Författararkiv: Wiseman

Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten


I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.




Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.





Ente Ting fortskrider alltmedan indikatorerna lyser rött

Under gårdagen bekräftade president Trump att USA kommer att lämna INF-avtalet. Detta är ytterligare ett steg i den branta utförsbacke som den europeiska säkerhetsordningen befinner sig i. Det blir också ett ytterligare exempel på den svenska politiska oförmågan att agera på de säkerhetspolitiska indikatorer man tidigare satt upp för att signalera behov av att revidera den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Går man tillbaka till det senaste, dryga decenniets försvarsberedningsrapporter, ser man hur just nedrustnings- och verifikationsavtalen kontinuerligt lyfts fram som centrala för europisk säkerhet. Likväl kan man nu konstatera att samtliga dessa avtal sedan dess fallit eller satts ur spel. Än så länge finns t.ex. Open Skies kvar, men där har Ryssland flera gånger hindrat överflygningar och i USA har det också höjts röster om att lämna avtalet, där proponenterna ser avtalet som en svaghet.

Vilken konsekvens har då uppfyllnaden av Försvarsberedningens indikatorer fått i Sverige? Inte någon som motsvarar hur de beskrivits. 2015 fick Sverige ett nytt försvarsbeslut, till följd av Ryssland annektering av Krim och kriget i Ukraina. Utöver en bred politisk enighet om stora ord har resultaten låtit vänta på sig. Snart 4 år efter Krim och 10 år efter Georgienkriget, kvarstår en mängd av de brister i ”basplattan” som försvarsbeslutet skulle fokusera på att åtgärda. Den nationella ekonomiska ambitionen har fallit från 1,2 % till 1,0 % av BNP. Det kan jämföras med 1,8 % när president Putin tillträdde och såväl svenska politiker som alla andra var fulla av tillförsikt över hur Ryssland nu skulle närma sig det europeiska samarbetet. Jämför man organisation och relativ förmåga då respektive idag, ter sig resultatet än mer absurt givet omvärldssituationen.

Det är snart dags för nästa försvarsberedningsrapport inför den kommande försvarsbeslutsperioden 2021-2025. I denna kan man sannolikt inte annat än konstatera att det är mycket allvarligt att de berörda avtalen nu satts ur spel. Lika bra som försvarsberedningarna varit på att sätta upp indikatorer på förändrade säkerhetspolitiska lägen, lika bred har den politiska enigheten varit att inte fatta några beslut så länge dessa kostar. Den svenska försvarsreformen inleddes 2009, men resultaten är klena sett till tiden som funnits till förfogande. Orsaken är och förblir den närmast icke-existerande politiska viljan till finansiering.

Nu har vi återigen en ruptur i säkerhetsordningen, men denna gång möter vi den i Sverige med ett oklart parlamentariskt läge. Det finns en enighet om ökade försvarsanslag och framförallt en ökad försvarsförmåga, men den samlade viljan att fatta något beslut återfinns först för perioden bortom 2020. Situationen räddas i någon mån av de mycket långt gående försvarssamarbeten som Sverige inlett och utvecklat, men ett avtal är aldrig starkare än dess svagaste länk – viljan och möjligheten att agera. Beroendet av en välutvecklad egen försvarsförmåga kommer man aldrig runt.

Likt Sagan om Ringens ”Ente Ting”, står den svenska försvarspolitiken 11 år efter Georgienkriget fortsatt kvar i att ha konstaterat att något har hänt och att någon borde göra något. Det duger inte.


Läsrekommendationer:
Patrik Oksanen: "Låt inte långsam regeringsframryckning stjälpa Försvarsmakten"
Expressen om en budget i avvaktan på en ny regering

Håll huvudet kallt i hettan

Bild från branden i Västmanland 2014. Med tillstånd av fotografen.

Det rasar nu ett stort antal skogsbränder runtom i Sverige och det innebär en stor utmaning för hela samhället att hantera dessa. De brandmän, hemvärnssoldater, privatpersoner, flygbesättningar och övriga frivilliga som bekämpar dessa bränder förtjänar både allt tillgängligt stöd, resurser och omtanke som man kan uppbåda. Det är minst sagt heroiska insatser som genomförs under mycket tuffa förhållanden. I det rådande läget är det också fullt naturligt att man både inventerar och i anspråkstar de resurser som finns tillgängliga, respektive analyserar varför läget är som det är. Av det skälet har det de senaste dagarna rests många krav på att Försvarsmakten i högre grad skulle stödja med brandbekämpning. Det är ett förståeligt önskemål, men saken är inte så pass enkel om man ser till den lagstiftning som finns, respektive hur Riksdagen har förändrat och dimensionerat Försvarsmaktens uppgifter sedan början av 2000-talet.

Försvarsbeslutet 2004 innebar en radikal nedskärning av Försvarsmakten och övergång till det man kallade ett insatsförsvar.* I samband med denna reform fanns en bred politisk enighet om att Försvarsmakten skulle renodlas mot militära uppgifter (se intervju med Åsa Lindestam i DN). Kriser i samhället skulle lösas av de civila myndigheterna, enligt principen att den som har ansvaret i normalläget, även ska ha det i kris. Beslutet var också fullt logiskt utifrån de alltmer begränsade resurserna som Försvarsmakten skulle förfoga över efter 2004. Med mindre resurser krävs en hårdare prioritering av uppgifter.

Försvarsmakten är av dessa skäl idag inte dimensionerat för att lösa dessa uppgifter. Samtidigt måste man komma ihåg att Försvarsmakten idag heller inte har de resurser och den ekonomi som krävs för att lösa de militära uppgifter som Riksdagen har beslutat. I ett drygt års tid har det varit offentligt att den militära operativa förmågan är under avtagande till följd av den kraftiga underfinansieringen av 2015 års försvarsbeslut, som i sin tur följde på en än kraftigare underfinansiering av 2009 års försvarsbeslut.

Så här såg Försvarsmaktens resurser ut i slutet av 90-talet när stöd till samhället fortfarande var en huvuduppgift för Försvarsmakten, innan reformen i försvarsbeslutet 2004

Det finns dock ytterligare faktorer som komplicerar. En förmåga är inte bara materiell, även om det politiskt är mest attraktivt att prata om hårda prylar som helikoptrar, ubåtar, flygplan o.s.v. En av de komplicerande faktorerna är mängden tillgänglig personal. Såsom rapporterats flera gånger de senaste åren i media så har Försvarsmakten ett bekymrande vakansläge. Att tro att detta inte skulle beröra helikopterförbanden är naivt. Jag kan förstå att det inte är något som gemene man har i åtanke, men det är en detaljnivå som man kan kräva att såväl politiker som högre företrädare i andra myndigheter ska bemästra.

Det finns också en given mängd arbetstid på ett år och därför måste prioriteringar ske. Arbetstiden ska nyttjas till de uppgifter som myndigheten/arbetsplatsen har. Samtidigt begränsas arbetstiden av ledighet, som enligt svensk semesterlagstiftning ska innehålla fyra veckors sammanhängande ledighet under juni-augusti – om arbetstagaren så önskar och synnerliga skäl inte föreligger (här har inte Försvarsmakten några undantag). Den sammanhängande fyraveckorsperioden kan dock förläggas till annan tidpunkt om synnerliga skäl föreligger. Jag rekommenderar också mycket starkt att man tar sig tiden att läser denna DN-intervju med företrädare ur Försvarsmakten om hur förordningen om stöd till samhället, samt lagen om skydd mot olyckor, reglerar hur Försvarsmaktens resurser får användas i det aktuella läget (har man inte tillgång till DN på nätet så får man antingen ringa en vän, eller som i det gamla Sverige, ta cykeln till biblioteket – en utmärkt samhällsresurs för kunskapsinhämtning).

Försvarsmakten har sedan 2014 bedrivit ett mycket intensivt arbete att med de rådande begränsningarna höja den operativa förmågan inom Försvarsmaktens huvuduppgift - att genom väpnad strid försvara landet. De allt försämrade säkerhetsläget sedan den ryska annekteringen av Krim, samt ökat terrorhot har också kraftigt ökat kraven på beredskap för många av Försvarsmaktens förband. Detta är beredskap både för rent militära uppgifter inom hävdandet av den territoriella integriteten, men även ett omfattande stöd till Polisen, vilket framförallt löses av Helikopterflottiljen. Beredskapen begränsar ytterligare mängden arbetstid som finns tillgänglig för att höja den operativa förmågan på befintliga förband – men också att grundutbilda nya soldater, sjömän och officerare.

Man måste inse att varje beslut man vill fatta om att lägga ytterligare uppgifter på Försvarsmakten, antingen på kort sikt genom att bryta semestrar, alternativt i framtiden som av Riksdagen beslutade huvuduppgifter, så kommer förmågan till väpnad strid att begränsas ytterligare och den operativa förmågan att nedgå snabbare. Man måste välja väg. Antingen prioriterar man förmåga till väpnad strid eller också prioriterar man att Försvarsmakten ska lösa ut andra myndigheters tillkortakommanden. Prioriterar man det senare är man samtidigt skyldig svaret på frågan vilken myndighet som ska bistå Försvarsmakten med förmåga till väpnad strid den dagen detta skulle bli aktuellt. Min uppfattning är det inte finns några andra myndigheter som har kompetens inom det området.

Försvarsmakten har dock stöttat samhället vid ett stort antal tillfällen bara i år, inte minst vad gäller brandbekämpning, men också transporter. Upp till en viss nivå är det så att stödet kan lämnas samtidigt som man löser andra uppgifter eller att det går att genomföra som färdighetsträning. Att flyga med brandtunna är t.ex. till en viss grad tillämpligt som träning i att flyga med hänglast, men en militär helikopterpilot behöver också kunna så mycket mer än just bara att flyga med hänglast.

Försvarsmakten har också en stor mängd frivilliga som hjälper till och vill hjälpa till i arbetet med att bekämpa bränder. Framförallt rör detta Hemvärnet, där idag många av landets 40 bataljoner är insatta, varav samtliga 7 bataljoner i norra Sverige. (Vän av beredskap kan samtidigt konstatera att en rad av de militära förbanden med högst beredskap nu befinner sig geografiskt långt från sina huvuduppgifter och med försämrade stridsvärden)



Jag har också sett flera politiker med hemvärnskontrakt som avbrutit sina semestrar för att delta i deras bataljoners insatser. Detta är mycket lovvärt och i de flesta fall mer konstruktivt än att ägna sig åt vild pajkastning i traditionella och sociala media. Inget hindrar heller att man som privatperson (eller varför inte politiker?) själv avbryter sin semester för handräckningstjänst vid bränderna. Uppgifterna handlar inte bara om att bära slang, utan i många fall också om ren logistik som vem som helst kan klara av utan krav på någon särskild utbildning eller fysisk förmåga.

Det är också ytterst olyckligt att staten inte drog flera djupare slutsatser av den stora branden i Västmanland 2014. Det som uppenbarligen fungerar mycket bättre idag är ledning vid kriser, vilket också är något som har övats och praktiserats vid en rad tillfällen sedan 2014 (migrationskris, terrordåd m.m.). Det är likaledes olyckligt att direktiven till utredningen av arbetet vid 2014 års stora brand ändrades så att utredningen inte skulle föreslå några förändringar utifrån erfarenheterna. Det är inte otroligt att det i så fall hade funnits med förslag på att anskaffa eller ingå ett ännu djupare partnerskap kring brandbekämpningsflyg m.m. Vidare är det också läge att se över semesterlagstiftningen vars nuvarande utformning med arbetstagarens rätt till fyra veckors sammanhållen semester (vilket åtminstone i Försvarsmaktens fall inte får kombineras med beredskap) gör att samhällets grundläggande funktioner i form av polis, vård, försvar m.m. alla automatiskt drabbas av resursmässiga svårigheter under juni-augusti. En lagförändring bör dock följas av någon annan kompensation.

Sammantaget kan man konstatera att samhällsläget är mycket ansträngt för närvarande. Räddningstjänsten går extremt tungt landet över så till den grad att resurser från grannländer får kallas in. Genom EU och dess fördrag kring krisstöd (framförallt EU:s Emergency Response Coordination Centre (ERCC), unionens gemensamt finansierade civilskyddsmekanism) så erhåller Sverige också stöd med bl.a. brandflyg. På samma sätt som Sverige ställer militära förband i beredskap i styrkeregister hos EU och NATO, så finns det i EU motsvarande funktioner för civilskydd varigenom Sverige nu kan påräkna brandbekämpningsflyg.


Trots heta känslor och valår är det nu viktigt, särskilt för politiker, att hålla huvudet kallt innan löften och uttalanden avges kring hur kriser ska hanteras och vems ansvaret är och borde vara. Låt detta anstå tills krisen blåst över. Gör då heller inte som varit lika brukligt tidigare liksom pajkastningen under pågående kris, nämligen att aktivt glömma erfarenheterna för att andra budgetområden för tillfället är sexigare. Denna analys må innebära en återgång till den ordning som gällde före 2004, d.v.s. att en av Försvarsmaktens huvuduppgifter åter blir stöd till samhället. Det är i så fall av yttersta vikt att man i så fall parar detta med motsvarande resurser och accepterar vad detta innebär i form av begränsningar när det gäller förmåga till väpnad strid.


*"Insatsförsvar" innebar att till skillnad från tidigare organisattion skulle inte hela Försvarsmakten kunna användas samtidigt. Enstaka förband skulle kunna tas i anspråk för insatser i framförallt internationella operationer. Därmed behövde endast dessa förband ha full bemanning, samt fullständig och modern utrustning. Övriga förband utgjorde framförallt en rekryterings- och utbildningspool för att bemanna insatser. Detta innebar att om det fanns 6 st av ett typförband så hade endast en eller två fullständig materiel. Detta var ytterligare ett sätt i försvarsbeslutet 2004 att spara pengar. Detta missförhållande var något som försvarsbeslutet 2009 och insatsorganisation 2014 började åtgärda, men som gått i arv till försvarsbeslutet 2015.

Den strategiska vikten hos inre vattenvägar och stora sjöar

Hos SvD plockar Oscar Jonsson, Försvarshögskolan och doktorande på King’s College London, upp tråden om Sveriges behov av att skapa en långräckviddig bekämpningsförmåga. Jonsson ser nyttan i denna inte bara som en tröskelskapande förmåga, men även som ett sätt att kunna leverera stöd i den svenska säkerhetspolitiska solidaritetsförklaringen till grannländerna.

Svenska kryssningsrobotar har varit ett känsligt ämne, då ordet i Sverige i vissa kretsar har en värdeladdning. Som Jonsson tar upp så är det heller ingen billig förmåga, men det är heller inte någon annan kvalificerad militär förmåga. Som läget är idag råder också ett förmågevakuum i Sverige vad gäller förmåga att bekämpa större mål. Samtliga flygbomber som det svenska försvaret förfogar över har små stridsdelar och är framtagna för just små mål. Detta var rimligare inom ”Afghanistandoktrinen” när man framförallt såg luftstridskrafternas markmålsuppgifter inom flygunderstöd till markförband, där collateral damage var styrande. Eftersom inte heller de andra försvarsgrenarna har någon bekämpningsförmåga mot större mål, råder fortsatt svårigheter för Sverige att både bekämpa större mål på territorium som en fiende ockuperat, men också än större svårigheter att ta striden till motståndarens territorium. Jonsson gör också liknelsen med en boxare som inte har möjlighet att utdela egna slag utan bara parera.

Ett annat av argumenten som också anförts i debatten hittills har varit att en svensk anskaffning av kryssningsrobotar skulle hota eller provocera Ryssland.* Detta argument har en tendens att dyka upp inom försvarsdebatten så fort man talar om att öka svensk förmåga. Här kan argumentet falsifieras med en gång. Vårt östra grannland Finland har de senaste åren anskaffat såväl markbaserade som flygburna kryssningsrobotar, utan att det väckt några större rubriker i Ryssland.

Det finns också en annan ryska aspekt som är intressant vad gäller kryssningsrobotar. Ryssland har sedan Syrieninterventionens start hösten 2015 använt Syrien som en försöksplats för nya vapensystem och förmågor. Ett av systemen som testades tidigt och rönte stort intresse var den nya ryska fartygsburna kryssningsroboten Kalibr. De första skotten av denna robot genomfördes från Kaspiska Havet över Iran och Irak på väg mot målen i Syrien. Kalibr är en rysk motsvarighet till den amerikanska Tomahawk som varit frekvent använd sedan Gulfkriget. Kalibr har 2500 km räckvidd, varvid enheter i Kaspiska Havet t.ex. kan nå mål i Sverige och enheter i Östersjön kan nå mål i Mellanöstern m.m. Robotarna som skjutits hittills har huvudsakligen skjutits från Buyan-M klass korvetter, som trots deras ringa storlek kan bära 8 Kalibr-robotar. Korvettens ringa storlek möjliggör dock förflyttning längs Rysslands inre vattenvägar. Hittills är drygt 10 korvetter planerade att byggas. Två fartyg flyttades f.ö. också plötsligt från Svarta Havet till Östersjön härom året.

Den första av Buyan-M korvetterna, Grad Svijazhsk, avfyrar en Kalibr-robot. Foto: Okänd.

Varför är då Buyan-M och Kalibr så intressant? Ryssland har under flera år följt framgångarna som USA har haft med att kunna genomföra fjärrbekämpning från fartyg världen över där målen funnits i Irak, Afghanistan, Sudan, Libyen, Jemen, Syrien m.m. Kryssningsrobotar är mycket effektiva och svårstoppade. Rysslands främsta intressen ligger dock inom några hundra mil från de ryska gränserna och man har både svårt att hålla igång en kapabel fjärrbekämpningsförmåga med bombflyg (flygplanen är mycket gamla och har usel tillgänglighet) och de ryska flottornas övervattensförmåga på större haven är heller inte mycket att komma med längre. Samtidigt gör INF-avtalet från 80-talet att varken Ryssland eller USA får hålla sig med markbaserade ballistiska robotar eller kryssningsrobotar med räckvidder mellan 50 och 550 mil. Avtalet ledde som exempel till avvecklingen av USA:s ballistiska Pershing-robotar, den markbaserade versionen av Tomahawk, samt att de ryska Iskander-systemen idag på pappret är begränsade till att ha under 50 mils räckvidd. INF-avtalet tillkom då bägge supermakterna var rädda att motståndaren skulle vara lockad att genomföra ett överraskningsanfall med dessa medelräckviddiga markbaserade system eftersom de var så svåra att bekämpa och gav så kort förvarning mellan skott och nedslag.

Ingen begränsning finns dock för flygburna eller fartygsburna system. Här har nu Ryssland med Kalibr-systemet börjat utnyttja en intressant möjlighet i INF-avtalet. De små Buyan-korvetternas möjlighet till uppträdande på de inre vattenvägarna och innanhaven, gör att de blir nästan lika svåra som markbaserade system att upptäcka och framförallt slå ut p.g.a. deras tillbakadragna geografiska lägen.** Samtidigt kan de själva slå långt och svårupptäckt med sina kryssningsrobotar, eftersom dessa till skillnad från ballistiska robotar färdas marknära och därför blir mycket svåra att detektera både vid avfyrning och anflygning. Det är inte för inte som den gemensamma faktorn hos de nybyggda fartygen i de ryska flottorna, oavsett klass, är att de kan beväpnas med Kalibr-systemet.

Innebörden för svenskt vidkommande är tvåfald. Den ena är välkänd, nämligen att Ryssland i händelse av en konflikt med Sverige kan nyttja vapensystem från avstånd som gör det omöjligt för Sverige att detektera avfyrning. Det kommer minst sagt att bli en utmaning att detektera dylika anfall. Svårigheten för ett luftförsvar att detekera och framförallt skydda sig mot kryssningsrobotar, har med all tydlighet framgått av det senaste årets anfall från USA, Storbritannien, Frankrike och Israel mot mål i Syrien. Här finns det en uppsjö av intressant empiri att studera inför att det nya svenska luftvärnet organiseras och tas i bruk. Jag bedömer att kryssningsrobotar fortsatt kommer att vara det mest frekventa och troliga hotet mot mål på svenska fastlandet.

Det andra innebörden är den intressanta möjligheten att utnyttja inre vattenvägar. Skulle Sverige välja att anskaffa riktigt långräckviddig bekämpningsförmåga så är det inte säkert att en flygburen förmåga skulle ge bäst tröskeleffekt, vilket många verkar förutsätta. Bästa skydd uppnås sannolikt genom placering på fartyg eller ubåt och basering i någon av de större sjöarna då man där skulle vara så gott som helt skyddad vid ett initialt angrepp mot Sverige. Därmed skulle en angripare alltid tvingas räkna med att behöva hantera denna långräckviddiga bekämpningsförmåga vid ett angrepp, vilket därmed blir typexemplet på en tröskeleffekt. Det är en utmanande tanke.




* En debatt om svensk anskaffning av kryssningsrobotar har pågått sedan 2014, då den dåvarande regering talade om att förmågan borde anskaffas på sikt. Förslaget har också kommit från Försvarsmakten och Försvarsberedningen, m.fl.
**Jämför även Sovjetunionens användning av Bottenhavet för basering av kärnvapenbestyckade Golfklassubåtar för att hålla dessa mer skyddade från NATO:s attackubåtar, än vid uppträdande i världshaven.

Tidigare inlägg om kryssningsrobotar, markmålsbekämpning och tröskelförmåga:
- En dag full av kryssningsrobotar
- Dags att höja tröskeln - Del 3: Luftburen offensiv förmåga
- Dags att höja tröskeln - Del 4: Ubåtsbaserad andraslagsförmåga
- Den icke-existerande arsenalen & del 2

Gästinlägg: Officersyrket – Kan vi öka både kvalitet och kvantitet?

Att officerskåren är ålderstigen och fåtalig är ingen nyhet. Bedömare på Högkvarteret gör gällande att för att fylla luckorna så måste alla nya officerare bli minst överstelöjtnanter inom tio år. Det görs visserligen ansträngningar för att få in nya officerare via olika typer av snabbspår och dessa åtgärder bedöms av de som arbetar med området kunna lindra de värsta bristerna, om utfallet blir lyckat. Att uppgiftsbördan inte kommer bli lättare kommande fem år borde vid det här laget vara etablerat som ett faktum, varvid de snabba vägarna in till officersyrket verkar ha blivit en nödvändighet för att vi ska ha en chans att klara av kommande år. Allt detta är alarmerande på egen hand, men det är inte denna problematik som jag vill uppmärksamma här.

Parallellt med det närmast desperata arbetet att vända på stenar för att fylla luckorna i officersförsörjningen, så pågår det sedan flera år tillbaka ett arbete för att öka officersyrkets status, främst genom att etablera det som en akademisk profession. Jag anser personligen att arbetet fortskridit väl och att officersyrkets status som profession faktiskt har ökat de senaste fem åren, även om det fortfarande finns skeptiker som hävdar att krigets krav inte främjas av ett akademiskt synsätt. Oavsett vad man anser om officersyrkets status idag, så är det intressant att debattera den eventuella problematiken kring om det faktiskt är möjligt att drastiskt öka mängden officerare vi utbildar, samtidigt som vi minst bibehåller och helst ökar statusen på yrket. Ett yrkes status påverkas av ett antal saker, men i grunden handlar det om hur andra ser på oss, inte om hur vi själva ser på oss.

Vad påverkar då andras uppfattning om oss? Enkelt uttryckt så är det vår kompetens som officerare och organisation som är styrande för hur vi uppfattas. Detta innebär att om vi vill höja statusen på yrket behöver vi troligen även höja vår kompetens, alternativt bli bättre på att visa vår kompetens för allmänheten.

Kommer vi kunna öka produktionsvolymen av unga officerare, samtidigt som vi klarar av att minst bibehålla kompetensen hos dessa? Är de snabba spåren in till officersyrket verkligen adekvata för att producera tillräckligt bra officerare, eller är det en medveten risk som Försvarsmakten tar?

Men vad är alternativet, frågar sig realisten. De hål vi har i personalförsörjningen är tydliga i sin mörka oönskvärdhet, således måste något göras. På kort sikt finns det få lösningar som genererar snabba resultat, troligen är den förhållandevis låga grundlönen en faktor som får unga att välja andra yrken än officersyrket, å andra sidan är det kanske snarare bristande kunskap om yrket som gör att ansökningstalen är undermåliga. Troligen kommer den nu återinförda värnplikten att öka chanserna till att fylla platserna på officersprogrammet, frågan är bara om det är för lite, för sent.

Möjligen är snabbspåren tillfälligt rätt väg framåt. De skulle kunna locka till sig vassa hjärnor från andra branscher, som söker omväxling och utmaning snarare än finansiell trygghet. Risken är dock att vi nu har valt en lösning som ökar produktionsvolymen, men minskar den faktiska yrkeskunskapen och på lång sikt möjligen försvårar problemen med att rekrytera till officersutbildningen.

En möjlig lösning som kan bidra till en lösning på problemet med en eventuellt sjunkande kvalitet från snabbspåren skulle kunna vara ett mentorsprogram, där äldre erfarna officerare mentorerar yngre officerare i sin befattning. Exemplifierat skulle detta innebära att löjtnanter kan agera kompanichefer med en bataljonsgemensam kompaniledningsmentor. Detta skulle för en bataljon med fyra kompanier innebära att befälsåtgången skulle kunna förändras till att vara följande: en kapten/major med erfarenhet som kompanichef, fyra löjtnanter, samt ett antal plutonchefer som kan vara antingen fänrikar, unga löjtnanter, eller erfarna specialistofficerare. Motsvarande princip kan tillämpas på alla nivåer och utgöra en möjlig interimslösning intill dess att officerskåren är tillräcklig. Lösningen ger oss möjlighet att som organisation ta tillvara på den värdefulla erfarenhet som finns hos äldre befäl, samtidigt som det ger möjlighet att snabbt ge unga officerare den utveckling de behöver för att kunna ta nästa steg uppåt.

Ted Kullbrandt Tolestam

Texten kan också jämföras med nyss utkomna skrivelse om trebefälssystemet i Försvarsmakten och utbildningsgångar. 

Gästinlägg: Förändrad hotuppfattning i USA drivande bakom Nordkoreapolitik

USA har genom sin fördelaktiga geografi, omgiven av antingen hav eller vänligt sinnade länder, skonats från många av de säkerhetspolitiska problem som uppstår för stormakter när man delar gränser med geopolitiska konkurrenter.

Det är också därför som de tillfällen när USA fått uppleva direkta attacker på sitt territorium, t ex Pearl Harbor-attacken 1941 eller elfte september-attackerna 2001, vilka båda ledde till omkring 3000 döda, har varit så traumatiska och lett till stora skiften i utrikespolitiken och mobilisering för krig.

Att hantera faktumet att Sovjetunionen kunde slå med kärnvapen mot Washington DC, New York och Los Angeles tog lång tid att bearbeta. Det är därför också förståeligt att föreställningen om att Nordkorea, en skräckregim med en historia av aggressivt beteende, snart kan göra detsamma är så destabliserande för amerikanerna.

I syfte att undersöka den förändrade uppfattningen i USA av hotet från Nordkorea gick jag igenom de senaste trettio åren av nationella säkerhetsstrategier (National Security Strategy). Det är ett dokument som publiceras med ett par års mellanrum av varje administration som är avsett att formulera USA:s säkerhetspolitiska mål.

Det som framkommer när man läser igenom dem är att Nordkorea, som nämns i nästan samtliga strategier, talas om som antingen ett hot mot USA:s allierade Sydkorea och regional stabilitet eller i kontexten kärnvapenspridning och terrorstöd. Detta gäller från Reagan administrationen till Obama administrationen.

I Trump administrationens nationella säkerhetsstrategi som publicerades sent förra året sker det dock en brytpunkt. Nordkorea upphöjs från att vara ett hot koncentrerat till Nordöstra Asien till att vara en direkt fara för det amerikanska folket.

I strategin finns bl a dessa formuleringar:

''North Korea seeks the capability to kill millions of Americans with nuclear weapons.''

''As missiles grow in numbers, types, and effectiveness, to include those with greater ranges, they are the most likely means for states like North Korea to use a nuclear weapon against the United States. North Korea is also pursuing chemical and biological weapons which could also be delivered by missile.''

''We remain ready to respond with overwhelming force to North Korean aggression and will improve options to compel denuclearization of the peninsula.''

Det här är termer om Nordkorea som inte har använts i tidigare säkerhetsstrategier.

För att ytterligare understryka skiftet i den amerikanska hotuppfattningen har jag räknat antalet gånger som staten nämns i de olika strategierna.

I den sista säkerhetsstrategin från Obama administrationen, som publicerades 2015, nämns Nordkorea 3 gångar. I George W Bush administrationens ökända säkerhetsstrategi från 2002, där den s k Bush-doktrinen för preventiv krigföring introduceras, nämns Nordkorea 1 gång. I Trump administrationens säkerhetsstrategi nämns Nordkorea 16 gånger.

Förändringen i hotuppfattning är inte heller bara inom det amerikanska säkerhetsetablissemanget. Opinionsinstitutet Gallup mäter varje år vilka länder som det amerikanska folket anser är USA:s främsta fiende.

2011 ansåg 16 procent av det amerikanska folket att Nordkorea var landets huvudfiende och 2016 var siffran densamma. Enligt årets mätning från februari är det nu 51 procent av det amerikanska folket som ser Nordkorea som den största fienden, med Ryssland på en avlägsen andraplats. Det är en dramatisk ökning.

Dessa förändringar, såväl i officiella dokument som i allmänhetens syn, visar hur allvarligt USA tar det nordkoreanska kärnvapen- och robotprogrammet. Att en stat som president Richard Nixon kallade ''a fourth-rate military power'' kan/kommer kunna åstadkomma stor skada mot Nordamerika är en chock. Visserligen har Nordkorea haft kärnvapen i över ett decennium, men det är nu som det inte bara är ett hot mot allierade, utan mot det egna ''homeland''.

Det bidrar till förståelsen varför USA:s Asienpolitik har i praktiken blivit en Nordkoreapolitik och varför t ex det debatteras om Kim-regimen verkligen är rationell och kan avskräckas. Länge var det en vedertagen uppfattning, men i och med Nordkoreas vapentekniska framsteg har det förändrats. Absolut är resonemang som ''bloody nose'' menat att utgöra en signalpolitik till Pyongyang, men det vore nog ett misstag att helt avfärda det som en retorisk taktik.

De kommande veckorna på den koreanska halvön kommer sannolikt utgöra en historisk vändpunkt i den sju decennier gamla konflikten. Det som återstår att se är vilken väg som de olika aktörerna väljer.

Zebulon Carlander
Ledamot, Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté

På bra utredningar måste följa snabba beslut

I veckan släpptes flera av de rapporter som stakar ut försvarets framtid. Först Ingemar Wahlbergs materielutredning. Därefter Försvarsmaktens Perspektivstudie 2035 (Perp) och sedan Försvarsmaktens årsredovisning. Det är alla tre intressanta dokument där de två första visar på vart det svenska försvaret behöver ta sig och det tredje visar var det befinner sig idag.

Det är omfattande och förstärkningar som beskrivs i Materielutredningen och Perp för att möta den väsentligt försämrade omvärldsutveckling som vi redan upplever. Materilutredningen tar i sammanhanget endast upp materielbehov, medan den mer djupgående Perspektivstudien är mer allomfattande och tar upp även organisation och personalbehov. Den som följt den försvarspolitiska utvecklingen under 00-talet (och/eller den här bloggen eftersom det här är ett ofta använt citat) kan se en tydlig röd linje från Försvarsmaktens analys inför 2004 års försvarsbeslut, där man konsekvensbeskrev de omfattande reduktioner i organisation och ekonomi som försvarsbeslutet innebar.

Försvarsmaktens konsekvensbeskrivning inför försvarsbeslutet 04 (FM överstrykning)

Vi är nu i början av dessa erforderliga, successiva beslut av statsmakterna som man redan 2004 hade fastställt skulle krävas för att Sverige skulle kunna motstå ett väpnat angrepp. En annan slutsats 2004 var att man trots försvarsbeslutet måste få de grundläggande kompetenserna och förmågor att överleva för att i samband med de successiva besluten kunna återta det man tappat. Det är som sagt mitt i detta vi idag befinner oss, eller snare i början av detta, trots att vi nu går in på det nionde året av den svenska försvarsreformen att återta förmågan till nationellt försvar. Vi är nämligen bara tre år efter det första beslutet att förstärka försvarsekonomin, varvid perioden 2009-2015 får ses som 6 förlorade år i form av inga eller otillräckliga beslut, och framförallt en helt otillräcklig finansiering. Vi vet idag att Georgienkriget 2008 var den definitiva säkerhetspolitiska trendvändningen, men besluten har dröjt. "De börjar från en låg nivå" var den klämkäcka kommentaren från svenska politiker om den ryska försvarsreformen som också inleddes 2009. Vi kan i Ukraina och Syrien konstatera att denna har gett helt andra resultat än vår egen som alldeles för länge fått fortsätta på "låg nivå".

I ljuset av Perspektivstudien så framstår Materielutredningen som grund och summarisk. Vad gäller Marinens behov och utveckling har de två utredningarna också motstridiga slutsatser. Materielutredningen tar heller inte upp cyberarenan och framförallt inte ökade personalbehov och kostnaderna för att täcka dessa. Materielutredningens styrka är dock att den såsom politiskt beställd civil utredning vidimerar de ekonomiska behov som även återfinns i Perspektivstudien. Det är omfattande kostnader för återställa en nivå på organisation som närmast kan jämföras med den förmåga som beslutades i försvarsbeslutet 2000 för en tid då som närmaste såg rosenskimrande ut i jämförelse med dagens situation.

Det finns för framtiden en bred politisk enighet kring att kraftigt förstärka försvarsanslaget. Jag bedömer att det närmast är en icke-fråga inför valet 2018 att så kommer att ske. Den stora frågan är i vilken takt man fattar de erforderliga besluten och finansieringen av dessa. Den stora utmaningen ligger i att skapa tillväxten som krävs för att först fylla nuvarande organisation och sedan få den att växa. Här vill jag lyfta fram ett inlägg på Flygvapenbloggen i torsdags där chefen för Flygbefälsskolan beskriver de problem Flygvapnet står mitt i avseende antalet piloter som sedan många år är kraftigt fallande. Detta ska kontrasteras mot både Materielutredningens och Perspektivstudiens slutsatser om ett behov att mer än fördubbla organisationen, inom stridsflyg såväl som de andra flygslagen. Med de mycket långa ledtider som finns i att utbilda piloter så kommer det dröja många år innan kurvan kan vända upp, oavsett åtgärder idag.

Från Flygvapen-bloggen 2018-02-22

Samma situation som chefen FBS beskriver, ser vi inom alla andra delar av Försvarsmakten. En balans ska finnas mellan 1. beredskap/insatser, 2. grundutbildning/reproduktion och 3. krigsförbandsutveckling. Försvarsmakten har svårt att idag grundutbilda 4 000 soldater och sjömän, och att då inom några år öka denna siffra till 10 000 blir ännu svårare. Grunden är naturligtvis för Försvarsmakten att lyckas med sin rekrytering, men oavsett personalområde ligger den stora utmaningen i det som chefen för flygbefälsskolan beskriver i sitt inlägg. Att med så små tidsresurser möjliggöra en erfarenhetsöverföring som säkerställer verksamhetssäkerhet (med så ringa numerärer finns inget utrymme för förluster i fredstid) och operativt kunnande. Försvarsmaktens årsredovisning för 2017 som också kom i veckan visar verksamheten utvecklats det senaste året. Årsredovisningen utgör i förhållande till Materielutredningen och Perspektivstudien ett nedslag i situationen här och nu. Med de historiska årsredovisningarna i ryggen kan man se att många trendpilar tyvärr fortsatt pekar neråt där de skulle behöva peka uppåt.

Där vill jag avslutningsvis lyfta in Perspektivstudiens ord om den absoluta nödvändigheten i att snarast fatta dessa beslut så att det långsiktiga arbetet med öka organisationen kan sättas igång.

"Redovisad tillväxt är en bedömning under förutsättning att tidiga beslut fattas och tillräckliga ekonomiska resurser avdelas."

Låt oss inte begå samma misstag som riksdagen gjorde 2009 med Alliansregeringen i spetsen. Vi förlorade 6 år som vi säkerhetspolitiskt inte hade råd med. Det får inte bli fler.




Gästinlägg: KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen presenterar KDU nytt försvarspolitiskt manifest. Se länk i slutet av inlägget.

KDU: Försvarsanslaget måste dubblas

Sveriges försvar är underfinansierat. Överbefälhavaren har konstaterat att försvaret, med nuvarande finansiering, inte klarar att lösa dagens uppgifter efter 2020. Anslagshöjningarna till Försvarsmakten har varit marginella. Samtidigt växer det säkerhetspolitiska och militära hotet mot Sverige. Det tillförs fler uppgifter och krav på beredskap höjs. Kristdemokratiska Ungdomsförbundet menar att underfinansieringen av landets försvar måste upphöra. Vi vill fördubbla försvarsanslaget.

För att möta Rysslands aggression mot Europa, som bland annat lett till krig i Georgien och Ukraina med tiotusentals döda, måste en militär upprustning av Sverige ske. Denna bör innehålla en rad saker. Vi vill exempelvis fördubbla arméns storlek, fördubbla marinens storlek, genomföra större övningar och utöka luftvärnet. Vi vill också att Försvarsmakten ska kunna möta fientlig infiltration likt Rysslands invasion av Krimhalvön genom att utveckla mycket snabbrörliga förband med hög beredskap och hög eldkraft.

Alla partier i riksdagen vill likt oss öka Försvarsmaktens verksamhet i någon mån. Detta kan inte ske utan pengar, oavsett om man tillhör Vänsterpartiet eller Alliansen. Politik handlar om prioriteringar. I en tid då alla säkerhetspolitiska larmklockor ringer borde landets säkerhet prioriteras främst.

Hur ska detta finansieras? Vi tror att Europas säkerhetssituation kräver att staten slutar slösa. Är det rimligt att kommuner som lyfter statliga bidrag bygger dyra äventyrsbad och sportarenor, när försvar och polis inte har medel att upprätthålla säkerheten? Måste Sverige ha så många myndigheter att de inte kan räknas? Vi vill att nedskärningar i annan statlig verksamhet ska ske i takt med att försvarsanslaget höjs för att finansiera det försvar vi vill ha.

Sverige har råd att finansiera sitt försvar. Det vi däremot inte har råd med är att stå värnlösa den dag säkerhetsläget kring Östersjön går från intressekonflikt till väpnad konflikt. Det är dags att betala försvarsnotan nu.





Christian Carlsson, förbundsordförande KDU









Andreas Braw, försvarspolitisk talesperson KDU






KDU:s försvarspolitiska manifest: ”Sverige är värt att försvara


Från luftvärn till personalförsörjning

Robotsystem 23 BAMSE. Foto: Saab
Orkar man inte läsa detta långa inlägg, så kan man hoppa direkt till sista stycket.

Under hösten blev det klart att FMV har fått klartecken att inleda förhandlingar med USA om en anskaffning av luftvärnsrobotsystemet MIM-104 Patriot som nytt medelräckviddigt luftvärn för Sverige. Valet har under några år stått emellan Patriot och det franska systemet SAMP/T. Det första har redan 30 år på nacken, men har utvecklats i flera steg under denna period, där Sverige sannolikt tittar på de senaste modellerna av robotar och ledningssystem. Det franska systemet är i princip helt nytt och har än så länge bara levererats i landversion till de franska och italienska försvaren, även om samma system redan finns på en rad olika örlogsfartyg. Systemen har båda sina för- och nackdelar. Den osäkerhet som nu råder gäller hur mycket luftvärn Sverige egentligen kommer att få för pengarna om Patriot beställs. Andra kunder som i närtid beställt Patriot, t.ex. Polen, har blivit mycket negativt överraskade när de upptäckt den slutliga prislappen. Vilket det slutliga innehållet blir i luftvärnsbataljonen för de anslagna ca 10 mdr kr, lär klarna till hösten.

Den mediala belysningen av luftvärnsanskaffningen har under hösten fokuserat på två aspekter. Den ena är huruvida ekonomin kommer att räcka. Det andra är förmågan att skjuta ner ballistiska robotar, som i flera intervjuer har beskrivits som nödvändig (se t.ex. Ny Teknik). Så länge INF-avtalet lever, så finns i vårt närområde endast en form av ballistiska missiler som kan nå Sverige – Iskander-M med ca 50 mils räckvidd. Systemet finns idag hos förband i närheten av St Petersburg och under 2018 troligen också permanent även i Kaliningrad. Från Kaliningrad har Iskander därmed räckvidd in över sydöstra Sverige och Gotland. En fråga man dock måste ställa sig är hur pass dimensionerande Iskander därmed är för Sverige med tanke på det begränsade täckningsområdet, samt att den främsta anledningen för systemets gruppering i Kaliningrad är det amerikanska robotförsvaret i Polen. Oavsett vilket luftvärnssystem man väljer för att lösa uppgiften skydd mot ballistisk robot så lider dessa av en stor begränsning. De skjutande enheterna måste vara grupperade i den omedelbara närheten av målet för att kunna verka mot den ballistiska roboten, eftersom det endast är i slutfasen den är påverkbar. Ser man till Patriotsystemet så är det också systemets förmåga att skydda mot ballistiska robotar som framhålls av tillverkaren. Så sent som i slutet av 2017 användes systemet skarpt i Saudi-Arabien mot en ballistisk robot avfyrad från Jemen av Houthi-styrkor. Trots insats med fyra luftvärnsrobotar verkar man ha misslyckats med att skjuta ner den ballistiska roboten.

Ballistiska robotar är dock bara en liten del av lufthotet, om än det mest kvalificerade. Ett betydligt mer vanligt vapen, som erbjuder både större flexibilitet och ekonomi, är kryssningsroboten. Medan stormakternas ballistiska robotar är helt bundna av INF-avtalet, så är endast kryssningsrobotar begränsade när de är markbaserade. Flyg- och sjöburna kryssningsrobotar har ingen begränsning i räckvidder, vilket gör det möjligt att skjuta dem från mycket långa avstånd (t.ex. Rysslands anfall mot mål i Syrien med kryssningsroboten Kalibr, avfyrad i Kaspiska Havet).

Tyvärr går inte skydd mot kryssningsrobotar hand i hand med skydd mot ballistiska robotar. Luftvärnssystem som är bra på det ena, tenderar att vara svaga mot det andra. Av den anledningen brukar de mer långräckviddiga luftvärnssystemen som S-400, Patriot, SAMP/T m.fl. ha ett närskydd av mer korträckviddigt luftvärn. I fallet med S-400 är det t.ex. Pantsir-systemet. För svensk del kommer närskyddet att utgöras av det nya korträckviddiga luftvärnssystemet med IRIS-T.

Innan den stora svenska strategiska time-out:en avsåg Sverige att anskaffa robotsystemet BAMSE för att just skydda viktiga platser, som t.ex. flygbaser, mot kryssningsrobotar. Systemet anskaffades för en bataljon och sattes upp som demonstratorförband innan det slutligt lades ner under slutet av 00-talet. Istället blev avsikten att sälja den redan anskaffade första bataljonen till en utländsk köpare. Tidigare i år stod det dock klart att den tilltänkta köparen Indien inte kommer att köpa systemet, så de redan levererade enheterna står kvar i malpåse i Sverige, betalda av de svenska skattebetalarna.

Vore det då inte en smal sak att förbandssätta BAMSE-systemet och skapa ett ytterligare luftvärnsförband med förmåga till skydd mot kryssningsrobotar? Hur svårt kan det vara?

Här kommer vi till det som är pudelns kärna i inlägget och som personer utanför Försvarsmakten har svårt att förstå. Saken är den att det är närmast omöjligt. Som på så många andra håll i Försvarsmakten är det inte egentligen mängden materiel som tryter, utan personalen. Den allvarligaste konsekvensen av 00-talets stora nedläggningsbeslut är den som drabbar Försvarsmakten idag i form av problem med personalersättning. Samtidigt som det råder mycket stora behov av att öka personalmängden och framförallt att utbilda nya soldater i form av värnpliktiga för att fylla krigsorganisationen, så kommer antalet officerare bara att sjunka de närmaste åren. Fram till år 2025 kommer mer än en tredjedel av dagens officerskår att ha gått i pension. Trycket på den kvarvarande personalen ökar därmed med tiden, vilket ÖB redan idag varnat för.

Att ersätta dessa tusentals officerare på 7 år är närmast omöjligt, framförallt av den anledningen att någon måste utbilda de nya officerarna. Samtidigt behöver Försvarsmakten utbilda en allt större mängd soldater, och soldatutbildningen utgör i högsta grad en grund för att sedan kunna rekrytera officersaspiranter till de bägge officersprogrammen. Vidare ska den tillgängliga personalmängden samtidigt lösa den kravsatta beredskapen som finns i olika former hos alla förband. Samma personal ska också göra det som skattebetalarna och försvarspolitikerna framförallt förväntar sig – att höja färdigheten på krigsförbanden. Uppgifternas omfång och antal ökar, medan personalvolymen minskar, samtidigt som årsarbetstiden per individ är konstant. Hur denna ökade belastning på de allt färre kvarvarande kommer att slå, behövs det ingen större tankemöda att reda ut. Gott om exempel finns från andra yrkesområden.

Den personal som går i pension lämnar också i många fall nyckelbefattningar som kräver omfattande erfarenhet från förbandstjänst. Dessa befattningar kan heller inte ersättas på kort sikt eftersom alltför få officerare har utbildats under 2000-talet för att fylla de kompetensvakanser som uppstår. Även om man alltså får fram en mycket snabb utbildning för att öka numerären, så är problemet att det finns ett alltför litet underlag sedan tidigare som kan fylla de tomma, mer kvalificerade personalraderna, vilka kräver många års yrkeserfarenhet.

Att Försvarsmakten skulle riskera allvarliga problem med vakanser till följd av omfattande pensionsavgångar på 2020-talet till följd av nedskärningarna och allt mindre intag av officersaspiranter, var känt redan i början av 2000-talet. Det var enkel matematik. Ökänt är t.ex. dåvarande ÖB Håkan Syréns motvilliga och ödesdigra beslut år 2004 att inte anställa en hel kull om ca 400 kadetter år p.g.a. de nedskärningar som försvarsbeslutet samma år medförde. Istället kom personal från nedläggningsförbanden att till stor del utgöra en uppfyllnad av vakanser på andra förband och staber, vilket påverkade åldersstrukturen och som till stor del bidrar till dagens problematik. Antalet officerare som har utexaminerats de senaste åren har tyvärr också varit betydligt lägre än utbildningskapaciteten till följd av för få sökande med rätt kvalifikationer.

Det är därför av yttersta vikt att man redan idag gör allt som går för att reducera konsekvenserna av nedgången i personal så att nedgången blir så liten och så temporär som möjligt. Att rekrytera och nyutbilda personal är viktigt, men det finns andra åtgärder som faktiskt är ännu viktigare. Den personal som finns kvar är också den som ska utbilda och överföra kunskap och erfarenheter till ny personal. Förlorar man erfaren personalen i förtid, får detta en exponentiell konsekvens. Man behöver utbilda extra för att numerärt fylla luckor, men det tar lång tid att lyckas ersätta den förlorade kompetensen.

Nedan följer några sammanfattande förslag för att i möjligaste mån reducera konsekvenserna av de stora pensionsavgångarna och det för låga inflödet av officerare de senaste 15 åren.

Försvarsmakten får inte tillåta sig att en enda officer slutar i förtid. Försvarsmakten måste kunna erbjuda sådana villkor och förmåner att personalen väljer att stanna kvar. Varje person som slutar i förtid får en exponentiell konsekvens när det gäller kompetensöverföring.
”Hygienfaktorerna” (lön, förmåner, administration m.m.) måste vara så bra att dessa inte bidrar till att individer söker sig från Försvarsmakten. Ca en fjärdedel av de som tagit ut officersexamen de senaste åren har valt att sluta efter några år, samtidigt som de antagna varit betydligt färre än behovet.
– Varje anställd måste lösa rätt uppgifter och på rätt sätt. Många uppgifter som idag löses av högt utbildade och mycket erfarna personer skulle istället kunna lösas av särskilt anställd administrativ personal. En mycket ”osvensk” lösning, men effektiv när det är brist på den kvalificerade personalen. En sekreterare eller assistent kan lösa det mesta av en chefs administrativa sysslor i ”stödsystemen” och sannolikt också effektivare. De kan däremot inte leda ett förband i strid, vara övningsledare, genomföra krigsplanläggning och liknande.
– Pension får inte vara en bortre gräns. Det måste vara attraktivt för personal som går i pension att välja att jobba vidare. På så sätt kan man frigöra tid för den ordinarie personalen. Ett utmärkt exempel på var nyligen pensionerad personal kan användas är just för utbildning på de centrala skolorna. Valet kommer annars att behöva stå mellan att använda dagens officerskår till krigsförbandsuppgifter eller utbildning. Att lösa båda samtidigt går inte.
– Återanställ. Sök upp personal som slutat och hör med dem varför de slutade. Erbjud dem att komma tillbaka och fråga vad som skulle krävas för detta. En sekundär effekt är att detta också kommer att hjälpa till att ta fram åtgärder för att förhindra att personal väljer att sluta i förtid.
– Modifiera det befintliga arbetstidsavtalet. Om personaluppfyllnaden är Försvarsmaktens största brist så är mängden tillgänglig personal den näst största. Gör det möjligt att lösa ut överskjutande tid över 40 h per vecka med ekonomisk ersättning och inte bara ledighet. Självfallet måste det finnas skyddsregler, men påtvingad frånvaro skapar också stress - både hos den tvångslediga individen och vederbörandes arbetskamrater som måste kompensera för frånvaron.


Som synes spelar valet av luftvärnssystem mindre roll när det finns så stora problem som fullständig bemanning av dagens ringa organisation. Att förbandssätta Rbs 23 BAMSE är ett exempel på en materiellt lågt hängande frukt, men personellt förblir detta en utopi. Det är heller inte luftvärnet som är huvudfokus för detta inlägg. Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut. Att vidta åtgärder för att minimera konsekvenserna av personalnedgången kommer att kosta, men vad är alternativet?



Gästinlägg: KDU – Krigsförbanden måste stå i centrum

Värnplikten är tillbaka. Den kommer utan tvekan att öka volymen på Försvarsmaktens grundutbildning och är efterlängtad, men fokus måste nu ligga på att skapa dugliga krigsförband.

Vi i KDU har länge velat se ett personalförsörjningssystem där frivillighet kompletteras med värnplikt för att säkerställa ett fullt bemannat försvar och övningar med fullskaliga förband. Försvarsmakten ges dock just nu fler värnpliktiga av regeringen än vad förbanden på kort sikt mäktar med. Konsekvensen kommer att bli fler värnpliktiga soldater per officer och bristande kvalitet i utbildningen. Men det kommer även att kännas av på bataljons- och organisationsenhetsnivå. Bataljonsstaberna riskerar att dräneras, med sämre övade stabsofficerare och därmed sämre fungerande bataljoner som följd.

Försvarsmakten och värnplikten ska inte främst ses som ett smidigt sätt att kompensera för bristande uppfostran eller som ett steg för unga in på arbetsmarknaden. Värnplikten finns istället till för att stärka vår försvarsförmåga. Skulle vi röra oss tillbaka mot hur värnplikten fungerade i slutet – där mängder av soldater utbildades utan att krigsplaceras – så blir den snarare en börda än en styrka.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet anser därför att värnplikten ska fokusera på följande:

– Personalförsörja våra idag beslutade krigsförband med välutbildad personal.
– Personalförsörja en större officerskår, som sedan möjliggör ökade volymer när beslut om att utöka mängden krigsförband tas.
– Skapa personellt underlag för att snabbt kunna skapa nya krigsförband när beslut om detta fattas.

Vi vill öka Försvarsmaktens volym, men då måste först försvarsanslaget öka kraftigt. Vi i KDU kräver därför en snabb stegring mot fördubblade försvarsanslag. Därefter måste vi öka mängden krigsförband. Materiel ska köpas in, infrastruktur byggas och officersbefattningar bemannas. Detta drivs redan av bland annat Kristdemokraterna. Men regeringen vill inget av ovanstående – och att i ett sådant läge kräva att Försvarsmakten utbildar fler värnpliktiga än vad det i dagsläget finns tid och resurser till är inte konstruktivt.

Värnpliktiga soldater är framförallt relevanta i krigsförband. Försvarsmaktens och krigsförbandens behov borde därför få avgöra hur många svenska ungdomar som ska göra värnplikten. Det är inget som godtyckligt ska bestämmas av Peter Hultqvist eller en rödgrön regering.

Christian Carlsson, förbundsordförande KDU Sverige

Adam Jansson, distsriktsordförande KDU Blekinge


Gästinlägg: Göransson gömmer konstaterade kränkningar

Detta är ett gästinlägg från signaturen "Oberon"

På kvällen tisdagen den 14 november avhölls på Södra Teatern i Stockholm ett evenemang benämnt bokkväll. Där presenterade chefredaktören för Magasinet Filter, Mattias Göransson, sin bok Björnen kommer!. Inte oväntat blev det i allt väsentligt en tillställning där de redan troende – under smått sekteristiska former – främst ägnade sig åt att i konsensus bekräfta Göranssons hypoteser och varandra. Från scenen ställdes även psykiatriska diagnoser på namngivna, men inte närvarande personer och vissa framstående försvarsbloggare omnämndes i nedsättande ordalag.

Enligt omdöme från Mikael Holmström (SR Studio Ett den 8 november) innehåller boken flera faktafel. Det enligt mitt förmenande mest graverande av dessa beskrivs nedan.

Boken har en betydande spännvidd avseende såväl tid som sakområden, ubåtsfrågan utgör emellertid ett centralt tema. Här argumenterar Göransson emfatiskt för den så kallade nollhypotesen, ursprungligen lanserad av Röster i Radio-TV journalisten Ingemar Myhrberg. Att författaren i sin ambition att finna stöd för nollhypotesen har drabbats svårt av kognitiv dissonans, något han i boken tillskriver andra, framgår tydligt av hans filtrering av fakta vilka inte stöder den egna hypotesen, samt presentation av alternativa fakta vad avser de två konstaterade kränkningarna av svenskt territorialhav vid Hävringebukten 1988 och 1992.

I rapporten från 1995 års Ubåtskommission (SOU 1995:135, sid. 229 ff) framgår att kränkningarna vid Hävringebukten har en särställning i fråga om omfattning och tillförlitlighet avseende den tekniska dokumentationen. Beträffande kränkningen 1992 konstateras i rapporten att: ”[…] den sammanlagda indikationsbilden var den starkaste man hade haft under de senaste decennierna.”

Den av experter analyserade tekniska dokumentationen utgörs i båda fallen främst av sonagrambilder från de kontakthållande minjaktfartygens bildalstrande högfrekvenssonarer. Vid den senare händelsen kompletteras dessa av videogramsekvenser och rådatasekvenser. I expertgruppen ingick bl.a. två experter från sonartillverkaren, varav den ena var sonarens konstruktör. Av utlåtandet från sonartillverkarens experter framgår bl.a. att ekot sannolikt inte var ett biologiskt objekt.

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1988: ”Av materialet framgår att det eko som ansetts utgöra en ubåt rör sig ca 10 m över bottnen med en fart av ca 1 m per sekund (1,5-2 knop). Stillbilderna visar också tydligt en skarpt avgränsad bottenskugga av ett långsmalt föremål av ca 30 m längd, försett med en tornliknande upphöjning nära föremålets mitt.”

Ubåtskommissionen konstaterar beträffande kränkningen 1992: ”Av materialet framgår att det skarpt avgränsande eko som ansetts utgöra en ubåt, kommer från ett 30 m långt föremål som rör sig nära bottnen med en fart som ökar från 0,5 till 1,5 knop.”

Ubåtskommissionen skriver i sin bedömning beträffande de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992 (sid. 268): ”Vi finner det ställt utom tvivel att svenskt territorialhav vid dessa tillfällen kränktes av främmande undervattensfarkoster.”

Professor Anna Christensen skriver i sin reservation, vilken Göransson i andra avseenden än dessa gör till ett stort nummer, att hon delar kommissionens uppfattning vad avser de aktiva sonarkontakterna i Hävringebukten 1988 och 1992.

Ambassadör Ekéus går i 2001-års Ubåtsutredning ytterligare ett steg längre. I rapporten (SOU 2001:85, sid. 206) definierar han Hävringe-incidenten 1988 som en möjlig vändpunkt beträffande ubåtskränkningarnas fortsatta förekomst. Han menar där att ubåtsjaktresursernas resoluta agerande och kraftfulla eldinsatser vid denna händelse, sammantaget med Sovjetunionens sönderfall, kan ha bidragit till att antalet kränkningar i början av nittiotalet gick mot nollnivån.

Att dessa besvärande fakta går stick i stäv mot den av Göransson förfäktade nollhypotesen är otvetydigt och att de förorsakat honom svår kognitiv dissonans styrks av hur han valt att hantera dem i boken.

I boken, som omfattar över 400 sidor, avhandlas de konstaterade kränkningarna i Hävringebukten med totalt fyra meningar. I en av meningarna omformuleras Ubåtskommissionens: ”…ställt utom tvivel…”, till att bli: ”…föreföll vettiga…”. I en annan mening påstår Göransson helt utan grund att: ”Om typljudet var sillar kunde även de sonogrambilder som tagits avbilda sillstim[…]”. Ett dilettantiskt påstående vars upphov i avsaknad av referens eller fotnot rimligen inte kan anses vara annat än författarens eget. Det passar emellertid bra in i argumentationen för nollhypotesen - men trovärdigheten sjunker mot bottennivå.

Oberon


Uppdatering 27/11: Det kan i sammanhanget vara intressant att läsa Lars Gyllenhaals ca en månad gamla blogginlägg om ryska röster om sovjetiska kränkningar. /Wiseman

Okunskap om Försvarsmaktens möljighet att bekämpa grova brott




I lördags morse uttryckte jag på Twitter min uppgivenhet över att Sverige det senaste dygnet upplevt fyra allvarliga skottdåd, med två döda och fyra sårade. I minst ett fall användes automatkarbin. Jag uttryckte detta i form av en fråga: ”Vem ska ta ansvar?”

Vissa som svarade förstod frågan såsom den var avsett (Vem ska ta ansvar för att förhindra att skottdåd som dessa förekommer?). Vissa ville förstå frågan på annat sätt, vilket jag inte bryr mig så mycket om. Det som dock förvånade mig var antalet svar som ansåg att svensk militär borde sättas in för att hålla ordning i förorterna och andra platser där våld förekommer. Antalet som uttryckte denna åsikt var inte mindre efter min uppföljande tweet ovan som jag postade igår morse. Dessa åsikter visar att det finns en beklämmande dålig förståelse för svensk lagstiftning, men också för konsekvenserna av en sådan insats.


”Utgångspunkten är alltså, liksom hittills, att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”


Egentligen skulle ovanstående ord från 2006 års proposition om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning räcka. Det kan ändå vara intressant att titta de närmast tillämpliga lagarna.

15 kapitlet i regeringsformen avhandlar ”Krig och krigsfara”. Här regleras hur Försvarsmakten får användas och uppdras att använda våld för att skydda riket mot väpnat angrepp och kränkningar, respektive vad som krävs för att svenska väpnade styrkor ska kunna sättas in i andra länder. Som grundlag utgör regeringensformen de yttre ramarna för hur det militära försvaret kan nyttjas.

Stödförordningen från 2002 reglerar hur Försvarsmakten ska stödja civil verksamhet. I 7§ uttrycks specifikt att ”När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.”

Försvarsmakten har dock andra möjligheter att stötta polisen, men detta gäller endast vid terrorismbekämpning. Förutsättningarna och formerna för detta regleras noga i den ovan nämnda lagen om militärt stöd vid terrorismbekämpning. (Man vill helst inte tänka på hur Sverige skulle ha agerat i händelse av ett terrorangrepp likt 9/11 innan denna lags tillkomst)

Några av kärnpunkterna i denna lag är att militära enheter som sätts in ska stå under polisiärt befäl. Vidare ska personalen ha ”lämplig utbildning och erfarenhet för uppgiften”. Personal ges då befogenheter som en polisman enligt polislagen under själva insatsen. Dessa punkter löses t.ex. genom utbildning i polismans befogenhet, vilket är något som flera personalkategorier utbildats i sedan lagens tillkomst.

Slutligen finns det sedan i år också en särskild förordning som medger att Försvarsmakten stödjer Polisen med helikoptertransporter vid polisiära insatser. Här regleras också noga formerna för stödet och uttrycks specifikt att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det kan föreligga risk att den måste bruka våld eller tvång mot enskilda.

Någon laglig möjlighet att sätta in svensk militär för att bekämpa annan brottslighet än terrorism finns därför inte. Att det sedan inte skulle vara möjligt resursmässigt är en annan faktor. Valet skulle stå mellan att bistå polisen och att ha ett militärt försvar.

Som parallell till ovanstående lagstiftning kan också nämnas att såsom lagrummet ser ut är därför också ett scenario med små gröna män likt Krim primärt en polisiär fråga i Sverige.


Vi har en försvarsöverenskommelse

Det ska vi vara tacksamma för, men det gäller samtidigt att sätta dagens besked i perspektiv.

För det första måste man klarlägga att försvarsförmåga jämförs mot en tilltänkt motståndare. Det har varit en svensk paradgren de senaste tio åren att jämföra dagens eller framtida svensk försvarsmåga mot den egna historiska försvarsförmågan. Så länge ingen uppfinner en tidsmaskin och initierar ett historiskt inbördeskrig mot Sverige år 2006, så är den historiska jämförelsen av mycket liten vikt. När den dimensionerande motståndaren i ett decennium i mycket hög takt har ökat sin militära förmåga, samtidigt som den svenska försvarsreformen i mångt och mycket gått på sparlåga

Tittar man på den lista som redovisades under presskonferensen så är det inga nyheter någonstans. Precis som Karlis Neretnieks konstaterade i Studio Ett är dagens överenskommelse inget annat än det som beslutats i försvarsbeslutet 2015, dvs man finansierar nu en större del av det man redan beslutat. Fokus för försvarsbeslutet var den s.k. basplattan – att fylla igen hålen i Försvarsmaktens grundläggande funktioner, d.v.s. de funktioner och förmågor som allmänheten redan förväntar sig att Försvarsmakten redan har. Det är också i den trenden dagens överenskommelse fortsätter, om än med något enstaka undantag.

Det finns av naturliga skäl ett starkt politiskt önskemål att leverera så stora siffror som möjligt. Följaktligen presenterades dagens siffror som att 8,1 mdr kr skjuts till försvaret under de kommande tre åren. Av dessa skulle 6,8 mdr kr gå till det militära försvaret och 1,3 mdr kr till det civila. Läser man den faktiska överenskommelsen som finns på regeringens hemsida, så ser man 755 mkr av dessa 8,1 ska räknas bort då dessa redan var utlovade i vårändringsbudgeten. För det militära försvarets del så blir därmed överenskommelsen ca 6,3 mdr kr, vilket också var regeringens bud innan semestern. Enligt uppgifter i DN så hade Försvarsmakten begärt 9 miljarder kr.

Sparekonomer talar gärna om ränta-på-räntaeffekt, d.v.s. att en återinvestering av ränta ger en ständigt högre avkastning. På samma sätt fungerar det tyvärr med underfinansiering och underskridande av målsättningar. Om man konstant får dras med en underfinansiering som gör att man inte kan vidmakthålla sin förmåga och heller inte nå upp till sina målsättningar, så accelereras bara tappet av förmåga. Den situation vi upplever idag med ett allt större antal stora materielsystem vars vidmakthållande inte kan finansieras, parallellt med att deras operativa relevans jämfört med hotsystem är utdaterad, bygger på år och decennier av underfinansiering. I slutändan gör det att stora förmågor kommer att gå förlorade. Dagens besked räddar t.ex. flygburen radarspaning, men hur blir det med transportflygplan, ersättare till dagens korvetter, stridsvagnar, fasta radarsystem, skolflygplan, med mera, med mera? Det är ett allt större antal av de system som utgör grunden i den militära förmågan som behöver omsättas av den anledning att det inte funnits pengar att omsätta dem tidigare.

Med dagens överenskommelse hamnar den svenska militära försvarsbudgeten för 2018 på ≈1,06 % av BNP istället för strax under 1,0 % (om prognosen för svensk BNP håller). Sätter man dessa siffror i jämförelse så ska man veta att NATO-länderna är överens om en lägsta nivå på 2 % av BNP (även om flera länder inte uppfyller detta ännu). Den svenska försvarsbudgeten gick under 2,0 % år 1998.


I sammanhanget är det också märkligt att de fyra partier som driver en svensk NATO-anslutning inte har någon uttalad plan för hur Sverige i så fall ska uppnå det ekonomiska kravet.

Nu är som sagt dagens besked åtskilligt bättre än ingenting, men det är fortfarande långt ifrån någon förmågehöjning, precis som DN:s Ewa Stenberg konstaterar i sin jämförelse.

"De nya anslagen stärker förstås det svenska försvaret jämfört med utgångsläget. Men försvarsutgifterna motsvarar något över en procent av BNP nästa år, vilket är lägre än i våra grannländer. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man säga att Sverige under åren 2000–2015 minskade sina försvarsutgifter med 14 procent. Ryssland ökade sina under samma period med 216 procent och genomsnittet i världen var en ökning med 55 procent, enligt statistik från FOI. Den skillnaden har Sverige inte på långt när utjämnat."

Gång efter gång har det utretts vad som behövs, men finansieringen uteblir. Ett konstaterande som även Aftonbladets ledarsida gör: ”I längden kan vi inte ha lägre försvarsutgifter än vår omvärld”.

Den svenska försvarspolitikens vägar fortsätter att vara kantade av allt annat än säkerhetspolitisk logik.

Vad får det säkerhetspolitiska läget kosta?

Sent på eftemiddagen kom beskedet att Kristdemokraterna lämnar förhandlingarna om ny budget för det innestående försvarsbeslutet. I de intervjuer som getts och den information som framkommit så finns det mycket att reflektera över.

För det första kan vi konstatera att regeringen med statsministern och utrikesministern i spetsen har konstaterat att försvarsministern måste sitta kvar till följd av det svåra säkerhetspolitiska läget. Trots denna svåra säkerhetspolitiska situation så är regeringen enligt SvD:s uppgifter inte beredd att finansiera hela det underskott jämfört med försvarsbeslutet 2015 som Försvarsmakten har äskat om.






För det andra kan vi i samma SvD-artikel läsa Hans Wallmark (m) uttrycka att ”Det behövs ytterligare satsningar här och nu, givet det försämrade säkerhetsläget […]”. Också detta är ett intressant ställningstagande eftersom moderaterna för tre veckor sedan inte ansåg att säkerhetsläget var så illa att det inte gick att kräva försvarsministerns avgång (vilket man fortsatt gör).

Det tredje är KD:s avhopp från budgetsamtalen. Detta var inte helt oväntat eftersom KD tillsammans med Liberalerna har stått för den ekonomiskt mest framåtsträvande försvarspolitiken i Alliansen. KD var också det parti som presenterade den mest omfattande och genomarbetade försvarspolitiska plattformen inför valet 2014 i form en av en bok om 70 sidor. Allianspartierna har varit eniga om att regeringens hantering av Transportstyrelsens IT-outsourcing var skäl för misstroendeförklaring mot tre ministrar. Frågan är hur enig man nu är om vikten av att tillföra Försvarsmakten de pengar myndigheten efterfrågat för att kunna uppfylla försvarsbeslutet från 2015.



Försvarspolitiken verkar därmed fortsätta att vara mer av ett slagträ i debatten i form av en fråga där man kan påvisa reella skillnader mellan partier, än en fråga där man sätter förmågan och resultatet främst. Det går återigen att konstatera att det rådde en bred politisk konsensus i Försvarsberedningen om hur försvaret skulle se ut i slutet av försvarsbeslutsperioden. Viljan att finansiera detta har dock inte förändrats, utan synes fortsätta att ligga långt under den gemensamma överenskommelsen.

Slutligen ska vi också komma ihåg att 6,5 miljarder kr är den öppna siffran på behoven för att nå till den nivå som beslutats i försvarsbeslutet. Vad den egentliga siffran är och vad som innefattas är sannolikt förbehållet en betydligt snävare krets. ÖB:s och Försvarsmaktens stora pedagogiska utmaning kvarstår över tid.


Uppdatering 15/8 09.30: Enligt SVT:s morgonprogram har regeringens bud i försvarssamtalen sjunkit under sommaren från drygt 6 miljarder kr till exakt 6 miljarder kr. Det får en åter att reflektera över vad det säkerhetspolitiska läget får kosta. Ovanstående till trots verkar läget ha blivit bättre under sommaren, åtminstone enligt Finansdepartementet.


Uppdatering 16/8 08.30: Enligt SR Ekot har nu regeringen närmat sig den Moderaternas linje och erbjuder 2 miljarder kr från och med nästa år. Moderaterna har enligt Ekot inte velat göra upp om resten av perioden utan ha handlingsfrihet i valet 2018. Nyss kom uppgifter från DN om att det är utlyst en presskonferens till kl 10.00 om en försvarsöverenskommelsen mellan S, Mp, M och C.



Gästinlägg: Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn (SD)

Nedan följer ett gästinlägg från Sverigedemokraterna. 



Aster 30 / SAMP/T. Foto: MBDA


Korrigera upphandlingen av nytt luftvärn

Nytt luftvärn, ja!​
– Men, är den svenska regeringen på väg att göra ett jättemisstag i upphandlingen?

Ända sedan högkvarteret gjorde beräkningar att luftförsvaret behöver minst 60 till 80 nya Gripen E har frågan om inköp av modernt medelräckviddigt luftvärn varit en springande punkt. Det minsta tänkbara luftförsvaret kräver mycket modernt medelräckviddigt luftvärn om vi skaffar endast 60 stridsflygplan. Om vi skaffar 80 plan kan mängden luftvärn vara något lägre.

Beställningen av Gripen E bestämdes tyvärr till endast 60 plan och upphandlingen av det nya luftvärnet har tagit lång tid. Redan tidigt i samband med Luftförsvarskommitténs arbete uttalade Försvarsmakten sin åsikt: man ville ha Aster30 som medelräckviddig lv-robot kombinerad med korträckviddiga IrisT SLS.Det var en utveckling som vi gav vårt stöd. Tyvärr i upphandlingen har nu en märklig låsning uppstått där alternativen är Samp/T ställt mot amerikanska 80-talslösningen Patriot. Samp/T är en lösning som säljs av ett konsortium, Eurosam, där Aster-30 från MBDA styrs av en fransk radar tillverkad av Thales.

Problemet med Samp/T är att köp under den beteckningen kontraktsmässigt binder till den franska radarn. Saab har utvecklat en bättre radar som vi naturligtvis borde använda. Det går att köpa Aster30 utan fransk radar, man får för den ordningen skriva till Frankrike och leverantörer med villkoret att man vill ha egen radar samt hur lösningen ska utformas för att ge den svenska slutanvändaren en värdig lösning. Detta har andra länder gjort (Singapore t.ex. har på sitt försvarsdepartements hemsida en sådan lösning baserad kring Aster-30 med annan radar). Detta system är med andra ord off-the-shelf och kan levereras omgående. Den svenska radarn torde öka systemets effektiva skjutradie med Aster-30 till att bli avsevärt mycket större.

Upphandlingen borde med andra ord göras om alternativt anpassas till att innefatta system som är bättre lämpade för Sverige. Prisförfrågan till MBDA bör omfatta Aster-30-eldenheter, separata datalänkar, Aster-30 robotar, medan radarn köps i Sverige: Giraffe 4A och senare så kallad Early Warning Radar.

Saab Giraffe 4A. Foto: Saab

Så här skulle Sverige kunna bygga ett luftförsvarssystem som är flexibelt och kostnadseffektivt för framtida behov likväl som för att uppfylla en initial förmåga redan under 2020:

► För stridsflyget används redan den delvis svenska jaktroboten robot 101 Meteor med räckvidd på 100 km medan den svensk-tyska attackroboten Taurus (500 km) kan köpas in.

► För brigadluftvärnet används EldE 98 Iris-T SLS (10 km) och luftvärnskanonvagnar medan CAMM-ER (45 km) kan köpas in.

► För skydd av vissa krigsflygplatser och viss annan centralt viktig infrastruktur kan Aster 30 (120 km) och CAMM (25 km) köpas in.

► För fartygsplacering kan CAMM införskaffas som då kan skjutas ut ur Visbykorvetterna.

Aster-30 har en lång rad fördelar framför Patriot. I själva verket - när man jämför dataframstår det som att den som förordar Patriot måste ha andra skäl än tekniska eller ekonomiska. Låt Sveriges bästa ligga som grund för upphandlingen. Beslutet är viktigt och kommer påverka oss länge.

▬ Priset med Aster-30 är lägre än Patriots.

▬ Aster-30 bygger på modern utvecklingsbar teknik, medan Patriot är 80-talsteknik vid vägs ände.

▬ Bemanning med Aster-30 för gruppering är cirka en fjärdedel jämfört med Patriot.

▬ Omgruppering av Aster-30 kan genomföras snabbare än för Patriot.

▬ Saabs sensorer skulle genom ovanstående även kunna bli en del av Aster-30:s standardlösning och ge svensk del i vidare exportinkomster om exportkunder så önskar. Detta blir en bra grund för Saab och Thales diskussioner om samtal om framtidens radar, vilket kan bli en konsoliderad europeisk radarlösning.

Lägg till ett alternativ i upphandlingen: Aster-30 från MBDA med separat datalänk och med svensk radar från SAAB!


Björn Söder, säkerhetspolitisk talesperson SD
Mikael Jansson, försvarspolitisk talesperson SD
Roger Richtoff, försvarsutskottet SD

10-årsjubileum för WW 🎉

Idag är det 10 år och en dag sedan jag startade Wiseman’s Wisdoms. Anledningen till varför jag skriver den här texten en dag efter det egentliga jubileet är något jag kommer att återkomma till längre ner.

När jag startade bloggen sommaren 2007 var det ett resultat av att jag suttit och funderat över den då aktuella försvars- och säkerhetspolitiken under en bilfärd. Idag gjorde jag samma resa och fann mig återigen reflektera över samma frågor, samt vad som har hänt under de gångna tio åren. Mycket är det också som har hänt. När jag startade bloggen var jag en 29-årig löjtnant som var mycket bekymrad över försvarsbeslutet 2004 och den vändning den första alliansregeringens försvars- och säkerhetspolitik tagit i och med Anders Borgs almedalstal i juli 2007. Idag är jag en 39-årig överstelöjtnant och krigsförbandschef som fortfarande är bekymrad över försvars- och säkerhetspolitiken, men som samtidigt ser en del positiva tendenser jämfört med när bloggen startades. Skulle någon sommaren 2007 ha berättat för mig vilken betydelse bloggen skulle komma att få så hade jag aldrig trott på det. Att idag bli stoppad på gatan och tackad av helt vanliga människor som känner igen mig, eller få höra från yngre kollegor i Försvarsmakten hur viktigt mitt skrivande är för dem, är både oerhört smickrande och glädjande. Det är det som jag alltid kommer att bära med mig från de gångna tio årens bloggande.

Att starta en anonym försvarsblogg idag på det sätt jag gjorde 2007 hade varit helt omöjligt. 2007 var 7 år innan kriget i Ukraina och allmänhetens första erfarenheter av påverkans- och vilseledningsoperationer där internet och sociala medier utgör verktyg. Skulle jag idag ha startat bloggen och använt samma metod med anonymitet, hade det spelat ringa roll hur kvalitativa inläggen var. Bloggen hade av goda skäl blivit misstänkt för att vara ett redskap för främmande makt.

Som de trogna följarna säkert har märkt så går det numera också länge mellan inläggen, och jag brukar också för höra av människor jag träffar att de skulle vilja se fler inlägg. Den främsta anledningen är helt enkelt att jag inte har tid att skriva, vilket också är anledningen till att detta inlägg inte kom exakt på tioårsdagen. Jag har alltid varit tydlig med att bloggen är ett fritidsintresse och något som jag sköter helt på fritiden, skilt från jobbet. Med den befattning jag har idag i Försvarsmakten har också min fritid minskat betydligt. Får jag välja att lägga energi på att skriva ett inlägg på bloggen eller jobba några extra timmar med något som jag vet kommer att göra mitt krigsförband effektivare, så väljer jag det senare. Sådant är det säkerhetspolitiska läget idag och det finns heller inga antydningar till att det blir ljusare under överskådlig tid. Samtidigt är det idag både glädjande och intressant för mig i min yrkesroll att se att många av de frågor och problem som jag genom åren har diskuterat på bloggen antingen är omhändertagna eller på väg att bli det. Jag kan inte ta på mig äran för detta, men det är både uppmuntrande och en anledning till att jag inte känner samma behov av att skriva inlägg.

Det finns dock en rad frågor och problem som fortsatt behöver diskuteras och belysas. Den största av dessa är den ständigt återkommande underfinansieringen av försvarsbesluten och därigenom Försvarsmakten. Innebörden av ränta-på-ränta är en välkänd effekt när det gäller investeringar och sparande. Detsamma gäller dock omvänt. Inte bara finansiella skulder utan även försvarsförmåga. Om man konstant tvingas underskrida målsättningar och skjuta investeringsbehov på framtiden, så växer återtagningsbehov exponentiellt. Den här frågan blir bara viktigare att belysa inför kommande budgetår, liksom nästa försvarsbeslut.


Finns Wiseman’s Wisdoms kvar om tio år? Det låter jag vara osagt, men jag har idag inga som helst planer på att stänga bloggen även om tiden för att genomföra uppdateringar är knapp.

Försvarets finansieringsbehov – en pedagogisk utmaning

Från Almedalen meddelade igår Moderaterna att de hotar att lämna försvarsöverenskommelsen om inte resultatet blir att Riksdagen redan i höstens budget skjuter till 2 mdr kr till försvarsbudgeten. Det kan till en början låta som ett ansenligt tillskott, men det finns några aspekter man bör ha i åtanke. För det första har ÖB enligt Dagens Nyheter meddelat att i grunden kommer Försvarsmakten att förlora förmåga om inte minst 6,5 miljarder kr tillförs till 2020 (Därutöver har DN också uppgifter om en hemlig begäran om ytterligare 9 mdr kr). Det är lätt att tro att alla ytterligare pengar utöver dagens försvarsanslag skulle betyda en ökning av förmågan, men så är inte fallet.

För det andra ska dessa pengar också sättas i perspektivet av begreppet ”basplattan” som myntades inför försvarsbeslutet 2015. I ett nytt grepp, sannolikt för att undkomma förhoppningar och diskussion om nya stora materielprojekt, anammade regeringen begreppet basplattan för att beskriva de grundläggande områden och materielsystem som behövde byggas upp efter att ha legat för fäfot sedan försvarsbeslutet 2004. Öppet handlar det om brist på lastbilar, uniformer, m.m. Som jag redan då påpekade så handlar basplattan om saker som gemene svensk redan förutsätter att försvaret redan har.

Här existerar fortsatt en pedagogisk utmaning av stora mått för ÖB och Försvarsmakten. Hur kan man förklara för allmänheten och politiker vilka belopp som måste läggas för att täta hålen i basplattan, utan att röja sekretessbelagd information och därmed vara en eventuell angripare behjälplig?

Utan att tala klarspråk i denna fråga så får man mycket svårt att motivera de anslag som man är beroende av. Det skulle dock otvivelaktigt också följas av en diskussion om vad försvarsbudgeten egentligen gått till hittills. Här behöver man dock ha i åtanke att Sverige år efter år i reala termer reducerat sin försvarsbudget. Försvarsbudget som andel av BNP är ett trubbigt mått, men visar ändå på kostnader och ambition i förhållande till kostnadsläge. Görs nu inget tillskott till försvarsbudgeten så kommer denna att 2018 för första gången i historien att sjunka under 1 % av BNP. Det ska jämföras med de 2 % av BNP som är NATO:s rekommendation, vilket också var den nivå den svenska försvarsbudgeten var på fram till år 2000 och försvarsbeslutet då. Man kan också jämföra det med Sveriges uppfyllda mål om att lägga 1 % av BNP i bistånd. Innan vårändringsbudgeten för 2017 låg faktiskt både försvarsbudgeten och biståndsbudgeten på 46,1 mdr kr.


Hittills är det endast Liberalerna och Sverigedemokraterna som föreslagit försvarsanslag som innebär ökningar av den svenska försvarsförmågan. Det återstår att se vad hur mycket mer pengar som försvaret får höstens budget, men man bör inte ha för höga förväntningar.

Läs gärna Patrik Oksanens ledarartikel om Anna Kinberg Batras besked i Almedalen

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

Finns det fler rosa flamingos?


Samtliga intervjuer som jag har lyssnat till om fredagens terrordåd i Stockholm har en gemensam faktor oavsett om den intervjuade varit en vanlig privatperson, politiker, minister eller myndighetsföreträdare. Alla har svarat att det var väntat att Sverige skulle utsättas för ett terrordåd.

Det är en intressant reaktion, särskilt från politiker och framförallt ministrar. Är det så att man förväntar sig att ett terrordåd kommer att ske i Sverige, så borde man också ha ett stort intresse av att förhindra att ett sådant sker. Man kan så här i efterhand konstatera att de flesta myndighetsrutiner efter dådet fungerade mycket väl. De flesta aktörer var mycket effektiva i sitt arbete och det märktes tydligt såväl vid insatser såväl som presskonferenser att man övat åtgärder vid terrordåd i närtid.

Likväl vittnar flera av de åtgärdsförslag som de senaste dagarna kommit från regeringen och även andra partier att det hade varit önskvärt med en hel del andra förberedelser, givet det som nu inträffat. Det senaste i raden exempel är S-kongressens beslut om att partiet ska verka för 10 000 fler polisanställda, vilket går helt emot partiets tidigare linje avseende polisen, samt en snabbutredning om en skärpt terrorlagstiftning.

Det finns med andra ord tecken på att fredagens terrordåd snarast var en rosa flamingo – en förutsägbar, men av beslutsfattare ignorerad händelse. Av olika anledningar har det politiska klimatet inte medgivit att man vidtar alla de åtgärder man kunde ha önskat vara på plats i händelse av ett terrordåd i Sverige. Om dessa beror på risktagning, åsiktkorridor, budget eller annat är egentligen ointressant. Det intressanta är att alla uppger sig ha väntat sig något liknande, men man har inte agerat.

Vad Sverige nu måste ta med sig som lärdom från fredagen är att snarast omhänderta de andra rosa flamingos som existerar i det svenska samhället. Ta initiativet och gör det helhjärtat, annars kan det komma surt efter som det gjorde den 7 april 2017.



”Svarta svanar” är ett begrepp som varit på modet de senaste åren. Dessa är händelser som kommer som en fullständig överraskning för alla och de medför mycket stora konsekvenser. Enligt begreppets upphovsman så är dock grundkriteriet för svarta svanar att de inte kan förutses, vilket därmed skiljer dem från rosa flamingos. De gemensamma faktorerna för de båda typerna av händelser är att de får stora negativa konsekvenser när de inträffar och att de åtgärder som man vidtar för att förhindra rosa flamingos också gör att man bättre klarar av en svart svan.