Författararkiv: KKRVA

Den nya pedagogiken

Av Rune Carlsson

Metoden att visa - instruera - öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.

Metoden att visa – instruera – öva äger fortsatt giltighet. Foto: Mats Nyström, Försvarsmakten.
Ett populärt TV-program har visat, att mycket få vuxna är smartare än en femteklassare. Ändå är det många som klankar på skolan, bl a för att svenska elever får allt sämre resultat i PISA och andra internationella undersökningar. Utvecklingen diskuteras i en aktuell bok, Kunskapssynen och pedagogiken. Den kan ha bäring även på utbildning inom Försvaret.

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.

Övning är bra – Långsiktig stabilitet är bättre

av Krister Andrén   [1]

Oaktat publiciteten kring övning Aurora är försvarsförmågan otillräcklig. Foto: Marcus Åhlén, Försvarsmakten.

Oaktat publiciteten kring övning Aurora är försvarsförmågan otillräcklig. Foto: Marcus Åhlén, Försvarsmakten.

Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs.

Aurora17 var viktig. För första gången på två decennier övades nationellt försvar mot väpnat angrepp i stor skala och för första gången tillsammans med en bred krets av partnerländer.

Positiv rapportering och retorik under Aurora17 får dock inte undanskymma att det svenska försvaret är extremt illa anpassat till det försämrade omvärldsläget. Den strukturella inriktning, som i ett helt annat läge beslutades 2004, ligger alltjämt fast och det svenska försvarsanslaget ligger på historiskt låga en procent av BNP. Tio viktiga år har förlorats!

Mycket har hänt. Östersjöregionen är åter ett skärningsområde mellan starka motstridiga stormaktsintressen. Svenskt territorium är av stor betydelse för Natos möjligheter att försvara sina utsatta baltiska medlemsstater. Ett svagt försvarat Sverige ger samtidigt Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris söka ställa Nato inför fait accompli.

Vi måste dessvärre realistiskt utgå från att agerandet mot småstaten Sverige i en verkligt allvarlig kris mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli mycket överraskande och kraftfullt. Sveriges säkerhet kan bara säkras genom fred i regionen som helhet och måste byggas tillsammans med andra länder i regionen och med Nato. Ensam är förvisso inte stark!

Låg nivå på fredstida militär verksamhet ses alltför ofta som det främsta kriteriet på stabilitet. Det är en farlig felsyn. Det avgörande kriteriet är stabilitet i en allvarlig kris. Ett svagt svenskt nationellt försvar har en destabiliserande effekt i regionen. Tal om att stärkt svensk tröskelförmåga är spänningshöjande och destabiliserande är fel och vilseledande. Omvärlden behöver övertygas om att förebyggande åtgärder mot Sverige vare sig behövs eller är möjliga.

Dagens svenska försvarsförmåga är för låg och för sårbar. Försvaret och hela samhället behöver ökad robusthet. De fåtaliga verkligt slagkraftiga verkanssystemen liksom ledningssystemet behöver effektivt skydd. Viktiga komponenter saknas.

Luftvärnet, som nästan avvecklades 2004, är idag helt centralt. Det behöver förstärkas och moderniseras så snabbt det bara går. En robust långräckviddig förmåga att bekämpa såväl mål över hela Sveriges yta som angriparsystem och funktionen på större djup behöver också tillföras.

Personal är ofrånkomligen en avgörande begränsande faktor, men pengar får inte vara det. Anslagen behöver snabbt minst fördubblas. Vi har inte råd att förlora mer tid.

Sist men inte minst: Europeisk säkerhet är nyckeln till svensk säkerhet. Med eller utan svenskt Nato-medlemskap utgör det transatlantiska samarbetet grunden för svensk säkerhet. För Europa är den amerikanska kärnvapengarantin åter en omistlig del. Europas del i denna är nog så viktig, nämligen att ge ett enigt politiskt stöd. Det gäller även Sverige.

 
Författaren är tidigare ämnesråd och tidigare rådgivare till Överbefälhavaren. Han är ledamot av KKrVA.
 


Not
[1] Texten är tidigare publicerad i Mariestadstidningen 2017-10-17.

Om självständighet, hotbilder och rysk desinformation

av Jan Leijonhielm

Rysslands informationskampanjer är såväl skickligt orkestrerade som motsägelsefulla. Foto: OlegDoroshin/Shutterstock

Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress.

En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få sin självständighet, det passar utmärkt in i narrativet att Europa håller på att falla sönder i ett kaos av små självständiga stater. Denna utveckling styrs, enligt rysk syn, i bakgrunden av Bryssel, som genom sönderfallet skulle stärka sin egen maktposition. I Ryssland är alla tankar på regionalt självstyre eller folkliga yttringar för ett sådant inte bara förbjudet i lag, alla tecken bemöts med stor hårdhet, eller brutal krigföring, som i Tjetjenien.

Därutöver förekommer en hel del kopplingar till situationen i Ukraina, Madrid håller i ryska media på att begå precis samma misstag som den illegala och fascistoida regimen i Kiev. Inbördeskrig hotar och en liknande situation som i östra Ukraina kan bli en följd. I fallet Ukraina kan f ö noteras, att allt fler röster höjs för att Moskva skall erkänna Donetsk/Lugansk som självständiga stater eller regioner på samma sätt som skedde i fallet Abchazien och Sydossetien (ännu bara erkända av Ryssland, Nicaragua, Venezuela och öriket Nauru). Förespråkarna hävdar att ett sådant erkännande skulle bevara självständigheten permanent. Samtidigt trappar man upp retoriken kring utbrytarnas ställning. Från officiellt håll har garantier utfärdats för att separatisterna aldrig skall behöva besegras militärt. Dock förnekar man att rysk militär är involverad i stridigheterna, trots otaliga bevis på motsatsen, men att frivilliga naturligtvis strömmar till och att dessa ”måste förses med vapen av lämpligt slag”. Moskva erkänner därigenom öppet att man förser separatisterna med vapen.

För att befästa sin påstådda opartiskhet har man från rysk sida föreslagit att FN skulle gå in och medla, samtidigt som separatisterna med Moskvas militära stöd flagrant bryter mot båda Minskavtalen. Ett villkor är dock att EUs sanktioner skall upphöra.

Relationerna till EU har beskrivits som nästintill krigsliknande, med orättfärdiga sanktioner och hotfulla ordalag från Bryssel. Kopplingar har i media gjorts till både Natos påstådda aggression och utformningen av Zapad som ett svar på detta, inte från officiellt håll, men av tunga säkerhetspolitiska analytiker. Skapandet av centra för cyberförsvar och desinformation i Estland och Lettland utgör tillsammans med de ca 1100 man starka baserade Natoförbanden i de tre baltiska staterna enligt rysk syn ytterligare ett bevis för Natos aggressiva avsikter. Som en reaktion kan man se den fortsatta uppbyggnaden av den militära förmågan i vårt närområde. De kärnvapenbestyckade korvetter som anlände i år till Kaliningrad är uppenbarligen kvar, två nya flygregementen skall tillföras Östersjömarinen, Norra Marinen kommer att få flytande hamnanläggningar för skapande av brohuvuden, två markbrigader med uttryckt kärnvapenkapacitet kommer att upprättas i Västra Militärområdet i närheten av finska gränsen o s v. Den ryske ambassadören i Helsingfors har nyligen hotat Finland med militära motåtgärder om landet skulle gå med i Nato, på samma sätt som hans chef Lavrov hotade Sverige 2016.

Sammantaget framstår den ryska omvärldsuppfattningen som allt mer aggressiv, men också motsägelsefull. Samtidigt som man uppmuntrar separatism och förutser EUs kommande sammanbrott förstärker man den militära hotbilden och rustar för den. Natos snubbeltrådsstyrkor beskrivs som en aggressiv handling. I stort sett allt Nato och EU gör i dagsläget framställs i media med syftet att krossa Ryssland. Inrikespolitiskt förstärks en ohöljd nationalism som används i repressivt syfte. Den som kritiserar annekteringen av Krim eller separatisterna i Ukraina stämplas som landsförrädare.

En del av förklaringen till nuvarande strategi är givetvis Putins behov av en hotbild på den inrikespolitiska scenen. Hans popularitet ligger f n över 80 procent och allt tyder på att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Frågan, som ännu inte låter sig besvaras, är om han kommer att fortsätta sin aggressiva hållning till omvärlden efter valet. En from förhoppning är att den då inte är lika nödvändig, men osvuret är nog bäst. Mer troligt är dessvärre att han fortsätter föra Ryssland in i spiralen av en oroväckande utveckling.

 

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

 

Bo i fred och frihet på en fin liten blå planet

av Magnus Sjöland

Planet Earth in deep space. Detailed view of European, African and Asian continent. Elements of this image furnished by NASA. Photo: titoOnz/Shutterstock

Författaren anlägger en nyttig filosofisk aspekt på några av de faror som hotar vår planet. Foto: titoOnz/Shutterstock

Om du vore långt bort från jorden, långt bort i universum, skulle du se planeten jorden som en liten blå prick.

Om du zoomar in, skulle du se hav, kontinenter, floder och berg.

Om du zoomar in ytterligare skulle du se människor, djur och växter.

Om du studerar människorna, så ser du att de ibland bär sig väldigt illa åt mot varandra. De konstruerar atomvapen som kan förgöra hela planeten, de hotar varandra med dessa vapen, de bygger interkontinentala missiler som kan nå alla delar av jorden.

De drar streck i naturen som de kallar gränser, på vissa av dessa gränser drar de taggtråd och bygger murar. De bygger murar mellan varandra av rädsla för att de kanske kan få det sämre om någon okänd kommer och hälsar på. De bygger skyddstullar för att de är rädda om sina omoderna fabriker. De tänker inte på att de då samtidigt inte kan köpa den senaste och billigaste teknologin eller den miljömässigt bästa lösningen och att de på sikt blir både fattigare och smutsigare.

Plötsligt kan några människor få för sig att bilda nya länder och dra nya streck genom naturen. Alla är inte med på detta och människoblod spills. Nationalism har börjat frodas. Det finns ibland ett förakt för andra människor för att de ser lite annorlunda ut eller för att de pratar med en annan dialekt. Ibland leder detta till folkmord. Vi ser det på många platser på jorden, och på en plats som heter Europa ökar främlingsfientligheten och plötsligt vill nu många regioner bryta sig loss och dra egna streck genom naturen och bygga nya skydd mot andra människor än de som bor där just nu.

Människorna startar krig, för att de tror på någon gud som några andra människor i närheten inte tror på. Ibland kan det till och med vara så att de tror på samma gud, men ber inte på samma sätt till denna samma gud. De flesta av dessa gudar uppfanns för flera tusen år sedan och människorna har stridit ända sedan dess om vilken gud som är den rätta. Många miljoner människor har dött i religionskrig genom historien och detta pågår fortfarande på den lilla planeten.

Om vi fortsätter att zooma in ser vi att nästan alla människor går omkring och tittar på en liten skärm, de kallas Smartphone. På denna skärm kan de skriva och läsa, skicka bilder och nyheter till hela planeten. Många är rädda och oroliga att någon av de stora ledarna skall skriva ett litet meddelande, det kallas för Twitter, som någon annan ledare uppfattar som en krigsförklaring. Det hände under året 2017 och människorna blev rädda och bävade för vad som skulle hända. Tänk att en människa bland många miljarder med några knapptryckningar på sin Smartphone riskerar att starta ett 3:e världskrig som ingen i förlängningen vet vad det skulle leda till annat än en enorm förödelse. Sådant måste mänskligheten sätta stopp för!

Vetenskapen bland människorna är viktig och många jobbar som forskare, läkare, ingenjörer och uppfinnare. Man vet vad som är bäst för människan. Man vet vad som är nyttigt, vad som är farligt och vad man kan göra för att få en ren planet utan krig och svält.

Men någonting är galet med människorna. Några av dem är maktgalna, andra giriga eller avundsjuka och visar förakt för sina medmänniskor. Vissa av dessa kan göra vad som helst för att kunna göra sig själva eller sitt land större och mäktigare, få berömmelse eller öka sin rikedom. De kan tänka sig massmord, utplåning av hela kulturer eller miljöförstöring, bara de får sitta högst upp och ha maximal makt. Många av dessa njuter av en självförhärligande bild.

Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten? Vem skall komma och ställa allt tillrätta? De har ju svaren själva!

De vet ju svaren. De forskar fram nya mediciner, nya fantastiska teknologier som kan hjälpa dem med både nytta och nöjen. Svälten borde vara ett minne blott då de producerar mat i överflöd och fetma är ett större globalt problem än svält. De vet att frihandel, utbildning, massiva globala insatser vid katastrofer och nya virusutbrott, hjälp till självhjälp till utsatta, liberala tankegångar, fri företagsamhet, långsiktiga regler och att alla har lika värde, gör att alla på sikt kan få bo i fred och frihet på en fin liten blå planet långt ut i rymden.

Det finns så mycket människorna har att värna, sin vackra konst, underbar natur med djur och växter, ståtliga byggnader, och alla de människor som bor där – små oskuldsfulla barn, pensionärer som jobbat hårt i hela sitt liv och de som går till jobbet varje dag även om det ibland känns motigt. De får inte heller glömma att de har ett ansvar både mot tidigare generationer som byggt upp det som finns idag och att de bör lämnar över planeten i ett gott skick till framtida generationer.

Alla människor som bor på planeten har ett stort moraliskt ansvar att handla klokt och förståndigt så att mänskligheten inte försvinner, det är det största och viktigaste moraliska målet, att värna människans fortlevnad.

De lever i en revolutionerande tidsålder där de tämjer naturen, gör stora forskningsframgångar, minskar sjukdomar och lidande. Men de har också blivit så kraftfulla att hela mänskligheten kan utrota sig själv och dö ut på väldigt kort tid. De har stor anledning att hålla sams och sträva efter fred. Om de fortsätter att göra stora vetenskapliga framsteg i samma takt som de senaste 200 åren kommer de om 1000 år att kunna kolonisera andra planeter och inte bli så beroende av sin planet.

Den lilla planeten ligger i ett vacuum, ett stort svart vacuum. Rymden som omsluter planeten är väldigt kall och ogästvänlig. Atmosfären runt planeten skyddar människorna mot farlig strålning från rymden, gör att de kan andas och får en behaglig temperatur. Långt, långt borta på en avlägsen planet kanske det bor någon som kan komma till undsättning och hjälpa människorna, men detta är inget de vet något om. Utmaningarna är stora och de får reda ut sina problem själva. Människorna tror att de är utvalda och har en priviligierad ställning i universum, men de är små prickar på en liten fin blå planet i rymden.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Inre och yttre hot mot Sverige

av Göran Frisk

För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land.

Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men också från illasinnade stater och organisationer utanför Sverige. Jag prioriterar inte någon eller några konflikter. De hänger ihop på olika sätt, mer eller mindre synligt. Konflikterna är av sådan natur att de bör lösas i närtid. Det existerar inga fördelar med att vänta.

Dagsläget

Det finns ett antal områden i vårt samhälle som är s k ”no-go-zones”. Det är områden i vilka polisen och räddningstjänsten inte ger sig in i utan skydd.

I dessa områden men även inom andra förekommer nästintill dagligen skjutningar och andra våldsdåd, ofta förknippade med uppgörelser mellan kriminella grupper och personer. Det förekommer också våld mot vanliga medborgare särskilt kvinnor och flickor.

En omfattande försäljning av droger förekommer också. Dessa är våldsorsakande. Medborgarna är rädda och går inte ut efter mörkrets inbrott.

Samtidigt säkert växer nazistiska grupper fram med en uttalad våldsideologi. Dessa grupper har visat upp sig bl a under sommaren i Almedalen liksom i samband med bokmässan i Göteborg. Ett stort antal av medlemmarna är straffade för större eller mindre brott.

I samband med nazisternas verksamhet framväxer också olika motståndsgrupper upp. En del av dessa utgörs av militanta vänstergrupper medan andra har medlemmar som kan karakteriseras som ”vanliga medborgare”. I samband med nazisternas verksamhet uppstår ibland motdemonstrationer som resulterar i våld. Också mot polisen.

Sverige tar mot många flyktingar främst från Mellan-Östern och Afrika. Under ”flyktingperioderna” har regler och bestämmelser ändrats med ojämna mellanrum. Detta gäller gränskontroller, asylansökningar, återförening med anhöriga, flyktingarnas boende, skolor och sjukvård etcetera.

Under flykten till Sverige drunknar många i Medelhavet, far illa i usla flyktingläger i Turkiet, Grekland och Italien. I Polen och Ungern jagas de ut ur länderna och misshandlas på olika sätt. I Sverige förekommer våld och motsättningar inom och mellan olika flyktinggrupper och ”vanliga svenskar”. Bilar och skolor bränns.

I tillägg rekryteras medlemmar och stöd ges till IS. Ett mindre antal unga kvinnor åker till stridsområdena i Mellan-Östern. När IS- medlemmar kommer tillbaka till Sverige är de ofta fysiskt och psykiskt skadade.

Samtidigt finns hos en del svenska myndigheter en okunskap och med denna parad likgiltighet för hur hemlig information ska skyddas. I IT–samhället är detta ytterligt allvarligt och skadligt. Detta visades tydligt genom misstagen i Transportstyrelsen. Hur man kan komma på tanken att lägga ut hemlig information utomlands att hanteras på det sätt som skett framstår som totalt obegripligt. Att gå främmande makts ärenden brukade åtminstone tidigare rubriceras som landsförrädisk verksamhet.

En myndighet sticker ut i positiv mening, nämligen Försvarsmakten. Här hanterar man sekretesskyddad information med stor kunskap.

Mot Sverige förekommer aggressiva handlingar som syftar till att skrämma, testa vår beredskap, förbereda väpnade handlingar, utpressning etcetera. Dessa handlingar genomförs av ryska stridsflygplan. De kan innebära förberedelser för anfall mot mål på marken eller störa svenska flygstridskrafters övningar och verksamhet.

De genomförs också under vattenytan av miniubåtar och dykarfarkoster. En av dessa kränkningar har analyserats noggrant av en grupp pensionerade analytiker under ledning av kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson som har varit ställföreträdande chef för den Militära Underrättelse och Säkerhetstjänsten (MUST).

Kränkningen skedde i Gävle hamn den 29 juni. Den kränkande farkosten var en rysk dykarfarkost typ Triton NN. Den är en nyutveckling som kan framföras under vattenytan och slussa ut och in attackdykare. Om den vill komma undan snabbt för att kunna docka på en moderubåt eller ett moderfartyg på ytan går den upp i ytläge och förflyttar sig med en fart på över 30 knop.

Sedan har vi kärnvapenhotet. Ett tydligt sådant riktat mot Sverige var ubåten U 137 som gick på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Ubåten hade kärnvapentorpeder ombord som kunde förändras till kärnvapenminor med kort varsel.

Motåtgärder med nu tillgängliga resurser

De s k no-go-zones måste göras till go-zones. Eftersom det inte finns några möjligheter att skydda medborgarna och deras egendom med polisens nuvarande resurser måste andra åtgärder vidtas. Vi har inga gendarmeri­förband i Sverige, däremot finns hemvärnsförband i hela landet. Dessa har god lokal- och personkännedom liksom kontakter med kommunala myndigheter. De är utbildade i spanings-, bevaknings-, och skyddsuppgifter. Om kriminella gäng försöker begå brott kan hemvärnsförbandet rapportera till polisen.

Välutbildade bevakningsföretag kan också utnyttjas. De kan samverka med hemvärnsförband och rapportera till polisen.

Våldsanvändning utövas av polisen utom i de fall hemvärnsförband eller personal ur ett bevakningsföretag angrips då de kan tillgripa självförsvar. Polisen har ledningsansvaret.

De nazistiska grupperna hanteras av polisen och säkerhetspolis. Då dessa kan komma att utöva ett direkt hot mot samhällsordningen kan särskilda tvångsåtgärder behöva övervägas mot dessa i väntan på förundersökning och lagföring där gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Nazisternas måltavlor som journalister, politiker, människor med judisk bakgrund liksom muslimer måste få ett väsentligt bättre skydd än f n. Undfallenhet och handlingsförlamning mot de nazistiska ytterlighetsgrupperingarna leder enbart till att dessa tillväxer i antal och styrka. Polisinsatserna i samband med nazist­demonstra­tionerna i Göteborg nyligen förtjänar högsta beröm.

Det är ingen demokratisk rättighet att med odemokratiska metoder försöka att avskaffa den svenska demokratin. Demokratin måste försvaras varje dag med alla till buds stående medel.

Flyktingfrågan är synnerligen komplicerad. De flesta människor i Sverige är villiga till rimliga personliga uppoffringar för att hjälpa flyktingarna. Dessa utgör inte en enhetlig grupp utan har olika behov och önskemål. Här fokuseras på säkerhets och skyddsbehoven. Då det handlar om flera hundratusen människor spridda över hela landet blir säkerhets och skyddsfrågorna svåra.

En lösning är att hemvärn och bevakningsföretag engageras för att skydda människor i flykting­förlägg­ningarna och i övriga områden där flyktingar bor. Detta inkluderar ”no- go-zones”. Man bör här ha i minnet att kriminella gäng och nätverk rekryterar unga pojkar och män ur olika flyktinggrupper till sin brottsliga verksamhet och att detta bl a sker där dessa bor.

Betonas ska att polisen har våldsmonopolet och tillkallas när våldsamma situationer hotar eller redan har utbrutit. I görligaste mån måste också ”föräldrar på stan” engageras för att kunna lugna oroliga situationer liksom vid behov tillkalla bevakningsföretag/ hemvärn/ polis beroende på aktuell hotnivå.

Ett särskilt problemområde utgör flyktingtrafiken över Medelhavet. De europeiska sjönationerna skulle med lätthet kunna patrullera den nordafrikanska kusten för att kunna rädda flyktingar som riskerar att förolyckas i sina undermåliga farkoster. Detta  förutsätter överenskommelser på EU- nivå vilket  borde vara rimligt för länder som har en gemensam uppfattning om människovärdets okränkbarhet.

Likgiltigheten för att skydda hemlig information behöver stävjas. Myndigheter, landsting, länsstyrelser, kommuner, företag m fl som har ärenden, information och kunskaper av hemlig natur måste självfallet skydda denna. Det måste etableras en tydligare insikt om att främmande makter och organisationer vill ha tillgång till den hemliga informationen och kan ha som ambition att vilja skada vårt land. Motåtgärderna är enkla. Säkerhetspolisen och försvarsmakten är de myndigheter som har bäst kunskap i dessa frågor och som också kan utbilda de som behöver öka sina kunskaper. Dessutom är det rimligt att de som bryter mot sekretessbestämmelserna kan lagföras. Som läget nu är från regeringsnivå och nedåt måste aktiva åtgärder genomföras med stor skyndsamhet.

Det får anses ytterligt märkligt att statsministern inte leder verksamheten när det inträffar tillstånd av kris i landet. Denna ledning kan inte delegeras till enskilda fackministrar.

Den militära dimensionen

De kränkningar som riktas mot Sverige i luften, på marken samt på och under vattenytan måste kunna bekämpas. Verksamheten torde logiskt kunna sammankopplas som förberedelser för krig och påtryckningar mot Sverige. Nedrustningen av svenskt försvar behöver ersättas av en skyndsam återuppbyggnad.

Eftersom regeringar och Överbefälhavare avrustat marin förmåga sedan VK II, fokuserar jag på denna.

Vi har så småningom fyra moderna ubåtar, två nybyggda och två moderniserade. Hur någon försvarspolitiker eller försvarsstrateg kan anse detta vara ett rimligt antal är svårbegripligt. Östersjön, Bottniska Viken, Skagerak och Kattegat är bland de bästa ”ubåtsvatten” som finns på vår jordklotet.

Ubåtar som samverkar med attackflyg och ytattack är formidabla slagstyrkor. Ubåtar, attackflyg och ytattackfartyg beväpnade med torpeder, sjö- och markmålsrobotar av kryssningstyp kan ingen mot Sverige aggressiv makt bortse från.

Eftersom en motståndare är lika duktig som vi avseende militärgeografi, marin topografi och hydrografi vill han naturligtvis förstöra flygplan ubåtar och fartyg på deras baser. Därför har angriparen utvecklat system som kan lösa för att lösa dessa uppgifter. Det viktigaste marina systemet för den här typen av uppgifter är miniubåtar och dykarfarkoster. De transporterar spetznazgrupper som löser sabotageuppgifter. Exempelvis att slå ut våra flygstridskrafter, dessas beväpning liksom drivmedelsförråd i anslutning till våra flygbaser. Försvarsmakten har goda kunskaper om detta hot. Vad görs från vår sida som kan hota dessa fientliga stridskrafter?

De stridskrafter som kan utgöra ett allvarligt hot mot miniubåtar och dykarfarkoster är fartygs-, helikopter- och amfibieförband. Vad vi behöver är korvetter, ubåtar, minjaktfartyg, helikopterförband med spaningsutrustningar inklusive vapen av olika slag. Vi har en amfibiebataljon som är utbildad och utrustad för strid i skärgård. De kan bekämpa spetznaz grupper som gömmer sig på öar och på fastlandet.

Situationen kan avsevärt förbättras på kort sikt. Vi har f n fem Visbykorvetter, fyra Göteborgskorvetter varav två ska moderniseras och två ligger i något slags malpåse. Vi har sju minjaktfartyg varav två ligger i malpåse. Vi har nio helikoptrar typ 14 som kan nyttjas för ubåtsjaktverksamhet men de bär inte vapen. Man kan på goda grunder anta att en ubåtschef på en miniubåt eller chefspiloten på en dykarfarkost fruktar vapeninsatser. Under ubåtsjakten på 70- och 80-talen hade helikopter 4 såväl sjunkbomber som trådstyrda torpeder. Ytfartygen hade ELMA- kastare som kunde avfyra ELMA-granater i salvor. En granat räckte för att slå hål i ett ubåtsskrov så att denna började sjunka. Om ubåtschefen med besättning ville överleva var han tvungen att blåsa tankarna och inta ytläge och ge upp.

Helikoptrarna behöver vapen i form av trådstyrda torpeder. Korvetter och minjaktfartyg behöver ELMA-kastare. Våra ubåtar behöver moderna ubåtsjakttorpeder som är mindre känsliga för undervattensmotmedel.

Dessutom kan ytterligare två korvetter och två minjaktfartyg moderniseras. Då får vi inom kort nio ytstridsfartyg och sju minjaktfartyg.

MEN DET STORA BEKYMRET ÄR ATT DET INTE FINNS NÅGRA NYBYGGNADSPLANER FÖR NYA YTSTRIDSFARTYG.

För detta bär regering, politikerna i den senaste försvarsuppgörelsen samt försvarsledningen ansvaret.

De har enligt min mening misskött sitt arbete och felavväger den kommande försvarsmakten. Vi bygger, likaledes enligt min mening, försvaret för det hot från Sovjet som vi ansåg troligt under det kalla kriget, nämligen invasion från havet och från norra landgränsen. Alltså det föregående kriget.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Att hantera erfarenheter

av Johan Althén

Erfarenheter ska tillvaratas. Övning Aurora har erbjudit många tillfällen till detta. Foto: Annika Gabestad, Försvarsmakten.

Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal sanning?

I Försvarsmakten är vi duktiga på att utvärdera, det är något som i princip alltid avslutar en verksamhet. Men vad gör vi med våra utvärderingar? Det är säkert många av detta inläggs läsare som många gånger nickat instämmande och menande pekat på reglementet när fänriken under en utvärdering påtalat en nyvunnen erfarenhet. Men är fänrikens (redan av organisationen kända) erfarenhet mindre viktig? Ur vilket perspektiv?

Jag menar att det finns två perspektiv. Den första är organisationens och den andra är individens. För organisationen finns reglementen, handböcker och styrande dokument som är en samling av tidigare erövrade och beprövade erfarenheter som ständigt (bör) revideras. För individen finns det två delar; Den ena handlar om att ta till sig andras erfarenheter och den andra är att själv uppleva något. Det är med andra ord ingen slump att det under officersutbildningen läses mycket böcker och genomförs prestationsövningar. Till det senare perspektivet är det även enligt mitt förmenande minst lika viktigt att uppmärksamma individen och dennes prestation – du har gjort något vikigt och dina erfarenheter är värdefulla för oss.

Jag upplever att Försvarsmaktens erfarenhetshantering fokuserar på organisationsperspektivet i sin erfarenhetshanteringsprocess. Men är det fel? Nej, jag vill hävda att vår pedagogiska modell (visa, instruera, öva, öva och pröva) i kombination med reglementen och övningar i förband redan har det som behövs för att ge individen den individuella erfarenhet för att kontinuerligt växa i sin yrkesroll. Utmaningen är snarare att avgöra när en erfarenhet är till gagn för organisationen och dess utveckling. Hur får vi till en lärande organisation där styrande dokument ständigt är aktuella?

Det krävs ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att hantera organisationens erfarenheter med ansvarig personal som kan bearbeta inkomna erfarenheter. Hela processen bygger på att systemet föds med erfarenheter. Därför måste vi fortsatt tillåta att fänriken (och andra) påtalar gamla sanningar som nya erfarenheter och snarare ser dem som ett kvittens på den gamla sanningens fortsatta giltighet än gammal skåpmat. För att om vi inte tillåter ett öppet klimat kommer inte organisationen att utvecklas då nya guldkorn ur erfarenhetssamlingarna inte kan identifieras.

Tidigare chefen för markstridsskolan, numera brigadgeneral Michael Claesson, sammanfattar min reflektion väl:

En positiv attityd till erfarenhetshantering (Lessons Learned) bygger på att soldater och officerare känner att någonting görs eller att man åtminstone får en återkoppling på enklaste sätt. Vi måste gemensamt inom armén avliva känslan av att behöva ”lämna information in i ett svart hål”. En metodisk erfarenhetshantering blir därför en förutsättning för en balanserad väg framåt där erfarenheterna från våra insatser hjälper oss och blir en del i den ordinarie taktik-, stridsteknik- och typförbandsutvecklingen.

(länk: https://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/07/25/utvecklad-erfarenhetshantering-lessons-learned-vid-markstridsskolan)

Det värmer därför ett officershjärta när erfarenheterna från Aurora inte verkar stanna i en skrivbordslåda eller i en digital presentation utan alla nivåer planerar att slå mynt av erfarenheterna. Både organisationen Försvarsmakten och jag som officer har blivit många erfarenheter rikare i vår fortsatta väg framåt.

Utvärdera mera!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

Aurora 17 och totalförsvaret – en observation och en reflektion

av Lars Holmqvist

Tygmärke utdelat till deltagande soldater i Aurora 17. Foto: Lars Holmqvist.

När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta.

Under de militära övningar jag själv deltog i under det kalla kriget fanns utan tvekan civilläget med i de förutsättningar som utgjorde ram för övningarna. Bofasta kunde nyttjas som sagesmän, sommarstugeområden kunde vara folktomma eller, p g a ledighet eller flyktingsituation, vara bebodda. Hänsyn skulle tas till civila vid gruppering och vid förflyttning och i vissa situationer kunde flyktingströmmar vara något som påverkade stridsfältet och/eller egen rörlighet. Civila resurser kunde bli aktuella att rekvirera i vissa lägen, såsom lokaler eller entreprenadmaskiner. Men sammantaget övade vi militär strid och ingenting annat. Den civila sfären var perifer.

Observationen

Nu har jag inte någon överblick över den stora och komplexa organisation som hela Aurora 17 utgör och det ska jag inte heller ha, men inom den ”byggkloss” där mina kamrater och jag övades, kunde jag göra en intressant iakttagelse.

Vi ställdes mot en spelad motståndare som enligt förutsättningarna inte enbart strävade efter att nå militära mål utan även politiska, ickemilitära mål. En motståndare som genom olika insatser skulle försöka skada civil infrastruktur, påverka media i försvarsnegativ riktning, vända civilbefolkningen mot idén att försvara landet och ytterst påverka det politiska beslutsfattandet i regeringen. Detta är – tror jag – nytt och det är synnerligen positivt.

Forskaren Oscar Jonsson, verksam vid Department of War Studies, King’s College i London, skrev i september en artikel för Timbro med anledning av den ryska övningen Zapad 17. Ur artikeln, som är mycket läsvärd, klipper jag följande citat:

”Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.

I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.”

Med citatet från Oscar Jonsson i åtanke, vilken blir betydelsen för vårt lands försvar? Vilka är de hårda och svåra delarna av försvaret och omvänt, var kan motståndaren finna sårbarheter? Jag vill här av naturliga skäl inte beskriva vårt försvar på en onödigt detaljerad nivå utan önskar föra ett mer översiktligt resonemang.

Våra militära förband – inklusive Hemvärnet – är organiserade, utrustade och övade för att lösa sin huvuduppgift, väpnad strid.

Det hindrar i och för sig inte att de även kan lösa ickemilitära uppgifter, planerade eller oplanerade, liksom att på olika sätt ge stöd åt det civila försvaret. Samtidigt finns en lång rad av hot och risker där Försvarsmakten inte är och inte heller skall vara lösningen. Vi har få förband och i en krigssituation kommer förbandens huvuduppgifter att vara fullt tillräckligt för dem att hantera.

De olika civila myndigheterna bör alltså planera för att lösa sina respektive åtaganden inom ramen för totalförsvaret med egna resurser och – givet citatet av Oscar Jonsson ovan – göra det på ett sådant sätt att de själva inte utgör en möjlig sårbarhet i en motståndares ögon.

Insikten om det civila försvarets ökade betydelse finns uppenbarligen idag på regeringsnivå och den ligger antagligen bakom de regeringsinitiativ vi sett de senaste två åren för att stärka de civila delarna av försvaret. Detta är en förändring i rätt riktning och det tycks även leda till åtgärder, låt vara att tempot i uppbyggnaden ännu är plågsamt lågt.

Reflektionen

Det finns mer än ett sätt att se på det civila försvaret. Jag tänker mig två scenarier och skillnaden mellan dessa två är ganska stor:

Scenario ett är att vi kan se på det civila försvaret som något som stärker medborgarnas skydd och som skapar resurser för att stödja det militära försvaret. Den bilden tror jag ligger nära synen vi hade på Civilförsvaret under det kalla kriget och den är också intuitiv. Var och en förstår att krig innebär svåra påfrestningar på civilbefolkningen vilket genast leder till frågan om hur vårt samhälle bäst kan organisera ett skydd för dem.

Det andra scenariot är att en motståndare som letat efter och identifierat sårbarheter i det svenska samhället tänker nytt och istället för ett konventionellt militärt anfall väljer ett angreppssätt som i huvudsak bygger på ickemilitära medel. Våra militära förband hamnar då i en situation där de står redo men förblir overksamma då ingen militär motståndare visar sig, samtidigt som civil infrastruktur, kommunikation, beslutsfattande och försvarsvilja i egenskap av motståndarens primära mål angrips på olika sätt.

Scenario två leder till en situation där det civila försvarets chefer finner att deras respektive verksamheter utgör direkta mål för motståndaren och det enda verksamma skyddet mot angreppen är de försvarsförberedelser som på förhand har gjorts. Det kan vara fråga om såväl åtgärder vidtagna med verksamhetens egna resurser som i ett strukturerat, planerat och övat samarbete med andra aktörer.

En fråga jag ställer mig – en smula osäker på om jag verkligen vill veta svaret – är i vilken grad våra politiska och civila beslutsfattare överlag är redo för ett scenario två. Vi kan se på några händelser som uppmärksammats ganska nyligen:

  • Tullverkets agerande i samband med attentatet den 7 april, som jag skrivit om tidigare, ledde till att tullens verksamhet avstannade i ett läge då en fast gränskontroll hade kunnat vara ytterst viktig för säkerheten
  • Vi har alla tagit del av turerna kring Transportstyrelsens medvetna beslut att bryta mot lagen och därmed skapa stora revor i vår nationella säkerhet
  • Miljöpartiet har på Gotland och i Karlshamn valt att gå i opposition mot den regering som partiet de facto ingår i, genom att ifrågasätta Aurora 17
  • En rad organisationer, däribland två riksdagspartier (V och Mp) valde att delta i protestaktioner mot Aurora 17 som organiserades av personer tillhöriga Kommunistiska partiet (tidigare KPML(r)). Ett parti som lever upp även till högt ställda krav för att få kallas extremistiskt.

Väl medveten om att punkterna utgör en något anekdotisk bevisföring från min sida så vill jag inte dra några tydliga slutsatser av dem, men sammantaget ger de ändå anledning till viss oro.

Chefer i våra kommuner, landsting, länsstyrelser och nationella myndigheter borde alltså säkerställa att deras totalförsvarsplanering inte bara tar höjd för krigets krav utan även för en situation där den egna civila verksamheten kan utgöra motståndarens förstahandsmål.

Nästa stora svenska övning, Totalförsvarsövning 2020 är nu på planeringsstadiet. Det ska bli intressant att se hur den kommer att svara mot scenario ett respektive scenario två. En annan fråga är hur vi bäst kan göra nytta av tiden fram till 2020. Jag tror att det brådskar.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Behålla ett antal JAS 39 C? – tydligare analys efterlyses

av Helge Löfstedt

Äldre serier av JAS 39 kan bidra till operativ effekt. Lär av andra länder! Foto: Hampus Hagstedt, Försvarsmakten.

I akademiens arbete KV 21 finns olika bedömningar beträffande utnyttjandet av JAS 39 i framtidens försvarsmakt. Inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (Kv 21), koncept 1, som efter en inledande analysomgång valts som grund för slutsatser beträffande hur Försvarsmakten bör utvecklas mot 2030, ingår tre divisioner av  JAS 39 E och tre divisioner av JAS39  C/D. I ett senare utkast ingår däremot endast JAS 39 E. Man har där ersatt 3 divisioner JAS 39 C/D med ca 20 stridsflygplan, d v s en division, JAS 39 E.  Frågan om vilket antal som skall anskaffas av JAS 39 E blir rimligen också en av de större frågorna att ta ställning till i det kommande försvarsbeslutet. Här efterlyser jag mera analys för att övertyg­ande visa att det i ett operativt helhetsperspektiv är lämpligt att byta de tre divisionerna JAS 39 C/D mot en division av versionen JAS E.

Uttalandet att JAS 39 C/D inte är “operativt relevant” efter år 2025 har förekommit. JAS 39 C/D kom i tjänst omkring 2003 och är därmed yngre än de flesta internationellt förekomm­ande motsvarigheter.  Här skall man vara medveten om att operativa värderingar av försvarskom­positioner i hög grad är subjek­tiva till sin karaktär. Det kan då vara angeläget att se vad pro­fessionella skapare av försvarskompositioner i utlandet anser. Här följer några exempel från USA, Ryssland och Israel.

Först vill jag dock påminna om principen High-Low-Mix och som karakteriserar försvars­struktureringen i många länder. Denna princip innebär att man samtidigt har två eller flera systemtyper parallellt och där en typ inriktas på moderna och höga prestanda, medan man för andra typer nöjer sig med inte fullt så höga, men fortfarande tillräckliga, prestanda. Detta innebär lägre kostnader som ger möjligheter att få tillgång till en större numerär, vilket i sig möjliggör fördelar i form av högre grad av operativ handlingsfrihet. Ofta består systemen med inte fullt så höga prestanda av mindre moderna system där utvecklingen medfört att deras prestanda överträffas av modernare system.

Mina källor för följande faktaredovisning är The Military Balance 2017 för dagsläget och Wikipedia avseende framtidsbedömningar.

USA

Även den teknologiskt ledande supermakten USA gör avkall på topprestanda för att kunna upprätthålla operativ handlingsfrihet. Flygstridskrafterna består således av toppmoderna stridsflygplan i kombination med äldre med olika grader av modernitet. Totalt kommer USA, åtminstone under det närmaste decenniet, att ha fem tydliga nivåer av prestanda för sina stridsflygplan. Alltifrån F-22 med mycket höga prestanda, men som finns i litet antal. En lägre nivå utgörs av den senast utvecklade typen F-35 (Joint Strike Fighter) och som efter hand ökar i antal. Vidare finns ett antal moderniserade F-15 som fortfarande betraktas som ett högprestandaflygplan trots att det togs i tjänst 1976. Vidare F-16 och F-18, båda från början av 1980-talet. Dessa kommer under lång tid att finnas i två tydliga prestandanivåer, nämligen sådana som är sent tillverkade samt sådana som tillverkades tidigt, men som moderniserats. Till bilden hör då att både F-15, F-16 och F-18 fortfarande produceras trots att produktion av F-35 påbörjats sedan något år. Man kan också notera att de olika typerna med största säkerhet kommer att förbli i tjänst under ytterligare något decennium.

Israel

High-Low-Mix är som princip vanlig också i små länder.  Israel utgör ett framträdande ex­empel. Där finns i aktiv tjänst fyra varianter av F-15 och tre varianter av F-16. D v s totalt sju olika typer.  Allt inom ett totalantal på något över 400 stridsflygplan. De med högsta pre­standa utgörs av de ca 80 flygplan av typen F-15 i olika varianter. Vidare finns ett större antal av F-16 med “tillräckligt höga prestanda” som införts i olika varianter med början av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Därutöver finns ytterligare tre typer av äldre stridsflygplan i reserv.

För framtiden har Israel påbörjat anskaffning av F-35 som avses ersätta ett mindre antal av befintliga F-16. Resterande F-16 kan dock förväntas vara operativt relevanta under flera decennier framöver

Ryssland

Ryska stridsflygplan har i detta sammanhang intresse både som internationell trendsättare och som potentiellt hot. Också Ryssland har många typer av jakt-, attack- och spaningsflygplan i tjänst. Av dessa togs två typer i tjänst under 2000-talet. Produktionen av typen Su 34 pågår sedan några år, men kommer att avslutas omkring 2025 med 184 levererade flygplan. Den andra och mest omtalade moderna typen, Su PAK-FA, verkar komma i tjänst under de när­maste åren. Men tillverkningen har fördröjts, bland annat på grund av bristande medel, vilket bl a leder till att ett samarbete med Indien gnisslar. En serielängd på 200 flygplan har nämnts, men det verkar nu tveksamt om mer än en tredjedel kan levereras till Ryssland före år 2025. Tillsammans kan antalet för dessa två nya typer år 2025 uppgå till närmare 250 flygplan.

I övrigt har modernisering påbörjats av nära 400 flygplan som tillverkats från kalla krigets senaste decennium fram till några år in på 1990-talet. Därutöver kommer att finnas drygt 400 nyproducerade flygplan av typer som i hög grad grundas på konstruktioner från kalla kriget. Det gäller Mig-29K och MIG 35 vilka utgår från Mig 29 samt Su-30, 33 och 35 som utgår från Su 27. Äldre typer kommer således att dominera till antalet i ryska flygstridskrafter, d v s vara operativt relevanta under åtskillig tid och detta även efter 2025.

Med tillgängligt öppet underlag kan sedan beståndet av ryska flygplanen i tjänst år 2025 bedömas. De har då naturligtvis tagits i tjänst vid olika tidpunkter. Ett medelvärde för dessa tidpunkter när flygplanen först togs i tjänst kan sedan beräknas till år 1995. Motsvarande medelvärde för ålder blir då 30 år. Som tidigare nämnts togs JAS 39 C/D i tjänst år 2003 dvs för 14 år sedan och typen kommer år 2025 att ha varit i tjänst i 27 år, d v s de är några år yngre än den ryska medelåldern för stridsflygplan.

Ett principiellt perspektiv – High-Low-Mix

Ovanstående genomgång visar att en kombination av stridsflygsystem med olika prestandan och egenskaper, i bland benämnt High-Low-Mix, inte är ovanligt förekommande i omvärldens försvarsmakter. Det kan då vara intressant att närmare reflektera över varför så har blivit fallet. Ett enkelt svar är att det är ekonomin som styr. Men naturligtvis måste gränser dras beträffande vilka prestanda som är användbara och då blir svaret mera komplext.

I många länder förs en diskussion mellan olika skolor i synen på val av vapensystem. Den skola som då synes ha mest inflytande är den som fäster stor vikt vid operativa helhetsbedömningar. Vapensystem av olika schatteringar får där olika roller utifrån sina förutsättningar och sin förmåga att ge olika former av bidrag till en operativ helhetsbild. Dessa operativa överväg­anden utformas då enligt moderna militärteoretiska tankar där man framhåller vikten av manöver i en kamp om operativ handlingsfrihet. Allt naturligtvis i syfte att uppnå politiska mål.

I en andra skola görs analyser för varje vapensystem där man studerar hur dessa ska nyttjas i olika stridssituationer i syfte att vinna framgång mot en avancerad motståndare. I denna skola återspeglas en aversion mot egna förluster, något som efter hand förstärkts i västerländsk syn på krigföring. Lätt överfokuseras, som uttryck för en försiktighetsprincip, på förmåga mot en motståndares mest kapabla system. Värderingarna blir i så fall inte representativa för helheten i en operation. Inom denna skola lyfter man inte heller lika systematiskt fram erfarenheter från sådana dueller till operativ nivå. System med gynnsammare ekonomi beaktas inte fullt ut och konsekvensen av att de ger möjligheter till ett större antal i en begränsad ekonomi beaktas inte. Resul­tatet blir lätt att endast system med de högsta prestanda förordas. Detta leder ytterst till redu­cerad operativ handlingsfrihet jämfört med vad som fås vid en mera grundligt genomförd operativ analys.

Problemet med att kombinera duellvärderingarna med modern operativ helhetsanalys har ingen självklar eller enkel lösning. En väsentlig svårighet är att ange och värdera vad som är tillräckliga prestanda för att en komponent skall kunna ingå i Low-delen inom ramen för en meningsfull High-Low-Mix. Bidraget till den egna operativa handlingsfriheten från förband och system i Low-registret kan då bestå i förmåga att blockera delar av motståndarens ut­veckling i en operation. Om man låter system med inte fullt så höga prestanda ta sig an uppgifter där dess prestanda är tillräckliga frigörs högprestandasystem för uppgifter där deras högre prestanda är mest angelägna. Detta ökade möjligheter för dessa enheter att genomföra flera aktiva aktioner. Sådana indirekta bidrag kan vara lika viktigt som att vinna avgränsade dueller.

Komplett uppsättning av analyser

Med ovanstående som bakgrund är det tydligt att det behövs ett växelspel av försvarseko­nomiska analyser och värderingar som omfattar både analyser i avgränsades stridssituationer och analyser i hela operationsområden. Sveriges militäroperativa situation gör det angeläget att överblicka hela landet i hela dess stora yta och därav följande långa avstånd när stridskraf­terna skall manövreras. Detta medför rimligen komparativa fördelar för högrörliga strids­krafter. Detta gäller då både sådana system som har ”tillräckligt goda prestanda” som de som har mycket goda prestanda. Allt detta bör beaktas för att bedöma i vilken mån uppväxling och byte av de tre divisioner JAS 37C som återfinns i koncept 1i akademiens arbete KV 21 bör ersättas av en nyproducerad division JAS 39 E.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA

Främmande undervattensverksamhet i Gävle hamn 2017-06-29. Analys av ekolodsbilder

av Nils-Ove Jansson och Nils Engström

Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. Avvikelsen hade formen av ett ca 13 m långt och ca 3 m brett lodeko. Dess högsta del låg 5 m under vattenytan. Ett mindre eko ca 1×1 m uppmättes på ekolodet 2.5 m väster om det större ekot. Dess översta del låg också ca 5 m under vattenytan. Se bilaga med fotokommentarer (4 st bilder) [1].

Mätningen utfördes med ett multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F med frekvens 160 kHz styrt av mjukvaruprogrammet Olex. Allt var kopplat till ett precisionsnavigeringssystem Fugro GNSS och en Linuxdator. Det använda Multibeamlodet arbetar med en sändarpuls som är bred i sidled (120 grader)och smal i längdled. De mottagna ekopulserna tas emot i 112 st smala mottagarlober fördelade på 120 grader i sidled. Ekosignalen från varje sådan lob lagras i datorminnen vars position på botten hämtas från en exakt GPS och vars storlek projicerad på botten (kvadratiska rutor) kan varieras beroende på arbetsdjupet. Genom att passera flera gånger över samma plats förbättras precisionen i mätningen. Mätningen kan presenteras som en konventionell ekolodsbild eller i 2-dimensionell ”kartbild”, alternativt 3-dimensionell bild från variabel vinkel. Metoden ger med hög precision ekonas position, djup, form, hårdhet. Djup eller hårdhet kan presenteras i färgskala. Eftersom ljudvågorna sprider sig i vattnet avbildas alltid ett föremål något större än det är i verkligheten, s k sonarmått. Variationer i vattnets temperatur och salthalt samt lobens vinkel mot vertikallinjen påverkar också mätresultatet. I aktuell mätning uppskattas felet vara maximalt +1 m.

Avvikelsen fotograferades från mätutrustningens bildskärm och studerades under lunchuppehållet varefter förnyad lodmätning vidtogs i samma område. Kl 1304 fanns ekona kvar på samma plats. Man beslöt då att hämta dykare för att identifiera dem. När man återvände kl 1405 kunde man med ekolodet inte återfinna ekona. Eftersom man fortsatte sökandet i samma sjömätningsmod med det tidigare inspelade ekot som referens, raderades detta och ersattes med den nya bottenbilden. Backup togs aldrig av den tidigare inspelningen.

En dykare gick ner för att undersöka botten och upptäckte då två parallella avtryck i den fasta lerbotten. Avtrycken var rektanglar på ca 45x120mm på 30-40cm avstånd med långsidorna mot varandra och några cm djupa. Eventuellt fanns det flera avtryck men sikten var begränsad p.g.a. slam i vattnet.

Gävle hamn ringde polisen och rapporterade händelsen kl 1400. Man försökte även larma kustbevakningen utan resultat. Avvikelserapporten mejlades till polisen kl 1600. Försvarsmakten meddelades via polisen men hade inte någon kontakt med Gävle hamn.

Enligt obekräftade uppgifter som erhållits i efterhand upptäckte några personer, som på eftermiddagen fiskade längre ut i Gävle hamn, ett föremål på ekolod som passerade under deras båt. Detta har inte närmare kunnat undersökas.

Under dagen blåste NO-vind ca 6 m/s i Gävlebukten.

Teknisk analys

Avsikten med den tekniska analysen är att pröva tänkbara förklaringar eller fenomen som skulle kunna inverka på ekolodet och för att kunna fastställa vad som orsakat ekona. Prövningen har gjorts i en tabell där likheter och olikheter har förtecknats och kommenterats. Se bilaga i excel-fil: JÄMFÖRELSE MELLAN TÄNKBARA FÖREMÅL ELLER FÖRETEELSER OCH DET AVBILDADE EKOT I GÄVLE HAMN 2017-06-26 [2]

Tekniskt fel på utrustningen har avförts. Den har fungerat före och efter ekoinspelningen och skötts av van personal. Att ett fel skulle råka uppstå på samma ställe med två timmars mellanrum och därefter aldrig mer är osannolikt.

Reflex av botten på eget fartyg uppstår mot hård botten och på dubbla djupet men icke med multibeam ekolod. Ekot ligger dessutom tvärs egen kurslinje vid inspelningen vilket omöjliggör bottenreflex som förklaring.

Språngskikt kan uppstå i älv eller åmynning när vatten med olika temperatur och salthalt skiktas. Det kan ge långsträckta ekon men inte vid vertikala lodsignaler eller med multibeam ekolod. Osannolikt att ett språngskikt kan ge ett eko som varierar så mycket i höjd/djupled och därefter inte finnas kvar.

En sjunken lastluckepresenning ger inget eko när den driver undervattnet eller ligger på botten. Om någon del innehåller luftfickor ger ekolodet utslag. Det är osannolikt att en presenning skulle ge ett exakt likadant eko under två timmar och därefter helt försvinna.

Täta fiskstim kan ge utslag på ekolod. De är pulserande och byter form. Att ett fiskstim skulle bibehålla sin position och form under flera timmar är osannolikt. Normalt står fiskstim mot strömmen. Här ligger ekot tvärs strömriktningen. Multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F används bland annat i fiskefartyg för att fastställa var det är lämpligt att tråla. Erfarenheterna bland fiskare på hur fiskstim reagerar och uppträder och hur sådana registreringar ser ut är därför stort.  Vid den tekniska analys som gjorts har ett omfattande skriftligt underlag kring detta kunnat användas och vägas in och därför har hypotesen att det skulle vara fisk som genererat det registrerade ekot kunnat avföras.

En gång har en knölval på 15 m upptäckts i Bottehavet. Den siktades av kustbevakningen utanför Brämön vid Sundsvallsbukten i mars 2015. Det är enligt valexperter ett undantag. Mindre vitvalar 5-7 m har siktats vid enstaka tillfällen. De runda formerna på en val och ekot överensstämmer inte. Att en så stor val oupptäckt tagit sig in till Gävle hamn och inte rört sig vid mättillfällena är osannolikt. Om den varit död hade den legat kvar.

En container svävande i vattnet ligger normalt kantrad med en luftficka uppåt. Längden kan överensstämma men ekot bör ge släta och vinklade ytor. Det är osannolikt att den först kan ligga kvar och sedan försvinna på kort tid.

Ett sjunket drivande båtskrov skulle kunna ge ett farkostliknande eko med stäv, akter och sittbrunn. Det är dock osannolikt att det kan ligga kvar på samma position och kurs under två timmar för att sedan spårlöst försvinna. Strömmen (utflödet från Gavleån) var västlig < 0.5 knop och vindriktningen NO ca 6 m/s under dagen.
Det är osannolikt att ekot och dess försvinnande går att förklara med ovanstående naturliga och passiva fenomen.

        — — —

Nedan prövas aktiva artificiella förklaringar till ekots uppkomst och beteende.

En miniubåt av konventionell typ kan ha samma längd som ekot men har en mer spolformad kropp. För att uppnå ekonomisk och tyst gång har den slätt skrov och en stor lågkaviterande propeller. Den har oftast torn. Ekot saknar torn, har en oregelbunden yta och en tvär akter. Det är osannolikt att ekot är en miniubåt.

Civila ubåtar finns inte inom rimliga avstånd och användandet av sådana förvarnas normalt marina myndigheter för undvikande av falsklarm och i värsta fall bekämpning. Civil undervattensverksamhet med ubåt och dykare har ofta en följebåt av säkerhetskäl.  Längder och form på befintliga sådana stämmer inte med ekot. Att det skulle vara en okänd farkost för smuggling under dagtid i en så trafikerad hamn som Gävle är osannolikt.

Det är osannolikt att ekot kan vara en främmande miniubåt eller civil ubåt.

        — — —

Av siluett, längd och bredd samt övriga former liknar ekot en dykarfarkost (Swimmer Delivery Vehicle = SDV). En noggrannare jämförelse har därför gjorts med i Östersjön kända dykarfarkoster.

Först har den svenska Seal Carrier tillhörig marinens amfibieregemente jämförts, se bilaga [3]. Av tabellen framgår att endast två likheter finns, akterns form och sittbrunnen. Markanta olikheter är längden och att inga djuproder syns på främre delen av skrovet. Tillsammans gör de tio olikheterna att Seal Carrier kan avföras.

En annan dykarfarkost i Östersjöområdet är den ryska Triton NN, se bilaga [4]. Farkosten, som är en utveckling av tidigare dykarfarkoster Triton 1 och 2, har testats bland annat vid marina spetsnazbrigaden i Kalingrads Oblast. Här finns vid en jämförelse fler likheter än olikheter. Den viktigaste olikheten är längden. Säkra data om Triton NN saknas dock och de offentliga bilder som finns är gamla.

Andra dykarfarkoster/SDV med liknande form finns bl.a. i USA, Frankrike, Italien, Nord Korea och flera andra länder. Att någon av dessa skulle transporterat hit för inträngning i Gävle hamn är inte troligt.

Taktisk och operativ analys

Nautiskt och djupmässigt är det inga problem för en dykarfarkost att dolt tränga in i Gävle hamn. Farkosten transporteras fram till lämplig position på internationellt vatten varefter denna själv tar sig in till hamnen. Bärare kan vara en konventionell ubåt eller ett övervattensfartyg.

Att ett handelsfartyg skulle bära med sig dykarfarkosten in i hamnen är inte troligt. Risken för upptäckt vid överraskande tullvisitation eller avhopp ur besättningen är för stor. Däremot kan handelsfartyg/fisketrålare utgöra reservalternativ vid haverier/motsv. Ett handelsfartyg kan också anpassa fart och skapa bullerridåer för att dölja ubåtar vid passager som t.ex. Södra Kvarken.

I analysarbetet har information om alla fartyg som angjort eller avseglat från Gävle hamn varit tillgänglig.

Operativt måste det finnas starkt motiv för att i fredstid skicka in en dykarfarkost i Gävle hamn. Det kan inte enbart röra sig om att rekognoscera hamnen. I den doktrin den ryske generalstabschefen Gerasimov offentliggjorde i februari 2013 framgår att hybridkrigföring med öppna och dolda medel är det nya sättet att påverka säkerhetspolitiken. Vid en senare presentation där Gerasimov talade om hotet från Nato visade han en karta över Nordeuropa där bl.a. förhandslagrad amerikansk marinkårsmateriel i norska Tröndelag och Gävle hamn var markerade.

I Kungliga Krigsvetenskapsakademins tidskrift nr 1 2016 sid 52-59 ” Submarine Intrusions in Swedish Waters. Past and Present by Nils-Ove Jansson utvecklas möjligt motiv närmare. Se bifogad länk http://kkrva.se/hot/2016:1/HoT_1_2016.pdf

Under den nu pågående svenska militära övningen Aurora användes Gävle hamn för utlastning av svenska artilleriförband från Boden för sjötransport via Finland till Gotland. Avståndet från Boden – Gävle är ungefär lika långt som från Tröndelag – Gävle. Ur rysk synvinkel kan detta uppfattas som en förövning vilket tillsammans med värdlandsavtalet visar Svensk säkerhetspolitisk inriktning.

Den tekniska analysen visar att en främmande undervattensfarkost befunnit sig i Gävle hamn när den av en slump upptäcktes vid sjömätning efter muddringsarbeten. Sjömätningen var inte känd för allmänheten innan den startades 2017-06-29. Ekolodsbilderna visar förutom en skrovsiluett i 2D att någon typ av verksamhet pågår, dels akterut på farkosten, dels nära dess babordssida. Den troligaste förklaringen är dykare som slutför något slags arbete, eventuellt lastar ombord något på undervattensfarkosten. Bottenavtrycket indikerar att ett tyngre föremål stått på botten under en viss tid och gett upphov till de upptäckta avtrycken. Vid lodningen efter lunch körde hamnens mätbåt flera varv runt farkosten varför besättningen måste ha uppfattat att den var upptäckt. Såväl propellerljud som ekolodsändning på så nära avstånd uppfattas mycket tydligt i vattnet även utan tekniska hjälpmedel. På mindre än 30 minuter lyckades farkosten därefter lämna området. Eventuellt upptäcktes den av fritidsfiskare längre ut i hamnen när den passerade under deras båt.

Slutsatser

Utifrån ekolodsbilderna och personalens utsagor är slutsatsen att en främmande undervattensfarkost har befunnit sig i Gävle hamn den 29 juni mellan kl 11-13.  Det djupa intrånget ända in i Gävle hamn omöjliggör också navigatoriska misstag. Händelsen bör därmed klassificeras som en grov avsiktlig kränkning.

Om originalinspelningarna från mätningarna kl 11 och kl 13 sparats hade farkosten troligen kunnat identifieras eftersom inspelningen då kunnat studeras i olika vinkar i 3D-mod och med 12 cm mätnoggrannhet. Det hade sannolikt också gått att fastställa vilken verksamhet som pågick. Jämförande mätningar av de bevarade bilderna på ekot och kända uppgifter från den ryska dykarfarkosten Triton NN visar stora likheter. Fördäck, mast, sittbrunn, akter är utformade på samma sätt. Däremot stämmer inte längden på ekot med data och tidiga bilder av denna farkost. Med idag tillgängligt underlag kan nationalitet därför inte fastställas.

Gävle hamn och dess personal har agerat föredömligt i sin rapportering av händelsen. Vanan att arbeta i sjömätningsmod där bara senaste djupmätningen sparas efter ett muddringsarbete är förklaringen till misstaget att tidigare filer spelats över.

Efter rapporteringen förväntade sig personalen i hamnen någon form av reaktion från försvaret men den uteblev. De enda som tidsmässigt skulle kunna ha gjort en insats är helikoptrar. Försvaret saknar sedan tio år operativa ubåtsjakthelikoptrar och vapen för dessa. Helikopterförbanden på Berga och Säve är nedlagda, kvar finns bara en enhet på Kallinge flygplats i Ronneby.

 
Nils-Ove Jansson är pensionerad Kommendör 1. Gr, med tidigare tjänstgöringar i Marina ubåtsanalysgruppen, operativt ubåtsjaktansvarig i Kustflottan och Ställföreträdande Chef för Must. Han är författare till boken Omöjlig Ubåt som handlar om ubåtskränkningarna under Kalla Kriget.

Nils Engström är f d sjöofficer och Lotsinspektör med tidigare tjänstgöringar i marinen och Sjöfartsverket. Han är sjömätarutbildad och mångårig svensk representant vid IMO-konferenser.

 


4 bilagor

 
[1] Bilaga: Fotobilder med kommentarer.

De fotobilder som togs från mätutrustningens display är samtliga 2-dimensionella, dvs de återger föremålet ovanifrån, så som en kartbild med norr uppåt. Här presenteras några av dessa bilder för att visa och förklara de olika presentationssätt och skalor som varit tillgängliga vid analysen.

Bild A visar en översiktsbild av mätområdet inlagt i en sjökortsbild. Där framgår även de mätstråk som mätbåten gick då bottenbilden ritades upp. Mätbåtens spår visas i bilden som ett tunt blått streck. Det aktuella föremålet syns i Bild A nära mitten av bildens nedre högra fjärdedel.

Bild A

Bild AFör att underlätta tolkning av bilden kan Olec-systemet presentera de 2-dimensionella bilderna i olika färger och färgnyanser, samt lägga på skuggor. Detta ger en snabb uppfattning om djupförhållandena och föremåls form. Bilden är uppbyggd av ett antal kvadratiska ytor som representerar en liten lodad och positionsbestämd horisontell verklig yta. Den ytan motsvara 0,12 X 0,12 m på de tagna bilderna. De olika färgerna representerar antingen föremålets djup eller föremålets hårdhet. Den använda utrustningen är i första hand inställd för djupmätning, varför färgerna i samtliga tagna bilder återger föremålets djup. På bild B, som bara har nyanser i blått, representerar ljusast blått de grundaste ytorna och mörkast blått de djupas belägna ytorna.

De djupsiffror vid en pil, som syns i en del av bilderna, är det djup som anläggningen lodat på de ytor om 0,12 x 0,12m på den platsen

Bild B

Bild BI bilder där hela färgspektrum används motsvarar färgerna djupet från varm mörkröd till kall lila nyans enligt tabellen nedan.

Om man följer färgskalan medurs i följande färgcirkel från varmast mörkröd till kallast lila, är det lättare att förstå färgfördelningen i förhållande till djupet på Bild C nedan.

Angivna riktningar upp, ner, vänster, höger relaterar i den fortsatta presentationen till riktningar i bilden. 

nyans/FÄRG RÖD GUL GRÖN BLÅ LILA
varm 4-4,99 m 7-7,99 m 11-11,99 m 14-14,99 m 18-19 m
ljum 5-5,99 m 8-8,99 m 12-12,99 m 15-15,99 m
sval 6-699 m 9-9,99 m 13-13,99 m 16-16,99 m
kall 10-10,99 m 17-17,99 m
Bild C

Bild CSkuggning kan normalt väjas så att skugga bildas som om ljuset kommer antingen från vänster eller från höger i bilden. Samtliga aktuella bilder har ljuset från höger. Det innebär att varje skuggad yta i bilderna har ett grundare föremål omedelbart till höger om sig.

Man kan således konstatera att det stora båtformade ekot består av något som befinner sig grundare än den omgivande djupare belägna gröna botten (11,87m, Bild C). Detta visar dels de ”grundare” färgerna, men främst den längsgående skuggan på ekots hela vänstra sida. Ekots övre stävliknande del sluttar framåt och åt sidorna. De båda längsgående sidorna är parallella. Vänstra sidan svänger i sin nedre sträckning och bildar något som liknar en tvärskuren akter. Föremålet ser ut att ligga något djupare med sin övre del.

En grundare (röd) avlång kant löper runt en djupare längsgående försänkning centralt i föremålet (9,31m, Bild D). Kanten varierar bitvis i höjd och midskepps styrbord (<5,21m, Bild E), samt babord akter, sticker föremål (mörkröda fläckar) upp markant, (djup 4-5m). De två mörka skuggorna ¼ av ekots längd uppifrån, skapas av en grundare kant till höger, men utbredningen tyder också på försänkningar i den kringliggande ytan. I den röda avlånga ringens nedre kant visar både skuggning och färgnyanser på två vertikala upphöjningar, ca 2 m grundare än omgivande ytor. Ca 1,5 m till vänster om det större föremålet syns ett mindre utbrett föremål med sin djupaste synliga del på 9-10 m och sin grundaste del på 5-6 m. Det är på denna plats bottenavtryck iakttogs av hamnens dykare någon timma efter ekot försvunnit.

Bild D resp E

Bild D Bild E

 
[2] Bilaga: Exceldokument: Jämförelse mellan tänkbara föremål eller företeelser och det avbildade ekot i Gävle hamn 2017-06-26 »

 
[3] Bilaga: Seal Carrier

Seal Carrier
Seal Carrier tar 2+6 passagerare, opererar ner till 40 meters djup, går i 35 knop på ytan och 5 knop under vattnet. Är 10.45 m lång, 2.21 m bred, maxhöjd 2.65 m inklusive snorkelmast, väger 3 800 kilo och tar 1,2 tons last.

 
[4] Bilaga: Triton NN Sammanställning
Nedanstående uppgifter är inte till alla delar bekräftade

Triton NN
Projekt 21310 Triton NN utvecklades med början 2002 vid konstruktionsbyrån Lazurit CDB i Nizhny Novgorod. En testplattform byggdes och utprovades bl. a. i Primorsk i S.Östersjön. Proven avslutades 2008. Det är inte känt om farkosten modifierades efter utprovningen. Triton NN är en dykarfarkost som saknar tryckskrov och är avsedd att transportera spetsnazdykare till operationsområdet genom en kombination av hög fart på ytan och låg fart dold under vattnet.

Farkosten är ca 10 m lång, ca 2 m bred och har en höjd av ca 2.5 m inklusive fällbar periskopmast på ca 1 m. Den framförs av två förare/piloter och kan ta 6-8 spetsnazdykare inklusive utrustning i den öppningsbara sittbrunnen. Framdrivningen sker med två vattenjetaggregat som i ytläge drivs av två diselmotorer vilket ger en fart över 35 knop. Under vattnet används två utfällbara vattenjet/trustrar på ömse sidor och akter om styrhytten. Framdrivningen sker med elmotor och batteri. Eventuellt kan farkosten förflytta sig just under vattenytan i snorkeldrift och samtidigt ladda batterierna. Räckvidd i ytläge >150 km, i u-läge >20 km. Triton NN kan lastas och transporteras i en båtvagga på ubåt och övervattensfartyg.

Utrustningen utgörs av periskopmast med satellitmottagare, kompass, dopplerlogg samt navigationsdator med elektroniskt sjökort. I fören sitter en sonar med en angiven räckvidd på 250 m. Den kan också användas som ekolod och sändartransponder för dykare och moderfartyg med en angiven räckvidd på 2 km. Farkosten har undervattenskommunikationssystem av okänd typ. I aktern sitter en sänkbar snorkelmast. Skrovet har v-botten och består av plåt. Överbyggnaden är gjord i kompositmaterial för att spara vikt. Utformningen tyder på att det har stealth-egenskaper mot radar och sonarsändning. Dykdjupet bedöms till 30 m.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag en serietillverkad operativ version av Triton NN som är 40-44 fot, d.v.s. 12-13 m.

Våldsinriktad politisk extremism

av Björn Körlof

Nordiska motståndsrörelsen, NMR, är en högerextrem nordisk militant nazistisk organisation. Foto: Peter Isotalo, Wikimedia Commons.

Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja våld för att hantera illegalt våld inom landet. Att medborgarna, till staten, överlåtit sin rätt att försvara sig med vapen innebär naturligtvis att staten då måste kunna hantera illegalt våld så att de laglydiga medborgarna kan förlita sig på att brottsligt våld kan bemästras helt tillfredsställande.

Denna helt grundläggande rättsstatsprincip krackelerade under några år före Hitlers makttillträde då Weimarrepubliken inte förmådde bemästra det gatuvåld som de beväpnade organisationerna SA (Sturmabtailungen, d v s stormavdelningar) och Die Rote Front (”Den röda fronten”) eskalerade. När Hitlers SA successivt blev den alltmer dominerande gatuvåldsorganisationen och framstod som våldssegrare mot Die Rote Front, växte dess medlemsantal successivt också kraftigt. Polisen lyckades heller inte förhindra en alltmer omfattande illegal beväpning hos SA. Före Hitlers makttillträde diskuterades därför intensivt i statsledningen förutsättningarna för att med en stor polisiär insats, och även med stöd av försvarsmakten Reichswehr, avväpna SA och göra organisationen, liksom Die Rote Front, illegal.

Både polisens företrädare liksom ledningen för Reichswehr konstaterade att en sådan insats skulle leda till omfattande våld, och sannolikt inbördeskrig. Det var nämligen inte givet att vare sig polisen eller Reichswehr, i en sådan uppgörelse, kunde påräkna lojalitet mot republiken, ens inom de egna organisationerna.

Utgången av detta känner vi. Hitlers politiska våldsmetoder segrade, inte minst därför att befolkningen genom att rösta på honom hoppades att han kunde åstadkomma ett politiskt lugn.

Spåren från Weimarrepublikens politiska oro, svagheter och fall förskräcker. Kan inte staten i ett tidigt skede bemästra det politiskt betingade våldet riskerar utvecklingen att bli det demokratiska systemet övermäktigt.

Även om vi är långtifrån Weimarrepublikens tillstånd blir dessa tankar ofrånkomliga när man tar del av diskussionerna om hur polisen hanterat den av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) organiserade, men icke tillståndsgivna, demonstrationen i Göteborg.

När den svenska lagen om förbud mot bärande av politiska uniformer (ursprungligen tillkommen 1933) upphävdes 2002 finns inte längre förutsättningar att rättsligt ingripa mot demonstrationer där det är uppenbart att medlemmarna bär, som lagen då angav, ”uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”. Även ”uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken” omfattades av lagens bestämmelser. Lagen tillkom med syftet att förhindra att nazister använde uniform och effekten av lagen blev att deras organisationer påtagligt berövades ett kraftfullt politiskt kampmedel, som hämtats från Hitlers SA-organisation i Tyskland.

Bärande av politiska symboler kan idag istället innebära ett brott av annan karaktär, nämligen brottet ”hets mot folkgrupp”. JK har angett vilka symboler som i första hand kan behöva beaktas. T ex anses att bärande av symbolen hakkors (eventuellt i förening med andra omständigheter) kan medföra att detta brott aktualiseras. Det bör dock uppmärksammas att även när uniformsförbudslagen gällde kunde – så sent som 1996 – en person som bar armbindel med hakkors inte fällas för brott mot denna lag, trots att denna symbol rimligen måste anses ha fallit under uniformsförbudslagens bestämmelser (jfr lagtexten ovan). Hovrätten för Västra Sverige, dit målet överklagats, ansåg istället att det var ”uppenbart” att uniformsförbudslagen stred mot regeringsformen.

Att inte kunna ingripa mot politiska demonstrationer där deltagarna uppträder i militärt inspirerade, slutna formationer, marscherar i takt med tydlig uniformering i klädsel (svarta byxor, vit skjorta, svart slips likformigt instucken i skjortan, utrustade med likformiga sköldar med likformigt politiskt symboliskt tecken) innebär en acceptans av en politisk kampmetod som inte godtogs under 1930-talet när nazistfaran var påtaglig. I sammanhanget bör också med oro observeras att polisledningen i Göteborg tydligt uttalade att den ansåg sig sakna tillräckliga resurser för att kunna ingripa vid den senaste NMR-demonstrationen, bl a därför att den genomfördes utan föranmälan och polisen därför inte kunnat planera för bevakning och eventuella ingripanden.

Vid de omtalade kravallerna i Göteborg 2001, vilka i hög grad iscensattes av vänsterextrema organisationer, kunde konstateras att polisresurserna inte var tillräckliga för att förhindra våld och omfattande skadegörelse. Det måste därför uppmärksammas att sedan flera år tillbaka använder exempelvis den vänsterextrema organisationen AFA (Antifascistisk aktion) delvis liknande attiraljer som NMR vid sina demonstrationer liksom olika symboler. AFA  har dessutom vid flera tillfällen använt ansiktsmasker och huvor för att istället dölja identitet vid olika våldsaktioner.

Tre företeelser kan tala för att ett förbud mot bärande av politiska uniformer kan behöva övervägas på nytt. Självfallet behöver, m h t den ovan anförda hovrättsdomen, en analys göras vad avser förenlighet med regeringsformens krav på en långtgående yttrandefrihet.

Den första är att företeelsen, om den inte kvävs tidigt, sannolikt kommer att växa bland flera politiskt extrema rörelser och hit måste även AFA räknas. Det handlar alltså genomgående om rörelser som inte tvekar att använda våld för sina syften. Eftersom demonstrationerna sannolikt i ökande grad kommer att äga rum utan giltiga tillstånd ökar risken för våld mellan demonstranter och medborgare som reagerar på dessa demonstrationer, men risken ökar också för gatuslagsmål mellan olika uniformerade politiska organisationer.

Den andra är att dessa politiska ”enheter” säkert kommer att pröva hur långt det kommer att vara möjligt att dolt eller maskerat ”beväpna” sig. Tillåts en sådan utveckling kommer gatuslagsmålen att tillta i grad av våldsamheter och polisen då tvingas bruka, tårgas, vattenkanoner (som inte förekommer idag i Sverige) för att skingra denna typ av demonstrationer. Det måste antas att polisen i självförsvar t o m kan bli tvungen att oftare bruka skjutvapen.

Det tredje är att eftersom dessa, icke tillståndsgivna, demonstrationer nu tillåts äga rum med grundlagsskydd (yttrandefrihet) kommer polisen allt oftare att vara oförberedd och inte ha tillräckliga resurser för att ingripa och skingra dem även om olika typer av brott likväl kan bli aktuella (t ex ”hets mot folkgrupp”) eller extrema ”uniformerade” politiska organisationer möts i gatuslagsmål där hot, misshandel, skadegörelse etcetera blir brott som kan förekomma.

Dessa tre faktorer pekar i förskräckande riktning mot situationer där det politiska våldet har tillåtits ta makten över gatorna i våra städer och man måste vara på det klara med att våld inte sällan lönar sig, d v s att människorna i fruktan för att bli hotade eller indragna flyr undan eller t o m under hot tvingas medverka i eller skydda dessa organisationer.

Vi är långtifrån en situation som liknar Weimarrepublikens, men de första tecknen på den våldsinriktade politiska extremismens arbetsmetoder kan iakttas redan nu och, måste mötas målmedvetet och kraftfullt från det demokratiska systemet innan de eskalerar till nivåer som blir mycket allvarliga för rättsstat och demokrati. Det bör stå klart att dessa organisationer inte delar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar. Det är därför dags för demokratin att visa sin styrka genom att ge polisen både tydliga lagliga medel och tillräckliga resurser för att få bort – oavsett politisk färg – det marscherande, uniformerade och sannolikt snart mer påtagligt beväpnade, extrema politiska våldet, från våra gator och torg.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

Retorik och realiteter

av Claes Arvidsson
 

Antikärnvapenretoriken från Palmes tid känns igen hos regeringen Löfvén. Bild: Wikipedia och Drop of Light / Shutterstock.com

Det är mycket som är S-retro med regeringen Löfven. Inte minst gäller det återkomsten för en fredspolitik traskande i Olof Palmes fotspår. Då som nu är det en politik som ställer kärnvapenfrågan på sin spets – och dessutom utrikesminister Margot Wallström mot försvarsminister Peter Hultqvist. Sveriges linje är i själva verket två olika linjer.

Det handlar om Konventionen om kärnvapenstopp.

Wallström vill skriva på. Hultqvist ser däremot konventionen som ett hot mot det säkerhetsnätverk som byggs med Nato och bilateralt – inte minst med USA. Budskapet från nätverket har också varit entydigt  negativt. Och vad gäller USA är det förstås ett särskilt problem att USA aldrig varken bekräftar eller förnekar förekomsten av kärnvapen (NCND) vid till exempel flottbesök. Att driva kravet på kärnvapenfrihet i hamn stod Nya Zeeland dyrt 1984. Och gör det fortfarande.

Wallströms signatur skadar försvars- och säkerhetssamarbeten. Det innebär också i praktiken att Sverige inte kan bli medlem i Nato, något som blir en jättebonus för Wallström. Eller annars är det just det saken gäller.

Wallström är frontfigur för den del av socialdemokratin (och vänstern) som med nostalgi i blicken ser tillbaka på Palmes neutralism och kålsuperi. Det är nog inte någon tillfällighet att utrikesministern i hastigheten en gång råkat säga ”neutralitetspolitik” eller, för den delen, att en central del i kampanjen för att få sitta i FN:s säkerhetsråd var att lyfta fram Sverige som en oberoende röst. Anti-kärnvapenkampanjen passar som hand i handske.

På 1970-talet skedde ett linjebyte inom socialdemokratin. Kärnvapen hade setts på som något ont, men terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen hade ändå varit av godo. Styrkebalans var den bästa garantin för att kärnvapen inte skulle användas. Omvandlat till politik handlade det om att arbeta för att bryta rustningsspiralen, få till stånd styrkereduktioner och icke-spridning.

Nedrustningspolitiken byttes dock mot fredspolitik. Terrorbalansen sågs inte längre trygg. Kärnvapenarsenalerna var farliga i sig. Resultatet blev fredspolitik. En politik som samtidigt innebar att fokus flyttades från förhandlingsbordet till opinionsbildningen. Det gick för långsamt, tyckte Palme då – och Wallström nu. Slutsatsen, då som nu, var behovet av nya initiativ.

Redan på 1950-talet hade Stockholmsappellen skallat, och det hade tågats mot svenska kärnvapen. Utvecklandet av svensk nukleär förmåga upphörde i slutet av 1960 (men föregicks av en utredning som slog fast att Sverige inte behövde ha kärnvapen eftersom landet skyddades av USA:s kärnvapenparaply). I stället tågades det mot USA och kriget i Vietnam. Kriget tog slut – och då tog tågen mot kärnvapen fart igen.

1979 hade Svenska freds- och skiljedomsföreningen 2 500 medlemmar. Fyra år senare var de 15 000. Det fanns en hel flora av organisationer: Kvinnor för fred och allehanda yrkesgrupper för fred, Kvinnokamp för fred, Kristna fredsrörelsen, Svenska fredskommittén, Sveriges fredsråd. Och så vidare. Världsfredsrådet drevs av KGB.

1980 startade Palme Den oberoende kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor, som i praktiken blev en indirekt propagandakanal för Kreml (också genom sovjetiskt deltagande med anknytning till KGB och GRU). Ett exempel var förslaget om att inrätta en korridor genom Europa fri från taktiska kärnvapen. Sovjet gjorde tummen upp för ett förslag som riktade sig mot Nato:s försvarsdoktrin och gränsförsvar.

Striden kring utplaceringen av Pershing II-robotar var ett annat exempel. Sovjetunionen hade ändrat styrkebalansen i Europa genom utplaceringen av kärnvapenbestyckade SS-20-robotar. Nato-länderna var beredda att svara med samma mynt, men erbjöd sig att avstå om Kreml skrotade sina redan utplacerade SS-20 och inte heller placerade ut nya. Det var det så kallade dubbelbeslutet från 1979.

Palme menade tvärtom att en hygglig balans hade uppnåtts genom utplaceringen av SS-20 och att Pershing II därför skulle leda till obalans och ökad konflikt. Han intog samma position som Sovjetunionen: ingen utplacering av Pershing II och sedan förhandlingar med en kärnvapenfri värld som slutmål. Det innebar i praktiken ett tusental sovjetiska robotar mot inga för Nato.

Från sovjetisk sida tog man också fram det gamla propagandaknepet om en nordisk kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Det blev också S-politik. Utan krav på att den enda kärnvapenmakten, Sovjetunionen, skulle avveckla.

Det var utspel på utspel. Femkontinentinitiativet 1983 tillsammans med Argentina, Mexico, Tanzania, Indien, och Grekland. Tanken var att premiärministrarna skulle resa runt och kränga fred: frysning av kärnvapenarsenalerna, upphörande med kärnvapenprov, stegvis avrustning och till sist kärnvapenfrihet.

Efter mordet på Olof Palme 1986 tog Ingvar Carlsson fredspolitiken vidare. I en kolumn – Sverige i dåligt sällskap – i Svenska Dagbladet 26/1 1988 gjorde Ingemar Dörfer upp med Femkontinentinitiativet – och fredspolitiken. Han frågade retoriskt om stormakterna verkligen skulle bry sig. Han pekade på konsekvensen av regeringens önskan om ett kärnvapenfritt Europa, nämligen att utan amerikanska kärnvapen var Nato inte längre en fungerade försvarsallians.

Och för Sveriges del skulle det innebära att vi var inklämda mellan kärnvapenfria Norge och Danmark och, å andra sidan, kärnvapenladdade Sovjetunionen.

Inget drömläge precis.

Samma sak gäller Konventionen om kärnvapenstopp. Inga Nato-länder har sagt sig villiga att underteckna konventionen (och bara Nederländerna deltog i förhandlingen). Förstås. Då som nu skulle Nato inte längre vara en fungerande försvarsallians. Lägg därtill att själva dokumentet bär prägeln av ett snabbjobb, till exempel vad gäller verifikationsprocessen.

Det faktum att inga kärnvapenstater kommer att underteckna gör konventionen till ett kraftfullt slag i luften – bortsett då ifrån att ett svenskt undertecknande skulle skada Sveriges säkerhet. Och det kan man ju i och för sig tycka är skäl nog att skrinlägga. Det är faktiskt något av ett sorglustigt skämt att frågan ska utredas. Då som nu måste Sverige väga av avspänningspolitik, försvarsförmåga och behovet av återförsäkring. Slutsatsen kan bara vara en.

Och tänk en värld där bara Kim Jong-Un har en knapp att trycka på.

Eller tänk ett Europa där bara Putin sitter med fingret på knappen.

För att citera regeringens budgetproposition för Utgiftsområde 6: ”Den ryska retoriken om användning av kärnvapen är särskilt oroväckande”.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Obegriplig krisledning

av Hans Lindblad

Sverige är förmodligen den enda demokratin där regeringschefen (eller presidenten) inte är ständigt beredd att leda nationen i lägen av kris och katastrof. I Sverige ligger krisberedskapen sedan tre år i stället på en fackminister.

Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1993-95, efter att ha studerat ett antal tänkta scenarier med stora påfrestningar och risker för samhälle och medborgare, konstaterade att bara regeringen kan ta ansvar för samordning och övergripande ledning. I det svenska (och finländska) systemet med ”självständiga” myndigheter vägrar sådana att ta order av varandra.

Det kom dock att dröja 15 år innan en krisberedskapsenhet inrättades. Frågan var infekterad och många stretade emot. En rad utredningar följde efter vår, däribland katastrofkommissionen som granskade det kaos och den handlingsförlamning som kännetecknade regeringen i samband med tsunamin 2002.

Först 2008, under alliansregeringen, tillkom en dygnet runt bemannad enhet med uppgift att följa händelser och oroande utvecklingar inom och utom landet och vid behov slå larm. Enheten placerades under statsministern. Fackministrar är ansvariga för varsin sektor. Statsministern och hans statsrådsberedning är ensamma om att kunna överblick hela hela statsförvaltningen och alla sakområden. Till saken hör att statsrådsberedningen tillkom som en direkt följd av att flera statsråd under lång tid kände till spionmisstankarna mot Stig Wennerström utan att någon informerade statsminister Tage Erlander.

Regeringens krisledningsenhet under statsministern inrättades efter 15 år av utredningar. Tillsammans med remissvar blir det flera tusen sidor. Men vid tillträdet som statsminister beslöt Stefan Löfven att flytta över funktionen till den nyinrättade inrikesministern. Beslutet kom mycket snabbt, utan redovisat beslutsunderlag. Man får anta att detta såg som en detalj bland massor av avgöranden när den nya regeringen trädde till.

Att ta bort uppgiften från regeringschefen är egentligen obegripligt. Statsministern har en överblick som hans statsråd saknar. Han ensam är överordnad ministrarna, som inte är vana att ta order av varandra.

Statsministern leder regeringens arbete och är därmed den ende som vid behov i ett akut läge kan kraftsamla på de just då viktigaste uppgifterna. Det blir konstigt om statsministern leder regeringen i normala lägen men att en av hans underlydande ska ta över ledningen i krislägen och katastrof.

Den mest dramatiska situation en nordisk statsledning ställts inför under senare årtionden var när Jens Stoltenberg 2011 som statsminister fick sin regeringsbyggnad söndersprängd av en högerextrem massmördare. De första besluten måste Stoltenberg fatta under mycket stor osäkerhet.

Stoltenberg tvekade aldrig om sin roll. Han såg till att regeringen agerade. Men det allra mest beundransvärda var hans sätt att inför Norges folk och i första hand inför familjerna till de många mördade i hans eget ungdomsförbund visa sitt deltagande. Stoltenbergs ord första dagen och tiden närmast efter, med hans betoning av kärleken, visade honom som en människa med både beslutsamhet och empati. Mentalt betydde detta mycket för det norska folket.

Ingen i Norge skulle komma på tanken att det i stället skulle vara en fackminister som tog över ansvaret. Men i Sverige överfördes alltså uppgiften att leda i kris till inrikesministern. Sedan dennes tvingat bort ur regeringen till följd av skandalen i Transportstyrelsen har funktionen flyttas igen, nu till justitieministern.

Alliansen verkar mena att krishanteringsansvaret på något sätt ändå ligger kvar hos statsministern, varför rader av frågor ställts om när denne informerats eller inte informerats. Det dröjde länge – trots läxan från Erlanders tid – innan Löfven fick veta något, och såvitt känt vidtog han då ingen åtgärd. Det mesta tyder väl på att han varit ointresserad oavsett hur tidigt eller sent han informerats. Det är omöjligt att bedöma i vilken grad fackministrar borde hålla regeringschefen underrättad om man inte vet vilka direktiv han gav dem i anslutning till att han personligen avsvor sig krisberedskapen. Mest logiskt utifrån den ändrade organisationen vore väl att de ministrar som upptäcker allvarliga säkerhetshot inom sina områden ska kontakta inrikesministern och att denne senare lämnar översikter för statsministerns kännedom.

De senaste veckorna har jag fått intrycket att en del menar att visserligen var krisledningsansvaret överflyttat till Ygeman men om det blir allvarligt bör regeringschefen ändå gå in. Men det blir inkonsekvent. Under de många åren av utredningar om krisledning kom en socialdemokratisk försvarsminister med den udda idén att han i normallägen skulle ansvara för krisberedskapen men sedan överlämna ledningen till statsministern om ett akut krisläge uppstod. Detta avvisades bestämt av experter på krishantering. Det är regelvidrigt att skifta ledning mitt i en pågående kris och sätta in en icke övad novis. Hoppar statsministern ändå in blir han en störning i arbetet genom att inte vara insatt i läget och redan fattade beslut.

Antag att krisledningsenheten tar över ansvaret vid en eskalerande epidemi i Sverige som leder till tiotusentals döda. Det skulle ge svåra problem rörande sjukvård, persontransporter, arbetsmarknad, livsmedelshantering men också äldreomsorg och skola. Om då statsministern redan kopplat bort sig själv kan han naturligtvis inte hoppa in i ett senare skede och därmed bryta kontinuiteten i ledningen. Det skulle ge en sämre ledning än om regeringschefen varit ansvarig redan från början.

Det är svårt att förstå att en ordning som föregåtts av utredningar under 15 år sedan byts ut helt utan motivering och underlag. Jag kan bara gissa en förklaring. Stefan Löfven är unik bland samtliga hittillsvarande statsminister genom att sakna erfarenhet från både riksdag och regering. Han kände sig förmodligen osäker och ville därför slippa ansvaret för krisberedskapen. Alltså en förändring utgående från hans person. Man får förutsätta att nästa statsminister, oavsett vem det blir, återgår till den normala lösningen i demokratier. Under de många åren av utredningar var det inte en socialdemokratisk tanke att lägga krishanteringen under en fackminister.

Det finns många konstigheter kring skandalen i Transportstyrelsen. Inrikesminister Anders Ygeman gavs uppgiften som spindel i nätet, men det är svårt att se att han tog det ansvaret. Hans förklaring till att han inte informerade statsministern är makaber.

Ygeman hävdade att risken för att de skulle avlyssnas var alltför stor. Men rimligen finns specialkonstruerade utrymmen där hemliga saker kan behandlas i statsministerns kansli, det vore mycket konstigt annars. Saknas lämpade lokaler finns enkla metoder att ta till. När jag på 80-talet besökte förföljda judar i Sovjet utgick de från att deras hem var avlyssnade, så vi tog oss till en park och pratade medan vi gick. Ännu enklare för Ygeman hade varit att skriva några rader på ett papper och överlämna det till Löfven med uppmaning att sedan bränna det eller lägga det i ett kassaskåp. Mest förvånande är väl att Ygeman trodde att allmänheten skulle köpa hans bortförklaring.

Författaren är tidigare redaktör och f d Riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.

Värnplikt – lönsamt för samhället?

av Karlis Neretnieks

Samarbete, ledarskap, laganda ger en vidare samhällsnytta! Foto: Bezaw Mahmod, Försvarsmakten.

Samarbete, ledarskap, laganda ger en vidare samhällsnytta! Foto: Bezaw Mahmod, Försvarsmakten.

Emellanåt framförs det i debatten att värnplikt, även om det är en billig metod att bemanna försvarsmaktens förband, är en dyr lösning ur samhällsekonomisk synvinkel. Det kanske vanligaste argumentet är att en person som är inkallad under sin militära utbildningstid inte bidrar till samhällsekonomin genom arbete eller studier. I det senare fallet genom att inträdet på arbetsmarknaden fördröjs. Ett antal årsarbetsinsatser motsvarande antalet personer som är inkallade genomförs inte, alltså innebär det en samhällsekonomisk kostnad. Jag vill hävda att detta argument har avsevärda brister.  Det kan mycket väl vara så att ett väl utformat värnpliktssystem i själva verket är en god investering för samhället även ur ekonomisk synvinkel, förutom vad det ger i form av ökad säkerhet för landet.

Då inlägget syftar till att belysa de samhällsekonomiska aspekterna av värnplikt behandlas inte värnpliktens betydelse för Försvarsmakten, d v s att kunna bemanna en rimligt stor krigsorganisation och möjligheterna att tillgodogöra sig kompetenser i det civila samhället. T ex att kunna bemanna ”IT-krigföringsförband” med personer som sannolikt skulle vara svåra att locka eller som skulle vara mycket dyra att anställa.

Det grundläggande problemet med att försöka beräkna den samhällsekonomiska nyttan av att ett antal människor ges olika typer av militär utbildning är svårigheten i att mäta intäkten trots att man vet att den finns. Att enbart (eller främst) använda förlorade arbetsår som mått påminner därför om skämtet med att leta efter den borttappade nyckeln där gatlyktan lyser upp marken. Man tittar på det som går att se men avstår från att väga in ett antal faktorer på grund av att de befinner sig i ett dunkel.  Det trots att de kan vara helt avgörande för svaret.

För att först nämna några av de fördelar som oftast förknippas med värnplikt. Hur mycket lönsammare är en person för ett företag om han eller hon redan tidigt lärt sig arbeta i grupp mot ett gemensamt mål? Vad innebär det i ökad lönsamhet för ett företag att de anställda har lärt sig att umgås och arbeta ihop med andra än bara likasinnade? Vilka konflikter och friktioner undviks på en arbetsplats om medarbetarna tidigt har bibringats insikten att de inte är ”centrum i världsalltet”?

I den mån man hävdar att militär utbildning inte bidrar till att utveckla dessa färdigheter och egenskaper ska de naturligtvis inte tillskrivas något ekonomiskt värde. Om man däremot anser att värnpliktstjänstgöring bidrar till att på ett positivt sätt utveckla dem (egenskaperna) så borde det rimligtvis bidra positivt till samhällsekonomin – ett antal arbetsplatser fungerar bättre.

En annan aspekt som lyfts fram i en artikel av Elisabeth Braw i Financial Times (10 sep 2017), rörande finsk och israelisk syn på samhällsnyttan av värnplikt, är de nätverk som ofta skapas under värnpliktstiden vilka bidrar till att vissa företag blir framgångsrikare än andra.

En faktor som förvånansvärt sällan nämns är den utbildning i praktiskt ledarskap som många värnpliktiga får (eller snarare fick tidigare) genom att de utbildas till och övas att vara chefer. T ex chef för en stridsvagn (4 personer), skyttegruppchefer (7-8 personer) eller plutonchefer (30 personer). Att denna förmåga att leda människor och organisera verksamhet inte skulle vara till nytta och ge positiva effekter i deras framtida yrken, må det vara som entreprenörer, i kommuner, i statliga verk eller i det privata näringslivet, på såväl låga som höga befattningar, ter sig mycket osannolikt.

Att många personer redan i unga år ges utbildning för att leda under ofta påfrestande förhållanden är antagligen den mest underskattade bonuseffekten för samhället. Chefers förmåga att leda och motivera människor är en av de allra viktigaste faktorerna för en väl fungerande verksamhet, det oberoende av bransch eller organisation. God ledning, eller om man så vill bra chefer, påverkar många och får därför stort genomslag. En fråga som kan ställas är vad det inneburit för svensk ekonomisk utveckling att ca 5000 värnpliktiga per år tidigare utbildades till att praktiskt leda olika typer av verksamhet? Sannolikt ganska mycket.

Då jag aldrig sett någon beräkning, inte ens försök till beräkning, hur ovanstående faktorer har bidragit eller skulle kunna bidra till Sveriges ekonomiska utveckling, presenterar jag här en ekvation som jag hoppas att någon ekonom vill (vågar) ta sig an.

Anta att vi varje år utbildar 10 000 värnpliktiga, varav 2000 ges olika former av målinriktad ledarskapsutbildning.

Hur många arbetstimmar kommer att sparas (d v s hur många fler timmar kommer att ägnas åt effektivt arbete) om huvuddelen av de tidigare värnpliktiga tack vare sin militärtjänstgöring under sina första arbetsår har en bättre förmåga, än vad de annars haft, att hantera utmaningarna på en arbetsplats och därmed blir bättre och effektivare medarbetare?

Hur många fler företag kommer att startas eller bli mer lönsamma därför att, säg 500, av de årligen utbildade värnpliktiga i sina framtida verksamheter kan utnyttja nätverk som skapats under värnpliktstiden, vilka ekonomiska vinster innebär det för samhället?

Hur mycket effektivare (billigare alternativt lönsammare) kommer olika verksamheter i samhället kunna drivas om arbetsmarknaden årligen tillförs 2000 personer som genom sin värnpliktsutbildning givits en ofta inte oäven förmåga att hantera personal och leda olika verksamheter?

Hur förhåller sig ovanstående vinster till den kostnad det innebär att 10 000 unga människor varje år inte är en del av den civila arbetsmarknaden?

Jag vet inte svaret. Dock är jag helt övertygad om att kalkylen kommer att visa att värnplikt inte bara är en samhällsekonomisk kostnad utan att den också ger avsevärda samhällsekonomiska vinster. I slutändan kanske till och med större än kostnaden.

 
Författaren är generalmajor, ledamot av KKrVA och tidigare chef för Försvarshögskolan.

Military Mass is Back

By Jyri Raitasalo [1]

Mass/ numbers is not an obsolete factor in todays wars. Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten/ Combat Camera.

Mass/ numbers is not an obsolete factor in todays wars. Foto: Joel Thungren, Försvarsmakten/ Combat Camera.

During the last 20 years, western militaries have followed a transformational agenda. Ever since the early 1990s military “overweight” has been shed as direct military threats to western security and strategic interests evaporated. During the post-Cold War era – and relying on the so-called “Revolution in Military Affairs” (RMA) – military transformation became a tool to redefine war and the guidelines of developing national armed forces within the West. Trashing Army Corps, Divisions and Brigades, slashing fighter jets and Navy vessels and reducing military manpower by the millions, western militaries – particularly in Europe – have become more usable, but less resilient and capable to operate according to the demands of large-scale high-intensity warfighting. This is particularly true if one takes the rising military capabilities of China and Russia as a yardstick.

The recent events in the East and South China seas as well as Russia’s actions in Ukraine and Syria have all surprised western strategic decision-makes. After two decades of outright western (read: American) defence policy supremacy, peer competitors have emerged and they have started to challenge the western-defined post-Cold War era international security architecture. What was expected to be all about common security threats in an interdependent world with non-zero-sum approach to security, has turned into fierce competition between western states on the one hand and China and Russia on the other. And in-between a range of lesser – but still notable – actors are causing more problems than used to be the case during the 1990s and the following decade.

What has been particularly significant in the latest development of events has been the speed with which the West is losing its edge on international security affairs. China’s “new” artificial islands and the militarization of the East and South China seas – to be followed by rising competition in the Indian Ocean – and Russian annexation of Crimea and the following military operations in Eastern Ukraine and Syria – have confronted western states during the last few years. In addition, Afghanistan is lost, Libya is failing and Iran is on a roll in Iraq and Syria. These countries have all been at the epicenter of western security and defence policy agenda for years. In addition, North Korea has been able to destabilize the western security approach with its million-man military forces, nuclear weapons and developing ICBM capability.

While all of the above has been happening during the last days, weeks, months and years, western states have been continuing on their transformational approach to military forces combined with the willingness to continue effectuating military savings and formulating austerity measures strangling western militaries and their capabilities. Particularly in Europe military forces are becoming dysfunctional – vis-à-vis the international security environment. Small professional forces – the size of few battalions, two brigades at the most – are not well equipped to deal with the rising tide of large-scale military risks and threats that are not only in the horizon, but already here.

Possibilities to develop sufficient, credible and real military capability with the preferred western transformational approach would require much more economic resources than European defence establishments have received during the post-Cold War era. What in the late 1990s was called a “capability gap” between the United States and Europe has during the last 15 years grown even wider. Only the US has been able to finance its military transformation with sufficient R&D and procurement allocations in order to replace lost platforms and soldiers with high-tech capabilities. The only problem is that Iraq and Afghanistan have consumed American strategic thinking for the last 15 years and the notion of large-scale high-end warfighting has not received required attention – on the policy, doctrinal or procurement levels.

In Europe the outlook has been grim. At the same time as military forces have been slashed, professionalized and even miniaturized in most countries, defence expenditures have actually been decreased. European states have not compensated the decreasing size of their armed forces with increased defence investments on capabilities. On the contrary – according to NATO statistics, between 1990-2014 defence expenditures in NATO Europe decreased almost 20% based on 2010 prices. During the same timeframe, NATO accepted 13 new member-states – all in Europe. Thus the 2016 “hike” of European defense spending – 3,6% increase compared to the defense spending in 2015 – is a good start, but mostly symbolic in nature.

Without significant long-term increases in European states’ defense spending, there will not be credible military capability in the continent to meet the challenges of the 2020s and 2030s. Sending small contingents of soldiers to out-of-area crisis-management or counter insurgency operations will not be sufficient in the foreseeable future. Nor will participation in counter-piracy or counter-terrorist operations.

Even if it is hard for many western political decision-makers to come to terms with the harsh realities of today’s and tomorrow’s military risks and threats, the West in general – and European states particularly – need to invest more in their militaries. Despite the facts that the transformational military logic could provide credible military capability – if financed properly – Europe still needs more military mass. Without combined-arms units capable of independent operations, supported by massed indirect fires, ground-based air defence, electronic warfare and precision strike capabilities, Western states in the “European theater” will not be up to the task of safeguarding against real military threats.

Spending more is a good start – as 25 years of underinvestment in military forces has eaten away much of the credibility that the tense security environment today would require. And building bigger forces is a good second step. Companies and battalions will not do – in terms of indirect fires, mechanized offensive capability, electronic warfare, C2, GBAD-capability and a whole lot of other spheres of defence capability. Thirdly, within the NATO-context, European member-states should focus less on article 5 and what others (read: the US) should do for us. Adopting an article 3 attitude, with increased defence financing, is the only way through which European states individually, and Europe as a whole, can be secure in the future. European states simply need more defence capability. Military mass is back.

 
The author is lieutenant colonel, Docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and fellow of KKrVA. The views expressed here are his own.

 


Note
[1] The article was first published by RealClearDefense.com on 23 August 2017.

Nyttan med allianser

av Mats Bergquist

Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

USA behöver allierade för att skapa säkerhetspolitiskt handlingsutrymme. Bild: Patrick Rolands / shutterstock.com

Alltsedan interventionen i Afghanistan 2001, som ju ännu pågår, och kriget mot Saddam Husseins Irak har amerikansk säkerhetspolitik åter karaktäriseras av tendenser till ”retrenchment”, av en vilja att undvika interventioner utomlands. Men positionen som det internationella systemets garant närmast påtvingar USA en roll också i konflikter som man helst skulle vilja undvika. Tendensen har emellertid under Barack Obamas presidentur varit tydlig, både i Libyen och i Syrien. Även om Obama varit mycket uppskattad i Europa vidmakthöll han också samtidigt en viss distans och skapade begreppet ”den asiatiska vändningen”.

Denna tendens har förstärkts påtagligt under Donald Trump som hela tiden betonat ”America First”. Han ifrågasatte t o m under sin valkampanj värdet av NATO och krävde i klara verba mera substantiella bidrag till alliansens gemensamma försvar. Först efter många om och men har Trump offentligt fått ur sig att USA alltfort står bakom NATO:s art 5. Sina allierade i Asien har han gett en örfil när han tidigt efter sitt tillträde aviserade att USA skulle lämna det Trans-Pacific Partnership som den förra administrationen med stor möda förhandlat fram och som var avsett att binda Stilla Havsländerna närmare varandra. Kritiken mot NAFTA-fördraget har också varit stark, ”det sämsta handelsavtal USA någonsin slutit”.

Sett över en längre tidsaxel har skriftningar av detta slag under de senaste hundra åren förekommit i amerikansk säkerhetspolitik, från ökat internationellt engagemang tillbaka till en mera återhållsam position och efter en period igen mera aktivt tillbaka på scenen. Den hållning som Donald Trump intar har denne omfattat under många år. Det är lätt att nu glömma att denne länge rört sig i politikens utmarker och redan långt före 2015 funderat på att ge sig in i kampen om presidentmakten. Han har då och då publicerat helsidesannonser i amerikansk press där han bl a menat att USA:s allierade skott sig på dess bekostnad genom för USA ofördelaktiga handelsavtal och låtit USA ta hand om notan för deras säkerhetspolitik. Således har han hävdat att NATO-länderna är skyldiga USA enorma summor, eftersom de på grund av dess engagemang kunnat nöja sig med mycket måttliga försvarsutgifter.

Det kan mot denna bakgrund av dessa tydliga tendenser till amerikansk isolationism, vara av intresse att läsa en bok av Jacob Grygiel och Wess Mitchell, ”The Unquiet Frontier: Rising Rivals, Vulnerable Allies, and the Crisis of American Power”, utgiven förra året av Princeton University Press. Grygiel är professor vid Johns Hopkins University i Washington. Mitchell, som har varit chef för en tankesmedja med Europainriktning, är nu en av de mycket få nominerade och av senaten godkända högre tjänstemännen i Rex Tillersons State Department, nu som ”Assistant Secretary for European Affairs”. Det intressanta med Grygiels och Mitchells bok är att dess budskap egentligen är svårförenligt med det som Trump ofta för till torgs och snarast skall uppfattas som en plädering för nyttan för en stormakt av politiska och militära allianser. Det skall bli intressant att se hur länge Wess Mitchell kommer att stanna på sin post.

Grygiel och Mitchell erinrar inledningsvis om att isolationismen, eller i Donald Trumps version, ”America First”, har sin bas i en övertygelse om USA:s fördelaktiga geografiska läge, om den teknologiska utvecklingens möjligheter att s a s agera från amerikansk mark, eller om en ideologisk föreställning om USA:s unika historia. I Donald Trumps fall gäller också en medvetenhet om krigströtthet och vikten av att satsa på supermaktens många inrikes problem. Författarna avvisar alla argumentkategorierna. USA är inte längre osårbart, vilket det upplevda hotet från Nordkorea tydligt visar. Att försvära sig åt begrepp som ”hemispheric security” är en farlig illusion och som de skriver med en intressant formulering, ”walls are poor offensive tools”. Eftersom Trump ogärna lär tillgodogöra sig skriftlig information, är väl risken inte så stor att han läst Grygiels och Mitchells bok.

USA har nu, konstaterar de som det förefaller övertygade realisterna Grygiel och Mitchell, att hantera två revisionistiska stormakter, Ryssland och Kina, som båda ägnar sig åt att testa USA. Ryssarna gör det mera påtagligt framför allt i de forna Warszawapaktsländerna, numera NATO-allierade, kineserna mera subtilt, inte minst i sydkinesiska sjön. Att testa den status quo-benägna supermakten USA genom nålstick, eller hot mot dess allierade kan ofta vara ett billigt och – särskilt om föremålet för testandet ligger i närheten av den revisionistiska stormakten – effektivt och mindre riskabelt sätt att inhösta politiska vinster. Man kan på detta sätt så tvivel om alliansers hållbarhet och frammana eftergiftspolitik från hotade staters sida. Man kan dessutom sända en signal till andra stater i regionen eller annorstädes om beskyddarmaktens relativa opålitlighet. För en mindre stat är det inte utan vidare naturligt att söka skydd i en maktbalanspolitik mot en närbelägen stormakt. Det krävs i så fall ofta tydliga incitament från alliansens ledande makt.

Donald Trump har ju kritiserats för att han envist framhållit sin önskan om bättre relationer med Moskva och ibland uttalat beundran för Vladimir Putin. Intressant nog återkom presidenten till detta under en presskonferens i anledning av besöket av den finske presidenten den 28 augusti där Trump hänvisade till Finlands goda relationer med Moskva och uttrycket en förhoppning om att detta också skulle kunna bli en möjlighet för USA. (Det är ganska troligt att Mitchell som har en kort redovisning av finsk försvarspolitik i boken, briefat denne om vårt grannland). Kina var däremot initialt, innan Trump träffade president Xi, fienden med stort F, framför allt därför att Peking enligt Trump lurat USA genom valutamanipulation och orimliga exportöverskott, åstadkomna genom dumping. Bakom detta tänkande rörande Ryssland ligger, förutom möjliga men ännu outredda ekonomiska intressen för Trumps hotellgrupp, en vanlig förhoppning om att det borde vara möjligt göra upp med arvfienden – ett tydligt stormaktsperspektiv. Härigenom skulle man både kunna förvandla fienden till en partner i besvärliga internationella konflikter och minska den internationella spänningen. Men Grygiel och Mitchell är inga anhängare av sådana uppgörelser med revisionistiska stormakter som tenderar att ske på bekostnad av allierade, men där frestelsen ökar med kostnaderna att upprätthålla en effektiv allians. De använder bl a Obamas strävanden att ”socialisera” Iran som exempel och pekar på den oro detta väckt i flertalet arabländer.

Den läsning som författarna till ”The Unquiet Frontier” gör av tendensen till amerikansk ”retrenchment” leder dem ibland till att övertolka politiska reaktioner bland USA:s allierade. Sålunda kan ASEAN och Gulfländernas samarbetsorgan GCC och andra regionala samarbetsmönster uppfattas som uttryck för tvivel om USA:s vilja att uppfylla sin stormaktsroll, vilket rimligen endast är en del av bilden. Men de små nya steg som EU tagit mot ökat försvarssamarbete och tämligen öppenhjärtiga uttalanden av Angela Merkel av innebörd att EU nu måste ta hand om sin egen säkerhet har givetvis ett direkt samband med Donald Trumps redovisade politik. Flera EU-länder har också under senare tid ökat sina försvarsutgifter.

Detta är inte en utveckling som Grygiel och Mitchell bejakar. De menar att man ofta bortser från de risker som denna ovan beskrivna utvecklingen innebär. Även om band med avlägsna och svårförsvarade allierade kan te sig som dåliga investeringar, måste man ha i minnet de strategiska skäl som ligger bakom en allians. Även om USA har enorma militära och ekonomiska resurser räcker de inte till att påverka utvecklingen i den för USA helt centrala eurasiska landmassan. Detta problem kan man lösa på tre olika sätt, menar Grygiel och Mitchell: genom en ”containment”-politik och hålla avsevärda styrkor i eller nära ett utsatt territorium, genom att överflytta styrkor vid behov eller genom allianser. Av dessa tre strategier föredrar de båda författarna klart den tredje. Den första kräver mycket stora ekonomiska och militära resurser. Den andra strategin, som ju tillämpats under såväl första som andra världskriget kan te sig rätt lockande men ger på sikt högre kostnader, både genom nödvändigheten av att vid behov på nytt bygga upp en närvaro och den oundvikliga tidsutdräkten innan man är på plats. Då blir militärallianser den bästa lösningen. De kostnader som dessa medför måste vägas mot möjliga besparingar både i människoliv och finansiella kostnader.

Militärallianser kan för USA ha tre grundläggande geopolitiska fördelar, menar Grygiel och Mitchell: de kan verka krigsavhållande, de kan medverka till begränsningar av andra stormakters ambitioner och de kan vinna anhängare av ett globalt status quo. Författarna målar upp en bild av Rysslands västliga grannar utan NATO, betonar alliansernas balanserande funktion och erinrar om att de utökar supermaktens strategiska optioner. De mindre allierade tar frivilligt på sig risken för konflikter mot ett garanterat stöd mot möjliga hot. Denna senare mening rymmer, som vi framhöll i förra årets rapport om Finland och NATO, den centrala frågeställningen i finsk och svensk säkerhetspolitik. Allianser kan vidare, hävdas det i ”The Unquiet Frontier”, leda till att små länder, som annars kanske skulle välja andra optioner, håller sig till en maktbalanspolitik.

De militära resurser som allierade tillför stormakten skall inte heller underskattas, liksom inte de sätt varpå allianser kan fungera som uttryck för stormaktens ”power projection”, incitament för ekonomiskt samarbete mellan parterna samt skydd för världshandelns transportvägar.

Det är uppenbart att Jacob Grygiels och Wess Mitchells bok renodlar sina argument. Det blir nästan en nödvändighet om man skall märkas i den ständigt pågående akademiska debatten om supermakten USA:s grundläggande strategi. Under senare år har vi t ex kunnat notera inlägg av Michael Mandelbaum, Joseph Nye, Charles Kupchan, Robert Art, Graham Allison, Stephen Walt, Andrew Bacevich och många andra. Dessa inlägg dyker ibland, som givetvis är författarnas förhoppning, upp i politiska kolumnisters alster. Så har fallet varit med ”The Unquiet Frontier”. Ibland resulterar böckerna i en anställning i det nationella säkerhetsrådets stab, i State Department eller Pentagon och en möjlighet att i alla fall på marginalen påverka stormaktens utrikespolitik. Det blev alltså fallet med Wess Mitchell. Också därför förlänar hans och Jacob Grygiels läsvärda bok intresse.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

”Kärnvapnen det bästa som hänt mänskligheten!”

av Ulf Henricsson

För några år sedan gästades ett akademisammanträde av den kände israeliska militärhistorikern Martin van Creveld. En bit in i sitt föredrag sade han, ”kärnvapen är det bästa som hänt mänskligheten”. Jag märkte ingen reaktion i församlingen och inga frågor ställdes i den följande frågestunden. Höll alla med, eller kom det för överraskande? Kärnvapen är ju inget vi talar om så ofta –  de bara finns där. Och talar vi om dem handlar det om hur fruktansvärda de är och att de bör avvecklas. Så tycker uppenbarligen vår utrikesminister. Det är i alla fall inte så många som öppet håller med van Creveld. Jag gör det!
 
Foto: aisvector / Shutterstock.com

Krigsavhållande eller domedagsvapen som kan komma till användning? Foto: aisvector / Shutterstock.com


Varför? Följ EU kommissionens ordförandes, Jean Claude Junker, råd till de som tvivlar på nyttan av EU – ”besök krigskyrkogårdarna från första och andra världskriget!” Det rådet är tillämpbart även i detta ämne.

Det tredje världskriget har vi hittills sluppit. Mycket talar för att det är tack vare kärnvapnen och deras förmåga till MAD (Mutual Assured Destruction) – alla är förlorare! Krig startas för att någon anser sig ha något att vinna på det. Ingen chans till vinst – inget krig! Det är inte sant säger många – vi har ju krig hela tiden! Ja – på grund av att enskilda människor och grupper tjänar på det[1] och att vi inte är beredda att ta det ekonomiska och politiska priset för att stoppa dem. Vi förfasas över ett eventuellt kärnvapenkrig men sitter och tittar på det som händer i bl a Syrien. Är det bättre att dö av infekterade bränn-  och splitterskador än av radioaktiv strålning?

Är det ett för enkelt resonemang? – Nej, men däremot är händelsekedjorna som kan resultera i krig mycket komplicerade och svårförutsägbara. Därför blir kalkylerna ofta fel när det gäller krig med konventionella vapen. Kärnvapenkrigets resultat är enklare att förutse

Problemet är inte vapnen i första hand utan det giriga och maktlystna rovdjuret homo sapiens – vi slog ihjäl varandra innan vi beväpnade oss.

Margot Wallström skriver att kärnvapennedrustning är möjlig – ja, den dag alla stormakter också tycker det och dit är det mycket långt.  Men innan vi ändrat homo sapiens sinnelag frågar jag mig om en sådan utveckling ens är önskvärd?

Vi har ju klarat oss bra i sjuttio år under USA:s kärnvapenparaply så varför inte agera så att vi kan fortsätta med det. Använd energin på att förbättra för dem som redan lever i väpnade konflikter!

Jag travesterar min gamle historielärare som när vi kom in på parfymens historia sade; ”bra att den finns – synd att den behövs”! Detta gäller även kärnvapen.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

 


Not

[1] Läs gärna Mary Kaldors ”New and old wars – organized violence in a global era

Strategiskt självmål

av Lars Wedin

Tyvärr saknas det inte ämnen att ta upp i denna blogg. Ett axplock på tänkbara ämnen följer nedan.

Gällande försvarsbeslut har det blivit mera regel än undantag att mål är alltför lågt satta men ändå underfinansierade. När S + C + M kom överens härförleden så nöjde man sig som vanligt med att besluta om att underfinansiering fortfarande skall gälla – om än i mindre grad – men – också som vanligt – talade man bara i monetära termer. Vad är det man vill att försvaret inte skall göra?

Eftersom vår finansminister har annonserat att det finns 40 miljarder att spendera på reformer så kunde man tänkt sig att försvarsbeslutet 2015 skulle finansieras fullt ut. Det hade dessutom varit lämpligt att stärka detta beslut. Nu är signalen ”vi kan stärka försvaret men vi vill inte” – underförstått: ”vi blir räddade av USA/Nato”.

IT-skandalen visar att Rikets ledning inte fungerar. Mycket tyder på att Statsministern, mer eller mindre explicit, skickat signalen ”blanda inte in mig” till sin omgivning. Denna misstanke styrks av att han som en första åtgärd flyttade ut krisledningen från Statsrådsberedningen.

Terrorismen är sannolikt det idag mest akuta säkerhetshotet. Inga åtgärder verkar dock vidtas beträffande hemvändande IS-krigare. Det finns inga inrikestrupper som skulle kunna hantera ett omfattande angrepp. Det finns ingen sjukvårdsberedskap värd namnet. En attack typ Bataclan 2015 med ett stort utfall av skottskadade människor kan inte hanteras.

Försörjningsberedskapen är låg, vilket tydligt visades när Kungl. Örlogsmannasällskapet hade en konferens om ämnet i juni i år.

Polisen kan inte hantera vardagssäkerheten i våra städer. Posten kan inte skicka brev. SJ kan inte köra tåg. Sveriges viktigaste hamn, Göteborg, är blockerad av en intern facklig strid sedan flera månader. Vår cyberberedskap är allmänt låg; trenden mot ett kontantfritt näringsliv leder till risk för ekonomisk totalkollaps.

Vår örlogsflotta har en medelålder av 28 år men, bortsett från två ubåtar, finns idag ingen plan för förnyelse.

I denna blogg skall emellertid ett annat problem tas upp: det strategiska självmål som vår (uppenbarligen inte så kompetenta utrikesledning) åstadkommit genom att ansluta sig till förbudet mot kärnvapen.

Kärnvapen eller inte?

Den sjunde juli antog FN ett förbud mot kärnvapen som öppnas för ratificering den 20 september. De flesta europeiska stater har inte skrivit på. De som har skrivit på är: Cypern, Irland, Lichtenstein, Malta, San Marino, Schweiz, Sverige och Österrike. Inget av dessa är med i Nato; inget har kärnvapen.

Ett första konstaterande är att avtalet, om det blir ratificerat, inte kommer att få någon direkt effekt på kärnvapeninnehavet; detta gäller för officiella innehavare enligt icke-spridningsavtalet som exempelvis Indien eller Nordkorea. Däremot kan det skapa en hel del problem, inte minst för Sverige.

Sveriges agerande här är vad man kallar ”do-gooder” d v s ett välmenande men naivt beteende som riskerar att leda till negativa konsekvenser.

Det finns åtminstone tre aspekter på frågan:

  • Inrikespolitiskt;
  • Utrikespolitiskt;
  • Allmänstrategiskt.

Inrikespolitiska aspekter

Den svenska försvars- och säkerhetspolitiken bygger på internationellt samarbete. I praktiken innebär detta att vi förväntar oss hjälp från Nato/USA. Den svenska så kallade fredsrörelsen gillar inte detta. Massiva propaganda- och eller desinformationskampanjer pågår exempelvis nu mot höstens militära storövning Aurora. Däremot är fredsrörelsen (som vanligt) tyst om den ryska storövningen Zapad.

En svensk anslutning till ett kärnvapenförbud, som trätt i kraft, skulle sätta ett vapen i händerna på vänstern och den s k fredsrörelsen som – med viss formell rätt – skulle komma att hävda att Sverige inte bör samarbeta med stater som bryter mot internationella överenskommelser inom ramen för FN.

Den s k fredsrörelsen skulle naturligtvis inte acceptera att Sverige byter ut samarbetspolitiken mot ett kraftigt upprustat nationellt försvar (om ett nationellt försvar över huvud taget vore möjligt).

Utrikespolitiskt

Östersjöområdet utgör nu ett spänningsfält med fokus på de baltiska staternas säkerhet. Härtill kommer att Ryssland av allt att döma strävar efter att kunna etablera Östersjöområdet som ett sanktuarium – d v s ett skyddat område där man bl a kan uppträda med fartyg beväpnade med långdistansroboten SS-N-27 Sizzler.

Det råder emellertid en ömtålig stabilitet i området tack vare Natos närvaro till havs, i luften och iland i de Baltiska staterna. Sveriges strategiska roll som innehavare av Östersjöns längsta kust och Gotland – områden varifrån förbindelserna mellan de Baltiska staterna och Västeuropa samt Atlanten kan behärskas – behöver inte utvecklas här; den är väl känd. Men Sverige är också en destabiliserande faktor genom sitt svaga försvar och vacklande hållning till Nato. Om Sverige skulle ratificera avtalet så riskerar två saker att inträffa:

  • Vårt samarbete med Nato/USA försvåras dels beroende på inrikespolitiska strider (se ovan) och dels eftersom vi har biträtt ett beslut som är ägnat att försvaga alliansens försvarsmöjligheter.
  • Vi öppnar för påtryckningar från Ryssland som en konsekvens av ovan.

Det bör i detta sammanhang understrykas att Ryssland under senare år har utnyttjat kärnvapen på ett nytt sätt. De har gått från att vara rena avskräckningsvapen till att bli medel för ryska påtryckningar och hot (exempelvis hotet att förinta den danska flottan om Danmark skulle gå med i Natos försvar mot ballistiska robotar). Man rör sig fortfarande inom det strategiskt virtuella området men har övergått från en ren defensiv till en hybridstrategi av defensiv-offensiv karaktär. I en sådan utpressningssituation är Sverige beroende av att Ryssland uppfattar att Sverige sannolikt står under USA/Natos kärnvapenparaply. Skulle Sverige ratificera kärnvapenförbudet så minskar denna sannolikhet drastiskt ur ett ryskt perspektiv och Sverige står då mer öppet för hot underbyggda av kärnvapen.

Konsekvensen blir att Östersjöområdet destabiliseras och att Sverige riskerar att hamna i det som under det kalla kriget kallades ”finlandisering” – kort sagt, vi skulle förlora vår säkerhetspolitiska suveränitet.

Allmänstrategiska synpunkter

Det har skrivits många böcker om kärnvapen och deras roll. Det finns här inte plats för en ens tillnärmelsevis komplett analys (den intresserade kan exempelvis läsa François Géré och Lars Wedin, La politique, l’état et la guerre som kommer på Nuvis i höst).

Kärnvapen är ett politiskt vapen – det är inte avsett att användas i praktisk krigföring. De verkar genom sin enorma förstöringspotential. ”Strategiska spelare” som Putin och Kim Jong-Un och i viss mån Trump utnyttjar detta – något som kallas brinkmanship. Men tröskeln mellan konventionellt krig och kärnvapenkrig är ogenomtränglig; ingen stat vågar på allvar gå över denna. Kärnvapen verkar därför som ett lock på konflikter mellan kärnvapenmakter. Att det är så visas av att ingen på allvar har diskuterat Putins kärnvapenhot mot bl a Danmark och de Baltiska staterna.

Nu kan det naturligtvis sägas att en herre som Kim Jong-Un är så oberäknelig, så hänsynslös att han är beredd att offra sig själv, sin familj och resten av sitt land i en kärnvapenduell. Men det är i verkligheten knappast troligt. Om inte Sydkorea var skyddat av USAs kärnvapenparaply vore däremot risken för ett förödande krig långt ifrån försumbar.

Denna återhållsamhet speglas inte minst i den konflikt mellan Kina och USA som utspelas i, framför allt, Sydkinesiska havet. Båda parter ”gestikulerar” men är samtidigt återhållsamma. Kina använder exempelvis företrädesvis sin kustbevakning och sin fiskeflotta (en sorts fiskande milis) i konfrontationerna med US Navy, vilket ger en lägre upptrappningsrisk än Navy mot Navy.

I en kärnvapenfri värld skulle dessa återhållande faktorer inte finnas. Precis som i upptakten till första världskriget skulle upptrappning mötas av upptrappning tills det totala kriget var verklighet – Clausewitz absoluta krig som ”för begreppet krig till dess yttersta gräns”. Ett konventionellt storkrig på exempelvis europeisk mark skulle få fruktansvärda följder.

Men, säger ”fredsivraren” det skulle (nog – vi kan ju inte veta) inte bli så utan världen skulle bli fredligare. Den franske filosofen Blaise Pascal (1623–1662) diskuterade ett motsvarande problem nämligen gudstro och frälsning i det eviga livet. Om jag satsar på att Gud inte finns och det visar sig, efter ankomsten till andra sidan, att jag hade fel – Gud fanns – så har jag förlorat min frälsning. Men om jag satsar på att Gud finns så får jag alltid rätt: antingen finns han och jag når frälsningen men om så inte är fallet så gör det ju ingenting.

Nu är risken för en total kärnvapennedrustning inte särskilt stor. Det enda som kommer att hända om Sverige ratificerar avtalet är att vi riskerar att alienera våra vänner och underlätta för vår ryske granne. Vår utrikesledning riskerar också att framstå som naiv och okunnig.

Kanske kan Världen utvecklas till en punkt där det inte längre finns några krigsrisker. Då kommer kärnvapnen att försvinna som en konsekvens härav. Men dit är det just nu oändligt långt.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

När Kina når fram till  Östersjön

av Ingolf Kiesow

Helsinki, Finland - August 2, 2017: Chinese warships visiting Helsinki, Finland August 1.-4. The picture shows the type 052D destroyer Hefei. Photo: Karis48 / Shutterstock.com

Kinesiska flottan över med Ryssland i Östersjön. Bild: Karis48 / Shutterstock.com

Krisen om Nordkoreas kärnvapenambitioner har visat hur Kinas roll i världspolitiken bara fortsätter att växa i takt med dess ekonomiska styrka. I juli 2017 deltog kinesiska stridsfartyg för första gången i en samövning i Östersjön med den ryska flottan utanför Kaliningrad. Gruppen bestod av den kinesiska flottans nyaste och största robotjagare samt en fregatt och ett underhållsfartyg. Statsminister Löfvén kommenterade den kinesiska närvaron med att säga att ”det är en sak vi får ta upp och fråga om det har någon betydelse och om det är ett nytt intresse, som vi inte vet något om”.

Förmodligen kommer svaret till Sverige att bli detsamma som har uttalats i likalydande artiklar i kinesiska media. Syftet med övningen angavs vara att ”hjälpa dem att handskas med möjliga hot, skydda fartyg och last till sjöss i framtiden i samband med utvecklingen av ”One Belt One Road” samt det tjugonde århundradets maritima sidenväg”.

Betyder detta att Kina i samverkan med Ryssland tänker skydda sina intressen med militära medel från Stilla havet till Atlanten? Det rör sig visserligen om avsikter på lång sikt, men ett sådant uttalande förtjänar ändå omgående uppmärksamhet, eftersom det rör vårt närområde.

Solid grund för rysk-kinesisk samverkan

Det rysk-kinesiska samarbetet kommer inte plötsligt. Ryssland och Kina har flera grundläggande gemensamma intressen.

För det första har de en av världens längsta landgränser mellan sig. Den både skiljer och förenar. Efter åtskilliga år av tvister och till och med väpnade skärmytslingar enades de båda länderna om att både bilägga en tvist om gränsdragningen i Ussuri-floden och att år 2001 tillsammans med övriga grannländer skapa en regional organisation för samverkan och lösande av tvister. Bl  a skall man bekämpa terrorism och separatism hos de många etniska och religiösa minoriteterna i Centralasien, Ryssland och Kina.  Den nya organisationen fick namnet The Shanghai Cooperation Organisation, och inom denna bedrivs bl a regelbundna militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

För det andra delar man en motvilja mot USA:s och övriga västländers dominans i världspolitiken. Tillsammans med Brasilien och Indien skapade man en informell organisation för att verka i detta syfte. Sedan även Sydafrika år 2010 hade anslutit sig fick den namnet BRICS, som är en akronym bildad på den första bokstaven i deltagarländernas namn. Dess uppgift är att ge dem mera inflytande i världspolitiken i allmänhet och FN i synnerhet samt att utveckla ekonomiska och politiska organ som alternativ till FN, världsbanksgruppen och andra institutioner som för närvarande domineras av USA, EU och Japan. Kina har inom ramen för detta arbete spelat en ledande roll för tillkomsten av en internationell  utvecklingsbank, som skall vara ett alternativ till Världsbanken.

För det tredje har båda länderna expansionistiska ambitioner, för Rysslands del bäst illustrerat med kriget mot Georgien och annekteringen av Krim-halvön samt det fortsatta stödet till ukrainska separatiströrelser. För Kinas del kan framhävas de pågående försöken att förvandla Sydkinesiska havet till ett kinesiskt innanhav och de tidvis återkommande kraven på en lejonpart av den indiska delstaten Arunachal Pradesh samt kravet på att Taiwan skall vara en del av Kina. I dessa frågor har Ryssland och Kina stött varandra med officiella uttalanden och röstande i FN:s säkerhetsråd (med undantag för en gränstvist mellan Indien och Kina, där Ryssland anstränger sig att bibehålla sin traditionella vänskap med Indien). Som en illustration till den höga graden av samordning kan nämnas att de båda presidenterna enligt amerikanska källor har haft 20 toppmöten sedan Xi Jinping tillträdde sitt ämbete som Kinas president.

Genom sina expansionssträvanden kommer båda länderna i motsatsställning till grannar, som vill bevara status quo och som stöds av västländer.

 Vad är One Belt One Road?

Syftet med samövningen i Östersjön handlar enligt kinesiska medier främst om ”One Belt One Road”(OBOR). Vad är då detta, som skall föranleda behov av militär närvaro mitt i Europa?

OBOR är en företeelse, som det är svårt att få ett begrepp om. I media och offentliga framträdanden i Kina är det ibland en målsättning, ibland ett projekt och ofta en etikett, som klistrats på ett redan pågående projekt. Det är delvis ett resultat av Kinas ständiga exportöverskott, som har skapat världens största valutareserv (omkring tre biljoner eller tretusen miljarder dollar) vartill kommer mycket stora tillgodohavanden på utlandet av privata företag. Detta är tillgångar, som anses må bättre av få arbeta utomlands än att lagras på konton. Framför allt är det dock uttryck för en ambition hos Kinas ledare att förena de olika delarna av den eurasiska kontinenten (och delar av Afrika) i ekonomiskt hänseende. Som en travestering på uttrycket att ”alla vägar leder till Rom” vill Kinas ledare att Kina skall vara navet i ett ekonomiskt nätverk. Underförstått leder detta i sin tur till politiskt inflytande.

Enorma investeringar

Idéerna om hur målen för OBOR skall förverkligas kom till ett något klarare uttryck under ”The Belt and Road Forum for International Cooperation”. Det är stora belopp, som utlovas. Kina själv skall bidra med gåvobistånd och billiga krediter. Man hoppas på deltagande i finansieringen av delprojekten av privata företag och internationella utvecklingsbanker för att uppnå investeringar på sammanlagt ett tusental miljarder dollar. En schweizisk bankgrupp har med utgångspunkt från floran av offentliga kinesiska uttalanden bedömt att Kina avser att bidra med omkring 500 miljarder dollar i investeringar i 62 länder under fem år – ett belopp som är nästan lika stort som den amerikanska försvarsbudgeten. Andra bedömare talar om dubbelt så stora bidrag.  Mycket av planerna avser fullföljande av redan påbörjade projekt.

Kina bjuder upp till dans

Europa och Afrika är slutdestination för de tilltänkta transportlederna, vilket är en naturlig utveckling som en följd av Kinas sedan länge pågående investerings- och charmoffensiv. År 2016 investerade Kina enligt Financial Times fyra gånger mera i Europa än investeringarna i den andra riktningen och betydligt mera än vad Kina investerade i USA. Den ekonomiska charmoffensiven är visserligen för Europas del uppblandad med kritik av europeiskt inflytande i Afrika och Asien i form av demokratiska och parlamentariska förebilder. Det hindrar inte att president Xi Jinping utnyttjade G-20 mötet sommaren 2017 på ett ganska oblygt sätt och förenade sig med förbundskansler Merkel i deklarationer om stöd för frihandel och kamp mot klimatförändring och global uppvärmning. Det framstod som en utmaning till president Trump´s utspel om ”America First” på handelsområdet och förnekande av människans inverkan på klimatet. Kina försöker splittra den transatlantiska länken och föra Europa närmare sig. Kina vill framstå som försvarare av gemensamma intressen men skyla över de skillnader som faktiskt finns mellan Europa och Kina ifråga om grundläggande värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter.

Två transportleder

Även om One Belt One Road (OBOR) sett som ett allmänt begrepp är ganska nebulöst finns det en rejäl stomme av redan påbörjade eller framförhandlade delprojekt att bygga på.

Till lands skall ”Sidenvägen” bestå av järnvägar, landsvägar och gasledningar genom Centralasien och fram till Polen och Ungern med förlängning till Frankrike respektive Grekland. En helt ny järnväg skall byggas mellan Budapest i Ungern och Belgrad i Serbien. Den anknyter till en redan existerande järnväg mellan Belgrad och Pireus i Grekland, där Kina redan har övertagit driften av stadens hamn. Den avses bli en knutpunkt för sjöfarten på Medelhavet och vidare till Nordeuropas och Afrikas kuster. Från Pireus skall varor också kunna transporteras på järnväg till hela övriga Europa.

Till sjöss innebär Sidenvägen redan pågående och redan gjorda investeringar i en stor importhamn i Gwadar i Pakistan för olja från Mellanöstern. Investeringar förbereds också i en järnväg, en landsväg och en oljeledning från Gwadar till Kashgar i västra Kina. På detta sätt minskar Kina sitt beroende av transporter genom Malacka-sundet, som kan störas av indiska och amerikanska militära operationer.

En annan parallell led skall gå via Malacka-sundet och hamnar i Malaysia som Kina bygger eller investerar i, nämligen Tanjung, Port Klang och Penang. Den leden går sedan vidare ut mot Indiska Oceanen till Hambantota i Sri Lanka, där Kina har köpt en hamn.

Därefter slås de båda delarna samman, och den maritima Sidenvägen går via Gwadar till Djibouti, där Kina både har anlagt en ny hamn och byggt en örlogsstation. Den senare invigdes i juli 2017 under ivriga försäkringar om att den bara skall användas för ”defensiva ändamål”. Kina har också byggt en järnväg från Djibouti till Addis Abeba i Etiopien. Från Djibouti går leden genom Suez-kanalen till sin europeiska slutdestination i Pireus.

Kritik av projektet

OBOR framställs i Kina regelmässigt som Xi Jinpings personliga initiativ och har fått mycket lovord av internationella finansinstitut och biståndsorgan. Det har också kritiserats av afrikanska länder med dåliga erfarenheter av kinesiska investeringar i form av dålig lönsamhet, bristande respekt för lokala behov och uteslutande användning av kinesisk arbetskraft.

Andra berörda länder som Indien, Japan och Australien har uttalat betänkligheter inför kinesisk kontroll över strategiska anläggningar inom transportsektorn och även energisektorn, som därnäst tar emot mest kinesiska investeringar i OBOR-projektet. Dessa tre länder känner sig hotade av Kinas aggressiva uttalanden, växande militära förmåga och kinesisk expansion i Sydkinesiska havet samt för Indiens del av en pågående gränskonflikt, där Kina hotar med att använda vapenmakt.

Inom EU förekommer särskild kritik mot att elva medlemmar, som samtliga har varit sovjetiska satellitstater, deltar i det så kallade 16+1-samarbetet med Kina inom ramen för OBOR. Kina får enligt kritikerna möjlighet till ett splittrande politiskt inflytande. De elvas inflytande sägs ha kommit till uttryck i utformandet av EU:s officiella uttalande om utslaget av skiljedomstolen i Haag 2016 om det Sydkinesiska havet. Det kom att helt sakna kritik av Kina eller ens nämna domstolens ställningstagande. Deklarationerna från 16+1-mötena saknar vidare referenser till EU:s krav på Kina rörande ömsesidighet, transparens samt lika och rättvisa konkurrensvillkor. Kritik riktas mot utförandet av 16+1-projekten, bl a järnvägsbygget mellan Budapest och Belgrad, som kritiseras för att kringgå EU:s regler för offentlig upphandling. De fyra medlemmarna av den så kallade Visegradgruppen av länder inom EU (Polen, Ungern Tjeckien och Slovakien) spelar en ledande roll bland de 16+1. Visegradländerna är mest kända för att driva sina gemensamma kulturella och politiska särintressen inom EU samt sin vägran att efterkomma EU-kommissionens direktiv om mottagande av flyktingar. Inom 16+1 finns alltså flera splittringstendenser inom unionen, som Kina kan utnyttja för sina egna syften.

OBOR ställer Europa inför flera frågor

Det förekommer också betänkligheter inför de kinesiska investeringarna i strategisk infrastruktur i EU. EU-kommissionens hemsida redovisar en hel rad problem rörande de ekonomiska relationerna med Kina (http://ec.europa.eu/trade/policy/countries-and-regions/countries/china/). Kina kräver tillträde till den europeiska marknaden, men vill inte medge konkurrens på lika villkor för europeiska företag i Kina.  Frankrike, Italien och Tyskland lade i februari i år fram ett förslag till EU-kommissionen om att införa en särskild granskningsprocedur för investeringar från länder utanför unionen. Betänkligheterna har bl  a föranletts av kinesiska köp av tyska företag, som producerar strategiskt känsliga varor och IT-teknik. Det finns dock ett motstånd mot en sådan granskningsmekanism från sydeuropeiska länder med svag ekonomi som Grekland och Portugal – där Kina satsat särskilt på investeringar i strategisk infrastruktur. Även de nordiska länderna, inklusive Sverige ställer sig avvisande. EU-kommissionen bearbetar nu förslaget, och dess ordförande väntas komma med ett utlåtande inom kort.

I oktober 2017 möts det kinesiska kommunistpartiets kongress för att utkora ledare för den närmaste femårsperioden. Det mesta talar för att partiet och därmed landet kommer att fortsätta ledas av en grupp under nuvarande president Xi Jinping. Därför får man räkna med att säkerhetspolitiken kommer att fortsätta med nuvarande nationalistiska och militaristiska inriktning under de närmaste fem åren.

Sedan Ryssland samtidigt började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och europeisk ovilja att fortsätta med sitt beroende av ryska gasleveranser har den ryska utrikespolitiken fört landet allt närmare Kina, som avses ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obama´s tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putin´s Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Ett militärt samarbete har intensifierats. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften.

Slutsatser för Sverige

Mot bakgrund av

– det allt djupare samarbetet med Ryssland på de ekonomiska, politiska och militära områdena,

– Kinas uttalade ambitioner att bli en världsmakt, som kan utmana USA,

– dess ansträngningar att vinna inflytande i Europa samt

– dess fortsatta ekonomiska och militära styrketillväxt

framstår de kinesiska stridsfartygens närvaro i Östersjön som en varning. Kinesisk militär närvaro i samverkan med Ryssland i vårt närområde kan inte uteslutas för all framtid. Därmed finns det också anledning att redan nu anlägga ett totalförsvarsperspektiv på Kinas agerande, särskilt dess förvärv av infrastruktur och företag i Europa och Sverige i synnerhet

Sverige bör sluta att opponera mot det tysk-fransk-italienska initiativet och i stället verka för ett antagande av förslaget om en obligatorisk prövning av försäljningar till länder utanför EU av företag med strategisk betydelse. Ett kinesiskt företag har redan köpt Volvo personbilar. Ericsson samarbetar till exempel med kinesiska företag inom telekommunikation. Skulle ett av dessa försöka ta över Ericsson har vi för närvarande inte någon praktisk möjlighet att motsätta oss detta. En EU-reglering skulle stärka möjligheten att anlägga totalförsvarsaspekter på en sådan beslutssituation. Sverige skulle då kunna hänvisa till EU och inte stå ensamt exponerat inför kinesiska påtryckningar.

Sedan 1989 är vapenexport till Kina förbjuden för EU-länder. Förbudet är inte sanktionerat i någon bindande reglering utan har endast uttalats som ett embargo i en deklaration av ministerrådet. Det har flera gånger väckts förslag om att avskaffa embargot. Det finns anledning att befara att försäljning av vapenteknik till Kina kan resultera i att den tekniken senare återfinns i ryska vapenplattformar. Sverige bör inte medverka till en sådan utveckling. Det kanske inte omedelbart ökar riskerna för vårt eget försvar, men väl för dem som skall rädda oss, d v s NATO.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Europas demokratier hotas av desinformation och kaos

av Magnus Sjöland

Anonyma människor. Foto: BABAROGA / Shutterstock.com

Samhället står inför en stor utmaning då det gäller utmaningen från desinformatörer. Foto: BABAROGA / Shutterstock.com

Att kunskap är makt har vi sedan länge lärt oss, men vad innebär det i praktiken? Hur länge har detta gällt? Även information är makt, vad innebär det? Det är svårt att säga när man lever mitt i någonting, men jag tror att vi just nu upplever ett skifte, någonting nytt håller på att ske mellan staterna och fundamentalt nya verktyg håller på att skapas. Det är om dessa frågor jag tänker skriva i detta inlägg.

Om vi ser så långt tillbaka som till medeltiden i Europa så fanns ingen direkt koppling mellan kunskap och teknik. Om en vetenskapsman kom på något nytt fenomen, så marginaliserades det oftast, då det inte stod någonting om detta i Bibeln. Om man undrade över något fenomen, gick man till prästen. Teknik och matematik, var ämnen långt ner i status i jämförelse med Teologi, Logik och Retorik. Om en härskare ville vinna ett krig, gick han inte till vetenskapsmän eller matematiker.

Det stora genombrottet kom när teknik och vetenskap kopplades samman. Bland annat när Francis Bacon 1620 gav ut ”Det nya vetenskapliga redskapet”, där han var först att mynta ”Kunskap är makt”. Han hävdade att det inte spelar någon roll om kunskapen inte är helt sann, utan om den gör oss mäktigare. Ingen kunskap är 100 % sann. En teori som ger oss möjlighet att tillverka nya saker är kunskap. Vetenskapliga teorier omkullkastas och nya framläggs som beskriver naturen på ett bättre sätt, men den gamla kan fortfarande vara användbar i vissa lägen. Vi lär t ex fortfarande ut Newtons teorier i gymnasiet, fast Einsteins teorier visat att de inte gäller när vi närmar oss ljusets hastighet. Även Galileo Galilei och några ytterligare vetenskapsmän på 1500- och 1600-talet, som började använda matematik som ett viktigt verktyg bidrog till att vetenskaps- och teknikutvecklingen tog rejäl fart.

Vetenskapen blir idag mer och mer matematisk, får större precision och nya framsteg sker i en accelererande takt. Många människor tycker att det är meningslöst med vetenskap som inte leder till ny teknik, och vi får allt svårare att skilja mellan vetenskap och teknik.

Under 1800-talet accelererade utvecklingen då affärsmän ville göra goda affärer och olika nationers ledare ville ha starka arméer. Idag tar vi hjälp av forskare för att lösa vitt skilda problem inom både den privata och den offentliga sektorn. Företagen avsätter idag ofta en stor del av vinsten, för att kunna förfina sina produkter eller utveckla nya produkter. Stater lägger ofta en rejäl del av sin budget på forskning och teknikutveckling. Detta har lett till en snabb utveckling av både de företag som arbetar med teknikutveckling och samhällets kunskapsmassa. Detta gäller inom många områden, allt från medicinteknik till vapenutveckling.

Världens militära styrkor finansierar och styr en icke ansenlig del av mänsklighetens teknikutveckling och vetenskapliga forskning. Om man vill jobba med den allra senaste tekniken, så är man ofta hänvisad att arbeta med militära projekt. Väldigt mycket av den civila teknik vi har idag, kan vi tacka den militära forsknings- och teknikutvecklingen för, t ex GPS, Internet, mobiltelefoner, datorer och jetflyg.

Idag styrs krigen i första hand av vilken teknik man har tillgänglig och den som har den bästa tekniken och de bästa vetenskapsmännen får ett enormt övertag. Kriget håller på att bli en forskningsprodukt. Före den industriella revolutionen betydde organisation, logistik, taktik, disciplin, uthållighet och militär skicklighet oftast mycket mer än de olika vapensystem som användes. Idag är det som sagt det omvända som gäller: ”vetenskap och teknik är makt”.

Det är ur denna synvinkel man bör förstå varför USA lägger ca 50 % av hela världens försvarsbudget på sin militär, varför Ryssland lägger en stor del av sin statsbudget på utveckling av nya vapen och varför Nordkorea lägger nästan hela sin statsbudget på vapenutveckling och krigsmakt. Dessa nationer har en ambition av att vara beskyddare av vårt befintliga system eller så vill de få ett större internationellt inflytande. De lägger stora resurser på ny militärvetenskap, ny teknik och på grundforskning.

Precis som vetenskap och teknik ger makt, ger även information makt. Denna information kan röra allt från det vi nämnt tidigare vad gäller ny teknik och forskning till att spionera på andra länders inre angelägenheter, politiker, företag, hemliga dokument och militära anläggningar. Detta har skett tidigare och fortgår alltjämt, med hjälp av spioner, ny teknik för att inhämta information och från öppna källor. Detta är inget nytt.

Det nya, som jag ser det, är att man inte verkar lika intresserad av korrekthet, utan det viktiga är att informationen ger makt och kan påverka på ett sätt så att den ger fördelar. Information tvättas och läggs tillrätta. Färre är intresserade av att det som presenteras är rätt, det är viktigare att det belägger ens egna åsikter eller ger fördelar. Detta ger paralleller till det som skedde på 1600-talet, då man kom på att vetenskapen inte alls säkert har rätt, det viktiga är att man kan dra nytta av den och bygga ny teknik som ger makt eller vinster.

Att slarva med sanningen är mycket farligt för våra demokratier i Europa som har som fundament att bygga på korrekt information. Vi har tidigare haft starka medier som granskat makten och med stora resurser undersökt händelser och skeenden. Nu när nya medier allt mer tar över och information som inte blir granskad kan få stort genomslag, byggs det upp en stor möjlighet för aktörer att lyckas med att skapa kaos och som på sikt kan få våra demokratier att falla. Befintliga medier har färre journalister och det har hänt att SVT och SR okritiskt har sänt ut information som är felaktig. Information som har sitt ursprung hos främmande makt och som vill få ut sin bild av vad som händer.

Vi ser idag att vissa stater och makthavare medvetet och på ett helt nytt sätt sprider falsk eller kraftigt vinklad information för att ibland på kort sikt, eller på lång sikt nå sina mål. Vi ser detta från Ryssland, Turkiet, Nordkorea, men även från Trumps USA. Har vi med hjälp av våra nya medier, så som bloggar, sociala medier gjort oss mer sårbara? Eller kan det vara tvärt om? Makthavare får inte stå oemotsagda, se på den arabiska våren. Dock är det så att desinformationen har blivit ett viktigare verktyg och givits nya möjligheter, med hjälp av de nya medier som vuxit fram de senaste 10 åren.

Så om vi nu ”översätter” de ca 400 år gamla tänkarna genom att byta ut kunskap mot information:

Så blir den nya informationskrigföringen:

  • Information är makt.
  • Det spelar ingen roll om informationen är sann, utan om den gör oss mäktigare.
  • Ingen information är 100 % sann, istället är det viktigare att den gör oss mäktigare.
  • Desinformation som ger oss möjligheter att nå våra mål är information.

Vi har byggt ett system där man förväntar sig att information är korrekt och lättillgänglig, och när den inte är det så hotas vårt system. Vi behöver korrekt information för att fatta rätt beslut i samhället och medborgarna behöver detsamma för att kunna utvärdera sina makthavare.

Vi har till viss del tappat vår förmåga till kritiskt granskande, då detta skötts av professionella aktörer som forskare, vetenskapsmän och journalister. Det är inte enbart främmande stater som medvetet slirar med sanningen, även inom vårt land är det många som vill sprida sitt budskap, myndigheter som ”tvättar rapporter” för att framstå i en bättre dager eller politiker som håller inne med sanningen.

Vi behöver mer kritiskt tänkande, inte aningslöst dela information på sociala media, ändra rutiner i våra media så de inte okritiskt publicerar falsarier och lära ut mer om källkritik i våra skolor. Vi bör stärka MSB och det Psykologiska försvaret, för att minska ryktesspridning. Vi bör även se över bidragssystemen till våra traditionella medier, så att de har råd att opartiskt granska olika skeenden.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Twitter då och nu

av Bo Hugemark


Tysklands siste kejsare Wilhelm II. Foto: Everett Historical / Shutterstock.com   Donald Trump. Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Likheter finns mellan Tysklands Kejsare Wilhelm II och USA:s president Donald Trump.

Den 6 mars i år talade på ett Frivärld-seminarium ordföranden i The International Institute for Strategic Studies, professor François Heisbourg om ett franskt perspektiv på nordeuropeisk säkerhet. Han kom naturligtvis in på Trump och hävdade att den historiska ledare denne liknade mest var Kaiser Wilhelm II. Samma impulsivitet och oberäknelighet, samma oförmåga att förstå konsekvenserna av sina uttalanden och sitt handlande. Efteråt slog det mig att det fanns ännu en likhet av rent konkret natur: Wilhelm twittrade! Hans marginalanteckningar i diplomatiska depescher – lika affekterade som Trumps – fick vittgående följder.

Den 30 juli, två dagar efter skotten i Sarajevo rapporterade sändebudet i Wien, Heinrich von Tschirschky und Bögendorff, att trådarna i mordkonspirationen enligt österrikiska regeringen löpte samman i Belgrad och att stämningen i Wien var att man nu en gång för alla skulle göra upp räkningen med serberna. Man skulle ställa dem inför en rad krav och om dessa inte uppfylldes handla kraftfullt. Tschirschky meddelade att han därvid alltid manade till lugn och varnade för överilade steg.

Detta föranledde ett kejserligt utbrott, i en marginalanteckning: vem har givit honom fullmakt till detta? det är mycket dumt! det angår inte honom, det är Österrikes sak vad det vill göra härnäst. Härnäst heter det då, om det går på tok att Tyskland inte ville [hjälpa till]!! Tschirschsky ska vara så god att sluta med dumheterna! Man måste ta itu med serberna, och det snart

Med detta carte blanche i ryggen överlämnade den 23 juli Österrike ett ultimatum i Belgrad, med krav godtagande utan förbehåll inom två dygn. Kraven gällde utredningen om attentatet, bestraffning av de skyldiga samt förhindrande av framtida mot Österrike-Ungern fientlig verksamhet.

I svaret den 25 juli accepterades alla krav utom ett, att en österrikisk kommission skulle på plats i Serbien delta i brottsundersökningen, vilket skulle strida mot grundlagen och straffprocesslagen. En viss samverkan ställdes dock i utsikt.

När Kaiser Wilhelm läste svaret skrev han entusiastiskt: En briljant prestation med en frist av bara 48 timmar. Det är mer än man kunde vänta!
En stor moralisk framgång för Wien; men nu faller varje krigsorsak bort

Men det var så dags. Ty kejsaren fick läsa svaret först den 28 juli, uppenbarligen försenat av rikskansler von Bethmann-Hollweg och utrikesminister von Jagow. Och om han velat stoppa kriget hade det varit för sent; samma dag förklarade Österrike-Ungern Serbien krig och Europas mobiliseringsmaskiner gick igång och tre kejsardömen mot sin undergång.

På slottet Haut-Koenigsburg i Alsace finns framför en öppen spis ett gnistgaller av järn med texten ”Ich habe es nicht gewollt” (”Jag ville det inte”). Det tillverkades 1917 då slottet hette Hohkönigsburg, skänkt till tyske kejsaren 1898 efter fransk-tyska kriget 1870-71 då Alsace avträddes till Tyskland och blev Elsass. Citatet syftar på en mening i tyske kejsarens proklamation den 31 juli 1915, ett år efter krigsutbrottet: ” Vor Gott und der Geschichte ist Mein Gewissen rein: Ich habe den Krieg nicht Gewollt.” (Inför Gud och historien är mitt samvete rent: Jag ville inte ha kriget). Kanske tänkte han på sin ”tweet” den 28 augusti 1914. Men det var nog snarare ett uttryck för den baksmälla som drabbat många efter krigseuforin hösten 1914. Tron på triumfatoriska segrar och på kriget som ett moraliskt reningsbad var död. Kanske han ångrade ”tweeten” av den 30 juli.

Den kejsarvansinnige presidenten Donald Trump lär knappast ångra något han twittrat; hans metod är att blåljuga om sådant han sagt som inte går hem. Och förhoppningsvis finns ingen i administrationen som tar hans tweets ad notam som grund för praktisk politik. Med sin twitterprotest mot kongressens beslut om sanktioner mot Ryssland – som han tvingats skriva under – undergrävde han än mer sin auktoritet.

Man kan glädjas åt att denne ovärdige mans makt efterhand raseras. Men man bör sörja över att världens största demokrati regeras av en man utan sans, förnuft och skam. Och att Förenta staternas makt i kampen mot demokratins fiender oundvikligen försvagas.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.