Författararkiv: KKRVA

Veteraner – har de gjort någon nytta?

av Ulf Henricsson

Den 29 maj firas veterandagen på Gärdet i Stockholm. Samtidigt kan man läsa i tidningen att vår insats i Mali förlängs ett år och att utrikesministern tycker att det är en besvärlig mission. Det får man hoppas att den är – annars behövde vi ju inte vara där! Man kan ju fråga sig varför flyktingströmmen tog fart 2015, samtidigt som internationella samfundet tyckte det blev för besvärligt i Afghanistan, Irak m fl platser. Det är sällan man ser den kopplingen i det politiska samtalet. Det handlar mer om de höga kostnaderna och riskerna.

Jag träffade för några veckor sedan omkring 200 av soldaterna från BA 01 – den första nordiska bataljonen i Bosnien-Herzegovina. Två hundra svenska kvinnor och män lade tre dagar och en hel del pengar på att träffas efter 25 år – inte på grund av att bataljonsledningen kallade – utan på grund av en vilja från soldaterna. Det blev en mäktig tillställning över tillfredsställelsen och stoltheten att ha gjort en insats som var livsavgörande för många på Balkan.  Insatsen har också påverkat många soldater och befäls liv efter missionen – mestadels på ett positivt sätt. För många är gruppchefen Magnus Ernströms titel på den bok han skrivit om missionen Ett halvt år, ett helt liv verklighet. Mycket kan sägas om detta, men jag överlåter till Magnus Ernström att ge en aspekt på nyttan av internationella uppdrag. Och detta är bara ett av kanske tusentals exempel på veteranernas insatser för en bättre värld.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

 


Stunder som betyder något [1]

av Magnus Ernström

För exakt två år och sju dagar sedan sedan upplevde jag något synnerligen omtumlande.

Just som jag i godan ro satt lutad över min dator dök en vänförfrågan upp på mitt Facebookkonto. Det var ett namn som verkade ha bosniskt ursprung. Jag kopplade inte direkt, men förnamnet klingade avlägset bekant från mitt researcharbete när jag skrev Ett halvt år, ett helt liv. Som  profilbild såg jag ett vackert familjefoto med fina barn som i mångt och mycket liknade mina egna; en storasyster med långt, vackert hår och en lillebror med ett glatt, lite busigt leende. De var kanske något år äldre än mina just då, men igenkänningsfaktorn var hög.

Sen såg jag vilken hemort denna mystiska vänförfrågan kom ifrån; Stupni Do, Bosnien-Hercegovina.

Insikten drabbade mig som ett slag i magen. Jag förstod vem, varför. I det ögonblicket insåg jag att de vackra barnen med sina varma leenden aldrig skulle ha funnits om vi inte gjort vad vi skulle. I ensamhet framför datorn träffades jag av en känslostorm jag sällan upplevt. Allt på en gång; vemod, sorg, frustration, ilska över dem vi inte kunde rädda. Tillfredsställelse, stolthet och lycka över dem vi faktiskt kunde hitta, stuva in i våra pansarfordon och köra i säkerhet – mitt framför näsan på mördarna, som letade efter dem. För att tysta de sista levande vittnena från massakern i Stupni Do. Egentligen skulle de ha varit döda.

Men vi räddade dem. Mot alla direktiv från FN och vårt eget högkvarter för att det eventuellt störde den storpolitiska processen. Och med alla direktiv från vår bataljonchef Ulf Henricsson. För att vi var människor, är människor, och för att det var rätt.

Är rätt.

Jag såg på barnen på bilden, och tackade min lyckliga stjärna för att vi själva överlevde, och dessutom kunde rycka de blivande barnens framtida mamma i säkerhet framför näsan på de bödlar som letade efter henne – och de få av hennes vänner och grannar som lyckats fly. Hon måste ha varit i ungefär samma ålder som sin dotter då. Kanske sexton, sjutton år.

Jag har stor anledning att tro att just dagen när vi ryckte de ännu ej påtänkta barnens mor ur dödens käftar alltid kommer att vara mitt livs stoltaste ögonblick. Att dessutom 25 år senare få ett så talande kvitto på att vi gjorde skillnad är en överväldigande känsla.

I min bok Ett halvt år, ett helt liv är hon ett av de anonyma öden som passerar förbi. Men hon är en människa som du och jag. Och hon tvingades gå igenom så fruktansvärda upplevelser att de nästan trotsar all fattning. Prövningar så horribla att man inte tror det är möjligt för en mänsklig själ att överleva dem.

Hon gjorde just det; överlevde.

Och hon har skapat något gott ur händelser så obeskrivliga att ingen ska få uppleva dem.

Livet i Bosnien är inte helt enkelt eller okomplicerat än idag, men hon kämpar vidare – och gör åtskilligt för att hjälpa medmänniskor som inte har det allt för lätt.

För mig är hon en hjältinna av en alldeles särskild sort – som har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Jag är just nu på resande fot, och kliver snart på det flygplan som i eftermiddag landar på vad vi kallade ”Tabben”, Tuzla Air Base. En resa som tar mig några hundra mil bort – och två och ett halvt decennium tillbaka i tiden.

I morgon ska jag träffa henne igen i hennes hem i Stupni Do i Bosnien, Hon, den där unga flickan som berövades allt, vars öde etsade sig fast i mitt minne, och som jag i 25 år undrat hur det gick för.

Det känns riktigt, riktigt stort.

I dag har jag för första gången på nästan 25 år upplevt en konvoj från Tuzla till Vares tillsammans med ett gäng fantastiska soldater från FN-bataljon BA01, 1993–94. 

Dagen har rymt så många återseenden med platser från förr att jag spar de flesta intrycken till senare, och helt fokuserar på dagens viktigaste händelse – besöket i Stupni Do, och mötet med människor som trotsat alla odds och byggt en ny framtid där jag en gång trodde byn var förlorad till ondskan för alltid.

Stupni Do jämnades i princip med marken den 23 oktober 1993 , och byns invånare utsattes för en ofattbart, obeskrivligt brutal massaker, som bara ett fåtal lyckades fly ifrån. Trots åtskilliga försök, och ibland regelrätta stridshandlingar lyckades vår underbemannade nordiska bataljon inte ta sig in i Stupni Do förrän flera dagar senare för att få reda på vad som hänt i byn.

Men tidigt på morgonen den 26 oktober 1993 hittade vi – mot alla odds – de överlevande som lyckats fly massakern. Mitt framför näsan på deras förföljare lyckades vi rädda dem undan döden. En ung flicka kramade gråtande om halsen på en av mina kamrater, och den historia jag fick berättad för mig om vad hon utsatts för glömde jag aldrig.

Jag har under snart ett kvarts sekel undrat vilken sorts vidrig varelse som kan göra så mot en annan människa, och vad det blev av den oskyldiga flicka som genomlevt den rena ondska hon utstått, inte ens fyllda tjugo år.

Att få släkt och familj – unga, gamla, barn, spädbarn – mördade, utraderade, inför sina ögon går inte att föreställa sig. Jag trodde inte det var möjligt att överleva något sådant.

Jag fick undra ända till jag skrev min bok Ett halvt år, ett helt liv för att få reda på att hon inte bara överlevt, utan att hon också skapat ett fint liv för sig och sin familj. Och för mig har hon blivit en sann hjältinna och förebild ju mer jag fått reda på om vem hon är och vad hon ger, varje dag.

Idag har jag träffat henne för första gången sedan den där tidiga oktobermorgonen 1993, i hennes hemby Stupni Do. Jag har svårt att sätta ord på hur det känns, det var en obeskrivligt omtumlande upplevelse – men jag har idag upplevt ett av mitt livs mest rörande ögonblick.

I kväll somnar jag tacksam för vad livet ger, med en tår i ögat och ett brett leende.

–     –     –

Stig-Inge Blennow är en av Sveriges stora hjältar. Efter att vi beskjutits med pansarvärnsrobotar i Ribnica den 22 februari 1994 körde han sin pansarbandvagn – blödande och blind på ena ögat – sex kilometer längs smala vägar genom bergen för att hans grupp skulle kunna återupprätta radiosamband och kalla in förstärkning.

Idag har han blivit min hjälte på ytterligare ett vis; för två år sedan besökte han vårt gamla område i Bosnien och upptäckte att hela åttonde pansarskyttekompaniets camp i Vares hade rivits. Eftersom Vares-området varje år besöks av såväl gamla FN-soldater som Försvarsmaktens officersutbildningar tyckte Stig-Inge att det borde finnas något att se på platsen, annat än en ödetomt.

Därför bestämde han sig för att göra något åt saken. Med hjälp av ett stenhuggeri, och insamlade medel från soldater och andra engagerade – t ex Maria Byquist, som tillverkade myriader av specialdesignade paracordarmband och skänkte en mindre förmögenhet till insamlingen – blev det tillräckligt med medel för att tillverka en minnessten. Sveriges Veteranförbund sponsrade sedan Stig-Inge för resan ner, då en minnessten inte direkt går att checka in på flyget.

På plats i Vares har vi BA01:or haft hjälp av Adisa Likic och hennes familj. Adisa överlevde massakern i Stupni Do, och har mot alla odds gjort både Stupni Do, Vares och världen till en ljus och glad plats igen. Hon har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är inte bara för att hon har skött alla kontakter med borgmästaren och kommunen – som skänkt några kvadratmeter mark och har åtagit sig att vårda minnesstenen.

Igår, den åttonde maj, invigdes stenen, i närvaro av Adisa med familj och Vares borgmästare. Ett riktigt bra monument ska inte bara vara ett minnesmärke över något som varit – utan början på något nytt. Och det har Stig-Inge lyckats med. Alla från invigningen samlades till grillfest i det hus vi hyrt i Strica, någon kilometer från Camp Valhall och minnesstenen. Historier från förr blandades med förväntningar inför framtiden, och ett nytt, hjärtligt, bosnisk-svenskt ”vi” började byggas.

Till alla som bidragit vill jag rikta ett stort och innerligt tack.

 
Författaren var 1993 ställföreträdande gruppchef på BA 01. I dag är han utvecklingsstrateg för näringslivs- och innovationsfrågor i Gävleborgs län.

 


Not
[1] Denna text är hämtad från författarens blogg

Ryssland och vi

av Mats Bergquist

Enligt en internationell undersökning jag läste för några år sedan har Sverige och Polen de mest negativa uppfattningarna av alla europeiska länder om Ryssland. De exakta siffrorna minns jag inte längre utom att den för vår del var anmärkningsvärt stor. Men det låter rimligt att debatten i dessa båda länder har tydligare negativa drag än i många andra EU-länder.

Detta är en intressant uppgift – med tydliga politiska implikationer, som i fallet Polen ändå är lättare att förklara än för vår del. Polen har alltsedan den första s.k. delningen 1772 ständigt råkat illa ut. Efter de två ytterligare delningarna 1793 och 1795, då Ryssland, Preussen och Österrike lade beslag på vad som fanns kvar, styrdes Polen 1815–1831 som formellt en egen monarki med den ryske tsaren som kung. Sedan polackerna gjort uppror 1830 (och igen 1863–1864) upphävdes författningen och autonomin försvann. Efter 20 år som självständig stat 1918–1939 delades Polen 1939 på nytt mellan Tyskland och Sovjetunionen, för att efter kriget bokstavligen flyttas västerut och 1945–1947 inlemmas i Sovjetsystemet som folkdemokrati. Att polackerna nu mera än 25 år efter murens fall har en negativ syn på Ryssland är alltså inte att undra på, ständigt manifesterad bl a i diskussionerna om Katynmorden och flygolyckan i utanför Minsk för några år sedan, då en god del av det polska etablissemanget omkom, inklusive landets president Lech Kaczynski.

Men vi? Efter freden i Fredrikshamn 1809 då Sverige råkade ut för sin enda delning och Finland förvandlades till ett ryskt storfurstendöme har vi inte varit invecklade i några öppna fientligheter med Moskva, även om det kunde ha hänt 1855 under Krimkriget då Oscar I var lockad att genom att ansluta sig till England och Frankrike, kanske återfå Finland eller i alla fall Åland. Sannolikt hade Karl XIV Johan personligen en relativt positiv syn på Ryssland som något slags den konservativa legitimitetens väktare. Detta var inte minst viktigt för den svenske kungen, som jämte sin marskalkkollega Soult var den enda av Napoleonerans koryféer, som överlevde alla politiska förändringar i Europa efter kejsarens fall. Kungen uppskattade givetvis också att Ryssland hållit sitt löfte att understödja Norges lösgörande från Danmark och union med Sverige. Men därefter har misstänksamheten mot Ryssland varit ett dominerande tema i svenskt säkerhetspolitiskt tänkande, även om kortare perioder av hyggliga relationer har förekommit. Samtidigt som alliansfriheten under tiden sedan Bernadotte varit den styrande säkerhetspolitiska doktrinen – som givetvis tid efter annan måst anpassas till nya omständigheter – har denna, som jag många gånger i olika sammanhang framhållit, under långa perioder kompletterats med en Plan B för att möta det enda krigsfall, som man utom under Hitlers regim, planerade för, nämligen ett ryskt anfall. Våra egna resurser skulle aldrig, möjligen med undantag för de första decennierna efter andra världskrigets slut, kunna hantera de problem som yta, volym och tid innebar för ett geografiskt stort land med liten befolkning. Denna Plan B har på olika sätt under de gångna dryga 150 åren ofta utgått från förväntningar eller förhoppningar om stöd av västmakterna eller Tyskland.

Men några ryska planer sedan 1808, annat än i samband med en storkonflikt som kunde beröra oss, på att anfalla vårt land känner man inte till. Ändå har ”rysskräcken” ett handfast grepp om våra landsmän. Det krävs inte mycket för att svensk opinion jagas upp när något händer t.ex. i Östersjön och spåren leds till Moskva. Och successiva ryska regimer har fortsatt att bjuda på möjligheter att reagera på dess politik. Den ryska skuldbördan har särskilt under Sovjeteran regelbundet fyllts på med anfallet mot Finland 1939, ockupationen av de baltiska staterna 1939-1941 och igen 1944-1991, undertryckandet av Ungernrevolten 1956, Tjeckoslovakien 1968. Och under Putineran kom Georgien 2008 och framför allt Krim och östra Ukraina 2014. Bilaterala frågor som baltutlämingen 1945-1946, Wallenbergaffären, nedskjutningen av Catalinaplanet 1952, flera allvarliga ryska spioneriaffärer och faktiska och misstänkta ubåtskränkningar under det kalla kriget har givetvis konfirmerat den negativa bilden av Ryssland.

Man kan analysera vårt förhållande till Ryssland på två plan. Det ena är geopolitikens, det andra ryska regimers natur. Ända sedan det stora Nordiska kriget 1700–1721, som ändade en ett hundratal år av svensk strategisk regional dominans, har Ryssland, utom perioden 1871–1945 då Tyskland innehade rollen, varit den ledande makten i Nordeuropa. Sverige saknar givetvis möjligheter att med egna resurser ändra på detta sakernas tillstånd, annat än att gå med i en försvarsallians med andra stormakter. Men denna lösning har, i alla fall hittills, inte haft nödvändigt brett stöd i det politiska etablissemanget eller hos allmänheten. Därför har alliansfriheten, ofta kombinerad med en Plan B med förhoppningar om stöd utifrån, blivit den svenska modellen att hantera ett strategiskt problem. Sannolikheten för att den ryska federationen skulle komma att upplösas i mindre enheter, varvid den geopolitiska situationen givetvis skulle bli en annan, är rimligen mycket låg.

Det geopolitiska läget i vårt närområde förefaller således i sina grunddrag för överskådlig framtid rätt oföränderligt. Medvetenheten om den geopolitiska obalansen och att det sas är ryssarnas fel att den för oss är tydligt oförmånlig är ett konstant element i misstänksamheten mot Moskva. De är historiskt sett det enda land som tilldelat oss varaktig skada och förminskat Sverige till vad det är idag. Detta är knappast någont som sysselsätter den genomsnittlige svensken. Men den ryska skuldbördan är likafullt, medvetet eller omedvetet, i svenskarnas ögon tung. Ibland har man rörande tidigare epoker, före 1814, velat tilldela Danmark en liknande roll som arvfiende eftersom krigen med Danmark, beroende litet på hur man räknar, varit flera än dem med Ryssland. Men detta resonemang håller knappast. Kampen mellan Danmark och Sverige var snarare ett slags inbördeskrig mellan olika grenar av samma folk och som rörde makten över själva den Skandinaviska halvön. Konkurrensen med Ryssland hade större implikationer och rörde dominansen i hela Nordeuropa och Östersjön. Inte att undra på att krigen med Ryssland varit färre.

Om den geopolitiska obalansen med dess historiska bagage är en källa till den latenta misstänksamheten mot Ryssland har denna uppenbarligen förstärkts av avsaknaden av all demokratisk och civilsamhällelig tradition – utom några kortare perioder efter revolutionen 1917 och upplösningen av Sovjetunionen 1991. Ryssland uppvisar ju en provkarta på allahanda våldsamma, diktatoriska eller auktoritära regimer från Ivan IV till Vladimir Putin. Detta har lett till en säkert utbredd uppfattning, inte bara hos oss, att den ryska federationen inte kan ses som ett europeiskt land utan något sui generis, vilket förvisso också är många ryska tänkares uppfattning. Detta har elegant beskrivits av Bengt Jangfeldt i hans ”Vi och dom” (2017). Livegenskapen som avskaffades först 1861 har för svenskar, som aldrig upplevt ett riktigt feodalsystem, varit ett typiskt exempel på artskillnaden mellan en upplyst skandinavisk samhällsmodell och den primitiva och våldsbenägna i Ryssland. Det finns alltså ett rätt starkt svenskt självmedvetande i denna syn, vilket leder till en stark blandning av rädsla och en nedlåtande attityd. Den starka ryska konstnärliga, musikaliska, litterära och måleritraditionen blir egentligen det enda försonande draget.

Vilka politiska konsekvenser har då denna sannolikt djupt förankrade syn på vår store granne? Från rysk sida har man sannolikt haft en mera positiv syn på oss än vi på dem. Det följer visserligen av stormaktsperspektivet att små nu ofarliga grannar kan ses med ganska blida ögon. Men i Moskva har man säkert generellt uppfattat den alliansfria doktrinen som ett bidrag till stabliteten i regionen, även om man också varit medveten om risken för att Sverige vid en konflikt skulle hamna i västlägret. Förutsättningar för en rimlig politisk dialog mellan våra båda länder har ur denna ryska synvinkel oftast förelegat – om det inte vore för den lättväckta svenska opinionen. Varje svensk regerings rörelsefrihet begränsas av den inte helt oförståeliga tendensen att tillskriva Moskva skulden för det mesta av negativ karaktär som händer i regionen, oavsett om det gäller ubåtskränkningar, överflygningar, militärövningar nära vårt territorium, överträdelser av vad vi anser bara självklara mänskliga rättigheter etc.

Detta har, alldeles oavsett färgen på den regering vi haft, gjort det svårt att under någon längre tid upprätthålla en effektiv diplomatisk dialog. När, bara för att ta ett exempel, regeringen Erlander och framför allt dess utrikesminister Östen Undén – som alltid var angelägen om detta – ville förbättra relationerna med det poststalinistiska Sovjet och 1958 inbjöd Nikita Chrustjev till Sverige inställde den ryske regeringschefen året därpå besöket, med hänvisning till den fientliga svenska pressen. Och, för att ta ett färskare exempel, alltsedan den ryska annekteringen av Krim och interventionen i östra Ukraina 2014 med starka svenska reaktioner har relationerna mellan båda våra länder varit sämre än mellan Ryssland och många andra EU-länder. Om någon regering inom överskådlig framtid skulle komma på idén att bjuda in Putin till Sverige skulle allmänheten knappast förstå varför och initiativet leda till starka inrikespolitiska kontroverser.

Det vore givetvis i vårt intresse att söka upprätthålla något mera än en formell dialog med Ryssland. Men det politiska klimatet i Sverige tillåter f n helt enkelt inte detta. Man kan givetvis hävda att om en regering skulle vilja förbättra relationerna kan den söka övertyga den lättkränkta opinionen. Men en regering måste välja sina stridsfält. Varför skall man slösa politisk energi på en fråga som ändå knappast skulle ge goda politiska poäng? Och för dem som vill söka ändra på detta klimat gör ryssarna det inte precis lätt genom klumpig politik och stormaktsfasoner. Detta minskar incitamentet till dialog. I någon mån kan man försöka upprätthålla en sådan på det icke-politiska planet, vilket också skett och sker.

Ofta hänvisar analytiker här till att det trots allt är möjligt för både Finland och Norge att ha en rimlig relation till sin store granne. Men för särskilt Finland, men också Norge, har de som fysiska grannländer ett vitalt intresse av att kunna kommunicera med varandra också genom andra kanaler än diplomatiska noter. Finland har en 1300 km lång landgräns med den ryska federationen, den längsta denna har med något västland, vilket också leder till allehanda praktiska problem som måste hanteras. Detta var uppenbart när Moskva hösten 2015 plötsligt öppnade de annars välbevakade gränserna till både Finland och Norge. Det geopolitiska läget mer eller mindre kräver en säkerhetspolitisk dialog av det slag president Sauli Niinistö har med Putin, med ett par sammanträffanden per år och ibland telefonkontakt. Frånvaron av en sådan dialog skulle utan vidare bli utrikespolitiskt mycket besvärlig. Denna har dessutom rimligen ett värde för andra EU-länder.

Även Norge har behov av en dialog, inte minst om de väldiga och särskilt för Norge mycket viktiga haven i norr. Sedan man för några år sedan kommit överens om den territoriella delningen av nordområdena har man eliminerat ett stort irritationsmoment. Norge bär dessutom på ett historiskt arv som ofta förbises: som del i den dansk-norska unionen till 1814 var man ofta allierad med Ryssland mot Sverige. Ryssland var ett av de första länderna som 1905 erkände Norge som också minns att sovjetiska trupper befriade Nordnorge i krigets slutskede för att ganska snabbt evakuera området. Oslo kan också föra denna dialog, som sedan alliansens tillkomst medlem av NATO och utifrån en geopolitisk situation som fått historisk hävd och Moskva accepterat. Härvid har de unilaterala begränsningar som man åtagit sig i vad avser utplacering av kärnvapen på norskt territorium respektive övningar och stationering av utländsk trupp nära Ryssland spelat en roll.

Sveriges situation är således annorlunda än våra nordiska grannländers. Vi har inte samma praktiska behov av en dialog som de, och kan därför leva med ett mera ansträngt förhållande. Det ekonomiska utbytet är ändå ganska måttligt. Samtidigt ligger vi där vi ligger och skulle säkert ha nytta av en utförligare dialog och kanske utbyte av fackministrar. Högnivåbesök är f n knappast möjliga och utrikesminister Wallströms få möten med sin ryske kollega Lavrov har uppenbarligen varit ganska formella.

Den som här vill ändra på detta sakernas tillstånd och upprätta en bredare dialog har ett styvt jobb framför sig.

 
Författaren är ambassadör, docent och ledamot av KKrVA.

Modernisera totalförsvaret!

av Lars O Normark

Kungliga Krigsvetenskapsakademien har analyserat vårt totalförsvar i situationer när vi kan bli angripna både i form av hybridkrig och väpnat angrepp. Den sammantagna utvecklingen inom teknik, samhällsutveckling och stormakternas angreppsmetoder har inneburit att vi är relativt försvarslösa om en stor konflikt skulle drabba oss inom de närmaste åren.

Vi har idag närmast ett rudiment av civilt försvar. Cyberattacker kan slå ut elförsörjningen i hela landet, vilket gör att det mesta i Sverige stannar, t ex mobilnät och betalningssystem. Befolkningen börjar sakna vissa livsmedel redan efter några dagar när livsmedelslagren är tömda. Angriparen kan utnyttja sociala medier för att försöka skapa panik, misstroende och uppgivenhet.

Övergår angreppet till militära insatser kan våra kvalificerade förband riskera att slås ut eller hindras från att komma till verkan. Våra ledningssystem och robotarnas målsökare är utgör exempel där angriparens cyberinsatser och elektroniska krigföring kan göra våra system verkningslösa.

Det militära försvaret måste stärkas såväl avseende antalet förband som förbandens kvalitet. Robotluftvärn för brigader och marinens fartyg är en absolut förutsättning liksom robotluftvärnet för våra flygbaser. Försvaret ska anpassas till den tekniska utvecklingen.  En ständigt gripbar försvarsmaktsgemensam snabbstyrka måste organiseras . Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna, som lottakårer och bilkårer, måste ges utökat stöd och utbildning.

Personalförsörjningen har under de senaste åren blivit en akilleshäl. Nu kan vi kanske komma tillrätta med detta om och när antalet soldater kan utökas. Men ett relevant totalförsvar tar tid att bygga upp. Krigsvetenskapsakademins projektgrupp prioriterar för det totala försvaret, civilt och militärt, ett nationellt cyberförsvar. För det civila försvaret krävs en bättre sammanhållen ledning. För det militära försvaret organiseras en snabbinsatsstyrka. Personalkadern fylls upp så att antalet förband med modern utrustning kan utökas. Det psykologiska försvaret behöver återuppväckas, även i fredstid, och rustas för dagens medievärld.

Försvarsmakten vill i sina studier, som sträcker sig fram till 2035, fördubbla sin personalstyrka i krig från idag 54 000 till 119 000 personer. Idag kostar försvarsmakten 48 miljarder kronor. Kostnaden år 2035 beräknas ha stigit till 115 miljarder kronor. Det motsvarar 2,4 % av dagens BNP. Det är i BNP-andel räknat samma nivå på Sveriges försvarskostnader som de var 1994 under Ingvar Carlssons(s) regering. Vilken försvarsmakt det skulle kunna resultera i kommer förhoppningsvis att framgå när Försvarsmaktens perspektivplan redovisas i sin helhet. Den utgör underlag för Riksdagens försvarsbeslut 2020, för den försvarspolitiska inriktningen 2021-2025.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Knakande transatlantisk länk och ett alienerat Östeuropa som närmar sig Kina

av Ingolf Kiesow

Foto: Shutterstock.com

Den transatlantiska länken knakar betänkligt. USA har under en tid varit på väg att ge sig in i ett handelskrig, som i första hand riktar sig mot Kina, men som även på fullt allvar har Europa som en andra frontlinje. NATO:s huvudregel om ”en för alla, alla för en” gäller numera bara för dem som har betalat tillräckligt för sitt eget försvar enligt USA:s president Donald Trump.

Ingen vet om han blir omvald för nästa mandatperiod. Frågan är om den ovisshet som han har skapat rörande USA:s åtaganden mot sina allierade och om villkoren för världshandeln kommer att bestå i ytterligare sex år. Grunden för den gemensamma transatlantiska säkerhets- och utrikespolitiken har blivit bräcklig. I viktiga frågor om exempelvis påverkan på klimatet och kärnvapenavtalet med Iran kan man inte enas om en gemensam hållning, och USA hotar sina allierade med sanktioner om de inte följer USA:s politik.

Omvärlden försöker under tiden att bemästra situationen genom att skapa frihandelsområden utan USA, till exemepel mellan de övriga länderna kring Atlanten och Stilla havet samt mellan EU och Japan, Kanada, Mexiko och Brasilien.

 Världshandelsordningen på väg falla sönder

USA utmanas samtidigt av Kina om inflytande i världen, och Kina försöker vinna insteg i Europa på olika sätt, mest synligt genom satsning på ”den nya sidenvägen”, det enorma projektet att knyta samman hela den europeiska kontinenten i ett ekonomiskt nätverk under kinesisk ledning. Samtidigt försöker Kina påskynda den begynnande splittring av den transatlantiska länken som Donald Trump redan har åstadkommit, i första hand genom att låta det framstå som om EU och Kina har en gemensam politik mot USA för att bevara frihandelssystemet i världen, symboliserat av världshandelsorganisationen WTO.

Den organisationen har Donald Trump å andra sidan förklarat vara oanvändbar för USA:s intressen och något som USA kan klara sig utan. En informell kompromiss som Kina och USA tycks ha enats om för att åtminstone för tillfället stoppa utvecklingen i riktning mot ett fullskaligt handelskrig mellan dem strider mot WTO:s grundregler om frihandel. Det ställer EU, Japan och Indien, som alla har anslutit sig till Kinas klagomål hos WTO, inför frågan om de också skall låta sig tvingas att åsidosätta WTO-reglerna och därmed sätta världens nuvarande frihandelssystem ur spel.

Svårt hålla ihop militärallianser

Fortsätter USA att ställa sig mot resten av världen i handelsfrågor, Iran-avtalet och andra frågor blir det föga troligt att USA:s militära allianser i det läget kommer att vara någon hållbar grund för övriga alliansmedlemmars framtida säkerhetspolitik. Det har Tysklands förbundskansler Angela Merkel redan påpekat flera gånger.

EU behöver både undvika att bli ovän och en alltför nära vän till Kina. EU:s förhållande till USA börjar å andra sidan att ställas inför en rad nya problem – behovet av att undvika att bli en ovän, men heller inte kunna vara samma goda vän som förut, därför att man inte är överens om flera av de mest grundläggande frågorna. Handelspolitiska motsättningar blandas med säkerhetspolitiskt kaos och ställer EU inför krav på långsiktiga, men någorlunda snabba beslut på ett sätt som tidigare inte har förekommit i EU:s förhållande till omvärlden. Det kan bli svårt.

EU inte särskilt välrustat för att fatta snabba beslut

EU:s beslut om internationella avtal fattas genom omröstning i ” Europeiska Unionens Råd”, i dagligt tal kallat ministerrådet. Ofta krävs kvalificerad majoritet. Riktlinjerna för unionens långsiktiga politik överenskoms däremot vid möten med det ”Europeiska Rådet”, som består av medlemmarnas regerings- och statschefer, den permanenta ordföranden och EU-kommissionens ordförande. De möts två gånger om året. Ett land fungerar halvårsvis som ordförandeland i både ministerrådet och det Europeiska Rådet och förbereder agendan till mötena. Till hjälp har ordförandelandet både det tidigare ordförandelandet och nästkommande ordförandeland. Tillsammans bildar de den så kallade trojkan. Dess tre länder skall alltså tillsammans ha ansvaret för de ämnen som kommer att behandlas på lång sikt, och samtidigt har ordförandelandet ansvaret för planeringen av ministerrådets handhavande av unionens löpande ärenden.

http://www.consilium.europa.eu/sv/council-eu/presidency-council-eu/

De utgör på sätt och vis en balans till det inflytande som de största medlemsländerna, särskilt Frankrike och Tyskland, naturligen utövar över den gemensamma politiken. Ordförandeland är för närvarande Bulgarien. Den 1 juli 2018 tillträder Österrike, och vid årsskiftet tar Rumänien över.

EU har en femte kolonn

Många försök att råda bot på problem som uppstår med att Kina eller/och kinesiska företag sätter sig över de EU-regler som gäller för affärer i EU av tredjeland, liksom försök till kritik av Kina om till exempel bristande mänskliga rättigheter motarbetas regelbundet av en särskild grupp länder inom EU.

Det rör sig om den så kallade 16+1-gruppen, som består av EU:s fattigaste 11 länder, (https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_sovereign_states_in_Europe_by_GDP_(nominal)_per_capita), som samtliga ligger i Öst- och Centraleuropa, samt balkanländer, som ännu inte vunnit anslutning och slutligen Kina, som tog initiativet till bildandet av gruppen. Syftet är att ”intensifiera och utvidga samarbete” mellan Kina och de sexton länderna ”rörande investeringar, transporter, finanser, vetenskap, utbildning och kultur”. ( http://ceec-china-latvia.org/page/about/)

Ordförandelandet Österrike numera en ideologisk del av Östeuropa

Det kan tilläggas att samtliga av EU-medlemmarna i 16+1 har intagit en avvisande inställning till flyktingmottagande och att de flesta har regeringar med högerinriktad politik eller av högerpopulistisk karaktär. Det gäller främst Ungern, Polen och Tjeckien, som har mött kritik av såväl kommissionen som andra medlemmar av unionen, men även de övriga i olika hög grad. Gruppen har alltså en ideologisk inställning, som skiljer medlemmarna från övriga EU-länder.

Österrikes nyvalde förbundskansler Sebastian Kurz kom till makten på ett program för ”Heimat, Sicherheit und Verantwortung”(ungefär ”Hembygd, Säkerhet och Ansvar”). ( http://www.euronews.com/2017/12/19/what-are-the-policies-of-austria-s-new-right-wing-government-)

Vad gäller EU innebär det visserligen fortsatt anslutning, men också att motarbeta fortsatt integrering, arbeta för mera inflytande av de nationella regeringarna, opposition mot anslutning av Turkiet och bättre förbindelser med Ryssland och Kina, samt sist men inte minst en migrationsfientlig inställning.

I april gjorde Kurz ett av sina första officiella utlandsbesök tillsammans med förbundspresident Van der Bellen i Kina och ingick bl a ett avtal om strategiskt samarbete. Både Van der Bellen och Kurz utlovade att Österrike skall verka för ett närmande till Kina under sin tid som ordförandeland i EU. (http://www.xinhuanet.com/english/2018-04/09/c_137096222.htm)

Nästa trojka gillar inte fortsatt integrering

Österrike är inte medlem av 16+1-gruppen, men den nye kanslerns politiska program ligger nära den gruppens politiska profil.  Att döma av uttalandena under hans Kina-besök kan man förmoda att Österrikes agerande som ordförandeland i EU och som en ”strategisk samarbetspartner till Kina” kommer att vara lyhört för Kinas önskemål, särskilt som Österrike kommer att ha två medlemmar av 16+1-gruppen i den trojka som förmodas utforma det Europeiska Rådets agenda.

Först och främst blir detta förmodligen ett underrättelse- och säkerhetsproblem. Som  med alla sådana problem är det lätt att först överdriva och sedan glömma. Med tanke på den känsla av besvikelse och bitterhet över vad anslutningen till EU har fört med sig som råder i dessa länder och med tanke på risken för att de väljer att lämna unionen måste man ändå ställa följande frågor: Hur kan man under ett kritiskt skede undvika att Kina kan få en otillbörlig påverkan på EU:s utrikes-och säkerhetspolitiska linje genom att hålla sig underrättat genom de 11 medlemmarna av   16+1-gruppen och få sina synpunkter framförda av dem inom unionen? Hur kan man vidare undvika att spontant och under kinesiskt inflytande inta en överdrivet negativ attityd till USA under det sannolikt stundande handelskriget mellan USA och omvärlden? Hur kan man med andra ord undvika att i onödigt hög grad försämra de allmänna relationerna med USA på längre sikt än Doland Trump´s tid vid makten?

Alldeles utan kinesisk inblandning måste man samtidigt undvika att olika inställning till frågor om flyktingar och demokrati tillåtes att splittra EU:s egen inre sammanhållning under en period, som kan vara avgörande för dess överlevnad.

EU är inne i ännu en period av strukturell omdaning. Spänningarna inom unionen har blivit sådana att bl a Frankrikes president Emanuel Macron har talat om att skapa ett ”Europa med två hastigheter”, en tänkt nyordning som skall möjliggöra att de motsträvigaste inte skall lyckas förhindra fortsatt integrering. De länder som är rädda för fortsatt integrering är just Europas fattigaste länder (samt helt nyligen även Italien), och de ingår samtliga i 16+1-gruppen och har med undantag för de baltiska länderna en historisk bakgrund, som gör dem mera konservativa i religiösa, samhälleliga och kulturella frågor och mera skeptiska inför globaliseringens fördelar. Det har betytt mycket för deras motstånd mot flyktingmottagande och gjort frågan ännu mera politiskt känslig.

EU:s östra gränsmarker kräver större vaksamhet

Att de östeuropeiska länderna nu har förenats med Kina i 16+1 ger anledning till bekymmer. Det är knappast i Europas intresse, om de fattigaste länderna stöts bort och bildar ett missnöjt och potentiellt fientligt bälte utmed Europas östra gräns. Visserligen har de flesta i 16+1 smärtsamma minnen av rysk överhöghet och offrar stora summor på militärt försvar av fruktan för Rysslands aggressiva attityd, men Ryssland och Kina är samtidigt på väg att snabbt närma sig varandra i såväl militära som ekonomiska sammanhang. I ett militärpolitiskt perspektiv framstår ett opålitligt Östeuropa som en mardröm för NATO, för EU och för Sverige.

Övriga EU-länder gör klokt i att behandla 16+1 med både vaksamhet och varsamhet och i ett långsiktigt perspektiv. Att behandla dem som en femte kolonn utan hänsyn till deras avvikande kulturella och historiska bakgrund kan slå tillbaka. Att inte vara misstänksam inför deras inbördes samverkan och deras samverkan med Kina kan å andra sidan vara minst lika farligt för Europas sammanhållning och oberoende.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Ubåtsfrågan – än en gång

Redaktörens kommentar

av Tommy Jeppsson

Idag publiceras tre repliker och en slutreplik till ett tidigare inlägg på akademiens blogg av ledamoten David Bergman.

Med anledning av påståenden i ett par av dessa repliker finns det skäl till några tydliggöranden.

Akademien bygger på ledamöternas mångfald avseende kompetens och erfarenheter vilket utgör fundamentet för verksamheten, såväl inom akademien som i ledamöternas deltagande i den offentliga debatten. Akademien har inte och ska inte ha en ensad uppfattning utan bygger tvärtom på ledamöternas olika uppfattningar. Detta stimulerar en sakligt underbyggd debatt, vilken uppmuntras.

Kungl Krigsvetenskapsakademien välkomnar därför även de som inte är ledamöter som skribenter på vår blogg och i akademiens Handlingar & Tidskrift. Detta innefattar även individer som replikerar på, eller har annan uppfattning än författaren till en artikel eller ett inlägg. I detta ligger en inriktning i att vara så öppen som möjligt. Givetvis med ambitionen rörande bibehållen kvalitet på de enskilda inläggen samt på debatten i stort. Därför har vi i detta fall valt att ta in en replik, till trots för att denna uttrycker negativa åsikter om akademien som helhet samt rörande ledamöter, där skrivningen rörande de senare förutom att direkt vara felaktiga utgör direkta personangrepp. Sammantaget ovärdig journalistik.

Dock finns som alltid inriktningen kvar att hålla en hög kvalitet på våra inlägg, och jag  understryker därför, på ovan förekommen anledning, vikten av att oaktat andemening uttrycka sig respektfullt och sakligt och utan att angripa person eller institution.

Jag vill också understryka att allmänheten välkomnas extra att ta del av föredrag och diskussioner på de öppna delarna av våra akademisammankomster samt att ta del av akademiens tryckta material.

Med den slutreplik som här följer avslutas också denna debatt.

 
Författaren är överstelöjtnant, ledamot av KKrVA och redaktör för dess Handlingar och Tidskrift.


Replik till David Bergman

av Mattias Göransson

I ett inlägg publicerat på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens blogg behandlar major David Bergman, tillika doktorand i psykologi, min bevakning av ubåtsfrågan. Sammanfattningsvis skriver han 1) att han uppmärksammats på bevakningen, 2) twitterledes har invänt mot den, 3) uppfattat sig bemött ”med taggarna utåt”, samt 4) önskar att den upphör. Därutöver redogör han 5) för Försvarsmaktens generella arbete för att förhindra feltolkningar av sinnesförnimmelser, samt 6) påpekar riskerna med att av ”enskilda indikatorer” dra slutsatser om helheten, då som invändning mot mitt påpekande att alla i dag kända fakta om påstådda undervattenskränkningar 1980–1994 talar för att det rörde sig om en masshysteri.

David Bergmans inlägg är dessvärre lika vilseledande som felaktigt.

Bergmans aktion föranleddes av en publicering i Filters april/majnummer som redovisar att bottenspåren i Hårsfjärden i själva verket var spår efter ankringen av marinens egna fartyg (de viktigaste spåren, i Danziger Gatt, genererades av HMS Belos den 14 oktober 1982 samt HMS Skuld den 4 december 1982). Processen fram till denna upptäckt redovisas i en 70 000 tecken lång artikel som på webben kompletteras med en 30 000 tecken lång notförteckning samt ett avsevärt antal avhemligade militära urkunder som låter läsaren själv kontrollera fakta. Stora delar av detta material har jag själv samlat på mig under de fyra år jag studerat ubåtsfrågan, men fullständigt avgörande var de rådata överstelöjtnant Sune Thomsson kunde bidra med: dykarnas originalskisser från Hårsfjärden, marinens eget filmmaterial samt loggböckerna för de involverade fartygen.

Utöver att redogöra för Thomssons forskargärning berättar artikeln om överstelöjtnantens personliga resa från ubåtstroende – eftersom han antog att kollegorna inom Marina analysgruppen redovisade fakta korrekt – till sanningssägare; när han själv undersökte sakförhållandena fann han att kollegorna spridit missledande, förvanskade och felaktiga påståenden. Därutöver förklaras varför bottenspåren fortfarande är centrala: efter att alla andra bärande ”tekniska bevis” fallit bort (kavitationsljudet avfärdades som minkar 1994; signalspaningen som handelsfartyg och sonogrammen som tekniskt undermåliga 1995; typljudet som sillar 1999; 3.47-bandet som svensk motorseglare 2008) var de vad som återstod.

När David Bergman reste invändningar mot denna rapportering, utan att själv ha tagit del av den, svarade Filter vid upprepade tillfällen att han först borde läsa artikeln och studera underlaget (tillgängligt på vår hemsida vid tillfället). Detta är inte att ha ”taggarna utåt”, det är att efterlysa stringens. Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.

Av den orsaken är hans inlägg på Kungl Krigsvetenskapsakademiens blogg desto mer anmärkningsvärd, även bortsett från det udda i att en representant för försvarsmakten i en demokrati uttrycker önskemål om att kritisk bevakning ska upphöra. Bergman nämner inga detaljer i sakfrågan, kan inte peka på något faktafel, utan levererar ett svepande och emotionellt budskap. Vad värre är: de försök han gör att anknyta till ubåtsfrågan visar att han saknar elementära kunskaper om ämnet.

Att Försvarsmaktens insatser för att motverka ”vaktposteffekten” och så kallat mönsterseende hade viss effekt är uppenbart: annars hade antalet observationer 1980–1994 varit oräkneliga, i bokstavlig mening (med tanke på tidsrymd, antalet inblandade personer och antalet skärgårdsobjekt). Saken gäller alltså de 6 367 som uppfattades som främmande undervattensverksamhet, och hur de analyserades och bedömdes.

De allra flesta gavs en låg klassificering även av marinen, men 411 respektive 118 bokfördes som ”sannolika” respektive ”säkra” observationer av främmande undervattensverksamhet. Den som detaljstuderar dessa rapporter – jag har personligen gått igenom runt 600 som jag funnit särskilt intressanta – upptäcker dock att underlaget brister i både metod och redovisning, samt att bedömningen varit godtycklig. Juridikprofessor Anna Christensson kom fram till samma sak när hon som medlem av 1995 års Ubåtskommission studerade varenda observation.

Inte minst av dessa anledningar var den ”tekniska bevisningen” så central: den utgjorde orsaken till att också mindre säkra observationer kunde ges en hög klassning, samt att även lågt klassade observationer inom Försvarsmakten – och bland allmänheten – betraktades som relevanta. Vad David Bergman tror är ”enskilda indikatorer” som visat sig felaktiga är alltså ubåtsfrågans själva fundament.

Att det är så är inget som jag har hittat på, det är ett historiskt faktum. De som mest ihärdigt framhävde betydelsen av de sedermera avförda ”tekniska bevisen”, samt att det var dessa som skänkte trovärdighet åt övriga observationer, var inga mindre än Marina analysgruppens chef Emil Svensson, hans kollega Nils-Ove Jansson, deras hantlangare Per Andersson, landets ÖB Bengt Gustafsson samt moderatledaren Carl Bildt.

Att dessa justerat sin argumentation i takt med att bevisningen fallit är en välkänd försvarsmekanism hos människor som investerat personlig prestige och trovärdighet i en fråga, i vardagligt tal kallad förnekelse. Varför Bergman uppvisar en liknande inställning vet bara han själv, men sannolikt är han påverkad av att Emil Svensson, Nils-Ove Jansson, Bengt Gustafsson och Carl Bildt tillhör hans egen akademi. Dessa medlemmars upprepade tjänstefel är en skamfläck för Kungl Krigsvetenskapsakademien, vilket Akademien har hanterat genom att enträget agera stödtrupp åt dem samt Per Andersson: man publicerar deras inlagor, finansierar deras bokutgivning och sprider deras hypoteser.

Denna kollegialitet är missriktad. För det är ju precis som överstelöjtnant Sune Thomsson kom fram till: de första att luras av Marina analysgruppens bedrägliga presentationer och slutsatser var kollegorna inom Försvarsmakten.

Envar har naturligtvis rätt till sin egen uppfattning om att ha jagat eller skådat en undervattensfarkost. Men utöver att den tekniska bevisningen har fallit vet vi numera A) att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna, B) att miniubåtar med larvband enbart förekom i Marina analysgruppens fantasi, samt C) att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.

Att konstatera dessa faktum är inte ”antydansjournalistik”.

 
Författaren är chefredaktör och ansvarig utgivare för Magasinet Filter.


Ilska, skam och tro i ubåtsdebatten

Av Sune Thomsson

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april där jag figurerar:

Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram.

Eftersom DB vill diskutera utifrån psykologens perspektiv försöker jag minnas min reaktion på händelserna i Danziger gatt i oktober 1982. Alltså de händelser där ljudinspel och bottenspår blev tekniska bevis för protestnoten till Sovjet 1983. Jag var faktiskt på plats bara någon vecka efter att allt hände.

Till att börja med kände jag nog ilska och frustration över att ryssen var i det basområde som jag och några tio tusen andra skulle försvara. Vi hade räknat med förvarning och mobilisering och så kommer dom i fredstid. Dessutom under ytan när hela vårt försvar utgick från att de skulle komma ovan ytan. Vi var lurade, kändes det som.

Sedan kom de spännande ubåtsjaktåren som kändes mer meningsfulla än ”tröskandet på kaserngården”. Nu var det homo sapiens djupt förankrade jaktinstinkt som gällde. Men också tvivel. För varför fick de med sin höga företagsfrekvens aldrig haverier och hur kommunicerade man? FRA registrerade aldrig någonting under alla år. På fronten var det få som visste om att tiotals typljudsobservationer bedömdes vara från avancerade moderubåtar. Något som först år 2000 fick en annan förklaring.

Att i marinen öppet tvivla var mycket sällsynt, nästan skamfullt. Först efter några glas kunde någon enstaka visa tveksamhet.

Jag hade under årens lopp noterat att händelserna i Danziger gatt 82 hade drivit fram en officersrevolt och tre statliga utredningar. Och äntligen kom en annan av sapiens egenskaper i dagen: nyfikenhet.

Efter pensionering 1997 började jag därför läsa dom där utredningarna och blev efterhand skeptiker. Varför? Jo, jag kom fram till att de tekniska bevisen tvärt emot vad ubåtsutredningarna skrev inte håller. Alltså bottenspår och ljudinspel i Danziger gatt. Samma indikationer ger enligt Ubåtskommissionen 1995 trovärdighet till de många optiska observationerna. Resonemanget övertygade inte, min tro vacklade.

Mina analyser av ljud och bottenspår kommer att finnas på Riksarkivet men den intresserade kan redan nu kika i Magasin Filter.

Efter denna exploration i psykologens soffa går jag över till regeringens protestnot 1983.

Nyckelmeningen löd:

Den svenska regeringen har icke några uppgifter som motsäger kommissionens slutsats härvidlag. Den drar slutsatsen att det varit fråga om sovjetiska ubåtar.

Formuleringen speglar Olof Palmes tveksamhet. Han tog upp de märkliga bottenspåren med Boris Pankin som givetvis förnekade alltsammans. Även i Carl Bildts värld fanns tvivel. I varje fall togs saken inte upp vid Moskvasamtalen 1992-94.

De tekniska bevisen för protestnoten kan nu avfärdas efter avslöjandena i Filter. Därmed även teorin om medvetet utsläpp av ubåtar. Således viktiga klarlägganden för många intresserade, möjligen med DB som undantag.

Inte minst borde händelserna ha ett intresse vid analys av den gråzonsproblematik som försvarsberedningen flaggar för.

Skulle förresten vara intressant att höra DB reaktion när Insatsledningen 2015, visserligen efter viss fördröjning, blev visselblåsare och avslöjade att ytgående ubåt på väg mot Stockholms slott var en vit plastbåt.

 
Författaren är f d överstelöjtnant i Kustartilleriet.


Gärna debatt men grundad på fakta och inte på invektiv

av Emil Svensson

Ledamoten Per Blomqvist har i ett inlägg lovordat de ”insatser” som Mattias Göransson och Sune Thomsson gjort om ubåtsfrågan i tidskriften Filter. Den direkta orsaken till Blomqvists agerande förefaller vara att han är missnöjd med doktoranden David Bergmans mer insiktsfulla beskrivning av Filters aktiviteter i samma fråga.

Rent principiellt får naturligtvis Göransson och Thomsson tycka vad de vill.  Problem uppstår bara om de genom sitt agerande skapar och sprider en falsk bild av en säkerhetspolitisk utmaning som har skärskådats av tre statliga kommissioner.  Dessa har slagit fast att främmande undervattensverksamhet genomförts mot Sverige.

Jag har naturligtvis ingen förhoppning om att övertyga Göransson och Thomson om att de har fel. De är fast i sin egen retorik.  Jag hoppas att nedanstående två exempel i alla fall hindrar att fler akademiledamöter eller läsare av denna blogg hamnar i samma grop som Per Blomqvist.

Mitt första exempel rör den sovjetiska ubåten S363 (U137) som enligt Filter hamnade i Karlskrona skärgård genom navigationsmisstag. Man påstår också att sovjetiska ubåtsjaktflygplan letade efter sin försvunna ubåt öster om Bornholm.

Enligt den företagsorder som gavs till ubåten så har den som ”huvuduppgift att söka och skugga främmande ubåtar i” två områden som tillsammans bildar ett V kring delar av Bornholm.( Enligt sovjetiska ubåtschefer kallades området skämtsamt för ”byxorna” ). För laddning av batterierna anges ett särskilt område öster om Bornholm. Företaget skulle genomföras i två identiska etapper med mellanliggande vila i Swinoujscie.  Den andra etappen påbörjas den 17/10 1981 och avslutades på ett grund i Gåsefjärden.

I samma uppgift ingår både enstaka ytfartyg och ubåtsjaktflygplan och särskilda direktiv för samband med sådana enheter finns i företagsordern.  Det är alltså en ganska normal sovjetisk spaningsoperation mot ubåtar som genomförs och där senare den egna ubåten temporärt dras ur för ett specialuppdrag i Karlskronaområdet.  Specialuppdrag var inte heller ovanligt enligt sovjetiska ubåtschefer.

Eftersom Göransson m fl tydligen har mycket begränsade kunskaper om navigering så finns det anledning att översiktligt beskriva vilka navigeringshjälpmedel som fanns på U 137. Förutom kompass och logg så fanns utrustning för att navigera efter Deccakedjan. Man kunde också pejla alla de radiofyrar som finns i området. Därutöver hade man också signalspaningsutrustning för att pejla all radarsändning.  Till detta hade också en särskild signalspaningsgrupp kommenderats ombord.  All utrustning fungerade enligt ryska källor perfekt. Radiopejlen kontrollerades dessutom av en svensk inspektionsgrupp ombord på den grundstötta ubåten.

Hela navigeringen har studerats i detalj av marin expertis, sjöbefälsskolan i Kalmar och FOA. I Ubåtsskyddskommissionens rapport 1995 står det tydligt att de bedömde att U 137 inträngning var avsiktlig. Skulle man fråga en fritidsskeppare om det är möjligt att med endast kompass och kikare navigera fel med mer än halva Östersjöns bredd i detta område, så skulle svaret bli ett absolut nej.

Kvarstår då påståendet att sovjetiska ubåtsjaktflygplan skulle ha letat efter U137 öster om Bornholm.  Eftersom ubåtsjaktflygplan ingick i den sovjetiska företagsordern så är det inget märkligt att de fanns på plats öster om Bornholm. Målet för deras verksamhet var alltså främmande ubåtar.  Eftersom U 137, så snart som de var säkra på att de inte kunde ta sig från grundet, själva rapporterade sitt rätta läge så fanns det heller inget sökbehov.  Den sovjetiska ledningen visste alltså att det stod en ubåt på grund inne i Karlskrona skärgård innan de svenska myndigheterna fick samma information.  Det enda behov man hade av flygplan i förhållande till U 137 var möjligen som reläfunktion för radiotrafik mellan ubåten och dess bas.

Ovanstående fakta kommer i sin huvudsak från ryska dokument och officiella källor.

Jag övergår därmed till frågan om bottenspåren som framför allt Thomsson tydligen tycker är felaktigt hanterad.

För att läsarna ska förstå hur det går till vid undersökning av bottenspår görs nedan en beskrivning över hur Marinen hanterade bottenspårsrapporter under 80-talet.

För att öka kunskapsnivån om de olika typer av spår på botten som kunde förekomma gjorde Marinen systematiska prov med att dokumentera hur spår som skapats av legal mänsklig påverkan såg ut. Marinen gjorde därför fullskaliga prov med olika typer av ankare, kättingar, m m. Det finns ett stort sortiment av ankare som oftast är anpassade efter båtens/fartygets storlek och nyttjande. Exempel på ankare som testades var stockankare, Danfortankare, blyplättar, Bruceankare, Facettankare, draggar, m m. Dessa olika ankare finns också i varierande vikter och storlekar vilket givetvis påverkar det uppkomna spårets karaktär och storlek. Till ankarets spårbild hör också ibland ankarets förbindelse med fartyg eller boj. Denna kan bestå av kättingar av olika dimensioner eller tågvirke, många gånger med bly eller annat material inne i själva tågvirket för att göra detta tyngre och sjunkande. Under vissa förhållanden sätter man också på en tyngd några meter från ankaret på trossen för att denna tyngd ska dämpa ryck m m i själva ankaret vid sjögång. En båt eller ett fartyg som ligger fritt med ankare vrider sig efter vinden och då släpar kättingen eller trossen i botten och ger olika typer av spårbildning.  Även bojar kan komma i rörelse, inte minst på senvintern då de kan ha frusit fast i isen som sedan börjar driva iväg med bojen och ett släpande ankare vilket orsakar spår. Spår kan också åstadkommas av kablar mm som fastnat i ett fartyg och släpats med längs botten tills de lossnat.

För att få kunskap om hur spårbildningen kan se ut vid yrkesfiske med exempelvis trål gjordes också dokumentation av detta. I detta fall är det oftast trålborden som orsakar de markanta spåren på botten.

Allt ovan beskrivet dokumenterades inom Marinen för att personalen skulle lära sig hur bottenspår orsakade av legal mänsklig verksamhet kan se ut. De absolut vanligaste, av människan orsakade, spåren som kan ses på botten kommer just från sådan ovan beskriven verksamhet.

Ett bottenspår kan upptäckas av en ren slump i samband med exempelvis dykning. Det är dock mycket ovanligt utan det normala är att en bottenundersökning initieras efter någon observerad eller befarad främmande aktivitet.

Bottenspår som upptäcks och som inte bedöms ha naturlig legal förklaring genomgår en mycket omfattande utvärdering som kan ta lång tid. Spåren dokumenteras med foto och eller video och mätningar sker av många olika parametrar som bredd, djup, vinklar i själva spåret, eventuella rillor, avstånd mellan parallella spår, mm. Mätningar sker också av hur mycket sediment som ligger i själva spåret och om spårväggarna har börjat slipas av genom eventuell bottenström. Man försöker kontrollera hela spåret för att försöka se var början och slutet är för att bedöma i vilken riktning spåret har uppkommit. Vid mätningar av ”bandspår” kontrolleras parallelliteten regelbundet längs spåret.

Då det är av vikt att försöka tidsbestämma, d v s klarlägga när spåret har uppkommit, sker kontroller normalt av ett nytt spår ett par gånger den första veckan efter upptäckten och därefter en gång per vecka och över tiden med längre tidsintervaller. Detta för att se hur spåret åldras genom sedimentfyllning och avslipning av kanter. Man kan senare också kontrollera hur återväxt av bottenväxter kan ske efter en tid.

Beroende på vilken typ av botten det är, bottendjup, strömförhållanden, m m kan ett spår finnas kvar under lång tid. Exempel finns från skärgården där gamla registrerade bottenspår fortfarande kan upptäckas under dylager efter mer än 30 år med hjälp av bildalstrande sonar.

I vissa fall ställs krav på att avgjutning ska ske av ett tvärsegment av spåret. Att använda normal spårsäkringsutrustning som utnyttjas vid polisundersökningar av exempelvis bilspår på land är svårt att använda på sjöbotten och därför togs tidigt fram en specialanpassad skumliknade produkt som kunde sprutas/hällas ner i undervattensspåret och som stelnade snabbt så att avgjutningen kunde lyftas till ytan. För en oinvigd är det svårt att se hur spåret ser ut efter en avgjutning genom att det är ett inverterat gjutobjekt man ser. Vill man göra detta mer förståeligt kan man då använda detta som en del av en gjutform och då göra en ny gipsavgjutning vilken efter det att gipsen stelnat visar hur spåret ser ut i verkligheten.

Vid flera viktiga bottenundersökningar har tidigare också polistekniker deltagit i dykningar för bevissäkring. I samband med dessa undersökningar ser man också om det kan finnas andra avlagringar på påkörda stenar, m m.

De bottenspår som bedöms ha åstadkommits genom främmande undervattensverksamhet dokumenteras i hemliga handlingar tillsammans med fotografier, sjökortsavdrag, m m. Vid vissa större incidenter som Hårsfjärden, Kapellhamnsviken och några fler, har information kring dessa lämnats ut till media.

Beroende på bottendjup och andra vattenförhållanden utnyttjas många gånger fjärrstyrda plattformar, typ Sjöuggla, som förses med mätutrustning för att mäta spårbredd, m m. Om bottendjupet medger utnyttjas dykare för jobbet.

Om man nu ändå inte vill tro på denna beskrivning av Försvarsmaktens noggranna och förutsättningslösa bedömningar av bottenspår, kan man dock förhoppningsvis sätta tilltro till Ubåtskommissionen 1995 slutsatser avseende bottenspår. De skriver exempelvis som sammanfattning på bottenspåren i Djupviken under Hårsfjärdenhändelserna 1982:

Sammanfattningsvis bedöms dock de parallella bandspåren som spår från en bottengående banddriven farkost. Att spåren skulle kunna vara orsakade av tunnor eller sjunktimmer som finns i närheten kan uteslutas till följd av spårens parallellitet och det regelbundna rillmönstret.

Samma kommissions slutsatser av samtliga bottenspår är följande:”Vi delar experternas bedömningar vad avser Hårsfjärdenområdet, Klintehamn och Kappelshamnsviken och att spår där åstadkommits av bottengående farkoster samt att det utanför det egentliga Hårsfärdenområdet även förekommer spår av farkoster som inte är bottengående. Vi bedömer spåren som bevis för främmande undervattensverksamhet. Vi bedömer vidare att spåren i Hävringebukten med stor sannolikhet härrör från ankring.

Till slut några ord om Göranssons påstående ”att dåtidens sovjetiska farkoster saknade kapacitet att genomföra de av marinen beskrivna operationerna” samt ”att snart 40 års efterforskningar inte har resulterat i en enda trovärdig och med faktaunderlag säkerställd bekräftelse från en sovjetisk eller rysk källa.”

I detta fall måste Göranssons källforskning vara extremt dålig.  Om vi börjat med syftet med operationerna så finns de bra beskrivna i en bok ”Dum Spiro Spero” skriven av en sovjetisk Spetsnazmedarbetare. Uppgifterna i denna bok verifieras av ett meddelande i Interfax den 20 april 1998 där det sägs att redan år 1970 inrättades spanings- och sabotageförbandet Delfin som var avsett för hemliga operationer riktade mot utländska staters marinbaser. I dessa förbands beväpning ingick både de allra bästa vapentyperna och den bästa militära utrustningen, däribland miniubåtar av typen Piranha och dykarfarkosterna av typerna Triton I och Triton II.

Den ryske marinchefen, Vladimir Kurojedev har även under första kvartalet 1998 under ett samtal med utländska attachéer avslöjat att samtliga ryska mariner hade denna typ av förband.

Starttidpunkten verifieras också av den f d sovjetiska FN-ambassadören Sjevtjenko som hävdar att beslutet om att sända in ubåtar till svenska farvatten, fattades av politbyrån 1970. I sin bok skriver han:

In important foreign policy matters the Kremlin leadership`s typical double-handed approach was expressed in the approval of a plan to send submarines to probe Swedish and Norwegian coastal areas soon after Swedish Prime Minister Olof Palme visited Moscow in 1970 and received assurances that the Soviet Union intended to widen the friendly cooperation with this country.

Jag fick under 1990-talet möjlighet att möta många exsovjetiska militärer och har stor respekt för deras militära kunskaper. Förmåga att utnyttja motståndarens svagheter var viktigt. Annekteringen av Krim påvisar utnyttjande av en rad okonventionella metoder för att i det längsta dölja de verkliga avsikterna. Undervattensmedel är mycket lämpliga för anonyma insatser och möjliggör förnekelser. Dessa förnekelser underlättas självklart av om man genom ryktesspridning kan så misstro i mållandets befolkning.

 
Författaren är kommendör 1 gr och ledamot av KKrVA.


Slutreplik till Mattias Göransson

av David Bergman

Det gläder mig att Mattias Göransson tar sig tid att bemöta kritik från en mångårig läsare. Sen finns det alltid olika sätt att bemöta de som har synpunkter på ett reportage. Göransson menar i sitt svar att han inte haft taggarna utåt när han fattat pennan Jag överlåter åt övriga läsare att av hans replik avgöra om så är fallet efter inte.

Det är något ironiskt att Göransson svarar på de punkter jag inte ifrågasatte. Jag berörde inte hans förmåga att göra bedömningar i de enskilda fall han tagit upp – att utvärdera hans marina kompetens överlåter jag till marina kollegor. Min kritik byggde på hans sätt att göra orimliga generaliseringar och dra alltför långtgående slutsatser om inkompetenta militärer med beskyllningar om masshysteri eller någon form av kollektivt medvetet bedrägeri.

Chefredaktörens långtgående slutsatser framförs även med en grund i en starkt försvarsfientlig retorik, samt en blindhet för att det mönsterseende som han beskyller andra för, även påverkar honom själv. Retoriken i hans replik går igen, tillsammans med den minst sagt bekväma argumentationslinjen att avfärda kritiker genom att hävda att dessa är i förnekelse och att deras agerande skulle vara symptomatiskt just för personer som förnekar att man befinner sig i förnekelse.

Tyvärr fortsätter Göransson med samma typ av antydningar och insinuanta kommentarer och utvidgar även dessa på ett anmärkningsvärt sätt.

En sådan insinuation är när Göransson anmärker att ”Major Bergman är för övrigt statstjänsteman och som sådan juridiskt ålagd att uppträda opartiskt och sakligt.” och genom det vill mena att statstjänstemän som sådana har någon form av generella begränsningar avseende yttrandefriheten. Han antyder också implicit att min kritik skulle varit myndighetens och därmed något anmärkningsvärt i en demokrati.

Officerare har samma grundlagsskyddade rätt som andra att uttrycka sig och att delta i den offentliga debatten. Försvarsmaktens policy understryker även, med uppenbara undantag för exempelvis detaljer vilka omfattas av sekretess, att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen. Att ange sin militära grad antyder på intet sätt att man skulle uttrycka sig i rollen som tjänsteman eller att det skulle vara myndighetens uppfattning. Detta vet Göransson, inte minst då han intervjuat flera kollegor som gett sina privata synpunkter i de aktuella reportagen.

Att en chefredaktör försöker tysta kritiker genom antydan att personer inte skulle få uttrycka sig offentligt på grund av den yrkeskategori de tillhör är anmärkningsvärt och hör inte hemma i en demokrati. Skulle kommentaren bottna i en reell uppfattning att officerare gärna får yttra sig till stöd för hans teorier, men inte som kritiker till desamma finns genuin anledning till oro.

En annan insinuant kommentar rör att akademien skulle utgöra någon ”stödtrupp” för sina egna ledamöter. Flera skribenter samt Göransson själv har nu publicerat sina texter på akademiens hemsida. Dessutom är flera av Göranssons intervjuobjekt, exempelvis Johan Kihl och Sven Hirdman, ledamöter av samma akademi. Var han finner fog för sina påståenden om denna sammansvärjning är därmed inte helt enkelt att se.

Att mena att man inte sysslar med antydningsjournalistik för att sen komma med denna typ av antydningar är inget som övertygar. Om Göransson använt samma stringens i sitt övriga arbete som han uppvisat i ovanstående exempel finns än större anledning att ifrågasätta hans långtgående teorier och slutsatser.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Vi saknar skydd mot den nya generationens laservapen

av Magnus Sjöland

Flera länder utvecklar nu högenergi-laservapen, bland annat USA och det finns rykten om att även Ryssland gör detsamma. De nya vapen som utvecklas har nu mycket högre effekt än tidigare system, med effekter upp mot 200 kW och med förmåga att omvandla det som träffas till plasma eller exploderande materia. De nya systemen klarar att bekämpa mål på allt längre avstånd och med allt högre precision. Systemen finns idag som fungerande prototyper och några system är i operationell drift.

Fördelen med laservapen i jämförelse med konventionella vapen är att de når målet med ljusets hastighet och därmed inte behöver kompensera för vind, att målet rör sig, eller att motståndaren hinner svänga medan kulan/projektilen är på väg mot målet. En annan stor fördel är att man slipper dyra kostnader för ammunition, då ett skott bara kostar högst några USD. De är även tysta och röjer inte den som skjuter, det kan bli så att man inte märker att man är beskjuten förrän det är för sent.

Även ett litet hål kan göra stor skada! Vi kommer att få se flera typer av skador från laser, t ex brännhål, smältskador eller explosioner.

Vi har alla sett StarWars filmer med laservapen, nu börjar de komma på riktigt och inte bara vara en fantasi. Vissa vapen i filmerna är dock omöjliga idag, t ex att de fäktas med röda och blå lasersvärd och det smäller och blixtrar när strålarna möts, och att de har en längd på ca en meter. I verkligheten breder t ex en ljusstråle ut sig med ljusets hastighet och blir snabbt väldigt lång.

Tanken med de nya vapensystemen är att kunna bekämpa taktiska robotar, som kanske kommer i sådan hög fart att de inte går att bekämpa på ett annat sätt. Andra mål som idag är svåra att bekämpa utan laser är små snabba fartyg och drönare. En fördel med laser är att det går att punktbekämpa delar av ett mål, det går att sikta på målets svagaste länk och där bränna igenom och förstöra kritiska funktioner. Exempelvis roder på en flygande farkost eller pontoner på en gummibåt. Amerikanska flottan nämner att det går att slå ut motorn på en liten båt och på detta vis få stopp på den utan att skada någon ombord. Ofta räcker det med belysning i någon sekund för att målet skall brännas sönder.

Några av de stora utmaningarna för att konstruera laservapen är kylning, strömförsörjning och effektiva rikthjälpmedel. Skall laservapnet installeras i exempelvis ett stridsflygplan är det också utrymmesbrist. Lockheed Martin har på uppdrag av flygvapnet i USA börjat konstruera ett system som skall vara i drift om några år, för att från stridsflygplan kunna bekämpa markmål, sjömål, drönare, skydda planet mot fientliga missiler och andra stridsflygplan. Lockheed har redan fungerande system för markfordon och fartyg.

Tidigare har det utvecklats lasersystem med lägre effekt som kunnat slå ut sensorer, där det endast krävs små effekter för att kunna förstöra exempelvis optiska sensorer. Ögonen är väldigt känsliga för laserljus och det går lätt att göra något blind, speciellt då de flesta laserstrålar är osynliga för blotta ögat och därmed omöjliga att upptäcka. Laservapen som är utvecklade för att skada ögon är förbjudna genom ett tilläggsprotokoll till konventionen om inhumana vapen, från 1980, och ingen säger sig utveckla sådana vapen idag.

Vad jag vet utvecklas inga laservapen i Sverige, dock borde vi snarast starta forskning, prov och försök med hur vi skyddar oss mot den nya generationens vapen så att vi inte blir helt sårbara, och våra fartyg, fordon och stridsflygplan enkelt går att slå ut. Jag ser framför mig olika typer av motmedel.

    • En huvudgrupp av motmedel är att man gör något utanför målet, där det går att få laserstrålen att inte nå fram till målet med full effekt eller kanske få den att vika av eller upplösas.
    • En annan huvudgrupp är att täcka målet med något så att inte lasern skadar objektet. Här kan man tänka sig både reflekterande och eller absorberande material med väldigt hög smältpunkt, t ex kan kanske skummade keramer med en mycket hög smältpunkt ge en sådan tidsfrist att det går att klara sig?

Vi borde göra praktiska försök. Man skulle kunna göra en ”lasersköld” liknande det som finns på rymdfärjornas keramiska plattor. Fördelen med dessa material är att när det upphettas i luft så bildas skyddande oxider som bromsar nedbrytningsprocessen inklusive nedsmältningen. Föreningarna är några av de med de högst kända smältpunkterna just nu, de står väldigt bra emot värmechock, kemisk attack, oxidation och är bäst på att stå emot energipulser. Dessa karbider används idag i raketmotorer och på raketspetsar.

Man kan också fundera på folkrätten, vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att angriparens laserstrålar sprids så att många människors ögon förstörs? Är det angriparen eller den som försvarar sig som bryter mot folkrätten? Vad händer om man konstruerar ett motmedel som gör att soldaterna hos angriparen som avfyrar laservapnet får förstörda ögon? Det är tillåtet att utveckla laservapen som dödar motståndaren, men inte att förstöra synen. Många moraliska dilemman kan uppstå.

Det går att ställa många liknande frågor, men den stora frågan kvarstår: Vad händer om Sverige inte hänger med i utvecklingen av laservapen? Det gäller att först och främst förstå hoten och sedan hur vi skall agera och skydda oss. EU kommer att satsa forskningsmedel de närmsta åren inom detta område, och vi i Sverige kan ansöka om att få vara med.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Svenskt medlemskap i Nato

av Per Åberg

Foto: Shutterstock.com

Som en följd av att de politiska partierna inför försvarsbeslutet 2015 inte kunde enas i frågan om ett svenskt Nato-medlemskap tillsattes en utredning som för ett och ett halvt år sedan presenterade sitt betänkande Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57). Det skulle enligt utredningsdirektiven bidra till ett fördjupat nationellt samtal om denna fråga. Man kan konstatera att ”det nationella samtalet” har blivit livligare men det kan ifrågasättas om det har fördjupats.

Semantik eller fakta

En diskussion bör för att bli fruktbar utgå från risken för en militär konflikt i östersjöområdet och, om en sådan skulle uppstå, sannolikheten för att Sverige dras in i den.  Den semantiska excercis som tidigare i år har förts beträffande vilket uttryck som bör användas för att beskriva denna risk tjänar inget syfte. Dessbättre har vi fakta som hjälper oss att uppskatta sannolikheten. Enligt en uppsats författad av översten doktor Pekka Visuri och publicerad i antologin Vakaus Vaakalaudalla. Ajatuksia turvallisuuspolitiikkamme suunnasta (Stabiliteten i vågskålen – tankar om vår säkerhetspolitiks inriktning) är Rysslands militära styrka idag betydligt mindre än den var under det kalla kriget. Dess östersjöflotta förlorade i praktiken sin aktionsförmåga under 1990-talet och har inte heller under 2000-talet förstärkts i någon nämnvärd grad. Även om Ryssland teoretiskt genom ett markangrepp skulle kunna bemäktiga sig de baltiska huvudstäderna på ett par dagar måste det hållas för osannolikt att man skulle binda upp en stor del av tillgängliga förband där. Man bör också hålla i minnet att närmare hälften av Rysslands utrikeshandel sker sjövägen, inräknat energiexporten till Tyskland genom gasledningen, och denna handel skulle naturligtvis avbrytas omedelbart vid ett krigsutbrott.

Riskbedömning

Om en militär konflikt ändå skulle bryta ut i vårt närområde, måste Sverige då dras in? Det skulle rimligtvis från rysk sida framstå som önskvärt att slippa avdela ytterligare stridskrafter för att ta och hålla svenskt territorium. Förutsatt att Sverige disponerar över tillräckliga militära resurser (vilket knappast är fallet idag) förefaller mycket tala för att i vart fall Rysslands förstahandsval skulle vara att lämna ett alliansfritt Sverige ifred. Om Sverige blir medlemmar i Nato ställer sig situationen däremot radikalt annorlunda. Vi vet med hundraprocentig säkerhet att om Sverige är Nato-medlem då ett sådant krigsfall inträffar kommer Sverige att bli indraget. Logiken säger alltså att risken för att Sverige ska dras in i ett krig är mindre om Sverige står utanför Nato och, måste det tilläggas, har ett någorlunda starkt försvar.

Konsekvenser av ett medlemskap

Det är inte troligt att ett svenskt medlemskap i Nato skulle bidra till att förhindra ett krig i närområdet. Natos militära förmåga skulle öka högst marginellt men från ett ryskt perspektiv skulle ett svenskt medlemskap innebära en höjning av den militära temperaturen i östersjöområdet, vilket per definition betyder att tröskeln för krigshandlingar sänks. Det bästa bidraget Sverige kan ge till att förhindra ett krigsutbrott i närområdet är nu liksom tidigare att hålla fast vid sin alliansfria linje.

Som Nato-medlem kan Sverige bli tvunget att delta i militära aktioner långt bort från vår del av världen. Sådana brukar huvudsakligen tjäna USA:s intressen men Nato-medlemmar har engagerats för att ge ökad legitimitet åt företagen. Invasionerna i Irak och Afghanistan ägde sålunda rum med stöd av Nato-medlemmar. Och om Turkiets äventyrliga agerande leder till militära motaktioner utgående från syriskt territorium kommer Nato inte att kunna stå overksamt. Vårt land har utsatts för terrorhandlingar som sannolikt haft samband med vårt deltagande i Natooperationer i Afghanistan och Libyen. Risken för flera terrordåd skulle rimligtvis öka om Sverige blev Nato-medlem.

Vad ger oss ett medlemskap och vad kostar det?

Natos skydd är inte mycket värt utan USA helhjärtade engagemang. USA:s president Donald Trump har dock uttalat sin tveksamhet till att Nato-avtalets femte artikel om gemensamt försvar skulle gälla villkorslöst. De europeiska medlemsländer som inte uppfyller rekommendationen att två procent av BNP ska gå till försvaret skulle inte förtjäna Natos stöd. Sverige lägger minst pengar på försvaret av alla länder runt Östersjön, endast 1,1 % av BNP. För Sveriges del betyder rekommendationen alltså att vi som Nato-medlem skulle behöva nästan fördubbla våra försvarsutgifter. Tillspetsat kan man säga att det enda Sverige med säkerhet erhåller som medlem i Nato är fullständig visshet om att landet kommer att dras in i en eventuell väpnad konflikt mellan Ryssland och något Nato-land någonstans i världen. För detta betalar vi med en dramatisk ökning av försvarsutgifterna. Allt annat är spekulationer och kanske önsketänkande.

Slutsats

Om ett svenskt inträde i Nato, i tillägg till de andra nackdelar som det skulle medföra, även framtvingar en betydande ökning av försvarsutgifterna, är det då inte bättre att vi lägger dessa pengar på ett starkt försvar av ett fortsatt alliansfritt Sverige? Valet borde inte vara särskilt svårt. All eventuell osäkerhet om Sveriges agerande i en eventuell kris i närområdet undanröjs bäst genom att Sverige upprepar att dess säkerhetspolitiska linje ligger fast. Denna innebär sedan länge att Sverige med all kraft kommer att försvara sitt territorium och sitt oberoende. Något därutöver behövs inte.

 
Författaren är advokat.

Förstärkt territoriell organisation

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar för att förstärkt territorialförsvar. Foto: Bazev Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för att förstärkt territorialförsvar. Foto: Bazev Mahmoud, Försvarsmakten.

I detta inlägg argumenteras för att det kommande försvarsbeslutet bör ägna större uppmärksamhet åt att utveckla lokalförsvar och hemvärn än vad som görs i nyligen inlämnat underlag från Försvarsmakten och Krigsvetenskaps­akademien.

I Försvarsmaktens perspektivstudie Tillväxt till ett starkare försvar läggs, liksom i debatten i övrigt, störst vikt vid att tillföra teknologiskt högstående förband och system till svenska försvarsmakten. Att sådana diskuteras och tillförs är bra. Dock behövs i tillägg militär yttäckning. Motivet för detta är främst förmågan att motstå olika varianter av hybridkrig där militärt våld utgör ett väsentligt inslag.  När nu Försvarsmaktens perspektivstudie föreligger samt att KKrVA slutrapporterat projektet KV21 i Ett Trovärdigt Totalförsvar känns det angeläget kommentera aspekten yttäckande militärt försvar.

Försvarsmaktens Tillväxt till ett starkare försvar anger att förstärkning av förmågan att han­tera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxten mot år 2025. I den muntliga dragningen av KKrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämndes också samma fenomen men i något avvikande ordval. Nämligen att både samhället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. I ett sådant krisscenario uppkommer rimligen hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig militär verksamhet och som kraftigt binder de militära resurserna och som i nuvarande strukturförslag binds för att förbereda och påbörja operativa uppgifter. När även samhället och totalförsvaret i övrigt utsätts för hot och störningar kan de operativt inriktade militära resurserna bara erbjuda en ringa hjälp. I en artikel i KKrVA Handlingar o tidskrift nr 1 år 2018 har jag också redovisat några tankar kring detta. Hot och störningar kan utgöras av kombinationer av olika slag – hybridkrig med både nya  abstrakta IT-inslag och äldre militära våldsinslag. Min slutsats blir att efterfrågan på territoriella resurser i krisscenarier kommer att bli hög.

I ett längre perspektiv skisserar både perspektivstudien och KV21 studie Ett trovärdigt totalförsvar en ökning av antalet säkerhetsbataljoner samt en uppbyggnad av en styrka bestående av ca 20 MR-skyttebataljoner – benämns lokalförsvars­bataljoner i KV21 studien. Det viktigaste i detta sammanhang är dock att ange takten i tillväxt av dessa resurser och vad Försvarsmakten bör åstadkomma under den period på fyra eller fem år som nästa försvarsbeslut kommer att omfatta. I perspektivstudien anges som mål för verksamheten att endast fyra MR-skyttebataljoner och två säkerhetsbataljoner d v s knappt 5 000 personer skall organiseras till 2025. Båda dessa åtgärder avser då förmåga att på regional nivå möta vad man där kallar gråzonsproblematiken. I Försvarsmaktens perspektivstudie nämns också att huvuddelen av personalen i MR-skyttebataljonerna skall utgöras av värnpliktiga, vilka överförs dit efter en första placering i brigader och motsvarande.

Inte i någon av de två studierna finns åtgärder som synes kunna möta den aktuella problematiken på lokal nivå. I sammanhanget kan det då vara av intresse att nämna att de lokala resurser i grannländerna är högre. Hemvärnen omfattar i Danmark ca 25 000 och i Norge ca 45 000 personer med varierande beredskapsgrader. Närmaste motsvarighet i Finland utgörs av de lokala territoriella styrkor som omfattar åtminstone 70 000 personer.

Mot den sparsamma satsningen på de territoriella resurserna kan invändas att risken för hybridkrig med direkt militärt inslag är lika stor som övriga delar av de sammansatta hot som nu har vuxit fram. Här behövs således lösningar redan under  försvarsbeslutsperioden. En extraordinära satsningar under en övergångsperiod blir då att direktutbilda till lokalförsvarsförband.

En meningsfull minsta volym av förband av typen lokalförsvarsförband bedöms här utgöras av ca tio bataljoner och ett rimligt mål bör vara att kunna organisera detta antal till år 2025. Detta måste dock ses som en försiktig målsättning och som förutsätter samverkan med hemvärnet. Detta har i dagsläget en organisation som innehåller drygt 20 000 personer organiserade i 40 bataljoner. Det är dock tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den uthållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Under kalla kriget var tanken att utsatta enheter inom dåvarande hemvärnet, skulle kunna avlösas av sidoenheter eller, hellre, av det lokalförsvar som då också omfattade över 100 000 personer. Min slutsats blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värnpliktiga.

Den väsentliga frågan blir då hur stor utbildningsvolym som Försvarsmakten kan utveckla under perioden 2020–2025. I Försvarsmaktens perspektivstudie anges att värnpliktsutbildningen successivt under perioden ökar från ca 8 000 det första året till 10 000 under 2025. Nivån 10 000 utgör också den nivå som anges behövas för att långsiktigt försörja den nya krigsorganisationen med personal. Man bör dock inte rygga för att under ett begränsat antal år  utbilda ännu flera för att vid försvarsbeslutsperioden sista år, 2025, komma upp i en meningsfull volym av förband och personal av de typer som här nämns. Det är inte svårt att nämna extraordinära åtgärder i detta syfte men vill inte här tynga framställningen med räkneexempel. Intryck bör också tas från grannländerna, främst Finland men även Norge och Danmark. Som anläggningar bör då också kunna utnyttjas ett flertal av de som i nuläget används av hemvärnet och andra frivilliga organisationer.

En fördubbling av hemvärnet till personalstyrka på omkring 50 000 samt att öka de nyuppsatta lokalförsvars­bataljonerna till storleksordningen 10, d v s två per militärregion, måste ses som angelägen för att möta scenarier som innebär tre månaders säkerhetspolitisk kris med tydliga anspråk på militär verksamhet. Försvarsmakten bör pröva åtgärder för att prestera detta under försvarsbeslutsperioden.

Ökningen i utbildningen torde förutsätta systematiskt utnyttjande av värnpliktigt befäl under ordinarie tjänstgöring samt även för korta frivilliga extra tjänstgöringspass. Några årskullar med värnpliktigt befäl kan utgöra en tillgång som allmänt ökar handlingsberedskapen att inom relativt kort tid öka tillgång på personal med viss militär grundutbildning. Därigenom ökar Försvarsmaktens förändringsförmåga med avseende på tillgång på utbildade värnpliktiga.

Till bakgrunden hör då också att det svenska försvaret nu måste ses som extremt personalsvagt. Detta både i ett svenskt-närtidshistoriskt perspektiv liksom när man jämför med grannländer i nutiden.

Avslutningsvis vill jag återigen trycka på att det som här framförs skall ses som ett komplement till de tekniska satsningar som både Försvarsmakten och Krigsvetenskapsakademien framför – inte som ett alternativ som tränger ut några av de tekniska satsningar som där framförs.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Sjöfarten i KV21

av Lars Wedin

Lars Wedin argumenterar för ett stärkt sjöfartsskydd. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Lars Wedin argumenterar för ett stärkt sjöfartsskydd. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.
Ett bestående minne från slutredovisningen av Akademiens projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (KV21) är beroendet av sjöfart. Detta är givetvis inte något nytt men beroendet fick större genomslag än vad man hade kunnat hoppas. Det var inte bara behovet av en kontinuerligt fungerande import- och exportsjöfart som uppmärksammades utan också kusttrafiken där det angavs att vårt lands bränsledistribution fraktas på köl och att något alternativ (lastbil, tåg) inte är realistiskt.

Marinen

Problemet är att detta beroende av sjöfart inte motsvaras av en förmåga att skydda denna. Vår Marin är alltför liten och klarar bara, möjligen, en kustfasad. De fartyg (sju korvetter och fem minröjningsfartyg) och besättningar som finns är bra men är för få och saknar viktiga komponenter bl a  luftvärnsrobot samt datalänk och ubåtsjakttorpeder till de nya HKP 14. Fartygen börjar dessutom bli gamla: medelåldern för Marinens fartyg är 28 år. Sverige står alltså inför ett massivt omsättnings- och förstärkningsbehov.

Här bör understrykas att fungerande försörjning är en förutsättning inte bara för samhället utan för alla delar av försvarets verksamhet i fred, kris och krig. En effektiv marin är alltså en grundbult i det svenska försvaret.

Denna galna situation hade givetvis kunnat undvikas. Att Sverige är beroende av sjöfart och omflutet av vatten är inget nytt. Inte heller innebar det kalla krigets slut någon förändring av denna situation. Visst, invasionshotet försvann men det gjorde inte försörjningsbehovet. En försvarspolitik värd namnet hade alltså sett till att Marinen försågs med nya fartyg med besättningar i en lagom jämn ström över åren. Då hade man undvikit den nuvarande paniksituationen.

Olyckligtvis räcker det inte med nya fartyg utan det behövs också nya besättningar. Nya fartyg skulle till nöds kunna införskaffas på några år men besättningarna tar tid att rekrytera och utbilda. Att snabbt påbörja en utvidgning av personalen är därför en prioritet. Materiellt måste målet vara en tredubbling av Marinen! Då skulle vi få en fungerande sjöstyrka för var och en av de tre fasaderna: väst-, syd- och ostkusten.

Handelsflottan

Det är olyckligtvis inte bara Marinen som har gått kräftgång de senaste decennierna utan också den svenskflaggade handelsflottan. Även här är denna olyckliga utveckling ett resultat av en politik präglad av okunskap och ointresse samt bristande strategisk förståelse. Från 2009 till 2017 minskade den svenskflaggade handelsflottan från 219 till 100 fartyg. Utvecklingen har nu vänt och flottan ökar åter sakta. Det bör nämnas att den svenskägda handelsflottan idag omfattar cirka 400 fartyg – potentialen för en ökning av den svenskflaggade flottan är alltså stor.

Som en jämförelse kan nämnas att Sverige förlorade 270 handels- och fiskefartyg under andra världskriget.

Varför är detta viktigt? Jo i normalfallet finns de transportresurser som behövs. Vilket land som är flaggstat har inte en avgörande betydelse men är givetvis viktig avseende skatteintäkter och jobb.  Här är det viktigt att komma ihåg att den maritima sektorn är mycket större än själva handelsflottan. För att arbeta i denna sektor krävs erfarenhet från sjön och det är svårt för en svensk att få denna på annat än svenskflaggade fartyg. Men om det inträffar störningar i trafiken blir flaggan viktig eftersom det bara är svenskflaggade fartyg som staten kan förfoga över. Genom att ett fartyg för svensk flagga har Sverige rätt och skyldighet att skydda fartyget också på internationellt vatten; formellt blir då fartyget en del av Sverige.

Givetvis kan det tänkas att utlandsflaggade fartyg fortsätter att frakta till och från svenska hamnar men det är redaren som beslutar och som har att väga risker och kostnader, bl a försäkringspremierna som snabbt ökar i farliga lägen, mot tänkbara vinster. Det är givet att Marinens förmåga att skydda fartygen kommer att spela stor roll i dessa överväganden.

Gemensamma hot – gemensamt svar

En annan viktig iakttagelse från redovisningen av KV21 är de nordiska ländernas ömsesidiga beroende; exempelvis:

  • Göteborg är inte bara Sveriges utan också Norges viktigaste hamn;
  • Hamnarna, främst Göteborg men också exempelvis Gävle, är vitala för att Sverige skall kunna ta emot den militära hjälp som vår försvarspolitik förutsätter;
  • Finlands försörjning är helt beroende av fri sjöfart genom Östersjön. Detsamma torde gälla de baltiska staterna.

Sverige och Finland har ett intensivt marint samarbete. Man talar nu öppet om att detta också skall gälla i kris och krig.

Detta är bra men också Norge och Danmark borde involveras. Det borde gå att skapa ett pragmatiskt samarbete kring sjöfartsskydd i gråzonslägen. I ett sådant skede har sannolikt inte Natos artikel 5 trätt i kraft och inte heller EUs artikel 42.7.

Nato har redan försett oss med handlingsregler för sjöfartsskydd (Naval co-operation and guidance for shipping, (ATP-2(B) vol.I, s.LOAA-3).  Det hela borde alltså inte behöva bli alltför komplicerat.

Men sjöfartsskydd är också en mycket vidare fråga. Europa är ur handelssynpunkt en ö. 90 % av exporten och importen går på köl medan 40 % av den inomeuropeiska handeln är sjöburen. Den senare siffran är ökande.

EUs alla medlemsstater antog 2014 ett dokument kallat European Union Maritime Security Strategy (EUMSS). Avsikten är att effektivisera och rationalisera de europeiska staternas resursanvändning på den maritima arenan. Här finns ett embryo till ett gemensamt agerande avseende sjöfartsskydd inom ett mycket vidare område än det nordiska. Särskilt aktuellt torde områden som Röda havet och Guineabukten vara med hänsyn till hot från terrorister, pirater och organiserad brottslighet. Men hot mot vår europeiska sjöfart kan uppträda nära nog var som helst. Egendomligt nog verkar EUMSS vara okänd i Sverige trots att den borde vara ett grunddokument för Försvarsberedningen.

Säkerheten för europeisk sjöfart är ett gemensamt europeiskt intresse. Den bör också bli en gemensam europeisk angelägenhet.

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

En strategisk överraskning och dess konsekvenser

av Stefan Forss

De förfärliga bilderna av små barn som blev mål för attacken med kemiska vapen i Douma i Syrien den 7 april upprörde hela världen, även president Trump. Efter att han den 11 april släppte iväg en tweet om att Ryssland ska se upp, eftersom ”fina, nya och smarta” amerikanska missiler var att vänta, stod det klart att det bara var en tidsfråga när attacken skulle komma.

Typiskt för Trump var detta dock bara en spontan reaktion från hans sida. Enligt en brittisk regeringskälla hade Trump faktiskt ”ingen aning om vad han talade om”. Men redan följande dag verkade han vackla, eftersom han då twittrade att han inte sagt något alls om när en attack mot Syrien skulle ske. ”Det kan ske snart eller inte alls så snart!”

Ryssland som alltjämt blånekar till att allianspartnern Syrien skulle ha haft något med incidenten att göra, klargjorde att varje angrepp skulle besvaras, och särskilt om ryska soldater kom till skada.

När tillräckliga bevis på syriska arméns skuld fanns tillgängliga, var det främst den brittiska premiärministern Theresa May som övertygade Trump om att en militär respons var nödvändig. Sunday Times hade en talande rubrik den 15 april: ”Theresa May shows steel while Donald Trump wobbles in final countdown”. Kritiken mot May att hon skulle gå enbart USA:s ärenden är absurd. Av ytterst stor vikt var att även Frankrikes president Emmanuel Macron ställde upp.

Den begränsade attack som USA, Storbritannien och Frankrike gjorde tidigt på morgonen den 14 april, med politiskt stöd från hela EU och Nato, var noggrant planerad och avvägd och närmast perfekt genomförd utan civila offer. Det finns en uppsjö av information rörande detaljerna i den koordinerade vassa och korta (ca 10 minuter) attacken mot några få mål i Syrien. Bloggaren Corporal Frisks (Robin Hägglund) utmärkta och snabbt gjorda sammanställning kan rekommenderas, med tillägget att vissa detaljer senare blivit klarare redovisade. Det gäller särskilt stridsflygplanet F-22 Raptors roll samt bruket av kryssningsmissilen JASSM. New York Times analytiska artikel den 19 april om operationens tillkomst och följder är mycket läsvärd.

Attacken var först och främst en politisk aktion, utan andra militära målsättningar än att dra en klar gräns mot bruket av kemiska stridsmedel, något som Syrien gjort sig skyldig till otaliga gånger under inbördeskriget och även Ryssland nyligen i fallet Skripal i Salisbury. ”Lavrov ljuger sig blå”, sa den ryska kemisten Vladimir Uglev, 71, om den ryska utrikesministerns sätt att förneka allt samröre med Skripal-affären. Uglev är en av de ledande forskarna i Ryssland som utvecklade nervgiftet Novitjok, vilket han hellre kallar A-234. ”Ryssland erkänner aldrig något, men förr eller senare kommer sanningen fram i alla fall”, sa Uglev till reportern Anna-Lena Laurén (DN och HBL, 21 april).

Man kan kanske t o m betrakta koalitionens angrepp som en variant av Rysslands upphaussade doktrin att eskalera för att de-eskalera militära konflikter. I detta fall handlade det inte om kärnvapen utan om en konventionell eskalering för att få slut på bruket av kemvapen. Rysslands och Syriens försök att misskreditera och försvåra OPCW:s arbete är skamlöst, liksom Rysslands agerande i FN:s säkerhetsråd.

Det bör dock ha kommit som en obehaglig överraskning för Ryssland och Putin att man i väst lyckades på en vecka åstadkomma en allians mot Syrien och att agera militärt mot ryska intressen. Från Kremls horisont sett borde ju tingens ordning vara rakt tvärtom. Ryssland står för överraskningarna, väst står oförberett med garden nere och reagerar med snigelfart, om ens alls.

Vissa observatörer menar att den västliga koalitionens korta attack var meningslös, eftersom den inte löser något och kriget fortsätter i gamla spår. Andra igen menar att Ryssland kan dra en lättnadens suck, eftersom attacken var så begränsad och att ryssarna inte led några förluster.

Ett sådant resonemang håller inte, åtminstone inte på sikt. Ryssland som vill kontrollera länder, måste räkna med att man i militära konflikter med andra länder allt oftare kan få en koalition som motståndare. Att en sådan konstellation uppstod så överraskande snabbt i Syrien har helt klart skärrat Kreml. Från rysk synvinkel kan man definitivt se det som ett oönskat trendbrott. ”Ryssland och Väst befinner sig i en situation som är värre än den som rådde under kalla kriget”, sa utrikesminister Sergej Lavrov i en intervju för BBC:s program Hardtalk den 16 april.

Under presidentvalskampanjen i Finland i början av året framhöll president Sauli Niinistö att koalitioner av villiga kan uppstå spontant. I ett sådant skarpt läge är politiska allianser i sig inte särskilt mycket värda. För länder som Finland och Sverige gäller det alltså att se till att det även bör innehålla en robust militär dimension, i praktiken förmåga till verklig operativ samverkan med Natopartners.

De ryska vapensystemen kunde knappast ha fått sämre reklam än den de fick den 14 april i Syrien. Från rysk synvinkel var de ryska vapnens verkan pinsamt låg, för att inte säga obefintlig. Man har gjort stora ansträngningar för att fräscha upp bilden, men att rada lögner på varandra lurar kanske det egna folket för en stund, men knappast så många andra och definitivt inga seriösa presumtiva vapenköpare av rysk militär materiel. Ryssland är redan på väg att förlora sin ställning som vapenleverantör till Indien.

Ryska försvarsministeriets talesman, generalmajor Igor Konosjenkov redogjorde i detalj för den USA-ledda attackens ”verkliga mål” (Tass den 16 april). Enligt generalen attackerades också andra syriska militära mål än de som koalitionen redovisade. Bland andra skall flera flygbaser ha attackerats, men det syriska försvaret hade fungerat fenomenalt. Skadegörelsen hade blivit minimal. Generalen sa att sammanlagt 112 syriska luftvärnsmissiler av varierande slag hade använts, inklusive 25 Pantsir-S1-missiler av vilka 23 ska ha träffat sina mål. Buk-systemet var lika effektivt. Bara några äldre ryska luftvärnssystem hade misslyckats. Som bekant hävdades det från ryskt håll snabbt att hela 71 av fiendens 103 kryssningsmissiler och flygburna attackvapen hade avvärjts.

En dominerande västlig uppfattning är att dessa ryska redogörelser är rena sagor. Även finska diplomater har offentligt framhållit att syrierna eller ryssarna inte lyckades skjuta ned några kryssningsmissiler över huvud taget. I normala fall skulle ryssarna direkt ha visat bilder av rester av nedskjutna missiler. Från amerikansk sida beskrev man däremot hur syrierna avfyrade 40 luftvärnsmissiler, men inte mot de angripande missilerna som redan hade nått sina mål, utan efter attacken och mot obefintliga mål.

De senaste åren har man i väst målat upp Rysslands förmåga att åstadkomma s k A2/AD-områden där det är svårt eller omöjligt för Rysslands motståndare att operera militärt. Attacken i Syrien den 14 april kanske ger anledning att tänka om. Dessutom blev betydande västliga kvalitativa förmågor alltjämt outnyttjade. Ryssland kan naturligtvis hävda detsamma, att de mest potenta vapensystemen inte sattes in, men det skulle likväl strida mot general Konosjenkovs pompösa beskrivning.

Rysslands förhållningssätt till frågan om kemiska vapn bör emellertid ses i ett större sammanhang där Ryssland inte längre följer de internationella regelverk man själv varit med om att bygga upp. Detta gäller den grundläggande säkerhetsordningen inom OSSE-området, som skapades med gemensamma krafter efter kalla krigets slut, den övergripande rustningskontrollprocessen inklusive militära förtroendeskapande åtgärder, mellanstatliga fördrag mellan Ryssland och andra länder, t ex Ukraina.

Det tog alltför länge för väst att inse vad som var på gång. Temat för Valdai-klubbens stora sammankomst i Sotji i oktober 2014 kunde knappast ha varit tydligare: ”Nya regler eller ett spel utan regler.” Putins anförande synkroniserade helt med det temat. Det kan vara skäl att återkomma till denna stora fråga i ett senare blogginlägg.

Den eminenta brittiska Rysslandsexperten James Sherr hör till dem som redan kommenterat detta. Han anser att Ryssland överraskades redan av den kraftfulla västliga diplomatiska responsen på Skripalaffären, men att även Rysslands aktioner i Syrien och Ukraina lett till en ”konsoliderad reaktion, inte universell men stark och långt mer samstämmig än vad vi klarade av tidigare”. Slutligen ”börjar även tidigare skeptiker förstå att Ryssland spelar utifrån helt andra målsättningar och med en annan regelbok än den vi har och behöver och som är helt nödvändig för vår säkerhet”.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Civilt försvar knappast stort problem

av Hans Lindblad

På sistone har allt fler börjat hävda att Sverige numera står helt utan civilt försvar. Det är en stor överdrift. Såvitt jag förstår är i stället förutsättningarna för civilt försvar idag bättre än för 15-20 år sedan och i den avgörande frågan om personalförsörjning radikalt mycket bättre.

Vad gäller militärt försvar lyckades regeringar, riksdag och ÖB från 1990-talet och framåt genomföra en rasering som saknar motstycke bland världens länder de senaste två århundradena, bortsett från den avrustning av Tyskland som beslutades i Versailles 1919. Innan strukturomvandlingen av armén inleddes genom 1987 års försvarsbeslut – tyvärr sedan avbruten och ersatt av totalt kaos – sades att Sverige kunde mobilisera ett militärt försvar med drygt 800 000 personer, nästan bara män. Fram till och med herrar Borgs och Reinfeldts attacker mot ”särintresset” försvar hade ungefär 95 procent av försvarets personalvolym försvunnit. En rimlig och framsynt politik hade i stället varit att låta personalreduceringen stanna vid 70-75 procent och föra över resurser till kvalitet i materiel och utbildning.

Den svenska fixeringen vid extrem numerär, ”sega gubbar”, hade ideologiskt fyra huvudföreträdare, generalerna Sköld, Synnergren och Ljung samt längst och mest rabiat av alla riksdagsmannen Bildt. Det är inte efterklokhet från min sida, eftersom jag hade hårda bataljer med alla fyra om just detta.

800 000 man var 15-30 procent mer än vad vardera Storbritannien. Frankrike, Västtyskland och Polen kunde mobilisera kring 1990. Sverige hade dubbelt så många som Spanien. Ungefär tio gånger fler än stater som Kanada, Danmark, Nederländerna, Japan och Australien hade som aktiva plus reservare. Schweiz, har sedan århundraden ett extremt reservistförsvar, 1990 med 3600 anställda och 350000 reservister. Finland och Norge hade värnpliktstänkande ungefär som Sverige, men genom mindre folkmängd betydligt färre soldater.

Skadeverkningarna av den svenska modellen var enorma. Dels gav det ett militärt markförsvar med till stor del hopplöst ålderdomlig utrustning och väldiga brister ifråga om eldkraft, rörlighet och skydd. Den moraliskt värsta bristen var att sjukvården inte hade ens chans att åtgärda de skador tekniskt underlägsna förband kunde drabbas av. Bristen på sjuktransporthelikoptrar skulle i krig bli förödande, särskilt i övre Norrland. Dels fick den väldiga försvarsmakten till följd att så stora mängder män skulle kallas in vid mobilisering att privata och offentliga verksamheter dränerades på nyckelpersonal till den grad att det kunde resultera i kaos.

Det fanns så kallade K-företag, som skulle fungera också i krig. Tanken var att nyckelpersoner vid sådana företag och viktiga myndigheter skulle kunna frigöras från militär krigsplacering. Jag satt i flera försvarsutredningar och kunde konstatera att detta inte fungerade. Helt enkelt för att det angavs alldeles för många K-företag, så att myndigheterna inte klarade av att sköta krigsplaceringarna. Det kunde gå tio eller mer mellan personalgenomgångarna för ett visst företag. Så mycket var inaktuellt. Så fort ett företag bytt till exempel en IT-chef borde man i stället ha agerat omedelbart. Ofta brydde sig företagen inte förrän den dag vederbörande kallades in till militär repövning, vilket kunde dröja flera år. Först då begärde man att vederbörande skulle få ändrad krigsplacering.

Hade Sverige råkat i krig skulle militärt krigsplacerade ha mobiliserats, och den som uteblev kunde häktas som desertör. Värnpliktsverket och AMS skulle inte ha en chans att snabbt ompröva krigsplaceringar. Förmodligen skulle deras växlar haverera.

Jag deltog i en tragikomisk kontroll när vi, några medlemmar ur en försvarsutredning, besökte jästfabriken i Rotebro, landets enda. Där berättade man för oss att också ovan personal kunde användas, om bara jästmästaren fann på plats. Men han skulle vid mobilisering kallas in till försvaret. Vi undrade vilken militär nyckelbefattning som gjorde honom så oundgänglig i försvarsmakten. Vi bad om besked och fick då veta att jästmästaren var krigsplacerad i övre Norrland, i personalreserven.

En svag länk i totalförsvaret var att staten själv skulle skapa kaos vid mobilisering genom att myndigheterna inte förmådde samarbeta. Bara det faktum att 95 procent av försvarsmaktens personal avskaffats har naturligtvis gjort att det civila försvarets behov av nyckelpersonal nu kan klaras radikalt mycket bättre än tidigare. En del menar att begreppet K-företag ska återinföras. Men välj i så fall ett begränsat antal och bara ifråga om nyckelpersonal. Läget är nu mycket bättre, med en liten försvarsmakt bör det vara få i den som också innehar civila nyckelbefattningar.

I ett krigsläge finns behov av att öka till exempel personal inom äldreomsorg och barnomsorg. Det borde vara uppgifter för de lokala arbetsförmedlingarna, som då får lämna andra uppgifter därhän. Men såvitt jag förstår kommer arbetsförmedlingen eventuellt att upphöra. Ibland skapar riksdagen fler problem än den löser.

En ytterligare skada med den överdimensionerade armén var att vi som önskade en föryngring och kvalitetshöjning genom direktutbildning av civilförsvarets undsättningsenheter var chanslösa, då den officiella doktrinen var att alla värnpliktiga av ideologiska skäl skulle utbildas enbart för det militära försvaret. Dogmatismen var bedövande.

Den särklassigt värsta flaskhalsen i totalförsvaret under alla år jag var försvarspolitiker gällde sjukvården. Med hundra- eller tusentals svårt skadade per dygn i en del av landet går det inte att rädda alla. Inget land utbildar kirurger enbart för krigsbehovet. Ändå är situationen idag rimligen långt bättre än för 20 år sedan. Antalet läkare och sjuksköterskor är klart större idag, Genom fler vårdcentraler har vi en mer robust sjukvårdsorganisation. Det begränsade antalet svenska förband innebär rimligen färre skadade, men naturligtvis finns också högt prioriterade civila mål.

Vid förstärkning av de civila delarna inom totalförsvaret bör vi absolut inte återgå till att bygga skyddsrum i bostadsområden. Under årtionden kostade detta många miljarder som hade gjort långt bättre nytta till exempel inom krigssjukvården. Jag skrev om detta på denna blogg 12 januari i år.

De som numera talar om att det civila försvaret är raserat tycks ha ett byråkratiskt synsätt. Det som försvann var fyra civilbefälhavare och deras kanslier, några tjog tjänstemän totalt. På länsstyrelserna har man upphört att planera för krigstid men i stället lagt större intresse på fredstida katastrofberedskap.

De centrala myndigheter som hade ansvar för krigsplanering inom respektive sektor finns i de flesta fall kvar och bör kunna återta dessa uppgifter. Det borde vara enkelt att ordna. Ledningen måste utövas av samma personer i fred och krig. Ge ett ultimatum till berörda generaldirektör. Antingen låter ni er övas i krigsplanläggning de närmaste två åren och ser till att också andra i myndigheten övas eller också måste ni sluta. Det kan inte vara något stort problem, inte heller att återinrätta civilbefälhavare, eftersom regeringskansliet inte förmår att leda direkt ner till alla kommuner.

Om det civila försvaret avskaffades genom att riksdagen sade att det inte längre behövdes så ordnas det väl enklast med att riksdagen ändrar sig genom att säga att nu behövs det igen. De civila delarna av totalförsvaret utgjordes av människor, planer och fysiska resurser. När riksdagen sade att totalförsvaret inte längre behövdes försvann dock inte en enda civil lastbil, ett enda civilt flygplan eller helikopter, en enda vattentäkt eller anläggning för inkvartering.

I stället har vi alltså fått långt bättre tillgång till nyckelpersonal genom att försvarsmakten är så mycket mindre. Lagring av råolja och oljeprodukter var tidigare stora åtaganden, men oljeberoendet har minskat kraftigt och fortsätter att minska. Som medlemmar i EG har vi rimligen större möjligheter än tidigare till handelsutbyte också i ofred, men lagring inom landet av läkemedel och sjukvårdens engångsprodukter bör nog åter öka, som skedde kring 1990.

Det talas mycket om IT-säkerhet. Men självfallet är läget radikalt förbättrat genom att flertalet datatekniker inte längre krigsplaceras som skyttesoldater, kockar eller liknande. För 20 år sedan skulle förmodligen många företags och myndigheters datasystem klappat ihop efter mobilisering  eftersom liten till ingen kompetens fanns kvar för att åtgärda fel. Den stora majoriteten IT-ingenjörer var ju män, oftast långt under övre värnpliktsåldern 47 år.

Gävle centrum drabbades 1998 av extremt snöfall som stoppade samtliga järnvägar, vägar och gator. Det var första gången på länge som en svensk stad var isolerad. Inga bilar kom fram, men skidor fungerade. Kommun och polis tappade fysisk kontakt med befolkningen. Skolor och arbetsplatser stängdes. Några år tidigare hade Karlskoga drabbats av ett gasutsläpp. Invånarna där tycktes utgå från att man inte behövde göra något, för om det blev farligt skulle polis och kommun gripa in. I Gävle insåg alla att man måste agera själv. Människor hjälpte varandra, till exempel genom att söka upp äldre när hemtjänsten inte kunde nå dem. Efter tre dagar var hyllor i livsmedelsaffärer tomma, så de stängde. Hade isoleringen fortsatt några dygn till hade det blivit allvarligt. Elnätet var dock intakt, annars skulle många ha frusit.

Upplevelsen i Gävle sade mig att människor kan ta ansvar, hjälpa varandra och improvisera. Jag såg ett starkare civilsamhälle än jag väntat. Samma iakttagelse gjordes senare vid terrorangreppet på Drottninggatan. Att människor tog eget ansvar var kanske en följd av att svenskars tro på stat och kommun som ”den gode herden” eroderat genom uppdagade brister, som exempelvis den totala inkompetensen i spaningsledningen efter mordet på Olof Palme.

Civilsamhället verkar åter fungera på gräsrotsnivå, som det alltid gjort i glesbygd. Men desto sämre på central nivå. Två gånger har alla medborgare kunnat se hur regeringskansliet kan fallera på ett förbluffande sätt.

Hade en enda person vågat närma sig statsminister Persson i samband med tsunamin för att få honom att agera hade handlingsförlamningen aldrig blivit så monumental. När regeringen klappat ihop borde socialstyrelsen på egen hand valt att redan första dagen sända flygplan med läkare och sköterskor till Thailand. En apatisk generaldirektör skyllde sedan på att det inte fanns bestämmelser för agerande vid myndigheten. Men finns det inga regler, då måste chefer i stället använda sunt förnuft och handla själv.

Flera år av utredningar (redan före tsunamin) om behovet av ett krisledningsorgan under statsministern ledde till att ett sådant äntligen inrättades 2008. I alla länder utom Sverige är det självklart att i kriser måste regeringschefen (eller presidenten) ta det övergripande ansvaret. Men Stefan Löfven valde vid tillträdet, helt utan beslutsunderlag, att på tvärs mot 15 år av utredande att lägga över krishanteringen på inrikesministern, som sedan visade sig helt ointresserad.

Ifråga om IT-skandalen vid Transportstyrelsen kopplades nämligen krisledningsorganet bort, och oförmågan att informera inom och mellan departement visade sig formidabel.

Sveriges svaga länk tycks alltså vara den högsta ledningen. Det var ett misstag att avveckla ledningsfunktionen inom totalförsvaret. Men förväxla inte det med att de reella mänskliga och materiella resurserna landet runt skulle ha försvunnit, för det har de inte.

 

Författaren är f d riksdagsman och redaktör samt ledamot av KKrVA.

Hejda fiktiv debatt

av Per Blomquist

Under rubriken ”Filtrera bort ubåtarna Filter” skriver majoren och doktoranden i psykologi David Bergman (DB) på försvarsbloggen den 13 april en starkt kritisk artikel om chefredaktören Mattias Göranssons (MG) klargörande artiklar som vänder sig mot svensk ubåtsjuka som inträffade långt innan den ryska ubåten U 137 gick på grund utanför Karlskrona en höstkväll 1981 och än värre därefter.

Major Bergman har ett nedsättande sätt att uttrycka sig på. Och det inte bara mot MG utan också mot kollegan överstelöjtnant Sune Thomsson. Båda har lagt ned åtskillig tid och kraft för att söka sanningen i en för Sveriges säkerhet synnerligen viktig fråga. Som försvarsvän framförde jag genast ett tack för ett skickligt och förtroendegivande arbete. Jag hoppas verkligen att Filter fortsätter sin skickliga undersökande journalistik inom det säkerhetspolitiska området och inte minst rörande försvarspolitiska händelser i Östersjöområdet.

I sak framförde DB inget av värde. Så här skrev han:

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ’mönsterseende. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Jag tvivlar på att DB har läst boken Björnen kommer. Har man gjort det inser man hur informativ den är inte bara för oss militärer som arbetar med försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken angår alla.

På ett föredömligt sätt avslöjas debattglada militärer som ensidigt vänder sig mot Ryssland med den tveksamma solidaritetsdeklarationen som underlag och journalistkollegan Mikael Holmström, tidigare i SvD, nu i DN, som blåser upp lättviktiga ryska incidenter i Östersjön. Flera ledande personligheter intervjuas vars utsagor kan användas i en konstruktiv och meningsfull debatt.

När Johan Kihl, före detta generallöjtnant och chef för Högkvarteret, utfrågades om ubåtarna, hörde jag av hans svar ”en gäspning”. Varför? Därför att de var så små händelser i det säkerhetspolitiska sammanhanget. Jag påminde mig det överdrivna debattläget under det kalla kriget, då min chef amiral Bengt Rasin sa: ”Det finns inga ubåtar!” Jag tror att även ubåtsjägaren Emil Svensson minns detta.

När MB och en seriös fackman grundligt har undersökt en av de mest ifrågasatta händelserna från år 1982, i inloppen till Berga, och finner att det inte finns spår efter främmande ubåtar är det en befrielse som borde glädja alla som har arbetat med dessa frågor. Men Bergman framför närmast något som liknar klander.

När jag läste Filter (augusti/september 2016), artikeln ”Den svenska trollfabriken”, ringde jag upp redaktör Göransson och berömde honom för att äntligen ta vår svenska säkerhetspolitik på allvar. Jag är övertygad om att alla seriösa militärer gillar Filters insatser för Sveriges säkerhet.

Bra att MG inte tar upp den politiska frågan för och emot anslutning till Nato. Det räcker att möta Ryssland med respekt och fasthet och tvinga ut debattglada militärer i denna fråga på den försvarspolitiska arenan, med faktorerna tid, rum styrkeförhållanden. Där behövs hjälp av sakliga media som alliansfriheten.se och Filters redaktörer.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Gränslöshet och nya gränser

av Gunilla Herolf

Traditionellt har man inom det säkerhetspolitiska området sett länder och organisationer som de två primära enheterna, båda med sina givna och fasta gränser. I många avseenden stämmer det också fortfarande: staterna har behållit sin starka position när det gäller säkerhet och försvar och inom organisationerna finns områden där gränsen mellan medlemmar och andra är knivskarp.

Samtidigt kan man se en utveckling i Europa som går i flera olika riktningar. I vissa fall luckras gränser upp, medan på andra håll nya gränser uppstår och andra förstärks. I artikeln ges ett antal exempel på sådana förändringar och deras betydelse.

Gränsöverskridande fenomen finns numera av en rad olika slag. Många hot är av en typ som är svåra att kontrollera och bemöta. Det gäller till exempel klimatförändringen, pandemier, terrorism och internationell brottslighet. Extremistiska och populistiska strömningar sprids avsiktligt eller oavsiktligt till människor i andra länder. Krigföring som riktar sig mot it-sektorn och informationskrig för att påverka ett lands befolkning kan utan svårighet användas över långa avstånd och riktas specifikt mot det land som man avser att skada. Samma sak gäller de ekonomiska medel som kan brukas för att på olika sätt få kontroll över andra länder.

Gränser kan också luckras upp med avsikt att skapa positiva effekter. Typiska exempel på detta är när organisationer skapar nya former av anknytning som partnerskap, observatörskap, associerat medlemskap etc. Avsikten kan vara att gradvis hjälpa ett land med den omstrukturering som är nödvändig inför ett medlemskap. Den kan också ha som uppgift att ge några av de fördelar som medlemskap skulle innebära för att därmed dämpa frustrationen för dem som måste vänta länge på medlemskap eller kanske aldrig kan bli medlemmar. Det är ett medvetet val av gränsförsvagning, användbar för en begränsad tid, ofta med huvudsyfte att vara stabilitetsskapande.

Östliga partnerskapet

Såväl Nato som EU har använt sig av dessa typer av utvidgning av respektive organisation för att uppnå de syften som nämns ovan. För EU:s del har det bland annat gällt det Östliga partnerskapet, som på polskt och svenskt initiativ etablerades 2009. Armenien, Azerbajdzjan, Georgien, Moldavien, Ukraina och Vitryssland ingår i denna grupp av länder, som nu alla i mer eller mindre hög grad har fått en anknytning till EU. Att skapa ökad integration var ett sätt att göra gränsen mindre skarp mellan medlemmar och de länder som inte kunde utlovas framtida medlemskap.

Östliga partnerskapet, som – om än inte utan problem – har tagit ett antal steg framåt, har mött ett reellt hinder i kollisionen mellan två diametralt olika tänkesätt. Den liberala rättsstaten, som bland annat baseras på varje lands rätt att självt få välja sin institutionella tillhörighet, har upplevt ett hårdhänt möte med den ryska geopolitiken enligt vilken politiken är ett nollsummespel, i vilket stormakter har rätt till kontroll över sin egen maktsfär. De västliga argumenten för varje stats suveränitet ses av Ryssland som ett hyckleri avsett att dölja att Nato och västmakterna i själva verket medvetet flyttar fram sina positioner. Med vapen, ekonomiska medel och på en rad andra sätt försöker Ryssland hindra ländernas närmande till EU.

Västra Balkan

Även när det gäller Västra Balkan står en gräns i centrum, men i detta fall är EU:s avsikt att skärpa sin gräns österut, inte att mildra den. Mellan situationen i de Östliga partnerskapsländerna och den i Västra Balkan finns ändå vissa likheter. Det gäller de sex länder på Västra Balkan som nu är i olika stadier av anslutningsprocessen till EU. Makedonien, Montenegro, Serbien och Albanien är kandidatländer medan Bosnien och Kosovo ännu inte hunnit lika långt. Kosovo har störst problem, eftersom fem EU-länder, med Spanien i spetsen, samt dessutom Serbien, vägrar att erkänna landets existens. Att alla de sex länderna fortfarande har stora problem med korruption, organiserad brottslighet samt brister i demokrati och minoriteters rättigheter är alla överens om.

Länderna på Västra Balkan har sedan länge ett löfte att bli EU-medlemmar men tidigare har de egna problemen stått i centrum. Den nya faktorn är Ryssland. Landet är sedan en tid mycket aktivt på Balkan och ökar sitt inflytande på olika sätt i de olika länderna, främst Serbien. Ett misslyckat kuppförsök strax före valet i Montenegro 2017 tillskrivs Ryssland. EU-kommissionen driver frågan om deras inträde i EU hårt, med målet att de första länderna ska blir medlemmar till år 2025.

EU-kommissionen ser detta som en kamp med tiden för att kunna bevara de europeiska värderingarna, som hotas av den nationalism som redan finns och som Ryssland uppmuntrar. Det finns också en oro för att instabilitet i området ska kunna sprida sig till EU. Frågan är emellertid i hur hög grad de nuvarande medlemsländerna ser målet att säkra gränsen från ryskt inflytande som överordnat de nya ländernas svagheter, vilka oundvikligen kommer att bli kännbara för övriga EU-länder.

Gränslinjer inom EU

Även inom EU finns en rad gränslinjer.  De kan ha sina ursprung i geografiska och historiska faktorer som gör att länder i en viss region delar vissa åsikter men de kan också vara orelaterade till geografin och gälla svagheter hos det egna landet och beroende av andra. Rysslands roll är än en gång inte oväsentlig.

Tendensen med gränslinjer inom EU är inte ny: de ”europeiska” (ledda av Frankrike) stod redan på 1990-talet mot de ”atlanticistiska” (ledda av Storbritannien), en konfrontation som nu är betydligt mindre. Det beror inte enbart på Brexit utan har också att göra med den senaste tidens utveckling inom EU samt närmandet mellan Nato och EU.

I samband med den finansiella krisen 2008 kom en helt ny gränslinje, nu mellan de ”ansvarsfulla” länderna i norra Europa och länderna med ekonomiska problem i söder. I norr sågs de sydeuropeiska länderna som oansvariga och med självförvållade problem, medan sydeuropéerna anklagade norr för en politik som underminerade försöken i söder att bygga upp sin ekonomi på nytt. Målet för denna kritik var framför allt Tyskland och märkligt i sammanhanget var att Frankrike, Tysklands gamla parhäst inom EU, deltog i den. Frankrike har under ett antal år misslyckats med att hålla sig till EU:s regler om budget och ser Tysklands hårda budgetpolitik som ansvarigt för detta. I dag har Frankrike en president som inser att Frankrike självt behöver förändras, men kritiken mot den tyska politiken finns fortfarande kvar.

Den gränslinje som nu allt oftare ses som det stora problemet gäller den mellan EU:s östra och västra medlemsländer. Den liberala världsordningen har under många år varit fundamentet i Västeuropa. Visserligen har vissa medlemsländer då och då brutit mot enstaka regler inom dessa, men aldrig tidigare har EU upplevt att en medlem, som nu Ungern, öppet talar om den illiberala staten som ett mål. Inte heller har man sett öppna kampanjer, stödda av regeringen, riktade mot Bryssel. Även i Polen har en rad åtgärder tagits som står i strid mot de principer man själv förbundit sig att hålla, som domstolars oberoende och medias frihet. Tillsammans med Tjeckien och Slovaken, det senare landet nu skakat av ett mord på en journalist som undersökte korruptionen i landet, har dessa så kallade Visegradländer stärkt banden till varandra och i många fall mot EU. Man talar i sitt motstånd mot att ta emot flyktingar om hur man vill bevara den europeiska kulturen. Liksom i länderna på Västra Balkan finns också starka länkar till Ryssland i alla länder förutom Polen.

Givetvis ses den öst-västliga splittringen som ett stort problem inom EU. Unionen har kritiserat Ungern och Polen hårt för de lagar som antagits. I Ungern har vissa av dem försvunnit men nya har tillkommit. Beträffande Polen har EU inlett en process och hotat med artikel 7, en artikel som kan leda till att ett land mister sin rösträtt. Detta har nu lett till en viss kompromissvilja i Polen.

Ett stort problem för EU när det gäller Visegradländerna är att ju hårdare man går fram mot dessa länder desto större är risken för att det ryska inflytandet kommer att öka. Det gäller inte bara ekonomiskt utan också risken för att Ryssland kan påverka deras agerande inom EU och därmed underminera organisationens möjlighet att fatta beslut.

Frågan om EU:s beslutsfattande kapacitet och effektivitet är en fråga som engagerat vissa länder inom EU mycket. Förslag har väckts om att skapa ett Europa i flera hastigheter. Argumentet är att de som vill gå fortare fram ska kunna göra det och de som inte vill vara med inte ska kunna hindra andra från att gå vidare. Både Tyskland och Frankrike är positiva till denna tanke, men det finns också skillnader mellan dem. Tyskland betonar helst integrationsprocessen medan Frankrike ser det som en form av ledarskap. EU:s östra medlemsländer är helt emot: de har förklarat att de ser förslaget om ett Europa i flera hastigheter som ett sätt att skapa en ny järnridå – nu mellan det rika Väst- och det fattiga Östeuropa.

Det är än så länge mycket osäkert hur ett Europa i flera hastigheter skulle kunna se ut. I viss mån finns det redan genom att Schengen- och eurosamarbetet inte omfattar alla. Frågan är emellertid hur många differentieringar som EU klarar av i en situation när organisationen samtidigt har en mängd yttre problem att hantera. Östliga partnerskapet som skapades i en betydligt mer idyllisk tid, Västra Balkan som nu upplevs som ett akut problem och en rad andra stora problem kräver en sammanhållning inom EU som kan vara svår att åstadkomma när länder känner sig ratade och undanskuffade från de inre cirklarna av beslutsfattande.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Sverige behöver en ny Axel Oxenstierna

av Bo Richard Lundgren
Axel Oxenstierna har en del att lära dagens politiker och ämbetsmän. Foto: Shutterstock.

Axel Oxenstierna har en del att lära dagens politiker och ämbetsmän. Foto: Shutterstock.

Historikern Gunnar Wetterberg har skrivit flera böcker om Axel Oxenstierna. I en essä betitlad Axel Oxenstierna – Furstespegel för 2000-talet gör han jämförelser med vår egen tid. Det är en ytterst läsvärd publikation som ger oss information om vilka problem och ofullkomligheter som kanslern hade att hantera. Men Wetterberg pekar också på likheter med de problem och brister som svensk statsförvaltning uppvisar idag. Sådana brister har, enligt min mening, blivit väldigt tydliga i samband med statsmakternas ambitioner att åter bygga upp det svenska totalförsvaret. De områden jag har valt att nedan översiktligt behandla är statsförvaltningens strukturer, effektivitet och kompetens ur ett totalförsvarsperspektiv.

Strukturer

Axel Oxenstierna skapade strukturer som skulle länka besluten och åtgärderna i hållbara banor. En viktig del handlade om att göra en tydlig rollfördelning mellan olika nivåer och de olika ämbetsverken. Kanslern hade också blick för den fara som låg i tendenserna till kollegial självgodhet. Därför föreskriver 1634 års regeringsform att kollegierna skulle ”till konungens och rikets tjänst räcka varandra handen”.

När vi nu betraktar dagens struktur som skall genomföra en återuppbyggnad av totalförsvaret kan vi konstatera att den statliga organisationen på den högsta nivån knappast utmärker sig för klarhet vad avser rollfördelning och uppgifter. Vi har en ordning i Regeringskansliet som innebär att uppgifter som rör den militära delen har lagts på Försvarsdepartementet och den civila delen på Justitiedepartementet; ett departement som inte har vana eller tillräckliga resurser att hantera totalförsvarsfrågor. I ett totalförsvarsperspektiv är det dessutom inte alltid lätt att skilja på militära och civila frågor. Denna rollfördelning har gjorts trots att regeringen i olika sammanhang betonat vikten av en sammanhållen planering. På regeringsnivån är alltså rollfördelningen högst bekymmersam.

Man kan också hysa farhågor om hur frågorna kommer att hanteras på central myndighetsnivå. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, sorterar under Justitiedepartementet. MSB skall, enligt sin instruktion, ansvara för frågor om civilt försvar. MSB har dock under många år underlåtit att genomföra en planering för civilt försvar bl a med hänvisning till att uppdraget inte varit tillräckligt tydligt och att krisberedskapen bedömts utgöra en tillräcklig grund.

Nu har Försvarsberedningen föreslagit att MSB ska leda arbetet på central nivå med att bygga upp ett nytt totalförsvar på civil sida. Beredningen har också pekat ut MSB att vara ”en myndighet för civil ledning och samordning”. Vi får hoppas att myndigheten nu tar denna roll på stort allvar. Om så inte sker kommer den politiska ambitionen om ett nytt totalförsvar inte att kunna förverkligas.

Mot denna bakgrund vore det välgörande om den politiska nivån idag – i likhet med Oxenstierna – funderade extra noga över problematiken kring strukturer och ansvarsfördelning.  Även mycket goda politiska ambitioner riskerar att haverera i byråkratier som präglas av otydlighet, revirstrider eller bråk om uppgifter och mandat.

Utan dröjsmål

Oxenstierna krävde att kollegierna (ämbetsverken) skulle se till att ärendena handlades sakkunnigt och utan dröjsmål. Låt oss titta lite på hur beslutsprocessen i princip går till. Försvarsberedningen, som är ett rådgivande parlamentariskt tillsatt organ, lämnar förslag. Dessa förslag omsätts i regeringspropositioner och riksdagsbeslut. Regeringen kan dock dra benen efter sig om det är förslag som inte faller regeringen på läppen trots parlamentarisk enighet. En vanlig metod är att begrava förslag i utredningar eller långa beredningstider. Statsmakternas beslut skall sedan omsättas i regleringsbrev till myndigheterna, helst med åtföljande penningåse efter det att myndigheterna äskat medel. I den svenska förvaltningskulturen tar det alltså mycket lång tid att omsätta politisk vilja till konkreta åtgärder.

När beslutade den politiska nivån att totalförsvaret skulle återuppbyggas? Jo, tydliga signaler kunde avläsas redan år 2013 i direktiven till den förra försvarsberedningen. Och de förslag som den nuvarande försvarsberedningen lämnar syftar på åtgärder som skall genomföras under perioden 2021-2025. Det innebär att när de viktigaste åtgärderna är vidtagna har det gått tolv år!

Kompetens

Oxenstierna hade också tydliga åsikter om statstjänstemännens kompetens. Hans kärnfulla formuleringar förtjänar att återges:

Man måste i distributionen av alle kall och officier (tjänster och ämbeten), men särdeles i krigsväsendet, se på var och ens kapacitet och varken på vänskap eller frändskap, på det riksens tjänst icke går tillbaka och de själva komma till olycka.

Det problem som alltså sysselsatte Oxenstierna var den kompetens som statstjänstemannen i gemen behövde ha. Det gällde både formell utbildning och inställningen till uppgiften som statens tjänare. Efter studier i Tyskland hade han själv satt sig i ”gamla arkivet” och läst statshandlingar från de gångna hundra åren, innan han inledde sin bana som statsman. Senare skisserade han samma lärogång som introduktion för andra unga förmågor.

Wetterberg menar att ett sådant program fortfarande skulle ha fog för sig, och hävdar att vår tids valhänta inskolning av nyanställda regeringstjänstemän skulle ha fått den gamle kanslern att rysa. Det är säkert en riktig förmodan. Själv vill jag tillägga att arbetet med att åter bygga upp totalförsvaret väsentligen hade underlättats om nuvarande tjänstemän i Regeringskansliet och på myndighetsnivå hade ”gått tillbaka till arkivet” i Oxenstiernas anda och skaffat sig elementära kunskaper om hur det gamla totalförsvaret var uppbyggt.

Oxenstierna framhåller också den offentliga tjänstens särart. Det krävs något annat och mer av den som arbetar i rikets tjänst. Därför måste kraven ställas högre på ämbetsmännens kunskaper och erfarenheter lika väl som på deras respekt för kronans krav. I dagens Sverige skulle han antagligen ha förordat mer professionalism och större öppenhet vid rekryteringen av statliga chefer, menar Wetterberg.

Slutsatsen av denna korta genomgång är att Sverige, även idag, skulle må bra av en statsman av Oxenstiernas kaliber. Han var intellektuellt öppen och beredd att ompröva även egna beslut när resultatet visade sig inte fungera. Med en sådan ledare vid rodret kanske vi kunde få ett regeringskansli som kan hantera totalförsvarsfrågor på ett rationellt sätt. Vi kanske skulle undvika ”kollegial självgodhet” och få kompetenta tjänstemän som såg till rikets bästa och ”räckte varandra handen”. Med en sådan ordning skulle det kanske inte behöva ta tolv år innan ett fungerande totalförsvar börjar ta form.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Filtrera bort ubåtarna Filter

av David Bergman
Illustration: SoldF 1986, sid 228.

”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” påpekar SoldF. Förväntanseffekter påverkar alla och journalisters förutfattade mening om inkompetenta militärer som jagar spöken kommer också att påverka hur de själva söker och tolkar information. Illustration: SoldF 1986, sid 228.

Det var under tjänstgöring i Afghanistan som jag såg och läste Filter för första gången. En kollega, än mer journalistiskt intresserad än mig, hade tagit med sig det första numret av den då nya tidningen. Sedan dess har jag läst den regelbundet. Några av de bättre reportagen jag kommer ihåg har varit Madeleine Pollnow och Oskar Sonn Lindells respektive texter om hypen runt motiverande talare och vår godtrogenhet mot deras uppblåsta meritlistor. En granskning där även Försvarsmakten fick rättmätig kritik. Det har funnits andra reportage, som exempelvis om den militära övningsverksamheten på Vidsel-området, där jag inte alltid hållit med om vinklingen men helt oaktat läst då jag värdesatt välskrivna reportage med bildade uppfattningar som är annorlunda än min egen.

Vad som dock allt mer spårat ur är de återkommande artiklarna om de svenska ubåtsjakterna, inkompetenta militärer, hemlighetsnoja och ”mönsterseende”. Ett antal fall har med tiden tagits upp, motsägande information har presenterats eller kritiska röster har presenterats. En allt mer försvarsfientlig retorik har vuxit fram runt hur militärers skenande fantasi helt feltolkat verkligheten. Med det som grund har en bild av inkompetenta försvarsanställda med kollektiva vanföreställningar och masshysteri presenterats. Den enda alternativa möjligheten som presenterats till denna masshysteri har varit medvetet bedrägeri.

Som kryddning har ytterligare exempel som ”Svanordern” presenterats. ”Ordern”, som inte är en order, presenterades som uppvärmning inför det aktuella numret som Filter påstår innehöll försvarets allra sista ”skälvande bevis”. Mönstret blir inte bara osakligt utan närmast antydningsjournalistik: presentera ett skrattretande exempel, så ett frö av misstanke och antyd att allt faller om denna detalj ej stämmer.

Inför det senaste numret publicerades till och med förebyggande bemötande av presumtiv kritik. På Twitter bemöttes generell kritik samtidigt med taggarna utåt och krav på att motbevisa detaljer i ett nummer som då inte ens hade landat i tidningshyllorna. Jag har själv aldrig tidigare upplevt en tidning så tydligt gå i förebyggande försvarsställning gentemot läsare av något innan det ens är publicerat och har med tiden fått svårare att ta mig igenom och förhålla mig till de allt mer raljanta och nedsättande texterna.

För att vara tydlig, jag hyser ingen tvekan om att några av observationerna under årens alla ubåtsjakter varit felaktiga. Jag är övertygad om att många av dem varit det. Men en inställning om att lära de inkompetenta militärerna något om ”mönstereffekter” och att hjärnan ibland skarvar och föreställer sig saker blir nästan skrattretande. ”Om du är trött eller rädd kan du lätt se i syne” står det redan i Soldaten i fält och det krävs inte många timmar och lite mörker på ett soldatprov för att alla själva får uppleva och komma till självinsikten att hjärnan ibland spelar individen ett spratt. Förväntanseffekter är inte något nytt fenomen, inte heller den psykologiska kunskapen om hur konformitet, auktoritet och kontext påverkar individernas perception och beslutsfattande. Det har tvärtom alltid varit en inneboende faktor i den militära utbildningen, likaså metoder för att förebygga, hantera och mitigera effekterna av desamma. Detta är också varför information och enskilda indikatorer måste bearbetas och värderas innan man presenterar dem som underrättelser.

Av samma anledning är det vanskligt att avfärda något med enskilda fall som grund. Även om dessa ifrågasätts med rätta håller det inte att göra generaliseringar på det sättet som genomgående görs. Att övertolka en falsifiering av enskilda indikatorer riskerar att leda till vad som kallas för ett Typ II-fel där man felaktigt avfärdar en sann hypotes. Att falsifiera en indikator styrker inte hypotesen att motsatsen gäller. Förenklat: Att någon gripits oskyldigt stödjer inte slutsatsen att det saknas brottslighet. I många av de fall genom krigshistorien där underrättelsetjänster ställts inför ett mer tydligt facit på vad som har hänt har kritiken snarare varit ”Varför såg ni inte detta mönster?” än ”Varför har ni överdrivit?”.

Men det finns en än viktigare aspekt. Förväntanseffekter är inte en ensidig företeelse och varken en journalistisk eller militär utbildning är någon vaccination mot dem. Journalister är lika mycket människor som sjöofficerare och en förutfattad mening om inkompetenta militärer som jagar skuggor riskerar att snabbt bli en självuppfyllande profetia då man omedvetet väljer ut information som styrker sin tidigare uppfattning. Skrattretande fadäser är enkla att hitta i vilken stor organisation som helst och en människa som söker stöd för sin förutfattade mening kommer att hitta dessa. Och ju fler reportage om påstådda militära misstag man publicerar desto fler ”visselblåsare” som upplever förklaringsmodellen som lämplig för att lätta sin egen frustration kommer också att lockas fram. Ironiskt nog riskerar de aktuella reportagen därmed att falla in i samma mönstertänkande som dessa anklagar marinen för.

En debatteknik som bygger på anklagelser om vanföreställningar och förnekelse är dessutom väldigt praktisk att driva eftersom alla kritiker och deras argument automatiskt kan avfärdas med att de befinner sig just i den påstådda vanföreställningen.

Jag vet inte hur Filter och dess chefredaktör kommer att se på min kritik, även om jag med tanke på den förebyggande försvarsmetoden och utåtriktade taggar kan ana. Möjligen är min individuella åsikt som läsare inte längre giltig eftersom jag även är militär vilket enligt den argumentationsmetodik som byggts upp därmed enligt någon logik innebär att jag är del av den kollektiva förnekelse eller konspiration som påstås. Man kan självklart även välja att tolka irritation från läsare eller mothugg från yrkesfolk som effekten av olika psykologiska mekanismer om konformitet, lydnad och auktoritet. Eller så kan man mer logiskt välja att se irritation som en hyfsat naturlig reaktion då man kallar dem för inkompetenta och antyder att de lever i massförnekelse. Men då jag just nu överväger om jag även framgent kommer fortsätta läsa och ta tidningen på allvar vill jag ändå framföra ett råd från en mångårig läsare: filtrera bort era ubåtshistorier Filter.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Det fria ordet är ibland mera frisläppt än vi önskar

av Mats Olofsson

Rätten att uttrycka sina tankar är en grundbult i en väl fungerande demokrati och vikten av åsiktsfrihet ventileras ofta i svenska media. Den nya tidens digitala möjligheter gör det lätt för individen att sprida sin mening. Men åsikter löper samtidigt stor risk att förvanskas eller utnyttjas. Det kan ske genom cyberangrepp där information stjäls och/eller förstörs men också genom digital manipulation av budskap. Sådan förvanskning kan ske inte bara i det skrivna ordet utan digitalt även i fotografier och t o m rörlig film. Detta är fantastiska vapen i informationsoperationer och psykologisk krigföring, som skulle ha älskats av Joseph Goebbels i hans roll som Hitlers propagandaminister. Verktygen för att upptäcka att data manipulerats och information förvanskats är samtidigt komplexa och svårtillgängliga och de flesta av oss har svårt att skilja sådan digitalt falsifierad information från äkta. Kritisk granskning och ifrågasättande har sällan varit mera nödvändig än nu. 

Att cyberdomänen är ett troligt första slagfält i framtida konflikter är en utmaning vid skapandet av det svenska totalförsvarets nya utgåva. Gränserna för polisiärt respektive militärt ansvar måste tydliggöras och nya samverkansmetoder sannolikt etableras. Det finns skäl att tro att det vi i media läser och hör avseende cyberkriminalitet bara är en delmängd av den verkliga omfattningen. Dataintrång och industrispionage är en gren i detta träd, spridning av skadlig kod, låsta datorer och därtill kopplade krav på lösensummor (ransomware) en annan. Vid mellanstatliga konflikter kan vi förvänta oss en ytterligare eskalering.

Jag har i tidigare blogginlägg (t ex 2017-08-05) tagit upp naiviteten hos beslutsfattare (t ex vid Transport­styrelsens outsourcing av datasystem med känslig information) samt behovet av utbildning i och kunskap om förändringen i hur data och information sprids och delas. Det sistnämnda har på senaste tiden kommit att ”explodera” i media genom att det som många vetat, men tidigare blundat för, nu är förstasidesnyheter: Att det ”privata fria ordet” som människor skriver i sina konton på sociala medier, särskilt Facebook, genom snabba och lite naiva godkännanden av flersidiga svårlästa avtalstexter kan skickas vidare till tredje part och utnyttjas på sätt skribenterna inte avsett. I många fall blir detta sedan bas för utskick av riktad reklam. Men det går längre än så – kartläggningen av dina preferenser och intressen utgör grunden till selektiva informationsströmmar i syfte att påverka just ditt individuella tyckande och agerande. Mest aktuellt nu är det brittiska företaget Cambridge Analytica, som under några år fick tillgång till hundratusentals Facebook-användares personlighetstest och kontaktnät – information som kunde användas för riktade kampanjer t ex i samband med politiska val, något som (främst kopplingen till det amerikanska presidentvalet) briserade som en skandal i början av mars. Plötsligt gungar marken under de stora globala jättarna – Facebook, Google m fl – eller blir det bara en tillfällig upprördhet som försvinner efter några löften att ”vi ska se över detta och förbättra individens integritet”?

När jag för många år sedan tjänstgjorde på förband i Flygvapnet var naiviteten också stor. Flottiljernas interna telefonkataloger listade sida upp och sida ner med namn och grad, vem som var divisionschef, strilsektionschef etc. Och i den vanliga telefonkatalogen kunde man ofta enkelt utläsa titel och namn samt hemadress. Försvarsmaktens, FMV:s och FOI:s tryckta telefonkataloger var mycket eftertraktade hos försvarsindustrin m fl. Kunskap och individkännedom är alltid attraktiv. Så även för utländska ambassader och andra med önskan att kartlägga våra system. Under 80-talet florerade rykten om ”polska tavelförsäljare” som kartlade stridspiloter och andra nyckelpersoner i försvarets krigsförband. Kanske var det inte en organiserad verksamhet, men uppmärksamhet skapades och medvetenheten om behovet av restriktioner ökade.

Idag har många befattningar i försvarssektorn dold identitet och tryckta telefonkataloger förekommer nästan inte. Men när soldater på internationella uppdrag lägger ut foton och berättelser på sociala media, för att familjen i hemlandet ska se att pappa eller mamma firat sin födelsedag, då kan skadan bli än värre. Dessa uppgifter, liksom vem man haft kontakt med och var ens mobiltelefon befinner sig, finns som informationsposter i det stora molnet, som av de flesta bara ses som en bärare av våra samtal, mejl eller bilder. För den som har behov och rätt redskap, som nu aktuella Cambridge Analytica men även andra företag och organi­sa­tioner, är dock alla dessa data intressanta pusselbitar i kartläggningen av våra liv. En sådan kartläggning kan användas för såväl kommersiella som säkerhetskränkande syften. I militära sammanhang kan resultatet bli direkt destruktivt. Upprördheten har nu i många länder spridit sig till lagstiftarna och kanske kommer regelverken att skärpas. Men så länge vi som naiva individer fortsätter att älska att visa upp oss för omvärlden kommer kartläggningen att fortsätta. Och genom Internet-of-Things och införande av 5G för kommunikation kommer det snart att finnas tusenfalt mera information att kombinera till intressanta slutsatser om oss, våra liv och våra vanor.

I Kina, där den tekniska utvecklingen och inte minst anammandet av nya tekniska lösningar verkar gå fortare än i Europa, är graden av ”modernitet” högre än i de flesta andra länder. Främst i de stora städerna gäller att nästan alla är uppkopplade, användandet av kortbetalningar snabbt ökande, näthandeln enormt omfattande och strävan att vara på framkant påfallande. Men samtidigt är samhällets utnyttjande av sådan teknik, omfattningen av kameraöver­vakning samt uppföljning och urval av människor utifrån deras prestationer betydligt större än hos oss. Tekniken gör det möjligt och i denna auktoritära, närmast totalitära stat[1] kan övervakningen organiseras och beslutas utan att medborgarna har något egentligt val.

Hur ska vi då förhålla oss till digitalisering och informationsspridning? Det enkla svaret är att den tekniska utvecklingen medför fantastiska möjligheter att bättre förstå vår omvärld, eliminera smutsiga och enformiga arbeten, ta fram nya material och nya läkemedel, skapa hjälpmedel för handikappade m m. Möjligheten att dela kunskap och erfarenheter utan hänsyn till fysiska eller geografiska gränser skapar en ny frihet. Samtidigt kan nya verktyg skapas för sofistikerad begränsning av den individuella friheten. Artificiell intelligens kan innebära enorma framsteg för ett bekvämare och säkrare liv för de flesta av oss. Samtidigt pekade t ex den nyligen avlidne Stephen Hawking och andra ledande forskare på riskerna med AI i ett öppet brev[2] publicerat av the Future of Life Institute. Deras huvudbudskap är att det krävs ansvar och en omfattande och tvärvetenskaplig forskning för att vidareutveckla AI, så att den blir ett stöd för mänskligheten och inte ett gissel.

Genom en kombination av kunskap och förmågan att utifrån sunda värderingar tillämpa sådan kunskap kan den balans erhållas som krävs för samhällets och demokratins vidare positiva utveckling. Det uppvaknande, eller ”tillnyktring” som nu tycks ske avseende hur vi som individer bör begränsa spridandet av våra egna ord och tankar, så att de inte missbrukas med andra syften än våra egna, är kanske ett hoppingivande trendbrott. När vi bygger det framtida totalförsvaret behövs forskning, gärna tvärvetenskaplig, specifik kunskap och framsynta politiska beslut. Där platsar inte naivitet eller okritisk tro på andra aktörers ärliga avsikter.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet).

 


Noter
[1] Läs t ex Ola Wongs artikel i SvD 31 jan 2018 https://www.svd.se/kina-ar-inte-som-sovjet-det-ar-allvarligare
[2] Se https://futureoflife.org/ai-open-letter/. Organisationen Future of Life Institute grundades av bl a svensken Max Tegmark, ett annat internationellt toppnamn avseende framtidsforskning.

Enough is enough

av Jan Leijonhielm
Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Den ryska ledningen bestrider all inblandning. Foto: Shutterstock.com

Efter en vecka i London med bl a syftet att diskutera den senaste ryska utvecklingen med brittiska kolleger känns det vid återkomsten som lugnet efter stormen. Engelsk press, radio och TV har under veckan närmast dränkts i en stormflod av uttalanden, intervjuer, samtal med specialister, diplomater och en växande mängd faktaprogram kring fallet Skripal. Effekten av en solidarisk omvärld och resulterande utvisningar av sällan skådad omfattning har naturligtvis också skänkt Theresa May många välbehövliga politiska poäng.

Den ryska reaktionen, sådan den framgått av ryska media och uttalanden, har inte oväntat bestått i förnekande och diverse disparata förklaringar. Huvudtemat är att inga konkreta bevis framlagts och att tidigare påståenden om en fientlig russofobisk omvärld nu besannas. Några mer nyanserade ryska analytiker medger dock att Moskva har misslyckats med att försvara sig på ett rimligt sätt och inte förmått ge en trovärdig förklaring till bakgrunden.

Sannolikheten att ryska aktörer ligger bakom attacken är självfallet mycket hög, den följer ett sedan decennier välkänt mönster: Moskva har mördat eller försökt ta livet på avhoppare och ryska kritiker utomlands på olika sätt, allt ifrån ishacka till gift i olika former. Under efterkrigstiden inleddes raden av attacker med mordet på Stepan Bandera i Munchen 1959. Bandera mördades med cyankaliumgas som applicerades genom att en kapsel avlossades från en hoprullad tidning, en enkel och effektiv metod och svårt att spåra förövaren. Även tallium har använts, liksom ricin och strontium.  I det senaste fallet, där f d FSB-agenten Alexander Litvinovskij 2006 mördades med polonium, användes en substans som tack vare ett radioaktivt spår var lättare att följa. En engelsk domstol kunde därför konstatera att Litvinovskij mördats av två tidigare kolleger under en testund i London. Moskva blånekade, vilket knappast styrker deras aktuella dementier. Ryska emigranter av olika slag lever farligt i England, många har dött på ovanligt sätt eller begått påstådda självmord. För ögonblicket undersöker man 14 misstänkta fall, däribland oppositionspolitikern Berezovskij.

Från rysk sida har hävdats att man aldrig tillverkat eller innehar det aktuella giftet, novitjok. På samma sätt förnekade man lögnaktigt t ex utvecklingen av biologiska stridsmedel under sovjeteran eller vissa kemvapen. Påståendet förefaller lätt genomskådat, eftersom flera av deltagarna i utvecklingen av substansen under 1970-talet trätt fram, bl a en person vid namn Mirzajanov som tidigt hoppade av till USA och kunde ge detaljerad information. Genom underrättelsesamarbetet har England fått kunskapen på ett tidigt stadium, vilket gjorde att man relativt snabbt kunde identifiera giftet. Det ryska påståendet att flera länder innehar novitjok behöver dock inte vara felaktigt, för att hitta motmedel kan man ibland tvingas producera små mängder av ämnet i fråga. Ett recept finns också på nätet, men tillverkning kräver en avancerad produktionsförmåga.  Att något av de utpekade länderna skulle använda novitjok för att förgifta en rysk f d GRU-överste faller dock på sin egen orimlighet. Likaså att någon rysk grupp skulle ha nytta av att misskreditera Ryssland på detta sätt. Hämndlystna och okontrollerbara grupperingar inom GRU eller FSB är kanske inte helt otänkbara, men åtkomst och hanteringsproblematiken ställer stora frågetecken. I Moskva, där man kan få stöd för i stort sett vilken krystad förklaring som helst, anser många självklart att det är en västlig konspiration för att svärta ned Ryssland.

Man kan i sammanhanget ställa sig den berättigade frågan: varför använder sig Moskva av ett så utpekande gift? Svaret vad gäller t ex polonium kan vara att man felbedömde spårbarheten, vilket dock inte är sannolikt. I fallet Kriplak måste man ha vetat att det kunde identifieras. Det logiska svaret blir då att man helt enkelt inte bryr sig. Giftet kan förmodligen spåras till personer som hanterat det, men som inte längre finns i landet. Budskapet är sålunda att vi aldrig glömmer eller förlåter och ingen förrädare går säker. Putin bekräftade f ö öppet att han aldrig tänker förlåta förräderi i en intervju för en tid sedan. Sämre relationer med mållandet ingår i kalkylen, de blev vad gäller t ex Litvinenko klart hanterbara. Däremot hade man nog inte räknat med den internationella uppslutningen bakom England och konsekvenserna av denna, framför allt inte den massiva uppslutningen från Washington.

Man kan se den ryska attityden som en spegelbild av den numera lagstadgade rätten att skydda, ryssars, ja t o m rysspråkigas säkerhet, varhelst de befinner sig i världen. Man har således självsvåldigt tagit rätten att intervenera på valfritt sätt i andra länder. Att inte omvärlden protesterade när lagen – som bryter mot ett antal internationella konventioner och avtal – antogs i duman är häpnadsväckande och gav därmed en mycket farlig signal.

Hur utvecklingen kan se ut är naturligtvis svårt att bedöma, den kan såväl eskalera som bibehållas på nuvarande nivå en tid. I skrivande stund ligger far och dotter fortfarande medvetslösa. Om de avlider torde det första alternativet gälla. Hade den engelska polis som drabbades dött, hade situationen enligt många bedömare eskalerat mycket snabbt, troligen hade då en stor mängd ryssar utvisats och tillgångar frysts i England. Det är sannolikt också så, vilket har förespråkats från bl a den brittiske försvarsministern att man kommer att fokusera på Putinvänligt kapital och dess ägare, detta slår, anser man, mot Putin som beskyddare. Från amerikanskt håll har nämnts möjligheten att avslöja vad man vet om Putin och hans familjs tillgångar, t ex döttrarnas banktillgodohavanden i Lettland eller Putins fastigheter i Paris och på andra ställen. Rysk ekonomi, i stort behov av utländska investeringar riskerar ånyo en stagnationsperiod.

Sammanfattningsvis har man nu nått den situation som vissa ryska politiker hävdat man är fullt beredd att ta – Ryssland mot alla. Man är hur som helst fast i sin egen retorik och att backa ter sig närmast omöjligt. Moskva har avslutat perioden av brinkmanship och tagit steget ut i det okända, omvärlden har slutit sig samman och horisonten mörknar. Vägen tillbaka blir sannolikt lång och mödosam.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Sjukvården och Försvarsmakten

av Johan Althén

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Sjukvårdstjänsten är en helt kritisk nyckelresurs. Foto: Bezav Mahmod

Alla som tjänstgör i Försvarsmakten vet att sjukvårdstjänsten är en av de viktigaste frågorna att lösa när skarpa uppgifter ska lösas.

I en debattartikel (http://lakartidningen.se/Opinion/Signerat/2018/03/Om-kriget-kommer–krisande-krisberedskap/) skriver Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren om svensk krisberedskap i allmänhet och sjukvården inom totalförsvaret. Stensmyren sätter fingret på en fråga som vi måste lösa. Stensmyren utgår ifrån den nya versionen av foldern ”Om kriget kommer” och beskriver hur den strategiska ”timeouten” har drabbat sjukvårdstjänsten inom Försvarsmakten och totalförsvaret tillsammans med det digitaliserade samhällets sårbarhet i kombination med att Försvarsmakten i stor utsträckning förlitar sig på den civila sjukvården.

Ytterligare en dimension för sjukvården inom Försvarsmakten och totalförsvaret är bemanningen av legitimerad personal till våra krigsförband. Som systemet är uppbyggt idag håller det inte – det är i en del fall samma läkare som ska ingå i våra krigsförband som ska tjänstgöra på sjukhusen. Med andra ord bygger nuvarande plan på att samma individ finns både i början och slutet av sjukvårdskedjan.

En annan fråga som för oss på krigsförbanden som är ständigt aktuell är frågan om bemanning av sjukvården inom ramen för insatser utomlands. När vi upprättar våra förband för operationer utomlands handlar det i många fall om förbandets egna nätverk, personliga kontakter, för att säkerställa bemanning av läkare – med andra ord på frivillig bas. Detta är inte helt enkelt att lösa och har i vissa fall fått direkta operativa begränsningar till följd.

Med ovan nämnda utmaningar bifaller jag Stensmyrens uppfattning av behovet av att detta måste planeras med alla intressenter – militära som civila. Samhället har inte råd att inte ha en robust och sammanhållen plan för att kunna rädda liv i alla olika konfliktnivåer. Krigsplacering av legitimerad personal för att säkerställa att ingen planeras mot dubbla uppgifter är en bra start.

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Lämna Diplomatin till diplomaterna

av Zebulon Carlander

Donald Trump. Foto: Shutterstock.com

Är presidenten på rätt kurs i förberedelserna inför toppmötet med den Nordkoreanske diktatorn? Foto: Shutterstock.com

Genom rapportering från bl a New York Times har det framkommit att det är underrättelsepersoner och inte diplomater som ligger bakom den senaste tidens utveckling på koreanska halvön.

Det faktumet har inte fått den uppmärksamhet som det förtjänar, inte minst saknas det analyser om vad för implikationer det har för mötet mellan Donald Trump och Kim Jong-un samt möjligheterna för förhandlingar mellan USA/Sydkorea och Nordkorea.

Diplomater och underrättelsepersoner har två fundamentalt olika uppgifter. Den tidigare förhandlar medan den senare producerar underrättelser. Båda är absolut avgörande för en effektiv och framgångsrik utrikespolitik, men det hänger på att arbetsfördelningen mellan dem respekteras.

Vi såg problemen som uppstod i Irak och Afghanistan när det var den amerikanska militären och inte State Department som fick i uppgift att sköta de icke-militära uppgifterna, t ex (åter)uppbyggnad av statsstrukturer.

Riskerna med att Koreakontot har blivit kontrakterad till underrättelseväsendet kommer framförallt att bli uppenbara om toppmötet mellan Trump och Kim äger rum.

Nedrustningsfrågor är oerhört komplexa och kräver mycket kompetens. Nordkoreafrågan är extra komplicerad och involverar både kärnvapen och robotar, inte bara det ena eller det andra.

Således krävs det ett gediget förarbete. Det krävs en tydlig uppfattning om målsättningar, kontakter med andra intressenter i frågan, verktyg för att verifiera möjliga åtaganden, förhandlingsstrategier, och så vidare.

Underrättelsetjänster saknar helt enkelt den expertis och erfarenhet som är nödvändig för att hantera frågan. Att organisera ett möte är en sak, att skapa förutsättningar för att mötet är framgångsrikt i att främja ens intressen är ett annat.

Nyligen valde USA:s chefsförhandlare med Nordkorea, den erfarne diplomaten Joseph Yun, att pensionera sig. Enligt rapporter ska det ha berott på hur hans organisation har marginaliserats i Nordkoreafrågan.

Den centrala frågan är nu om flytten av Mike Pompeo från CIA till State Department kommer att rätta till problemet. Man kan alltid hoppas, men det är osäkert. Pompeo, om han tar sig igenom senaten, kommer tidigast att vara på plats kort innan Trump och Kim träffas.

Möjligen om toppmötet skapar förutsättningarna för framtida förhandlingar, kan det innebära att diplomaterna kan ta över, men Trumps förhållningssätt till toppmötet verkar mer vara att hugga av den gordiska knuten. Det vill säga, presidenten verkar mer se toppmötet som en slutpunkt än en startpunkt.

Valet av John Bolton som ny nationell säkerhetsrådgivare betryggar inte heller. När nyheten om toppmötet mellan Trump och Kim blev offentlig uttryckte Bolton stöd för det med motiveringen att mötets oundvikliga misslyckande (!) skulle en gång för alla visa att det inte går att förhandla med nordkoreanerna.

Trumps beslut att möta med den nordkoreanske diktatorn var från början, för att använda amerikansk fotbollsterminologi, lite av en Hail Mary-manöver. Fakta som nyss har uppdagats indikerar att möjligheterna för något slags genombrott t o m är mindre än vad som tidigare har antagits.

Det bästa i dagsläget är nog om mötet inte alls blir av.

 
Författaren är ledamot i Moderata ungdomsförbundets Internationella kommitté

Klarar det civila försvaret av att stödja Hemvärnet?

av Lars Holmqvist

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

Hemvärnet och Försvarsmakten i övrigt behöver ett omfattande stöd ifrån samhällets civila aktörer. Foto: Astrid Amtén Skage, Försvarsmakten.

I december 2017 presenterade Försvarsberedningen sin utredning Motståndskraft Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025, en grundlig genomgång av de krav som ett väl fungerande totalförsvar bör leva upp till. Med texten nedan önskar jag inte att på något sätt kritisera rapporten eller att gå i polemik med dess författare, tvärtom. Avsikten med texten är att göra några reflektioner kring hur stödet från det civila försvaret kan behöva se ut, sett ur ett hemvärnsförbands perspektiv. I tillämpliga delar gäller motsvarande troligen även för våra övriga militära förband.

I ett svårt utrikespolitiskt läge kan regeringen för samhällets räkning fatta beslut om höjd beredskap. Den kan vara antingen skärpt (den lägre beredskapsgraden) eller högsta vid krig eller omedelbar krigsfara. Med lagens ord: ”Under högsta beredskap är totalförsvar all samhällsverksamhet som då skall bedrivas”.

Reglerna om Hemvärnets beredskapsgrader, liksom för FM i sin helhet, är inte strikt kopplade till lagstiftningen om samhällets beredskap, även om det finns likheter. Under grundberedskap (det vi har idag) är hemvärnssoldatens tjänst frivillig (t ex för att medverka vid eftersök, skogsbrand och liknande). Vid hemvärnsberedskap kan hemvärnsförband komma att tas i anspråk och här övergår tjänstgöringen från frivillig till pliktbaserad. Den högsta nivån, hemvärnslarm, innebär att all personal utan dröjsmål skall infinna sig för tjänstgöring.

Vi kan anta att om regeringen skulle fatta beslut om skärpt beredskap för samhället så kommer även hemvärnsberedskap att beordras, d v s att vissa hemvärnsförband kan kallas in till plikttjänstgöring.

När så hemvärnsförbandet anländer till sitt operationsområde, vilket normalt är i hembygden men som även kan vara på annan plats i riket, så finns det ett antal civila funktioner vilka måste finnas på plats och fungera om förbandet ska klara av att lösa sina uppgifter under längre tid:

Livsmedel. En bataljon behöver ett fyrsiffrigt antal portioner per dygn. Det finns säkerligen avtal upprättade med civila livsmedelsföretag men värdet av dessa avtal beror i hög grad på vilken förhandslagring som redan finns på orten.

Förläggning. Försvarsmakten har förvisso tältmateriel, men för god uthållighet är förläggning i kvarter att föredra. Förläggningen bör även ligga på rimligt avstånd från de skyddsobjekt förbandet har att bevaka. Vilka byggnader finns att tillgå, vem äger dem och är ägaren medveten/vidtalad om förbandets behov?

Skyddsobjekt. Vid Skyddsobjekt X passerar ortens motionsspår precis utanför stängslet. En ström med människor som obemärkt kan passera förbi på nära håll gör förbandets bevakningsuppgift svårare. Från ett litet område i stadsparken får den som så önskar god insyn i ett av kompaniernas förläggning. Hemvärnet har inte rätt att spärra av mark utan vidare. Beslut om skyddsobjekt fattas av regeringen, i praktiken delegerat till länsstyrelsen. Hur säkerställer vi snabb och lagenlig hantering av frågor om utökning av skyddsobjekt?

Observationsplats på privat mark. Ortens största arbetsgivare, företaget Y, har en stor inhägnad industritomt i stadens utkant. Inne på området finns en av ortens få höjder som bedöms vara lämplig för att upprätta en o-plats. Vad gäller om ansvarig chef på företaget helt enkelt säger nej?

Fältarbetsutrustning. En väg som leder fram till ett skyddsobjekt visar sig vara sönderkörd av skogsmaskiner och ligger delvis under vatten. Den går att reparera tillfälligt med hjälp av några lass med grus. Men ortens entreprenadfirma har för närvarande full beläggning på sin maskinpark.

Sjukvårdskedjan. På orten finns en vårdcentral som drivs av ett privat vårdföretag. Vårdcentralen är hårt belastad och hemvärnsförbandet saknar egna sjukvårdsresurser utöver egna sjukvårdare.

Det finns även andra omständigheter som kan påverka. I en situation med fredsmässiga regler för arbetsmiljöskydd kan (och skall) skyddsombud stoppa allt arbete som kan upplevas som farligt, inklusive brott mot gällande arbetstidsregler. Arbetsmiljölagstiftningen är viktig, men kan komma att ställas mot nya typer av krav under skärpt beredskap.

Har vi dessutom lokala beslutsfattare (i kommun, landsting eller i det privata näringslivet) som inte är tillräckligt insatta i vad Försvarsmakten kan komma att behöva och inte heller har förberett sig på detta, så försvåras lösandet av uppgiften. Det kommer inte att finnas tid för att ”utbilda” olika beslutsfattare i deras skyldigheter och rättigheter. Detta måste vara gjort i förväg.

Förordning (2015:1053) om totalförsvar och höjd beredskap 13 §, initierar lagar som t ex Förfogandelagen och Arbetsrättsliga beredskapslagen. Dessa lagar träder i kraft vid beredskapslarm (högsta beredskap) men gäller inte med automatik under skärpt beredskap. Saken är den att så länge regeringen ”bara” har utlyst skärpt beredskap så är listan på vad Försvarsmakten har rätt att kräva av det civila försvaret oroväckande kort.

Men om regeringen – till följd av yttre hot – skulle fatta beslut om en stegring från skärpt till högsta beredskap, ställs samhället mer eller mindre om på krigsfot. Det är ett mycket stort steg att ta i ett gråzonsläge och det kan (kommer att?) användas av en motståndare med argument av typen ”den krigshetsande regimen i Stockholm säger nej till dialog, vilket ökar spänningen i onödan”. Risken finns att det politiska etablissemanget stegrar sig inför beslutet och att det därför tas senare än det borde.

Vi skulle behöva en öppenhjärtig diskussion kring steget från skärpt till högsta beredskap. Vilka blir de praktiska konsekvenserna, vilka blir kostnaderna (något som lär tas i noga beaktande inför ett beslut) och hur kommer en sådan skärpning att upplevas av omvärlden, särskilt av den tänkte motståndaren? Är beslutet lätt att ta eller kommer det att tas under betydande vånda? Kan vi vara betjänta av en beredskapstrappa uppbruten i flera steg, t ex att förfogandelagen införs i vissa kommuner/län men inte i hela landet? Lokala avsteg från arbetstidsregler? Tillfällig delegering av rätten att utöka skyddsobjekt eller skapa nya? Det finns även andra frågor, men jag nöjer mig med dessa.

På regeringens axlar vilar ansvar för:

  • Att kommunala och landstingskommunala (främst sjukvården) beslutsfattare är väl förtrogna med sina respektive ansvar i händelse av höjd beredskap och att de även har förberett sig för att ta detta ansvar.
  • Att motsvarande kunskap och vilja till praktiska förberedelser finns hos beslutsfattare inom näringslivet. Här avser jag inte i första hand det som förr kallades K-företag (som får behandlas i annat sammanhang) utan mer jordnära: livsmedelshandel, bygg/järnhandel, apotek, åkerier, bussbolag, entreprenadföretag, ägare av privata idrottsanläggningar, etc.
  • Att medborgare i allmänhet har kunskap om och förståelse för vilka krav som kan komma ställas på det civila försvaret, inte bara nationellt utan även på hemorten.

Hanteras detta rätt så bör vi kunna få tillfredsställande svar på denna typ av frågor: När och hur kommer den omfattande utbildningsinsats att genomföras som möjliggör punkterna ovan? Hur kravställs den förhandslagring hos privata företag (t ex medicin) som kommer att behövas? Vem ska kontrollera att sådana regler efterlevs? Om ett hemvärnsförband vill rekvirera en lastbil, tvåhundra säckar cement och ett större antal arbetsredskap enligt förfogandelagen, kommer säljarna att känna till och acceptera regelverket eller ska varje enskild transaktion föregås av en förhandling? Kommer den enskilda kommunen acceptera att hemvärnet rekvirerar en skolbyggnad? Etcetrera!

Under de senaste åren så har många bra saker skett inom uppbyggnaden av vårt civila försvar. Men vi är inte på något sätt klara. Snarare är det väl så att vi nu så smått börjar skönja strukturerna av det arbete som ligger framför oss Politiska utspel, planer och resurstillskott är i och för sig bra, men dessa räcker inte. Regeringens arbete kan bara bedömas efter en enda måttstock: Vilka delar av det civila försvaret är implementerat, förövat och befunnet vara på en godtagbar nivå? Man kan tänka sig att fler än personalen i Hemvärnet undrar hur arbetet fortlöper.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.