Kategoriarkiv: Afrika

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

De 6000 svenska soldaterna i Kongo

Från striderna i Kongo hösten 1961. Närmast Lars Brink, som kulsprutegruppchef. Bakom kulsprutan Gullmar Svensson. BILDKÄLLA: Lars Brink

Lars Brink var en av över sex tusen svenskar som frivilligt tjänstgjorde som FN-soldater i Kongo 1960-64. Om detta kan Lars verkligen berätta, liksom om hemvärnets mest kända person genom tiderna: Raoul Wallenberg.

Det råkar nämligen vara så att Lars Brink både varit FN-soldat i Kongo och i åratal har forskat i hemvärnets födelse liksom Raoul Wallenbergs entusiastiska deltagande i det ända fram till det att han lämnade Sverige för sin räddningsinsats i Ungern. Brink kan alltså berätta om både några av de största svenska utlandsinsatserna som har gjorts, liksom varför och hur hemvärnet uppkom - en historia som hänger intimt ihop med Stalins vinterkrig mot Finland och Hitlers Norgefälttåg.

Kort sagt vill jag här tipsa om att det går utmärkt att som förening, skola eller förband anlita Lars Brink som föredragshållare. För mer information om honom och vad han kan erbjuda och vad det kostar, besök hans egen hemsida.

Miniubåtar, Tetrarchs och kustjägare

Luftlandsättningsfordonet Tetrarch debuterade på Madagaskar.

Japanska miniubåtsattacker och debuten för den futuristiska Tetrarch - det är bara två av ingredienserna i den ytterst läsvärda artikeln om den brittiska invasionen 1942 av den Vichy-franska kolonin Madagaskar. Artikeln har i Militär Historia 5/2017 sällskap av tolv (!) sidor om de svenska kustjägarnas nu 60-åriga historia.

I samma nummer finns även den osannolika men sanna historien om fallskärmssoldaten Joe Beyrle, som tjänstgjorde i både 101st Airborne och Röda armén. Jag har tidigare läst två böcker på engelska om Beyrle, senast Behind Hitler´s Lines av Thomas H. Taylor. Detta är första gången som jag läser om Beyrle på svenska. Man kan alltså lugnt säga att amfibieoperationer och luftlandsättning figurerar i senaste numret av Militär Historia, liksom en stark "Han var med"-intervju som denna gång får mig att vilja bege mig till Wien.

I övrigt, vad gäller nutiden, noterar jag att allvarliga nyheter från Balkan nu kommer i tät följd och att mitt inlägg om läget på Balkan har renderat läsvärda kommentarer. Får man hoppas att det inte blir mer oroligt än så här - säväl på Balkan som kring Korea? Hopp är dock ingen strategi...

Sist men inte minst vill jag här rikta ett offentligt TACK! till alla kustjägare som på olika sätt bidrog till Lennart Westbergs och min gemensamma artikel om kustjägarna.

Gärna skön men framförallt säker

I onsdagens Expressen kan man läsa en artikel från Mali där några soldater ger uttryck för missnöje kopplat till sin personliga utrustning.

Att våra soldater vill ha den allra bästa utrustningen är naturligt – de verkar i en riskfylld miljö i ett ytterst påfrestande klimat.

Men som myndighet och arbetsgivare har vi att ta hänsyn till mer än bara komforten.

Vare sig den stridsväst eller den skjorta som nämns i artikeln uppfyller skyddskraven – de är inte tillräckligt flamsäkra. Den nya stridsvästen reflekterade dessutom infrarött ljus. Därför fick tillverkaren omprov och under tiden får personalen i Mali annan utrustning. Inte optimalt men – återigen – vi tummar inte på säkerheten.

”En bra soldat är en soldat som tillpassar och vårdar sin utrustning” det är en gammal sanning som fortfarande gäller. Försvarsmakten tillhandahåller funktionsduglig och säker utrustning eftersom det till syvende och sist kan handla om skillnaden mellan liv och död.

Däremot kan vi lova att vi gör allt för att hålla trycket uppe så att tillverkarna rättar till bristerna så att vi kan leverera materielen till soldaterna så snart det bara går.

Utrustningen får gärna vara skön men framförallt måste den vara säker.

Överste Åke Norling
Stabschef Armétaktiska staben

Pansar i fallskärm över Afrika


Jeepar och två BMD-2 lätta stridsvagnar släpptes i fallskärm över Egypten.

Det största ryska elitförbandet, luftlandsättningstrupperna VDV, har för första gången genomfört fallskärmsfällning av pansarfordon över en annan kontinent än Europa och Asien. Denna milstolpe har ännu inte uppmärksammats av svenska medier.

För två veckor sedan tog denna blogg upp att VDV skulle skickas till Egypten, en händelse som aktualiserade förbandets roll för oktoberkriget 1973. Rysk TV påstod inför den just avslutade ryskegyptiska övningen att antalet deltagande VDV-trupper skulle bli fem tusen. Jag påpekade att denna siffra inte stämde med andra viktiga ryska källor. Facit finns nu och framgår av TV-klippet ovan - det blev "bara" några hundra ryska övningsdeltagare, varav ett hundratal hoppade fallskärm och landade på dubbelt historisk mark vid El Alamein.

Antalet deltagande VDV-soldater blev alltså långt ifrån 5,000 men en annan aspekt var fällningen av två lätta stridsvagnar (stridsfordon) av typen BMD-2 (se klippet ovan). Under sovjetisk tid har BMD luftlandsatts i Afrika (se boken Ryska elitförband och specialvapen), men det gjorde man inte med hjälp av fallskärm utan genom helikopterlyft.

En DUBBELT svensk Tarzan

En bild från tiden i Sydafrika som jag fann i Thord-Grays arkiv inom Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Galapremiären för ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård i huvudrollen är huvudnyheten i dagens DN Kultur och filmen lär få globalt genomslag. Men filmskribenterna har hittills missat själva filmens svenska bakgrund. Ja, författaren bakom Tarzan var amerikan, Edgar Rice Burroughs, men vem var det som gav Burroughs uppslaget till en av världens mest kända litterära figurer? Mycket tyder på att det var en makalöst energisk svensk äventyrare.

Alexander Skarsgård väljer att låta den stora DN-intervjun med honom ske på Södermalm. Där föddes Thord Ivar Hallström 1878. Liksom Skarsgård, som han utseendemässigt var rätt lik (se bilden ovan), gjorde han en fenomenal karriär utomlands. Hallström bytte dock namn för att underlätta detta. Han blev Ivor Thord-Gray och utgör det märkligaste öde som Lennart Westberg och jag skrivit om i våra två böcker om svenskar i krig. Bara att som svensk under 1900-talet ha krigat i fyra världsdelar är unikt. Lägg därtill att han kom att strida under totalt tretton fanor och hann bli general i både rysk och amerikansk tjänst.

Bilden visar Ivor Thord-Gray som brittisk frivillig i Sydafrika, där han deltog i infångandet av en pojke som levt med en flock babianer under flera år. Författaren Joakim Langer har funnit de första spåren av denna händelse i Kapstaden (se hans bok Mannen som hittade Tarzan). Det var på Mount Nelson Hotel som Thord-Gray i september 1906, alltså för snart 110 år sedan, berättade för en lokal journalist om en pojke som uppfostrats av apor. Intervjun blev senare citerad i amerikansk press. Likheterna mellan Thord-Grays berättelse och den 1912 ”födda” karaktären Tarzan är i sig talande. Sedan bör man också, som Joakim Langer gjort, titta närmare på Tarzans namn. Alltså, bokens och filmens Tarzan är ”egentligen” Lord Greystoke. I början av 1900-talet stavade Thord-Gray sitt namn Thord-Grey. Likheten mellan Lord Greystoke och Thord Grey kan anses vara en liten men fin blinkning.

För övrigt finns Alexander Skarsgård nämnd i min bok Elitförband i Norden - detta eftersom han genomförde sin grundutbildning som värnpliktig vid marinens bassäkerhetsförband. Nu ser jag fram mot att se honom på vita duken, igen.

Strategisk utveckling kring Skandinaviska halvön (del 8)

De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.

Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.

Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.

Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.

USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.

Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.

Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.

Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.

Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.

Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.

DN
DN
SR
Aftonbladet