Författararkiv: KKRVA

Enough is enough

av Jan Leijonhielm
Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Efter en vecka i London med bl a syftet att diskutera den senaste ryska utvecklingen med brittiska kolleger känns det vid återkomsten som lugnet efter stormen. Engelsk press, radio och TV har under veckan närmast dränkts i en stormflod av uttalanden, intervjuer, samtal med specialister, diplomater och en växande mängd faktaprogram kring fallet Skripal. Effekten av en solidarisk omvärld och resulterande utvisningar av sällan skådad omfattning har naturligtvis också skänkt Theresa May många välbehövliga politiska poäng.

Den ryska reaktionen, sådan den framgått av ryska media och uttalanden, har inte oväntat bestått i förnekande och diverse disparata förklaringar. Huvudtemat är att inga konkreta bevis framlagts och att tidigare påståenden om en fientlig russofobisk omvärld nu besannas. Några mer nyanserade ryska analytiker medger dock att Moskva har misslyckats med att försvara sig på ett rimligt sätt och inte förmått ge en trovärdig förklaring till bakgrunden.

Sannolikheten att ryska aktörer ligger bakom attacken är självfallet mycket hög, den följer ett sedan decennier välkänt mönster: Moskva har mördat eller försökt ta livet på avhoppare och ryska kritiker utomlands på olika sätt, allt ifrån ishacka till gift i olika former. Under efterkrigstiden inleddes raden av attacker med mordet på Stepan Bandera i Munchen 1959. Bandera mördades med cyankaliumgas som applicerades genom att en kapsel avlossades från en hoprullad tidning, en enkel och effektiv metod och svårt att spåra förövaren. Även tallium har använts, liksom ricin och strontium.  I det senaste fallet, där f d FSB-agenten Alexander Litvinovskij 2006 mördades med polonium, användes en substans som tack vare ett radioaktivt spår var lättare att följa. En engelsk domstol kunde därför konstatera att Litvinovskij mördats av två tidigare kolleger under en testund i London. Moskva blånekade, vilket knappast styrker deras aktuella dementier. Ryska emigranter av olika slag lever farligt i England, många har dött på ovanligt sätt eller begått påstådda självmord. För ögonblicket undersöker man 14 misstänkta fall, däribland oppositionspolitikern Berezovskij.

Från rysk sida har hävdats att man aldrig tillverkat eller innehar det aktuella giftet, novitjok. På samma sätt förnekade man lögnaktigt t ex utvecklingen av biologiska stridsmedel under sovjeteran eller vissa kemvapen. Påståendet förefaller lätt genomskådat, eftersom flera av deltagarna i utvecklingen av substansen under 1970-talet trätt fram, bl a en person vid namn Mirzajanov som tidigt hoppade av till USA och kunde ge detaljerad information. Genom underrättelsesamarbetet har England fått kunskapen på ett tidigt stadium, vilket gjorde att man relativt snabbt kunde identifiera giftet. Det ryska påståendet att flera länder innehar novitjok behöver dock inte vara felaktigt, för att hitta motmedel kan man ibland tvingas producera små mängder av ämnet i fråga. Ett recept finns också på nätet, men tillverkning kräver en avancerad produktionsförmåga.  Att något av de utpekade länderna skulle använda novitjok för att förgifta en rysk f d GRU-överste faller dock på sin egen orimlighet. Likaså att någon rysk grupp skulle ha nytta av att misskreditera Ryssland på detta sätt. Hämndlystna och okontrollerbara grupperingar inom GRU eller FSB är kanske inte helt otänkbara, men åtkomst och hanteringsproblematiken ställer stora frågetecken. I Moskva, där man kan få stöd för i stort sett vilken krystad förklaring som helst, anser många självklart att det är en västlig konspiration för att svärta ned Ryssland.

Man kan i sammanhanget ställa sig den berättigade frågan: varför använder sig Moskva av ett så utpekande gift? Svaret vad gäller t ex polonium kan vara att man felbedömde spårbarheten, vilket dock inte är sannolikt. I fallet Kriplak måste man ha vetat att det kunde identifieras. Det logiska svaret blir då att man helt enkelt inte bryr sig. Giftet kan förmodligen spåras till personer som hanterat det, men som inte längre finns i landet. Budskapet är sålunda att vi aldrig glömmer eller förlåter och ingen förrädare går säker. Putin bekräftade f ö öppet att han aldrig tänker förlåta förräderi i en intervju för en tid sedan. Sämre relationer med mållandet ingår i kalkylen, de blev vad gäller t ex Litvinenko klart hanterbara. Däremot hade man nog inte räknat med den internationella uppslutningen bakom England och konsekvenserna av denna, framför allt inte den massiva uppslutningen från Washington.

Man kan se den ryska attityden som en spegelbild av den numera lagstadgade rätten att skydda, ryssars, ja t o m rysspråkigas säkerhet, varhelst de befinner sig i världen. Man har således självsvåldigt tagit rätten att intervenera på valfritt sätt i andra länder. Att inte omvärlden protesterade när lagen – som bryter mot ett antal internationella konventioner och avtal – antogs i duman är häpnadsväckande och gav därmed en mycket farlig signal.

Hur utvecklingen kan se ut är naturligtvis svårt att bedöma, den kan såväl eskalera som bibehållas på nuvarande nivå en tid. I skrivande stund ligger far och dotter fortfarande medvetslösa. Om de avlider torde det första alternativet gälla. Hade den engelska polis som drabbades dött, hade situationen enligt många bedömare eskalerat mycket snabbt, troligen hade då en stor mängd ryssar utvisats och tillgångar frysts i England. Det är sannolikt också så, vilket har förespråkats från bl a den brittiske försvarsministern att man kommer att fokusera på Putinvänligt kapital och dess ägare, detta slår, anser man, mot Putin som beskyddare. Från amerikanskt håll har nämnts möjligheten att avslöja vad man vet om Putin och hans familjs tillgångar, t ex döttrarnas banktillgodohavanden i Lettland eller Putins fastigheter i Paris och på andra ställen. Rysk ekonomi, i stort behov av utländska investeringar riskerar ånyo en stagnationsperiod.

Sammanfattningsvis har man nu nått den situation som vissa ryska politiker hävdat man är fullt beredd att ta – Ryssland mot alla. Man är hur som helst fast i sin egen retorik och att backa ter sig närmast omöjligt. Moskva har avslutat perioden av brinkmanship och tagit steget ut i det okända, omvärlden har slutit sig samman och horisonten mörknar. Vägen tillbaka blir sannolikt lång och mödosam.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Sjukvården och Försvarsmakten

av Johan Althén

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Alla som tjänstgör i Försvarsmakten vet att sjukvårdstjänsten är en av de viktigaste frågorna att lösa när skarpa uppgifter ska lösas.

I en debattartikel (http://lakartidningen.se/Opinion/Signerat/2018/03/Om-kriget-kommer–krisande-krisberedskap/) skriver Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren om svensk krisberedskap i allmänhet och sjukvården inom totalförsvaret. Stensmyren sätter fingret på en fråga som vi måste lösa. Stensmyren utgår ifrån den nya versionen av foldern ”Om kriget kommer” och beskriver hur den strategiska ”timeouten” har drabbat sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten och totalförsvaret tillsammans med det digitaliserade samhällets sårbarhet i kombination med att Försvarsmakten i stor utsträckning förlitar sig på den civila sjukvården.

Ytterligare en dimension för sjukvården inom Försvarsmakten och totalförsvaret är bemanningen av legitimerad personal till våra krigsförband. Som systemet är uppbyggt idag håller det inte – det är i en del fall samma läkare som ska ingå i våra krigsförband som ska tjänstgöra på sjukhusen. Med andra ord bygger nuvarande plan på att samma individ finns både i början och slutet av sjukvårdskedjan.

En annan fråga som för oss på krigsförbanden som är ständigt aktuell är frågan om bemanning av sjukvården inom ramen för insatser utomlands. När vi upprättar våra förband för operationer utomlands handlar det i många fall om förbandets egna nätverk, personliga kontakter, för att säkerställa bemanning av läkare – med andra ord på frivillig bas. Detta är inte helt enkelt att lösa och har i vissa fall fått direkta operativa begränsningar till följd.

Med ovan nämnda utmaningar bifaller jag Stensmyrens uppfattning av behovet av att detta måste planeras med alla intressenter – militära som civila. Samhället har inte råd att inte ha en robust och sammanhållen plan för att kunna rädda liv i alla olika konfliktnivåer. Krigsplacering av legitimerad personal för att säkerställa att ingen planeras mot dubbla uppgifter är en bra start.

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Lämna Diplomatin till diplomaterna

av Zebulon Carlander

Donald Trump. Foto: Shutterstock.com

Är presidenten på rätt kurs i förberedelserna inför toppmötet med den Nordkoreanske diktatorn? Foto: Shutterstock.com

Genom rapportering från bl a New York Times har det framkommit att det är underrättelsepersoner och inte diplomater som ligger bakom den senaste tidens utveckling på koreanska halvön.

Det faktumet har inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar, inte minst saknas det analyser om vad för implikationer det har för mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un samt möjligheterna för förhandlingar mellan USA/Sydkorea och Nordkorea.

Diplomater och underrättelsepersoner har två fundamentalt olika uppgifter. Den tidigare förhandlar medan den senare producerar underrättelser. Båda är absolut avgörande för en effektiv och framgångsrik utrikespolitik, men det hänger på att arbetsfördelningen mellan dem respekteras.

Vi såg problemen som uppstod i Irak och Afghanistan när det var den amerikanska militären och inte State Department som fick i uppgift att sköta de icke-militära uppgifterna, t ex (åter)uppbyggnad av statsstrukturer.

Riskerna med att Koreakontot har blivit kontrakterad till underrättelseväsendet kommer framförallt att bli uppenbara om toppmötet mellan Trump och Kim äger rum.

Nedrustningsfrågor är oerhört komplexa och kräver mycket kompetens. Nordkoreafrågan är extra komplicerad och involverar både kärnvapen och robotar, inte bara det ena eller det andra.

Således krävs det ett gediget förarbete. Det krävs en tydlig uppfattning om målsättningar, kontakter med andra intressenter i frågan, verktyg för att verifiera möjliga åtaganden, förhandlingsstrategier, och så vidare.

Underrättelsetjänster saknar helt enkelt den expertis och erfarenhet som är nödvändig för att hantera frågan. Att organisera ett möte är en sak, att skapa förutsättningar för att mötet är framgångsrikt i att främja ens intressen är ett annat.

Nyligen valde USA:s chefsförhandlare med Nordkorea, den erfarne diplomaten Joseph Yun, att pensionera sig. Enligt rapporter ska det ha berott på hur hans organisation har marginaliserats i Nordkoreafrågan.

Den centrala frågan är nu om flytten av Mike Pompeo från CIA till State Department kommer att rätta till problemet. Man kan alltid hoppas, men det är osäkert. Pompeo, om han tar sig igenom senaten, kommer tidigast att vara på plats kort innan Trump och Kim träffas.

Möjligen om toppmötet skapar förutsättningarna för framtida förhandlingar, kan det innebära att diplomaterna kan ta över, men Trumps förhållningssätt till toppmötet verkar mer vara att hugga av den gordiska knuten. Det vill säga, presidenten verkar mer se toppmötet som en slutpunkt än en startpunkt.

Valet av John Bolton som ny nationell säkerhetsrådgivare betryggar inte heller. När nyheten om toppmötet mellan Trump och Kim blev offentlig uttryckte Bolton stöd för det med motiveringen att mötets oundvikliga misslyckande (!) skulle en gång för alla visa att det inte går att förhandla med nordkoreanerna.

Trumps beslut att möta med den nordkoreanske diktatorn var från början, för att använda amerikansk fotbollsterminologi, lite av en Hail Mary-manöver. Fakta som nyss har uppdagats indikerar att möjligheterna för något slags genombrott t o m är mindre än vad som tidigare har antagits.

Det bästa i dagsläget är nog om mötet inte alls blir av.

 
Författaren är ledamot i Moderata ungdomsförbundets Internationella kommitté

Klarar det civila försvaret av att stödja Hemvärnet?

av Lars Holmqvist

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

I december 2017 presenterade Försvarsberedningen sin utredning Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, en grundlig genomgång av de krav som ett väl fungerande totalförsvar bör leva upp till. Med texten nedan önskar jag inte att på något sätt kritisera rapporten eller att gå i polemik med dess författare, tvärtom. Avsikten med texten är att göra några reflektioner kring hur stödet från det civila försvaret kan behöva se ut, sett ur ett hemvärnsförbands perspektiv. I tillämpliga delar gäller motsvarande troligen även för våra övriga militära förband.

I ett svårt utrikespolitiskt läge kan regeringen för samhällets räkning fatta beslut om höjd beredskap. Den kan vara antingen skärpt (den lägre beredskapsgraden) eller högsta vid krig eller omedelbar krigsfara. Med lagens ord: ”Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas”.

Reglerna om Hemvärnets beredskapsgrader, liksom för FM i sin helhet, är inte strikt kopplade till lagstiftningen om samhällets beredskap, även om det finns likheter. Under grundberedskap (det vi har idag) är hemvärnssoldatens tjänst frivillig (t ex för att medverka vid eftersök, skogsbrand och liknande). Vid hemvärnsberedskap kan hemvärnsförband komma att tas i anspråk och här övergår tjänstgöringen från frivillig till pliktbaserad. Den högsta nivån, hemvärnslarm, innebär att all personal utan dröjsmål skall infinna sig för tjänstgöring.

Vi kan anta att om regeringen skulle fatta beslut om skärpt beredskap för samhället så kommer även hemvärnsberedskap att beordras, d v s att vissa hemvärnsförband kan kallas in till plikttjänstgöring.

När så hemvärnsförbandet anländer till sitt operationsområde, vilket normalt är i hembygden men som även kan vara på annan plats i riket, så finns det ett antal civila funktioner vilka måste finnas på plats och fungera om förbandet ska klara av att lösa sina uppgifter under längre tid:

Livsmedel. En bataljon behöver ett fyrsiffrigt antal portioner per dygn. Det finns säkerligen avtal upprättade med civila livsmedelsföretag men värdet av dessa avtal beror i hög grad på vilken förhandslagring som redan finns på orten.

Förläggning. Försvarsmakten har förvisso tältmateriel, men för god uthållighet är förläggning i kvarter att föredra. Förläggningen bör även ligga på rimligt avstånd från de skyddsobjekt förbandet har att bevaka. Vilka byggnader finns att tillgå, vem äger dem och är ägaren medveten/vidtalad om förbandets behov?

Skyddsobjekt. Vid Skyddsobjekt X passerar ortens motionsspår precis utanför stängslet. En ström med människor som obemärkt kan passera förbi på nära håll gör förbandets bevakningsuppgift svårare. Från ett litet område i stadsparken får den som så önskar god insyn i ett av kompaniernas förläggning. Hemvärnet har inte rätt att spärra av mark utan vidare. Beslut om skyddsobjekt fattas av regeringen, i praktiken delegerat till länsstyrelsen. Hur säkerställer vi snabb och lagenlig hantering av frågor om utökning av skyddsobjekt?

Observationsplats på privat mark. Ortens största arbetsgivare, företaget Y, har en stor inhägnad industritomt i stadens utkant. Inne på området finns en av ortens få höjder som bedöms vara lämplig för att upprätta en o-plats. Vad gäller om ansvarig chef på företaget helt enkelt säger nej?

Fältarbetsutrustning. En väg som leder fram till ett skyddsobjekt visar sig vara sönderkörd av skogsmaskiner och ligger delvis under vatten. Den går att reparera tillfälligt med hjälp av några lass med grus. Men ortens entreprenadfirma har för närvarande full beläggning på sin maskinpark.

Sjukvårdskedjan. På orten finns en vårdcentral som drivs av ett privat vårdföretag. Vårdcentralen är hårt belastad och hemvärnsförbandet saknar egna sjukvårdsresurser utöver egna sjukvårdare.

Det finns även andra omständigheter som kan påverka. I en situation med fredsmässiga regler för arbetsmiljöskydd kan (och skall) skyddsombud stoppa allt arbete som kan upplevas som farligt, inklusive brott mot gällande arbetstidsregler. Arbetsmiljölagstiftningen är viktig, men kan komma att ställas mot nya typer av krav under skärpt beredskap.

Har vi dessutom lokala beslutsfattare (i kommun, landsting eller i det privata näringslivet) som inte är tillräckligt insatta i vad Försvarsmakten kan komma att behöva och inte heller har förberett sig på detta, så försvåras lösandet av uppgiften. Det kommer inte att finnas tid för att ”utbilda” olika beslutsfattare i deras skyldigheter och rättigheter. Detta måste vara gjort i förväg.

Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap 13 §, initierar lagar som t ex Förfogandelagen och Arbetsrättsliga beredskapslagen. Dessa lagar träder i kraft vid beredskapslarm (högsta beredskap) men gäller inte med automatik under skärpt beredskap. Saken är den att så länge regeringen ”bara” har utlyst skärpt beredskap så är listan på vad Försvarsmakten har rätt att kräva av det civila försvaret oroväckande kort.

Men om regeringen – till följd av yttre hot – skulle fatta beslut om en stegring från skärpt till högsta beredskap, ställs samhället mer eller mindre om på krigsfot. Det är ett mycket stort steg att ta i ett gråzonsläge och det kan (kommer att?) användas av en motståndare med argument av typen ”den krigshetsande regimen i Stockholm säger nej till dialog, vilket ökar spänningen i onödan”. Risken finns att det politiska etablissemanget stegrar sig inför beslutet och att det därför tas senare än det borde.

Vi skulle behöva en öppenhjärtig diskussion kring steget från skärpt till högsta beredskap. Vilka blir de praktiska konsekvenserna, vilka blir kostnaderna (något som lär tas i noga beaktande inför ett beslut) och hur kommer en sådan skärpning att upplevas av omvärlden, särskilt av den tänkte motståndaren? Är beslutet lätt att ta eller kommer det att tas under betydande vånda? Kan vi vara betjänta av en beredskapstrappa uppbruten i flera steg, t ex att förfogandelagen införs i vissa kommuner/län men inte i hela landet? Lokala avsteg från arbetstidsregler? Tillfällig delegering av rätten att utöka skyddsobjekt eller skapa nya? Det finns även andra frågor, men jag nöjer mig med dessa.

På regeringens axlar vilar ansvar för:

  • Att kommunala och landstingskommunala (främst sjukvården) beslutsfattare är väl förtrogna med sina respektive ansvar i händelse av höjd beredskap och att de även har förberett sig för att ta detta ansvar.
  • Att motsvarande kunskap och vilja till praktiska förberedelser finns hos beslutsfattare inom näringslivet. Här avser jag inte i första hand det som förr kallades K-företag (som får behandlas i annat sammanhang) utan mer jordnära: livsmedelshandel, bygg/järnhandel, apotek, åkerier, bussbolag, entreprenadföretag, ägare av privata idrottsanläggningar, etc.
  • Att medborgare i allmänhet har kunskap om och förståelse för vilka krav som kan komma ställas på det civila försvaret, inte bara nationellt utan även på hemorten.

Hanteras detta rätt så bör vi kunna få tillfredsställande svar på denna typ av frågor: När och hur kommer den omfattande utbildningsinsats att genomföras som möjliggör punkterna ovan? Hur kravställs den förhandslagring hos privata företag (t ex medicin) som kommer att behövas? Vem ska kontrollera att sådana regler efterlevs? Om ett hemvärnsförband vill rekvirera en lastbil, tvåhundra säckar cement och ett större antal arbetsredskap enligt förfogandelagen, kommer säljarna att känna till och acceptera regelverket eller ska varje enskild transaktion föregås av en förhandling? Kommer den enskilda kommunen acceptera att hemvärnet rekvirerar en skolbyggnad? Etcetrera!

Under de senaste åren så har många bra saker skett inom uppbyggnaden av vårt civila försvar. Men vi är inte på något sätt klara. Snarare är det väl så att vi nu så smått börjar skönja strukturerna av det arbete som ligger framför oss Politiska utspel, planer och resurstillskott är i och för sig bra, men dessa räcker inte. Regeringens arbete kan bara bedömas efter en enda måttstock: Vilka delar av det civila försvaret är implementerat, förövat och befunnet vara på en godtagbar nivå? Man kan tänka sig att fler än personalen i Hemvärnet undrar hur arbetet fortlöper.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 2 Norge

Karlis Neretnieks
Bild: Shutterstock.com

Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver nödvändigtvis inte innebära att andra länders stridskrafter uppträder i Sverige. I ett krig mot en gemensam fiende är det i många avseenden för oss lika viktigt att bidra till våra grannländers försvarsförmåga som att vi själva kan utveckla hög effekt. Deras (grannländernas) möjligheter att möta ett militärt angrepp påverkar indirekt, i vissa fall direkt, Sveriges möjligheter att försvara sig. Vi bör i vår försvarsplanering därför väga in hur svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka våra grannars försvarsmöjligheter.  I ett tidigare inlägg  http://kkrva.se/forsvara-sverige-tillsammans-med-andra-del-1-finland/  diskuterade jag hur Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland. Här kommer jag att belysa några aspekter på hur svenskt agerande kan påverka försvaret av Norge, och vad det i sin tur kan betyda för försvaret av Sverige. Norges medlemskap i försvarsalliansen Nato gör att Norges roll alltid måste ses i ett Natoperspektiv.

Om vi kan vi bidra till Norges möjligheter att försvara sitt territorium ökar möjligheterna för Nato:

  • Att stödja svenska försvarsoperationer i övre Norrland (och norra Finland)
  • Att skydda sjö- och flygtransporter till hela den skandinaviska halvön,
  • Att stödja svenska försvarsoperationer i södra Sverige och att agera på och över Östersjön till stöd för sina baltiska alliansmedlemmar.

Övre Norrlands betydelse i händelse av en väpnad konflikt mellan Ryssland och Nato är gravt underskattad i den svenska försvarsdebatten. De ryska baserna på Kolahalvön har en avgörande betydelse när det gäller Rysslands möjligheter att påverka atlantförbindelserna mellan USA och Europa. Något som åter blivit aktuellt i och med att Nato på nytt börjat planera för att skicka förstärkningar från USA till Europa i händelse av allvarliga kriser eller krig. Den ryska ubåtsburna andraslagsförmågan är också baserad i Murmanskregionen. Att kunna skydda dessa basområden är ett strategiskt måste för Ryssland.

Skulle Ryssland få möjligheter att framgruppera långräckviddiga vapensystem, främst luftvärn, till norra Sverige i syfte att utvidga skyddszonen kring Murmanskområdet skulle Nato:s möjligheter att operera över Nordnorge och närliggande havsområden påverkas negativt. De ryska möjligheterna att såväl försvara baserna på Kolahalvön som att agera med alla typer av stridskrafter på Nordkalotten skulle öka.

I det fall en rysk framryckning genom norra Sverige (och norra Finland) fortsatte och nådde fram till den norska kusten skulle Nato:s möjligheter att operera i och över Norskahavet minska drastiskt. De ryska möjligheterna att skydda baserna på Kolahalvön skulle öka än mer och ubåtar och flyg skulle då också kunna operera avsevärt mer framskjutet. Förutom att det skulle skapa ett hot mot Nato:s atlantförbindelser så skulle det också innebära att sjö- och lufttransporter till hela den skandinaviska halvön blev avsevärt mer riskfyllda. Här bör noteras att Ryssland inte nödvändigtvis behöver basera stridskrafter i Nordnorge, även om det självfallet vore en fördel. Mycket vore redan vunnet om Nato fråntogs möjligheten att genomföra sjö- och flyginsatser från baser i Nordnorge.

Det finns också ett mer närliggande skäl för Sverige (och Finland) till att bidra till försvaret av Nordnorge. Det är främst därifrån som Nato skulle kunna understödja oss i försvaret av övre Norrland (och finska Lappland).

Geografin är här tydlig. Det är upp till Sverige (och Finland) att göra ”Nordkalottenoptionen” så oattraktiv för Ryssland så att den inte blir aktuell, eller riskerar att misslyckas om den genomförs. Något som kräver helt andra satsningar från svensk sida än vad som vanligen diskuteras i olika framtidsvisioner avseende Försvarsmaktens utformning.

Kopplat till Nato:s behov att säkerställa förbindelserna över Atlanten och till Skandinavien finns här även ett tydligt svenskt intresse.  Norska hamnar och flygfält i mellersta och södra Norge utgör alternativa möjligheter för import av varor till Sverige (och i förlängningen också Finland) om hamnarna på den svenska västkusten inte skulle kunna utnyttjas. Samma hamnar och flygfält är också tänkbara platser dit militära förstärkningar till det nordiska området kan anlända. Något som till del redan är förberett, bland annat genom lagring av amerikansk materiel i Trondheim. Det finns därför goda skäl att överväga hur svenskt luftförsvar skulle kunna bidra till skyddet av dessa områden genom att utnyttja det djup som svenskt territorium erbjuder. Här finns det skäl att påpeka att svenska hamnar på Västkusten har en liknande roll ur norsk synvinkel, de utgör en alternativ försörjningsled om det skulle uppstå svårigheter att bedriva sjöfart direkt till Norge. Svensk förmåga att skydda sjöfart till Sverige blir därmed också viktigt för Norge.

Eventuella direkta Natoinsatser till stöd för Sverige, då inte bara i norr, kommer sannolikt också till stor del vara beroende av norsk infrastruktur. Vilket är ett ytterligare ett skäl till att Sverige borde se uppgiften att försvåra för ryska insatser med flyg och kryssningsrobotar riktade mot Norge som en del i försvaret av Sverige.

Här bör det även vägas in att utnyttjandet av norska baser är en förutsättning för att Nato ska kunna stödja sina baltiska alliansmedlemmar, främst då med flyginsatser. Kan vi vidta åtgärder för att öka trovärdigheten i det konceptet så ökar alliansens avskräckningspotential. Därmed ger vi ett bidrag till ökad stabilitet och säkerhet i hela det skandinavisk/baltiska området. Risken för ryska äventyrligheter i regionen skulle minska.

Som det framgår av detta inlägg, och det förra om Finland, så råder det ett antal komplicerade beroendeförhållanden mellan alla länder i regionen. Inget av länderna kan undgå att ta hänsyn till de andra i sin försvarsplanering. ”Försvara Sverige tillsammans med andra” innebär lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra operationer. Dessutom, optionen att försvara Sverige ”utan andra” finns inte – något som borde ha framgått ganska tydligt av resonemangen ovan.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA

Nu krävs snabb verkstad inom civilt totalförsvar!

Av Björn Körlof

Foto: Shutterstock.com

Ett starkt civilt försvar krävs för att motverka effekterna av större kriser, katastrofer och krig. Foto: Shutterstock.com

Planeringen för höjd beredskap och krig inom totalförsvarets civila delar beslöts återupptas efter försvarsbeslutet 2015. I många viktiga avseenden saknades dock både ett tydligt regelverk och budgetmässig styrning för hur denna verksamhet skulle bedrivas bland den stora mängden berörda aktörer.

Försvarsberedningen lämnade sin första rapport till regeringen den 20 december 2017 (Ds 2017:66). Här ges förslag om inriktningen av totalförsvarsplaneringen samt en i väsentliga avseenden ny ansvarsordning vad gäller totalförsvarsplanering på central myndighetsnivå inom staten samt också förslag till en ny högre regional ledningsnivå för totalförsvarsfrågor inom den civila delen av totalförsvaret. På lägre regional och lokal nivå (länsstyrelser, landsting, regioner och kommuner) anger beredningen också att en intensifierad totalförsvarsplanering kommer att behöva genomföras.

På den centrala myndighetsnivån föreslås författningsmässigt anges ett antal myndigheter, s k sektorsmyndigheter som skall få s k sektorsansvar för samhällsviktiga verksamheter i totalförsvarsplaneringen i fred, men också visst operativt ansvar inom respektive sektor under höjd beredskap och krig. Men också ett antal myndigheter som inte blir sektorsmyndigheter föreslås få ett utökat ansvar för planering för höjd beredskap och krig och föreslås benämnas beredskapsmyndigheter. En myndighet som ingår i en sektor utan att vara sektorsansvarig kan alltså, enligt beredningens förslag, vara beredskapsansvarig och har då ett påtagligt ansvar för totalförsvarsplanering inom ramen för vad sektorsansvarig myndighet anger.

Planeringen för dessa sektorsmyndigheter föreslås under regeringen hållas samman av en myndighet som benämns Myndigheten för civil samordning och ledning inom totalförsvaret. Om det är en omvandlad MSB-myndighet är något oklart. Den nya myndigheten föreslås hålla samman hela den civila totalförsvarsplaneringen och samordna den med Försvarsmaktens planering.

Som en utgångspunkt för indelningen i sektorer nämner Försvarsberedningen 11 samhällsviktiga verksamheter som tidigare identifierats av MSB.

Beredningen talar emellertid om ett behov av ca 20 sådana områden. De ytterligare områden som beredningen kan ha haft i åtanke, utöver de av MSB nämnda, är inte beskrivna. Frågan om vilka områden som skall bli sektorsområden och vilka myndigheter som skall bli sektorsmyndigheter samt vilka myndigheter som skall bli beredskapsmyndigheter är således ännu inte klar. Det är olyckligt om denna oklarhet får tillåtas dra ut på tiden.

På central myndighetsnivå kan uppemot 40 olika myndigheter som sektorsmyndigheter och beredskapsmyndigheter snabbt bli berörda av krav på totalförsvarsplanering, utbildning och övning, oftast även i samverkan med Försvarsmakten.

Sektorer med sektorsansvariga myndigheter kan, som beredningen beskriver verksamheten, i sig inrymma både andra myndigheter, men inte minst också stora och väsentliga delar av privat verksamhet inom näringslivet, vilka alltså med stöd av författningar kan komma att åläggas betydande totalförsvarsplaneringsansvar inom ramen för respektive sektor.

Med den inriktning och det ansvar som föreslås för de s k sektorsansvariga myndigheterna är det svårt att förstå att de nuvarande s k samverkansområdena överhuvudtaget behöver kvarstå som författningsgivna institutioner.

På högre regional nivå föreslås en ny ledningsnivå inom totalförsvaret inrättas, som alltså skall fungera mellan de centrala myndigheterna och länsstyrelserna. Dessa områden benämns civilområden och chefen för civilbefälhavare. Dessa områden skulle bli desamma som militärregionerna vilka föreslås utökas i antal. Hur många dessa områden avses bli framgår inte explicit i beredningens betänkande, men då nuvarande militärregioner utgörs av fyra områden torde ca 6 civilområden och således också 6 militärområden inte vara en orealistisk utgångspunkt.

Med stor sannolikhet kommer även polisens regionala indelning att då anpassas till de nu angivna regionala indelningarna. Det står också klart att de blivande civilbefälhavarna med sina kanslier, liksom länsstyrelserna kommer att behöva genomföra planering, i hög grad tillsammans med Försvarsmakten.

Utöver de nu nämnda centrala myndigheterna (sektors- och beredskapsansvariga) tillkommer alltså för den statliga verksamheten också högre regionala och sedan tidigare även lägre regionala länsstyrelser och landsting/regioner. Även den primärkommunala nivån kommer i olika områden, som kan bedömas vara mest utsatta, att behöva involveras i totalförsvarsplaneringen liksom även i utbildnings- och övningsverksamhet.

Regionindelningsutredningen har nyligen avlämnat sitt betänkande och föreslår där en indelning vad avser statlig verksamhet som i hög grad ansluter till det synsätt som försvarsberedningen redovisat. Det är av stor betydelse för totalförsvarets verksamhet att regionindelningsfrågorna inte tillåts fördröjas utan att även här politiska beslut kan fattas i närtid som gör det möjligt att ansvaret på högre regional nivå för totalförsvarets planering kan börja utövas.

Inriktningen av planeringen skall, enligt beredningen, ske främst mot bakgrund av förhållanden under höjd beredskap och krig och omfattande utbildnings- och övningsverksamhet inom den civila delen av totalförsvaret föreslås äga rum mot en sådan bakgrund.

Räknas alla nivåer samman och om även de mest väsentliga privata företrädarna för viktiga affärsverksamheter inom sektorerna tillförs, torde det komma att handla om ca 300 planeringsansvariga aktörsföreträdare för totalförsvaret.

Beredningen nämner också att dessa förändringar av olika verksamheter inom totalförsvaret inte får fördröjas. Därför ter det sig från totalförsvarsverksamhetens utgångspunkter, oroande att beredningen föreslår att de nu nämnda lednings- och ansvarsförhållandena skall utredas. Det står också klart, inte minst mot bakgrund av den breda politiska samsynen i beredningen om dessa förslag, att ett genomförande också kan komma till stånd relativt snabbt utan risk för politiska eller parlamentariska komplikationer. Dessutom finns, förutom försvarsberedningens egna analyser och överväganden, omfattande underlag i Kungl Krigsvetenskapsakademiens omfattande studie avseende civilt totalförsvar. (Se boken ”Sverige värt att skydda” utgiven på hösten 2017). Även FOI har i närtid utgivit flera studier med inriktning på civilt försvar, sektorsansvar, och näringslivets roll i totalförsvarsplaneringen. Sammantaget torde underlaget ha både en sådan bredd och djup att inte ytterligare utredningar behöver företas. Det är sannolikt också möjligt att påbörja verksamheten inom vissa tydligt utpekade sektorsområden utan att alla detaljer är klarlagda.

Verksamheten inom totalförsvaret med den inriktning som angavs i försvarsbeslutet 2015 har till del också redan påbörjats. Det finns anledning att utgå ifrån att med den inriktning försvarsberedningen angett, inte minst också med dess krav på skyndsamhet, betydande planerings- utbildnings- och övningsverksamhet behöver komma igång redan under de närmsta två åren. Större intensitet i denna verksamhet kan sannolikt påräknas fr o m budgetåret 2021.

Till detta bör läggas att Försvarsberedningen starkt understryker behovet av utbildning och övningsverksamhet. Denna behöver naturligtvis ske mot bakgrund av en planering som åtminstone är angiven i sina huvuddrag.

Vad är det som fattas för att denna viktiga planeringsverksamhet inom civilt totalförsvar skall kunna komma igång med full kraft?

  1. Den myndighet som blir en ny myndighet för civil ledning och samordning, måste få sin instruktion förtydligad så att detta ansvar för sammanhållen civil ledning och samordning för totalförsvarets planering blir helt klar. Myndighetens budget och inriktningen av budgetmedel för denna roll inom civilt totalförsvar måste tydligt ingå i myndighetens regleringsbrev med gängse krav på målstyrning och resultatrapportering. Om denna myndighet skall fördela det civila totalförsvarets budget (”den civila ramen” som var en äldre benämning på detta) på respektive sektorsansvarig myndighet på förslag från denna, måste detta klaras ut tidigt. Det har stor betydelse för hur de sektorsansvariga myndigheterna kan agera inom och mellan sektorerna.
  2. De tänkta sektorsansvariga myndigheterna måste tidigt utpekas och deras ansvar för totalförsvarsverksamheten (planering, utbildning och övning) inom respektive sektor måste framgå av deras instruktioner. Budgetmedel bör avsättas från en gemensam civil ram och fördelas från myndigheten för civil ledning och samordning till de sektorsansvariga myndigheterna liksom vilka krav som ställs på en sektorsmyndighet vad avser underlag och återrapportering för en sådan inriktning. Om de sektorsansvariga myndigheterna får en egen budget och inriktningen av budgetmedel för sin viktiga roll inom civilt totalförsvar måste detta tydligt ingå i myndighetens regleringsbrev med gängse krav på målstyrning och resultatrapportering. De viktigaste sektorsansvariga myndigheterna torde vara relativt klara att kunna peka ut utan särskild utredning inom områden som livsmedel, drivmedel, transporter, sjukvård och telekommunikationer. Dessa verksamheter tillhör dem som behöver komma igång med planeringen redan i närtid.
  3. De tänkta civilbefälhavarna och omfattningen av deras regioner måste också tidigt utpekas. De måste få instruktioner i likhet med de centrala myndigheterna som klargör deras roll och befogenheter inom totalförsvarsverksamheten, inte minst i förhållande till Försvarsmaktens operativa verksamhet samt till länsstyrelser, landsting, regioner och kommuner. Även här krävs tydlig budgetstyrning genom regleringsbrev.
  4. Det regelverk som nu gäller för den ovannämnda verksamheten kräver, såvitt jag kan förstå, inte omedelbara lagändringar. Däremot kan regeringen, inom ramen för förordningsfullmakten och med stöd av lagen om totalförsvar och vissa andra lagar, snabbt förtydliga olika ansvar och inriktningskrav vilka som framgår av försvarsberedningens betänkande och som här beskrivits.

 
Det gäller, förutom instruktioner till olika myndigheter, förtydligande avseende sektorsmyndigheternas roll och ansvar och omfattningen av sektorerna, liksom vilka myndigheter som ändrar status från bevakningsansvariga till beredskapsansvariga. I samband härmed kan vi inte se att nuvarande samverkansområden tjänar något syfte. De är dessutom ofta föremål för kritik från olika myndigheter som ingår i dem. De kan sannolikt utmönstras och sektorsmyndigheterna överta och förstärka samverkansrollen inom respektive sektor med inriktning på samordning. De nya civilbefälhavarmyndigheterna kan kräva ändring av länsstyrelseinstruktionen med angivande av vilka länsstyrelser som har denna roll liksom möjligen en egen förordning som klargör civilbefälhavarens roll och ansvar inom totalförsvaret i fred och under höjd beredskap.

Det är sannolikt så att en förordning kan behöva ges ut med stöd av redan befintliga lagar om totalförsvar generellt, det som gäller för kommuner och landsting liksom för näringsidkare. En sådan förordning kan tjäna som gott stöd för de myndigheter som nu snabbt skall sätta totalförsvarsverksamheten i sjön. Den kan styra upp totalförsvarsplaneringen i stort med ansvar, befogenheter, samverkans- och samordningsverksamhet med Försvarsmakten och civila privata aktörer m.m.

Sker inte det som här angetts relativt snabbt kommer den civila delen av totalförsvaret att under lång tid brottas med en riskfylld eftersläpning av planeringsverksamhet som har sin grund i oklarheter om ansvar, planeringsverksamhetens inriktning och hur budgetmedel skall användas för denna verksamhet. Många olika behov som nu behöver åtgärdas inom den civila delen av totalförsvaret riskerar då att hamna på efterkälken och den samlade totalförsvarseffekten i form av ökad motståndskraft att utebli.

Eftersom beredningens rapport i de delar jag nu tagit upp omfattas av en, såvitt jag förstår, politiskt helt enig beredning kan det rimligen inte föreligga några politiska problem med att i regeringskansliet snabbt komma igång med det mer juridiska och budgetmässiga hantverksarbete som krävs för att få maskineriet att börja arbeta. Främst gäller det att få de viktigaste sektorsmyndigheterna utpekade. Ytterligare utredande inom detta område är obehövligt. Det brådskar att få ett fungerande civilt försvar på plats nu!

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

Försvara Sverige tillsammans med andra – Del 1 Finland

av Karlis Neretnieks
Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

Finska F 18 Hornet på Hagshult under Aurora 2017. Foto: Jerry Lindbergh, Försvarsmakten.

En grundsten i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken är att Sverige ska kunna försvaras tillsammans med andra.

Oftast har diskussionen här kretsat kring två faktorer; interoperabilitet och hur Sverige ska kunna ta emot hjälp. I det första fallet, interoperabilitet, har vi tekniskt nått långt när det gäller att kunna samverka med Nato i stort och våra grannar. Den processen är lättbegriplig. Däremot när det gäller den djupare innebörden, på vilket sätt försvarar vi Sverige tillsammans med andra, anser jag att resonemangen oftast har varit allt för sverigecentrerade.

Diskussionen har till stor del fokuserat på faktorer som: hur skydda eventuella basområden i Sverige, hur kunna hålla farleder på Västkusten öppna för att ta emot hjälp och hur skapa förutsättningar att leda underställda utländska förband. Självfallet är det viktiga faktorer som bör påverka Försvarsmaktens och det civila försvarets utformning men de ger inte ett fullständigt svar. En fråga som dock sällan diskuteras är: hur kan vi bidra till att andra länders stridskrafter kan utveckla störst möjliga effekt mot en gemensam fiende? Att försvara Sverige tillsammans med andra behöver inte nödvändigtvis innebära att utländska stridskrafter uppträder i Sverige.

Här avser jag inte diskutera vad en eventuell anslutning till Nato eller andra övergripande säkerhetspolitiska vägval skulle kunna innebära avseende en uppgiftsfördelning mellan olika länder i regionen (vilket jag inte tror skulle förändra resonemangen nedan så värst mycket). Istället begränsar jag mig till några faktorer där svenska åtgärder, eller brist på åtgärder, kan påverka Finlands och Norges försvarsmöjligheter. Något som i många situationer kan påverka försvaret av Sverige och därmed också hur Försvarsmakten bör utformas. Det kommer att ske i två inlägg där det första (detta) avhandlar Finland och det andra kommer att beröra på vilket sätt Norge har (borde ha) betydelse för svensk försvarsplanering.

Att Sverige aktivt skulle delta i operationer i Finland med större förband är inte aktuellt. Resurserna finns helt enkelt inte, varken idag eller inom överskådlig framtid. Den svenska målsättningen bör därför vara att bidra till att den finska försvarsmakten kan utveckla så hög effekt som möjligt. Visserligen en inriktning som kan (miss)uppfattas som att Sverige ”gömmer” sig bakom Finland. Men det finns inga skäl att ägna sig åt utopiska målsättningar när det gäller den svenska försvarsmaktens framtida förmåga. Även om den skulle bli avsevärt mycket starkare än vad den är idag kommer den i huvudsak att behöva inriktas på försvaret av södra Sverige och övre Norrland. Operationer som skulle innebära ett indirekt stöd till Finland på samma sätt som finska operationer utgör ett indirekt stöd till försvaret av Sverige – eller om man så vill, vi försvarar Sverige tillsammans med andra.

Inom ramen för en sådan målsättning utpekar sig fem viktiga problemområden där Sverige skulle kunna bidra till försvaret av Finland:

  • Finland är i det närmaste helt beroende av sjötransporter genom Östersjön för sin försörjning av varor från utlandet. I händelse av ett krig i regionen kommer denna väg knappast att vara aktuell, eller åtminstone ytterst riskfylld. Möjligheterna att landvägen transportera varor genom Sverige är därför ett viktigt alternativ. Visserligen en möjlighet med måttlig kapacitet jämfört med sjötransporter, men bättre än inget. Här måste också alternativet att ta in varor via norska hamnar som transporteras genom Sverige och vidare över Bottenviken vägas in. Svenskt luftrum skulle i en krigssituation också vara en viktig länk till utlandet för Finland.
  • Kopplat till möjligheterna för Finland att upprätthålla kontakten med omvärlden utgör Åland ett nyckelområde. Om en angripare skulle få möjligheten att utnyttja ögruppen för att gruppera långräckviddiga luftvärns- och sjömålsrobotsystem skulle södra Finland i huvudsak vara isolerat västerut. Det skulle också allvarligt begränsa möjligheterna för såväl svenska som finska luft- och sjöstridskrafter att verka. Åland utgör också ett ”flankskydd” för såväl norrlandskusten som finska västkusten genom att ögruppen, om den försvaras, utgör ett ”lås” för Bottenhavet.
  • Ett svenskt vapensystem som direkt skulle kunna bidra till försvaret av Finland är svenska ubåtar vilka skulle kunna utgöra ett hot mot operationer över havet riktade mot finska kustområden.
  • Finlands territorium erbjuder ett begränsat operativt djup. Det innebär bland annat att finska flygbaser är känsliga för bekämpning med vapensystem grupperade på ryskt territorium. Möjligheter att kunna basera i Sverige skulle öka det finska flygvapnets uthållighet och operationsfrihet.
  • Kopplat till det finska flygvapnets uthållighet och att det kan behöva uppträda i två riktningar samtidigt, norra respektive södra Finland, bör det också skapas förutsättningar för att svenska flygstridskrafter kan agera i finskt luftrum till stöd för finska luftoperationer.

Det är ett såväl svenskt som finskt intresse att sjöfarten på den svenska Västkusten kan upprätthållas och även att förbindelserna från Norge genom Sverige och vidare till Finland kan skyddas. Förutom att det kräver svensk förmåga att säkerställa sjöfarten till hamnarna på Västkusten så pekar det på ett behov av att skydda landförbindelserna genom bland annat nedre Norrland. Faktorer som bör beaktas när vi analyserar behovet av svensk marin förmåga på Västkusten, vårt behov av luftvärn, vår förmåga att återställa skadade landförbindelser och behovet av att kunna skydda sjöförbindelserna över Bottenviken, t ex att där kunna röja ubåtslagda eller flygfällda minor.

Att bidra till försvaret av Åland är kanske den enskilt viktigaste åtgärden som Sverige skulle kunna vidta för att stödja Finland i händelse av ett krig i östersjöområdet. Något som också kraftigt skulle påverka möjligheterna att försvara det svenska fastlandet. Uppgiften är så viktig att den bör jämställas med försvaret av prioriterade områden i Sverige. Det i innebär att Försvarsmakten borde innehålla förband vilka har som förstahandsuppgift att stödja det finska försvaret av ögruppen.

Finland saknar idag ubåtar, ett vapensystem som har stor uthållighet och som också är svårt att bekämpa. Svenska ubåtar skulle kunna utgöra ett bidrag till att förstärka den finska förmågan att möta kringgångsföretag över havet vilka syftar till att landsätta styrkor i ryggen på försvaret på marken. De (ubåtarna) skulle även kunna spela en roll i försvaret av Åland.

Idag täcker inte det svenska flygbassystemet ens vårt eget behov av baser i händelse av krig. I samband med att detta avhjälps (förhoppningsvis) så bör det också vägas in att delar av det finska flygvapnet kan behöva operera från svenska baser. Då Ryssland vid ett eventuellt framtida krig kommer eftersträva snabba förlopp så bör ett antal svenska basförband redan från början ha förmågan att serva även finska flygplan med allt som kan behövas, vapen, enklare reparationer, samband med finsk flygstridsledning mm.

Sammantaget innebär ”försvara Sverige tillsammans med andra”, där Finland rimligtvis är någon av de ”andra”, att det finns starka skäl att komplettera den svenska försvarsmaktens tänkta utveckling med åtgärder som kan bidra till att öka Finlands motståndsförmåga.

Konkret skulle det innebära att kravet på att skydda importsjöfart är större än vad som vore tillräckligt för att täcka enbart svenska behov. Det bör påverka dimensioneringen av svensk marin förmåga på Västkusten. Behovet av att säkerställa förbindelser från Norge genom nedre Norrland och vidare över Bottenhavet innebär ett ökat behov av bland annat luftvärn, förband som kan reparera skadade förbindelser samt marin förmåga i Bottenhavet, t ex för minröjning och ubåtsjakt. Ålandsproblematiken är av en sådan dignitet att det motiverar en utökning av amfibiekåren utöver det som motiveras av behoven kopplade till att försvara svenska skärgårdsområden. Likaså bör utbyggnaden, och bemanningen, av svenska krigsflygbaser, i främst Norrland, dimensioneras för att hantera såväl tämligen stora svenska flygförband men också finska. En utökning av det svenska ubåtsvapnet ter sig också välmotiverat om man väger in dess möjligheter att stödja den finska försvarsmaktens operationer.

Avslutningsvis. De flesta av föreslagna åtgärderna är sådana som krävs för att säkerställa Sveriges egen krigföringsförmåga. Dock, genom att till delar höja ambitionsnivån i sådant som ändå måste göras för att kunna försvara Sverige så skulle det också vara ett viktigt bidrag till en ökad finsk försvarsförmåga. De merkostnader som detta skulle medföra är en blygsam investering i förhållande till det som skulle uppnås i form av ökad gemensam svensk-finsk försvarseffekt, och därmed också ökad avskräckning i syfte att minska risken för ett angrepp på något av länderna överhuvudtaget.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

Tröskeleffekten i svensk försvarspolitik

av Claes Arvidsson

Den bristande styrkebalansen mellan Väst och Ryssland diskuterades i två artiklar för SvD/Säkerhetsrådet av Folk och försvars tidigare generalsekreterare Lars Ekeman: Ryskt hitte-på om hotet från Nato respektive Militär styrka spelar förstås roll. Artiklarna byggde till stor del på två studier från FOI: Rysk militär förmåga i ett tioårsperspektiv – 2016 respektive Västlig militär förmåga.

Slutsatserna understöds i en ny forskningsrapport från det amerikanska forskningsinstitutet RAND: Assessing the Conventional Force Imbalance in Europa: Implications for Countering Russian Lokal Superiority.

Författarna, Scott Boston, Michael Johnson, Nathan Beauchamp-Mustafaga & Yvonne Crane, konstaterar att medan Väst efter kalla kriget slut fokuserat på stabilitetsoperationer och lättrörliga styrkor, valde Ryssland en annan och tyngre inriktning som ger fördelar i strid med mekaniserade förband nära de egna gränserna med fokus på det Västra militärdistriktet.

Kännetecknande är rörlighet, eldkraft och förmåga försvarsgrensöverskridande samordnad strid. Materiel har moderniserats, fler yrkessoldater har anställts, fler förband hålls i hög beredskap och stridserfarenhet har erhållits i Ukraina och Syrien.

Slutsatsen är att Ryssland – givet den nuvarande styrkebalansen – kan ställa Nato inför ett snabbt fait accompli i Baltikum och sedan genom brinkmanship frysa konflikten. I konsekvens därav följer slutsatsen att Nato behöver höja tröskeln i Baltikum.

Tilläggas bör förstås att det gäller även Sveriges bidrag till försvaret i det nordisk-baltiska stridsområdet. Den mest påtagliga tröskeleffekten i svensk försvarspolitik är dock fortfarande regeringens oförmåga att hittills inte bara verbalt utan konkret i form av rejält höjda försvarsanslag inse att tröskeln behöver höjas.

 
Författaren har varit mångårig ledarskribent i SvD, numera författare och redaktör för Säkerhetsrådet.

Estland 100 år, ja, men inte utan problem i Stockholm

av Hain Rebas
Foto: Shutterstock.com
Närmast med blixtens hastighet erkände Sveriges samlingsregering sommaren 1940 Sovjetunionens ockupation och inkorporering av republiken Estland. Därpå uppmanade UD Estlands ambassadör i Stockholm, Heinrich Laretei, kanske mer känd som far till pianisten och författaren Käbi Laretei, att överlämna sina ambassadnycklar till Sovjetunionens representant i Stockholm. Laretei vägrade förstås, men situationen blev ju efter hand ohållbar. I stället lämnade han in sina nycklar och ansvaret för hela ambassaden till svenska myndigheter, till UD, som därpå lämnade ut ”Estland i Stockholm” till Stalins Sovjetunion.

Detta var inte det första svenska sveket mot allmängiltiga principer före, under och efter det andra världskriget.  Väl genomtröskade i media är ju den negativa attityden mot för sitt liv flyende judar från Nazi-Tyskland. Välkänd är också samlingsregeringens passivitet och statsminister PA Hanssons restriktiva uttalande under Finska vinterkriget. Det kritiserades hårt inte bara i Finland och av finlandsvänner i Sverige, utan även av Sveriges konung, Gustav V. Och självfallet hade de i april 1940 av Nazi-Tyskland ockuperade norrmännen hoppats på betydligt mer stöd och sympati från sin förra unionsbroder Sverige. Men i Stockholm nedlät man sig t o m till att vägra den mot Sveriges gräns flyende norske kungen Hakon VII transitvisum. Däremot tillät man den tyska Engelbrecht-divisionen att omgrupperas från Norge genom Sverige till Finland.

Samma konfliktskygga, om inte rent av fega anda präglade under årtionden utrikesförvaltningens handläggande av Raoul Wallenberg-affären. Vi vet ju fortfarande inte riktigt säkert vad som hände med honom, när och när.

Men ur estnisk synvinkel överskuggas samtliga fadäser av ”baltutlämningen”. Den redan 1945 av samlingsregeringen beslutade operationen genomfördes först i januari 1946 och blev högdramatisk. Men dessförinnan hade riksdagsval genomförts, och Sverige hade fått en ny rent socialdemokratisk regering.  Med stöd av tungt beväpnad polis fick den nu genomföra beslutet. Med blod flytande på Trelleborgs kaj släpades balterna, däribland 7-8 unga estniska tvångsrekryterade, ombord på det sovjetiska fartyget ”Beloostrov. Utrikesminister Östen Undén tog på sig det politiska ansvaret. Efter hand fick vi genom P O Enquists ”Legionärerna” veta, att Undén, professor i internationell rätt som han ju var, i själva verket ställt sig ganska tveksam till hela operationen.

I hög grad präglade just ”baltutlämningen” och utrikesminister Undéns uttalanden om Sovjetunionen som en ”rättssstat”  sverige-esternas bild av en social-demokratiskt ledd förljugen utrikespolitik. Därför emigrerade under det kalla kriget, kring 1950, tusentals sverige-ester till Kanada och USA. Först under Carl Bildts regering i början av 1990-talet vände tveksamheten mot Palme-regeringens anpassningspolitik mot Sovjetunionen. ”Team Bildt”, Margareta af Ugglas, Anders Björck, Lars Peter Fredén och Lars Grundberg i Tallinn, gjorde storartade insatser för att återställa de baltiska ländernas självständighet. Sveriges regering bad t o m officiellt om ursäkt för baltutlämningen. Denna positiva hållning fortsatte under Göran Perssons tid som statsminister. Så blev också den största föreläsningssalen i Baltic Defence College i Tartu uppkallad efter Sveriges försvarsminister Björn von Sydow.

Som bekant degenererade därefter det svenska försvaret till att bli ”ett särintresse”. Samtidigt anslöt sig Sverige till EU:s lika vaga som tandlösa solidaritetsdeklaration. Nu görs sedan en tid alltför klena försök att rusta upp, att ta ett lite större säkerhetsansvar för såväl Sverige som för Östersjöområdet. Oavsett politikernas partitillhörighet blir läsningen av deras alster mestadels beklämmande. Inget parti, ingen är i närheten av att anslå de 2 % av BNP som NATO kräver och ÖB antyder, och som det betydligt fattigare Estland sedan länge självklart kämpar med. För Sveriges del skulle det kräva en fördubbling av försvarsutgifterna, och det vågar inget parti ens antyda för väljarna.

”Den som är försatt i skuld, är inte fri”, sa en gång statsminister Göran Persson. Så sant. Precis lika bakbunden är den, som inte själv har resurser, styrka, att genomföra sina intentioner, att stå upp för sin demokratiska hållning, att hålla på internationell rätt, oavsett vad som kommer på. Jämför, ovan, Sverige under det andra världskriget.

Därför kommer oavsett höstens valutgång inte mycket att ändras beträffande Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik – av den mycket enkla anledningen att Sverige varken har egna resurser eller starka förbundna att stödja sig på. Trots deras något kaxigare utlåtelser i försvarsfrågan kommer en eventuell borgerlig regering att vara lika pragmatisk, om så behövs också undfallande och osolidarisk, nämligen för att främja vad den bedömer vara Sveriges primära intressen, i synnerhet när det gäller att hålla ett försvagat Sverige utanför alla beväpnade konflikter. Precis som det var under andra världskriget.

Vi får erinra oss, att det hösten 1940 inte var några kommunister, utan det var det högborgerliga laget på UD, polchefen Staffan Söderblom (son till den världsbekante ärkebiskopen Nathan S), kabinettssekretaren Erik Boheman och utrikesminister Christian Günther, som lismade följande till massmördaren Stalins utrikesminister Molotov: ”De estniska, lettiska och litauiska staterna hava frivilligt anslutit sig till De Socialistiska Sovjetrepublikernas Union… Regeringen har också erkänt de förändringar, som sålunda ägt rum i denna fria statssuccession”.

Vid en eventuell skarp kris i östersjöområdet behövs alltså inte särskilt mycket för att det svaga och ensamstående Sverige än gång ska förfalla till liknande skämmigheter.

 
Författaren är emeriterad historieprofessor. Född i Estland, utbildad i Sverige, docent i Göteborg, professor i Kiel, Toronto och Tartu. Aktiv i estnisk politik 1989-93. Estlands försvarsminister 1992/93. Svensk och sedermera estnisk major i reserven.

Helikopter 14 som varnande exempel

av Hans Lindblad
Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten.

Ett projekt som kan ifrågasättas enligt Hans Lindblad. Foto: Jesper Lundström, Försvarsmakten.

En stor och fortgående skandal i svenskt försvar är Helikopter 14. Det fanns flera skeden där kontraktet borde ha brutits, redan innan det stod klart att leveranserna skulle försenas ungefär ett årtionde. Varje kontrakt måste rimligen innehålla klausuler som gör det möjligt att stoppa projekt som går överstyr

När maskinerna nu börjar tas i bruk visar det sig att driftkostnaderna ligger kring en miljon per femte flygtimme. Inget civilt företag skulle ha råd att anskaffa enheter med så usel ekonomi. Hur kunde en stor organisation som Försvarets materielverk (FMV) undgå att upptäcka detta i tid, och när slog Helikopterflottiljen larm?

Tidigt bestämdes att Vertolhelikoptrarna utrustade för ubåtsjakt skulle tas ur tjänst vid den tidpunkt då Helikopter 14 skulle tas i tjänst. När de nya helikoptrarna inte kom hade det tekniskt gått att använda Vertolerna ytterligare flera år, men planeringen var så rigid att ingen hänsyn kunde tas till verkligheten. Följden blev ett årtionde utan helikoptrar för ubåtsjakt och därmed förlorad kunskap och kompetens.  Landsting brukar visa exempel på inkompetent planering, men inte ens där skulle nog någon ta ur bruk äldre ambulanser vid försenad leverans av nya.

I syfte att få en så billig anskaffning som möjligt beslöt Sverige, Norge, Danmark och Finland om en gemensam upphandling. En så stor order borde göra att flera leverantörer ansträngde sig för att lämna så bra bud som möjligt. Men snart hoppade Danmark av. 2001 beslöt de tre kvarvarande länderna att beställa 52 exemplar, varav 18 till Sverige, av den nya europeiska typen NH 90.

Tanken var alltså att samordna så mycket som möjlig. I det läget inträffar det absolut osannolika att Sverige förklarar sig önska en egen version genom att begära att taket i kabinen skulle höjas 24,5 cm. Riksdagens försvarsutskott måste rimligen få en redovisning av hur det kravet kom upp och på vilken nivå beslutet fattades.

Att höja taket gav annan vikt, annan tyngdpunkt och annan aerodynamik, vilket krävde omfattande omkonstruktion och utprovning. För industrin var det naturligtvis en önskedröm att på löpande räkning kunna sysselsätta ganska många ingenjörer. I den situationen får en beställare aldrig sätta sig.

Ingen hade förmodligen en aning om hur många miljarder i kostnader och ytterligare år av förseningar höjningen av taket skulle innebära. FMV var insyltat och ville inte att saken granskades, Försvarsmakten likaså och departementet. Såvitt jag förstår vad det i utskottet som ledamöter, främst Allan Widman, började begära besked men hela tiden möttes av undvikande svar.

De långa förseningarna borde ha lett till svensk avbeställning, men just kravet på omkonstruktion  innebar naturligtvis att Sverige självt orsakat åtminstone delar av förseningarna.

När väntan på HKP 4 blev hopplöst lång köptes med mycket kort varsel ett antal Black Hawk, en sedan länge fungerande typ. Pikant nog med låg takhöjd.

Som skäl för att Sverige behövde högre takhöjd än alla andra anfördes att man skulle kunna operera patienter ombord. Men det är sällan man opererar i helikoptrar och har läkare ombord för detta. Ska man ändå göra det vore väl den enklaste och billigaste åtgärden att ta ut så kortväxta kirurger som möjligt för helikoptertjänst.  Ryssarna har sparat in på utrymme i vissa stridsvagnar genom att välja kortväxta besättningar.

För skattebetalarna är hela hanteringen en stor skandal. Det finns en principiell aspekt. Försvaret var i århundraden statens i särklass största utgiftsområde. Det borde rimligen ha lett till att där var staten extra skicklig på planering och förvaltning.

Staten söker hålla ett vakande öga över landsting och kommuner, Haninge kommun sattes för några år sedan närmast under ekonomisk tvångsförvaltning på grund av svår misskötsel. Staten kan dock knappast vara föredöme om den själv misshushållar. För ett antal år sedan beslöts att gå ned till ett artilleriregemente, det i Kristinehamn. Men bara få år senare ändrade sig staten och beslöt att regementet skulle flyttas till Boden. Om ett landsting beslutat om koncentration till ett sjukhus men strax därefter beslutat flytta det till annan ort hade regeringen förmodligen övervägt tvångsförvaltning av det landstinget.

Min erfarenhet av många år som försvarspolitiker var att finansdepartementet inte alls reagerade på slöseri och suboptimeringar inom försvaret. Finansen var bara intresserad av att försvaret fick så låg ekonomisk ram som möjligt. Om man kunde spara pengar på att effektivisera delar av försvaret skulle pengarna i stället gå till annat inom samma totalram, vilket för finansdepartementet var egalt. Jag tyckte att finansdepartementet generellt borde vara intresserat av att varje miljard användes väl, om inte annat för att visa staten som förebild avseende effektiv hushållning.

Finansdepartementet föreslog gärna för försvaret nya indextal, redovisningsregler och förändringar i priskompensationssystem. Förändringarna sades vara kostnadsneutrala, men syftet var hela tiden att lura försvarsdepartements ekonomer som var sämre på att genomskåda de reella effekterna.

Finansministerns önskan att reducera försvaret nådde en höjdpunkt när Anders Borg ihop mot den försvarsnegative Fredrik Reinfeldt bakom ryggen på försvarsministern och de andra partierna i regeringen drev igenom stopp för en rad seriematerielprojekt inom försvaret. En aktion helt i blindo utan kontakt med försvarsdepartement och fackmyndigheter. Några av projekten visade sig så angelägna att de senare återupptogs, men då till högre kostnad. Så Borg-Reinfeldts besparing blev i stället en fördyring.

Det är viktigt att dra lärdom av varnande exempel, typ Nya Karolinska och Helikopter 14. Just av respekt för skattebetalarnas pengar. I de enskilda fallen måste man reda ut vad som gick snett för att visa på dåliga rutiner och undvika upprepningar.

 
Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

Värnplikt – en rekryteringsmetod för det 21. århundradet?

Av Lars Wedin

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Fungerar det med värnpliktiga i krig? Lars Wedin anser inte det. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

”En stat som inte vidtar alla möjliga åtgärder för att garantera och skydda sin suveränitet inför omgivningens hot utsätter sig ofrånkomligen för att förlora kontrollen över sin framtid och att behöva underkasta sig främmande – kanske våldsamma – krav.”

General Pierre de Villiers[1]

Denna artikel strider mot den rådande rasifieringsprincipen. Läsare varnas! Enligt denna princip skall undertecknad, en sjöofficer, inte ha några synpunkter på värnpliktsfrågan som enkannerligen är en fråga för Armén.

Någon kommer säkert också att reta sig på att undertecknad står under franskt inflytande. Men så många i Sverige står under anglo-saxiskt inflytande så lite motvikt är nog inte fel.

Lite historia

Värnpliktstanken har många rötter. Folkuppbåden under Engelbrekt och Sturarna, som vi läste om i skolan. Men viktigast är kanske det romerska idealet, som var levande långt in på 1800-talet. Detta populariserades av Machiavelli i boken Libro dell’arte della guerra (Krigets konst). Här propagerade Machiavelli för den romerska principen att det var medborgarens plikt och privilegium att vara soldat och slåss för sitt rike. Onekligen en vacker tanke men svårare att tillämpa när snart sagt alla som bor i ett land som Sverige också är medborgare.

Under 1700-talet dyker tanken på en värnplikt åter upp. Marskalk Moritz av Sachsen föreslår exempelvis en allmän militär tjänstgöring om fem år i sin bok Mes rêveries [Mina drömmar] skriven 1732, publicerad postumt 1757. Generalen Servan de Gerbey framförde också sådana tankar i sin Le soldat citoyen [Meborgarsoldaten], som publicerades i Schweiz (för säkerhets skull) 1780. Viktigare var Greve de Guibert som i sin kända L’Essai général de tactique [Allmän essä om taktiken] från 1769 också förespråkade tanken på att soldaten skulle vara medborgare och medborgaren soldat.

Guibert kommer emellertid att omvärdera frågan och tar avstånd från denna i sin Défense du système de guerre moderne [Försvar för ett modernt försvarssystem] från 1773.  En anledning är risken för att en medborgararmé får stor politisk makt: det är bara ett steg mellan nationens armé och den beväpnade nationen, skrev han. Dessutom är en yrkesarmé bättre disciplinerad och skapar därmed mindre lidande. I sin sista bok, De la force publique considérée dans tous ses rapports [Det allmännas makt betraktad i alla sina former] pekar han på vikten att strikt skilja på armén vars roll är att slåss mot rikets yttre fiender och milisen som är till för att hålla ordning och skydda medborgarna. Om man blandar samman dessa roller, blir resultatet att alla medborgare också blir legitima mål, vilket skulle leda till det vi kallar det totala kriget efter Generalen Ludendorffs bok Der totale Krieg från 1935.

Värnplikten blev emellertid verklighet 1793 då den nya franska republiken konstituerade att alla medborgare var soldater vilket omsattes i la levée de masses den 16 juni. Därmed var grunden lagd för revolutions- och napoleonkrigens massiva arméer – och massiva förluster. Preussen följde efter och införde en värnplikt 1813-1814. Under 1800-talet följde successivt ett antal stater efter. I Fransk-Tyska kriget 1870-71 visade sig den preussiska/tyska värnpliktsarmén vara effektivare än den franska yrkesarmén. Att tyskarna fick mycket stora förluster diskuterades inte.

När första världskriget startade 1914 hade alla deltagare värnpliktsarméer förutom Storbritannien som såg sig tvunget att följa efter 1916. Nu börjar alltså den epok när Europas manliga ungdom föds till att bli soldater för att dö och dödas på Europas slagfält.

När det kalla kriget tog slut försvann också värnplikten successivt. Anledningen var, främst att de  nya expeditionära krigen krävde yrkessoldater dels av effektivetsskäl och dels för att det ansågs omöjligt att skicka värnpliktiga i strid långt bortom hemlandets gränser.

En svensk värnplikt återinförs

Från och med i år kommer Sverige att åter utbilda värnpliktiga; 13 000 tvingas mönstra och cirka 4 000 kommer att inkallas. Detta är alltså en mycket selektiv plikt – den omfattar definitivt inte alla medborgare.

Anledningen är att Försvarsmakten, framför allt Armén, behöver växa med hänsyn till den negativa säkerhetspolitiska utvecklingen och att denna tillväxt inte har kunnat lösas med frivillig rekrytering.

Regeringen hoppas att dessa 4 000 skall vara frivilliga – trots att det inte gick att rekrytera på frivillig väg. En anledning är förstås att de frivilliga faktiskt var yrkessoldater, om än i vissa fall tillfälligt tjänstgörande, medan de nya värnpliktiga inte är det.

De tillfälligt tjänstgörande skulle stå till förfogande under sex till åtta år och är under denna tid skyldiga att upprätthålla sina kunskaper; grundlön 18 000 kr.

De värnpliktiga skall utbildas under 4 till 11 månader, grundlön 4 500 kr plus utbildningspremie motsvarande maximalt 10 000 kr. Därefter kommer de att inkallas till krigsförbandsövningar eller vid mobilisering.

Systemet är genialt och borde kunna användas inom alla samhälleliga bristyrken. I stället för att ge personalen vettigt betalt så kallar man in de som behövs och tvingar dem att fylla bristen.

Som skattebetalare finns här anledning att ställa många frågor.

Varför lyckades inte Försvarsmakten rekrytera? Låg lön är säkert ett skäl. Men hur var det med tjänstgöringsförhållandena? Hur ordnade man med bostäder för GSS [gruppbefäl, soldater och sjömän] och GSS/T och deras familjer? Vilket familjestöd finns för de som tjänstgör aktivt i Sverige eller utomlands? Hur har staten förankrat de tillfälligt tjänstgörande hos arbetsgivarna? Vad gör staten för att dessa kommer in i det normala yrkeslivet efter tjänstgöringen. I Frankrike är detta en huvudpunkt det sista året av tjänstgöringen.

Vad får de som tvingas till värnplikt för besväret? Ett bättre CV hoppas Försvarsmakten. Samt fria hemresor varannan vecka plus en utbildningspremie om 40 000 till 49 000 kronor efter genomförd utbildning. Låter fantastiskt jämfört med de som yrkesarbetar. Bättre borde man kunna: förtur till universitetsutbildningar, statliga anställningar och kommunala bostäder låter rimligare.

Vad skall detta nu tjäna till?

Det var länge sedan som soldater och sjöman kunde kastas in i strid med kort utbildning, enkla vapen och låg sannolikhet för överlevnad. Det är relativt enkelt att konstatera att fyra till nio månaders utbildning inte kan vara något annat än en grund för vidare utbildning. Det är alltså fråga om någon sorts personalreserv?

Om Sverige skall ha korttidstjänstgörande soldater och sjömän, så kallade värnpliktiga, så är det rimligt att de är i förbandstjänst ett år efter grundutbildningen för att därefter avlösas av nästa kull. Erfarenheterna från kalla kriget visar att krigsförbandsövningar har en tendens att bli inställda och att Regeringen knappast kommer att kalla in någon till beredskapstjänstgöring med mindre än att kriget redan har brutit ut – och då är det för sent.

I en artikel i Dagens Nyheter den 16 januari står det: ” Sveriges armé ska kunna gå i strid med två brigader, enligt riksdagens beslut. Men Försvarsmakten har istället satsat pengarna på det ena av de två förbanden. Flera politiker kritiserar försvarets agerande.” Varför det frågar man sig? Det finns förmodligen inte pengar till två fullgoda brigader – ett problem som är lättlöst genom att höja försvarsanslagen (om nu detta skulle vara det viktigaste problemet).

Det är lätt att glömma att krig inte är rättvist. Det finns ingen domare som ser till att ingen fuskar och deltar med fler spelare än motståndaren. En bra brigad är alltså mycket bättre än två halvdåliga; det kan till och med en sjöofficer förstå.

Här finns också ett etiskt problem. Om Regeringen skall tvinga en del av svensk ungdom att göra värnplikt är man också skyldig att se till att dessa får bra vapen och bra utbildning. Tvånget gör kravet starkare, inte svagare.

Det senare leder också till ett annat problem. De officerare som skall grundutbilda värnpliktiga kommer inte att kunna utöva sitt yrke på kvalificerad nivå. Officerare måste kunna utöva taktisk/operativ ledning på sin nivå för att få tillräcklig skicklighet. Försvaret får inte återgå till att vara en sorts militär folkskola! Försvaret måste vara en beredskapsorganisation som i varje ögonblick är beredd att gå i strid med en kvalificerad fiende.

Vad är det man tänker slåss mot med värnpliktiga soldater? Det finns knappast något invasionshot. Inga asiatiska horder kommer att fraktas över Östersjön för att kunna besegras av värnpliktsförband.

Ryssland behöver inte svenskt territorium, man behöver hindra att USA/Nato kan utnyttja det. För det behöver inte landet ockuperas. Det räcker att slå hårt och skoningslöst – som man gjort i Syrien – om inte hot, propaganda, avspärrning och andra lågnivåhot räcker. De förband som sätts in i ett sådant läge kommer att vara av specialförbandstyp. Mot dessa räcker inte fyra till nio månaders utbildning, som kanske genomförts flera år tidigare.

Samtidigt har inte omvärlden försvunnit. Sverige kommer även i fortsättningen behöva sätta in militära förband i Sahel, utanför Somalia etc. Till sådana insatser kan inte värnpliktiga användas. Det innebär att de stående förbanden inte kan vara beroende av värnpliktiga. Dessa måste då bemanna någon sorts kaderorganiserade förband som man gjorde under det kalla kriget. Dessas användningsområde i det moderna kriget är högst begränsat.

Marinen har inte dessa rekryteringsproblem. Men personalramarna är alldeles för snäva och den begränsade tjänstgöringstiden utgör ett problem.

Värnplikt som integration

Nu kan det finna andra skäl att införa en värnplikt men då en allmän sådan. Frankrike planerar att genomföra en sådan om en månads längd. Syftet är givetvis inte att skapa krigsförband utan att tjänstgöringen skall vara ett medel i integrationen. Bra idé? Dyrt blir det i alla fall. Och varför skall Försvarsmakten rätta till det som skolan inte lyckades med?

Däremot skulle säkert Försvarsmakten kunna göra mer för utsatta ungdomar, givet att resurser härför tillförs. Militär utbildning, inte minst till sjöss, är ett formidabelt instrument för integration. I Frankrike finns program av typen ”sista chansen” där frivilliga ungdomar får möjlighet att göra något vettigt av sina liv. Vad jag förstår fungerar detta bra. Men är Sverige moget för en sådan möjlighet? I så fall är det av utomordentlig vikt att man håller reda på syftet. En sådan ”integrationsplikt” skulle vara en sorts samhällstjänst och får inte blandas ihop med krigsförbandsutbildning.

Slutsats

Den återinförda värnplikten kommer att bli dyr, ineffektiv och orättvis. Mängdsoldaterna kommer att skymma problemen med rekrytering av väl utbildade och utrustade professionella soldater.

Efterskrift

Straxt efter det att ovanstående hade skrivits läser man i tidningen att Rekryteringsmyndigheten prioriterar mönstring av blivande värnpliktiga före rekrytering av yrkessoldater. Man prioriterar alltså kvantitet i stället för kvalitet. Det faktum att soldat- och sjömansutbildning syftar till att vara framgångsrik i krig har uppenbarligen gått myndigheten förbi!

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Not

[1] Frankrikes f d försvarschef i Servir, Paris: Fayard 2017. En recension för ”Gulan” kommer under våren.

Små gröna män i kinesiska containers – inte någon orimlig tanke

av Ingolf Kiesow
Kinas president Xi Jinping. Foto: Shutterstock.com

Kinas president Xi Jinping

”Lysekina”- det namnet gav Göteborgshumorn till ett kinesiskt utspel i slutet av 2017 om en jättehamn i Lysekil, kapabel att hantera 3 miljoner containers om året, med anslutande vägar och järnvägar och en bro över Brofjorden. Förslaget väckte snabbt kritik. En av anledningarna var en försvarsaspekt. Det finns inte en enda örlogsstation på Västkusten. Att låta en storhamn med ett så strategiskt läge byggas och drivas av företag från ett land, som bedriver ett intimt militärt samarbete med den enda makt som vi betraktar som en möjlig angripare, nämligen Ryssland, ansågs orimligt av vissa kritiker. Debatten väckte ett intresse utomlands, både i Väst och i Asien.

Projektförslaget drogs tillbaka i januari 2018. Ingen förklaring gavs. De flesta gissningarna i media gick ut på att lönsamhetskalkyler hade visat för dåliga utsikter. Kritiken av försvarsproblemet lyftes fram av andra.  Anhängare av förslaget avfärdade det militära problemet med att företag inte låter sig manipuleras av sin stat; De ser bara till lönsamheten. Att vi en dag skulle vakna upp till att stridsvagnar, robotramper och ”små gröna män” skulle välla ut ur containers i Lysekil och spridas över Bohuslän behandlades som en orimlig tanke.

Lysekils-projektet togs på allvar av kommunstyrelsen, och förhandlingar om en förstudie hade inletts. Förslaget kan fortfarande komma tillbaka. Projektet angavs nämligen vara en del av det kinesiska så kallade BRI-initiativet (”Belt and Road Initiative”), som innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs lederna till sjöss.

Störst uppmärksamhet har den södra sjövägen fått. Det beror delvis på att samarbetet med Ryssland är så mångsidigt och intimt att det inte får lika mycket publicitet, men stora resurser läggs också ned på den norra leden. Järnvägar genom och i Ryssland samt investeringar i hamnar längs den så kallade norra ishavsrutten, såsom Vladivostok, Archangelsk och Murmansk i Ryssland skall underlätta transporterna under hela året. Under sommarhalvåret skall de möjliggöra direkttransporter genom ishavet. Finska finansintressen förhandlar med kinesiska företag om järnvägstransporter från Kirkenes i Norge till Rovanjemi i Finland och därifrån vidare till de baltiska länderna och Östeuropa. Det kinesiska rederiet COSCO har inlett samarbete med norska Henriksen Shipping om utnyttjande av hamnen i Kirkenes. Kinesiska företag har försökt köpa gamla nedlagda örlogshamnar i Fårösund i Sverige och Gronnedal på Grönland, men stött på patrull från respektive försvarsmakter. Det är sannolikt att Lysekil inte var slutet på Kinas framstötar. Den svenska västkusten kan räkna med fortsatt intresse från kinesiska företag. Det gör att frågan om de kinesiska företagarnas ställning i förhållande till sin stat bör granskas och besvaras.

Censur och kontroll

Det var många som trodde att den ekonomiska liberaliseringen och öppningen av den kinesiska marknaden under 1990-talet skulle medföra en demokratisering av samhället. Myndigheternas kontroll av medborgarna minskades också, relativt spontana samtal kunde ske mellan medborgarna och kunde även beröra tidigare tabubelagda ämnen. Mest märktes skillnaden i att kineser använde datorer och mobiltelefoner för att informera sig om omvärlden och utbyta åsikter.

I och med att Xi Jinping kom till makten började en åtstramning att märkas.  Det blev svårare för kineser att resa utomlands, nyckelord om politiskt känsliga frågor blockerades på nätet, och disciplinära åtgärder blev allt vanligare och drabbade ofta oliktänkande inom partiet.

Under de senaste två åren har omfattande utrensningar gjorts för att få bukt med den utbredda korruptionen. Det har kombinerats med åtgärder mot oliktänkande. Mängder av politiska pekpinnar publicerades för att informera opinion och media om vad som är politiskt korrekt i olika frågor, särskilt vad Xi Jinping har sagt om den saken. Media har tillhållits att noga rätta sig efter dessa riktlinjer. Xi har själv gjort välpublicerade besök på de viktigaste redaktionerna och talat om vikten av att media fullgör sin uppgift att vara organ för partiet, publicera ”rätt” nyheter och framställa landet i en fördelaktig dager.

År 2017 fastställde högsta domstolens ordförande att domstolarnas domar inte är sista ordet. I alla frågor kan partiet ta över avgörandet. Domare varnades för att sprida ”falska föreställningar” om ett oberoende domstolsväsende. (https://www.reuters.com/article/us-china-policy-law/chinas-top-judge-warns-courts-on-judicial-independence-idUSKBN14Z07B)Efter partikongressen 2017 har den ideologiska kontrollen av undervisning och lärare vid universitet och högskolor skärpts. Xi Jinpings skrifter skall studeras, och utländskt inflytande skall utestängas och motverkas så mycket som möjligt.

Övervakningskameror har satts upp på miljontals offentliga platser, järnvägs- och busstationer, affärer och bankkontor. Kina har utvecklat ett sofistikerat system för datoriserad ansiktsigenkänning, och det talas om att detta skall kombineras med ett  ”Social Credit System” för att ”förhindra terrorism”. (https://www.theguardian.com/world/2017/sep/01/facial-recognition-china-beer-festival)

Övervakningen har utvidgats till att även omfatta kineser i utlandet. Regimkritiska författare och bokförläggare har fängslats utomlands av särskilda agenter, förts till Kina och dömts till fängelsestraff. Spioner infiltreras vid utländska universitet och högskolor och rapporterar om kineser, som bedriver ”otillåten” kritik av sitt hemland. ([1] http://www.abc.net.au/news/2017-10-15/chinese-intrusion-on-western-universities-sparks-action/9048456)Utländska tidningar och förlag tvingas att blockera ”farliga” ord och ta bort misshagliga publikationer från sina försäljningslistor för den kinesiska marknaden. (https://www.ft.com/content/2d195ffc-be2e-11e7-b8a3-38a6e068f464)

Nationalistisk agenda för kinesiska företag

”State Council” (ungefär Kinas regering) utfärdade 2017 tillsammans med kommunistpartiets centralkommitté nya riktlinjer att följas av Kinas företagare. Deras första plikt skall vara att agera i patriotisk anda samtidigt som myndigheterna skall skapa bra villkor för företagande. Det innebär att vid verksamhet utomlands skall de kinesiska företagen se till att Kinas intressen sätts främst, vilket också innebär att utländska intressen ges en lägre dignitet. Samtidigt som man säger att banden skall stärkas mellan företagarna och myndigheterna förstärker man övervakningen av medborgarna, inklusive företagarna. (https://www.bloomberg.com/news/articles/2017-09-26/china-tells-entrepreneurs-they-must-put-patriotism-over-profit)

”Socialt kreditsystem”

De flesta av de omkring 400 miljoner personer som använder datorer och mobiltelefoner för att göra sina betalningar har införts i register, där uppgifter förs in om hur betalningarna sköts, om de går till utlandet etc. Systemet är under utveckling med syfte att år 2020 ha ett komplett ”Social Credit  System” och sägs på sikt komma att omfatta hela befolkningen och även omfatta annan information som registreras hos myndigheterna, såsom eventuella förseelser, brott och sjukdomar. Registreringen kan redan ge påföljder. Det rapporteras att kineser har vägrats utresetillstånd för att betalningsanmärkning förekommer i registret.

Ett av de åtta storföretag i Kina som bedriver experimentverksamhet på uppdrag av staten har avslöjat hur det ”sociala kreditsystemet” planeras gå till i praktiken. Data på fem olika områden skall samlas in, nämligen ”tillförlitlighet, säkerhet, förmögenhet, konsumtion och sociala nätverk”. Varje individ tilldelas sedan ett värde mellan 300 och 850 poäng. Individer med höga poäng får privilegier, som nekas personer med låga poäng, exempelvis kontantlån och konsumtionskrediter. (http://www.scmp.com/week-asia/opinion/article/2131737/chinas-credit-ratings-plan-social-media-medium-social-control) . Det är sådana system, som skall sammankopplas med det statliga ”sociala kreditsystemet”.

Partikontroll över företagens operativa verksamhet

Ett övervakningssystem över företagens verksamhet har väckt hot om avveckling av utländska företags verksamhet i Kina, öppet av den tyska handelskammaren i Beijing och antydningsvis av dess amerikanska motsvarighet. Problemet är att kommunistpartiet kräver att alla företag i Kina, som har flera än tre partimedlemmar anställda skall bilda en särskild parti-cell inom företaget, som skall beredas insyn. 68 procent av alla privatägda företag i Kina sägs ha fogat sig i dessa krav, och en ännu högre andel av de utlandsägda.( https://www.cnbc.com/2017/11/29/german-trade-body-warns-firms-may-pull-out-of-china-over-communist-party-pressure.html) Under senare år har påtryckningarna från partiet även gått ut på att man skall ändra på bolagsordningen så att en representant för parti-cellen skall vara styrelsens ordförande. (https://www.reuters.com/article/us-china-congress-companies/exclusive-in-china-the-partys-push-for-influence-inside-foreign-firms-stirs-fears-idUSKCN1B40JU) Dessa problem har ännu inte behandlats på mellanstatlig nivå, men antydningar börjar förekomma om att de anses så allvarliga att de kan komma att tas upp. (https://www.washingtonpost.com/world/asia_pacific/command-and-control-chinas-communist-party-extends-reach-into-foreign-companies/2018/01/28/cd49ffa6-fc57-11e7-9b5d-bbf0da31214d_story.html?utm_term=.c07bbe948fcf)

Är kinesiska företag utomlands att anses som instrument åt staten?

Det är mycket möjligt och till och med sannolikt att Lysekils-projektet drogs tillbaka av lönsamhetsskäl. Svensk efterfrågan på containertransporter in och ut ur riket beräknades av svenska experter till en bråkdel av den sammanlagda kapacitet som skulle bli resultatet av det kinesiska projektet. Kanske ingick det i större planer, som berör hela Europa, men frågan är ändå vilka de militära konsekvenserna skulle ha blivit. Skulle hamnen ha kunnat utnyttjas för ett militärt angrepp på Sverige? Att privata eller statliga kinesiska företag skulle dra sig för att låta sig utnyttjas av staten för andra ändamål än kommersiella är ett argument som i alla fall torde kunna avfärdas utan vidare diskussion. Vi har att göra med ett land, som har en möjlighet att utöva kontroll över sina mänskliga och materiella resurser på ett helt annat sätt än andra länder – och som arbetar hårt och målmedvetet på att förstärka denna kontroll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Det glömda låset i norr

av Jacob Fritzson

Vintervana förband behövs i norra Sverige när Arktis och Nordområdets strategiska betydelse ökar. Foto: Niclas Ehlén Försvarsmakten.

Vintervana förband behövs i norra Sverige när Arktis och Nordområdets strategiska betydelse ökar. Foto: Niclas Ehlén Försvarsmakten.

I december månad 2017 släppte Försvarsberedningen rapporten ”Motståndskraft – Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025”. Som namnet antyder är det en rapport som är avsedd att belysa området Totalförsvar.

Stort fokus ligger i vanlig ordning på Gotland. Försvaret på ön monterades med undantag för hemvärn ner helt och hållet och måste nu byggas upp från noll. Ironiskt nog konstateras att totalförsvaret upprustas från en mycket låg nivå.

I rapporten tillskrivs även andra områden strategisk vikt:

Sammantaget konstaterar Försvarsberedningen att Stockholmsområdet, Gotland, Öresundsregionen, Västkusten med Göteborg, västra Svealand samt delar av Jämtlands och Norrbottens län är strategiskt viktiga geografiska områden i händelse av en kris eller krig.

De senaste åren har Gotland haft rampljuset när det handlar om frågor och diskussioner som rör försvar, vilket är naturligt med hänsyn till nedrustningen på ön samt Gotlands strategiska vikt. Men det har även fört med sig att andra områden till del kommit i skymundan. Ett av de områden som uttryckts som strategiskt intressant i bland annat det senaste försvarsbeslutet är Arktis där den globala uppvärmningen nu förvandlat Arktis till en skådeplats för stormakternas kapplöpning.[1]

Ryssland

Ryssland har under de senaste 10 åren aktivt satsat på sitt försvar i Arktis. 2008 annonserade Ryssland att man avsåg att utöka Norra Flottans operationsområde för att skydda sina nationella intressen.[2] 2014 bröts den norra flottan ur det västra militärdistriktet och bildade Norra flottans strategiska kommando, med ansvar för Arktis. Utöver den norra flottan som består av cirka 80 fartyg finns även marktrupper under dess ledning. På marksidan finns totalt två stycken arktiska brigader, en i Pechenga samt en i Alakurtti som är under uppbyggnad. För marinens del finns även en marininfanteribrigad att tillgå. Det arktiska området är ofta en övningsplats för de luftburna trupperna som är tänkta att säkra bland annat de olika öarna i Arktis.

Generellt är Rysslands val att göra det norra ishavet till ett eget militärkommando intressant eftersom det sannolikt har två syften. Det ena är för att kunna avlasta de övriga kommandona från operationer i dessa områden men avknoppningen ger även kommandot möjligheten att kunna specialisera sig ännu mer på sitt område genom exempelvis kravställning på utrustning och materiel.

Egna styrkor

Under samma period 2008-2018 som Ryssland upprustade sitt försvar i regionen har Sverige upprättat det som benämns som Militär Region Nord(MRN) som omfattas av ytan från Härnösand till Kiruna. På den här ytan återfinns sju Hemvärns bataljoner, ett CBRN-kompani, två artilleribataljoner, en flygflottilj, en jägarbataljon (AJB) samt två mekaniserade bataljoner. Utöver detta har en brigad upprättas i Boden, den andra finns i Skövde. I övrigt har inga större satsningar gjorts på försvaret i norr. Av dessa förband är det egentligen enbart AJB som är särskilt anpassat för att verka i Norrland och i synnerhet i subarktiskt klimat.

Jag kommer främst att fokusera på armén eftersom detta är min egen arena, någon med bättre förståelse för flygvapnet och marinen får gärna komplettera mitt inlägg. Jag väljer att främst fokusera på manöverbrigaden eftersom det är denna resurs som har möjlighet att slå en motsvarande motståndare.

Under denna finner vi två mekaniserade bataljoner och en av de två artilleribataljonerna som finns i landet. Den andra är öronmärkt åt brigaden i Skövde. Förutom detta finns även stödresurser i form av luftvärn-, ingenjör-, ledning, – och logistikförband. Samtliga av de sistnämnda är utbildade i södra Sverige och ingen av dem är särskilt anpassat för att kunna hantera den norrländska terrängen.

I nuläget är inte organisationen av brigaderna helt fastställd men en tanke har varit att en av brigaderna utgörs av K-förband och den andra utgörs av T-förband. Men i det stora hela är det inte fastställt vilka enheter som ingår i vilken brigad.

Förslag på förändringar

Förslagen som jag ger nedan får anses vara en önskelista, men försvar måste byggas med en lång tidshorisont och därför anser jag det relevant att resonera kring uppbyggnad av nya förmågor.

Det arktiska området är en allt mer betydelsefull plats för stormakternas kapplöpning vilket innebär att förmågan till strid i subarktiskt/arktiskt klimat kommer att bli allt viktigare. Erfarenheten från exempelvis finska vinterkriget visar att utbildning och utrustning är två vitala faktorer för att uppnå framgång i ett subarktiskt klimat.

Av funktionsförbanden som nämndes tidigare är det ingen, av dessa som är särskilt anpassat för Norrlandsklimat. Undantaget är artilleriet som utbildas i Boden. Av funktionerna anser jag ingenjörförband vara särskilt viktiga i denna terräng. Vägarna i övre Norrland är få och terrängen stundtals mycket kanaliserande stundtals öppen. Detta kan både vara vår nackdel men med rätt resurser vara till vår fördel. Ingenjörförband med särskild kompetens och vana av vinterklimat är enligt mig den viktigaste funktionen som saknas i Norrland.

Luftvärnsförband med Robot 98 skulle rent konceptuellt i dagsläget vara relativt anpassat för Norrland med hänsyn till att den är bandvagnsburen. Det som krävs är personal med kännedom och vana av terrängen och klimatet.

Slutligen finns där brister med de två mekaniserade bataljonerna i norr. De saknar båda utrustning, personal och är materielmässigt inte särskilt anpassade för vinterstrid. Förbanden är förvisso bland det mest slagkraftiga i armén men tack vare de tyngre fordonen är de relativt svårmanövrerade i terrängen. Utöver detta bör både 191 samt 192 mekbat inordnas i den 3:e brigaden eftersom dessa två är vana vid klimatet och terrängen. Det stora hindret för bataljonen utgörs dock inte av de tyngre fordonen utan att delar av bataljonerna är hjulgående, bataljonerna skulle i högre grad behöva bli bandgående.  Slutligen anser jag att det behövs ett komplement till dessa tyngre bataljoner.

Ett möjligt komplement till dessa skulle kunna vara två Norrlandsinfanteribataljoner. En sådan bataljon skulle kunna vara utrustad med främst bandvagnar samt tillförd pansarvärnsförmåga, rent organisatoriskt likt de motoriserade förbanden i söder fast bandgående. Det skulle dessutom innebära att de motoriserade bataljonerna i söder kan öronmärkas åt den 2:a brigaden.

Var kan dessa utbildas?

Sollefteå har i nuläget kvar tillståndet för sina stora övningsfält och kommunen har dessutom kampanjat för att återupprätta regementet.[3] En situation liknande den som uppstått på Gotland där miljötillstånd överklagats verkar alltså otänkbar. Vidare skulle en placering av förband här göra att tomrummet av förband mellan Stockholm och Boden skulle fyllas något. Den största nackdelen är rekrytering av personal samt infrastruktur i form av bland annat kaserner. Regementsområdet såldes under den eviga fredens tid.

Boden har fördelen att det redan finns viss infrastruktur på plats och att de befintliga regementena lättare kan understödja upprättandet med tanke på avståndet. Fördelen med just Boden är att där redan finns kompetens avseende infanteristrid i Norrlandsterräng och att förband ingående i brigaden ofta kan öva med och mot varandra.  Den stora nackdelen med Boden är att det i nuläget kommer att krävas utbyggnad för att få plats med fler förband. Även Boden drabbades av den eviga fredens avvecklingar. Här finns det även två förband, A9 samt I19, som man måste dela skjutfält med vilket kan orsaka problem.

Utöver dessa två nämnda framstår även Östersund och Umeå som realistiska och lämpliga alternativ med hänsyn till att det där pågår militär verksamhet som kan byggas ut vilket är enklare än att bygga nytt.

Sammanfattning

De senaste åren har försvarspolitiken varit lågt prioriterad och därmed har landets säkerhet varit det. Politikerna har nu långsamt börjar vakna ur sin försvarspolitiska dvala och med det har nu Försvarsmaktens framtidsutsikter förbättrats avsevärt. Men det är viktigt att inte glömma strategiskt viktiga delar av Sverige som även det är i behov av en förstärkning av försvaret. Det har under en period varit politiskt enkelt att kräva upprustning på Gotland utan att på allvar mena den. Gotland har en lång väg kvar innan nivån på försvaret där kan anses tillräckligt bra men upprustningen av Gotland måste kunna ske parallellt med övriga delar, annars riskerar vi hamna i en situation där vårt försummande av exempelvis norra Sverige leder till att våra krigsförband i praktiken inte kan verka i den terrängtypen.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

 


Noter
[1] http://www.regeringen.se/49c857/contentassets/266e64ec3a254a6087ebe9e413806819/proposition-201415109-forsvarspolitisk-inriktning–sveriges-forsvar-2016-2020 S 31

[2] http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/2111507/Russia-plans-Arctic-military-build-up.html

[3] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vasternorrland/regementsfragan-het-i-solleftea-igen?cmpid=del:tw:20180130:regementsfragan-het-i-solleftea-igen:nyh:lp

ÖB skjuter sig i foten!

av Ulf Henricsson

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

Foto: Mats Carlsson, Försvarsmakten.

För ganska många år sedan fick jag följande frågan från f d ÖB Bengt Gustafsson; ”Var det så här lågt till tak när vi höll på”?  ”Nej – det var det inte”! Jag har generalsord på – ”det var bra att du skrev”!

Alla var inte glada, men den för försvarets uppgift nödvändiga förändringen blev av.

Så varför flyttar då ÖB på generalmajor Anders Brännström, en officer som mer än de flestas fyller kraven på öppenhet, ärlighet och uppriktighet. Krav som ställs i försvarsmaktens egen värdegrund. Har inte ÖB och hans medarbetare läst på?

Har Anders Brännström fel? Har han röjt hemligheter? Nej – Anders Brännström har sagt det alla som kan försvarsfrågan redan vet – dagens svenska försvar har stora brister! Det vet också underrättelsetjänsterna i vårt närområde och man behöver inte spionera för att ta rätt på tillståndet – det framgår av allehanda öppna källor. Däremot är det bedrövliga tillståndet i huvudsak dolt för svenska folket – de som betalar och förväntar sig trygghet i utbyte.

I regeringskvarteren kan man måhända tycka att Anders Brännström inte varit ”politiskt korrekt” för sanningen gör ju ofta den politiska retoriken svårare.

Det hela påminner om ”översteupproret” 2001 när nio överstar hade synpunkter på det då nya försvarsbeslutet. De fortfarande aktiva kallades till ÖB för uppläxning och höga befattningshavare krävde att de skulle avskedas. Med facit i hand kan man konstatera att synpunkterna var välgrundade. Var har vi de då så mästrande cheferna i dagens debatt?

Som chef kan man göra livet lättare för sig genom att avpollettera medarbetare med avvikande åsikter. Det är en kortsiktig åtgärd som sällan är bra för organisationen och dess uppställda mål. Den absolut största risken är att man skapar en tysthetskultur som konserverar missförhållanden. Vem vill debattera angelägna samhällsproblem när resultatet kan bli att man får lämna sitt jobb. En chef som lägger locket på blir snabbt en ensam chef och får bara höra det som omgivningen tror han eller hon vill veta. Det leder också lätt till ett mindre bra chefsurval.

Får man då inte göra sig av med medarbetare som man inte fungerar ihop med. Jovisst, men man får då ha bättre timing än ÖB och inte göra det i samband med att vederbörande just varit öppen och ärlig enligt försvarsmaktens värdegrund. Nu liknar förflyttningen mer ett politiskt beställningsjobb.

Om inte försvarets medarbetare får diskutera försvarsfrågor skall detta då lämnas till utomstående? Skall sjukvårdspersonalen inte få ha synpunkter på sjukvården.

ÖB borde byta ut ordet lojalitet i sin värdegrund. Lojalitet betyder regelstyrd, att foga sig i regler och överordnads beslut – knappast ett lämpligt ordval om uppdragstaktik är filosofin. Ordet skall vara solidaritet – med uppgiften! (Se svensk akademins ordbok)

ÖB är väldigt tydlig med att försvarsmaktens ledningsfilosofi är uppdragstaktik vars innebörd belyses väl av denna gamla mening

Min herre, kungen av Preussen har gjort er till stabsofficer för att ni vet när ni inte får lyda order

Nedanstående citat från ett gammalt tyskt reglemente duger även i dag

Den främsta ledaregenskapen förblir ansvarsglädjen. Den skulle förstås falskt om man däri söker egenmäktiga beslut fattade utan hänsyn till helheten, eller givna order som inte är korrekt följda och en besserwisser som tillåts ta lydnadens plats. Men i de fall den underställde måst säga sig själv att uppdragsgivaren inte kunde överblicka omständigheterna tillräckligt väl, eller där ordern blir passé genom händelserna, så är det den underställdes plikt att inte utföra eller korrigera erhållna order samt meddela detta till överordnad. För denne underlydande kvarstår det fulla ansvaret för att inte följa order. En ansvarsglad befälhavare ryggar inte tillbaka för att hänsynslöst sätta in trupperna där kampens utgång är tveksam. Alla befälhavare måste vara på det klara med, och inprägla sina underställda, att underlåtenhet och försummelse bildar en tyngre belastning än ett felgrepp i valet av medel.

Vill man tillämpa den ledningsfilosofin i ofärd får man faktiskt tillämpa den fullt ut även i fred – annars skjuter man sig i foten!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

AI – tredje större språnget i vapenhistorien?

av Magnus Sjöland

Flera ledare och tänkare har yttrat sig senaste tiden och uttryckt sin oro för utvecklingen inom AI – Artificiell Intelligens. Om bara några år kommer maskiner med AI att vara smartare och mer intelligenta än oss människor. Hur skall vi förhålla oss till detta? Skall vi nu reglera denna utveckling innan den går oss ur händerna?

Flera anser att AI är det tredje större språnget i vapenhistorien, det första var handeldvapen och det andra var kärnvapen.

Några uttalanden:

Elon Musk, tweet 4 sept 2017:

China, Russia, soon all countries w (with) strong computer science. Competition for AI superiority at national level most likely cause of WW3 imo (in my opinion).

Vladimir Putin, i ett tal i början av september 2017:

Artificial intelligence is the future, not only for Russia, but for all humankind. AI comes with colossal opportunities, but also threats that are difficult to predict. Whoever becomes the leader in this sphere will become the ruler of the world.

Putin ser framför sig att det framtida kriget utspelar sig mellan svärmar av drönare som styrs av AI:

When one party’s drones are destroyed by drones of another, it will have no other choice but to surrender.

AI kan vara användbart och ge en enorm fördel i ett krig inom flera andra områden än med drönare, allt från strategiska och taktiska beslut till Cyberöverlägsenhet, och med hjälp av ett stort antal sensorer ge en överlägsenhet på ett traditionellt slagfält.

Ett stort antal faror hotar mänskligheten om vi nu tar fram maskiner som är smartare och intelligentare än oss. Inom 20 år lär de enligt flera prognoser vara överlägsna oss inom flera olika områden. Det börjar redan komma maskiner som kan duplicera sig själva, lära sig av sina misstag och bygga en bättre kopia av sig själva.

Personligen tycker jag att den största faran med att lita på AI från ett ”neuralt nätverk med deep learning och big data” är att det är som en ”svart låda”, det går inte att veta hur det har kommit fram till sina slutsatser. Du måste lita på beslutet eller förkasta det. Ett stort problem uppstår när besluten är bättre än vad en människa kan prestera, AI kan nu användas för att vinna över människor i schack, fatta bra beslut på Börsen eller att diagnosticera vissa sjukdomar bättre än tränade läkare. Företag börjar mer och mer lita på AI när man fattar strategiska beslut, de som inte gör det kommer på efterkälken. Samtidigt så ökar då också sårbarheten, då sabotörer kan med AI och andra verktyg, tränga sig in och manipulera systemen så att de fattar svårupptäckta felaktiga beslut. Ett annat problem är att mycket kunskap kommer att tappas bort, om vi låter AI ta över arbetsuppgifter och funktioner från experter. Om du vill läsa mer och få en inblick i hur ett avancerat AI system kan tänkas manipulera och interagera med människor, läs senaste romanen av Dan Brown ”Begynnelsen”.

Om vi förflyttar vårt mindset från den civila världen till den militära, så ser jag ett väldigt allvarligt problem om vi låter dessa ”svarta boxar” ta över beslutsfattandet under ett krig och ännu värre om vi kopplar upp våra vapensystem så att vi låter AI sköta dem utan mänsklig inblandning. Då kan det gå käpprätt för oss människor! Dessa områden måste omedelbart regleras internationellt.

Ett föredömligt upprop till FN har nu kommit från 116 ledande personer från 26 länder med djup insikt inom AI och robotteknologi, bland annat ovan nämnd Elon Musk. De vill att FN förbjuder utvecklingen av autonoma vapen, även kallade ”dödsrobotar”. Detta är farkoster som kan klara sig själva på marken eller i luften, och kan döda alla människor som de får syn på. Dessa kan snabbt massproduceras och på slagfältet uppträda i 1000-tal eller ännu fler. Dessa enorma mängder robotar kan sedan styras taktiskt och strategiskt av AI. “These can be weapons of terror, weapons that despots and terrorists use against innocent populations, and weapons hacked to behave in undesirable ways.”, säger de i sitt upprop. De 116 experterna säger också att det är etiskt fel att maskiner skall bestämma över vilka människor som skall dödas, och vill att detta skall regleras under CCW-konventionen från 1983, Convention on Certain Conventional Weapons. Idag är USA och Kina ledande nationer, men även länder som Ryssland och flera länder inom EU arbetar med utvecklingen av sådana system. Kina har som mål att till år 2030 vara den ledande nationen inom AI.

Jag tycker Sverige skall vara ledande inom FN för att reglera området, det är svårt att överblicka, men en sak är säker: snart är vi människor intellektuellt underlägena de datorer vi en gång skapade och det vore hemskt om dessa i framtiden skall bestämma vilka människor som skall dö och vilka som skall få leva.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Skurkstater och andra

av Christian Braw

Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

President al-Assad – företrädare för en skurkstat. Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

I sin roman Professor Martens avresa låter den estniske författaren Jaan Kross en stor folkrättsjurist formulera en viktig regel för att förstå staters agerande. Folkrättsjuristen i romanen är en verklig person, Friedrich Fromhold von Martens (1845-1909). Han var född i Estland, som då var ryskt, och gjorde en banbrytande insats i rysk utrikespolitik och internationell rätt. Bland annat formulerade han den berömda Martens klausul. Den innebär att brott mot folkrätten, som inte finns behandlade i folkrätten, skall bedömas i enlighet med andan i denna.

Den regel som Jaan Kross låter Martens formulera är denna: Arten av staters agerande mot varandra kan bedömas utifrån staternas sätt att behandla sina egna befolkningar. En stat, som behandlar sin egen befolkning skurkaktigt, kommer att uppföra sig skurkaktigt mot andra stater. Därför finns det inga ”inre angelägenheter”. När kinesiska agenter nyligen förde bort en svensk medborgare från Malaysia var det en skurkaktig handling. Men den kan endast förstås mot bakgrunden av den kinesiska statens sätt att behandla sin egen befolkning. Om man ger akt på detta, är skurkaktiga handlingar från Kina mot andra stater att förvänta sig också i fortsättningen.

Om nu regimen al-Assad skulle överleva inbördeskriget i Syrien, så innebär det ingalunda fred i Orienten. Regimens skurkaktiga behandling av den egna befolkningen kommer att prägla även dess relationer till andra stater, i synnerhet i närområdet. För Sveriges säkerhetspolitiska läge är denna regel klargörande. Ju mer den ryska regimen förföljer, hotar, fängslar och mördar journalister och oliktänkande, dess mer kommer skurkaktigheten också att prägla dess förhållande till Sverige.

Och omvänt – den rättvisa, som präglar regimerna i Danmark, Norge, Finland, Estland och Tyskland, ger Sverige goda grannar i närområdet.

Skulle man kunna överföra detta till näringslivet? Då blir det så här: Det ansvar, den omsorg och lyhördhet, som en företagsledning visar mot sina kunder, sin personal och sina leverantörer kommer den också att visa gentemot andra företag och samhället i stort. Och omvänt: Den brist på ansvar, omsorg och lyhördhet, som ett företag visar mot kunder, leverantörer och anställda kommer det också att visa i sin relation till andra företag och till samhället i stort.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Säkerhetspolitik à la Grönköping

av Bo Richard Lundgren

Foto: Drop of Light / Shutterstock.com

Bl a statsministern har invecklat sig i ett resonemang om sannolikheten av ett angrepp på vårt land som inte ger klara besked. Måhända kunde han använt sig av försvarsberedningens formulering? Men då hade utrikesministern blivit trampad på tårna. Resultatet är otydlighet i en situation när tydlighet erfordras. Foto: Drop of Light / Shutterstock.com

Den 4 januari 2017 presenterade regeringen en Nationell säkerhetsstrategi. I företalet till denna framhöll statsministern att frågor om svensk säkerhet brukar samla breda majoriteter i Sveriges riksdag och räknade med att det skulle var möjligt att nå en bred samling också i arbetet med att förverkliga innehållet i strategin.

Fem dagar senare – den 9 januari 2017 – gav regeringen ut anvisningar för den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen. Här fick beredningen i uppdrag att analysera viktiga förändringar i den nationella utvecklingen, särskilt i Europa och i Sveriges närområde. Beredningen skulle också redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenserna för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Beredningen arbetade under våren, sommaren och hösten 2017. Arbetet leddes av den allmänt respekterade riksdagsledamoten, f d talmannen m m Björn von Sydow (S), med ett, som alla vet, gediget förflutet inom området.

Den 20 december 2017 presenterade beredningen sin första delrapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (248 sidor). Beredningen var enig om huvuddragen i rapporten, och alla riksdagspartier står bakom dokumentet.

Vid presskonferensen betonade von Sydow att det råder en parlamentarisk samsyn kring de förslag som beredningen lägger fram. För en utomstående föreföll det klart att man hade lyckats att uppnått den politiska enighet som statsministern efterlyst cirka ett år tidigare.

Men så hände något. Den 14 januari 2018 uppträdde statsministern på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han underkände den säkerhetspolitiska bedömning som beredningen hade gjort avseende synen på ett väpnat angrepp mot Sverige. Till yttermera visso fick han stöd av sin utrikesminister, som dessutom uttalade sig nedsättande om den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen, som hon kallade ”den där gruppen.”

Frågor man nu måste ställa sig är: Hur står det till med regeringens förmåga att hantera frågor som rör rikets säkerhet? Och vad betyder statsministerns högtidliga tal om politisk enighet? Är det bara tom retorik som ingen behöver ta på allvar?

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad uttalar sig polisen Paulus U. Bergström om tillståndet i stadens polisväsende. Han kommer med en tydlig uppmaning till allmänheten: Var laglydig! (Bakgrunden är den att polisväsendet i staden är fullt upptagen med att omorganisera sig, och då blir det inte så mycket tid över att utreda brott.)

Kanske skulle den svenska regeringen kunna rikta en liknande uppmaning till president Putin i Moskva. Var laglydig! Håll dig till folkrätten och det internationella regelverket! Då kanske Herr Putin lämnar tillbaka den olagligt annekterade halvön Krim och upphör med sina aggressioner mot Ukraina. En sådan uppmaning skulle ju dessutom ligga helt i linje med utrikesminister Wallströms tidigare agerande. Hon har ju tagit i på skarpen och talat om för Nordkoreas Kim Jong-Un att han måste avveckla alla sina kärnvapen.

Låt oss återgå till allvaret. Den som är intresserad av frågor som rör rikets säkerhet har på senare tid fått ett starkt intryck av att regeringens säkerhetspolitik börjar bli allt mer naiv och grönköpingsmässig. Det borde regeringen försöka ändra på så fort som möjligt. Ett sätt kan vara att lyssna på Försvarsberedningen.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Krigen i Syrien: vadan och varthän? – Trender framåt och reflektioner bakåt

av Michael Sahlin
Foto: OBJM / Shutterstock.com

Foto: OBJM / Shutterstock.com
Syrien-krisens värsta tid är nu, säger humanitäre FN-samordnaren Jan Egeland om det läge i Syrien som tillspetsats till följd av den nya turkisk-kurdiska konflikten i Afrin, detta trots att ett viktigt mål för det (USA-ledda) internationella arbetet i Syrien, och Irak, de avgörande framgångarna i kriget mot IS, nu nåtts, och Assad-regimens avgörande framgångar med rysk och iransk hjälp lett till avtagande strider mellan regimen och rebellgrupperna. Men trots – och delvis till följd av – dessa förändringar är freden i det krigsdrabbade Syrien långt borta, främst eftersom det diplomatiska intressespelet snarast blivit än mer komplext och destruktivt. Detta i hög grad en produkt av det som framtonar som en ny amerikansk Syrien-politik (dock i fortsatt dragkamp mellan Pentagon och State), väsentligen byggd på fortsatt militär samverkan med kurdiska YPG, en politik som tycks dikteras av viljan att motverka Iran, konkurrera med Ryssland, skydda israeliska intressen och på nytt ifrågasätta Assad-regimen, och en politik som ytterligare komplicerat relationen mellan de båda NATO-länderna Turkiet och USA. När vi nu har facit, bl a i form av total förödelse av EU:s närområde Syrien och dödsfall i halvmiljonklassen och flyktingströmmar i 10-miljonklassen, hade allt detta kunnat undvikas, hade FN:s säkerhetsråd kunnat agera klokare? Se där en av många frågor som tränger sig på från Syrien-krisen/krigen, snart inne på det ofattbara åttonde året fortfarande utan ljus i tunneln; konsekvenserna kommer att verka och värka under lång tid framöver.

* * *

När den avgående presidenten Obama skulle lämna över till tillträdande presidenten Trump var det Nordkorea och det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – och USA:s motverkansdilemma – som Obama framhöll som efterträdarens enskilt största utmaning. Men Obama-administrationens sista överlämningsärende handlade om Syrien. Avgående nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice hade ett förslag att överlämna till efterträdaren Michael Flynn: att USA i den fortsatta, starkt prioriterade kampen mot IS skulle satsa på samverkan med den syrisk-kurdiska milisen YPG som de ”boots on the ground” som man nu insåg krävdes, utöver de massiva flyginsatserna, för att kunna betvinga och besegra den jihadistiska terrorgruppen.

Flynn gav ett avvaktande svar, naturligt nog med tanke på hans bakgrund. Sedan denne general Flynn avslöjats med att inte ha sanning som sin bästa gren, enligt både FBI:s och vice-president Pence synnerliga mening, och därför fått rekordtidig presidentiell fot framkom ju tydliga uppgifter om att Flynn inte bara haft otillbörliga kontakter med ryska vederbörande utan också stått i sold hos Erdogans Turkiet. Det hade bl a förmärkts genom den artikel Flynn lät publicera på själva valdagen med starka förord för att USA borde bejaka den officiella turkiska berättelsen om bl a varför ett amerikanskt samarbete med de syriska kurderna inte var tillrådligt. Och känt var förstås redan då att Ankara absolut inte uppskattade ett sådant samarbete, i kampen mot IS. Så det var inte minst genom Flynns roll och utnämning som president Erdogan och hans närmaste, hjärtligt trötta på Obama-teamets kallsinnighet, hade stora förväntningar på att Obamas sorti och Trumps tillträde skulle innebära ett lyft och en lättnad.

Men så blev det inte – bara något år efter Flynns snöpliga avgång har det skett flera scenförändringar i regionen och särskilt i Syrien, och i skrivande stund i slutet av januari (2018) är läget i stort mer komplicerat än kanske någonsin, trots att IS efter lång och seg och kostsam strid så när besegrats. Och avgörande för denna utgång var just samarbetet mellan USA och den USA-ledda stora koalitionen (där Turkiet utgör motvillig medlem) och de kurdiska styrkorna, enligt Obama/Rices rekommendation till Trump/Flynn, samtidigt som relationen mellan de NATO-allierade USA och Turkiet hamnat i en ”all time low”. Sedan Erdogan, nu djupt frustrerad över Trump/USA:s sätt att säkerhetspolitiskt nalkas frågan om hanteringen av kvarlåtenskapen efter IS-kriget, i dagarna valt att förhandla med Putins Ryssland om tillstånd att militärt intervenera i nordvästra Syrien för att komma åt YPG så framskymtar t o m risker för direkta sammanstötningar mellan amerikanska, i varje fall USA-stödda, förband och den turkiska armén.

Samtidigt aktualiseras ett ännu oklart mått av ryskt militärt stöd till den turkiska operationen (”Olive Branch”!) tankar om det otänkbara: det bisarra i att NATO:s yttre gräns offensivt överskrids och försvaras till följd av beslut och åtgärder med bas i Moskva.

Detta betyder att i regionen de flesta av de ursprungliga problemen kvarstår olösta, samtidigt som ytterligare komplikationer tillkommit under den 7-åriga syriska tragedins koreografi. Nu, i skrivande stund, är läget, i olika koncentriska cirklar (beroende på hur brett man definierar ”Mellanöstern” och vilket delproblem som fokuseras), så tillspetsat, tilltrasslat och spänt att det blivit dags att inse, också i Sverige, att här inryms en problempotential med faktiskt global räckvidd. Smärtsamt uppenbar för alla och envar är, för att lyfta en aspekt, diskrepansen mellan å ena sidan alla ytterst kännbara sätt varpå Mellanöstern påverkar Europa och europeisk säkerhet i vid mening, å andra sidan den patenterade europeiska oförmågan att för egen del göra något åt saken. Just den aspekten kan sedan utvidgas till att inkludera USA och den samlade västliga responsförmågan, den som nu präglas av utrikespolitisk transatlantisk oenighet (Iran-avtalet, Israel-Palestina, m m) och samtidigt av minskande amerikanskt reellt inflytande i regionen, ställt i relation till Ryssland.

* * *

Avsikten med denna text är att först, efter denna övergripande lägesbestämning, söka ge en bild av hur de parallella syriska krigen nu tycks utveckla sig – en ansats till anatomisk undersökning – och därefter diskutera vilka frågor som redan idag finns att ställa och erfarenheter/lärdomar i olika avseende dras, nu när kriget/krigen med vidhängande humanitära katastrofer nalkas år 8, fortfarande utan glimtande gult ljus i tunneln. Texten inskränks här till att fokusera Syrien, i självklar vetskap om att mycket av det som sker i Syrien bäst eller endast kan förstås i ljuset av parallella utvecklingar i Irak, m fl grannländer. I självklar vetskap också om att huvudarenan för den turkisk-kurdiska konflikten (och mer specifikt Ankaras konflikt med PKK, med grenar in i Syrien, och Irak) ligger i Turkiet, sydöstra Turkiet. Tillkommer den övergripande regionala konfliktdimensionen sunni-shia, med allehanda politiskt relevanta underdimensioner inom särskilt sunni: wahabism/salafism, jihadism, Muslimska Brödraskapet, sufism, m m. Allt överlappar och hänger ihop, och har gjort så sedan i varje fall det första världskriget för 100 år sedan, allt det som inför dagens läge utlöstes först av den iranska anti-Shah revolutionen 1979 och därefter av arabvåren 2011 med genomgående tragiska och svårläkta konsekvenser.

Men Syrien, alltså, och huvudsakligen tre samtidiga, parallella och sammantvinnade krig: dels upproret/revolten mot Assad-regimen som blev ett av världshistoriens mest komplicerade inbördeskrig, dels världssamfundets krig mot terrorgruppen som än idag dras med de många namnen, IS, ISIL, ISIS, Daesh, och dels det mer lågintensiva, men när detta skrivs högaktuella, kriget mellan turkiska och Turkiet-stödda styrkor och kurdiska PYD, med väpnad gren YPG, med kvinnlig falang YPJ. Krigens karaktär bestämdes, och bestäms fortfarande, av dels involveringen av externa regionala och globala aktörer, dels en extrem fragmentering på rebellsidan i den grundläggande huvudkonflikten, för och emot Assad-regimen.

Som ska diskuteras avslutningsvis och som kommer att diskuteras i decennier framöver: Hur kunde en så humanitärt katastrofal och säkerhetspolitiskt problematisk händelsekedja tillåtas ske? Hade katastrofen kunnat undvikas? Har Syrien-krisen (och Jemen, och Irak, och Libyen, och Somalia, och Sydsudan…) gjort oss avtrubbade?

Utsikter för fred, respektive fortsatt konflikt

Innan vi ställer frågorna om det som är och har varit, och diskuterar erfarenheter och lärdomar, först några ord om hur utsikterna till fred (alternativt fortsatt konflikt) ser ut i början av 2018, strax innan början på kriget/krigens ofattbara åttonde år.

Och för att kunna säga dessa ord måste vi erinra om hur aktörsbilden ser ut, efter alla dessa år av krig.

Först kriget mot IS. Den USA-ledda anti-IS koalitionen, gradvis utväxt till att bestå av 74 länder och internationella organisationer (”partners united in defeating global terrorism”) uppger nu att man återerövrat 99% av det territorium IS som mest kontrollerade, efter den smått otroliga maktutbredningen 2014. Ryssland har, med varierande grad av seriositet och takticitet, samverkat med koalitionen i kampen mot IS, liksom Iran. Men med kriget mot IS till synes i allt väsentligt vunnet i Irak och Syrien, till ett oerhört högt pris – och med läxor från Irak och Afghanistan lärda när det gäller att inse vad som krävs för att förhindra den aggressiva jihadismens återuppstående –  återuppstår nu alla övriga, och nytillkomna, konflikter med full kraft.

Rysslands ingripande i det syriska inbördeskriget, alltså Assad för och emot, hösten 2015 vände som vi minns kriget till Assad-regimens fördel. Dessförinnan hade krigsförloppet utvecklats så att Assad-regimen sommaren 2015 såg ut att falla, samtidigt som djup ambivalens verkade prägla Obamas USA och övriga västländer: kampen mot IS hade kommit att prioriteras, och alternativen till Assad som sammanhållande kraft i ett sammanhängande Syrien ingav glädjelöshet, en vilsenhet beträffande krigsmålen som också grundades i trista erfarenheter av både försöken att aktivt stödja de olika (”moderata”) rebellgrupperna och de rebellstödjande regionala makternas spretiga och vacklande positioner. Det ryska ingripandet på Assads sida bäddade också för Irans inträde på den syriska arenan. Dessa utvecklingar banade sedan väg för ett läge – i fördjupad undran över USA:s vilja och förmåga att göra skillnad i steget från Obama till Trump – där initiativet till en slags fredsprocess hade övergått från Genéve (FN) till Astana/Sochi i rysk regi, baserad på ett rysk-iransk-turkiskt samarbete, efter östra Aleppos fall i slutet av 2016.

Denna process hade ett år senare, i slutet av 2017, utmynnat i ett Syrien bestående av dels stora områden återtagna av regimen med hjälp av ryskt flyg och markstyrkor med stöd av iranska och Iran-stödda förband, inkl Hizbollah från Libanon, dels områden i östra/nordöstra Syrien som med amerikanskt flyg- och specialförbandsstöd kontrollerades av kurddominerade styrkor (med YPG som dominerande militär faktor), och dels ett antal ”de-escalation zones”, framförhandlade trilateralt mellan Moskva, Teheran och Ankara, och i ett fall, intill Jordanien/Israel, direkt mellan USA och Ryssland. Endast i dessa zoner var det nu fråga om att rebellgrupper hade den faktiska kontrollen, och förhandlingar, t ex i Genéve, om politisk förhandlingslösning och övergångskompromiss var nu i praktiken inskränkta till att handla om denna, nu starkt reducerade delmängd. Och vad värre var, i den största och viktigaste av dessa zoner, provinsen Idlib nära turkiska gränsen och intill den nu konfliktdrabbade kurdiska kantonen Afrin, dominerades rebellsidan av f d Al Qaida-anknutna jihadistgruppen Tahrir al Sham, ett tillsammans med IS legitimt mål för fortsatta ryska (och västliga) attacker, oavsett vapenstilleståndsarrangemang i övrigt.

Den fortsatt trassliga syriska scenen gör det nu svårt för Putins Ryssland att ta steget vidare – från ett segerrikt militärt ingripande, därtill med tillfälle att visa upp och krigstesta rysk militär och militärindustriell förmåga, inklusive uppskattningsvis 150 nya vapensystem, och dessutom manifestera diplomatisk vilja och förmåga inför en vilsen västkant – till en framförhandlad och internationellt legitim fred, helst utan ansvar för återuppbyggnadens kostnader. Därav samarbetet med (Iran och) Turkiet, därav intresset för visst elementärt samarbete med USA, och därav en rysk önskan att Astana-resultaten ska välsignas och legitimeras i det FN-ledda Genéve-formatet – och därav en rysk öppenhet för att freden, om och när den kan säkerställas, sist och slutligen måste ges optiken av politisk kompromiss och all-syrisk transitionslösning. Och därav det ryskledda arbetet med en ny syrisk författning och en rysk insistens, starkt ogillad i Ankara, på att även de syriska kurderna måste ges säte och stämma i en slutöverenskommelse. Och därav den i slutet av januari genomförda särskilda fredskonferensen i ryska konferensmetropolen Sochi, med ytterst selektivt deltagande från de stridande parterna och starkt ifrågasatt legitimitet i förhållande till den de Mistura-ledda FN-processen i Geneve.

Turkisk intervention i Afrin

Det i januari 2018 inledda turkiska militära ingripandet i den kurddominerade Afrin-”kantonen” – och som rört till det rejält i den syriska myrstacken – var det fjärde gränsöverskridandet av den turkiska armén under den syriska krisen. Nr 1 var en operation 2015 för att undsätta en truppstyrka som bevakade ett seldjukiskt minnesmärke (Suleiman Shah) inne i Syrien och flytta detta till ett säkrare ställe nära gränsen. Den gången skyddseskorterades undsättningsstyrkan just av YPG, just i Afrin (!). IS och Al Nusra var hotet. Men det var då. Sedan följde Operation Euphrates Shield i augusti 2016, någon månad efter det beramade kuppförsöket. Den skedde, efter vaga klartecken från Moskva (som där och då ägde och fortfarande äger luftherraväldet) och i någon mån även Washington, med det uppgivna syftet att dels jaga bort IS från gränstrakterna och dels bestrida YPG möjligheter att koppla samman de östliga kantonerna (Kobane och Jazira) med den längst i väster, just Afrin. De hårda och månadslånga striderna mot IS särskilt om staden Al Bab kostade den turkiska armen 70 man i stupade, och deltagande enheter ur Fria syriska armén långt fler. Operationen efterlämnade staden Manbij (som Erdogan nu hotar att angripa) som en mellan Turkiet och USA olöst bråkfråga, än idag under USA-stödd YPG-kontroll. Och i höstas handlade det om att med begränsad styrka dra in i Idlib-provinsen, men nu under det trilaterala rysk-iransk-turkiska de-eskalationsavtalet, att övervaka vapenvilan, trots pågående strider mellan Assad-styrkor och jihadistiska Tahrir al Sham, m fl.

Och så nu den utomordentligt kontroversiella interventionen i Afrin (”Olivkvisten”!), med det deklarerade syftet att där tillintetgöra YPG, USA;s samarbetspartner i den avklingande kampen mot IS. I turkisk regimretorik åsyftar benämningen ”olivkvist” de uttalade syftena att befria Afrin från terror och därmed skapa utrymme för områdets återlämnande till sina ”rättmätiga ägare”, inklusive återvändande syriska flyktingar.

Det skall här erinras om den sedan länge etablerade turkiska traditionen av flygangrepp över den irakiska gränsen, mot PKK:s högkvarter i Quandil-bergen i norra Irak, decennielånga perioder av angrepp som vunnit en form av regional sedvanerättslig legitimitet.

Det skall också påpekas att dessa olika interventioner, överlagrat pågående strider mot PKK inne i Turkiet, oundvikligen tär hårt på den turkiska armén, TSK, redan hårt tärd av alla utrensningar efter kuppförsöket sommaren 2016.

* * *

Sedan Trump-administrationen, fullföljande företrädarens linje, konkluderat att den fortsatt prioriterade kampen mot IS förutsatte fortsatt och utvidgat stöd till YPG och därtill senare formellt beslutat att upphöra med det militära stödet till anti-Assad rebellgrupperna har förutsättningarna för dagens komplexa situation skapats, bland annat innebärande en slags amerikansk-rysk öst-västlig flygoperativ dominansuppdelning med Eufrat som gräns. Samarbetet med YPG (eller SDF, Syrian Democratic Forces som är den alternativa benämningen för att markera att även andra än kurdiska styrkor ingår) är nu det instrument som Washington, utöver sin allmänna diplomatiska och ekonomiska tyngd, de facto förfogar över vid främjandet av de mål Tillerson och Matthis sedermera angivit: att uthålligt motverka att IS-hydran sticker upp ett nytt huvud någonstans i regionen, att bestrida Putins Ryssland full dominans i landet, att hindra och tillbakapressa Irans militära positionsframflyttning i Irak och Syrien och att skydda Israel från ett genom Syrien-kriget stärkt Hizbollah, och, möjligen, att visa YPG och andra liknande aktörer att det lönar sig att offra sig för USA;s krigsmål.

Men då hamnar man å andra sidan, som vi sett, i allvarlig intresse- och strategisk konflikt med NATO-kollegan Turkiet, och skapar ett problem också mellan Turkiet och NATO eftersom den turkisk-amerikanska osämjan om nutid och framtid i Syrien (och om skillnaden mellan huvudsak och bisak), överlagrat ett antal andra problemfrågor i relationen, pressar Turkiet att kompensatoriskt  utveckla ett långsiktigt förmodligen ohållbart men kortsiktigt taktiskt fördelaktigt samarbete med Svartahavsgrannen Ryssland. Till bilden hör också den inrikespolitiska fördel Erdogan och hans närmaste drar av den nationalistiska mobiliseringen i Turkiet kring ledningens expansiva utrikes säkerhetspolitik, och även Turkiets ambivalenta hållning till regionens andra icke-arabiska stormakt, shia-landet Iran, nu utpekat av både Israel och USA som regionens huvudproblem.

Så trots att den regimstödjande sidans omfattande militära framgångar, och rebellsidans försvagning, internationella övergivenhet och fortsatta splittring. lett till allmänt avmattade stridigheter och därav följande relativa förbättring av det humanitära undsättningsarbetet i Syrien ser freden avlägsen ut i slutet av januari. Internationaliseringen av det syriska ombudskriget/krigen har gjort Syrien till en arena för alltmer komplexa och alltmer oförenliga regionala och globala intressen, med tilltagande risk för att det kommer ta år, kanske många år, att skapa ny stabilitet genom sammanjämkande av ryska, amerikanska, turkiska, israeliska, saudiska, europeiska m fl, – och syriska (i den mån syrier alls tillfrågas) – intressen.

Nya trender i det nya läget ”efter IS”: amerikanska överväganden

Det måste här tilläggas att det nya, än mer komplicerade, spelet om Syrien ”efter IS” också tycks lägga grunden för en viss renässans för de tidigare, hittillsvarande konfliktmönstren. Med detta avses flera olika trender.

En sådan trend, fortfarande mer som risk och farhåga än som påtaglig realitet, är den främst av USA påtalade risken att det övriga tumultet, och nu senast det turkisk-kurdiska kriget i Afrin, ska ge IS en chans att återkomma på banan, trots allt, såsom skedde i Irak. Även om ingen tror att en IS-återkomst ska kunna ske med 2014 års förbluffande storskalighet så vore det illa nog, och demoraliserande nog, om IS skulle återkomma som destabiliserande militär faktor, i Syrien, kanske också västra Irak, till ideologiskt stöd för terrorattacker också utomlands. Och i det perspektivet får man inte glömma att det ju finns även annan militant, väpnad jihadism, och särskilt då Al Qaida-avläggaren och f d Al Nusra, Tahrir al Sham som nu utgör den stora huvudvärken i Idlib nära turkiska gränsen, under turkisk övervakning men under angrepp av ryskt flyg och Assad- och Iranstödda styrkor. En strategisk samverkan mellan IS och Tahrir al Sham i en nästa konfliktfas är lätt att föreställa sig.

En annan trend framskymtar i den Tillersonska Syrien-politikens förnyade anti-Assad betoning, detta jämfört med intrycket senare år av gradvis, praktisk amerikansk anpassning till det efter den rysk-iranska interventionen skapade läget på marken och det fruktlösa i att fortsätta kräva Assads avgång och politisk övergångslösning (a la Genéve-processen), något som också uppmuntrat Erdogans Turkiet att skärpa ton och åtgärder mot Assad-regimen, oaktat samarbetet med Moskva och Teheran som fortsatt stöder Assad och trots oenigheten med USA om andra Syrien-frågor. Detta sammanhänger med en tredje trend, Fria Syriska Arméns/FSA:s återuppdykande, efter år av marginalisering, som reell militär faktor och aktör – nu tydligen som resultat av en diskret men målmedveten turkisk satsning – som förtrupp för den turkiska armén i dess olika interventioner (Afrin, Idlib, m m).

Att USA i sin nya Syrien-politik à la Tillerson nu åter talar om att en nödvändig politisk lösning förutsätter att Assad bugar sig ut från scenen har många bottnar och flera konsekvenser. En är kopplad till den globaldiplomatiskt annalkande frågan om ansvaret för de astronomiska kostnaderna för återuppbyggnaden av det söndertrasade Syrien, det ansvar som det internationella samfundet inte kan undgå att adressera, också som handlingsväg för att hantera den Syrien-relaterade flyktingkrisen – biljonbelopp för återuppbyggnad och miljontals människor. Men det ter sig extremt svårt för USA och västvärlden i stort att finna politiskt gehör för att finansiera återuppbyggnaden i ett Syrien fortsatt styrt av den för krisen huvudansvarige. Tillkommer så att en amerikansk Syrien-politik som syftar till att trycka tillbaka iranierna och hålla ryssen stången (och turken lugn) inte har utrymme för en rysk-iranskt kontrollerad marionettregim i Damaskus, en regim som därtill skulle framstå som något av ett monument över amerikanska säkerhetspolitiska tillkortakommanden i den känsligaste av regioner. Och en fortsatt, och fortsatt relevant och legitim, FN-process i Genéve förblir sättet att bestrida Putin herraväldet över fredsprocessen i Syrien, och i Genéve-spåret gäller fortsatt att fred förutsätter kompromiss som förutsätter att Assad ersätts av någon form av övergångsregim. Men även om just detta element må uppskattas i Ankara (och Riyad, och Tel Aviv) så uppskattas det garanterat inte i Moskva och Teheran.

Och så har vi den kurdiska aspekten/komplikationen, den fråga som i nuläget spetsat till hela den syriska ekvationen och ytterligare spätt på spänningen mellan de allierade NATO-länderna USA och Turkiet, och då är det hög tid att peka på den israeliska faktorn. Trump-administrationens nya Syrien-politik dikteras i hög grad av dess pro-israeliska hållning: att skydda Israel från de kombinerade hoten från ett expansivt Iran och ett krigsvant och missilladdat Hizbollah, att av inte minst det skälet prioritera målen att tvinga bort iranska och pro-iranska styrkor från syriskt och särskilt sydsyriskt område. Vi erinrar oss här att Netanjahus Israel var det enda land i världen som hösten 2017 uttryckligen stödde kurdiska KRG:s i norra Irak folkomröstning om självständighet. Skälet var den israeliska preferensen för en kurdisk lösgörelse från det Iran- och shia-dominerade Irak, såsom säkerhetsbuffert mot Iran. Nu handlar det på motsvarande sätt om preferensen för en kurdisk, USA-stödd buffert i östra och nordöstra Syrien, en buffert mot befarade/konstaterade iranska strävanden att med hjälp av Assad-regimen i Damaskus och Hizbollah i Libanon etablera en säkerhetspolitisk korridor hela vägen från Teheran till Medelhavet, ett existentiellt hot mot Israel. Och för det, tänkte man, är det rationellt och nödvändigt att investera i redan gjorda investeringar i det etablerade amerikansk-kurdiska samarbetet i den del av Syrien som i tentativ amerikansk-rysk ”understanding” utgör överenskommen amerikansk militär intressesfär, öster om Eufrat. Men då uppstår å andra sidan en starkt oönskad turkisk-amerikansk konflikt, som vi sett. Och inte bara det, från både Moskva och Teheran signaleras protest mot amerikansk avisering av planer på permanent närvaro i, amerikansk ”ockupation” av, det oljerika östra Syrien, för turkiskt vidkommande särskilt oacceptabelt i den utsträckning amerikansk maktprojicering innebär stärkande och legitimering av kurdiska politiska strävanden. Som i sin tur återverkar på existentiellt känsliga förhållanden i den ofärdiga stats- och nationsbyggarprocessen i det janushövdade Turkiet, med ett ansikte blickande västerut, ett annat österut.

* * *

Summerar vi detta försök till lägesbestämning, Syrien ”post IS”, så handlar det, bland annat, om denna rad av strecksatser:

– Begreppet ”post-IS” summerar att det tagit den USA-ledda koalitionen, tillsammans med Ryssland och Iran, uppåt 4 år att med stora insatser och stora förluster besegra IS-kalifatet i Irak och Syrien, även om fickor finns kvar, liksom risker för IS’ återkomst, fusionering med andra jihadistgrupper och angrepp och etablering utanför regionen. Men med IS-hotet starkt reducerat tränger sig landets övriga, länge åsidosatta, problem på med full kraft; ombudskriget i Syrien ter sig nu snarare mer än mindre militärpolitiskt tilltrasslat, med en ny, flerdimensionell dynamik igångsatt, en dynamik med global räckvidd;

– Efter lång amerikansk tvekan – som bidragit till att släppa till rysk militär och diplomatisk dominans, släppa in iranska stridskrafter och till synes låta Assad slippa undan – tycks Trump-administrationen, av ett antal diskuterade skäl, nu ha bestämt sig för att med större kraft återinträda på den syriska banan, även om närmare besked om mål och medel ännu utestår. Fullföljande därvidlag av samarbetet i östra Syrien med kurdiska YPG innebär kollision med turkiska intressen vilket tillsammans med återupptagna krav på Assads avgång innebär kollisionskurs även mot Moskva, och en NATO-politiskt oönskad trend mot ökat turkisk-ryskt samarbete, och kollisionskurs även mot Iran, med resulterande risker även för kärnteknikavtalet. Ännu utestående närmare besked om amerikanska avsikter när det gäller att navigera i regionens brottsjöar återspeglar ännu utestående slutlig avdömning i en pågående dragkamp i Washington mellan Pentagon/CENTCOM (som fortsätter prioritera den militära kampen mot IDS, m fl) och State (som fått anledning att oroa sig över bredare säkerhetspolitiska vägvalsdilemman).

– Med nuvarande militära och diplomatiska läge ter det sig ännu ovisst, oaktat all retorik, om Syriens territoriella integritet, ett sammanhängande, intakt Syrien till sist kommer att bli resultatet av de många åren av inbördes- och ombudskrig på de olika fronterna. Avgörande i det storpolitiska spelet om detta kommer att bli inte minst den kurdiska faktorn, t ex om den turkisk-kurdiska konflikten till sist avgörs, med grannländernas och stormakternas införståddhet, genom en uppgörelse mellan Assad-regimen och de olika kurdiska fraktionerna, inkl PYD/YPG. Detta förutsätter dock ett närmande, med stormakternas införståddhet, mellan Ankara och Damaskus, vilket i sin tur förutsätter viss minimal samsyn mellan Washington och Moskva om rambetingelserna för en fredlig avveckling av kriget/krigen. I fråga om denna eventuella samsyn har Putin den taktiska fördelen gentemot Trump att Ryssland i Syrien opererar på inbjudan av den ”lagliga” regeringen – den faktor som för USA:s del gör skillnaden mellan Irak och Syrien.

– Men i avvaktan på allt detta, och med Assad numera ohotad i den interna striden: fortsatt krig mellan parterna i Idlib (turkiska armén, syriska armén, ryskt flyg, jihadistiska Tahrir al Sham, Fria Syriska armén, mfl), med fortsatt extrema humanitära konsekvenser och flyktingrörelser, fortsatt krig i enklaver som Östra Goutha nära Damaskus, fortsatt krig mot rester av IS, och nu fullt krig mellan turkar och kurder uppe i Afrin, med risker för spridning (till amerikanskt bekymmer) av dessa strider österut. För turkiska statsledningens del för övrigt ett tillfälle att stolt visa upp prov på den oberoende turkiska försvarsindustrins innovations- och produktionsförmåga, funktionellt jämförbar med ryssarnas försvarsindustriella uppvisning i övriga Syrien.

Och mycket annat elände, i slutet av januari 2018, strax innan inbördeskriget går in på sitt åttonde år. ”Nu är Syriens kanske värsta tid”, sade FN:s humanitäre samordnare Jan Egeland härom dagen.

Återblickande reflexioner och frågor efter 7 år av katastrofalt krig i Syrien (och Irak)

Hade katastrofen kunnat undvikas?

Den övergripande reflexion man vid återblick på den syriska katastrofens bakgrund och utdragna förlopp kan göra må vara både banal och beskäftig men likväl relevant: vad kan vi nu, i vetskap om all förödelse i och utanför Syrien som ofattbara 7 års krig förorsakat, säga om hur katastrofen kanske hade kunnat undvikas och om vilka lärdomar som eventuellt kan dras i fråga om andra liknande mänskliga katastrofer? Detta kommer naturligtvis att diskuteras i generationer framöver, givet den syriska krisens unikt destruktiva karaktär. Men några saker kan kanske sägas redan nu, om än i viss efterklokhet.

För att kunna göra det krävs att man erinrar sig den syriska krisens (de huvudsakligen tre krigens) viktigaste skeden eller stadier. Efter sju år av bakslag, besvikelser och frustrationer, med ständigt ökade siffror för dödsoffer och intern- och externflyktingströmmar, är det svårt att nu minnas alla märkliga stadier, scenväxlingar.

Men ett sätt att skapa struktur bakåt är att erinra om de tre FN-medlare som passerat revy; först Kofi Annan (februari-augusti 2012), sedan Lakhdar Brahimi (2012-2014) och sedan och fortfarande, med anmärkningsvärd uthållighet, Staffan de Mistura. Både Annan och Brahimi kastade in handduken med bittra kommentarer över hur låsningarna i FN:s säkerhetsråd gjort det hopplöst för det internationella samfundet att förhindra en successiv förvärring av Syriens militära, politiska och humanitära kris, trots stora ansträngningar i Geneve-formatet att förmå parterna och deras stödländer att enas om en skiss till en politisk förhandlingslösning. Men de Mistura kämpar på fortfarande, mot svåra odds – han har nyss avverkat den nionde mötet i FN-regi, fortfarande

utan framsteg, fortfarande i oklarhet om vari en i förhållande till en ständigt föränderlig situation på marken relevant och realiserbar politisk kompromiss kunde tänkas bestå, fortfarande baserat på de ursprungliga FN-resolutionernas grundläggande postulat om att en politisk lösning/kompromiss förutsatte regimförändring i Damaskus, m m, med andra ord förhållanden före IS’ inträde på banan som huvudproblem och före den ryska interventionen 2015 som förtydligade att Assads bortförande inte (längre) ägde någon praktisk realitet.

Vad säger Kofi Annan och Lakhdar Brahimi idag om hur katastrofen hade kunnat undvikas?

Före och efter Obamas ”röda linje”, före och efter IS

Ett annat sätt att strukturera återblicken är att tala om före och efter Barack Obamas ”röda linje” i augusti 2013. Bakgrunden var ju dels Obamas beslutsamhet, baserad på företrädarens demoraliserande fiasko i Irak och ty åtföljande folkliga stöd i USA (och Storbritannien) för en ”aldrig mer kriga i Mellanöstern”-politik, att undvika militär amerikansk involvering av USA i Syrien (jfr läget i Irak där USA agerade på regimens inbjudan), dels dramatiska indikationer på att Assad-regimen, av svårförklarliga skäl, hade använt kemvapen mot civilbefolkningen. Det stämmer nu till eftertanke, snart fem år efter denna händelse, att kriget hade kunnat få ett radikalt annat förlopp om Obama den gången hade fullföljt hotet om militär bestraffning, det hot som han till sist valde att backa undan från. Eftermälet, byggt på all katastrofal utveckling som skett åren sedan dess och som partipolitiserats i och med maktskiftet i USA, må tala om undfallenhet och underlåtenhetssynd, men Obama själv har i den berömda The Atlantic-intervjun utvecklat varför beslutet att backa den gången var nödvändigt, framsynt och klokt. Faktum är idag att det inte går att säga hur kriget hade utvecklats om ett storskaligt amerikanskt flygangrepp hade skett, och faktum är också att beslutet hursomhelst symboliserade ett regionalt och globalt förtydligande av en amerikansk beslutsamhet att avstå från ledartröjan i den regionala krishanteringen. Spåren från Irak fortsatte att förskräcka.

För det tredje har vi indelningsstrukturen före och efter IS. Om fenomenet IS (m fl namn) finns mycket att säga, och många oklarheter och mysterier att klara ut. Men i detta sammanhang handlar det om att i korthet erinra om hur IS’ uppdykande på banan fr o m 2014 innebar en total ”game changer” – detta på flera sätt men främst genom att a) framtvinga USA:s inträde – trots all tvekan – också på den syriska scenen och därvid etablera ett numera alltså starkt kontroversiellt militärt samarbete med kurdiska YPG, b) framtvinga en USA-ledd internationell omprioritering mot IS-hotet, på bekostnad av dittillsvarande likaledes starkt kontroversfyllda stöd till rebellkampen mot Assad, c) internationellt förtydliga en bild (Assads bild) av att alternativen till Assad-regimen var antingen ”somaliskt” (eller ”libyskt”) kaos eller ”afghanskt” jihadiststyre, bådadera ur västlig synpunkt av tveksamt mervärde, en konsekvens av den samlade men splittrade rebellrörelsens ”jihadisering”, och d) ytterligare bidra till att skapa en förvirrande och skrämmande bild av ett land i totalt sönderfall.

Före och efter den ryska interventionen

För det fjärde har vi fasindelningen före och efter den ryska militära interventionen hösten 2015, den som så småningom, tillsammans med involveringen av iranska/pro-iranska markenheter och libanesiska Hizbollah, vände kriget till Assad-regimens fördel och i grunden förändrade förutsättningarna för varje tänkbar politisk förhandlingslösning genom att göra det uppenbart för alla och envar, oavsett retoriska utfall och infall, att det inte längre var aktuellt att Assad-regimen skulle se sig ha skäl att godvilligt förhandla om sin egen avgång. Om det någonsin varit det.

Man bör i sammanhanget, för det femte, också nämna Turkiets positionsförändringar i olika steg: först en hård, ultimativ anti-Assad hållning, i militärdiplomatiskt sällskap med Gulf-länder som Saudiarabien och Qatar, och åtföljande öppenhet för samverkan även med radikaliserade, ”jihadiserade” rebellgrupper (inkl IS?), sedan en gradvis ökande betoning av att kurdiska PYD/YPG  var det större, mer existentiella säkerhetshotet i turkisk prioritering, och sedan de olika steg som innebar närmande till Ryssland och fjärmande från USA.

Så, givet dessa förlopp, dessa omkastningar och krigsfaser – och i de perspektiv vi nu förfogar över efter 7 års krigiska förvecklingar – hade katastrofen kunnat undvikas? Frågan kan ju ställas också i vetskap om att den utveckling som faktiskt skett under dessa år i praktiken är värsta tänkbara, med 7 års förödelse, med kanske en halv miljon döda och miljoner skadade, med halva den syriska befolkningen på flykt i landet eller utomlands, varav flertalet för länge sedan torde ha gett upp hoppet om att någonsin kunna återvända, hur eländig flyktingtillvaron än må te sig. Frågan kan därmed också ställas mot bakgrund av krigets/krigens garanterat långvariga konsekvenser, oavsett hur det går med landets territoriella integritet. Tanken svindlar när man tänker på tidsutdräkten – och därmed de långvariga regionala och globala säkerhetspolitiska konsekvenserna – av allt som skall hanteras sedan någon form av fred en dag har uppnåtts, med återuppbyggnad, flyktingåtervändande i förekommande fall, försoning, ansvarsutkrävande, m m.

Allt detta vet vi nu, tillsammans med insikten om allt vi inte vet. Hade det alltså kunnat undvikas?

Blockeringen i FN:s säkerhetsråd

Kanske inte. Svårigheterna har varit överväldigande och svårprognosticerade. Men om president Assads primära ansvar torde grundläggande konsensus föreligga i det internationella samfundet. Den bitterhet som finns hos alla de grupper och schatteringar som offrat allt i motståndskampen, bara för att konstatera att trots hittills sju års förödande krig Assad likväl ser ut att sitta kvar, den bitterheten är väl svår att mäta. Är försoning alls möjlig, kan man fråga, och fundera över jämförelser med länder som Bosnien, Libyen, Somalia och Sydsudan, m fl.

Men sedan bör det tilläggas att stormakterna i säkerhetsrådet bär ett stort ansvar. Som Kofi Annan och Lakhdar Brahimi besviket konstaterade var låsningarna i FN:s säkerhetsråd avgörande för krigets förlopp och förlängning, och dessa låsningar grundade sig i att västmakterna i rådet, påhejade av Turkiet och Gulf-staterna, konsekvent krävde Assads avgång som förutsättning för all annan metod för att släcka den syriska branden, något som Ryssland med stöd av Kina lika konsekvent veterade, en grund för efterföljande misslyckanden i den långa raden av fredssamtal i FN-regi, fram till dags dato. Och till grund för anti-Assad sidans hållning låg en bedömning, omhuldad inte minst av länder som Turkiet och Saudiarabien utifrån den egna agendan, att Assad likt andra autokrater till följd av arabvårens revolutionära kraft stod inför sitt nära förestående fall och därmed kunde bortses ifrån, särskilt som hans sätt att bemöta upproret bedömdes (av Obama och andra) ha berövat honom all legitimitet. Assad-sidans sega motstånd underskattades alltså, även om det sommaren 2015, före det ryska ingripandet, såg ut som att denna prognos skulle besannas.

Denna låsning, och denna kalkyl, kan alltså idag konstateras ha kostat det syriska folket åratal av ofattbart lidande. Därmed är det möjligt att dra slutsatsen att ja, med facit i hand hade stormakterna kunnat agera mer klokt och framsynt. Alternativet till det som skedde hade – kanske – varit en rysk-västlig kompromissöverenskommelse om att säg per 2012 rikta ett opartiskt ultimatum till de stridande parterna – såsom skedde i fallet Sudan-Sydsudan 2012 när helvetet höll på att bryta loss – om att avbryta striderna, och följa upp ultimatumet med ett beslut om att skicka en bred internationell fredsframtvingande styrka till landet. Det inses lätt att detta alternativ skulle ha inneburit en kolossal samling svårigheter och risker av diplomatisk och militär art. Men det skall ställas mot alternativet, det som skedde. Det är inför vad som skall ske framöver ett beskt piller att svälja, för säkerhetsrådets västliga medlemmar, att den blockering av säkerhetsrådet som man då medverkade till möjliggjort detta antal år av förskräckligt krig, samtidigt som nyckelfiguren Assad med rysk och iransk hjälp fortfarande styr i Damaskus.

Frågor kring IS

Sedan tillkommer ju en mängd andra frågor att retroaktivt fundera över. Mycket kommer framöver att handla om IS, monstret som 2014 dök upp från ingenstans – men som konsekvens av Bush-administrationens fatala invasion av Irak 2003 – och chockerade världen med sin militära framfart och sin historiskt unika grymhet, och som kunde besegras (om ”besegras” är rätt ord) endast med stora militära ansträngningar och genom stora uppoffringar. Hur var det möjligt för denna bisarra företeelse att internationellt rekrytera alla dessa tiotusentals krigare, varifrån fick de sina vapen och sitt militära kunnande (utöver plundringen av Mosul), hur kunde de hålla stånd så länge mot 28 000 flygföretag i USA-koalitionens och rysk regi och alla andra insatser? Vad berättar IS-kriget om det moderna krigets olika dueller? Och vad säger fenomenet IS om tillståndet i världen, i detta fall relationen mellan den splittrade islamska arabvärlden och i första hand liberala västdemokratier med imperialism och kolonialism i bagaget?

Tankar om terrorism

Tillståndet i världen efter 11 September 2001 handlar mycket om begreppet och företeelsen terrorism, i modern tappning. Syrienkrigen aktualiserar en bredare trend där det globalt upplevda terrorismproblemet å ena sidan skapar ett rum för samarbete mellan annars svårharmoniserade parter, å andra sidan ett uppenbart och rätt massivt politiskt missbruk, i och med att det numera, mer än förr, ter sig internationellt legitimt att stämpla politiska motståndare som terrorister värda att bekämpa. För Assad är alla väpnade motståndsgrupper ”terrorister” som skall bekämpas, medan övriga parter i det syriska virrvarret har varierande, intressestyrda definitioner, så att en ledande huvudvärk i det internationella fredsarbetet hela tiden har varit just detta: vem är terrorist som det är legitimt att flygbomba, och vem är det inte? Vad innebär omständigheten att Al Qaida-avläggaren Tahrir al Sham allmänt stämplas som terrororganisation (till skillnad från Ahrar al Sham som förblivit ett omstritt fall) för genomförandet enligt den trilaterala Astana-överenskommelsen av Idlib (där Tahrir al Sham dominerar bland rebellgrupperna, mitt ibland mer än 2 miljoner utsatta civila) som en s.k. de-escalation zone? Vad säger det om Turkiet som aktör i Syrien att regimen säger sig föra en legitim kamp mot terrorism i tre olika riktningar, PKK, IS och Gulen-rörelsen? Och så finns att beakta alla symptom på och risker för terrorspridning från Syrien/Mellanöstern till ett skrämt Europa.

Sist och slutligen gäller det att komma ihåg att Mellanöstern ju inrymmer så många andra skiljelinjer och konflikter, många med den syriska – och irakiska – arenan som tummelplats. Att reda ut den syriska röran, svårt som det är och blir, är förvisso inte nog, men ingenting i den vidare mellanösternröran är nog det förutan. Sammantaget handlar landet – och regionen -om en monumental ovisshet och osäkerhet som manifesterar ett antal aktörer och provisoriska/varierande allianser som saknar kompass.

 
Författaren är Fil dr, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

Fallet Brännström

av Einar Lyth

Delar fullt ut mångas uppfattning om angreppet på generalmajoren Anders Brännström.

Jag – som har långt bakåtperspektiv – vill bara påpeka att allt det Anders Brännström, Jan Mörtberg och Bo Hugemark skrev i sin artikel i SvD den 23 jan är – i alla sina formuleringar och till alla delar – invändningsfritt eftersom det i sak inte innehåller något annat än grundkursen i strategi och säkerhetspolitik.

Ja, just detta var del av grundkursen på den tvååriga högre stabskurs där Bo Hugemark (och för den delen jag) var lärare redan på 1970-talet. Detta var sålunda godkänt av statsmakterna för vår verbala navigering mellan blindskären redan under det kalla kriget.

Varför skulle det då inte vara godkänt nu?

Heder åt generalmajor Anders Brännström som för försvarsmaktens skull alltid uppträtt rakryggat!

Heder åt Krigsvetenskapsakademien som för totalförsvarets skull berikar och breddar försvarsdebatten!

Heder åt överste Bo Hugemark som vid 80 års ålder envist fortsätter att med framgång reda ut begreppen – för logikens skull!

När Försvarsmakten omvandlades från flera myndigheter till en enda lades munkavle på aktiva officerare som tidigare yttrat sig i den offentliga debatten.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Populismen hotar Europas säkerhet

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.