Författararkiv: KKRVA

Internet – vän eller fiende?

av Magnus Sjöland

Visst är det konstigt att vi gör oss alltmer beroende av Internet, samtidigt som allt fler lägger ner kraft på att förstöra det? Är det smart? Finns det alternativ? Hur skall vi skydda viktiga samhällsfunktioner, myndigheter och medborgare? Är det dags för en bred översyn för hela samhället?

Vi blir alltmer beroende av Internet, både som individer och för våra samhällsfunktioner. Min bedömning inför framtiden är att om vi inte gör kraftfulla satsningar på att få Internet robust, kommer vi att få se allt fler allvarliga krascher då det är många som ägnar sin energi åt att förstöra och störa ut nätet. Enskilda och hela stater står bakom dessa så kallade hackerattacker.

Internet är idag attackerat av hackers på många olika sätt. Vi kan t ex se att både antalet och storleken på DDoS- attacker (Distributed Denial of Service) ökar. Enligt nätverkssäkerhetsbolaget Arbor Networks har antalet DDoS-attacker globalt totalt ökat från i snitt 283.000 per månad år 2014 till 415.000 per månad under 2016.

Vi kunde läsa i SvD den 8 januari 2017 att FRA upptäckt över 100.000 IT-aktiviteter från främmande makt mot Sverige under 2016. Enligt FRA har IT-spionaget mot Sverige fullkomligt exploderat. Vi som var i Sälen 8-12 januari 2017 fick lära oss att antalet intrång hos politiska partier ökar när det börjar närma sig ett val, vi såg det i USA hos the Democratic National Comittee, det har även märkts inom EU. Vi måste se upp när vi i Sverige närmar oss nästa val då våra politiska partier är lättpåverkade när det gäller påverkanskampanjer.

EU kommer den 25 maj 2018 att införa en ny lag kallad GDPR (General Data Protection Regulation). Den kommer att innebära att myndigheter och företag kommer att tvingas höja datasäkerheten och viktiga integritetsaspekter. Grunden inom GDPR ”is that personal data can only be gathered legally, under strict conditions, for a legitimate purpose”. Om den som hanterar känslig information inte lyckas hålla den i säkert förvar, utan att någon t ex lyckas bryta sig in i deras datasystem och stjäla data, kommer det bli skyhöga böter. Detta kommer att tvinga fram en ökad IT- och datasäkerhet inom Europa.

De flesta personer/företag litar mer och mer på Internet, allt fler funktioner kopplas upp via nätet. Vi har t ex övervakningskameror, navigeringssystem, positionering, informationsinhämtning och informationslagring. De militära systemen är mer oberoende av Internet än de civila, men hela samhället och många centrala funktioner är helt beroende av Internet för att de skall fungera.

I Sverige bygger vi ut nätet i en rasande fart och de mest centrala delarna är byggda för att klara en kärnvapenattack rent fysiskt, men en duktig hacker kan få stora delar av nätet att gå ner genom att kapa ett stort antal datorer och sedan generera enorma mängder trafik. Detta hände i oktober 2016 i USA då flera sociala medier slogs ut.

Vad händer om vi helt förlitar oss på Internet? Om vi övervakar fängelserna med kameror och larm kopplade till nätet? Om alltmer av vår kommunikation och informationsöverföring sker med ett medium? Om viktiga samhällsfunktioner är beroende av att nätet fungerar? Att vi som privatpersoner är konstant uppkopplade och att många blir vilsna eller arga när nätet slutar fungera? Vi går mot det kontantlösa samhället och vad händer då om nätet går ner så att vi inte kan använda våra kontokort och digitala betalningsmedel på en månad? Jag såg en intervjuundersökning från USA för några veckor sedan att många tycker nätet och integriteten på nätet är viktigare än ett fungerande sexliv, det tyder på att det privat betyder väldigt mycket för många.

Hemma har de flesta tagit bort både den fasta telefonlinjen och den centrala TV-antennen och ersatt den med Internet, för att kunna tala i telefon och se på TV. Detta gäller inte bara hushållen, även företag och myndigheter förlitar sig allt mer på nätet för sina centrala funktioner. Företagen lägger upp sina data i ”molnet”, annonserar, fakturerar, betalar, synkroniserar och bokför på nätet. Liknande gäller myndigheter och annan offentlig verksamhet som övervakar, informerar, kommunicerar och drar in avgifter via nätet.

Det vi nu står inför är en ny revolution när allt fler maskiner kommer att vara konstant uppkopplade, det gäller inte bara larmanläggningar, servrar och kameror. Det kommer inom en 10-årsperiod bli en faktor 10-100 gånger fler maskiner, allt från kylskåp och varuautomater till bilar och lastbilar som kommer att vara uppkopplade.

I framtiden blir det ett stort säkerhetsproblem med alla nya enheter som kopplas upp, då det med hjälp av dessa kan bli lättare att skapa överbelastningsattacker. Många av de nya enheterna är av mindre vikt säkerhetsmässigt och har ofta ett enklare skydd mot intrång, t ex kan de ha ett lösenord som ingen bryr sig om att ändra och som är enkelt att knäcka. Idag är t ex skrivare en säkerhetsrisk med en ofta dålig säkerhetsnivå och via dem går det att ta sig in i lokala nät. Det är idag lätt att kapa ett stort antal uppkopplade enheter och sedan låta dessa tillsammans göra massiva överbelastningsattacker.

Om vi inte är uppmärksamma så kan centrala funktioner som elförsörjning och vattenförsörjning att slås ut på grund av att vi t ex automatiskt läser av förbrukningen via Internet. Det finns risk för säkerhetsluckor som gör det möjligt att bryta sig in och slå ut funktioner. Om försörjningen är riktigt illa uppbyggd så kanske det räcker att Internet slås ut, så slås även centrala försörjningsfunktioner ut. Jag har talat med myndighetspersoner på flera olika myndigheter, som är helt omedvetna om riskerna både för hackerattacker och för påverkansoperationer.

En mardröm är om vissa av de attacker vi ser idag är provskott inför en framtida gigantisk massiv attack, för att totalt slå ut hela nätet? Detta för att testa hur mycket som behövs för att störa ut olika enskilda funktioner?

Jag vill med denna artikel göra läsarna uppmärksamma på faran med att förlita sig helt på Internet och fundera på alternativa lösningar så att vi inte bygger ett sårbart samhälle. Jag vill även att vi i Sverige ser över och förstärker Internet, så att det blir robust. I detta arbete bör även samhällets resurser förstärkas för att kunna spåra och gripa de som saboterar.

Min starka rekommendation är att vi framöver tänker mer på säkerheten när vi kopplar upp oss på nätet. Här räknar jag upp några åtgärder som snarast bör åtgärdas. Känsliga funktioner eller datorer innehållande hemliga data bör inte vara uppkopplade mot Internet, det finns många andra lösningar. Alla företag och myndigheter måste snarast se över alla persondata och integritetskränkande uppgifter som finns lagrade och ta bort allt som inte är av relevans, höja personalens kompetens och se till så att det inte finns informationsläckor. Alla, inklusive privatpersoner, bör snarast öka sin egen säkerhet, genom att t ex kryptera sin disk på datorn, inte lita på allt som skrivs, inte lita på att en människa på nätet har den identitet den uppger sig för att vara och inte klicka på okända länkar.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Sverige i innovations-toppen – (hur) kan vi stanna där?

av Mats Olofsson

Sverige ligger tvåa i världen vad gäller innovationskraft, enligt det index som årligen publiceras av flera tunga instanser (INSEAD och WIPO). Endast Schweiz ligger högre och Sverige gick faktiskt förbi UK i den senaste (2016) rankingen. Även i 2017 års just publicerade Bloomberg Innovation Index ligger Sverige tvåa, distanserat endast av Sydkorea.

Härligt, framtiden är tryggad – vi kommer kunna se många nya miljardbolag växa upp, vårt välstånd bestå och vi kommer ha råd att hålla en hög kvalitet på skola, sjukvård, försvar m m.

För regeringen är det naturligtvis välkommet med sådana rankingsiffror, och de köper nog gärna min enkla slutsats. Problemet är naturligtvis att den är skriven med mycket ironi. Vi ligger inte högt i innovationskraft beroende på den skola, den forskningspolitik m m som beslutas idag, utan grundat på kunskap och forskning som producerades för ett antal år sedan. En del av dagens lanseringar är förvisso heta nyheter, men det mesta är kommet ur nyfikenhet, hårt arbete och mod hos de människor (entreprenörer och forskare) som tidigare satsat sin tid och pengar på sådant de tror på. Då krävs medvetenhet och generositet även hos de som skapar regelverket, stöder idégenerering och underlättar steget från idé till produkt. Och det krävs återväxt inom de områden som är viktigast för innovationskraften.

Och det är här vi har problemet. Den senaste forskningspropositionen tilldelade visserligen Vinnova en hel del nya pengar, men annan statlig FoU-finansiering har under en rad år minskat – i absoluta tal men framför allt relativt vår ökande BNP. T ex är Försvarsmaktens årliga anslag för forskning och teknikutveckling idag endast ca en tredjedel av vad som år 2006 satsades på motsvarande verksamhet. Och även om det inte är Försvarsmaktens uppgift att kompetensförsörja landets teknikbolag så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodoräkna sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek (prof Gunnar Eliasson, KTH, 2010). En hel del av den teknologin har sin bakgrund i försvarssektorns FoT.  Och innovativa lösningar som uppstått som en spin-out/spill-over av FoT-beställningarna till FOI och industrin har lett till många av de lönsamma produkter som sålts av elektronik-, fordons- och annan tillverkningsindustri.

Med detta inlägg vill jag betona vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning, framför allt inom natur- och teknikvetenskap. Det behövs ett ständigt flöde av nyfikna och kreativa personer, inte minst tjejer (hittills i minoritet i många ingenjörssektorer), som kan skapa grunden för nya innovationer. Och det behövs en tydlig viljeyttring och finansiering från staten, för att möjliggöra att idéerna verkligen blir innovationer, d v s produkter som kan säljas och skapa det välstånd som vi eftersträvar och bidra till ett klimatsmart samhälle. Steget från en forskningsartikel eller en idéskiss till en fullt fungerande prototyp är oftast lång och dyr. Det behövs kloka beslut från våra folkvalda för att säkerställa ett system som erbjuder modeller för detta.

Det ska erkännas att regeringen på senare tid gjort flera positiva satsningar för att stärka innovationskraften i Sverige. Men det görs även i andra länder som är våra konkurrenter. Vi ser dessutom gång på gång hur lyckosamma svenska teknikbolag köps upp av internationella drakar. Det krävs nytänkande vad gäller att locka ingenjörer, forskare och riskkapital samt för att stimulera intresset för matematik och teknik redan i grundskolan. Om kunskapssamhället Sverige ska kunna hålla sin plats i innovationsindex även om tio år, och därmed grunden för en central del i vår välståndsutveckling, får vi inte stagnera. En ökad satsning på FoU för alla delar i det nya totalförsvaret (en term som nu fått renässans) är en viktig del i en sådan utveckling!

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.

Stockholm

av René Nyberg

Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!

Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.

Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.

Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.

Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.

Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.

Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver.  Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.

Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.

Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.

Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?

 
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.

Vad en svensk Nationell Säkerhetsstrategi skulle kunna omfatta

av Lars Holmqvist

I samband med Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen i januari, presenterade statsminister Stefan Löfvén för första gången en svensk Nationell Säkerhetsstrategi. Ett samlat dokument för att beskriva den svenska säkerhetsstrategin är något som efterfrågats, men det som presenterades i januari visar på utrymme till förbättring:

  • Strategidokumentet är inte glasklart avseende syfte och mål
  • Ytterst lite i dokumentet beskriver ”hur”. En strategi skall visserligen inte vara ett detaljreglerande dokument, men något om tillvägagångssätt ur ett principiellt perspektiv skulle vara värdefullt
  • Strategin gör inte en tydlig åtskillnad mellan icke fientliga hot (naturkatastrofer, slarv, etc.) och aktörsdrivna hot (sabotage, hot, desinformation, våld, etc.)
  • De hot som ligger i olika former av psykologisk krigföring berörs i princip inte alls.


Ytterligare en brist i strategiarbetet kan illustreras av det som Carl Bergqvist/Wiseman föredömligt pekar på i sitt blogginlägg från 12 februari där han redogör för hur vår livsmedelsstrategi och militära doktrin inte hänger samman.

Punkterna ovan gör inte anspråk på att vara någon slags sanning men tar upp områden där det vore önskvärt att tydligare kunna se den av Sverige valda linjen. En säkerhetsstrategi som uppfattas som bristfällig kan lätt komma att motverka sitt syfte. Omvärlden kan felaktigt få intrycket av ett bristande svenskt intresse för säkerhetspolitik, och delar av den totala strategin kan komma att motsäga varandra.

Nedan följer en första ansats, en skissartad beskrivning av punkter som skulle kunna ingå i ett dokument av detta slag.

Strategins syfte

En svensk nationell säkerhetsstrategi är tänkt att tjäna två syften. Ett är kopplat till det utrikespolitiska läget på kort sikt och det andra är mer långsiktigt.

Att så snart som möjligt skapa en gemensam bild av vårt säkerhetspolitiska läge och de hot vi kan se, som vägledning och stöd i arbetet med att stärka vår motståndskraft i alla relevanta avseenden. De senaste åren har inneburit en snabb förändring till det sämre av den säkerhetspolitiska situationen i vår omvärld. Säkerhetsstrategin måste utgöra ett stöd i arbetet att skapa en ensad bild av vad som är särskilt skyddsvärt, hot, våra tillgängliga resurser, gapet mellan vad vi har och vad vi behöver samt en vägbeskrivning för att överbrygga detta gap. Inte minst planering och stärkande av det icke-militära försvaret, med sin omfattande komplexitet, kräver att vi vet exakt vad vi vill och vad som då måste göras.

Att över tiden minska risken för obalans mellan vår hotbild och vår egen försvarsförmåga. Två gånger under det senaste seklet, 1925-36 och 1991-2014 har vi, påverkade av förhoppningar om en långvarig och djup fred i vår omvärld, misslyckats med att uppmärksamma de olika varningssignaler som vi borde ha upptäckt. En permanent nationell säkerhetsstrategi som uppdateras löpande kan i framtiden utgöra ett skydd eller i vart fall en minskad risk för att samma misstag sker en tredje gång…

Vad är särskilt skyddsvärt?

Det är viktigt att vi förstår att i händelse av krig eller krigsliknande tillstånd så kommer Sverige inte att kunna prioritera samtliga positiva värden i samhället. Därför bör vi redan i fredstid göra avvägningar och komma fram till den prioritering som ändå måste göras. Vad i vårt samhälle är särskilt skyddsvärt? Vad kommer därmed i andra hand?

Några exempel på sådant som skulle kunna ses som särskilt skyddsvärt:

Särskilt skyddsvärt i Sverige

  • Vår frihet som medborgare i en suverän nation, så som den regleras i svenska grundlagar, lagar och i internationella konventioner
  • Den starka tillit, både mellan medborgarna och mellan myndigheter och medborgarna, som under lång tid har kännetecknat det svenska samhället. Det svenska samhället har en lång historia av internationellt sett mycket hög tillit, vilket är och har varit en enorm glädje och nytta för samhället. Tilliten är i hög grad en skyddsvärd tillgång och tyvärr även något som är frestande att försöka bryta ner för den som vill skada oss.
  • Statsskicket, den representativa makten och ett rättsväsende under lagen
  • Det svenska territoriets integritet
  • De många olika beståndsdelar som utgör vår fasta, rörliga och intellektuella infrastruktur
  • De stora värden som finns ackumulerade i det svenska kunskapssamhället.

Särskilt skyddsvärt för Sverige, utanför rikets gränser

  • En regelbaserad multilateral världsordning baserad på respekt för ömsesidig respekt mellan stater
  • Fria transportleder till lands, till sjöss, i luften och digitalt
  • Frihandel, fritt utbyte av tankar och frånvaro av resehinder utöver vad som påkallas av andra staters legitima säkerhetsbehov.

Vilka aktörer kan utgöra ett hot?

Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.

Enskilda stater – eller flera stater i förening – kan med olika metoder vilja påverka svenska politiska beslutsprocesser så att vi fattar beslut som gynnar dom men inte oss.

Stater, statligt ägda företag eller privata företag kan försöka få tillgång till skyddsvärd svensk teknik genom t ex industrispionage. Ickestatliga politiska aktörer, t ex terroriströrelser, kan sträva efter att skada oss. Organiserad brottslighet kan på olika sätt skada vitala svenska intressen. Ensamvargar kan på eget initiativ förorsaka skada, t ex genom terrorhandlingar.

De fem typaktörerna ovan utgör i sig inte separata spår. Vår säkerhetsplanering bör utgå från att vi kan möta hot där två eller flera av dessa samverkar för att nå sina respektive mål. Inte heller kan vi med säkerhet anta att aktörerna måste vara utländska eller inhemska. Det kan vara frågan om både och.

Skalan av hot som dessa aktörer kan innebära är omfattande och skall här inte beskrivas i detalj. Det kan röra sig alltifrån begränsade intrång i olika register till sublim påverkan av debattklimatet i riket, över till tydliga påverkansinsatser och/eller hot och ytterst användandet av militärt våld. Skiljelinjen mellan olika typer av hot behöver inte alltid vara distinkt och lätt att omedelbart upptäcka. Inte heller är det säkert att vi vet vem som är angripare.

Mål – vad vi vill uppnå med en nationell säkerhetsstrategi

  • Att upprätthålla grundläggande värden: demokrati, rättsstat, mänskliga fri- och rättigheter
  • Att tillgodose invånarnas trygghet, säkerhet och hälsa
  • Att under alla omständigheter försvara Sveriges frihet, säkerhet och rätt till självbestämmande
  • Att främja stabilitet och säkerhet i vårt närområde samt att respekten för internationella avtal upprätthålls
  • Att tillvarata svenska intressen, t ex avseende frihandel, transporter, fri telekommunikation och frihet att välja eller välja bort internationella samarbeten
  • Att samarbete, solidaritet och integration inom EU bevaras och stärks
  • Att säkra försörjning och skydd av samhällsviktiga funktioner
  • Att säkerställa att hot mot andra, främst terrorism och organiserad brottslighet, inte utgår från svenskt territorium Den av regeringen formulerade strategin utgår från några olika tänkbara hot. Ett alternativ, som nämnts, skulle kunna vara att utgå från olika typer av aktörer och därifrån resonera vidare över hur dessa kan försöka påverka oss.
  • Att på olika sätt stärka befolkningens beredskap och tålighet inför umbäranden. I Finlands ”säkerhetsstrategi för samhället” lyfter man fram begreppet ”mental tålighet”. Helt utan förskönande omskrivningar och helt rätt tänkt, om än något ovant för svenskar.

Hur ska strategin genomföras? Medel och metoder för att nå uppsatta mål

Den första linjen är att förebygga hot

Inom riket

  • Utveckla civilt och militärt försvar på ett sätt som skickar tydliga signaler till potentiella angripare om vår föresats att försvara oss
  • Verka för ett ökat säkerhetsmedvetande hos myndigheter, företag, organisationer och individer
  • Vidta åtgärder för att särskilt stärka samhällets motståndskraft mot olika former av psykologisk krigföring
  • Tidigt identifiera och lösa upp omständigheter som kan leda till utanförskap och segregering
  • Identifiera och oskadliggöra grupperingar som ägnar sig åt – eller stödjer – terrorverksamhet.

Utrikes

  • I samverkan med andra demokratier verka för ett starkt FN som förtjänar världens respekt
  • Verka för ett väl fungerande EU som förmår skapa och visa mervärden för unionens invånare
  • Stödja miljöfrämjande arbete i olika internationella fora. En värld med minskade klimatrisker blir en säkrare värld även politiskt
  • Genom utbildningsinsatser, biståndsinsatser och militära insatser förebygga konflikter i andra delar av världen och om de ändå skulle uppstå verka för internationella insatser som så tidigt som möjligt kan få stopp på dem.
  • Flyktingkatastrofer är inte per definition ödesbundna eller oundvikliga. Borde inte vår säkerhetsstrategi även intressera sig för vad som kan göras (i samverkan med andra) för att förebygga, begränsa och förkorta de olika situationer som leder eller kan leda till flyktingströmmar?

Den andra linjen är att förbereda oss för att kunna möta hot

  • Vi skall skapa en militär tröskeleffekt som är tillräckligt hög givet det dimensionerande militära hotet. Närmast genant att påpeka, men vad som är tillräcklig tröskeleffekt eller ej, beror på motståndarens förmåga och vilja. Vem bygger en fördämning utan att fundera över hur högt vattnet kan stiga?
  • Vi skall förbereda oss på att kunna ta emot militär hjälp av andra och att i vår tur kunna ge militär hjälp, särskilt till länder i vårt närområde. Länderna i vårt närområde är känt skeptiska till att Sverige skulle vara kapabelt att ge verksamt stöd till sina grannar i händelse av kris eller krig. Om vi har en säkerhetsstrategi så måste den beröra frågan om att både lämna och ta emot hjälp. Om vi talar om att ge hjälp men omvärlden bedömer detta vara orealistiskt så skadas Sveriges sak. Våra alternativ är att antingen ha fog för att ställa ut löften om hjälp, eller att göra som Finland och förklara att ”vi kommer att ha fullt upp själva”. Egentligen är det anmärkningsvärt att Sveriges utfästelse gjordes 2009 och den fortfarande, åtta år senare, på det hela taget saknar substans.
  • Vi skall stärka det civila försvaret i alla delar och det skall organiseras i två delar: Tanken att a) försöka minska risken och att b) minska konsekvenserna om risken skulle bli realitet, bör genomsyra alla lösningar inom det civila försvaret.
    • Förbättrat skydd av samhällsviktiga funktioner. Det skall – som exempel – vara mycket svårt för en motståndare att blockera våra importhamnar, slå ut vår strömförsörjning eller tillfoga oss skada genom cyberattacker.
    • Ökad tålighet även om motståndaren skulle lyckas penetrera vårt skydd. Vi skall vidta åtgärder och göra förberedelser för att överleva vid strypt import, saboterat elnät eller utslagna datasystem.
  • Vi ska stärka befolkningens mentala tålighet, både avseende motstånds-kraft mot informationsinsatser och förmågan att hantera situationer då det civila livet präglas av inskränkningar, brist och andra umbäranden.
  • Vi skall stärka förmågan till gott ledarskap i kris- och krigstid, både avseende ledningsstruktur, uttalade ansvarsförhållanden och motståndskraft mot försök att påverka beslutsfattare inom politiska sfären, förvaltningen, företag och andra aktörer. Ska möjligen redovisas som två separata punkter? Både ledningsstruktur och ledarskap är eftersatta områden som bör uppmärksammas särskilt.

Den tredje linjen är att möta och bekämpa hot när de visar sig

Vi skall planera för, förbereda oss för och öva alla delar av vårt Totalförsvar på ett sådant sätt att när ett hot blir en realitet så kommer vi inte att vika oss. Det militära försvaret kommer att försvara vårt territorium, det civila försvaret kommer att skydda medborgarna och de i sin tur kommer visa sig vara uthålliga och ståndaktiga.

Härvid spelar det ingen roll om vi faktiskt vet vilken aktör som står bakom det aktuella hotet eller om aktören agerar dolt.

Några saker att beakta: 

  • Aktörsdrivna hot (cyberattacker, terrorism, sabotage, militärt våld, etc.) är till sin natur helt väsensskilda från icke aktörsdrivna hot (naturkatastrofer, olyckor, mänskligt slarv, etc.). Hotet att ett vattendrag skulle översvämmas till följd av ihållande regn eller till följd av att någon har sprängt en fördämning uppströms är av helt olika karaktär. Att förstå denna distinktion är centralt. Den nationella säkerhetsstrategin tar sin utgångspunkt i hot som är aktörsdrivna, någon eller några som uttrycker en vilja att skada Sverige och/eller dess invånare.
  • Öppet krig eller krigsliknande tillstånd bör vara dimensionerande för vår totalförsvarsförmåga. Den som är väl rustad för att möta krigets hot, är även väl rustad för icke fientliga hot.
  • Det är angriparens privilegium att välja när angreppet kommer, var angreppet kommer att sättas in och hur det kommer att genomföras. En angripare kan, till skillnad från naturkatastrofer, iaktta våra skyddsåtgärder och fatta beslut om hur denne skall försöka komma runt dem.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

 


Om Finlands, UK:s och Kanadas säkerhetsstrategier
http://www.defmin.fi/sv/publikationer/strategidokument/sakerhetsstrategi_for_samhallet
https://www.gov.uk/government/publications/national-security-strategy-and-strategic-defence-and-security-review-2015
https://www.publicsafety.gc.ca/cnt/ntnl-scrt/scrng-en.aspx

Samarbete i stället för hjälp

av Bo Hugemark

Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.

Denna mening ur Solidaritetsförklaringen från 2009 röner förvånansvärt lite uppmärksamhet i den seriösa försvarsdebatten, trots att den innebär en total omsvängning från den gamla doktrinen alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och trots att vi skrivit under Värdlandsavtalet, som ska göra det möjligt att ta emot och ge hjälp.

Förklaringen är kanske att det är ett alldeles för stereotypt sätt att beskriva hur vi berörs av en konflikt. Ledamoten Krister Andrén gav mig en tankeställare i en diskussion, där han framförde att vi inte borde tala om att ta och ge hjälp utan i stället hur vi ska samarbeta med andra länder för gemensamt försvar och avskräckning.

Han har alldeles rätt. Verben ge eller ta hjälp kan ge felaktiga föreställningar om vad det handlar om. Det kan bli fel på två sätt:

Ta emot militärt stöd: Detta kan frammana bilden av att Sverige angrips isolerat och måste hålla ut tills hjälpen anländer, mer eller mindre snart, beroende på om vi är alliansfria eller inte. Det är en föreställning om ett krigsutbrott som är helt föråldrad.

Ge militärt stöd: Här uppstår en oemotståndlig frestelse för neutralisterna att utmåla motståndarna som fångna i något slags stormaktstänkande från forna dagar. Ja till och med att kalla oss ”krigslystna officerare” (se ledamöterna Blomquists och Cronenbergs blogginlägg i november 2016). Även bortsett från sådana oarter kan det uppstå en motsättning mellan att försvara Sverige och försvara Baltikum.

En helt konstlad motsättning. Ty som solidaritetsförklaringen säger: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.”

Med solidaritetsförklaringen har Sveriges statsmakter avsvurit sig föreställningen om att kunna stå utanför krig i närområdet. Vi skulle vara med från första stund, och diskussionen bör nu handla om hur försvarsstyrkorna bör utformas och vilka förberedelser som bör göras för att den samlade allierade försvarskraften ska bli tillräcklig.

Tillräcklig naturligtvis helst för att vara krigsavhållande. En avgörande faktor härvidlag är en gemensam operativ planering av alla de nationer som kan bli offer för en aggression. Sveriges bilaterala samarbeten är ett välkommet första steg, men en effektiv samordning kan bara ske inom Nato. Om effekten av detta säger regeringens utredare ambassadör Krister Bringéus i rapporten Säkerhet i ny tid : ”Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

Sedan detta skrevs har ett helt nytt osäkerhetsmoment oväntat dykt upp: Oron efter den chockartade valutgången i USA.  The Economist sammanfattar i sin ledare den 4 februari vad USA:s allierade måste göra om Donald Trump även fortsatt kommer att behandla dem med förakt: ”America’s allies must strive to preserve multilateral institutions for the day after Mr Trump.”

För Sverige – som hittills satsat på bilaterala avtal i stället för Natomedlemskap bör det var livsviktigt att delta i den processen. Viktigt också för våra grannländer.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Strategin som blev en önskelista

av Bo Richard Lundgren

På årets Sälenkonferens presenterade statsminister Löfvén regeringens nyligen framtagna nationella säkerhetsstrategi. Först skall sägas att det var bra att det äntligen blev ett dokument, efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. Men vilka krav kan man då ställa på en sådan strategi? Ja, tre frågor bör man rimligen få svar på. Den första frågan lyder: Vad är det vi skall värna? Den andra: Vad hotar det vi skall värna? Den tredje är: Vilka åtgärder avser regeringen vidta på längre sikt för att hoten skall kunna mötas?

Om man läser regeringens strategi med dessa glasögon kan man konstatera följande.

Strategin innehåller en ganska omfattande redovisning av hur regeringen ser på omvärlden och säkerheten i Sverige, men utsagorna innehåller en hel del politisk retorik och har mycket gemensamt med språket i det som kan återfinnas i ett partiprogram. Som exempel kan nämnas ambitionen att ”Sverige ska vara ett öppet och tryggt samhälle för alla”, vilket ju inte ger så mycket vägledning för de myndigheter m fl som ska göra jobbet.

Andra formuleringar förefaller vara hämtade direkt från tidigare propositionstexter. ”Vårt öppna och dynamiska samhälle, med hög tillit människor emellan ska fortsätta utgöra grunden för säkerhet i Sverige.” Eller: ”Alla aktörer i samhället har gemensamt, och även inom sina respektive områden, ett stort ansvar för beredskap och säkerhet.” En förutsättning för detta anses vara ”ett grundligt säkerhetsarbete”. Etcetera etcetera. Det hade varit välgörande om någon hade rensat lite bland alla självklarheter.

Regeringen beskriver också relativt utförligt våra nationella intressen, och huvuddelen av strategin upptas av en lång redovisning av olika hot. Här redovisas, inte oväntat, en bred hotskala som också inrymmer smittsamma sjukdomar och klimatförändringar. Strategin kan därför sägas ge svar på de två första frågorna som jag formulerade inledningsvis. Men här finns ingen rangordning av vare sig intressen eller hot. Det innebär att texten ger föga vägledning för de aktörer som måste prioritera insatser och resurser.

Ännu mer problematiskt blir det när regeringen ska redovisa svar på den tredje frågan d v s den om medel och åtgärder. Här lämnas läsaren helt i sticket. Man får förgäves leta efter konkreta förslag. Det finns visserligen flera avsnitt i dokumentet som har rubriken Åtgärder men vars innehåll har en helt annan innebörd och karaktär. (Den enda konkreta åtgärden jag har funnit är en välkommen översyn av beredskapslagstiftningen.)

Jag citerar här några exempel på ”åtgärder” som regeringen formulerat i strategin: ”En modern och sammanhållen totalförsvarsplanering behöver komma till stånd.” ”Målet för all terrorbekämpning är att undvika att terrorattentat genomförs.” ”Förmågan att snabbt återställa elförsörjningen är av stor betydelse.” Listan på liknande exempel kan göras lång.

Åtgärdsavsnitten beskriver alltså inte konkreta medel eller beslut om åtgärder utan behandlar istället olika mål och ambitioner, något som läsaren fått tillräckligt av i början av skriften. Läsaren får heller inte klart för sig vem som skall göra vad och inte heller hur det skall gå till. Regeringens nationella säkerhetsstrategi är alltså inte en strategi utan har avgränsats till att enbart bli ett måldokument. Det intryck som stannar kvar efter läsning av ”strategin” är att regeringen formulerat en önskelista med fromma förhoppningar, men inte orkat arbeta fram konkreta förslag om vad som bör göras på längre sikt.

Regeringen utlovar dock ett nästa steg i processen där olika initiativ ska drivas vidare. Låt oss hoppas att detta nästa steg präglas av mera konkretion och realism och att beslut om åtgärder får betydligt större utrymme på bekostnad av retoriken.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Djupt oroväckande signaler

av Stefan Forss

Djup oro och rädsla för framtiden är trender med betydande aktualitet. I sitt nyårstal yttrade president Sauli Niinistö:

Vi vandrar nu i skuggornas land, i denna värld. Varje dag för med sig nyheter om grymheter och död, än från Aleppo, än från Berlin, varifrån härnäst? Det har alltid funnits ondska, men nu är den allt tydligare närvarande. Vi hade redan lärt oss tänka och leva som om vi blivit kvitt ondskan. Och vi har ju blivit lärda att tro att det goda alltid vinner över det onda.

Finland är en del av den västerländska kulturen, och vi har ett västerländskt tankesätt. Att främja välfärd och bygga fred har varit vårt mål. Men att vi skulle behöva värja oss mot ondska, det är något vi inte alltid ens har reflekterat över.

Fotomontage av bilder från Wikimedia Commons.

Vad presidenten säger mellan raderna är att kriget inte längre kan avfärdas som en omöjlighet. Detta är ett klart trendbrott särskilt i relation till Niinistös företrädares Tarja Halonens åsikt. I en intervju för Helsingin Sanomat före nyår menade hon att situationen i Östersjöområdet inte är särskilt spänd och att medierna överdriver saken. Hon är rätt ensam om sin åsikt.

Finska försvarschefen general Jarmo Lindberg uttryckte däremot en klart avvikande uppfattning i Helsingin Sanomat den 29 januari:

Än kommer den dag då det förs krig på finländsk mark. Det är en förfärlig tanke, men i historiskt ljus är det rätt säkert.

Att kriget återkommit även i finska politikers vokabulär gav också utrikesminister Timo Soini uttryck för nyligen i en intervju för Wall Street Journal, sjävfallet utan att nämna Ryssland vid namn:

I år firas Finlands 100-åriga självständighet. Vi kommer att försvara oss, vi kommer att sköta om vårt försvar och vi har en värnpliktsarmé. Om vi behöver något mer – till exempel vapen – så kommer vi att köpa dem. Men vår säkerhet grundar sig främst på en klok utrikes- och säkerhetspolitik vars mål är att alla slags militära konflikter ska undvikas. Men om någon angriper oss, så kommer vi att försvara oss ”så in i helvete”.

Grundorsaken till dessa dystra målningar finner man naturligtvis i den starkt negativa politiska och ekonomiska utveckling som satt sin prägel på Europa under de senaste åren. Denna trend är svår att vända. Ryssland har varit en huvudaktör som ”spoiler state”, men efter Brexit och särskilt efter valet av Trump till president i USA har farhågorna rörande framtiden ökat dramatiskt.

I Rysslands nya utrikespolitiska koncept tar man avstånd från landets ambition i motsvarande dokument från 2013 att avseende relationerna till EU vara ”en integrerad och oseparerbar del av den europeiska civilisationen och att skapa ett gemensamt ekonomiskt och humanitärt område från Atlanten till Stilla havet. Det handlar om en radikal förändring i den ryska grundsyn som varit giltig under merparten av Putins tid vid makten. Redan vid sitt statsbesök i Storbritannien i juni 2003 sa den ryska presidenten att Ryssland är en del av den europeiska kulturen, som vore ofullständig utan Ryssland. Ryssland är en del av Europa. Han påpekade då även att Europa även fortsätter bakom Ural och att Schengen-avtalet inte ska få tillåtas bli en ny Berlinmur.

Hur långt Ryssland lämnat dessa målsättningar bakom sig beskrev utrikesminister Sergej Lavrov vid en presskonferens den 17 januari då han gav sin uppfattning om Rysslands nuvarande värdegrund:

Då vi talar om västliga och europeiska värden, som ständigt serveras oss som exempel [för efterlevnad], är det sannolikt inte samma värden som farföräldrarna till dagens européer omfattade, utan något nytt och modernare, fritt fram för alla, skulle jag säga. Dessa värden kan kallas post-kristliga. De skiljer sig radikalt och fundamentalt från de värden som överfördes från generation till generation i århundraden i mitt land och som vi vill omhulda och föra vidare till våra barn och barnbarn. När vi och många andra i utrikespolitiska duster ställs inför kraven att acceptera dessa nya post-kristliga västliga värden, innefattande tolerans och universaliteten av den västerländska individens livsinställning, anser jag personligen att det är oanständigt. Men för professionella [utländska] diplomater är detta ett kolossalt misstag och en helt oacceptabel överskattning av ert inflytande på internationella relationer.

Vad Lavrov alltså hävdar är ”de gamla goda tidernas” legitimitet; en auktoritär, despotisk och rättslös samhällsordning med få fri- och rättigheter för medborgarna och där makteliten kan röva åt sig allmän egendom likt feodaltidens herrar. Just detta samhällskoncept synes vara attraktivt på flera håll i Europa där demokratin inte rotat sig ordentligt. Där kommunismen misslyckades som exportvara synes girighet och kleptokrati ha större framgångar.

I sitt sista tal som USA:s ambassadör i FN riktade Samantha Power den 17 januari all energi på analys av Ryssland. Det var ett kraftfullt tal som inte oväntat försvann snabbt från USA:s officiella hemsidor efter maktskiftet och Trumps tillträde. I det talet försvarade ambassadör Power hårt den säkerhetsordning som byggdes upp efter andra världskriget och särskilt inom ramen för det som numera kallas OSSE. Hennes maning om västerländsk sammanhållning kan inte nog understrykas.

I sitt bisarra och bombastiska installationstal (enligt uppgift var det skrivet av presidentens kontroversiella strategichef Stephen Bannon och en annan medarbetare) poängterade Trump med eftertryck ”America first” gång på gång. Samtidigt var det en ren krigsförklaring mot Washington, dess politiska och juridiska institutioner och samhälleliga elit. Han försöker förändra det amerikanska politiska beslutfattningsmaskineriet i grunden, föra det närmare ”folket”.

Trump avslöjade väldigt litet om substansen i USA:s kommande utrikesrelationer och deklarerade kort att man söker vänskap och goodwill med världens nationer, men att man utgår från alla nationers rätt att sätta sina egna intressen främst.

Olikt sina företrädare försvarade Trump alltså inte den europeiska säkerhetsordningen över huvud taget. Har han ens hört talas om den? Efter två veckor vid makten uttalar sig Vita huset och USA:s OSSE-ambassadör helt olika om det åter uppflammade kriget i östra Ukraina.

I installationstalet talade Trump om att förstärka gamla allianser och forma nya, men inte för att försvara utsatta allierade utan för att förena den civiliserade världen mot den radikala islamistiska terrorismen. Särskilt upplyftande för de baltiska länderna, Polen eller andra små nationer är detta inte. Hotet om ett Jalta 2.0 försvann definitivt inte, Trump ser ju sig själv som en suveränt begåvad ”dealmaker”.

Dr Eliot A. Cohen (chef för Strategic Studies Program vid Johns Hopkins University School of Advanced International Studies) målar upp en pessimistisk framtidsbild.

Grundproblemet är [president Trumps] temperament och karaktär, som inte kommer att förändras till det bättre. Det kommer förmodligen att sluta i katastrof med betydande inhemska protester och våld, med kraschande internationella ekonomiska relationer, stora alliansers kollaps och kanske med ett eller flera nya krig (även med Kina) utöver de vi redan har. Det kommer inte att förvåna det minsta om hans period vid makten inte slutar om fyra eller åtta år, utan tidigare med riksrätt, eller att han avlägsnas från sin post med stöd av konstitutionens 25:e tillägg. Ju förr amerikanerna vänjer sig vid dessa möjligheter, desto bättre.

Efterhand som mera uppgifter inkommit, verkar det som om Bannon är den verkliga operativa makthavaren i Trumps administration, tillsammans med den likaså kontroversiella säkerhetsrådgivaren generallöjtnant Flynn. Han har upprättat ett informellt ”säkerhetsråd” med sina närmaste likasinnade och berövat nationella underrättelsechefen och ordföranden för försvarsgrenschefernas råd (Joint Chiefs of Staff) general Dunford deras ordinarie plats som medlemmar i nationella säkerhetsrådet. Mera sansade personer som vicepresident Pence och försvarsminister Mattis kommer att ha svårt att få sin röst hörda.

Hur kongressen kommer att reagera på dessa okonventionella schackdrag är ännu oklart. Hur länder med en liberal värdegrund ska kunna samarbeta med en administration som representerar en sådan nidbild av USA återstår att se.

Att allt detta kommer att få konsekvenser även för oss i Norden och närområdet är uppenbart. Hur man ska klara av omställningen till dessa nya realiteter är något som ger beslutsfattarna i huvudstäderna huvudvärk.

Först och främst måste det bli rättning i de liberala ländernas led. Den gravt försämrade säkerhetssituationen kräver omfattande nationella satsningar på försvaret och eget större ansvarstagande. Två procent av BNP är ett väl avvägt mål för allierade och partnerländer, dessvärre dock otillräckligt för de baltiska länderna själva. Att åka snålskjuts med Nato och USA som formella eller informella garanter för säkerhet och suveränitet duger inte längre.

Två framstående brittiska militärer, generalerna Sir Richard Shirreffs (Natos tidigare Deputy SACEUR) och Sir Richard Barrons (tidigare chef för UK Joint Forces Command) har beskrivit det militära förfallet i sitt eget land och mer generellt i väst med berömvärd tydlighet; Shirreffs i sin bok 2017 War With Russia och Barrons i Financial Times i september 2016 och i en förträfflig intervju i BBC HARDtalk i början av januari 2017.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

IISS ger en konkret, kvantitativ bild av hur Natos militära förmåga rasade mellan 1990-2015.

I Finland och Sverige har det under de senaste åren med hög profil gjorts flera ”Natoutredningar”, gedigna arbeten enligt de flesta bedömare. Tyvärr lider de alla ändå av ett visst systemfel, eftersom ingen av utredningarna säger just något alls om Natos interna tillstånd. Hela debatten om Finlands och Sveriges eventuella Natoanslutning haltar därför betänkligt. Nu är inte enbart EU i kris utan även Nato. Att det rör sig om dramatiska förändringar förstår man då portalen Deep Baltic nyligen ställde den erfarna brittiska journalisten/observatören Edward Lucas en enkel fråga: Tror ni att de baltiska länderna kan överleva utan Nato?

Den frågan kan ställas mer generellt. Lucas svarade rättframt och klokt och med fötterna på jorden:

Jag tror vi är på väg mot en säkerhetsomgivning post-Nato, så vi får allt se till att vi överlever utan Nato. De antaganden om säkerheten som gällt under det senaste kvartsseklet är helt urholkade, dels till följd av de låga försvarsanslagen i Europa och dels av vad jag kallar ”Trumpbävningen” i Amerika. Det innebär att vi bör hitta regionala och sub-regionala säkerhetsarrangemang som gör det möjligt för oss att försvara oss.

Norden är helt klart en sådan region som Lucas avser. För två år sedan publicerade U.S. Army War College press en liten bok – Breaking the Nordic Defense Deadlock – av överste Pekka Holopainen och mig där just denna problematik behandlades pragmatiskt seriöst. I dagens situation tror vi att den alltjämt är aktuell, eftersom en anslutning till Nato – så nyttig den kanske kunde ha varit för drygt 20 år sedan – nu blivit närmast en chimär.

En ansökan kan inte inlämnas utan att man har full garanti för att den skulle behandlas snabbt och med för oss positiv utgång. Med USA:s president i denna för landet helt nya roll, med Turkiet halvvägs ute ur Nato med sina allt närmare Rysslandsrelationer samt andra till Ryssland mycket inställsamma Natoländer vore en finsk och kanske även en svensk medlemsansökan nu ett ytterst riskfyllt vågspel.

Vart allt detta försätter oss nordiska länder vete gudarna. Inget under att beslutsfattarna står villrådiga efter att den ledande västliga stormakten synes ha tappat sin moraliska kompass och svikit det som vi med Mannerheims ord betraktar som dyrt och heligt.

I den utveckling som nu verkar skena i väg utan kontroll bör även försvarsledningen i våra nordiska länder som bistår sina respektive regeringar visa ledarskap rörande nödvändiga nationella vägval och tillhörande åtgärder. De nordiska försvarschefernas övergripande lägesbild är nära nog identisk och deras samsyn hög. Den innefattar bedömningen att inget av våra länder skulle lämnas oberörd vid en konflikt i närområdet, utan vi alla skulle komma att dras in. Försvarsledningarna bör kunna vara de politiska beslutsfattarna i våra länder till starkt stöd och förhoppningsvis leda till anmärkningsvärda beslut redan i närtid med målet att öka allas vår säkerhet.

En nordisk försvarslösning är ett slags Plan B, det är som att utlösa den första lilla fallskärmen för att vi ska kunna invänta att en större och mer hållbar fallskärm vecklar ut sig. Dags för ett ambitiöst Stoltenberg 2.0!

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Gazprom och Karlshamn

Kommunalt självstyre – kommunal säkerhetspolitik!

av Björn Körlof

Man kan inte annat än ta sig för pannan när man tar del av de senaste dagarnas information om att Karlshamns kommun anser sig ha befogenhet att självständigt besluta om upplåtelse av hamnen för ryska Gazproms lagring av gasrör till projektet Northstream och att regeringen inte anser sig ha befogenhet att förhindra ett sådant beslut.

Såväl landets försvarsminister som riksdagens försvarsutskott anser att lagstiftningen måste ändras så att kommuner i fortsättningen inte ska kunna fatta sådant beslut som Karlshamn nu gjort. Det betyder två saker. Det första är att bägge anser beslutet sakligt felaktigt från övergripande försvarspolitiska utgångspunkter. Det andra är att de anser att gällande lagstiftning tydligen inte är tillräckligt entydig på denna punkt och att det ter sig rättsligt svårt att förhindra det aktuella beslutet. Tvisten är m a o uppenbar mellan ett övergripande nationellt intresse, som staten (regering och riksdag har att värna) och ett kommunalt intresse (arbetstillfällen) som kommunen anser sig ha rätt att slå vakt om inom ramen för kommunalt självstyre.

Till att börja med kan dock sägas att beslutet i Karlshamns kommun är överklagningsbart inom tre veckor från beslutsdagen. Ett överklagande bör snarast ske för att få beslutet mer påtagligt laglighetsprövat. Frågan gäller om de befogenheter en kommun har enligt kommunallagen innefattar sådana beslut som negativt inverkar på landets säkerhets- och försvarspolitik. Har verkligen grundlagsstiftarna tänkt sig en ordning där en kommun kan fatta ett sådant beslut?

Kommunallagen anger att en primärkommun själv får ha hand om sådana angelägenheter av allmänt intresse som har anknytning till kommunens område eller dess medlemmar och som inte skall handhas enbart av staten, en annan kommun eller någon annan. Det är i dessa formuleringar inte svårt att se att lagstiftaren ändå påtagligt tänkt på att det finns ”angelägenheter” som enbart skall handhas av staten. Överklagas beslutet blir det en högre instans som skall pröva beslutets laglighet och då naturligtvis pröva om en kommun faktiskt kan fatta ett beslut som rimligen i övervägande grad måste anses innefatta en statlig bedömning och därför vara en statlig angelägenhet. Beslutet har dessutom föregåtts av tydligt uttalade bedömningar av statliga ansvariga företrädare som uttalar risker för vår nationella säkerhets- och försvarspolitik. Sådana risker har tydligt uttalats av Överbefälhavaren och såväl försvarsministern som riksdagens försvarsutskott anser, genom kravet på lagändring, att en upprepning måste förhindras. Ett sådant krav hade naturligtvis inte varit aktuellt om inte det aktuella kommunala beslutet uppfattas vara sakligt felaktigt från statlig utgångspunkt.

Dessutom är det så att även en kommun ingår i totalförsvaret, skall beakta vad som står i lagen om totalförsvar och vad som står i lagen om kommuners och landstings åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap. Det skall således bli av intresse att (förutsatt att kommunens beslut står sig) studera Karlshamns kommuns risk- och sårbarhetsanalys, en analys som numera också skall innefatta risker och sårbarheter som rör höjd beredskap och krig.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Europeiskt försvarssamarbete. Den andra vågen

av Nils Daag

Vid Folk och Försvars konferens i Sälen presenterade statsministern den nya svenska Säkerhets­strategin. I denna identifieras åtta primära hot mot landet alltifrån de militära till klimat­förändringar[1] . Strategin har visserligen kritiserats av oppositionen som alltför bred och för att hotbilden inte kopplats till åtgärder inkluderande högre försvarsanslag. Likväl är det klart positivt att en dylik strategi nu för första gången presenteras.

Det råder betydande samstämmighet kring den starkt negativa säkerhets­politiska utvecklingen. Däremot går meningarna dramatiskt isär beträffande vilka åtgärder som bäst gagnar vår säkerhet. Debatten har under senare år koncentrerats kring vårt förhållande till Nato. Regeringen hävdar att vår militära alliansfrihet tjänar oss väl. Samtidigt fördjupar man i rask takt samarbetet både med Nato som organisation och med enskilda Nato-medlemmar , inklusive USA. Oppositionen menar att endast ett fullödigt medlemskap i Nato kan garantera vår säkerhet och kräver dessutom i olika grad kraftfullt utökade försvarsanslag. Även bland oberoende bedömare och experter finns som bekant olika uppfattningar beträffande för – och nackdelar med en Nato-anslutning. Vad gäller de globala hoten understryker regeringen FNs roll . Detta inte minst mot bakgrund av vår plats i Säkerhets­rådet de närmaste två åren. Konfliktförebyggande är lösenordet för dagen.

Däremot handlar den allmänna säkerhets­politiska diskussionen i Sverige i mycket ringa grad om EUs roll. Detta i kontrast till de förhoppningar som för bara något decennium sedan knöts till det europeiska samarbetet också på den militära sidan. Vem talar idag om ”Battle groups”? Inte minst oförmågan att gemensamt och solidariskt hantera flyktingkrisen och den arabiska vårens övergång till blodigt kaos har satt djupt negativa spår. Brexit och populismens landvinningar hotar det europeiska samarbetets fundament. Meningarna hur man ska hantera ett aggressivt Ryssland går också isär. Trumps valseger har sänt chockvågor över Atlanten.

Emellertid står det vid en noggrannare betraktelse klart att den ovannämnda svenska Säkerhets­strategin anknyter till EUs Globala strategi. Starka krafter är i rörelse för att implementera denna inte minst på försvarsområdet. Tyskland, Frankrke och Kommissionen intar ledande roller. Dessa initiativ togs redan före Trumps valseger, men självklart har denna bidragit till att fokusera tänkandet. Gunilla Herolf har på ett förtjänstfullt sätt beskrivit processen och dagsläget i ett blogginlägg den 9 januari ” Födde berget en mus igen?”.

Det handlar bl a om civil-militärt samarbete, kapacitetsutveckling, forsknings-och materielsamarbete samt utnyttjande av befintliga planeringsresurser operativt. Frankrike betonar ånyo behovet av ökad europeisk strategisk autonomi för att hantera ett brett spektrum av hot inklusive terrorism. Denna bredare hotbild kan vare sig mötas nationellt eller enbart inom Nato-ramen. Det handlar också om ökat samarbete inom FoU[2] för att gynna den franska krigsmaterielindustrin. För Tyskland gäller det snarare att stärka Europas roll generellt.

Sverige uppfattas idag av andra medlemsstater som föga engagerat i den militära dimensionen av det säkerhets­politiska samarbetet. Det finns skäl för detta. Vi vill exempelvis inte fokusera det försvarsindustriella samarbetet enbart på Europa. De säkerhets­politiska utmaningarna skiljer sig också delvis beroende på geostrategiskt läge. För oss i norr handlar det i första hand om Östersjön och Ryssland. För medlemsstaterna i söder om Medelhavet och Mellanöstern.

För Sverige har det bilaterala samarbetet med USA varit av avgörande betydelse. Frågan är om relationerna någonsin varit mer intima än under Obama. Trumps intåg i Vita huset spär på den osäkerhet som råder beträffande den säkerhets­politiska utvecklingen. Även Storbritannien har varit en viktig bidragsgivare till europeisk säkerhet och partner till Sverige. När nu Frankrike och Tyskland stärker sin säkerhets­politiska roll finns anledning för Sverige att fundera över vårt agerande inom GSFP[3] inklusive hur vi förhåller oss till de nya initiativen. Vi bör naturligtvis inte återigen flytta över alla ägg från en korg till en annan. Det handlar snarare om att förstärka banden mellan Nato, EU och FN för att utvinna största möjliga effekt.

Inte minst vad gäller Försvarsmaktens inriktning tenderar pendelrörelserna att bli både alltför ryckiga och med alltför hög amplitud. Med en mild överdrift handlade det för något decennium sedan bara om internationella insatser. Nu är det enbart nationellt försvar. Ibland blir detta motsatsförhållande en smula konstlat. Även framöver kommer det att finnas behov av svenska insatser t ex marina sådana i Medelhavet och Persiska viken. Eller speciella förmågor inom ramen för EU eller FN-insatser i Afrika. Vår säkerhet tryggas både i närområdet och globalt! I den interna EU-processen har vi anledning att korrigera den bild som finns av Sverige som skeptiskt eller motvilligt. Inte minst gäller det att fundera över hur vi fördjupar kontakterna med EUs ledarnation Tyskland. Angela Merkels besök nyligen utgjorde rimligen ett viktigt steg i denna process.

Notera tisdagen den 7 mars då Kungl Krigsvetenskapsakademien och Folk och Försvar gemensamt organiserar ett seminarium europeiskt säkerhets- och försvars­politiskt samarbete

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 


Noter>
[1] Militära, Information och cyber, Terrorism och våldsbejakande extremism, Organiserad brottslighet, Energiförsörjning, Transporter och infrastruktur, Hälsohot, Klimat.
[2] Forskning och Utveckling.
[3] EUs gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Ett ideologiskt paradigmskifte i USA

av Hans Ilis-Alm

Hur ska vi förstå vad som händer i USA där en inte försumbar del av befolkningen på allvar tror att det finns en global konspiration som syftar till att ändra på världsordningen och att FN är en drivande faktor i detta? Vi som kommer från en helt annan föreställningsvärld. En värld där FN i princip är så nära något gudomligt man kan komma. För att förstå resultatet av presidentvalet och vilka influenser som kan komma att styra amerikansk politik under president Trump så behöver vi beakta de underliggande socio/kulturella värderingar, Jacksonianismen (efter Andrew Jackson), som nu tycks kunna bli ett dominerande drag i amerikansk inrikespolitik.

I amerikansk politik pratar man ofta om olika politiska filosofier som lånat sina namn från tidigare presidenter vars politik kännetecknats av olika utmärkande drag. Wilsonianismen (efter Woodrow Wilson) med mer utblickande värderingar är kanske den idag mest kända för oss icke amerikaner. Sannolikt därför att den bäst överensstämmer med vårt eget perspektiv på tingens ordning.  Då det i allt väsentligt är inrikespolitiska hänsyn som styr ett lands utrikespolitik så kan vi också ana hur den nya administrationen kommer att inrikta sin utrikes- och säkerhetspolitik. Vi ser idag en administration som är starkt influerad av de Jacksonska idealen ta plats i Washington DC.

I en artikel av Walter Russel Mead beskrivs några av Jacksoniternas utmärkande värderingar: De har ett passionerat förhållande till konstitutionen och bibehållandet av vanliga amerikaners individuella frihet. Rätten att bära vapen ses som den medborgerliga frihetens yttersta märke och ett tecken på civil och social jämlikhet. Man hyser skepsis mot myndigheter och mot statsmakten. Makten ska företrädesvis ligga i lokala styren och hos delstaterna snarare än på nationell nivå, då man anser att starka regeringar och myndigheter befrämjar korruption och ineffektivitet. Misstänksamheten mot supranationella strukturer och internationella överstatliga organisationer är stor. Jacksoniterna är för ett starkt försvar/en stark militär och ett starkt USA. Interventionism förespråkas dock inte. Länder och familjer ska i första hand ta hand om sina egna. Om skälen är de rätta och USA ger sig in i en konflikt så förordas att kriget skall föras med all tillgänglig styrka och att fienden ska betvingas. Jacksoniterna ogillar begränsade krig. Tröskeln för att gå in i ett krig är hög och det ska tydligt handla om USAs intressen snarare än om att göra humanitära interventioner med amerikanska soldaters liv i potten.

Det första Gulfkriget stöddes av denna grupp därför att oljan och handelsvägarna i mellanöstern var viktiga för USA.  Således inte av folkrättsliga skäl.  Att president George H Bush sedan inte fullföljde kriget och krävde Iraks villkorslösa kapitulation kostade honom sannolikt segern i det följande valet. General MacArthurs bevingade ord ”There is no substitute for victory” har god resonans i denna grupp. Jacksoniterna är protektionistiska till sin natur och därmed negativa till internationella handelsavtal som primärt inte stödjer amerikanskt välstånd och gynnar den egna medelklassen. Jacksonismen ska förstås som ett uttryck för sociala, kulturella och religiösa värderingar snarare än en ideologi.

För ett litet land som Sverige så finns all anledning att känna en viss oro för detta. Europa har sedan många decennier förändrat sin syn på säkerhet och maktutövning. En närmast idealiserad föreställning om en värld i fred och välstånd där alla konflikter kan lösas med internationella lagar, avtal, förhandlingar och samarbete har blivit allmänt rådande. USA har å andra sidan alltsedan andra världskriget vidmakthållit en syn på att säkerhet och välstånd bl a bygger på ett starkt försvar och användandet av militär makt. Robert Kagan uttrycker det som att när man är stark så beter man sig som starka makter gör; man tror på styrka och hanterar problem och konflikter utifrån en sådan ståndpunkt. När man är svag (som de europeiska staterna sedan länge är) så använder man de svagas strategier. Dessa bygger på att främst söka mellanstatliga lösningar, skapa internationella regler och fördrag och söka förhandling och samarbete.

Genom NATO har USA i mer än ett halvt sekel varit garanten för Europas säkerhet och också i huvudsak finansierat denna lösning genom sina skattebetalare. I Europa har vi, med få undantag, gjort andra prioriteringar. Välfärd har ersatt säkerhet som statens främsta uppgift. De europeiska ländernas bristande militära förmåga och beroende av amerikanskt stöd tydliggjordes inte minst under Balkankrigen och Libyeninsatsen. Denna utveckling har låtit sig göras under en tid då amerikansk inrikespolitik dominerats av administrationer influerade av andra politiska ideal. Stödda av en väljarbas i nordöstra USA och på västkusten. I det här valet har andra delar av USA avgjort utgången; delar som ibland benämns som ”Fly Over America”. Det är staterna i USAs inland långt ifrån den internationaliserade miljö som vi hittar i östkustens storstäder men som i allra högsta grad upplever sig påverkade av globaliseringens effekter.

Epitetet Jacksonism är förstås en grov generalisering men ändå ett sätt att förklara de underliggande värderingar som kan komma att starkt influera amerikansk politik under den kommande mandatperioden. Det innebär för Sverige och flertalet andra europeiska länder att vi på allvar behöver se över våra säkerhetslösningar. Lösningar som byggts på perceptionen om en regelbaserad värld där alla aktörer respekterar internationell rätt och i första hand hanterar sina konflikter med förhandlingar och kompromisser. I det globala politiska ekosystem som nu tar form har vi ett USA med ett förändrat och sannolikt mer egocentrerat perspektiv. Flera för oss viktiga internationella organisationer som EU och FN riskerar att ytterligare marginaliseras.  Den regelbaserade och dialoginriktade värld som vi sedan kalla krigets slut levt i utmanas av statliga aktörer som Kina och Ryssland. På den icke statliga arenan så utgör den globala terrorismen ett hot mot oss alla. En europeisk säkerhetslösning som vilar på föreställningen om att vi alltid kan luta oss mot amerikanskt stöd i den händelse något skulle hota oss och våra samhällen, kan snart vara ett minne blott.

För Sverige som är kraftigt nedrustat, inte är medlem av NATO, är kritiskt till EU:s försvarssamarbete och som baserar vår säkerhetspolitiska ide’ på oförbehållsamt amerikanskt stöd i händelse av en aggression mot oss, finns anledning till eftertanke.  Tiden för ”gratisluncher” är sannolikt över och som ett litet land bör vi vara extra noga med att stärka vår egen försvarsförmåga samtidigt som vi solidariskt, på allvar, bär vår del av det gemensamma ansvaret för att hantera de globala hot som finns. Vi är inne i en period av stor förändring. Om vi ska tro på Darwins teorier om att endast den anpassningsbare överlever så finns anledning att se på världen som den är och snabbt gå från förnekelse till handling.

 
Författaren är Brigadgeneral och tjänstgör som chef för det svenska samverkanskontoret vid US Central Command. Texten återspeglar endast hans egna åsikter.

 


Referenser:

Barkun Michael (2003), A Culture of Conspiracy: Apocalyptic Visions in Contemporary America,

Campell Kurt M and Derek Chollet (2006),  The new Tribalism: Cliques and the making of US Foreign Policy, The Washington Quarterly Winter 2006-07

Kagan Robert (2002) Power and Weakness, Policy Review Jun/Jul 2002

Mead Walter Russel (1999) The Jacksonian tradition and American Foreign Policy,

The National Interest; Winter1999/2000

Är Trump ett större spöke i Sverige än i Finland

av Yrsa Grüne

I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1).

Han upprepade också vad som har sagts många gånger sedan Finlands förre försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist offentliggjorde planerna på det integrerade samarbetet i februari 2015 i Stockholm: att samarbetet framskrider steg för steg och att relationerna är utmärkta. Presidenten sade också att det finns anledning att dämpa ivern över samarbetet på vissa håll i Finland. Någon försvarsallians mellan Finland och Sverige är inte aktuell, menade han.

Frågan är om det ändå inte närs dylika förhoppningar i Finland, i synnerhet efter Hultqvists tal i Sälen. Låt vara att det militära samarbetet med Finland och Hultqvists avsikt att låta utreda hur långt detta samarbete kan tas var den sista av de sex punkter försvarsministern nämnde.

I Finland var det givetvis det enda – nästan – som lyftes upp i rubrikerna.

”Sverige vill fördjupa det militära samarbetet med Finland”, förkunnade medierna enstämmigt.

Större lyhördhet behövs. Om det stämmer vad Hultqvist sade att avsikten är att under förre försvarsministern Björn von Sydows ledning utreda hur långt samarbetet kan tas. Då borde det logiskt sett handla om att skapa någon form av politiska ramar för vad som förväntas av detta samarbete. Politiska ramar, det vill säga tydliga instruktioner om vad som förväntas i till exempel en krigssituation, saknas.

I intervjun med president Niinistö försökte redaktören pressa presidenten på ett svar på vad detta samarbete innebär i praktiken – och vad det kunde innebära i en krissituation. Presidenten svarade att han tror att vi först nu befinner oss i en dylik diskussions inledningsskede. Tyvärr följde journalisten inte upp vad presidenten avsåg med sitt uttalande. Enligt presidentens bedömning är hotbilderna i Finland och Sverige ungefär lika. Däremot betraktar han – i motsats till hur statsminister Stefan Löfven bedömde situationen i Sverige – inte risken som överhängande när det gäller en rysk inblandning i valprocessen i Finland. Det är presidentval nästa år. Niinistös företrädare, Tarja Halonen, är av annan åsikt gällande säkerheten. Till tidningen Helsingin Sanomat sade hon i slutet av året att situationen i Östersjön inte är så spänd som nyheterna låter förstå. Det handlar om Finlands anda. Och medierna förstorar saken, sade Halonen (HS 30.12.2016).

Uttalandet var egendomligt, i synnerhet med tanke på att regeringen i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i somras enhälligt slog fast att spänningen i närområdet har ökat.

Och även om hotbilden är lika, skiljer sig nog Finland och Sverige när det gäller militära lösningar.

Inför Trumpa­dministra­tionens tillträde förefaller nervositeten vara större i Sverige än i Finland. Det kan ha sin förklaring i att Sverige, också den nuvarande regeringen, har givit det bilaterala militära samarbetet med USA så stor tyngd. Visserligen har Finland också gjort det, men lite i efterhand. Finland har dessutom inte i tiotals år haft ett så nära samarbete med USA som Sverige har haft. Och inte minst: Finland har aldrig givit upp den allmänna värnplikten och konceptet om ett starkt territorialförsvar. Det internationella samarbetet har varit viktigt för Finland, men alltid marknadsförts på hemmaplan med motiveringen att det gagnar också det nationella försvaret.

Åtminstone utåt verkar det som om det vore mer av en ”wait and see” -anda i Finland, även om presidenten i sitt nyårstal uttryckte oro över möjligheten att beslut som gäller Europa fattas över de inblandade ländernas medverkan.

Detta förklarar också Finlands – och i synnerhet presidentens – starka betoning av EU, inte bara som enhetlig politisk union utan också som leverantör av militära garantier. I sitt nyårstal sade president Niinistö att man inte borde utgå från definitioner av vad EU:s gemensamma försvarspolitik inte kan vara, utan bara låta utvecklingen ha sin gång.

Det är inte utan att man ser en god portion önsketänkande i detta. de flesta EU-länder är medlemmar i Nato och dupliceringar verkar både onödiga och dyra. Men för Finland är EU-medlemskapet framför allt en säkerhetsfråga.

Så har vi Nato. Peter Hultqvist sade att han personligen kan garantera att Sverige inte kommer att ansöka om Natomedlemskap. Det lät ungefär lika som Finlands förra regering slog fast i regeringsprogrammet: en Natoansökan skulle inte ens förberedas under regeringen Katainens tid.  Sådana formuleringar och uttalanden är inte konstruktiva, eftersom de stärker polariseringen för och emot i en situation där en diskussion baserad på fakta och inte på känslor skulle gagna respektive land bäst.

Hultqvists motivering till att Sverige inte söker ett Natomedlemskap var att det skulle sätta ytterligare press på Finland. En något mer nyanserad bedömning gjorde ambassadör Krister Bringéus i den rapport som gavs ut i höstas. Bringéus konstaterade att situationen är annorlunda nu än den var under Sovjetunionens tid när Sverige av hänsyn till Finland gjorde vissa val.

I själva verket innebär Hultqvists argument väl då att Finland faktiskt är väldigt utsatt utan stödet från Sverige? Eller rentav en av de randstater som Ryssland betraktar som ”sina”? I Finland verkade det som om man tacksamt tog emot Hultqvists argument. Frågan är om det inte borde ha väckt oro eller åtminstone frågor i ett land som firar 100 år av självständighet just i år. Vinterkriget och återblickar i historien är naturliga under ett jubileumsår. Men om utsikten i den stora vindrutan mot framtiden börjar påminna om vad man ser i backspegeln kan man fråga sig hur långt man egentligen har kommit. Och vart man är på väg.

Det andra som har uppmärksammats efter Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen är vad man i Finland uppfattar som en vändning i svensk politik gentemot Ryssland. Behovet av en dialog med Ryssland betonades i Sälen i synnerhet av statsminister Stefan Löfven. I Finland ser man gärna på detta som att Sverige på sätt och vis börjat anamma Finlands linje. Detta var också vad president Niinistö lät förstå – att Finland aktivt har betonat vikten av dialog med Ryssland också i samtal med svenska beslutsfattare.

Det kan ju finnas ett annat skäl också. Sverige är sedan början av året medlem av FN:s säkerhetsråd där som bekant Ryssland är ett av de fem länder som har vetorätt. Om Sverige vill – och det vill man säkert – stärka FN:s roll och uppnå konkreta resultat, ja, då kan man inte vara på ständig kollisionskurs med Ryssland.

Stefan Löfven betonade att det ändå gäller att stå fast vid att Rysslands olagliga annektering av Krim aldrig får accepteras. Inne på samma linje var också president Niinistö när han fick frågan om hur han ser på USA:s blivande president Donald Trumps uttalande om att sanktionerna mot Ryssland kunde hävas om Ryssland visar samarbetsvilja i kampen mot terrorismen.

Sanktionerna är inte knutna till kampen mot terrorismen, utan till annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina, sade Niinistö och påminde om att det handlar om två skilda sanktionspaket. De sanktioner som kunde hävas är de som är knutna till Rysslands roll i östra Ukraina. Men det förutsätter nog att Minskavtalet verkligen skulle hålla, betonade Niinistö.

Presidenten sade också att han kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin minst två gånger i år, en gång i Finland och en gång i Ryssland.

Finland tar också över ordförandeskapet för Arktiska rådet från USA i vår. President Niinistö har sagt att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte inom ramen för Arktiska rådet där också Donald Trump och Vladimir Putin deltar om man så önskar. Niinistö säger dock att Trump och Putin inte behöver Arktiska rådet för att träffas om de så vill. Niinistö har ändå en poäng. Med tanke på osäkerheten kring Trump­administra­tionens vilja att upprätthålla klimatavtalet i Paris och den känsliga miljön i Arktis borde det finnas ett brett intresse för ett dylikt toppmöte.

 
Författaren är journalist.

Några tips om nyårslöften till Försvarsministern, ÖB och försvarsgrenscheferna

av Ulf Henricsson

”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som jag upplevde i milostab Ö i mitten på 80-talet.

Vid vakthavande befälets morgongenomgång för militärbefälhavaren, generalen Bengt Leander, redogjordes för hur några av KGB:s patrullbåtar kränkt svenskt territorialvatten vid Katthammarsvik. Båtarna hade kunnat följas under flera timmar före kränkningen. För en gångs skulle låg det en robotbåtsdivision i Visby och MB undrade irriterat varför divisionen inte larmats och satts in. När VB som normalt arbetade med produktionsledning svarade att han hade bedömt kostnaderna för höga att larma utanför ordinarie arbetstid och att gå till Katthammarsvik. Då fick jag uppleva den argaste general jag någonsin mött. ”Vad i helvete tror ni vi har försvaret till” slungades ut mot de samlade stabs­medlem­marna. Det sades en hel del annat också. Var VB ”kränkt” efter detta utbrott? – kanske, men alla fick sig en välbehövlig påminnelse om huvuduppgiften. Det är synd när klartext behövs – men bra att den törs användas vid behov.

Så blir det lätt när kortsiktig ekonomi skymmer huvuduppgiften. Därför blev min julglädje förstärkt av att försvarsmakten övar på julafton – den har hittat tillbaks till huvuduppgiften. Ett stridsfordon 90 kompani stationerades i somras på Gotland, under hösten plockades den markbaserade robot 15 fram ur förrådet efter cirka 15 år och avfyrades ut över Östersjön. ÖB överväger också att decentalisera den högsta ledningen. Det visar på en helt annan vilja än den som präglade första decenniet detta århundrade, när det tog flera månader att få tre stridsfordon 90 till Afghanistan och år för att få ned några sjuktransporthelikoptrar dit. Soldaternas välfärd fick stå tillbaks för byråkrati och ett stelbent ekonomisystem. Eftersom systemen inte ändrats visar det hur enskilda personer kan påverka när viljan finns.

Under de senaste månaderna har jag hört försvarsministern, ÖB och arméchefen uttala sig om att nu skall det levereras värnkraft. Det känns just nu som om de tänker hålla ord och vi får hoppas att de många groparna på vägen kan undvikas, för de kommer som vanligt att dyka upp. Vi får hoppas att det som synes hända inte är helt beroende av att Putin uppträder aggressivt utan beror på en insikt att en tryggare värld förutsätter att vi tillsammans med andra kan försvara det samhälle vi vill ha. I bästa fall har politiken insett att försvarsförmåga inte kan styras av omvärldslägets snabba svängningar utan kräver en handfast långsiktighet (15-20 år, minst), och det räcker inte med tomma ord. Ett exempel på handfasthet är att skaffa ett kvalificerat luftvärnssystem typ Patriot (det är bara att hoppas att SvD har torrt på fötterna).

Det absolut viktigaste är dock att fortsätta att öva och låta bli att använda övningsanslaget som budget­regulator vilket alltför många av oss varit med om. Personal­kvaliteten är lika viktig som materiel­kvalitet och minst lika svår att återta.

Uppdragstaktik är försvarsmaktens ledningsfilosofi och det är mycket bra. De som inte gillar uppdrags­styrning anför mot den att; ”ja men det kan ju gå fel”! Visst, men det är ingenting mot vad det gör med detaljstyrning. Frågan är bara om uppdrags­styrningen finns till vardags? Generalerna pratar om den – säkert uppriktigt övertygade, tyvärr kommer inte samma signal från övningsfält och kaserngårdar. Om inte uppdragstaktiken fungerar till vardags i fredstid kommer den inte att fungera i krig. En filosofi måste vara djupt rotat för att fungera och därför måsten den tillämpas konsekvent av högsta ledningen och framförallt genomsyra hela organisationen.

Herrar generaler – det största motståndet mot uppdragsstyrning finns i det som kallas ”the middle management” och så har det alltid varit. Det är mycket enkelt – uppdrags­styrning berövar mellannivån makt och gör den till vad den är avsedd att vara – stöd för genomförande och det är ju inte lika kul som att ge order. Order ges från chef till direkt underställd chef och om uppdraget behöver kommuniceras görs det i samma ordning och organisationen skall anpassas till det. Det är alltför vanligt att snygga, symmetriska organisations­skisser får styra istället för ledningsfilosofin. Ta efter VI 90 (verksamhets­inriktning 90) – samma uppgift i fred som krig = tydligt ansvar. Varför föll VI 90? – stort motstånd från mellannivån och framförallt att ansvaret inte utkrävdes från de som inte levde upp till förtroendet.

Försvaret är fortfarande otillräckligt och kommer att vara så under lång tid. Men finns viljan och modet, vilket jag uppfattat att det finns, lever hoppet.

Dessutom skulle försvarsförmågan öka avsevärt med ett NATO-medlemskap.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Hubris, Nemesis and the Search for Kryptonite – Why Eternal Peace Lasted Only 25 Years.

av Robert Dalsjö [1]

The current turmoil in world affairs is not chaos, but the combined result of pendulum-swings in the realm of ideas, old grudges, and the very material matter of military superiority.

10 or 15 years ago many people in the West thought that history was over and Eternal Peace had broken out.[2] Since the West and the liberal market economies had won the Cold War, and furthermore demonstrated their total military superiority in the Gulf war, the risk of major war was behind us. The world had become unipolar and optimism reigned supreme – nobody would dare to challenge the only remaining superpower, or the wider Western community. Like Superman, he would hold the villains in check, until they mended their ways and became useful members of the community.

Anyhow, it was believed, globalisation was rapidly expanding the middle classes, and with middle class status would be sure to follow middle class values: democracy, clean government, the rule of law, good schools, moderation, etc. In the end, according to this deterministic view, we would all become liberals. The only military problem that remained – it was thought – was mopping-up operations in still untidy corners of the world, such as peace support operations in failed states, and counter-terrorism.[3]

Odnako, that was not the way that things turned out, as we by now very well know. The promised Eternal Peace did not last for more than 25 years. At present, the West is facing increasingly bold geopolitical and military challenges from both conventional actors like China and Russia and from non-state actors like ISIS and the Taliban. The West’s client states are understandably worried and restless. Moreover, the core states of the West are facing very serious challenges from within, in the shape of the groundswell that has brought us Victor Orban, the Polish government, Brexit, Donald Trump, Marie Le Pen and so on. Considering the chain of “improbable” outcomes in the last 2 or 3 years, we may actually be well into the kind of maelstrom of events that Johan Tunberger warned about in 2002.[4]

Why it turned out so differently will probably be subject of many books. Suffice it here to say that that history was not over. It came back with a vengeance, in a process driven by two separate but overlapping pendulum-swings, in combination with old grudges. The Greeks taught us that overconfidence among men – hubris – is frowned upon the Gods and leads to dispatch of the Goddess of revenge – Nemesis – to punish the overconfident. Hegel and Marx taught us instead that history is driven by the interaction of opposing forces, action begets reaction, and so on. Regardless of whether one prefers a divine or a materialistic explanation for events, we have seen plenty of it lately.

The first pendulum-swing was triggered by hubris in America and in the West. Under George Bush Jr and Tony Blair liberal interventionism reached its apogee; the West over-reached and overdosed on intervention in third world countries, trying to reshape their societies in our image. After initial and spectacular successes in Afghanistan and Iraq, Nemesis arrived in the shape of the deepening quagmire of asymmetric warfare and of “nation-building”. The over time manifest failure of these interventions made the Western powers self-doubting, gun-shy and adverse to use of the military instrument of power – just as they had been in the late 1970s, after Vietnam. Thus as the American voters elected Jimmy Carter after Nixon and Vietnam, they now elected Obama. And once again, the West’s enemies quickly sensed that there was weakness in the White House and blood in the water, and started to move forward. When the cat is licking his wounds, the rats come out…

The second pendulum-swing had to do with the fact that globalisation and liberalization also gave rise to powerful forces working in the opposite direction. The revolutions of 1989 triggered a chain of events which literally transformed the world. The Soviet bloc collapsed, China and India was brought into the world economy, and the Western liberal model of society and its values seemed to reign supreme. Hundreds of millions of people were lifted out of poverty and oppression, barriers and borders were removed, and almost everyone’s lives were improved. The climate of liberal triumphalism that reigned also opened the door for the propagation of the values, or fads, of Western elites, such as new public management, post-modernism, environmentalism and multiculturalism.

Although most people gained immensely from this transformation, the gains were not distributed equally, and some actually lost out. Many industrial workers in the West lost their jobs as manufacturing moved to low-cost locations, and the “macjobs” they still could get had lower pay and status. Moreover, the post-modern, liberal, non-traditional and cosmopolitan values espoused by western elites were not to everyone’s liking, but these were still foisted on them. Job-losses, migration and multi-culturalism thus became focal points for a rising discontent, leading to a major backlash in this decade through Putin, Victor Orban, the new Polish government, Brexit, and Donald Trump’s election victory. In many ways, it seems as 2016 may be the anti-thesis – in a Hegelian sense – of the liberal miracle year 1989.

So, the recently all-powerful West has been weakened both by its own arrogance of power, mistakes and over-stretch, and by the forces and counter-forces it unleashed through globalisation. When you add to this the fact that Russia and China held grudges against the West for what they see as humiliations in the past, and very much wanted to regain status as great powers, you had a brew fit for a witches’ cauldron.

What drives Russia and China?

First of all, China and Russia are very different societies and states in most respects. Simply put, China is on the way up, with a growing if unbalanced economy and a vibrant technology-base, while Russia is clearly in decline, a resource-based economy marked by corruption and misrule –basically like Nigeria, but somewhat larger and with nuclear weapons.

Despite these differences both countries have important traits in common, which act as drivers in their desire to challenge the geopolitical primacy of the West and the international status quo.

The leaderships of both countries harbour resentment against Western dominance and military might, and especially against the limitations on their political room for manoeuvre imposed by their military inferiority. Both leaderships also fear the loss of domestic political control and power, and perceive Western values such as democracy and openness as a deadly threat. Western propagation of democracy and openness are thus assessed as deeply hostile acts.

Furthermore, in both countries – not only among the leaderships – there is a desire to regain their “rightful” position and status as great powers, equal to America and superior to their neighbours. They thus aim to avenge “humiliations” in the distant or recent past. In the case of China, this is mainly about events in the 1800s and early 1900s, but also about the 1979 war with Vietnam, and the 1995/1996 Taiwan crisis, where US naval might made China back off. In Russia’s case, it is of course mainly about the collapse of the Soviet Empire and the Soviet Union, as well as the events that followed in the 10-15 years after, like the 1999 Kosovo war or that Moscow’s former vassals were admitted to the EU and to Nato.

In a manner eerily reminiscent of Serbia in the late 1980s, the leaders in both countries have embraced Nationalism as a good replacement for Marxism-Leninism in legitimizing their continued rule over their subjects. In Russia, Putin has also added a large dose of orthodox traditionalism and Soviet nostalgia. In playing the nationalism-card, the leaders in Peking and Moscow are literally playing with fire, as the Serbian example shows. Once the genie of militant nationalism is out of the bottle, it may become impossible to put it back, or even to control it. Leaders might be forced to live up to their own fiery rethoric, for fear of losing face, or losing power. Here, the ghosts of 1914 should give us ample warning….

In China, the ruling Communist Party can still partly buy the people off with rising standards of living. Not so in Russia, where the economy is in a downward spiral induced by rent-seeking and cronyism, now accelerated by sanctions and by low oil prices.  Thus, the social contract in Russia has changed. It used to be that the people accepted Putin’s rule, and in exchange they got political stability, a functioning state and rising affluence. Now, in exchange for accepting Putin and his cronies, they receive only a share in the glory of Russia as a strong great power, which successfully challenges a hostile and ever-scheming Western world. Indeed, the extent to which Putin lately has fostered a siege-mentality and sense of impending war among the Russian people scares not only me, but also my colleagues who specialize in Russia.

The search for anti-dotes to Western military power

So both China and Russia were dissatisfied with the status quo and wanted to revise it in their favour, but both were held back by the overwhelming military superiority of the guardian of the status quo, demonstrated so clearly in the Gulf War of 1990-1991. Like Lex Luthor, the prime villain of the Superman comics, they needed to find the equivalent of a piece of Kryptonite – i.e. an anti-dote to Western military superiority – in order to weaken the Giant. With that accomplished, they could then restore the utility of the military instrument of national power, and thus restore themselves to great power status.

China started this search first, possibly triggered by the debacle of the Taiwan crisis in 1995/1996, and with the search powered by the growing Chinese industrial miracle, first unleashed by Deng-Xiaoping’s reforms in 1978.[5] Since the Korean War, the geopolitical status quo in East Asia has been that China dominates the mainland, but the US dominates the sea and the islands. To restore itself to great power status China had to find a way to break that domination, which because of geography rests on three pillars:

  1. the strong US Navy, especially the aircraft carriers,
  2. US alliances with Asian powers and  the system of US bases, and
  3. US technical superiority.

There was no need for a rising China to match the military power of the US symmetrically or to achieve overall parity. To shatter US dominance in region, it would suffice to find asymmetric and niche ways to strike at US vulnerabilities and to reduce US advantages to the point where China’s advantage of having the home game, and the geography of the Pacific theatre, came into play. Once that was achieved, China could again dominate its small neighbours.

While it can safely be assumed that the Russian general staff have been longing for an anti-dote to American military supremacy since the first Gulf war in 1991, it was probably in the mid-00s that this search began in earnest. The first real signs that Russia was openly challenging the West appeared in 2007: Putin’s abrasive speech at Wehrkunde in Munich, the suspension of the CFE agreement, the resumption of long-range patrols by bombers, and the bronze soldier crisis with Estonia. The following year saw the short war against Georgia, which triggered radical military reforms and a major rearmament programme to modernize the Russian armed forces.

Perhaps entirely independently, perhaps partly through collaboration or adaptation, China and Russia seems to have found the same two anti-dotes to American military power, though the Russian and Chinese variants differ somewhat: “hybrid” warfare, and anti-access/area denial-capabilities. These two instruments can be used separately, or in combination with each other.

“Hybrid” warfare

Although the object of much hype and hysteria in 2014 and 2015, when it was treated as a revolutionary novelty requiring entirely new responses,[6] the hybrid tactics applied by Russia in Ukraine since 2014 contains very little that is entirely new, except the skilful use digital and social media. Russian hybrid tactics as practised in Ukraine is basically the application of salami tactics and the use of proxies in order to move positions forward, while still retaining deniability and staying below the threshold that would trigger a reaction from the victim, or from the victim’s backers.

Here, Russia has skilfully played on the West’s reluctance – post Iraq – to become deeply involved or to use military force as a political instrument. If there should be real danger of a reaction from the ever reluctant West, two steps forward could be followed by one step back, and the movement would still be a net gain. This is the same modus operandi as that successfully applied by Slobodan Milosevic in Bosnia in 1992-1995. When applied by Russia in Ukraine, it has been in combination with psychological warfare and influence operations in order to manipulate that threshold upwards, as well as the brandishing of conventional and nuclear might, in order to deter the victim or the victim’s backers from escalation. Here, Russia has skilfully brought together at the tactical level instruments of state power normally coordinated at much higher levels. In this respect, Russian hybrid tactics can rightfully be labelled as the dark side of a comprehensive approach.

Lately, this approach has also been used by China in the South China Sea to good effect in advancing China’s claims and de facto control of the area, placing airstrips and port facilities on disputed reefs, building man-made islands, and using the Coast Guard and “armed fishermen” to chase others away. Here also, the advancing party has skilfully played on and exploited the Obama administration’s reluctance to use force and to enter into confrontation.

Anti-access/area-denial

The second anti-dote to American military supremacy applied by both China and Russia is what in the West is called a capability for anti-access/area-denial, or A2/AD (we do not know what the Chinese or Russian terms for this are, if there are such terms).

Already in 2003, US analysts saw the outlines of a worrying capability that might make it possible for China to challenge the US. They called it anti-access/area-denial, or A2/AD. The reality of A2/AD has since been confirmed, and it has become a hot buzzword in military circles.[7]

Simply put, A2/AD are capabilities which make it dangerous for an opponent’s forces to reach or to remain in a region. East Asia and the Western Pacific is an area defined by a huge landmass in combination with vast expanses of water, sprinkled with mostly tiny islands, which are often thought of as two island chains.[8] The contest has primarily been over the domination of the waters off China’s coast and inside those two island chains. If the US Navy is in control of these sea areas, it can dominate the area, protect local allies, and potentially also project power onto the mainland. If it becomes too dangerous for US forces to dominate the area inside the first or even the second island chain, then things might fall apart. As the things that may fall apart include the whole geopolitical power structure in the world’s economically most dynamic region, containing at least three countries which are candidates for nuclear weapons, this is no small matter.

For China to wrest control of the region from America by anti-access and area-denial would involve, for example, striking at US aircraft carriers and bases even at a long distance, incapacitating electronic communications and surveillance systems (C4ISR), and striking at other vulnerabilities, such as very long sea and air lines of communications.

Prime instruments for such strikes might be:

  • Numerous and accurate ballistic missiles able to reach US bases in the region
  • Sensors able to locate major surface vessels at long distances
  • Guided ballistic and cruise missiles to hit major surface vessels once located
  • Integrated air defences to fend off US air power from China’s home turf
  • Cyber warfare and anti-satellite weapons to shut down electronic resources
  • Upgraded underwater capabilities to threaten sea-lines of communications (SLOCs).

When the US took serious notice of the Chinese efforts to build an A2/AD-capability that might keep the US away, it started work on an anti-anti-dote. First dubbed AirSea Battle (ASB), then renamed the less sexy Joint Concept for Access and Maneuver in the Global Commons (JAM GC), ASB/JAM GC is not a war plan to defeat Chinese A2/AD. It is an operational concept for dealing with A2/AD that is slightly more than half-way through development, with the first solid results expected about 2020.

The content is classified, but rather much can be gleaned from the unclassified debate on the concept and its components. What emerges is a broad box of tools for dealing with (mainly Chinese) A2/AD, some tools are entirely operational or no-tech (e.g. relearning the art of operating with strict emission control), some low-tech (e.g. hardening forward air bases), some mid-tech (e.g. new anti-ship missiles) and some high-tech (e.g. directed energy weapons). There is also a debate concerning the wisdom, or otherwise, of tackling China’s A2/AD-system head on, as opposed to other avenues of approach, such as by a distant blockade or by closing China’s coastal waters with a US-led A2/AD-system.

Russia

That Russia was also working on an A2/AD capability should have been noticed earlier, but still came as a nasty surprise for the West in 2014 and 2015, during the Russian operations in Ukraine and Syria. As both the Russian and Chinese theatres of war are different and as capabilities differ, the two A2/AD-concepts differ somewhat.[9]

Two main components of Russian A2/AD were already in place or on the way in 2014: a new generation of ground-based air defence (GBAD) systems, both long-range (e.g. S-400) and short-range (e.g. Pantsir), as well as a new generation of ballistic missiles (Iskander). What came as a nasty surprise (apart from at all having to confront Russia militarily) was that the Russians also had potent battle-field electronic counter-measures systems that could neutralise western digital systems, and electronic intelligence (ELINT) systems that could pin-point the location of enemy transmitters. Together with effective GBAD, they could thus negate two of the West’s major advantages: If you take out things that fly and things electronic from the equation of military power, most of the West’s advantage disappears.

Added to that was also a capability for precision strikes beyond the line of sight. This capability rests on two legs: Battle-field strikes using a combination of drones/ELINT and precision-guided munitions launched by artillery or rocket artillery, and deeper strikes into the enemy’s rear with at least two new families of long-range conventional cruise missiles. In addition to these new capabilities, there are also several new anti-ship missile systems, including hypersonic, which should give the West cause for worry.

Assessment

The strategic rationale for Russian and Chinese A2/AD-capabilities should be easy to see. For China, it is to chase away the US from the western Pacific, and then to settle differences with the small nations of the region. Successfully challenging the global hegemon and then teaching his smaller local friends who really is the boss, should restore China’s position as a great power. In a similar vein, Russia aims to make Western (i.e. US) power projection, reinforcement and resupply of vulnerable allies in Eastern and Central Europe a very risky proposition. Without America’s over-the-horizon-forces, a conflict in the region would be a local fight, which Russia could expect to win, especially with its new capabilities.

It is ironic that globalisation – one of the forces that was seen as supporting Western long-term dominance – has indeed been undermining the very same Western dominance by making military gadgets which 30 years ago was a US monopoly into something that you can almost buy off the shelf in a corner store.

A caveat is in order here: We don’t know how good some of the new Russian and Chinese systems really are, or if they will be produced, and if so, in what quantities and when. Russia is clearly, in my mind, trying to create an “aura of power” of both capabilities and the will to use force. The will is clearly there, up to a point, but is really the capability there? How much of the deluge of new Russian Wunderwaffen that we see in the press and on TV are for real and how much is just for show. Russia does after all have a GDP similar in size to Italy, is a regional power on the way down, and is dependent on imports for many key military technologies, especially electronics.[10]

Regardless of this, there would be no reason to regard A2/AD as a no-go zone or an absolute obstacle. What we have seen now in Europe has been what a prominient American analyst calls the “Oh, shit!”-phase. Now, it seems, it is time for the “Okey, how do we deal with it?”-phase.

In my mind, assessing the true capabilities of Russian A2/AD and then devising ways of dealing with it should be one of the top priorities of the Western military agenda in the coming years. All systems have weak spots. We need to look for and exploit their vulnerabilities, instead of banging our heads against the wall or tearing our hair.

No one can deny that the West’s militaries – especially air and naval forces – have grown soft from 25 years of operating in uncontested airspace and sea space, and with only irregular opponents on land. Much can be accomplished by simply recouping capabilities the West once had, and reviving practices like flying on the deck. Moreover, the laws of physics still apply, including that the surface of the earth is curved, while radar beams travel in a straight line.

Furthermore, though some problems may require a hi-tech or costly solution, all technical solutions do not have to be high tech or costly, or be produced bespoke by the defence industry. We too could harness globalisation and what some call the fourth industrial revolution to our advantage.[11] For example, cheap drones, spin-ons from commercial low cost designs, could be very useful to swamp ground-based air defences or to act as decoys. And you could buy them at your local hobbyist or make them with a 3D printer. This is good news for our armed forces, but may be less good news for defence industries.
 


Notes

[1] The text is adapted from a lecture given to an external customer in November 2016. Dr Robert Dalsjö is a politico-military affairs specialist with the Swedish Defence Research Agency (FOI) and a member of the Academy. The text is based on mainly on recent writings by him and colleagues, such as Robert Dalsjö, Kaan Korkmaz, Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande I tre stormakter, FOI-R—4103 – SE, Sept 2015; Robert Dalsjö, Brännpunkt Baltikum, FOI-R- 4278 – SE, Juni 2016; Gudrun Persson, “Rysk nationell säkerhet: Från kärnvapen till historieskrivning”, Officerstidningen 2016:2; Gudrun Persson,  Jakob Hedenskog,  Susanne Oxenstierna, and Carolina Vendil Pallin,  ”Den ryska nationella säkerhetsstrategin – Mobilisering mot ett ‘fientligt’ Väst”, Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2016:1; and Gudrun Persson (ed.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016 FOI-R—4326—SE, Dec 2016. FOI publications are available as downloads at www.foi.se. The author is, however, solely responsible for the contents of this text, which does not necessarily reflect the official views of the FOI or of the Swedish government.

[2] Cf. Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York: The Free Press, 1992). Fukuyama is the best known example, but there were many, many more writing, speaking and thinking  in the same vein.

[3] The then prime minister of Sweden, Fredrik Reinfeldt, very publicly subscribed to this view as late as the beginning of 2014, less than two month before Putin proved him wrong.

[4] Johan Tunberger, Strategi för det oväntade: Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga, FOI-R—0642—SE.

[5] On Chinese ”doctrine” and A2/AD, see Kaan Korkmaz’s chapter in Örnen, Björnen… .

[6] For an effective repudiation of such claims, see Keir Giles, Russia’s “New” Tools for Confronting the West: Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power (London: Chatham Housed, 2016).

[7] For more on American assessments of Chinese A2/AD-capabilities and the American response, see my chapter in Örnen, Björnen…, which has plenty of references. See also, https://warisboring.com/new-chinese-air-to-air-missile-could-hit-u-s-jets-before-they-can-shoot-back-ed70b25c000e?gi=865c1193cb5d#.uezmaoruh

[8] The first island chain runs Kyushu-Okinawa-Taiwan-Luzon-Borneo; the second island chain runs Honshu-Bonin-Guam-New Guinea (western cape).

[9] Russian A2/AD is much less covered in writings, as it is a relatively new phenomenon. For a brief overview, with references, see Brännpunkt Baltikum, pp. 30-38.

[10] See Tomas Malmlöf with Roger Roffey, “Russian Defence Industry and Procurement”, in Persson, Russian Military Capability…; Igor Sutyagin, “Russia’s Military Reform: Why the Kremlin Needs the West”, RUSI Newsbrief, 9 dec 2016.

[11] See T.X. Hammes, Technologies Converge and Power Diffuses: The Evolution of Small, Smart, and Cheap Weapons, Policy Analysis No 786, www.cato.org.

Putin, Xi och Trump: ekvation med en obekant

av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 2: Att välja ut de rätta

av David Bergman

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

För en tid sedan besökte jag den Amerikanska flottans specialförband Navy Seals och deras grundutbildning BUD/S i Coronado. Tempot och intensiteten i kursen har gjort att efter den tredje veckan, känd som Hell Week, var det en gång endast 9 aspiranter ur en klass på över 100 kvar. Resterande hade då lämnat utbildningen genom att ringa tre gånger i den ökända klockan som ett tecken på att de gett upp. Ett politiskt krav att öka antalet specialförbandsoperatörer hade dock tvingat dem att se över sina metoder. Genom förfinade psykologiska screeningtest samt att hjälpa med preparandkurser, dietister, coacher och tränare under en längre förberedande fas maximerades aspiranter chanser att klara sig. Satsningen lyckades. En av kurserna med det nya preparandsystemet resulterade i att hela 27 individer stod kvar efter Hell Week, av alla testvärden att döma bättre tränade än någon tidigare kurs. Glädjen borde varit stor, men responsen inom organisationen blev den omvända. ”Har ni inte gjort ert jobb?” fick instruktörer höra samtidigt som tidigare årskullar kallade de nyexaminerade för ”mjukis-kursen” och vägrade erkänna dem som riktiga Seals. Den inlärda normen var att ju färre som klarade sig, desto bättre borde de vara.

 

Historiskt har kraven för att bli utvald som soldat huvudsakligen varit rent fysiska. Detta då gränssättande färdigheter som att rida, marschera långt och klara övriga umbäranden ställt större krav på fysik än intelligens och bildning. Den dramatiska utveckling som skett inom urval och selektering beror både på de den generella utvecklingen inom den psykologiska vetenskapen samt ökade krav som den tekniska utvecklingen ställt på individen. Bland annat har mekaniseringen av armén samt framväxten av ett modernt flygvapen skapat behov att selektera individer med förmåga att tillgodogöra sig allt mer krävande utbildningar. Även psykologiska personlighetstester har med tiden kommit att användas. Under andra världskriget konstaterade Office of Strategic Services (OSS) att oavsett hur motiverade och vältränade individer som sökte sig till organisationen var inte alla personlighetstyper lämpliga för den mentala pressen att arbeta obemärkt bakom fiendens linjer. Lärdomar som är giltiga för långt fler förband.

Med ökade krav på individuell färdighet och ändliga personalresurser ökar behovet av att redan innan utbildningen av en soldat påbörjas placera rätt person på rätt jobb. Med tiden har tester för generell begåvning, fallenhet för framtida utbildning och specifika yrkestester kommit att bli naturliga inslag i alla moderna militära organisationer.

I Sverige började militärpsykologiska verktyg användas under 40-talet. Inskrivningsprovet, vanligen bara kallat I-provet, togs fram av Torsten Husén, en svensk pionjär inom det militärpsykologiska området. I-provets syfte är att genom olika delprov mäta generell begåvning på en skala mellan 1 och 9. Genom åren har fler än 3 miljoner svenskar genomgått detta, och andra personlighets- och lämplighetstester, under sin mönstringsprövning. Utvecklingen av dessa tester skedde först från Personalprövningsdetaljen som 1955 ombildades till Militärpsykologiska Institutet, MPI. Många av testerna används än idag, om än i kontinuerligt förbättrade former. Exempelvis krävs en skattning av minst 6 på det 9-gradiga I-provet för att bli uttagen till officersutbildningen idag.

Vissa befattningar kräver även särskilda lämplighetstester. Med tiden har befattningar som exempelvis tolk, dykare och fallskärmsjägare kommit att omfatta kompletterande test för att bedöma de sökandes förmåga och fallenhet. Tester kan också användas för att identifiera olämpliga värderingar eller oönskade motiv bakom en ansökan. Ofta är tester inte absoluta utan genomförs som grund för en psykologintervju och som del i en helhetsbedömning.

I all urval och uttagning är validiteten avgörande. Tester måste mäta vad vi vill mäta och detta måste vara kopplat till den tilltänkta utbildningen. Det är inte möjligt att här i detalj beskriva varje tillgängligt test. Detta inlägg fokuserar på hur testerna används som verktyg för uttagning mot militära utbildningar, två verksamheter som är ömsesidigt beroende. Som kommer att visas sammanblandas inte alltför sällan uttagningstester och utbildning som verksamheter. Ofta med förödande konsekvenser. Men i många fall har psykologiska tester och förbättrad pedagogik uppstått som en effekt just av denna brist.

Krigsflygskolan och gallringsfilosofin

Under mitten av 1960-talet upplevde Krigsflygskolan på Ljungbyhed ett rekorddåligt resultat. Endast 21% av årskullen kunde examineras som piloter efter den grundläggande flygutbildningen, GFU. Situationen bedömdes som ohållbar. Alltför få flygförare kom ut i tjänst i relation till det behov som fanns på flottiljerna. Det största problemet var dock att utbildningskvalitén på de som klarade sig generellt var för dålig, något som avspeglades i den ökade haveristatistiken. Bortfallet var till stor del beroende på en bakomliggande utbildningsprincip som flygvapenofficeren Folke P. Sandahl, drivande i den efterföljande reformen, kallade ”gallringsfilosofin” – att låta alla som inte var uppenbart olämpliga påbörja utbildningen och sen systematiskt gallra ut.

Metoden var oerhört dyr både i pengar och genom att den band personella resurser. Sandahls kritik mot utbildningen var tydlig. En av de främsta orsakerna till problemen var de enskilda flyglärarnas syn på sin egen uppgift. Den mentala inställningen att gallra bort olämpliga individer och att lära ut kunskaper och färdigheter så effektivt som möjligt är två helt olika roller, som i pedagogisk mening är svåra, för att inte säga omöjliga, att förena.

Flyglärarna lade mer tid på att kontinuerligt leta tecken på en aspirants brister än att se till att denne blev så bra som möjligt. Vittnesmål berättar även om att flyglärarens förutfattade mening om eleven som oduglig kunde gå över i direkt pennalism där avskiljningar skedde mer efter lärarens personliga uppfattningar och sinnesstämning, än med grund i bristande lämplighet eller prestation hos eleven. Den uppenbara risken med en grundinställning om elevers oduglighet är att det snabbt blir en självuppfyllande profetia.

Aspiranterna fick minimal återkoppling på vad de gjorde rätt eller fel under sina enskilda flygpass, men rangordnades likväl av instruktörerna. Detta fick aspiranterna att se varandra som konkurrenter istället för kamrater. Att lära sig flyga är för de flesta tillräckligt stressfyllt, men ovetskapen om hur de låg till tillsammans med det kontinuerligt överhängande hotet om att bli avskilda skapade en osund och obefogad stress. Eleverna blev mer inställda på att inte bli avskilda än att tillgodogöra sig flygutbildningen. De som tog sig igenom utbildningen var ofta, med självklara undantag, inte de bästa utan de som flög under radarn och inte drog på sig instruktörens gallrande blick.

Psykologiska tester & förändrad pedagogik

Den första åtgärden som vidtogs för att åtgärda problemen var en reviderad urvalsprocess med psykologiska tester som skulle ta bort behovet att gallra under den efterföljande utbildningen. Ett exempel är Defence Mechanism Test (DMT) som mäter distorsion i perceptionen och förmågan att varsebli hot genom att värdera hur testpersonen uppfattar bilder som visas under bråkdelen av en sekund. Testet har varit omdiskuterat, men effekten av de utökade psykologiska förtesterna blev en ökning av antalet elever som klarade utbildningen och en kraftig minskning av antalet haverier.

Parallellt infördes en ny pedagogisk grundtanke under namnet OKAFF: Operation Kvalitetshöjning Av FlygFörarutbildningen. Den skadliga gallringsfilosofin begravdes och flyglärarens roll förändrades från att agera domare till att vara instruktör och utbildningen mot att utnyttja elevernas potential bättre. Ett system för kontinuerlig återkopplingen om elevens framsteg och förbättringspunkter i flygutbildningen blev en självklarhet.

Resultatet var slående: från endast 21% ökade det procentantal elever som slutförde utbildningen till hela 92%. Ett förhållande som hållit sig relativt konstant sedan dess. Det händer självklart fortfarande att individer måste avbryta utbildningen, exempelvis av sociala eller uppkomna medicinska skäl. Men som exemplet från Krigsflygskolan visar kan kategorin som avskiljs för ”oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen” med rätt förtester minimeras till 0%.

Gallringsfilosofin bygger på antagandet att om du kontinuerligt avskiljer den sämste borde de bästa bli kvar. Antagandet kan vid första anblicken kännas intuitivt rimligt, men satt i en kontext med varierande moment under en längre tid blir bristerna uppenbara. I en av de senare grupperna på Krigsflygskolan konstaterade Sandahl att 14 av 16 någon gång varit bland de sämsta. Endast 2 hade kontinuerligt hållit sig i den övre halvan av rankingen, varav en slutade direkt efter GFU. Prestationerna varierade så pass mycket med fallenhet för det specifika momentet som övades, personkemi med den aktuelle flygläraren, dagsform etc. att korrelationen mellan prestationen i en enskild situation och slutbetyget var oerhört svag. Snäppet bättre än slumpen, men inte med mycket. Sandahl konstaterade även att aspiranternas flickvänner tenderade att göra slut vid olika tillfällen, till synes helt okoordinerat, vilket ledde till att mentala dippar och prestationsfall var utspridda under året för olika individer.

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Kustjägarskolan och när propellrar blir jet

Liknande positiva utvecklingar av uttagnings- och utbildningsverksamheten återfinns historiskt på flera ställen inom Försvarsmakten, ett är kustjägarskolan. I början av 1980-talet beordrades en översyn av utbildningsmetoderna som användes. Ett antal fel och missgrepp hade skett på skolan under 1981 då större delen av det erfarna truppbefälet var insatta i Karlskrona och incidenten med U137. Men även uttagningsmetoderna (exempelvis testmarschen med frivilliga ur Kustartilleriets befälsskola) hade fått kritik för bristande validitet och okvalificerade moment ej kopplade till den kommande tjänsten, och avgångarna låg långt över de 5% som ursprungligen förutspåtts för utbildningen av kustjägare.

Officerare aktiva i utvecklingsarbetet har menat att omotiverade och osunda delar som inte var relaterade till tjänsten kunde uppstå av huvudsakligen två anledningar: Den första då mindre erfaret befäl, ofta sådana som kom från andra delar av försvaret, byggt upp orimliga föreställningar om utbildningen eller hur de själva borde agera. Det andra då osunda beteenden institutionaliserats och individer som själva utsatts tog dessa med sig, ofta omedvetet förstärka, när de senare själva gick in i utbildarrollen.

Några av de främsta resultaten av översynen var den extramönstring som använts från 1983, en ny utbildningskontroll som genomfördes något senare i utbildningen samt att onödig stress generellt eliminerades. Målsättningen sammanfattades väl av Ingemar Wemmenhög som då tjänstgjorde vid skolan: ”Det är utbildningens krav som skall vara ansträngande och inte omständigheterna runt omkring”

Den tekniska utvecklingen kom också att ställa högra krav på personalen inom amfibiebataljonen. Det tydligaste exemplet är övergången från den propellerdrivna 200-båten till Stridsbåt 90 med vattenjetaggregat. Höghastighetsnavigeringen och möjligheterna med de nyare, mer avancerade båtarna fick förbandet att 1996 att utöver den egna kompetensutvecklingen vända sig till Krigsflygskolan (som lämpligt nog också övergått från propeller till jetdrift) och den tidigare beskrivna utbildningen av flygförare. Besöket och möjligheten att ta del av flyglärarnas pedagogik har beskrivits som en ”vitamininjektion” i stridsbåtsförarutbildningen, vilken idag även exporterats internationellt.

En målsättning att examinera så många som möjligt ur en kull får självklart inte övergå i en överdriven ambition att ”hålla nollan” eller misstolkas som att krav ska sänkas eller målbogsering accepteras. Militära utbildningar ställer obevekliga krav av goda anledningar! Uppenbart feluttagen personal måste också kunna omplaceras till en befattning där de kommer till bättre rätt. Men väl utförda uttagningstester är idag en förutsättning för att individer ska kunna uppnå högt ställda målsättningar när de väl påbörjar sin utbildning

Åter till Seals – När Ethos blir Mythos

Som vi kan se av det inledande exemplet från Navy Seals återfinns den diskuterade problematiken fortfarande inom vissa håll av militära organisationer. En av de första frågorna jag ställde när jag anlände till Naval Special Warfare Center i Coronado var just om kursen var ett uttagningstest eller en utbildning. Till min förvåning började deras chefspsykolog att skratta men svarade slutligen att den frågan hade även han ställt sig. Det ärliga svaret, menade han, var att det övergick från det ena till det andra någonstans under kursens gång, men erkände att exakt när varierade i stor utsträckning på instruktörerna och när dessa bedömde att de ”sållat ut de som inte höll måttet”. Att blanda gallring och utbildning är tillräckligt farligt. Men att dessutom basera gallringskriterier på individuella uppfattningar om hur ”hård” eller krävande den egna utbildningen var en gång i tiden är oerhört farligt då vårt egocentriska bias gör att vi ofta tolkar egna umbäranden som mer krävande än vad de egentligen var i en omedveten önskan att framstå som mer värdig eller kompetent.

Det färdiga specialförbandsoperatörerna hade tveklöst hög kvalitet. Att hälsa på några av instruktörerna var som att skaka hand med en Terminator och diskussionerna på individnivå var oerhört givande. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att de fostrade en osund organisationskultur där individer som kunnat vara minst lika duktiga sållades ut av fel anledningar. Att det aktuella förbandet och utbildningen är så pass extrem och mytomspunnen är ironiskt nog sannolikt en av anledningarna till att utbildningsupplägget inte ifrågasatts mer öppet. Det har beskrivits som att förbandets ”Ethos” övergått i ett ”Mythos” där även de sökande föreställer sig bilden av den ensamme hjälten som står kvar när övriga gett upp. Högst sannolikt kommer utbildningen att förändras på sikt. Men konservativa uppfattningar om att ”så här har vi alltid gjort” kämpar emot de rationella argumenten för förändring.

Sammanfattning

Allt vi idag vet om psykologi och pedagogik är entydiga: Man ska inte utbilda och gallra på samma gång. Däremot är en grundlig och noggrann uttagning nödvändig för att de som väljs ut skall kunna tillgodogöra sig den tilltänkta utbildningen, något som kontinuerligt förfinade uttagningsmetoder hjälper oss med. Som vi ska gå igenom i kommande inlägg kommer den militära utbildningen, oaktat inriktning, alltid att ställa stora krav på individen. Något som gör det avgörande att så tidigt som möjligt välja ut de rätta för varje jobb.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

 

Referenser

Carlstedt, Leif & Johansson, Paul (1979) Operation kvalitetshöjning av flygförarproduktionen, FOA-Rapport 055028-H8, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Försvarsstaben (1954) Utredning ang behovet av stridskrafter för rörligt markförsvar inom skärgårdsområden (1954 års amfibiekommitté), Stockholm

Hesselman, Fredrik (2016) Kustjägarna – 60 år av ubåtsjakt, kustförsvar och svenska amfibieförband, Sällskapet Kustjägarveteraner, Stockholm

Husén, Torsten (1946) Några data rörande svenska krigsmaktens inskrivningsprov, Lund

Kragh Ulf (1961) DMT-variabler som prediktorer för flygförarlämplighet, Militärpsykologiska institutet, Stockholm

Sandahl, Folke P. (1996) Flygutbildning förr och nu, I: Flygvapenmusei årsbok, Ikaros, Linköping

Sandahl, Folke P. (1980) Inverkan av tm-utövning på neurotiseringsgrad. Läkartidningen, vol 77, nr 34, p 2808,

Sandahl, Folke P. (1981) Utvecklingen av pedagogiken vid den grundläggande flygförarutbildningen (GFU), i Flygpedagogik, Flygvapnet, Linköping

Sandahl, Folke P. (1988) The Defence Mechanism Test DMT as a Selection Instrument when Testing Applicants for Training as Military Pilots. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, nr 4, p 132-154

Sandahl, Folke P. (1989) Military training in stress perspective, Flygvapnet, Stockholm

Schoultz, Bob (2014) The US Navy SEAL culture: Power, vulnerability, and challenge, I Brunning, Halina (Red) Psychoanalytic essays on power and vulnerability: p127-145, Karnac Books

Födde berget en mus igen?

av Gunilla Herolf

Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp sin suveränitet inom ett område så centralt som detta. För de flesta av dem har också länken till Nato, den organisation som de ser som central för sin säkerhet, varit viktig att skydda. De steg som EU tagit har i stället i regel gällt aktiviteter i områden utanför organisationens territorium.

Efter ett antal år av föga aktivitet inom säkerhets- och försvarsområdet har alltsedan Europeiska rådets möte i december 2013 denna typ av frågor legat högt på EU:s dagordning. I mars 2015 lanserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett förslag om en gemensam armé. Hans motivering var att européerna därmed skulle visa ryssarna att de stod för sina värderingar. En gemensam armé skulle också öka trovärdigheten, hävdade han, när det gällde att kunna möta hot mot EU och närliggande länder. Junckers initiativ avfärdades först men togs senare upp i flera varianter. De flesta av dessa såg visserligen fortfarande den gemensamma armén som orealistisk men de var eniga i att se behovet av närmare samarbete inom ett antal försvarsområden.

Under hösten 2016 har ett antal möten avhandlat de olika idéerna. Störst intresse har ägnats det gemensamma fransk-tyska förslaget, som lades fram i september. I detta ingick inte någon Europaarmé, utan det var i stället baserat på den nuvarande ordningen med vetorätt för alla länder. Frankrike och Tyskland föreslog att man skulle skapa av ett militärt högkvarter för EU-operationer, något som Storbritannien tidigare lagt in sitt veto mot. Man ville också aktivera EU:s stridsgrupper och att EU-länderna i högre grad skulle utveckla och producera vapensystem gemensamt i stället för nationellt. Alla EU:s medlemsländer skulle ha möjlighet, om de så önskade, att delta i dessa olika typer av samarbete, men med stöd av en artikel i EU:s fördrag kan också enbart en grupp av länder agera tillsammans i s k permanent strukturerat samarbete. Typiskt för alla dessa tankar är att ingen av dem är ny. Frågan om ett högkvarter har diskuterats under ett antal år, stridsgrupperna har existerat sedan 2007 (utan att en enda gång komma till användning) och enighet om ökad gemensam utveckling och produktion av vapen har funnits i decennier. Problemet har varit att ta steget från allmänt utformade och vaga beslut till att utföra besluten i verkligheten.

Ett viktigt inslag i diskussionerna under hösten var också den globala strategi som utarbetats av EU:s höga representant, Federica Mogherini och som publicerades i juni. Innehållet berör delvis samma områden som det fransk-tyska förslaget men är inte lika långtgående. För att den globala strategin inte ska förbli en önskelista har hon dessutom utarbetat en plan för hur den ska implementeras och denna plan har diskuterats av EU:s utrikesministrar.

EU-kommissionen har också lagt fram en plan, ett resultat av långa förhandlingar med medlems­staterna. Planen, som gäller gemensam utveckling och produktion av vapen, presenterar bl a tankar om gemensam finansiering, men den vilar i hög grad på medlemsländernas goda vilja, något som alltid varit svårt att uppbåda på detta område.

De olika förslag som lagts fram visar på de olika motiv och intressen som ligger bakom dem. Det fransk-tyska initiativet är, liksom de flesta förslag från dessa två, en kompromiss av två länder som ofta har olika synsätt. Den franske presidenten ser, på grund av Storbritanniens troliga utträde ur EU och osäkerheten kring USA:s framtida politik, en möjlighet till en mer oberoende europeisk politik. Tyskland, som i militära frågor oftast agerar mycket försiktigt för att inte väcka andras antagonism, hoppas på att initiativet blir något att samlas kring i en problematisk tid för EU. Förslag från Centraleuropa, liksom från Finland, betonar det ökade skyddet (uppenbarligen gentemot Ryssland) som de skulle få genom en starkare satsning på försvaret av Europa.

För förslagsställarna, med stora ambitioner för EU:s räkning, blev EU:s försvarsministermöte den 14 – 15 november en missräkning. Bland övriga försvarsministrar var betoningen på NATO-relationen stark och tanken på ett militärt högkvarter avfärdades genast. I stället fick Federica Mogherinis mer nedtonade förslag stöd.

När EU:s ledare möttes den 15 december var tre områden uppe till behandling. Det första området gällde de delar av Mogherinis förslag som hade godkänts vid försvarsministermötet i november: I stället för ett militärt högkvarter enades man om att skapa en operativ planeringsenhet för civila fredsoperationer. Man förklarade (än en gång) att EU måste kunna ingripa snabbare vid konflikter. Man betonade också att det var viktigt att utnyttja sig av möjligheten med ett permanent strukturerat samarbete. Beträffande alla dessa områden var besluten vagt formulerade och den vidare konkretiseringen överläts till den höga representanten.

Det andra området var EU-kommissionens ovannämnda förslag om gemensam utveckling och produktion av vapen, vilken också godkändes. Det tredje gällde samarbetet mellan EU och Nato och de samarbetsområden som utpekats vid ett möte tidigare i december. Här togs inga stora steg framåt men samarbetet växer i omfattning och relationerna är nu goda, något som inte alltid varit fallet.

Vagheten i dessa beslut har lett till att länder läser in olika saker i dem. I Centraleuropa och Baltikum har man med gillande betonat det planerade ökade samarbetet med Nato. Den tyska kanslern Angela Merkel har också prisat den höga nivå som samarbetet mellan EU och Nato nu uppnått, liksom möjligheten till permanent strukturerat samarbete och möjligheten att få en planeringskapacitet på EU- nivå. President Hollande å sin sida ser resultatet som att det Europeiska rådet nu jämnat vägen för att Europa ska kunna organisera sitt försvar på egen hand, skapa permanenta resurser och leda militära eller civila operationer i en egen kommandostruktur.

Möjligen trodde Frankrike att Brexit skulle undanröja hindren för att skapa en europeisk strategisk autonomi. I så fall måste utfallet, trots de positiva franska uttalandena, ha blivit en besvikelse. En rad länder anser uppenbarligen fortfarande att det är vanskligt att satsa på EU för försvaret av Europa. Att EU som försvarsaktör kommer att bli starkt försvagat genom Storbritanniens utträde kan enbart ha bidragit till en ökad skepsis.

Födde då berget en mus även denna gång? Visst ser det så ut idag, men framtiden är osäker och mycket beror på händelseutvecklingen i USA. Om de värsta farhågorna beträffande president Trumps attityd till Nato besannas betyder det att Europa inte längre kan ta Nato för givet. Ett närmare försvarssamarbete inom EU – om än försvagat genom Brexit – kommer då av många att ses som en nödvändighet. På samma sätt kan Trumps attityd till Ryssland bli avgörande för de länder, speciellt i Centraleuropa och Baltikum, som anser sig ha anledning att frukta rysk politik och som hittills har sett USA som sin beskyddare samtidigt som en del andra EU-länder haft mindre förståelse för deras problem. Om president Trump ställer sig på rysk sida i kommande konflikter kommer europeiskt samarbete, trots problemen, att vara det enda återstående alternativet för dessa stater.

Europeiska försvarsambitioner kan som beskrivs ovan få en skjuts genom att Storbritannien inte längre blockerar vissa frågor och genom att man inte längre som tidigare med någon automatik kan räkna med USA. Samtidigt kvarstår alla tidigare problem: EU:s medlemsländer är djupt splittrade i försvarsfrågor (liksom i många andra frågor) och någon enighet om vare sig riktning eller detaljer finns inte. För att Europas framtid ska te sig något ljusare än just nu krävs betydligt mer än de initiativ vi hittills sett.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare dess andre Styresman.

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Det franska presidentvalet

 

av Lars Wedin

Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %.

Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant för Socialisterna – vilken avgörs i primärval i slutet av januari. Härtill kommer ett antal kandidater från småpartier som normalt inte anses ha någon chans. Det finns dock en joker i sammanhanget: Emmanuel Macron som grundat rörelsen ”framåt” (en marche).

Till skillnad från vad som är fallet i Sverige så kretsar den franska politiken kring ett antal personer; partierna är snarare stödorganisationer för dessa. Detta leder till att man ofta mer diskuterar person- än sakfrågor. Systemet är en konsekvens av författningen, där Frankrike leds av en stark president.  Denne har särskilt stor makt avseende försvars- och utrikespolitiken. Premiärministerns roll är att verkställa presidentens politik.

Översiktligt kan de viktigaste kandidaternas politik karaktäriseras på nedanstående sätt.

Le Pen är ultranationalist. Hon vill stänga gränserna för invandrare samt gå ur EU, Nato och Euro-samarbetet. Hennes ekonomiska politik är ganska lik den yttersta vänsterns med en statsstyrd ekonomi och återinförda skyddstullar. Någon har kostnadsberäknat hennes program till minst 200 miljarder euro.

Fillon är konservativ i samhällsfrågor och liberal avseende ekonomi. Han är närmast gaullist i utrikespolitiken med en betoning av statens suveränitet och han vill se ett ”nationernas Europa”.

Macron har gjort hela sin karriär i bankvärlden; innan han började sin kampanj inför presidentvalet var han dock ekonomiminister. Ekonomiskt kan man kanske karaktärisera honom som liberal socialdemokrat. Hans största tillgång är hans ungdom (39 år) och att han är ett nytt namn. Denna brist på politisk erfarenhet är också en stor nackdel; han har exempelvis ingen erfarenhet avseende försvars- och utrikespolitik.

De 9 socialistiska kandidaterna inför partiets preliminärval har olika profil; från närmast socialdemokrat som nyss avgångne premiärministern Manuel Valls till yttersta vänstern som Arnaud Montebourg. Mellan dessa ligger Benoît Hamon och Vincent Peillon; båda före detta ministrar.  Francois Holland dröjde med beskedet att han inte avser ställa upp. I normala fall hade han varit den naturlige kandidaten och då hade inget primärval behövt hållas. En konsekvens är att valet är sent och att det ännu är något oklart vilken politik partiets kandidater går till val på.

Idag är Fillon klar favorit. Resten av mitt inlägg kommer därför att belysa hans utrikes- och försvarspolitik samt tänkbara konsekvenser för Sverige.

Fillon som president

Fillon tog hem Republikanernas presidentval genom skicklig argumentation och ett förtroendegivande uppträdande. Han har en air av gentleman. Han är konservativ i samhällsfrågor men långt ifrån den katolske extremist som svenska media utmålar honom som. Sedan han avgick som premiärminister efter förra valet, då Sarkozy förlorade mot Hollande, har han rest genom Frankrike för att undersöka vad det franska folket tänker.

Det hör till fransk tradition att en presidentkandidat presenterar sig och sin politik; Fillons bok heter Faire (Göra) och är på 313 sidor! Hans tanke är att genom att i detalj presentera sin politik får han, om han blir vald, också ett mandat att genomföra den. Han tänker också presentera de viktigaste delarna i en folkomröstning – liksom De Gaulle 1968! – just för att få ett tydligt demokratiskt mandat. Och det kommer att behövas eftersom han avser att utmana de militanta och våldsbenägna fackföreningarna i syfte att äntligen reformera Frankrike och då särskilt statsförvaltningen: alltför stor, alltför priviligierad men inte särskilt flitig.

Inrikespolitiken kommer därför att ta mycket av Fillons kraft. Polemiken har redan börjat. Men omvärlden brukar ha en tendens att tränga sig på. Resten av texten skall därför ägnas åt försvars- och utrikespolitik.

Utrikespolitik

Vad kan då Fillons utrikespolitik innebära? Allmänt är han motståndare till det som Le Pen och Trump representerar – d v s han är emot neo-fascism och främlingsfientlighet medan han försvarar traditionella västliga världen; exempelvis upplysningens ideal. Han är en stark anhägnare av den representativa demokratin. Han är framför allt pragmatiker.

I grunden står han för kontinuitet. Han är anhängare av Frankrikes oberoende och anseende i världen. Han värdesätter kärnvapenavskräckningen. Han är positiv till Frankrikes medlemskap i Nato och i EU samt värdesätter FNs institutioner. Han kommer att fortsätta att ha ett priviligierat förhålande till de fransktalande staterna i Afrika. Han ifrågasätter (nog) inte den franska återintegrationen i Natos militära samarbete även om han då (2008) tyckte det var en dum idé. Däremot har han annorlunda idéer avseende Ryssland, Amerika, EU samt Mellersta Östern.

När det gäller Ryssland så har Putins uttalade stöd för honom vållat en del debatt. I denna fråga har Fillon sagt (23 november): ”Det ligger naturligtvis inte i franskt intresse att byta allians. Vi är allierade med USA med vilka vi delar fundamentala värden, som vi inte delar med ryssarna.” Ryssland är, har han sagt, ”ett farligt land fulladdat med kärnvapen”.

Den europeiska rysslandspolitiken har misslyckats, anser han. Sanktionerna över Ukrainafrågan är kostsamma för Frankrike (export av jordbruksprodukter m m) och leder ingenstans. Ryssland kommer aldrig att lämna Ukraina; det är alltså nödvändigt att häva sanktionerna. Vidare får inte den ”provokativa” Nato-utvidgningen fortsätta. Målet måste vara att åter knyta Ryssland till Europa.

Fillon vill motverka det som kallas USAs hegemoni över Europa, där Nato är ett redskap: ”En dag är det nödvändigt att lämna det allt för starka beroendet av USA som, förefaller det mig, är ineffektivt när det gäller krishantering.” Här talar givetvis bl a om erfarenheterna från Afghanistan och Irak.

Fillon har dock knappast full handlingsfrihet i detta avseende. Även om många militärer är kritiska mot USA så vet man att Frankrike strategiskt är beroende av den amerikanska arsenalen; inte minst när det gäller strategiska transporter och C4ISTAR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance).  De gemensamma operationerna mellan den franska hangarfartygsstyrkan runt Charles de Gaulle och den amerikanska flottan i Indiska Oceanen har givit Frankrike mycket good will och förpassat det starkt försvagade Royal Navy till en andrahandsroll. Inom parentes kan nämnas att franska marinen nu lånar ut underofficerare till brittiska flottan.

Fillon är starkt kritisk mot Europadomstolen för demokratiska rättigheter. Ett skäl är att domstolen anses ha försvårat utvisning av terrormisstänkta islamister. Det viktigaste skälet är emellertid att domstolen starkt har kritiserat Frankrike för att landet inte ger medborgarskap till barn födda utomlands av utlänska värdmödrar.

Fillon är anhängare av ett nationernas Europa – mer makt åt medlemsstaterna och mindre åt de överstatliga institutionerna. Detta är knappast kontroversiellt idag. Den fransk-tyska axeln är fortsatt viktig men kräver att Frankrike moderniseras i socialt och ekonomiskt hänseende medan Tyskland måste ta tag i sitt försvar – endast 1,2 % av BNP år 2015. Nu har Merkel annonserat en relativt kraftig förstärkning av försvaret – det är oklart om Fillon tycker detta är tillräckligt.

Vidare anser Fillon att Eurogruppens medlemmar måste ha ett eget styrsystem – någon sorts ministerråd med en parlamentarisk församling. Frankrike bör vidare spela en huvudroll i ett förnyat Europa – ett mer politiskt Europa som svarar upp på medborgarnas förväntningar. Vidare måste Europa kunna säkra sina yttre gränser mot oönskad immigration. Det är också nödvändigt att Europa fördjupar försvarssamarbetet. Försvarsbudgetarna måste höjas så att Europa får förmåga att spela en militärpolitisk roll i världen. Trots BREXIT måste försvarssamarbetet med Storbritannien fortsätta att fördjupas; det så kallade Lanchesteravtalet kommer alltså inte att sägas upp.

Fillon är kritisk till frihandeln, avtalet med USA (TTIP) får inte skrivas under. Europa måste bli bättre på att skapa reciproka handelsförhållanden med t ex USA och Kina. Alla handelsavtal måste också innehålla hänsynstagande till miljön.

I Mellersta Östern vill Fillon ge prioritet åt bekämpningen av DAESH (även kallat islamska staten) och skydd av de kristna. Detta är en anledning till ett närmande med ett Ryssland, som ser sig som bålverket till skydd av de kristna mot den islamistiska terrorn. Detta medför att man måste stödja Assad, åtminstone tills vidare. Fillon vill också stärka dialogen med Iran samt hålla den traditionella gaullistiska distansen vis-à-vis Israel.

Här uppstår dock några problem. Fillon kan inte stödja Ryssland så att han kommer i motsättning med Tyskland. Kommer ”polacker, svenskar och holländare” att uppfatta honom som mindre solidarisk? Kommer det franska stödet till de baltiska staterna att vackla? Här kommer att krävas preciseringar. Annars riskerar det franska inflytandet i Europa att minska. Vidare är osäkerheten fortfarande stor vad avser Trumps politik i dessa avseenden. Spelplanen är alltså oklar.

Försvarspolitik

Den franska försvarsmakten är hårt ansträngd. Armén har 30 % insatta i operationer utomlands (Mali, Centralafrika …) samt på bevakningsuppgifter i hemlandet (7500 man). Inte minst det senare (Operation Sentinelle) sliter på soldaterna – man blir inte fallskärmsjägare för att avpatrullera en järnvägsstation! Förläggningarna är också miserabla vilket kanske är acceptabelt i Afrika men knappast i hemlandet. Familjerna är hårt ansträngda i dåliga bostäder med ständig oro för den som är ute på insats. Under de senaste tio åren har försvaret förlorat cirka 150 döda vartill kommer ett stort antal skadade.

Marinen har också ungefär en tredjedel av personalen insatt till sjöss vartill kommer deltagande i Operation Sentinelle.

Materielen är delvis gammal och slits hårt, särskilt i Afrika. Flottan behöver förnya sitt bestånd av underhållsfartyg samt bör snarast börja projektera ett nytt hangarfartyg. Kärnvapenavskräckningen kostar mycket pengar och måste alltid hållas på topp. Det råder brist på modernt transportflyg och helikoptrar – det finns uppenbarligen problem med NH90.

Budgeten, som ligger under de magiska 2 %, överskrids regelbundet – något som försvarsministern tydligen har satt i system.

Det helt avgörande hotet kommer från DAESH och oroligheterna i Sahelområdet. Men Rysslands och Kinas upprustning är också ett orosmoment.

Nästa president har alltså något att bita i.

Nedan presenteras några huvudpunkter i Fillons program.

  • En ny försvarsutredning som skall granska försvarets kostnader.
  • Gradvis ökning av budgeten till 2 % av BNP.
  • Inom EU skapa ett program där de länder som inte kan bidra till operationerna i Afrika med substantiella förband i stället bidrar med pengar. Fransmännen uppfattar idag att det är de som mer eller mindre ensamma får stå för Europas försvar mot terrorism och oroligheter i Afrika, speciellet i Sahel.
  • Konsolidera cyberförsvaret och samla detta i en ny försvarsgren. Ett förslag som möts av liten förståelse på den militära sidan.
  • Satsning på obemannade farkoster, artificiell intelligens och annan högteknologi samt förstärkning av den industriella basen.
  • Skapa en reserv som bl.a. skall bidra till att stärka bandet mellan nation och försvarsmakt. Reserven skall kunna ta över Operation Sentinelle
  • Påbörja studier för ett nytt hangarfartyg.
  • Bevara kärnvapenavskräckningen och förbereda för dess modernisering.
  • Förnya personlig utrustning och förbättra personalens levnadsbetingelser.

Konsekvenser för Sverige

President Fillon skulle vara en god nyhet om han verkligen får ordning på ekonomin. Annars hotar, enligt honom själv, en fransk konkurs. Sverige skulle också kunna få en stark allierad i FN.

I övrigt finns det nog inte så många svenska glädjeämnen.

Allmänt har nog Fillon lite till övers för svenska idéer avseende feministisk utrikespolitik eller för vår fascination över gender- och hbqt-frågor. Geografiskt prioriteras Medelhavet, kampen mot DAESH och säkerheten i Indiska Oceanen. Det nordiska området har lägre prioritet – om någon.

För Sverige är sanktionerna mot Ryssland viktiga inte minst med tanke på internationell rätt. Med Fillon kommer EU inte att kunna förlänga dem.

Fillon torde också ha liten förståelse för Sveriges låga försvarsbudget medan Sverige knappast kommer att jubla över förslaget att stödja franska insatser ekonomiskt.

Märkligt nog ställer sig Sverige nu, som författaren uppfattar det, negativt till en fördjupning av EUs försvarssamarbete. Statsministern har vidare sagt (DI 14 dec) att ”försvaret bör vara en nationell angelägenhet”. Samtidigt påstår vi oss vilja stärka EUs försvarsförmåga. Detta går inte ihop.

Fillons tanke att skapa en särskild styrgrupp för euro-området och därmed en hård kärna torde inte heller uppskattas vid Gustaf Adolfs Torg trots att detta är en direkt konsekvens av den svenska folkomröstningen.

Det finns en risk för att Fillons förståelse för Ryssland kommer att gå ut över den europeiska solidariteten. Man bör här inse att många fransmän inom exempelvis universitetsvärlden och försvaret anser att det var olyckligt att utvidga Nato till Sovjetunionens f d territorium och därigenom alienera Ryssland.

Nu är Sverige en liten spelare i Europa så vi får nog anpassa oss till de nya realiteterna. Men vilka dessa är vet vi inte förrän Trumps politik blir känd, konsekvenserna av BREXIT och det kommande Nederländska valet m m blir känt.

Om Trump nedvärderar Nato kanske Europa-försvaret får en ny chans. Detta tycks vara förhoppningen bakom Belgiens, Frankrikes, Luxemburgs och Tysklands förslag av den 15 december. En europeisk gemensam försvars- och säkerhetspolitik är emellertid orealistisk utan Storbritannien. Resultatet kanske blir en ny organisation med Frankrike, Storbritannien och Tyskland som kärna. Detta är nog vad Fillon vill.

Det finns också en möjlig allianslinje Trump – Fillon avseende bekämpningen av militant islamism.

Slutsatsen blir – vilket borde vara helt okontroversiellt – att i nuvarande osäkra läge så krävs en rejäl satsning på svenskt försvar. Detta av två orsaker: en nödvändig ökning av försvarsförmågan samt möjligheten att spela en roll i det framtida Europa.

Avslutning

Det är en sak att bedriva en kampanj för ett primärval och en annan att driva kampanj för presidentvalet. Fillon måste redan nu ta hänsyn till sina f d motståndare i partiet. Han måste ta hänsyn till utvecklingen i exempelvis Syrien och han är som nämnts pragmatiker. Bedömare som känner honom understryker just den senare aspekten samt att han är en kännare av historien. Vad beträffar Putin så ”vet han vet bättre än någon annan vem Putin är, men han är inte rädd för honom.”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland

När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, datorsimuleringar, träningssimulatorer, 3-D glasögon, domer, realtidsdata från det ställe dit man skall åka för att göra en insats, realtidskartor, satellitinformation, skjutfält med datorstyrda vippmål etc. Uppfinningsrikedomen är stor. Ofta är det nödvändigt för t ex en besättning på en stridsvagn, att de har tränat i simulatorer innan uppdragen utförs.

Med denna artikel vill jag titta 5-10 år in i framtiden på två nya tekniska möjligheter som finns för att träna soldater. Jag har försökt se vad som är möjligt att göra rent tekniskt om 5 år och kanske kan detta inspirera till nya svenska exportprodukter?

  • AI och autonomi.
  • Holodeck, VR i oändligt rum

AI och autonomi

Om vi studerar ett skjutfält idag för att träna antingen en marksoldat eller en helikopterförare, så består oftast målen som skall bekämpas av antingen stillastående mål eller av rälsbundna mål. De stillastående målen kan ibland vara av vipp-typ, d v s de kan fällas ner så att de inte syns, eller fällas upp och då skall de bekämpas. Mål på räls fungerar på samma sätt som en älgskyttebana, nackdelen är att man tränar in ett beteende som fungerar på skjutbanan men som sällan inträffar i verkligheten.

Om vi tittar 5 år framåt så sker det idag en väldigt snabb utveckling på autonoma farkoster och artificiell intelligens. Om man i framtiden kan bygga en plattform som kan bära målfigurer, kan man komma väldigt nära verkligheten. Det kan vara stora mål som fordon eller små mål som människofigurer. Tänk en helt ny typ av skjutbana där målfigurerna kommer smygande genom skogen med egen intelligens. Dessa kan komma med olika fart och med olika grad av intelligens, det skulle ge en enormt ökad träningseffekt och realism.

Holodeck, VR i oändligt rum

Har du sett TV-serien Star Trek? I denna serie från slutet av 60-talet så finns en spännande framtidsvision av ett rum kallat Holodeck. I detta rum kunde en virtuell verklighet projiceras holografiskt i 360 grader och de som tränade gick på ett golv som gjorde att rummet blev oändligt i alla riktningar. Man spelade upp historier i både rum och tid med olika karaktärer som existerade i Star Trek. Meningen var att ställa den som ”tränade” inför olika etiska eller metafysiska frågor. Möjlighet fanns även att ta på föremålen och känna smärta om man krockar med exempelvis ett träd när man går i skogen.

Vi har nu kommit så långt att vi om 5 år kan vara mycket nära denna Science fiction från 60-talet! Vi kan idag skapa artificiella omgivningar för träning eller nöje, projicerade på en 360 graders dome som omsluter betraktaren, eller projicera omgivningen i VR-glasögon där bilden ändras när betraktaren rör på huvudet eller går framåt.

Ett Småländskt företag har nu lyckats med att ta fram ett ”oändligt golv”, där den som tränar kan gå, springa eller krypa i alla riktningar. Där känslan är att man förflyttar sig, medan man egentligen inte kommer någonstans i den verkliga världen. Det blir nästan som ett rullband på gymmet, men där du plötsligt kan vända dig 90 grader och börja springa allt vad du orkar i en helt ny riktning.

Detta ”oändliga golv” gör det nu möjligt att träna enskilda soldater eller soldater i grupp mycket mer realistiskt när man kan kombinera VR med en möjlighet att röra sig fritt i det virtuella landskapet. Möjligheten finns nu att träna i grupp där alla ser varandra och där soldaterna springer sig fysiskt trötta i en verklighet som är väldigt lik den där de skall operera. Soldaterna kan bära full utrustning med ryggsäck, radioutrustning och vapen, och med sensorer kan man känna av soldatens rörelser och vart han pekar med sina vapen.

Kvarvarande utmaningar

Det finns då två funktioner kvar för att nå målbilden som målades upp i Star Treck på 60-talet, de uppritade hologrammen och möjligheten att kunna ta på dessa. Som det ser ut idag så finns det stora tekniska möjligheter att kunna rita upp holografiska miljöer inom en 5-10-års period, men ännu ser jag ingen möjlighet att fysiskt kunna ta på dessa och kunna känna beröringen av dessa. Då får vi nog vänta ytterligare 20-50 år?

Om detta gick att lösa skulle det ge den ultimata upplevelsen, vinden som blåser i ditt ansikte, kvistar som rispar dig på armarna, träd som står i vägen för dig och människor som du kan ge ett fast handslag. Träning i svår terräng i skogen skulle bli mycket mer realistisk och interaktionen med andra människor häpnadsväckande!

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman

Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret.

Vad jag emellertid vill fästa uppmärksamhet på är att den svenska säkerhetspolitiska diskussionen tenderar att handla dels om behovet av upprustning av det militära försvaret och dels om Nato medlemskap eller inte. Jag vill peka på andra mjukare faktorer, vilka är minst lika viktiga och som borde diskuteras mer.

Ett sätt att förstå betydelsen av detta är att ställa sig frågan; när börjar resan som slutar i ett krigsutbrott? När började, till exempel, resan till den första september 1939 då det andra världskriget bröt ut? Var det med undertecknandet av Versaillesfreden 1919? Utbrottet av den ekonomiska världskrisen 1929? Nazistregimens makttillträde i januari 1933? Hade kriget kunnat förhindras genom ett mer resolut uppträdande mot Nazistregimen från Frankrikes och Storbritanniens sida? Frågorna och identifiering av tillfällen då man med politiska åtgärder hade kunnat länkat utvecklingen i andrar banor och därmed förhindra krigsutbrottet, kan göras många. Jag vägrar att tro på någon sorts ödesbestämdhet. Vi kan alltid påverka i den riktning som vi vill. Det kräver emellertid insikt och vilja.

Vid en diskussion på Estlands utrikesdepartement för en del år sedan i samband med en Folk och Försvar resa framhöll de estniska deltagarna betydelsen av ett fortsatt institutionsbyggande i de Baltiska länderna. Utfästelser som den svenska Solidaritetsförklaringen och andra liknande sådana var visserligen av betydelse men än viktigare var åtgärder och hjälp för att fortsätta institutions bygget och därmed stärka samhället och demokratin i syfte att skapa robusthet och förmåga att stå emot rysk påverkan. En påverkar som ofta syftar till eller resulterar i instabilitet med florerande politisk och ekonomisk kriminalitet som har politiska syften eller kan användas för sådana.

Min poäng är att man med kloka politiska åtgärder kan förhindra det vi inte vill ska inträffa. Den som enbart fokuserar på militär förmåga riskerar att bli en del av en sorts självuppfyllande profetia: Vi måste ha militära resurser för att vi kanske kan blir angripna, men vägen dit? Jag vill hellre ställa frågan på det välformulerade sätt som Stefan Ring formulerar den: Vad kan vi göra idag för att förhindra ett krig som vi inte vill ha? Det är här hjälpen med att bygga starka institutioner i Baltikum kommer in. Märk väl, jag har intet att invända mot en förbättring av vår militära förmåga och inser väl betydelsen av detta. Men jag skulle välkomna en mer bred och insiktsfull diskussion om betydelsen av att stärka och utveckla samarbetet med den Baltiska länderna och andra åtgärder för att motverka dagens obehagliga utveckling.

 
Författaren har tidigare bl a varit generalsekreterare för Folk och Försvar.