Kategoriarkiv: Afghanistan

Vass bok om Afghanistan-insatsen

Det finns en hel del frispåkighet i denna nya bok.

Grattis på veterandagen, veteraner. En hel del av er har tjänstgjort i Afghanistan och nu släpps inom kort en ny bok med en hel del mycket uppriktiga och högintressanta texter om olika aspekter av de svenska insatserna i landet. Plus ett otroligt bildmaterial - bland det absolut bästa jag sett från landet.

Boken heter Uppdrag Afghanistan...

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Gästinlägg: Replik på slutreplik

Under den gångna veckan har Afghanistaninsatsen debatterats på SvD Brännpunkt, där Callis Amid bemötte en tidigare debattartikel av Anders Ferm, Lars-Gunnar Liljestrand och Maj Britt Theorin. De sistnämnda fick sedan möjlighet till en slutreplik, vars felaktigheter SvD inte ville ge Callis Amid chansen att bemöta. Eftersom argumenten är intressanta för historieskrivningen om den svenska Afghanistaninsatsen, ges Callis Amid utrymme här för en egen slutreplik.

Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––


Politik handlar i mångt och mycket om perspektiv. De som lyckas argumentera för sitt budskap och undergräva motståndarsidans, går oftast vinnande ur debatter. Ovanstående utgör fundamentet för rådande debattkulturer och är följaktligen något som opinionsbildare rättar sig efter när ämnen utan binära svar avhandlas. Det finns dock en svag länk i vad som kan beskrivas som en ”code of conduct” för debatter, nämligen skrupelfia debattörer och deras utnyttjande av strukturer.

Ett exempel på detta är replikväxlingen kring Afghanistaninsatsen som innefattar undertecknad. Jag kritiserade tre debattörers beskrivning av vad som låg bakom det försämrade säkerhetsläget i en replik på Svenska Dagbladets debattsektion. I sin slutreplik valde debattörerna att framföra grundlösa påståenden, förvanskade statistik och refererade felaktigt till omskrivningar av mina källor.

Artikelförfattarna var medvetna om att utrymmet för debatt var obefintligt efter slutrepliken, vilket skapade utrymme för att förbättra det egna utgångsläget.

Det blir problematisk när opinionsbildare tillskriver meningsmotståndare åsikter. I många människors ögon är det som står i tidningen sant i den bemärkelsen att innehållet inte får vara grundlöst. Än värre är uppfattningen om att framförda argument (i debattsektionen) har kvalitetsgranskats av redaktörer innan publicering medges.

Det är det sistnämnda som Ferm, Liljestrand och Theorin troligtvis hade i bakhuvudet när de författade slutrepliken; får vi sista ordet finns det även utrymme för lögner och förvanskning som kan tolkas som riktigheter eftersom det publiceras. Och det är detta vi behöver hitta motåtgärder för. Ett sätt vore att införa en så kallad ”röd replik”. En sådan får endast tillåtas om det går att påvisa för redaktörer hur meningsmotståndare hittar på argument för att sätta en opinionsbildare i dålig dager – de beryktade halmdockorna.

Jag har gjort en sammanställning på hur Ferm, Liljestrand och Theorin far med osanning och förvanskar. Min förhoppning är att det framgent kommer beredas utrymme för något som motsvarar ”röd replik” på inflytelserika debattsidor.

Debatt genererar personlig utveckling eftersom vi tvingas till att finslipa argument men det kräver också att debattörer håller sig till den goda debattkulturen.


Så här skrev jag tidigare idag på Facebook:

Begriper inte hur man kan vara så slarvig när man publicerar artiklar på en av Sveriges mest inflytelserika debattsidor, allt som har sagts går ju att kolla upp. Debattörerna som jag kritiserade om händelseutvecklingen i Afghanistan har nu skrivit en slutreplik. I sin slutreplik hävdar de att jag sagt saker som jag inte sagt, hänvisar till förvanskad statistik och omskriver de källor jag använt på ett felaktigt sätt.

Nedan följer exempel på grundlösa påståenden:

”Callis Amid hävdar (31/8) att det mesta blivit bättre genom den USA/Nato-ledda militära interventionen.”

- Fel. Jag skrev att det försämrade säkerhetsläget i Afghanistan beror av fler faktorer än den militära insatsen.

“Callis Amid framstår som något enfaldig då han, lyckligtvis ganska ensam, hävdar att receptet för Afghanistan är utländsk militär intervention.”

- Nej. Däremot kommer landet ingenvart med sin utveckling om grundläggande säkerhet inte kan tryggas.

”Callis Amid vänder upp och ned på siffrorna om militära kostnader och humanitärt bistånd i Afghanistan. Han säger att det humanitära biståndet ”vida överstiger kostnaderna för det militära deltagandet”. Regeringen uppger själv att de militära kostnaderna för svenska insatsen var 10 miljarder och den humanitära 1 miljard.”

- Fel. Enligt Sida har Sverige gett 6.9 miljarder i bistånd sedan 2002. Därutöver tydliggjorde den svenska regeringen 2013 att Sverige kommer bistå Afghanistan med ytterligare 8-8.5 miljarder under perioden 2015-2024 (Diarienummer: UF2013/46770/UD/ASO). Därför kommer det humanitära biståndet, mycket riktigt, kosta mer än vad den militära insatsen har gjort.

“Callis Amid hänvisar till en organisation i Afghanistan som samordnar biståndsorganisationer då han vill leda i bevis att den utländska militära interventionen skulle varit ”avgörande för landets utveckling”.

– Fel. Jag skriver ordagrant “Den icke statliga organisationen ACBAR, en nationell organisation som samordnar 128 biståndsorganisationer i Afghanistan, beskriver säkerhet som avgörande för landets ekonomiska utveckling.” Det är således inte säkerhet genom militär intervention som åsyftas utan säkerhet som en självklar förutsättning för att bistånd ska kunna verka. Vilken funktion fyller exempelvis flickskolor om de tillåts brinna ner?

De tre debattörerna far med osanning och förvanskar, något som främst undergräver deras egen trovärdighet. Att artikelförfattarna därutöver inte möter mitt starkaste argument – det att civila döds- och skadetal har ökat med 22 procent till följd av en förtida urdragning av västsamfundets militära styrkor – vittnar om deras oförmåga att möta mig i sak varför de hemfaller åt grundlösa påståenden och felaktiga omskrivningar.

Callis Amid
Afghanistanveteran och konsult i systemanalys

Frivilliga från Tyskland till Ukraina?

Dagens dödssiffra för Ukrainas militär har stigit till 16 sedan detta klipp publicerades.

Idag var den blodigaste dagen hittills för Ukrainas militär, med minst 16 dödade och många sårade. Detta blev resultatet av ett angrepp mot en militär vägspärr. De proryska styrkorna har de senaste dagarna också uppvisat nya vapen inklusive en polsk luftvärnsrobot.

I början av denna vecka antog många att en nedtrappning av konflikten i östra Ukraina skulle ske. Men dagens händelser indikerar inte precis det, liksom de senaste dagarnas uppdykande av nya vapensystem på den proryska sidan, som mycket tunga kulsprutor - se klippet nedan. Det märkligaste exemplet på nya vapen måste vara fyndet av en polsk Grom-luftvärnsrobot.

Nya tunga vapen i aktion hos de proryska styrkorna i Ukraina, pansarvärnsrobot (modell oklar) och kulspruta kaliber 12,7 mm antingen av modell NVS (sovjetisk), KT-12,7 (ukrainsk) eller Kord (rysk).

På personalsidan har den ryske översten (i reserven?) som leder "Folkrepubliken Donetsks" milis/väpnade styrkor, alltså Igor Strelkov/Girkin, i en öppen intervju kraftigt efterlyst fler frivilliga. Just nya frivilliga för de proryska styrkorna i Ukraina är som av en händelse nu huvudnyhet i en av Rysslands äldsta tidningar, Gazeta Kultura. Tidningen har intervjuat personer bosatta i Tyskland som har det gemensamma att de har tjänstgjort i sovjetiska eller ryska elitförband (mest VDV). Flera av dem uttrycker beredvillighet att ansluta sig till de proryska styrkorna i Ukraina och den ryska tidningen skriver att de kan komma att bilda en ny bataljon "Thälmann". Denna bataljon var en av de globalt mest omtalade under spanska inbördeskriget 1936-39 och i dess led stupade bland annat den svenske frivillige Olle Meurling (se Svenskar i krig).

En av de intervjuade, Alexander Kiefel, är en tidigare östtysk medborgare som i DDR tillhörde specialförbandet AGM/S, en motsvarighet till KGB-spetsnaz. Under några år tjänstgjorde Kiefel inom den sovjetiska militären i Afghanistan och i den ryska tidningen, på nedersta bilden, visar han stolt upp sin uniform med medaljer från tiden i Afghanistan.

TILLÄGG 23/5: Jane´s har publicerat denna högintressanta analys av den sannolika bakgrunden till den polska luftvärnsroboten.

Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran

Veteranen med PTSD

Jag bryter bevakningen av utvecklingen i Ukraina för ett tips.

Sveriges radio har gjort en intervju med soldaten Kongo Magneli som lider svårt av kronisk PTSD efter sin insats i Afghanistan. Intervjun bör lyssnas på av alla som har intresse av eller anser sig kunna något om strid, internationella insatser och soldater. Det är en skrämmande historia.


FS19 som Kongo genomförde var en på många sätt tuff och jobbig insats som skördade liv både under och efter insatsen. Undrar hur stort ohälsotalet egentligen är?

/C

Dysfunktionellt informationsflöde

Jag ägnar delar av helgen åt att ta igen delar av nyhetsflödet och informationen i försvars- och säkerhetspolitiken som jag inte hunnit med under veckan. Intressantast finner jag som många andra vara Vänsterpartiets och Miljöpartiets uttalanden under veckan med anledning av DN:s artiklar om Särskilda Operationsgruppen och att enheter ur denna "dödat dussintals" motståndare under strider i Afghanistan.

Som vanligt kan man inte annat än sucka åt de utspel som Peter Rådberg och Torbjörn Björlund gör. Man kan inte undgå att ställa sig frågan om det framförallt är utspel ägnade gentemot de egna partisympatisörerna mer än gjorda utifrån det aktuella förhållandet.

Annika Nordgren Christensen skrev på Facebook att hon upplevde informationen som redan kommunicerad utifrån presskonferenser som Försvarsmakten hållit och föreslog att man skulle kunna sätta upp Försvarsutskottets ledamöter på mottagarlistan för de sms-larm som går till vissa befattningshavare när svenska soldater är i strid. Frågan är precis som Annika skriver om man alltid orkar få veta? På detta inlägg svarade tidigare försvarsminister Sten Tolgfors mycket klokt:

"Generellt tycker jag så här: Det som oroar mig är hur enskilda soldater, men också deras anhöriga, skall uppfatta synen på internationella insatser. Vilka frågor får de på stan? Först förväntas man ta risker för Sverige och för att värna andra, sedan hamnar man i en situation där man tvingas försvara att man gjorde insats när man kommer hem. Debattera gärna det mesta i försvarspolitiken - men förenas i stödet för och stolthet över personalen, inte minst soldater i insats."


Oavsett de faktiska förhållandena i just denna fråga om hur det gått till när svenska soldater dödat motståndare under en fredsframtvingande insats i Afghanistan, så finns det en större fråga som beklagligen är ständigt återkommande i just svensk försvars- och säkerhetspolitik. Informationsflödet mellan Försvarsmakten, Försvarsdepartementet och Försvarsutskottet.

Detta får vi ständigt bevis på att det är ett dysfunktionellt flöde. Den information Försvarsmakten levererar till Försvarsdepartementet misstros ständigt och tolkas som överdrifter och ytterligare tolkningar görs av information som redan "tolkats" i Högkvarteret. Försvarsutskottet å sin sida misstros av Försvarsmakten varpå man inte leverar all information dit, samtidigt som utskottsledamöterna alltför ofta möts av en tillrättalagd verklighet vid sina nålstick i verkligheten. Koncentrerar man sina besök till väl valda tidpunkter och verksamheter som t ex internationella insatser dit man prioriterat materiel och resurser är det ju lätt att tro att detta är verkligheten. Försvarsdepartementet vill heller inte lämna all information till utskottet eftersom man anser att endast viss information behövs till ledamöterna.

Mycket mer finns att säga i denna fråga, men i grunden så är det ett dysfunktionellt flöde som vi bevittnar. Försvarsutskottet är den instans som förbereder beslutsfattandet inom svensk försvarspolitik i och med att det arbete och de betänkanden som görs där ligger till grund för riksdagsbesluten. Om inte informationsflödet fungerar – vad blir då resultatet i form av försvarspolitik och riksdagsbeslut?


Mer om efterdyningarna av DN artikel om SOG:
Debatt i Studio Ett mellan Stefan Olsson, Tankesmedjan Frivärld och Peter Rådberg, Miljöpartiet
Stefan Olssons egen artikel
Cornucopia – "Det finns inga kompetenskrav på försvarspolitiker"
Kvällsposten ledare
Skyttedoktoranden – "Det nyfikna försvarsutskottet"

Konfliktens konsekvenser

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Försvarsmaktens medalj för sårade i strid (baksidan)

Sverige har varit en del av den internationella insatsen i Afghanistan sedan 2002. Inom ramen för det svenska bidraget har 9 475 män och kvinnor, på riksdagens uppdrag, aktivt deltagit i operationer som periodvis varit mycket påfrestande. Många av de inblandade har beskrivit vissa strider som de mest intensiva för svensk del sedan Kongoinsatsen i början av 1960-talet. De som följt rapporteringen genom åren vet att det var som tyngst åren 2009 till 2011 med flertalet svenska stupade och sårade soldater.

Konflikten är inte ”hemlig”. Förutom Försvarsmaktens egen rapportering, var mediauppmärksamheten under angiven period stor. Försvarsmakten har också till regeringen och till riksdagens sammansatta utrikes- och försvarsutskott kontinuerligt redovisat vad som skett. Utskottsledamöterna har haft gott om tillfällen att själv ställa frågor för att skapa sig en uppfattning om läget, både på plats i Afghanistan och här hemma.

Det är säkert så att enskilda händelser i en lång konflikt kan vara obekanta men inte helhet eller sammanhang för den som följt Sveriges engagemang i Afghanistan. Det är olyckligt att varje rapportering om konflikten fortfarande väcker förvåning. Det finns därför anledning att betona att Försvarsmaktens entydiga uppfattning är att våra soldater och sjömän, i de konflikter Sverige deltar i, följer de handlingsregler (insatsregler eller Rules of Engagement, ROE) som är beslutade för varje insats.

Varje människas liv är värdefullt och ska skyddas så långt det är möjligt. Det gäller både egna liv och en eventuell motståndares. Men samtidigt som jag konstaterar detta så kan ingen blunda för att krig och konflikter är destruktiva till sin natur och användandet av militära maktmedel leder till att människor mister livet. Att motståndaren förlorar sina liv är inte med automatik, eller ens aldrig, ett tecken på att våra soldater begått ett fel eller brutit mot någon order utan därför att konsekvenserna, resultatet, av en väpnad konflikt är sådana. Det är därför just Försvarsmakten används i konfliktområden som statens säkerhetspolitiska instrument i syfte att uppnå fred och stabilitet.

Antalet förluster på motståndarsidan är alltid en uppskattning i moderna konflikter. Försvarsmakten redovisade i slutet av 2010 och i början av 2011 såväl bedömningar om motståndarens förluster som filmer från stridsmoment för att ge en bild av vad våra reguljära förband varit med om i Afghanistan. Då som nu är det en omöjlig uppgift att med bestämdhet avgöra förlustsiffror. Detta beroende på hur striderna har sett ut; långa avstånd och fjärrstridsmedel i kombination med motståndarens dolda uppträdande. Men det beror också på att motståndaren omhändertar sina döda. Ingen lämnas på slagfältet och det går därmed inte heller att med säkerhet bekräfta eller förneka dödstal, ej heller går det att undersöka alla delar av ett stridsområde med de risker detta i sig skulle innebära. Antalet motståndare som dödats i Afghanistan är och kommer att vara en uppskattning, även om det som i brigadgeneral Molins fall i DN:s artikel om specialförbanden är en professionell bedömning av det egna förbandets insatser.

Försvarsmaktens specialförband har strid som en av sina huvuduppgifter och har deltagit i operationer som resulterat i stridssituationer där motståndare dödats. Operationerna i fråga var arresteringsoperationer, ledda av afghansk polis och rättsväsende. Försvarsmaktens specialförband har inte deltagit i operationer där syftet varit att nedkämpa individer eller grupper av individer, men genom den nära samverkan med afghansk specialpolis och stridernas intensitet har motståndaren förlorat liv.

Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har beslutats av högre chef inom Isaf och motsvarande afghanska befattningshavare. Samtliga operationer är därmed beslutade, ordersatta, godkända och inordnade i Isaf:s mandat och insatsregler (ROE). Som utrikesministern säger bygger insatsen på folkrätten och ÖB konstaterar att regelverket följs. Samtliga operationer som Försvarsmaktens specialförband deltagit i har redovisats i rapporter såväl till Isaf som Försvarsmakten.

Försvarsmaktens specialförband har inte haft något bilateralt samarbete med USA i Afghanistan. Allt samarbete med andra nationer, inklusive det med den afghanska polisen, har skett inom ramen för Isaf. Vad gäller samarbete med andra länder har Sverige och Försvarsmakten de kontakter som krävs för att lösa ställda uppgifter.

Överbefälhavarens möte med försvarsutskottet den 6 mars var planerat sedan tidigare och är inte föranlett av någon publicering nyligen i Dagens Nyheter.

Sverige har genomfört en stor insats i Afghanistan där varje soldats göranden och låtanden förtjänar samhällets respekt och uppskattning.

Erik Lagersten
Försvarsmaktens informationsdirektör

Texten korrigerad 31 januari. Efter vänligt påpekande från riksdagen är försvarsutskottet ovan ändrat till sammansatta utrikes- och försvarsutskottet.

 

SOG och spetsnaz

Emblem för arktisk spetsnaz-avdelning.

Det stora DN-reportaget om SOG (Särskilda operationsgruppen) uppmärksammas nu i riksdagen, vilket man kan läsa om i dagens DN. Även ryska spetsnaz är aktuella i västmedier, men ännu inte i några svenska.

Efter att ha läst dagens DN-artikel om SOG, "Bråk om Sveriges insatser i Afghanistan", undrar jag bara vad man sysslar med inom försvarsutskottet. Att den SOG-ansvarige brigadgeneralen Urban Mohlin verkar ha specificerat antalet av SOG dödade afghaner till "några dussin" är nytt, men förändrar inte det faktum att det dödliga våldet varit känt i åratal och godkänt av riksdagen. Att Mohlin angav ett ungefärligt antal är alltså en nyhet men inte i närheten av att vara så viktig som den nu mycket gamla nyheten att svenskar involverats i regelrätta strider i Afghanistan. Antalet dödade tyder dessutom på ett begränsat stridsdeltagande.

Det man möjligen kan kritisera Försvarsmakten för är att sekretessen kring svenska SOG fortfarande är större än vad den är kring USA:s specialförband, något som DN:s Ewa Stenberg också tar upp i sin analys idag. Men det kanske finns skäl för viss extra sekretess i ett litet land som Sverige - tänker då särskilt på personsekretess och inte budgetfrågor. Varför inte budgeten är mer öppen är väl en berättigad fråga, men knappast en fråga till Försvarsmakten.

Andra operatörer som nu är aktuella är de som i nästa vecka ska skydda OS-deltagarna och OS-publiken, inklusive många mycket kända svenskar. Jag syftar givetvis på spetsnaz-förbanden. Läs mer om dem i min artikelserie MILITÄRT! och utländsk press. Missa för allt smör i Småland inte detta spetsnaz-reportage i den engelska upplagan av Spiegel.

Afghanistanveteraner om tolkarna och deras rätt till asyl

Fyra svenska afghanistanveteraner, däribland David Bergman (stundom gästskribent på WW), skriver i tisdagens SvD på Brännpunkt om de afghanska tolkarnas rätt till asyl och adresserar migrationsminister Tobias Billström i debattartikeln.

"Den största anledningen till oro är att Billström efter ett och ett halvt år ännu inte verkar ha insett vilken roll tolkarna egentligen fyller i ett militärt förband."

Veteranerna menar på att lösa problemet genom att få med tolkarna i FN:s kvotflyktingprogram är att jämföra med att banka ner en rund kloss i ett fyrkantigt hål och att detta på inga sätt lämnar några garantier om lösning nästa gång ett liknande problem uppstår. Det vill säga vid nästa svenska internationella insats.

Billström har flera gånger hävdat ståndpunkten att det skulle vara helt orimligt om en person anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling. Som Johan Wiktorin redan påpekade på Försvar och Säkerhet i våras är så redan fallet inom många statliga anställningar. En polis under tjänsteutövning åtnjuter extra skydd då en våldsverkare kan åtalas för våld mot tjänsteman. Migrationsministern själv utnjuter ett livvaktsskydd vanlig svenskar inte kan påräkna, just för att han åtagit sig ett utsatt jobb åt den svenska staten.


Det är skönt att se att frågan lever vidare, för problemet kommer inte att försvinna i och med att Sverige minskar sitt militära deltagande i Afghanistan.

Fornlämningar (uppdaterad)

När de internationell styrkorna kom till Afghanistan 2001 var det många som förundrades över de stora sandhögar som fanns utplacerade hör och där på landsbygden. Det visade sig vara konstgjorda höjder som de sovjetiska trupperna konstruerat under Afghanistankriget för att kunna placera ut stridsvagnar, artilleri m.m. och ha överblick över den omkringliggande landsbygden. Faktum är att de också fungerade som lättförsvarade "fort" från vilka man kunde skicka ut patruller. Stora liknelser alltså med amerikanska kavalleriets fort under indiankrigen. Numera så går de under beteckningen "rysskullar". Dessa höjder har även nyttjats av svenska trupper. Tillsammans med en minerad landsbygd så är dessa kullar en av de mest kännetecknande långlivade "minnena" av den sovjetiska närvaron.

Krigen lämnar efter sig liknande lämningar, något som framtidens arkeologer kommer att förtjust utforska och försöka förstå. På landsbygden i Afghanistan vimlar det av utbrända vrak från kriget med Sovjetunionen, inbördeskrigen och krigen mot USA och ISAF. Eftersom en stridsvagn mycket långsamt rostar bort så kommer de att finnas kvar i många år till förutom de delar som lokala skrothandlare lyckas skära bort.

Stridsvagnsvrak nära Ahmad Shah Massouds grav

Vad är det som de svenska trupperna kommer att lämna efter sig? I dagarna så har det beslutats om att Camp Monitor utanför Sherberghan ska avvecklas. Detta innan den knappt hunnit tagits i bruk. De politiska besluten ändras snabbare än man hinner bygga en liknande anläggning. Nu ska den dock inte helt lämnas åt sitt öde, utan tas över av ANSF, de afghanska säkerhetsstyrkorna. Förhoppningsvis så kommer de kunna behärska området i framtiden, annars så kommer Camp Monitor i framtiden att sakta förfalla som ett praktiskt inhägnat område att valla fåren.

För ett par år sedan så var vilja att stötta Afghanistan stor och Camp Monitor byggdes för en långsiktig närvaro i området.

"I slutet av 2010 ska den nya anläggningen stå färdig. Mer militär närvaro ska göra Jowzjanprovinsen säkrare.
Dagens 39 soldater blir 55. Totalt kommer Camp Monitor att rymma 250 personer, mestadels svenska och amerikanska soldater.
- Vi bygger för framtiden. Med en större camp kommer vi ha fler personer och större resurser i vårt område och då kan vi bidra till att göra det säkrare att vistas här, säger Mats Rostadius
."

Hur vardagen såg ut på Camp Monitor kan man läsa på Afghanistanbloggen. Det är mycket fina lokaler som nog kommer att uppskattas av de afghanska soldaterna. Det här inlägget på Försvarsmaktens hemsida förtydligar vilken materiel som kommer att lämnas kvar till ANSF.

Har det då verkligen blivit säkrare i Afghanistan eller är det bara så att Talibanerna dragit sig tillbaka för att slicka såren och invänta avvecklingen av ISAF under 2014? Endast framtiden kan visa på detta. Om ett par hundra år så kommer också arkeologerna att ställa sig samma frågor.

Uppdaterad 13-04-01, 20:36
USA håller också på att ta hem sin utrustning från Afghanistan. Här handlar det givetvis om helt andra mängder än för det svenska förbandet.

"Det kostar uppåt sex miljarder dollar – motsvarande 39 miljarder svenska kronor – att ta hem den väldiga mängd utrustning som USA fört till Afghanistan under sitt tolv år långa krig där, visar militärens beräkningar.

I fjol fraktades 25 000 fordon tillbaka men där återstår lika många. Bland de saker som projektet ”retrograd” ska hämta finns 100 000 containrar, mängder med datorer, möbler, olika sorters kampredskap och träningsmaskiner."

Vad händer i Bangladesh?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Sedan början av februari har hundratusentals demonstranter, framför allt ungdomar, samlats på Shahbagtorget i centrala Dhaka för att protestera. De har lovat att inte lämna torget förrän de fått gehör för sina krav. Motdemonstrationer, ofta mer våldsamma, har ägt rum, och armén har kallats in i flera delar av landet. De få inresta journalisterna har gjort sitt bästa för att beskriva det hela, vilket ofta resulterat i jämförelser med Tahrirtorget och de arabiska upproren. Vissa likheter finns – människomassorna, ungdomar som fått nog och ockuperar torg – men de politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har en egen dynamik, med djupa historiska rötter.

I Sverige är Bangladesh känt för två saker: djup fattigdom och stor utsatthet för naturkatastrofer. Om landet diskuteras i något slags säkerhetspolitiskt – eller ens politiskt – sammanhang är det ofta med utgångspunkt i detta: att den ekonomiska ojämlikheten och fattigdomen ska leda till oroligheter, eller att klimatflyktingar från kust- och flodområdena ska översvämma grannländerna. Dessa två problemkomplex hör till de mest fundamentala i hela Sydasien – men de utgör sällan centrum i de större politiska konflikterna i regionen.

Fokus för protesterna som äger rum i Bangladesh just nu är de krigsförbrytarrättegångar som, över 40 år efter självständighetskriget, har börjat genomföras i Dhaka. Det bangladeshiska befrielsekriget vanns med indiskt stöd, och i den säkerhetspolitiska historieskrivningen är det kanske främst ihågkommet som en seger för den indiska militären i deras ständiga konfrontation med Pakistan. Majoriteten av invånarna i dåvarande Östpakistan ställde sig bakom självständighetskraven, och de som deltog i upproret 1971 hyllas fortfarande som frihetskämpar i landet. De som ville hålla kvar territoriet som en del av Pakistan, och som deltog på den (väst)pakistanska sidan i kriget, var framför allt de som såg islam som en central del av den nationella identiteten. Konflikten som just nu utspelas på Dhakas gator handlar om vad som egentligen hände i kriget, och vilka konsekvenser det ska få idag. Fokus för rättegångarna är de omfattande krigsförbrytelser som begicks, framför allt av den pakistanska armén och dess lokala stödtrupper. Våldtäkter av kvinnor, samt mord på religiösa minoriteter (främst hinduer) och intellektuella hörde till de metoder som användes.

Turbulent politik och dysfunktionell demokrati under decennierna efter självständigheten gjorde att något verkligt ansvarsutkrävande aldrig ägde rum. Dock kom den grundläggande klyftan i bangladeshisk politik att utmejslas efter självständighetskrigets konfliktlinjer: ska Bangladesh grundas på sin muslimska identitet och hålla distans till Indien, som omger landet nästan helt och hållet – eller ska man betona den bredare bengaliska identiteten, och utveckla en pluralistisk och sekulär demokrati? Snarare än socioekonomiska problem, auktoritärt styre eller externa fiender är det den egna historien och nationen som blivit de politiska konflikternas kärna i Bangladesh.

Geografi, civil-militära relationer och religion spelar stora roller. Bangladesh är endast en del av det större Bengal, som har en komplicerad historia och oroliga gränser. Demokratins utformning och militärens roll i politiken har varit kontroversiella frågor genom landets historia, och utgör ett spänningsfält än idag. Religionen tillskrivs ofta en stor betydelse i sydasiatisk politik, men religiösa uttryck i regionen har länge blandats och varit öppna för externa influenser, något som gäller islam kanske ännu mer än andra religioner. Dessa faktorer har möjligen bidragit till att just islam, och dess roll i politiken, nu har hamnat i centrum för konflikterna. Flertalet av de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna tillhör det största islamistpartiet i Bangladesh, Jamaat-e-Islami. Denna rörelse bildades i det brittiska Indien, och har nu sin huvudavdelning i Pakistan, men självständiga organisationer finns även i Indien, i indiska Kashmir och i Bangladesh.

Protesterna i Dhaka bröt ut när den biträdande generalsekreteraren i Bangladesh Jamaat-e-Islami dömdes till livstids fängelse för bland annat våldtäkt på barn och mord på flera hundra civila under självständighetskriget. Det hade allmänt antagits att han skulle dömas till döden, och förmodligen blev även han själv förvånad över den milda påföljden. Han log och gjorde segertecken när han kom ut från domstolen – sedan var protesterna igång, med dödsstraff för krigsförbrytarna som ett centralt krav. I takt med att demonstrationerna fortsatte och växte breddades dock agendan, och den kanske mest centrala frågan har nu blivit vilken roll, om någon, Jamaat-e-Islami ska spela i det bengaliska samhället och politiken. Olika grenar av Jamaat, tillsammans med det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), har gjort som oppositionspartier vanligen gör i Bangladesh: utlyst hartal – en kombination av generalstrejk, massdemonstration och upplopp. Dessa motdemonstrationer – till försvar för de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna – har varit betydligt mer våldsamma än Shabagprotesterna. Minst 60 personer har dödats, och hundratals – troligen tusentals – har skadats, sedan konfrontationerna inleddes i början av februari.

Det pågår en kamp om historien och om framtiden, mellan sekularister och islamister och mellan vänster och höger. Att progressiva ungdomar står mot reaktionära krigsförbrytare är dock inte hela bilden. Det krav som kanske allra tydligast samlade de annars liberala Shahbagdemonstranterna var insisterandet på hårdare straff – dödsstraff – för krigsförbrytarna. Det har också kommit mycket kritik mot rättegångarna – inte bara från den bangladeshiska högeroppositionen (som flertalet åtalade tillhör), utan också från exempelvis Human Rights Watch, som har påpekat att processerna inte uppfyller rimliga krav i en rättsstat.

Att krigsförbrytarna i Bangladesh till slut skulle ställas inför rätta var ett av de centrala vallöftena för det nuvarande regeringspartiet när de valdes 2009. Försöken att komma till rätta med landets historiska trauma genom domstolsprocesser har dock varit kantade av politiska konflikter. De grupper vars ledare åtalas har svarat med våld, framför allt mot etniska minoriteter. För de hinduiska och buddhistiska invånarna i Bangladesh blir detta på många sätt en upprepning av förföljelserna under befrielsekriget – själva orsaken till rättegångarna. En avgörande skillnad är dock att våldet mot minoriteter nu inte utövas av en militärstyrd statsapparat, utan av en politisk opposition och minoritet, vars ledare står inför rätta. Konflikten består, men med omkastade roller. Värt att påpeka är också att regeringen har bemött demonstranternas krav på hårdare straff med uttalanden om att folkets förväntningar på rättskipningen bör beaktas av domarna. När domslutet sedan kom mot Jamaat-e-Islamis vice ordförande, åtalad för krigsbrott, blev straffet också döden och inte fängelse. Denna typ av politisk inblandning sänker givetvis rättsprocessernas trovärdighet, oavsett sakläget i skuldfrågan.

Rättegångarna och demonstrationerna i Bangladesh är en del av en bredare konflikt i Sydasien: om islams karaktär, om religionens roll i politiken, samt om statens och nationens karaktär. I olika skepnad pågår dessa konflikter även i Indien, Pakistan och Afghanistan. Det kan förefalla märkligt att sådana frågor får så våldsamma konsekvenser, inte minst i länder som verkar ha mer akuta problem: sårbarhet för klimatförändringarnas konsekvenser, eller fattigdom och socioekonomiska klyftor. Denna synbara paradox är dock värd att hålla i minnet när vi letar efter nya krishärdar. De arabiska upproren kom som en överraskning för de flesta. Därefter har vissa bedömare börjat använda dem som mönster för spådomar om framtida samhälleliga omvälvningar – både vad gäller bakomliggande faktorer som matpriser och tänkta följder som ett allmänt uppsving för islamistiska rörelser. De komplexa politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har andra – på flera sätt direkt motsatta – orsaker och mönster. Det är inte alltid de väntade problemen som ger upphov till social mobilisering och politisk oro. Detta kan utgöra en påminnelse om vikten av att ta hänsyn till lokala, mer eller mindre idiosynkratiska faktorer när vi försöker ställa prognoser om risk, konflikt och säkerhet.

F&S tolkar regeringens hållning om de afghanska tolkarna

Så här inför påsk är det dags att fånga upp var vi befinner oss i frågan om de afghanska tolkarna. De senaste veckorna har frågan utvecklats ytterligare. Först ut var ÖB, som åter i tjänst på plats i Afghanistan, sa att han ville se någon form av asylprogram för dessa. Han bekräftade instschefen, generallöjtnant Anders Silwers, tydliga besked att det föreligger en hotbild mot denna grupp. För Försvarsmakten finns det en dessutom en dimension att visa de egna och omvärlden att den tar hand om kamrater och källor till kunskap.

Försvarsminister Karin Enström replikerade med samma budskap som sin kollega Tobias Billström, individuell prövning och regelverket gäller. Det förstärkte bilden av regeringen som defensiv och ovillig att diskutera den principella frågan. Vilket ansvar har Sverige för den lokalbefolkning den anställer? Vid en militär statskupp i ett valfritt land, kanske med etniska eller religiösa övertoner, är det inte turordningsregler som är den största huvudvärken. Vårt tänkande kretsar inte kring massakrar eller tortyr, utan det värsta/bästa som kan hända när en arbetsgivare drar sig ur lokalsamhället är att bli anställd i ett bemanningsbolag. Perspektivet beroende av ideologisk hemvist.

I söndags uppträdde sedan den internationellt kände pakistanske författaren Ahmed Rashid i SVT Agenda. Med sin omvittnade stora kunskap om Afghanistan var det ytterligare en belastning för regeringen på bästa sändningstid. Han var tydlig, och upprördheten gick det inte att ta miste på, att vi har ett moraliskt ansvar för dessa människor. En enkel granskning av opinonsbildningen visar att landets ledarsidor sällan har varit så eniga i sin uppfattning. Ta ansvar.

Under veckan uppstod sedan en diskussion mellan socialförsäkringsutskottets ordförande Gunnar Axén (m) och Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten. Sakfrågan handlade om det intiutivt smarta förslaget att Försvarsmakten helt sonika anställer tolkarna i myndigheten och tar hem de som vill. Här blir det lite moment 22, eftersom anställningar i Försvarsmakten i nästan alla fall innebär en säkerhetsklassning som i sin tur kräver ett medborgarskap, vilket ju inte den enskilde tolken kan få eftersom han inte kan söka asyl annat än på plats i Sverige. För att ytterligare förvirra det hela, så kan ju tolkarna som tillfälligt anställda på plats ha arbetsuppgifter som innebär en säkerhetsklassning utan medborgarskap. Jag vill passa på att ge en eloge till Erik Lagersten för det sätt han företrädde en fin ämbetsmannatradition i diskussionen med sakliga och tydliga argument.

Så varför är vi där vi är? Har regeringen missbedömt frågan? Vill den inte ha en diskussion om att insatsen inte uppnått sina målsättningar, eftersom människor kan behöva fly efter vår närvaro? Eller handllar det om en oro för att skapa en särlösning som i sin tur ska följas av andra gruppers krav på särskild behandling? Det är svårt att hitta svaret, särskilt när regeringen inte tar till det klassiska utredningsbeslutet. Möjligen kan det vara en kombination av alla faktorerna.

Och medan tiden går långsamt här hemma inför valet 2014, så tickar klockan allt snabbare för de afghanska tolkarna. Den 15 april friställs de tolkar som arbetar från Camp Monitor i Shebregan, Jowzjanprovinsen. Dessa är anställda via det schweiziska bolaget Supreme, vilket är en bekväm lösning för alla parter utom tolkarna. Statsmakterna kan ha mindre trupper i Afghanistan på pappret och bolaget tjänar bra med pengar. I Shebregan är inte lagens arm så lång, så det vill till att de till nyligen helt nödvändiga tolkarna vet att navigera för att skydda sig och sin familj.

Alternativet till trakasserier och förföljelse, död eller tortyr är att gynna den internationella brottsligheten och betala människosmugglare dyrt för biljetter till Europa. Till länder som Sverige med en generös flyktingpolitik är efterfrågan störst, vilket i sin tur driver upp priserna. Lojala medarbetare blir av med sina besparingar om de vill slippa förföljelse, och maffiastrukturerna blir ännu rikare och farligare på sikt.

För att tala i Torgny Segerstedts anda:
Bort släpa sig de afghanska tolkarna. Kvar står ministären Reinfeldt och myser i solskenet.

——————————————————————————————-

Läs gärna ett tidigare inlägg: Karl-Bertil Officers julafton

Afghanistan – nya strategier igen?

Av Johan Larnefeldt, statsvetare
[Red anm - Denna artikel skulle ha publicerats förra veckan, men blev glömd i mailen. Jag beklagar detta.]

NATO:s tillbakadragande från Afghanistan blir allt mer definitivt, men en politisk lösning på konflikten tycks vara ungefär lika avlägsen som vanligt. President Hamid Karzai meddelade nyligen att samtal mellan USA och den afghanska talibanrörelsen pågår dagligen i Qatar, uppgifter som sedan förnekades av de senares talesperson. Från ett bredare perspektiv kan noteras att den amerikanska oviljan att inleda någon typ av förhandlingar förrän man redan utannonserat – och i det närmaste påbörjat – sitt tillbakadragande rimligen påverkade förhandlingspositioner och möjliga utfall. Spänningen mellan den afghanske presidenten och hans amerikanska partners har varit påtagligt spänd under senaste tiden, med allt hätskare beskyllningar om dubbelspel och dolda agendor, framför allt från Karzai.

Upphetsad politisk retorik är dock inget nytt, och det är förmodligen de mer praktiska aspekterna av transitionsprocessen som är mest betydelsefulla. Två händelser under den senaste tiden kan tjäna som exempel på de svårigheter som finns att hantera. Svenska Afghanistankommittén – de flesta svenska politikers ständiga, och alldeles rimliga, exempel på bistånd som fungerar – meddelade i slutet av februari att en av deras hälsokliniker, i Wardakprovinsen strax intill Kabul, hade blivit ockuperad och sönderslagen av ISAF-personal. Detta var en upprepning av en liknande händelse under hösten 2012, även den i Wardak. Kort efter februariincidenten kom nyheten om att Karzairegeringen beslutat att förbjuda amerikanska specialförband från att verka i just Wardakprovinsen, efter en stor mängd klagomål på trakasserier mot civila. Anklagelserna riktade sigdelvis mot de amerikanska styrkorna själva, men framför allt mot de lokala miliser som de stödjer, och som blivit en central del av ISAF:s arbete.

Dessa grupper – fristående från både den afghanska armén och polisen – har länge utgjort ett problem i relationerna mellan Afghanistans regering och ISAF. Frågan har även uppmärksammats i svenska sammanhang, då det kom fram att Sverige – i direkt konflikt med den afghanska regeringens önskan – aktivt stödde sådana aktörer. Denna typ av stöd har gått till olika sorters grupper med olika officiella benämningar och olika sorters profil. Enligt kritiker har det helt enkelt varit fråga om lokala krigsherrar eller kriminella gäng – i bästa fall styrkor med bristfällig utbildning och svag koppling till regeringen. Det gemensamma är att det är fråga om ekonomiskt och militärt stöd till väpnade grupper utanför de reguljära afghanska säkerhetsstyrkorna (armén och polisen). Det är svårt att se detta som något annat än ett grundskott från ISAF mot den egna strategin, där uppbyggande av en stark centralregering med kompetenta säkerhetsstyrkor har sagts vara en helt central komponent.

I praktiken är det rimligen fråga om att man prioriterat taktisk, och möjligen operativ, framgång framför strategisk. Om målet är att nedkämpa motståndet, eller upproret, kan det vara logiskt att använda sig av – och beväpna – vilka aktörer som helst som man under en begränsad tid kan få på sin sida. Om målet å andra sidan är att bedriva den typ av mer ambitiös politisk upprorsbekämpning som avses med benämningen counterinsurgency (COIN) blir dessa metoder fullkomligt förödande, då man underminerar den regering man stödjer. Dessa målkonflikter har funnits länge, men de har blivit särskilt tydliga i samband med neddragningen av internationella närvaron och överlämningen av säkerhetsansvaret till den afghanska regeringen. Här blir de en del av bredare politiska konflikter inom Afghanistan, och mellan Afghanistan och USA.

Vad är då lösningen på denna typ av dilemman, och vilka långsiktiga politiska och strategiska slutsatser kommer att dras av ansvariga beslutsfattare? Efter att COIN-teorierna (återigen) motbevisats finns begränsad aptit på storskaliga invasioner följda av långdraget nationsbyggande. Samtidigt har USA haft relativt stora taktiska framgångar med de riktade attacker – med drönare eller specialförband – som kritiserats hårt från etiska och juridiska perspektiv. Sammantaget kan detta innebära att den dominerande tankeströmningen är tillbaka till läget i Afghanistaninsatsens början 2001-2002: betoningen av det lätta fotavtryckets strategi – men nu med större betoning på specialiserad kunskap och lokal förankring. Huruvida denna typ av strategiskt tänkande leder till militära framgångar i framtiden är inte möjligt att säga, men det kan i bästa fall medföra färre civila dödsoffer och en mer realistisk inställning till de politiska konflikter som ligger till grund för krigen man griper in i. Inte minst det sistnämnda kunde vara värdefullt från svenskt perspektiv.

Distansarbete

I en debattartikel i dagens SvD ifrågasätts behovet av bemannat stridsflyg efter 2030. Tyvärr så verkar författaren ha gått på flera av myterna i dagspressen avseende UAV/UCAV - Obemannade stridsflygplan (med den dåliga svenska översättningen "drönare").

Ett obemannat system ställer också mycket mindre krav på en basorganisation, flygfält, räddningshelikoptrar osv. En stridspilot är dyr att utbilda, kräver en kvalificerad utbildningsorganisation, simulatorer och så vidare. I fält behöver han en förläggning med möjlighet till mat och sömn. Han kräver baspersonal.

För det första är själva begreppet "obemannat" fel. I t.ex. Storbritannien så används begreppet RPV – ”Remotely Piloted Vehicle”. För det rör sig inte om farkoster som är ute på egen hand och fäller bomber. Så långt har dagens AI - Artificiella Intelligenser inte kommit. I stället så sitter piloten på distans och gör samma sak som han skulle göra i ett stridsflygplan. Fördelen är att han kan gå på toaletten om det behövs! Detta innebär att det fortfarande finns en pilot med i loopen som kräver utbildning som knappast är gratis. T.ex. kräver USAF att de piloter som hanterar större system, som t.ex. MQ-9 Reaper eller RQ-4 Global Hawk, har en riktig pilotutbildning för att de ska ha situationsmedvetande och förstå hur världen ser ut kring en RPV. I många fall rör det sig t.o.m. om piloter som tjänstgjort ett antal år på en stridsflygdivision med t.ex. F-16, för att senare ta tjänst på en RPV-division. US Army har liksom svenska Armén en annan syn på det hela, men där rör det sig ofta om mindre farkoster enbart för övervakning med lägre fart- och höjdprestanda.

Underhållsorganisationen är heller inte mindre än motsvarande för ett stridsflygplan. Tvärtom så pekar bl.a. britternas erfarenheter på att en Reaperdivision är betydligt större än motsvarande för stridsflygplanet Tornado. En RPV är nämligen inte något litet flygplan. För att få uthållighet och kunna bära samma stridslast som ett stridsflygplan så hamnar man ofta på ungefär samma storlek som ett stridsflygplan. En Reaper är i samma storlek som en F-16 och en Global Hawk som en Focker F-28. Detta kräver en underhållsorganisation av motsvarande storlek som en stridsflygplansdivision. Dessutom tillkommer särskilda komponenter som t.ex. satellitkommunikationsenhet och landningsenhet (det går inte att landa ett flygplan via sattelitlänk p.g.a. tidsfördröjningar, utan ofta finns det en lokal enhet i stridszonen som sköter detta).

Flygfält behövs också för en RPV om det är meningen att den ska fälla vapen. En Repaer eller Global Hawk har samma behov av banlängd, bandbredd och banytbeskaffenhet som en F-16. Möjligtvis så är de något mindre känsliga för skräp på banorna, s.k. FOD – ”Foreign Object Damage”, än en F-16. En mindre RPV, som t.ex. den svenska UAV 03 ”Örnen” skjuts upp från lastbil och kan landa med fallskärm eller fångstnät, vilket gör att den kan baseras i närheten av arméförbanden. Dock så väger liknande RPV-system bara ett par 100 kg och kan inte bära vapen.

Helt riktigt så sparar man in vikt i en UAV jämfört med ett stridsflygplan då det inte behövs system för att hjälpa piloten överleva. Men, i stället så behövs ofta en komplicerad satellit kommunikationsutrustning för att piloten/operatören, som kanske sitter i USA, ska kunna kommunicera med en RPV över Afghanistan. Detta ökar givetvis vikten. Denna videolänk är också mycket känslig. Om kommunikationen av någon anledning går ner så kan inte uppdraget genomföras, utan då får RPV:n via automatik avbryta uppdraget.

Olyckfrekvensen är hög för RPV:er i strid. I Afghanistan har man inte förlorat några stridsflygplan förutom vid ett par incidenter under landning i mörker. (Helikoptrar och lastflygplan har dock havererat frekvent). Antalet haverier med RPV:er är betydligt större! Vill man garantera att uppdraget ska kunna genomföras så är det fortfarande stridsflyg som gäller. Detta oavsett om uppdraget är farligt. En pilot ombord kan landa även ett skadat flygplan och därmed rädda värdefulla underrättelsedata.

De system som finns i en RPV är liksom i ett stridsflygplan heller ej helt felfria. Ofta i dagens automatiserade värld så är en pilots kanske viktigaste roll att övervaka automatiken. I civila flygplan så litar man ofta inte på piloten i dåligt väder, utan landning ska ske med automatik. Dock så litar man inte helt på automatiken, utan piloten ska vara beredd att avbryta landningen och ta över från datorerna.

Dagens operativa RPV-system saknar förmågan att flyga i överljud. Det gör att trots att de kan hålla sig uppe i luften under lång tid, så saknar de räckvidd. Vill man snabbt nå ett mål som ligger långt bort så är det stridsflyg som är det enda valet. Med stor sannolikhet kommer det att dyka upp RPV:er med samma fartprestanda som stridsflyg, men då offrar man oftast förmågan för att hålla sig länge i luften då utformningen av skrov och vingar skiljer sig mellan flygplan/RPV:er designade för över-/underljud. Visst så kan RPV:Er inom en snar framtid förses med automatiska funktioner för lufttankning, men då tillkommer det ett behov av dessa funktioner, vilket ökar vikt och kostnad för RPV:erna.

Att köpa en RPV med förmåga till stridsinsatser är inte billigare än motsvarande stridsflygplan. En Reaper ligger i samma prisklass som en Eurofighter. En Global Hawk är så pass dyr att t.o.m. USA bara har ett fåtal och Europa endast någon enstaka. I kombination med att underhållsbehovet är jämförbart, så blir driftskostnaderna jämförbara.
  
Ett stort problem för RPV:er är att i dagens typer av konflikter så opererar de ofta i luftrum som det även kan finnas civila flygplan i. Här finns det stora utmaningar som ännu inte är lösta att certifiera automatiken i en RPV så att den agerar korrekt mot civila flygplan avseende transpondersvar, kollisionsupptäckt och undvikande av kollision m.m. Sverige deltar i sameuropeiska projekt som t.ex. MIDCAS som siktar mot detta mål.

RPV:er har fungerat bra i stridssituationer där en sida haft luftherravälde, som t.ex. Afghanistan och Irak. De fungerade dessutom ganska så bra under Israels krig då motståndaren var oförberedd på användandet. Men, de har ännu inte mycket att sätta till mot ett bemannat stridsflygplan. Jag skulle heller inte bli helt förvånad om det den dag det börjar bli konflikter där RPV:er möter bemannat stridsflyg kommer fram tekniker för att störa ut länken mellan en RPV och markstationen.

Svårigheten ligger bl.a. i att ge operatören av en UAV samma beslutsunderlag som piloten i ett stridsflygplan. Alla sensordata måste skickas hem via länkar, vilket sätter stora krav på bandbredd och tid för signalen att komma fram för att ge möjlighet till snabba beslut. Pilotens ögon ger en unik förmåga till helhetsbild som är svår att ersätta. Jämför att spela innebandy i normalfallet mot att göra samma sak med en strut framför ögonen. Detta kan motsvara den begränsade sensorbild som en operatör av en RPV får. Bara man håller bollen i mitten av strutens öppning så går det bra, men det är mer eller mindre omöjligt att hitta en boll man förlorat kontrollen på.

Ett av de stora problemen med RPV, som USA börjat få erfarenhet av, är att avståndet från stridsfältet skapar en känsla av overklighet. Att först lämna barnen på dagis, sedan bomba afghaner i 8 timmar för att slutligen hämta barnen på dagis skapar en videospelskultur där piloter ser stridsuppdrag som nya uppdrag i ett spel, men trots denna brist på verklighetsförankring drabbas piloterna av stridspsykoser fast de har 1000-tals km till fronten.

I fallet med USA:s ökade antal insatser med RPV så ser man dessutom vissa kommande juridiska problem då dessa i dagsläget framför allt görs i skymningszonen mellan fred och krig i bl.a. Afrika. Är det verkligen OK att jaga och döda terrorister i andra länder med tveksamt stöd från de lokala regeringarna? Men, då president Obama lovat att minska antalet amerikanska soldater utomlands och USA vill undvika misstaget att liksom i Afghanistan och Irak binda stora mängder marktrupper för att övervaka ett område så har RPV:er en given framtid. Det är därför inte helt självklart att Sverige bör hoppa på denna internationella trend.

Men RPV:er har också fördelar. Den lägre vikten för en RPV gör att mer utrymme kan utnyttjas för bränsle, vilket innebär att långa flyguppdrag kan genomföras utan behov av lufttankning. Frånvaron av en huv innebär att en RPV kan byggas mer signaturanpassad, s.k. Stealth, än ett stridsflygplan. Risken är dock att man i ivern att få en RPV som kan allt tappar dessa fördelar.RPV:er är bra för uppdrag som är farliga och där man inte vill riskera att ett flygplan skjuts ner och en pilot tas till fånga. En ny Gary Powers eller John Nichol är en medial katastrof. De är också utmärkta för uppdrag som är långtråkiga där piloter riskerar att göra misstag bara för att de blir trötta. Att i timmar ligga i väntläge över en framskjuten armépostering för att vara beredd att vid behov fälla en bomb tar på krafterna.
  
En kombination av RPV och stridsflyg är därför att föredra. Låt en RPV ligga i målområdet. Om den inte behöver bära vapen kan den göras mycket liten och svår att upptäcka. Låt den kommunicera med ett flygplan där t.ex. en baksitsoperatör kan styra sensorerna på RPV:n under själva insatsen. Sedan kan flygplanet fälla ett precisionsvapen på mycket långt håll utan att riskera gå in i hotområdet från fientligt luftvärn. På detta sätt görs RPV:n dessutom billigare och man kan vid behov offra ett par stycken utan att det svider i plånboken. Ett alternativ är t.o.m. engångs-RPV:er som skjuts iväg från flygplan som en framskjuten sensor.

Läs därför inte detta inlägg som att jag är en stridsflygplanskramare som försöker stoppa framväxten av något nytt. Jag tror definitivt att RPV:erna kommer att få en ökad roll i framtiden, men att de helt ska ersätta bemannat flyg i den närmaste framtiden är mycket osannolikt. Dessutom är det farligt att dra slutsatser avseende framtida behov baserat på dagens användande av RPV:er i insatser som Irak, Afghanistan eller det skuggliknande kriget mot den globala terrorismen. Framtidens internationella insatser kanske inte alls kommer att se ut på det sättet.

Liknande misstag har gjorts förr. F-4 "Phantom II" hade i sina första modeller ingen intern kanon. "Det behövdes ju inte då robotarna klarar allt". Man satte för mycket tillit till nya robotar som AIM-9 "Sidewinder" och AIM-7 "Sparrow". Motmedel och flygplansprestanda knäckte dessa generationers robotar och både en och annan frustrerad F-4 pilot sköt slut på sina robotar som ofta missade snabba Mig-21 över Vietnam. Resten är historia. Kanonen kom tillbaka och finns även i de senaste generationernas stridsflygplan (dock ej i UAV, då kanon inte kan styras på distans!).

Just nu kan drönarpiloter fortsätta sin behagliga tillvaro från soffan, distansstyra insatser och t.o.m. få medalj för det hela. Men historien visar på att framtiden inte ser ut som historien. Distansarbetets tidevarv kan vara över snabbare än man tror när en framtida avancerad motståndare tar till störning och cyberkrigföring för att slå ut fjärrstyrda vapen. Precisionen kommer i varje fall att vara lätt att slå ut då GPS saknar störfasthet.

Se även gästinlägg hos Wiseman.

SvD

Agrell och belägringen av MeS

Wilhelm Agrell presenterade storslaget idag sin senaste bok Ett krig här och nu (bl a i en artikel på Newsmill) där han menar att Regeringen förde Riksdagen bakom ljuset vad gäller den svenska Afghanistaninsatsen och hur denna skulle verka. Eftersom boken ännu inte finns till hands så är det svårt att kommentera Agrells uppgifter och källor, men många är de anställda inom Försvarsmakten som lyft på ögonbrynen åt hur insatsen i Afghanistan framställts på hemmaplan, framförallt vad gällande omfattningen på de strider som svensk trupp varit inblandad i de senaste åren.

Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.

Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.


När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?


Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.

TV4%20Newsmill%20-%20om%20den%20svenska%20Afghanistaninsatsen


SvD, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet "Vietnamization". D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta "fel" sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. "You got the watches, we got the time" är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är "här och nu" som gäller?

Efterlängat besked från FM om tolkarna

SvD skriver idag att Försvarsmakten lämnat in en hotbedömning till Regeringen avseende situationen för de afghanska tolkarna. Denna fråga har flera gånger förtjänstfullt lyfts i media de senaste månaderna  och får nu förhoppningsvis resultat. Det är mycket bra att Försvarsmakten genom insatschefen generallöjtnant Anders Silwer är tydlig i sin kommunikation.

Ett negativt besked skulle både påverka Försvarsmaktens långsiktiga förmåga att rekrytera tolkar vid internationella insatser, såväl som moralen hos de svenska förbanden som tvingas lämna efter sig personer som man betraktar som kollegor och förbandskamrater.

Tolkfrågan är ett exempel på hur man politiskt duckar för "jobbiga" frågor och hoppas att de ska blåsa över. Situationen för tolkarna har varit känd länge och uppmärksammats tidigare, även om den medialt uppstod i somras. Ändå har man duckat för problemet och hoppas att det ska blåsa över och lösa sig själv istället för att visa positiv handlingskraft.

Försvar och Säkerhet gjorde en utmärkt liknelse för tre dagar sedan vad gäller migrationsminister Tobias Billströms besked att han såg det som helt orimligt att en person som varit anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling än andra:

"Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion."


Försvarsmakten har nu beskrivit konsekvenserna om tolkarna lämnas "bakom fiendens linjer". Nu är det Regeringens ansvar att sätta ribban för det svenska veteranstödet.

Aft, SvD

Tolkarna borde få en egen solidaritetsförklaring!

I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.

Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.

Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.

Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:

”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”

Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.

Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?

Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…

Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!

Atomräden filmad med hjälmkamera


Diorama som visar räden 1943. FOTO: Hallvard Straume

Även svenska medier berättar om dagens rekonstruktion av räden mot Hitlers tunga vatten i Norge. Men norska medier har givetvis fler bilder och erbjuder dessutom ett filmklipp från en hjälmkamera som en av operatörerna ur specialförbandet FSK idag bar.

Apropå specialförband kan jag rekommendera denna recension av Oscarsaktuella filmen "Zero Dark Thirty". Recensenten ifråga har nämligen flera likheter med filmens huvudperson, Maya.