Författararkiv: KKRVA

Militärt missnöje

av Olof Santesson

Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest bekymrad – som om det rörde sig om stämningsproblem.

Gudarna ska veta att jobbiga förhållanden på svensk arbetsmarknad ges det dagliga belägg för. Titta på barnmorskor eller cancerpersonal ilskna/uttröttade av slimmade personalförhållanden. Varför skulle Försvarsmakten vara förskonad? Men kunde inte diskussionen, utöver att gälla tidsbrist och drunknande i pappersflöden, åtminstone snuddat vid hur det måste kännas hos militära yrkesmän och -kvinnor när de konfronteras med vad verktygen räcker till inför deras mantra – förmåga till väpnad strid?

De blå kan nog glädja sig åt sina fåtaliga system, även om det brister i tillgänglighet på flygplan och Visbykorvetterna saknar eget luftvärn. Mer motsägelsefullt borde det kännas för arméofficerare att behöva tro på det meningsfulla i att försöka leva upp till en ny nationell försvarsplan, på marken uppbyggd på en handfull bataljoner som måste lappas och lagas på med snart överåriga värnpliktiga.

Vår politiker kan blunda litet, de har vanan inne. Dock, åtminstone en svensk befälsgeneration har måst vänja sig i något som liknar Danmarks militära läge på nittonhundratrettiotalet: till vad kan det nytta? Om det påverkar stämningen, då förstår man att inte ens stridsglad ÖB har lätt att peppa de sina.

Och den nog lite besläktade spetsiga frågan, om hur vi ska reda oss i en nationell försvarsuppgift med en organisation alltjämt baserad på internationella insatser med lätta förband, glömde han att svara på eller ville inte. Annars kunde ÖB ju ändå ha sagt att fem bataljoner i alla fall ska organiseras enligt den gamla framsynta principen med en blandning- av pansarskytteskyttekompanier och stridsvagnskompani (-er?), hur det nu ska gå ihop.

Men om återtagningsarbetet någonsin blir färdigt, skulle faktiskt några officerare inte längre bara behöva hanka vidare med ”behovssammansatta” förband rimligtvis utan någon fasthet. Tanken under 2000-talets nödår efter sekelskiftet hade möjligen varit god (och billig?): man skulle, om det behövdes, trä på lätta skyttebataljoner med tilläggsenheter. Försvarsmaktens konstruktörer kunde förstås ha gått den andra vägen – skala av enheter som inte krävdes för bataljonens specifika uppgift. En pansaröverstelöjtnant skulle nog ha klarat att leda enbart skyttekompanier.

Men nu, med en nygammal huvuduppgift kan väl i alla fall även en flygare som Bydén och en ny arméchef uppmuntra lite. I bästa fall får en liten ny kull av bataljonschefer med stabspersonal öva sig att föra mekaniserade förband. Sådant kunde kanske lätta upp deras tillvaro.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Om den skenbara stabiliteten

av Jan Leijonhielm Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. […]

Natos toppmöte och södra flanken

av Michael Sahlin ”The security vacuum in the Middle East and North Africa will have long-term negative consequences for the stability of Europe. The offensive of the Islamic State, mass migration, and Russia s attempts to rebuild its influence in opposition to the West in general, and the US and NATO in particular, will intensify […]

“Mastfallet”

av Lars Holmqvist Onsdagen den 25 maj förväntas Riksdagen fatta beslut angående ett svenskt Värdlandsavtal med NATO. Intressant nog har vi den senaste tiden kunnat se flera olika störningar riktade mot vår infrastruktur. En efter en av dessa störningar har i efterhand visat sig vara en följd av handhavandefel eller bristande underhåll. Senast under lördagen […]

Krigföringens tio grundregler mot terrorism!

av Göran Frisk Detta blogginlägg riktar sig till svenska regeringens politiska, diplomatiska, militära, polisiära och berörda civila sakkunniga och rådgivare. I militär beslutsfattning används oftast den s k bedömandemallen, numera den som används i NATO. Den svenska varianten ska utmynna i ett BESLUT I STORT (BIS).  Jag avser använda Krigföringens tio grundregler som inte är […]

​Energin som vapen?

av Lars Holmqvist En av mina yngre släktingar arbetade 2006 för ett multinationellt företag i Sofia i Bulgarien. Trots stadens sydliga läge, ungefär på samma latitud som Rom eller Barcelona, är vintertemperaturerna ganska lika de vi har i södra Sverige. Att det känns ännu kallare när någon stänger av gasen, var något som min släkting […]

Pekfingrar modell Kreml

av Björn Körlof Vi har på kort tid fått ta del av två viktiga intervjuer med höga företrädare för rysk utrikes- och säkerhetspolitik. Konstantin Kosatjev är ordförande i ryska federationsrådets utrikesutskott och till hör president Putins parti Enade Ryssland. Han intervjuades i SvD den 23 april. Sergej Lavrov, Rysslands utrikesminister, intervjuades i DN den 29 […]

Finland inför ett viktigt avgörande

av Yrsa Grüne En kraftig armbrytning är att vänta när Finlands riksdag ska ta ställning till de lagändringar som behövs för att Finland ska kunna ge militär hjälp till andra länder – och tillåta andra länders militära hjälp på sitt eget område. Lagändringar behövs både på Försvarsministeriets och Inrikesministeriets områden. En sak är alla ändå […]

Militär kapacitet och militär samverkan är två sidor på samma mynt

av Herman Fältström Lars Wedin har skrivit en tankeväckande analys av den Nato-debatt som äger rum i Sverige. Jag har svårt att förstå det som debattörerna använder som argument för eller emot en anslutning till Nato. För många av debattörerna borde en historisk tillbakablick råda till eftertanke. Samma dag som Tyskland invaderat Polen, den 1 […]

Vad har Salabranden lärt oss?

av Christoffer Wedebrand Efter en omfattande utredning av den så kallade Salabranden har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i rapporten Ansvar, samverkan, handling nyligen lämnat över förslag på åtgärder i syfte att stärka samhällets krisberedskap. Bland annat föreslår MSB att de principer som i dagsläget vägleder den samlade krisberedskapen byts ut. Både närhets- och […]

Hur minröja?

av Ulf Henricssson ”SAABs ubåtar går på norsk mina” kunde vi läsa i tidningen häromdagen.  Är någon i säkerhetspolitik insatt person förvånad? Norge vill ha ett tekniskt säkert alternativ och ett ubåtssystem som tillverkas och underhålls inom NATO. Där smög sig det nordiska försvarssamarbete – igen! Norge och Finland valde tidigare bort JAS gripen som nytt […]

Vad vi kan lära oss av en rysk medierapport

av Lars Holmqvist Måndagen den 28 mars presenterades en rapport i Moskva, kallad Зарубежные СМИ в 2015 г. АНТИРУССИЙСКИЙ ВЕКТОР (min översättning ”Utländska medier 2015 ANTI-RYSSLÄNDSK SYNVINKEL”). Länk till presentation av rapporten och möjlighet till nedladdning (på ryska): http://riss.ru/bookstore/monographs/2016-g/antirossijskij-vektor-zarubezhnye-smi-v-2015-g Bakom rapporten står två aktörer. Nyhetsagenturen Россия сегоднa (Ryssland idag) och Российский институт стратегических исследований (Russian […]

Debatten om Nato och den mörknande framtiden

av Lars Wedin Under hela det kalla kriget och långt in i efterkrigstiden har ”tystnad och konformism” gällt när det gäller vår säkerhetspolitik. Men nu har tystnaden brutits rejält. Detta är bra. Nato-medlem, allianslös eller Rysslandspartner Men, skapar inte denna debatt osäkerhet om vår säkerhetspolitik?  För det första är den knappast kristallklar, för det andra […]

Sverige och Sydkinesiska havet

En mycket liten bricka i stormaktsspelet kring Asien och Europa av Ingolf Kiesow Europas fokusering på terrordåd, migration och det egna närområdet i Mellanöstern,     Nordafrika, Kaukasien och Ukraina gör att den säkerhetspolitiska bördan är ojämnt fördelad mellan Europa och USA. Europa vill inte engagera sig för USA i Asien på motsvarande sätt som USA har […]

Försvarsbeslut med utmaningar

av Berndt Grundevik I juni 2015 fattade riksdagen beslut om förvarets inriktning för perioden 2016-2020. Alla som verkar i Försvarsmakten måste verka för att genomföra fattat beslut, oavsett vad vi anser om tilldelade ekonomiska resurser eller val av säkerhets- och försvarspolitisk inriktning. Utöver genomförandet av 2015 års försvarsbeslut behöver Försvarsmakten (FM)  ytterligare blicka framåt och […]

Vårt behov av en försvarspolitik

av Magnus Haglund Det kanske kan verka övermaga, att som enskild hävda, att landet har ett behov av en försvarspolitik, men i frågans förlängning kan man ju undra, om vi verkligen haft någon riktig nationell försvarspolitik alls under det kalla krigets tid. Alltför många delar av den säkerhetspolitiska verkligheten var ju fördold för medborgarna, men […]

Förändrad organisation för militärstrategisk analys och planering?

av Helge Löfstedt

I boken ”Kan Sverige försvaras och mot vad?” ger ledande företrädare för politik, akademi och näringsliv sin syn på vad som krävs för de utmaningar det svenska försvaret står inför. Ett inlägg i denna bok är författat av Stefan Ring, generalsekreteraren i Allmänna Försvars­föreningen. Han skriver under rubriken: ”Det är på hemmaplan som grunden läggs” och fokuserar samspelet mellan den politiska ledningen och Försvarsmakten. Han väcker där frågan om Försvarsdepartementet och Försvarsmaktens respektive roller och menar att den ”svenska modellen med fristående myndigheter och inte minst, små, relativt personalsvaga departement, står inför stora utmaningar. Jag vill här lämna synpunkter på det som Ring tar upp.

Den rekommendation Ring ger är att flytta personal och resurser för militärstrategisk pla­nering från Försvarsmakten till Försvarsdepartementet. Till bilden hör då att militärstrategisk planering i stor utsträckning handlar om att förse den politiska ledningen med underlag för övergripande försvarsbeslut. I sak består detta av förslag till hur Försvarsmaktens struktur skall utvecklas under en period på fyra till fem år. Detta för att på lämpligt sätt möta den säkerhetspolitiska utvecklingenen inom aktuella ekonomiska ramar.

Min uppfattning är att varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna kon­centrationen till Försvarsdepartementet förmår åstadkomma den kritiska prövning och alter­nativgenerering som är angelägen. Stöd behövs också från en självständig aktör, lämpligen Försvarshögskolan, med förstärkt ekonomisk kompetens för att kunna hantera försvarseko­nomiska avvägningar. Därutöver behövs stöd från självständiga ekonomisk forskning t ex ESO (Expertgruppen för Studier av offentlig Ekonomi) med inflytande in i finansdepar­tementet för att behandla frågeställningar som rör avvägning mellan försvarspolitik, handels­politik och näringspolitik.

En första invändning mot Rings slutsats är att man tidigare i några omgångar har tillfört personal för att öka Försvarsdepartementets förmåga att självständigt arbeta med mer långsiktig militärstrategisk planering. Personalstyrkan har dock senare återigen minskats. Då i samband med någon av de återkommande neddragningarna av personalstyrkan vid alla departement. Detta visar att Försvarsdepartementets politiska ledning många gånger haft svårt att stå fast vid behovet av sådan självständig förmåga. Det är troligt att motsvarande kommer att drabba även nya försök.

En idé kan vara att göra en mera helhjärtad satsning och slå samman försvarsdepartementet med högkvarteret och kanske delar av FMV till ett stort ministerium av en typ som finns i många andra länder. Jag hade tillfälle att se den nederländska organisationen för c a 15 år sedan och fann den intressant. Detta ministerium leddes av en opolitisk statssekreterare – som då ofta var fackekonom. Något som gav ekonomisk kompetens starkt utrymme. Neder­länderna har också under 1990-talet genomfört en strukturförändring som är imponerande. Man övergick från värnplikt till anställd personal. Vidare minskades markstridskrafterna och flygstrids­krafterna radikalt till förmån för en kombinerad luftrörlig brigad med avancerade helikoptrar. Där fanns också beslutskraft att kraftigt minska pågående materielanskaff­ningar till förmån för vad som var förenligt med den nya inriktningen. Denna ominriktning påbörjades redan under 90-talet, vilket då var tidigare och mera genomgående än vad som genomfördes i Sverige under motsvarande tid.

En liknande departementsorganisation i Sverige har också förespråkare. Tyvärr tror jag inte att statsmakterna skulle vilja införa ett sådant försvarsministerium som till sin karaktär och utform­ning helt avviker från övrig statsförvaltning i Sverige.

Att Försvarsmakten skulle avstå från egen kompetens ser jag som uteslutet. Om man tar bort seriös sådan verksamhet kommer slutsatser i detta avseende att formuleras efter ”mag­känsla” och med mindre eftertanke, vilket leder till ökad tendens att omsätta befintliga system med likartade. Vidare dominerar lätt kostnadsdrivande duellvärderingar som inte balanseras i operativa helhetslösningar. Här kan nämnas att de höga prestanda som du­ellvärderingarna tenderar att leda till i och för sig kan vara angelägna. Problemet är att dessa höga prestanda ofta är förenade med mycket höga kostnader. Anskaffningen resulterar då i ett lågt antal enheter och därav betingade operativa nackdelar. Likaså kan höga kostnader för en typ av system leda till att förnyelse av andra system försvagas eller försummas helt. Något som också leder till operativa obalanser. Fördelar med avseende på en typ av system måste således vägas mot nackdelar med avseende på operativ helhet. De operativa obalanser som kan uppstå är svåra att uppmärksamma utan tydlig ansträngning.

Här vill jag också peka på en frågeställning inspirerad av vad Tor Bukkvoll skriver i KkrVA Handlingar och Tidskrift nr 4 år 2015. ”Hur motverka den militära tendensen att favorisera anskaffning av mera av det som redan finns?”  Han tänker då uppenbarligen på att den militära organisationen gärna anskaffar liknande men modernare utrustning av vad som redan finns. En svagare militärstrategisk planering vid Försvarsmakten kommer att förstärka denna tendens.

Här kan det vara lämpligt göra en historisk utvikning. För några år sedan skrev numera avlidne generalen Claës Skoglund boken Det bästa försvarsbeslut som aldrig kom till stånd – Ett kontrafaktiskt uppslag; Publikation 17 i skriftserien Försvaret och det Kalla Kriget (FOKK). Skoglund skisserar där ett hypotetiskt försvarsbeslut år 1968 som skulle innebära omfattande nedskärningar, besparingar och rationaliseringar. Detta för att få en försvars­organisation som skulle bli långsiktigt hållbar i de ekonomiska reduceringar som börjat införas sedan början av 1960-talet. Skoglund skisserade i boken nedskärningar av allmän värnplikt samt lägre takt i utbyte och omsättning av stridsflygplan. Antalet brigader min­skades liksom antalet administrationer, regementen och flottiljer. Även materialanskaff­ningen i övrigt skulle senareläggas eller minskas och livslängden av befintlig materiel utnyttjas bättre. Allt för att frigöra medel som skulle användas för att öka den stående beredskapen och täppa till de luckor i materiel som hade börjat uppstå. Konkret beskrev Skoglund bl a att brigaderna minskade från dåvarande 31 till 20 och att antalet flygdivisioner minskade från dåvarande 42 till 30.

Boken skrevs för några år sedan och kan naturligtvis säga vara ett resultat av efterklokhet. Ett rättvisare omdöme är dock att Skoglund hade genomfört en värdefull efteranalys. Den visar att den politiska och militära försvarsledningen tidigare, redan i slutet av 1960-talet, borde ha fattat de beslut som man senare blev tvungen att fatta när omständigheterna blev mer påträngande.

Intressant är då att redan i samtiden fanns insikter som pekade i liknande riktning. I arbetet inför det försvarsbeslut som fattades i början av 1970-talet, vill minnas 1972, att det på aktuell ekonomisk nivå fanns två olika strukturförslag, varav ett med innebörd som motsvarade det som Skoglund förordade.  Till bilden hör då att detta alternativ gick längre i förnyelse än vad Skoglund gjorde. Alternativet innebar nämligen att också infanteribrigaderna i markstridskrafterna mekaniserades genom att tillföras pansarskyddade personaltransportfordon. Något som saknas i Skoglunds lösning. Detta framsynta alternativ förkastades dock utan att på allvar bli föremål för övervägande. I följande perspektivplaner valde man också att presentera bara ett förslag och således inte flera alternativa förslag beträffande försvarsmaktens sammansättning. Det innebar då att den svaga debatt som fanns både när det gäller värnpliktsutbildningens omfattning liksom infanteriets mekanisering och andra frågor försvagades i stället för att lyftas fram inför följande försvars­beslut.

En slutsats av denna min efteranalys är att det är svårt att få både den politiska och militära ledningen att på allvar beakta utvecklingsalternativ som avviker från enkel framskrivning. En tyngre analys av nya alternativ och deras fördelar och nackdelar behövs. Denna analys måste backas upp av en aktör med tyngd så att nytänkande förmår framträda lika starkt som vane­tänkandet. Ett väsentligt inslag är då förmåga att bedöma ekonomiska trender och konse­kvenser.

Här skulle Försvarshögskolan kunna ge ett väsentligt bidrag. Detta förutsätter då att man förstärker den ekonomiska kompetensen vid skolan. Då skapas möjligheter att knyta samman denna ekonomiska kompetens med kompetens kring allmän militärteknisk utveckling och kompetens kring strategisk och operativ utveckling. Man får då vid skolan försvarsstrukturell forskning. En fördel skulle vara att verksamheten kan få starkare forskningsmässig karaktär än vad nuvarande perspektivstudier förmår. Jag tänker då på forskningsmässig dokumentation och lugnare personalväxling som ökar möjligheterna till kunskapsackumu­lation. Den hävdvunna perspektivplaneringen vid Försvarsmakten störs ju ofta av snabb personalrotation som inbjuder till omstart snarare än utnyttjande av tidigare erfarenheter. En verksamhet vid Försvarshögskolan skulle också skapa möjligheter till konkretare uttryck för de mera teoretiska tankar som nu utvecklas inom olika institutioner vid skolan. Viktigt är också att här skulle kunna skapas ett forum för en debatt inom den militära professionen som skulle vara utvecklande för verksamheten.

Antag att man på allvar tidigare hade försökt inför de reformer som efter hand visade sig nödvändiga – t ex redan i försvarsbeslut mot slutet av 1960-talet eller i början av 1970-talet. Vad hade då hänt? Jo förutom det motstånd mot förändringar som utan tvivel hade rests inom försvaret kommer påtryckningar från olika intressenter i samhället av de som berördes av de förändringar som aktualiseras. Ring har inte redovisat några tankar på hur sådana in­tressegrupper skall hanteras. Han hoppas att placering vid Försvarsdepartementet skall vara tillräckligt. Jag delar inte denna förhoppning. Ett särskilt problem utgörs av försvarsindustrin. Efter kalla krigets upphörande gjordes i början av 1990-talet en omfattande omstrukturering. Detta gjordes för de förhållanden som då kunde överblickas. Bl a var det svenska försvars­anslaget nära 2,5% av BNP. Idag har försvarsanslaget skurits ner till nära 1 % av BNP. Samtidigt är det försvarsindustriella inflytandet på försvarsdepartementet i stort oförändrat sedan förändringarna på 1990-talet. Ett inflytande som rimligen stärks av det faktum att försvarsdepartementet är involverat i internationell marknadsföring av försvarsindustrins produkter.

Försvarsanslagets verkningsgrad varit också varit låg sedan en längre tid. Med ekonomisk verkningsgrad menar jag här operativ förmåga i re­lation till försvarsanslagets nivå. När nu försvarsanslaget är lågt blir det viktigare än någonsin

att höjadenna verkningsgrad. Förklaringen till att verkningsgraden är låg är till väsentlig del att Försvarsmakten inrymmer ett flertal större system som utvecklats och producerats i färre enheter än i omvärlden och som byts ut mot en ny generation efter en kortare tids användning. Sam­tidigt har under lång tid den globala utvecklingen när det gäller stora vapenbärare gått mot färre standardiserade typer som produceras i stort antal och som används under allt längre  tid. För att hantera detta problem är det tveksamt om det räcker med starkare försvarsstrukturell verksamhet vid Försvarshögskolan.

Jag vill då rikta uppmärksamheten mot organ som kan förväntas hjälpa fackdepartementet att hantera olika intressegrupperingar samt påverka verksamhet i ekonomiskt effektiv riktning. Ett alternativ kan således vara att bedriva försvarsanalytiska projekt inom ESO (Expertgrup­pen för Studier av offentlig Ekonomi) vid Finansdepartementet. Även här kan det naturligtvis vara svårt att få bedriva analyser som riskerar att redovisa ”politiskt tveksamma” slutsatser. ESO lades ju ner 2003 av dåvarande finansminister Ringholm men blev återupprättat 2007. Möjligen kan man efter denna demonstration av politisk klåfingrighet hoppas att den verk­samhet som bedrivs vid ESO ges immunitet. Förhoppningsvis kan där också politiskt obekväma omständigheter rörande försvaret bli föremål för realistiska analyser inom ESO. Vad som behövs är analyser av vilken nivå på försvarsanslaget som är förenlig med nuvarande omfattning av försvarsindustri i Sverige. Och likaså omvänt, d v s vilken nivå på försvarsindustri som är ekonomiskt försvarbar vid nuvarande nivå på försvarsanslaget.

Varken nuvarande ordning under ÖB eller den av Ring föreslagna koncentrationen till För­svarsdepartementet tror jag förmår åstadkomma den kritiska prövning och alternativgene­rering som är angelägen. Det behövs någon form av en heltidsarbetande militärvetenskaplig akademi med förtroende att arbeta självständigt. Vidare behövs någon gruppering med eko­nomisk skarpsyn som förmår analysera komparativa fördelar vad avser samhällseko­nomisk nytta och kostnad med motsvarande inom det försvarsekonomiska området.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA

Från händelsestyrd till strategisk utveckling av svensk krisberedskap

av Fredrik Lindgren

Den 31 mars redovisade Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) svaret på regeringsuppdraget om att stärka samhällets krisberedskap utifrån erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Bland förslagen finns förändrade principer för krisberedskapen och beaktande av krisberedskap och totalförsvar när offentliga aktörer anskaffar och vidmakthåller resurser. Dessa exempel visar att MSB höjt blicken bortom nästa skogsbrand, men det är viktigt att komma ihåg att orsaken till att först Skogsbrandutredningen och därefter regeringsuppdraget till MSB initierades var just en inträffad allvarlig händelse.

Det är helt rimligt att analysera och utvärdera hanteringen av inträffade händelser i syfte att dra lärdomar inför framtiden och vidta nödvändiga åtgärder i berörda verksamheter. Det är däremot inte rimligt att utvecklingen av samhällets krisberedskap i så hög grad som idag är händelsestyrd och därmed reaktiv snarare än strategisk och proaktiv.

Exemplen på att systemet för krisberedskap och mekanismer för krishantering framförallt har utvecklats baserat på erfarenheter från inträffade händelser är många. Detta gäller såväl nationellt som inom EU. Mönstret har åtminstone de senaste decennierna upprepats efter varje större händelse som avviker från det normala; händelsen följs av en översyn av det befintliga systemets tillkortakommanden och förtjänster utifrån erfarenheterna från hanteringen av händelsen. Baserat på slutsatserna av översynen vidtas ett antal åtgärder för att systemet ska stå bättre rustat inför en liknande händelse.

Tsunamin i Sydostasien ledde till en mängd åtgärder inom krisberedskapen, bl a inrättades en nationell funktion i Regeringskansliet för att följa hot- och riskutvecklingen och för att förstärka Regeringskansliets och regeringens förmåga att hantera större kriser. Organiseringen av krishanteringskansliet inom Statsrådsberedningen valdes för att säkerställa närhet och tillgång till statsministern och dennes statssekreterare. En annan åtgärd efter tsunamin var införandet av systemet med tjänsteman i beredskap (TiB) för att offentliga aktörer snabbare skulle kunna reagera på inträffade händelser och underlätta tidiga kontakter mellan berörda aktörer i samhället.

Stormarna Gudrun och Per ledde till omfattande satsningar på att ersätta luftledningar med ledningar nedgrävda i marken. Dessutom har även ett lagstadgat funktionskrav på leveranser införts inom elförsörjningen i kombination med avbrottsersättning till drabbade abonnenter.

Larmen om fågelinfluensan och några år senare utbrottet av det som kom att kallas svininfluensan eller den nya influensan ledde till ett omfattande arbete för att revidera och vidareutveckla tidigare gjord planering för samhällets hantering av pandemier. Terrordåden i London och Madrid ledde på EU-nivå bl a till ny lagstiftning för att försvåra tillgången till så kallade sprängämnesprekursorer som kan användas vid tillverkning av bomber. Listan på exempel kan göras mycket längre.

Självklart har de åtgärder som vidtagits utifrån händelserna ovan bidragit till krisberedskapen och ökat samhällets förmåga att hantera kommande kriser. Lika självklart är att systematiskt dra erfarenheter av inträffade händelser, både mindre och mer dramatiska. Det finns dock flera svagheter med att utvecklingen av krisberedskapen främst sker reaktivt.

En svaghet är att långsamt verkande processer som förändrar förutsättningarna för samhällets krisberedskap inte uppmärksammas tillräckligt i utvecklingen av samhällets krisberedskap. Ett exempel på detta kan vara demografiska förändringar som i sin tur kan påverka såväl behov av stöd från samhället vid olika händelser som samhällets möjligheter att erbjuda detta stöd på olika orter i landet (t.ex. åldersstruktur i befolkningen, förändrad skattebas, möjligheter till lokal rekrytering.) Andra exempel är den tekniska utvecklingen kopplat till hur människor tar del av nyhetsmedia och interagerar via sociala medier. Den kanske viktigaste svagheten är att åtgärder som kan motiveras av slutsatser från framtidsinriktade analyser och studier inte vidtas alls, i konkurrens med den tyngd som slutsatser från inträffade händelser ger.

Eftersom det enda riktigt säkra är att framtida händelser kommer att skilja sig från redan inträffade blir då frågan hur krisberedskapen ska kunna utvecklas mer proaktivt än idag. Jag säger inte att lösningen stavas ”civila” (samhällsgemensamma) perspektivstudier motsvarande Försvarsmaktens dito. Däremot finns det där exempel på hur en samlad framåtblickande analys också översätts i behov av framtida förmågor och även beskriver olika alternativ för hur den framtida förmågan kan utvecklas.

Redan idag genomförs såväl forskning som vissa långsiktiga analyser inom krisberedskapsområdet. Det saknas alltså inte underlag för att väga in framtiden vid utvecklingen av olika förmågor. Det som saknas är framförallt underlag som knyter ihop de framåtblickande analyserna med möjliga vägval för vidmakthållande och utveckling av förmågor till ett strategiskt beslutsunderlag om samhällets framtida krisberedskap.

Samhällets krisberedskap är ett område som är för viktigt för att inte utvecklas strategiskt och proaktivt. Självklart ska och bör erfarenheter av inträffade händelser påverka utvecklingen, men det är långt ifrån tillräckligt. I den återupptagna planeringen för totalförsvaret är det dessutom nödvändigt att utgå ifrån antaganden om krigshandlingar som kan drabba samhället snarare än ifrån egna erfarenheter. I och med att den fredstida krisberedskapen utgör grunden för det civila försvaret hänger utvecklingen av totalförsvaret tätt samman med utvecklingen av krisberedskapen.

Mer tillämpad forskning och analyser av trender och förändrade faktorer i omvärlden skulle förstärka möjligheterna att strategiskt styra utvecklingen inom krisberedskapsområdet. Detta gäller såväl regeringen som berörda myndigheter inom sina respektive ansvarsområden. Avgörande är om resultat och slutsatser av framåtblickande arbete kan omsättas i konkreta beslutsunderlag i utvecklingen av krisberedskapen.

 
Författaren är verksam som analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI)

Ett bättre försvar

Vi ska slåss tills den siste angriparen har lämnat Sverige

av Lars O Nordmark och Jan Hyltén-Cavallius

Inom försvaret diskuteras dagens så kallade ”hotbild” i förhållande till hoten under kalla kriget. Hur dagens försvar ska utformas diskuteras också i förhållande till försvaret under kalla kriget. Talet om ”enveckas-försvaret” har varit olyckligt och vilseledande. Men nästan lika olyckligt är de senaste uttalandena från försvarsledningen att vi ska slåss till siste man och kvinna. Det är inte vi som ska sluta slåss, det är angriparen som ska slås tills den siste fienden (man eller kvinna) har lämnat Sverige.

Vi ska i en situation när en angripare försöker tränga in på svenskt territorium försvara oss på ett sådant sätt att vi inte kan förklaras besegrade eller ockuperade innan vi kan få hjälp av FN, Nato, EU eller våra nordiska grannländer. Det skall göras genom att våra soldater utbildas och utrustas på ett sådant sätt att de är starkare än angriparens. Vi försvarar vårt eget hem och fosterland och är starkare motiverade än angriparen. Vårt demokratiska samhälle är utvecklat av oss och för oss, som valt att bo i landet. Vårt försvar ska genomföras enligt krigets lagar och med den humanism som svenska soldater i många år har visat vid sina internationella insatser.

Vårt försvar ska byggas upp på sådant sätt att det motsvarar det totalförsvar som vi hade under kalla kriget men naturligtvis anpassat till dagens hotbild. Vår relation till NATO måste fortlöpande analyseras. Nato är den enda aktör som kan kontrollera Ryssland. Vilka är de viktigaste förändringarna och hur ska vårt försvar då vara?

Det civila försvaret är idag mer komplicerat och betydelsefullt än under det kalla kriget. Det måste utvecklas på såväl central som regional och lokal nivå. Samhällets alla civila resurser bör samordnas och planeras för att kunna stödja vårt försvar i en krigssituation. Det berör alla civila ledningsorgan på central till lokal nivå. Men det berör också många andra resurser, organ, föreningar och nätverk. Ett exempel på en sådan resurs är Röda korset.

Försvarsmaktens resursbehov måste noga analyseras. Utvecklingen av de ryska stridskrafterna bör granskas fortlöpande. Vår försvarsmakt måste kunna möta de resurser som en expansiv stormakt kan sätta in mot oss. För att skapa ett tillräckligt uthålligt försvar måste hemvärnet uppnå samma numerär som det hade under 60- 70-och 80-talen.  De frivilliga försvarsorganisationerna bör stödjas och utvecklas, det gäller inte minst de kvinnliga organisationerna.

Det finns stor anledning att diskutera hotbilden, som under detta år kan komma att dramatiskt förändras. För närvarande är följande problem mest akuta. Rysslands utveckling och ställningstaganden under president Putin, Syrienkriget, IS krigsförbrytelser samt inte minst  flyktingkatastrofen.

 
Lars O Nordmark är överste 1 gr och  Jan Hyltén-Cavallius är överste.

Vem står för kostnaden?

av Magnus Sjöland

Lördagen den 19 mars 2016 släcktes stora delar av Sveriges media på nätet ner av en massiv attack av sällan skådat slag. Vem som utförde attacken är ännu oklart.

Det känns inte acceptabelt att svenska eller utländska aktörer kan stänga av svenska nyhetsmedier i flera timmar. Detta borde vara ett statligt intresse.

Behövs det ett statligt stöd, rådgivning, lagkrav eller någon annan form av statlig inblandning i de samhällsviktiga mediebolagen för att minska risken för att detta upprepas? Dessa mediebolag är idag hårt pressade ekonomiskt, då tidningsförsäljningen krymper och man försöker ta igen vinsten på sina nätutgåvor. Därför har de svårt att stå för kostnaderna för ett riktigt bra IT-skydd.

Det finns sätt att skydda sig mot massiva attacker, men det kostar pengar, precis som alla annan säkerhet också kostar pengar. Frågan är vem som skall stå för kostnaden?

Precis som vi idag kan ge statligt stöd till el- och telenäten, för att göra dem säkrare mot diverse hot som kan störa driftssäkerheten, så borde vi kanske kunna ge statliga bidrag till att göra Internet i Sverige säkrare? Ett förslag kan vara att ge MSB bemyndigande till att ge stöd och rådgivning till samhällsviktiga mediebolag och andra privata aktörer av stort samhällsintresse vid kris och krig. Detta stöd får på inga villkor påverka själva verksamheten, utgivningen eller innehållet i rapporteringen då medierna skall fortsatt vara helt oberoende av staten.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA