Författararkiv: KKRVA

Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Tid för ett ”Crash Program”

Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vem får samarbeta med det nya USA?

av Mats Olofsson

Forskning på hög nivå kräver i stor utsträckning internationell samverkan. Få forskare är ensamvargar och många projekt genomförs i samverkan med globalt spridda aktörer. Även de bästa forskargrupperna behöver inspiration av andra och för att få genomslag krävs internationell publicering.

Nyligen vaknade vi svenskar upp till nyheter om att bedömningarna från dagen före om en komfortabel seger för Hillary Clinton hade förbytts i en realitet med en övervikt för Donald Trump, som segrade även i stater där demokraterna traditionellt varit överlägsna.

Vad är kopplingen mellan dessa båda stycken? Det vet vi förstås inte än, men den tydligt unilaterala retorik som Trump basunerat ut i valkampanjen, som fått inte minst de asiatiska staterna att känna en ökad spänning, indikerar åtgärder som kan minska öppenheten. Hans aviserade syn på Nato skulle kunna få effekter även i STO-sammanhang (Science and Technology Organization) och reducera samverkan och kunskapsutbyte. Samtidigt är den amerikanska försvarsmakten mycket väl medveten om var det finns för USA fördelaktiga samarbeten och om Trump vill öka satsningarna på försvaret är givetvis ett syfte att det ska vara än mer överlägset i sin utveckling än idag. Och då krävs även fortsättningsvis samarbeten för att få tillgång till sådan kunskap där USA, trots sitt ganska stora generella kunskapsövertag, inte ligger främst.

Om Sverige, vilket är rimligt och redan har framförts i den politiska diskussionen på hemmaplan, ser behov av förstärkningar av de egna resurserna för att kompensera osäkerheten kring externt (läs amerikanskt) stöd, så behöver vi också positionera oss. Vi behöver fortsatt ha de spjutspetsar av kunskap, komna ur excellent forskning i framkanten av respektive område, som attraherar USA till samverkan. På så sätt kan vi komma åt annan för oss viktig kunskap, materiel eller andra samarbeten som kan vara avgörande för vår förmågeutveckling och vår trovärdighet.

Visst kan en ny administration styrd från Vita Huset efter 20 januari bli mera sparsmakad i sin syn på internationell samverkan och visst kan den initiera försämringar i militära avtal, handelsavtal o dyl. Men man kommer med all sannolikhet även fortsatt att analysera vilka man har nytta av att samarbeta med och även fortsatt vara angelägen om att knyta sådana avtal med utvalda partners. Därför finns starka skäl att vårda (bibehålla) de områden där vi redan har en unik kompetens och dessutom identifiera områden där de svenska förutsättningarna är goda att skapa nya relevanta excellensprofiler. För detta krävs dock beslut om resursökning och jag avslutar detta inlägg med en uppmaning att analysera det jag ovan påstått och om det låter rimligt ta konsekvenserna genom att förstärka satsningen på forskning och teknikutveckling (FoT). Om Sverige ska kunna uppvisa en trovärdig försvarsförmåga i framtiden går det inte att blunda för behovet av kvalificerad FoT, både som grund för egen utveckling/anpassning och som argument i förhandlingar med andra.

Slutligen kan vi väl alla konstatera att ett område som borde kunna utvecklas med hjälp av ny forskning är förmågan att genomföra väljarundersökningar som indikerar vart vinden blåser – efter Brexit och det amerikanska valet är det väl ganska uppenbart att de gamla modellerna inte håller!

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

 
Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

Putin driver Ryssland mot pariastat

av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Stolthet och inte martyrskap bör prägla veteranfrågan

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

 
av Erik Lagersten

Under hösten har en viral inbjudan florerat på nätet. Vänner har uppmanat vänner och förband har uppmanat förband att markera uppskattning för veteraner och belysa problematiken med kamrater som drabbats av olika former av efterverkningar med anledning av militär tjänstgöring. Särskilt har uppmärksammats det faktum att i USA tar 22 veteraner om dagen livet av sig och därför har utmaningen kommit att handla om 22 armhävningar i 22 dagar.

Många har gjort inlägg på temat och även överbefälhavaren drog sitt strå till stacken. Chefen för livregementets husarer utökade för egen del prövningen till imponerade 110 dagar med 22 armhävningar per dag men även ledarskribenten Ivar Arpi prövade fysikens lagar. Bland det mest imponerade sågs 1st Battalion, The Royal Gurkha Rifles göra det i trupp och Försvarsmaktens produktionschef flyggeneralen Anders Silwer i en komplett serie.

Även jag fick vänligen några nomineringar, men då armhävningar inte riktigt är my cup of tea blev min utlovade respons ett resonemang kring veteranfrågan och möjligtvis ett problematiserande.

Under många år har Sveriges och Försvarsmaktens hantering av veteraner lämnat mycket att önska. I det allmänna medvetandet, men också från företrädare för det officiella Sverige, talas det ofta om att vi inte varit i krig på 200 år. Det är korrekt om man talar om våra gränser men inte när det gäller våra medborgare. Sedan andra världskriget har mer än 100 000 svenskar deltagit i internationella insatser. Det gäller personal och frivilliga ur Försvarsmakten men också polis, räddnings- och biståndspersonal med flera. Insatserna har omfattat allt från lugna områden till operationer under krigsliknande omständigheter.

Sverige har aldrig fullt ut kunnat ta till sig de händelser och omständigheter som mötte unga svenskar och som dessa tog med sig hem. Många äldre veteraner, men också yngre, talar om ett bemötande som i bästa fall var oförstående. Även inom Försvarsmakten betraktades inte alltid internationell tjänst eller ”skarpa” erfarenheter med blida ögon. Det var på kaserngården som det gjordes karriär.

Synen på veteraner och kraven på berörda myndigheter förändrades dock i slutet av 2000-talet. Politiker, myndigheter men även veteraner själva både ändrade språkbruk och handling och tog de steg som var nödvändiga för att ge personalen både erkänsla, men också det stöd som krävs för att kunna återgå till det ”ordinarie” civila eller militära livet. Mycket återstår men det som gjorts är i grunden väsensskilt från tidigare betraktelsesätt. Vi pratar om veteranfunktioner centralt och lokalt, veterandagar och en veteranchef på generalsnivå samt kanske det mest symboliska, att våra kongoveteraner erhöll medalj eller jetong för sina insatser nära 50 år efter att avslutad insats. Det senare är både en glädje och en skam för det officiella Sverige på en och samma gång. Det finns också en volontärrörelse som är värd att märka och mycket imponerade där kanske främst VRRs ekonomiska stöd bör uppmärksammas.

Men man bör vara observant på hur veterandiskussionen tenderar utvecklas. USA formar på många sätt föreställningsvärlden om veteranpolitiken. Där finns ett veteranomhändertagande, en särskild minister och ett system för veteranfrågor. Det ses som självklart i landet, även om det har brister, och Sverige tittar gärna på detta som modell.

Problemet är att i andra länder så är veteranfrågan dubbel. Det bygger på ett omhändertagande men främst på en genuin uppskattning för de som genomfört militärtjänst. För de som sett en militärparad i Frankrike, varit i Storbritannien veckorna innan Remembrance Day eller för den delen rest i uniform i USA vet att erkänslan strömmar mot den enskilde. Att varit veteran innebär oftast en merit och det allmänna visar detta i tanke och handling. Det positiva står i förgrunden och skapar förutsättningar för ett omhändertagande för de som behöver hjälp. De vanliga orden ”Thank you for your service” har en sådan dubbel innebörd.

I Sverige är det problemen som står i förgrunden och inte den positiva kraft veterankollektivet utgör. Av svensk statistik som finns tillgänglig har veteraner generellt bättre fysisk och psykisk hälsa än befolkning i stort. Det får inte genom tillfällig uppmärksamhet skapas en bild av veteraner som ett problem, utan fokus måste ligga på en stor grupp som borde vara efterfrågade som en samhällsresurs. Här har vi som burit eller bär uniform ett stort ansvar.

Vi riskerar att få enskilda som känner att de är martyrer för en bristande uppskattning eller erkänsla. Det finns också tendenser att förklara alla problem som uppstår senare i livet på tidigare militärtjänstgöring. Det tror jag är en olycklig generell problemformulering, till men för den enskilde i synnerhet och för veteraner i allmänhet.

Jag skulle vilja att regeringen, Försvarsmakten, Polisen, övriga berörda samhällsfunktioner samt veteranföreningar talade om sina veteraner som en samhällsresurs och en grupp som vi alla har anledning att känna stolthet över, med uppskattning som utgångspunkt och inte med medömkan. Att vi hjälper dem som behöver stöd, men att vi inser att dessa är färre än de många som positivt utvecklats genom sin tjänstgöring. Att svensk militärtjänstgöring internationellt och nationellt betraktas som en merit och inte något som unga soldater känner att de behöver dölja sin erfarenhet av när de söker jobb. Att stolthet präglar veteraner snarare än motsatsen, och att de som har berättelser om sina erfarenheter berättar om dem snarare än tiger. Först då får vi en sund veterankultur, i en svensk kontext, att prägla en nation med ständigt pågående militära insatser till gagn för svenska intressen.

 
Författaren är kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten.

Förorten i det säkerhetspolitiska perspektivet

av Lars Holmqvist

Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som för närvarande tvingas leva i kriminalitetens skugga, utan för att sådana åtgärder även stärker svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsministerium organiserar och finansierar Медиа-Ас (Media Ace), en mediefestival som hölls första gången 2015 och som är tänkt att vara återkommande. Vid den första festivalens final den 28 mars 2015 höll Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu ett anförande där han bland annat sade följande:

”The day has come when we all have to admit that a word, a camera, a photo, the Internet, and information in general have become yet another type of weapons, yet another component of the armed forces…” texten från Interfax.ru

Det förklarar Media Ace. Om information är ett av dagens vapen så faller det sig naturligt att ett försvarsministerium organiserar mediafestivaler.

Samtiden bjuder oss på fler domedagsprofeter än vanligt. Både i vårt land och utomlands finns många som gärna sprider budskap i linje med att samhället håller på att förstöras (eller redan är förstört) eller vi alla står inför en nära kollaps av det ena eller andra slaget. Några utländska exempel kan vara de argument och det språkbruk vi kunde se i samband med Brexitomröstningen (både före och efter 23/6) och den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen. En folkhemsk variant som läsaren kanske känner igen är Socialdemokraternas upprepade budskap från 2014 (ursprungligen troligen myntat av Håkan Juholt) om att ”något har gått sönder i Sverige”.

I Sverige kommer idag liknande budskap inte från ett fåtal källor, utan från många. Vi kan se exempel på alarmistiska debattörer mot vilka kan ställas ledarskribenter som manar till återhållsamhet. Intresset för preppning ökar, inte bara i media utan även MSB har påbörjat utbildning i den blygsamma ambitionen att överleva i minst 72 timmar på egen hand. Antalet bloggare och andra i sociala medier som ägnar sig åt detta ämnesområde är oräkneliga. Bland alla dessa finns allt från vanliga medborgare som uttrycker sin oro till målinriktade manipulatörer som verkar i syfte att skapa oro i samhället. De ryska medieaktörerna RT och Sputnik bidrar gärna.

Sedan tidigare har våra politiskt tillsatta makthavare varit vana vid en kritiskt granskande journalistkår. Däri ligger ingenting nytt. Men bilden har förändrats på kort tid, något som nu ställer högre krav på den politiska sfären. En höjning av kraven som alla politiker kanske ännu inte har uppfattat. Det räcker inte att göra ungefär rätt och acceptera att medial kritik – befogad eller inte – återkommer med jämna mellanrum. När landet ställs inför försök att riva ner vår tillit, vidga sprickorna i samhället och att underblåsa ett förakt mot ”eliten” eller mot ”dem där uppe” så måste vi som samhälle vara bättre, mer uppmärksamma, snabbare i reaktionen och bäst av allt, vara kapabla att förekomma.

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Utdelat flygblad, oktober 2016

Utdelat flygblad, oktober 2016

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Låt oss se på läget i våra mest utsatta förorter.

I oktober 2014 presenterade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport med namnet ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”. Rapporten nämnde att det vid tidpunkten fanns 55 geografiska områden, i 22 städer, där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Detta döptes snabbt om till ”no go-zoner” i SvD och begreppet har därefter alltmer satt sig, inte minst efter ett antal fall av stenkastning mot blåljuspersonal under senare tid.

Tanken att ambulans, brandkår eller polis skall behöva skydda sig mot stenkastning eller uppeldning står förstås i stark kontrast mot den normalbild som formats i vårt land under sekler.

En annan sak vi möter i våra media är utvecklingen av kriminaliteten. Den långsiktiga trenden enligt BRÅ är att kriminaliteten minskar. Samtidigt levererar media uppgifter som pekar åt det motsatta hållet. I november 2015 presenterade SVT statistik över skottskadade och dödsskjutna i Stockholm/­Göteborg/­Malmö jämfört med Köpenhamn/­Oslo/­Helsingfors från 2010 och framåt. De två grupperna med städer är ungefär lika folkrika.

I de svenska städerna hade 361 blivit skottskadade under perioden jämfört med 70 i grannländernas huvudstäder. Dödsskjutningarna uppgick till 45 mot 11. Under 2016 har hittills (slutet av oktober) 105 skottlossningar rapporterats i Stockholms län. Även detta är en rekordnotering.

Slutsatsen är enkel nog. Problemet med skottlossningar är på en betydligt högre nivå i Sverige än i Danmark, Finland och Norge, länder vilka mer än några andra liknar vårt eget. I själva verket är skjutningarna så pass många och ökningen har varit så pass snabb att det är besynnerligt att frågan inte tas på större allvar i den allmänna debatten.

Den svenska polisorganisationen har utsatts för åtskillig press den senaste tiden. En omfattande omorganisation, från 21 länspolismyndigheter till en samlad myndighet indelad i sju regioner, har genomförts och inte utan viss friktion. Den sittande rikspolischefen har varit omstridd, den stora migrationen under hösten 2015 innebar en kraftig belastning på Polisens resurser. Poliskåren har på olika sätt luftat missnöje med löner, kommenderingar och betungande administration.

Det ovan skissade problemklustret, förorter som plågas av kriminalitet och en poliskår under press, utgör i sig en ymnig källa att ösa ur för den som medvetet och uthålligt vill sprida bilden av en förestående svensk samhällskollaps. Det vore därför värdefullt om vi i närtid kunde vända utvecklingen.

Förslag till åtgärder

Även om ”den hotande kollapsen” är långt borta finns det åtskilliga skäl att vända utvecklingen, att låta rättssamhället få räkna hem några signifikanta segrar. Rätt hanterat, kan vi inte bara möta hoten utan vända dem till vår fördel.

Det första steget är att formulera en målbild för förorterna, kring vilken vi kan bygga största möjliga uppslutning. Jag ska inte försöka formulera den, men väl några beståndsdelar som borde ingå i en sådan:

  • De medborgare som bor i något av de 55 områdena (Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om – med råge – ett sexsiffrigt tal personer och vore de samlade på en ort, skulle det vara en av rikets största städer) kan gå ner i tvättstugan eller i parkeringshuset en helgkväll utan att riskera möta knarkförsäljning eller annan kriminalitet
  • Alla medborgare är trygga i att bära religiöst eller kulturellt präglade kläder och symboler, (som t ex niqab, kippa, krucifix eller regnbågssymboler) under dygnets alla timmar och de kan även tryggt välja att inte bära dem
  • Betydligt färre bilbränder
  • Polisen, såväl organisationen som enskilda poliser, upplever att det löpande arbetet leder till framgång och därmed är till glädje för medborgarna
  • Organiserade kriminella upplever motsatsen. Deras vardag innebär ständiga motgångar och de märker att livet som brottsling blir allt svårare.

Några saker måste finnas på plats för att nå målbilden. Framgångsfaktorer:

  • Statsmakten måste vara tydlig när man kommunicerar vad som skall uppnås. Planen för uppföljning skall vara lättfattlig och den måste följas över tiden
  • Tillräckliga resurser. Arbetet kommer att kosta och det måste finansieras. Poliskåren vet rimligen bäst hur tillförda medel skall komma till nytta mest effektivt, givet att uppgiften har definierats tillräckligt tydligt
  • Poliser på fältet skall arbeta efter väldefinierade och ändamålsenliga mandat som inte är i onödan begränsande
  • Vi måste få till ett mer effektivt samarbete mellan domstolsväsende och poliskår. Det är oacceptabelt att enskild polis, som idag, ska tvingas tillbringa flera timmar av ett arbetspass på stationen p g a ineffektiva administrativa rutiner, avseende tillgången på jouråklagare och annat
  • Att den politiska ledningen och Polisledningen är redo att ge fältinsatserna ett helhjärtat stöd över tiden, särskilt i händelse av olika slags mediareaktioner.

Det säkerhetspolitiska syftet med en satsning av detta slag är att de som försöker måla upp bilden av en svensk samhällskollaps ska uppleva att uppmålandet blir det enda resultatet. Men värdet av att ett stort antal svenskar slipper uppleva kriminalitetens inverkan på vardagslivet är också stort. Inte minst förmedlar vi att även förortsbornas välbefinnande, inte bara medelklassens, är viktigt. Det finns nog anledning att tro att samhället har brustit i detta avseende hittills.

Någon kanske undrar. Krävs det inte sociala insatser, istället för poliser? Jovisst. Den långsiktiga lösningen är aldrig polisiär. Sociala insatser för att förebygga problem, att kunna ta tag i uppkomna problem tidigt, ge stöd till familjer och/eller barn och ungdomar i riskzonen eller att aktivt stödja dem som vill lämna ett kriminellt liv bakom sig, kommer antagligen att kräva långt större resurser framöver än vad vi för närvarande betalar.

Behovet finns inte enbart i de 55 områdena utan även i andra områden som för närvarande har en negativ utveckling och i våra stadskärnor.

Men ur säkerhetspolitisk synvinkel blir logiken delvis en annan. Det är angeläget att vi snabbt visar – både oss själva och våra ovänner – att Sverige har läget under kontroll och att vi har både förmåga och vilja att vända utvecklingen i våra mest utsatta områden. En seger i förorten är också en seger för svensk säkerhetspolitik.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer

av René Nyberg

De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot är talet om automatik vilseledande. Båda länderna fattar sina egna beslut utgående från sina nationella intressen.

På andra sidan Bottniska viken förs en annorlunda diskussion. Den svenska debatten är öppet partipolitisk. Sverige har mycket att ta igen när det gäller att stärka den egna försvarspolitiken. Efter Kalla krigets slut monterade Sverige ner sitt försvar och avstod från det territoriella försvaret och värnplikten. Kvar har man dock en av tradition stark vapenindustri, ett flygvapen med hög prestationsförmåga, en slagkraftig marin med toppresterande ubåtar och en underrättelseförmåga i världsklass.

Finlands styrka är avskräckning genom bestridande från att utnyttja Finlands territorium – deterrence by denial. Således ett territoriellt försvar.

Finlands svagheter har att göra med materiel och den långsamma höjningen av beredskapen. Vidare är detaljerna i den kommande underrättelselagen fortfarande öppna, framför allt vad gäller metoderna för inhämtning av information.

Frågan om södra Östersjön, som dominerar i den svenska debatten, får Finland att framstå som en avlägsen landsända, en periferi. Det är dock en illusion. Södra Östersjön är ingen egen, fristående krigsskådeplats. Det är ingen ny neuralgisk front mellan Ryssland och Väst, som en svensk bedömare uttryckte det. Verksamheten på Östersjön är en återspegling av kriget i Ukraina och utgör därmed en sidoskådeplats – som visserligen ger upphov till nervsmärta, det ska inte förnekas. Det var därför Finlands F-18 Hornet-plan anföll och Sveriges JAS 39 Gripen-plan försvarade Gotland i september.

Den ökade militära verksamheten på Östersjön har breda återverkningar. Med den tangerar Östersjön Rysslands kärnområden, Sankt Petersburg och Murmanska kusten. I ett ryskt perspektiv visar sig hela Östersjön i ljuset av Sankt Petersburg och Sankt Petersburg-regionen. Södra Östersjön kan inte separeras från den större militärgeografiska helheten.

Den förmåga som Ryssland har skapat, att med hjälp av olika vapensystem bestrida tillträde till och kontroll över ett stridsområde – A2/AD – är en betydande militär faktor. På detta sätt agerar Ryssland förutom i Kaliningrad också på Krim, i Syrien och i Sankt Petersburg och Murmansk. I norr är strävan att skjuta fram skyddet av andraslagsförmågan ända till Norska havet. Uppgiften om att man grupperat S-400 SAM-robotar i Leningrads oblast i riktning mot finska gränsen är en del av denna helhet. Det har också att göra med robotförsvaret, vars begränsningar Ryssland och USA inte lyckats enas om.

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

Detta förklarar vissa centrala skillnader i ländernas säkerhetspolitik. Enligt den svenske utredaren Krister Bringéus innebär det militära samarbetet mellan Finland och Sverige dock ett skifte av paradigm, alltså en ändring av ett allmänt accepterat tankesystem. Vid Gullrandadiskussionerna i juni konstaterade statsminister Stefan Löfven att det militära samarbetet med Finland syftar till operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. De allra ivrigaste i Finland hann redan se framför sig en försvarsallians, dock utan att komma ihåg att Sverige varken ger eller begär några garantier. Detta är dock inget hinder för en utveckling av det militära samarbetet steg för steg.

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  

 
Författaren är Finlands f.d. ambassadör i Moskva och Berlin

Frivillighet eller tvång – vad vore bäst för Sveriges försvar?

av Fredric Westerdahl

Försvaret bygger idag på frivillighet och har idag mycket professionella medarbetare. Soldater och sjömän är mer kompetenta idag än förr. Vi får nog bege oss till sjuttonhundratalet för att finna högre nivå på erfarenhet och duglighet bland soldater och sjömän. Tillsammans löser försvarets personal svåra uppgifter, såväl i Sverige som ute i världen. Omvärldsläget gör nu att ett starkare försvar krävs.
 

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Våra folkvalda vill inte betala kostnaderna för det försvaret de beslutat om, utan verkar vilja vältra över stora delar av försvarets personalkostnader på de individer som ska tvingas till värnpliktstjänst utan lön.

Frivillighet innebär att en medborgare fritt väljer att leva och verka som hon eller han själv vill. Att med tvång kallas in för värnpliktstjänst vid olika tider i livet är inte frivillighet. Prat om frivilliga värnpliktiga är som att prata om kristna ateister. Värnpliktiga skulle tjänstgöra under tvång, de är inte frivilliga.

Den unga generationen kan sannolikt uppleva tvångsutskrivning som otidsenligt och ett gravt ingrepp i deras frihet. Alla medborgare har såväl rättigheter som skyldigheter, men när värnplikt inte är allmän, när endast en liten del tvingas till tjänstgöring blir skyldigheten selektiv. Värnplikt skulle därför skilja sig från andra medborgerliga skyldigheter.

Att ekonomiskt ersätta personer som tvingas till tjänstgöring på minst samma nivå som anställda verkar inte föresväva i debatten, vilket visar att syftet är att vältra över kostnaderna på de medborgare som tvingas till värnpliktstjänst.

Försvarets behov av personal i förbanden har hittills, med nuvarande förutsättningar, inte fullt gått att möta med frivilliga. Att återaktivera den tvångsutskrivning av värnpliktiga som infördes 1905 är ett alternativ, ett annat alternativ är fortsatt frivillighet. Att erbjuda frivilliga soldater och sjömän bättre villkor kan göras så att tillräckligt många väljer att börja och fortsätta jobba i försvaret. Staten kan välja att ge skattelättnader till de soldater och sjömän vilka förväntas riskera livet i försvaret av Sverige. Staten kan också välja att sätta löner vilka motsvarar lönerna för samma kompetenser i civil verksamhet. Att köra grön lastbil borde betalas som att köra röd lastbil, inte betydligt lägre. Att rekrytera och behålla personal på frivillig grund kostar pengar, och det är där skon klämmer.

Försvarets grundläggande utmaning är att våra politiska beslutsfattare inte vill betala för Sveriges försvar. Att återinföra tvångsutskrivningen av värnpliktiga är ett sätt att dölja kostnader, då de med tvång inkallade värnpliktiga ser ut som gratis arbetskraft. Värnpliktens samhällskostnader med uteblivna skatteintäkter och minskad BNP kan bli stor, men mindre synlig än konkreta budgetposter.

Effekten på Sveriges operativa förmåga av återaktiverad värnplikt blir inte entydigt positivt. Förband med värnpliktiga kan med nuvarande lagstiftning inte lösa fredsfrämjande operationer i andra delar av världen. Våra redan begränsade operativa möjligheter att solidariskt bidra vid ett angrepp på något av våra grannländer begränsas ytterligare med värnpliktiga i förbanden.

Försvarsmaktens möjlighet att locka nya medarbetare kan påverkas negativt av ett system med värnplikt. En medborgare som visar intresse att jobba i Försvaret skulle efter påbörjad utbildning bli tvingad att såväl fullgöra utbildningen som att senare bli tvångsinkallad till ytterligare tjänstgöring. Detta vare sig den personen vill eller inte. Tvång är tvång och inte frivillighet. Allt färre kan, med de förutsättningarna, komma att frivilligt söka sig till försvaret. Konsekvensen kan bli att en allt större och växande andel av personalen istället måste tvingas in med värnplikt för att fylla förbanden. Att då fortsatt bygga försvaret på i huvudsak frivillighet kan bli utmanande. De vackra orden om att fortsatt bygga främst på frivillighet är kanske bara ett sätt att säga att hemvärnet fortsatt ska utgöra nästan hälften av förvaret och att det förblir frivilligt för anställda soldater, sjömän, gruppchefer, officerar och civila att fortsätta sin anställning.

Försvaret har brist på personal, men bristen på utrustning är allvarligare. Att fylla förband med tvångsutskrivna värnpliktiga när det saknas relevant utrustning vore att visa allt annat än respekt för medborgare vilka med värnpliktens tvångsmedel får ställa sin tid och sina liv till statens förfogande. Försvarsmateriel saknas, eller är så föråldrad och sliten, att personalbristen i sammanhanget framstår som den mindre utmaningen.

Frågan vi bör ställa oss själva, innan vi hoppar upp på konsensuståget, är hur framtidens vapensystem bäst förs samman med kompetent personal. Det är inte givet att detta bäst löses genom tvångsutskrivning av värnpliktiga.

Nostalgin kring värnpliktens fördelar är omfattande både utom och inom försvaret. Att värnplikt har nackdelar behöver vi vara medvetna om. Nackdelarna rör förbandens tillgänglighet och operativa användbarhet, personalens motivation, samt möjligheterna att ha kompetens att hantera avancerad materiel. Försvaret finns ytterst för att kunna genomföra strid mot en kvalificerad motståndare och den fria viljan är avgörande för motivationen. En människa som tvingas i tjänst kan inte förväntas lösa sin uppgift med samma engagemang och självuppoffrande beslutsamhet som den som själv valt sitt öde.

En fördel med tvångsutskrivning av värnpliktiga är att en del av försvarets personalkostnader kan vältras över på de unga som tvångsutskrivningen drabbar. Försvaret behöver heller inte anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare för de unga, som med värnplikt tvingas in i verksamheten. Återaktiverad värnplikt kan vara ett sätt att fylla förbanden.

Det finns de som önskar vrida klockan tillbaka och göra all nedmontering av Sveriges försvarsförmåga ogjord. Att flygets landsvägsbaser inte avvecklats, att artilleripjäserna inte sågats upp, att försvarsanläggningarna inte rivits, listan är lång och spåren förskräcker. Det finns de som önskar att Sverige aldrig hade övergett den allmänna värnplikten där de flesta unga män i varje generation fick militär grundutbildning.

Nu går det inte att göra nedmonteringen ogjord. Ekonomiska resurser saknas för att återbygga vad som rivits ned. Det är så illa att resurser på många håll saknas för att underhålla det försvaret fortfarande har. Det kan tyckas lockande att åter börja tillämpa värnplikt för att kunna vältra personalkostnader från försvarsbudgeten över på tvångsutskrivna, icke frivilliga, värnpliktiga.

Det går tyvärr fortare att riva ned än att bygga upp. Låt oss avstå från att riva ned den frivilliga personalförsörjning som byggts upp. Att ställa om från värnplikt till frivillighet har varit ett omfattande arbete. Att återigen ändra personalförsörjningen kan innebära ännu ett omställningsarbete på bekostnad av operativ förmåga här och nu. Det kan stå oss dyrt. Förmåga går snabbt att riva ned, men tar tid att bygga upp.

Ett försvar i takt med tiden förutsätter en försvarspolitik som gör rätt för sig genom att betala vad det reellt kostar. Nuvarande försvarspolitik kan liknas vid att beställa en trerättersmeny, men endast lägga hälften av vad detta kostar på bordet. Vackra ord som inte efterföljs av rejäla satsningar av resurser är tomma ord.

Två procent av bruttonationalprodukten till försvar är målet för Natos medlemsländer. Att tro att ett land, utan att vara med i alliansen, ska bygga ett tillräckligt bra förvar med hälften av den ekonomiska satsningen, är att köra huvudet i sanden.

 
Författaren är  överstelöjtnant.

Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.  Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.
Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.

Replik till Sten Tolgfors

av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

  1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

  1. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
  2. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
  3. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
  4. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
  5. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

De långa linjernas tyranni

av Claes Arvidsson

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av kkrVA.

En andra flyktingvåg till Europa?

av Magnus Sjöland

Jag har precis kommit hem efter en resa med Folk & Försvar till Grekland, där vi träffade privata och offentliga organisationer samt de två största politiska partierna. Detta för att få en större förståelse för säkerhetsläget, immigrationsläget och hur ekonomin just nu ser ut i Grekland. Grekland har de senaste åren plågats av en kraschad ekonomi, enorma flyktingströmmar och ett spänt säkerhetsläge.

När vi frågade de olika beslutsfattarna och myndighetscheferna vilket de ansåg vara det största hotet mot Grekland just nu, pekade flera ut Pakistans beslut att kasta ut alla flyktingar från Afghanistan som det största hotet mot Grekland och Europa just nu. Det föreligger ett stort hot om en andra flyktingvåg mot Europa.

Sedan Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 har Pakistan tagit emot över 3 miljoner flyktingar från Afghanistan. Idag är det talibaner som får folk att fly sina hem och inne i Afghanistan finns det redan ca 1,2 miljoner interna flyktingar. UNHCR (UN High Commission for Refugees) uppskattar att det idag finns minst 1,5 miljoner flyktingar från Afghanistan i Pakistan och att det är det land i världen som efter Turkiet hyser flest flyktingar just nu. Många måste lämna landet senast 15 november 2016 och resten senast 31 december 2016. Köerna ringlar sig nu långa vid gränsen mot Afghanistan och de vet inte vart de skall ta vägen, vintern nalkas och det kan bli lika kallt som i Sverige om vintern. En ny stor flyktingkatastrof håller på att segla upp och UNHCR är helt oförberedd.

Det grekerna är rädda för är att flyktingarna riktar sina blickar mot Europa och att de då tänker fly med båt till Grekland, som en första anhalt till Europa. Läget är redan ansträngt och grekerna vet inte hur de skall klara denna eventuella andra flyktingvåg, som i värsta fall kan bli minst en miljon människor.

 
Författaren är Verkställande Direktör och ledamot av KKrVA.

Hur kan Försvarsmakten växa i styrka

av Ulf Henricsson

Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse.

Det oförutsedda inträffar

Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års förvarning! Då skulle politiken fatta beslut om förstärkningar av försvaret. Vilka åtgärder har då vidtagits? Enkelt beskrivet har FM fått två miljarder till per år. Detta räcker i bästa fall till att genomför 2009 års försvarsbeslut – som förutsatte oförändrad positiv omvärldsutveckling. Det är ingen verklig förstärkning, men minskar utförsbacken.

Komplicerad tillväxt

Beslutade åtgärder är genomförda i början av 2020-tal. Det visar hur ihåligt talet om att ”vi rustar när det behövs” är – effekten kommer alltför sent. Historien är fylld av exempel på att idén, att växa när det behövs, inte fungerar. Framförallt bidrar den inte till försvarets viktigaste uppgift – att vara fredsbevarande.

Att växa under kontrollerade former med befintlig struktur som grund är tidskrävande. Först skall materielen levereras, i rätt tid och antal.

Skall organisationen växa behövs det nyrekryterad personal och i dag måste den utbildas från grunden. Till detta krävs infrastruktur och utbildningspersonal. Den senare måste tas från befintliga förband som därmed tappar i styrka och beredskap.

Vid tillväxt är det inte bara viktig materiel som stridsfordon, artilleripjäser som skall hanteras utan också mängdvaror som uniformspersedlar, verktyg , skyddsutrustning,  sjukvårdsmateriel m m. Det finns alltså hur många möjligheter som helst att processen störs när någon parameter ändras.

Så länge pliktlagen gäller kan personalen kallas in men då är det numera personal som inte har militär grundutbildning utan vi måste börja med den. Att få fram en användbar bataljonschef tog under det kalla kriget cirka åtta år. Säg att vi tar lite genvägar och nöjer oss med lägre kvalitet och gör det på hälften – fyra år.

Vad avser materiel kan man i dagsläget köpa vissa saker från ”hyllan” men kvalificerad krigsmateriel tillverkas inte förrän man har en beställning. Om ett beslut att avsevärt öka försvarets styrka skulle fattas görs det i ett oroligt omvärldsläge då inte bara vi vill ha prylarna – det som finns på hyllan försvinner fort. Som regel till det land där tillverkning sker.

När det gäller mer kvalificerad materiel kan man kanske slå sig in på en löpande produktionslinje, om man har tur, men då gäller det enstaka materielslag. Realistiskt är att vi får ställa oss i kö och att leveranserna prioriteras utifrån tillverkarlandets behov. Att starta produktion och leveranser av färdigutvecklad och produktionsanpassad materiel kan ta från ett år till kanske fem år beroende på komplexitet och omvärldsläget.

Det tar tid

Om vi antar att en till två bataljoner kan vara krigsdugliga inom fyra år från beslut och att vi sedan kan öka med två bataljoner om året så skulle vi kunna dubblera den nuvarande armén på 7 år. Det låter mer än det är – mindre än 10% av det antal bataljoner vi hade i början på 1990-talet och knappast det som krävs för att försvara hela landet – som riksdagen säger sig vilja. För att det skall bli en fungerande organisation krävs också att vi parallellt utbildar och organiserar stödförband. (Ledning, artilleri, luftvärn logistik och sjukvård). Dessa tider kan naturligtvis minskas om det finns genomarbetade planer och viktig materiel i förråden.

För marin och sjöstridskrafter gäller i sort samma förhållanden. Dock är anskaffning av fartyg och flygplan mer tidskrävande även om vi har tillverkning inom landet eftersom byggprocessen är långsammare och en stor del av komponenterna importeras och är utsatta för samma konkurrens. Sannolikt kan dock vapentillgången, framförallt för flyget, utökas i högre takt om det ligger i något lands intresse (USA)

Det finns andra mer improviserade modeller att förstärka försvaret.  Allt från mer eller mindre utbildade folkuppbåd utrustade med de vapen man kan skramla ihop till den konventionella modellen. Försvarseffekten av detta tål att diskutera, framför allt om svensk folket är beredda att tillämpa en sådan metod som kommer att innebära stora umbäranden.

Detta är ju sorgesam läsning för de som tycker försvarsförmåga bara skall finnas när den verkligen behövs. Finns det då inget som kan få effekt på kortare tid. Jo, jag anser att en rejäl förstärkning av luftvärnet skulle ge en avsevärd krigsavhållande effekt. Och då talar jag om långräckviddiga system typ Patriot. Det skulle ge en angripare stora restriktioner i uppträdandet och vårt eget flyg avsevärt längre överlevnad.

För att ge tillräckligt snabb effekt måste vi anskaffa redan tillverkade system och de skall levereras med personal som sköter utbildningen. Kan vi då komma på leveranslistan för sådana system? Eftersom det sannolikt bara är USA som kan leverera hamnar vi efter NATO länderna – såvida inte USA/NATO finner ett egenintresse i att vi får systemen tidigt och det vet vi inte i tid. Fast kunde vi ha hemliga avtal med USA under det kalla kriget kan vi väl ha det nu också.

Slutsatser

Det tar längre tid än vi sannolikt kommer att ha på oss för att få effekt av tillväxt. Angriparen kan också välja att slå till innan tillväxten får avsedd effekt. Och det kommer att kosta! Gapet mellan vad vi har idag och vad vi som allianslösa skulle behöva går inte att överbrygga med måttliga anslagsökningar. Återtagningen efter 1925 års försvarsbeslut resulterade 1936 i en 30% ökning av anslagen och 1942 ökades anslagen med 300%! Åtgärderna var genomförda under första delen av 1950 talet.

Därför bör vi söka medlemskap i NATO vilket avsevärt ökar vår möjlighet att växa och att verkligen få effekt av att ”vara tillsammans med andra”.

Eftersom försvarets viktigaste uppgift är att vara fredsbevarande torde det vara mer fredsbevarande att vara tillsammans med över 400 miljoner andra européer än att 9 miljoner svenskar står ensamma.

En annan effekt är att det kan stärka vår försvarsindustri genom att det blir lättare att sälja till NATO-medlemmar. Det visas väl av den begränsade framgången med JAS och ubåtar de senaste åren. En stark försvarsindustri bidrar till bättre förmåga att växa.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Flertal i riksdagen är för Natomedlemskap

Sten Tolgfors. Foto: Henrik Sundbom

Sten Tolgfors.
Foto: Henrik Sundbom

av Sten Tolgfors

Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa.

”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras”.

Men det han egentligen beskriver är konsekvenserna av Rysslands agerande under de gångna åren, som i högsta grad försämrat andras säkerhet. Landet syftar till att skapa och anser sig ha rätt att upprätthålla en buffertzon, en zon av inflytande längs sina gränser. Detta har genom uttryck som annektering av Krim, krig i östra Ukraina, aggressivt uppträdande över Östersjön och upptrappad retorik skapat en starkt negativ säkerhetspolitisk utveckling i Sveriges närområde.

Att detta ryska förhållningssätt gentemot grannländer står i direkt strid med FN-stadgans våldsförbud, samt dess entydigt etablerade självbestämmanderätt för stater – som därtill gäller varje stat och inte bara de länder som stormakter önskar skall omfattas – nämns sällan i Sverige och inte alls av Bergquist.

Därför är det beklagligt att i sammanhanget referera kalla krigets försök att ”… skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst.” Det är nämligen detta Ryssland i nutida tappning och egen tolkning har tagit sig före. Ett antal länder skall därmed få acceptera att de saknar säkerhetspolitiskt självbestämmande och skall underordna sig den stora statens behov.

Bergquist skriver att Ryssland ser svenskt Natomedlemskap som en röd linje, men menar att landet ”accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO.” De senaste årens uppträdande mot grannarna kring Östersjön – inklusive Sverige – säger annorlunda; att Ryssland agerat mot Värdlandsavtal, ett särskilt nära partnerskapssamarbete och gemensamma övningar. Andra gör bedömningen att Ryssland skulle ogilla men acceptera svenskt medlemskap. Men grundfrågan förblir densamma, skall svenska folket ha rätt att självständigt välja Sveriges säkerhetspolitiska linje?

I sak verkar svenskt medlemskap krigsavhållande och bidrar därmed till ett stabilare Östersjöområde. Värt att understryka är att Natos artikel 5 enbart är defensiv till sin karaktär.

Bergquist skriver att svenskt-finskt Natomedlemskap skulle vara ”den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952”. Därmed bortser texten från Berlinmurens och Warszawapaktens fall, våra grannländers återvunna frihet och deras demokratiskt uttryckta önskan om medlemskap i både EU och Nato. Detta, att länder i Central- och Östeuropa så som halva Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen sökte och vann medlemskap var en avsevärt större förändring än vad det nära partnerlandet Sveriges medlemskap skulle vara.

Men det problematiska när sådana resonemang förs är att blicken inte riktas mot Rysslands agerande, den riktas mot Sveriges. Hot beskrivs komma från demokratiska länders önskan att i enlighet med FN-stadgans självbestämmanderätt söka medlemskap i Nato. De ryska reaktioner författaren diskonterar sätts inte in i en kritisk eller normativ kontext, utan det förutsätts vara vi som skall anpassa oss efter stormaktens förmodade vilja och förmodade reaktioner. Därmed avskrivs en del av det nationella självbestämmande som säkerhetspolitiken är till för att skydda.

Problemet idag är att Östersjöregionen är säkerhetspolitiskt fragmentiserad, trots att den bara kan försvaras som en helhet. Huvuddelen av Östersjöns stränder ligger inom EU, men faktiskt utanför Nato. Försvar förvandlas därmed från en fråga om militär rationalitet till en politisk fråga. I en pågående kris eller ett krigs inledning måste Sverige och Finland fatta politiska beslut om hur länderna skall agera. Detta tar tid, tid som då inte finns, och dessa politiska beslut kommer att betraktas som mycket påverkbara av en motståndare. Det ligger i en sådan motståndares intresse att detta förhållande består.

Denna fragmentisering fungerar inte krigsavhållande, utan försvagar Östersjöregionen. Ju fler säkerhetspolitiska frågetecken som besvaras, desto stabilare blir området. Medlemskap i Nato innebär för Sverige högsta möjliga tröskel mot angrepp. Man bör notera vad Lettlands president Vejonis sagt: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression”.

Artikelns andra påstående, om bristande inrikespolitiskt fokus, kan egentligen bemötas redan genom en hänvisning till dagens aktiva politiker, som är de som äger hanteringen av säkerhetspolitiken. Den inrikespolitiska hanteringen är dock inte en ”störande faktor i ekvationen”, som Bergquist hävdar, utan en aspekt av den. Men just denna aspekt är det måhända vare sig diplomater eller tidigare politiker som primärt bär ansvar att hantera. För oss finns dock en möjlighet att bidra med fakta, analyser och egna erfarenheter i sak.

Natofrågan får inte reduceras till inrikespolitiskt spel. Istället krävs en öppen, kunskapssökande och folkbildande diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska hemvist. Önskvärt vore därför att fler delgav sina perspektiv, analyser och förslag.

Det vore bättre att Sverige blir medlem i Nato efter en öppen diskussion, än att som var fallet med EU bli medlem efter en hastig omsvängning framdriven av en intern eller extern kris. En sådan hantering skulle bädda för ett årtionde av svekdebatt och det går inte att utesluta att det är så Natofrågan ändå kan komma att hanteras.

”NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier”, menar Bergquist – men så är det ju inte. De fyra Allianspartierna driver tvärtom medlemskapsfrågan.

Det är för socialdemokraterna Natofrågan kan vara splittrande. Men varför en moderat skulle skriva en bok som diskuterar hur socialdemokraterna internt skall hantera säkerhetspolitiken förblir oklart.

Däremot finns anledning att uppmärksamma perspektiven i den säkerhetspolitiska diskussionen. Säkerhetspolitiken diskuteras idag som vore Natomedlemskap en förändring som måste motiveras, men där nej till Natomedlemskap är ett uttryck för status quo, som därmed inte på samma sätt behöver motiveras i sak. Fler i riksdagen är ju idag mot än för medlemskap.

Men den bilden är förenklad.

I själva verket är det idag tre säkerhetspolitiska linjer som står emot varandra och som alla innebär förändring. Av dessa tre har Natomedlemskap idag störst parlamentariskt stöd.

Den första säkerhetspolitiska synen är tillbakagång till en mer isolationistisk linje, vilket som jag uppfattar det stöds av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraterna. Här ses Sveriges säkerhet som skild från andras. Det är ett mål att stå utanför konflikter i närområdet och det antas vara realistiskt att det är möjligt att uppnå detta. Referensramen stammar från neutralitetspolitiken. Neutralitet nämns faktiskt som en både möjlig och önskvärd linje av t ex Thage G. Peterson.

Den andra säkerhetspolitiska linjen är regeringens, där djupgående bilaterala militära samarbeten med främst USA och Finland lyfts fram som alternativ till medlemskap i Nato. Ambitionen är så långt gående, att samarbetet kan omfatta operativ planering med länder som Finland och förberedelser för gemensamt militärt agerande vid självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Linjen är inte tydlig, eftersom det hävdas att den militära alliansfriheten i sig ger Sverige handlingsfrihet – samtidigt som Sverige genom den solidariska säkerhetspolitiken har utfäst grannländerna stöd i händelse av attack.

Den tredje linjen är de fyra Allianspartiernas önskan om svenskt medlemskap i Nato. De stöder bilaterala försvarssamarbeten – men inte som alternativ till Natomedlemskap. Bilaterala samarbeten och nordiskt försvarssamarbete välkomnas och kan gärna fördjupas inom ramen för Nato.

I riksdagen stöder idag 69 mandat den första linjen, 138 stöder regeringen linje om djupgående bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato, medan medlemskap i Nato stöds av 141 mandat.

Samtliga dessa linjer innebär förändring av säkerhetspolitiken. Bevisbördan ligger därmed också på regeringen, som vill en förändring som inte tydligt har konsekvensbeskrivits. Dessa linjer kan, bör och måste värderas på egna meriter. Svenska folket måste på en kunskapsgrund kunna vara delaktigt i att välja säkerhetspolitisk väg.

Bergquist skriver att Nato måste bli föremål för folkomröstning och svenska folkets deltagande. Men han lämnar ingen synpunkt på svenska folkets medverkan i valet av djupgående bilaterala militära samarbeten, med delad operativ planering och förberedelser för gemensamt uppträdande vid angrepp, istället för Nato. Min syn, vilken jag utvecklat tillsammans med Finlands tidigare försvarsminister, Stefan Wallin, är att en sådan linje inte är lämplig eller önskvärd, då den medför icke-analyserade och debatterade risker. (http://www.svd.se/sveriges-och-finlands-samarbete-racker-inte)

Den ger sammanfattningsvis Sverige 130 mil av gräns mot Ryssland, utan att tillföra Sverige säkerhetsgarantier. Samarbetet blir otillräckligt för att stå emot Ryssland, i händelse av krig och beroendet av Nato kvarstår. Inom ramen för Nato kan dock ett samordnat nordiskt försvar formas.

Inkonsekvensen i den nuvarande diskussionen blixtbelystes av reaktionerna på vicepresident Joe Bidens uttalanden i Stockholm om territoriets okränkbarhet. Tog regeringen avstånd från dem? Avvisade någon betydelsen av USAs engagemang för Sveriges säkerhet? Sverige förutsätter stöd i händelse av angrepp och välkomnar USAs markerade engagemang för vår säkerhet, men Sverige vill inte genom medlemskap i Nato att hjälpen skall garanteras att komma då den behövs?

Natomedlemskap vore förvisso ett steg framåt i säkerhetspolitiken, men helt i linje med de senaste 25 årens stegvisa förändring. Medlemskap ger tydliga och konstaterbara fördelar. Det bilaterala militära samarbetsspåret, med ensidigt beroende av USA ger inga fördragsfästa säkerhetsgarantier och kan brytas av den starkare parten, allt beroende på personförändringar i ledningen.

Min oro är – i kontrast till Bergquists argumentation – att valet av säkerhetspolitisk linje för Sverige i alltför hög grad styrs av interna partiangelägenheter. Ett tecken på det är att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje hittills har ändrats i varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration under denna mandatperiod. Hur redovisas i min bok ”Sverige i Nato”.

Fördjupning av analys och argument, folkbildning om säkerhetspolitik och existerande alternativa vägval, samt att fler bidrar med argument och erfarenheter kan föra frågan framåt på saklig grund.

Ett viktigt steg framåt vore att regeringen lät utreda både konsekvenserna av, samt för och nackdelarna med, ett svenskt Natomedlemskap och sin egen linje med långtgående bilaterala försvarssamarbeten utan säkerhetsgarantier från någon. Svenska folket kan då få kunskap om konsekvenserna både av regeringens bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato och av Natomedlemskap. Hur ska svenska folket annars kunna välja emellan dem, oavsett om det blir i riksdagsval eller folkomröstning?

Enligt Bergquists text finns således främst två saker att diskutera. ”Säkerhetsdilemmat” och ” den inrikespolitiska process” som måste föregå Natomedlemskap. ”Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande.” Jag är föga förvånande av rakt motsatt uppfattning.

Säkerhetspolitiken behöver analyseras och diskuteras i sak. Den politiska processen är partiernas ansvar att hantera.

 
Författaren var försvarsminister 2007-2012 och är författare till boken ”Sverige i Nato”.

Nytänkande behövs

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t ex LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Man kan ju fundera något över hur vår planering och budgetering fungerar i själva verket. På pappret såg det bra ut, när Försvarets Planerings och Ekonomisystem, FPE- systemet, importerades från USA i slutet av 1960-talet. Avsikten var förstås, att nu skulle försvarsplaneringen bli tydligare och lättare att uppfatta, men man insåg uppenbarligen inte att systemets tilltänkta användningsområde egentligen var att man skulle kunna göra avvägningar på strategisk nivå mellan olika funktioner. Så blev det inte i Sverige. I stället baserades vår tillämpning av systemet på försvarsgrenarnas organisatoriska ”program” och det tillförde därför knappast några överblickbara förbättringar eller förenklingar alls i vår planeringsvärld. Dessutom tycks försvarets studieverksamhet låsts av planeringssystemets irrgångar. I stället för strategiska – och kanske undantagsvis operativa – avvägningar med hjälp av PFE-systemet fortsatte fördelningen av försvarsanslaget därför i verkligheten med hjälp av den procentuella fördelningen, som av misstag fastställdes på politisk nivå vid försvarsbeslutet 1958 – och den fördelningen gäller ju fortfarande – trots den avsevärt ökade administration och pappersförbrukning som FPE-systemet medförde. Den strategiska verkligheten handlade ju inte heller om en konventionell konflikt med konventionella stridskrafter. Redan i början av 1960-talet, då Sovjetunionens krigföring västerut – även mot Sverige – skulle inledas med ett förödande kärnvapenslag, uppstod kanske frågan om hur ett sådant hot skulle kunna mötas, med vilka stridskrafter och hur det då skulle budgeteras? Systemet med budgetplanering kunde inte hantera sådana frågor, men fick ändå verka vidare och egentligen utan att verkligheten fick påverka det. När sedan Sovjetunionen kollapsade stod vi inför vad som kallades ”en strategisk paus”, men det var snarare en ”hotbildspaus”, som uppstod då den sovjetiska hotbilden gick upp i rök! Och utan hotbild kunde man inte planera och det fanns då till och med några naiva bedömare, som tyckte, att utan hotbild behövde man inte ens ha något försvar!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och har därför ett mycket basalt behov av ett försvar i form av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet och det måste vi kunna göra på ett trovärdigt sätt och också med vapenmakt och på statens uppdrag om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag kan te sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en förbandsmassa – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare. I många fall handlar det förstås om att vår polis och kustbevakning ska kunna möta enklare hot mot vårt samhälle, men visst kan vi redan i dag förutse situationer, där insatser också blir en uppgift för försvaret och särskilt så, om man bedömer att staten måste kunna tillgripa vapenmakt för att skydda landet och medborgarna. Möjligen kan det redan på denna ganska okomplicerade nivå finnas anledning, att också kunna kalla in förband till vad som kan kallas beredskapsövning, för att försöka säkerställa landets okränkbarhet i olika avseenden.

Om man granskar den ännu gällande EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi redan år 2003 borde hanterat i vår försvarsplanering och som vi borde uppmärksammat bättre. Där inleder man med att konstatera, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, men att vi enskilt eller tillsammans bör kunna hantera:

  • Terrorism
  • Spridning av massförstörelsevapen
  • Regionala konflikter
  • Stater i upplösning och
  • Organiserad brottslighet

I den översyn som har annonserats kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” kommer att tillkomma i EU säkerhetsstrategi, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också ska kunna bekämpas av vår försvarsmakt. Det är ingalunda enbart polisiära uppgifter som det rör sig om och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten om att försvarets resurser måste kunna användas redan under fredsförhållanden?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har stora stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige.

Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning, som vi oftast glömmer bort eller mycket naivt tror enbart förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik, som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att uppfatta och förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på folklig gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för den organisation, som vi uppfattar som ”staten”. Inbördeskonflikterna har dessutom en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur bygga upp terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi kan förstås också resultera i organiserad brottslighet; något som vi kan ha svårt att tro inledningsvis och folk i Sverige förvånas exempelvis över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; och visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet i dag kanske främst handlar om, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med det dagliga behovet av matvaror för öns befolkning. Och, om man vidgar ett sådant scenario, så visar det sig, att Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i Sverige. Det kanske räcker med någon terroristorganisation för att minera Göteborgs hamn och därmed tillfoga landet svåra försörjningsproblem och vi har tydligen dragit in den lilla symboliska styrkan som vi tidigare hade just där.

Det handlar alltså inte enbart om krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. Om vi sedan kunde ”bygga in” en möjlighet till uppmönstring eller bestyckning i våra mera fredsanpassade system, så kunde detta förstärka en tröskeleffekt på ett påtagligt sätt.

En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till landets säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har en debatt rörande vår vilande värnplikt också aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Visst blir det en hel del bakåtskådande och i debatten talas det nostalgiskt om hur trevlig det var ”på luckan” och att fysträningen var bättre då, men några reella försvarspolitiska inlägg är svårare att upptäcka i sammanhanget. Risken finns därför, att en återupptagen värnplikt snarare blir till en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid, då ju ett sovjetiskt angrepp västerut troligen skulle betyda, att den tid som krävdes för våra s k krigsförband att mobilisera och framgruppera troligen inte fanns. Det betyder alltså, att vi måste förstå, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag knappast någon säkerhetspolitisk roll och eventuella värnpliktsbemannade förband måste  finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som försvarets uppgift egentligen handlar om.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på ett konventionellt baserat ryskt angrepp, som det redan varit alltför länge, men det mest intressanta är kanske, att försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier kan vi genomföra i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts funktioner i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ byggde kanske en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar kanske lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld, där ett operativt samarbete snarare borde förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå och tillsammans med våra närmaste EU- grannar. Där har kanske våra arméenheter mera att göra med polisen och marina förband mera med kustbevakningen, för att peka på två exempel, som egentligen pekar på att självständiga försvarsgrenarna borde återuppstå, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan delegeras och därmed underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra funderande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk och krigisk nivå.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Den mörknande framtid är vår

av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige.

Dagens situation kan karaktäriseras som ”grundvalarnas kris” – vi står mitt i en gigantisk förändring av världsordningen som berör inte bara förhållandet mellan stater utan också själva staten som idé i enlighet med västlig tradition.

Världens befolkning kommer att öka till 9 – 10 miljarder under de närmaste 5 – 10 åren. Det är tveksamt om jordens resurser räcker till för alla – i varje fall för att leva ett liv på en nivå som vi tycker är rimlig. Samtidigt leder jordens uppvärmning till att de tropiska och subtropiska klimatzonerna blir allt mer obeboeliga och resurssvaga medan den arktiska klimatzonen (d.v.s. en stor del av Sverige) får ökade möjligheter.  I detta perspektiv förefaller en omfördelning av jordens befolkning från syd till norr naturlig.

Flyktingkrisen är här för att stanna. Européer och amerikaner kan bygga murar men människans drivkraft att skaffa sig bättre och säkrare levnadsförhållanden kan inte stoppas. En rimlig invandring är för övrigt nödvändig med hänsyn till vår åldrande befolkning. Vad som är ”rimligt” är givetvis omöjligt att uttrycka i exakta termer men det handlar om en nivå som går att integrera utan att skapa stora sociala spänningar. Men för att komma dit krävs åtminstone två saker: stabilitet i Mellersta Östern och Afrika samt drägliga utkomstmöjligheter för befolkningen där den finns. Båda delarna känns avlägsna. Amerikas och Europas befolkningar har glömt att en stor del av européerna flydde fattigdomen till det Nya Landet där snart sagt alla utom en liten grupp diskriminerade indianer faktiskt är invandrare.

En konsekvens av flyktingkrisen är islamiseringen av Europa. Vi måste här skilja på islamister och muslimer i allmänhet. De senare utgör inget större problem. För islamisterna däremot är målet att skapa ett islamistiskt samhälle styrt av Sharia-lagar. Burkinibråket i Frankrike är ett utmärkt exempel på hur en politisk provokation kan användas för att skapa ”facts on the ground”! Islamisterna stöds intressant nog av den yttersta vänstern som ser dessa som allierade i kampen mot det demokratiska, sekulära samhället.

Med islamiseringen har vi fått en ny sjuka – identitetspolitik och rasifiering. Syftet är något suddigt men huvudbudskapet tycks vara att splittra landet. Den då blivande ministern Åsa Romson förklarade i ett beryktat tal att vita heterosexuella medelålders män inte är människor. Den svenske rasbiologen Herman Lundborg har åter kommit till heders om än på ett något oväntat sätt. Har detta med säkerhet att göra kanske någon frågar sig?  Ja, ty det handlar om att dela upp svenska folket – alla som bor här – i olika grupper som förväntas vara fientliga mot varandra. Ett splittrat samhälle klarar inte påfrestningar – se Frankrike 1940.

Terrorismen är här för att stanna. Vid sidan av den organiserade islamistiska terrorn – direkt kopplad till krigen i Mellersta Östern – har vi den, än så länge, mindre organiserade neo-nazisistiska varianten. Vänsterradikal terrorism är alltid ett latent hot.

Det är kanske inte underligt att de ultranationalistiska partierna som UKIP och franska Front National går framåt. Dessa – motståndare till globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet – utlovar en återgång till 50- och 60-talens ekonomiska utveckling och framtidstro – ”les trente glorieuses” eller de trettio fantasiska åren. Allt blir bra bara man lägger ned EU, utlovar Marine Le Pen och hennes vapendragare. BREXIT är bara början – såvida inte resultatet snabbt visar sig tillräckligt avskräckande. Och det är det knappast någon som vill. Det är idag inte osannolikt att Trump vinner valet i USA; i så fall skakas också NATO i sina grundvalar. Utan EU och utan NATO så förtvinar hela vår säkerhetsarkitektur. Putin gnuggar givetvis händerna – det är inte så konstigt att han stödjer Marine Le Pen och, vad jag förstår, Donald Trump. Även om dessa mörkrets representanter inte vinner kommande val så stöds de ändå av så många att de är en kraft att räkna med.

Krigen i Mellersta Östern och i Libyen tar knappast slut. Risken för att dessa motsättningar ”exporteras” till Europa är knappast negligerbar. Oroligheterna kring området vid Röda havet och östra Medelhavet är av stor strategisk betydelse beroende på sjövägen från Asien till Europa; exempelvis har en av de stridande grupperna i Jemen – Houthis – sannolikt sjömålsrobotar.

Konflikten om herraväldet över Kinesiska sjön mellan å ena sidan Kina, å den andra dess grannar och USA är fundamental och berör vitala intressen. Samtidigt är USA och Kina förbundna med varandra i en ohelig allians kring den amerikanska statsskulden.

Någon sådan återhållande faktor föreligger inte i den ryska aggressionen mot Ukraina. Här är det fråga om traditionella geopolitiska strävanden plus sannolikt en god portion maktnostalgi. Att Ryssland vill införliva Baltikum i sitt vacklande välde är relativt självklart; en blick på kartan räcker plus medvetenheten om Östersjöns strategiska betydelse. De svårförsvarade baltiska staterna och den svenska svagheten inklusive den svenska vacklande hållningen till NATO gör att Östersjön nu tagit över the Fulda Gap’s roll under det kalla kriget; det är här det tredje världskriget börjar om det värsta skulle hända. Men denna gång skulle Sverige ha ett direkt ansvar för en sådan utveckling genom sin militära svaghet och otydliga säkerhetspolitik – nära vän med NATO men inte medlem.

Men i havet kan vår ljusnande framtid finnas…

Den globala utvecklingen som skissats ovan ställer många svåra frågor. Alla behöver diskuteras eftersom de berör vår – världens, Europas och Sveriges – framtid. Många kan vi bara lösa tillsammans med andra. Två frågor kan vi bara hantera själva: hur skall Sveriges försvar hanteras så att vi inte blir ett säkerhetspolitiskt svart hål och hur skall Sverige hållas ihop?

Här skall jag koncentrera mig på tre svåra frågor, som mer sällan diskuteras: Hur skall jordens ökande befolkning

  • Förses med mat och sjukvård?
  • Förses med energi?
  • Ges ett anständigt liv?

Havet – den blå tillväxten – kan inte ge alla svar men många, exempelvis:

  • Mat, medicin, mineraler, förnyelsebar energi;
  • Olja och gas som ännu under lång tid kommer att vara nödvändigt;
  • Dricksvatten

Blå tillväxt är också namnet på den långsiktiga EU-strategin som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet. Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år. Här finns stora möjligheter också för det svenska näringslivet.

Den svenska regeringen har efter många år av tveksamhet insett att den maritima sektorn är framtiden. En maritim strategi har utvecklats och skall nu implementeras. Tyvärr har säkerhetsaspekten fallit bort i denna strategi. Här krävs alltså krafttag av Regeringen, Försvarsmakten och försvarsdebattörerna.

För att den blå tillväxten skall bli verklighet på ett hållbart sätt krävs ordning och säkerhet till havs; kriminalitet (drog-, vapen-, människohandel, illegalt fiske, nedsmutsning (plastpåsar), dumping av farligt avfall…) måste bekämpas. Detta är en angelägenhet för alla jordens kuststater men där de utvecklade länderna i bl.a. Europa givetvis måste ta ett särskilt ansvar.

Europa är starkt beroende av sjöfart – 90 % av all handel går på köl. En stor del av sjöfarten går från Asien – inte bara Kina – via Indiska oceanen och Röda havet. Detta innebär att sjöfarten passerar ett antal strategiska förträngningar: Malackasundet, Bab-el-Mandeb, Suezkanalen samt östra Medelhavet där speciellt de tre sistnämnda går i obehaglig närhet av krig och terror. Härtill kommer för Sveriges räkning den spända situationen i Östersjöområdet och det nordiska området som helhet.

Sverige är också till 90 % beroende av sjöfart för export och import. Sverige – och speciellt Gotland – är dessutom beroende av import av livsmedel. Att blockera de största hamnarna, framför allt Göteborg, och Gotland skulle vara ett effektivt, och relativt oblodigt, sätt att få Sverige på knä.

När den maritima näringen stärks och blir allt viktigare ökar behovet av skydd – såväl i betydelsen safety som security – av densamma. Vår energiförsörjning blir exempelvis allt mer beroende av vindkraftverk till sjöss. Dessa måste skyddas. Marinen, Kustbevakningen och Sjöfartsforum (det svenska maritima klustret) måste ömsesidigt stärka varandra.

EU har antagit en maritim säkerhetsstrategi. Denna syftar till att förbättra samarbetet gentemot maritima hot och risker samt att skydda EUs maritima strategiska intressen. Det är hög tid att denna inarbetas i Regeringens uppdrag till Försvarsmakten.

Sverige har sammantaget all anledning att stärka sin förmåga att främja och skydda de nationella, europeiska och globala maritima strategiska intressena. Grunden måste vara att i fred och kris kunna skydda de egna intressena men Sverige bör också kunna bidra till de gemensamma europeiska intressena – som, faktiskt, också är Sveriges. Det rika Sverige bör vara en producent av säkerhet till sjöss och inte en demandeur.

Härmed löser vi givetvis inte alla globala problem men vi skulle i alla fall göra vad vi kan.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

NATO-debatten och säkerhetsdilemmat

av Mats Bergquist

Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i Finland. Förre försvarsministern Sten Tolgfors har därtill i dagarna i bokform publicerat en plaidoyer för ett medlemskap. Så mycket nya argument har väl inte framkommit, men särskilt Bringéus gedigna insats har hjälpt till att hyfsa debatten. Det är väl oundvikligt att somliga vill tolka hans text som stöd för sin egen hållning. Men varken Bringéus, eller den finska utredning jag deltog i, hade till uppgift att rekommendera en viss politik, endast att belysa vilka konsekvenser han och vår grupp anser ett medlemskap skulle kunna få för respektive land.

I debatten har nu liksom tidigare två temata behandlats styvmoderligt eller rent av lyst med sin frånvaro: konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen. När det gäller säkerhetsdilemmat hävdar Bringéus att ett svenskt medlemskap skulle eliminera en osäkerhetsfaktor i vad avser hanteringen av en kris i Östersjöregionen. Han skriver vidare, med ett rejält understatement, att det skulle förändra den strategiska situationen i Europa. Han noterar att det skulle medföra en kris i relationerna med Ryssland, vars omfattning och varaktighet man inte kan veta något om.  Han instämmer också med den finska utredningen att med erfarenhet av tidigare utvidgningar av alliansen, Moskva snart skulle acceptera faktum.

Denna slutsats innebär dock inte något annat än ett antagande om att Moskva inte med våld kommer att söka förhindra en svensk och/eller finsk anslutning. Men om, vilket vi också skriver i vår rapport, ett medlemskap skulle förstärka våra länders omedelbara säkerhet, vilka blir då de konsekvenser som säkerhetsdilemmat dikterar? Här måste man i alla fall försöka se utvecklingen på något längre sikt. Det innebär oundvikligen ett tydligt spekulativt element, men måste likafullt diskuteras. Om Östersjön i relationen NATO-Moskva, främst orsakat av de följder ockupationen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått, är den nya neuralgiska fronten, riskerar man inte att med ett medlemskap åstadkomma just det man vill förhindra, nämligen instabilitet? Om NATO och Ryssland – än mera om Finland också gick med – skulle komma att gränsa direkt med varandra i ett många gånger större område än nu, kommer spänningen med stor sannolikhet att höjas och, med tanke på Murmansks och St Petersburgs läge och betydelse, bli varaktig. Man kan på detta sätt byta ökad omedelbar säkerhet mot ökad spänning.

Under det kalla kriget var gränslinjerna klara. Spänningen mellan blocken, som tidvis var mycket stor, ledde till olika mer eller mindre välövervägda försök att minska de direkta konfliktytorna. Stalin, Östen Undén, George Kennan, Adam Rapacki och Olof Palme är några namn bland dem som försökte skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men utöver den Brandtska östpolitiken var det inte mycket man kunde åstadkomma före murens fall. Positionerna var låsta. Man får anta att liknande strävanden skulle dyka upp om Sverige – och Finland – bleve medlemmar i alliansen, detta även om våra båda länder skulle komma att tillämpa liknande unilaterala åtaganden som gäller för Norges medlemskap i NATO.

Säkerhetsdilemmat, som är ett fundamentalt koncept i den säkerhetspolitiska analysen, innebär ju att om din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras. Att Ryssland skulle tolka ett svenskt – och/eller finskt – medlemskap i NATO som en försämring av sin egen säkerhet är ett tryggt antagande. Utrikesminister Lavrov har t ex redan sagt detta offentligt: beslutet att söka medlemskap är respektive lands, men följs av ryska militära motåtgärder. Detta är närmast ett axiom. Empiriskt kan man visa att stater ofta underskattar säkerhetsdilemmats effekter. Detta innebär ingalunda något ryskt veto mot en eventuell svensk och/eller finsk ansökan. Men det geopolitiska läget påverkar självfallet varje stats val.

Nu invänder anhängarna av medlemskap att denna situation redan föreligger: vi är så uppkopplade med NATO att Moskva ser oss som en del av alliansen och att ett medlemskap därför inte skulle ha någon större eller i alla fall varaktigare inverkan på läget i Östersjöområdet. Men då missar man den politiska röda linje som ett medlemskap är. Moskvas språkbruk är i detta sammanhang indikativt. Man talar fortfarande med ett normativt ordval om Sverige och Finland som neutrala, men accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO. En blick på den karta som finns i den finska rapporten förklarar vad det är fråga om. Om det stora område som Sverige och Finland utgör skulle symboliskt s a s byta färg på Europakartan skulle detta innebära den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952, något som faktiskt varken Krister Bringéus eller Sten Tolgfors nämner. Både vår finska rapport och Bringéus använder termen ”vattendelare” om innebörden av ett medlemskap. Om det inte fanns någon större skillnad mellan vårt nuvarande samarbete med alliansen och ett medlemskap vore ju termen ”vattendelare” poänglös. Denna skillnad är i eminent mening politisk.

Att Krister Bringéus inte tar upp den inrikespolitiska process som skulle föregå ett medlemskap är naturligt. Det har inte ingått i hans uppdrag. Han har nöjt sig med att beskriva medlemskapsprocessens formalia. Men expolitikern Tolgfors skrinnar, liksom praktiskt taget alla debattörer, snabbt över eller förbi ämnet. Man får ibland intrycket att detta är en så störande faktor i ekvationen att man helst lämnar den åt sidan. Per T Ohlsson (SDS 18/9 2016) verkar vara en av de få i den svenska debatten som utgår från de inrikespolitiska realiteterna. Tolgfors sätter sin lit till att den interna diskussionen i Sverige rätt snart skall leda till ett större samförstånd kring en ansökan. Det kan givetvis komma att ske, men kommer i så fall i alla händelser att ta lång tid eftersom ett medlemskap svär mot den säkerhetspolitiska tradition som i långeliga tider varit svenskt riktmärke.

Den politiska process som enligt Bringéus kan komma att ta 12-15  månader, och enligt den finska utredningen något längre, är en integrerad del av en ansökan. Den är inte någon separat eller sekundär fråga. Den behandlas därför utförligt i den finska rapporten. Även den som är anhängare av ett svenskt medlemskap borde inse att vi inte kommer förbi folkomröstningsfrågan. Den som tror att man – utom i ett skarpt krisläge – kan bortse från att om man har anordnat omröstningar om EU och EMU, det skulle te sig obegripligt för väldigt många att inte ha en sådan om NATO. Detta kan faktiskt komma att gälla även om socialdemokraterna skulle byta fot. NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier. Vilken partiledare vill frivilligt utsätta sig för detta? NATO-frågan har klart större dimensioner och kan därför inte utan vidare jämföras med EU-inträdet, som man ofta hänvisar till. Ett nej i folkomröstningen 1994 om EU hade givetvis varit problematisk, men i en NATO-omröstning katastrofal, vilket f ö Per T Ohlsson noterar. Även ett svagt ja skulle bli problematiskt och motivera motståndare att ifrågasätta omröstningens legitimitet.

Debatten om NATO kommer rimligen att fortsätta inför 2018 års val. Man skulle önska att den också tog upp de centrala frågor som jag ovan sökt diskutera. Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande. Som det nu är tenderar alltså den publika diskussionen ofta att skymma den helt avgörande strategiska grundfrågan: främjar vi genom en ansökan strategiskt lugn i Nordeuropa eller kommer vi att ytterligare skärpa spänningen? Och i så fall för hur lång tid? Och är inte, med tanke på de politiska förutsättningarna, den linje som främst bär Peter Hultqvists signum, den under överskådlig framtid optimala? Om detta kan man ha olika meningar. Att den nuvarande linjen inte tillfredsställer krav på de räta linjer som många tycks kräva är klart. Säkerhetspolitiken är emellertid inget rutmönster och den svenska linjen är f ö varken ny eller irrationell.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Kommentar till debatten om Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete

Av René Nyberg

 

  • En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap.
  • Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter och utvecklingen i Europa och i Östersjöregionen kan – men behöver inte – Nato- medlemskap vara det rätta steget. Denna möjlighet håller i alla fall den finska regeringen öppen.
  • Jag har upprepade gånger citerat Anna-Lena Laurén om att svenskarna är mera upprörda än oroade för Ryssland medan finländarna är mera oroade än upprörda. Låt mig göra det igen med färskt citat från Sveriges Radios program Konflikt från 11 september med rubriken ”Ryssland och rädslan” där vi båda medverkade.
  • När Ryssland annekterade Krim var reaktionen i Finland enligt Anna-Lena Laurén: ”Ok, det hände och vi vet det här kan hända.” I Sverige var man enligt henne ”upprörd, hur kan det hända, hur är det här möjligt?” Så långt DNs och Hbls förträffliga korrespondent i Moskva.
  • Det bör tilläggas att Rysslandsanalysen i båda rapporterna i det stora hela överen stämmer.
  • Krister Bringéus tar i sin rapport grundligt itu med Finland – ”Finlandsaspekten ägnas skärskild uppmärksamhet” — och det på ett mera grundläggande sätt än den föregående rapporten. Samtidigt betonar Bringéus att man i Finland föredrar att inte bli en del av den svenska Natodebatten.
  • Låt mig citera Krister Bringéus för att ge ett intryck av hans förmåga att förstå nyanser:
  • ”I de finska resonemangen tänks alltså flera tankar samtidigt, utan att de nödvändigtvis uttalas. Man förväntar sig däremot att de kan tydas på svensk sida.”
    • Bringéus kommer även med följande korrekta observation om debatten i Finland.
      • ”Det bör uppmärksammas att man i den finska debatten kan inta en principiellt positiv hållning till Natomedlemskap, utan att för den skull mena att en ansökan är aktuell i dagsläget.”
    • Speciellt intressant är den mycket ingående beskrivningen av det ”i varande” finsk-svenska militära samarbete som enligt statsminsiter Lövens tal i Gullranda syftar till en operativ planering bortom fredstiden. Krister Bringéus talar om ett paradigmskifte. Det är självklart att utökat strategiskt djup i västlig riktning för Finland väger mera än tvärtom.
    • Frågan, är Finland sett ur svensk strategisk synpunkt periferi, som några skribenter i Sverige hävdar, eller såsom Bringéus elegant uttrycker sig: ”Finland skulle i en eventuell Östersjökris geografiskt ligga vid sidan om krisens epicentrum.”
    • Det lönar sig att ändra något på optiken. Från rysk synpunkt ligger fronten i Ukraina och Östersjön är en sidoshow. Men när vi talar om Östersjön närmar vi oss det ryska kärnlandet, St. Petersburg och det innersta i den ryska militära makten, andraslagsförmågan i Murmanskkustens fjordar. Återöppningen av den nedlagda basen i Alakurtti nära den finska gränsen kan enbart förklaras med behovet att skydda denna nexus av Rysslands militära makt från landsidan.
    • Bringéus tar upp en aspekt som även den finska rapporten lyfte fram och det gäller perspektiv skillnaden mellan å en sida Finland och Norge och å andra sidan Sverige.
      • ”Finland har precis som Norge en bred bilateral agenda med Ryssland och en lång land-/sjögräns, vilket Sverige inte har.”

Som Krister Bringéus betonar är de geografiska förutsättningarna och intresseriktningarna, om än likartade, inte identiska.

  • Vidare vyer skadar aldrig. Naturligtvis är Östersjön och den södra Östersjön fokus för Sveriges försvarsplanering. Det förklarar även varför de finska F-18 Hornet attackerade och de svenska JAS 39 Gripen försvarade Gotland för några veckor sedan i en gemensam militärövning. Det är någonting ingen av oss kunde ha förerställt sig för bara några år tidigare. Snart byts rollerna och det är Gripen som angriper och Hornet som försvarar finsk mark.

 
Författaren är ambassadör, pol mag och kallad ledamot av KKrVA.