Okänd poliskår mot sabotage

En särskild poliskår inrättades mot sabotage. Denna skylt kommer från en av veteranerna.

I det nummer av Soldat & Teknik som just nått kioskerna (3/2015) berättar jag om krigsårens numera i stort sett okända extra poliskår. Denna hade sabotage och spionage som huvudfokus. De samtida ”polistrupperna” uppmärksammans i helgen.

I helgen genomförs två speciella historiska evenemang. Både ”polistrupper” och mer kända allierade, svenska och tyska förband uppmärksammas på olika sätt under den Militärhistoriska helgen i Skåne på Beredskapsmuséet.

Utanför norska Narvik blir det på lördag en fjällvandring till platsen där en av de svenska frivilliga 1940 stupade för Norge.

Spår av de allierade i Sverige

”Lucky Strike”, dokumentärfilmen om de amerikanska flygarna i Sverige.

Den 8-9 maj är det exakt 70 år sen andra världskrigets formella slut i Europa, och det kommer att märkas både på TV och mer fysiskt i vårt nordligaste län, Norrbotten.

För den som igår missade den nya dokumentärfilmen om de norska ”polistrupperna” så kan jag berätta att den i flera dagar till går att se valfri tid här på SVT Play. Det är gott om bilder som jag aldrig sett förr och ett starkt vittnesmål även från en av de amerikanska flygarna som var baserad i Luleå på F 21.

Fler veteraner från US Army Air Forces (USAAF) som var i Sverige under kriget dyker upp i rutan nu på fredag den 8 maj i SVT2 kl 18:00. Filmen heter i SVT:s tablå ”Världens Fakta: När amerikanerna kom till byn” (ursprungligt namn ”Lucky Strike”, se affischen ovan) och är gjord av författaren till boken Lucky Strike, Jan-Olof Nilsson. Filmen visas igen redan samma kväll på Kunskapskanalen kl 21:30. Repris den 9 maj SVT2 kl 08:00 samt på Kunskapskanalen den 10 maj kl 20:00. Den kommer även att ligga på SVT Play under 30 dagar med start från 8 maj.

I Luleå kommer fredag den 8 maj att bli helt speciell och särskilt i den lilla ”förorten” Karlsvik, där de största så kallade tyskmagasinen finns kvar och ännu ser ut som de gjorde under kriget. Intill dem förlades drygt 25,000 sovjetiska f.d. krigsfångar en tid efter krigsslutet. Spåren av dem har varit mycket få, ingenting påminner om dem på platsen. Men nu blir det ändring på den saken genom invigningen av ett monument till deras minne. Platsen blir alltså Karlsvik, ungefär mitt emot ”gamla skolan”. Den offentliga minneshögtiden börjar kl 12. Bland det mest ovanliga lär bli att några av deltagarna kommer vara några av de barn (dåtida barn) som åtföljde de sovjetiska soldaterna och kvinnliga slavarbetarna. Det är första gången någon är tillbaka i Luleå sen 1945 – de allra flesta av de f.d. krigsfångarna och civila slavarbetarna blev bestraffade vid hemkomsten, många skickades till Gulag.

Under fredagens minnesevenemang kommer lottor att servera ärtsoppa med ryska piroger och kaffe. Då det begav sig stod försvaret för både tält och mat. Ett tips är att komma i god tid då det kan ta lite tid gå från parkeringsplatserna. Mycket nära platsen ligger det lokala Järnvägsmuseet som råkar ha järnvägsvagnar från kriget. De f.d. krigsfångarna kom med tåg från Narvik och Karlsvik har god förbindelse med järnvägsnätet.

Vi kanske ses i Karlsvik?

En stor svensk gåta

”Norska trupper från Sverige” dyker upp i denna journalfilm från 1945. Nu kommer en dokumentär om hur de norska förbanden i Sverige blev till.

Det är en av 1900-talets största svenska gåtor: hur kunde historieskrivningen om Sverige under andra världskriget i decennier till stor del utelämna att det från 1943 fanns allierade baser på svensk mark och att drygt 20,000 norrmän fick militär utbildning genom Sverige?

Först på 1990-talet blev de brittiska och amerikanska underrättelse- och sabotagebaserna i Sverige, som började upprättas 1943, mer ingående skildrade i svenska böcker. År 2011 blev baserna mer kända men ännu har det inte sänts någon TV-dokumentär eller spelfilm med fokus på dem. Detta trots att det slutligen, från årsskiftet 1944/45, även blev två amerikanska flygbaser i Sverige, i Bromma och framförallt Luleå. Det är uppenbarligen bara thrillers/deckarböcker och TV/film som riktigt kan nå ut i samhället eftersom andelen som läser faktaböcker (och bloggar) är begränsad. Nu kommer dock SVT2 att imorgon onsdag 6 maj kl 18:00 att i alla fall visa en ny dokumentär om en verksamhet som hänger ihop med både underrättelse/sabotagebaserna och flygbaserna. Dokumentären ”Den svensknorska truppen” handlar nämligen om de så kallade polistrupperna i Sverige 1943-45. De började som polisförband men blev efter hand mer tungt beväpnade och en betydande del av det norska försvaret i exil, slutligen utrustade även med artilleri. Från 1944 skickades en del av dem till underrättelse/sabotagebaserna i svenska fjällen och från januari 1945 flögs 1500 av dem till den del av Nordnorge som intagits av Röda armén, där en del av dem hamnade i strid med tyska patruller. Detta skedde i samförstånd med den sovjetiska ledningen men också med det underliggande uppdraget att markera norskt territorium. Sverige hjälpte alltså Norge att – med hjälp av amerikanskt transportflyg – på ett konkret sätt återta kontrollen över sin nordliga landsända.

Jag har själv ännu inte sett ”Den svensknorska truppen” men vill hoppas att den kommer att lyckas sprida kunskapen om de ännnu rätt okända insatser som Sverige gjorde för Norge under andra världskriget. Det ska här sägas att det inte är den allra första TV-dokumentären som SVT sänt om polistrupperna. Det sändes en för drygt 20 år sedan som jag har bandad på VHS, men om jag minns rätt sändes den på en konstig tid. Den nya dokumentären sänds som sagt kl 18 och för den som missar den går den i repris i SVT2 torsdag 7 maj kl 08:00. Den 7 maj var för övrigt den dag 1945 som norrmännen, amerikanerna och F 21-personalen i Luleå firade freden med en rejäl fest.

”Jag stannar tiden”

Huvudpersonen i ”Jag stannar tiden” följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade ”svarta döden”, så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

”Jag stannar tiden” handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och… klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte ”Jag stannar tiden”.

Hitlers död och nya färgbilder från 1945

Amerikansk soldat spelar Hitler, från en av de första journalfilmerna om Berlins fall. I ovanlig skärpa eftersom det inte är en kopia av en kopia.

Det är idag exakt sju decennier sen Hitler begick självmord i sin bunker. Det är intressant att se och lyssna på journalfilmen ovan hur Hitlers död omtalades kort efter krigsslutet i Europa. Ännu märkligare är de färgbilder från 1945 som senaste numret av Populär Historia (5/2015) innehåller.

Det är märkligt att se bildreportaget ”Tid för glädje, tid för hämnd” i det senaste numret av Populär Historia. En hel rad nya bilder från Danmarks befrielse 1945 – dessutom äkta färgbilder och alltså inte kolorerade svartvita (vilket kan vara trevligt att se men som sällan ser helt äkta ut). Exempelvis får man se en bild av soldater ur Danska brigaden, utrustad och utbildad av svenska armén, just efter att de gått iland i Helsingör den 5 maj. Detta är starka bilder som får mig att direkt tänka på några ord av den svenske frivillige Erik G:son Lewenhaupt som han skrev i sin anteckningsbok också den 5 maj: ”Landade i Köpenhamn, Kastrup kl 16.05. Lätt jobb. Firades vansinnigt av danskarna”. Lewenhaupt hade flera hårda strider i Normandie och Tyskland bakom sig och han beskrivs närmare i Svenskar i krig 1914-1945.

Flygvapnets hjälte den 9 april

Skandinavien var på väg att angripas men regeringen sade nej till ÖB:s begäran om mobilisering. Låt oss dock inte glömma denne man.

Som Wiseman igår påminde oss om är det nu 75 år sedan ÖB varnade regeringen för att Skandinavien stod inför ett enormt överfall. Regeringen i huvudmålet, Norge, fick också flera varningar, något som jag tar upp i min senaste bok. Men i Sverige fanns det dock en major som kunde fatta bättre beslut.

Det är lätt att bli nedstämd av den norska regeringens oförmåga att mobilisera trots mycket tydliga varningssignaler före den 9 april 1940, liksom av den svenska regeringens beslut att påbörja svensk mobilisering först den 11 april. Men varför har ingen – i alla fall på nätet – tagit upp vad major Fredrik Adilz gjorde den 7 april? Adilz var då ställföreträdande chef för Västmanlands flygflottilj (F 1) i Västerås. Han blev varse tecken på den tyska operationen och försökte därför få tag på flottiljchefen Axel Ljungdahl. När detta inte lyckades så utfärdade han på eget bevåg order om beredskapshöjning. Det var ett mycket svårt beslut, men Adilz valde inte att, som vi så ofta gör i Sverige (särskilt numera), skjuta upp beslutet.

Med tanke på allvaret i beslutet borde han kanska ha avvaktat till dess att chefen hittats. Men efter några dygn stod det klart för alla att Fredrik Adilz hade fattat ett mycket passande beslut, som blev inledningen till flygvapnets största beredskapsinsats. Vad jag vet fick Adilz inget erkännande i dåtida press utan det skulle dröja decennier till dess att ett par flyghistoriska verk nämnde hans beslut – vilket delvis kan förklara varför Adilz är så bortglömd idag. Flygvapnet visade sin hållning genom att befordra Adilz, han blev några månader efter händelsen utnämnd till chef för F 21 (f.ö. förbandets första chef).

Tack vare en släkting till Adilz, Ann-Catrin Klint, blev jag själv medveten om honom. Hon har även berättat för mig om hans bakgrund, han föddes i Småland 1890 och blev tidigt fångad av det förunderliga i att flyga. Han fick sitt flygcertifikat redan 1919 och året därpå var han den som flög planet vid den första fallskärmshoppningen i Sverige, den 9 juni 1920.

Varför är Adilz så okänd? Tja, varför tog det flera veckor till dess att svensk press uppmärksammade när Allan Mann avled? Varför skrev inte en enda rikstidning om William Anderson när han avled?

Vinterkriget och angreppsplaner mot Sverige

Via Sverige fick Finland bland annat jaktplan av denna typ, Morane Saulnier M.S. 406.

Fler belägg kommer nu för att vapenhjälpen från Sverige till Finland under vinterkriget 1939-40 var större än vad som är känt i Sverige. Samtidigt kommer det nu fler uppgifter både om Tysklands och Sovjetunionens angreppsplaner mot Sverige 1943 respektive in på 1980-talet.

Det är chefen för Militärhistoriska avdelningen vid Försvarshögskolan, Per Iko, som i det nummer av Militär Historia (4/2015) som i dagarna når kioskerna berättar något som inte tidigare omtalats i breda svenska medier – att de flesta av de nästan 200 plan som Finland fick respektive köpte utomlands under vinterkriget antingen monterades i Sverige eller mellanlandade i Sverige. Detta är en så gott som okänd del av den nordiska flyghistorien. Jag nämner denna hjälp i Tyskar och allierade i Sverige (eftersom det var frågan om plan från de allierade), men hade när jag skrev den boken inte klart för mig att omfattningen var så pass stor. Flygskolan i Eskilstuna för Finland var helt okänd för mig till dess att jag fick nya numret av Militär Historia.

I det nummer av Expressen som publiceras idag (30/3) kan man i bilagan ”Hotet mot Sverige” läsa lite om Christer Bergströms och Peter Björns kommande bok Anfallsplan Sverige, som mest handlar om de tyska planerna mot Sverige. Men även de sovjetiska och brittiska nämns och jag intervjuas främst om de senare. Det är väldigt trevligt att tidningens veteranreporter Knut-Göran Källberg lyfter fram militärhistoria. Lite sorgligt dock att bildredaktören missat att Pressens bild och TT har försett tidningen med två bilder som inte föreställer det bildtexterna påstår. Jag syfter på bilden av den tyska ”permittenttrafiken” genom Sverige. Liksom bilden av ”Engelbrecht-divisionen” 1941. I själva verket föreställer bägge bilderna tyskar som blivit krigsfångar och är på väg hem genom Sverige. Jag hittade efter sökande under flera års tid originalnegativet till den mest klassiska bilden och därtill kan var och en se att ingen av tyskarna på bilderna bär örnar på sina vapenrockar. Detta att de saknar sina viktigaste märken är ett typiskt kännetecken för tyskar som blivit krigsfångar. Jag går igenom alla detaljer i bilderna i Tyskar och allierade i Sverige. Det är bra märkligt att bildbyråerna fortfarande säljer dessa bilder med felaktiga bildtexter.

Vad gäller sovjetiska anfallsförberedelser mot Sverige fram till 1980-talet så släpper SMB/Pennan & Svärdet inom kort den mest intressanta boken hittills i ämnet, Sovjetisk invasion av Sverige. I boken presenteras en stor mängd tidigare okända uppgifter om den sovjetiska militära kartläggningen av Sverige. Jag har läst bokmanuset under redigeringsskedet och kan särskilt rekommendera boken till alla i hemvärnet eftersom den innehåller ett sovjetiskt ”kvitto” om att även det svenska hemvärnet togs i beaktande.

Krigare under främmande flagg

Låt av David Miles som inspirerats av den militärhistoriska deckaren ”Det 19:e Fabergéägget”.

Som samlare av uppgifter om svenskar i diverse krig stöter jag ibland på väldigt osannolika historier, som dock kan visa sig stämma. Exempel: en svensk kan väl knappast ha hunnit kriga under 13 fanor, eller?

Plus kopplingar till Tarzan-legenden så låter det väl som värsta sortens rövarhistoria… Men som Lennart Westberg och jag berättade i Svenskar i krig 1914-45 så har det funnits en sådan svensk, född i Stockholm som Ivar Thord Hallström. Minnesgoda läsare minns kanske att jag ifjol bloggade om honom med anledning av hans uppdykande i Det 19:e Fabergéägget av Claes Ericson, som utspelar sig både under ryska inbördeskriget och i det nutida Ryssland. Nu har Ericsons mycket verklighetsbaserade deckare släppts i pocket och med tanke på äggtemat passar den väl extra bra att läsa under påsken.

Även invasionsdagen den 9 april 1940 närmar sig med stormsteg, alltså dess 70-årsminne, och den dagen kommer mina tankar att till stor del ägnas åt Norge och den frivillige svenske fänriken där, Jan Danielsen, som jag lärde känna i samband med Svenskar i krig och ännu mer då jag ifjol skrev hans biografi, Jan och Nordens frihet. Härom dagen fick jag högst oväntat en bekräftelse på att Jan och hans frivilligkamrater kämpat väl. Då jag letade efter något annat i regementshistoriken över Västerbottens regemente (I 20) råkade jag nämligen finna en SS-officers ord – ord som jag aldrig sett tidigare. Anledningen till att de letat sig in i en bok om I 20 var att en av bokens författare, Vilhelm Hetta, hade vaktat gränsavsnittet närmast Kongsvinger, och tyskarna på andra sidan hade stött på finlandsfrivilliga (som Jan och de andra svenskarna i Norge var) när det var fullt krig i Norge. Om dem sade SS-officeren till Hetta att: ”De var de enda som presterade något verkligt motstånd, till exempel vid Hönefoss och Elverum”.

Trakterna mellan Elverum och Kongsvinger – det var där Jan först stred i Norge.

Apropå att strida under främmande flagg vill jag slutligen rekommendera en nyutgiven bok som jag redan haft på originalspråket, tyska. På svenska heter den nu Hitlers okända soldater och författaren Rolf-Dieter Müller är professor i militärhistoria vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Nu tänker någon: ”Nej, inte ännu en Hitlers-bok!” men här talar vi om en bok som faktiskt fyller en lucka – för detta är den första boken på svenska som tar ett helhetsgrepp om fenomenet utländska medborgare på tysk sida (både frivilliga och värnpliktiga) och det är verkligen hög tid eftersom, för att citera boken: ”En av tre som stred för Hitler på östfronten var inte från Tyskland”. Vi pratar här alltså om hundratusentals soldater, främst ryssar och ungrare men också betydande grupper från Kaukasien, Ukraina och Nederländerna. Jag har invändningar mot några formuleringar men helheten är dock en oumbärlig bok för den med gediget intresse för östfronten och Tredje riket. Boken finns nu i Pennan & Svärdet.

Finland, Sverige och Moskvafreden

Min farfars bror Gunnar i en sovjetisk bombkrater den 13 mars 1940.

Den 13 mars 1940 var en mörk dag i Finlands historia. ”Moskvafreden” som då trädde i kraft avslutade visserligen vinterkriget och Finland kunde tack vare sitt motstånd undgå att bli ”folkrepublik”. Men priset var högt – och är högaktuellt.

Med perspektiv framstod det som en historisk prestation att Finland lyckades behålla sin självständighet och större delen av sitt territorium. Men då det begav sig fokuserade man av rätt naturliga skäl mer på det höga priset och att Moskvafreden sannolikt skulle följas av ett nytt angrepp, förr eller senare.

Förutom de för lilla Finland enorma mänskliga kostnaderna och alla förstörda hus, infrastruktur med mera så blev landet genom Moskvafreden tvunget att lämna ifrån sig stora områden inklusive landets näst största stad, Viborg. Man fick 400,000 hemlösa att ta hand om – smaka på den siffran.

Hela omfattningen av Sveriges stöd till Finland under vinterkriget har i det allmänna medvetandet nog aldrig fått fäste. Efter en viss tvekan tog den svenska regeringen stora risker för Finland. Att man tillät och på flera sätt hjälpte Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland var bara en del (en bra bit av Sveriges flygvapen lånades ut till SFK). En av SFK:s få ännu levande veteraner, Jan Danielsen, porträtteras nu i detta TT-reportage med interaktiv karta. Sverige bidrog också med rent enorma krediter och flera svenska förråd tömdes. Stor civil hjälp lämnades även både under och efter vinterkriget.

Vad spelar då allt detta egentligen för roll idag? Först ett citat från Wiseman´s Wisdoms senaste inlägg: ”Faktum är att inte mindre än 8 gånger konstaterar regeringen i propositionen att det är den takt som ekonomin medger som ska styra det framtida svenska försvarets utveckling”.

Vad ekonomin medger var (är) alltså pudelns kärna i landet Sverige. Ekonomin anses stå över självständighet och kontroll över eget territorium – viktigare än landets frihet och ett liv i fred. Kanske är det i denna grundläggande värdering som en ny och bredare försvarsdebatt behöver ta avstamp? Kanske även finansministrar skulle kunna ta och räkna på vad en ”preventiv aktion” mot (delar av) svenskt territorium skulle kosta. Inte billigare att göra den där aktionen för dyr? Inte billigare att lära av Finlands och Norges erfarenheter av 1940? Kanske är det till och med så att kontroll över ekonomin förutsätter kontroll över territoriet?

Sovjets elitgeneral stred mot svenskar

Patrullchefen Torbjörn Öjstad, den förste att stupa mot Margelov, står i främsta ledet i centrum, och till vänster om honom Jan Danielsen som ännu lever. I bakgrunden Karlbergs slottstrappa där fotot togs.

Den 2 mars 1940, under finska vinterkriget, råkade en svensk frivilligpatrull om 8 man ut för ett bakhåll på Sallafronten. Idag kan man för första gången läsa i en vanlig svensk tidning om vem det var som utförde bakhållet, Vasilij Margelov som sedermera var chef för hela VDV, Sovjets fallskärmstrupper, mellan 1954 och 1979.

Bilden ovan består av två, en svartvit bild med den stupade patrullchefen Torbjörn Öjstad i centrum och i bakgrunden platsen där bilden togs, i nutid. Tänk att 2015 så lever ännu mannen direkt till vänster om Öjstad, Jan Danielsen. Bilden kommer från honom (tack Jan!) och jag ställde mig där fotografen stod och knäppte denna bild för några dagar sedan.

Frivilligkårens förste stupade i markstrid

Magnus Dyrssen stupade den 1 mars 1940.

En sovjetisk granatskärva avslutade överstelöjtnant Magnus Dyrssens liv den 1 mars 1940. Därmed blev han den förste att stupa i markstrid inom Svenska Frivilligkåren i Sovjets vinterkrig mot Finland 1939-40.

Magnus Dyrssen föddes i Karlskrona 1894 och var som officer i Sverige bland annat lärare vid Krigshögskolan i Stockholm, en tid var han dess tillförordnade chef. Dyrssen var en av initiativtagarna till Svenska Frivilligkåren (SFK) för Finland. Han stupade på Sallafronten helt kort efter att SFK tagit över frontavsnittet. En man som bar hans kista är kvar i livet, Jan Danielsen, vars anteckningar ligger till grund för min senaste bok.

Vila i frid Magnus Dyrssen.

Spionkriget före vinterkriget

Stridsvagnen T-28 debuterade i vinterkriget mot Finland för 75 år sedan. Folkmassorna i slutet torde vara i Leningrad i mars/april 1940.

Det är i dagarna precis 75 år sedan Svenska Frivilligkåren (SFK) sattes in under finska vinterkriget, först den flygande delen F 19 och sen markstyrkorna, med fokus på Salla-området i finska Lappland. Få känner dock till det ”spionkrig” som förebådade vinterkriget.

Undertecknad har de senaste veckorna varit rätt sysselsatt med lanseringen av Jan och Nordens frihet, som handlar om den ännu högst levande Jan Danielsen . som först var frivillig i SFK och därefter även frivillig för Norge och kom att uppleva det verkliga fjällkriget uppe i Narvikområdet. Min bok tar även upp en del av förspelet till dessa händelser eftersom Jan var utsänd till baltstaterna (mest Lettland) före andra världskriget, för att fastställa vilken förmåga man egentligen hade mot Röda arméns då aktuella stridsvagnar, exempelvis T-28 (klippet ovan mycket sevärt).

Vad min bok inte berör är Finland före krigsutbrottet, men det är något som man kan inhämta från en annan synnerligen aktuell bok av en finlandssvensk författare, K-G Olin. Denne har utkommit med Spionkriget, som liksom min bok nu återfinns i Pennan & Svärdet.

Varför gick inte Finland Stalin till mötes och bytte landområden med Sovjet och förhindrade därmed vinterkriget? Förutom att de finska områden som Stalin ville ha i högsta grad var bebodda och innehöll viktiga finska försvarsanläggningar blir bilden av Finlands läge inkomplett om man inte känner till den omfattande sovjetiska underrättelseverksamhet och subversion som Sovjet bedrev i Finland under 1920- och 1930-talet. Böckerna på svenska som belyser denna verksamhet är få, men nu finns alltså Olins Spionkriget och det är inte bara jag som finner den riktigt läsvärd. Det gör även recensenten i den största tidningen här uppe i norra landsändan, NSD. Under rubriken ”Norrbotten skulle bli en sovjetisk republik” berättar recensenten Jan Bergsten om bokens uppgifter om sovjetiska planer för Norden och sovjetiskt spionage i både Finland, Sverige och flera andra länder. Bergsten avslutar med att han gärna hade sett boken uppdelad i två böcker men att han bortsett från denna anmärkning anser att boken kommer med en hel del för nu levande svenskar okända uppgifter om mellankrigstiden.

Undertecknad håller inte riktigt med Bergsten om behovet av uppdelning i två böcker men är i övrigt överens och kan tillägga att den sovjetiska underrättelseorganisation som boken i hög grad handlar om är GRU, alltså den militära underrättelsetjänsten.

Bombplan mot Norrbotten

Trailern för storpocketversionen av min senaste bok.

Den 14 januari blir det exakt 75 år sedan tre sovjetiska Ijusjin DB-3-bombare flög in över Norrbotten mellan Luleå och Piteå. Flera omständigheter talar för att deras mål var Boden men det blev ett ruskigt snöoväder efter att man passerat Luleå…

De sovjetiska flygarna över Norrbotten den 14 januari 1940 hade en kurs som pekade på Boden men vände planen när de var över Lule älv, vid byn Avan. De lämnade dock inte Norrbotten utan att bomba, de släppte tio brand- och sprängbomber intill och på vad som kan tolkas som ett andrahandsmål – Kallaxön. Varför de släpptes där och vad som hände med planen och besättningarna? Det är det som bokens bonuskapitel (skrivet 2014) till stor del handlar om. Pennan & Svärdet erbjuder boken till specialpriset 79,-, vilket är oslagbart men förutsätter att man beställer minst en produkt till.

Som av en händelse släpps om någon dag ett sorts PS till boken i Soldat & Teknik 1/2015. Jag har en artikel och en notis i numret, som bägge knyter an till bokens tema. Rubrikerna är ”Polistruppernas Volvo” (ett tungt garagefynd) och ”Mer om den tyska bunkern i Sverige”.

Kortfilm om tyska oplatsen på svensk mark

Vi trodde att vi bara skulle hitta saker på den norska sidan av gränsen…

I senaste numret av Soldat & Teknik (6/2014) finns två artiklar av undertecknad, bl a ”Tysk bunker på svensk mark” om den tyska ställning, sannolikt en observationsplats, som mina fjällkamrater och jag fann i somras.

Tack vare fjällkamraten Mikael Norman kan jag nu presentera en kortfilm som han gjort om ställningen – se ovan. Det värn som har korrugerad plåt är det som är inringat i helsidesbilden i tidningen. Det värnet är tveklöst på svensk sida av gränsen, i Norrbottens län. Sedan visas några till värn varav något är på själva gränsen och något ligger på norsk sida. Passar på att nu avslöja att i kommande numret av Soldat & Teknik kommer helt nya uppgifter om denna ställning som gör den ännu intressantare.

Boken som berättar om såväl tyska som allierade soldater (amerikanska, brittiska, norska, polska och sovjetiska) på svensk mark, boken Tyskar och allierade i Sverige, dyker snart upp i Pennan & Svärdet och det är versionen i storpocket som inkluderar ett bonuskapitel.

Slaget om Berlinmuren

Min egen bild av muren – franska soldater vill föreviga sig vid resterna.

Det blev aldrig något slag vid Berlinmuren, fast många (inklusive undertecknad) antog att det förr eller senare skulle bryta ut ett krig mellan Warszawapakten och Nato. Berlin hade då omedelbart blivit ett slagfält på grund av de amerikanska, brittiska och franska trupper som var stationerade i Västberlin.

Det är nu 25 år sedan Berlinmuren började falla men det var en så pass stor konstruktion att det tog två år för den fysiska muren att rivas tillräckligt mycket för en ny epok i Europas historia. Undertecknad hade ett brinnande intresse för dessa händelser medan de pågick och har därför läst en del om det delade Europa både då och sedermera. Jag besökte även Östeuropa före och kort efter murens fall. Ändå måste jag erkänna att Wolfgang Hanssons nya bok Den döende kommunismen gav mig flera nya inblickar, inte minst i systemen i Östtyskland (DDR), Tjeckoslovakien och Rumänien och deras sammanbrott. Som ingen annan författare jag tidigare läst förmedlar Hansson både 1980-talets märkliga slut och mycket av det som sedermera framkommit men som då inte var känt.

Härliga detaljer om livet som reporter finns med, som hur man ibland var tvungen att öppna telefonjack och mixtra med en schweizisk armékniv (Hansson förklarar exakt hur) för att kunna sända hem text och bilder via telefonledningar.

Men Hanssons bok är inte bara (n)ostalgi, bokens undertitel är Från Berlinmurens fall till kalla krigets återkomst. Wolfgang Hansson var nämligen själv på plats i Ukraina för nu snart exakt ett år sedan och han har hunnit smälta de intrycken han fick då och är väl den förste med att nu komma ut med en bok på svenska om Ukraina vintern 2013/14. Hansson är på plats i Kiev även när kulorna viner. Det är både märkligt och välgörande att redan få kunna läsa i bokform om förra vinterns omvälvande händelser.

Vad menade jag då med att sätta rubriken ”Slaget om Berlinmuren”? Jo jag vill med detta blogginlägg även slå ett slag för dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som liksom Den döende kommunismen erbjuds i senaste numret av Pennan & Svärdet. Filmen, som är i DVD-format, är faktiskt svensk – den har gjorts av Ki Michael Johansson, en av få svenska filmare som är specialiserad på andra världskriget. ”Slaget om Normandie” innehåller huvudsakligen vittnesmål från tidigare elitsoldater, veteraner från brittiska, tyska och amerikanska förband, mest luftburna förband. För den som gillar att uppleva dem som var med och höra deras egna ord är detta en sevärd dokumentär. Det är engelskt/tyskt tal men med svensk text.

Hon kallades ”besten” av Churchill

Sä här skildrades nyheten om hennes sänkning när det begav sig.

Den 12 november 2014 är det 70 år sedan slagskeppet Tirpitz sänktes av RAF. Det skedde inte långt från Sverige och var slutet på en lång och mycket kostsam jakt ledd av framförallt Churchill, som kallade fartyget för ”besten”.

Jägarna var förutom RAF och Royal Navy flera allierade underrättelse- och specialförband på både norsk och svensk mark. Man kan till och med säga att en bidragande orsak till att Sverige fick sin första allierade underrättelsebas, ”Kari” vid Torne träsk, var jakten på Tirpitz.

De många olika operationerna mot henne slutade alltså den 12 november 1944. Av 1,859 ombord dog 971 man. Än idag syns enorma kratrar på den närmaste stranden. Åk dit, till Tromsö, om du inte redan gjort det.

Som ett väldigt konkret minne av jakten på Tirpitz ligger än idag mycket stora delar av Lancaster-bombaren ”Easy Elsie” kvar utanför Porjus i Norrbotten (men hur länge till?), där hon nödlandade. I ett kommande nummer av Pennan & Svärdet berättar jag mer om särskilt sevärda platser och muséer i Nordnorge.

Från Sverige till Normandie

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944” visar en verklighet som även svenskar upplevde.

Det har börjat komma Normandie-filmer som inte handlar om vare sig amerikaner eller britter. När man ser den starka kanadensiska filmen ”D-dagen 6 juni 1944” finns skäl att även tänka på svenskar.

Filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nyligen släppt i Sverige av SMB, skiljer sig på flera sätt från ”Saving Private Ryan” och andra amerikanska och brittiska filmer om D-dagen. Jag såg den med en god vän, givetvis den 6 juni, och blev positivt överraskad. Till att börja med är den helt fokuserad på kanadensiska soldater och för det andra, vilket var mer överraskande, har den ingen dominerande ”stor hjälte” utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. Sedan handlar en betydande del av filmen om originalen, alltså veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer tidigare har gjort.

När man ser filmen kan man betänka att precis på Juno Beach, där kanadensarna landsteg, stupade en svensk frivillig, Georg Nilsson från Gällared i Halland. Nilsson hade tre års erfarenhet av det svenska kustartilleriet och anmälde sig som frivillig för Kanada redan i december 1942. Han hamnade liksom sin vän Harvey Nyström i Princess Mary´s skotskkanadensiska regemente. Under kanadensiskt befäl i Normandie fanns även polska frivilliga varav en var svenskpolsk prins och anmält sig via den polska ambassaden i Stockholm. Denne man, Karl Habsburg, är så vitt jag vet den idag ende svensk som finns kvar av dem som deltog i Normandie.

En rejäl bonusfilm ingår i filmen ”D-dagen 6 juni 1944”, nämligen ”Rommel i Normandie”, den är kort sagt inte lika påkostad som den kanadensiska filmen men klart sevärd för den som liksom undertecknad alltid varit intresserad av människan Erwin Rommel. Scenerna från Normandies strider är tyvärr inte långa men däremot välgjorda. Vad filmen gör bäst är att skildra Rommels och andra tyska officerares moraliska dilemma. En hel del är mycket bra, som skådespelaren Ulrich Tukur som Rommel, medan vissa andra skådespelare inte riktigt fungerar. Och varför ser alla uniformer så nya ut? Men helheten är dock klart sevärd.

Slutligen, vad gäller nutida svenskt försvar, kan jag inte nog rekommendera det senaste blogginlägget på Krigsvetenskapsakademiens blogg, ”Svensk försvarspolitik mot 20-talet”.

Fallskärmsjägare och nyttig atlas

Detta är en trailer för den engelska versionen, den svenska har givetvis svensk text.

Vill bara slå ett slag för två nyheter med anknytning till både Normandie och Norden. En av dem har man direkt nytta av.

Har du varit i Normandie eller ska dit så bör du inte missa den nya och svenskproducerade dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som erbjuds i senaste Pennan & Svärdet. Till skillnad från många amerikanska dokumentärer så kommer här både den allierade och tyska sidan till tals. Fokus ligger på sexton veteraner som intervjuats av Michael Johansson från Luleå. Särskilt intressanta är intervjuerna med fallskärmsjägarna och inte minst Alexander Uhlig, se ovan, som även var med vid Narvik 1940.

Det andra erbjudandet är ytterst prisvärt och är referensverket Historisk atlas över andra världskriget. Den kostar via SMB bara 98,- förutsatt att man köper någon annan bok eller film ur samma nummer av Pennan & Svärdet. Undervisar man i historia, skriver i ämnet eller spelar strategispel är detta en bok man har stor nytta av. Vi som bor i Norden har inte glömts bort utan både Finland och Norge har egna kartor och förutom kartor ingår en hel del foton och texter som sammanfattar olika slag och skeenden. Inte bara en atlas alltså.

Viktigt om norskt specialförband

Från Ray Mears möte med några av Kompani Linges veteraner.

Jag har ett viktigt meddelande om boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge. För övrigt ska jag avslöja vilken bok jag tänker läsa i jul.

Boken Kommandouppdrag i ockuperade Norge om Kompani Linge, föregångarna till dagens norska specialförband FSK, utgavs nyligen av SMB. I förordet saknas dock en viktig upplysning. Det stämmer att den är en komprimerad version av den första norska versionen, som utkom 1948. Men Kommandouppdrag i ockuperade Norge är mer innehållsrik än den nya norska upplagan av boken. Den senare innehåller inte ett enda fotografi eller en enda karta medan Kommandouppdrag i ockuperade Norge har 46 fotografier och 10 kartor.

Apropå norskt motstånd, förutom skidturer på isen med barnen ser jag nu fram mot att under julen kunna läsa Björn Kumms nya bok Motstånd, som finns i nya Pennan & Svärdet.

GOD JUL!

P.S.
Minst en av bilderna i Kommandouppdrag i ockuperade Norge visar Sepals-manskap utan att det framgår av bildtexterna. Det är bilden på s. 31, tagen inte långt från Sepals II i Narvikfjällen.