrepp

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. Även i Försvarsmaktens perspektivplan Tillväxt till ett starkare försvar anges att förstärkning av förmågan att hantera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxt.

Ett sådant krisscenario karakteriseras av att det uppkommer hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig verksamhet. Detta samtidigt som totalförsvaret i övrigt ansträngs av hot och störningar – hybridkrig med både IT-attacker samt militära våldsinslag.

Min slutsats blir att uppmärksamhet bör ägnas åt territoriell verksamhet. Om markstridskrafterna ”bara” består av brigader med stödförband kommer dessa att bindas i verksamhet som karakteriserar gråzonsproblematiken – d v s skydd av militär och civil infrastruktur. Denna infrastruktur är omfattande. Brigaderna riskerar då att delvis förbrukas och deras möjligheter att verka i mera intensiva stridshandlingar och opera­tioner begränsas.

Under kommande försvarsbeslut bör det organiseras ett antal regionala infanteribataljoner av det slag som föreslås både i  KKrVA-studien och Försvarsmaktens perspektivplan. Personalrekryteringen bör ske genom direktutbildade värnpliktiga. För­svarsmakten anger där att bataljonerna skall försörjas med värnpliktiga som överförs efter kanske en tioårig placering i brigaderna. Detta innebär dock en fördröjning och det är angeläget att ett antal sådana bataljoner sätts upp tidigt.

Det är vidare tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den ut­hållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Slutsatsen blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värn­pliktiga.

I mitt blogginlägg i april detta år – Förstärkt territoriell verksamhet – finns ovanstående utvecklat.

Bataljoner bör organiseras i alla militärregioner – Syd ,Väst, Mitt och Nord samt på  Gotland. Dessutom bör Nedre Norrland uppmärksammas. Ett motiv för detta är att de långa transportvägarna till Övre Norrland blir känsliga för störningar i krissituationer. Ytter­ligare motiv för detta ges av Karlis Neretnieks. Han hänvisar till att Finlands försörjnings­möjligheter samt möjligheter att ta emot stöd från omvärlden är beroende av att sjötrafik kan upprätthållas. Detta gäller då i första hand i Östersjön men de långa transportvägarna där är känsliga för störning i eventuella krissituationer. Då aktualiseras förbindelserna från Trondheim via Östersund, Sundsvall och Gävle samt från Umeå över Bottenhavet till finska kusten. Här kan läggas till att transportleden över Trondheim och Östersund också utgör ett alternativ för NATO. Detta i det fall det blir aktuellt att förstärka de baltiska staterna i en situation när transporter över Östersjön hotas.

Ovanstående medför att Nedre Norrland bör uppmärksammas i högra grad än vad som nu är fallet. Nuvarande planering medför svag militära närvaro i detta område. Några av de regi­onala infanteribataljonerna som här nämnts bör således tidigt organiseras där.

Neretnieks analys aktualiserar också frågan om att sjöfartsskyddet bör ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.  Det gäller försörjningen av Gotland men också behov av svensk sjöfart till hamnar längs Östersjökusten. Vidare bör övervägas konsekvenser för finsk sjötrafik i Östersjön samt över Bottenhavet i de fall sjötrafiken i Östersjön är allvarligt försvårad. Ana­lys av behov bör då förutom militära resurser omfatta möjligheter att förstärka dessa med resurser från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Det är förståeligt att Försvarsmakten inte går in på detta, men statsmakterna bör se till att så sker på lämpligt sätt.

En frågeställning som då blir aktuell kan vara hur personalförsörjningen skall klaras för att hantera intensiva och utdragna skeden. Vidare: Kustbevakningen har tillgång till handeld­vapen för behov som kan uppstå i nuvarande normala fredslägen. Behövs förstärkt beväpning för olika nyanser av gråzonslägen? Sådana vapen måste då rimligen kompletteras med lämp­lig utrustning för spaning och eldledning.

Författaren är överingenjör, operationsanalytiker med mångårig erfarenhet från perspektiv­planearbete, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Migration – en ödesfråga och vad gör vi åt den?

av Lars Wedin

Bild: Shutterstock.com

Flyktingfrågan har en säkerhetsdimension. Sällan framförd men lyfts här upp av Lars Wedin.

Inte bara närområdet

I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.

Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.


Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.

Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.

Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.

Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.

Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.

På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.

På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras

Illegalt fiske, pirater och droger

De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.

Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.

Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.

Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.

Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.

Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.

Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.

Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.

En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.

Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.

Några tankar om svenska åtgärder

Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.

För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.

Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!

Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.

Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.

Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea].  Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.

Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.

Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt  korresponderande ledamot av Académie de marine.


[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf

När långt borta blev väldigt nära

av Stig Rydell
Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Försvarsmakten (FM) fokuserade under ca 20 år på internationella insatser, men har under senare år ändrat inriktning till ”… ett försvar med huvudsakligen nationell tyngdpunkt.”[1]

Inlägget tar upp bakgrunden, en diskussion kring utvecklingen inom några centrala områden och några tankar/erfarenheter att ta med i framtiden.


I samband med perioden kring murens fall 1989-1991 uppstod snabbt frågor kring den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen, frågor som ingen kunde svara på. I Sverige kunde vi inledningsvis inte dra några slutsatser som tilläts påverka den säkerhetspolitiska inriktningen på ett avgörande sätt. Försvarsbeslutet 1992 blev därför, i princip, en prolongering av tidigare beslut och drastiska nedskärningar var ännu inte aktuella. I takt med att utvecklingen blev mer förutsägbar förändrades också underlagen för besluten. Det som skulle bli en era av drastiska förändringar inleddes med Försvarsbeslutet 1996, trots osäkerheter om utvecklingen i Ryssland.

Några år innan dess, 1994 respektive 1995, hade dessutom Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrats radikalt. 1994 blev Sverige medlem i Partnerskap för fred, PfP, en helt unik samarbetsform mellan NATO-medlemmarna och länder som stod utanför NATO, även de som tidigare tillhört Warzawapakten. 1995 övergavs, i och med medlemskapet i EU, den traditionella neutralitetspolitiken. Optionen med neutralitet fanns inte längre i praktiken när landet blev medlem i en ekonomisk och politisk allians, däremot behölls den militära alliansfriheten.

1996 års försvarsbeslut lade grunden till en helt förändrad inriktning för Försvarsmakten (FM). Internationella insatser blev vägledande, de nationella uppgifterna tonades ner. Sverige skulle försvaras med deltagande i internationella insatser, ofta långt borta. Hela FM påbörjade en lång, tidvis mödosam, förändring mot den nya inriktningen. Byggstenar som ingick i det nationella försvaret avvecklades successivt, t ex invasionsförsvaret, flygvapnets krigsbaser, planläggning för mobilisering och materielen såldes ut. Motsvarande avveckling skedde för det civila försvaret.

Utgångspunkten för att kunna genomföra internationella insatser var inte alldeles gynnsam. Den övervägande delen personalen var utbildade för nationella uppgifter och materielen var oftast inte kompatibel med utländska motsvarigheter. De inledande analyserna av den nya inriktningen handlade t ex ofta om vilken materiel som kunde användas, behov av nya juridiska ramverk och hur personalen skulle utbildas. Själva utbildningen kunde röra sig om kunskaper i militär engelska och hur en internationell operativ planering skulle gå till.

Utbildningssystemet blev ganska ansträngt under ett antal år och för den operativa nivån började Natos system tillämpas. Publikationen ”GOP”, Guidelines för Operations blev en ”bibel” i sammanhanget, trots att den var något omständlig och inte alltid enkel att tillämpa. Processen inför en internationell insats, med många inblandade aktörer och stora krav på att undvika misstag, blev långsam.

Under de följande åren fortsatte utvecklingen mot internationella insatser. All personal var inledningsvis inte helt övertygade och höll tankemässigt fast vid det traditionella invasionsförsvarets inriktning. Det fanns dock inga tveksamheter, vare sig bland politiker eller FM ledning, och efterhand blev inriktningen mer solid i alla dess aspekter, däremot oftast med begränsade konsekvensanalyser av utvecklingen på sikt.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 bekräftade inriktningen mot internationella insatser och avvecklingen av regementen, flottiljer och staber samt materiel fortsatte i hög takt. I samband med försvarsbeslutet 2009 beslutades bl a att den allmänna värnplikten skulle vara vilade i fredstid och ersättas med frivillighet.

Det nu gällande Försvarsbeslutet, från 2015, innebar en återgång till – i huvudsak – nationellt försvar och att värnplikten återaktiverades, dock med betydligt färre värnpliktiga än tidigare.

En utveckling få hade kunnat föreställa sig för 15-20 år sedan!

När de internationella insatserna blev nationella

Uppbyggnaden av förmågan till internationella insatser har skett samtidigt som det nationella försvaret reducerats till mycket låga nivåer.

Vad gör vi nu?

Utgångsläget, jämfört med när internationaliseringen började 1996, är helt och fundamentalt annorlunda. En viktig skillnad är att samverkan med andra aktörer prioriteras högt idag. I praktiken betyder det också att internationella insatser kan genomföras i det omedelbara närområdet samt, om än lite hårdtolkat, inom ramen för det nationella försvaret av Sverige.

Detta genererar också behov av nära samverkan med andra länder/organisationer som inleds i fred och som kan fortsätta till högre konfliktnivåer, under förutsättning att den politiska viljan finns. Detta gäller speciellt samverkan med Finland.

FM har utvecklat internationaliseringen till en mycket hög nivå. Numera är både materiel och personal interoperabla och deltagande i internationella insatser förlöper utmärkt. De internationella insatserna har gett många värdefulla erfarenheter både för planering och genomförande, vilket är mycket viktigt att notera och dra nytta av inför framtiden.

Det inte alldeles enkelt att avgöra vilka av dessa erfarenheter som INTE är direkt och specifikt användbara för den nationella inriktningen. Orsaken är det ändrade utgångsläget, t ex att gränsen mellan rent nationellt försvar respektive i samverkan med andra har vidgats, eller om man så vill, blivit alltmer otydlig. De senare, i praktiken internationella insatser, har flyttats geografiskt och kan börja i närområdet samt i Sverige.

De internationella insatserna kan därför betraktas som en del av det nationella försvaret.

Sverige har successivt tecknat en lång rad samarbetsavtal, t ex med USA, Danmark, Norge, Storbritannien och speciellt fördjupade avtal med Finland. I det senare fallet har t o m utredningar genomförts om legala förutsättningar för militärt stöd i enlighet med internationell rätt[2].

Det finns därför en palett av möjligheter, där samverkan med andra är ett genomgående tema.

I internationella insatser har Natos planeringsmetoder utnyttjats av högst rationella skäl och har bland annat resulterat i mycket detaljerade orderverk. Överförs denna erfarenhet (planeringsmetodik m m) ”rakt av” till Sverige betyder det att orderverken fylls med detaljer, som skall hållas aktuella. Sannolikheten att ett så omfattande innehåll kan hållas aktuellt får betraktas som låg, bl a därför att dagens staber är starkt reducerade både i antal och personal.

På senare år har en svensk modell börjat användas, baserad på Natos motsvarighet.

Oavsett vilken metod som används är det viktigt med enkelhet/snabbhet i hela processen. Förutsättningar måste skapas för att ingående fakta i planer/ordrar ständigt är aktuella, dvs bara med fakta som oundgängligen behövs.

I en snabbt utvecklad konflikts inledningsskede kanske bara nationella resurser finns tillgängliga och där behöver planeringen baseras på enkelhet och snabbhet. Skälet är bl a att den skall medge snabba nationella insatser i ett inledningsskede med egna resurser. Uppdragstaktiken [3]  är då speciellt viktig att tillämpa och med individuellt ledarskap.

I ett senare skede, d v s om samverkan skall ske med andra, bör planeringen baseras på erfarenheter från internationella insatser, t ex förmågan att verka i större internationella förband och att kunna samverka med andra länders stridskrafter. Det helt dominerande språket i internationella sammanhang är engelska. Numera är kunskapsnivån hög i FM och bör bibehållas i syfte att underlätta samverkan med andra nationer, även avseende det nationella försvaret.

Inom vissa delar, t ex inom flygstridskrafterna, är det sannolikt enklare att större delen av planering/genomförande sker på engelska även i fortsättningen. Skälen är bl a att gemensamma övningar, t ex mellan de nordiska länderna, kan ske friktionsfritt och att flernationella insatser kan genomföras snabbt, vid behov.

Under årens lopp har den normala nationella fredsverksamheten detaljreglerats med administrativa bestämmelser, reglementen och certifieringar m m.

Den pågående översynen av styrande dokument bör fortsätta för att dels minska floran, dels så att uppdragstaktik verkligen kan tillämpas under själva genomförandet, så långt som möjligt i fred som under höjd beredskap. Det individuella ledarskapet behöver utvecklas ytterligare inom ramen för uppdragstaktik, så att beslut fattas på rätt nivå och så tidigt som möjligt.

De internationella insatserna har kommit till Sverige som en möjlig del i det nationella försvaret. De allra flesta erfarenheterna är därför direkt användbara i det nationella försvaret och, jämfört med 1996, är dessutom skillnaden minimal i många avseenden.

Det behövs därför ingen stor kursändring, snarare en justering. Vi behöver både en förmåga till nationella och till internationella insatser, en ensidig fokusering på nationella insatser skulle på sikt vara djupt olycklig.

Långt borta har blivit väldigt nära och vi behöver båda förmågorna – garanterat!

Författaren är pensionerad överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.


[1] Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 42
[2] Se tex En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31.
[3] Se Militärstrategisk Doktrin, MSD 16, sid 68.

Kärnvapen – bara politiska vapen?

av Bo Hugemark
Bild: Shutterstock.com

Sverige skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. Är detta lika säkert i dag?

”Bara en person har upplevt hur det är att fatta beslut om kärnvapeninsats, Harry S. Truman och han är inte längre bland oss.” så sade en amerikansk strategisk expert, när vi någon gång under kalla kriget diskuterade sannolikheten för kärnvapenkrig. Underförstått i detta var att ett sådant beslut var ett oerhört steg ut i det okända och att den osäkerheten verkat avhållande sedan dess. Kärnvapenavskräckningen fungerade. Om det var den som också förhindrade konventionella krig mellan maktblocken kan vi inte säga säkert, men det är troligt, likaså att den bidrog till att Sovjetunionen kunde hålla halva Europa förslavat under decennier.

Ett vanligt påstående är att kärnvapen är politiska vapen, inte militära. Det är sant i den meningen att de aldrig använts efter Hiroshima och Nagasaki. Men ett vapen har politisk effekt endast om det kan komma att användas militärt. Som vi fått se efter det kalla krigets slut, fanns det sovjetiska planer på hur en militär storoffensiv mot väst skulle inledas med en massiv kärnvapenstormeld. En sådan storoffensiv skulle enligt den ryska doktrinen startas när regeringen bedömde krig oundvikligt. Och det krävs inte en överdriven fantasi för att kunna föreställa sig hur Sovjetledarna i en kris skulle fatta det beslutet.

Samma sak gällde den strategiska kärnvapenbalansen, i väst byggd på teorin om att ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga – Mutual Assured Destruction, MAD – skulle avhålla från krig. Om så var fallet, var ju kärnvapenupprustningen meningslös. Men MAD var aldrig en sovjetisk doktrin. Det berättas att den ryske regeringschefen Kosygin ställde sig helt oförstående till principen att man för att säkerställa MAD inte fick skydda den egna befolkningen.  Den sovjetiska doktrinen var grundad på krigföringsförmåga, War-Fighting Capability, WFC. I praktiken blev det också den amerikanska doktrinen. Och kapprustningen fortsatte.

Idag är det svårt att föreställa sig ett kärnvapenkrig som bryter ut på grund av att någon av de större kärnvapenmakterna ser krig som oundvikligt och överhängande och väljer att slå till först. Farhågorna för kärnvapenkrig knyts främst till kärnvapenmakter i ”tredje världen”. Men det är svårt att se en stat som med berått mod använder kärnvapen som politikens fortsättning med andra medel. Däremot kan man tänka sig att kärnvapen tillgrips när landet eller regimen hotas av förintelse. Det var bakgrunden till det israeliska kärnvapnet.  Ett annat exempel kan vara Nordkorea i ett läge då regimen hotas inifrån och utifrån.

Hot om kärnvapen kan emellertid spela en roll i krig som utkämpas med konventionella stridskrafter. Framför allt som ett medel för vad som jag med ett uttryck från armétaktiken kallar ”försvar av tagen terräng”. Kärnvapenstaten angriper, invaderar och annekterar ett grannlands territorium och hotar med kärnvapen till ”fäderneslandets försvar”. Ett exempel skulle ha kunnat vara Iraks ockupation av Kuwait 1990. Om Saddam Hussein hade haft kärnvapen, skulle FN-alliansen, ledd av USA, ha vågat genomföra den massiva uppladdningen i Saudiarabien och starta Desert Storm?

Ett mindre hypotetiskt och helt aktuellt exempel är en möjlig rysk aggression mot Baltikum, genom ”hybridkrigföring” eller som en blixtoperation.  En västlig insats för att möta hotet eller befria ockuperat område skulle betecknas som hot mot rättmätigt ryskt land, vilket enligt gällande rysk doktrin kan mötas med en kärnvapeninsats.

Skulle hotet om det vara trovärdigt? Kanske, om angriparen skapade ett fait accompli och en befrielseoperation därför skulle kräva samling av stora sårbara styrkor à la Desert Storm. Det är därför angeläget att försvaret av de baltiska staterna blir starkare och mer uthålligt än de nuvarande snubbeltrådsstyrkorna utgör. Sveriges roll att säkra tillförselvägar för förstärkningar är vital. Men den viktigaste faktorn för att minska kärnvapenhotet – och därmed avskräcka från angrepp – är det västliga kärnvapenparaplyet.

Det förhållandet är just det som NATO-motståndarna i den svenska debatten använder som ett argument mot ett svenskt medlemskap, därmed givande kärnvapnens politiska betydelse en ny innebörd. ”Kärnvapenallians”, det låter ju hemskt och olycksbådande. Inte med ett ord nämns att Sverige stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget och att detta var en förutsättning för att vi avstod från att utveckla egna atomvapen. (Det sammanhanget förklarades för övrigt i denna Akademi i inledningsanförandet av ledamoten Karl Fritiofsson, statssekreterare i försvarsdepartementet.)

Inte heller nämns att de enda kärnvapen stationerade i Östersjöområdet är de ryska och att Ryssland övat insatser med dessa bland annat mot Polen under Zapadövningar och mot Sverige vid ”Ryska påsken” 2013.

NATO-motståndarna fick en gåva när Sverige, i motsats till bl a NATO-länderna och Finland, röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Eftersom inte heller Ryssland röstade för konventionen, undrar man hur avtalets tillskyndare i Sverige tänker. Skulle en svensk ratificering göra oss immuna mot hot?

Ytterligare en fråga för NATO-motståndarna att begrunda: Vem löper störst risk att utsättas för kärnvapenhot, en stat som står under ett kärnvapenparaply eller en som inte gör det?

Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.


av Hodder Stjernswärd

I svallvågorna efter valet är det en fråga som behandlats ganska styvmoderligt. Det är EU.

Världen förändras. Den s k populismen ökar. EU som tycktes vara en så bra uppfinning är numera ett diskussionsobjekt. Det finns naturligtvis mycket i EU som man kan anmärka på, t ex den kostsamma administrationen (alltså med andra ord för mycket byråkrati) och för mycket behandlande av småsaker, men i stort sett har EU varit till gagn för Europas frihandel och fred.

Så är det försvarsfrågan: EU är ingen försvarsorganisation, men i och med att dess medlemmar håller ihop om handeln och sammanhängande problem, är det en organisation som på sätt och vis är för ett gemensamt försvar. Ett försvar av gemensamma värderingar och demokrati.

Flera av dess medlemmar har föreslagit gemensamma försvarsåtgärder men något stadgeenligt har ej skapats. Nato har ansetts räcka.

Storbritanniens Brexitval har förvånat många. Ångern är stor. Säkert skulle åtskilliga britter ha valt motsatsen om det idag skulle bli återval. Viktigt är att försvarsfrågan behandlas positivt i de fortsatta Brexitförhandlingarna.

För Sveriges del är det av stor betydelse att vi håller fast vid EU och intimt samarbetar med dess medlemmar.

Försvarsfrågan är en av de förhandlingsobjekt som aldrig får glömmas, men hittillsvarande budgetförslag har varit för tama.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Kina och USA på väg ta steget från handelskrig till kallt krig – och Ryssland dras in. Var står Sverige?

av Ingolf Kiesow
Bild: Shutterstock.com
Både i Kina och USA talas det nu om att handelskriget nått ett stadium som innebär inledning av ett nytt kallt krig.

Kina visar tro på att man kan vinna

Samtidigt talas det i kinesiska media mycket om att Donald Trump’s handelspolitik syftar till att knäcka tillväxttakten i den kinesiska ekonomin – och gör det i ordalag som anknyter till Kinas målsättning att vara en ledande nation år 2049, hundra år efter folkrepublikens grundande. I självsäkra uttalanden framhäver man Kinas beslutsamhet att nå det målet även om USA eskalerar konflikten. https://www.bloomberg.com/news/articles/2018-10-09/china-commerce-minister-discusses-u-s-trade-dispute-full-text

Hittills har Kina inte visat någon tvekan om att man kan vinna ett handelskrig med USA, men man har vidtagit många åtgärder för att gardera sig. Kravet på storleken av bankernas skyldighet att hålla reservkapital har minskats för att balansera effekten av en uppbromsning av den ekonomiska tillväxten på grund av minskad handel med utlandet. Centralbanken köper guld.  Man upprättar också en femårsplan för jordbruket för att garantera självförsörjning med livsmedel. Man överväger vidare ett ryskt anbud om att få odla sojabönor på särskilt reserverade områden i Sibirien, som skall ersätta import från USA.

Vad som än händer, USA vill behålla sin ledarställning

USA står fast vid sin föresats att vara världens ledande militärmakt. Landet har i sin försvarspolitik återgått från inriktningen att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en uttalad militär konkurrens mellan stormakter. I årets ”National Defense Strategy” heter det om det amerikanska försvarsdepartementets målsättning att ”Långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland är de principiella prioriteringarna för departementet, och kräver både ökade och fortsatta investeringar på grund av storleken av de hot som de utgör mot USA:s säkerhet och välstånd och möjligheten för dessa hot att växa i framtiden.https://dod.defense.gov/Portals/1/Documents/pubs/2018-National-Defense-Strategy-Summary.pdf Försvarsanslagen föreslås höjas från 818,2 miljarder dollar för 2018 till 886,0 miljarder för 2019 trots en strävan att hålla alla övriga budgetposter nere.

Ryssland dras in i spelet

Under trycket av amerikansk politik har Ryssland och Kina sedan en tid närmat sig varandra och agerar nu gemensamt på många nya områden trots vissa problem. Man framhåller sina gemensamma strategiska mål och fördjupar det pågående samarbetet. Militärt handlar det bl a om försäljning av den senaste versionen av stridsflygplanet SU-35 samt luftförsvarssystemet S-400 till Kina. På det ekonomiska området räddade Kina det stora ryska gas- och oljeutvinningsprojektet på Yalu-halvön från kollaps, när sanktionerna mot Ryssland såg ut att äventyra finansieringen.

NATO, EU och Kina

Kina visar en tydlig benägenhet att inte konfronteras med Europa på nuvarande stadium, trots motsättningarna i synen på Mänskliga Rättigheter, demokrati och handelsfrågor. Kinas önskemål att ha en stabil handelspartner på den andra sidan av den eurasiska kontinenten tillmäts för närvarande en större vikt i Beijing.

Kina har gjort flera försök att locka EU att stödja handelspositioner riktade mot USA, men inte lyckats. Endast i försöken att rädda världshandelsorganisationen WTO från amerikanska försök att göra organisationen irrelevant eller att omförhandla dess stadga så att den anpassas efter USA:s krav har Kina fått stöd från EU. Kina stödjer också EU:s position att inte följa USA:s sanktioner mot Iran och vill bidra till skapandet av ett särskilt betalningssystem för att kringgå dem och möjliggöra för Iran att fortsätta sin export av olja i strid med de amerikanska sanktionerna.

EU är splittrat ifråga om relationerna med Kina på samma sätt som i andra viktiga frågor. Elva medlemsländer (samtliga före detta Warszawa-paktsmedlemmar) har gått samman i en pakt med Kina och fem Balkanländer. Medlemmarna av pakten får kinesiska krediter, som ingår som ett led i Kinas ”Belt and Road Initiative”. Det är Kinas stora generalplan för att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten i ett jättelikt nät av transportvägar till lands och till sjöss samt anläggningar för infrastruktur. Pakten kallas för ”16+1”, och uppdrag ges till kinesiska företag utan anbudsgivning och strider därmed mot EU:s lagar. Beroendet av Kina har gjort att det har hänt att 16+1-medlemmar har lagt in veto mot EU-uttalanden, som varit kritiska mot Kina, bl a rörande dess annektering av öar i Sydkinesiska havet som tillhörde andra länder. 16+1 beskylls därför ibland för att vara en femte kolonn.

Ett annat problem för EU är att Italien plötsligt är på väg att göra sig beroende av Kina genom att vilja ta stora lån för att bygga ut flygplatser, hamnar, järnvägar och reparera motorvägar. Det har väckt häftig kritik i Bryssel, eftersom Italien redan har enorma skulder till utlandet, särskilt EU. Att den italienska regeringen samtidigt planerar att skära ned försvarsutgifterna med 20 procent har väckt stark reaktion inom NATO och från USA, som kräver ökade och inte minskade försvarsutgifter av de europeiska medlemmarna av NATO.

Grönland, Kina och NATO

Någon enad front kan Europa som synes inte uppvisa inför den maktkamp som pågår mellan USA och Kina. Att den kommer att beröra oss och vårt närområde framgår till exempel av att Grönlands regering föll i september 2018 på grund av att oppositionspartierna ville att landet skulle låna från Kina och inte från Danmark för att finansiera utbyggnad av ett antal flygplatser. Frågan blir mera elakartad av att den grönländska oenigheten har väckt till liv gamla krav hos delar av befolkningen på självständighet och separering från Danmark. https://www.thelocal.dk/20180424/independence-dilemma-for-greenland-voters

Krisen löstes den 2 oktober genom att den gamla regeringen lyckades få hjälp av ett stödparti, men viss oro fortsätter att bestå. Flygplatsprojekten skall ses i ljuset av Kinas planer för inflytande i Arktisområdet, som publicerades i ett ”vitpapper” i början av innevarande år. http://english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm

Ett Grönland, som står närmare Kina än Europa skulle bli ett problem för NATO. Om Kina skulle gå till väga på samma sätt som man har gjort i Djibouti – först skapa civil infrastruktur intill en internationell trafikled (Infarten till Suez-kanalen) och sedan plötsligt bygga en militärbas där – skulle NATO:s möjligheter att ha kontroll över norra Atlanten försämras avsevärt. Den amerikanska flottan återskapade i augusti i år sin ”andra flotta” och gav den i uppdrag att bevaka farvattnen kring norra Atlanten ”från Barents hav till vattnen norr om Skandinavien och Polcirkeln”, nära hemmahamnarna för den ryska ubåtsflottan. Det skedde enligt uppgift i amerikanska media under inflytande av att Ryssland har utvecklat nya sjö-till-land-robotar, som kan nå de flesta av Europas huvudstäder från Atlanten. Det närmare militära samarbetet mellan Ryssland och Kina skulle göra en eventuell kinesisk militärbas på Grönland till ett oroväckande perspektiv för NATO. https://www.defensenews.com/global/europe/2018/09/07/how-a-potential-chinese-built-airport-in-greenland-could-be-risky-for-a-vital-us-air-force-base/

Sverige och Kina

Att Kina dessutom kidnappat den svenske medborgaren Gui Minhai och satt igång en diplomatisk incident på grund av att några kinesiska turister inte behandlades tillräckligt väl och svensk television skämtade om saken är en påminnelse om att Kina har ett intresse även för vårt land på ett inte alldeles angenämt sätt. Dessa iakttagelser leder till slutsatsen att vi har fått ett behov av en egen strategi för relationerna med Kina;

  • Hur neutrala kan vi vara mellan USA och Kina i ekonomiska, politiska och militära frågor?
  • Hur ställer vi oss om Kina anfaller Taiwan och USA dras in?
  • Hur skulle våra relationer till Kina påverkas av en eventuell anslutning till NATO och kan det vara ett skäl för anslutning eller tvärtom ett skäl emot en sådan anslutning?
  • Skall – och framför allt kan EU – styra våra relationer med Kina?
  • Finns tillräcklig enighet om strategiska frågor för att en sådan styrning kan bli meningsfull?
  • Vilka aspekter av ekonomiska och handelsrelationer med Kina är det som inte för närvarande handhas av EU och hur skall de hanteras?
  • Vilka principer kan vi behöva offra för att fortsätta umgås med Kina – och vilka principer måste vi vägra att göra avkall på?
  • Är önskvärdheten av en gemensam EU-politik på lång sikt gentemot Kina också ett skäl att verka för att EU skall införa en gemensam försvarspolitik?
  • Finns omständigheter som kan göra att vi skulle vara villiga att efterkomma krav på att avskaffa förbudet mot vapenexport till Kina?

Det finns andra mera kortsiktiga och detaljbetonade frågor som bör utredas, eftersom vi antingen har ställts inför dem i Sverige eller andra länder har behövt lösa liknande problem i sina relationer med Kina;

  • Aktualiserar handelskriget civila försvarsåtgärder som säkerställande av råvarutillförsel och tillförsel av kritiska teknikvaror?
  • Finns beredskap inför att handelskriget kan övergå till att också bli ett valutakrig?
  • I vilka försvarsfrågor behöver vi ta ställning i förhållande till Kina under tiden fram till dess att EU får en gemensam försvarspolitik, till exempel rörande handel med teknik med militära aspekter?
  • Skall vi införa investeringskontroll av strategiska investeringar i Sverige?
  • Bör den kontrollen göras i samverkan med övriga EU?
  • Hur ställer vi oss till kineser som söker politisk asyl i Sverige?
  • Hur skall vi behandla kinesiska krav på begränsning av yttrandefriheten?
  • Hur skall vi behandla politisk kontroll och övervakning av den kinesiska staten av kinesiska studenter vid svenska universitet?
  • Hur ställer vi oss till utövare av kinesiska religioner i Sverige – särskilt om de är förbjudna i Kina, såsom Falun Gong?
  • Hur skall vi förhålla oss till självständighetsrörelserna i Tibet och Xianjiang?
  • Hur ställer vi oss till Kinas agerande i Sydkinesiska havet – som ju strider mot folkrätten till havs?
  • Hur skall vi behandla kinesiska propaganda-centraler i Sverige?
  • Bör vi vara försiktiga med att kritisera Kina i internationella organ för brott mot Mänskliga rättigheter, till exempel mot uigurerna?

Alla frågorna borde behandlas i ett sammanhang och ses i förhållande till varandra. Slutligen bör man hela tiden hålla följande frågor i minnet:

  • Hur mycket skall man ta hänsyn till våra ekonomiska intressen i Kina?
  • Vilka är dessa intressen och hur stora är de?

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Efter tre dagar – tomma hyllor

av Bo Richard Lundgren

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar? Hur snabbt tar maten slut?

Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen.

Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden.  I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.

Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.

  • Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.
  • Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.
  • Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.
  • Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.
  • Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.

Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk. Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.

Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden. På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.

Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.

Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Infanteri behövs

av Robin Häggblom
Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten rörande infanteri är. Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.

Norrland är stort. Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag 300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar. Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.

En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt. Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid, men hur försörjs dessa? Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.

Vad är då lösningen? Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet. De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas, och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.

Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning, då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar och hota försörjningslederna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att minska den inverkan som förluster har.

Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe (rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med. Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta. Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var 401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014. En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.

Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Tröskeleffekt och den operativa obalansen

av Ulf Henricsson

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Pansarskottsskytt i ÖN. 50 meter framför på vägen finns ett stridsvagnskompani som kompanichefen lagt artillerield över.

Robin Häggbloms och Jacob Fritzons inlägg visar glädjande nog att vi är ganska överens om att våra förband behöver splitterskyddade fordon för att lösa sina uppgifter oavsett var de opererar. Tyvärr glömmer vi lätt den ”operativa balansen” som Häggblom skriver om och det ger föga glädja att komma till ett operationsområde för att finna att man inte har medel att genomföra den strid som krävs för att segra.

Stridens grundelement är eld och rörelse, för att överleva behöver man också skydd. För att säkert nå framgång i striden bör man vara överlägsen i dessa element

Om man är vältränad och smart samtidigt som motståndaren är klantig kan man nå framgång även mot en överlägsen motståndare, som Fritzons exempel visar. Men vi kan inte alltid utgå från att så är fallet. Jag vill hävda att vi har en övertro på våra burna pansarvärnsvapens prestanda, framförallt i betäckt terräng.

Så här skrev jag som chef för Pansartruppernas stridsskola efter övning Nordanvind 1991: ”Om norrlandsförbanden når fram till sitt anfallsmål och sina stridsställningar så saknar de bra förutsättningar att lösa stridsuppgiften p g a sin beväpning. Terrängen är i 95% av alla fall olämplig för användning av RSV-vapen, främst p g a vegetationen eller för långa skjutavstånd. Jag har sett exempel på skytteförband som tvingats fram 30 m från vägen för att överhuvudtaget se målen. Därifrån har de skjutit pansarskott genom slyridåer som ofelbart hade givit banbrisad. Dessutom hade man hamnat inne i egen artillerield. Eftersom man åker skidor fram till anfallsmålet så har man en begränsad förmåga att ta med sig utrustning. Vi såg inget fall där stridsvagnsminor var med. De är en förutsättning för att få stopp på en motståndare eftersom man i aktuell terräng på grund av mask inte kan räkna med att skjuta mot rörligt mål.”

Denna beskrivning gäller överlag i betäckt terräng i hela Sverige även i dag.

Dessvärre har vi samma pansarvärnssystem idag, förutom robot 57 som tillkommit. Men den har alldeles för kort räckvidd för norrlandsförhållanden, men är säkert ett effektivt vapen vid strid i bebyggelse.

Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö, sly och ungskog. Visst går det att hitta enstaka stridsställningar som är användbara direkt. Men det är inte enstaka stridsställningar vi behöver. Om vi tar Fritzons exempel är det 24 stridsvagnar som skall engageras. Om duellvärdet för stridsvagn versus pansarvärnsvapen antas vara 1:2 behöver vi 48 stridsställningar för att engagera alla med rimliga utsikter till framgång. Visst – de vi inte når kan bindas på olika sätt, för om inte det görs kommer motanfall som ett brev på posten. Har vi då inte stridsvagnar i förbanden som kan möta dessa snabbt ligger vi illa till. Det duger inte att ha enbart 12,7 m m kulsprutor för att leverera kinetisk verkan. I omvärlden skruvar man på kanoner med minst 30 mm kaliber på sina ”lätta” stridsfordon. Mot stridsvagnar krävs det grövre grejor – 120 m m högtryckskanoner.



Visst måste man understundom lämna sitt fordon men det bör inte vara en regel att lämna sitt skydd utan goda skäl. Vi glömmer alltför lätt att ryssen är duktig på artillerield och han har mycket av den varan. Stridsfordonens kulsprutor är också ruggiga och behöver inte omgrupperas till fots i djup snö.

Jag är väldigt intresserad av att ta del av den finska metoden att i ett snabbt stridstempo anordna effektiva skydd och det skulle förvåna mig om den svenske soldaten likt sin finske kollega blivit mer bekant med fältspade och ståvärn än de var för tjugo år sedan.

Bandfordon är så gott som alltid överlägsna hjulfordon vid strid vid sidan av vägen. De kan sammantaget ges en bättre framkomlighet, bättre skydd och bättre beväpning. Ja – de är dyrare i inköp och drift, men vad kan en otillräcklig effekt på stridsfältet kosta?

Vi skall kunna möta en modern vältränad mekaniserad motståndare som vi vet kan uppträda i hela vårt land och han är den som väljer stridsområde. Med den begränsade förbandsmängd vi har är det stor risk att vi hamnar i tidsnöd när vi skall möta hans manöver.

Visst kan vi slå ut även stridsvagnar med vårt pansarvärnssystem men vi vinner inte kriget med det. Framförallt kan man ställa sig frågan hur krigsavhållande det är för en angripare som Ryssland, som själva satsar på tunga mekaniserade förband

Striden måste föras med samordnad verkan från alla vapensystem. Gärna även styrd precisionsammunition, men då måste vi utöka arsenalen avsevärt. Att styrd ammunition fungerar i trädlös ökenterräng vet vi, men hur fungerar den i svensk vegetationsmiljö med modern maskering? När styrd ammunition visas i officiella sammanhang är det alltid under mycket gynnsamma förhållanden.

Kan någon ge mig en filmsnutt som visar träff och verkan mot ett ”svenskt fältmässigt” mål? Sedan skall vi ha ett system som kan levererar ammunitionen inom rätt område och i tid – där har vi en bit kvar. Våra få JAS 39 lär sällan cirkla runt i luften och vänta på att bli inkallade för att omedelbart understödja arméförband

Eftersom rörligheten är ett grundelement måste vi bestrida motståndaren den i största möjliga utsträckning och då handlar det om att kunna minera. Ett tidsödande och transportkrävande verksamhet som vi genom åren inte varit så framstående på. Nedanstående text har några år på nacken men är, vad jag uppfattat fortfarande högst relevant

”För mig tycktes minvapnet helt bortglömt under Nordanvind. En mycket allvarlig brist eftersom det är en av förutsättningarna för att få bukt med mekaniserade förband. Det jag såg i minväg var ett antal snöhögar markerade med kvistar, det stoppar inga mekaniserade förband. Det ger också en helt felaktig bild av vad det innebär att ta med sig de vikter det är frågan om och vi lockas in i en helt felaktig stridsteknik.”

Motorväg, sommar.

Motorväg, sommar.

Förbandsutvecklingen präglas alltför mycket av övningsfältens tillrättalagda förhållanden och för lite av tillämpade övningar i ”riktig ÖN terräng”. Det kan också vara utvecklande att fältöva längs våra motorvägar i mellansverige och fundera på hur man med dagens motoriserade bataljoner strider längs dessa mot en mekaniserad motståndare med stridsvagnar.

Jag ställer mig med glädje till förfogande för den typen av verksamhet.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Det svensk-finska samarbetet i praktiken

Av Johan Althén
Ömsesidig tillit bygger förmåga. Foto: Jerry Lindberg, Försvarsmakten.

Ömsesidig tillit bygger förmåga. Foto: Jerry Lindberg, Försvarsmakten.

Just hemkommen från en övning inom ramen för det svensk-finska samarbetet (FISE) tar jag chansen att reflektera över samarbetet.

2015 kom Sverige och Finland överens om ett fördjupat samarbete. Samarbetet innebär inte några försvarsförpliktelser, men det finns inga begränsningar för inom vilka områden och på vilket sätt samarbetet kan utvecklas. Överenskommelsen, som skrevs under i maj 2015, trycker även på att den politiska viljan är att fortsatt öka samarbetet.

Målet med försvarssamarbetet är att förbättra ländernas försvarsförmåga, möjliggöra gemensamt operativt agerande och främja gemensamma intressen på försvarsområdet, inklusive att stärka säkerhetssituationen i Östersjöregionen. Till det är samarbetet ett sätt att kostnadseffektivt höja båda ländernas förmåga.

Det fördjupade försvarssamarbetet omfattar även operativ planering och förberedelser för gemensamt användande av civila och militära resurser, under förutsättning att nödvändiga politiska beslut fattas, i olika scenarier. Detta skapar handlingsfrihet för våra valda ledare och höjer tröskeln för incidenter och angrepp i vårt närområde.

I skrivande stund är undertecknad nyss hemkommen från en stabsövning som var en del i förberedelserna inför den kommande finska övningen Arctic Shield 18 där svenska förband och stabsofficerare kommer att öva under finsk ledning. Övningen kommer att genomföras i norra Finland under december i år och omfatta runt 5000 deltagare. Från Sverige deltar flera förband.

Under stabsövningen har vi tagit fram gemensamma rutiner och fastställt hur olika förmågor kan komplettera varandra för att nå verkan. Det är slående hur lika vilja, attityd och noggrannhet i lösandet av uppgiften är mellan våra två nationer. Det här är något alla tar på största allvar.

Skillnaderna ligger främst i vissa detaljer, men efter kort samverkan kom vi fram till en gemensam metod och vi kunde fortsätta framåt.

Det som främst slog mig under övningen FISE är att det handlar om relationer. Relationer mellan professionella officerare och soldater. Relationer som bygger tillit och tilliten bygger förmåga när vi kan lägga doktrinära, taktiska och kulturella skillnader åt sidan för att lösa uppgiften. Mycket arbete återstår, men tillsammans blir vi starka.

Författaren är skvadronchef med erfarenheter från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Draken och Lilla Björn – geopolitik i Fjärran Östern

av Lars Holmqvist

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Fransk karikatyr som visar hur Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Japan sitter ner för att dela på Kina, medan Frankrike iakttar. Källa: Wikimedia Commons.

Den 18 september är ett betydelsefullt datum i Kina, dagen då man högtidlighåller minnet av Mukdenincidenten, lite förenklat startskottet för en period av japanska övergrepp på landet under åren 1931-45. Även om dagen av naturliga skäl innehåller en udd mot just Japan, så finns det ett bredare perspektiv än så. Den japanska ockupationen av Manchuriet var en viktig beståndsdel av Kinas ”århundrade av förödmjukelser”, den av kineser använda benämningen på perioden 1839-1949.

Dagen ifråga är visserligen inte en officiell högtidsdag men kan ändå ses som ett av många uttryck för den nya tidens kinesiska nationalism. Här skulle jag kunna försöka skriva ett längre avsnitt om nationalismen i Kina, men kan knappast göra det bättre än vad Akademiledamoten Lars Fredén, tidigare ambassadör i Kina, nyligen gjorde i en artikel i Axess (4/2018). Läsning rekommenderas.

Ledningen i Beijing har under en rad år lagt betydande resurser på att stärka patriotismen i landet. Bland annat har man anlagt många olika ”Patriotiska utbildningscentra”. I mars 2017 uppgick dessa centra till 428, efter att ytterligare 41 just då hade lagts till. Några exempel:

  • Opiumkrigsmuséet i Humen strax norr om Hongkong, upprättat på den plats där kineser år 1839 förstörde stora mängder brittiskt opium vilket ledde till det Första opiumkriget mellan Kina och Storbritannien. Ett krig som blev inledningen på Kinas ”århundrade av förödmjukelser”
  • En stor del av Nationalmuseet i Beijing upptas av den permanenta utställningen ”Föryngringens väg” som beskriver Kommunistpartiets resa bort från århundradet av förödmjukelser
  • Minneshallen i Nanjing till minne av den massaker som japanerna gjorde sig skyldiga till i denna stad år 1937
  • 18 september-muséet i just Mukden.

I det Första opiumkriget avgick britterna med segern. Den därpå följande freden i Nanjing ledde bland annat till att ön Hongkong övergick i brittisk ägo. I kinesisk historieskrivning ser man detta fredsfördrag som den första av en rad ”ojämlika traktat”, en lång serie av fördrag där olika Västmakter samt Japan utnyttjade Kinas politiska svaghet för egen politisk och ekonomisk nytta. Det var dessa fördrag – och naturligtvis olika omgångar av krigshandlingar – som utgjorde kärnan i Kinas århundrade av förödmjukelser.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Kineser förstör opium. Källa: Wikimedia Commons.

Dagens Kina; allt mäktigare, rikare och med stärkt självförtroende är enligt den officiella kinesiska historieskrivningen något som kineserna kan tacka sitt kommunistparti för. Under partiets fasta ledning har landet successivt kunna tvätta av sig den skam som förödmjukelserna har inneburit men samtidigt har kommunistpartiet inte låtit kineserna glömma dem.

Bilden är inte helt osann. Kina har kommit långt i arbetet med att återställa sin position i världen efter 1949 och inte minst är man på det hela taget herrar i eget hus. Britterna lämnade ifrån sig Hongkongkolonin år 1997 och portugisernas inflytande över Macao avslutades två år senare. Det tyska herraväldet över Tsingtao/Qingdao tog slut för mer än hundra år sedan, bara ölbryggerierna finns kvar. Japanerna är sedan länge bortjagade från Manchuriet och Shanghai International Settlement avvecklades 1943. De enda återstående ouppklarade ”ojämlika traktaten” idag är de ryska.

Under det Andra opiumkriget (1856-60) – som även det förlorades till britterna (och till fransmännen) – agerade Ryssland. Det ryska imperiet, som var militärt och psykologiskt omskakat efter förlusten i det nyligen utkämpade Krimkriget, vände blickarna österut. Man hotade Kina med att öppna ännu en front vid Kinas norra gräns. Hotet ledde till traktatet i Aigun 1858 som gav Ryssland ett territorium på (uppskattat) 600 000 km2. Två år senare, i och med konventionen i Peking, överfördes ännu ett område, nu sydost om Amur, inklusive kuststräckan ner till fiskeläget Haishenwai, den ort som vi idag kallar Vladivostok. Sammantaget ett område som till ytan motsvarar ungefär två Sverige.

Utöver dessa två fördrag tecknades senare även fördraget i S:t Petersburg 1881 som gav Ryssland ett landområde vilket idag tillhör Kazakstan.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA - Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Landområdena som Kina avträdde till Ryssland 1858 respektive 1860. Källa: CIA – Library of Congress Geography and Map Division Washington, D.C.

Hur ser det ut idag i de vidsträckta områden som Kina förlorade till Ryssland 1858-1860?

Utvecklingen är en annan än den kinesiska.

Det federala distriktet Ryska Fjärran Östern (RFÖ) är det till ytan största av Rysslands totalt åtta distrikt. Med sina 6,1 miljoner km2 är distriktet nära 40% större än hela EU men har bara drygt sex miljoner invånare (eller än färre, befolkningen krymper stadigt) av vilka ungefär 75% lever i gränsregionen mot Kina, ungefär i de områden som Kina avträdde 1858-60.

I Ryssland har man uttryckt oro över bristen på utveckling i RFÖ. En eftersatt infrastruktur, stor utflyttning och svag ekonomisk utveckling har hållit RFÖ i en långvarig negativ spiral.

Olika initiativ har tagits för att vända utvecklingen, både inhemska ryska och rysk-kinesiska.

Den kinesiska infrastrukturen har byggts ut till gränsen men inte mycket har skett på den ryska sidan. Alltför små anslag, korruption eller båda ligger bakom bristen på framgång norr om gränsen. Frågan om FRÖ:s utmaningar är närvarande i den ryska debatten.

Flera ryska projekt har initierats där kineser tillåtits långtidsleasa (upp till 49 år) åker- eller skogsmark. 670 000 hektar (ungefär som Medelpad) har leasats ut. Runt uthyrningen har det uppstått kontroverser, där kinesiska odlare har anklagats för att använda giftiga substanser i jordbruket, något som har sagts skadar rysk jord. Då Ryssland år 2012 meddelade att man ämnade släppa ytterligare 150-200 000 hektar till utlänningar, gjorde man en tydlig markering genom att rikta sig till en rad asiatiska länder men inte till Kina.

Stora delar av RFÖ är att betrakta som avfolkningsbygd, då alltfler infödda flyttar till västra Ryssland. I gengäld har de ryska områdena närmast gränsen upplevt en ökande kinesisk invandring, men denna inflyttning har initierat rädsloreaktioner från ryskt håll.

Det är en öppen fråga om hur stor den kinesiska invandringen egentligen är. Officiella siffror från 2002 på att det finns cirka 35 000 kineser i Ryssland varav hälften i landets västra delar är säkerligen i underkant. Ryska demografer år 2004 talade om 200-400 000. Siffrorna är som synes gamla. Man kan anta att en hel del kineser lever och arbetar illegalt i landet. Uppskattningen försvåras av att kineser flyttar både norrut till Ryssland och tillbaka hem igen.

En annan faktor är den ekonomiska krisen i Ryssland som har gjort sig gällande de senaste åren. Krisen har även påverkat den kinesiska sidan genom minskad gränshandel. Allt färre ryssar har numera råd att köpa kinesiska varor samtidigt som det kinesiska intresset för att etablera affärsverksamhet eller arbeta i Ryssland bör ha svalnat.

Utvecklingen i RFÖ till trots, de rysk-kinesiska relationerna lär vara mycket goda för närvarande. Som ett exempel kan nämnas den nyligen avslutade militärövningen Vostok 2018 som var ännu ett tillfälle då kinesiska och ryska förband samövade.

Samtidigt måste man fråga sig hur Beijing egentligen ser på sin ryske partner.

  • Ur Kinas synvinkel är Ryssland en av de imperialistiska makter som sänkte Kina ner i förödmjukelser. Men medan de övriga imperialisterna har avvecklat sina kolonier världen över (bortsett från några mindre besittningar här och var) så har Moskva i allt väsentligt behållit sina.
  • Japan, USA och länderna i Västeuropa är på olika sätt framgångsrika och ledande inom ekonomi, teknik och kultur, samtidigt som Ryssland – med sin låga innovationskraft, eftersatta infrastruktur, demografiska utmaningar, stora råvaruexportberoende och svaga stat – är en av de nationer som alltmer framstår som förlorare i den globaliserade ekonomin.
  • Genom de stora ryska landvinningarna 1858-60 sitter Ryssland på det sista tydliga arvet efter Kinas århundrade av förödmjukelser. Ett arv som Ryssland uppenbarligen inte sköter väl och en förödmjukelse som Kina inte på något sätt har glömt.
  • Ryssland är en ekonomisk dvärg. Medan USA:s respektive EU:s BNP är i paritet med eller större än Kinas och Japans är nästan hälften av den kinesiska så är Rysslands BNP uppskattningsvis bara 10-15% av Kinas.

År 2005 uttryckte Vladimir Putin de berömda orden att ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Sedan dess har just geopolitiska resonemang mer än en gång lyfts fram som en bakomliggande förklaring till den numera ganska expansiva ryska utrikespolitiken.

Men att föra en expansiv utrikespolitik som baseras på – uttalade eller outtalade – geopolitiska resonemang kan vara vanskligt. Geopolitiken i den södra delen av RFÖ talar inte till Rysslands fördel.

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Krig i rymden – president Trump lyfter spelplanen från jordytan

av Magnus Sjöland
Foto: Shutterstock.com

Rymden är på god väg att bli en presumtiv krigsskådeplats. Foto: Shutterstock.com

USA:s president Donald Trump har nu aviserat att han tänker inrätta en 6:e vapengren med väpnade styrkor för att försvara sitt lands intressen, de 5 tidigare vapengrenarna är armén, marinkåren, flygvapnet, flottan och kustbevakningen. USA känner att deras dominans i rymden är hotad och att hoten framför allt kommer från Kina och Ryssland.

Vårt moderna samhälle skulle inte fungera utan satelliter, de används både militärt och civilt till kommunikation, navigering och övervakning. En modern krigsmakt är beroende av sina satelliter för att effektivt kunna nå sina mål och beroendet av rymden och dess möjligheter ökar. Det är inte så långsökt att det första man skulle vilja slå ut i ett modernt krig är fiendens satelliter, så att denne blir ”blind, stum och desorienterad”.

Men det är inte så lätt som man i första stund kan tänka: Det är väl bara att spränga sönder fiendens satelliter?

Jag vet inte vad Donald Trump har tänkt sig för slags vapen USA:s beväpnade rymdstyrka skall vara utrustad med. Men det går att inte förbise Kesslersyndromet, som kan innebära att om någon börjar skjuta sönder andra länders satelliter, så kommer vi aldrig i framtiden att kunna ha satelliter på det sätt som vi är vana vid idag. Rymden blir full av rymdskrot som omintetgör möjligheten för mänskligheten att ha satelliter.

Kesslersyndromet, även kallat Kesslereffekten, är uppkallat efter den amerikanska rymdforskaren Donald J Kessler. Effekten innebär att om rymdskrot kolliderar, så splittras detta upp i mindre delar som sprids i rymden och ökar risken för fler kollisioner. Dessa kollisioner leder till fler kollisioner, som i sin tur leder till ännu fler kollisioner. Till sist fylls den lägre jordomloppsbanan med rymdskrot som skadar och förstör nästan alla våra satelliter och framtida möjligheter att skjuta upp nya satelliter. Skrotet kommer cirkulera runt jorden i 1.000-tals år och träffar en satellit med en fart upp till 10 km per sekund. Farten är ca 10 – 15 ggr högre än en gevärskula och även en liten bit skrot i en så hög fart kan innebära enorma skador på det föremål som det träffar.

Både Ryssland och Kina har redan för flera år sedan visat upp en kapacitet att kunna spränga fientliga satelliter, men förhoppningsvis kommer de aldrig att använda dessa vapen, då resultatet av explosionen kommer drabba mänskligheten i många tusen år framöver på grund av Kesslersyndromet.

Om nu USA planerar att inrätta beväpnade styrkor i rymden, vilka slags vapen talar vi om? Vad är ett rymdvapen?

Jag skulle kunna svara: ”Hur långt är ett snöre?” Vad är ett vapen på jordytan? En hammare kan användas till att slå i spik, men den kan också användas till att slå någon i huvudet. Så enkelt uttryckt, det kommer att utvecklas speciella rymdvapen, men många av de vapen vi kommer att se i rymden kommer att vara konstruerade för annat syfte än att vara ett vapen. Det är antagligen därför USA inte har gått med på att förbjuda vapen i rymden, både Kina och Ryssland har velat ta fram ett förbud mot rymdvapen, medan USA har sagt nej.

Det finns dock ett internationellt avtal de flesta länder ställer sig bakom, Outer Space Treaty, från 1967 som förbjuder att placera massförstörelsevapen i rymden.

Vad kan man då tänka sig för hot mot satelliterna förutom att någon spränger dem i luften?

Blända med laser, Ryssland har nyligen visat upp ett vapen som kan tolkas som en rejäl laserkanon för att kunna slå ut spaningssatelliter. Det har redan hänt att spaningssatelliter har utsatts för laserbländning, men lasrarna har inte varit tillräckligt starka för att fullständigt slå ut satellitens funktioner.

Antisatellit, ”en satellit som går att manövrera” kan knuffa andra satelliter ur sin bana, mer avancerade antisatelliter kan lägga sig bredvid och avlyssna all trafik, störa trafiken, tömma satelliten på bränsle, kapa slangar eller elledningar etc. Alla satelliter som kan finmanövrera skulle kunna användas som en antisatellit då dessa kan knuffa bort andra satelliter ur sina banor, jämför med en ”hammare”.

Även en rymdfärja kan användas som ett antisatellitvapen, det går att ta sig intill en satellit och lyfta in den i bagageutrymmet och ta den med ner till jorden igen. Är satelliterna små, kan man plocka med sig många varje gång. Det går att tänka ut många olika rymdvapen.

Om vi skall försvara våra satelliter mot antisatelliter, så behöver vi antiantisatelliter eller andra former av skydd, som kan se till så att antisatelliterna inte förstör våra satelliter. Detta är det klassiska dilemmat med vapen och motvapen. Det är sorgligt att vi i mänskligheten inte kan få bygga en fantastisk värld med oändliga möjligheter utan att någon förstör det.

Vi använder satelliter dagligen, vi har GPS mottagare i våra telefoner, i bilar och klockor för att underlätta navigering och kunna hitta till vänner, se var taxin eller bussen befinner sig eller för att få koll på hur många kalorier vi bränner under ett träningspass på cykeln eller under löprundan. Vi skickar information som antingen är genererad av satelliter eller vidareöverförd av satelliter, allt från spelfilmer, videoklipp, telefonsamtal eller meddelanden. Jag skulle vilja säga att stora delar av vårt moderna liv hänger på att satelliterna fungerar.

Det är bra om det byggs upp ett försvar som skyddar våra satelliter och våra framsteg i rymden mot terrorister och destruktiva krafter, men försvaret får inte användas i andra syften. Då det är svårt att definiera vad ett rymdvapen är och de ledande stormakterna inte kan lösa den knuten, så funderar jag på om det inte vore bättre att förbjuda vissa handlingar i ett internationellt avtal.

Precis som att vi inte kan förbjuda en hammare eller en lastbil, då dessa kan användas både till goda och onda saker, kan vi inte heller förbjuda rymdfärjor eller satelliter med manöverförmåga, då dessa kan användas både för goda och onda syften.

Ett stort framsteg för mänskligheten vore om vi kan definiera vilka handlingar som skall betraktas som otillåtna och sedan få ett internationellt avtal undertecknat som förbjuder dessa.

Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Det säkerhetspolitiska perspektivet i KV21 bör vidgas

av Ingolf Kiesow
Foto: Shutterstock.com

Foto: Shutterstock.com

Överste av första graden Per Blomquist påtalar i ett blogginlägg i denna spalt att det ter sig ogenomtänkt att i samband med KV21 hävda ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande”. Det är både sant och ett understatement.

Som exempel kan anföras att handelskriget mellan USA och Kina höjer intensiteten i de pågående tvisterna i Västra Stilla havet och kan dra in NATO-området i väpnade konflikter. I ett sådant läge kan såväl Ryssland som en normalt vänligt sinnad nation kräva tillgång till delar av svenskt territorium eller stöd för sin krigföring i andra former. Det sammanhanget kräver en närmare förklaring.

Ryssland och Kina var under det kalla kriget djupt oense och stod tidvis på gränsen till krig mot varandra. Efter Sovjetunionens upplösning lyckades de båda länderna bilägga sina gränstvister, inleda samarbete och skapa nya former för regionalt samarbete såsom Shanghai Cooperation Organisation samt organisationen för internationell samverkan mellan de större ”icke-västländerna” Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika (BRICS). Sedan trycket från USA mot Kina och Ryssland började hårdna och ta sig uttryck i sanktioner har de båda länderna enligt principen ”min fiendes fiende kan bli min vän” utvecklat det redan inledda strategiska samarbetet och givit det nya former.

Rysk-kinesisk samverkan

Redan innan USA den 22 mars 2018 kungjorde sina avsikter att införa sanktioner mot varor från Kina i ett begynnande handelskrig hade Ryssland och Kina bedrivit samarbete på de politiska, ekonomiska och militära områdena. Det hade intensifierats alltsedan Kinas president Xi Jinping tillträdde sitt ämbete 2013. Med en travestering på ett gängse talesätt om Barack Obama´s säkerhetspolitik, nämligen ”pivoting to Asia” kallades Rysslands närmande till Kina för ”Putins pivoting to China”.

På det politiska området märktes det i närmare samordning av uppträdandet i internationella organ såsom FN. På det militära området bedrev man militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Enligt en amerikansk underrättelserapport hade en lång rad överenskommelser ingåtts för att stärka Kinas militära förmåga och föra Ryssland närmare Kina. Det handlar om

  • försäljning av den senaste versionen av stridsflygplanet S-35 samt luftförsvarssystemet S-400 till Kina,
  • gemensam produktion av nästa generation tunga stridshelikoptrar och
  • gemensam utveckling av en ny generation avancerade ubåtar, nya motrer till stridsflygplan, satellitnavigeringssystem och nya materialslag för användning i rymden.

På det ekonomiska området hade Kina bl a räddat det stora ryska gas- och oljeutvinningsprojektet på Yalu-halvön från kollaps, när sanktionerna mot Ryssland för dess annektering av Krim-halvön såg ut att äventyra finansieringen.

Snart efter att USA den 22 mars hade kungjort de första sanktionerna mot Kina i det begynnande handelskriget besökte Kinas försvarsminister Moskva och deklarerade att detta möte var en varning om att ”låta amerikanarna få kunskap om de nära förbindelserna mellan Kinas och Rysslands väpnade styrkor.” Några veckor senare besökte Rysslands försvarsminister Kina.

Upptrappning av samverkan

Som ett resultat av de strategiska samtalen deltar den 11-15 september kinesiska styrkor med både egna vapen, 3200 man och 30 flygplan i den stora ryska militärmanövern ”Vostok 2018”. Den hålls enligt kinesiska media i både Rysslands centrala och östliga militärområden för att ”stärka det militära partnerskapet… och ytterligare stärka de båda ländernas gemensamma förmåga att möta hot mot säkerheten.” Det är den största ryska militärmanövern sedan 1981 och omfattar omkring 300 000 man och över 1000 flygplan.

På det ekonomiska området har Ryssland denna sommar erbjudit Kina att få odla sojabönor på en miljon hektar i östra Sibirien för att kompensera ett bortfall av amerikanska sojabönor, som harförorsakats av handelskriget med USA. De båda länderna har också kommit överens om att reglera sin gränshandel i Sibirien genom elektronisk hantering utan användande av amerikanska dollar. Det ses som en visserligen blygsam men dock början på en process för att ersätta dollarn med andra valutor som betalningsmedel i världshandeln.

USA ser å sin sida långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland

USA har i sin försvarspolitik återgått från den inriktning på att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en offentligen deklarerad militär konkurrens mellan stormakter. I årets ”National Defense Strategy” heter det om det amerikanska försvarsdepartementets målsättning att ”Långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland är de principiella prioriteringarna för departementet, och kräver både ökade och fortsatta investeringar på grund av storleken av de hot som de utgör mot USA:s säkerhet och välstånd och möjligheten för dessa hot att växa i framtiden.” Utan att det sägs uttryckligen i strategin finns det fog för misstanken att Rysslands svaga ekonomiska utveckling och Kinas fortsatt snabba tillväxt gör att Kina på sikt kommer att bli den viktigaste medtävlaren ifråga om militär styrka, i synnerhet som det är med Kina som USA har mest akuta militära motsättningar. Donald Trump´s regering har begärt successiva ökningar av försvarsanslagen – från 767 miljarder dollar år 2016 till 886 miljarder dollar år 2019 – trots en ofta uttalad strävan att skära ned de övriga federala utgifterna.

I Kina talar man om ett nytt kallt krig

I Kina har man också på sin sida dragit slutsatsen att det råder början till ett nytt kallt krig, en term som återkommer i kinesiska media. I statliga media som China Daily och nyhetsbyrån Xinhua sägs att man har dragit slutsatsen att USA under Donald Trump har som målsättning att hålla tillbaka Kina och att det nyligen inledda handelskriget är ett försök av USA att stoppa Kinas tillväxt och framför allt dess ansträngningar att bli en ledande nation ifråga om teknisk utveckling.

Det skall i sin tur ses mot bakgrund av Kinas syn på förhållandet mellan USA och Kina. Det beskrivs i Kina ofta som en ”hundraårskapplöpning”. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare. Vid den nittonde partikongressen i november 2017 sade Xi Jinping om försvaret att i mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass”. Mitten av det århundradet anges också som riktmärke för en rad lika ambitiösa målsättningar på andra centrala områden.

Vid det sedvanliga hemliga möte med kommunistpartiets högsta ledning, som äger rum i badorten Beidahe varje år för att utarbeta riktlinjer för arbetet under det närmaste året, tilläts i år inga nyheter komma ut om de beslut som fattades där. Ett givet ämne måste dock ha varit vilka påfrestningar på den egna ekonomin man skall vara beredd att tåla under det nyligen inledda handelskriget med USA och med vilka metoder man skall vinna det. Det hade förekommit en tidvis öppen debatt i medierna – vilket är sällsynt ifråga om så centrala frågor – om man inte hade gått för långt genom att inta en så avvisande hållning till de amerikanska kraven, eller med andra ord om man inte hade gått för hastigt fram i hundraårskapplöpningen med USA.

Kina antar utmaningen till handelskrig

Efter mötet i Beidahe har Kina satt in egna motsanktioner mot varor från USA som ett svar på de första amerikanska sanktioner som börjat omsättas i praktiken. Frågan är tills vidare avgjord – man går in för en hård linje, och media kommer med uppmaningar om ståndaktighet och beredskap att tåla påverkningar på levnadsstandarden.

Sedan Donald Trump kom till makten har utvecklingen tyvärr gått i fel riktning, och kineserna intar nu en kompromisslös attityd i handelsfrågorna. Det tyder i sin tur på att de militära frågorna kan bli svårare att hantera och att det lättare kan uppstå en tändande gnista, som kan resultera i väpnade konflikter.

Möjliga tändande gnistor

Mellan USA och Kina finns framför allt tre risker för att en tändande gnista kan utlösa vapenhandlingar. De ligger i det Sydkinesiska havet, Nordkorea och Taiwan. Allvarligast är förmodligen Taiwan, därför att den frågan representerar den sista av de föresatser som Trump förkunnade före valet och som han ännu inte har försökt att förverkliga. Han lovade då att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina till önskade eftergifter rörande handelsvillkoren och sättet att förvärva teknisk kunskap från ”Väst”. Detta är ett område där Kina har en glasklar och ofta uttalad politik; en taiwanesisk självständighetsförklaring eller likvärdig händelse skulle göra att Kina tar till vapen för att ta Taiwan.

Så länge som Trump inte avstår från att vilja infria sin föresats fortsätter risken för en väpnad konflikt om Taiwan att medföra risker för Europa. Det finns inte någon försvarsallians mellan Kina och Ryssland, och det finns fortfarande mycket ömsesidig misstänksamhet mellan dem. Genom det allt närmare samarbetet mellan de båda länderna har det dock blivit rätt sannolikt att en konflikt om Taiwan också skulle dra in Ryssland, liksom varje annan konflikt i Asien mellan Kina och USA. I Europa är de flesta länderna sammanbundna med USA i någon form av försvarssamarbete, de flesta i NATO. Ett angrepp på ett av medlemsländerna i NATO skall enligt traktatens artikel 5 betraktas som ett angrepp på samtliga övriga medlemsstater.  USA har rätt enligt stadgan att kräva stöd från övriga medlemmar i händelse av en väpnad konflikt med Kina om konflikten berör Europa eller Nordamerika.

Perspektivet bör vidgas

En konflikt i Asien lämnar större utrymme för Ryssland att flytta fram sina positioner i Europa, när USA är engagerat på den andra sidan av den eurasiska kontinenten. Hur kommer då USA under Trump att agera i Europa?  Risk för hot mot Sverige kan uppstå i en sådan situation. Sammanhållningen mellan NATO-länderna blir allt lösligare under Trump och den ömsesidiga tilliten minskar. Tanken på försvarspolitiskt samarbete inom EU fortsätter att vara mera dröm än verklighet.  Kina och Ryssland går däremot samman i ett allt närmare strategiskt samarbete. Det är ett exempel på händelser som inte utgår från Ryssland men som bör tas med i ett säkerhetspolitiskt perspektiv under det arbete som förestår i uppföljningen av KV21.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ett nytt sätt att bemöta gråzonsproblematik

av Gustav Nilsson
Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för ett nytänkande avseende hur säkerhetsförbanden ska användas. Foto: Mikael Jacobsson, Försvarsmakten.

I skymningsläget kommer operativ handlingsfrihet att vara en avgörande faktor, då förflyttningar till utgångsgruppering av manöverförband troligtvis krävs. För att lösgöra dessa manöverförband kommer det behövas resurser som verkar i gråzonen mellan fred och krig. Problematiken bemöts i första hand genom att neka motståndaren möjligheten att påverka Försvarsmaktens system och resurser. Detta förstärks av Försvarsmaktens perspektivstudie 2016–2018 (2018, FM2015-13 192:15, 32): ”Hanteringen av gråzonsproblematiken måste ske på sådant sätt att gynnsamma förutsättningar skapas för fortsatt egen handlingsfrihet”. Det framgår vidare att hoten inom konfliktnivån har ökat både till volym och variation. Detta kan exemplifieras av Rysslands agerande på Krim, där stor del av operationen genomfördes i ett gråzonsspektrum. Jämsides nyttjades okonventionell taktik och operationella koncept, bland annat det som kallas små gröna män.


Förbandstypen eller resurserna som lyfts fram för att möta detta problemområde är säkerhetsförbanden, eftersom de är tidsmässigt tillgängliga och traditionellt har haft en uppgift vilken är mer skiftande till sin natur än klassiska manöverförband. Förbandstypen kan delvis möjliggöra eftersökt tillgänglighet och handlingsfrihet men saknar idag en utbyggd organisation kring erfarenhetshantering i relation till den nya utvecklade floran av hot. Som nyligen utbildad säkerhetsofficer av Säkerhetsförbandsavdelningen vill jag belysa diskrepansen som finns mellan de taktiska uppgifter samt förmågor som ges till förbanden och hotbilden som förväntas förekomma i ett av dess verkansspektrum, gråzonen. Exempelvis har säkerhetsförbanden en fokusering på motverkandet av fientliga typförband som special- och sabotageförband vilket kan spåras i taktiska publikationer från TRM Bassäk utgiven 1993 till dagens reglementen. I kontrast visar moderna konflikter att det är framförallt ett asymmetriskt uppträdande som förekommer tillsammans med snabba förändringar i beteendet. Det framgår att farorna snarare utgörs av specialfunktionsförband med ett extremt brett spektrum av okonventionella uppgifter. Samtida konflikter samt perspektivstudien visar att få förband har förmågan att taktiskt anpassa sig tillräckligt snabbt för att möta de flexibla hot vilka förväntas vara den normerande hotbilden i gråzonen. Därmed hotas även operativ handlingsfrihet, vilken är vital för att möta ett mer konventionellt angrepp.

Inom ramen för gråzonsproblematiken argumenterar jag för en fokusering av taktik och resurser mot erfarenhetshantering hellre än övandet mot fientliga typförband, för att bättre bemöta gråzonshoten. Precis som Operativ Doktrin 14 menar, måste de knappa resurser som finns prioriteras. Säkerhetsförbanden används huvudsakligen som ett konkret exempel i detta inlägg. Genom att omformulera taktik, resursprioritering och mandatgivande i gråzonen kan Sverige bättre försvaras. Effektiv erfarenhetshantering tillsammans med god överspridning samt mandat på taktisk nivå, bidrar till bättre förutsättningar. Strukturen som finns idag medger inte den flexibilitet som krävs. Försvarsmakten bör möta gråzonsproblematiken med taktikanpassning i högt tempo.


Skapandet av taktik som möter motståndarens skiftande agerande kräver en lärande organisation. Organisationsforskarna Crossan et al menar i sin text kring organisatoriskt lärande att utvärdering och implementering är avgörande för taktikanpassning. Det framgår tydligt att utvärderingar som skapar slutsatser samt är tillförlitliga är vitala i framtagandet av nya taktiska lösningar. Jämsides är tron på slutsatsernas korrekthet av vikt. Förmågan att analysera och implementera motmedel på taktisk nivå är ett utvecklingsområde, metoder saknas både i flertalet av förbandens taktiska publikationer och tillvägagångsätt. Det är framförallt överspridningen av slutsatser som saknas, det som ledarskaps- och managementforskarna Schilling och Kluge kallar för feedforwardprocessen. Variationen av hot som finns idag medför att fokus måste skiftas från enskilda fientliga typförband till mer generella metoder för anpassning. Motståndaren är idag dynamisk och asymmetrisk, inte statisk och konventionell. Det som kan påstås med säkerhet är att motståndaren kommer att agera oväntat och på ett oförutsägbart sätt för Försvarsmaktens förband. De taktiska förbanden kommer att möta motståndare som agerar långt utanför dess föreställningsvärld. Således måste erfarenhetshanteringen på taktisk nivå vara extremt snabb och välutbyggd. I förbandens taktik måste anpassning vara en naturlig och prioriterad del, vilket sker genom utvärdering och införandet av taktiska lärdomar. Exempelvis kan uppdragsutvärderingen utvecklas vidare med en bättre feedforwardprocess och tydligare implementeras.

Omfånget av förband som skall verka i gråzonen kommer att utökas, om perspektivstudien realiseras. Självklart kommer positiva effekter att finnas vid en ökning av förbandsvolymen. Men det kommer inte att räcka med ett större antal resurser och förmågor om agerandet inte förändras. Samtida konflikter visar med vilken snabbhet och tempo operationer kan genomföras. Detta belyses bland annat av Israelexperten Johnsons text kring Israels agerande i Gazaremsan och Libanon. Israels försvarsmakt genomförde operationer mot hundratals mål parallellt samtidigt som de i realtid anpassat sin taktik efter sin motståndare. Nämnvärt är även den ryska operationen i Georgien som genomfördes på några dagar. Rysslands agerande är dessutom oroande såtillvida att de genomförde snabba våldsamma handlingar även i gråzonsspektrumet. Det finns således en förmåga internationellt att genomföra militära operationer i högt tempo i alla konflikttyper. Detta medför att svenska förband måste kunna anpassa sin taktik i extremt hög takt. Det räcker inte med reglementen för hur man gör mot typförband, det är metoder för att snabbt omhänderta ny information för att sedan implementera denna som krävs. Säkerhetsförbanden bör inte fokusera på specialförband, de bör fokusera på hur de snabbt ska anpassa sin taktik utefter ett nytt fientligt tillvägagångssätt. Parallellt måste de långa ledtiderna minskas genom ett mer direkt system av erfarenhetshantering, de taktiska förbanden måste kunna sprida bearbetad information mellan sig på minutbasis. I praktiken skulle detta kunna ske genom en feedforward/feedback-process vilken sköts av de taktiska förbanden med hjälp av funktionsexperter och sprids i sida direkt till verkansdelarna i förbanden. Erfarenhetshantering tillsammans med korta ledtider skapar effektiv taktikanpassning.

De negativa effekter som eventuellt uppstår vid föreslagen förändring är kopplade mot koordineringen med andra vid tillfället icke stridande förband. När skyddande förband förändrar sitt tillvägagångssätt i högt tempo kan exempelvis flygförbanden tolka ett proaktivt agerande som en defensiv handling och agera felaktigt. Koordineringssvårigheten kan övervinnas genom enkla medel, bland annat samverkansofficerare eller införandet av idag existerande teknik. Konkret skulle detta kunna vara introduktionen av tekniska system där förband i realtid kan beskriva händelser i internetforumslikande format. Tillförandet av erfarenhetshanteringsenheter på förband som förväntas agera i konfliktspektrumet skulle även bidra till snabb hantering. Ett annat motargument mot omprioriteringen är nuvarande taktiks bevisade effektivitet, där sensorer, spaning och fientliga typförband premieras och studeras. Däremot är taktikens förträfflighet främst framtagen i en övningskontext utan prövning i verkliga konflikter. Argumenten för ny fokusering bygger på faktiska konflikter och händelser. Det kan även hävdas att den som försöker vara bra på allt blir expert på inget. Detta motargument bygger dock på ett missförstånd av förslaget. Förband som skall verka i gråzonen måste bli experter på att taktikanpassa. Således skall förbanden inte bli bra på allt, de ska inriktas mot hanterandet av nya fientliga taktiker.

Exempel ur verkligheten

Samtidshistorien är full av exempel på nationer som inte agerat med specialförband i traditionell mening, tydligt i nämnd konflikt på Krim. I denna konflikt användes förnekbara operatörer vilka uppenbart är specialförbandsutbildade, men agerade utanför vad svensk taktik skulle kunnat motverka. Ukrainas trupper kunde inte taktikanpassa, likt svenska förband idag. När ett anfall genomfördes av ryska konventionella trupper var redan flera angrepp utförda av ryska förnekbara operatörer. Detta belyser även vikten av att ha mandatet på rätt nivå för agerande och anpassning. Tyskarnas försvar av atlantvallen beskrivs som ett misslyckande på grund av mandatets placering högt upp i kommandokedjan. Den högsta ledningen skulle ge godkännande för nyttjandet av reserverna. Felplaceringen av mandatet bidrog troligtvis till de allierades inledande framgångar. Detta argument kring att toppstyrning hindrar förmågan att anpassa stärks av Schilling och Kluge i deras text om organisationer. Därmed måste mandatet flyttas från operativ nivå till de förband som måste genomför verksamhet på taktisk nivå. Det är de taktiska cheferna, också på lägsta nivå som själva måste kunna agera.

Vad kan göras?

För att bättre bemöta gråzonsproblematiken krävs förändrade mandat, taktik och metoder. Motiverat utifrån de argument som framförts ovan. Försvarsmakten måste skapa ett tillvägagångssätt som snabbt möjliggör taktisk anpassning utefter förändrat fientligt agerande. Detta för att bibehålla den vitala operationella handlingsfriheten efter en eskalering från gråzon till krig. Perspektivstudien tillsammans med historiska exempel belyser vikten av ett korrekt mötande av ett skymningsläget. Fel prioriteringar i gråzonen medför stora konsekvenser för krigföringsförmågan. Motståndarens oförutsägbarhet i agerande är den eventualitet Försvarsmakten kan planera för. Samtidigt är händelseförloppet i dagens konflikter extremt snabbt vilket inte tillåter långa ledtider. Slutligen måste mandatet finnas långt ned i organisationen, för att beslut skall kunna tas av chefen som skall möta hotet. Existerande taktik och tillvägagångssätt är aktuella och effektiva för den kontext de utvecklats för, men för att möta dagens skiftande hot behövs en ny dimension i säkerhetsförbanden. Det behövs förband vars främsta förmåga är snabb anpassning. I säkerhetsförbandskontexten skulle dessa slutsatser och argument kunna materialiseras i en betydligt större underrättelse- och militärpolisfunktion på låg nivå tillsammans med tekniska system som tillåter dessa lägre funktioner att kommunicera direkt med varandra. Samtidigt som lägre chefer har mandatet att radikalt ändra eget förbands agerande. Försvarsmakten har inte råd att nyttja de knappa resurserna, i förhållande till en förväntad motståndare, på fel sätt. Förbanden måste kunna möta samtidens konflikter och inte gårdagens. För att möta dagens hot måste Försvarsmakten omprioritera sina resurser och tankesätt för att minska den tröghet som idag finns i taktikanpassningen.

Författaren är fänrik vid Helikopterflottiljen och tillhör 3 Helikopterskvadronen med placering på F 17.

Vårda debatten och behandla sakförhållanden

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Vi har tagit del av ”Politikernas groteska krigsretorik”, som det heter i SvD den 15/9, där Mattias Karlssons Facebook-inlägg ”Seger eller död” refereras. Dåligt! Ledarskribenten menar att andra partiföreträdare framför motsvarande retorik. Ja, det hör inte hemma i den demokratiska dialogen.

Vi har dock tagit del av vad den utmärkta sajten alliansfriheten.se återger från grannländerna. Där är tonen en annan och viktiga sakförhållanden behandlas.

Finlands president Sauli Niinistö höll tal vid befordringen av kadetter den 31 augusti 2018. Där hette det:

”Den viktigaste resursen i vårt försvar är försvarsviljan, som genom åren har hållit mycket hög nivå. På denna grund är det bra att bygga ett stabilt försvar. Också ni, unga officerare, har ett ansvar och kan i ert eget arbete främja försvarsviljan”.

Ja, så här kunde det även låta i Sverige under vår tid med allmän värnplikt. Plikten var betydelsefull för vår värnkraft men också för god moral och demokratisk sammanhållning i hela samhället, något som alltid numera framhålls i möte man och man emellan.

Åter till President Niinistös tal. ”Jag ser Finlands säkerhetsställning som en helhet bestående av fyra pelare”, sade han.

De är

  • ett trovärdigt nationellt försvar,
  • västliga partnerskap,
  • relationerna med Ryssland
  • regelbaserade internationella systemet.

”Den viktigaste pelaren är ett trovärdigt eget nationellt försvar, vilket också skapar en stabil grund för vårt försvarssamarbete”, framhöll presidenten vidare.

Sajten alliansfriheten.se återger även en intervju som president Niinistö gav en tysk tidning. Där säger han: ”När man träffar Putin bör man vara väldigt försiktig.”

Och vidare: ”Finland har en möjlighet att gå med i Nato men just nu bör man inte göra det. Den ståndpunkten upprepar president Niinistö i en intervju för tyska Frankfurter Allgemeine. Ryssland skulle uppfatta Finland som en fiende ifall vi gick med, konstaterar presidenten.

Han säger också till tidningen att vi inte kan göra något åt vår geografi. ”Vi är grannar med Ryssland och har en gemensam gräns på 1 300 kilometer. Ryssarna har klargjort att när de blickar över gränsen vill de se finländare. Om vi var med i Nato, skulle de se fiender. Det är deras ståndpunkt,” säger Sauli Niinistö i intervjun.

Detta är klara besked. Sverige bör ta till sig det internationella språkbruket i pågående fredskrig. Stormakternas yttersta spjutspets är militära medel och metoder. Sverige ska inse detta men inte delta i stormaktsspelet!

Vi upprepar vad vi framförde i Akademiens särtryck 1:2017: ”Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande stormakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.”

Vi hoppas på kommande regering!

Per Blomquist är överste 1 gr och Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

Modernt Norrlandsinfanteri

av Jacob Fritzson
Foto: Daniel Klintholm, Försvarsmakten.

Bandvagn 410 kan vara lösningen för hur ett modernt norrlandsinfanteri ska transporteras. Foto: Daniel Klintholm, Försvarsmakten.

Inledningsvis får jag uttrycka min glädje över att ha lyckats skapa debatt kring hur vi bygger Sveriges kommande försvarsförmåga. Därutöver är det extra positivt att det är just Översten 1 gr Ulf Henricsson som svarar.

Detta inlägg avser att förtydliga och förstärka vissa av mina ståndpunkter i ett tidigare inlägg. Jag kommer i det nedanstående att begränsa mig till infanteri som är tänkt att verka i Norrland, så kallat norrlandsinfanteri.

Inledningsvis något om materielfrågan. Idag behöver vi inte begränsa oss till Bv206 som förvisso har oerhört god framkomlighet men saknar både skydd och tyngre beväpning. Ett eventuellt Norrlandsinfanteri skulle kunna utrustas med Bv410 som är splitterskyddat och har nästan lika god framkomlighet som Bv206, utöver detta kan den utrustas med bland annat tung kulspruta. Huruvida den kan utrustas med pansarvärnsvapen låter jag vara osagt eftersom jag inte sett några försök med detta. Bv410 är därutöver mycket bättre än de äldre ryska fordonen som Sverige köpte under 90-talet. Den är dessutom testad i skarp kontext av bland annat Storbritannien i Afghanistan och Somalia med gott resultat. Förutom den goda framkomligheten och marschhastigheten har den även god lastförmåga vilket medför att tyngre vapen kan medföras.

När orden ”skytte” eller ”infanteri” nämns tänker många ofta på cykelinfanteri eller de infanteriförband som stred under första och andra världskriget, där infanteri användes i massformationer för att kunna utgöra en offensiv kraft. En stridsteknik som nog få förespråkar idag. Den moderna infanteristen kommer att ha behov av fordon för rörlighet och skydd men det måste inte innebära att fordonet är enhetens huvudvapen. Istället bör fordonen vara ett medel för att underlätta och understödja infanteriets strid antingen genom att dessa utrustas med vapensystem som monteras på fordonet alternativt genom att möjliggöra transport av kvalificerade tyngre vapensystem, såsom exempelvis Rb57 som inte fanns under den tiden som Henricssons tester gjordes. Systemet har en effektiv räckvidd på mellan 20-600 m vilket gör det lämpligt även för korta stridsavstånd. Utöver pansarvärnsrobotar finns idag hårdmålsammunition för indirekt eld och sidverkande minor som är framtagna för att slå ut just bepansrade fordon. Dessa i kombination med moderna sensorer som exempelvis UAV skulle medföra att förmågan att slå ut bepansrade fordon ökar markant.

Angående begreppet ”strida i skjortan” anser jag att detta är en nödvändighet även för pansarförband. Uppsuttna skyttar har svårt att utgöra ett komplement och skydd åt stridsvagnar med hänsyn till antal skyttar som kan strida från fordonen. En avsutten pluton kan nyttja flera vapensystem samtidigt och skyttesoldaterna har dessutom en helt annan verklighetsuppfattning än de som sitter i ett stridsfordon, trots allehanda sensorer som numera finns i moderna stridsfordon. En avsutten skyttbataljon har därutöver fler soldater och blir därför en vital resurs i urban terräng, som för övrigt även finns i Norrland. De största erfarenheter som borde ha dragits de senaste åren angående strid med avsutten trupp kommer från de senaste 30 årens krig mot insurgenter och gerillakrigare.

Under slaget vid Wadi Saluki i Libanon 2006, framryckte 24 israeliska stridsvagnar ur den 401 mekaniserade brigaden i en kolonn för att ta sig i västlig riktning. Kolonnen utsattes för ett kraftigt eldöverfall från Hezbollah som var utrustade med pansarvärnsrobotsystemet KORNET (AT-14). 11 av stridsvagnarna blev träffade och ett flertal av dessa slogs ut, 8 israeler dödades varav en var kompanichefen. De israeliska stridsvagnarna blev stående och hade mycket svårt att bekämpa enskilda skyttar eftersom dessa dels angrep från flera håll men även maskerat sig mycket väl. Striden fick till följd att den 401 Brigaden blev stående och fick ägna sig åt att lösgöra sig från striden. Värt att nämna är att en infanteribrigad fanns i närheten men dessa kunde inte samordnas dels på grund av israelernas oförmåga till detta men även på grund av Hezbollahs förmåga att fördröja även infanteriet.

Israels erfarenheter i Libanon är inte unika. Krigen i Tjetjenien och Afghanistan är fulla av exempel där små enheter utrustade med pansarvärnsvapen och eldhandvapen kunna uppnå stor effekt mot mekaniserade förband. Även om de insurgenter som stred i dessa områden var både välutbildade och välutrustade bedöms en reguljär armé med bättre utrustning och utbildning kunna uppnå ännu större effekt.

En skyttebataljon har fördelen att den är billigare än de tyngre pansarbataljonerna vilket förenklar en utbyggnad av arméns storlek. Kostnaden torde vara en fråga som är högst intressant med hänsyn till nuvarande budget. Den absolut största fördelen kommer att vara den rörlighet ett lättare förband har. Även om en stridsvagn har god framkomlighet är den i övre Norrlands begränsad till vissa terrängsavsnitt. Med bandgående lättare fordon kommer man att kunna säkra flanker och binda fienden så att pansarbataljonerna sedan kan nyttjas för att slå fienden, vilket en skyttebataljon har svårt att göra. Debatten kring ”skyttestrid” får inte fastna i hur vi stred för 30 år sen utan behöver anpassas till förutsättningar som råder idag. Förr i tiden byggde infanteriets slagkraft på massa vilket är inaktuellt i vår tid. Det innebär alltså att det inte enbart är en fråga om anpassning av utrustning utan även av taktik för att modernt norrlandsinfanteri ska kunna vara effektivt.

Författaren är löjtnant vid Norrbottens Regemente, I 19.

Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt

av Stefan Emanuelsson
Foto: Joel Thungren, Combat Camera, Försvarsmakten.

Författaren föreslår organiserandet av en brigad i mellannorrland vars materiella känna utgörs av stridsfordon 90. Foto: Joel Thungren, Combat Camera, Försvarsmakten.

I tysk krigsplanläggning[1] mot Sverige under 2:a världskriget utgick man från att dela förbanden i norra och södra Sverige, genom att bl a i ett tidigt skede slå förbanden kring Östersund innan förstärkningar nådde fram. Förband skulle även slå mot Kiruna, Värmland och landstiga i Skåne. Tyngdpunkten låg vid den geografiska mitten Östersund – Sundsvall.[2] Vid denna tidpunkt fanns många förband under utbildning på många platser i Sverige, samt vid mobilisering utgångsgrupperade krigsförband över ytan. Att skära av Sveriges geografiska mitt hade sannolikt syftet att minska vår förmåga till kraftsamling av våra stridskrafter. Att minska förmågan till kraftsamling innebär att möjligheten till att bli lokalt överlägsen och nå ett avgörande minskar. Sveriges geografiska mitt är lika relevant i dag för en angripare att behärska. Detta utifrån nuvarande förbandssammansättning i Sverige samt de bilaterala försvarsammanbeten vi har med bl a Norge och USA. Dessa avser att vi ska kunna ta emot stöd (värdlandsstöd) och för detta är Tröndelag av intresse där stora depåer finns förhandslagrade för USA:s Marinkår.

Idag efter nedläggningsförsvarsbesluten från framförallt FB 96 t om FB 04 finns inga utbildningsregementen mellan Enköping i syd och Boden i norr. Krigsförband med utgångsgruppering inom samma yta utgörs av i princip en hemvärnsbataljon inom respektive län[3]. Dagens krigföring skiljer sig i grunden inte väsentlig från de som fanns för 80 år sedan, såtillvida att det är den som finns på marken som kontrollerar territoriet. Moderna vapensystem och underrättelseverktyg som exempelvis GPS styrda bomber och UAV kan öka effekten, men aldrig förändra krigets natur som är konstant. Faktum är också att med fler sensorer kan ett dilemma uppstå m h t att ju mer information, desto mer tid behövs för behandling för att avgöra vad som är relevant. För att möta en motståndare på marken inom Sverige utöver hemvärnets 40 bataljoner, finns i nuläget två mekaniserade brigader[4]. Dessa brigader leds från Skövde respektive Boden. Sammansättningen är blandad utifrån innehållet i de regementen som finns spridda från Boden till Revingehed. Detta innebär att exempelvis brigaden i norr behöver för att vara samlad, tilltransport av förband från exempelvis Halmstad och Eksjö. Samt att brigaden i Skövde behöver få tilltransport från Sveriges enda artilleriregemente i Boden.

Den fundamentala slutsatsen av detta är att nedläggningsförsvarsbesluten var oövertänkta, ansvarslösa och katastrofala för Sveriges försvarsförmåga. Att där och då efter Sovjetunionens sammanbrott avveckla huvuddelen av Försvarsmaktens försvarsförmåga, framstår så här i efterhand som mycket kortsiktigt. Sannolikt låg önsketänkande och framförallt kognitiv dissonans gentemot historien bakom genomdrivandet.


  • Om en motståndare från Öst vill hindra de två mekaniserade brigadernas styrketillväxt, är det i princip ”öppet mål” mellan Enköping och Boden.
  • Om en motståndare vill hindra våra allierade i Väster för att få in förband på marken relativt fort (från Tröndelag), så är Sveriges geografiska mitt militärstrategiskt av central betydelse, likväl som Gotland avseende östersjöregionen.
  • För att Armétaktisk chef skall kunna kraftsamla sina två brigader, blir det svårt att samla dessa om möjligheten att framrycka på marken stängs/ skärs av i mellannorrland.

För att säkerställa egen handlingsfrihet behövs minst en brigad med utgångsgruppering i närheten av Sveriges geografiska mitt. Denna skall säkerställa egen styrketillväxt samt styrketillväxt från en eventuell nation (-er) som kommer till vår hjälp. Således får ej motståndaren komma i förhand och avregla markterritoriet i mellannorrland, vilket kan försena/omöjliggöra vår styrketillväxt och möjlighet att kraftsamla (givet att våra förband i söder och norr inte kan mobilisera). En återetablering av I 5 i likhet med att P 18 återuppstått (2018-01-01) är en relevant väg för att i formen av ett utbildningsregemente utgöra stommen för en brigad. En brigad som lämpligen utgörs av motsvarande förbandstyper som ingick i våra tidigare norrlandsbrigader, som innan nedläggningsåren utgjordes av stridsfordon 90/401 bataljoner. Naturligtvis skulle mekaniserade 90/122 bataljoner, vara önskvärda, men nuvarande tillgång på stridsvagnar räcker enligt initierade källor knappt till existerande brigader. En brigad kring Sveriges geografiska mitt kan dessutom utgöra ett kraftsamlingsförband för Armétaktisk chef. Att ekonomin är en begränsande faktor innebär att brigaden skall tillväxa under ett antal år. Ett realiserbart mål på kort sikt skulle kunna vara en stridsgrupp och en utökad grundutbildningsplattform.

I Östersund finns ypperliga möjligheter att utbilda mekaniserade förband med Dagsådalensskjutfält (f d I 5:s närövningsområde och skjutfält, som nu nyttjas av bl.a. Fältjägargruppen för utbildning av GU och hemvärn) samt Grytans skjutfält som vid nedläggningen bestod av 8913 hektar och med tillhörande lägerområde[5] finns en grund att bygga vidare på. Skjutfältets storlek medger att stridsfordon kan skjuta skarpt med riskområde in över land, något som få skjutfält i landet medger. Tidigare miljötillstånd för fältet, medgav möjligheter till övningsverksamhet större delen av året, något flertalet skjutfält inte har inom ramen för sina dito. Vidare är inte heller trångboddheten kring skjutfältet särskilt påtaglig, något många skjutfält lider av i södra Sverige (Svealand och Götaland). De goda kommunikationerna till Östersund med en f d militär flygplats (nuvarande Åre/Östersund Airport) och sidobas på Ope fältet (omedelbart i anslutning till Grytans skjutfält) medger att förband kan flygas in. Järnvägskommunikationerna till Östersund medger även goda möjligheter till förbandstranporter på järnväg. E 14 och E 45 medger även de goda möjligheter till tilltransport via vägnätet. En annan fördel med ett förband i Östersund är de goda möjligheterna att mottaga förband från södra Sverige och erbjuda övningsmöjligheter i vintermiljö utan att behöva genomföra en transport om ytterligare ungefär 60 mil norrut till Boden/Arvidsjaur. Att alternera övningsterräng gör dessutom förbanden mer allsidiga och bättre övade. Vidare är det endast 20 mil till Trondheim och de förbandsdepåer och förband från bl a USA som finns där. Detta borgar för enkelhet när förband behöver öva för att öka interoperabilitet och därigenom bädda för ett effektivt värdlandsstöd.

Författaren är kapten vid Norrbottens Regemente och tjänstgör vid fältjägargruppen i Östersund.


[1] Operation Polarräven

[2] Försvarshögskolan Operativa institutionen och författarna, Manövertänkande – Essäer kring teori och praktisk tillämpning, Stockholm år 2001, sida 220-223

[3] Inom Västernorrlands län 2st.

[4] Allsidigt sammansatt förbandstyp för att kunna genomföra högintensiv strid.

[5] Läger området med förläggningar, matsal m.m. såldes men är åter till salu efter att ha nyttjats som flyktingförläggning under några år. Skjutfältet är ännu i Fortifikationsverkets ägo och kommer så förbli p.g.a. att terrängen ej kan nyttjas för annat än militär verksamhet detta beroende på att det skjutits på fältet i mer än 100 år och terrängen kan således ej överlåtas till civil aktör.