Författararkiv: KKRVA

Utan Spaning ingen aning

av Göran Frisk

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Ubåtsjakt är något mycket komplicerat och kräver välutbildade människor och kvalificerad utrustning. Foto: Johan Lundahl Försvarsmakten.

Stridspausen är över!  Med helt otillräckliga resurser ska Marinen  fortsätta försöka hålla främmande, läs ryska, ubåtar utanför   territorialhavsgränsen. Den ligger 12 nautiska mil utanför baslinjen som bildar gräns för inre vatten.  Baslinjen binder samman kobbar och skär längs den svenska kusten.  På inre vatten innanför baslinjen gäller vapeninsats utan föregående varning. Utanför baslinjen gäller vapeninsats efter varning. En klar försämring från 90-talet då Taktiske ledaren hade eldtillstånd utan föregående varning vilket dåvarande Sovjet gnällde över.

Med sömngångaraktig säkerhet har Sveriges politiska och militära ledningar sedan 1958 års försvarsbeslut avvecklat vår förmåga att bekämpa ubåtar under vattnet.  En tillfällig uppryckning kom efter U137 grundstötning i Karlskrona skärgård 1981. Visserligen försökte en del nyttiga idioter få det till en felaktig navigering  utan fientliga avsikter. Självklart var det en felnavigering, varje grundstötning är en felnavigering. Denna skiljer sig dock från normala sådana eftersom intrånget hade fientliga avsikter. Ubåten var där för att hämta ett Spetznasförband som inte kunde komma därifrån på vanligt sätt med dykarfarkoster och miniubåtar.  Ubåten hade dessutom kärnvapen ombord som skulle kunna skjutas ut som en torped och placeras på botten. Utlösning av en sådan mina görs genom undervattenssignaler. Den tekniken var då väl beprövad genom olje- och gasprospektering på havsbotten vilken ryssarna behärskade  väl.

Hotet mot Sverige från ryska ubåtar kan beskrivas relativt enkelt. Känvapen kan placeras runt hela vår kust och i våra skärgårdar och hamnar. Ett bra exempel på denna typ av hot var ubåtsoperationerna i Stockholms skärgård hösten 2014.

Ett annat hot är ilandsättning av sabotageförband. Sabotörerna sätts iland i närheten av sina mål. Målen är sambands- och ledningssystem. Således att spränga radio- och mobiltelefonmaster. Andra mål är marina baser och flygbaser. Fartyg som är förtöjda, flygplan som står på backen är utmärkta mål. För att lösa dessa uppgifter använder sabotörerna utpekare som innebär att styrbara missiler kan förstöra målen med stor precision.

Våra kärnkraftverk är också lämpliga mål eftersom alla ligger nära havsvatten.

Ryssarna övar de förband som ska lösa dessa uppgifter regelbundet

i sina målområden. Skälet till att man använder ubåtar, miniubåtar och dykarfarkoster är att dessa är svåra att upptäcka. Vid eventuell upptäckt kan de dra sig undan och vänta tills svenskarna tröttnat. Arbetstiden räcker inte till.  Ubåtsföretagen varar i svenska vatten en  till tre veckor. Under denna tid kan de också ha samband med ryska agenter som är placerade i Sverige för att ge stöd om och när sådant behövs. Under krig och kris är ubåten en utmärkt transportör eftersom den är svår att upptäcka och bekämpa.

Det finns några enkla regler för ubåtsjägare.

UPPTÄCKT  — LOKALISERING — BEKÄMPNING.  Det problematiska med denna regel är att spaningsresurserna är få och har korta räckvidder. Lokaliseringsresurserna är betydligt bättre. Har vi väl upptäckt motståndaren gäller det att behålla kontakten så länge att vapen kan insättas. SKJUT NÄR DET BÄR är en god regel för alla krigare.  Jag tar här inte upp hur ett antal nyttiga idioter försöker få ubåtsjägarna att inte sätta in vapen genom allehanda begränsningar av juridisk karaktär. I själva verket åsidosätts varje nations rätt till självförsvar om vapeninsats förhindras av juridisk byråkrati.

En annan mycket viktig regel är TILLFÄLLET KOMMER SOM EN SNIGEL OCH FÖRSVINNER SOM EN BLIXT.  Detta är pressfotografernas valspråk som passar lika bra för ubåtsjägare.

Vi måste således spana dolt och uthålligt. Motståndaren får inte varnas genom oskickligt beteende av ubåtsjägarna.

Nu kommer svenska folkets vaksamhet in i bilden. Alla som vistas vid våra kuster, stränder och öar i båtar och fartyg och allehanda flytetyg ska bilda ubåtsjaktstyrkans spaningsförband. Spaning på ytan bör ske så stora delar av dygnet som möjligt. Kikare, ljusförstärkare etc ska utnyttjas, kameror såväl för filmning som stillbilder ska hållas i högsta beredskap. Mobiltelefoner ska vara framme och laddade, papper och pennor lika nödvändigt för att rita skisser och berätta om observationerna var, när och vad. Använd GPS etc.  Det är alltid bråttom, ring därför till Högkvarteret och berätta om observationen.

Det räcker inte med optisk spaning. Vi bör söka under vattenytan  också. Detta är nuförtiden möjligt med moderna ekolod, fiskesonarer etc. Det finns mer än en miljon fritidsbåtar i Sverige. Dessa ingår alla i ubåtsjaktstyrkans spaningsförband! Våra motståndare förflyttar sig ofta nära ytan, stoppar ibland för optisk spaning. De röjer sig stundom med vattenuppkok, fladdrande kompasser och autopiloter. Misstänksamhet är en dygd!

Under 90-talet hade ubåtsjaktstyrkan goda vapen. Fartygen hade sjunkbomber, antiubåtsgranater och ubåtsjakttorpeder, helikoptrarna hade sjunkbomber och ubåtsjakttorpeder och våra ubåtar hade ubåtsjakttorpeder. Dessa vapen har endast i ringa grad moderniserats. Vilket årtionde som helst kommer en förnyelse att ske. Trots vapenbrister är det synnerligen olämpligt att befinna sig i vattnet när ubåtsjaktenheter jagar och fritidsbåtar är i närheten. Upp  med badande och fritidsdykare ur vattnet snarast möjligt. Explosioner under vatten är farliga. Under året kommer de första ubåtsjakthelikoptrarna, typ hkp 14, att ingå  i ubåtsjaktstyrkan. Detta är bra men otillräckligt av två skäl, de har inga vapen och är för få. När vi var som bäst hade vi 14 hkp 4 som hade såväl sonarutrustning som vapen. Nu får vi fem stycken om några år. Snålheten bedrar ubåtsjaktförmågan.

Trots felaktiga politiska beslut under åren och lika felaktiga avvägningsbeslut från en rad överbefälhavare så måste svenska folket och de fåtaliga ubåtsjägarna visa MOTSTÅNDAREN  att VI GER ALDRIG UPP.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Sverige behöver en genomtänkt Rysslandspolitik!

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.

Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO). När det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s k demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.

”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.

Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en rysslandspolitik!

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.

Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.

Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?

Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.

Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.

Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!

Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.

Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.

De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.

De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.

De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.

Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Är det verkligen detta Putin önskar sig?

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.

Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.

Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.

I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemssskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.

Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland skulle starkt missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.

Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc som nu utgår från Ryssland måste mötas. Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public-service företag har ett särskilt ansvar att bära i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

 
Förfataren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Kris i analys av svensk krisledning

av Staffan Strömbäck

Den disputerade statsvetaren Oscar Larsson skriver den 25 december i Svenska Dagbladet under rubriken ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige”. Han beskriver tre faktorer: vad definierar en kris, principerna för svensk krishantering samt den svenska förvaltningsmodellen. Larsson gör analysen att krisdefinitionen, de principer som är vägledande för svensk krishantering tillsammans med den svenska förvaltningsmodellen utgör ett hinder för effektiv krishantering. Därefter drar han slutsatsen att dessa måste i grunden revideras.

Jag menar att analysen är, om inte helt fel, så i alla fall otillräcklig för att förklara de brister som blivit synliga, alltifrån Estonia 1994, Tsunamin 2004 till skogsbranden 2014 och migrationshanteringen 2015.

Beskrivningen av vad en kris är och dess specifika karaktär, är en fråga som i sig är ägnad en avsevärt djupare diskussion, men har inte några allvarliga invändningar mot Larssons beskrivning i det avseendet. Däremot finns avseende de två andra – principerna för krishantering och den svenska förvaltningsmodellen – anledning att starkt ifrågasätta analysen och därmed också slutsatserna.

Sammanblandning förvirrar

Lagar, regler och principer måste självklart vara möjliga att förstå och att tillämpa. Men när beslutsfattare, av okunskap eller ovilja, inte fattar de beslut som man har befogenhet att fatta går det faktiskt inte att skylla på regelverket. Jag menar att ett av de misstag som Larsson – och många andra debattörer inom området – gör, är att blanda samman å ena sidan regelverket och principer med å andra sidan tillämpningen av dessa regelverk och principer.

Bristande förståelse för regeringens roll

Tydligast gör sig detta missförstånd synligt i citatet: ”…. samordning mellan regering och myndigheter är en central mekanism för att få till stånd effektiva lösningar”. Det är en fundamental missuppfattning att ”samordning mellan regering och myndigheter” beskriver relationen mellan regeringen och myndigheter. Regeringen styr riket och utövar makten under lagarna. Det gör regeringen bland annat genom att utfärda förordningar, regleringsbrev för myndigheter samt genom att ge uppdrag till myndigheter. Regeringen styr riket, inklusive myndigheterna. Där finns alltså ett lednings- och lydnadsförhållande, något som Larsson bortser ifrån i sin analys.

Principernas betydelse

En annan fråga där denna sammanblandning synliggörs är i stycket: ”Dessa tre principer [ansvarsprincipen, likhetsprincipen samt subsidiaritetsprincipen] gör det svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret. Likaså är det svårt för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer.”

Det framstår som svårförståeligt varför de tre principerna skulle göra det ”… svårt att avgöra när en kris är av sådan magnitud och natur att det är nödvändigt att påkalla hjälp från överliggande nivåer och i sista hand varsko regeringen att överta ansvaret” eller svårt ”…för regeringen och de som ytterst har ansvar för krishantering på nationell nivå att avgöra när det är lämpligt att ta till extraordinära insatser och ta över ansvaret för krishanteringen från andra offentliga och privata aktörer”. Principerna motsäger på intet sätt behovet och nödvändigheten av lokal, regional och nationell analysförmåga vid en kris. Om denna analysförmåga fanns i tillräcklig omfattning, vilket troligen inte är fallet i dag, skulle det gå att få fram underlag som är nödvändigt för att förstå krisens magnitud och omfattning. Och därefter fatta beslut om att överliggande nivåer eller regering ska överta ansvaret för krishanteringen. Det är nog snarast en brist på kompetens och resurser och inte principerna, som utgör det huvudsakliga problemet.

Vad regeringen kan och får, men väljer att inte göra

När sedan MSBs roll beskrivs blir det ännu mer problematiskt att se hur analysen ger stöd för slutsatserna: ”Myndighetens för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) har som främsta uppgift att vara rådgivande till andra myndigheter och aktörer, inklusive regeringen men saknar i stort operativ förmåga att kliva in i krishanteringsstrukturen och anta en ledande roll.”

Det som beskrivs är i sak korrekt, men förklarar inte varför regeringen i större omfattning inte använder MSB (eller andra myndigheter) för analyser. Det förklarar heller inte varför regering och riksdag inte ger MSB (eller någon annan myndighet, beroende på krisens karaktär) rätt att utfärda föreskrifter och utöva tillsyn. Vidare förklarar det inte varför regeringen inte bygger upp den regionala krisledningsförmågan som i vissa fall enligt gällande lagar och förordningar åligger länsstyrelser. Slutligen förklarar det heller inte varför regeringen i regeringskansliet, RK, valt att endast bygga upp en analysfunktion, men utan att ge den funktionen (eller någon annan del i RK) i uppdrag att ta fram beslutsunderlag vid nationell krishantering. För att regeringen vid en nationell kris ska kunna ta sitt ledningsansvar krävs självklart beslutsunderlag för regeringens beslutsfattande. Regeringen sitter på Sveriges största beredningsorganisation – regeringskansliet. RK har som sin enda huvudsakliga uppgift att ta fram beslutsunderlag. Det skulle RK kunna göra även vid en nationell kris.

Regelverket troligen ändamålsenligt – men resurser och beslutsförmåga saknas
Min slutsats är att befintliga regelverk och principer med all sannolikhet inte är ett hinder för, utan möjliggör en effektiv krisledning. Men det kräver att beslutsfattare är villiga att tillsätta resurser och fatta beslut. Om regeringen eller någon myndighet väljer att inte tillsätta resurser och att inte styra – att inte fatta beslut som man har befogenhet att fatta – så blir resultatet därefter.

 
Författaren är reservofficer med mångårig erfarenhet av både statlig förvaltning och kommunal krishantering som ordförande i socialnämnd och ledamot i kommunstyrelse.

Regeringens inriktning till Försvarsmakten – handlingsfrihet, vad innebär det?

av Frank Rosenius

I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå.

Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen begränsa ÖB operativa handlingsfrihet, är det fråga om realpolitik m h t otillräckliga förmågor eller vill regeringen förbereda en Nato-anslutning? Frågorna kan säkert flerfaldigas. Oavsett svaren anar jag att regeringens avsikt är att påverka försvarsmakten ytterligare när det gäller operativ verksamhet. Därmed kan det också få konsekvenser för Försvarsmaktens (FM) framtida utveckling.

Internationellt är detaljstyrning av försvar mera norm än undantag. I Sverige är vi inte vana vid att politiker detaljstyr hur vi skall kriga, det är ett myndighetsansvar enligt vår urgamla förvaltningstradition. Därför är det angeläget att både analysera och diskutera vad regeringen menar med krav på militär handlingsfrihet. Låt mig lämna ett bidrag.

Nu har kanske regeringen utvecklat detta med FM, men då dessa s k operativa anvisningar är hemliga är de inte för allmän kännedom. Vi får analysera och spekulera. För att komma fram till dessa antaganden behövs dock inte någon ”rocket-science” – med två ofullständiga brigader, en handfull korvetter, några ubåtar och 90 flygplan med känslig basstruktur blir både uppgifter och handlingsfrihet begränsade.

Låt oss först se på planeringsförutsättningarna rent allmänt. Skillnaden idag i förhållande till Kalla Kriget är att vi då utgick från att vi mötte Sovjet/WP med mobiliserade och förberedda styrkor i stort antal medan idag måste uppgiften lösas med ca 10% av resurserna. Lägg till materiella och personella brister som har negativ påverkan på det operativa uppträdandet – under hela försvarsbeslutsperioden och även bortom 2020 med dagens planering. Och slutligen att risken för att det värsta kan inträffa de närmaste åren inte kan uteslutas. På positiv sida gäller att spelplanen i princip halverats till södra halvan av Sverige och att huvuddelen av Östersjöns östra kust ingår i NATO.

Vad kan vi då förvänta oss av regeringen när den skall operationalisera kraven på handlingsfrihet? Med bakgrund i några enkla scenarioteckningar diskuterar jag några av utmaningarna och dess konsekvenser för handlingsfriheten enligt nedan.

(1) Ökad militär aktivitet i Östersjön. Rysk fregatt varnar svenskt spaningsplan med lv-eld utan att träffa. Rysk not till Sverige att vi uppträder provocerande. På regeringens uppmaning uppträder vi försiktigare. Trots detta och efter ytterligare någon månads hög spänning skjuts ett svenskt flygplan ner och signalspaningsfartyget Orion rammas på internationellt vatten.

Regeringen vill behålla handlingsfrihet att de-eskalera konflikten och beordrar FM att inte uppträda ost Gotland.

En konsekvens blir att vår uppföljning av militär verksamhet i östra Östersjön försvåras avsevärt. Kortare förvarning ökar kravet på beredskap, särskilt på Gotland. Vilket i sin tur utmanar handlingsfriheten i övrigt.

En slutsats kan vara att försvaret måste räkna med begränsningar i att uppträda på och över Östersjön redan tidigt vid förhöjd spänning i Östersjöområdet. Våra underrättelse- och spaningssystem borde kanske anpassas därefter?

(2) Risken har ökat för en militär konfrontation i Baltikum efter månader av ökad spänning. Ryska örlogsfartyg, ubåtar och ryskt flyg uppträder ”provokativt” i Östersjön och i Skagerack. Ett par minsprängningar har genomförts i Irbensundet respektive i Öresund. Detta påverkar handelssjöfarten, vissa rederier kräver att leder till Göteborg och Brofjorden garanteras minröjda. Vissa strategiskt viktiga varor är på upphällningen. Regeringen står inför ett dilemma, vad av Göteborg, sjöfart till/från Finland och Baltikum, marinbasen i Karlskrona samt trupp- och försörjningstransporter till Gotland skall prioriteras? Resurserna räcker i huvudsak bara till en av uppgifterna. Handlingsfriheten är med andra ord i princip noll. Har regeringen och FM diskuterat detta? Har FM rapporterat avsaknad av handlingsfrihet i detta fall?

(3) Det framstår som klart att fientligheter kan utbryta när som helst i Baltikum. Större delen av FM mobiliseras. De mest akuta behoven av ökad militär beredskap bedöms knutna till Skåne, Blekinge, Gotland samt Stockholmsområdet. FM meddelar att läget kräver en större del av en av de två brigaderna på Gotland och för att säkra tilltransport och underhåll måste i princip alla sjögående förband avdelas för uppgiften under lång tid.

Regeringen inser att handlingsfriheten att möta väpnat angrepp i andra delar av Sverige då reduceras till en orimligt låg nivå. Regeringen meddelar därför FM att huvuddelen av våra kvalificerade stridskrafter skall prioriteras mot uppgifter på fastlandet, bl a för att säkra handlingsfriheten att ta emot stöd av Nato.

Scenariot visar att i denna situation innebär vår ringa försvarsförmåga att regeringen tidigt måste bestämma val av handlingsväg och som m h t till våra begränsade resurser då påverkar handlingsfriheten i övrigt. Alternativet att försöka lösa många uppgifter med begränsade resurser för att sedan kraftsamla till hotat område är med nuvarande försvarsstruktur inte en framkomlig väg m h t vår begränsade förmåga att snabbt omgruppera de tyngre stridskrafterna. Ryssen kommer enligt min bedömning att hinna före. Hur vi än vrider och vänder på de operativa utmaningarna kan dagens försvarsmakt inte leva upp till de krav på handlingsfrihet som regeringen önskar. För framtiden kan man diskutera om en mera mångfacetterad och lättrörlig försvarsmaktsstruktur kan kompensera för bristande numerär och öka handlingsfriheten.

Handlingsfrihet är inget statiskt, snarare en i allra högsta grad dynamisk process som ständigt behöver analyseras. Exemplen ovan gör inte anspråk på att täcka in hela vidden av problematiken. Förhoppningsvis ger de en indikation på svårigheterna.

Min slutsats blir att regeringen har insett att uppgiften att möta ett väpnat angrepp som utgår från Ryssland är vårt nationella försvar övermäktigt idag och inom överskådlig framtid. Uppgiften ”möta” kan naturligtvis lösas av en hemvärnspluton i Nynäshamn om man hårdrar det – men vi talar här om att ha sådana förmågor att Ryssland avstår från att testa vår försvarsförmåga. Genom att införa begreppet handlingsfrihet uppfattar jag att regeringen är besvärad över vår bristande operativa förmåga.

Att vi har få kvalificerade stridskrafter och begränsad mängd av kvalificerade robotar innebär att regeringen kommer att tveka att riskera dessa tidigt i en konflikt. Här måste nog den militära operativa planeringen inse att regeringen med stor sannolikhet därför kommer att vara restriktiv när det gäller risktagning och insatsregler.

Solidaritetsförklaringen och Nato-frågan berörs också av detta. Om vi skall kunna ta mot hjälp utifrån måste det finnas en fungerande infrastruktur i landet. För detta fordras bl a kvalificerade stridskrafter för skydd. Dessa måste då finnas redo och inte vara upplåsta av annat. Ett område som omedelbart kommer i fokus när det gäller denna handlingsfrihet är Gotland. Kan det vara så att regeringen överväger en omprövning av hur man ser på försvaret av olika delar av landet?

Slutligen kan man fråga om avsikten är att inför nästa försvarsbeslut låta tankarna om handlingsfrihet leda till en radikal omprövning av hela vårt försvarskoncept? Den handlingsfrihet regeringen eftersträvar förlorades vid sekelskiftet och kan inte återfås med en skrivning i ett försvarsbeslut. Det fordras också lämpliga resurser. Den gångna veckans (v 05) ekonomiska larmsignaler kan dock tyda på att vi går åt fel håll när det gäller handlingsfriheten – snarare verkar vi röra oss mot handlingsOfrihet.

Jag ser gärna flera tankar kring detta – det tycks som vi äntligen håller på att lämna det strategiska och operativa tänkande som dominerat sedan 70-talet och att vi numera fritt kan diskutera mål och medel utan gamla låsningar.

 
Författaren är viceamiral och f d Stf ÖB. Han är ledamot av KKrVA och var Akademiens tidigare Styresman.

Fotnot

[1] Reg prop 2014/15:109; 5.2 “..anser att det militära försvaret även skall skydda svensk handlingsfrihet i händelse av politisk, militär eller annan påtryckning.”

Geopolitiken talar för Nato

av Mike Winnerstig

Under många år, för att inte säga decennier, var begreppet ”geopolitik” i praktiken bannlyst från svensk säkerhetspolitisk debatt, både inom universitetsvärldens ram och i den praktiska säkerhetspolitiken – i alla fall som den formulerades av politiker och diplomater. De som till äventyrs försökte använda geopolitisk teori för att förklara världspolitiska skeenden efter det kalla krigets slut sågs ofta som ytterkantsaktörer som inte hade förstått hur den nya moderna, liberala, rationella, ömsesidigt beroende och i allt väsentligt fredliga världen utvecklats. Francis Fukuyamas texter om liberalismens seger och ”historiens slut”, i form av en allt starkare världspolitisk konvergens i riktning mot den liberala demokratin, är ett av de mest kända exemplen på 90-talsanalys i direkt motsättning mot geopolitisk teoribildning.

Detta är paradoxalt på minst två sätt. För det första är begreppet ”geopolitik” faktiskt en svensk uppfinning, myntat av Uppsalaprofessorn Rudolf Kjellén i en lång essä i tidskriften Ymer år 1899 (”Studier öfver Sveriges politiska gränser”, s. 283f.) Ymer utgavs av Svenska Sällskapet för antropologi och geografi, vars styrelse då omfattade både S A Andrée – som sedan förolyckades på väg mot Nordpolen – och upptäckaren Erik Adolf Nordenskiöld. Kjelléns essä avslutas med världshistoriens första explicita ”geopolitiska analys” (s. 317ff). Vi har just i Sverige därför anledning att titta närmare på begreppet geopolitik innan vi avfärdar det, om inte annat så av historiska skäl.

För det andra, och avsevärt viktigare, är geopolitik idag ett uttryck som förekommer snart sagt överallt: inte bara i säkerhetspolitisk diskurs utan i allt högre grad även i näringslivskretsar. Årets upplaga av den ekonomiska toppkonferensen i Davos dominerades enligt uppgift av diskussioner av ”geopolitisk oro” och de negativa konsekvenserna av detta för världsekonomins tillväxt. ”Geopolitisk analys” och ”geopolitiska hot” blir allt vanligare begrepp på tidningarnas börs- och ekonomisidor, och stora företag som t ex oljebolaget BP bildar rådgivande kommittéer med huvuduppgift att analysera ”geopolitiska risker”. Användningen av begreppet geopolitik inom näringslivets ram utmärks i regel inte av analytisk stringens utan snarare som en mycket bred samlingsbenämning på allt som har med politik, naturresurser, terrorism, konflikter och liknande företeelser att göra.

Den geopolitiska teorin är dock en skolbildning som i sig själv har tydliga ramar. Kjellén och hans mer eller mindre samtida geopolitiskt orienterade kollegor – tysken Friedrich Ratzel, britten sir Halford Mackinder och amerikanen Nicholas Spykman – såg geopolitiska förklaringsmodeller som ett sätt att relatera maktbalansteori eller andra varianter av den s k realistiska eller realpolitiska teorin i en geografisk kontext. Detta skiljer dem verksamt från de många teoretiker som analyserar internationella relationer uteslutande från abstrakta perspektiv, där den verkliga världen och dess geografi inte spelar någon nämnvärd roll. I den geopolitiska analysen är politisk makt, militär styrka, naturresurser, folkmängd och liknande faktorer viktiga. Men i motsats till många s k realistiska teoretiker menar geopolitiker att alla dessa faktorer grundas i statens geografiska läge. I den svenska militärpolitiska kontexten uttrycks ofta detta i frasen ”Sverige ligger där det ligger”.

De flesta av de äldre geopolitiska teoretikerna hade ett globalt perspektiv, och fokuserade – om än på lite olika sätt – på kampen mellan ”landmakten”, som strävade efter att dominerade den euroasiatiska landmassan, och ”sjömakten”, som strävade efter att motverka detta och därmed uppnå en global maktbalans. För Mackinder och Spykman var det självklart att deras teorier hade ett politiskt syfte; att utgöra rådgivning till de styrande i London och Washington, DC. Målet var att de demokratiska, anglosaxiska länderna (främst USA och Storbritannien) och deras allianser skulle motverka uppkomsten av en hegemon på den euroasiatiska landmassan – vare sig detta var Tyskland, Ryssland eller Kina. En sådan hegemon skulle ju på sikt kunna dominera även den brittisk-amerikanska ”sjömakten”. Intressant nog har några av dagens ryska teoretiker – t ex den inte okände Alexander Dugin – tagit till sig denna form av geopolitisk teori men vänt på den, d v s målet blir för dem att räkna ut hur Ryssland skulle kunna bli en hegemon som på sikt kan dominera Eurasien. Att även president Putin aktivt arbetar för den s k Eurasiatiska unionen är ingen tillfällighet i detta sammanhang.

Geopolitik i sin traditionella form hade alltså ett tydligt globalt stormaktsfokus. Detta hindrar inte vissa analytiker idag att använda geopolitik som ett sätt att analysera svensk säkerhetspolitik. Ett särskilt tveksamt sådant försök görs av min akademikollega, ambassadören och statsvetardocenten Mats Bergquist, i senaste numret av Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift. Hans argument är i korthet följande. Med tanke på Sveriges geopolitiska situering i Nordeuropa har vi, såväl 1721 som 1812 som idag, endast tre principiella geopolitiska handlingslinjer gentemot vår ryska stormaktsgranne:

  1. ”bandwagoning”, dvs att ackommodera Ryssland genom att i hög grad tillgodose dess intressen, t ex genom den s k 1812 års politik som den formades av Karl XIV Johan,
  2. allians med annan stormakt, t ex Sveriges allians med Storbritannien 1808-09,
  3. alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig, dvs den traditionella frasen som formellt upphörde 1992 och därefter ersatts av olika andra mer eller mindre likartade formuleringar fram till 2009.

Eftersom alliansen med Storbritannien var högst olycklig för Sverige och bl a ledde till att vi förlorade Finland, och eftersom alliansfrihetslinjen eller neutralitetspolitiken varit lyckosam i så motto att vi inte dragits in i krig sedan tidigt 1800-tal, antyder Bergquist diskret att denna tredje linje är den vi fortsatt bör följa. Klassisk geopolitik från 1800-talet blir alltså, om man får tro Bergquist, ett tungt inlägg mot ett svenskt NATO-medlemskap på 2000-talet.

Men Bergquists analys är högst bristfällig. Även den mest hårdhudade geopolitiska teoretiker skulle genast erkänna att inte ens geopolitiska faktorer är oföränderliga. I den ovannämnda skriften tydliggjorde Kjellén t ex att floder sällan är bra ”naturliga” gränser, eftersom de förändras – vattnet tar nya vägar i strandkanterna genom erosion mm. Om klimatförändringarna leder till att Nordostpassagen norr om Ryssland blir kommersiellt och militärt farbar i högre utsträckning än idag har vi också där en tydlig geopolitisk förändring med potentiellt stor global betydelse.

Därutöver kommer de politiska förändringar som också en geopolitisk analys måste ta hänsyn till. För drygt 200 år sedan låg ett litet, avlägset och folkfattigt land i en blodig konflikt med en av den tidens dominerande stormakter, som förutom att vara en militärt mycket stark aktör också var i full färd med att skaffa sig ett kolonialt imperium som sträckte sig över hela jorden. Stormakten invaderade det mindre landet och brände år 1814 ner stora delar av dess huvudstad, inklusive presidentens bostad och landets parlament. Vad hette då den globala stormakten respektive det mindre landet och dess nedbrända presidentbostad? Svaren är: ”Storbritannien”, ”Amerikas förenta stater” samt ”Vita Huset”. Konflikten, dvs kriget 1812-14, kontrasterar synnerligen påtagligt mot dagens geopolitiska situation.

Att Sverige idag skulle befinna sig i samma geopolitiska situation som vi gjorde 1721 eller 1812 eller ens 1939 är alltså nonsens. Både Sverige och Ryssland ligger förvisso fortfarande där de ligger. Men att jämföra en modern, djupt institutionaliserad och väl organiserad försvarsallians mellan 28 länder – som mellan sig står för nästan hälften av världens BNP och klart mer än hälften av dess militärutgifter – med en enkel, oorganiserad och väldigt bräcklig allians mellan Sverige och Storbritannien under tidigt 1800-tal är milt sagt oanalytiskt och särskilt ur ett geopolitiskt perspektiv direkt missvisande.

Till detta kommer att Bergquist inte heller i sin analys tar upp det numera exceptionellt atrofierade svenska försvaret och den nya säkerhetspolitiska linje som vi omfattat – dels genom EU-medlemskapet 1995 med dess politiska allianskaraktär, och dels genom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen från 2009. Om ett land ska kunna hoppas på att vara framgångsrikt neutralt i krigstid krävs det både att landet kan försvara hela landet på egen hand och att landet inte i fredstid tydliggör vem man i krigstid kommer att samarbeta militärt med. I dagsläget driver Sverige en politik som går rakt mot bägge dessa grundförutsättningar.

Som NATO-medlem skulle Sverige bli en del av den geopolitiska allians som åtminstone från 1940-talet och framåt sett till att alla tänkbara, i regel odemokratiska, hegemoner på den euroasiatiska landmassan kunnat hållas i schack. Detta skulle vara en avsevärt bättre position, ur geopolitiskt hänseende, än vårt nuvarande läge. Vi skulle slippa vår nuvarande paradoxala och genom sin otydlighet närmast destabiliserande säkerhetspolitik, och istället tydligt kunna integrera oss militärt med Norge, Danmark och förhoppningsvis även Finland. Ett nordiskt försvar förutsätter ett samnordiskt NATO-medlemskap. Starka geopolitiska faktorer talar alltså för en omläggning av Sveriges ”grand strategy”.

 
Författaren är fil dr i statsvetenskap och ledamot av KKrVA avd VI

Sverige; Finland och Nato

av Mats Bergquist och Örjan Berner

På båda sidor om Östersjön anser man att Sverige och Finland skall agera tillsammans i NATO-frågan. Detta är med tanke på vår i grundläggande avseenden gemensamma säkerhetspolitiska situation naturligt.

Sverige och Finland har i århundraden utgjort ett gemensamt strategiskt område. När man marscherat i olika riktningar har problem uppstått. I en så grundläggande fråga som en eventuell NATO-ansökan är det ett uppenbart önskemål att vi agerar gemensamt. Anhängarna av en svensk ansökan, så t.ex. i  inlägg DN 7 och 13 januari 2015 av en stor grupp tidigare ambassadörer och militärer, förklarar dock inte hur ett gemensamt svensk-finskt agerande skall se ut. Detta kan bero på att man inte tillräckligt noga avläst läget i vårt grannland.

Hufvudstadsbladets, och snart DN:s, Moskvakorrespondent Anna-Lena Laurén noterade ganska träffsäkert i somras att svenskarna är mera upprörda än oroade över utvecklingen i Ryssland, medan finländarna är mera oroade än upprörda. Analysen av utvecklingen i Ryssland skiljer sig knappast i sak åt i de båda huvudstäderna. Den har i Sverige lett till ett nytt försvarsbeslut där man söker vända den trend från ett invasionsförsvar mot ett insatsförsvar som pågått sedan det kalla krigets slut.

I Finland, där territorialförsvaret förblivit centralt, har man inlett en översyn av lagstiftningen om underrättelseväsendet i syfte att utveckla bl.a. signalspaningen. Ett nytt drag i Sveriges och Finlands försvarspolitik är det ökade samarbetet mellan försvarsmakterna. Ambitionsnivån är hög, synergierna uppenbara. Bara tiden kommer att visa hur långt regeringarna är beredda att gå i praktiken. När det gäller samarbetet med NATO har båda länderna slutit ett värdlandsavtal med alliansen, som i vårt fall skall föreläggas Riksdagen denna vår. Syftet med avtalet är att underlätta gemensamma övningar och om situationen  skulle kräva detta att ta emot militärt bistånd.

Om analysen av utvecklingen i öst är likalydande är politiken visavi Moskva inte alltid densamma. Förutom sin långa gräns har Finland en inte minst geopolitiskt styrd bilateral agenda med Moskva, som inkluderar högnivåkontakter mellan presidenterna Niinistö och Putin, trots att Finland som EU-land, vilket är dyrbart, tillämpar EU:s sanktioner mot Ryssland. Läget längs den långa gränsen styrs av en stabil ordning som byggts upp under lång tid och inte förefaller ha påverkats av politiska förändringar i Moskva.

Sveriges bilaterala agenda med Ryssland är kortare. Några politiska högnivåkontakter har inte förekommit på flera år, vilket reflekterar svensk syn på Putins politik. Opinionsläget i NATO-frågan i Finland har varit påfallande stabilt och redovisar en fortsatt övervikt mot medlemskap. I Sverige har anhängarna nu troligen blivit ett flertal. Till följd av den sittande regeringens position saknar  frågan idag aktualitet men detta kan  ändras i ett nytt politiskt läge.

Den svenska debatten präglas av det starka engagemanget för de baltiska staternas säkerhet och tanken att denna skulle påtagligt främjas av svenskt NATO-medlemskap. Ibland antyds att detta är viktigare än en gemensam svensk-finsk hållning i denna fråga. Varje förskjutning av opinionssiffrorna i Sverige noteras i finska media och tolkas inte sällan som tecken på möjligheten av en ny svensk linje efter valet 2018 om alliansen skulle komma till makten. De olika stämningslägena i Stockholm och Helsingfors avspeglar skillnader i geografiskt läge, historiska relationer och även ekonomiska förbindelser till Ryssland. Detta bör inte få dölja att Sverige och Finland nu, liksom sedan många hundra år, har gemensamma intressen när det gäller Ryssland. Detta har man sökt lösa på olika sätt under skilda perioder.

Hur NATO-frågan än utvecklas kvarstår uppdraget att hantera detta problem så att det inte driver in en säkerhetspolitisk kil mellan Finland och Sverige. Enligt vår mening måste denna utmaning hanteras genom en konsekvent politik väl förankrad i våra länders historia och i den allmänna opinionen.

 
Mats Bergquist är f d ambassadör i Helsingfors och London samt ledamot av KKrVA. Örjan Berner är fd ambassadör i Moskva, Berlin, Paris och Helsingfors.

Kring statsrådet Wallströms tal i Sälen

av Hans Lindblad

Utrikesminister Margot Wallström överraskade vid Folk och Försvars konferens i Sälen genom att föreslå förändringar på ett annat område än sitt eget. Samtidigt visade hon begränsat intresse för en debatt om utveckling av säkerhetspolitiken.

Normalt brukar statsråd inte gå emot regeringspolitiken och plädera för omläggningar inom andra departements domäner. Det var dock ingen ny tanke hon förde fram när hon sade sig önska att en ”jämställd version av värnplikten återinförs, med både militära och civila delar”. Idén om könsneutral totalförsvarsplikt drevs först av Folkpartiet genom beslut vid landsmötet 1977, alltså för snart 40 år sedan.

I linje med detta ville  partiet få till stånd direktrekrytering och grundutbildning till civilförsvaret, i första hand dess undsättnings- och räddningsenheter. Dessa hade bland annat de riskfyllda och tunga uppgifterna att söka ta sig genom brinnande och raserade byggnader för att under tidsnöd rädda instängda i skyddsrum. Jag kom att driva denna fråga i en rad försvarsutredningar under främst 80-talet.

Sedan länge bestod enheterna av tidigare värnpliktiga som överfördes till civilförsvaret vid 47 års ålder och sedan var kvar till pensionsåldern. De gavs ingen utbildning, eftersom staten inte med plikt ville tvinga på sådan för personer i så mogen ålder. De uttagna visste knappt om att de fanns i rullorna, så oftast anmälde de därför inte när de drabbades av hjärtfel eller andra svåra sjukdomar. Det var en organisation som knappast skulle kunnat fungera direkt efter mobilisering.

FP-förslaget innebar att utbilda 5000 unga män och kvinnor per år med sikte på att efter 30 år ha en organisation om 150 000 personer. De andra partierna avvisade tanken på ett direktutbildat civilförsvar. Utom vid ett tillfälle då de i 1978 års försvarskommitté preliminärt gick med på att förslaget ändå skulle få utredas, Men inför utredningens slutbetänkande 1981 ändrade sig sedan blivande arméchefen Åke Sagrén som förklarade att unga till civilförsvaret stred mot ”värnpliktsprincipen”. Naturligtvis grundlöst, eftersom sådan utbildning fanns i till exempel Danmark.

Jag har ibland undrat vad som hänt om FP-förslaget godtagits. Vid den tidpunkt då riksdagen brådstörtat 2010 avskaffade värnplikten skulle merparten av räddningsenheterna ha varit bemannade med grundutbildad personal i betydligt lägre åldrar än i den tidigare organisationen.

Jag tvivlar på att riksdagen i så fall utan vidare avskaffat civilförsvarsorganisationen och dess pliktpersonal, eftersom de utbildade naturligtvis i respektive kommun var en värdefull resurs också vid fredstida stora olyckor och katastrofer. Medvetenheten om samhällets sårbarhet hade vid den tiden ökat, så det är svårt att tro att man utan vidare slopat vad som byggts upp.

Om Margot Wallström tror att hennes tanke är ny visar det bara att hon inte vet vad hon pratar om. Hon talade i Sälen om ”civilister i beredskap ” och nämnde uppgifterna att ”förstärka migrationsverket, asylboende och agera vägvisare”. Vad talar för att just de uppgifterna ingått i en civil pliktutbildning? Det förefaller rimligare att utnyttja arbetsförmedlingen, och vägvisarna får väl rekryteras lokalt och helst inte med tvång.

När vi åtminstone under delar av året hade tiotusentals värnpliktiga under utbildning kunde man vid behov sända ”armar och ben” för arbetsuppgifter vid till exempel översvämningar, utan att soldaterna hade någon utbildning för just den uppgiften. De kunde också, liksom hemvärnet och orienteringsklubbar, användas för att söka efter försvunna personer. Nu finns inte de värnpliktiga men den senare uppgiften klaras bättre än någonsin genom civilsamhällets ”Missing People”.

Vid stora olyckor och katastrofer i Norden är förmodligen räddningstjänst och sjukvård kritiska sektorer. Länge talades om att svenskar mer än andra litade på att stat och kommun som ”den gode herden” skulle klara av att lösa svåra situationer. Men förtroendet för detta har minskat kraftigt, inte minst genom polisens strul efter mordet på Olof Palme och statsminister Göran Perssons handlingsförlamning efter tsunamin. Hemma i Gävle var vi avstängda från omvärlden i tre dygn genom det väldiga snöovädret 1998. All offentlig service var lamslagen. I det läget visade sig civilsamhället fungerat bättre än många nog hade väntat. Hänvisade enbart till sig själva hjälpte grannar varandra, till exempel genom att söka upp ensamma sjuka. Enda sättet att ta sig fram på gatorna var med skidor, och hyllorna tömdes i butikerna.

Regering som debattorgan

En regering framstår lätt som splittrad om statsråd opponerar mot varandras politik. Ett exekutivt organ bör inte uppträda som en debattstuga. Om en minister vill stimulera till debatt bör det helst vara inom det egna ansvarsområdet.

Margot Wallsgröm tog i Sälen upp behovet av ”ett mer handlingskraftigt, solidariskt och enigt EU”. Hon pläderade för ”ny kraft till EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik”, det som brukar förkortas GUSP. Hon nämnde Ukraina men inte mer om hur EU bör stärka sin säkerhetspolitik.

Hon talade om OSSE och FN men inget om partnerskapet med Nato eller om Stoltenbergrapporten om ökat säkerhetspolitiskt samarbete i Norden. Mest anmärkningsvärt var att utrikesministern totalt förbigick den viktigaste innovationen i senare års svenska säkerhetspolitik, alltså solidaritetsdeklarationen om svenskt stöd i krislägen till stater i EU och Norden. Det kan ses som en svensk komplettering till Lissabonfördraget. Riksdagen har förklarat att Sverige förväntar sig motsvarande bistånd om vi själva drabbas av kris eller anfall. I samband med svaret på Frankrikes begäran om svenskt bistånd efter terrorattackerna i Paris har en diskussion om hur volymen på svenska insatser för andra stater kan påverka vad vi själva kan vänta oss i liknande lägen,

Hittills har solidaritetsdeklarationen mest behandlats i principiella termer. Mindre frågan hur omfattande insatser Sverige förmår ställa upp med vid hot eller angrepp mot demokratier i närområdet? Den starka reduktionen av svenskt försvar kan göra det svårt att bidra med bataljonsförband eller ens ett antal kompanier. Ett Herkulesplan år två och ett par stabsofficerare räcker liksom inte. Det går naturligtvis att tankemässigt skissa möjligheter.

Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar.

Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.

Redan tidigt efter Berlinmurens fall avfördes ”neutralitet” för svensk del, och det blir naturligtvis ännu tydligare genom solidaritetsdeklarationen. Man kan inte gripa in till stöd för ett angripet land och sedan utfärda en neutralitetsförklaring i samma konflikt.

Behov av mer kunskap om Nato

Fyra politiska pläderar för svenskt inträde i Nato. Det skapar också för övriga partier ett behov av större kunskap för att kunna informera medborgarna. I Finland har statliga rapporter tagits fram just för att öka kunskapen hos medborgarna. Mycket av detta skulle kunna nyttjas också på svensk sida. Det ur demokratisk synpunkt sämsta alternativet vore en upprepning av vad som hände ifråga om EU. Alltför ringa opinionsbildning och debatt i årtionden och sedan ett snabbt beslut i en akut situation. Bättre vore naturligtvis folkbildningsinsatser över längre tid.

Tage Erlanders Metalltal 1961, formulerat av Sverker Åström och Olof Palme, kom att blockera mycket av socialdemokratiskt tänkande kring Europa under 30 år. Det finns en myt att talet enbart förde fram ”neutralitetspolitiken” som hinder för svenskt deltagande, Tvärtom angavs nästan allt inom dåvarande EEC vara negativt och skadligt. På flera sätt ett extremt inåtvänt dokument. Där fanns inget erkännande av att organisationen byggde på för ett demokratiskt Europa viktiga värden och strävanden. Andra partier kunde tala väl om samarbetssträvanden alldeles oavsett om och när Sverige skulle bli medlem. I de partier där man i 30 år talat negativt om EU-projektet var det naturligtvis svårt att sedan skifta uppfattning. Ledningen kunde göra det långt snabbare än partisympatisörerna, vilket visade sig i folkomröstningen om inträde. Erfarenheten var alltså att opinionsbildning kräver tid.

Försvarsminister Peter Hultqvist var i Sälen mycket kritisk mot vådliga överdrifter i den svenska debatten om det kommande riksdagsbeslutet rörande värdlandsavtal med Nato. Han antydde att även i den frågan kunde en del av skrämselinformationen komma från ryskt håll, varifrån också spridits lögner om honom själv.

Redan tidigt förenade Norge och Danmark sitt deltagande i Nato med förbehåll rörande baspolitik och kärnvapen. Detta i syfte att lugna Sovjet. Baspolitiken betydde att kärnvapen inte skulle tillåtas i fredstid i de två länderna, och allierade enheter skulle inte vara permanent baserade där. Däremot måste man självfallet tillsammans med sina allierade kunna samöva i den reella geografiska miljön. För att försvaret av Norge skulle kunna förstärkas snabbare togs efterhand beslut om allierad förhandslagring i Norge.

Det är  svårt att tro att något svenskt parti kommer att föreslå svenskt inträde i Nato utan de begränsningar som Norge och Danmark haft ända sedan inträdet 1949. Sverige och Finland är de enda demokratierna i norra Europa utanför Nato. Det finns naturligtvis argument både för och emot. Men de som förordar inträde i Nato bör förutsätta samma typ av restriktioner som Norge och Danmark hela tiden haft.

 
Författaren är redaktör och f d riksdagsledamot.

OODA-loopen, svensk krishantering och hybridkriget

av Lars Holmqvist

Den senaste tidens palestinska angrepp på civila i Israel (knivhuggningar, bilförare som kör på folk och annat) och det israeliska sättet att försvara sig har som bekant gjort avtryck även i svensk politik.

Regeringen har genom Utrikesministern gjort olika uttalanden som Israel har reagerat starkt på. Men frågan har faktiskt bäring även på svensk säkerhetspolitik, möjligen på ett sätt som regering eller opposition inte fullt ut har tagit till sig.

OODA-loopen

Amerikanske överste John Boyd (1927-1997) tjänstgjorde som jaktpilot under Koreakriget. För eftervärlden är han inte i första hand känd som stridsflygare utan för sina tankar om strategi.

Det ska ha börjat med att han i lufthavet över Korea deltog i jaktstrider mellan ryska Mig 15 och amerikanska F86 Sabre. Tekniskt sett var de bägge plantyperna i stort jämbördiga, till och med ansågs Mig ha vissa flygmässiga fördelar jämfört med sin amerikanske motpart, men ändå var amerikanerna vida överlägsna. Mer än tio sovjetiska plan sköts ner för varje amerikanskt vilket fick Boyd att fundera över orsaken. Boyds svar på frågan – efter en hel del funderingar får man anta – var att det delvis hängde på kabinens utformning.

Medan Mig 15:s cockpit var utformad så att piloterna hade begränsad sikt inte minst bakåt, satt de amerikanska piloterna i en bubbelformad glashuv, med fri sikt åt alla håll. De amerikanska piloterna kunde snabbare observera vad som skedde omkring dem, snabbare fatta beslut och därmed agera snabbare än motståndaren allt eftersom situationen i luftstriden utvecklade sig.

Erfarenheterna och tankarna utvecklades vidare fram till det som mest av allt förknippas med John Boyd. The OODA Loop:

O – Observe. Observera det som sker

O – Orient. Orientera sig i den förändrade situationen, genom att ta in nya observationer i sin erfarenhetsbank och låta dem påverka det egna tänkandet

D – Decide. Fatta beslut

A – Action. Omsätta fattat beslut i handling

Den aktör som kan komma innanför motståndarens OODA-loop, dvs. gå genom loopens fyra steg snabbare än motståndaren kan få ett övertag i konflikten.

Ett exempel för att beskriva OODA-loopen kan vara betrakta två soldater vilka oväntat sammanstöter på stridsfältet.

O – Det är gynnsamt för mig att upptäcka motståndaren, innan denne upptäcker mig.

O – Vidare, ju förr jag kan avgöra om det som jag upptäckt är ett djur, en soldat på min sida, en nonkombattant eller ett legitimt mål, desto bättre.

D – Mitt beslut att öppna eld måste komma snabbt.

A – Slutligen, om jag kan få ”bly i luften” innan min motståndare så har jag sannolikt övertaget. Jag är innanför motståndarens OODA-loop.

Den komponent i OODA-loopen som kräver mest tankemöda att begripa – Orient – är enligt Boyd även den viktigaste. Orient utgör tyngdpunkten i loopen. Man ska heller inte se loopen som ”en enda”. Boyds uppfattning är nog den att OODA-loopen snurrar varv efter varv under konfliktens eller stridens förlopp. I sekvens eller (delvis) parallellt.

Men ”Orient”-skedet är inte bara att följa en fastlagd mall. Benägenheten och ytterst viljan att låta ny information påverka invanda tankemönster är central.

Det som ovan skrivits är en skiss, en grov förenkling av OODA-loopen.

Hur svensk förvaltning är tänkt att fungera i ett krisläge

Idén om svensk krishantering bygger på tre principer:

Ansvarsprincipen – samma huvudman har ansvar i kris som annars.
Likhetsprincipen – Så långt möjligt skall förvaltningsstrukturen vara densamma i kris som annars.
Subsidiaritetsprincipen – ansvaret skall vara decentraliserat så långt möjligt.

När man går genom de svenska länsstyrelsernas RSA (Risk- och Sårbarhetsanalyser) finner man att huvuddelen av den planering som görs handlar om kriser av karaktären ”olyckor”. Det kan till exempel vara frågan om översvämning av vattendrag, en brand med spridningsrisk eller en tankbil som vält i en hårt trafikerad korsning. Jag ska inte här  resonera om principernas lämplighet för att hantera den sortens kriser. Däremot skulle jag vilja rekommendera läsning av Oscar Larssons mycket intressanta artikel ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige” som publicerades i SvD på Juldagen.

Men så har vi den andra typen kris, den som uppstår till följd av handlingar utförd av en kvalificerad antagonist. Som kan vara förberedelse inför eller en del av ett angrepp mot Sverige.

I strid utgör kraftsamling en avgörande komponent. Även om civilt försvar i stora stycken är något helt annat än militärt försvar, så saknas inte gemensamma drag. Att gå in i en konflikt med organiserad kraftsplittring som grundläggande princip är nog inte vägen till framgång. För att ge exempel så kan den optimala användningen av knappa ambulanstransporter eller brandförsvar kräva att vissa områden prioriteras ner för att skapa tillräckliga resurser i annan del av landet. Det kan i ett visst läge vara viktigare för rikets försvar att kraftförsörjningen fungerar i en viss del av Sverige även om det innebär att vi inte har resurser att vidmakthålla fungerande kraftnät i en annan del.

De tre principerna i svensk krishantering som jag nämner ovan riskerar att bli irrelevanta eller t o m utgöra ett direkt hinder om vårt land ska möta en kris orsakad av en motståndare, eller krig.

Hybridkriget

Om vi ska försöka förstå de utmaningar som kommer att möta svensk krishantering i hybridkriget så kan det vara bra att ta med sig begreppen från OODA-loopen.

Observe. Vår motståndare kommer att genomföra de inledande stegen av anfallet på ett sätt som syftar till att försvåra upptäckt. Ju längre tid som går innan vi kan fastställa att ett antal händelser i själva verket är delar av ett angrepp av hybridkrigsmodell, desto bättre för angriparen.

Visst är det lätt att observera t ex en kraftig ökning av antalet magsjuka i kommun A, en klaffbro i kommun B som fastnar i uppfällt läge och ett stort antal bilbränder i kommun C men hur snabbt kan en enskild kommunal krisorganisation dra slutsatsen att deras respektive kris inte är en isolerad händelse, utan en komponent i en koordinerad aggression?

Orient. Bilden som vi successivt ser växa fram i en konflikt kommer inte att vara entydig. Angriparen kommer att lägga resurser på vilseledning av olika slag. När vi väl har dragit slutsatsen att vi är angripna, kan det dröja innan vi förstår vad angreppet syftar till. Det kommer att kräva systematisk och snabb löpande inhämtning av underrättelser samt förmåga till löpande analys. Denna komponent – inhämtning rörande civila förhållanden – saknas för närvarande, såvitt jag vet.

Decide. Vår förmåga att fatta beslut kommer att prövas på olika sätt. Det kan inkludera åtgärder vidtagna mot enskilda beslutsfattare i syfte att fördröja eller försvåra beslut eller att vi fattar beslut som är gynnsamma för angriparen. Hot, vilseledning eller kanske både och.

Här bör särskilt nämnas den vånda som kan infinna sig på nationell nivå om regeringen behöver fatta beslut om höjd beredskapsgrad. Saken bör absolut övas: dels att hantera främmande makts olika former av påtryckningar innan ett sådant beslut fattas, dels att hantera de reaktioner som kan komma av fattat beslut.

Action. Vår förmåga att faktiskt vidta de åtgärder som beslutats kan komma att utsättas för hinder eller försvårande omständigheter.

”Uppdragstaktik” är inte ett ord som brukas särskilt ofta inom svensk förvaltning, men vi borde kanske ändra på den saken och det borde nog även övas. Enskild civil chef bör, genom förberedande order och genom övning, förberedas på att självständigt kunna fatta beslut i vissa krissituationer även om kommunikationerna är brutna.

Detta är några tankar om hur en kris som initierats av en kvalificerad antagonist skiljer sig från de kriser Sverige normalt övar på att förbereda sig inför. Egentligen är detta klassisk krigskonst. Det nya är i huvudsak ett ökat fokus på andra stridsmedel än de konventionella militära/kinetiska och att gränsen mellan krig och fred blir suddigare än den varit.

Vilken är då kopplingen till angreppen på civila i Israel och regeringen som nämndes inledningsvis? Den svenska oron kring skjutningarna i Israel tar sin utgångspunkt i vad UD benämner som ett ”principiellt folkrättsligt resonemang”. Javisst, den frågan är viktig. Ett land ska styras efter lagarna, även i kris och i krig. Men vi bör samtidigt fundera över det som Israel nu upplever. En typ av organiserad aggression som är noggrant designad för att skapa mesta möjliga risk för att den försvarande parten skall kunna kritiseras utifrån just folkrättsliga principer. Vad gör vi för att förbereda oss för ett sådant hot?

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

David Cameron vid vägskälet

av Mats Bergquist

Ända sedan andra världskriget, som trots segern över axelmakterna de facto innebar slutet på Storbritanniens roll som global stormakt, har landet ändå kunnat ”punch above its weight”. Åren efter kriget måste det svårt skuldsatta Förenade kungariket successivt slå till reträtt från sina positioner ”East of Suez” som frasen lydde, till dagens förenade kungarike med enstaka små besittningar i tredje världen. Men fortsatt innehav av kärnvapen, en mindre men effektiv konventionell militär kapacitet, permanent plats i FN:s säkerhetsråd, en professionell diplomati, samväldet och den mjuka makt som det engelska språket och BBC medfört, har London länge spelat en större roll än dess specifika vikt egentligen motiverat.

Denna roll upptog Tony Blair, premiärminister 1997-2007, och även hans efterträdare Gordon Brown, 2007-2010, i hög grad och ledde till slut till det i alla avseenden kostsamma kriget i Irak och ekonomiska problem. Detta förde i sin tur de konservativa, i koalition med liberaldemokraterna, till makten efter valet 2010. Den nya regeringens främsta uppgift blev att söka få ordning på den offentliga ekonomin. Den nye premiärministern David Cameron saknade i likhet med de allra flesta av sina kollegor – labour hade ju suttit vid makten i 13 år – regeringserfarenhet. Detta hade dock inte hindrat Tony Blair, som inte heller varit minister tidigare, från att med liv och lust kasta sig in i den internationella politiken. Han spelade en avgörande roll i Kosovokrisen 1999, i Sierra Leone 2000 och som koalitionspartner i Irak från 2003.  Han höjde dessutom Storbritanniens profil i EU högst avsevärt.

Men David Cameron har spelat en betydligt mindre internationell roll än praktiskt taget alla sina efterkrigstida företrädare, vilket han ibland kritiserats för. När han 2013 sökte mandat hos parlamentet för att delta i flygbombningarna mot Assadregimen ledde detta till ett förödmjukande nederlag, vilket säkert inte ökade hans iver att agera på den globala scenen. De krympande resurserna för försvaret, som alltid varit en stark brittisk gren, spelade säkert också en roll i hans försiktighet. Han har i det stora hela nöjt sig med att söka hantera den alltid i Storbritannien besvärliga relationen till EU.

Här har han alltid att räkna med att upp emot 30 % av parlamentsgruppen avskyr EU och vill lämna unionen. Det konservativa partiet har alltid haft ett ambivalent förhållande till den europeiska kontinenten; denna skepsis är dessutom inte begränsad till detta parti. En del anser att medlemskapet i unionen är en begränsande faktor i brittisk utrikespolitik, medan andra ser EU som en klåfingrig byråkrati som hela tiden söker underminera det grundläggande elementet i brittisk konstitutionell teori, nämligen underhusets absoluta suveränitet. När premiärminister Harold Macmillan 1961 något överraskande sökte medlemskap i EEC, men 1963 veterades av general de Gaulle, var syftet flerfaldigt. Ett var att ge den brittiska ekonomin en välbehövlig skjuts, ett annat att verka för frihandel, ett tredje att söka hindra att gemenskapen utvecklades till en europeisk superstat. Det brittiska inflytandet blev i skuggan av den fransk-tyska axeln ganska begränsat till dess Tony Blair blev premiärminister 1997. Men under Cameron har inflytandet igen blivit mindre.

Man kan förstå att David Cameron till slut tröttnade på det oupphörliga krypskyttet från de egna partivännerna mot regeringens EU-politik och kungjorde att han avsåg utlysa en folkomröstning om Storbritanniens fortsatta medlemskap i unionen. Denna kommer nu kanske att äga rum redan i sommar och inte 2017 som först nämndes. Härmed har David Cameron satt allt på ett kort. Inledningsvis trodde han väl att han utan vidare skulle kunna ro hem denna omröstning. En sådan ägde ju rum 1975, kort efter landets inträde i EEC som det då hette, och gav en solid majoritet för att stanna, trots att opinionsundersökningar före visade något annat. Cameron och hans inflytelserike finansminister George Osborne räknade rimligen med ett liknande utfall fyrtio år senare. Det är trots allt lättare stanna kvar och ta det säkra före det osäkra än att kasta sig ut i det okända. Britterna skulle nog i valbåset inse att landet tillhör Europa och att livet utanför unionen skulle bli ensamt, desto mera som USA livligt understöder fortsatt medlemskap.

Men den negativa opinionen mot EU har vuxit inte minst som en följd av flyktingkrisen, nejsidan har skaffat sig ett organisatoriskt försprång, och utgången tycks inte så säker längre, även om de flesta analytiker ändå tror på ett ja. I någon mån beror det på vad Cameron kan visa upp att han fått från EU i sina försök att skapa en särställning i gemenskapen. Det ligger rimligen i EU:s intresse att Storbritannien stannar kvar, men medlemsstaterna är naturligtvis inte beredda att gå hur långt som helst i vad avser specialregler för London, i synnerhet inte om de brittiska önskemålen skulle kräva fördragsändringar, vilket är komplicerat. De brittiska förhandlingskraven, ett allmänt undantag från vidare politisk integration, förbättringar av konkurrensmiljön, extra skydd för Londons ställning som finanscentrum samt vissa begränsningar i den fria rörligheten, låter ju inte omstörtande. Problemet är förstås att EU-kritikerna inte kommer att bli nöjda, vad än David Cameron kan räkna in som förhandlingsvinster. De vill alltid ha mer.

Det är mycket som står på spel i årets omröstning. Det rör inte enbart Storbritanniens ställning i Europa. Det handlar också om hur ett EU utan detta land skulle utvecklas. Den tyska regeringen är rimligen beredd att gå ganska långt för att behålla London i unionen, men vad säger resten av medlemmarna, inte minst de nya som haft glädje av den t ex den fria rörligheten av arbetskraft? Ett EU utan Storbritannien blir ännu mera tyskdominerat. Angela Merkel och hennes efterträdare skulle således egentligen på fredlig väg uppnå vad de två världskrigen handlat om, nämligen tysk dominans över kontinenten. En historisk ironi som den kontroversielle brittiske historikern Niall Ferguson redan noterade i sin ”The Pity of War” (1999).

Om folkomröstningen i sommar skulle leda till ett brittiskt utträde – som säkert också skulle medföra komplicerade förhandlingar – kan man anta att Skottlands regering kommer att driva fram en ny omröstning om självständighet och utträde ur det förenade kungariket och ha goda chanser att vinna; Skottland är mera EU-vänligt än resten av Storbritannien. Det kan också hända att Nordirland då kan vilja arrangera en omröstning om samma sak. Även om England står för 5/6 av folkmängden skulle ett rump-England plus sannolikt Wales rimligen få avsevärt mindre specifik vikt än den nuvarande staten och därmed bli mindre betydelsefull för USA som allierad, men samtidigt mera beroende av Washington.

Storbritanniens medlemskap i unionen är således en fråga om ”grand strategy” och ett utträde skulle innebära ett strategiskt skifte i europeisk och internationell politik. Vi skulle själva ha anledning behöva fundera på vår position i EU, som i många frågor tenderar att likna Londons. Geopolitiskt ligger ju både Storbritannien och Sverige aningen ”off” i förhållande till kontinentalstaterna som har en annan historia. Även om ingen verkligt allvarlig utträdesdebatt är att vänta här, kommer olika röster ändå att resa möjligheten och påminna oss om att även vår relation till unionen förblir ömtålig.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Turkiets utrikespolitik 2016 och den problematiska strategiska reträtten

av Michael Sahlin

I början av år 2016 innebär det klassiska talet om ”Turkiets strategiska betydelse”, till följd av historia och geografi, mm, ett nytt hopkok av problem, utmaningar och möjligheter, liksom ett alldeles påtagligt turkiskt statsledningsbehov av strategisk anpassning till en starkt föränderlig och alltmer komplex säkerhetspolitisk miljö.

Internt i Turkiet innebar valet i höstas att Erdogans parti, AKP, återvann den egna majoritet man tappade i valet den 7 juni, innebärande att Erdogan som statschef och de facto exekutiv president och AKP som statsbärande parti sitter i orubbat och parlamentariskt ohotat bo i varje fall fram till nästa valperiod 2018-19 – såvida inte frågan om författningsändring till presidentstyre också de jure dessförinnan kommer att föranleda folkomröstning och nyval. Häri finns en viss osäkerhet, men bortsett från det konstateras att Turkiet nu lyder under flerårigt grepp av AKP och president Erdogan. Visionen om ”The new Turkey” med sikte på den turkiska republikens 100-årsjubileum 2023, har återkommit och fått nytt retoriskt liv som statsbärande program, samtidigt som den liberala demokratin, rättstaten och den ataturkska sekularismen fortsätter att gå kräftgång, trots aktuella tendenser till närmande mellan Turkiet och EU i flyktingkrisens spår.

5 fiender/hotbilder: stor dramatik

Det mått av intern politisk ”stabilitet” som – till marknadens initiala lättnad – återställdes genom AKP:s valseger och återvunna egna majoritet motvägs dock av både den ytterligare förstärkta socio-politiska polarisering som blev priset för team Erdogans sätt att återvinna makten och de kriser och konflikter, även krig, som den turkiska regimen sedan en tid tillbaka är involverad i. När Nationella säkerhetsrådet numera sammanträder för att summera hot- och fiendebilder finns åtminstone fem olika antagonister på listan: Gulen-rörelsen , kurdiska PKK, IS, Assad-regimen i Syrien – och så Ryssland (efter nedskjutningen av Su-24 planet den 24 november och Putin bestraffningsåtgärder därefter)  – en diger lista som skall överlagras alla andra bilaterala kriser och bekymmer som tynger den turkiska utrikespolitiska dagordningen.

Kampen mot den islamistiska Gulen-rörelsen, numera av AKP-regimen stämplade som terrorister, förs juridiskt och polisiärt och har på senare år föranlett eller motiverat merparten av alla de ingrepp i rättstaten som skett och som upprört Turkiets demokratiskt sinnade vänner. Men mot både PKK och IS, båda likaledes terrorstämplade, krigas militärt sedan sommaren 2015, då Turkiet strax efter AKP:s valförlust dels återöppnade kriget mot PKK (efter dryga två års vapenvila och fredsonderingar) och dels ingick en överenskommelse med USA om ”fullt” turkiskt militärt deltagande i koalitionen mot IS. Citationstecken om ordet ”fullt” alluderar på den fortsatta diskussionen om huruvida och i så fall fr.o.m. när det turkiska deltagande verkligen varit ”fullt”. Mot Assad-regimen i Syrien har Turkiets militära insatser varit indirekta – stödet till allehanda mer eller mindre jihadistiska rebellgrupper. Och vad gäller Ryssland konstateras dels att den nuvarande krisen utlöstes av en turkisk militär aggressions- (eller försvars-) handling som reaktion på en serie ryska och dessförinnan syriska uppvaktningar i luftrummet, dels dock att båda parter tycks vilja undvika vidare militär konfrontation/eskalering.

Sammantaget handlar det alltså om en för Turkiet minst sagt dramatisk situation som tär också på den inre sammanhållningen och ytterligare belastar den turkiska demokratin, som tär på Turkiets samlade militära och polisiära resurser och som påfrestar kommandorelationen mellan regimen och armén. Därtill kommer att en av Syrien-krisens konsekvenser inneburit att Turkiet pressas av EU att stänga flyktingvägen västerut över Egeiska havet och av USA att stänga gränsen mot Syrien för att förhindra IS´ jihadisttrafik. Turkiet kläms från båda hållen, eller i stort sett från alla håll om man inkluderar Ryssland och antiterrorkrigen mot IS och PKK och även beaktar de bilaterala kriserna i riktning Egypten, Israel, Syrien, Irak, Armenien, m.fl.

Strategisk betydelse – en numera blandad välsignelse

Talet om ”Turkiets strategiska betydelse” handlar alltså numera om en blandad välsignelse för Turkiet. Geografi (att landet ligger där det ligger) och historia – de traumatiska minnena av Sévres- och Lausannefrederna och däri grundade paranoida föreställningar om en ondsint, revanschistisk omvärld som stämplar mot turkisk enighet och territoriell integritet, parat med nostalgiska minnen av den tid då ”pax osmana” rådde i regionen – ställer i den situation som nu uppstått i Mellanöstern nya och nygamla frågor om existentiellt nödvändig strategi:  offensiv eller defensiv?. Tilldömd strategisk betydelse har på belastningskontot riskexponering, sårbarhet och påtryckningar, på intäktssidan global och regional relevans och potentiellt inflytandetillskott.

Efter valet 2011, då AKP och dåvarande premiärministern Erdogan vann egen majoritet i parlamentet, valde Ankara en utpräglat offensiv strategi, på sunni-islamsk och neo-osmansk grund koncipierad främst av dåvarande utrikesministern Davutoglu och grundad på en bedömning av den arabiska våren, tron att denna skulle leda till att Muslimska Brödraskapet som företrädare för befolkningsmajoriteten tog över i länder som Egypten och Syrien och att Turkiet vore den historiskt, socio-politiskt och ekonomiskt naturliga regionala ledaren över en framväxande sunni-muslimsk gemenskap.

Arabvåren och den turkiska offensiven (som gick på grund)

En av många konsekvenser av denna politik blev som vi sett, sedan arabvåren har i stället lett bl.a. till Sisis statskupp mot Morsi i Egypten och fullt inbördeskrig i ett formellt fortsatt Assad-styrt Syrien, att Turkiet under AKP blev Assad-regimens svurne fiende och som sådan en de facto allierad med Saudiarabien, trots fundamental ideologisk oenighet med saudierna i synen på Muslimska Brödraskapet, i sin tur med konsekvenser för relationerna med Hamas, Israel och Iran i ett komplicerat spel. Engagemanget, och exponeringen, i Syrien-krisen komplicerades senare ytterligare genom att de syriska och irakiska kurdfrågorna smittade av sig på de turkiska, och i någon mån vice versa. Och en följd av förra höstens ryska ingripande, på Assad-regimens sida, blev att flertalet komponenter (skyddszonen, flygförbudszonen, anti-Assad politiken) i den turkiska Syrien-politiken i praktiken stängdes. Allt detta och mycket annat innebärande att den turkiska utrikespolitiska offensiven nu kommit av sig och att det framöver kommer att handla om strategisk reträtt, dikterad också av ekonomisk nödvändighet.

Att den turkiska kris- och krigshanteringen också har en nationalekonomisk – och energisäkerhetsmässig – sida av saken framkommer nämligen av en serie för Turkiet starkt negativa utvecklingar, inte minst konflikten med Ryssland som lett till att ryska motåtgärder (som ett antal ex-sovjetiska grannländer numera ställer upp på) adderats till redan föreliggande (och efter Istanbul-bomben nytillkomna) bekymmer för den viktiga turkiska turistnäringen till följd av den allmänna oron, samtidigt som de regionala kriserna berövat Turkiet viktiga handelsvägar, samtidigt som turbulensen i och kring Turkiet leder till investerartveksamhet och kapitalflykt. Resultatet har blivit att AKP, låt vara politiskt säkert i sadeln ett antal år framöver, tvingats konstatera att det tidigare paradnumret, den starka ekonomin, nu naggas allvarligt i kanten av låga tillväxtsiffror, hög arbetslöshet och andra sorgliga indikatorer. Detta har skett samtidigt som det energiimportberoende Turkiet som sliter makroekonomiskt med en envist negativ bytesbalans nu tvingas se sig om, i diversifieringssyfte, efter alternativ till den ryska och iranska gasen.

En reträttväg: normalisering med Israel

Och i det läget, och med den skärpta krisen mellan shiitiska Iran (nu tillbaka på den internationella ekonomiska – och politiska – banan) och ett starkt oroat och mer krigiskt sunni-Saudiarabien – ett besvärligt diplomatiskt balansnummer för ”Det nya Turkiet”, sunni-ideologiskt men energiberoende,  – har det blivit hög tid för den turkiska ledningen att se över relationerna med Israel, de relationer som frystes 2010 efter Mavi Marmara-incidenten och vars normaliserande team Erdogan villkorat    bl.a. med att Israel skall avbryta blockaden av Hamas-styrda Gaza. När detta skrivs pekar allt på en snart förestående normalisering, och detta bör sättas in i perspektivet av en turkisk strategisk reträtt, i insikt om ett i nuläget stort och växande ömsesidigt israelisk-turkiskt beroende.

Detta ömsesidiga beroende har förstås med Iran-utvecklingen att göra, men också faktum att både Turkiet och Israel är USA-allierade grannar till Syrien med i väsentligen förenliga om än inte identiska nationella säkerhetsintressen, och, inte minst, att Israel som blivande exportör av gas som prospekteras i israeliska östra Medelhavet och Turkiet som intressent i diversifiering av sin energiimport m a a Rysslandskrisen ser stor och växande samarbetspotential. Normaliseringen med Israel skulle innebära ett symboliskt viktigt steg tillbaka, från en sunni-ideologisk (och neo-osmansk) hållning á la Erdogan/Davutoglu tillbaka till traditionell, defensiv och pragmatisk turkisk intressepolitik – en lättnad i så fall för Obama som länge betraktat den israelisk-turkiska frosten och trätan som den konflikt som en redan belastad amerikansk Mellanöstern-diplomati absolut inte behöver.

Syrien och Irak: strategisk reträtt, för och emot

En strategisk reträtt för turkisk del också i de sammanvuxna krigen/kriserna i Irak och Syrien (och sydöstra Turkiet) må nu framstå som en nationell nödvändighet, givet en för turkisk del alltmer oförmånlig utveckling ”på marken” under 2015, och då särskilt det Putin-ryska ingripandet i och intill Syrien och krisen efter nedskjutningen som i hög grad stängt av turkiska inflytandemöjligheter främst i Syrien.  Men en sådan reträtt försvåras samtidigt av militärgeografin och vissa kvardröjande konsekvenser av den hittills förda turkiska politiken. Man måste nämligen komma ihåg – särskilt i perspektivet av eventuellt förestående, djupt problematiska  fredssamtal i en miljö av bl.a. nytillkomna respektive skärpta turkisk-ryska och iransk-saudiska konflikter  – att Turkiet med 90 mil lång och svårövervakad gräns mot Syrien och i egenskap av det land som satsat mest på att bidra till Assads störtande och därför har mest att förlora på ett  ofördelaktigt ”end game”, har intressen som är svåra att politiskt hantera i en strategisk reträtt.

Detta gäller generellt, men accentueras särskilt av Syrien- och Irak-krisernas kurdiska och pan-kurdiska aspekter. Förutom realiteten att inte bara PKK-kriget utan sedermera också IS-kriget, att döma av de spektakulära bombdåden i bl.a. Ankara och Istanbul, utkämpas också på turkiskt territorium.

Brådska i kurdfrågan, tidigare förhandling, nu militära operationer

För AKP-regimen i Ankara har i flera år gällt att det börjar bli bråttom att få till stånd en lösning på den kurdiska fråga som länge pyrt i den turkiska republiken, som blev en väpnad revolt genom PKK redan 1984, till följd av militärkuppen 1980, som sedan dess rullat fram och åter och kostat sammantaget c.a 40 000 liv och som på senare år uppenbart kom att kopplas till utvecklingen i regionen och det kurdiska inslaget i Syrien, Irak och Iran. Dels handlade det om AKP-regimens partipolitiska ambitioner att på panislamsk grund och som del av nya-Turkiet konceptet visa vilja och förmåga att överbrygga den turkiska statens och nationens notoriska etniska (kurderna) och sekteristiska (Alevi m fl) sprickbildningar, och dels handlade det om att i rådande regionala turbulens lösa det egna kurdproblemet innan kurdfrågans regionala aspekter skulle skapa en svårkontrollerad dynamik, även i Turkiet.

Brådskan ledde först till en fredsprocess och en flerårig vapenvila, och i planeringen fanns kopplingar till förestående president- och parlamentsval  (med en lösning tänkt som ett valvinnande trumfkort) och även till att en turkisk-kurdisk (Ankara-PKK-) deal skulle innefatta en överenskommelse också om kurdiskt stöd för en av Erdogan önskad övergång till presidentiellt styre. Dramatiken inför och efter parlamentsvalet den 7 juni i fjol handlade om detta, och den manifesterade att ingendera parten egentligen var riktigt seriös om processens karaktär, syften och mål. Sedan pro-kurdiska partiet HDP:s ledning tufft förklarat att något stöd för Erdogans presidentambitioner inte var aktuellt, och sedan HDP:s valframgång då innebar att AKP:s maktmonopol bröts stod det klart att båda sidors skäl för att fortsatta fredsdialogen hade upphört att gälla. Den följande dramatiska sommaren innebar som vi sett att AKP valde krigets återupptagande vad gällde PKK, och (om än med långt mer begränsad entusiasm) även beslutet efter amerikanska påtryckningar att ställa in sig i ledet i koalitionen mot IS, med alla risker det skulle komma att visa sig ha i Syriens och Iraks grannland Turkiet.

Så nu har det i stället, men av i grunden samma skäl, blivit bråttom att vinna kriget mot PKK innan a) de humanitära kostnaderna och kostnaderna i utrikesstöd och inrikessammanhållning blir för stora för att kunna hanteras politiskt, och b) utvecklingen i Syrien och Irak och dess pan-kurdiska aspekter hinner smitta av sig i Turkiet och leda till öppen, gränsöverskridande  separatism i det kurdiska sydöst. Med ”vinna” torde Ankara i detta sammanhang i första hand avse att militärt beröva PKK dels politiska sympatier i landet som helhet, dels dess militära förmåga att kontrollera städerna i sydöst och att obehindrat agera militärt över gränserna mot Irak och det kurdiska KRG och mot Syrien vars norra delar i hög grad behärskas av kurdiska PYD med väpnad gren YPG.

Att kunna presentera en avgörande framgång  torde vara lika politiskt nödvändigt för AKP i Ankara som svårt att faktiskt åstadkomma i den militära praktiken. Och då har Ankara ändå militärt gynnats av PKK:s operativa upptagenhet på de irakiska och nordostsyriska fronterna, samtidigt som  den turkiska saken har missgynnats politiskt av dels USA:s uppskattning av de kurdiska styrkornas  framgångrika insatser mot huvudfienden IS och dels den ryska interventionen. Och där någonstans står vi nu, i slutet av januari.

Erdogans ”röda linje”: inga kurdstyrkor väster om Eufrat

Den turkiska försvarslinjen/reträttvägen nu, sedan hr Putin berövat trovärdighet och genomförbarhet i de turkiska kraven på skyddszon, flygförbudszon och Assads avlägsnande, har en tid handlat om ”den röda linjen”, att det är en absolut röd linje för Ankara att de kurdiska styrkorna inte får gå väster om floden Eufrat. Skälet är den turkiska farhågan att detta skulle riskera att leda till full, sammanhängande kurdisk kontroll över hela gränsområdet, vilket skulle förneka varje turkisk möjlighet till militärt ingripande i Syrien, t.ex. för understöd av favoriserade rebellgrupper i och runt den f.d. miljonstaden Aleppo, och kurdisk kontroll av gränspassagerna mellan kurdområdena i Syrien respektive i Turkiet – ett bedömt dödligt separatistiskt hot mot Turkiets territoriella integritet.

Att även denna turkiska försvarslinje i viss mån redan överspelats på marken, utan att hittills utlösa ett aviserat turkiskt militärt svar, kan naturligtvis ses som ytterligare tecken på strategisk turkisk reträtt, eller vanmakt, men återspeglar hursomhelst en kvardröjande oförlösthet mellan Turkiet och ett USA som konsekvent och ihärdigt prioriterar kampen mot IS. Framgångar för kurdiska ”boots on the ground” mot IS förefaller att för USA väga tyngre än konsekvenserna i form av lamentationer i ett bekymrat och upprört Ankara. Samtidigt finns uppenbara gränser för hur hårt USA kan, och vill,  prioritera ner det allierade Turkiet med dess ”strategiska betydelse”, också i riktning Svarta Havet och Ryssland. Den amerikanska balanskonsten ställs på svåra prov.

Den konfliktfyllda irakiska scenen

Och detta gäller även den oerhört konfliktfyllda irakiska scenen och i dagarna aktuella partspositioneringar inför den fortsatta striden mot IS – efter återerövringen av Ramadi  och med krigsplanläggningen nu inriktad mot Fallujah och så småningom det stora ”bytet” Mosul – och inför ett tänkt post-IS läge. Vad gäller parter och positionering trängs ju många också på den irakiska banan, dels parterna sunni, shia och kurder, dels ”alla mot IS”, dels de statliga partsintressena, amerikanskt, iranskt, turkiskt, ryskt, mm, och dels alla minoritetsgrupper i norra Irak som sedermera beväpnats och söker sitt.

Även om kurdiska KRG:s marsch mot självständighet både i Washington och Ankara kan synas ofrånkomlig och på sikt till nöds acceptabel i ett post-IS perspektiv så handlar det självförvållade amerikanska ansvaret om att militärt och diplomatiskt med Iran och andra intressenter samordna kampen mot IS och samtidigt tills vidare hålla tillbaka KRG:s självständighetssträvanden för att söka värna om Iraks överlevnad som sammanhållen stat – och detta genom att stödja och uppmuntra Abadi i Bagdad att motstå Iranstödd shia-dominans och verka för sunni-minoritetens militära och socio-politiska integrering i stat och samhälle. Detta i sin tur en hart när hopplös balansakt, också med tanke på Bush-interventionens arvsmassa och med tanke på allt som måste ske innan Mosuls befrielse kan bli en militär och politisk realitet. Och efter nukleäravtalet med Iran, det som började träda i kraft i dagarna, uppstår en mängd frågor om hur Iran och USA – och nu också med Putin på banan – eventuellt ska kunna utveckla ett konkret militärt samarbete mot IS, utan att störa andra frågor och andra berörda aktörer alltför mycket. Bekymret här gäller främst hur ett US-iranskt samarbete i Irak, mot IS och med sikte på sunni-shia integration, skall låta sig förenas med behovet av samverkan också i Syrien, mot IS men för fred i övrigt, trots motsatta stödroller bland syriska aktörer.

För Turkiets del handlar det dels om att hitta rätt i förhållande till den upptrissade konflikten mellan Iran och Saudiarabien, dels om att hitta rätt i dragkampen mellan Bagdad och Erbil – den klassiska turkiska prioriteringen (med tanke på det egna PKK-problemet) av Iraks territoriella integritet har ju sedermera komplicerats både av sunni-ideologiskt grundad distans till Bagdad och av ett framväxande behov av olja och gas direkt från KRG – och dels om kampen mot PKK:s högkvarter i nordirakiska Quandil-bergen och därutöver behovet av att genom militär närvaro markera turkiska intressen av att finnas på plats när ett irakiskt ”end game” skall planeras och genomföras. Det gläder inte vare sig Ankara eller Bagdad att PKK, direkt eller genom ombud, har visat framfötterna vid tillbakarullandet av IS också i Irak, exempelvis Sinjar, därvid applåderade av både amerikaner och ryssar. I julas tvingades Obama att direkt till Erdogan per telefon strängt yrka på ett tillbakadragande av nyss utplacerade turkiska truppenheter, motiverade som skydd för de militära rådgivare som tränar peshmergas från KRG. Resulterande partiella tillbakadragande skedde efter regeringsprotester i Bagdad.

Återvändsgränder i både Syrien och Irak

Sammantaget betyder allt detta att turkisk diplomati och säkerhetspolitik hamnat i något av en återvändsgränd i både Syrien (främst p.g.a. den ryska inblandningen) och Irak (p.g.a. att det visat sig svårt att förena turkiska, iranska och amerikanska intressen), med den turkiska fokuseringen på de gränsöverskridande kurdfrågeaspekterna som gemensam nämnare och förbindande länk. Den mer offensiva hållning, med direkt turkisk statlig inblandning i båda grannländernas inre angelägenheter, som prövats men som byggde på bedömningar som var felaktiga eller har överspelats, behöver nu slå över i reträtt till mer klassiskt defensiv politik, men frågan kvarstår som nämnts huruvida detta är möjligt. Alternativet skulle möjligtvis vara en slags turkisk ”surge” där man, något halsstarrigt, i stället satsar fortsatt framåt, militärt och politiskt, och då ignorerar amerikanska maningar och ryska (och iranska?) varningar. Men ska dock härvidlag ställa den svåra och en aning känsliga frågan om huruvida den turkiska armén, TSK, skulle uppskatta/åtlyda en order från teamet Erdogan/Davutoglu om att med marktrupp gå in i Syrien och/eller Irak, exempelvis till följd av tydligt manifesterad kurdisk-amerikansk ohörsamhet gentemot  turkiska s.k. röda linjer.

Här finns stora risker, risker som kopplar samman turkisk inrikespolitik och utrikespolitik. Det är alltså föga överraskande att Ankara sedermera funnit för gott att i retorik och praktik på nytt uppgradera, i återförsäkringssyfte och som tydlig manifestation av strategisk reträtt, rollerna som NATO-medlem, USA-allierad och EU-kandidatland.

Det gäller sammanfattningsvis, inför allt som kommer att ske och kan ske i regionen detta år, att hålla i hatten. Rikt stoff tillhandahålls för hugade amerikanska presidentaspiranter i valkampanjens utrikespolitiska debattavsnitt.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Retorik och verklighet

Foto: Niklas Bentsson, Försvarsmakten.av Ulf Henricsson

I sitt tal på Folk och försvars konferens i år talade utrikesminister Margot Wallström varmt för vår militära insats i Mali. Argumenten för den var de gamla vanliga för internationella insatser. Skapa trygghet för folket och stabilisera samhället så att man tryggt kan leva i och utveckla sitt eget land.

Inte ett ljud om kostnaderna. För några år sedan undrade många svenskar vad vi hade i Afghanistan att göra. Likaså kritiserades koalitionen som verkade i Irak. Det kostade för mycket till ingen nytta. Argument som att bygga en fungerande stat och skapa en dräglig miljö för den vanliga medborgaren avvisades. Visst, allt gick inte som önskat och det var inte gratis och jag vet att missionerna inte är helt stängda – politiker slår sig för bröstet när man meddelar att vi har ett trettiotal personer kvar.

Politiken vek ned sig för opinionen och pengarna ansågs behövas till annat. ”Låt folket i länderna sköta detta själva” med civilt stöd – det gick ju definitivt inte bättre!  Detta var inte enbart ett svenskt beteende utan ett internationellt flockbeteende.  Kan man ha tänkt på den kommande flyktingströmmen? Knappast – politiken kritiserar ofta kvartalsekonomin – men hur är det med kvartalspolitiken? Inte så stor skillnad – den ena räknar pengar och den andra röster.

Nu skulle vi återigen skydda vår landgräns eftersom Putin bullrar och har sig . Vad händer ?– landgränsen ”stormas” av afghaner, irakier och syrier – som vi lämnat bakom oss. Vi verkar dock ha gjort ett bra intryck eftersom så många vill hit.

Den allmänna opinionens uppfattning är inget bra styrinstrument för säkerhetspolitiska beslut. För huvuddelen av den är solidaritet något man i handling förbehåller den närmaste omgivning, resten av solidariteten fixar vi med stora ord. Vad händer när de första svenskarna dör i Mali? Törs politikerna stå upp och tala om att det kostar att vara med i världssamfundet –  att det kostar att stå upp för mänskliga rättigheter.

När får vi se statsministern på veterandagen – svenska statsministrars frånvaro på dylika evenemang är unik.

Visst – vi bidrar med humanitär hjälp men är inte så noga med om hjälpen  kommer fram till rätt mottagare eftersom det alltför ofta krävs militärt skydd och militära transporter för att få fram den till de som verkligen behöver den. Jag är övertygad om att DAECH och andra stridande grupper lever gott på rövade hjälpsändningar.

Vad hade DAECH varit med koalitionen kvar i Irak och hur hade flyktingströmmen då sett ut?

Jodå – både försvarsministern och ÖB sade på rikskonferensen att det inte bara handlar om nationellt försvar utan även internationella insatser, men pratade inte så mycket om proportionerna – den visas av verkligheten och imponerar inte.

Är det i dag fortfarande i säkerhetspolitik insatta personer som inte ser kopplingen mellan internationella insatser och den nationella säkerheten och att vårt ”närområde” idag sträcker sig långt bortom den nationella gränsen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

 
P.S.
Jag har inte skrivit att Putin inte är ett problem och att Gotland inte skall försvaras.

Sverige behöver både civilförsvar och försörjningsberedskap

av Ingolf Kiesow

Flyktingkrisen har tagit Sverige med överraskning. Samhället visade sig inte tåla de påfrestningar som den enorma ansvällningen av flyktingvågen medförde. Den generösa attityd som vi har visat dem som flyr från nöd och förföljelse ända sedan judarna började fly från Danmark under det andra världskriget visade sig inte längre möjlig att upprätthålla. Samhället är alltför sårbart. Otrygghetskänslan har förstärkts av att EU inte kan enas om en flyktingpolitik som accepteras av alla. En rad före detta Warszawapaktsmedlemmar trotsar öppet de majoritetsbeslut som har fattats.  EU har aldrig varit en försvarsallians, men många har trott att medlemskap i EU är allt vad som behövs för att vara trygg inför händelser i vår omvärld. Något civilförsvar skulle till exempel inte behövas. Inga krig såg ut att vara möjliga i vårt närområde och EU skulle rädda oss från försörjningsproblem under fredstid. Så är det uppenbarligen inte, och det har inte heller någonsin varit på det viset.

Varken Polen och andra tidigare östblocksstater eller Storbritannien är längre självklara deltagare i beslut om viktiga frågor, inte bara avseende migrationsfrågor. Polen står själv anklagat för att bryta mot viktiga  EU-lagar om press- och yttrandefrihet. Schengen-avtalet utsätts för påfrestningar efter de svenska  och danska besluten om ID-kontroller vid  gränsen. Utöver Tyskland – som nu deltar med spaningsflyg –  har Frankrike inte lyckats dra in flera EU-länder med militära enheter i kriget mot ISIL i Syrien  efter terrordåden i Paris. EU har därmed inte en enad hållning i den konflikten. Även de som har trott på att EU skulle kunna erbjuda en ersättning för civilförsvars- och försörjningsberedskap har berättigad anledning till oro om enigheten och solidariteten  kommer att visa sig tillräcklig inför mera allvarliga konflikter i vårt närområde.

Och sådana kan inte uteslutas.

Strategiförändring och militärreformer i Ryssland och Kina

Den 1 januari 2016 publicerades nya riktlinjer för strategisk planering i Ryssland genom ett dekret undertecknat av president Putin. Det ersätter ett motsvarande dekret från 2009 och nämner nu uttryckligen både USA och NATO som hot mot rysk säkerhet. USA:s och EU:s agerande i Ukraina nämns som orsak till den väpnade konflikten där, och USA beskylls för att förbereda biologisk krigföring. Ryssland måste vidta ekonomiska motåtgärder och göra landet mindre beroende av omvärlden, men samarbete med Kina med flera BRICS-länder skall utökas.

Kina, som redan tidigare har fördömt sanktionerna mot Ryssland uttalade genom en talesman för utrikesministeriet  att man gillar de nya ryska säkerhetspolitiska riktlinjerna och tillade att ”Kina kommer att fortsätta samordna sig med Moskva rörande globala angelägenheter .

Kina hade samma dag publicerat nya detaljer om sina pågående militära reformer. De innehöll instiftande av ett armékommando, en uppgraderad missilstyrka och specialstyrkor för rymdkrigföring och cyberkrigföring. Kina hade dagen innan publicerat en bekräftelse på att man har påbörjat byggandet av ett andra hangarfartyg och kritiserade samtidigt den amerikanska politiken att upprätthålla ”havens frihet” i Sydkinesiska havet och utföra patrullering i området med örlogsfartyg och tunga bombflygplan.

Båda länderna har anspråk på att diktera villkoren för sina grannar och båda tilldelar sina försvarsmakter växande andel av sina ekonomiska resurser. De ger nu uttryck för att vara gemensamma potentiella motståndare till ”väst”.

Nordkoreansk vätebomb

Inte bara stormakternas uppträdande är ägnat att skapa osäkerhet inför framtiden. Nordkorea sprängde den 5 januari en kärnladdning, som hävdades vara en vätebomb. Det finns anledning att betvivla det påståendet, men frågan är om amerikansk opinion kommer att lita på bevis för motsatsen. En amerikansk uppladdning för att bemöta det nordkoreanska hotet kan komma att uppfattas av kineserna som ett hot också mot dem. Ryssland skulle sannolikt reagera på ett liknande sätt.

Sanktioner och oljepriskrig

Redan strax före årsskiftet hade ”väst ”gjort en markering, som nästan kom bort i nyhetsflödet. Den 22 december kungjordes en förlängning med ett halvår av de sanktioner mot Ryssland som USA och EU tillsammans med Japan och andra västorienterade länder började införa i mars 2014 med anledning av det ryska agerandet mot Ukraina. Sanktionerna har förstärkts successivt och är numera riktade mot energisektorn, teknologiöverföring, finanstransaktioner, banker och tjänster.

Deras verkan har förstärkts av att OPEC-länderna under ledning av Saudiarabien i slutet av 2014 övergav systemet att genom exportkvoter reglera priset på oljemarknaden. Det skedde med verkan tills vidare för att förhindra att amerikanska företag, som använder dyrare utvinningsmetoder såsom ”fracking ” skall ta över marknadsandelar. Följden blev en sänkning av oljepriset på världsmarknaden  från 100-110 dollar fatet till mellan 35 och 40 dollar.

Intäkter från olja och gas svarade 2013 för omkring hälften av de ryska statsinkomsterna. Nu föll oljeexporten med hälften och gasexporten med 20 %. Bruttonationalprodukten föll med 4,6% mellan halvårsskiftena 2014 och 2015.  Även de ryska motåtgärderna i form av importförbud för livsmedel och konsumtionsvaror från länder som deltar i sanktionerna har drabbat det ryska försörjningsläget.

Nästan samtidigt med att USA och EU förlängde sanktionerna förlängde OPEC-länderna sitt avstående från kvotering tills vidare. Saudiarabien publicerade också en statsbudget för 2016, som innefattar borttagande av subsidier och underhåll samt andra besparingsåtgärder. Det visar en betydande beslutsamhet att tåla ekonomiska påfrestningar för att hålla ut med prispolitiken på olja. Man tänker fortsätta ända tills man kan räkna med att de amerikanska fracking-bolagen inte kommer tillbaka till marknaden.

Ryssland fortsätter att drabbas av det låga oljepriset. För att kompensera sjunkande export till Europa försöker Ryssland med viss framgång att få Kina att köpa dess olja och gas. Detta har bidragit till att man också ökar samarbetet på de ekonomiska, kulturella och militära områdena. Bl. a. har man genomfört gemensamma marina manövrar i östra Medelhavet, i den Japanska sjön och norr om Japan.

Den muslimska världen

Något som mitt i dessa ovissheter verkar någorlunda förutsägbart är att motsättningarna mellan shiiter (som dominerar Iran, Irak och Bahrain) och sunniter (som dominerar nästan alla övriga muslimska länder) kommer att förvärras. Terrordåd har under 2015 begåtts mellan shiiter och sunniter runtom i ”den farliga halvmånen” d v s  alla muslimska länder från västra Kina i öster till Marocko i väster. Under början av 2016 har de redan hunnit följas av iranska hotelser mot Saudiarabien och dess sunnitiska allierade. En shiitisk stam (”Houthi”) med stöd från Iran har i ett inbördeskrig i Yemen vunnit segrar mot en allians av sunnitiska stater ledd av Saudiarabien.

Även inbördeskriget i Syrien är delvis ett utslag av shia-sunni-motsättningar. Assad representerar en shia-sekt som utgör en minoritet, men som sedan länge härskar över en blandning av olika etniska och religiösa element. Av dessa tillhör en majoritet sunnitisk islam i någon form. Assad stöds av Ryssland och Iran samt vad gäller FN:s säkerhetsråd även Kina, medan västländerna stöder rebellerna (utom ISIL). Ett öppet krig mellan det sunnitiska Saudiarabien och det shiitiska Iran skulle tendera att dra in stormakterna i konflikten mellan sunni och shia enligt samma mönster och riskera att inflammera relationerna mellan ”öst” och ”väst”.

Sverige bör skydda sin försörjning

De flesta av dessa riskfaktorer är av långsiktig karaktär. De har plötsligt blivit många, och alla har inte nämnts här. De kan kombineras i oförutsägbara händelseförlopp, som förändrar förutsättningarna för vår säkerhetspolitik. Sverige är varken medlem av NATO eller någon annan militär allians som kan ge oss skydd. Vi saknar helt ett civilförsvar och har inte något egentligt invasionsförsvar. Vi har en extremt låg självförsörjningsgrad med livsmedel och bränsle. Vi saknar myndigheter och lagstiftning som på samma sätt som vid andra världskrigets utbrott kunde hantera våra försörjningsproblem. Ändå deltar vi i NATO:s partnerskap för fred och i EU:s östliga partnerskap, som vi själva har tagit initiativ till och som anses som ett hot av Ryssland. I egenskap av EU-medlem deltar vi i de västliga sanktionerna mot Ryssland för dess agerande i Ukraina, som vi kritiserar häftigt. Varken NATO eller Ryssland har anledning att behandla oss som ett neutralt land i händelse av väpnad konflikt mellan dem, oavsett att vi själva hävdar ”alliansfrihet”. Ordföranden i den ryska Duman har förklarat att Sverige och Finland inte längre kommer att behandlas som neutrala stater efter att ha undertecknat ett ”värdlandsavtal” med NATO. I bästa fall kan vi räkna med att behandlas som ”icke-krigförande” i folkrättslig bemärkelse och inte som ”krigförande”.

Politiker och tjänstemän i regeringskansliet avfärdar tal om civilförsvar eller starkare militärt försvar med att sådana frågor inte kan ges prioritet, när vi har en flyktingkris och budgetproblem med skola och sjukvård att lösa.

Flyktingkrisen är inte något isolerat inrikespolitiskt problem. Det är en signal från en omvärld, som snabbt blir mera osäker och pockar på vår uppmärksamhet. Den borde göra att frågor om civilförsvar, försörjningsberedskap och militär beredskap ges högre i stället för lägre prioritet. Den borde också ha lärt oss att det kan gå fort, när omvärlden kommer med utmaningar för svensk säkerhetspolitik. Det är farligt att försumma planering och beredskap inför oväntade händelser, särskilt när man vet att det finns en viss sannolikhet för att de kommer att inträffa.

Flyktingkrisen har också visat att det inte behövs ett storkrig för att vårt samhälle skall utsättas för påfrestningar, som inte kan bemötas utan drastiska och mycket oönskade beslut. Redan om de västliga sanktionerna mot Ryssland skulle eskalera, kan det skapa problem för vår försörjning med varor utifrån. Under det andra världskriget hade vi en självförsörjningsgrad på livsmedel nära 80 %. Idag är den sannolikt under 50%. Under det kriget hade vi stora problem med att försörja befolkningen med både livsmedel och bränsle. Idag är vi också på många andra områden beroende av daglig tillförsel av till exempel elektronik. Då behandlades vårt land som en neutral stat i folkrättslig bemärkelse. Vi hade skapat en rad institutioner och mekanismer, som gav oss ett civilförsvar och en försörjningsberedskap.

Också om man lever i den föreställningen att Sverige i en väpnad konflikt i vår omvärld idag skulle kunna lyckas att bli behandlat på samma sätt, är skälen nu minst lika starka som då för att inte fortsätta att leva som om inga hot mot vår försörjning och vår territoriella integritet skulle existera. Det är svårt att förstå varför vi inte vill ta intryck av vad som sker i vår omvärld på samma sätt som en tidigare generation hade förmågan att göra, när osäkerheten började infinna sig. Osäkerheten ser visserligen annorlunda ut idag, och historien upprepar sig inte, men det hindrar inte att man bör ta lärdom av den.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

ÖB och de rådande omständigheterna

av Carl Björeman

Vår nye ÖB Micael Bydén vill göra upp med bilden av att Sveriges försvar inte duger.  ”Vi är riktigt bra”, säger han i en intervju  på DN.se 2016-01-17.

Som motiv för sin positiva bedömning anför Hydén bland annat följande:

  • En trend har brutits, så stämningen i organisationen präglas av en framtidstro som det är länge sedan vi hade.
  • Vi kan mycket, vi har fantastisk personal, vi har högkvalitativa vapensystem.
  • Ryska hot – det må vara kärnvapenhot eller hybridhot – skall mötas med en inställning hos soldater och sjömän att även om jag är ensam och bara har mitt vapen skall så skall jag ställa mig i vägen, det är min uppgift.
  • Hot mot Gotland skall mötas med ett operativt rörligt försvarskoncept
  • ÖB hoppas att personalförsörjningssystemet kan justeras så att det blir mer flexibelt.

Beskedet från ÖB är sammanfattat: Vi ska kunna möta både kärnvapenhot och hot om hybridkrig

I en liten bok, som på svenska heter ”Svärdseggen” (Ystad 1965: på franska utgavs den 1932) anger författaren, dåvarande kaptenen Charles de Gaulle vad som är befälhavarens viktigaste uppgift, nämligen ”Att skapa sig en bild av de rådande omständigheterna i varje särskilt fall är alltså befälhavarens viktigaste uppgift. Känner han dem, bedömer han dem riktigt och utnyttjar dem, står han som segrare. Känner han dem inte, bedömer  han dem fel eller försummar att utnyttja sina kunskaper, blir han besegrad.” Enligt min mening är de Gaulles teser tidlösa.

När man läser igenom ÖB Micael Hydéns besked, relaterat ovan, inställer sig osökt frågan: Har han skaffat sig en riktig bild av de omständigheter som har som har inverkan på hans möjligheter att fullgöra sin uppgift.

Det förefaller högst sannolikt att ÖB gjort felbedömningar när det gäller bland annat följande omständigheter:

  • Personalförsörjningssystemet. ÖB tror att det räcker med en justering, med frivillighet i grunden. Frivillighet i grunden innebär att försvarsmakten gör sig beroende av arbetsgivares, skolmyndigheters och enskilda tilltänkta soldaters konjunkturkänsliga bedömningar av försvarsmaktens attraktivitet. Frivillighet i grunden förhindrar vidare erforderlig rekrytering till ett meningsfullt nationellt försvar. Det krävs värnplikt som grund.
  • Effekten av att försvarsmakten i större utsträckning talar om vad den gör. ÖB bedömer att det blir en positiv effekt. Det är minst lika troligt att effekten blir negativ. Medborgarna vill ha nationell säkerhet och de är sannolikt inte lika imponerade som ÖB av vad försvarsmakten presterar i Mali  och i Nato-övningar.
  • Tilltron till ett operativt rörligt försvarskoncept, t ex för försvar av Gotland. Gotland kan i framtiden hotas av hybridkrig i den mening som Ryssland tillämpat på Krim. Mot detta hjälper inget rörligt försvar. Det krävs ett territoriellt försvar.
  • Slutligen: Bydén verkar ha missbedömt svenska folkets syn påbehovet av försvar.  Det är inte det försvar för uppvisning i fredstid som han erbjuder. Det är ett nationellt försvar som man vill ha, ett försvar som i tider av konflikt och hot ger trygghet.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA

En försvarspolitik vilande på lösan sand

av Lars Wedin

Den så kallade solidaritetsförklaringen är en grundbult i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. I korthet innebär den att vi skall stödja andra länder och kan förvänta oss stöd om vi blir anfallna. För enkelhets skull återges den nedan:

Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
(Källa: Ett användbart försvar. Regeringens proposition 2008/09:140. Sid 9.)

Förklaringen skall ses mot bakgrund av art 42.7 i Lissabonfördraget som säger att alla medlemsstater skall, med alla till buds stående medel, bistå ett medlemsland som utsätts för väpnat angrepp på sitt territorium. Men vissa stater är undantagna: de stater som har en speciell säkerhets- och försvarspolitik. Detta är en gammal skrivning som avser de ”neutrala” d v s bland andra Sverige. Solidaritetsförklaringen tar så att säga bort detta undantag för Sverige.

Denna svenska ”unilaterala alliansförklaring” har givetvis väckt många frågor: vad betyder den egentligen? Svaret på frågan är viktigt eftersom den svenska försvarspolitiken utgår från att vi får hjälp om vi utsätts för väpnat angrepp. Nu vet vi vad den innebär: ingenting. Den svenska försvarspolitiken vilar på lösan sand.

Den 13 november utsätts Frankrike för ett omfattande terroranfall; anhängare till Daech (ofta, men felaktigt, kallat islamska staten) ligger bakom. Presidenten förklarar att Frankrike nu befinner sig i krig och begär hjälp i enlighet med artikel 42.7. Inget medlemsland, så vitt känt, motsätter sig denna tolkning. Efter en dryg månads interna överläggningar bestämmer sig Sverige för att inte ge den politiskt mest signifikanta hjälpen, som också Frankrike begärt: flygspaning mot mål inom Daech område. I stället presenteras ett mycket begränsat paket om sammanlagt 40 MKr. Det framgår också att vissa kretsar i regeringen helst hade velat se ett rent humanitärt hjälppaket – en del av den feministiska utrikespolitiken?

Beslutet skall ses mot bakgrund av att den svenska försvarsbudgeten, relativt BNP, tillhör Europas lägsta. Enligt tidningsuppgifter kommer den att ligga under 1 % 2018, något som skall jämföras med den europeiska normen: 2 %. Få länder uppfyller denna men den svenska nivån är exceptionellt låg. Intrycket är att Sverige överlåter åt andra att betala för vår säkerhet.

Låt oss nu granska detta beslut. För det första, det tog lång tid. Javisst, men bara Tyskland och Storbritannien skall ha varit snabbare. Lärdomen är att eftersom hjälpen inte var förberedd – exempelvis en del av Nato-samarbetet – så tar det tid för en demokratisk stat att ta ett sådant beslut. Denna tid skall jämföras med det svenska så kallade en-veckas försvaret. Vi kan inte vänta med att få hjälp i flera veckor om så skulle behövas! Det är inte heller säkert vi får hjälp med det vi behöver.

För det andra, tanken med humanitärt bistånd förefaller befängd. Frankrike har ett välfungerande civilförsvar och behöver knappast humanitärt bistånd. Inte var väl tanken att vi skulle ge bistånd till Daech? Folket som tvingas leva under deras välde behöver säkert bistånd men det torde vara svårt att leverera i praktiken. I vilket fall var det inte detta som Frankrike bad om. Vad skulle vi själva säga i motsvarande fall: Sverige utsätts för väpnat anfall och Frankrike erbjuder humanitär hjälp?

För det tredje, det är naturligtvis upp till varje statsledning att besluta om vad som är till buds stående medel. Men bedömningen har ett betydande politiskt signalvärde. Signalen i detta fall är att ”nej, vi är inte beredda till någon uppoffring i den europeiska solidaritetens namn;” d v s den som vi själva är beroende av. Nu har inte detta – enligt de samtal jag fört bl a med förre Cema (ÖB) – tagits upp särskilt negativt. Snarare ger man uttryck för en viss uppgivenhet. Man kan endast konstatera att den europeiska solidariteten inte fungerar. Det är detta vi behöver ta till oss; europeisk solidaritet är långt från självklart; speciellt om man inte vill vara med i Nato och om man har en av Europas lägsta försvarsbudgetar.

Tre skäl har angetts till det magra utfallet av den svenska beredningen. För det första skall det ha rört sig om en folkrättslig gråzon. Men Säkerhetsrådets resolution 2253/2015 är mycket tydlig i sitt fördömande av Daech som representerande ett hot mot internationell fred och säkerhet. Vi deltar dessutom redan i kriget mot Daech genom vår utbildningsinsats i Irak. Det hela luktar undanflykt.

För det andra skall det ha varit farligt. Javisst, krig är farligt. Men solidaritet som endast gäller i gott väder är inte solidaritet. Att hjälpa ett anfallet Sverige kommer också att vara farligt. För det tredje, Sverige skulle ha blivit ett mål för Daech. Men Daech och andra terrororganisationer med motsvarande ideologi är redan i krig mot allt som kan betecknas som grundläggande svenska värden: demokrati, religionsfrihet, jämlikhet mellan män och kvinnor, rättstatens principer m m Kriget mot terrorismen är också vårt krig; här finns inte plats för någon sorts neutralitet eller resonemang av typen ”man måste förstå dem också”. För oss som är kristna är det också fråga om att stödja våra kristna bröder och systrar.

Slutsatsen blir att ett Sverige som utsätts för väpnat angrepp kanske, men bara kanske, får hjälp men risken är stor att den kommer sent och/eller är irrelevant eller mycket begränsad. Därmed är benen för nuvarande försvarsbeslut undanslagna. En ny beredning måste snarast tillsättas med en ekonomisk ram om åtminstone 2% av BNP. Denna siffra har stor betydelse. Dels, givetvis, för att den skulle möjliggöra en avsevärd förstärkning av försvaret. Dels därför att den skulle utgöra en viktig politisk signal om att Sverige inte längre skulle vara en försvarspolitisk snyltare; beroende av andras solidaritet men inte berett att bidra.

En ny försvarsberedning kan med fördel studera de ryska insatserna i Syrien med omnejd. Vidare behövs ett helhetsgrepp som omfattar såväl intern som extern säkerhet. Svensk krishantering har fått mycket berättigad kritik det senaste året och behöver sannolikt göras om från grunden.

Utgångspunkten för ett nytt försvarsbeslut måste vara att Sverige skall kunna försvara sig självt OCH utgöra en solidarisk partner i Europa. Här finns plats för mycket nytt tänkande. En ny försvarsberedning måste därför vara öppen och ta till sig forskning och idéer såväl från Sverige som från andra länder.

Men kon får inte dö medan gräset gror. Ett genomtänkt (för en gångs skull) försvarsbeslut tar åtminstone två år att fatta. Det tar sedan minst fem år innan det får genomslag. En ramändring som klarar försvarsmaktens omedelbara problem bör därför ske omedelbart; ett undantag från den höjda arbetsgivaravgiften för ungdomar, som hårt drabbar försvaret, måste exempelvis vara extremt lätt att fatta.

Sverige bör bli en producent av säkerhet och sluta vara en konsument. Nu får det vara slut på snyltandet!

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Hopp om fred i Syrien?

av Michael Sahlin

Nästa fredspristagare borde heta John Forbes Kerry, denne ofattbart vitale, energiske globale handelsresande i fred som nyss – apropå svensk debatt om pensionsålder – fyllde 72 och ännu har ett knappt år på sig som amerikansk utrikesminister att i inte sällan kraftig motvind hantera all världens kriser och krig. Motgångarna har varit mångahanda och oddsen svåra, men Kerry kämpar på oförtrutet. Han är verkligen beundransvärd, en stor tillgång för sin president, sitt land och för världen i stort, i ett läge när världen brinner och behovet av amerikanskt ledarskap är stort. Och en del framgångar, om än med oviss varaktighetshalt, har den febrilt verksamme Kerry onekligen kunnat registrera, tillsammans med chefer och kollegor: det brokiga året 2015 har också bl a levererat ett avtal om Irans nukleära kapacitet och ett klimatavtal i Paris.

I stark konkurrens från andra katastrofala oroshärdar får väl det fleråriga Syrien-dramat anses som det som är allra mest nödvändiga att bringa till ett slut, givet alla enorma humanitära och säkerhetspolitiska konsekvenser, samtidigt som fredsoddsen just där är som svårast. De svåra oddsen beror ju på dels att det handlar om minst tre samtidiga krig (upproret mot Assad-regimen, den internationella mobiliseringen mot monstret IS/ISIS/ISIL/DAESH och kriget mellan turkiska armén och det gränsöverskridande kurdiska PKK), dels att kriget/krigen varit och är ett s k ”proxy war” där olika regionala och globala parter stöder olika lokala falanger, dels på den extrema fragmentiseringen av stridsmiljön, och dels att de syriska konflikterna är nära förbundna med konflikterna i Irak (liksom andra grannländer), mm.

Den nu återuppstådda internationella, Kerry-ledda, prioriteringen av Syrien-krisen har som vi sett flera grunder:

  • det framväxande terrorhotet med direkta och indirekta kopplingar till främst just IS och höstens spektakulära dåd i bl a Ankara, Beirut, Paris,
  • den för Europa och EU synnerligen svårhanterade flyktingkrisen,
  • det ryska militära ingripandet på Assad-regimens sida och den rysk-turkiska krisen efter nedskjutningsincidenten – och
  • insikten om att en framgångsrik kampanj mot IS trots svårigheterna närmast kräver att ekvationen förenklas genom en fredsprocess i det syriska inbördeskriget.

Och nu, framemot årsskiftet 2015-2016, har alltså ett flämtande ljus av hopp tänts, i och med att FN:s säkerhetsråd äntligen lyckats enas om en resolution om en vägkarta mot fred i den ena konflikten i Syrien, den mellan Assad-regimen och floran av rebellgrupper på den icke-jihadistiska sidan. Den bristande kompromissvilja mellan regionala och globala makter som hittills, under långa och förödande krigsår, blockerat säkerhetsrådet – främst på grund av oförenliga ståndpunkter beträffande Assad-regimens roll – har nu ersatts av en vilja, i säkerhetsrådet och mellan närmast involverade regionala makter (Turkiet, Saudiarabien, Iran, m fl), att i förekommande fall ”agree to disagree” och trots oenigheter och oklarheter i mängd satsa kraft och prestige i ett vanskligt syriskt fredsprojekt.

Framsteget i FN:s säkerhetsråd hade, under övergripande ledning av den energiske och optimistiske Kerry , i strategisk samverkan med Ryssland/Putin, föregåtts av möten i Wien med alla ”stakeholders” utanför Syrien, nu inklusive Iran, en process för att söka enighet om vilka rebellgrupper som kunde anses tillräckligt ”moderata”/icke-jihadistiska för att platsa i en seriös fredsförhandlingsprocess, och möten, främst i saudiska Riyad, mellan utvalda rebellgrupper för att skapa en enad förhandlingsplattform. Och vägkartan föreskriver (optimistiskt) förhandlingsstart mellan Assad-regimen och oppositionen redan i årets början, följt av vapenvila, överenskommelse om övergångsregering till sommaren och så allmänna val efter 18 månader. Den bakomliggande tanken verkar vara att Ryssland och Iran ska kunna ”leverera” Assad, att USA ska kunna hålla Turkiet och Saudiarabien i örat och att dessa tre tillsammans ska kunna ”leverera” anti-Assad-grupperna, och att dessa olika tyglar sammantaget ska möjliggöra en parallell krigföring mot i första hand IS, i andra hand övriga jihadister, som Al Nusra. Och att FN (arme De Mistura!) ska leda och sammanhålla förhandlingsprocessen, med stöd av ”stakeholders”.

Risk finns förstås, uppenbar risk, att detta upplägg spricker redan innan det hinner sjösättas.

Går det överhuvudtaget att i praktiken ”separera” kriget mot IS från det ursprungliga syriska inbördeskriget, är ett närtida eld-upphör mellan inbördeskrigsparterna tänkbart och övervakningsbart samtidigt med ett pågående och eskalerat krig mot IS m fl, går det att uppnå enig kompromiss om i sammanhanget legitima rebellgrupper (vilka som skall ses som del av lösningen snarare än del av problemet), kan saudiska, iranska och turkiska intressen alls bringas till i praktiken fungerande samverkan, vilken roll är Turkiet berett att ge syrisk-kurdiska PYD/YPG i en fredsprocess i Syrien samtidigt med pågående väpnad konflikt med den kurdiska systerorganisationen PKK i Turkiet, och, inte minst, hur länge går det att hålla undan den kvardröjande oenigheten i synen på Assads och Assad-regimens roll under övergångsperioden?

Frågorna är många, liksom tvivlen. Fler finns, listan är lång.

Och så här strax efter årsskiftet påminns vi därtill, ganska brutalt, om hela det västasiatiska läggspelets inbyggda spänningar och sårbarheter – detta att i den syriska (och irakiska) krishanteringen ett avslutande av kriget ( och IS´ besegrande) är endast ett av flera mål i parternas målhierarki, och av flertalet parter/aktörer inte det högst prioriterade. Som spön i backen står de regionala exemplen på detta.

En sekvens härvidlag började med det Putin-ryska ingripande i Syrien-krisen som alla kännare definierat som nr 1 bland ”game changers”, bl a eftersom detta ingripande kom att i grunden ändra förutsättningarna för den turkiska AKP-ledningens Syrien-politik, följt den 24 november av den turkiska nedskjutningen av ett rysk SU-24 plan som bombade turkmenska Assad-fientliga rebeller i gränstrakterna i det för turkisk Syrien-politik viktiga Hatay-området (vars införlivande i Turkiet officiell syrisk politik aldrig erkänt!).

Incidenten har dramatiskt försämrat de tidigare goda, på ömsesidigt ekonomiskt och energipolitiskt beroende baserade, relationerna, och ännu vid årsskiftet skymtar inget slut på serien av Putin-ryska straffåtgärder eller eljest försoningssignaler, även om båda parter visat viss vilja till återhållsamhet vid valet av medel (Putin har inte varslat om stopp för de vitala gasleveranserna, och kollega Erdogan har inte varslat om att stänga Bosporen-utloppen, för att nämna några uppenbara exempel, förutom hittillsvarande avstående från militär eskalation).

Samtidigt konstateras att incidenten dels föranlett Putin-Ryssland att flytta fram sina militära positioner i och intill Syrien (bl a lv-systemen S-300 och S-400), dels därmed blockerat Turkiets handlingsfrihet att kunna medverka i USA-ledda koalitionsföretag mot IS – ytterligare en motgång för Turkiets Syrien-politik, och dels (därmed) skapat ytterligare svårigheter i det globala och regionala arbetet med att koordinera en effektiv anti-IS-kampanj. Det tillkommer ju att en fortsatt eskalation av den turkisk-ryska konflikten ofrånkomligen blir eller redan är en (i detta sammanhang starkt oönskad) konflikt mellan Ryssland och NATO. Det tillkommer också att Putin-Ryssland också sitter inne med ett trumfkort vars användande kan tillföra regionen ytterligare höjder av farlig komplikation: nämligen det kurdiska kortet, att säkerställa evig turkisk fiendskap genom att öppet militärt stödja PYD/YPG i Syrien och därmed PKK i Turkiet.

En annan sekvens gäller det saudisk-iranska förhållandet, den statliga nivån av det historiska sunni-shia rivaliteten inom Islam, inom och utanför arabvärlden. Kerrys triumf att i höstas äntligen få till stånd ett internationellt Syrien-format där såväl saudier som iranier (och turkar, ryssar och amerikaner, m fl) fanns med – det som senare i höstas beredde vägen för beslutet i FNs säkerhetsråd om vägkartan för fred i Syrien – har nu kring årsskiftet blivit Kerrys huvudvärk: de saudiska massavrättningarna med en känd shia-ledare bland offren har fått ledningen i Teheran att varsla om ”gudomlig hämnd”, och stor oro finns nu bland bedömare för att denna bilaterala saudisk-iranska hätskhet, redan stor p g a Jemen, ska få allvarliga regionala följdverkningar och därvid försvåra en redan närmast hopplös fredsuppgift i Syrien.

Under några korta månader sedan i höstas, då terrorattentat och flyktingkris tycktes bereda vägen för kompromissvilja, trots de skilda/motstående agendorna, och ensning av synen på vad som borde prioriteras, har alltså ett antal ytterligare försvårande omständigheter tillkommit med bäring på Syrien-krisens tre separata (men sammanvuxna) krig, Assad-regimen och allierade mot de många olika rebellgrupperna, det internationella samfundet mot IS och, icke att förglömma, det turkiska, gränsöverskridande kriget mot PKK i Turkiet och norra Irak och (om än hittills mindre i militära former) mot systerorganisationerna PYD/YPG i norra Syrien.

Hur ska, mot den bakgrunden, saudier och iranier, turkar och ryssar, turkar och kurder, amerikaner och shia-irakier (osv, osv) kunna enas om en kompromiss i känsliga frågor som de rörande Assads nuvarande och framtida roll, och vilka rebellgrupper som ska anses fähiga att delta i samtal med Assad-folk under Staffan de Misturas ledning? Svaret är väl, kanske, att detta kan ske om parterna trots allt finner alternativen (till någon form av förhandlingsframsteg) värre.

Så beslutet i FNs säkerhetsråd, även om det i väsentliga drag handlar mest om att ”agree to disagree”, får ändå anses vara ett flämtande ljus i mörkret i egenskap av nödvändigt första steg, oavsett hur många ytterligare steg, med eller utan John Kerry, som kommer att krävas innan en riktig, hållbar och kännbar process mot fred finns att registrera. Bättre med ett steg i rätt riktning än full rusning i katastrofal riktning. Måtte vi hinna ordentligt hedra Kerry för hans kringflackande fredsoptimism innan han går i väggen eller eljest måste lämna in.

Så under 2016 kommer vi att fortsätta brottas med paradoxen: att Syrien-krisen å ena sidan blir allt brutalare, allt mer ”oacceptabel”, för varje dag som går, å andra sidan ger upphov till en internationell nevrotisk diplomatisk häxkittel, med idel infernaliska kopplingar och komplikationer, som tycks leda längre och längre från en lösning.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Strategi i Gotlandsscenariot

av Helge Löfstedt

Krigsvetenskapsakademien har vid några tillfällen redovisat och diskuterat operativa spel med fokus på Gotland. Diskussionerna avser då behovet av åtgärder för Sverige att politiskt och militärt agera i säkerhetspolitiskt spända situationer som utgår från ryska aktioner i någon eller flera av de baltiska staterna. I mitt blogginlägg 20 oktober 2015 uppehöll jag mig vid några delar av detta scenario. Här kommer ytterligare en fördjupning av problemen kring Gotland med anledning av detta scenario.

Bakgrunden till de resonemang som här förs är det scenario som diskuterades vid KKrVA seminarium 9 september och 7 oktober. Uppspelet är diplomatiska konflikter mellan Ryssland och några baltiska länder som följer det mönster som visats i Ukraina. I scenariot ingår att Nato under någon månad tillfört vissa resurser. I de tre baltiska länderna finns  någon division med stridsflygplan F-16 samt ett antal mark­strids­­kompanier. Huvuddelen av dessa bidrag kom från europeiska länder inom Nato. Samtidigt gäller redan i dagsläget att ett mindre antal amerikanska soldater finns på plats. Efter hand i utvecklingen av scenariot deklarerar Ryssland en sjö- och flygblockad av Gotland. Något som är mycket allvarligt eftersom både civil och militär försörjning där är beroende av dagliga sjö- och flygtransporter.

Observera särskilt att scenariot avser konflikt på ”Ukrainanivå” och kan kanske också karakteriseras som ”hybridkrigföring”. Det innebär att både båda sidor agerar återhållsamt för att inte eskalera det militära våldet. Detta även om Ryssland är aktivt.  Dock är både målen och inslaget av militärt våld begränsade.

Den första skrivning jag vill kommentera är ett avsnitt om strategiutbildningen vid FHS i Handlingar o Tidskrift nr 3 år 2015.  De fyra författarna  skriver bl a (på sidan 113): ”..att det inte längre finns några givna sanningar att förmedla till studenterna.”  Detta uttalande, som det är lätt att instämma , föregås dock av ett resonemang som synes mig bryta mot denna öppna syn.  På sidan 112 förklarar man nämligen:

”Frågan är… om det är den offensiva varianten på den krigsutkämpande  eller på den krigsavhållande nivån som bör utgöra de konceptuella /strategiska/ ramarna för försvarsplaneringen. Oavsett alternativ så torde införskaffande av kryssningsrobotar till i första hand luft- och sjöstridskrafterna vara en lämpligare åtgärd jämfört med flera soldater och förrådsställda stridsvagnar på Gotland.” (min kursivering)

Författarna anser uppenbarligen att den i försvarsbeslut 2015 införda förstärk­ningen på Gotland inte är förenligt med en lämplig svensk militär strategi. Jag gissar att de anser att satsning på Gotland är en passiv och reaktiv militär strategi och att de vill förorda en mera offensiv sådan.

Denna författarnas åsikt bör då inte bara presenteras som ett faktum utan analyseras mot bakgrund av de alternativ strategier som finns.  Här hade jag förväntat mig en tydligare behandling av vad olika strategiska konceptuella ramar innebär. Till bilden hör att den strategiska generella fördelen med kryssningsrobotar som framförs på sidan 112 inte delas av alla som kan anses militärstrategiskt kunniga. Så sent som vid KkrVA möte 9 dec 2015 framförde Hain Rebas att Sveriges militära närvaro på Gotland bör stärkas. Rebas är förutom Prof Emeritus även tidigare försvarsminister i Estland. Hur beaktar de fyra författarna faktorn signaleffekt?  Hur beaktas växelverkan mellan civilt och militärt agerande? Hur beaktar man det restriktiva användandet av militärt våld?   Vidare får jag intrycket att  den syn som författarna framför inte är lika utbredd i olika försvarsgrens­orienterade kretsar.

Min uppfattning är att en förutsättning för att en stat, vilken som helst, och i synnerhet en småstat, skall kunna ta tillvara sina säkerhetspolitiska intressen är att den politiska ledningen förmår utföra, eller får tillgång till, en relevant militärstrategisk analys. För att detta skall vara möjligt förutsätter detta i sin tur att de militärstrategiskt kunniga känner den politiska kulturen och dess gränser. En gräns jag här tänker på konstitueras av flera svenska politikers motvilja mot aggressiva eller offensiva vapen.  Jag vill också påminna om att småstaters situation när det gäller val av militär strategi skiljer sig från större staters. Den vedergällningsstrategi som i större stater på allvar kan överväga kan för många  småstater framstå som teoretisk och mindre verklighetsanknuten.

Nu till den andra synpunkten som dock hänger samman med synen på val av strategi för Gotlands försvar.

Transporter till och från Gotland

Jag utgår från att de militära styrkorna på och kring Gotland i hög grad på­verkar agerandet i det scenario som KkrVA har skisserat.  Det andra uttalandet som jag vill kommentera är: ”Transporter till och från Gotland om det pågår kris eller krig i Östersjön måste lösas med ”annat sätt” /än genom sjömilitär eskort/. Även om det jag landar i nog kan sammanfattas på liknande sätt är det angeläget att något tydligare visa hur en sådan slutsats kan växa fram.

Först: uttrycket ”annat sätt eller andra medel” har ofta använts som omskrivning för  diplomati. Man skall då vara medveten om att diplomati är ett relativt långsamt verkande medel. Som förhållandena nu är med försörjningen på Gotland är det fråga om dagar innan förnödenheter måste föras till ön om transporter av någon anledning skärs av. Det är då angeläget att så snart som möjligt återinföra någon form av  buffertlagring av de mest kritiska varor som behövs för öns försörjning. Troligen behövs liknande inom stora delar av Sverige men det är rimligen mest tidskritiskt för Gotland. En omständighet som bör påverka hur snabbt en sådan buffert införs och hur den utformas.

Självfallet måste den militära styrkan på Gotland vara sådan att den militärt kan hålla emot de ryska aktionerna. Detta underlättas av att dessa aktioner i scenariot i huvudsak begränsas till infiltrationsliknande aktioner med måttligt bruk av våld. Problemet för det svenska motståndet blir då att inte bruka mera våld än till den nivå som är diplomatiskt lämplig. Lätt att uttala men viken är denna nivå?

I det skisserade scenariot utgör således diplomatiska aktioner huvudmedlet – åtminstone inledningsvis. Det Sverige rimligen i första hand kan hoppas på få till stånd är civila tran­sporter  av nödkaraktär.  De sjötransportmedel som disponeras utgår då rimligen från befintligt tonnage för Gotlandstrafiken.  Särskilt intressant är snabbfärjan som klara en överfart på tre timmar.

Det är dock troligt att dessa aktioner görs med bakgrund av en mer eller mindre tydlig militär omgruppering och uppladdning i Östersjön som syftar till att ”visa musklerna”. För att upprätthålla sjöblockaden mot Gotland i ett sådant scenario skulle Ryssland rimligen avdela ett antal ytstridsfartyg ur den Ryska Östersjömarinen. Den består i dagsläget av två iståndsatt jagare från 1980-talet samt sex nya fregatter. Därtill kommer ca 20 mindre robotbåtar och korvetter från sovjettiden. Dessa resurser kan naturligtvis förändras i en osäker framtid, men ger ändock en uppfattning om en storleksordning som är relevant för flera år framåt i tiden.

För det fall situationen skulle utvecklas mot militär slagväxling måste också flygresurserna beaktas. Den ryska Östersjömarinen har i dagsläget ca 30 stridsflygplan (av typ Su-27 och Su-24). Vidare finns backup av de ryska flygstyrkor som primärt finns i västra militärdistriktet och som inrymmer ca 300 stridsflygplan. Vidare finns ryska ubåtar i Östersjön – officiellt redovisas i dagsläget tre enheter.  Två st relativt gamla Paltus från 1980-talet, också benämnda Kilo, och en modern av typen Lada. Den senare har dock haft problem med den nya tekniken för luftoberoende maskineri – bränsle­celler. Därutöver finns troligen miniubåtar men de är rimligen inte avsedda för att verka direkt i en sjöblockad.

Min slutsats blir att det potentiella lufthotet dominerar och måste ägnas stor upp­märk­samhet, även om det potentiella ubåtshotet inte får försummas. Motsvarande styrka på den svenska sidan är de ccirka  ett hundra JAS-planen samt de fyra ubåtarna. För marint skydd för hot mot transportrörelsen har nuvarande svenska marin sju korvetter samt inom en relativt nära framtid ett antal ubåtsjakthelikoptrar.

Självklart är de svenska styrkorna underlägsna i det fall situationen skulle urarta till militär slagväxling. Hjälp från grannländerna behövs.

Frågan blir nu hur Ryssland disponerar de ytstridsresurser man har i Östersjön. Samtidigt med aktionen mot Gotland har Ryssland rimligen infört restriktioner för sjötransporter åtminstone till Riga i Lettland. Även sådana aktioner kräver resurser för övervakning. Vidare har Ryssland hamnar i Kaliningrad och Sankt Petersburg. I det spända läge som måste förutsättas gälla i scenariot måste Ryssland rimligtvis avdela vissa resurser för skydd av den egna trafiken dit. Samtidigt är Polen rimligtvis på något sätt engagerat. De polska sjöstridskrafterna – fem äldre ubåtar och sex ytstridsfartyg av varierande storlek och med varierande grad av modernitet  – måste dock anses helt inriktade på sjöfartsskydd i anslutning till Gdanskområdet, dit huvuddelen av Polens sjöfart går. Om Polen vill verka mer aktivt ligger hot om sjöblockad mot den ryska sjöfarten till Kaliningrad närmast till hands.

Så här långt i resonemanget verkar det rimligt att Ryssland kan avdela en styrka som patrullerar i Östersjön mellan Gotland och den svenska östkusten och upprätt­håller en blockad mot transporter till och från Gotland. Frågan blir dock vad Tyskland gör. Där finns fem ubåtar och 24 ytstridsfartyg. Huvuddelen av dessa är inriktade mot upp­trädande på Nordsjön och kanske ännu längre bort från Östersjön. Om en större del av denna styrka går in i Östersjön blir styrkeförhållandena kraftigt förändrade till nackdel för Ryssland. Men Ryssland är fortfarande inte utan möjligheter. Man kan då omdisponera fartyg ur Norra Marinen (baserad i Murmansk) längre ner i Atlanten och visa förmåga att över Nordsjön hota sjötransporterna till Nordvästeuropa mot exempelvis de stora hamnarna Rotterdam och Amsterdam exempel. Nästa steg blir då vad Storbritannien och framför allt USA gör.

Re­sone­manget så långt visar att det finns kopplingar till den globala maktpolitiken. De diplo­matiska aktionerna förs då mot en bakgrund av möjligheterna till militära styrke­demon­strationer i flera steg.  Även om det skulle synas rimligt att Sverige driver egna förhandlingar med avsikt att få till stånd civila nödtransporter till Gotland i det scenario som beskrivits är det för mig tydligt att flera krafter i västvärlden kommer att agera på ett sätt som gör att de svenska ansträngningarna lätt kommer i bakgrunden. Väl upparbetade kontakter mellan Sverige och andra västliga aktörer kommer då att erfordras för att åstadkomma rimliga resultat.

Här bör också nämnas fartyg som kan vara lämpliga för militära sjötransporter, dvs fartyg som kan lasta olika typer av militära förband och har viss vapenutrustning för att stå emot  bekämpning. USA har naturligtvis sådana fartyg men intressantare är vad som finns i norra Europa. Nederländerna och Storbritannien har tillsammans fem stora amfibiefartyg vardera med förmåga att transportera bl a markstridsbataljon. Dessa fartyg är utrustade med när­luftvärn som bekämpar även sjömålsrobotar, både sådana som avfyras från fartyg och sådana som fälls från luften. Danmark har två liknande fartyg om än mindre mindre. Kanske är man där angelägen att behålla dessa för egna behov t ex Bornholm.

I sammanhanget vill jag avvisa en tanke som har framförts nämligen att den  svenska marinen skulle dra tillbaka ytstridsfartygen till skydd av de egna marina basområdena och bara uppträda med ubåtar utanför  dessa.  Försvaret av Gotland skulle då föras genom att förse ubåtarna med kryssningsmissiler enligt ett offensivt strategiskt tänkande av den typ som jag här tidigare har invänt mot. Rimligen kommer både Sveriges politiska och militära ledning att vilja att de svenska ytstridsfartyg som finns uppträder och markerar svenska intressen i området mellan Gotland och svenska ostkusten. Att lämna detta havsområdet utan svenska ytstridskrafter är likvärdigt med att lämna Gotland med svagt militärt försvar och bör avisas.

Ett argument är också att det inte är självklart att ett svenskt hot med kryssningsmissiler  mot Ryssland skulle vara aktioner som är förenlig med andra västliga ageranden. Den svenska poli­tiska och diplomatiska ledningen kan också ha andra åsikter än vad en strikt militär­strategisk analys resulterar i. Ett svenskt hot med kryssingsmissiler skulle förmodligen inte utgöra ett verktyg som underlättar de diplomatiska kontakterna i  scenariot.

En första tämligen självklar slutsats av ovanstående blir att försörjningsuthållig­heten på Gotland bör ökas genom åtgärder för viss lagring av förbrukningsvaror.   Därigenom skapas tid för de komplicerade säkerhetspolitiska och diplomatiska arrangemang som kan behövs för att få till stånd kristransporter.

En andra lika självklar slutsats är att hjälp från grannländerna behövs för att skapa rimlig stöd för sådana förhandlingar.

En tredje slutsats blir att ovanstående bör utgöra en grund för svenska anspråk på för­beredelser och samövningar med grannländerna. Övningarna bör i hög grad inkludera agerande i kris.  Sådana övningar måste föregås av en teoretisk genomgång av  vilka kombinationer av civila och militära aktioner som kan bli aktuella. Detta för att lägga upp de praktiska övningarna på ett sätt som passar i olika varianter på agerande i det Gotlandsscenario som här beskrivits.

En fjärde slutsats blir att den svenska marinen, även i sin nuvarande omfattning, bör behålla fokus på den del av Östersjön som ligger mellan Gotland och svenska Östersjökusten.

 
Författaren är tidigare överingenjör vid FOI och ledamot av KKrVA

Har vi fred i Europa idag?

av Magnus Sjöland

Nedan följer två ordböckers och ett uppslagsverks definitioner av fred. Kan man med dessa definitioner avgöra om det råder fred i Europa i januari 2016?

Wiktionarys ordbok:

  1. Fred = tillstånd som kännetecknas av avsaknad av krig
  2. Fred = ostördhet, lugn, ro

Svenska Akademiens Ordlista: fred (låta ngn) vara i fred = vara ostörd

Wikipedia: två former av fred finns (positiv och negativ fred):

Negativ fred ”är avslutningen på ett krig eller tillståndet mellan två krig. Tillståndet är traditionellt och huvudsakligen statscentrerat och har som utgångspunkt att alla sociala enheter ytterst vilar på våld där den starkaste parten alltid tar till våld för att kuva den svagare och på så sätt behålla relationen och lugnet eller för att vinna fördelar. Freden görs negativ då den inte ses som något naturligt utan snarare i motsatsförhållande till kriget. Målet är självklart att undvika krig. För att i det längsta skjuta upp kriget kan staterna använda sig av alliansbyggnad genom traktat och pakter. Allt för att upprätthålla maktbalansen och på så sätt avskräcka andra stater från aggressioner”.

Positiv fred ”är en strävan mot fredliga relationer mellan olika sociala grupper och nationer. Begreppet beskriver ett förhållande karaktäriserat av respekt, rättvisa och välvilja och framhåller att det även vid frånvaron av direkt våld dör eller skadas människor (psykiskt eller fysiskt). Något som gör att de inte längre kan leva ett fullvärdigt liv.”

Vi upplever i dag terrorism, gränskränkningar, cyberattacker, trollfabriker, militära hot, olagliga underrättelseoperationer, rasism och separatister stödda av grannländer. Vad skall vi kalla fred och vad skall vi kalla det tillstånd då vi inte har lugn och ro?

Har vi fred i Europa idag? Det beror på vilken definition vi har av begreppet fred. Det är frågan om ens begreppet negativ fred kan tas som utgångspunkt för att vi har fred i Ukraina? Om vi använder oss av positiv fred, kan vi definitivt säga att det inte är fred i Ukraina, men antagligen inte någonstans i Europa idag på grund av bland annat terrorister och rasism.

Kanske skall vi ha fler beteckningar än de gamla och lite ”klumpiga” begreppen krig och fred?

En sak är dock säker, vi har inte lugn och ro i Europa idag!

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Vad händer med EU:s stormakter?

av Gunilla Herolf

Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så sätt att EU skulle styras av ett direktorat av sex länder: Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Motståndet från övriga länder var emellertid massivt och av denna plan blev intet.

Hur går det då nu? Uppenbart är att av de sex stora länder som vart och ett eller tillsammans skulle kunna utgöra en stark kärna inom EU har flertalet på olika sätt försvagats.

Frankrike, det enda land som gjort Tyskland rangen som det dominerande landet stridig, har nu släppt alla anspråk på detta och plågas dessutom av en lång rad problem. I EU-sammanhang har den svaga ekonomin under ett antal år varit det största av dessa. Det har dessutom, då Tyskland krävt en större budgetdisciplin av Frankrike, stört harmonin mellan dessa två parhästar. Inom det säkerhetspolitiska området har balansen fungerat mer till Frankrikes fördel, då detta land dels varit militärt starkare och dels haft mindre inrikespolitiska problem med att använda sin krigsmakt. I dagens stora kriser är det emellertid förbundskansler Merkel, snarare än president Hollande, som andra ledare vill tala med. Under 2015 har förutom de ekonomiska problemen två andra varit dominerande. Det ena gäller framgångarna för Front National, lett av Marine le Pen, som med stor svårighet kunde hanteras i det nyss avhållna valet. I den viktiga flyktingfrågan är Hollandes händer bundna eftersom all hjälp till Merkel kommer att utnyttjas av det flyktingfientliga Front National. Det andra problemet är terrorismen, som under året drabbat Frankrike hårt, även detta med en inrikes- och utrikespolitisk dimension. Stödet för Hollande när han åberopade artikel 42.7 var totalt inom EU, men därifrån till att besegra ISIL är steget mycket stort.

Utvecklingen i Polen kan sägas vara den mest dramatiska. Genom valet den 25 oktober 2015 fick Medborgarplattformen (PU) efter åtta år vid makten ge plats för partiet Lag och rättvisa (PIS). Med PU hade Polens ekonomi blomstrat, men partiet hade samtidigt kommit att uppfattas som arrogant och ett parti för Warszawaborna snarare än för landsbygden. Nu vände den polska politiken omedelbart i en riktning som allmänt ses som skrämmande av dem som upplevt Polen som ett stabil och viktig pelare inom EU-samarbetet. Polen har återvänt till den politik som PIS förde under åren 2005 – 2007 och som bakom kulisserna nu förs av Jaroslaw Kaczynski, den kvarvarande av de två bröderna, som då ledde landet. Brodern Lechs död i en flygolycka beskrivs nu av försvarsminister Antoni Macierewicz som ett ryskt dåd, vilket hade dolts av den tidigare premiärministern Donald Tusk. Den nya polska politiken är fientlig mot muslimer och negativ mot homosexuella. Regeringen har också brutit mot den polska konstitutionen genom att politisera poster och har ökat kontrollen över media. Man har också infört en nationalist retorik och bland annat tagit bort EU-flaggorna från polska ministrars officiella framträdanden.   Premiärministern Beata Szydlo ses allmänt som en marionett för Kaczynski.

Storbritannien har blivit ett ytterligare problem för övriga EU och säkert i hög grad också för det egna landet. Det är för de flesta utanför landet en gåta hur de interna engelska striderna och den EU-skepsis som alltid funnits i vissa Torykretsar kunnat bli av sådan dignitet att medlemskapet står på spel i den omröstning som ska hållas om utträde, Brexit, före 2017 års utgång. Camerons försök att formulera krav som kan accepteras av Unionen har varit till stor del modesta: De gäller ekonomiska krav som att få försäkringar att eurozonstater inte får gadda ihop sig mot stater utanför zonen, konkurrensfrågor, som fullbordandet av den inre marknaden, och oberoendefrågor, som ett löfte om att Storbritannien inte ska innefattas av fördragsformuleringen om en ”ever closer union” samt mer makt till de nationella parlamenten. Om dessa tre typer krav ses som möjliga i Europa är de däremot starkt kritiserade av brittiska euroskeptiker som alltför menlösa. Beträffande det fjärde området gäller emellertid det motsatta. Det gäller kravet att inga personer från övriga Europa ska kunna ta del av det brittiska välfärdssystemet förrän efter fyra års vistelse i landet. De flesta länder har föga förståelse för detta förslag som de ser som ett hot mot den fria rörligheten inom EU. Kommissionen har inte sett några belägg för s k välfärdsturism till Storbritannien och kommissionären Vivian Reding har läxat upp brittiska politiker och erbjudit dem kurser i EU:s lagstiftning.

För Italien dominerar de egna stora ekonomiska problemen, som har medfört att premiärminister Matteo Renzi kommit att i hög grad fokusera på det egna landet. Tillsammans med Frankrike leder Italien kampen mot den budgetdisciplin inom EU som Tyskland och en del andra länder inom eurozonen driver. I dessa länders ögon är det nödvändigt att släppa på kraven för att därmed kunna öka tillväxten i Europa. För Italien leder denna nödvändiga fokus på ekonomin också till en mindre engagemang när det gäller   sanktionerna mot Ryssland.

Spanien är mer av en ljuspunkt. De svåraste åren orsakade av den finansiella krisen tycks vara över och landet har nu minskat den extremt höga arbetslösheten, även om den fortfarande ligger på över 20 procent. Ekonomin ökade med tre procent förra året och Spanien var därmed det mest framgångsrika av de större euroländerna i Västeuropa. Andra allvarliga problem återstår emellertid. Korruptionen och ineffektiviteten, båda förknippade med de två stora partierna Socialistpartiet och Partido Popular (PP) ledde till framgångar för vänsterpartiet Podemos och det liberala Ciudadanos vid det val som ägde rum den 20 december. Frågan är nu öppen om vem ska kommer att bilda regering och med vilka.

Det återstående landet är Tyskland, som under Angela Merkels ledning fått en oomstridlig ställning som det dominerande landet inom EU. Bakom detta ligger givetvis den starka tyska ekonomin men också att Merkel själv befrämjat inte bara de tyska utan också Europas intressen. Tack vare henne har EU kunnat skapa enighet i politiken gentemot Ryssland och vidmakthållit sanktionerna. I Greklandskrisen var hon den som ledde den europeiska politiken och lyckades bevara eurozonen intakt, även om den slutliga utgången när det gäller Grekland ännu inte är säker. I flyktingkrisen har hon stått stark och försvarat mänskliga värden.

Även Angela Merkel behöver dock andra länder som stöd, länder som i motsats till Italien, Storbritannien eller Frankrike inte är förlamade eller helt upptagna av de egna problemen, som inte, liksom Polen, utvecklas i en introvert och delvis EU-fientlig riktning eller Spanien som trots den relativa framgången ännu är försvagat och med stora problem. I dagens allra största problem, flyktingkatastrofen, har hon enbart Sverige som sin allierade och när det gäller budgetfrågor är Finland och några andra mindre länder på samma linje. När det gäller Rysslandspolitiken är situationen ännu mer komplicerad, eftersom starka krafter i Tyskland som utrikesminister Frank- Walter Steinmeier företräder en helt annan och mer Rysslandsvänlig politik samtidigt som det tyska näringslivet trycker på.

Och trots sin makt och sitt ledarskap – Angela Merkel är ändå inte detsamma som EU eller Europa. Utmaningar som gäller att avsluta kriget i Syrien och finna ett sätt att få landet på fötter, att bekämpa ISIL och att lösa flyktingkatastrofen har sådana dimensioner att de måste bemötas i en större konstellation än den europeiska. För att finna sådana lösningar måste organisationerna återta den initiativkraft som de en gång hade och hitta ett sätt att få Ryssland att spela en konstruktiv roll utan att därmed offra Ukraina och andra stater som nu på olika sätt utsätts för ryska trakasserier.  Här finns ett ansvar för alla länder i Europa att stå fast vid sina löften till EU, de som nu dagligen bryts för att slippa ta ansvar för flyktingar och att inse att tiden för att bygga nationella murar för länge sedan är förbi.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare Akademiens andre styresman.

Déjà vu?

av Bo Hugemark

Den 23 oktober 1956 revolterade det ungerska folket mot den stalinistiska regimen, inspirerat av Nikita Chrusjtjovs avstalinisering och töväder i Polen. Den 30 oktober tycktes demokratin ha segrat. De ryska trupperna hade dragit sig tillbaka till garnisonerna. Omvärlden greps av hopp. Den 28 och 29 oktober angrep Israel, Storbritannien och Frankrike Egypten för att ta kontroll över Suezkanalen. En febril diplomatisk och politisk aktivitet utbröt. Chrusjtjov hotade med kärnvapen, USA tog ställning mot sina allierade, FN:s generalsekreterare agerade. Den 4 november slog Sovjetunionen till och krossade det ungerska upproret, nu i politisk och medial skugga.

Hösten 1990 förberedde sig FN-koalitionen med USA i spetsen och med sovjetisk acceptans för att befria Kuwait. I början av januari 1991 var den militära uppladdningen klar. Den 10 januari 1991 höll president Landsbergis ett tal i litauiska parlamentet, Sejmen. Han varnade västmakterna för att starta krig mot Irak. Ty i skuggan av detta krig skulle Sovjetunionen passa på att slå till och en gång för alla krossa frihetsrörelserna i de baltiska staterna. Han såg tydligt parallellen med 1956. Han anade också att det kunde finnas en tyst överenskommelse mellan USA och Sovjetunionen; ryssarna hade avstått från att lägga veto mot det militära ingripandet mot Irak. Vad hade de fått i stället?

Landsbergis perspektiv sträckte sig dock ännu längre tillbaka i tiden, till Hitler-Stalinpakten (oftast av någon anledning benämnd Molotov-Ribbentroppakten) 1939, sinnebilden för hur två antagonistiska stormakter gör upp över huvudet på småstater till dessas fördärv. Den glöms aldrig i Baltikum. Den 23 augusti 1989 bildades en mänsklig kedja över alla de baltiska staterna på årsdagen av pakten.

Något medgivande av väst om sovjetiska fria händer i Baltikum fanns inte 1991, men Landsbergis farhågor om sovjetiska planer slog in. Den 15 januari – en dag innan flygoffensiven mot Irak inleddes – ägde stora prosovjetiska demonstrationer rum i hela Baltikum. Men något gick på tok för Sovjetunionen; tidssamordningen sprack uppenbarligen. Redan den 13 trängde sovjetiska förband in i TV-huset i Vilnius, varvid 14 människor dödades. Den 20 angrep sovjetiska inrikestrupper det lettiska inrikesministeriet i Riga, 5 personer sköts ihjäl. I Tallinn uppförde esterna barrikader av stenblock på vägen till Domberget med parlamentshuset; sovjetiska pansarförband ryktades vara på väg.

Men i Moskva demonstrerade en halv miljon människor mot Gorbatjov och den ryske presidenten Jeltsin förbjöd ryska soldater att delta i operationer i Baltikum.

Idag har vi åter en situation då världens blickar vänds mot Mellanöstern och europeiska kriser hamnar i medieskugga. Ryssland har gjort sig till en del av problemen med Irans kärnvapen och kriget i Syrien och därigenom gjort sig till en nödvändig del av lösningen. Kommer Putin att utnyttja tillfället i Europa?

De baltiska staterna lär inte ha anledning att frukta öppen militär aggression i dagens läge. NATO:s närvaro har ökat. De baltiska regeringarna kommer inte att låta gröna män infiltrera sina länder utan ta till vapen resolut. Men kommer alla europeiska NATO-stater acceptera att alliansen går i krig för Baltikum, som av nyttiga idioter utmålas som oförsvarbara? Säkert är att propagandakrig och rysk subversiv verksamhet kommer att fortsätta och öka.

Ukrainarna känner nog större ängslan – och mer berättigad. Väst har redan svikit dem genom att överlämna våldsmonopolet till Putin, i och med den absurda och omoraliska vägran att inte ens leverera defensiva vapen. Det som avhåller Ryssland från fullskalig invasion är nog inte risken för att möta väpnad hjälp från väst utan risken för skärpta sanktioner. Kanske spelar också möjligheten av inrikespolitiska reaktioner mot öppna krigshandlingar och döda ryska soldater in. Bättre då att skifta fokus till Mellanöstern, stödja skyddslingen Assad, bevara strategiskt fotfäste, stärka förbindelserna med Iran och få inrikespolitiska poäng för bekämpning av muslimsk terrorism. Och på köpet genom att stärka Assad öka flyktingströmmen till ett redan skakat EU.

Kommer detta EU att vidmakthålla verksamma sanktioner mot ett Ryssland? Vi nalkas nu en tidpunkt då de snarare borde öka: Vid årsskiftet ska enligt Minsk II ukrainska staten ha full kontroll över sin gräns. Tror någon att ryssarna kommer att avstå från möjligheten att föra in och avlösa trupper i Donbass?

En sak är säker: Putin kommer inte att acceptera ett nederlag i Ukraina, det vore ett hot mot hans makt. Han kommer med många medel att fortsätta att underminera Kiev-regeringen.

Ukrainas öde står och faller med den amerikanska politiken. Det är en hård dom mot den europeiska solidariteten. Men så har det ofta varit. År 1986 yttrade en amerikansk diplomat av norsk börd följande på en konferens i Oslo om den amerikanska närvaron i Europa: The reason why we are in Europe is that we don’t trust your ability to mind your own business.”

Det skulle snart visa sig sant för tredje gången, på Balkan. I Ukraina-krisen har Förenta staterna varit drivande för att stödja demokratin. Därför är det ominöst om USA blir alltför beroende av ryskt stöd i Mellanöstern.

1956 slutade fokuseringen på Mellanöstern med demokratins undergång i Ungern. 1991 blev slutresultatet i stället Baltikums frihet, beroende på Sovjetregimens förestående fall. Idag sitter regimen i Moskva säkert. Vad kommer att ske i Europa i Mellanösternkrisens skugga?

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Svenska säkerhetspolitiska epokskiften

av Hans Lindblad

Sverige som medvetet valt att stå utanför den allians som omfattar nästan alla demokratier i närområdet kan naturligtvis inte rimligen kalkylera med att ändå få skydd av denna allians. Det vore ju att söka agera fripassagerare. Den beskyllningen var knappast rimlig mot Sverige under kalla kriget, då vi hade ett stort försvar av utomordentlig betydelse också för skyddet av Norge.

Åren närmast efter Atlantpaktens bildande 1949 angav den svenske ÖB  att Sverige borde ha förmåga att stå emot ett anfall till dess hjälp hann komma utifrån. Efter hand upphörde de skrivningarna, men utan att informera medborgarna vidtog regeringen en rad åtgärder för att förbereda ett samarbete västerut i händelse av krig. Det är lätt att förstå argumentet att om vårt land skulle angripas så var neutraliteten omöjliggjord och det var rimligt att förbereda sig också för ett sådant läge. Mer anmärkningsvärt var kanske att vi redan i fred hade ett omfattande underrättelsesamarbete västerut, bland annat  den  svenska signalspaningen mot Sovjet. För att dölja detta ljög den svenska regeringen inför medborgarna och omvärlden när den påstod att den av Sovjet i juni 1952 nedskjutna svenska DC 3-an var ute på en skolflygning.

Det är tveksamt om Nato och då främst USA, Storbritannien, Norge och Danmark tänkte i termer av att kunna ”bistå” ett angripet Sverige. Varken de eller vi själva bedömde det sannolikt att Sovjet isolerat skulle anfalla Sverige, t ex för att flytta fram luftförsvarets förvarningssystem – för det skulle naturligtvis leda till att Nato fick tid att stärka sitt försvar i norra Europa.

Det sannolika scenariot rörande Skandinavien var att Sovjet hade Norge och Atlantkusten som mål för en aktion genom Sverige. Vad skulle det finns för skäl för Sovjet att anfalla via norra Finland och övre Norrland för att stanna på östra sidan av fjällkedjan eller tåga genom Mellansverige för att stanna i Värmland?

Vid ett sovjetiskt anfall genom Sverige var det övergripande intresset för Nato naturligtvis att så tidigt som möjligt värna Norge och Atlantkusten, vitala områden för att säkra sjöförbindelsen mellan Västeuropa och Nordamerika. Detta försvar av Nato-medlemmen Norge var av central betydelse, och att detta var till nytta också för Sverige blev mer en bieffekt.

När svenska statsråd, riksdagsledamöter, militärer i karriären, generaldirektörer och ledare av storföretag sommartid på 50-talet gick på försvarshögskolans chefskurser på Solbacka i Sörmland deltog de i krigsspel där de kom fram till att begära kärnvapeninsatser från USA. Över tiden gällde det kärnvapen mot mål i Danmark, Östtyskland och Baltikum, främst hamnar, och mot kommunikationer och trupper i Finland. I ett senare skede av operationerna också mot sovjetiska enheter på svenskt område. Däremot inte mot ryskt område, då man räknade med att det kunde leda till mycket kraftiga motreaktioner.

Efter Warszawapaktens upplösning och regimen Putins urartning är det möjligt att tänka sig konflikter och militära aktioner berörande stater i Östersjöregionen. Sådana konflikter behöver inte eskalera till en nivå där den norska atlantkusten blir ett centralt krigsmål. Därmed är inte längre svenskt område intressant för Nato främst ur perspektivet att värna Norge.

Under kalla kriget hade Sverige genom sitt läge mellan Norge och Sovjet en utomordentlig betydelse för Nato främst luftoperativt som ”ryggtäckning” åt Norge. Svenska flygvapnet var långt starkare än vad Nato kunde hysa på de rätt få norska flygbaserna. Så Sverige kunde till och med ses som viktigare för Nato än en del av de formella medlemsstaterna. Sverige låg mellan Norge och Sovjet. Numera är Sverige  geografiskt beläget bakom de demokratiska staterna öster om Östersjön.

Vid ryska påtryckningar mot Baltikum är det rimliga att Sverige självmant dras in genom den proklamerade solidaritetsdeklaration men också genom EU:s Lissabonfördrag. Genom att Sverige extremt mer än andra stater i Europa reducerat försvarsförmågan har vi inte mycket kapacitet att bidra med. Det viktigaste vi kan erbjuda är de fördelar svenskt sjö-, luft- och landområde, inklusive Gotland, kan ge till Baltikums försvar. Svenska underrättelsesystem och vanan att agera över, på och under Östersjöns yta är av betydelse. Vi har kunskap och fysisk närhet. Tanken att Sverige i ett krigsläge i närområdet skulle förklara sig neutralt och skjuta ned till exempel amerikanska eller norska flygplan över svenskt område är naturligtvis politiskt och psykologiskt helt uteslutet.

Sverige-Finland

Ett samarbete med Finland med syfte att ge en större samlad styrka i krig kan bara ha marginell betydelse, nog mer i fredstida verksamhet. Har Sverige ens resurser för att som i tidigare skeden planera för att bidra till försvaret av Åland? Finland har numera betydligt mer omfattande markstridskrafter än Sverige. En samverkan i krig bör väl helst vara som när England våren och försommaren 1940 sände markförband och jaktflyg till Frankrike som då var invaderat från Tyskland medan England var skyddat genom kanalen.

Sverige skulle kunna operera med ett par ubåtar i Finska viken och de två länderna kunde momentant kraftsamla i gemensamma flygoperationer. Men med Sveriges ytterst lilla armé är det svårt att se att till exempel hälften av den sänds till Finland och då lämna Sverige inklusive Gotland med ytterst ringa markstridsförmåga. Det hade varit annorlunda om den svenska försvarsmakten fortfarande vore större än den finländska.

Ett gemensamt försvar bör väl inledningsvis prioritera det land som ligger närmast angriparen. Se svenska tankar under mellankrigsåren. Det är svårt att se ett scenario där Finland i en konflikt med Ryssland ska sända över en stor styrka för att bidra till försvaret av svensk ostkust, alltså att flytta förband längre från den anfallande staten.

Alliansfrihet

Påtagligt ofta ges bilden av att Sverige i över två sekel haft en obruten linje av alliansfrihet. Det bör nyanseras, åtminstone för liberaler och socialdemokrater. De två riktningarna var i koalition under Nils Edén och drev 1920 igenom riksdagens beslut om inträde i Nationernas förbund. Högern, de två nya bondepartierna och vänstersocialisterna röstade emot. Sverige hade därmed ersatt alliansfrihet med kollektiv säkerhet. Branting blev en av tidens främsta europapolitiker. Tanken att en liten demokrati skulle riskera att stå ensam mot en diktatur sågs som omöjlig av de partier som drev igenom demokratins införande i Sverige. Bl a genom att USA inte gick med blev NF dock svagt och föll under 30-talet mer eller mindre samman efter fiaskot i Abessinienfrågan. Det ledde till att de s k Oslostaterna (Sverige, Norge, Danmark, Finland, Belgien, Nederländerna och Luxemburg) i juli 1938 förklarade att de tills vidare återgick till alliansfrihet.

Efter andra världskriget gick Sverige efter ett års tvekan med i FN, men denna stod i praktiken inte för kollektiv säkerhet eftersom de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet genom veto kunde stoppa aktioner till stöd för angripna stater.

 
Författaren är tidigare riksdagsledamot och redaktör. Han är ledamot av KKrVA.