Författararkiv: KKRVA

Bättre priskompensation för försvaret

Av Helge Löfstedt

Ett nytt försvarsbeslut förväntas under 2020. I detta inlägg argumenteras för att det försvars­prisindex (FPI) som används vid den årliga uppräkningen av försvarsanslaget på ett bättre sätt anpassas till de pris- och löneökningar som används i Försvarsmaktens verksamhet. Väsent­ligt är då att de anspråk på rationaliseringar som ingår i FPI på ett rimligt sätt tar hänsyn till de förutsättningar som råder.

Tidigare konstruktioner av FPI innebär stor risk för att försvaret inte fullt ut kompenseras för kostnadsökningar. Detta medför att den ekonomiska delen av försvarsbeslutet urholkas. Till exempel har det i dagarna redovisats att armén får svårt att uppfylla målsättningen i nu gäll­ande försvarsbeslut. Mycket tyder på att försvaret i nästa försvarsbeslut får en utveckling av det årliga anslaget från dagens nära 50 miljarder kr till  70 miljarder  år  2025.  Ett exem­pel: om de i försvarsbesluten angivna årliga anslagen i de kommande årliga uppräkningarna underkompenseras för kostnadsökningarna med någon procent innebär detta en ackumulerad urholkning med omkring 20 miljarder under den femåriga försvarsbeslutsperioden.

I det följande visas här nytt underlag som bör påverka konstruktionen av FPI. Detta både med avseende på kompensation för kostnadsutveckling och det produktivitetsavdrag som ingår. Slutsatsen blir att det är svårt att utforma ett ”rättvisande” FPI grundat på ekonomiskt statis­tiskt underlag. Även i omvärlden har flera försök gjorts men taken har övergivits. Man nöjer sig där med räkneregler som utgör en kombination av politiska ambitioner och ekonomiskt underlag.

Kompensation för kostnadsutveckling

I en FOI-rapport[1] delas orsakerna för kostnadsutvecklingen för försvarsmateriel upp i två delar. En består av priser på de resurser som behövs för produktionen. Den andra delen består av ökning av prestanda och som beror av strävan efter att hålla jämna steg med den internationella utvecklingen där också en potentiell motståndare kan återfinnas. FOI studien konstaterar att de svenska försvarssystem som behandlats visar samma resultat som i internationella studier, nämligen en kostnadsutveckling per enhet på 3-4 % över KPI (Kon­sumentprisindex). Därav är i genomsnitt närmare hälften ren prisutveckling. Resten, d v s drygt hälften, är då prestandarelaterad kostnadsutveckling.

I rapporten beskrivs också hur prisutvecklingen för försvarsmateriel påverkas av de pris- och indexklausuler som upprättas och gäller i de kontrakt som FMV upprättar vid inköp av ma­teriel.[2] Där framgår också att kontraktsindex under de senaste decennierna varit närmare en procent högre än den allmänna prisutvecklingen enligt KPI. Därutöver nämns att den modell för prisomräkning av anslagen för försvarsmateriel som infördes år 2012 innebär väsentligt lägre kompensation än vad KPI skulle ha gett. År 2012 togs också i FPI bort de specifika omräkningsprinciper som inkluderade valutaeffekter. Sådana har åtminstone tidigare haft betydande inverkan på försvarskontraktens prisutveckling. Hur mycket har inte kunnat beräknas i rapporten eftersom kontrakten är sekretesskyddade. Försvarsindustrin har vidare andra förutsättningar än de flesta andra industriföretag. Andelen FoU (forskning och utveckling) är väsentligt högre. Vidare har beläggningen under några decennier varit låg för att sedan kraftigt öka så att det nu stärkt säljarnas position på marknaden. Sammantaget leder ovanstående till att priserna på försvarsmateriel pressas uppåt. Observera att här inryms flera orsaker än ”teknisk utveckling” som ibland diskuterats.

Ökad produktivitet

I konstruktionen av FPI ingår vidare ett så kallat produktivitetsavdrag. Detta beräknas på följande sätt. Lönekostnaden inom försvaret räknas först upp med arbetskostnadsindex enligt lämpligt jämförelseobjekt, som åtminstone tidigare var arbetskostnadsindex för tjänstemän inom tillverkningsindustrin. Det värde som då erhålls reduceras i nästa steg med ett produk­tivitetsavdrag som åtminstone tidigare satts lika med värdet på motsvarande utveckling inom privata tjänster.

Här finns vad jag förstår ny information. I artiklar i DN och Ekonomisk Debatt[3] presenteras

ekonomiskt forskningsunderlag som är av intresse. Det som där framförs gäller effekter vid  olika produktivitetsutveckling inom offentlig verksamhet och med främsta exemplifiering i vård och välfärd. Men underlaget bör principiellt äga tillämpning även på försvaret.

Bakgrunden är att i samhället har produktionen per arbetad timme stigit – i många fall med flera procent per år. Men denna produktivitetstillväxt har varit obalanserad. Vissa sektorer har mekaniserats och automatiserats i snabb takt, medan andra sektorer inte kunnat spara på arbetskraft. I flera delar av den offentliga välfärdssektorn har dock motsvarande produktivi­tetstillväxt visat sig svåruppnåelig. Exempel på detta är att om en skolklass på 1950-talet bestod av 20-elever hade den idag behövt ha 100 elever om lärartjänsten hade genomgått samma produktivitetsökning som näringslivet, d v s en femdubbling under ca 60 år vilket motsvarar närmare 3 % i genomsnittlig årlig ökning.

Till bilden hör då rimligtvis att ovanstående exempel avser arbetsproduktivitet i snäv bemär­kelse. Man efterfrågar då förändringar som innebär att givna arbetsuppgifter utförs av färre anställda. Här måste dock beaktas att skolklasser inte kan göras så stora som exemplet anger. Detta utgör då ett exempel på institutionella hinder som påverkar möjligheterna att öka arbets­produktiviteten

När det gäller försvaret börjar jag med ett exempel som synes visa på möjligheter att öka pro­duktiviteten i verksamheten. Under 1970-talet ersattes närmare 300 attackflygplan typ A 32   av ca 100 flygplan av typ AJ 37.  Med antagande att attackförmågan upprätthölls på samma nivå kunde den kraftigt minskade organisationen med attackflyg trefaldiga arbetsproduktivi­teten.  Detta utgör dock en förenkling. Här finns också institutionella omständigheter som motverkar utveckling av arbetsproduktiviteten. De färre attackflygplanen hade ett lika stort behov av stöd- och basorganisation som de många äldre. Detta bland annat för att minska effekter av en motståndares förbekämpning, liksom för att öka den egna förmågan till insats i olika riktningar. Det innebär att AJ 37 hade behov av flera baser i förhållande till antalet flygplan än vad A 32 hade. Därmed kunde personalen vid attackflygets organisation inte minska i den takt som antalet flygplan minskade.

Ett andra exempel på förhållanden som minskade möjligheterna till ökad arbetsproduktivitet var att värnplikten d v s att alla (dugliga män i 20-47 års ålder) skall deltaga i försvaret. Därmed var försvaret inriktat på att hålla en stor organisation, vilket försvårade förbättrad arbetsproduktivitet genom materielanskaffning och de möjligheter till organisationsminskning som därigenom kunnat skapas.

Men om man i skolexemplet även beaktar att det som lärs ut har ökat över tiden från 1950-talet till idag så inses att produktiviteten för lärare i vid mening har ökat även i det fall antalet elever per klass är det samma idag som på 1950-talet.  Något som inte beaktas om man nöjer sig med att betrakta arbetsproduktivitet. På liknande sätt finns i dagsläget möjligheter att öka försvarets produktivitet i vid mening. Detta genom att öka organisationens krigsduglighet med avseende på beredskap och uthållighet. Både flygvapnet och marinen avser öka antalet baser från vilka de operativt direkt verkande systemen skall verka. Det innebär att de personella resur­serna måste ökas, både för att betjäna flygplanen och för att skydda baserna. Även vid mark­stridskrafterna torde behov finnas att öka den territoriella yttäckningen. Sammantaget kommer dessa åtgärder att kunna ses som sänkt arbetsproduktivitet eftersom mer personal behövs i relation till antalet operativa ”symbolstridskrafter”. Sett till operativ förmåga innebär detta dock ökad produktivitet genom att högre operativ förmåga erhålls för de stora grundinves­teringarna i dessa ”symbolstridskrafter”.

Fleråriga försvarsbeslut

I sammanhanget bör också beaktas att försvarets utveckling regelmässigt styrs genom åter­kommande fleråriga politiska försvarsbeslut. Ett arbetssätt som skiljer sig från offentlig verk­samhet i övrigt. I försvarsbesluten anges försvarsorganisationens utveckling, de utgifter som behövs för att driva organisationen samt ett antal investeringar som erfordras. I försvars­be­sluten gjordes också under kalla kriget ett antal nedskärningar i försvarets organisation och personal. Detta kunde då, förenklat, ses som medförande ökad arbetsproduktivitet eftersom operativ förmåga erhölls med färre anställda personer.

I bedömningen av produktivitetsavdraget i FPI gjordes, vad författaren har sett, inte någon bedöm­ning av i vilken mån strukturella ändringar som gjordes i försvarsbesluten skulle ”räknas till godo” och minska produktivitetsavdraget i FPI. Det innebär då i många fall dubbla anspråk på rationaliseringar som i realiteten bidrog till att operativ förmåga i minskade i förhållande till omvärlden.

Till bilden hör då att de ”snåla” varianter av FPI som förekom under kalla kriget kan ha ut­gjort ett av flera sätt att reducera försvaret under senare halvan av denna period. När nu för­svaret åter skall öka sin förmåga är det snarare lämpligt att vara försiktig så att inte orealis­tiska anspråk på arbetsproduktivitet läggs in i FPI. Rationaliseringar får ske på annat sätt –  bland annat i form av ytterligare ökad förmåga hos beslutad organisation. Något som inte syns i en enkel betraktelse av arbetsproduktivitet.

Slutsats

Det här framförda leder således till att om inte sättet att göra anslagsuppräkning görs om kom­mer de nya försvarsmiljarderna att till väsentlig del ätas upp av prisökningar och inte fullt ut omvandlas till ökad militär förmåga. När nu den politiska viljan finns att öka försvarsförmå­gan så är det rimligt att även förnya priskompensationen. Vidare pekar det som här behandlats på att FPI inrymmer komplexa frågeställningar. Det finns då anledning att beakta att man i de flesta länder övergivit tanken att kunna konstruera ett ”rättvisande” index byggt på strikta eko­nomiska och statistiska jämförelser. I stället görs politiskt en enklare sammanvägning och med enkla tumregler. I något fall finns också tydligt uttalat att anslagsuppräkningen skall bidra till att försvarsutgifterna når 2 % av BNP[4]. Produktivitetsambitionen får då förverkligas på annat sätt- t ex genom upprätthållande av kunnig revision.

Författaren är överingenjör och pensionerad operationsanalytiker från FOI samt ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Kostnadsutveckling för försvarsmateriel av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-4634-SE, Oktober 2018

[2] Dessa indexklausuler syftar till att ersätta industrin för prisförändringar i insatsvaror samt löner under avtalet gång. Inte ovanligt är kontrakt med incitaments inslag där leveran­tören skall stå för delar eller hela risken för merkostnader  utöver grundpris. Rimligen finns här också visst utrymmer för omförhandling i de fall industrin utsätts för ”onormala” prischocker.

[3] Politiker blundar för orsaken till välfärdens ökade kostnader, i DN söndag 14 oktober 2018 och

Välfärden, skatterna, Baumoleffekten och högerpopulismens framväxt i Ekonomisk Debatt nr 7 2018, båda av Lindmark, Magnus och Andersson, Lars-Fredrik.

[4] Försvarsmaktens ekonomiska förutsättningar av Nordlund, Peter mfl; FOI-R-3901-SE, Juni 2014

Använd medarbetarnas tid bättre – med uppdragstaktik istället för New Public Management

av Fredric Westerdahl
Ledning av förband är kärnan i officersprofessionen. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Ledning av förband är kärnan i officersprofessionen. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Försvarsmakten existerar för att försvara Sverige – vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Många svenska medborgare och politiker har tagit vår frihet att själva välja för given. Många människor, inte minst i våra grannländer, har tyvärr däremot minnen av hur friheten tagits från dem. Ryssland använder militärt våld mot grannländer, varför även vi i Sverige behöver stärka vår försvarsförmåga.

När försvaret saknar förutsättningar att lösa sin huvuduppgift med den ambitionsnivå svenska folkets Riksdag beslutat, så behöver förutsättningarna förändras. Försvarets ekonomiska ramar beslutas av Sveriges folkvalda. Vi som arbetar i försvaret bär dock ansvar för hur vi använder tilldelade resurser. Försvaret består av människor som ställer upp och ger sin tid. Människor vilka är beredda att strida för Sverige. De resurser vi har – materiel, ekonomi och inte minst vår tid – behöver användas klokt.

Försvarsmakten hämmas för närvarande, likt annan offentlig förvaltning, av s k New Public Management. I verksamheter vilkas kvaliteter är svåra att mäta, har professionernas kompetens underminerats och tilliten undergrävts. Sjukvården och Polisen är andra exempel på drabbade verksamheter, där de negativa effekterna av New Public Management belysts av företrädare för de berörda professionerna. New Public Management har medfört en övertro på att genom mätande försöka uppnå kontroll.

Försvarsmakten har länge haft en stark grund i ledarskap byggt på tillit, förtroende och personligt ansvar. Uppdragstaktik är vårt signum – att styra mot mål som ska nås och låta de som ska lösa uppdrag avgöra hur de når uppsatta mål. Med mer uppdragstaktik istället för New Public Management, i såväl fred, kris och krig, kan vi uppnå mer med de begränsade resurser vi ändå har.

Det vore därför klädsamt om styrningen till myndigheten Försvarsmakten vore lagom detaljerad, istället för påtagligt mer detaljerad än styrningen till andra myndigheter. Detaljstyrning och krav på detaljerad rapportering till försvarsdepartementet bidrar till detsamma inom myndigheten. Interna regelverk, influerade av New Public Management har resulterat i motstridiga styrsignaler, onödig administration och missriktat fokus på överdriven dokumentation och detaljkontroll.

Försvarsmakten ska som myndighet skötas förvaltningsmässigt rätt och riktigt enligt Sveriges lagar. Mängden arbetstimmar Försvarsmaktens tusentals anställda ägnar åt administration behöver däremot minskas, så att mer tid kan ägnas åt att skapa och öva de förmågor som finns  för att försvara Sverige. Personalens tid är en av våra mest gränssättande tillgångar och borde användas bättre. Antalet officerare minskar och kommer tyvärr sannolikt fortsätta att minska till följd av att de ökande officersavgångarna är fler än tillskotten av nya officerare. Officerarnas arbetsinsatser behöver därför prioriteras till de uppgifter vilka enbart kan utföras av just officerare.

De ökande administrativa bördorna, vilka är resultatet av New Public Management, leder till att officerskåren avprofessionaliseras. Medarbetare med kvalificerad militär utbildning lägger nu alltför mycket tid på administration, vilken skulle kunna lösas av administrativt specialiserad personal utan lång militär utbildning. Mycket administrativt arbete skulle sannolikt även kunna rationaliseras bort, om kraven på detaljerad kontroll och rapportering minskades, såväl internt inom Försvarsmakten som från försvarsdepartementets sida. Mycket administrativt detaljarbete utförs idag utan att det är uttryckligen föreskrivet i lag eller förordning. Mycket registreras, rapporteras och sammanställs utan att detta i sig ökar vår försvarsförmåga. Det knappas och skrivs så mycket mer än det läses.

Byråkratiseringen har negativt påverkat officersyrkets attraktivitet. Människor med initiativkraft och vilja att agera uppfinningsrikt för att lösa uppdrag, trivs sällan i administrativt stelbenta byråkratier. När vi inte lyckas rekrytera och behålla officerare så hotas vår försvarsförmåga. Våra nyutbildade officerare bör fokusera på att leda sina förband, och i mindre omfattning än nu på att utföra administrativ rapportering. Mycket administration kan ske mer rationellt av specialiserade administratörer istället för av chefer i linjen.

Att chefer fattar beslut är bra. Att samma chefer sedan även själva har att administrera sina beslut, när administrationen skulle kunna skötas mer effektivt av specialiserade administratörer, är inte bra. Ökad rollspecialisering behövs därför. Den HR- och chefstransformation som genomförts i Försvarsmakten har lett i fel riktning och förändringar behövs, vi behöver möjliggöra för chefer att kunna fokusera på att göra ”rätt saker” istället för på att ”göra saker rätt”. Att göra rätt saker för chefer i försvarets förband borde vara att leda förbandets personal och verksamhet – ytterst i syftet att kunna vinna den väpnade striden.

Det tar många år att utbilda officerare. Bristen på officerare kan till del avhjälpas med att specialiserade administratörer övertar uppgifter vilka inte måste, och därför inte heller bör, lösas av officerare. Vi behöver förändra det administrativa arbetet till att i större utsträckning genomföras av administrativa specialister istället för generalister, i syfte att frigöra officerarnas arbetstid till att leda och utbilda våra förband.

Vi behöver lita på varandra att agera med gott omdöme och ta ansvar för beslut. Uppföljning och kontroll är bra, men blir kontrollstegen överdrivna så hämmas verklig effektivitet och uppbyggnaden av våra förmågor begränsas. Vi behöver därför öka vår tillit inom områden såsom logistik, personaltjänst, ekonomihantering och inte minst utbildning. Brist på tillit, manifesterad i överdrivet detaljerad kontroll och tidsödande administration kostar mycket kraft och tid – arbetstid. Experter inom olika administrativa områden bygger ut de regelverk de ansvarar för, vilket leder till ökade administrativa bördor för medarbetarna i organisationen. Sammantaget blir effekten av alla olika regelverk och manualer en onödigt tidskrävande administrativ börda, vilken tar kraft från försvarets huvuduppgift.

Försvarsmakten behöver fokusera på det som är verkligen viktigt och prioritera bort, ytterst rensa ut, annat. Att ursäkta växande regelverk och byråkratisering med att världen blivit mer komplicerad håller inte. En mer komplicerad omvärld är ett bra skäl för att öka fokus på kärnuppdraget – att försvara Sverige. Vi har tillåtit, medvetet eller omedvetet, att genomförande av verksamhet gjorts mer och mer omständligt. Volymerna av de interna regelverken har vuxit exponentiellt. Allt mer arbete, och många heltidstjänster, åtgår för att hantera själva regelverken.

Försvarsmaktens förband behöver ökad förmåga och samövning, och vägen dit kan inte vara mer certifieringar av individuella utbildningar. Förmåga är vad en organisation kan göra tillsammans och är större än summan av individuella certifikat. Samövade grupper bildar bra förband – tillsammans – och där skapas försvarsförmåga.

Central administration tenderar med New Public Management att generera omfattande processbeskrivningar, föreskrifter och manualer, allt för att kunna styra verksamheten mer i detalj. Med New Public Management som outtalad ledningsfilosofi hamnar fokus främst på förvaltning och ekonomi. Central administration genererar krav på uppföljning och tidskrävande återrapportering och leder ofta till än mer detaljerade styrningar. Allvarligast är när viljan att ta initiativ kvävs hos medarbetarna. Försvarsförmåga skapas i våra förband, för vilka administrationen ska vara ett stöd. Administration finns för att stödja vår kärnverksamhet – skapande och vidmakthållande av förmåga att försvara Sverige.

Vi bör aktivt identifiera och prioritera bort, eller åtminstone förenkla, administrativ rapportering vilken inte ökar försvarsförmågan. Vi bör kritiskt granska vilken administration som ger ett faktiskt mervärde för vår försvarsförmåga. Vi bör handlingskraftigt förenkla våra interna regelverk och arbetssätt så att tidsåtgången för administration blir rimlig och medger att vi kraftsamlar till att skapa försvarsförmåga.

Tilliten behöver öka – i både stort och smått – för att vi ska kunna bygga upp vår försvarsförmåga. Vi behöver möta utmaningarna som kommer av en krympande officerskår genom att tydligt prioritera vad vi ägnar vår tid åt och vad som kan prioriteras bort. Vi kan alla hjälpas åt att identifiera detaljstyrning och detaljrapportering som vi kan klara oss utan. Genom att tillämpa en på tillit byggd uppdragsstyrning, kan vi bättre leverera ökad försvarsförmåga för Sverige.

Spridningen av New Public Management in i Försvaret har medfört ökad byråkrati och försämrad styrning. Låt oss hjälpas åt att frigöra de fantastiska krafterna hos alla medarbetare genom att uppriktigt leva som vi lär – med utvecklande ledarskap och uppdragstaktik.

Författaren är överstelöjtnant, MMAS och Fil Mag.

Använder vi resurserna där de bäst behövs?

av Magnus Sjöland
Foto: Privat.

Stryktålighet erfordras hos många samhällsfunktioner, inte minst gäller det elnätet. Foto: Privat.

Jag sitter strömlös med tända stearinljus i mitt hus och skriver på denna artikel. För fyra dagar sedan blåste stormen Alfrida över Roslagen och många är ännu utan el, i skrivande stund 10.000 hushåll. De system vi bygger upp är idag i första hand optimerade för normaldrift och för att minimera kostnader, inte för att maximera driftsäkerhet.

Detta gör att jag har några funderingar runt resiliens och om vi använder våra resurser på bästa sätt. Hur trygga kan vi vara idag? Använder vi våra skattemedel på bästa sätt för att trygga våra medborgare?

Vi lever i ett öppet och demokratiskt samhälle där de flesta kan röra sig helt fritt, besöka de platser som önskas och få den information de efterfrågar. Om främmande makt vill kartlägga oss, är det enkelt att vandra runt i våra skogar och våra städer och göra egna kartor och planer. Det är svårt att hindra i ett öppet samhälle, polisen är ansvarig men har svårt att stoppa fientliga aktiviteter. Vi medborgare i Sverige vill leva i ett fritt land, röra oss fritt, ha en fri yttranderätt och vi vill inte leva i ett kontrollsamhälle med en stark kontrollapparat. Detta är en svår nöt att knäcka, avvägningen mellan frihet och kontroll. Då det finns de som vill förstöra för oss, som måste övervakas och gripas, samtidigt som den stora majoriteten skall få leva fritt med en hög grad av integritet.

De flesta fastigheter står vem som helst fritt att förvärva. Dessa kan sedan anpassas efter fientliga planer. Detta har börjat uppmärksammas i Finland och jag hoppas att vi också börjar se över lagstiftning och policy. I några fall har vi sagt nej till att utländska intressen köper strategiskt viktig infrastruktur, men mer behöver göras. Exempelvis bör vi sätta in begränsningar för hur stor andel som utländska aktörer har rätt att köpa in sig i strategiskt viktiga företag. Om en fientligt inriktad aktör äger sådana företag kommer de åt känslig information, kan lägga ner verksamheten eller exempelvis avlyssna eller göra påverkansoperationer utan att bryta mot lagen. Tyskland har nu börjat lägga in begränsningar i sin lagstiftning, vi bör följa efter.

Vi har de senaste åren byggt upp ett samhälle som bygger på just-in-time och/eller slimmade system med väldigt få lager och depåer, och liten redundans, där det mesta tillverkas och transporteras när det finns en efterfrågan. Det är enkelt för en fientligt inställd organisation att kartlägga dessa flöden och hitta sårbarheter.

Detta gäller genomgående för nästan alla våra system, både de offentliga som de privata. För att nämna några:

  • Kommunikationssystem
  • Telenät
  • Livsmedel
  • Energi
  • Betalningsmedel
  • Transportsystem

Vi bygger ett samhälle som är ultraeffektivt i ekonomiska termer, men inte tillräckligt resilient och slagtåligt om det uppstår oförutsedda händelser eller ofred. Vad menar jag med resilient? Jo, ett system som tål en hel del störningar innan det kollapsar. Ju mindre resiliens desto enklare är det att rubba systemet så att det slutar att fungera. Om ett system är resilient kan det attackeras på en hel rad områden utan att det märks så mycket, det tar mycket längre tid innan det kollapsar.

Vi kan med relativt små medel från staten se till så att de kommersiella system som byggs upp blir många gånger mer resielienta, exempelvis kan ett telesystem byggas rent kommersiellt för att maximera vinsterna till operatören vid normala driftsituationer. Men om vi bygger in resiliens med hjälp av statliga pengar, eller med tuffare lagstiftning, så behöver det inte kosta så mycket mer om det sker vid konstruktion och uppbyggnad. Det kan räcka med några % i extra kostnad för att kunna tåla rejäla påfrestningar från exempelvis terroristdåd, ofred eller andra onormala påfrestningar, som stormen Alfrida. Detta gäller i princip alla system, om man från början konstruerar systemen för att vara mer resilienta, så kostar det inte så mycket som om det måste läggas in senare.

Detta gäller inte bara krav på resiliens. Jag skulle vilja hävda att det är en naturlag för nästan alla system och nästan alla krav, att om man i ett tidigt skede i utvecklingen av ett nytt system ställer krav så kostar det inte så mycket att införa denna funktionalitet. Om det i stället kommer nya krav efter det att ett system är färdigt, kan det bli väldigt kostsamt att införa ny funktionalitet. Ibland kan det till och med bli dyrare än att införskaffa ett helt nytt system, där de nya kraven är tillgodosedda.

Då vi nu behöver öka vår motståndskraft och satsa på ett starkt totalförsvar bör vi snabbt sätta in åtgärder för att minska våra kritiska systems känslighet, mycket skulle kunna göras på frivillig väg eller med hjälp av lagstiftning.

Staten bör utföra olika studier för att möta de nya krav vi sätter på robusthet inom totalförsvarskonceptet. Vi bör då sätta upp minst en ny organisation med analytiker, och eller förstärka de redan befintliga. Dessa bör jobba tvärvetenskapligt med moderna verktyg och metoder, som exempelvis operationsanalys, modellering, simulering och AI (artificiell intelligens), för att optimera vårt samhälle så att det blir mer resilient.

Vi måste prioritera om våra resurser och satsa mer aktivt på ett totalförsvar. Vad skall prioriteras och vad kommer de olika alternativen att kosta? Då kommer vi förhoppningsvis kunna utnyttja våra resurser där de bäst behövs.

En liten storm med byar på upp till drygt 30 m/s skall inte behöva göra att 20.000 människor skall behöva frysa i sina hem, vara utan vatten, kyl, frys och matlagningsmöjligheter. I skrivande stund är det minusgrader ute och det kan ta minst en vecka till innan de flesta fått strömmen tillbaka. När vi nu skall lägga mer resurser på totalförsvaret av Sverige, måste vi börja med att tillfredsställa de mest basala behoven: mat, värme, skydd, vatten och el.

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Måste allting utredas en gång till?

av Bo Richard Lundgren

Regeringen har beslutat att utreda näringslivets roll i totalförsvaret. Denna roll har tidigare varit mycket omfattande och viktig fram till den olycksaliga ”strategiska time-outen” för cirka tjugo år sedan. Innan jag diskuterar utredningen, vill jag kort påminna om hur rollen i stort sett ut i ett hundraårigt perspektiv bakåt.

Det startade med Det ekonomiska försvaret under och efter första världskriget. När andra världskriget bröt ut var detta någorlunda uppbyggt, och vi erinrar oss Per–Albin Hanssons ord Vår beredskap är god, som enligt moderna forskare syftade på just det ekonomiska försvaret.

Under andra världskriget användes organisation och metoder hämtade från tidigare erfarenheter. Hit hörde förstås lagring, ransonering m m. Vi hade också en tid ett Folkhushållningsdepartement och en Folkhushållningsminister.

När systemet med funktionsansvar infördes i det civila försvaret år 1986 blev det ekonomiska försvaret i huvudsak ersatt av en funktion med beteckningen Försörjning med industrivaror. Ett omfattande system hade byggts upp med krigsviktiga företag s k K-företag och det fanns en statligt styrd lagringsverksamhet i förrådsbyar och bergrum. Denna verksamhet byggde på samverkan och avtal med näringslivet. Vid försörjningskriser och krig skulle också en Försörjningskommission kunna träda in. Den bestod av representanter för den offentliga sektorn och näringslivet. Under höjd beredskap blev denna kommission en statlig myndighet. Näringslivet har alltså haft en omfattande och viktig roll inom totalförsvaret.

Efter Berlinmurens fall lades hela systemet ned och hamnade i malpåse. Den idag yrkesverksamma generationen har därför liten vana och erfarenhet av att arbeta tillsammans i totalförsvarsfrågor. Men nu har den politiska nivån lyckligtvis kommit på andra tankar. Den nya inriktningen blir också mycket tydlig i den parlamentariska Försvarsberedningens senaste rapport Motståndskraft. Här finns en bra analys och en heltäckande beskrivning av vad som behöver göras för att näringslivet åter ska kunna spela en nödvändig roll inom totalförsvaret. Tyngdpunkten flyttas också något från rena försörjningsfrågor till säkrandet av samhällets viktiga infrastruktur jämfört med tidigare

Efter det att rapporten hade landat på regeringens bord i december 2017 dröjde det cirka ett halvår innan det kom ytterligare ett utredningsuppdrag från regeringen som specifikt ska behandla detta område. Direktiven är skrivna, och en utredare är utsedd. Utredningen ska lämna sitt resultat senast den 1 december 2019.

Jag har läst direktiven noga. Man kan lugnt säga att utredaren fått en mycket omfattande uppgift. I princip handlar det om att lägga fram förslag på hur man åter bygger ett ekonomiskt försvar eller en industriell försörjning, men utifrån de förutsättningar som nu gäller i ett modernt högteknologiskt välfärdssamhälle.

Jag citerar nedan några av uppgifterna i regeringens direktiv (i förkortad form). Utredaren ska

  • Se över regelverket (lagstiftningen),
  • Lämna förslag på vilka krav som ska kunna ställas på näringslivet
  • Lämna förslag på hur totalförsvarsviktiga företag ska kunna leverera varor
  • Belysa konsekvenserna av Sveriges medlemskap i EU inklusive EU-rätten
  • Analysera konsekvenser av utländskt ägande

Ovanpå detta gedigna frågekomplex har regeringen dessutom lagt ytterligare en omfattande uppgift. Utredaren ska nämligen också

  • Lämna förslag på åtgärder för att stärka försörjningstryggheten i försvarsmaterielförsörjningen

Mot bakgrund av denna läsning gör jag tre reflektioner. (Det går att göra fler, men jag begränsar mig till de här.)

  1. Varför måste flera av de här frågorna utredas en gång till? Regeringen förfogar ju över ett antal kompetenta medarbetare i Regeringskansliet (RK); många med erfarenhet av att samverka med näringslivet. Dessa tjänstemän är ju rekryterade för att just kunna ta hand om utredningsförslag och omvandla dessa till propositionstext eller i regleringsbrev till myndigheterna. Också berörda myndigheter besitter kompetens att kunna ta hand om förslag och göra om dem till skarp verklighet. Varför i hela friden ska stora tunga frågekomplex behöva klumpas ihop och läggas i knät på en enmansutredares? Dessutom i en utredning som får minimalt med tid på sig?
  2. En annan reflektion infinner sig också. Två frågor är av strikt juridisk karaktär. Den ena handlar om behovet av att revidera lagstiftningen på området. Den andra handlar om relationen till EU-rätten. RK har gedigen juridisk kompetens. Denna finns rikligt företrädd inom de olika departementen. En väldigt naturlig modell hade väl varit att förlita sig på denna kompetens och direkt ge berörda jurister i uppdrag att belysa och lösa frågorna i samverkan med näringslivet och skriva propositionstext om så behövs.
  3. Den tredje funderingen, som jag har, handlar om försvarsmaterielfrågornas koppling till de andra uppdragen. Visst, det finns ett samband. Men just dessa frågor hanteras ju av Försvarets Materielverk, FMV. Verket ska ju, enligt sin instruktion, se till att Försvarsmakten har materiel och logistiktjänster som den behöver för att kunna utföra sitt uppdrag. På FMV finns 3400 anställda. Som lekman inom området – och som skattebetalare – undrar jag nu: Har inte FMV klart för sig hur man ska stärka försörjningstryggheten i Försvarsmaterielförsörjningen? Om så, mot förmodan, inte är fallet, skulle inte några av dessa 3400 kvalificerade tjänstemän kunna avdelas för att ta itu med de frågor som nu enmansutredaren har fått på sitt bord?

En slutsats är att näringslivet fortsatt måste ha en nödvändig och viktig roll inom totalförsvaret. Vi har en nästan hundraårig tradition av samverkan mellan offentlig sektor och näringslivet inom området. Denna erfarenhet och kunskap finns tillgänglig och går att stöda sig på.  I Finland finns en bestående kompetens att samarbeta med näringslivet och erfarenhet av att beakta EU-dimensionen. Försvarsberedningen har också talat om vad som i allt väsentligt behöver göras. Det innebär att fortsatt utredande kraftigt bör kunna begränsas. Det som nu behövs är istället ”mindre snack och mera verkstad.”

Jag har tidigare på denna blogg efterlyst en statsman av Axel Oxenstiernas kaliber. En person som vågar peka med hela handen och som vill – och kan – rätta till saker som gått fel. På det här området skulle det vara mycket angeläget.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

När fundamenten sviktar

av Stig Rydell

Den relativa avspänningen under 1990-talet, manifesterade i långtgående internationella avtal har sakta eroderats. Inlägget tar upp några viktiga exempel på avtal, hur de påverkat omvärlden och det egna nationella ansvaret.

Den Europeiska säkerhetskonferensen (ESK) markerade i Helsingforsavtalet 1975, på sitt sätt, ett visst samförstånd mellan NATO och Warszawapakten. Deltagande stater förband sig till att avstå från hotet om eller användning av makt, att gränserna var okränkbara och även staternas territoriella integritet. Vidare garanterades rätten för staterna att själva besluta om sin tillhörighet i militära allianser eller att stå utanför. [1]

Några år efter Helsingforskonferensen, 1979, fattade NATO sitt dubbelbeslut som en reaktion på Sovjetunionens utplacering av kärnvapenbärande medeldistansrobotar (SS-20) i Europa. Roboten kunde bära tre kärnstridsspetsar á 150 kt och var med en räckvidd på ca 5000 km [2] ett stort hot mot NATO:s europeiska stridskrafter samt kunde nå alla europeiska huvudstäder.

Det ena beslutet omfattade utplacering av 572 medeldistansrobotar i Europa.

Det andra beslutet, innebar att NATO erbjöd att dra tillbaka denna utplacering, om Sovjetunionen gjorde samma sak. [3]

Åtta år senare, 1987, gav NATO:s strategi utdelning när INF-avtalet [4] undertecknades av presidenterna Reagan och Gorbatjov.

Båda sidorna åtog sig att skrota drygt 2700 markbaserade medeldistansrobotar med räckvidder mellan 500–5500 km, oavsett om de var beväpnade med konventionell eller nukleär stridsdel.[5] ”Att Ryssland kom att förstöra mer än dubbelt fler vapensystem än USA har av ryska militären och andra upplevts som orättvist och förnedrande”. [6]

1990 undertecknades CFE-avtalet [7] av 23 länder [8] inom ramen för ESK, ett avtal som skulle eliminera ”… the capability for launching surprise attack and for initiating large-scale offensive action in Europe.” [9]

I likhet med Helsingforsavtalet mm konfirmerades ländernas territoriella integritet, politiska oberoende och att avstå från hotet om eller användning av makt. CFE-avtalet omfattade inte marina stridskrafter och innehöll också särskilda bestämmelser om flankerna. Avtalet innebar att en stor mängd militär materiel skrotades.

Samma år skapades, även detta inom ESK ram, Wiendokumentet där transparens och förtroendeskapande åtgärder var några av ledorden för de 36 [10] staterna som undertecknade dokumentet. Där redovisades årligen och öppet uppgifter om militära förband, ledningsorganisation, övningar mm som tidigare varit omgärdade av strikt sekretess [11]. Dessutom inarbetades en funktion för verifiering.

I början av 1990-talet minskade dessutom både USA och Ryssland antalet taktiska kärnvapen. USA har sedan mitten av 1990-talet inga av dessa i mark- eller sjöstridskrafterna.[12]

1994 utarbetade OSCE [13] ”Code of Conduct on Politico-Military Aspects of Security” som bland annat underströk det individuella ansvaret för militär personal att följa såväl nationella som internationella lagar. I klartext kunde, t ex, en officer inte skylla en illegitim gärning på order från överordnade.

Sammantaget innebar 1990-talet en period av relativt samförstånd. Rysslands dåvarande president Jeltsin yttrande t o m en tanke (!) om framtida medlemskap i NATO. [14]

Det finns också en annan viktig aspekt, d v s att avtalen har ingåtts när Sovjetunionen/Ryssland varit svagt och USA/NATO starkt.

Sprickorna i fasaden

Redan 1987, samma år som när INF-avtalet tecknades, fanns det t o m en debattör som hävdade att Sovjetunionen egentligen var svagt och skulle upphöra att existera om ett antal år.[15]

På 1990-talet inleddes den ”strategiska timeouten” i Sverige, militära konflikter sågs inte som sannolika och det militära försvaret reducerades synnerligen radikalt. Samma utveckling drabbade också de civila delarna av totalförsvaret.

Helsingforsavtalet [16], med budskapet om staternas territoriella integritet mm, respekterades inte av Ryssland i samband med interventionen av Georgien 2008. Invasionen av Krim och den senaste tidens operationer 2018 i östra Ukraina, i Kertjsundet, förstärker ytterligare bilden av ett Ryssland som inte tar hänsyn till Helsingforsavtalet. Det finns därför all anledning att vara observant på liknande tendenser på andra platser, inklusive Östersjön.

2007 [17] tillkännagav Ryssland att landet inte längre avsåg tillämpa CFE-avtalet. Landet har sedan dess i praktiken inte efterlevt det – vilket skedde redan i kriget mot Georgien 2008.

Det har varit en hörnsten i ett Europa som under 1990-talet präglats av nedrustning och med en optimistisk syn på framtiden. Avtalet som mödosamt mejslats fram och med i högsta grad vällovliga ambitioner förlorade delvis sin aktualitet. Samtidigt är det viktigt att notera att avtalet under 1990-talet verkligen medförde en kraftig reduktion av de militära styrkorna.

INF-avtalet, som tecknades 1987, fungerade som avsett de första 20 åren [18].

Någonstans 2008 började amerikanarna misstänka att Ryssland bröt mot avtalet, genom att testskjuta ett markbaserat system med den förbjudna räckvidden. Först i slutet av 2011 hade USA tillräckligt med bevis, åtminstone för att övertyga sig själva, om att Ryssland bröt mot avtalet. [19]

Numera har Ryssland kärnvapen på alla nivåer: ”Kärnvapen för alla räckvidder finns tillgängliga – från kortdistansvapen för slagfältet, över medeldistans till mycket långa interkontinentala räckvidder.”[20]

Se nedan ang Kalibr och Iskander. [21]

I oktober 2018 meddelade USA:s president sin intention att lämna INF-avtalet, men att någon tidtabell ännu inte existerade.[22] Den återstående typen av kärnvapen, d v s de strategiska, omfattas av Start-avtalet, som förfaller 2021.[23] Ryssland avböjde redan 2010 fortsatta förhandlingar för såväl strategiska som taktiska kärnvapen.

Det finns fler områden som bör uppmärksammas.

Under årens lopp har USA:s roll och kostnadsfördelningen ”burden sharing” diskuterats mellan USA och de europeiska medlemmarna i NATO.NATO har successivt anpassats till utvecklingen i omvärlden, t ex när kalla kriget upphörde i början av 1990-talet och har utvidgats i olika omgångar sedan 1952, senast 2017 med Montenegro.[24]

Sedan 2014 [25] har organisationen ökat förmågan med bildandet av en snabbinsatsstyrka, ”VJTF”, och har sedan 2016 [26] beslutat öka den militära närvaron i Polen, Estland, Lettland och Litauen.På senare tid har USA:s president gjort uttalanden som medfört osäkerhet bland övriga medlemmar kring tillämpningen av NATO:s kollektiva självförsvarsparagraf Art V. [27] [28]

Andra uttalanden från den amerikanska administrationen tonar ned retoriken och rimligen gäller Art V som den var tänkt att göra. Sannolikt medför det ökade trycket från USA att de europeiska medlemmarna kommer att satsa mer på försvarsutgifterna, mot målet på 2 % av BNP.

Fungerande sjötransporter för tyngre materiel mm från USA till Europa är fortsatt av fundamental betydelse för den praktiska innebörden av Art. V. Betydelsen har troligen ökat, p g a de stora styrkereduktioner som genomförts i Europa sedan murens fall.

Det kalla krigets SLOC [29] har fått en renässans och är återigen aktuella.

Europa är dessutom synnerligen beroende av USA:s strategiska transportflyg, förmåga till lufttankning samt strategisk underrättelsetjänst.

Inom EU [30] har ambitionsnivån höjts och en militär lednings- och planeringsfunktion skapats. Tankarna kring en europeisk försvarsfond för förmågeutveckling och forskning är aktuella och den civila krishanteringsförmågan förbättras. I november 2017 undertecknade ett antal länder inom EU, inklusive Sverige, en gemensam avsiktsförklaring kring ett permanent strukturerat samarbete ”PESCO” [31] som kan förändra EU:s roll på sikt.

EU och NATO har 2016 undertecknat en deklaration [32] om utökat samarbete, bl a för gemensamma åtgärder avseende hybridhot och cyberhot. Storbritanniens kommande utträde ur EU försvagar EU:s militära handlingsmöjligheter redan inom några år och utvecklingen är högst osäker.

EU har ännu inte utvecklats som militär aktör i linje med tidigare förväntningar. Flertalet EU-länder är medlemmar i NATO och ser sannolikt inte behovet av ytterligare en militär aktör. I framtiden kan detta förändras med det tidigare nämnda samarbetet, ”PESCO”.[33]

Både EU och NATO har utvecklat snabbinsatsstyrkor, som med relativt kort varsel kan sättas in. Speciellt gäller detta NRF [34] som sedan starten 2002 utvecklats till en trovärdig och kapabel styrka, operativ sedan 2006.  Däremot har, såvitt författaren känner till, NRF aldrig använts i militära operationer.

Snabbinsatsstyrkorna är, precis som namnet säger, avsedda för snabba insatser med begränsad varaktighet och inom ett begränsat område. En militär operation över ett större område och med längre varaktighet behöver därför tillföras substantiella resurser, bland dessa tung utrustning, robotar mm. Sannolikheten att resurserna finns i USA är fortsatt stor och sjötransporter tar, nu som tidigare, avsevärd tid.

Utrymmet i tid mellan snabbinsatsförbandens uthållighet och tillförsel är därför en ytterst stor utmaning, eller synnerligen problematiskt för att vara direkt.

Sverige har under senare år tecknat en mängd avtal, både bilaterala och andra, med olika aktörer. Bland dessa kan exempelvis avtalet mellan USA, Finland och Sverige nämnas, där förutsättningarna för ytterligare fördjupat samarbete och gemensam säkerhet stått i fokus.  Ett annat exempel är det samarbete som utvecklats mest, både till bredd och djup, med Finland.

I SOU 2016:64 [35] utvecklas detta till:

… förberedelser för ett gemensamt användande av civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan vara hävdande av respektive lands territoriella integritet eller utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN:s stadga. Sådan planering bör vara ett komplement till, men skilt från, respektive lands nationella planering. Samarbetet innebär en möjlighet till gemensamt agerande, men inte några utfästelser.

Utvecklingen har, trots radikala framsteg som ovan, drabbats av sprickor i fasaden när tidigare stabila fundament sviktar.

Återuppbyggnaden

Sverige är, som en av de mindre nationalstaterna, starkt beroende av ett fungerande internationellt system, där avtal mellan stater, små som större, både kan upprättas och bibehållas med en hög grad av tillförlitlighet och förutsägbarhet. I artikeln tas flera exempel upp där ingångna avtal, speciellt efter kalla kriget, eroderas och minskar i betydelse. De organisationer som tagits, mer eller mindre, för givna har utsatts för prövningar. Det gäller såväl NATO, EU och OSSE samt andra organisationer.

Ryssland har, efter en period av ett visst samförstånd med övriga Europa/USA i början av 1990-talet, utvecklats till en allt större osäkerhetsfaktor. Det finns en monumental skillnad mellan hur landet agerade som en militärt svag aktör, när nästan samtliga avtal som nämnts tidigare ingicks och hur Ryssland agerar från en styrkeposition idag. Det väcker många frågor: Vilket blir nästa steg? Kan situationen liknande den i östra Ukraina överföras till området runt Östersjön? Vilka andra avtal kommer att överges?

USA:s agerande avseende Art V väcker frågor, kanske farhågor? Blir det annorlunda på sikt, kanske i konkurrens med landets intressen i Asien eller andra områden än Europa?

Samtidigt är Art V ett uttryck för vikten av den transatlantiska länken, såväl för USA:s inflytande i, som för ett Europa med en – än så länge – bristande militär förmåga. Därför är det av största vikt att transporter av tyngre materiel till sjöss, i luften och på marken fungerar, både till och inom Europa. Transporterna till sjöss tar, precis som tidigare nämnts, lång tid (månad-månader) varför den egna tillgängliga militära förmågan bland de europeiska länderna bör anpassas till detta.

Den egna tillgängliga militära och civila förmågan bör alltså vara i fokus.

De avtal som tecknats mellan Sverige och andra säkerhetspolitiska aktörer underlättar självfallet samarbete, men de innebär ingen garanti för militär hjälp. Det finns också en risk i att fokusera på att ta emot hjälp, det är naturligtvis viktigt att göra det omvända också. Varje samarbete eller avtal föder förväntningar från den/de som har signerat avtalet.  Därför behövs också andra åtgärder från svensk sida som snabbt och långsiktigt understödjer ett fortsatt fördjupat samarbete med andra aktörer, främst Finland och NATO.

En säker väg till ökad säkerhet är ökade egna satsningar på det militära och civila försvaret. Den egna tillgängliga militära och civila förmågan måste vara i fokus, den ökar vår trovärdighet och visar att vi tar säkerheten på allvar – gräv där du står!

När fundamenten sviktar gäller det att själv bygga en stabil grund – då undviker man åtminstone sprickorna i den egna fasaden!

Det är ingen annan som bygger grunden åt oss.

 
Författaren är RO/överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato. (Varmt tack till kallade ledamoten av Kungl Krigsvetenskapsakademien professor Stefan Forss för värdefulla synpunkter och bidrag)

 


Noter

[1] Den nyligen avlidne amerikanska presidenten George H.W. Bush var en centralfigur då ESK i slutet av 1980-talet drev på den s k Parisstadgan (Paris Charter for a New Europe) som godkändes 1990. Där, liksom även i Istanbuldokumentet 1998, formulerades den nya säkerhetsordningen enligt de riktlinjer som även Ryssland godkände efter murens fall.

[2] Wikipedia, RSD-10 Pioneer (https://en.wikipedia.org/wiki/RSD-10_Pioneer). Se även MilitaryRussia.ru, RSD-10 Pioneer – SS-20 Saber (http://militaryrussia.ru/blog/topic-381.html).

[3] Utförliga amerikanska intervjuer med ryska militära nyckelpersoner i början på 1990-talet visade att just hotet mot de europeiska huvudstäderna var ett centralt inslag i den sovjetiska militärledningens operativa planer på 1980-talet för att hålla en eventuell militär konflikt mellan Nato och Warszawapakten på konventionell nivå. Ryska simuleringar av operationer med tidig, massiv kärnvapeninsats mot särskilt Natos flygbassystem pekade starkt på väldiga kontraproduktiva följder. Västliga vindar skulle ha omintetgjort den sovjetiska massiva ”motoffensiven” och förorsakat de sovjetiska pansararméerna så svåra förluster p g a strålningsskador att offensiven skulle ha strypts av sig själv. (Stefan Forss, Russian Nuclear Policy, Doctrine and Strategy, i Russia’s Military Strategy and Doctrine, Matthew Czekaj & Glen E. Howard, eds., Jamestown Foundation, Washington D.C., 2018).

[4] U.S. Department of State, “Treaty Between The United States Of America And The Union Of Soviet Socialist Republics On The Elimination Of Their Intermediate-Range And Shorter-Range Missiles (INF Treaty)”, (https://www.state.gov/t/avc/trty/102360.htm)

[5] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[6] Stefan Forss, december 2018

[7] Conventional Armed Forces in Europe

[8] https://www.osce.org/library/14087?download=true

[9] Ibid

[10] https://www.osce.org/fsc/41245?download=true

[11] Sverige redovisade också tidigare sekretessbelagda uppgifter. Wiendokumentet uppdateras fortfarande, se WD 11 https://www.osce.org/fsc/86597?download=true

[12] Hur Reagans och Gorbatjovs vision dog, Stefan Forss, Hufvudstadsbladet 2018-11-21

[13] Organisation for Security and Cooperation in Europe från 1 jan 1995, fd ESK

[14] https://www.nytimes.com/1991/12/21/world/soviet-disarray-yeltsin-says-russia-seeks-to-join-nato.html

[15] Överstelöjtnant Leif Kihlsten (d. 2006), Försvarshögskolan, nämnt i samband med en övning i Södra flygkommandot 1987.

[16] Inkl efterföljande avtal, se not 1.

[17] https://www.svd.se/ryssland-drar-sig-ur-cfe-avtalet

[18] https://www.foi.se/press–nyheter/nyheter/nyhetsarkiv/2018-11-07-experternas-syn-pa-inf-avtalet.html

[19] Ibid, uttalande av Fredrik Westerlund, FOI.

[20] Se not 12.

[21] Iskander M ballistisk missil med räckvidd 500 – 700 km, Iskander K kryssningsmissil med räckvidd 1000 – 1500 km. Den senare är i praktiken en kortare version av Kalibr-NK med uppgiven räckvidd på 2000 – 2500 km. Iskanderbrigaderna uppgår fn till 12 – 13, vardera med 12 lavetter med två missiler var och två i reserv. Källa: Stefan Forss 2018, se not 3. Se också Stefan Forss, The Russian Operational-Tactical Iskander Missile system, National Defence University 2012 http://www.doria.fi/bitstream/handle/10024/84362/StratL4_42w.pdf?sequence=1&isAllowed=y

[22] U.S. Plans to Leave Russian Nuclear Deal, but Is Still Consulting Allies, Official Says, Wall Street Journal, 2018-12-03. Kort tid därefter meddelade dock USA:s utrikesminister Mike Pompeo vid Natos ministermöte i Bryssel, 4 december 2018, att USA drar sig ur inom 60 dygn såvitt Ryssland inte backar. Nato anslöt sig till USA:s uppfattning. https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_161122.htm

[23] Se not 12.

[24] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm?selectedLocale=en

[25] Very High Readiness Joint Task Force, multinationell brigad. Se not 5.

[26] Enhanced Forward Presence, fyra bataljonsstridsgrupper. Se not 5.

[27] https://www.nytimes.com/2018/07/18/world/europe/trump-nato-self-defense-montenegro.html

[28] https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm?selectedLocale=en

[29] Sea Lines of Communication

[30] Försvarsberedningens rapport, ”Motståndskraft, Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”, december 2017

[31] Permanent Structured Cooperation, Se även http://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2017/11/eus-forsvars–och-utrikesministrar-diskuterade-permanent-strukturerat-samarbete/

[32] Ibid

[33] Ibid

[34] Nato Response Force

[35] SOU 2016:64 Sveriges försvarssamarbeten sid 38-40

Säkerhetskonsekvenser av den fjärde industriella revolutionen

av Mats Olofsson

Du kommer till jobbet en gråmulen vinterdag 2024. Där får du beskedet att arbetsgivaren beslutat om införande av ett AI[1]-baserat system för att sköta dina arbetsuppgifter och att många i personalen kommer att sägas upp p g a arbetsbrist. Tyvärr kan man inte erbjuda dig något alternativt arbete, eftersom din kompetens­profil inte matchar vad man behöver för de nya utvecklingsområden man vill expandera inom.

Eller så arbetar du i logistikkedjan, där man köpt in ett helt robotiserat system för lagring, plockning, packning och distribution av alla komponenter. Endast en handfull personer blir kvar för att serva maskinparken och de har en annan kompetens än du.

Detta är exempel på något som har seglat upp som orosmoment för många människor, tillsammans med klimathot, ökad segregation och annat elände som fyller nyhetssidorna.

Har vi kvar våra jobb om 10 år, eller har robotisering och automation tagit över alla vanliga arbets­uppgifter och gjort mänskligheten till en växande grupp av sysslolösa ”navelskådare”? Ska vi förvänta oss massutslagning av traditionella jobb, ersatt av depression och social oro? Och kommer sådan oro att leda till säkerhetsrelaterade konsekvenser?

Mitt bestämda svar är att för komplexa uppgifter, inte minst i kris och krig där själva syftet från en motståndare är att skapa kaos och förvirring, behövs mänskligt beslutsfattande och mänskliga fysiska insatser i fortsatt stor omfattning. Men förändringar avseende kompetenskrav kommer att resultera i utslagning för många samtidigt som de erbjuder nya möjligheter för andra. De negativa momenten kommer dock att få säkerhetskonsekvenser, vilket behöver lyftas in i debatten om och påverka utformningen av framtidens totalförsvar.

Men först en förklaring till rubrikens begrepp: Den första industriella revolutionen anses vara införandet av ångmaskinen och därtill hörande mekanisering av industriproduktionen. Den andra kom med elektriciteten, som skapade förutsättningar för massproduktion. Den tredje uppstod då elektronik och IT innebar en ökad automatisering av processer. Nu står vi en bit in i den fjärde, som tar avstamp i digitaliseringen av varje ingående komponent och påföljande uppkoppling av produktionens samtliga delar och delmoment. Då kan styrning och uppföljning automatiseras och processerna analyseras i realtid och systemen kan lära sig själva av tidigare arbetscykler och genom smarta algoritmer successivt optimera produktionen. I sådana processer blir människan ganska överflödig, sannolikt i en majoritet av stegen från råvara till färdig produkt.

I höstas kom en rapport från World Economic Forum (WEF), The Future of Jobs Report 2018, som gjort ett intervjustudie av mer än 300 globala storföretag angående hur de planerar framtiden. Företeelser som artificiell intelligens (AI), Internet-of-Things, 3D-printing, nanoteknologi, materialteknik och självkörande fordon är alla exempel på teknologier som drastiskt kommer att förändra traditionella förutsättningar för mänskligt arbete.

I rapporten förutspås att det globalt till 2025 kommer att försvinna (lågt räknat) 75 miljoner arbetstillfällen på grund av robotisering och automation. Dessa jobb återfinns främst i tillverknings­industrin, men berör i hög grad också tjänstemän inom handel, redovisning, finansanalys, bank och liknande sektorer med ganska förutsägbara arbetsuppgifter, eller som innebär kalkylering och jämförelser med siffror som grund.

Men rapporten bedömer samtidigt att det kommer att skapas 133 miljoner nya jobb, d v s totalt sett fler än de som försvinner. Utmaningen är att det gäller arbetsuppgifter som kräver helt annan kunskap, ofta baserad på högre utbildning, än de som automatiseras bort. Bedömningen är således att vi står inför en gigantisk omskolningsutmaning, om samhället på ett strukturerat sätt ska kunna ta hand om sina medborgare och undvika social utslagning. Det krävs fantasi för att ”uppfinna” dessa nya arbeten som kan förbättra vår tillvaro. Och det krävs planering och ledarskap för att förbereda samhället för konsekvenserna.

Det går att skriva förhoppningsfulla artiklar om ett framtida bättre liv för envar, med samhällslön och möjlighet till ett liv med välstånd, utrymme för självförverkligande och socialt umgänge fullt av kultur och upplevelser. I detta samhälle är det de automatiserade fabrikerna som sköter produktionen och genererar skatteintäkter (robotskatt m m) och statsfinanserna fylls inte främst på genom inbetalning från lönearbete utan genom beskattad produktion och konsumtion.

Det dystopiska alternativet är skrämmande, med ökande mängder av arbetslösa som migrerar på jakt efter inkomster och som en följd av klimatkatastrofer, en exploderande cyberbaserad kriminalitet samt korrupta statschefer eller ligister som använder nya metoder för att expandera sitt inflytande i syfte att komma åt viktiga mineraltillgångar, dricksvatten och andra resurser som blivit bristvara. Mot en sådan relief kommer det framtida totalförsvaret – det vi nu ska bygga upp med medel som t v helt saknas – behöva utformas baserat på ett nytt, gärna tvärvetenskapligt, tänkande för att kunna möta en delvis ny hotbild.

En mera balanserad prognos borde kunna skrivas med bedömningen att väldigt många jobb som innehåller repetitiva moment eller olika typer av kalkyler inom tio år kommer att vara ersatta av robotar eller av datorsystem med enorm beräkningskraft och artificiell intelligens. Även jobb som att bedöma ansökningar o dyl kan komma att skötas av AI, eftersom man då slipper de fördomar och känslomässiga skiften som varje mänsklig intervjuare någon gång uppvisar. Styrande kommer vara om det är ekonomiskt attraktivt och långsiktigt förmånligt, jämfört med att ha människor i loopen.

Men för arbeten som kräver empatisk förmåga och svarar upp mot mera ”mjuka värden” (t ex sjukvård och undervisning) är det troligt att vi inte kommer att betrakta som tillräckligt att det är tekniskt möjligt att automatisera en process. Förmåga till komplext tänkande och kreativitet är egenskaper som kommer att efterfrågas. Hoppet kan sägas stå till att demokratiska värderingar och det gamla uttrycket ”människan lever inte av bröd allena” kan skapa grund för en mängd nya företag och servicenäringar. Förutsättningarna för detta får nog anses vara bäst i länder som redan ligger högt på välståndsskalan.

Det viktiga, som WEF framhåller i sin rapport, är att företag och myndigheter tidigt sätter in åtgärder för att ”reskill and upskill” sin personal. Jag hittar inga lika bra ord på svenska, men det kommer behövas ett framsynt och innovativt ledarskap för att besluta om satsningar på om- och nyskolning och kompetenshöjning. För det är ganska uppenbart att det inte bara går att flytta individer från de gamla processjobben till de nya arbetsuppgifter som kommer att bli relevanta.

Hotet mot samhällets stabilitet är att stora grupper av människor kommer att uppleva sig som överflödiga om inte åtgärder sätts in. Vad det kan leda till ser vi redan tecken på i många (även europeiska) länder, även i sådana som inte hemsöks av krig eller naturkatastrofer, med bl a ökad nationalism och främlingsfientlighet. Exempel på missnöjesströmningar som mycket väl kan sprida sig ser vi i de nu aktuella händelserna i Frankrike. Och det är i detta ljus vi måste betrakta den säkerhetspolitiska utvecklingen. I länder med sämre förutsättningar än våra kommer utslagning och missmod med stor sannolikhet att accelerera, vilket ökar risken för konfrontationer såväl inom dessa länder som över nationsgränser

Vad ska man då förvänta sig om man är anställd i Försvarsmakten? Jag kan här bara ge min egen bedömning, grundad främst på studier av teknik- och omvärldsutveckling. Inget trovärdigt nationellt försvar kan byggas bara med fjärrövervakning, långräckviddiga precisionsvapen och cyberförmåga. Den militära befälhavaren, som har att fatta beslut i komplexa lägen under press, där motståndarens syfte är att vara irrationell och överraskande, behöver vara välutbildad och välövad och han/hon kan inte ersättas av AI. I alla fall inte om det är människor som ska ledas i samordnade insatser. Soldater på marken, till sjöss och i luften kommer att krävas, om än i samverkan med en ökande mängd obemannade system. Militära styrkor behöver kunna möta angrepp mot territoriet, försvara centrala intressen men också ge och ta emot hjälp vid konflikter med andra (partner)nationer inblandade.

Och forskare, planerare, beredskapssamordnare, sjukvårdspersonal och förbandsstödjare av olika slag behövs i hög grad även i framtidens totalförsvar. Men inom logistik, olika ekonomi- och analysfunktioner samt en hel del annan administration ser jag inte att försvarsmyndigheterna har möjlighet att ”ställa sig vid sidan om” i det nyligen inledda paradigmskiftet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21[2].
 


Noter

[1] Artificiell intelligens

[2] Projektet Krigsvetenskap i det 21 århundrade, ett av Kungl Krigsvetenskapsakademien drivet, framtidsrelaterat projekt.

Om stridens psykologi: Del 6 – Lucifer-effekten och ondskans psykologi

Av David Bergman
Foto: Oidentifierad fotograf, Irak 24 nov 2003, Publicerad av U.S. Army / Criminal Investigation Command

”The hooded man” kom denna bild att kallas i utredningen från Abu Ghraib. Fången tvingas stå på en kartong med armarna rakt ut och förmanas att han kommer att elektrifieras om han faller. Huvan fråntar fången rumslig uppfattning men har även en avhumaniserande effekt vilket behåller individen i ett objektifierat tillstånd som psykologiskt underlättar vakternas övergrepp. Foto: Oidentifierad fotograf, Irak 24 nov 2003, Publicerad av U.S. Army / Criminal Investigation Command.
Bilderna av övergreppen i Abu Ghraib-fängelset orsakade starka reaktioner. Den slutliga rapporten kunde redovisa ett stort antal övergrepp av personalen vid det så kallade ”Nattskiftet”. I den digra listan återfanns handlingar från enkel misshandel till utstuderade sexuella övergrepp, tvingande stresspositioner och aktiva dödshot med hundar och elektroder. Handlingarna hade inte alltid motiverats av nödvändighet och övergreppen dömdes ut som oacceptabla även i den extrema krigssituation som rådde.

Men om det fanns något som orsakade starkare reaktioner än själva övergreppen så var det de utpekade förövarna som stod lekfullt leende på fotografier, utan tendens att vilja dölja något. De verkade tvärtom stolta över sitt hantverk som de hade lagt ner stor möda på att dokumentera. Soldaterna i nattskiftet verkade ha fått en tillfredsställelse av sina handlingar och lagt möda på att fotografera, filma och sprida sina verk nedbrända på CD-skivor mellan varandra.

Alla röster var dock inte fördömande. Vissa pekade på förmildrande faktorer som reservförbandets låga utbildningsståndpunkt, stridsutmattning och frånvarande ledarskap. Andra var ursäktande och menade att samma grad av nakenhet och förnedrande uppdrag kunde återfinnas även i initiationsriterna för studentföreningar (även om studenter rimligtvis inte blir misshandlade, söker sig frivilligt till föreningar och får gå hem i slutet av kvällen). Andra pekade på att de intagna kunde vara mördare, terrorister och motståndsmän med amerikanska soldaters blod på sina händer som därmed förtjänade behandlingen. Fallet Abu Ghraib innehåller många psykologiska mekanismer centrala för det som brukar kallas Lucifer-effekten, och den tidlösa diskussionen om varför goda människor ibland gör onda saker.

Varför gör goda människor ibland onda saker?

”Men han verkade ju så normal” är den kanske vanligaste reaktionen när någon gått över gränsen och begått vad vi kallar onda handlingar. Vi reagerar ofta starkt och med stor förvåning när normerna för mänskligt beteende inte följs. De individer som i efterhand döms som onda tycks sällan ha uttryckt sin ondska på något annat sätt än genom den aktuella handlingen. Tvärtom reagerar vi ofta starkt just på grund av att det inte funnits några andra tecken innan.

Varför gör människor ibland onda saker? Frågan är inte på något sätt ny. Inom religionen kallas det för Teodicé-problemet: Om gud är god och allsmäktig varför finns det då ondska i världen? Diskussionen om det goda mot det onda är tidlös, och på flera sätt bekväm att hålla kvar vid.

Inom filosofin diskuteras ofta när en handling blir ondskefull. Att någon stjäl av en annan person skulle nog de flesta benämna som fel men inte nödvändigtvis som ondska. Även ett rånoffer kan sannolikt, trots en otrevlig upplevelse, föreställa sig olika faktorer som lett fram till att en normal person tagit steget att stjäla. Om en rånare däremot våldtar, lemlästar eller förnedrar sitt offer och ler under tiden skulle däremot sannolikt de flesta karaktärisera det som en ond handling. En del i vad vi beskriver som ondska är ofta de handlingar som kännetecknas av utstuderad grymhet, medvetenhet om offrets lidande och en excess i utförandet. I dessa extrema fall räcker de faktorer vi kan föreställa oss ofta inte till och vi börjar benämna onda handlingar som något annat. ”Efter att ha tittat in i hans ögon skulle jag säga att det är ren ondska” sa polisen som grep seriemördaren Samuel Little. I de fall när vi saknar en rationell förklaring i individens tidigare uppvisade personliga kvalitéer eller omkringliggande faktorer, blir förklaringen ofta att se ondska som en högre entitet, något som besätter vissa människor men skonar andra.

Så skulle jag aldrig kunna göra … eller?

Den psykologiska tendensen att vilja se ondska som en högre, nästan övernaturlig entitet är stark av två huvudsakliga anledningar. Det första är att det är en väldigt enkel, binär förklaringsmodell som fyller en ego-defensiv funktion och befriar oss från bördan att försöka förstå. Den kräver inte att vi ifrågasätter något vi tror att vi vet, bara accepterar att det orsakats av något vi ännu inte känner till. Acceptansen att ondska kan besätta en människa att göra fruktansvärda saker befriar oss också från association. Att förklara något som effekten av en odefinierad ondska gör att vi slipper granska om vi eller andra runt omkring (gud förbjude) hade något mån av påverkan till att saker skedde. En acceptans av ondska förklarar handlingen samtidigt som den höjer oss själva som goda. När det gäller utstuderat grymma handlingar är det också lätt att avfärda de som framhåller andra förklaringsmodeller som relativiserande eller ursäktande.

Den andra anledningen att vi gärna ser ondska som en övernaturlig entitet har att göra med oss själva. Det är här det ofta blir jobbigt. Kan vi acceptera en förklaringsmodell att normala människor under en specifik situation med social påverkan skulle kunna göra fruktansvärda handlingar så innefattar rimligtvis den acceptansen och insikten också oss själva. En insikt att vi själva skulle kunna vara kapabla till handlingar som vi fördömer andra för sitter ofta långt inne. Vi vill upprätthålla en bild av oss själva som goda individer som i alla tillfällen följer budord, lagar, folkrätt, normer och regler även när vi hamnar i svåra situationer. En sådan implicit acceptans – att goda människor under fel förutsättningar kan göra onda handlingar – blir påfrestande och det är därmed ofta enklare att fördöma handlingar som effekten av en icke-definierad ondska.

Det inledande exemplet är militärt och den här serien heter Om stridens psykologi. Men de psykologiska mekanismer som beskrivs här är lika för alla människor, militära som civila. Erfarenheter visar att de absolut flesta människor under rätt (eller fel) förutsättningar är kapabla till grymma handlingar. Vissa skillnader finns. Exempelvis är uniformspersonal oftast hårdare selekterad än de flesta andra yrkesgrupper och de ”mörka” personlighetsdragen som beskrivs nedan mindre förekommande än bland allmänheten. Däremot är påverkan från gruppen ofta större i ett militärt system, förstärkta med hierarki och auktoritet, samt att livshotande situationer också kan avtrubba och förskjuta normen för vad som är normalt eller accepterabart. Genomgående kommer både civila och militära exempel att användas.

Individen – och den mörka triaden

“Han är ett monster” eller ”Vilka psykopater” är exempel på reaktioner som ofta förekommer när vi inte förstår individers handlingar. På samma sätt som det är tacksamt med förklaringsmodellen med ondska som övernaturlig entitet finns det även en intuitiv och lätt accepterad förklaring att dåliga individer helt enkelt gör dåliga saker. Det är trots allt oftast en individ, inte det bidragande grupptrycket, som utför en handling eller står åtalade för brott.

Det vi ofta pratar om i dessa sammanhang benämns inom psykologin för ”den mörka triaden” av personlighetsdrag. I detta innefattas 1) den narcissistiska (självälskande) personligheten som kännetecknas av en grandios, egoistisk självbild och en oförståelse för kritik, 2) de machiavelliska personlighetsdragen som utmärks av manipulativa drag där individer med fokus på egenintresse exploaterar andra för egen vinning samt 3) psykopati.

Begreppet psykopater används ofta i vardagligt tal, men existerar inte som klinisk diagnos. Det vi oftast avser återfinns under det som kallas Antisocial personlighetsstörning i diagnostiseringsmanualerna. Dessa fokuserar grovt mer på kriminellt och asocialt beteende. När det gäller det mer vardagliga nyttjandet av ordet beskriver det oftast dominans, impulsivitet och bristande empatisk förmåga (oförmåga att känna med andra) vilket ofta föder en oförmåga att reglera beteenden.

Personlighetsdragen i triaden kan te sig naturliga för personer som begår övergrepp. De har trots allt visat sig överrepresenterade hos individer dömda för våldsbrott. I det något omvända ges ofta narrativet att höga chefer oftare skulle ha psykopatiska drag eller vara psykopater (om än bevisen ofta är mer anekdotiska än empiriska), men beskrivs där inte som dysfunktionella våldsbrottslingar utan snarare som högfungerande individer vilka följer samhälleliga normer och klättrar högt upp på företagens karriärstegar.

Dock så finns det begränsningar i om den mörka triaden kan användas som generell förklaringsmodell för onda handlingar. Det första är att de är personlighetsdrag som i någon utsträckning omfattas av de flesta. Förmågan att empatiskt känna med andra är trots allt inte en absolut variabel och vem har inte en önskan om att ha en positiv, lite självälskande bild av sig själv som kompetent och duglig? Och vart går gränsen mellan att vara listig och planerande i sina ambitioner till att vara manipulativ? Gränsen för när dessa drag blir patologiska är ofta inte absolut.

Många rekryteringsprocesser och uttagningstester syftar just till att identifiera och eliminera individer med dessa personlighetsdrag i rekryteringsprocesser. Individer med låg empatisk förmåga blir trots allt sällan de bästa cheferna och befogenhet att använda våld skall inte ges till någon med bristande impulskontroll. Narrativen om att individer med de ovanstående dragen skulle söka sig till uniformsyrken eller maktpositioner i stora företag saknar självklart inte grund, men är utmanat i mån om de verkligen blir antagna eller framgångsrika i sådana organisationer.

Vad som ytterligare begränsar denna förklaringsmodell för ondska rör hur mycket enskilda personlighetsdrag verkligen styr vårt agerande. Fenomenet att felaktigt se till personliga faktorer än de omliggande omständigheterna kallas för det fundamentala attributionsfelet. Exempelvis, om en kollega anländer andfådd och sen till ett möte är det mer troligt att vi dömer denne som lat och oförmögen att planera sin tid än att denne kan ha löst andra, viktigare uppgifter som försenade ankomsten till mötet. Samma resonemang går att applicera även om man misstänker de mörka personlighetsdragen; En chefs till synes bristande empati i sitt agerande behöver inte säga något om denne som individ eller chefsrollen, utan kan ofta lika enkelt förklaras av att denne påverkas av eller agerar i linje med organisationen runt omkring. För att förstå även detta sammanhang ska vi titta vidare på hur individer påverkas av det kollektiva.

Kollektivet – bra äpplen i den ruttna korgen

Foto: David Bergman

En enkel plakett på väggen i den oansenliga källarkorridoren på Stanfords Psykologiska Institution berättar idag om det allt annat än oansenliga experimentet som genomfördes där under sex dagar 1971. Foto: David Bergman.

I det tidigare inlägget om våldsutövning och konsten att döda gick vi igenom rekvisiten som krävs för att en människa ska kunna frångå de normala moraliska normerna och utöva dödligt våld mot någon annan. De två mest centrala faktorerna är avindividualisering och avhumanisering. Dessa syftar inte till att förändra något hos individen eller dennes moraliska uppfattning om rätt eller fel utan snarare att tala om när moraliska regler kan kringgås. Mekanismerna är nödvändiga för att kunna få normala människor att fungera i strid. Men, det är också samma mekanismer som kan få normala människor att gå över gränsen och begå övergrepp.

Avindividualiseringen gör oss anonyma i en grupp. Genom exempelvis uniformer, rakade huvuden eller bara ett gemensamt uttalat syfte så bildas en grupp vilket ger individen en större anonymitet och stärker känslan av kollektivt handlande. Denna förstärks i relation till storleken på gruppen samt vilket mån av kollektiv identitet individen upplever med den. Ju större läktaren med hejaklacken är desto mer anonym blir individen, vilket inte sällan förstärks av enhetliga matchtröjor och gemensamma sånger. I romanen Flugornas herre beskriver William Golding hur goda skolpojkar från England förvandlas till odjur, till stor del genom att måla sina ansikten på ett uniformt, avindividualiserande sätt. Liknelsen med militära förband blir naturlig. Utöver att soldater bär uniform maskerar de även sina ansikten. Maskeringsfärg döljer individer både fysiskt och psykologiskt, och genom historien har de flesta krigarkulturer på något sätt förändrat sitt utseende innan de går i strid. Det följer sig ävensom naturligt att sådana grupper med starkare sammanhållning, där samtliga passerat initiationsriter för att bli accepterade, också kommer att ha en än större påverkan på individens beteende.

Närvaron av en tydlig auktoritet förstärks ytterligare då det minskar individens upplevda ansvar för handlingarna. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är kanske ett av de mest tydliga exemplen på auktoritetens kraft. Där kunde vanliga människor förmås att ge upplevt dödliga elchocker till en fingerad försöksperson, trots att dessa vred sig och klagade på smärtor och hjärtproblem, under förevändningen att den auktoritäre testledaren i vit laboratorierock manade dem att fortsätta och intygade att han tog fullt ansvar. Slutsatsen av Milgrams experiment var att helt vanliga människor kan göra sig skyldiga till hemska handlingar under specifika förutsättningar i en specifik miljö. Auktoritetens makt och benägenheten att infoga sig in en grupp gäller alla människor.

Foto: Aram Hakobyan

Maskering och en uniform lagtröja avindividualiserar personerna i hejaklacken. Den upplevda anonymiteten ökar med storleken av gruppen och sänker känslan av individuellt ansvar samt ger en uppfattning av universellt handlande vilket sänker tröskeln för våldsutövning. De psykologiska mekanismerna bakom läktarvåld och upplopp i fred är desamma som för folkrättsbrott och övergrepp i krig. Foto: Aram Hakobyan.

Avhumaniseringen syftar på objektet för våldsutövning. När vi berövar någon dennes mänskliga attribut slutar den att vara en individ och blir ett objekt. Eftersom lagar, normer och regler gäller mellan människor men inte gentemot objekt möjliggör avhumaniseringen våldsutövning. Avhumaniseringen medger det Albert Bandura kallar för en moralisk frikoppling, inte en modifiering av de moraliska principer en individ har utan ett antal rekvisit som gör att dessa kan kringgås: Att döda en människa är fortfarande fel men att nedkämpa en fiende är något som förväntas av dig i strid.

Exempel på enkel avhumanisering kan ses i det inledande exemplet. I fotona från Abu Ghraib har ansiktet på fångarna dolts, ofta genom att de tvingats bära sandsäckar över huvudet eller ytterligare förnedrats genom att vakterna placerat kvinnounderkläder över deras ansikten. När deras ansikten dolts är det enklare att hålla kvar dem som objekt i ett avhumaniserat tillstånd där tröskeln till våldshandlingar blir lägre.

Både auktoritetens och avumaniseringens roll exemplifieras i det klassiska Stanford Prison Experiment, som också filmatiserats ett flertal gånger. Philip Zimbardo och hans doktorander delade in 24 studenter i rollerna som fångar och fångvaktare. Fångvaktarna avindividualiserades genom uniformer och solglasögon med spegelglas. Fångarna avhumaniserades genom nummer och berövades rätten att uttala sig utan tillstånd eller utan att använda formella titlar. Fångvaktarna fick auktoritet att upprätta och upprätthålla ett antal regler. De utvecklade dock så snabbt ett överdrivet grymt och sadistiskt beteende – trots att de visste att objekten var medstudenter och att allt de gjorde övervakades – att experimentet fick avbrytas efter bara sex dagar. Experimentet påvisade i vilken utsträckning situationen och de sociala faktorerna kan påverka att få goda människor att avhumanisera andra och begå onda handlingar. Zimbardo beskrev frånkopplingen av normsystem för just Lucifer-effekten. Han sammanfattar hur goda människor som borde veta bättre men gör värre med frasen “No bad apples, only a rotten basket”.
 

 
I förlängningen av en avhumanisering riskerar den att övergå i en demonisering där en annan individ inte bara förvandlas till ett neutralt objekt utan till något ondskefullt och farligt där våldsutövning inte bara är tillåten utan implicit uppmuntras. Nazisterna kallade judarna för råttor och under folkmordet i Rwanda kallades Tutsierna för kackerlackor. I rasistiska sammanhang används ofta apor (mindre utvecklad än en människa) som avhumaniserande/demoniserande attribut och det är heller inte ovanligt i uppviglande propaganda att grupper jämställs med hundar, grisar, råttor, parasiter, insekter eller andra former av skadedjur som implicit utgör ett hot mot den egna gruppen. Exempel på demoniseringens effekter kan ses exempelvis i Gacaca-domstolarna efter folkmordet i Rwanda där åtalade inte pratade om mord på människor utan att ”utrota kackerlackorna”.

Människors likgiltighet och frånvaron av repressalier

En bidragande faktor för att kunna begå handlingar som strider mot normer och lagar är även frånvaron av repressalier eller ansvarsutkrävande, oaktat om det beror på en upplevd ansvarsförskjutning till en auktoritet, frånvaron av ett juridiskt system eller något annat. 1974 genomförde konstnären Marina Abramovic det numera klassiska verket Rhytm 0 på en studio i Neapel. Fokus låg på publikens agerande gentemot henne i en situation där de befriats från ansvar. Abramovic hade placerat 72 objekt, både för njutning och smärta, på ett bord. Publiken instruerades att de under sex timmar fick använda dem på henne som de behagade, och att hon tog fullt ansvar. Abramovic ställde sig helt stilla mitt i rummet, på samma nivå som besökarna utan scener eller andra psykologiska barriärer.

Den första tiden var publiken avvaktande. Någon rörde henne intimt eller kittlade henne med en fjäder. Den tredje timmen hade hennes kläder skurits från kroppen med rakblad. En timme senare hade de använts på hennes hud. Någon sög blod från hennes hals. Flera sexuella övergrepp genomfördes. Under hela skeendet förhöll hon sig passiv, utan att söka kontakt med de omkring henne.

När konstgalleriet exakt sex timmar senare förklarade att verket var avslutat började Marina Abramovic, nu gråtande och blödande gå runt. Publiken flydde, få vågade möta hennes blick. Hon har senare sammanfattat verket med att om du lämnar det helt upp till publiken omkring, så kan de döda dig.

Samma effekter kan ses i Zimbardos experiment. Vissa av fångvaktarnas sadistiska beteenden förstärktes av de övrigas passivitet. Inom psykologin kallas detta för Bystander-effect, tendensen att förhålla sig passiv när någon behöver hjälp. Något kontraintuitivt så ökar denna med storleken på gruppen. Ju fler personer som står på perrongen desto mindre än chansen att någon tar initiativet att hoppa ner och rädda den som fallit på spåret.

Detsamma gäller frånvaron av de individer och system vi annars normerar oss efter. Normer gäller i ett socialt system, men vad händer när det systemet inte är närvarande? I boken Mörkrets hjärta (Senare omgjord och filmatiserad som Apocalypse Now) beskrivs tystnad som en bidragande faktor till Kurtz storhetsvansinne på den Övre stationen i Kongo-floden. Berättaren förklarar att ingen kan föreställa sig sitt agerande när polismannen eller den gode grannen inte finns närvarande för att ge ett varningens ord.

Men förklarar detta allt?

Förklarar de ovanstående faktorerna verkligen alla manifestationer av onda handlingar? Kan vi se Anders Behring-Breivik, Joseph Fritzl, Anders Eklund, Niklas Lindgren eller andras agerande som endast effekten av enskilda personlighetsfaktorer eller social påverkan? I fall där individer använt så mycket övervåld i sexuella övergrepp och tortyr, utan ett synbart syfte och verkat få sådan sadistisk njutning av sina handlingar är det svårt – på gränsen till omöjligt – att förklara deras agerande även med de begrepp vi gått igenom ovan.

Det enkla svaret är sannolikt nej. Det finns aspekter av onda handlingar som ej är helt klarlagda Även Zimbardo, vars definition av ondska fokuserar uteslutande på sociala faktorer, medger att det alltid finns de fall vi bara inte kan hitta en rationell förklaring till. Andra teoretiker är eniga i hans undantag. Monster existerar, menar författaren Primo Levi i sina texter om förintelsen. Men, menar han, de är alltför få för att verkligen vara farliga och han understryker att han alltid kommer att frukta de vanliga människorna högre.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

 


Referenser

Abramović, Marina; Thompson, Chris & Weslien, Katarina (2006) Pure Raw: Performance, Pedagogy, and (Re)presentation, PAJ: A Journal of Performance and Art, 28(1), (pp. 29–50)

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Conrad, Joseph (2008) Mörkrets hjärta, Lindelöws förlag, Stockholm, (Origninalutgåva Heart of darkness, 1899)

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Heberlein, Ann (2010) En liten bok om ondska, Alberg Bonniers Förlag, Stockholm

Landay, Karen; Harms, Peter & Credé, Marcus. (2018) Shall We Serve the Dark Lords? A Meta-Analytic Review of Psychopathy and Leadership. Journal of Applied Psychology.

Levi, Primo (1988) Är detta en människa, Albert Bonniers Förlag, Stockholm (Originalutgåva Se questo è un uomo, 1947)

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Taguba, Antonio (2004) Ariticle 15-6 invesitation of the 800th Military Police Brigade, Department of Defence, Washington

US Department of Defence (2004) Final Report of the independent panel to review DoD Detention Operations, Washington

Vaes, Jeroen; Leyens, Jacques-Philippe; Paola Paladino, Maria & Miranda, Mariana Pires (2012) We are human, they are not: Driving forces behind outgroup dehumanisation and the humanisation of the ingroup, European Review of Social Psychology, 23:1, 64-106

Ward, Frazer (2012) No Innocent Bystanders: Performance Art and Audience, University Press of New England,

Zimbardo, Philip (2007) The Lucifer Effect – Understanding how good people turn evil, Random House, New York

Politisk och militär ledning – ÖB funktionen

av Per Blomquist

Som ledamot har jag följt ledamoten Carl Björemans (CBj) rakryggade kamp i flera böcker för ett trovärdigt svenskt markförsvar. Med tillfredställelse konstaterar säkert CBj att Kungl Krigsvetenskapsakademiens ständige sekreterare Björn Anderson har recenserat hans bok Sex överbefälhavare söker en roll. Jag återkommer till recensionen.

CBj har i sina tidiga böcker undvikit att direkt beskriva den förödande försvarsgrensstrid som pågick i försvarsstaben under hela kalla kriget och som han själv deltog i för att få ett balanserat försvar. Försvarsgrensstriden ledde till allvarliga brister i markförsvaret och hindrade en saklig debatt om sättet att försvara Sverige.

CBj slog vakt om den allmänna värnplikten och avböjde en inbjudan att delta i de sjutton generalernas inlägg i Dagens Nyheter i april 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild”. Därmed hade CBj fått ytterligare motstånd för etablering av ett folkförsvar, även inom akademien.

Först i boken Var vi redo? tar CBj klart avstånd från föreställningen om Östersjöområdet som slagfält. Han påvisar i denna bok USA/Natos och Rysslands militärstrategiska utgångsläge i Nordeuropa med klart intresse för vårt vidsträckta svenska markterritorium. Markförsvar kan göras verkligt krigsavhållande, menade han. Ja, kampen för markförsvaret har varit lång.

Redan i mitten på 1960-talet gjorde överste Nils Sköld och statssekreterare Karl Frithiofsson ett kraftfullt försök att prioritera försvaret av vårt markterritorium: se ÖB-boken, sid 60 där CBj, också redovisar ”en obarmhärtig kritik” mot detta försök i ÖB-svaret 67. Han påvisar att underlaget i ÖB-svaret togs fram av bland andra kommendörkaptenen av 1.gr Per Rudberg och överstelöjtnanten (i flygvapnet) Sven-Olof Olson. De fick gehör i det politiska svaret och i ÖB 65 med återgång till de politiska direktiven i FK 49.

I ÖB 65 heter det: ”Även om Nordeuropa synes ha en sådan strategisk betydelse att det dras in i en konflikt i Europa mellan stormakterna, behöver detta förhållande inte absolut gälla Sverige.” Neutralitetspolitiken är helt rätt, menar jag. Men stödet för denna i en klargörande försvarspolitik saknas. Det markoperativa försvaret var alldeles för svagt för att Marinen och FV i en krigsöppning skulle kunna komma till verkan, menar jag. Detta gäller även idag!

Från början fastnade vi alla i Tage Erlanders direktiv till FK 49: ”FV är vår första försvarslinje.” Många dyrbara operativa steg hade behövt tas innan stridsflyget kunde nå den ogenomtänkta ”försvarslinjen”, på och över Östersjön. Det dyrbaraste hade varit stående markförsvar bestående av pansarförband och kvalificerat luftvärn för att säkerställa FV infrastruktur och möjlighet till stridsberedskap. I praktiken blev svagheterna uppenbara!

En angripare kunde lätt iaktta svagheterna redan vid planeringsbordet. Försvarspolitikens olika operativa delar har dolts i säkerhetspolitikens stora ord, ibland kallades strategi, ända sedan andra världskriget. Från 1970-talet insåg ÖB Stig Synnergren, Lennart Ljung och Bengt Gustafsson felen men fick inget politiskt gehör! Varför?

Idag anger försvarsministern en högst tvivelaktig, ja, felaktig säkerhetspolitik med stöd av en politiserande ÖB, vilket framgår av ÖB:s inträdesanförande i akademien (KKrVA nr 4/2016). Östersjöområdet som slagfält kvarstår i försvarspolitiken, med grund i de politiskt felaktiga direktiven från 1940- och 50-talet och mitten av 1960-talet.

Vanligaste svagheten i dagens debatt är att tidsfaktorn förskjuts eller glöms bort i alla de steg en operation kräver och som föregår duellen på och över Östersjön. Jag vill visa hur den skicklige strategen Raimo Jakola, med tjugoårs erfarenhet (1974–1994) av att redovisa militärstrategiska hot prognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret, numera bedömer USA:s och Rysslands möjligheter som angripare mot Sverige.

För litet sedan skrev han i tidningen Skärgården: försvaret står vid ”Klippkanten”. Kort sagt: vårt insatsförsvar har ingen roll i ett modernt krig, menar han.

Jakola skriver bland annat: ”I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige (från Kaliningrad) upp till linjen Halmstad-Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark-och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan om- inriktas mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort-och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar.”

Tidigare har han beskrivit utvecklingen av robotar i USA och Ryssland som kan förflyttas i containers på marken, till sjöss och i luften. Norden är och kan än mer bli omringat av den moderna robottekniken. Vårt vidsträckta markterritorium med indirekt defensivt försvar kan dock ge bidrag mot krig för fred, menar Jakola. Duellstrid med egna eller USA:s stridskrafter får inte tillåtas verka på svenskt markterritorium. Då kan samhällsstruktur i onödan slås sönder till ohyggliga förluster. Duell i det nationella försvaret är helt orealistiskt, menar jag.

En annan kollega som samtycker till ett enkelt folkförsvar gav mig följande tips. Läs ”Ett modernt värnpliktsförsvar – ingen Natoanpassad krigsmakt”, publicerad i Arbetartidningen av Jan Hägglund (2015-05-19). Ja, redan för mer än tre år sedan beskrivs ett enkelt och trovärdigt folkförsvar av unga politiker. Förhoppningsvis har försvarsberedningen läst detta.

Nu åter till akademisekreteraren Björn Andersons recension. Han menar att CBj visar ”liksom i sina tidigare böcker sin grundlighet i att redovisa källan för olika ställningstaganden”. Ja, och om vi då läser källorna finner vi i ”FOKK 26” (Projektet Försvaret och det Kalla Kriget publikation nr 26) att regeringen lyssnade på ÖB ”enbart när det passade”. ”Det som passade” styrdes – oavsett regeringars partipolitiska sammansättning – av den tes som Tage Erlander myntade 1949: ”Flygvapnet är vår första försvarslinje.”

Axiomatiskt, menar CBj, har prioriteringen av FV allt sedan kalla krigets början lett till försämrade möjligheter för ÖB att bidra till ett balanserat försvar, det vill säga ett territoriellt försvar med ett tillräckligt markförsvar. Ja, Björn Anderson nämner CBj:s andra böcker. Detta sker inte av artighet. CBj:s källor är väl värda att läsa. Slutligen skriver den ständige sekreteraren genom att citera ÖB-boken, sidan 250:

”Däremot har överbefälhavarna genomgående varit för övermodiga i sina förslag vilket lett till att strukturella förändringar gjorts alldeles för sent. Politiken har sedan inte haft förmågan att rätta till bristerna i planeringen utan snarare förvärrat situationen med nya ofinansierade uppgifter. Sannolikt bottnar detta i att överbefälhavarna genomgående haft och fortfarande har för svag ställning i organisationen. Detta går att få fram genom att studera hur de olika beslutssituationerna beskrivs i Björemans bok, varför syftet med boken måste sägas vara väl uppfyllt.”

Gott!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

På spaning efter framtiden

av Nils Daag

”Spanarna” heter ett trevligt radioprogram.  Några kulturpersonligheter ges tillfälle att spekulera om diverse trender. Mest på skämt, men lite på allvar. De flesta av oss är på jakt efter att förstå hur framtiden kan te sig. Somliga har det som ”yrke”. Gemensamt är att vi alla hamnar mer eller mindre fel. Vi missar trendbrotten. Vi underskattar styrkan i svängningarna, men framförallt tittar vi i fel riktning. En metod för lekmannen att hantera detta är att lyssna på bedömare och opinionsbildare som haft mindre fel än andra.

Om man t ex bekymrar sig om Europas framtid bör man läsa Rolf Gustavssons kolumner i SvD. Hans tes är att den dynamiska process, där ekonomisk konvergens skulle följas av politisk sådan nu gått i baklås. Det handlar om divergens snarare än konvergens. Och då syftar han inte bara på Brexit. Divergensen blir alltmer uppenbar också mellan de ledande kärnländerna Tyskland och Frankrike. Därtill kommer den normativa erosionen i Centraleuropa, men också i Italien och den tyska delstaten Bayern. Gustavsson myntar begreppet ”Orbaniseringen”, ett åsidosättande av de demokratiska och rättsstatliga principer som bl a kodifierats i de s k Köpenhamnskriterierna.

För den som söker en verkligt dystopisk prognos om Europas framtid rekommenderas Ivan Krastevs bok ”After Europe”. ”The disintegration train has left Brussels’s station… it will doom the continent to disarray and global irrelevance” summerar Krastev. Skillnaden i synen på Europa går inte så mycket mellan höger och vänster, Öst-Väst, Nord-Syd eller stora och små stater. Det handlar mer om vilka som själva upplevt konsekvenserna av desintegration (t ex Sovjetblocket) och de som bara läst om den, summerar han.

Avgörande händelser är sällan resultatet av beslut av ledande politiker. Istället handlar det, som exempelvis vid Berlinmurens fall, om en kedja av till synes små beslut. Eller för att citera Harold Macmillan ”events, my dear boy, events”. Ett aktuellt exempel är flyktingkrisen, där den breda allmänheten revolterade mot den politiska elitens liberala inställning. Därifrån var inte steget långt till en växande skepsis mot globaliseringen som sådan. Inte minst bland de arbetare som utgjort socialdemokratins kärntrupp och som nu ser jobben försvinna. Tidigare menade man i Europa att spridandet av demokrati utgjorde själva grunden för en säker, stabil och blomstrande värld. Globaliseringen skulle öppna upp gränserna, inte bara för varor och kapital utan också för demokratin. Allt färre tror numera på detta, konstaterar Krastev.

Dramatiska förändringar sker snabbt. Den brittiska historikern Garton Ash konstaterar att om han frusits ner 2005, hade det varit som en lycklig europé. Om han sedan hade tinats upp 2017, skulle han ha dött igen av chocken. Det är ett helt annat Europa. ”Imperiers” fall sker ofta plötsligt och är sällan resultatet av medvetna politiska beslut på högsta nivå. Ett bra exempel är Sovjetunionens upplösning 1992. Det handlade om veckor. Det brittiska imperiets nadir följde på en gammaldags kolonial straffexpedition i Suez.

Kommissionen publicerade förra året en rapport ”Europe is back”. Få torde dela den bedömningen idag. Uppgörelsen om Brexit i november kan i bästa fall bli början på en reträtt under ordnade former. Men drömmen om en ”Ever closer union” bleknar raskt. Vi riskerar att stå inför en ny brutal verklighet. Europa blir sin egen värsta fiende. Den interna upplösningen undergräver i rask takt Europas ställning globalt.

Inför detta dystra scenario, där desintegration framstår som mer sannolik än integration, vore det lätt att gripas av förtvivlan och förlamning. Våra politiker har både under valkampanjen och därefter valt att förbigå säkerhetspolitiken med största möjliga tystnad. Men när väl en ny regering tillträtt, bör man snarast förstärka resurserna på det säkerhetspolitiska området. Det handlar både om analys av utvecklingen (se blogg juli 2018) och materiella resurser. Vilka möjligheter finns, trots allt, att lämna ett aktivt, om än begränsat, bidrag till europeisk, och därmed svensk, säkerhet?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Krigsavhållande försvar!

av Per Blomguist

Strategen Raimo Jakola, med gedigna tekniska kunskaper, konstaterar i ett andra inlägg att Sverige ligger mellan två stormakter Nato och Ryssland. Oavsett vem av dem som öppnar kriget kan ge dem ”tunga fördelar”, heter det. Det kan även gälla svenskt territorium. Ja, och underförstått kan redan rivaliteten mellan stormakterna få dem att avstå krig på vårt markterritorium, menar jag.

Den stormakt som kommer först kan få stora fördelar i vitala områden. Tidsfaktorn är viktig!

Det finns ingen möjlighet att möta stormakterna i duell eller att ”slå eller hejda”, som Raimo Jakola uttrycker det. Småstaten kan inte åstadkomma framgång i inledande duell inom rimlig kostnadsram. Sverige ska välja ett ytförsvar som ger en stormakt kostnader i tid och bindningar och kan verka krigsavhållande, menar Jakola med ett indirekt defensivt försvar med små enheter som ”ständigt kan svärma runt angriparens baser.”

Vi ska också undvika att stormakterna bekämpar varandra på svenskt territorium med stor förödelse och stora förluster. Javisst, vår säkerhetspolitik bör präglas av fasthet mot krig och för fred med klok diplomati och upplysta medborgare. Hela säkerhetspolitiken ska vara krigsavhållande, menar jag.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

A Case for the Part Time Defence

by Andrew Wallace

Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Abstract

Government decisions, over the last few decades, has left the Swedish Defence in a poor state and in need of more finances. The Defence is struggling to rebuild itself after the strategic timeout (should have?) ended 10 years ago. This is nothing new, Sweden has made this kind of mistake before. In this article, I argue that a part time defence can contribute to a national defence. I argue that it can also be a way out of the cycle that has created the current problems with defence in such a way that Sweden doesn’t repeat the same errors yet again, thereby building a better defence. I begin with looking at the error of basing a defence on probability and how “low probability”  gets confused with “no possibility”. I then look at an example of a part time defence, in this case from the UK. I argue that there is sufficient evidence that a part time defence can be built in Sweden. A part time defence that is of sufficient quality. Finally, I look at a possible form for a part time defence for Sweden and some potential problems.

Introduction

In 1966, the UK saw the cancelation of the proposed CVA-01 aircraft carrier and the type 82 anti aircraft destroyer programmes for the British Royal Navy. With the smaller Type 42 destroyer replacing the Type 82, the Royal Navy then became effectively and Anti-Submarine Warfare (ASW) fleet in the 1970s. The assessments at the time had concluded, that in all probability, the British military would not engage in a military conflict without allies. The main enemy would, most probably, be the Soviet Union. The Royal Navy would, most probably, operate in the North Sea, protecting supply lines and the Royal Air Force could provide necessary air protection. Therefore, the formation of an ASW fleet made logical sense at the time.

In 1982, Britain found itself in a military conflict without the accompanying allies. The Royal Navy found itself in the South Atlantic with aircraft, not submarines, as its main threat. The enemy was Argentina not the Soviet Union. Basically, the Falklands War was everything that the most probable case would not be.  Actuality differed from probability.

The Falklands War is but one example of a host of examples from military history where the dominant thinking at the time had assessed the probability of a set of possible conflicts and decided, one way or the other, that a certain conflict was more likely than other conflicts only for the actuality to be somewhat different.

The Probability of an Attack on Sweden

It has been assessed that the probability of an attack against Sweden is low. There are a number of problems with this assessment, even if it is correct.

First, probabilities are notoriously difficult to guess (and it is essentially an educated guess) as the above example from the Falklands War shows. When you have a political and military situation, where players in the game hide their intentions, assessing the likelihood of any action becomes difficult at best. We simply do not have the insight needed to make a realistic probability assessment. Indeed, an argument could be made that, in the current situation, the likelihood of an attack is higher now than it was during the Cold War. For example, if we look at the Netherlands prior to the Second World War. The Netherlands did not modernise its military in the wake of German rearmament. It hoped to rely on its neutrality, as in the First World War, and hoped a weak military will make it non-threatening to Germany.  Yet, all it did in the end was make the Netherlands an easy target and contributed to Germany’s decision to invade. Do we not have a similar situation in Sweden? There are patterns in history and history does repeat but it repeats like a fractal. Thus, we can draw lessons from history and to some degree have an idea of what could happen next. Sweden has a weak defence and is currently failing to rebuild it after the strategic timeout ended.  Although not neutral, it does appear to me that Sweden hopes, to some degree, that staying out of NATO will mean it will not be a target for a reemerging Russia. Although not exactly the same situation as the Netherlands, one could argue that the similarities (weak militaries and neutral compared to a non-aligned status) are sufficient to consider that Sweden is more likely to be attacked now than during the Cold war.

Second, probabilities change faster than a military can adapt. Sweden is learning this (again) the hard way as it did earlier in the 1930s and 1940s. It is quick and easy to cut back your defence but far harder to rebuild. It takes time to recruit and train new soldiers and instructors. It takes time to procure new equipment. And the military has to be built up in layers and in cycles. You can only train so many soldiers and instructors. So, you train one group of soldiers and instructors which then allows you to train up a larger group on the next cycle . After a number of cycles you hope to have enough soldiers and instructors to form a realistic defence.

Since the likelihood of an event today can change tomorrow and our ability to change the military situation will take much longer, any defence based on probabilities runs the risk of lagging far behind the political reality.

Yet, we still see the same mistakes repeated over and over again; basing decisions on probability and then confusing “low probability” with “no possibility”. The repetition has led, I would argue, to a situation where the government plays a game of Russian Roulette and, so far, has got away with it. But that doesn’t mean it will do so in the future.

This has all been said before, so is nothing new. For example, Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.”

The Long View and Flexibility

It was with interest that I read “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018”. Two things jumped out to me in that report. One was the need for a long sighted view and the other was the need for flexibility. One of the reasons that I think the Swedish defence ends up repeating the same mistake over and over again is the failure to take a long sighted view of defence. Sweden ends up with, what I see as, short decision cycles that focus on the here and now. The defence is forced into a position where it cannot adapt to the political realities fast enough.

Taking a long sighted view, especially among politicians, is, as I see it, the first step in getting out of the cycle that Sweden is in regarding defence. So we don’t end up in a situation where we have a defence for the wrong political reality as we do today.

Flexibility is the other key components that I see as needed for any defence plan. If we go back to Sun Tzu, I would say that the conclusion is that we should build a defence that is standing ready to ward off any invader at any time. Say, one million soldiers standing on the border. But, of course, that has its own downside. Soldiers spend most of their time not fighting wars, not battling an invader. And it costs. Effectively, we would be paying out for a defence that we don’t “need” for most of the time and that is cost ineffective. Sweden needs something in between. A defence that can adapt to the political realities quickly yet without spending huge amounts on a defence that isn’t needed for most of the time.  Flexibility is one way to overcome that; where Sweden could still have an effective defence but one that is more cost effective. But what does that mean? How to build a defence that is flexible? And in what way flexible?

To my mind, a flexible defence is one that can change rapidly to the changes in the military and political situations. If, for example, Sweden had built a flexible defence during the 20th century, then Sweden would have scaled down in the 1990s as the Cold War came to an end and quickly rebuilt in 2008 after the Russian invasion of Georgia. The key to that, I think, lies with the part time defence. So, it was somewhat disappointing to read that there was no farsighted view for any noteworthy changes in the part time defence, neither GSS/K nor the Home Guard in the “Slutlig Redovisning av Perspektivstudien 2016-2018” report.

A Look at the  Part Time Defence Outside of Sweden

For me, “outside of Sweden” means looking at the reserves in the UK but we could also look at other part time military organisations such as the National Guard in the US.

The reserves in the UK consists of a number of organisations:

  • Army Reserves
  • Royal Navy Reserve
  • Royal Marine Reserve
  • Royal Auxiliary Air Force
  • Royal Air Force Volunteer Reserve (RAF(VR))

If we look a little bit closer at these organisations, we can see that they basically mirror the full time military with most of the type of units you would expect in the full time military. For the army, for example, it includes infantry units, artillery, signal, and even SAS.  Examples of the current variety of part time units from the Army Reserve include :

  • 7th Battalion, the Royal Regiment of Scotland with four rifle companies
  • 7th Battalion, The Rifles, which are armoured infantry
  • 133 Field Company, 103 Battalion, Royal Electrical and Mechanical Engineers
  • 32 MI Company, 3 Military Intelligence Battalion.
  • 36 Signal Squadron, 71 Signal Regiment
  • 124 Transport Squadron, Royal Logistic Corps
  • Royal Wessex Yeomanry, with Challenger 2 Main Battle Tanks
  • SAS Reserves, which take part in special operation world around.
  • 4th Battalion, Parachute Regiment.
  • 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery

In the past, the part time reserves even had full divisions.

The above units were local but the Army Reserve also has national units such as:

  • Joint Cyber Unit
  • 306 Hospital Support Medical Regiment
  • Special Investigation Branch Regiment

Basic training consists, for the Army Reserve, of four weekends locally plus two weeks at the Army Training Centre. More training continues after that which can include once a week locally or further weeks away such as at the Infantry Training Centre for infantry soldiers. The training can be flexible and adapts to the fact the soldiers have a full time job and life outside of the military. Not all training has to be done at once. Some training can take weeks and some months to complete but a soldier normally puts in about 19 to 27 days a year. The soldiers are contracted for a set number of hours and a day counts as 8 hours. Once a week drill night counts as ¼ of a day. The contract includes one two week exercises as well, once a year.

The cost for the Army Reserve is about 4 G SEK, which amounts to 1.3% of the UK defence budget. Yet, the Army Reserve contributes to 30% of the army. This makes the Army Reserve a cost effective answer for the UK.

Service personnel from any of the part time organisations (with the exception of the RAF(VR)) can be called up for full time service at any time, as and when needed. Individually or as whole units. Service personnel from the part time reserves serve alongside full time regular service personnel wherever the British military serves.

A Part Time Defence for Sweden

To overcome the problem of repeating the same mistakes of scaling down the defence and then having to rebuild it, such as Sweden is trying to do now, a flexible, part-time defence could be formed. During low threat times, the defence could be largely built of part time units of two types classified as either contracted units or contracted territorial defence only units. As the threat increases, contracted units can quickly switch over to full time units. An increased threat level could also mean a need for additional soldiers to serve abroad. If an invasion looks imminent or there is a serious threat of subversive action within Sweden, then the territorial only units could be activated. This would allow the defence to rapidly switch from a low state to a high state of defence capability, giving Sweden time to rebuild its armed forces.

So, for example, if Sweden had had such a system in place in the 1980s or 1990s, then Sweden could have scaled down its large invasion focused conscript army, building up its part time units. Then, when we get to the point that we need to build up the defence again, Sweden could have activated the contracted units bringing them up to full time status. Then started to rebuild the full time army. As the full time army strengthened, the activated contracted units could then be deactivated and return to part time status.

A part time Swedish defence could be composed of different types of units within the classification of contracted and contracted territorial only. Although not every position in the military could nor should be part time, It is well within the bounds of possibility to have part time infantry, artillery, tank, ranger, and other units. For example, Sweden has, as far as I have been able to determine, 120 Leopard 2 tanks of which 45 are in use. It also has a number of Archer units in storage. Such equipment could form the foundation for part time tank and artillery units like the Royal Wessex Yeomanry, which uses Challenger 2 tanks (equivalent to the Swedish Army’s Leopard 2 tanks), or similar to the 103rd (Lancashire Artillery Volunteers) Regiment, Royal Artillery (although they actually use light, 105mm, guns).

The full time units would be as they are today, representing the core competence of the military. The first class of part time units, the contract units, would be similar to GSS / K that we have today but actually form their own, locally based, battalions. The second type of part time units, the contracted territorial only, would be similar to the current Home Guard, however, they would be more types of units and formations. Personnel would be interchangeable between each class of unit and the full time army. Essentially, both classes of part time units would have the same rank structure, equipment, and uniforms as the full time army. So there would be no external difference between full and part time units nor personnel (which is an important point for overcoming the prejudice within the military towards the Home Guard; we are all on the same team).

Sweden already has a framework that would allow a shift to a more cost effective defence. The GSS / K could be built up and expanded some more but if we want to build a more cost effective defence then it is the Home Guard that will need the most investment.  There would still be units primarily for guarding and grey zone operations but also additional units capable of dealing with the full spectrum of conflicts. The soldiers themselves are mostly former conscripts who have served in a variety of full time units, so they have had full time experience and shown themselves capable.

Problems

Like anything in life, a part-time defence is not perfect. There are, of course, going to be some problems. To start with, not all positions in the defence force can work as part time positions. Higher command and some specialist functions will need full time personnel to maintain a functioning level, for example. Perhaps even down to battalion and company level there will need to be some full time personal (perhaps each company having a full time sergent-major and each battalion and a full time regimental sergeant-major to manage day to day needs and training).

Other problems can include a lack of seriousness. The Home Guard magazine once ran an article where some Home Guard soldiers were classified as “hobby” soldiers. Even the reserves in the UK can have this problem.  At one time it was not uncommon the hear soldiers in, as it was then, the Territorial Army being referred to as “SAS”, where “SAS” stode for “Saturday Afternoon Soldiers”.

I can understand the attitude; it can be fun to go out and play soldiers and shoot off your rifle a bit. But the game is deadly serious and that needs to be emphasised before anyone gets to play soldiers on a two way range.

Prejudice is another problem. It is not just the Swedish army that has a problem with prejudice against part time soldiers. The British Army also has a problem with prejudice against the reserves where most reservists have perceived themselves under valued by their full time colleges. This attitude is not helpful for defence purposes. In the end, both full time and part time soldiers are on the same team, working for the same objective. Prejudice and a “them and us” attitude doesn’t help with the necessary cooperation within the team. The UK government has recognised the problem and has started working with making the part time reserve more integrated. Part way to achieving this is to remove anything that makes part time service personel stand out as not part of “us” such as uniform markings or beret colours and cap badges.

Prejudice can also take the form of lack of will, where excuses can be made to say that a part time defence “can’t do this” or “can’t do that” or some other problem found to argue not to rely on a part time defence. Yet, evidence from other countries shows the possibilities that can be achieved if the prejudice can be overcome. Even today, the Home Guard has huge, unrealised, potential.

Of course, one of the major problems is conflicts with work and family. Everyone in the part time reserve is contributing to protecting their home country in their spare time. To do so, they can need to take unpaid time off work. The lost work time is not always compensated fully, even if the soldiers are paid and receive a bounty for their service. Many reservists have family or relationships. Having to spend time away from home can put relationships under emotional strain even with understanding partners. The reserves in the UK have a training system that is local to a degree and adaptive to the work and social needs of the soldiers.

Employers are there to make money and having employees disappear for weeks or even months is not to their advantage. It could also affect the soldier’s civilian career prospects as employers would favour employees who are “reliable” and wont vanish for a few months due to reservists commitments. The British government tries to make it an advantage for employers to have part time reservists employed. For example, to receive a contract from the Ministry of Defence, a company will need to employ reservists. On the other side of the coin, employees can lose pay if they take unpaid time off work or lose holiday time. Part time forces in the UK and Sweden don’t fully compensate their part time soldiers when they lose pay (thus, many actually end up “paying” to defend the country).

These are all problems that need working on.

Conclusion

There is enough evidence from other countries to argue that Sweden could build up a part time defence of sufficient quality needed to defend the country and contribute to international missions if needed. Some of the necessary framework is already in place. Such a part time defence could overcome the repeated cycle of errors in defence policy.  There are problems, but these are not insurmountable.

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng and works for CGI in Umeå.
 


Reference
Army Reserve Solider https://apply.army.mod.uk/what-we-offer/reserve-soldier visited 2018-11-23

Army reserves do not feel valued by full-time soldiers, defence secretary admits https://www.telegraph.co.uk/news/uknews/defence/12102324/Army-reserves-do-not-feel-valued-by-full-time-soldiers-defence-secretary-admits.html visited 2018-11-23

 

Hur informationspåverkan kan se ut och hur den kan bemötas

av Lars Holmqvist

Den 10 december 2018 fattade FN beslut om att anta en internationell överenskommelse kallad Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration.

Arbetet med att ta fram överenskommelsen har pågått ett par år och utformningen fastställdes slutligt i juli. Sedan tidigare finns FN:s flyktingkonvention från 1951 men för gruppen migranter – som är långt större (över 250 miljoner) än delmängden flyktingar (c:a 65 miljoner) – så saknas regelverk, en brist som FN nu velat åtgärda.

Överenskommelsen är inte rättsligt bindande utan sägs vara ”politiskt bindande”, en uttryckt ambition om man så vill.

När avtalstexten fastställdes blev det en del notiser runt den 14 juli men därefter var det ganska tyst.  Även mindre alternativa media på högerkanten, som Nordfront, Fria tider och Politikfakta skrev om avtalet samma dag.

Drygt två månader senare, tisdagen den 25 september, publicerar nyadagbladet.se en artikel med rubriken ”Så ska FNs nya migrationspakt underlätta migration över hela världen”.

”Migrationspakten” presenteras för läsaren i en synbarligen objektiv text, men med starkt kritisk underton.  Med ett tjugotal punkter får läsaren en bild av FN-dokumentet. Ett exempel:

Artikeln:

”…medel till tidningar som inte rapporterar “objektivt” om migranter skall strypas” 

FN-text:

Promote independent, objective and quality reporting of media outlets, including internet based information, including by sensitizing and educating media professionals on migration-related issues and terminology, investing in ethical reporting standards and advertising, and stopping allocation of public funding or material support to media outlets that systematically promote intolerance, xenophobia, racism and other forms of discrimination towards migrants, in full respect for the freedom of the media.

Efter några dagar börjar innehållet i artikeln fångas upp av olika bloggare, en efter en. Den 6 oktober presenteras ett blogginlägg med den föga återhållsamma rubriken ”Sverige begår självmord – den 10 december skriver medlemsländerna under FN:s migrationsramverk”. En blogg med nära 500 000 besök/år. Några dagar senare skriver en av landets mest kända bloggare: FN:s nya migrationsramverk kommer detaljstyra invandring och integration i Sverige”.

Detta är förstås inte sant men dessa blogginlägg blir lästa, de diskuteras och via sociala medier såsom Facebook och Twitter delas de vidare till andra. Kritiken mot Global Compact får ett eget liv som bland annat har lett framtill att hittills i december har demonstrationer hållits vid Mynttorget i Stockholm under tre helger i rad.

Global Compact är til syvende og sidst ett FN-dokument. Mångordigt och yvigt med en ambition att kunna tolereras av alla medlemsländer (även om några valde att inte skriva under).

I denna text tar jag inte ställning till om Sverige borde eller inte borde skriva under. Avtalet hade nog förtjänat en politisk diskussion och bortsett från skränande röster på sociala medier så har det även funnits andra åsikter. Som exempel kan nämnas att Journalistförbundet har ifrågasatt vissa skrivningar. Såväl SvD som GP och Expressen och även andra har luftat kritik och uppmanat regeringen att inte skriva under avtalet. Sent omsider, i slutet av november, vaknade även oppositionen i riksdagen. Främst M och SD.

Global Compact är som tidigare nämnt inte rättsligt bindande. Den är en ambition och det står varje FN-land fritt att följa eller inte följa dokumentets intentioner.

Ändå så har ett stort antal svenskar på kort tid nåtts av ett budskap som är känslomässigt engagerande, starkt negativt laddat och i sak fel.

Därmed har den svenska tilliten skadats, än en gång. De i sak felaktiga beskrivningarna av Global Compact stödjer tyvärr några av de narrativ vi ganska ofta kan se, narrativ som syftar till att driva splittring i vårt samhälle:

  • Migrationshotet är illa och det kommer att bli värre
  • Svenska politiker kommer – uppfyllda av viljan att följa FN – att fatta dåraktiga beslut som skadar Sverige
  • Bakom detta finns en internationell – ”globalistisk” – agenda som går ut på att skada nationalstaterna.

Min mening är att bruset runt Global Compact är en god illustration av hur informationspåverkan kan se ut. Genom att pumpa ut ett känsloladdat budskap som ”nästan” är korrekt beskrivet, byggs och förstärks en undergångsstämning. Men sådant här borde kunna gå att undvika. 

Vad som borde ha gjorts

Först och främst måste regeringen, oppositionen, media och högre företrädare för myndigheter och organisationer inse att genom det ökade inslaget av informationspåverkan så har medielandskapet förändrats i grunden de senaste åren.

Att agera rätt är idag inte det avgörande utan endast en grundförutsättning. Därtill måste man agera och kommunicera på ett sätt som förebygger och motverkar informationspåverkan. En regering som inte (under sommaren eller tidigare) tar initiativet att berätta om Global Compact, en opposition som inte intresserar sig för frågan innan det börjar utlysas demonstrationer invid Riksdagshuset och en krets av etablerade medier som inte visar det minsta intresse för vad som bubblar på sociala medier innan det kokar över, förtjänar helt enkelt betyget underkänt.

När den politiska sfären står inför större händelser, avser fatta större beslut eller fatta beslut inom områden som kan anses vara kontroversiella i något avseende, bör någon form av kommunikationsrelaterad RSA (Risk- och SäkerhetsAnalys) genomföras. Ungefär: ”Hur kommer vårt agerande att tas emot av dem som vill driva splittring och polarisering? Vilka budskap kan tänkas skapa eller öka oro hos allmänheten? Hur kan vi agera proaktivt för att minska riskerna och/eller begränsa skadan?”

Hade man redan i somras tänkt genom hur Global Compact skulle kunna användas för att driva informationspåverkan, så hade frågan sannolikt kunnat desarmeras eller i vart fall skapa mindre oro än vad som nu har blivit fallet.

MSB om begreppet informationspåverkan:

Informationspåverkan är potentiellt skadlig kommunikation som främmande makt eller deras ombud ligger bakom (medvetet eller omedvetet). Det handlar om en medveten inblandning från främmande makt i inomstatliga angelägenheter där försök görs att skapa misstro medborgare emellan samt mellan medborgare och stat. Informationspåverkan används för att stötta främmande makts agenda och utformas så att de utnyttjar uppfattade sårbarheter i samhället. Genom att studera ett samhälle, dess motsättningar, kontroverser och utmaningar riktas insatserna mot dessa sårbarheter i syfte att öka splittringen i samhället”. (Ur ”Att möta informationspåverkan – handbok för kommunikatörer”, publicerad juni 2018 ).

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Kertj – en förnyad varningssignal

av Jan Leijonhielm
Foto: Shutterstock.com
Kertjhändelserna utgör ur ett ryskt perspektiv en naturlig fortsättning på den salamistrategi man utövat mot Ukraina under en längre tid. Jag avser då i första hand inte den tidigare tvisten från 2003 om ön Tuzla i Azovska sjön som ledde fram till avtalet om fri navigation för rysk och ukrainsk sjöfart på sjön och genom sundet, som bröts av Ryssland redan för flera månader sedan.

Sammandrabbningen vid Kertj bör främst ses som fortsättning på de stridigheter som inleddes 2014 genom separatisterna i Donetsk och Luzjansk, och som hittills krävt mer än 11000 liv, mångdubbelt fler skadade och flyktingströmmar i miljoner. Offensiven som bl a avsåg att skapa en sammanhängande landförbindelse mellan utbrytarrepublikerna och Krim avstannade som bekant tack vare motstånd från ukrainsk sida norr om Berdjansk. De lågintensiva stridigheterna har sedan dess fortsatt tack vare ryska vapenleveranser och truppstyrkor. Detta krig kommer, enligt vad Putin avslöjade vid G 20-mötet i Buenos Aires, att fortsätta så länge den påstått fascistiska regimen i Kiev är kvar. Militärt stöd har redan öppet utlovats, trots att talesmän för den ryska regimen, som utrikesminister Lavrov, frankt förklarat att något sådant inte existerar.

Salamistrategin har dessutom tillämpats sedan mer än ett år tillbaka för att stärka bilden av Azovska sjön som ett ryskt innanhav. Ukraina anklagades 2017 för att muddra på strategiska områden för att skapa möjligheter för Natofartyg att använda sjön, USA och England påstås ha planerat en militär upptrappning, och t o m bruk av taktiska kärnvapen för att vid behov spränga bron. Ryska marina övningar i Azovska sjön har ökat under senare tid, bl a landstigningsövningar som en sannolik förberedelse för att sätta in trupp mot kustområden vid ett eventuellt angrepp från Donetskområdet söderut.

Det ryska agerandet har under senare tid kompletterats med ekonomisk krigföring i form av att man stoppat eller fördröjt kommersiell trafik i Kertjsundet, trots att detta bryter såväl mot avtalet från 2003 som internationella lagar om fri passage i sund. Eftersom de två hamnarna i Mariupol och Berdjansk är av väsentlig betydelse för ukrainsk export till bl a Mellanöstern är taktiken kännbar för ett ekonomiskt sårbart Ukraina.

Ur ett ryskt perspektiv har man utgått från att detta en relativt riskfri strategi, sannolikheten för att väst skulle ingripa militärt har korrekt bedömts som liten. De ekonomiska sanktioner som väst infört sedan 2014 har haft en hittills hanterbar effekt, ryska oberoende forskare har kommit fram till att effekten på BNP-utvecklingen inskränkt sig till -1,9 procent under perioden 2014–2015 och avtagit 2016–2017 från -0,6- 0,3 procent. Däremot kommer de långsiktiga effekterna att bli mer kännbara, svårigheterna med att låna i väst tillsammans med exportförbud till Ryssland av strategisk viktig teknik utgör ett klart hot mot framtida tillväxt.

I ryska statliga media har Kertjkrisen överlag hanterats som ett ytterligare sätt att svärta ned Ryssland, artiklar och TV-shower har unisont pekat ut russofobiska aktörer som skyldiga. Man har nu kommit till en situation, hävdas det, där Ryssland i alla sammanhang med koppling till Ukraina eller kriser i omvärlden, måste exculpera sig, d v s Ryssland är automatiskt den aggressiva eller felande parten. Detta råkar ju också i så gott som alla fall vara helt riktigt, men händelser av det aktuella slaget utnyttjas för att stärka västfientlighet och rysk utsatthet -bunkermentaliteten förstärks. Befäl från de ukrainska fartygen har-i strid mot internationella bestämmelser- i TV erkänt att de lydde order och medvetet bröt mot ryska direktiv, kanske något som kan innebära mildare domar. Ryska domstolar är ju som bekant lyhörda.

Frågan är vad Putins nästa steg kan bli. Den långsiktiga ambitionen är sannolikt-förutom att fortsätta den lågintensiva krigföringen i östra Ukraina för att befästa en instabilitet- att skapa en sammanhängande landbrygga till Krim. Så länge den ukrainska försvarsförmågan är begränsad framstår alltid militära framstötar som en möjlighet och något militärt svar från väst är osannolikt. Den rysktalande befolkningen i kuststräckan kan utnyttjas på flera sätt – de kan behöva undsättning från Kievs onda planer, motståndsgrupper kan uppstå och en Donetskliknande situation kan inte uteslutas, sympatier för Ryssland existerar, även om omfattningen är svår att bedöma. Ryssland har för säkerhets skull sedan länge tilldelat sig den lagliga rätten-i demokratisk ordning befäst i den ryska duman – att skydda alla rysktalande personer och grupper, varhelst de befinner sig.

För omvärlden gäller det att tydligt visa att fortsatt aggression mot Ukraina skulle bli alltför kostsamt. Utökade sanktioner torde vara det mest effektiva instrumentet, i synnerhet om de riktas mot energisektorn och i en enad front.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Så kan försvarets väg mot klippkanten hejdas 

av Raimo Jakola

En militär konflikt mellan Ryssland och Nato i västra och nordvästra Europa kan inom tjugo år börja med ett kuppartat överraskande militärt angrepp mot Sverige. Det då den part som först säkrar baser för fjärrstridsenheter i Sverige får operativa fördelar som ökar partens möjligheter att vinna konflikten. Angreppet, nedan kallat deloperation, planeras och genomförs inom ramen för parternas huvudoperationer mot varandra i ett operationsområde omfattande hela västra och nordvästra Europa, norra Atlanten och Norska Havet och närliggande delar av Arktis. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna.

Blir Ryssland först med baser här kan ryska fjärrstridsenheter bekämpa USA/Natos hangarfartyggrupper längre ut i Atlanten och i Norska havet än från eget område. Liksom att från Sverige bekämpa fjärrstridsenheter, armé- och flygbaser, samt operativa trupprörelser längre in på Natoområde än vad man skulle klarat från eget territorium. Det är tunga fördelar som kan avgöra konflikten till Rysslands fördel.

Motsvarande fördelar får istället Nato om organisationen blir först med baser här. Natos fjärrstridsenheter kan då bekämpa baser längre in på ryskt område och ryska flottbaser samt operativa marina enheter längs Kolahalvöns kust och ute på nämnda hav än vad man klarat från egna Natoområden.

En deloperation kan inom en vecka säkra fem till sex baser. En sådan operation börjar med överraskande och intensiva robotattacker mot våra ledningssystem, flygets – och marinens baser samt arméns anfallsbrigader. Mer än hälften av dessa kan slås ut om vi då, som i dag, saknar luftvärn med förmåga att bekämpa robotattacker. Enskilda baser kan tas och säkras med en till två luft- eller sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter av brigads storlek understödda från angriparens territorium med fjärrstridsenheter.

Dagens svenska insatsförsvar saknar operativ förmåga att slå eller hejda en sådan deloperation. För att kunna det måste armén förstärkas med minst sex nya anfallsbrigader och flygets samt marinens baser spridas över ett stort antal krigsbaser. Dessutom måste ett luftvärn med fem till sex luftvärnsbataljoner med förmåga att bekämpa attackrobotar anskaffas. En extremt dyr och tveksamt kostnadseffektiv förstärkning av insatsförsvaret.

En operativt och kostnadsmässigt effektivare försvarsstruktur än ett sådant insatsförsvar är ett ytförsvar. Det vill säga en militärt planerad och ledd gerillaliknande krigföring över hela vårt territorium med hundratals små enheter som är för små mål att kostnadseffektivt bekämpa med fjärrstridsrobotar. Sådana små enheter kan ständigt ”svärma” runt angriparens baser och utföra jägarliknande överfall. Detta med hjälp av bärbara och på lätta terrängfordon korträckviddiga, precisionsstyrda, och målsökande robotvapen mot mark- och luftmål. Det i syfte att fortlöpande tillfoga angriparen förluster i tid och bindningar av operativa resurser. Det är en försvarsstruktur som förutsätter en återgång till allmän värnplikt.

Försvarspolitiker och försvarsledning måste inse, och acceptera, att deloperationer understödda av fjärrstridsenheter utgör ett allvarligt och ökande tekniskt och operativt hot som kräver snabb hotanpassning och omstrukturering av dagens försvar.

För att kunna stå utanför en militär konflikt mellan Ryssland och Nato måste vi senast i början av 2030-talet övertygande kunna visa att deloperationer mot oss kostar mer än de fördelar de förväntas ge parterna i konflikten. Kan vi inte visa det riskerar vi i värsta fall att parterna kommer att bekämpa varandra på svensk mark med oss som försvarslösa åskådare med ett slaget försvar vid klippkanten.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-07.

Om Raimo Jakolas inlägg den 11/12

av Per Blomquist

Strategen Raimo Jakola har i inlägget den 11/12 på KKrVA sajt med rubriken ”Försvaret kan vara på väg mot klippkanten” klarat ut en framtida verklighet. Den ska bygga på ett krigsavhållande försvar av vårt markterritorium. Detta försvar ska inte innehålla stridskrafter för att möta i en duellstrid. En styrka för att möta en stormakt i duellstrid är helt orealistisk, visar Raimos koncept.

Stormakterna utvecklar dessutom robotar som kan transporteras i containers. Det gör att de kan vara i önskat område vid ett krigsutbrott och ge möjlighet att försvara taget operationsområde. De innehåller både offensiv och defensiv förmåga.

Ledamoten Micael Bydén, tillika ÖB, bör snarast hjälpa Sverige att få ett krigsavhållande försvar byggt på indirekt försvar av hela vårt vidsträckta markterritorium. Detta försvar kan bli krigsavhållande både för det ”lilla kriget” och ”det stora” och inge en relativ trygghet åt medborgarna.

De främsta medlen är alltjämt en fast och trovärdig politik, en klok diplomati och ett försvar av vårt markterritorium som stöd för politiken.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Försvaret kan vara på väg mot klippkanten

av Raimo Jakola

I nordvästra Ryssland finns idag tre fjärrstridsenheter med precisionsstyrda och målsökande robotar med konventionella och kärnstridsspetsar som i norra Sverige når mål ner till linjen Skellefteå-Sorsele och i södra Sverige upp till linjen Halmstad- Stockholm. Målen nås beroende på typ av robot fem till trettio minuter efter uppskjutning från ryskt territorium.

Enheterna har två typer av mark- och sjömålsrobotar. Missilrobot som med 2300 m/s följer en femtio kilometer hög ballistisk bana mot mål. Kryssningsrobot som med 300 m/s flyger tjugo till hundra meter över terrängen mot mål. Båda har hög träffsannolikhet och kan i banan riktas om mot nytt mål och göra undanmanövrar som skydd mot bekämpning från marken.

Typerna är var för sig extremt svåra att bekämpa. Än svårare att bekämpa är en samlad attack med båda typerna. Effektivt skydd mot fjärrstridsenheternas robotattacker förutsätter därför kort- och långräckviddigt luftvärn med förmåga att bekämpa attackerande robotar. System vi saknar och av kostnadsskäl kan komma att sakna i tillräcklig mängd för att effektivt skydda viktiga delar av försvaret. Delar som staber, sambands-, spanings- och underrättelsecentraler i berg- och betongutrymmen, flyg- och örlogsbaser och kommunikationsknutpunkter. Fjärrstridsenheterna är redan ett stort och ökande hot mot dessa!

Inom tjugo år kan i nordvästra Ryssland finnas ett tiotal enheter med tillsammans tusentals robotar som inom tjugo minuter efter uppskjutning når mål över hela Sverige. Då med robotattacker i vilka enskilda robotar kan bekämpa upp till tio rörliga mål ner till ett stridsfordons storlek. Fjärrstridsenheterna blir successivt ett allt farligare hot mot insatsförsvarets mekaniserade anfallsbrigader!

Parallellt med utvecklingen av fjärrstridsenheter har Ryssland länge prioriterat utvecklingen av luft- och sjöburna lätt mekaniserade markstridsenheter. Delar av dessa kan inom sex timmar efter startorder överraskande landsättas över hela vårt territorium understödda av fjärrstridsenheter från ryskt territorium. Liknande förmåga får USA/Nato.

En utveckling vid stormakterna som ytterligare ökar redan stor risk att vi kan bli indragna i en militär konflikt mellan dessa i nordvästra Europa. För att förstå varför och hur måste vårt territoriums betydelse för respektive part beaktas före, under och efter en sådan konflikt. En konflikt som snabbt sprider sig över ett operationsområde omfattande östra, västra och nordvästra Europa, norra Atlanten samt delar av Arktis med omgivande hav. Mitt i detta ligger Sverige i konfrontationslinjen mellan parterna. Från vårt territorium når parternas fjärrstridsenheter längre in på av motparten kontrollerat område än från eget. Den part som först säkrar framskjutna baser för dessa enheter och stridsflyg på vårt territorium får en avgörande fördel som kan avgöra konfliktens utgång till partens fördel.

Det är därför svårt att se en väpnad konflikt mellan parterna utan att de först söker förekomma varandra med baser på vårt territorium. En konflikt som därför kan börja med att en eller båda parter kuppartat överraskande angriper oss med luft- och sjöburna markstridsenheter understödda av fjärrstridsenheter från eget område. Angrepp som av parterna ses som avgörande deloperationer inplanerade i respektive parts operationsplaner för striden i det vidsträckta operationsområdet.

Detta kan bli verklighet om inte försvarspolitiker och försvarsledning snart inser att försvaret måste omstruktureras som följd av den snabba utvecklingen av fjärrstridsenheter i Ryssland och USA/Nato.

I ett kommande inlägg berörs något mer ingående syften med och genomförandet av en deloperation samt skissas ett exempel på ett strukturalternativ för försvaret som säkrare och mer kostnadseffektivt kan avhålla parterna från en deloperation mot oss än vad som är möjligt med dagens försvarsstruktur – insatsförsvaret.

Video som visar exempel på fjärrstridsenhets rörlighet och flexibilitet vid bekämpning av mark- och sjömål. Sök på webben med ”This Russian Weapon Can Destroy an Entire Army”.

 
Författaren arbetade under tjugo år (1974–1994)  med militärstrategiska hotprognoser och framtidsinriktade strukturstudier inom försvaret.

 
Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Skärgården 2018-11-01.

Hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem?

 av Magnus Sjöland
Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Den senaste tiden har jag fått många frågor runt AI (Artificiell Intelligens) av vänner och bekanta. Hur kommer AI att påverka oss? Vad händer i samhället när AI tar över mer tänkande från oss människor? Hur kommer detta att påverka våra vapensystem? Eller kanske en ännu mer brännande fråga, hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem? Vi har sett protester både bland beslutsfattare och utvecklingsingenjörer under det senaste året mot vissa former av vapenutveckling innehållande intelligens.

Man kan ju fundera över vad AI är och på vilket sätt den skiljer sig från vår mänsklig intelligens. AI är kiselbaserad och kan redan inom många områden vida överträffa den mänskliga som är baserad på biologiska kolväten. Mängder med utvecklare, forskare och tänkare jobbar på att utveckla och förbättra den kiselbaserade intelligensen där den idag kommer till korta mot den mänskliga. Är det önskvärt att den kiselbaserade intelligensen blir överlägsen oss på de flesta områden?

Många av de algoritmer som togs fram på 80-talet är samma idag som då, men datorerna är ofantligt mycket kraftfullare både vad gäller beräkningskapacitet och minne. Den största förändringen är dock mängden data som vi har idag, den som äger data är den som sitter på en guldgruva och kan göra fantastiska applikationer och ta utvecklingen framåt i stora kliv. Det är därför datagiganter som Google, IBM, Facebook och Microsoft jobbar hårt på att bygga stora datalagringshallar och fylla dessa med information. Denna är i första hand till för civila tillämpningar, men när nu Amerikanska försvaret vill öka sin AI-forskning så är de intresserade av att samarbeta med datagiganterna. Det blev en massiv kritik mot Google när de vann en upphandling runt ansiktsigenkänning och automatisk maskininlärning till US Department of Defense för att kunna förbättra de amerikanska truppernas förmåga att slå ut terroristceller i främmande länder. Tanken är att lägga in nya inlärningsalgoritmer i drönare så att de kan hitta fientlig aktivitet från terrorister och andra som med våld bryter mot de mänskliga rättigheterna. Rykten säger att Pentagon ville ha hjälp av Google med att ta fram maskinövervakning av hela städer med hjälp av AI. Många anställda på Google sa upp sig i protest, så under stort tumult har nu Google dragit sig ur projektet och tagit fram nya etiska regler runt militära tillämpningar och AI. Det kanske är så att det som hindrar datagiganterna från att hjälpa Pentagon med AI, är deras egen personal?

Med de data som datagiganterna har samlat på sig tillsammans med AI så kan man idag bygga en modell över hela jordklotet och kunna ”klicka på en byggnad” och se allt som är kopplat till denna, som bilar, människor, speciella egenskaper samt även studera folkmassor i hela städer. Mycket av dessa data ligger i exempelvis Googles molntjänst, och får en stat tillgång till dessa data kan de användas i militära och andra säkerhetssyften. Data blir uppdaterade i så hög takt att man kan prata om ”nära realtidsanalys av händelseförlopp”. Google tvekar att ge sig in och bygga en sådan tillämpning, men enligt New York Times så jobbar Amazon och Microsoft med liknande tillämpningar.

Flera stater tävlar om att bli ledande, Kina är nog det land som är mest fokuserat på att ta en ledarroll. I många avseenden passar AI perfekt för att ta fram en stor kontrollapparat av befolkningen och vi har den senaste tiden hört talas om och sett flera hårresande system som de tagit fram för att med AI hålla kontroll på sin stora befolkning. Kamerasystem som känner igen alla människor på gatan och analyserar vad de gör och vem de träffar, samt system som håller koll på alla barnen i ett klassrum. Ett annat integritetskränkande system har utvecklats där varje individ får en social poäng baserad på vad de gör, sina åsikter och vilka de träffar. Om de har låg poäng sägs deras banklån upp, deras barn får inte gå i de bästa skolorna och de har svårt att få ett bra jobb. George Orwell, 1984 är en västanfläkt mot vad som nu byggs upp i vissa stater. En enorm kontrollapparat, skött av kiselbaserad intelligens.

Den 17 november 2018 säger Apples VD Tim Cook i en intervju i HBO: ”att nya lagar som reglerar techindustrin är oundvikliga. Att datagiganternas produkter och tjänster varken är goda eller onda, men att deras produkter kan användas för onda ändamål. Den fria marknaden fungerar inte.”

Min fundering är att om en fintlig aktör kommer över stora mängder data som t ex Nätoperatörerna, Google och Facebook har samlat om oss alla, så kan de få en otroligt obehaglig koll på oss, mycket större än vad DDR hade på sin befolkning innan muren föll. De kan exempelvis få reda på vilka vi umgås med, var vi har varit, vad vi tycker om och inte tycker om, vad vi läser och vilka frågor vi ställer. Vad händer om en diktatur eller terrororganisation köper datagiganterna vid en börskrasch? Har de rätt att använda sig av all data som samlats in om hela världens befolkning? Har datagiganterna rätt att sälja information om enskilda medborgare till den som är villig att betala? Har de rätt att med AI dra långtgående slutsatser om enskilda individer eller folk? Som i så många andra sammanhang så krävs det en internationell lagstiftning, då data flödar fritt i hela världen.

Om vi tittar på datagiganterna så vill de förenkla och förbättra våra liv så mycket det går genom att ta fram applikationer och maskiner som de kan tjäna pengar på. Just nu är det stort fokus på små högtalare som är utplacerade i våra hem som vi kan prata med, ge kommandon till, sköta många av våra vardagliga tjänster med samt styra våra hem. Tänk dock på att aldrig prata hemligheter i närheten av en AI-högtalare, den lyssnar på vad du säger.

Det utvecklas också generiska AI assistenter som kan byggas in i fordon och andra maskiner där det blir enkelt att muntligen ge kommandon. Många fantasieggande projekt är under utveckling och ibland känns det som att endast fantasin sätter gränserna. Jag kan nämna några: Google håller på att ta fram en simultantolk så att människor kan prata med varandra trots att vi pratar olika språk, en fransman kan t ex prata på sitt modersmål med en japan utan språkförbistring. Ett annat spännande projekt är att tolka vad någon säger utan att behöva lyssna på ljudet, vilket kan vara bra i bullriga miljöer som i en fabrik eller mellan två piloter.

Om vi nu funderar på framtida militära och andra försvarssystem och var AI kan finnas i dessa så har jag redan ovan listat flera tillämpningar där även militär och säkerhetstjänst är intresserad. Piloter på ett stridsflygplan behöver också prata med varandra, försvarets fordon behöver också styras med muntliga kommandon, vi behöver inte anlita tolkar i främmande länder i framtiden som blir utsatta för våld när trupperna reser hem, terrorister och andra fientliga personer kan snabbt identifieras med kameror med ansiktsigenkänning, vi rekryterar rätt människor med AI-HR, fältsjukhusen blir effektivare eller varningssystem som säger till när något onormalt håller på att hända utifrån de mönster som brukar förekomma.

Jag har tidigare skrivit i detta forum om det upprop som skett bland ledande AI forskare och näringslivsföreträdare, där de kräver internationellt förbud mot så kallade mördarrobotar. Robotar med AI som helt utan mänsklig inblandning kan förflytta sig och skjuta människor, med inbyggd förmåga att välja vilka som skall dö och vilka som skall få leva. Detta upprop stödjer jag helhjärtat och ett förbud håller på att få genomslag i både EU och USA, vi får hålla tummarna att det blir ett internationellt förbud som alla stater ställer sig bakom!

AI kommer att byggas in i framtida vapensystem och i andra militära tillämpningar för att hjälpa soldater att fatta bättre beslut och underlätta deras uppgifter. Vi kommer att få se autonoma farkoster i en mängd olika storlekar med och utan mänsklig besättning. Precis som vi nu ser bilar som kan köra själva, kommer framtidens stridsfordon att kunna ta sig fram utan att någon styr dem. Färre människor riskerar livet vid t ex transport av förnödenheter när det inte måste sitta en förare i varje lastbil.

Jag kan avsluta med att säga att AI är här för att stanna. Att sia om hur stor förändringen blir i våra vardagliga liv på 20 års sikt är svårt, självkörande bilar, prata obehindrat med alla på jorden eller att ha full koll på alla sina vänner? Hur intelligenta tillåter vi oss att våra framtida vapensystem blir, det tror jag att internationella avtal får begränsa. Redan idag har vi teknologin för att kunna bygga autonoma farkoster som kan söka upp och döda de som en diktatur anser vara oönskade, eller en krigsmakt anser vara fiender. Vi har teknologin idag för att hålla koll på en hel befolkning, sin egen eller ett främmande lands. Men, skall vi verkligen bygga sådana system?

 
Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Övningar för fred och säkerhet

av Rune Carlsson
Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

Jägarförband för framtiden

av Johan Althén
Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.  Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

I dagens säkerhetspolitiska debatt används begrepp som gråzon, hybridkrigföring och icke-linjär krigföring flitigt. En av utmaningarna är att begreppen har olika eller helt saknar en fastställd definition. Till det råder det delade meningar om vi redan nu befinner oss i ett förkrigstillstånd.

EU:s arbete för att möta de så kallade hybridhoten berör skydd av strategiska områden som transport, energi, rymden och det finansiella systemet. Till det även att trygga industri, energiproduktion samt hälso- och livsmedelssäkerhet i kombination med åtgärder inom cybersäkerhetsområdet. Försvarsberedningen beskriver i sin senaste rapport att utvecklingen av det svenska totalförsvaret ska fungera från fred genom höjd beredskap till ytterst krig. Själva totalförsvaret ska i sig utgöra en krigsavhållande förmåga och tröskeleffekt. Det innebär att det måste fungera i den bredare komplexa hotmiljö som präglar säkerhetspolitiska kriser såväl i fredstid som vid höjd beredskap. Det handlar med andra ord om att inom både EU och Sverige skapa ett robust samhälle som klarar och kan svara upp mot en kris som eskalerar.

Oavsett var på konfliktskalan har jägarförband en tydlig roll att fylla inom ramen för den militära delen av totalförsvaret. Dessa förband ska ha hög tillgänglighet, vara lättransportabla samt vana att agera självständigt och utan behov av direkt underhåll om läget eskalerar.

Det är egentligen inget nytt. Tidigare jägarförbandstyper som Norrlandsjägarbataljon och Jägarbataljon Syd skulle agera mot en motståndare i ett skymningsläge. Idag kan den så kallade gråzonen ses som en inledande del i ett skymningsläge.

Att sia om framtidens krig är ytterligt svårt. Det är dock i Försvarsmaktens Perspektivstudie tydligt att behovet av jägarförband ökar i framtiden. Studien framhäver behovet av att kunna bekämpa en motståndare med långräckviddiga vapensystem tidigt och på djupet av dennes operationsområde. Studien beskriver även att ytterligare jägarbataljoner ska uppsättas och organiseras i ett jägarregemente.

Framtidens jägarförband kan redan tidigt i ett skymningsläge påverka motståndaren inom ramen för underrättelse- och säkerhetsoperationer. Om situationen eskalerar ytterligare ökar behovet för högre chef att få en korrekt lägesbild bland annat avseende gränsövergångarna i norr och bedömda landstigningsområden i söder. Till det måste Sverige ha förmåga att påverka en anfallande motståndare genom tidig bekämpning inom dessa områden. Här  spelar jägarförband en tydlig roll för att att över hela konfliktskalan och under lång tid självständigt lösa underrättelse- och stridsuppgifter.

För att kunna verka på djupet och leda bekämpning av högvärdiga mål med långräckviddiga vapensystem krävs förband som kan verka okonventionellt med ett mycket litet behov av extern logistik. Det tidlösa behovet för jägarförband i syfte att skapa asymmetri kommer att bli än mer viktigt. Det innebär att ju mer högteknologisk en motståndare är, desto mer lågteknologiskt måste ett jägarförband uppträda. Framtiden kommer även att ställa krav på än mer uppdragstaktik – jägarchefer måste i allt större utsträckning agera på bristande eller frånvaro av underlag från högre chef. Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för jägarförbandets behov av att inte bli upptäckt – både visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat. För att lyckas med detta ställs det krav på ett minimalt användande av sambandssystem samt noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen så att denne agera. För detta krävs en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Jägarförbanden tillsammans med brigaderna projicerar tillsammans ett hot av såväl symmetrisk som asymmetrisk karaktär vilket skapar ett dilemma för motståndaren.

Organisatoriskt innebär det att det framtida jägarförbandet ska bestå av snabbt gripbara soldater, där de stående jägarförbanden har särskilda förmågor vad avser kapacitet att verka i ett skymningsläge. Ytterligare jägarbataljoner, bestående av pliktplacerad personal som omsatts ur jägarbataljonen, organiserade i bataljoner med förmåga att kunna lösa uppgifter över hela riket, behövs. Dessa bedriver störstrid över ytan samt kan även i ett senare skede agera som den sammanhållande länken för det fortsatta motståndet. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

 
Författaren är major och skvadronchef.

Slutreplik till Ulf Henricsson

av Jacob Fritzson
Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Jag delar helt Ulf Henricssons åsikt att användningen av minor är något som vi underskattar. Effekt i förhållande till eget risktagande är det som gör vapnet så effektivt. För även om man inte slår ut en vagn så är fienden likväl tvungen att ta hänsyn till minan antingen genom att kringgå en minering alternativt genom att röja denna. Oavsett så har vi fördröjt motståndaren.

Att helt skylla Israelernas misslyckande på klantighet vore att förringa de mycket omfattande förberedelser som Hezbollah gjorde för att kunna fördröja israeliska förband. Hezbollah analyserade terrängen och kunde därför enkelt förutse var Israels tyngre fordon måste framrycka och kunde med hjälp av list, överraskning och god samordning nå framgång mot israelerna som i sin tur misslyckades med att utnyttja olika förbandstypers olika styrkor för att komplettera varandra, istället hade man en stark övertro till att pansarförbanden skulle besegra motståndaren på egen hand.

Jag anser att frågan om infanteriets vara eller inte vara i första hand är en fråga som höjer sig över det rent stridstekniska, vi behöver se till de svagheter och styrkor som olika förbandstyper bidrar med och hur dessa kompletterar varandra. 

Avsuttet infanteri kan i de flesta fall inte slå mekaniserade förband

Ulf Henricssons exempel där duellvärdet mellan avsuttet skytte och stridsvagn är 1:2 gäller, enligt min mening, om uppgiften är att slå, vilket avsuttet infanteri i normala fall har svårt att klara av. Infanteriets huvuduppgifter bör alltså vara inriktade på att försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng. Främsta syftet att ha infanteri som ett komplement är inte att de ska slå fiendens stridsvagnar, det ska pansarbataljonerna göra. Infanteriet bör ha som främsta syfte att antingen se till att fiendens infanteriförband inte kan påverka våra tyngre förband eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra pansarförband. För ett  mekaniserat förband som framrycker i en terräng som behärskas av infanteri måste oavsett börja avsätta resurser för att hantera sina flanker.

Rörlighet är ett skydd

Vad gäller termen skydd beskrivs den i Arméreglemente taktik och den utgörs av flera delkomponenter där tjocklek på pansar eller på ett värn kanske är den vi oftast avser, men även rörelse beskrivs här som en faktor som kan utgöra ett skydd. Rörelse återkommer även i Markstridsreglemente (MSR)  Pluton och där finns några punkter jag särskilt vill lyfta:

Med rörelse kan vi:

  • Undgå eller dra os ur motståndarens eld
  • Utnyttja luckor och föra in striden på djupet av motståndarens gruppering
  • Utmanövrera motståndaren
  • Överraska motståndaren

 
Logiken är ganska enkel, om ett förband kan framrycka över platser som en motståndare inte kan göra eller har överblick över får den förstnämnde ett övertag eftersom denne inte blir gripbar. Det är svårt att nedkämpa någon du inte ser. Detta kan uppnås antingen av att dina fordon är snabbare än fiendens alternativt kan röra sig i terräng som fienden inte kan utnyttja. Terrängen i Norrland är förrädisk genom att den är väldigt kanaliserande med tjock skog men även består av stora öppna ytor där myrar vintertid går att framrycka över med stridsfordon och bandvagnar vilket utgör en klar fördel mot tyngre fordon. Även om våra Stridsfordon 90 är utmärkta i Norrland så förfogar Ryssland över ännu lättare fordon i form av MTLB vars framkomlighet antagligen blev en chock för många svenska officerare under 90-talet. Där utgör inte vagnen i sig ett hot eftersom dess bepansring knappast är ett problem utan istället handlar det om den rörlighet som förbandet får tack vare de lätta fordonen.

Ett förband bestående av Bandvagn (Bv) 410 kommer att kunna nyttja terrängen på motsvarande sätt som motståndaren och dessutom kunna föra med sig ännu mer materiel tack vare den goda lastkapaciteten som Bv410 har. Med en sådan resurs kommer vi ha förmåga att dels utmanövrera fiendens tyngre förband men vi kommer även att kunna möta de lättare förbanden som i nuläget kan utmanövrera oss. Ett bandvagnsburet infanteri kommer tack vare sin rörlighet att kunna utgöra ett stort hot mot de flesta förbandstyper eftersom det kommer att kunna använda terrängen till sin fördel. Det kommer att utgöra ett hot som vår motståndare i alla lägen måste förhålla sig till.

Enskilda skyttar kan påverka större förband

Numer finns en viss aversion till de lärdomar som dragits av våra internationella insatser och många menar att de inte är applicerbara på hemmaplan. Det är enligt min uppfattning en halvsanning för det finns en del lärdomar som vi borde ha med oss på hemmaplan. En sådan som jag vill lyfta fram är hur stor påverkan enskilda skyttar kan ha på större förband. I Afghanistan var de flesta västerländska nationer inte benägna att ta förluster och det påverkar givetvis hur vi agerade. Men en enskild skytt som genomförde ett eldöverfall blev fortfarande ett problem som en chef måste ta hänsyn till, denne måste avsätta resurser för att hantera detta hot. På hemmaplan bör vi kunna utbilda välutbildade förband som bör kunna påverka en motståndare långt mycket mer än vad de i regel åstadkom i Afghanistan. För även om vår motståndare i ett krig om Sveriges suveränitet kommer att vara villig att ta ett större risktagande än det vi var villiga till i Afghanistan så måste denne fortfarande ta hänsyn till de grupper och plutoner som utgör ett hot mot det egna förbandet. Det innebär att vi antingen kan fördröja en angripares framryckning eller binda densamma vilket i slutändan kommer att kosta för motståndaren i form av förluster. Därmed kommer ett rörligt bandgående förband att kunna utgöra ett stort problem för den angripare som anfaller. Oavsett om denne är överlägsen i termer av eldkraft och understöd så kommer angriparen inte att kunna förbise en välövad svensk trupp vars enda uppgift är att påverka i form av förluster.

Norrland består även av urban terräng

Norrland må förvisso till största del bestå av terräng som är ganska särpräglad men här finns även terräng som inte alls är unik och det är den urbana terrängen. I Norrland finns ett fåtal större städer och dessa har i regel ett stort avstånd mellan varandra vilket är en svaghet. De få större städer som finns besitter ofta ett stor strategisk värde antingen av ekonomiska skäl som i fallet Kiruna eller som i fallet Luleå där hamnen är en av få djuphavshamnar i övre Norrland. Oavsett kommer en fienden vara tvungen att behärska vissa av de större städerna för sin egen del eftersom de antingen besitter ett ekonomiskt värde för oss alternativt för att de måste användas som en knytpunkt för logistik för egna syften. För att kunna ta en stad som är försvarad krävs stora resurser och urban krigföring är en av de mest kostsamma operationer en armé kan ta sig an. Ryssarna lärde sig i Groznyj varför stridsvagnar inte kan åka in i en försvarad stad utan avsuttet infanteri som skyddar dem, varför deras stridsvagnar stundtals var chanslösa mot eldöverfall. Alla som någon gång har tränat SIB vet hur stimulerande det kan vara att på B-sidan av det enkla faktum att man med små enheter kan åstadkomma stor skada på betydligt större enheter så länge rätt förberedelser gjorts. Där har en infanteribataljon en klar fördel med hänsyn till det antal avsuttna skyttar som man kan uppta försvar med. En bataljon som försvarar exempelvis Luleå kommer att innebär att fienden måste avsätta stora resurser till att bryta detta motstånd vilket kommer att kosta både tid och resurser.

Pansarbataljonen kan inte vara ett ”multitool”

Även om det inom en sådan bataljon finns flera olika förmågor som kan användas till olika uppgifter är det inte rimligt att en bataljon kan bli bäst på allting bara för att man förväntar sig att den ska klara allt. Liksom andra förbandstyper har den styrkor och svagheter och det finns bara ett visst antal dagar per år att kunna öva på att bli bäst på sin uppgift. Vi har inte råd att inte vara bäst. Att inte spetsa dessa resurser till offensiva uppgifter är enligt min mening ett misstag eftersom det finns få förbandstyper som kan motsvara den slagkraft våra pansarbataljoner har.

Var finns kompetensen?

På vilken grund kan vi bygga norrlandsförband?  Vi har dels ett historiskt arv vi kan studera för att hitta en plattform som vi sedan kan utveckla ifrån. Samtidigt har vi våra pansarskytteförband som absolut bör kunna vara en plattform som vi bygger vidare på alternativt så finns en bra kompetens till infanteristrid vid både Livgardet och P7 som vi borde kunna vidareutveckla och anpassa till terrängen i Norrland. Min uppfattning om dessa förbands förmåga till avsutten skyttestrid är att den är mycket god och det kan vara en tanke att inledningsvis ta dessa förbands uppträdande som utgångspunkt i syfte att anpassa detta till norrlandsförhållanden. Slutligen så har vi våra vänner i Finland som redan har den förbandstyp som jag lyft fram i de senaste inläggen. I Finland finns där en stark tradition med just infanteri och därutöver en god vana att öva i motsvarande terräng, jag tror att vi har mycket att lära av just finnarna. Synergieffekten utöver att vi kan bygga våra förband är givetvis att vi kan bygga relationer med de officerare och soldater som vi kan komma natt genomföra strid tillsammans med.

Därför är mitt förslag att vi inledningsvis bör ta avstamp från de hjulburna förbanden i söder för att med detta som grund bygga ett bandgående förband i Norrland där vi sedan bör inleda ett djupare samarbete med våra finska vänner för att utveckla och förfina detta för att bli så optimalt för Norrland som bara möjligt.

 
Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.