Författararkiv: KKRVA

Klarar kommunerna att hantera påfrestningar?

av Lars Björk
Foto: Tommy Alven / Shutterstock

Sjukvården är en kritisk och avgörande funktion om landet skulle råka i krig. Här finns en omfattande förbättringspotential.

Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer.

Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är förberedda på svåra påfrestningar och höjd beredskap.

Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, har på uppdrag av regeringen, gett ut planeringsanvisningar i juni 2016:

Totalförsvarsplaneringen utgår från ett öppet väpnat angrepp på Sverige som inledningsvis kan ha ett intensivt och snabbt förlopp. Det är troligt att konventionella och högteknologiska stridsmedel kommer att användas.

Cyberattacker och informationskrigföring är också en del i krigföringen.

Striden kan börja med bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.

Risken för användning av kärnvapen, eller hot om detsamma, i regionala eller lokala konflikter kan komma att öka. Detta bedöms gälla även i eller i anslutning till vårt närområde och måste därför beaktas i planering och förberedelser.

Mot bakgrund av detta behöver statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag, öka sin förmåga att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Har kommunerna påbörjat Totalförsvarsplanering? Svaret är sannolikt nej i de flesta fall – tyvärr.

Här några exempel:

  • el- och vattenförsörjning säkerställd inom kommunen
  • renovering och utbyggnad av normalskyddsrum och skyddade ledningscentraler
  • beredskapslager av olika förnödenheter
  • planering för omflyttning av civila inom kommunen, från osäkra/farliga områden
  • utnyttjandet av ”Hesa Fredrik” vid fara inklusive flyglarm, kompletterat med fungerande SMS larm.
  • undsättningsstyrkor, i en förstärkt Räddningstjänst, för att bistå ett stort antal människor i nöd (instängda i raserade hus mm)
  • omhändertagande av ett stort antal döda och skadade människor med akutintag och vård på tillfälliga platser inklusive vårdcentraler.
  • krigsplacering av viktiga kommunala befattningshavare
  • med mera

Varje kommun behöver inte framanalysera någon egen hotbild, den finns redan i ovan beskriven planeringsförutsättning – utan istället koncentrera sig på att planera och öva kommunens olika enheter och personal i syfte att kunna hjälpa invånarna på bästa sätt vid större påfrestningar och krigstillstånd.

 
Författaren är Major med stor erfarenhet av arbetet med beredskapsfrågor.

Skyddsrum och andra suboptimeringar

av Hans Lindblad
Foto: r.classen / Shutterstock

Hinner människor uppsöka skyddsrummen i tid. Hans Lindblad tvivlar.

Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en  felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget.

Då kunde ett anfall mot en stad utföras av tusen bombplan eller fler. Det gav i flera fall eldstormar som kostade många tusen liv, som i Hamburg eller Dresden. Bomberna fälldes från hög höjd och kunde inte styras. De hamnade helt slumpmässigt, till exempel i vattendrag eller parker. Det hände att de allierade sökte slå ut till exempel stora kullagerfabriker men att de flesta bomberna hamnade vid sidan om.

Ett av få precisionsanfall riktades av britterna i mars 1945 mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat för att söka förstöra dess arkiv. Tjugo snabba tvåmotoriga Mosquitoplan anföll i tre vågor på extremt låg höjd. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades. Ändå begicks ett misstag. Ett av planen kolliderade med en lyktstolpe och hamnade i en klosterskola i närheten. En besättning i nästa våg trodde att den brinnande skolan var målet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna omkom.

Kuwaitkriget 1990 visade genombrottet för avancerade målsökare då man träffade exakt utvalda byggnader, och precisionen har sedan ökat ännu mer. Ingen sänder ett flygplan som kostat hundratals miljoner och varje precisionsbomb flera miljoner för att på måfå jaga bostadshus i utkanten av en stad.

Under mellankrigstiden prioriterade de flesta flygvapen, också det svenska, bombflyget för att kunna slå mot baser på motståndarens eget territorium men knappast mot bostadsområden. Förändringen kom när Göring mitt under slaget om Storbritannien avbröt attackerna mot RAF:s baser och i stället beordrade anfall mot London. Därmed minskade trycket mot flygbaserna, till stor lättnad för britterna. Nazisterna hoppades att londonborna skulle skrämmas och paralyseras av bomberna, men i stället, med Churchills hjälp, reagerade de med ökad kampvilja och beslutsamhet.

De allierade gjorde sedan samma misstag – vilket senare psykologisk forskning visade – när de trodde att de massiva bombanfallen skulle knäcka tysk civilbefolkning mentalt. Den erfarenheten gör att tekniskt avancerade krigsmakter prioriterar flyginsatser mot strategiskt viktiga mål, inte mot bostäder.

Det var är inte första gången i krigshistorien som nya vapen tagits i bruk innan det fanns en genomtänkt och prövad doktrin på området. Först efter flera år fanns en systematik så att de allierade valde att slå mot tyska flaskhalsar, till exempel mot bränsleförsörjningen så att tyska flygplan mot slutet av kriget blev kvar på marken till följd av bränslebrist. I Frankrike sökte de allierade stoppa järnvägstrafik och man gick så långt som att med låganfall attackera enstaka lok. Skulle Sverige anfallas vore inget bättre än om angriparen prioriterade att förstöra till exempel tre procent av vårt lägenhetsbestånd. I stället slår han rimligen mot krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara.

Det massiva svenska skyddsrumsbyggandet var väl mest ett exempel på hur försvar inte sällan utformas efter tidigare krigserfarenheter.

Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer. För att kunna genomföra massbombningar byggde USA under andra världskriget 18.500 exemplar av B-25 Liberator och 12.700 av B-17 Flying Fortress, båda typerna fyrmotoriga. Den följande och större B-29 sattes främst in mot Japan, inklusive två kärnladdningar. Britterna byggde 7500 Avro Lancaster.

Numera har Storbritannien inget enda bombflygplan. USA har 152 stycken, med avancerade styrda vapen. Den extremt dyra B-2 med ”smygförmåga” byggdes i 21 exemplar 1993-2002. Man har kvar 62 B-1B och 76 av den sista versionen B-52. De senare har en genomsnittlig ålder på drygt 55 år, helt unikt i flyghistorien, och de kan bli kvar många år till. B-52-orna är ensamma om att kunna bära kryssningsrobotar.

Bara USA och Ryssland har kvar stora bombflygplan, men det är flera decennier sedan ryssarna tog fram en ny typ. Jag tar här inte upp attackflygplan som väl egentligen aldrig varit dimensionerade för att jaga bostadshus. Det går också att anfalla med ballistiska robotar, oerhört dyra och så snabba att ingen förvarning finns. Så var fallet redan med tyska V-2 mot London. I princip bör väl dyra vapen inte sättas in mot mål med mindre värde än vapnet.

Jag var irriterad över att Civilförsvarsstyrelsen inte verkade intresserad av prioriteringar rörande skyddsrum utan ville bygga så många som möjligt. Hela planeringen gav intryck av slapphet. Svenska skyddsrum har ringa utrymme per person, det finns plats att sitta men knappast ligga, under begränsad tid efter akuta larm. Allt byggde på förutsättningen att ha några minuters förvarning.

På 70-talet ville många spara energi och satte in kraftigare fönster som gjorde att man inte längre hörde de ”hesa Fredrik” som skulle larma. Larmet skulle i stället ske genom telefon. Men på 80-talet uppgav Civilförsvarsstyrelsen för oss i försvarskommittén att Televerket var på väg att gå över till AXE-växlar utan att berätta att larmfunktionen då försvann. Kommittéledamoten Margaretha af Ugglas blev upprörd, men en expert från myndigheten sökte lugna henne med att ”det kanske inte går nu heller”. Senare gjordes en test i en stad, jag vill minnas i Borås. Det ledde till överhettning och brand i telefonstationen. Televerket förklarade sedan att det var ”systemvidrigt” att ringa i alla telefoner samtidigt. Här byggdes alltså skyddsrum för många miljoner per år utan att ansvarig myndighet såg till att systemet kunde fungera.

Liksom det mesta annat stoppades skyddsrumsbyggandet när Sverige efter kalla kriget genomförde den mest omfattande nedrustning något land genomfört (bortsett från den i Versallies 1919 beslutade avrustningen av Tyskland). Jag menar att det är mycket som behöver åtgärdas men knappast att bygga fler skyddsrum.

I tidningar börjar nu dyka upp artiklar om ”brist” på skyddsrum som då anges som skillnaden i en kommun mellan antalet innevånare och antalet skyddsrumsplatser. Men det är en godtycklig jämförelse. Vid larm om flygplan med dagens höga hastigheter finns bara få minuter för att hinna komma in i skyddsrummet och stänga. Alla som sysselsätts utanför hemmet skulle i så fall behöva skydd både hemma och på arbetsplatsen eller skolan.

Den rimliga prioriteringen vore att undanta bostäderna och de arbetsplatser som inte avser så viktiga funktioner att en angripare kan väntas vilja slå ut just det målet. Bedömer man att till exempel en teleanläggning är av central betydelse bör dess arbetsplatser ha sådant fysiskt skydd att verksamheten inte avbryts varje gång det går ett flyglarm. De människor som arbetar på de för anfall mest sannolika målen borde alltså finnas i bergrum eller i betongbyggnader utan fönster. Att ge skydd för en komplett arbetsplats kostar naturligtvis mångdubbelt mer än en plats i trångt bostadsskyddsrum.

Bostadshus i direkt anslutning till ett troligt bombmål bör inte ha skyddsrum utan de boende bör flyttas till mindre utsatta delar av staden. Jag noterade att Civilförsvarsstyrelsen var irriterad över oss som ville diskutera prioriteringar, för där var man mest intresserad av att ha så många skyddsrum som möjligt. Men att satsa mest på dem med största riskerna är väl annars närmast självklart inom till exempel hälsovård eller arbetarskydd. Jag säger inte att skyddsrum i bostadshus har noll värde, men kostnaderna måste vägas mot andra behov, till exempel sjukvård i krig.

Den stora svagheten ligger i förvarningen. Om ett antal flygplan upptäcks på låg höjd i riktning mot Mälardalen vet ingen var de kommer att vara två minuter senare. Ska man då för säkerhets skull till exempel klockan tre på natten larma ett par miljoner människor för att de ska klä på sig och rusa till skyddsrummen. Har människor blivit väckt tio gånger senaste veckan är det kanske inte säkert att de springer ut också den elfte gången. Anta ändå att ett visst kvarter träffas. Risken är uppenbar att fler dödas om det larmats och människor finns helt oskyddade ute på gatan på väg till skyddsrummet. Sannolikheten att slås ned av en tryckvåg eller träffas av splitter är då mångdubbelt större än om man varit kvar i lägenheten med dess skydd av väggar.

Länge skedde skyddsrumsbyggandet helt utan riskbedömningar i de enskilda fallen. I stället användes schabloner, så att skyddsrum byggdes i städer över vissa befolkningstal och då i nya hus med om jag minns rätt två våningar eller mer. Byggherrarna ålades detta i lag och kostnaden lades på de boende. Det sågs som rimligt att de som hade skyddsrum också betalade dem.

Det ändrades när regeringen gav efter för krav från bostadsorganisationer som ville lägga kostnaden på skattebetalarna med argumentet att det var orättvist att bara personer med tillgång till skyddsrum skulle betala dessa. Jag tyckte tvärtom, att det var konstigt att boende på landsbygden, där inga skyddsrum byggdes, skulle betala för städerna. På landet, särskilt i sannolika invasionsområden, borde i stället den enskilde fundera över vilket fönsterlöst utrymme på tomten som ger bäst splitterskydd och eventuellt skaffa sandsäckar för att vid behov stärka väggar och tak. Skyddet kan öka med ganska enkla medel. Nog mer mot artilleri än mot avancerade robotar

Som oftast drog skattebetalarna de kortaste stråna. Innan låg det i byggherrarnas intresse av bygga skyddsrum så rationellt som möjligt. Nu blev det mer intressant att bokföra så mycket som möjligt på skyddsrummen. Så är det väl alltid, att särintressen vill ha så mycket pengar som möjligt från staten.

Civilförsvaret satsade mycket hellre på skyddsrum än på utbildning till räddnings- och undsättningsenheter. Jag pläderade för grundutbildning direkt till civilförsvaret, som då skulle vara en resurs också vid fredstida katastrofer. Men företrädare för alla andra partier drev en rigid linje att i princip alla män skulle utbildas militärt, också de många tusen som sedan inte krigsplacerades. Civilförsvaret skulle nöja sig med att överta värnpliktiga vid 47 års ålder. Men utan utbildning i räddningstjänst eftersom man inte ansåg sig kunna ålägga personer i den åldern till exempel två månaders utbildning för krävande uppgifter med behov av särskild kompetens.

Vi hade en stor organisation på papperet, men med mycket tveksam förmåga. Danmark direktutbildade motsvarande enheter under sex månader och de fick under utbildningen bistå den civila räddningstjänsten för att vara med ”på riktigt”. Civilförsvarsstyrelsen stöttade inte oss som önskade ett föryngrat civilförsvar med direktutbildning, enligt mitt intryck för att verksledningen inte vill stöta sig med ÖB.

Till det jag ångrar som försvarspolitiker var att jag gick med på att skaffa skyddsmasker och barnskydd till hela befolkningen, vilket annars inget annat land än Israel gjorde. Knappt var skyddet uppbyggt innan allt slängdes bort. Gaskrig är folkrättsligt förbjudna. Två totala monster som Saddam Hussein och Bashar al-Assad har använt gasanfall i sina egna länder, men sannolikheten för gaskrig i Europa är ringa. Det finns gasskydd också i svenska skyddsrum, men lägg hellre pengar på viktigare saker än att underhålla dessa skydd.

Det var tragiskt att organiserade intressen i årtionden kunde lägga beslag på merparten av pengarna till det civila försvaret. De allvarligaste bristerna i krig finns i de flesta länder inom sjukvården, som då utsätts för enorma påfrestningar. I Sverige var lagren av importerade förbrukningsvaror i sjukvården ytterst små, men det dröjde länge innan staten ville bidra.

I stället satsades mångdubbelt större belopp på lagring av tekoprodukter, trots att veterligen inget land kapitulerat på grund av att brist på kläder och skor. Men Gunnar Sträng representerade Sjuhäradsbygden och både företag och fack såg en chans att få statligt stöd. Sjukvårdens importerade förbrukningsvaror hade ingen chans mot detta, eftersom det där inte fanns inhemska påtryckare.

Sveriges numerärt stora försvar hade få helikoptrar, vilket skulle ha gjort det mycket svårt att klara svårt skadade vid strider i övre Norrland. Men helikoptrar tillverkades inte i Sverige och de var därmed närmast chanslösa i konkurrens med materiel med starka inhemska uppbackare i industri, staber och förvaltningar.

Jordbruksintressen använde beredskapsargument för att plädera för stor areal och lagring av konstgödsel och bekämpningsmedel. Men risken för akut brist på livsmedel var störst i storstäder och övre Norrland med liten lagring och därför behov av närmast daglig tillförsel, vilket kunde vara svårt i ett krigsläge. Det är samma som vid hunger i Afrika, att mat inte transporteras till svältande. Skulle vi drabbas av flerårig avspärrning, föga troligt, skulle varje hektar kunna

försörja många fler om man då ökade andelen växter i maten och drog ned på den mycket kalorikrävande omvägen via slaktdjur.

Ska inte trötta med fler exempel på suboptimeringar. Har skrivit om sådana i mina riksdagsminnen ”Jag var för snäll”.

På sistone talar både politiker och andra om att satsa miljarder på civila delar av det som tidigare kallades totalförsvaret. Men när det börjar lukta pengar kan vi utgå från att många ser en chans att få en bit av kakan. I ett Sverige med extremt liten krigserfarenhet i generationer blir krig något ogripbart i en okänd framtid. Intressenter som ser chanser till nya statsbidrag dyker alltid upp när politiker talar om mera pengar.

Det ställer stora krav på försvarsutskott och andra att noga analysera risker och behov innan man mer konkret börjar utlova större anslag. Det viktigaste är att bygga upp kunskap och mental beredskap innan man börjar ange nya byggen och strukturer. Ta gärna skyddsrummen som varnande exempel på misshushållning och var medveten om att de nuvarande kapacitetsproblemen i sjukvården kommer att bli radikalt värre i ett läge med många skadade.

 
Författaren är tidigare redaktör och riksdagsledamot.

Utrikesministern och säkerhetspolitiken

av Patrik Oksanen

Foto: Drop of Light / Shutterstock

Är Nuclear Ban Treaty till gagn för svensk säkerhet? Utrikesministern tror så. Patrik Oksanen tror det definitivt inte.

Utrikesminister Margot Wallströms uttalanden i SVT Rapport på Nyårsdagen att ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige” har väckt många reaktioner. Samtidigt är det upprepning av tidigare budskap från utrikesministern. Bakom uttalandet ligger frågan om Sverige ska skriva på Nuclear Ban Treaty, kärnvapenförbudsavtalet, eller inte. Inget land vid Östersjön, förutom Sverige, överväger att skriva på.

Bloggen har fått tillstånd att publicera en längre ledartext som beskriver konflikterna och spelet kring avtalet.

Texten publicerades första gången 1:a a september i Östersunds-Posten, Hudiksvalls Tidning, Ljusnan, Ljusdals-Posten och Söderhamns-Kuriren, samtliga en del av tidningskoncernen MittMedia. Rubriken är ”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”.

Bakom texten ligger både offentliggjorda UD-handlingar, internationella bedömares ”arbetsdokument” samt samtal med ett tiotal källor, från flera länder, med insyn i diplomatin kring avtalet, under villkor om anonymitet.

Vad är egentligen nytt sedan texten publicerades?

– I sak är det bara en sak som är ny, att regeringen har tillsatt en utredning. UD ville att den skulle bli klar i vår, försvarsdepartementet ansåg att mycket behöver utredas. I klartext efter valet, här vann försvarsdepartementet. Och sedan blev ju Hultqvist kvar, när texten skrevs hängde misstroendeförklaringen efter Transportstyrelsen i luften.

Kommer Sverige att skriva på?

– Nej, jag betraktar avtalet som politiskt dött. Om Wallström ens får det igenom regeringen, vilket är ytterst tveksamt med tanke på att Löfven avgjorde utredningens tidpunkt till Hultqvists fördel, tar det stopp i riksdagen.

– Alliansen är emot, jag räknar med att Sverigedemokraterna står kvar vid sin kritiska position. Men om de skulle svänga har jag ändå svårt att tro att Stefan Löfven är beredd att driva igenom ett säkerhetspolitiskt kontroversiellt beslut som stödjer sig på SD. Och inga opinionsmätningar talar för att denna situation kommer att ändra sig efter valet.

”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”

Ungdomens 80-talsdrömmar om slagord för en kärnvapenfri värld håller på att föra svensk utrikes- och säkerhetspolitik in i en återvändsgränd som slutar med ett stup.

En återvändsgränd som gör både Sverige och världen mer utsatt för kärnvapen, helt tvärtemot den retorik UD:s politiska ledning lever med.

Det här är historien om hur det viktigaste svenska säkerhetspolitiska och utrikespolitiska ställningstagandet på årtionden drivits fram av utrikesminister Margot Wallström och där UD:s ledning aktivt försökt hålla borta den förödande kritiken som finns mot avtalet från andra departement, riksdagspartier och allmänhet.

Istället är det viktigare att få ett avtal på plats som stigmatiserar kärnvapenländer än som leder fram till att kärnvapen inte sprids eller minskar.

Dessutom har UD tigit om varningar för allvarliga konsekvenser från bland annat USA och handlingar som skickats utan hemligstämpel till andra myndigheter har sekretessprövats när de ska lämnas ut.

Längs vägen mot ”Nuclear Ban Treaty” har en rad svenska principer övergivits, samordningen med Finland brutit ihop och relationerna med USA, Storbritannien, Frankrike och Nato hotas. Allt för ett avtal som beskrivs i ett UD-dokument som kaotiskt hopsytt och som inte kommer att leda till något resultat.

Låt oss börja i det självklara. Ingen gillar kärnvapen. Det är ett fruktansvärt vapen som mänskligheten aldrig borde ha hittat på. Och målet borde vara att det avskaffas helt. Det säger alla, inklusive de som inte vill skriva ”Nuclear Ban Treaty”.

Men vägen mot en kärnvapenfri värld går inte via det nya avtal som Sverige röstat för och som utrikesminister Margot Wallström nu vill att Sverige skriver på.

Hur ensam Sverige är försökte utrikesminister Wallström undvika att klargöra när avtalet försvarades 25 augusti på SvD Debatt. Nogsamt undviker Wallström att tydliggöra att det enda land som drabbats av kärnvapen, Japan, inte skriver på, och inte heller Finland finns med.

Inga Natoländer skriver på, det gör att Sverige är enda östersjölandet som vill skriva på NBT-avtalet, i sällskap med några mindre europeiska länder.

Alla dessa länder har ett bättre säkerhetspolitiskt läge än vad Sverige har idag.

Sekretessen kring slutrapporten

Och bristerna är många. UD:s slutrapport om förhandlingar innehåller inga hemligstämplar i sig, och har skickats runt både till en lång rad svenska ambassader samt till andra svenska myndigheter. Men när ledarsidan begär ut handlingen enligt offentlighetsprincipen så tar det plötsligt tvärstopp.

I stället dröjde beskedet och sedan kom nytt besked om prövning. Och när dokumentet efter en vecka lämnas ut är det uppenbart att UD inte vill att riktigt hur många av bristerna, både med avtalet och förhandlingarna som process, ska spridas med ”hänsyn till mellanfolkliga förbindelser” och att ”det skadar landet”.

Redan i den öppna inledningen slås avtalets stora brister fast: ”Sammansättningen av deltagandet i förhandlingen medförde att Sverige hade svårt att få gehör för flera förslag. Från svensk sida hade önskats ett förbud av mer rimlig omfattning, starkare verifikation och tydligare språk om förbudets kompletterande roll i förhållande i NPT”.

NPT är icke-spridningsavtalet för Kärnvapen från 1968. Ett avtal som är underskrivet av nästan alla världens länder, inklusive de stora kärnvapenmakterna. Undantagen är de senare kärnvapenmakterna Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Men det nya NBT-avtalet säger uttryckligen i artikel 18 att det går före andra avtal, som NPT – något som Sverige protesterade emot i sin röstförklaring. Men likväl står det så i avtalet.

Och eftersom NBT innehåller sådana brister när det gäller omfattning och verifikation (inga krav på verifikation vilket skulle ge exempelvis Nordkorea lugn och ro att utveckla kärnvapen) är oron från kritikerna stor att detta kan utnyttjas för att undergräva försöken att stoppa kärnvapenspridning.

En genomläsning av den svenska slutrapporten ger också bilden av kaotiska förhandlingar med ordförandeskapets bristande kapacitet. Ändå tycks UD ha sekretesstämplat några av de värsta exemplen från förhandlingarna.

Diplomatkällor har vittnat om dåligt förberedda förhandlingar, med oklar information om vilka som ingick samt var, när och hur samtalen i små grupper genomfördes. Där vissa gruppresultat senare, inför alla, presenterades felaktigt som kompromisser.

Resultatet av NBT är alltså ett avtal som skuldbelägger kärnvapenstater och alla stater som på olika sätt bygger sin säkerhet på kärnvapenstaters garantier, det vill säga Natoländerna och kärnvapen-paraplyet.

Samtidigt saknas konkreta steg för att kunna stoppa nya länder som att skaffa sig kärnvapen. Det saknas också vägar att få de befintliga kärnvapenmakterna att minska eller helt avveckla sina arsenaler. Och den svenska delegationen, som ändå röstade för slutresultatet, kände sig tvingad att avge en röstförklaring där man i tio punkter kritiserade avtalet.

UD skriver i slutrapporten ”…för att bli ett verkligt nedrustningsinstrument krävs tillträde av kärnvapeninnehavare. Det ter sig föga sannolikt.” Men hur osannolikt det verkligen är har UD valt hemligstämpla. Svenska folket ska inte få veta att bakom sekretessens fikonlöv gömmer sig en formulering som visar hur utsiktslöst avtalet är, och den beskrivs av de som läst rapporten som följande…

”Antagandet att vissa av kärnvapenstaterna ska ta hänsyn till konventionen i sina eventuella nedrustningsåtaganden är inte sannolikt, inte minst i ljuset av sin skarpa kritik och avståndstagande. ”

Det i sig är en föga överraskande slutsats. Det är bara att lyssna på Sveriges närmaste utrikespolitiska allierade för att förstå slutsatsen.

Finlands valde annan väg. Länge har det varit ett mantra mellan Utrikesdepartementet och Utrikesministeriet i Helsingfors att Finland och Sverige samarbetar allt djupare och närmare i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Här har tjänstemän bäddats in hos varandra. Man säger sig vilja agera samordnat och från både Helsingfors och Stockholm har man understrukit att utrikesministrarna Wallström och Soini stortrivs ihop.

Men när det kommer till den säkerhetspolitiska kärnan förmår inte Sverige och Finland vandra hand i hand. ”Nationella intressen” tar över.

Nationella intressen är inte det samma i Helsingfors som för den vänster-socialdemokratiska sfär som UD:s politiska ledning kommer från. För Stockholm har drömmen om en kärnvapenfri värld, att arbeta med tredje världen och civilsamhället för att nå dit varit överordnat. För Helsingfors har nationens överlevnad varit målet och den realpolitiska kylan är vägledande.

Finland valde att hålla sig helt utanför förhandlingarna när kärnvapenmakterna, inklusive Ryssland, inte var med. Bakom resonemanget ligger den analys som UD hemligstämplar.

Det går inte att påverka kärnvapenmakterna om de inte är med i avtalet. Man kan inte få med kärnvapenmakterna i det här avtalet med de skrivningar som finns. Alltså har avtalet spelat ut sin praktiska betydelse innan bläcket har torkat. Dessutom hotar det att undergräva Icke-spridningsavtalet NPT, där kärnvapenmakterna är med.

Och om man hade kommit fram till någon annan slutsats, mot förmodan, så kan man från finländsk horisont ofta höra ett konstaterande att ”Sverige nog har litet större utrymme att agera än vad Finland upplever att man har. Realpolitik och geografiskt läge kräver försiktigare handling”.

Och vad är man rädd för från Finlands sida? Jo, att hamna utanför den västerländska gemenskapen och isoleras från samarbetet med USA och Nato. Ett scenario med begränsad övningsverksamhet, på grund av ett effektlöst avtal, med USA och Nato är en säkerhetspolitisk mardröm.

Då skulle Finland vara ännu mer utsatt för rysk press som syftar till att återställa de långa skuggåren under VSB-paktens dagar då Sovjetunionen hade ett allt för stort inflytande på finländsk inrikespolitik, inklusive presidentval.

I Helsingfors är man lyhörd och gör en realpolitisk analys. I Arvfurstens palats har man under ett års tid ignorerat varningssignalerna. Och kring detta har Stockholm och Helsingfors inte kunnat hitta en gemensam linje.

Även om man gärna från Helsingfors sida försöker sopa över sprickan genom att betona gemensamma mål (vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?) och att man bara gjort olika analyser om vilken väg som är bäst och att det inte påverkar något framåt så går det inte att komma från att i ett skarpt läge misslyckades samordningen.

Det nationella intresset går alltid först.

Varningarna från väster

Det har de senaste dagarna kommit braskande rubriker om brev från försvarsminister Mattis till försvarsminister Hultqvist och att USA:s Chargé d´affaires träffat utrikesminister Wallström. Men budskapen som överlämnats är inte nya. Tvärtom.

Den amerikanska hållningen är inte okänd och Sverige är inte det enda land som man framfört den till.

Det här har varit känt hos UD sedan långt tillbaka, redan innan FN:s generalförsamling i december 2016 röstade igenom mandat om förhandlingar att ta fram ett legalt bindande kärnvapenförbud.

Däremot har budskapen framförts på lägre nivå, alltså på diplomatnivå mellan ambassadörer och hos diplomater på nivån därunder.

De amerikanska invändningarna mot NBT känns igen, de är ungefär liknande som UD:s egna. NBT kommer inte att förbättra någonting i världen, dessutom hotar det att undergräva NPT vilket skulle gynna Nordkoreas kärnvapenprogram.

Och eftersom varken Ryssland, Kina eller någon annan kärnvapenmakt kommer att göra sig av med sina arsenaler så kommer USA inte heller att göra det.

Med NBT-avtalet så kommer ett förbud mot kärnvapen och för länder utan kärnvapen att samarbeta med kärnvapenländer. För medlemsländerna i Nato var slutsatsen enkel, NBT-avtalet fungerar inte i verkligheten.

Nederländerna var det enda Nato-land som satt med under förhandlingarna. Men röstade sedan emot. I röstförklaringen var man tydlig:

”Åtaganden i Artikel 1 är inkompatibla med våra åtaganden som Nato-land…Vidare är utkastet, i praktiken, icke verifierbart. Det skadar trovärdigheten.”

Ett avtal, särskilt ett avtal som är vagt och luddigt skrivet för att alla ska kunna skriva på, kommer att leva sitt eget liv när det ska tolkas de kommande åren. Och hur kan Sverige veta vart avtalet tar vägen när olika praktiska händelser ska uttolkas i förhållande till NBT?

Här skulle en tolkning av avtalet kunna bli att Sverige fördragsmässigt måste neka amerikanska fartyg och flygplan tillträde till svenskt territorium på grund av USA:s policy att aldrig bekräfta eller förneka kärnvapen.

Det i sin tur kan leda till att USA:s och Natos försvarsplanering av Baltikum måste tänka bort Sverige, trots våra åtaganden gentemot Baltikum i EU:s Lissabonfördrag och vår ensidiga Solidaritetsdeklaration.

Lägg därtill att Sveriges möjligheter att öva mer avancerat med Natoländer genom detta kan stängas. I praktiken stänger det hela Nato-dörren, samt kan leda till att Sveriges roll som partnerland skulle devalveras kraftigt.

Från amerikansk horisont ställer man sig fler frågor om hur Sverige tänker egentligen. Varför vill Sverige både skriva på avtalet och samtidigt ha skydd från kärnvapenmakter, som USA, Storbritannien och Frankrike? Hur tänker sig Sverige att ett säkerhetssamarbete ska se ut egentligen, när det samtidigt finns hot från en kärnvapenmakt som Ryssland?

I Washington har det också cirkulerat ett ”paper” som är en kalldusch för svensk vapenindustri, att amerikansk industri inte kan samarbeta kring högteknologisk vapenindustri med länder som skrivit på avtalet.

I det amerikanska synsättet är konventionellt och nukleärt försvar sammansatta delar i det amerikanska totalförvaret. För SAAB vore mardrömmen att Gripen skulle stå utan motor. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga och katastrofala. Både för svensk säkerhet och svenska arbetstillfällen.

Det är långt ifrån säkert att ett svenskt undertecknande av NBT skulle få den drastiska effekten, i alla fall på kort sikt, innan olika tolkningar utvecklar dokumentet. Men NBT-avtalet är en mycket farlig väg för svensk säkerhetspolitik.

Genom att stänga NATO-optionen och skrota Hultqvist-doktrinen som går ut på en rad bilaterala samarbeten, framför allt med USA, bidrar Sverige till både instabilitet och ökad oro i Östersjöområdet. Det ökar krigsrisken.

Ryssland är det land som pratar mest om att använda sina taktiska kärnvapen, bland annat för att kyla ned konflikter. Den svenska vägen skulle alltså öka riskerna för att kärnvapen används i Östersjöområdet. Eftersom Sverige är utanför kärnvapenparaplyet så bidrar Wallströms linje till större risk att vi drabbas vid en ”rysk nukleär de-eskalering”.

Ungefär så här har det pratats om Sverige och NBT-avtalet i diplomatiska kretsar i snart ett år.

Wallströms spelplan begränsad

”Vi fattar självständiga beslut. Ingen ska försöka hota eller påverka oss.”

Det var en påtagligt irriterad Wallström som uttalade sig efter uppvaktningen från USA:s Chargé d´affaires. Det som framför allt torde irritera Wallström är att verkligheten nu läggs fram öppet. För budskapet var som sagt inte nytt.

Wallströms mål att få igenom avtalet har försvårats. Hänvisning till utrikessekretess och förhoppningar om tystlåten diplomati har inte fungerat.

En första reträtt var en utredning om konsekvenserna för att vinna tid och för att kunna få frågan igenom i regeringen, där motståndet framför allt är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som säger att arbetet med kärnvapennedrustning inte får rubba försvarssamarbeten.

Här talar tiden för Wallström, Alliansens hot om misstroendevotum mot Peter Hultqvist (S) för Transportstyrelsen kan göra att det motståndet faller i regeringen om Hultqvist tvingas bort.

Ett inrikespolitiskt svenskt drag som väcker förundran bland Sveriges allierade. Eller som en av de internationella källorna, en senior och ledande expert inom sitt område, uttrycker det frankt och förvånat – och utan hålla tillbaka:

”Ursäkta, men Alliansens ledare måste ju ha flera skruvar lösa om man under dylika omständigheter vill få bort Hultqvist, svenska regeringens enda trovärdiga säkerhetspolitiska styrman.”

Om Wallström får igenom avtalet i regeringen så återstår riksdagen. Centerpartiet slängde igen dörren stenhårt i veckan, vilket troligtvis grusade förhoppningen om stöd därifrån för Margot Wallström (S) och hennes kabinettssekreterare Annika Söder, dotter till förra centerledaren Karin Söder.

Med hela Alliansen emot återstår bara hoppet till Sverigedemokraterna, som intagit en folkhemsnostalgisk neutralitetsposition till Rysslands stora glädje.

Frågan är om statsminister Stefan Löfven (S) verkligen vill att Sveriges viktigaste utrikespolitiska och säkerhetspolitiska beslut på årtionden ska vila på SD.

Genom att försöka hemlighålla och vilseleda kring motståndet mot NBT-avtalet har utrikesminister Margot Wallström fört Sverige in på en väg där det bara finns två alternativ, backa eller gå över stupet.

Regeringen är förhoppningsvis så klok att man väljer det förstnämnda så snart som möjligt.

 
Författaren är politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och ledarskribent med inriktning på säkerhetspolitik i MittMedia.

Ryssland inför valåret 2018

Av Jan Leijonhielm

Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta väntat.  Navalnys svar har blivit en uppmaning till bojkott av valet och till massdemonstrationer, något som i sin tur nu undersöks av åklagare om detta är lagstridigt.

Putin kommer naturligtvis att vinna stort, övriga godkända kandidater – de gamla vanliga Zjuganov från kommunisterna och Zjirinovskij från liberaldemokraterna kommer inte ha någon chans. Inte heller Xenia Sobtjak, Putins guddotter, lär samla några större skaror. Putins popularitet ligger stabilt över 80 procent, även om hans parti Förenade Ryssland inte kommer över 50 procent i opinionsundersökningar. Partiet lyckades i realiteten inte få mer än 27-30 procent av de valberättigades röster i senaste valet. Putins största oro är att deltagandet riskerar att bli lågt; politisk apati och Navalnys uppmaning kan leda till generande låga nivåer, som dock sannolikt kan justeras uppåt genom kreativt rösträknande. De senaste sju ryska valen har av OSSE förklarats vara fria, men inte rättvisa och oppositionen har på ett övertygande sätt visat att massivt valfusk förekommit.

Att följa Navalnys uppmaning till demonstrationer är dock inte ofarligt, vilket historien visar. Den senaste metoden för att avskräcka befolkningen från att delta i demonstrationer beskrevs sålunda av representanter för den ryska oppositionen, som nyligen besökte Stockholm: Polisen griper så många de har utrymme för, identifierar dem, varpå de släpps med hotet att nästa gång väntar fängelse och mycket höga böter. Därtill kan inräknas problem i karriären om man arbetar inom statlig eller regional förvaltning eller med platsen på universitetet, för att inte tala om att politiken blir en återvändsgränd – inga offentliga uppdrag blir tillgängliga. Ett ganska effektivt sätt att dämpa demonstrationslusten, men också nödvändigt ur maktens synvinkel – de senaste demonstrationerna var överraskande och obehagligt stora och dessutom deltog ungdomar i en tidigare inte skådad omfattning.

Putin har förberett sin kandidatur under 2017 på flera sätt, bl a genom att byta ut 20 guvernörer under året och ersätta dem med pålitligare personer. Samma process kan vi se inom presidentadministrationen och Putins närmaste krets, där tidigare kolleger och vänner successivt byts ut mot yngre och lydigare byråkrater. En tilltagande politisk inre turbulens har också börjat göra sig märkbar, efter ett relativt lugn sedan 2013, då ministrar och följeslagare fick byta plats eller flyttades från maktens närhet. Den tidigare ekonomiministern Uljukajev dömdes i en öppen rättegång nu i december till åtta års fängelse på grund av påstått mutbrott, uppenbarligen genom en fälla arrangerad av Igor Setjin. Setjin är chef för Rosneft och en av Putins mer hårdföra akolyter inom den närmsta kretsen. Han förespråkar ökad statlig makt över bl a energisektorn och är en av de mest inflytelserika rådgivarna.  Domen, som var oväntat sträng tyder på att förespråkarna för en hårdare politik f n ökar sitt inflytande.

Den ryska ekonomin går, givet omständigheter som sanktioner och relativt låga oljepriser, någorlunda bra, bl ökar exporten av livsmedel kraftigt. Ett stort problem utgörs dock av det ökande antalet fattiga. Putin medgav själv under årets sista regeringssammanträde att ca 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen och att man inte lyckats bromsa utvecklingen. Många pensionärer ingår i denna grupp och risken finns att de börjar känna för att proteströsta.

Putins popularitet bygger i högre grad på de utrikespolitiska framgångarna. Hans senaste turné i Mellanöstern belyste dessa på ett tydligt sätt: Bassar al Assad sitter i orubbat bo, och Ryssland drar hem trupp, men kommer inte att lämna de militära bastionerna. Relationerna med Egypten och Iran förbättras och Erdogan och Putin blir alltmer överens om hur bra det är med auktoritära metoder. Moskva utnyttjar således det amerikanska tillbakadragandet på ett effektivt sätt. Man spelar rollen som fredsmäklare, men behåller samtidigt sitt militära fotfäste i regionen. Att EUs och USAs sanktioner inte hävts, att Navalny har fått rätt i Europadomstolen eller att Ryssland utesluts från vinter-OS i Seoul bekräftar bara statens propagandabild av en fientlig omvärld som av politiska (och orättfärdiga) skäl angriper Ryssland. Ironiskt nog finns det faktiskt skäl för delar av denna bild – många ryssar är övertygade om att domstolar utgör maktens redskap, någon annan funktion har de inte haft i Ryssland under det senaste decenniet.

Det kommande året innebär således några säkra händelser, som valet av Putin, men också en ”traditionell” osäkerhet. Vi vet t ex inte om kriget i Ukraina kommer att trappas upp inför valet för att ge extra stöd till Putin. F n ökar tillförseln av tunga vapen på båda sidor, USAs löfte om sådana har i ryska media framställts som närmast en krigsförklaring. Man undviker därvid att nämna att ryska tunga vapen förts in under lång tid, bl a den BUK-missil som sköt ned det holländska passagerarplanet MH 17, och även pansarvapen, artilleri och modernt luftvärn. Moskva gör inte längre någon hemlighet av att man kommer att förse separatisterna med dessa vapen, de kommer inte att behöva ge upp av brist på denna teknologi, som det uttryckts från officiellt håll. En korridor ned till det annekterade Krim skulle nog se väldigt bra ut i valkampanjen. Fortsatta cyberangrepp och desinformationskampanjer mot omvärlden, bl a Sverige torde fortsätta.

I sammanhanget kan noteras att Sverige allt oftare framställs som lierat med dolska amerikanska anslag mot Ryssland. Nylige påstod t ex SVR-chefen Sergej Narysjkin att Sverige samarbetade med bl a amerikanska CIA, de baltiska staterna och Polen i ett pågående hybridkrig mot Ryssland.

Vad som dock förefaller säkert är att Putin fortsätter leda landet mot en blandning av totalitärt och auktoritärt samhälle, till många ryssars olycka och omvärldens oro.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

Slaughterbots – Vapenmotståndarna i ny propagandaoffensiv

av David Bergman
Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.

Oskyldiga studenter mördas i en ny propagandafilm av en svärm ”Slaughterbots”. Den emotionell vinklade filmen utnyttjar mänsklig rädsla för att tvinga fram ett förhastat totalförbud för autonoma vapensystem. Foto: skärmdump från YouTube.
För en tid sedan inledde vapenmotståndargruppen Ban Lethal Autonomous Weapons en propagandaoffensiv med sin film “Slaughterbots”. Offensiven är en förlängning av den drönar-debatt som tidigare förts. En skickligt utformad film utgör det senaste bidraget till kampanjen som stödjer gruppens strävan att införa ett totalförbud på autonoma vapensystem. Bakom det extremt emotionellt vinklade budskapet finns dock en frånvaro av rationella argument.

Filmen är mycket skickligt gjord, det måste medges. Inledningsvis ges intrycket att det är en företagspresentation där en mindre sympatisk representant från ett vapentillverkningsföretag skryter om deras produkters effektivitet och att det inte finns något skydd. Scenen växlar successivt till snabbare och snabbare nyhetsklipp där oskyldiga civila utsätts för attentat och panikslagna anhöriga tvingas se sina anhöriga dödas hänsynslöst. Om man inte vill att denna dystopiska framtidsbild skall bli verklighet, eller själv riskera att utsättas för dessa slakt-robotar anmodas man att gå in på hemsidan och ansluta sig till förbudet mot autonoma vapensystem.

Genomgående används emotionella appeal på rädslor och osäkerhet för nära och kära. Försäkranden om att inte ens våra bästa krigare kan skydda sig mot detta nya hot förstärker bilden av att oskyldiga civila skulle ha än större anledning att vara rädda. Filmen har getts en medveten vinkling som inte bara nedtonar utan även helt försöker antyda att den mänskliga faktorn helt skulle försvinna. Som den osympatiska vapenutvecklaren i filmen säger: ”They used to say Guns don’t kill people, people do. Well people don’t”. Detta är ett medvetet grepp i en generell strävan att humanisera det tekniska systemet.

Strategin att humanisera tekniska system – att tillskriva det uppsåt och avsikt – är effektiv eftersom det gör att vi kan fördöma ett tekniskt system på mänskliga grunder. Tidigare har mördar-prefix använts för att antyda att en ”Killer-robot” skulle ha en egen mördar-agenda. Här har filmskaparna gått steget längre och antyder att de autonoma systemen inte bara mördar utan också ”slaktar” sina offer. Det är svårt att fördöma en teknisk pryl, men mycket enklare att fördöma en mördare som slaktar sina offer.

Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer. Effekten riskerar bli att vi fördömer tekniska plattformar grundat på den mänskliga avsikten hos de som använder dem. Med samma logik skulle vi även kunna fördöma ”mördarstridsvagnar”, ”mördarflygplan” eller ”mördarbilar” som omoraliska och farliga för oskyldiga civila.

Sammantaget försöker den emotionellt vinklade filmen bygga upp och utnyttja en mänsklig rädsla för ett tekniskt system genom att humanisera dem med uppsåt och avsikt, samt genom att på alla sätt nedtona antagonisternas roll i att använda det.

Självklart väljer filmskaparna den mest dystopiska applikationen av autonoma system och vad de kan användas till. Detta val är högst sannolikt endast gjort i syfte att skrämma till opinion. De autonoma systemen skulle, med en annan utgångspunkt, kunna kallas ’Saviour-bots’, ’Find missing children-bots’ eller ’Patrol against crime-bots’. Om detta finns dock inte en antydan.

Är den skepsis som gruppen bakom filmen visar helt obefogad? Inte nödvändigtvis. I ärlighetens namn måste sägas att effektiva militära vapen i fel händer kan bli en mardröm, särskilt hos en aktör med tekniskt know-how samt med de uttalade avsikterna att döda oskyldiga civila. Faran är dock universell och inte unik för specifika vapensystem, autonoma eller inte.

Användningen av autonoma vapensystem är fortfarande omgärdat med frågor. Jag har tidigare utvecklat de etiska och juridiska aspekterna i en artikel i Akademiens Handlingar & Tidskrift. En huvudsaklig anledning till frågetecknen är att den tekniska utvecklingen gått snabbare än den mänskliga förmågan att omfamna den fulla innebörden av dessa genombrott. Historien har dock lärt oss att vi svårligen kan bromsa en teknisk utveckling och att krigföringen har en tendens att anpassa sig.

Reflexen att vilja förbjuda vissa vapensystem för att de anses för farliga eller hemska är inte ny. När armborstet uppfanns fanns en omfattande diskussion i de högsta kretsar inom det dåtida samhället med krav på ett totalförbud. Vapnet, menade man, var så pass kraftfullt att inte ens dåtidens bästa krigare i sina skinande rustningar kunde skydda sig och i fel händer skulle de kunna orsaka ofattbar skada. Om vapnen kallades för ”mördar-armborst” eller ”slakt-armborst” vet jag faktiskt inte. Men lobbyn av vapenmotståndare lyckades i alla fall och påven bannlyste vapnet 1139 e Kr. Tekniken fanns dock redan och vapnet ansågs så pass effektivt att förbudet helt enkelt ignorerades på bred front. Snarare var det krigföringen som anpassade sig. Man insåg att metoden att sätta sina bästa krigare som måltavlor högt upp på hästar inte längre var det bästa sättet att föra krig och utvecklade även bättre metoder för skydd. Med tiden reglerades även civilas rätt att inneha vapnet.

Autonoma vapensystem är inte heller något nytt. De är inte framtiden, utan en integrerad del i nutida krigföring. Det finns flera system eller delsystem idag som fungerar med en större grad av autonomi än de drönare som ifrågasatts tidigare. Utvecklingen kommer att fortsätta och graden av autonomi hos tekniska system kommer att bli större. I denna bedömning är jag och vapenmotståndarna fullt eniga. Men som med alla sensor- & vapensystem borde en reglering i hur de får användas i krigföring (eller för den delen av polisen inom brottsbekämpning) vara ett mer balanserat alternativ än att förorda ett förhastat förbud för en teknisk utveckling som redan är här. En reglering som förhoppningsvis bygger på rationella argument och mindre på extremt emotionella propagandafilmer.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot att KKrVA

 

Mannen utan tak

av Lars Holmqvist

Foto: Frederic Legrand - COMEO / Shutterstock

Vem eller vilka skyddar Putin om/när han väljer att pensionera sig. Foto: Frederic Legrand – COMEO / Shutterstock

Under året har man kunnat läsa en del spekulationer om att president Vladimir Putin skulle vara på väg att gå i pension. Att han inte skulle delta i nästa års presidentval. Men den 6 december meddelade Putin att han skulle ställa upp för omval 2018. Studerar man det politiska läget i Ryssland lite närmare så förstår man beskedet. Det är inte säkert att Putin har något val.

Ryssland under Putin

Från 1999, tiden för Vladimir Putins tillträde till makten, fram till 2014 låg oljepriserna på en unikt hög nivå, låt vara för ett djupt hack i kurvan med anledning av finanskrisen 2008-09. Utvecklingen av gaspriserna var likartad. Energiexporten gav Ryssland en närmast unik möjlighet att stärka ekonomin och bygga en solid grund för fortsatt utveckling av den unga marknadsekonomin.

Hade presidenten föresatt sig att bygga upp rättsstaten och civilsamhället – i syfte att trycka tillbaka korruption och godtycke – och att använda de svindlande höga inkomsterna till att bygga upp infrastrukturen (fysiskt, kompetensmässigt och kulturellt) så hade Ryssland idag varit starkt på riktigt. Men resurserna har istället använts för att göda korruptionen i ett omfattande klientsystem med Kreml i toppen, för att ge den urbana medelklassen ett kraftfullt men tyvärr kortfristigt uppsving och för militär rustning. Ungefär i den ordningen. Därför är läget för rysk ekonomi idag nedslående:

  • Den vanlige ryssen är fattigare än t ex balter och polacker, folk som utan stora råvaruintäkter ändå har lyckats bygga upp en hållbar ekonomi och sprida välstånd.
  • Korruption, kriminalitet och frånvaron av en rättsstat har minskat viljan till investeringar i Ryssland, något som på sikt ytterligare förvärrar läget.
  • Det finns tecken på att man inte investerar tillräckligt i olje- och gasfälten vilket inom några år kan komma att minska energiutvinningskapaciteten.
  • Den ryska banksektorn, med åtskilliga plundrade banker, med uppblåsta värden på tillgångar, benägenheten att tona ner kreditrisker och en centralbank som helt enkelt inte gör sitt jobb, innebär i sig ett allvarligt hot mot det ryska samhället.

Ja, det får väl räcka. Efter 18 år vid makten kan man inte negligera Putins ansvar för landets utsatta situation. Han har knappast lett landet särskilt framgångsrikt, även om man ganska skickligt har förmedlat en mer positiv bild.

Framtidsutsikterna

Som en följd av den förda politiken så är Ryssland idag illa rustat för en globaliserad och kunskapsintensiv värld.

  • I allt väsentligt saknar Ryssland internationellt konkurrenskraftiga företag, närmast unikt för ett icke tredjevärlden-land med över 140 miljoner invånare.
  • Landet har i allt väsentligt missat internettåget. Kanske har vi lurats en aning av hur Ryssland framgångsrikt har utnyttjat t ex sociala medier för att nå politiska mål, men saken är den att medan företag i andra länder har utvecklat och kommersialiserat tekniken har Ryssland mest av allt använt den nya tekniken för politiska mål. I detta ligger ett hot mot oss i Väst, men det är också ett fattigdomsbevis.
  • Antagligen uppskattar Kina de ryska strävandena att försvaga och splittra Europa politiskt då detta kan gynna kinesiska intressen. Samtidigt kan vi räkna med att man i Peking inte är särskilt imponerad över det ryska samhällets bristande förmågor. I kretsen av de större europeiska staterna (DE, FR, IT, RU och UK) bör Ryssland vara det land som har absolut minst att erbjuda Kina på längre sikt, bortsett från land och råvaror. Vad samverkan mellan Kina och Ryssland än ska kallas så är det inte en allians mellan två jämbördiga parter.
  • Efter presidentvalet kommer Ryssland att leva vidare som simpel råvaruexportör, dessutom i en sektor där omvandlingstrycket (från fossila till förnyelsebara källor) kommer att vara fortsatt högt.

Vad behöver göras?

De svåra problem som Ryssland står inför kan inte lösas utan svåra konvulsioner i det ryska samhället. Ett naturligt första steg borde vara att (åter)upprätta rättsstaten, inte minst för att skapa förutsättningar för de omfattande investeringar landet så väl behöver. Men, upprättandet av en rättsstat skulle innebära en direkt konfrontation med Putins maktbas inom den ryska eliten så det kommer sannolikt inte att ske.

Mannen utan tak

Under Boris Jeltsins styre på 90-talet bredde ett gangstervälde ut sig i landet, inte minst i Moskva och S:t Petersburg. Olika kriminella grupperingar stred inbördes om makt och inkomster, ofta med dödligt våld som följd. Den enskilde företagaren fick leva med hotet att när som helst kunde plundras av kriminella eller tas över helt. Motmedlet mot hotet var att skaffa sig ett ”tak”, eller крыша (krysja). Kriminella grupperingar – inklusive poliskåren – började helt enkelt att ta betalt för att ”beskydda” företagen.

Under Putins tid vid makten blev det lugnare. Den våldsbaserade kriminaliteten gick över till ett mer institutionaliserat system. En del kriminella manövrerades hårdhänt bort medan nya tillkom. Det finns en hel del skrivet om detta. För den som vill fördjupa sig i rekommenderas Browder, Dawesha, Kasparov, Lucas eller Sassen. Annars, googla ”Tjuvar i lagen”, ”Thief in law” eller ”вор в зако́не” på originalspråket.

Vilken var/är Putins roll i detta dysfunktionella samhälle? Det vet vi inte men en del uppseendeväckande berättelser har kommit väldigt nära Putin som person:

Efter det att Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak, ofta sedd som Putins mentor, avgick blev han föremål för en brottsundersökning om korruption. Sobtjak flydde då till Paris men kunde återvända hem då premiärminister Putin hade förmått lägga ner brottsundersökningen. Sobtjak hade tak över huvudet, även om det bör sägas att han en kort tid därefter dog av en hjärtattack. Intressant nog fick hans bägge livvakter hjärtattacker samtidigt, men de överlevde.

En expresident Putin skulle kunna ha flera frågor att ställa sig: Vilken efterträdare är stark nog och vänskaplig nog att vilja utgöra mitt tak? Hur många mäktiga fiender har jag efter alla år vid makten? Hur stor är risken att jag ställs inför rätta för (faktiska eller påstådda) begångna brott? Kan jag, likt Sobtjak, drabbas av en oväntad hjärtattack?

Kanske är det så att Vladimir Putin gärna skulle vilja gå i pension men han kan inte. Han har inget tak.

Sammanfattningsvis

Ryssland står inför svåra problem och de kommer att förvärras de kommande åren. Kretsen runt presidenten uppvisar obehagligt många och nära tecken på samröre med organiserad kriminalitet. Varje försök att återupprätta en fungerande rättsstat skulle katapultera ut dagens styre från Kreml. Oavsett om Vladimir Putin vill eller inte vill fortsätta en fjärde ämbetsperiod, så kan han kanske inte välja.

Samtidigt har Kreml, faktiskt med viss framgång, ägnat sig åt ”inrikes utrikespolitik”, att distrahera det ryska folket genom att istället fästa deras uppmärksamhet på ryska ”framgångar” i utlandet. Georgien, Krim, Donbass, Syrien…

Det kan vara klokt att ha president Putins dilemma i åtanke när vi tar till oss utredningen Motståndskraft som Försvarsberedningen presenterade den 20 december. Oron för att vårt land kan hamna i allvarliga svårigheter är inte gripen ur tomma luften och vi bör alla välkomna utredningens klarspråk.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Sverige står inför svåra vägval

av Sven Hirdman

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst var det stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Nu är förhållandena radikalt annorlunda. Efter en period av viss avspänning till följd av Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning är spänningen mellan stormakterna, främst USA och Ryssland, åter stark. Men till skillnad mot under det kalla kriget går den huvudsakliga konfrontationslinjen nu i vår närhet genom Östersjöområdet. Det försämrade förhållandet mellan stormakterna beror främst på Rysslands intervention i Ukraina sedan 2014 och på västmakternas starka reaktioner på Rysslands beteende. Den ryska politiken har väckt särskilt stark oro i de baltiska staterna och i Polen av förklarliga historiska och psykologiska skäl. USA och Nato har därför förstärkt sin militära närvaro i Östersjöområdet, medan Ryssland har moderniserat och stärkt sina styrkor i samma område. Effekterna av detta har vi sett i form av en lång serie av avancerade militära övningar från bägge sidor. Vad som också är nytt jämfört med under det kalla kriget är att USA är en mycket aktiv deltagare med sitt flygvapen och sina marina stridskrafter.

En annan förändring jämfört med det kalla kriget är Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato. En stor del av strandlinjen i Östersjön behärskas nu av Nato. Samtidigt har Sverige och Finland på olika sätt sedan 1994 närmat sig Nato och under de senaste åren utvidgat det militära samarbetet med USA.

Att Östersjöområdet verkligen blivit ett allvarligt konfrontationsområde mellan öst och väst framgår av Nato:s nyligen genomförda truppförstärkningar till de baltiska staterna och till Polen samt av de stora militärövningarna i området hösten 2017. Det rörde sig dels om den svenska Aurora-övningen med betydande amerikanskt deltagande och fokusering på Gotland, dels om den mångdubbelt större ryska övningen Zapad (Väst) 2017.  Problemet med konfrontatoriska militärövningar är att de ökar risken för oavsiktliga incidenter, vilka kan få farliga följder om den politiska spänningen och misstron är stor.

Ett ytterligare exempel på att Sverige nu befinner sig i stormaktspolitikens mitt är att Ryssland och Kina för första gången sommaren 2017 genomförde gemensamma flottövningar i Östersjön.

Vad blir då konsekvenserna för Sverige av detta skeende? En första konsekvens, som alla i stort sett är eniga om, är att Sverige efter åratals försummelse av sitt territorialförsvar bör stärka detta. Detta är redan på gång, och det s k tröskelförsvaret och uthålligheten i territorialförsvaret prioriteras på bekostnad av tidigare dyrbara militära insatser utomlands, såsom i Afghanistan och Libyen. Även om man bedömer att krigsrisken i vårt område är liten och risken för ett isolerat anfall på Sverige praktiskt tagen utesluten, behöver Sverige såsom en självständig, oberoende nationalstat ett trovärdigt incidentförsvar som kan avvisa kränkningar av vårt territorium och inger respekt och förtroende hos utlandet men även inom landet. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Aurora-övningen, den första i sitt slag på 24 år, rimlig. En försvarsmakt behöver övas.

I övrigt är synen på konsekvenserna för Sverige av den ökade stormaktsaktiviteten i vårt närområde delad. Många lägger all skuld för den militära upptrappningen på Ryssland och spekulerar i ryska militära framstötar mot de baltiska staterna och t o m mot Sverige. Med det synsättet blir det naturligt att i avskräckningssyfte söka en allt närmare allians med Nato och med USA.

Om man som jag bedömer att Ryssland av flera skäl inte har det minsta intresse av att sätta igång militära operationer mot de baltiska staterna, Polen eller något annat medlemsland i EU eller Nato, blir synsättet ett annat.  Ryssland har inget behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet. De baltiska nationerna har skurit av de säkerhetspolitiska banden med Ryssland och inte ens de etniska ryssarna i Estland och Lettland skulle, med få undantag vilja bli införlivade i Ryssland. För Moskva ter sig Nato:s försvarsgarantier för sina medlemsstater mycket starka, och Ryssland skulle minst av allt vilja råka i krig med det mångfalt starkare USA. En rysk militär aktion mot ett land som Sverige, som är medlem i EU men inte i NATO, skulle likaså vända upp och ner på hela den europeiska ordningen med dramatiska negativa politiska och ekonomiska konsekvenser för Ryssland. Det finns ingen anledning att tro att den ryska ledningen inte inser detta.

Detta sagt kan man inte utesluta att en militär konflikt av idag icke förutsedda skäl kan uppstå i Östersjöområdet. I en period av starka motsättningar mellan stormakterna och även andra stater kan det ena ge det andra med långtgående verkningar, såsom vid upptakten till första världskriget.

Den situation som uppstått i Östersjöområdet ställer Sverige inför svåra avvägningar. Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik måste vara att se till att vi inte blir indragna i ett förödande krig med en stormakt. Under andra världskriget hade vi inte klarat ett krig med Nazityskland, under det kalla kriget inte med Sovjetunionen och idag och i framtiden inte med Ryssland, hur mycket vi än ökar vår försvarsmakt. De moderna vapnens förstörelseförmåga är fruktansvärd, och hur någon överhuvudtaget kan tänka i termer av att avsiktligt utkämpa och vinna ett krig övergår mitt förstånd. Historien är en stor läromästare.

Om således risken för att Sverige skulle bli indraget i krig ligger i stormaktsmotsättningarna i Europa och i synnerhet i Östersjöområdet, bör vår främsta prioritet vara att medverka till att dessa minskas och därigenom också krigsrisken. Det var så vi och Finland agerade under det kalla kriget och det är så vi bör agera nu. Det kräver att vi upprätthåller normala relationer med alla makter, även Ryssland, så att vi kan få gehör för våra synpunkter.

Syftet att minska spänningen i Östersjöområdet och därmed konfliktrisken för Sverige tillgodoses inte genom ett svenskt medlemskap i Nato. Det skulle ytterligare öka den ryska misstänksamheten mot Sverige och föranleda ökade militära dispositioner på ryskt territorium riktade mot Nato. Det politiska klimatet i Nordeuropa skulle försämras, vilket torde få återverkningar både på handel och på andra relationer. Eftersom synen på Ryssland är grundläggande olika i Sverige och Finland, skulle en medlemsansökan i Nato sätta det svensk-finska samarbetet på svåra prov.

En avslutande synpunkt på temat Sverige i stormaktspolitikens mitt är att det för ett mindre land som Sverige – eller för den delen Finland, Schweiz eller Norge – är väsentligt att landet i fråga har en trovärdig säkerhetspolitik, en politik som såväl den inhemska opinionen som omvärlden känner förtroende för även i svåra lägen. Sverige har länge haft en sådan politik, åtminstone sedan 1860-talet. Alla har vetat var Sverige står och hur Sverige sannolikt skulle bete sig i svåra situationer. Det kan man fortfarande säga om Finland, Schweiz och Norge men knappast om Sverige. Kommer vi att gå med i Nato eller icke? Kommer vi att slåss för balterna om de råkar i konflikt med ryssarna?  Kommer vi verkligen att lyfta vår försvarsförmåga till en respektabel nivå? Kommer vi att söka en allt närmare militär allians med USA med dess världsvida intressen och fortsätta vår ensidiga bojkott av och kritik mot Ryssland? Kommer vi att gå med i EU:s hårda kärna ­– Eurogruppen – eller förbli en outsider? Vem vet? Icke jag och knappast någon annan heller.

 

Författaren är f.d. statssekreterare och ambassadör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Utkommer med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarson & Högberg förlag

 

Det psykologiska försvarets lackmustest

av Jacob Fritzson
Foto: Inked Pixels / Shutterstock

Sveriges förmåga att motstå påverkansoperationer utgår i hög grad från media.

Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag att vi är några stycken som är förvånade över det stora mediala intresset för övningen. De flesta av de större nyhetskanalerna rapporterade kring övningen innan, under och efter, vissa följde övningen dagligen. Det var inte bara media som följde övningen utan även aktivister, vilket tillhör normalbilden. Med hänsyn till den tid vi lever i där ”Fake news” blivit ett begrepp som de flesta människor känner till blir en övning som Aurora intressant eftersom det västerländska samhället uppvisat en stor sårbarhet inför att hantera just desinformation. Inför övningen varnade dessutom både överbefälhavaren och försvarsministern för att vi kommer att utsättas för påverkansoperationer.

Påverkansoperationer är dels en naturlig del av ett krig men har idag blivit märkbar i fall som presidentvalet i USA. Även under Aurora finns skäl att misstänka att svenska media omedvetet spridit desinformation. Övningen kallades stundtals för NATO-övning, det involverades kärnvapen i artiklar och det påstods att man under övningen övade anfall österut. Problematiken med en media som inte tänker sig för innan den publicerar är att den i det här avseendet lyckades bli ett redskap i en annan aktörs händer.  Aurora fick med andra ord tjäna som ett lackmustest för hur vårt psykologiska försvar kommer att fungera i händelse av krig eller kris. Jag kommer vidare i artikeln att avgränsa mig till att analysera public service. Varför?

De kommersiella nyhetskanalerna har givetvis ett stort ansvar på sina axlar, dock kan det te sig något mer logiskt varför de väljer att skriva rubriker som ”NATO-övning i Sverige” och ”amerikanska kärnvapen!”. Stora och lockade rubriker är det som genererar klick och med det vinst. Med detta i åtanke så är det alltså viktigare att SVT/SR kan förhålla sig till informationen på ett korrekt sätt. Dessa har nämligen en vital roll i händelse av kris, krig eller allmän fara. Trots det tidigare nämnda vill jag påpeka att de kommersiella nyhetsbyråerna inte är utan skuld i fallet.

I en intervju med överbefälhavaren i SR ställer reportern frågor kring försvarets verksamhet och om övningen Aurora. ÖB får här möjlighet att presentera fakta och reportern ställer ett flertal kritiska frågor.[1] Här gör reportern sitt jobb, man granskar både myndigheten försvarsmakten samt överbefälhavaren med dessa kritiska frågor, vilket överbefälhavaren faktiskt måste kunna hantera. Ingen svensk myndighet ska få hantera skattepengar utan att myndigheten granskas. Låt oss då jämföra hur rapporteringen och intervjuer ser ut när ”fredsrörelsen” behandlas.

I Göteborg anordnades en demonstration mot Aurora. En rad talare bjöds in däribland Gudrun Schyman, Sven Wolter vilka kanske inte är helt otippade talare på ett sådant evenemang. Desto mer fundersam blir man över Valter Mutt som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, alltså ett regeringsparti som borde stå bakom övningen. Den man som dock borde ha väckt flest frågetecken är Marko Milacici som företräder Rörelsen för Montenegros neutralitet, en rörelse som arbetar för att Montenegro skall hållas utanför NATO. Varför är då mannen intressant?

Milacici har av bland annat makedonsk säkerhetstjänst pekats ut att ha kopplingar till rysk underrättelsetjänst.[2] Vid en googling av hans namn så dyker han upp i den ryska statsägda sidan Sputnik News där han i intervjun framställs som en sanningssägare som avslöjat den montenegrinska regeringens NATO-propaganda.[3] All information om mannen är möjlig att googla. Inte en enda gång ställs frågor kring varför han är inbjuden eller om hans bakgrund.

Huvudarrangören av demonstrationen är Kommunistiska Partiet. Partiet beskriver sig i sin första punkt i partiprogrammet som ett revolutionärt parti vars mål är fullständig omvandling av samhället.[4] I en intervju med partiets ledare utesluter denne inte att våld kommer att vara ett sätt att gripa makten.[5]

Företrädare från demokratiska partier där bland annat Fi tydligt tar avstånd från just våld har alltså inga problem med att göra gemensam sak med ett anti-demokratiskt parti, men inte en enda kritisk fråga ställs kring detta faktum från vare sig SR eller SVT. Skulle ni kunna föreställa er exempelvis Kristdemokraterna eller Moderaterna ens överväga att demonstrera med Svenskarnas parti?

Desto fler rader fick istället de omdömeslösa 20-tal försvarsmaktsanställda som enligt SVT ”Saboterat” manifestationen.[6] Varför tillåts demokratiska partier att demonstrera under premissen att man ska stoppa en ”NATO-övning” utan att man granskar vare sig deras budskap eller de premisser som demonstrationen vilar på? Vi fortsätter.

I en artikel från SVT Ost skriver SVT i rubriken ”övning med NATO skapar protester”.[7] Artikeln som baserats på ett TV-inslag skriver om en manifestation som ska ske i Visby. I artikeln och i inslaget i SVT läggs fokus på att övningen sker med just NATO och företrädaren för Nätverket mot NATO lägger även han vikt vid att kalla de inbjudna för kärnvapenmakter. Det framstår alltså av inslaget som att det under Aurora kommer att övas kärnvapenanfall med NATO.

Föreställningen om att övningen sker med NATO spreds tidigt av ”fredsrörelsen”. Varför fredsrörelsen väljer att rentav ljuga på detta vis har fortfarande inte klarnat, dock innebär förskjutningen av sakfrågan till att handla om de onda kärnvapnen att man lättare kan propagera för ett motstånd till NATO. Oavsett avsikt är det givet att man genom detta tilltag bidrar till andra aktörers mål när man väljer att sprida denna bild. Börjar det för övrigt bli klart varför jag väljer att skriva ”fredsrörelsen” med apostrofer?

Vi avslutar med en lite färskare artikel. Två svenska diplomater har nämligen relativt nyligen utvisats från Ryssland.  Artikeln inleder med att skriva om att Ryssland och Sveriges relation försämrats och därför har den ryske ambassadören i Stockholm kontaktats för att fråga denne om läget. I stycket efter detta påbörjas en redogörelsen om Aurora och kopplingen här är alltså att det är övningen som bidragit till detta, inte krigen i Georgien och Ukraina, uttalade hot mot Sverige och konstanta kränkningar av våra gränser.[8]

Varför väljer SVT att göra denna koppling när inte ens ambassadören eller någon annan från den ryska statsledningen uttryckt detta?

När SVT okritiskt väljer att rapportera om deras förehavande bidrar de i högsta grad till att sprida desinformation. För de som inte är insatta i ämnet blir det därför enkelt att tro att det är Sverige som bidrar till ökade spänningar och att vi gör övningen för att förbereda för någon form av anfall vilket är helt absurt. Bevakningen av övningen gör mig djupt orolig eftersom den tydligt påvisar att vi har en stor sårbarhet i vårt samhälle. Man har låtit en liten grupp av människor med tveksam bakgrund få rampljuset och helt oemotsagda fått sprida sina fredsbudskap trots de väldigt många märkliga sammanträffanden som omgärdat rörelsen samt de uppenbara lögner man använt sig av, det finns för övrigt långt fler märkliga sammanträffanden än de jag nämnt i artikeln.

Det är enkelt att bli totalförsvarsromantiker och drömma sig tillbaka då hela samhället hade en roll i försvaret av Sverige. Men syftet med public service är att den ska tjäna allmännyttan och i händelse av ett krig eller kris kommer deras arbete faktiskt att vara en minst lika vital del av försvaret av Sverige som soldaten på fältet. Vår vilja att försvara landet är det som kommer att avgöra huruvida vi faktiskt har möjlighet att göra det. Vi kan alltid köpa 4000 stridsvagnar och Archerpjäser men de blir helt oviktiga om det inte finns en försvarsvilja i samhället. Media måste alltså börja ta sitt ansvar för att motverka desinformation.

Nästa år är det val och om tre år kommer nästa försvarsmaktsövning att ske. Nästa större test av vår förmåga att avvärja oss från falsk information sker alltså redan nästa år och då är det på riktigt. Det är sannolikt, enligt flera bedömare, att vi kommer att drabbas på exakt samma sätt som det amerikanska presidentvalet, Brexit-omröstningen, Frankrikes presidentval och Tysklands förbundsval. Det är med andra ord dags att främst public service men även övriga media börjar ta sitt ansvar inför samhället och börjar rusta sig inför det hot vi som samhälle har att möta. Behovet att kunna lita på informationen som sänds ut är avgörande och då duger inte den bristfälliga journalistik som omgärdat Aurora.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

 


Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/951286?programid=3071

[2] https://www.occrp.org/en/spooksandspin/leaked-documents-show-russian-serbian-attempts-to-meddle-in-macedonia/

[3] https://sputniknews.com/politics/201705171053685838-nato-montenegro-militarizing-balkans/

[4] http://www.kommunisterna.org/politik/partiprogram

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-finns-de-svenska-kommunisterna-kvar

[6] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/forsvarsanstallda-forsokte-sabotera-demonstration

[7] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ovning-med-nato-skapar-protester

[8] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/uppgifter-till-svt-tva-svenska-diplomater-utvisas-ur-ryssland

Är vår beredskap god?

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Försvarsmakten.Av Johan Althén

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken. [1]

Tjänsten vintertid bjuder på stora utmaningar som kräver en bra vinterutbildning. Foto: Niklas Ehlén, Combat Camera/Försvarsmakten.


Som tjänstgörande i norra delen av Sverige ler jag när rubriker som ”snöchock” eller ”köldkaos” dyker upp i kvällspressen. För mig är vintern en naturlig del och något att förbereda mig för. Utmaningarna med att bedriva krigföring vintertid är just det som fick mig att både anta och fortsätta utmaningen med jägartjänsten. Allt blir så mycket mer komplicerat med snö, mörker och kyla.

Samtidigt slår mig tanken om vi, samhället, har det som krävs för att höja beredskapen när stora delar av samhället uppfattar sig vara utsatt för stora utmaningar när vintern kommer.

Fler och fler av våra grannländer, stora som små, genomför regelbundet beredskapskontroller med förband ur reserven för att möta ett försämrat omvärldsläge. Bland annat genomfördes under helgen v749 en snabb beredskapsövning med över 500 reservister i Estland. Intressant att notera är att flera länder genomfört beredskapskontroller med kort inställelsetid, Estland i detta fall med mindre än 24 timmars varsel.

Det svenska försvaret bygger till stor del på personal i Hemvärnet eller reserven, både tidvis anställda och pliktpersonal. Hemvärnet har kort beredskapstid och övar aktivering regelbundet. Men det som saknas är större beredskapskontroller som verkligen ställer samhällets förmåga på sin spets – där personal ur hemvärn, tidvis anställda och pliktplacerade kallas in för tjänstgöring med kort varsel.

Att genomföra större regelbundna beredskapskontroller med dessa kategorier skulle både höja tröskeleffekten samt ge oss värdefulla erfarenheter i vårt beredskapssystem. På samma sätt som övning Aurora gav Försvarsmakten viktiga erfarenheter för krigföring i stor skala kommer beredskapsövningar med personal i reserven i större skala att visa på samhällets förmåga att avdela personal till Försvarsmakten. Lägger vi sedan till friktionen med snö, mörker och kyla så kommer systemet verkligen att få bekänna färg.

Att öva och pröva beredskap kostar, men det måste få kosta. För gör vi inga kontroller så vet vi inte med säkerhet hur god vår beredskap är. Powerpointpresentationer har vi tillräckligt av.

Med vita snörika julhälsningar!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

 


Not
[1] Rydberg, Viktor. Tomten. http://runeberg.org/rydbdikt/tomten.html Läst 2017-12-10.

Svensk och finskt militärt samarbete – möjligheter och begränsningar

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på flygbasen i Hagshult under övning Aurora 17. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Idag sker det ett omfattande samarbete mellan de svenska och finska försvarsmakterna:

  • En gemensam marin styrka för sjöövervakning och internationella krishanteringsoperationer är under uppbyggnad,
  • Båda ländernas flygstridskrafter övar rutinmässigt tillsamman inom ramen för ”Cross Border Training”,
  • Man använder varandras övningsanläggningar,
  • Möjligheterna till gemensamma materielinköp studeras,
  • m m.

Från politiskt håll i båda länderna sägs också tydligt att samarbetat ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Allt detta är mycket positivt. Bland annat innebär det:

  • Att det går att genomföra större övningar där fler funktioner kan övas samtidigt,
  • Att viss materielanskaffning eventuellt kan bli billigare,
  • Att förmågan till att strida tillsamman ökar.

Men kanske viktigast av allt är att osäkerheterna för en angripare ökar. Tröskeln för eventuella ryska äventyrligheter blir högre genom att en ny okänd faktor tillförs ekvationen: kommer han att behöva möta båda ländernas stridskrafter vid ett angrepp eller inte?

Men det är just den frågan som också visar på begränsningarna i det svensk-finska samarbetet, eller snarare sätter gränsen för hur långt det kan drivas. Vi vet själva inte heller hur vi kommer att agera om grannlandet angrips.

Är båda länderna beredda att gå i krig av samma orsaker? Är Finland berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Sverige att försvara Gotland kopplat till en kris i Östersjön? Är Sverige berett att gå i krig med Ryssland för att hjälpa Finland att försvara finska Lappland kopplat till att Ryssland önskar att utvidga försvarszonen kring sina baser på Kolahalvön?

Så länge den frågan inte kan besvaras med ett entydigt ja, kommer det att finnas klara begränsningar när det gäller att samordna operativ planering. Det går inte bygga planer där man inte vet om den som ska skydda den högra flanken dyker upp eller inte.

Finns det sådana osäkerheter måste en plan sannolikt se radikalt annorlunda ut, kanske med helt annorlunda inriktning hur ens egna stridskrafter ska användas och vilka mål man ställer upp för striden.

Knutet till samma problem – kommer länderna gå i krig av samma orsaker – går det inte heller att optimera ländernas försvarsmakter för största gemensamma effekt, t ex genom att göra en arbetsfördelning där Sverige främst ansvarar för luftförsvar och Finland för markstridsförmåga.

Det enda sättet att lösa dessa dilemman vore att länderna ingår en i alla avseenden bindande militärallians. Vilket jag tvivlar på att något av länderna är berett till.

Det av flera skäl.

Även om hotbilderna är likartade så finns det nyanser som kan leda till olika slutsatser. För svensk del är det utomordentligt osannolikt att landet skulle kunna hålla sig utanför en konflikt som berör Baltikum och där Nato ingriper till de baltiska ländernas försvar. Det är en fråga om geografi.

För finsk del är det inte fullt lika uppenbart. Även om risken är stor att Finland också skulle dras med i en sådan konflikt så är det inte lika självklart som i det svenska fallet. Med en portion tur och en trovärdig egen avskräckningsförmåga kan det finnas en chans att hålla sig utanför en sådan konflikt – kanske inte stor, men dock.

Att då förpliktiga sig att gå i krig för Sveriges skull som med största säkerhet skulle bli indraget och dessutom är ett attraktivt mål för Ryssland både på grund av sin geografiska belägenhet och sina begränsade möjligheter att försvara sitt territorium kanske inte är så lockande.

Förutom militära överväganden så tror jag att ländernas historiska erfarenheter också kan påverka viljan att binda sig alltför hårt.

I fallet Sverige, trots att möjligheterna till att bedriva neutralitetspolitik tog slut i och med EU-inträdet 1994, finns det en historiebild som påverkar många svenska politiker och även allmänheten ”vi lyckades ju hålla oss utanför både det första och andra världskriget genom att efterhand anpassa vår politik till händelseutvecklingen – det kanske går även nästa gång”. Om man lever i en sådan, i mina ögon orealistisk, föreställningsvärld kan det nog ta emot att förpliktiga sig till att gå i krig även om ett grannland skulle bli angripet.

Jag tror att även finskt tänkande i ganska stor utsträckning präglas av landets historia. Finland har utkämpat fyra krig de senaste hundra åren där erfarenheterna skulle kunna sammanfattas som:

  • Små länders egna ställningstaganden spelar liten roll när stormaktsintressen kolliderar,
  • Det finns inga garantier för att man får hjälp hur mycket än omvärlden sympatiserar med dig,
  • En egen stark försvarsmakt ger dig viss handlingsfrihet att manövrera även i en stormaktskonflikt.

Paradoxalt nog, trots totalt olika erfarenheter så blir den finska slutsatsen när det gäller bindande allianser tämligen lik den svenska: se till att du bibehåller ett visst mått av egen handlingsfrihet. I Finland ser man dock en stark egen försvarsförmåga som en avgörande komponent när det gäller att skapa handlingsfrihet – det både före och under ett eventuellt krig. Det i avsevärt större utsträckning än i Sverige.

Även om det finns uppenbara begränsningar i hur långt ett svensk-finskt samarbete sannolikt kan drivas anser jag att det som sker är mycket bra och bör utvecklas så långt det överhuvudtaget är möjligt. Det stärker båda ländernas försvarsmakter och ökar osäkerheten i ryska kalkyler – dock låt oss inte tro att det löser ländernas säkerhetspolitiska problem.

Jag har här inte berört betydelsen av den transatlantiska länken och Nato och hur det påverkar båda ländernas säkerhet. Jag konstaterar bara att såväl Sverige som Finland vidtar långtgående åtgärder för att stärka sina förbindelser med både Nato och USA.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Köpet av Patriot – några tankar

av Lars Wedin
Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Ska Sverige köpa Patriot? Det är en fråga med många aspekter. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Något överraskande har Sverige beslutat att köpa ett stort, kvalificerat luftvärnssystem. Det är naturligtvis bra eftersom Sverige saknat ett system för bekämpning av ballistiska robotar och kryssningsdito.

Det finns, har jag förstått, de som hävdar att köpet skulle uppfattas som provocerande av Ryssland. Men en liten stat med en av Europas lägsta försvarsbudgetar kan naturligtvis inte provocera en stormakt. Det är säkert så att Ryssland inte gillar köpet – det minskar den ryska handlingsfriheten gentemot oss. Ryssland uppfattar säkert också att Sverige härmed ännu tydligare blivit en de facto allierad till USA. Men i detta avseende är köpet inte något kvalitativt nytt; Sverige har sedan länge haft ett nära samarbete med USA.

Däremot väcker affären viktiga frågor om hur anskaffningen gått till. Är det klokt att så binda sig vid det Trumpstyrda USA? Vad får vi för pengarna egentligen? Enligt Dagens Industri (28 november) är det franska systemet 2–4 miljarder billigare. Det franska SAMP/T är dessutom modernare och har sannolikt stor utvecklingspotential; en utveckling där svenska företag skulle kunnat delta.

Vilka blir konsekvenserna för resten av försvaret? Sverige måste i närtid förnya och förstärka sin ytstridsflotta som är på väg att bli gammal och redan är för liten. Förstärkningen måste omfatta både fartyg och personal. Luftvärnsrobot måste också snarast tillföras till Visbykorvetterna. Det franska systemet kan, enligt uppgift, integreras på svenska örlogsfartyg.

I vilket fall bör dessa nya fartyg förses med luftspaningsanläggningar som kan stödja det valda luftvärnsrobotsystemet. Detta torde ha sin viktigaste roll i en kris och i samband med ett krigsutbrott. Fartygen kan här spela en viktig roll som rörliga spaningsplattformar. Robotarnas insatsområden måste sannolikt prioriteras: huvudstaden, Blekingekusten, Göteborg och Gotland är de viktigaste områdena. Dessa ligger, helt naturligt, nära kusten. Med fartygsbasering skulle Sverige få ett mycket rörligare system än ett lastbilsdraget sådant!

Om beslutet att köpa Patriot ligger fast måste ett annat system anskaffas till våra fartyg – antagligen just SAMP (Aster-familjen).

Det vore naturligtvis utmärkt om vårt Patriot-system kunde integreras i Natos luftförsvarssystem. Utan att kunna de tekniska detaljerna så torde nyttan med systemet vara beroende av förvarning, vilket kräver en sådan anslutning. Hur detta skall vara möjligt utan att Sverige går med i Nato förstår jag inte men försvarsministern har säkert ett svar.

Dessa kommentarer leder över till den säkerhetspolitiska dimensionen. Sverige blir nu (ännu mer) beroende av stormakten USA, som leds av en milt sagt erratisk president. Det skall bli intressant att se vilket politiskt pris Sverige kommer att få betala.

Sveriges neutralitetspolitik har för länge sedan – gudskelov – gått hädan. Men vi blir inte medlemmar av Nato där Sverige skulle vara en av principiellt jämbördiga stater i ett mellanstatligt samarbete. I stället väljer vi att göra oss beroende av USA.

Ett annat problem med valet av Patriot är att vi väljer amerikanskt i stället för europeiskt. Med ett europeiskt system – SAMP/T – skulle vi ha kunnat delta på en någorlunda jämställd fot. Med Patriot får vi ta det vi får och vi kan räkna med att det kommer att finnas hemliga delar som gör att USA har någon kontroll över vårt utnyttjande av systemet.

Vi är då framme vid det europeiska problemet. Vissa debattörer ställer ett europaförsvar i motsats till Nato. Det problemet fanns förvisso i början av 2000-talet; ta Madame Albrights tre D som exempel: no discrimination (av alliansens medlemmar), no decoupling (av den transatlantiska länken) och no (unnecessary) duplication (av resurser och strukturer). Idag är nästan alla EU-medlemmar med i Nato och vice versa. Ingen seriös debattör förespråkar att EU skulle ersätta Nato.

Nato är den militära alliansen med stort A. Men ett europeiskt försvarssamarbete bör utgöra ett viktigt komplement.

För det första är det lätt att tänka sig situationer där USA inte kan eller vill komma européerna till hjälp. I början av november hade USA tre hangarfartygsgrupper i området kring Nordkorea, vilket visar den vikt USA, med all rätt, lägger vid utvecklingen i Ostasien. USA har globala säkerhetsintressen vilket EU inte har.

För det andra är det osäkert hur mycket man kan lita på ett USA lett av Trump – och för närvarande finns ingenting som talar för att han skulle försvinna i närtid.

För det tredje behöver Europa en försvarsindustri värd namnet, annars hamnar vi européer helt i händerna på vad USA vill sälja till oss och under vilka förutsättningar. Detta handlar givetvis också om europeisk industriell kompetens och arbetstillfällen.

För det fjärde har EU något som Nato inte har nämligen pengar. Genom EU skulle medlemsstaterna kunna samordna materielinköp så att vi får så mycket ”pang för pengarna” som möjligt. EU skulle också kunna ha en gemensam försvarsbudget för anskaffning av materiel som, i varje fall de små, staterna inte kan skaffa själva: satelliter, tankningsflygplan, flygande och flytande ledningsplattformar med mera. Sådana initiativ står inte i motsats till Nato – tvärtom.

För det femte – med vad skall vi bidra till i den europeiska fonden för utveckling av försvaret (European Defence Fund)? Köpet av Patriot går ju i rakt motsatt riktning mot den av medlemsstaterna beslutade förstärkningen av försvarssamarbetet. Ett samarbete som också den svenska regeringen säger sig stödja.

Sammanfattningsvis. EU behöver ha möjlighet att fatta och genomföra autonoma beslut. En rationell europeisk gemensam försvarssatsning vore ett stöd för Nato; inte en konkurrent. Det är obegripligt att Sverige motsätter sig en sådan utveckling syftande till gemensam säkerhet och i stället väljer att hänga upp sin säkerhet på USA.

Å andra sidan – har Patriot-affären klarat alla amerikanska hinder? Vad kommer Trump att säga? Sverige är ju just en sådan försvarspolitisk fripassagerare som han fördömt.

Slutligen; om inte Sverige skrinlägger planerna på att ratificera kärnvapenförbudet så lär vi inte kunna köpa Patriot och sannolikt inte heller SAMP/T.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Thoughts about U S nuclear policy

by Stefan Forss [1]

Former US Secretary of Defense William Perry (WP) and former Vice Chairman of the Joint Chiefs of staff General James Cartwright recently presented important views about US nuclear policy in the Washington Post. Their main point is that the USA should abandon the Ground-based Strategic Deterrent program to replace ICBMs, and also forgo development of a new long-range strategic cruise missile, the Long-Range Standoff weapon, LRSO. They want, however, to preserve the sea-based strategic deterrent and the new strategic stealth B-21 Raider bomber program in a dual-capable role, including the B61-12 variable yield nuclear bomb.

One of Dr. Perry’s and General Cartwrights main arguments concerns money. The projected cost of the nuclear programs over the next three decades could according to the US Congressional Budget Office amount to 1.7 trillion USD. This is indeed a huge sum which could significantly divert funding from other urgent sectors. The Russians have understood this very well for quite some time. Their own massive investment in their own nuclear triad, not to speak of medium range dual-capable systems, is a built-in feature in their nuclear policy, also geared to slow down the increase of US conventional military might.

The problem with this WP article is that it looks very much like an endorsement of a variant of the unilateral presidential nuclear initiative of George H Bush in 1991. This was at the time a commendable and straightforward way to come to terms with the problems posed by excessive non-strategic nuclear weapons. The result was that the US rather soon did away with all operational non-strategic nuclear weapons in all other services but the Air Force.

President Bush’s move built on the understanding that Russia would follow suit. Presidents Gorbachev and Yeltsin both reciprocated, in good faith it would seem, but the implementation of these initiatives on the Russian side remained more or less opaque. When one of the Russian nuclear hawks, Colonel General Leonid Ivashov visited Helsinki in 2000, I therefore asked him to provide specific answers. His response was a long tirade about how Russia has fulfilled all commitments made. It was not very useful, but rather disinformation as the Russians had no intention to live up to these commitments in earnest. That became plainly clear some years into Putin’s presidency. Now the Russian military services again employ nuclear weapons in various roles.

Giving up US ICBM’s and strategic ALCMs unilaterally would be appreciated in Moscow, and would also be perceived as evidence of weakness on the American side. It would give the Russian hardliners exactly what they want, strategic superiority. The Chief of the Russian General Staff, Army General Valery Gerasimov just recently outlined in detail the progress Russia has achieved in long-range precision strike systems.

Prudent US policy is therefore to go on with the planned programs to renovate all the legs of the triad. That was exactly what President Reagan did – remember the MX/Peacekeeper ICBM and the advanced plans for the road-mobile Midgetman ICBM, as well as the stealth Advanced Cruise Missile, in fact the only one of these strategic weapon systems to be deployed operationally, albeit for a rather short period of time.

Reagan’s recipe for getting Russia back to the negotiating table was to negotiate from a position if strength, which eventually lead to great results. It would be unwise now to give up good bargaining chips for free.

 
The author is professor and a called fellow of KKrVA.

 


Not

[1] The opinions expressed are the authors’ alone

Uppdrag Bildt

av Nils Daag

Carl Bildt. Foto: Drop of Light/ShutterstockI det internationella maktspelet är Sverige en lättviktare. Men tidvis har starka personligheter bidragit till att vi har ”punched above our weight”. Neutraliteten/Alliansfriheten har i vissa skeden varit en bidragande faktor. Vi har setts som opartiska utan egenintressen. Under efterkrigstiden går en linje från Dag Hammarskjöld till Hans Blix. Därefter är de två mest framträdande svenskarna på den internationella scenen, Carl Bildt och Jan Eliasson. Bägge är fyrtiotalister. De har varit djupt involverade i internationell medling. Bägge har varit utrikesministrar.

Men där upphör likheterna. Jan Eliasson är sprungen ur arbetarklassen. Han hyllar multilateralismen, särskilt FN och har ett globalt synsätt. Han fullföljer en socialdemokratisk tradition, där de mjuka säkerhetspolitiska frågorna är lika viktiga som de hårda. Sällskaplig, energisk, med stort människointresse, lagarbetare (med sig själv i ledningen), i grunden tjänsteman som tog steget över till politiken genom sina kontakter med Olof Palme.

Adelsmannen Carl Bildt var politiskt engagerad redan i koltåldern. Hans karriär ledde honom som bekant till partiledare och sedermera också till statsministerposten. Hans säkerhetspolitiska fokus är de hårda frågorna i Europa och dess grannskap. Hans intellekt, detaljkunskaper och kontaktnät imponerar. Men samtidigt är Bildt en ensamvarg som inte anser sig ha behov av en organisation.

Den bästa sammanfattningen av Eliassons utrikespolitiska livsgärning finns i den vänbok som gavs ut m a a hans 70-årsdag. Titeln var ”En diplomatins hantverkare”. Något motsvarande finns inte för Bildt, även om hans själv i ett par böcker redovisat sina insatser och åsikter.

Det är därför med höga förväntningar man öppnar journalisten Björn Hägers nyutkomna ”Uppdrag Bildt”. Men man blir rätt snart besviken. Trots att såväl titeln som omslaget indikerar att utrikesfrågor står i centrum, handlar de dryga 500 sidorna främst om inrikespolitik. Och mycket av det som rör världen utanför ses i ett inrikespolitiskt sken. Det gäller t ex Lundin Oils dubiösa engagemang i Sudan och ansträngningarna att få loss de två fängslade journalisterna i Etiopien. Överhuvudtaget ägnas merparten av boken åt att söka binda Bildt vid diverse misslyckanden, affärer eller rentav olagligheter. Alltifrån hur han fuskade sig igenom värnplikten till hur han förvisades til en andraplansroll i Bosnien. Detta är självklart legitimt, men det sker på bekostnad av en mer ingående diskussion av Bildts utrikespolitiska filosofi

Men trots allt uppstår under läsningens gång några fundamentala frågor.

– Vilka är egentligen Bildts övergripande strategiska prioriteringar? Varför redovisar han ständigt sina aktiviteter i ett par ofta innehållslösa twittermeningar?

– Åstadkommer man verkligen bättre resultat genom att halva tiden befinna sig i luften? ”Wheels up from Bruxelles” blir enligt Björn Häger den tweet som tydligast sammanfattar Bildts utrikesministertid. Vid hans avgång i samband med valförlusten 2014 räknade TT ut att hans flygresor motsvarat drygt tusen varv runt jorden.

– Varför valde han under sin tid i regeringen att i så ringa grad utnytja det diplomatiska maskineri som stod till hans förfogande?

– Hur har han, som den ende svenska politikern, lyckats utveckla teflontekniken att inte svara på frågor till en sådan fulländning? Hägers reaktion pendlar mellan yttersta frustration och motvillig beundran.

Amerikanska ambassaden liknade som bekant Bildt vid en ”Medium sized dog with a big dog attitude”. Den fråga man kan ställa sig efter att ha läst Hägers bok är ”is there any bite”? D v s vad har Carl Bildt egentligen uppnått under decenniers kringflackande som en diplomatins Flygande holländare? Kanske finns det en plan, en strategi. Men de femhundra sidorna i Hägers bok ger inga ledtrådar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Pandakram – Kinas diskreta hot framstår som allt mindre diskret

av Ingolf Kiesow
Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

Kinas president Xi Jingping håller på tillskansa sig suverän makt. Foto: Kaliva/Shutterstock

”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa båda dokument illustrerar tillsammans de stämningar som skapar en växande risk för ett handelskrig mellan Kina och ”Väst”.

Partikongress med vilja att förändra

När världens folkrikaste land ändrar sin inställning till omvärlden påverkas alla länder, även Sverige.

Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a

  • att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar,
  • att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Därmed ges de samma vikt som Marx’, Lenins, Mao Tsetungs och Deng Xiaopings teser,
  • att landet skall styras på ett mera auktoritärt vis, att gränserna för yttrandefriheten bevakas mera noggrant och utländskt inflytande skall bekämpas, samt
  • att Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.

Kina vill att den övriga världen skall använda Kina som en förebild

Xi Jingping rapporterade till kongressen att Kina i mitten av det tjugonde århundradet skall ha blivit ”en global ledare ifråga om nationell styrka och internationellt inflytande, med en modern ekonomi, avancerad kultur och väpnade styrkor av världsklass.” Xi konstaterade att dessa framgångar också betyder att socialism med kinesiska förtecken har breddat vägen för utvecklingsländer och därför också tillför ”kinesisk visdom” och ”kinesiska lösningar” på problem som möter mänskligheten. Partitidningen Global Times förtydligar för europeisk del med att säga att ”under de senaste åren har Storbritannien skilt sig från EU och flyktingkrisen och terrorism har chockat Europa. Nu, när den katalanska oberoenderörelsen har blivit en konstitutionell utmaning, är alla dessa händelser antagligen inte isolerade från varandra. Det betyder att styrandet av Europa är svårt att upprätthålla… Det är dags att vakna upp!” Europa behöver med andra ord lära av Kinas mera auktoritära system!

Kina är redan på väg att utmana USA militärt

I mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass” sade Xi Jingping vid öppnandet av nationalkongressen. Redan idag är Kina faktiskt på väg att lyckas i sitt uppsåt att militärt mota bort USA från västra Stilla havet. Den slutsatsen drar i varje fall en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje” heter det i en presentation av rapporten 2016.

Vilja – och växande förmåga – till ekonomisk dominans

De redan svåra handelspolitiska motsättningarna mellan Kina å ena sidan och USA och EU å den andra kan förvärras och tillsammans med Kinas ambitioner att ”vägleda världen” bli till en ideologisk kamp mellan två block, en historisk parallell till det kalla kriget. Det är inte nödvändigt att det blir så, inte om amerikanska, europeiska och kinesiska ledare lyckas undvika eskalering av redan pågående motsättningar. Däremot står det klart att läget kräver största möjliga försiktighet och uppmärksamhet även i de små länderna, som lätt kan komma i kläm, särskilt om de vill försöka framstå som neutrala och oberoende.

De ekonomiska faktorerna talar redan till Kinas fördel. Räknat i ”Purchasing Power Parity” (ungefär i förhållande till inhemsk ”köpkraft”) är Kinas BNP idag störst i världen eller 21.417.150 miljoner dollar jämfört med USA:s 18.569.100 miljoner dollar enligt Världsbankens statistik för 2016. [1]

Kina arbetar på att skapa nätverk, där EU ingår

Under det senaste året har Kina visat en tydlig vilja att ha goda relationer med Europa. Kinesiska företag har gjort uppmärksammade investeringar i Portugal, Spanien, Polen, Ungern och Grekland, liksom i infrastrukturföretag i Storbritannien och Frankrike och i viss utsträckning även i övriga Europa. År 2016 investerade Kina fyra gånger mera i Europa än investeringar i den andra riktningen – och betydligt mera än i USA. Tidigare ofta starkt kritiska uttalanden om Europa har tonats ned och gjorts mera sällsynta, medan kinesiska media i stället framhäver gemensamma intressen i exempelvis fortsatt frihandel och kampen mot den globala uppvärmningen. Denna tendens har uppmärksammats i USA och väckt en viss oro där. Den välkända ekonomiska media-koncernen Bloomberg har till exempel publicerat åtskilliga artiklar i ämnen som ”När USA retirerar från ledarskapet för världen stiger Kina och Tyskland fram”. Premiärminister Li Keqiangs tre Europa-besök uppmärksammades och befaras tyda på en ny intressegemenskap riktad mot amerikansk dominans. Artiklar på samma tema, men med omvända förtecken, förekommer i kinesiska media; EU och Kina sitter i samma båt, om Donald Trumps verbala angrepp på frihandeln omsätts i praktiken. En kil är på väg att drivas in mellan EU och USA, en kil som delvis har skapats av Donald Trumps till synes irrationella beteende.

”Panda-omfamningen” har en besvärande sida. Den är en del av större utrikespolitiska ambitioner, som framfördes och ständigt upprepades i det officiella nyhetsflödet från partikongressen.” One Belt One Road (förkortat till OBOR)” eller Den nya Sidenvägen”, som den också kallas, är en central del av denna politik. Den omnämndes nästan alltid, när de nya riktlinjerna för utrikes- och säkerhetspolitiken berördes. Den innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs leden till sjöss. De tidigare nämnda Europa-investeringarna är delvis ett led i detta projekt. Europa skall vara en integrerad del av ett ekonomiskt nätverk, där Kina skall spela en central roll och där man också vill utöva politiskt inflytande. Sverige är inte något undantag. Volvo personbilar är exempelvis redan Kina-ägt, och Hong Kong-bolaget MTR driver redan Stockholms tunnelbana och vill bygga hela nya stadsdelar samt nya linjer för höghastighetståg genom Sverige.

Ryssland samverkar med Kina

Eftersom vapen, som utvecklas och produceras inom ett land medför kostnader, som inte bör beräknas i växelkursvärde utan i PPP, har Kina redan större utrymme för militära investeringar än USA. Kinas långsiktiga planering tillåter att detta kan ske med utnyttjande av en mindre andel av BNP än vad USA behöver skapa utrymme för i sin budget. Om inte utvecklingen vänder kommer partikongressens tal om Kina som militär världsmakt år 2050 att bli verklighet med råge

Kina står inte ensamt i sin utmaning av ”Väst”. Sedan 2012, då Xi Jingpin tillträdde sitt ämbete som president, har Ryssland närmat sig Kina, särskilt under de senaste två åren. Det var i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och samtidigt mötte en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gasleveranser. Den ryska utrikespolitiken har därefter fört landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få Kina att ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obamas tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putins Slow Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Kinas ekonomiska styrka backar numera upp Rysslands förmåga att utveckla och framställa nya vapen.

Ökat tryck från Kina och Ryssland kräver vissa omgående åtgärder

Kina och Ryssland samverkar i utveckling av nya vapensystem. Kina deltar i en rysk manöver i Östersjön, och ”den nya Sidenvägen” går till lands genom ryskt territorium med slutdestination i Östersjöhamnar. Kina strävar numera efter att stöpa världen efter sina egna preferenser, som delas av Ryssland i väsentliga avseenden.

Rysk expansion på Krimhalvön och i Ukraina skapar oro i ”Väst” liksom fortsatt militär upprustning och ökad övningsverksamhet. Ryssland arbetar både öppet och i de fördolda på att skapa split och förvirring samt klyftor mellan befolkningslagren och mellan dem och deras politiska ledare. Ryssland vill både förhindra Nato:s vidare utvidgning och minska sammanhållningen inom ”den transatlantiska länken”. Propagandan används både öppet och i det fördolda genom sociala medier med att sprida halvsanningar och rena lögner om ”Väst” och dess politiska ledare. Dessa ambitioner ägnas mycket utrymme i europeiska media, men detsamma gäller inte de kinesiska.

Medan vi är vana att iaktta och reagera på politiska och militära framflyttningar av ryska positioner och rysk propaganda är vi dåliga på att göra detsamma ifråga om Kinas. Det landet rustar också upp sin militära förmåga – med större ekonomiska resurser – och dess propaganda arbetar också på att förklena och förlöjliga de politiska och ekonomiska systemen i ”Väst”. Kinas målsättning ter sig allt mera sammanfallande med den ryska globalt, och Europa blir både direkt och indirekt föremål för ett alltmera påtagligt kinesiskt intresse. Efter den 19:e partikongressen bör det framstå tydligt för var och en att en avsevärd förbättring måste ske i vår Kina-bevakning. Sverige bör inom EU:s ramar försöka värja oss mot möjliga inskränkningar av vårt oberoende och oönskad påverkan på vårt politiska system. Vi kan knappast avsäga oss de fördelar som ”pandakramen” kan ge oss, men vi måste värja oss mot det krypande beroende som den är avsedd att skapa. Vi bör redan nu

  • avhjälpa sådana brister i vår lagstiftning som försvårar och i vissa avseenden omöjliggör styrning av myndigheterna inför möjliga kaotiska lägen i världshandeln. Bristerna försvårar vår försörjning och gör det lättare att utöva påtryckningar mot Sverige (ett ämne, som berördes vid Akademisammankomsten 2017-09-13), inte minst mot bakgrund av risken för ett kommande amerikansk-kinesiskt handelskrig, där även EU kommer att dras in,
  • skapa möjligheter att stoppa ryska och kinesiska förvärv av strategiska tillgångar på svensk mark – till exempel containerhamnen i Gävle och ubåtshamnen i Fårösund, som nyligen hamnat under rysk respektive kinesisk kontroll,
  • sluta upp med att motsätta oss de stora EU-ländernas krav på föregående EU-kontroll av förvärv av tredje part av strategiskt betydelsefulla infrastrukturtillgångar inom unionen.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Not

[1] Jämför man i stället med användande av traditionella växelkursvärden har USA fortfarande världens största BNP – 18.569.100 miljoner dollar jämfört med Kinas 11.199.145. Att siffran för USA är densamma enligt båda sätten att räkna är givet genom att det är dollarn som är utgångspunkten för båda beräkningarna. Räknat i växelkursvärde har Bloomberg räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt går Kinas BNP om USA:s först år 2029.

Danmark byter fot

av Mats Bergquist

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks "grand strategy". Foto: Slavko Sereda/Shutterstock

Förre danske statsministern Anders Fogh-Rasmussen har bidragit till en ändring av Danmarks ”grand strategy”. Foto: Slavko Sereda/Shutterstock

Att små stater sällan byter ”grand strategy” är något som författaren till dessa rader i olika sammanhang upprepat. Det finns goda skäl för detta påstående. En liten stat har av uppenbara skäl mindre strategisk autonomi än en stormakt. Byten eller, värre, frekventa byten av grundläggande strategi kan skapa misstroende i omvärlden och öka risken att dras in i en konflikt. Den mindre staten drar nytta av att dess stormaktsgrannar med rimlighet kan förvänta sig en viss politisk grundlinje. Och omvänt gäller att den lilla staten kan minska risken att råka in i politiska förvecklingar eller värre med omvärlden om man med trovärdighet kan hävda att man i sin säkerhetspolitik följer en grad av konsekvens. Självfallet kan inte säkerhetspolitiken förbli opåverkad av förändringar i omvärlden, men sådana förändringar kan rymmas inom ramen för en stats etablerade ”grand strategy”.

I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.

En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen. Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.

Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän. Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd) kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.

Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp. Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.

Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget. En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.

Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet. Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s försvarssamarbete.

Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.

Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna. Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.

Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (Permanent European Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.

Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.

Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.

En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Vill Sverige vara med eller skall vi stå utanför?

EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstockav Magnus Sjöland

Säkerhetsläget har försämrats och EU gör nu sin största satsning någonsin för att stärka Europas säkerhet, stärka vår konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen. EU lanserar nu ”the European Defence Fund”. Totalt handlar det om över 5 miljarder kronor fram till 2020 och därefter över 50 miljarder kronor per år (5.5 miljarder Euro/år). Risken är stor att Sverige endast får smulor av detta eller inget alls medan de stora länderna får det allra mesta. Mer om detta längre ner i artikeln.

Bilden föreställer EU-flaggan. Foto: Wlad74/Shutterstock

EU kommer att satsa på pengar inom tre huvudkategorier:

  • Försvarsforskning
  • Utveckling av försvarsmateriel
  • Medfinansiering från EU

För att ett projekt skall bli beviljat finns flera olika krav, som t ex att medlemsstaterna måste satsa egna pengar och att de företag som är med är Europeiska företag. Andra krav på projekten:

  • Skall vara överlägset redan befintliga produkter
  • Hög innovationsgrad, gärna ett stort steg framåt
  • Ge nya marknadsmöjligheter för export och möjlighet för företag att växa
  • Ge möjlighet till autonomi för europeisk industri
  • SME (små och medelstora företag) skall ges möjlighet att vara med, detta uppmuntras
  • Resultaten skall användas för att stärka EU försvar och säkerhet – inte bara pappersprodukter eller rena forskningsprojekt

Nu till problemet: Sverige har slutat att finansiera nya teknikutvecklingsprojekt inom försvarssektorn sedan ca 15 år tillbaka. Om inte detta ändras betyder det att vi inte kan vara med och få del av de över 50 miljarder kronor per år som EU kommer att satsa på att modernisera vårt försvar och vår kompetens, då det krävs medfinansiering från medlemsländerna för att få vara med i projekten. Om svenska företag vill vara med, så måste svenska staten (Försvarsmakten eller FMV) vara med och finansiera projekten för att det skall beviljas. Men Sverige har strukit dessa ur budgeten för flera år sedan och ingen politisk vilja verkar finnas för att satsa på teknikutveckling. Tyvärr!

Hur skall Sverige få del av den senaste tekniken? Hur skall Sverige möta de senaste hoten? Listan på hot kan göras lång: cyberattacker, nanoteknik, terrorism, ny mycket högre eldkraft, autonoma farkoster, nya kamouflagetekniker, robotar och rymdvapen. Om vi är med i EU:s satsning, får vi del av de andra medlemsländernas teknik och vi är med och utvecklar nya tekniker för att skydda oss mot det nya som hotar våra samhällen. I juni i år kom den första utlysningen från EU:s fond som gällde:

  • En teknikdemonstrator för en förbättrad situationsmedvetenhet åt marinen
  • Truppskydd och avancerade soldatsystem
  • Europeisk inriktning av försvarsforskning

Tidigare lade svenska staten stora belopp på teknikutveckling, vilket lagt grunden för de SME och stora företag vi har idag inom försvarssektorn i Sverige. Staten definierade vad de behövde och medfinansierade nyutveckling av de produkter som behövdes för att försvara vårt land. Många projekt var unika, och har blivit en stor framgång både för vårt försvar och på exportmarknaden. Idag är den förhärskande strategin att ”köpa från hyllan”, vilket ofta innebär att vi köper redan omoderna system eller snart föråldrade system, och ofta missar den allra senaste tekniken. Staten får därför svårt att möta de senaste hoten .

Företagen famlar i blindo och försöker gissa vad staten kan behöva, utvecklar på chans och hoppas att staten skall köpa de nya produkterna. Detta innebär att de svenska företagen tappar konkurrenskraft mot företag i andra länder där de kan få riktade beställningar. När inte svenska staten har köpt produkterna, minskar dessutom företagens trovärdighet på exportmarknaden och mycket exportmöjligheter går förlorade.

USA har flera system som de inte säljer på export, då det är för avancerad teknik. Det kan finnas möjligheter om man har egen high-tech att byta med eller samutveckla nya system tillsammans. Annars får vi snällt vänta tills den blivit så föråldrad att vi får köpa den. Det vore bra om vi i Europa kan lyfta oss så att vi får fram fler världsledande system och tekniker.

Jag tycker att det vore synd om vi i Sverige ställer oss utanför denna fina möjlighet att få del av den senaste tekniken. Risken är även stor för att våra företag hamnar på efterkälken om de utestängs från den Europeiska gemenskapen.

Vi bör avsätta en rejäl slant i försvarsbudgeten för tillämpad forskning och teknikutveckling, samt stärka statens förmåga att analysera hot och definiera utvecklingsprojekt. Detta skulle ge:

  • Stärkt skydd av vårt land
  • Stärkt svensk konkurrenskraft
  • Fler jobb i Sverige
  • Fler möjligheter att vara med i samarbetsprojekt både inom EU och med USA

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Värnpliktigt hemvärn för ökad förmåga möta hybridkrigföring

Av Helge Löfstedt
Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren föreslår ett större hemvärn med utökade uppgifter. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i processen. Här följer några synpunkter närmast avseende sy­nen på hybridkrigföring med förslag på motåtgärder som bör vara angelägna mot några varianter av terroraktioner.

Hybridkrigföring utgör ett nytt inslag i det militära försvarets uppgifter. Begreppet har varit föremål för analys men resultaten har enligt min åsikt mera bestått i abstraktioner och mindre om tydlig innebörd för Försvarsmaktens verksamhet och organisation. Här vill jag fästa upp­märksamheten vid ett scenario som består i att det bryter ut en våg av sabotage och terror i stor skala utan att det tydligt det kan konstateras att militärt angrepp föreligger. Mycket snabbt uppstår då ett stort behov av bevakning och skydd av infrastruktur, militär såväl som civil. Polisen, som rimligen har huvudansvaret, kom­mer då mycket snabbt att behöva förstärkning.

Den resurs som i ett scenario av ovanstående karaktär ligger närmast till hands att utnyttja utgörs av hemvärn. Ett problem är att det svenska hemvärnet sedan något decennium är jäm­förelsevis fåtaligt. Det är inte självklart att de kvalitativa förbättringar som gjorts inom hem­värnet fullt ut kan kompensera de svårigheter som konstitueras av det ringa antalet personer som finns tillgängliga. I våra grannländer har man också betydligt större styrkor av territoriell karaktär som kan ta sig an motsvarande uppgifter. Danmark och Norge har hemvärn som om­fattar ca 36 000 respektive 45 000 soldater, i båda fallen uppdelat på flera delar varav några mer aktiva och andra mer reservbetonade. I Finland finns lokala och territoriella styrkor som omfattar nära 100 000 soldater. I en jämförelse skall då också beaktas att alla de tre grann­länderna har mindre eller väsentligt mindre yta där känslig civil och militär infrastruktur med behov av skydd återfinns. I alla tre länderna finns också ett inslag av plikt för att rekrytera eller stärka rekrytringen av personal till verksamheten.

Hemvärnsstyrkorna i Danmark och Norge har till del uppgifter som motsvarar de som civilförsvaret tidigare hade i Sverige. Detta som påminnelse att hemvärnets användbarhet vid kriser och påfrestningar av olika slag bör beaktas, således även sådana som inte primärt ställer anspråk på ordinarie militära resurser.

Värnpliktigt hemvärn

Förslaget här är att så snabbt det går förstärka det svenska försvaret med en viss volym av hemvärn som rekryteras med hjälp av värnpliktslagen. Troligen kommer de praktiska svårig­heterna att utbilda och organisera personal att bli gränssättande för den tillväxt i antal som kan bli aktuell under en femårig försvarsbeslutsperiod. Här föreslås ökning med ca 25 000 det vill säga en fördubbling av hemvärnets personalstyrka. Detta medför behov att utbilda motsvarande antal personer. Det innebär 5 000 per år vilket med en utbildningstid på ca 4 månader och två om­gångar per år medför att ca 2 500 utbildningsplatser behöver skapas. I nedanstående tabell visas detta i ett organisatoriskt sammanhang.

Uppgifter Grundnivå (enligt delrapport sommaren 2017) Nivå 2025 enligt mitt förslag

(utökad värnplikt)

Bevakning o skydd av militär och civil infrastruktur 40 frivilligt rekryterade hemvärns­­bataljoner

Omfattar ca 25 000 soldater frivilligt rekryterade

40 frivilligt och värnplikts­rekryterade hemvärns­bataljoner

Omfattar ca 25 000 frivilligt rekryterat hemvärn samt ca 25 000 soldater som rekryteras genom värnplikt

Terror­bekämpning med god aktiv förmåga Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare) Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare)

10 värnplikts­rekryterade regionala hemvärns­bataljoner omfattande totalt ca 6-7 000 soldater

Terror­bekämpning med viss aktiv förmåga 2 Mekaniserade brigader 3 Mekaniserade brigader (efter omvandling av P 7 i Skåne till brigad­garnision)
Helikoptrar för transport av terrorist­jägare 3 skvadroner Som i grundnivån
Egenbevak­ning o egenskydd Återstoden av Försvars­makten Som i grundnivån
Tabell: Resurser för att möta omfattande sabotage- och terroristaktioner

Regionala terroristjägare i hemvärnet

Förstärkning vad avser förmåga till bevakning och skydd utgör dock bara en del. Ett viktigt inslag i den hybridkrigföring som vi kan ställas inför utgörs av militära jägarförband (Spetz­nas?) som förberett baser på vårt territorium och därifrån utför upprepade insatser som suc­cessivt genomför den förstörelse av känslig infrastruktur som scenariot innehåller. Förstärk­ningsförslaget utgår från antagandet att det i Sverige på politisk nivå, liksom i många andra länder, finnas en stor tvekan att eskalera situationen och att man därför i det längsta väntar med att deklarera krigstillstånd. Denna tvekan får man förutsätta att en analyserande motstån­dare känner till och att han därför lägger stor vikt vid att lägga agerandet på en nivå så att det länge inte framstår som militärt angrepp. Detta ökar sannolikheten för att en angripare använder sig av militära terrorförband på det dolda sätt som här skisseras.

Uppträdandet liknar gerillakrigföring. Erfarenheter därifrån är att för effektiv motverkan efterfrågas förmåga att aktivt spåra och jaga sådana gerillauppträdande enheter. Detta åligger då främst de basjägarenheter som finns i dagens organisation. Deras antal är dock mycket lågt och det är angeläget att väsentligt öka deras volym. Här föreslås att tio bataljoner med liknande förmåga tillförs.

Man kan naturligtvis diskutera var de enheter som tillförs organisatoriskt skall placeras. I KKrVA symposium 18 oktober nämndes ett antal lokalförsvarsbataljoner som rimligen skulle ha uppgifter som närmar sig det som här föreslås. Här förordas dock att de hänförs till hem­värnet. Motivet att då liknande det som redovisades för det första förslaget, det vill säga att det beredskapsmässigt är lättare att utnyttja hemvärn än övriga delar av det militära försvaret. Den organisation som hemvärnet utvecklat under de senaste decennierna utgör också en god grund som bör underlätta den utveckling som här föreslås.

De tio bataljonerna kan rimligen också ses som ett sätt att ge de nyorganiserade militärregi­onerna resurser som svarar mot uppgifter som de redan ålagts. Fördelningen skulle kunna bli två bataljoner i varje militärregion och med en extra bataljon på Gotland och en i norra regi­onen. Utifrån grundantagandet att enheterna utgör regionala resurser kan säkerligen ovanstå­ende kompletteras med en mera utförlig behovsanalys än vad som här presenterats.

Även för dessa bataljoner blir det under den närmaste försvarsbeslutsperioden närmast en frå­ga om hur mycket personal som det blir möjligt att utbilda och organisera. Tio bataljoner in­nebär en volym på ca 6-7 000 personer och den årliga utbildningen behöver då komma upp till närmare 2 000 personer under försvarsbeslutsperioden.

Tillsammans med utbildningen till det utökade lokala hemvärnet blir behovet ca 4-5 000 nya årliga utbildningsplatser under försvarsbeslutsperioden. Detta utöver den värnpliktsutbild­ning som behövs för att driva den organisation som Försvarsmakten redan har. I Danmark har tankar förts fram på att öka värnpliktsutbildningen till den nivå som här skisseras.

Förslagen om utökat hemvärn avser vad som bedöms angeläget och möjligt att åstadkomma  under en försvarsbeslutsperiod på fem år. Om denna förstärkning är tillräckligt eller om ytter­ligare förstärkning behövs är något som får tas upp i ett fortsatt arbetet och då för att ingå i nästföljande försvarsbeslut omkring år 2025.

Till sist: samtidigt bör även möjligheterna analyseras att få ut större operativ förmåga genom att utnyttja modern teknik. Bakom mitt förslag ligger dock övertygelsen att det även behövs förstärkning av de personella tillgångarna.

En bonus för ovanstående förslag är att tillskottet i militär verksamhet ökar Försvarsmaktens synlighet i samhället och även dess demokratiska förankring.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 5: Coping och konsten att kunna överleva

av David Bergman
Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Foto: Sean M. Crowe, USAF.

Ökenlandskapet är endast upplyst av fullmånen och helikopterns röda akterlampa. Rotorn blåser upp sand som piskar i ansiktet. En andra helikopter hovrar beskyddande ovanför. Skottlossningen har upphört sedan en tid. Soldater springer hukande med bårar mot den öppna akterrampen. På dem ligger två lokala poliser, båda skottskadade. Deras chef sitter kvar död i sitt fordon någon kilometer bort.

Lugnet hos de skadade förvånar mig. De har båda skottskador i benen. En av dem var först orolig om ”paketet” satt kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter att han fått ställa sig upp och pinka stödd mellan två svenska soldater blir han direkt lugnare, allt verkar sitta kvar och fungera. Hans lättnad sprider en munterhet bland de omkring honom. Sjukvårdarna viker aldrig från de sårades sida.

Stämningen är spänt avslappnad, alla agerar professionellt. Allvaret tar fram det bästa hos varje person. Undantaget är den tyske lastmästaren. Jag är chef på platsen men han är ansvarig över vad som lastas i helikoptern och håller bromsande upp händerna. Den order han fick var att hämta skadade svenska soldater, situationen på marken stämmer inte överens med hans uppgift. Det blir fel på hans lista, ropar han över helikopterns dån, och menar att poliserna själva kan ta sig till ett civilt sjukhus. Jag tror aldrig att jag varit så förbannad i hela mitt liv. Männen blöder fortfarande. Jag har deras blod på min uniform. Det är avgörande att så snabbt som möjligt få dem till kvalificerad sjukvård. Vem fan bryr sig om hans jävla lista? Jag gör inga försök att dölja min irritation och ilska. Kanske är det vad som får honom att ändra sig och stiga åt sidan. Om han vägrat hade jag flyttat honom med våld.

Att verka i väpnad strid är en av de största påfrestningarna en människa kan utsättas för. Att riskera att själv skadas eller dödas men framförallt att kanske behöva genomföra våldshandlingar som skadar eller dödar andra människor är något som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Alla texter som utelämnar detta grundläggande faktum är i grunden ofullständiga och missvisande. Trots detta så visar historien gång på gång att människan inte bara fungerar utan även ofta excellerar och presterar det till synes omöjliga i de mest extrema situationer. De värsta situationerna tenderar att kunna ta fram det bästa hos människor. Men striden kan också upplevas som en förlösande avspänning som när den kommer nästan är njutbar, och något som soldater kan sakna i efterhand.

Genom historien kan vi även se att människans reaktioner på, och sätt att hantera strid är relativt konstanta. Även om teknik utvecklat våra metoder för att föra krig så är människan oförändrad. Hur personer hanterar och agerar under strid kan ibland upplevas konstigt, stundtals även provocerande för vissa. Men om vi verkligen vill förstå beteenden under strid bör vi inte beskriva dem med begrepp som rätt och fel, snarare som en naturlig reaktion på en onaturlig och extrem situation. Vi måste även diskutera reaktionerna med utgångspunkt i den kontext de uppstår. Något som ärligt talat kan vara svårt, men inte omöjligt, för den som aldrig upplevt något liknande.

Det saknas inte på något sätt berättelser från människor i strid eller som beskriver människor i strid. Att striden utgör en definierande punkt med starka intryck i mångas liv, som det självupplevda exemplet i inledningen, är sannolikt en av anledningarna att många vill föra dem vidare. Att psykologiska effekter i strid är svåra att studera på ett strikt vetenskapligt objektivt sätt gör dessa berättelse än mer värdefulla. Varje stridssituation är dock unik, precis som varje person som möter den, vilket gör att beteenden även i situationer som liknar varandra kan variera. Men det finns ett antal gemensamma nämnare och en systematik i hur människor hanterar dem. För att kunna förstå bättre vad som är grunden för reaktionerna kommer vi först att gå igenom 1) Vad som kännetecknar den extrema kontexten, och 2) hur människan kan lära sig att fungera i dem.

Jag kommer inte här att vidare beskriva människans fysiologiska stress-respons. Detta finns utförligt beskrivet på många andra ställen. Dessutom är det ur psykologiskt hänseende inte detaljer i detta stress-respons som är mest relevant utan den systematik i hur vi hanterar det.

Risk och osäkerhet

Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att någon skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Direkt beskjutning upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av dolda improviserade sprängladdningar.

Risker medför ofta rädsla. När soldater tillfrågas om sin största rädsla innan strid så kommer rädslan för social uteslutning huvudsakligen på första plats. Risken att skadas eller dödas kommer i de allra flesta fall först på andra plats. Soldaterna i en israelisk infanteribrigad med hög nivå av stridserfarenhet fick frågan om vad de upplevde som ”de mest skrämmande aspekterna av strid”. Över 40% svarade ”lämna underordnade/kamrater i sticket”. Resultat blev likartat då frågan ställdes till en svensk FN-bataljon i Libanon som varit utsatt för fientliga aktioner. Variationer finns självklart med nivå av stridserfarenhet samt nivå av ansvar. Exempelvis är rädslan att överge en underordnad högre hos officerare än soldaters rädsla att överge en kamrat, även om båda är höga. Betydelsen av social samhörighet och förbandsanda kan inte tillräckligt understrykas.

När det gäller att bli utsatt för våld är rädslan att bli invalidiserad och vanställd ofta större än att bli dödad. Döden är alltför abstrakt medan alla någon gång upplevt smärtan av att skära sig eller bryta ett ben. Den berömda tyska propaganda-affischen som visar en soldat med ett amputerat ben och texten Gentlemen Prefer Blondes But Blondes Don’t Like Cripplesspelar både på rädslan att skadas och på risken att skadan på sikt kan leda till social uteslutning på hemmaplan.

En central faktor i striden är osäkerhet. Till vardags är våra dagar relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Människan fungerar bäst då hon känner att situationen är begripbar, meningsfull men framförallt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.

Coping-strategier

Under ordergivningen inför en större operation råder lika stor förvirring som osäkerhet. De lokala förbanden ska vara ledande, om än med sina svenska mentorer som stödhjul, vilket gör att uppgifterna för de egna förbanden och våra order är svåra att precisera.

Min egen frustration är stor. Teamet jag är chef över kommer förvisso att ha en relativt liten roll initialt, men riskerna och komplexiteten i vad som ska inledas tidigt nästa morgon är omfattande. Frågorna är många från fler än mig när ordergivningen drar mot sitt slut. En del av mig känner med den högre chef som håller i ordergivningen. Att döma av hans plågade min och brist på svar bär han på en minst lika stor frustration.

”Vilken uniform tar vi?” frågar slutligen någon. Ökenuniformen är standard. Men vintern har övergått i vår, påtalar frågeställaren, och den tillfälliga grönskan i vissa dalgångar gör att den gröna fältuniformen kan vara lämpligare. Det går fysiskt att se hur den ansvarige chefen slappnar av när ett leende av lättnad kommer över honom. Med en näve i bordet dömer han av att grön uniform gäller. Kompletterande order ges och ingående kontrollfrågor ställs om denna detalj.

Innan avmarsch tidigt efterföljande morgon ropar samme chef fast mig. Jag är övertygad att han vill ge oss några sista uppmuntrande ord eller någon kompletterande information om vår uppgift. Tvärtom hugger hans pekfinger nedåt mot mina fötter. Att jag behållit de sandfärgade ökenkängorna till den gröna uniformen utvärderas grundligt. När den uppsträckningen är klar, vilket den inte är förrän efter en lång stund, ges order om kängbyte och omvisitation. Monologen är som hämtad från en kasernkorridor på inryckningens första dag. Ytterligare information om vår uppgift eller lyckönskningar får vi klara oss utan.

Människan lär sig att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla coping-strategier. Genom dessa lär sig individen ett mönster för hur denne ska förhålla sig till och bemästra en ofta kaotisk kontext. Det finns flera olika sätt att kategorisera coping-strategierna, men två av de vanligaste är problemfokuserade strategier och emotionellt fokuserade strategier.

Problemfokuserade coping-strategier inriktar sig som namnet antyder på externa faktorer och källan till den upplevda stressen. Detta kan ske exempelvis genom att påverka sin egen förmåga att hantera den som att lära sig nya ”skills”, få bättre underrättelser om det oklara läget eller det självklara i att verka direkt för att eliminera den faktor som skapar stressen.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på exempelvis val av utrustningsdetaljer eller omsorg i att anpassa dessa på stridsvästen. Men ur ett coping-perspektiv blir detta logiskt. Den enskilde soldaten har inte samma överblick eller chans att påverka den övergripande utvecklingen som sina chefer. Följaktligen blir deras problemfokuserade coping-strategier mer inriktade på att optimera faktorer som exempelvis utrustning vilka de kan påverka.

Ett överdrivet detaljfokus kan även vara chefers coping-strategier för att försöka reducera osäkerhet. Hur den högre chefen i exemplet ovan agerande i uniforms-frågan är sannolikt exempel på just det. När de övergripande frågorna blir för komplexa att överblicka eller påverka tenderar chefer att reducera sitt fokus till de mer jordnära frågor som man kan påverka, som valet av uniform och kängor, eller att generellt tillämpa en högre grad av formell disciplin i detaljer. Rent individuellt fungerar sådana coping-strategier självklart, men riskerar att bli kontraproduktiva i ledningen av förbandet. I avsnittet om inryckningen gick vi igenom sambandet mellan formell och funktionell disciplin, och att underställda måste se den kopplingen för att uppfatta och acceptera disciplinen som funktionell.

Handlingen att avfyra sitt vapen i sig är för många ett utmärkt exempel på en problemfokuserad coping-strategi. Vapenhantering är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avge eld mot en fiende den tydligaste formen av påverkan som går att uppnå. Den israeliska armépsykologen Ben Shalit beskriver i ett exempel hur han följde besättningen på en motortorpedbåt vars uppgift var att stödja exfiltrationen av en kommandoenhet på stranden. Efter en lång tids ansträngande väntan kom stridskontakten plötsligt och Shalit beskriver hur kulspruteskytten (i normala fall kock på båten) fick vad som inte kan beskrivas på annat sätt än ett ”saligt leende” när han kramade av eldskurarna. Vi kommer att prata mer om leendet längre ner. Han beskriver hur besättningen på båten drog en kollektiv lättnadens suck då de äntligen kunde agera för att påverka situationen. Handlingen att krama avtryckaren har en starkt förlösande effekt, vilket ofta gör att anspänningen reduceras eller släpper helt. Detta gör att personal vilka ej har direkt strid som huvuduppgift – exempelvis signalister, förare eller sjukvårdare – kan uppleva en kvarvarande anspänning, trots att de löst sin huvudtjänst föredömligt. Detta av den enkla anledningen att de inte fått avlossa sitt vapen.

De emotionellt fokuserade strategierna riktar sig på att internt hantera de känslomässiga gensvaren på den upplevda stressen. Detta kan innefatta förnekande, undvikande, distansering, att utöva självkontroll, självklandring eller att projicera detsamma på motståndaren.

Samtidigt som soldaterna ordnar stridsvästarna är det inte ovanligt att de även parallellt nyttjar en emotionsbaserad coping genom att distansera sig från den övergripande bilden om de upplever den för komplex eller svårförståelig. Den enskilda situationen blir helt enkelt lättare att förhålla sig till om de inte vet om den fulla komplexiteten utan kan fokusera på vad de har framför sig. Att de heller inte alltid behöver veta allt för att lösa ut sin uppgift, gör strategin än lättare att nyttja.

Tydligare struktur och regelbundenhet kan också fungera som en emotionell coping-strategi. Genom att använda fastställda rutiner blir den extrema situationen lite mer hanterbar. Att använda fasta mallar och rutiner för exempelvis rapportering, signalering och eldledning syftar främst till att kommunikationen ska ske effektivt och minimera risken för missförstånd. Men de fyller också ett tydligt psykologiskt syfte då individerna kan använda dem för att förhålla sig till striden, och därmed reducera i alla fall en del av osäkerheten.

Lastmästarens agerande i den inledande ögonblicksbilden är sannolikt ett exempel på när en coping-strategi gick för långt, även om jag gjorde denna reflektion först långt senare. Att larmas ur beredskap mitt i natten för att med kort varsel landa på en osäkrad landningsplats i öknen där de inte vet säkert vad som hänt är oerhört mentalt påfrestande. Lastmästarens coping-strategier grundade sig troligen i en mycket stor grad på nitisk regeltrogenhet (även för en ordningsam tysk), och att vägra avvika från regelverk eller formalia. Även om coping-strategin fungerade för honom i den bemärkelsen att den reducerade stress och ångest gjorde den honom även mentalt låst och oförmögen att anpassa sig till den faktiska situationen som han mötte (samtidigt som det gjorde mig heligt förbannad).

Vid utbildningar i ämnet brukar jag visa de första 15 minuterna av filmen ”Rädda Menige Ryan” som ger exempel på både positiva och negativa former av problemfokuserad och emotionellt fokuserad coping. Tydliga exempel på emotionell coping kan ses i genomförandet av religiösa riter, exempelvis att be eller kyssa kors på halsband. Vi kan se människor som distanserar sig från händelserna, att de nästan vägrar erkänna att de sker eller låser på i situationen helt oviktiga aspekter. En man är exempelvis låst i att upprätta ett fältsjukhus mitt under brinnande strid, och håller hårt i sin skrivmaskin. Det finns även de som projicerar sina känslor på fienden. Vrede, frustration och ilska leder i stunder till en negativ problemfokuserad coping och vilja att ge igen med överdriven grymhet. När en bunker övertänds ropar en av soldaterna exempelvis ”Skjut inte, låt dem brinna”. Överdriven och obefogad grymhet är naturligtvis en sämre strategi, då onödigt lidande folkrättsligt skall undvikas. Men det finns också exempel på mer positiva strategier. Exempelvis samlar Sergeant Horwath som spelas av Tom Sizemore sand från slagfälten i förmärkta plåtburkar. I ett långt krig måste det ibland delas upp i etapper som ges tydliga avslut för att kännas hanterbart.

När Försvarsmakten släppte en film från strider i Afghanistan reagerade vissa på att soldaterna skrattade. ”Tycker de att dödande är roligt?” frågade sig någon i kommentarsfältet på hemsidan. Att se någon skratta i en livshotande situation kan missuppfattas som kommentatorn gjorde. Sanningen är att både skratt och gråt är vanliga mekanismer för ångestreducering. Jämför detta med att någon skrattar nervöst i socialt pressade situationer när de inte vet vad de ska göra. Humor är även i sig något som ofta nämns som en positiv coping-strategi. Genom att skämta om dem kan stressfyllda upplevelser bli lite mindre påfrestande på samma gång som skratt reducerar muskelspänningar och förstärker ett positivt känslotillstånd. Svart humor måste dock tolkas inom den situation den yttras, och är med största sannolikhet inte lika rolig när den bevittnas av en utomstående.

Övning och träning

I föregående inlägg om våldsutövning och konsten att döda tog jag upp flera exempel på när soldaters benägenhet att avfyra sina vapen varierat genom krigshistorien, inte minst beroende på vilken träning de fått (eller inte fått). Ett grundantagande är att soldater som saknar tillräcklig utbildning och träning med största sannolikhet inte kommer att klara av att fungera i – än mindre bemästra – en stridssituation. Utbildning och övning bygger upp en generell resiliens mot stress samtidigt som det ger individen möjligheter att utveckla coping-strategier som går att använda på framtida skarpa situationer.

Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne.

Resiliens är en förmåga som går att påverka genom träning och utbildning. När det gäller militära sammanhang innebär det övningar som innehåller 1) ett upplevt hot mot liv där 2) individen måste vidta aktiva åtgärder för att kunna bemästra situationen (active mastery). Exempel på sådana övningar är fallskärmshoppning, dykning och närkamp. Individen vet sannolikt på ett intellektuellt plan att säkerhetsfunktioner säkerställer deras liv, men människan kan exempelvis inte andas under vatten, vilket gör att vi med rätta tolkar det som ett hot mot liv, och individen vet att det endast är deras aktiva bemästrande av situationen som säkerställer framgång. Att lyckas bygger en självtillit hos individen att andra situationer med liknande, eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

Övningar som utvecklar coping-beteenden sker huvudsakligen befattningsspecifikt. I detta är specificitetsprincipen från idrottspsykologin en bra beskrivning: att träna tävlingslikt och utsätta kroppen i så stor uppsträckning för de krav som idrottsgrenen medför. Enklare uttryckt: Du blir bra på det du övar. Det kan ske genom att lägga på externa stressorer (exempelvis bakgrundsljud, mörker, fysisk belastning, ytterligare information att processa) eller att göra själva momentet så överensstämmande med den normerande situationen som möjligt. Ett tydligt exempel är sjukvårdsövningar där figuranter sminkas och agerar utefter den simulerade skadan för att göra sjukvårdatens upplevelse och omhändertagande så verklighetstroget som möjligt. Detta underlättar individens förmåga att utveckla coping-strategier som är direkt applicerbara den dag de ställs inför en skarp situation. Ekvationen är enkel: Ju mer verklighetstrogna övningar desto större blir den psykologiska effekten i form av resiliens och coping-strategier.

Träningen är självklart aldrig någon vaccination som gör individen immun mot stress. Strid kommer alltid att vara en enormt påfrestande situation som innebär en svår utmaning. Men rätt träning och utbildning gör att individen utvecklar en resiliens mot stress och coping-strategier, vilket gör kaotiska och komplexa situationer mer hanterbara när de väl ställs inför dem.

 
Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 


Referenser

Cunningham, C.A., Weber, B.A., Roberts, B.L., Hejmanowski, T.S., Grifin, W.D. & Lutz, B.J. (2014) The role of resilience and social support in predicting post deployment adjustment in otherwise healthy Navy personnel. Military Medicine, 179, 979–985

Green, K.T., Calhoun, P.S., Dennis, M.F. & Beckham, J.C. (2010) Exploration of the resilience construct in posttraumatic stress disorder severity and functional correlates in military combat veterans who have served since September 11, 2001. Journal of Clinical Psychiatry, 71, 823–830

Klann, G. (2003) Crisis leadership: Using military lessons, organizational experiences, and the power of influence to lessen the impact of chaos on the people you lead. Greensboro, NC: CCL Press.

Kolditz, T. A. (2007a) In extremis leadership: Leading as if your life depended on it. San Francisco: Jossey-Bass.

Kolditz, T. A. (2007b) Leading as if your life depended on it. In D. Crandall (Red), Leadership lessons from West Point (pp. 160–187). San Francisco: Jossey-Bass.

Lazarus, R. S., Averill, J. R. & Option, E. M. Jr (1974) The psychology of coping: Issus of Research and Assessment, i Coelho, C. V. & Hamburg, D. A. (Red) Coping and Adaptation, Basic Books, New York

Lazarus, R. S. & Folkman, S. (1984) Stress, Appraisal, and Coping, Springer

Matthews, M. D. (2014) Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Samuels, Steven M. , Foster, Craig A. & Lindsay, Douglas R.(2010) Freefall, Self-Efficacy, and Leading in Dangerous Contexts, Military Psychology, 22: 1, S117 ― S136

Shalit, B (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Shalit, B. (1981) Perceived Perceptual Organization and Coping With Military Demands, i Spielberger, C.D. & Sarason, I. G. (Red) Stress and Anxiety, Vol 8, New York

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Watson, P. (1978) War on the Mind, Hutchinson, London

 

Beröringsångest – varför då?

av Bo Richard Lundgren

Bland annat en ökad samordning mellan Försvarsmakten och polisen skulle öka den inre säkerheten i vårt land. Foto: Therese Fagerstedt, Försvarsmakten.

Bland annat en ökad samordning mellan Försvarsmakten och polisen skulle öka den inre säkerheten i vårt land. Foto: Therese Fagerstedt, Försvarsmakten.

Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarnings­procenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också att polisen inte hinner utreda allvarliga brott t ex våldtäktsfall. Dessutom växer laglösheten i vissa förorter, där kriminella gäng breder ut sig och styr. Och vid oanmälda demonstrationer hinner man inte kommendera tillräckligt många poliser. Listan kan göras lång. Polisen går på knäna.

Samtidigt kräver den svenska allmänheten att ordningen återställs. Att det offentliga agerar och tar sitt ansvar. Vad gör då våra politiker? Jo, man ropar på fler traditionella poliser, trots att man vet att det tar flera år att rekrytera och utbilda dessa. Man vet också att alla platser på polisutbildningen inte är fyllda d v s att man saknar tillräckligt många kvalificerade sökande. Dessutom väljer många poliser i aktiv tjänst att sluta.

Finns det då inga andra svar på dessa problem? Jo, det finns andra lösningar. Men dessa är märkligt frånvarande i den svenska debatten. Det handlar om civil-militära enheter och frivilliga resurser.

Om vi först tittar på civil-militära enheter. Ser vi oss omkring utomlands kan vi konstatera att minst tolv europeiska länder har en särskild poliskår – gendarmer- som är militärt organiserade och som kan användas som nationella säkerhetsstyrkor. Flera av dessa länder, t ex Frankrike, Italien och Belgien har använt sina styrkor för bl a bevakning och terroristbekämpning.

Gendarmer kan ingå i eller underställas ett försvarsministerium eller ett inrikesministerium. Det finns också en gemensam EU-styrka (FGE) som bildades 2004. Denna har i dagsläget 800-900 anställda men växer och kan även räkna med 2300 reservister från Frankrike, Italien, Spanien. Portugal och Nederländerna.

När det gäller frivilliga resurser kan vi notera att dessa välkomnats i den svenska Försvarsmakten. Hemvärnet utgör idag nästan halva armén. Men på polissidan är det helt tomt. Så resonerar man inte i andra länder. Efter Nice-attentatet 2016 uppmanade president Hollande frivilliga att utbilda sig som reservister för att kunna hjälpa till vid liknande tillfällen. De utbildas vid Gendarmerie-skolan i Montlucon. Tanken är att dessa frivilliga skall kunna arbeta sida vid sida med fast anställda gendarmer. I Sverige skulle vi kunna ge frivilliga poliser en kortare utbildning. I skarpa lägen leds dessa av ordinarie polisbefäl.

Nu invänder någon att vi i Norden har en annan tradition. Vi skiljer strikt på polis och militär. Ja, hittills, kan man tillägga. I dagarna meddelades det från Danmark att danska soldater nu tar över vissa polisiära uppgifter. De skall bevaka byggnader som tillhör den judiska församlingen i Köpenhamn. Och danska soldater tar också över delar av den danska gränskontrollen. I Finland planeras en polisreserv. Den kommer att bestå av personer som fått militärpolisutbildning, pensionerade poliser och experter från olika samhällsområden.

Hur ser det då ut i Sverige? Ja, här finns det en uppenbar beröringsångest när det gäller att engagera militär personal och frivilliga för inrikes ordningsproblem. Vi försöker fortfarande upprätthålla en gammal uppdelning mellan inre och yttre säkerhet. Men alla vet att denna gräns inte längre är relevant. I vårt moderna samhälle förs ett krig mot terrorister, kriminella gäng och våldsbejakande organisationer. Hotet från dessa är alla gränsöverskridande.

Var finns då hindren? Var finns motståndet mot nya lösningar? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa. På den politiska nivån kan Ådalen 1931 fortfarande spöka, särskilt hos äldre socialdemokrater. Det är heller inte helt osannolikt att det finns ett professionellt motstånd hos polisen som inte gärna ser ”konkurrerande” organisationer.

Men. Den svenska allmänheten kräver nu att politiker och myndigheter lämnar gamla tankemönster. Att man försöker hitta moderna lösningar för att kunna möta hot mot samhällets och medborgarnas säkerhet. De svenska skattebetalarna har också rätt att kräva att offentliga resurser används på det mest optimala sättet.

Våra europeiska och nordiska grannar har hittat moderna lösningar på allvarliga ordningsproblem i samhället. Man har valt att använda civil-militära enheter. Och man bygger upp frivilliga resurser. Det borde vi också göra.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

 

Aurora – Carpe diem

av Bo Hugemark

Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten.

Värdlandstödet övades under Aurora. Bilden visar ett deltagande amerikanskt förband utrustat med luftvärnssystemet Patriot. Foto: Astrid Amtén, Försvarsmakten.

”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”.

Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts som namn på den stora försvarsmaktsövningen förklaras inte. Kan det vara en symbol för en ljusnande framtid för försvaret? Eller kanske det syftar på att morgonrodnadens gudinna var, som Wikipedia uttrycker det, ”inblandad i ett antal kärlekshistorier med olika motparter” alluderande på samövning med tänkbara allierade.

Vladimir Putin lär inte uppskatta den förklaringen. Knappast heller att det också är namnet på kryssaren som spelade en världshistorisk roll såväl i den ryska revolutionen i mars 1917 (”Februarirevolutionen”) som den bolsjevikiska statskuppen i november samma år (”Oktoberrevolutionen”). Ty Putin är inte road av revolutioner, och 1917 är inget märkesår i Ryssland.

2017 kan dock bli ett märkesår för svensk säkerhets- och försvarspolitik, om man utnyttjar de positiva effekter som övningen skapat.

Den bör ha bidragit till att bevara freden i Östersjöområdet genom att visa västlig beredvillighet att stödja Sverige militärt och Sveriges medvetenhet om sin viktiga strategiska roll.

Det handlar med andra ord om att göra Sveriges solidaritetsförklaring mer trovärdig. I boken Till bröders hjälp (Kungl Krigsvetenskapsakademien 2011) hävdade jag att denna trovärdighet vilade på tre pelare; FÖRBAND, FÖRBEREDELSER och FÖRANKRING. I vilken mån har dessa förstärkts?

Förberedelser

Övningen har förvisso gjort staber och förband mer skickade att genomföra strid och operativ verksamhet, detta också i samverkan med tänkbara allierade. Men frågan är om en skarp operativ samverkan skulle kunna komma till stånd tillräckligt snabbt. De kriser och krig som vi kan dras in i kan med stor sannolikhet vara snabbt uppblossande och komma överraskande. Utan en gemensam operativ planering riskerar vi att komma i efterhand. Och en sådan är inte möjlig i ett allianslöst tillstånd. Eller kommer den att genomföras i det fördolda för att slippa NATO-medlemskap för att därmed äta kakan och ha den kvar? Då är vi inne på den tredje pelaren.

Förankring

Helt avgörande för en effektiv militär insats i ett brådskande läge är snabba politiska beslut av alla parter. Redan beslutsprocessen inom NATO kan bli komplicerad. Lägg därtill att det kanske inte är säkert att alliansmedlemmarna i ett läge med många hot väljer att prioritera stöd till fripassageraren Sverige.

Motsvarande problem kan uppstå i Sverige, som fortfarande hänger fast vid den handlingsfrihet som allianslösheten påstås ge. Hos allmänheten är fortfarande föreställningen om Sverige som en neutral stat vitt spridd. Aurora bör ha gjort klart för många att Sveriges försvar kommer att föras tillsammans med allierade. Men det är inte svårt att föreställa sig lägen, då s k ”fredsvänner”, inspirerade av ryska troll, piskar upp demonstrationer och då delar av det politiska etablissemanget grips av provokationsskräck, så att avgörande beslut försenas. En tröghet som kan fresta till ett förebyggande angrepp.

Den viktigaste effekten av ett alliansmedlemskap är just att ett gemensamt uppträdande är satt på pränt i förväg. Det behöver inte bli någon diskussion om att militärt stöd skall ges/tas, utan endast om formerna för detta.

Ytterst hänger effekten av att ge och få stöd på vår egen försvarsförmåga. Därmed över till den förstnämnda pelaren.

Förband

Aurora har säkerligen förbättrat vår försvarsförmåga. Men efter decennier av inkompetent försvarspolitik finns det fortfarande många brister både kvalitativt och kvantitativt. Om detta är de flesta politiker eniga. Men om takten och omfattningen av förstärkningen råder ingen enighet.

Risken finns att de goda föresatserna begravs i den sega planeringsprocessen under tal om vikten av långsiktig planering. Inget fel med långsiktighet, men läget är nu sådant, både i omvärlden och i försvaret, att man det krävs omedelbara åtgärder.

Som jag utvecklade i en KKrVA-blogg i november 2016 finns det mycket som kan göras omgående och som ger snabb effektökning. Åtgärder som också skickar tydliga signaler om vår försvarsvilja, inåt och utåt.

Men pengarna då?

Inför valåret utlovas miljarder till allehanda välfärdsprogram. Vore det fel att lägga en del av dessa miljarder på välfärdens nödvändiga grund och statens primära uppgift – rikets frihet och oberoende?

Aurora 2017 möttes med huvudsakligen positivt intresse hos allmänheten, både för att det visade att vi har ett fungerande försvar och att vi inte står ensamma. Detta måste utnyttjas för att förstärka försvaret och för att tydliggöra vår säkerhetspolitik.

Låt mig återvända till morgonrodnadens gudinna, där hon spränger fram med sitt ekipage, och tillfoga litet mer latin.  Aurora – Carpe diem. Dagen gryr – fånga dagen!

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.