Kategoriarkiv: Arbetsmiljö

Gärna skön men framförallt säker

I onsdagens Expressen kan man läsa en artikel från Mali där några soldater ger uttryck för missnöje kopplat till sin personliga utrustning.

Att våra soldater vill ha den allra bästa utrustningen är naturligt – de verkar i en riskfylld miljö i ett ytterst påfrestande klimat.

Men som myndighet och arbetsgivare har vi att ta hänsyn till mer än bara komforten.

Vare sig den stridsväst eller den skjorta som nämns i artikeln uppfyller skyddskraven – de är inte tillräckligt flamsäkra. Den nya stridsvästen reflekterade dessutom infrarött ljus. Därför fick tillverkaren omprov och under tiden får personalen i Mali annan utrustning. Inte optimalt men – återigen – vi tummar inte på säkerheten.

”En bra soldat är en soldat som tillpassar och vårdar sin utrustning” det är en gammal sanning som fortfarande gäller. Försvarsmakten tillhandahåller funktionsduglig och säker utrustning eftersom det till syvende och sist kan handla om skillnaden mellan liv och död.

Däremot kan vi lova att vi gör allt för att hålla trycket uppe så att tillverkarna rättar till bristerna så att vi kan leverera materielen till soldaterna så snart det bara går.

Utrustningen får gärna vara skön men framförallt måste den vara säker.

Överste Åke Norling
Stabschef Armétaktiska staben

Vi anpassar alltid uppgiften

TV 4 rapporterar på måndagen att Försvarsmakten, i det närmsta, satt i system att skicka ner personal med otillräcklig utbildning som ammunitionsröjare i Afghanistan och Mali, med risk för liv och hälsa som följd.

Försvarsmaktens uppfattning är att TV 4 har fel.

Svensk ammunitionsröjningsförmåga är bland den bästa i världen. Våra egna satta krav överstiger exempelvis de krav som FN ställer för insatsen i Mali. Personalen är såväl rutinerad och ansvarstagande som utbildade och tränade för de uppgifter som tilldelas.

Efter godkänd utbildning och inför insatsen genomförs en evaluering av ammunitionsröjningsgrupperna. Vid vissa tillfällen har då inte alla medlemmar i gruppen nått den högsta nivån i evalueringen. Det innebär att vissa grupper endast har en fullt evaluerad amröjledare mot tänkta två. Notera att det då inte handlar om att det skiljer sig i utbildningstid – båda har vid tiden för evaluering över 1000 timmars utbildning – utan om att en person av någon anledning inte klarat den sista evalueringen. Vid sådana tillfällen åläggs gruppen en begränsning som innebär att man får röja i en riktning i stället för två och att den av amröjledarna som inte har nått den högsta graden i evalueringen endast får leda röjning för att undsätta den ordinarie amröjledaren om han eller hon skadas.

Begränsningen av gruppen är väl känd av förbandschefen i insatsområdet som i sin operationsplanering då har att ta hänsyn till detta, precis som förbandschefen har att ta hänsyn till hur många sjukvårdsfordon eller helikoptrar som finns tillgängliga inför lösandet av en uppgift.

I inslaget talas även om materielbrist. Under uppbyggnaden av den här förmågan fanns brister på materielsidan men dessa är nu återgärdade. Försvarsmaktens uppfattning är att det vare sig materielbristen eller avstegen vad gäller personal har äventyrat några liv.

TV 4 menar också att amröj-personalen ofta skickas i väg på insatser. Det är riktigt. Det här är en efterfrågad resurs – återigen, svensk ammunitionsröjningsförmåga är högt ansedd. Av det skälet har Försvarsmakten ökat takten på utbildningen av amröjledare. Hösten 2015 påbörjade fem personer utbildningen och nu i höstas började ytterligare sju personer sin utbildning till amröjledare som tar tre år att genomföra. Samtidigt ser Försvarsmakten över rotationssystemet i syfte att åstadkomma mer tid på hemmaplan. Tid som kan användas för återhämtning men också för ytterligare övning och utbildning.

Det pågår dessutom ett fortlöpande systematiskt arbetsmiljöarbete på Ing 2 (som är det förband som kritiseras i inslaget) tillsammans med både arbetsmiljöhandläggare, försvarshälsan och skyddsombud. Utöver att följa arbetsmiljölagen och de föreskrifter som finns har vi också att följa säkerhetsinstruktioner och utbildningsplaner och det är min uppfattning att det görs.

Inom ramen för det systematiska arbetsmiljöarbetet och i de analyser som kontinuerligt görs av våra insatser tas också personalens erfarenheter om hand. Att personal som framför sina åsikter riskerar att inte befordras eller inte få någon löneförhöjning, som TV 4 påstår, är för mig helt främmande.

Brigadgeneral Stefan J Andersson

Armétaktisk chef

Vi löser våra uppgifter

I dag, den 17 augusti, publicerar Svenska Dagbladet en text som ger intrycket av att Försvarsmakten inte löser stödet till det civila samhället när det efterfrågas. Exempelvis vid eftersök av människor, släckning av bränder eller för att bistå med olika typer av materiel. Det stämmer inte.

Under 2015 gav vi till exempel stöd enligt Lagen om skydd mot olyckor vid ett 70-tal tillfällen och 2014 ett 80-tal tillfällen. Under årets första sex månader har stöd lämnats vid 37 tillfällen.  Vi försöker med andra ord alltid ställa upp och möjligheternas finns. Något annat är helt otänkbart.

Texten i Svenska Dagbladet gör också gällande att vi har en skyldighet att ställa upp med stöd enligt lagen om skydd vid olyckor och stödförordningen. Det är också fel. Försvarsmaktens resurser ska i första hand användas till försvaret av Sverige, och stödet till samhället ska enligt gällande regelverk lämnas i den mån det går kopplat till vår egen verksamhet.  Vilket vi återigen självklart gör. Det är också viktigt att komma ihåg att Försvarsmakten heller inte får förbereda stöd till samhället genom att till exempel anskaffa materiel eller beordra personal i beredskap.

Svenska Dagbladet tar i artikeln också upp den pågående förhandlingen som Försvarsmakten har med de fackliga organisationerna, om bland annat skillnader i ersättningsnivåer mellan så kallad insatsarbetstid och övningsdygn. Vi bygger nu ett starkare försvar utifrån det nya försvarsbeslutet, som innebär ett större nationellt fokus. Därför vill vi nu se över möjligheterna att höja medarbetarnas ersättningar vid skarpa insatser på svenskt territorium och i vårt närområde. En prioritering som ger mer pengar i plånboken och möjlighet till vila och återhämtning. Samtidigt behöver vi minska den totala volymen kompensationsledighet över året för att åstadkomma en ökad tillgänglighet på personalen.

Försvarsmakten är mån om god samverkan och goda relationer med de fackliga organisationerna och vill så långt det är möjligt tillsammans med dem hitta framkomliga vägar. Vår utgångspunkt är att fördela pengarna dit där de gör mest nytta för att kunna bygga ett starkare försvar.

Marcela Sylvander

Kommunikationsdirektör

Så tar vi hand om våra veteraner

Den senaste veckan har frågan lyfts ibland annat i Sveriges radio P1 och på SVT:s debattsida om hur vi i Försvarsmakten tar hand om våra utlandsveteraner, den personal som kommer hem efter internationella militära insatser. Vi välkomnar debatten, och berättelserna från våra veteraner och deras anhöriga berör starkt.

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Anders Stach. Foto: Henrik Eskilsson

Veteran- och anhörigstöd är ett område där mycket energi har lagts ner de senaste åren, och jag är den första att skriva under på att våra veteraner förtjänar både Försvarsmaktens och det övriga samhällets respekt, stöd och erkänsla.  Jag har själv gjort fem utlandsinsatser, bland annat på Balkan och i Afrika och vet hur det kan kännas att komma tillbaka hem till Sverige med mängder av intryck och upplevelser, både positiva och negativa i bagaget. Jag är också pappa, make, anhörig och son till en bortgången utlandsveteran, jag har kommit att förstå att alla dessa perspektiv är centrala och viktiga i veteran- och anhörigarbetet.

Som en följd av den veteranpolitik som bedrivits de senaste åren har Försvarsmakten bland annat inrättat den veteranenhet där jag själv är chef.  Psykologer och experter på rehabiliteringsstöd har anställts vid våra förband. Sedan 2011 högtidlighålls årligen Sveriges veterandag vid vårt nationella veteranmonument, som 2013 invigdes av Hans Majestät Konungen, vid Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm. Tillsammans med andra myndigheter som har veteraner, som Folke Bernadotteakademien, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Kriminalvården, Försvarshögskolan, Polisen och Sida med flera uppmärksammas alla Sveriges veteraner. Där delar vi bland annat ut våra ädlaste medaljer, den för särskilt förtjänstfulla insatser och medaljen för sårad i strid. Medaljerna har delats ut retroaktivt för insatser så långt tillbaka som Sinai på 1950-talet och Kongo på 1960-talet. Medaljen för sårad i strid kan delas ut för ”synliga och icke synliga skador”. Man kan alltså få den om man skadats fysiskt i strid eller om man drabbats av mental belastningsskada som posttraumatisk stress(PTSD) på grund av upplevelser under insatsen.

Mycket är alltså gjort, men det finns också områden där vi behöver bli bättre och göra mer. I Sverige finns knappt 100 000 utlandsveteraner och varje individ har sina unika upplevelser. Enligt en studie som presenterades i slutet av förra året så är över hälften av de tillfrågade nöjda med det veteran- och anhörigarbete som Försvarsmakten bedriver redan i dag. Många känner sig stärkta av sin utlandsinsats och kommer hem med erfarenheter och kunskaper de har stor nytta och glädje av på hemmaplan. Samtidigt visar de historier som vi fått ta del av via media, och också de berättelser vi som arbetar med veteranstödet hör i vår dagliga kontakt med dem som tjänstgjort i våra internationella insatser, att det finns enskilda fall där personer fått betala ett oacceptabelt och allt för högt pris.

Ett antal större forskningsprojekt har satts igång på området, några har avrapporterats, andra fortsätter framöver. Det handlar bland annat om en registerstudie som Karolinska institutet genomför på uppdrag av Försvarsmakten om kopplingen mellan militär utlandstjänstgöring och ohälsa. Ett första delresultat presenterades förra året där det mest extrema uttrycket för psykisk ohälsa, självmord, undersöktes. I studien jämförs en grupp utlandsveteraner med en kontrollgrupp bestående av personer som mönstrat, men inte gjort internationell militär insats. Delresultatet visade att svenska militära utlandsveteraner hade ungefär 40 procent lägre självmordsrisk än kontrollgruppen vilken i sin tur har lägre risk än allmänbefolkningen. Liknande resultat framkommer i den delstudie gruppen gjort avseende antidepressiva läkemedel. Bland andra forskningsprojekt som pågår kan nämnas Totalförsvarets forskningsinstituts (FOI) studie om den andra Bosnienbataljonen samt Kristianstad högskolas studie om anhöriga.

Vi är flera som har ansvar och en roll att fylla i veteranfrågan. Försvarsmakten har som arbetsgivare ett särskilt uppföljningsansvar och ska ge information, vägledning och vid behov stöd. Det särskilda, lagstadgade ansvaret omfattar en tid av fem år efter avslutad insats, men kan vara livslångt om och när särskilda behov föreligger. Vid sidan av Försvarsmaktens ansvar ligger ansvaret hos veteranernas hemkommuner, hos primärvården i Landstinget och Försäkringskassan. Det är de folkvalda politikerna som beslutar om vilka insatser vår personal ska medverka i. Det är också veteranpolitiken som ligger till grund för hur vi som myndighet bedriver vårt veteran- och anhörigstöd.

Vi tillsammans, Sverige, behöver göra mer och annorlunda. Det är aldrig för sent att bli klokare. Låt oss ta utgångspunkt i veteranen och dennes anhöriga, eller om man så vill i pilens spets. Låt oss alla som har roll och ansvar i detta; myndigheter, politiker, kommuner och landsting med flera tillsammans hjälpas åt för att ge våra veteraner den uppskattning och det stöd de förtjänar.

Anders Stach
Chef för Försvarsmaktens veteranenhet

Mer om Försvarsmaktens veteranstöd på: www.forsvarsmakten.se/veteran

Var är mitt traktamente och mitt dasspapper?

Det finns få påståenden som på kompani- och plutonsnivå riskerar färre mothugg än att ”Prio är djävulens påfund”. Den reservdelskollaps vi har utsatts för under våren har gjort mig böjd att hålla med, men debatten behöver nog nyanseras lite. Jag har under de senaste åren läst otroligt många bittra inlägg om Prio i bloggar och i tidningar. Svenska Dagbladet uppmanade den 13 juni (på ledarplats) läsaren att bidra med sin ”allra bästa historia om Prio”. Underförstått historier om utebliven lön och varor som inte levereras i tid.

Jag tar risken att beskyllas för att vara ”skrivbordsofficer” och inte förstå ”hur det är egentligen” och kommer med ett påstående – Prio var och är för oss enskilda anställda ett lyft. Vi redovisar vår arbetstid och våra lönetillägg, beställer resor, skriver reseräkningar, anmäler oss till kurser och beställer varor från civila företag i ETT system. Man gör det alldeles för enkelt för sig om man sammanfattar allt man inte tycker fungerar i Försvarsmakten med ”Prio”. Flera olika förändringar på kort tid har onekligen Prio som gemensam beröringspunkt, men det räcker inte som förklaring.  Jag ska försöka beskriva några exempel som jag menar gör problematiken betydligt mer komplex, även för den enskilde.

Ett: Det är faktiskt inte särskilt lätt att vara anställd i en myndighet som har en så komplex verksamhet (med tillhörande kollektivavtal) som Försvarsmaktens. Att lära sig vad som gäller för arbetstid, förmåner och olika ersättningar är svårt. För att kunna redovisa rätt och få rätt ersättning måste man kunna en mängd olika regler (eller lita på att någon annan, till exempel en plutonchef, talar om för en hur man ska göra). Vad gäller egentligen för endagsförrättningar, övningsdygn och extra arbetspass? Är det fri hemresa eller tjänsteresa? Fri mat, restidsersättning, logitillägg, tjänstgöringstillägg, jour 2? När redovisningen väl är gjord (puh…) så ska den kontrolleras och attesteras av en chef. Allt detta gäller dock oavsett vilket system som används – Prio, Palasso eller till och med de gamla fina beräkningsunderlagen… Även på den tiden blev man utan sina lönetillägg om inte chefen skrev under och skickade dem vidare i rätt tid.

Två: FMLOG har inte kvar några serviceförråd med förbrukningsvaror längre, utan allt ska köpas in efter hand från civila leverantörer. Detta kan man ha synpunkter på (jag har ganska många själv som skulle kunna fylla ett eget inlägg), men inte heller här är problemet Prio. När min kvartermästare beställer saker som finns i Prios katalog kan vi ha varorna i handen två dagar senare. I jämförelse med att gå till serviceförrådet tar det mycket längre tid, men jämförelsen borde göras med det gamla systemet (med inköpsanmodan på papper) och då går det avsevärt fortare nu. Prio har alltså förenklat processen med externa inköp, i synnerhet sen katalogen infördes i vintras.

Tre: Vi genomgår (genomlider?) det som i Försvarsmaktsretoriken kallas ”HR-transformation”. Det har gjort och gör kontinuerligt att ansvar och uppgifter förs över från förbandens personalavdelningar till chefer ute i organisationen. FM HR-centrum har uppstått som den personaladministrativa och rådgivande funktion som ska stödja oss chefer. Vi är många som upplevde den administrativa pålaga detta innebar som en veritabel käftsmäll. Jag hoppas och tror att vi ännu inte har hittat balansen mellan vilka uppgifter som vi chefer personligen måste utföra och vilka som kan delegeras. Här har faktiskt Prio en viss skuld genom sin hårda knytning mellan chefsroll (populärt benämnd hatt) och behörighet att vidta åtgärder i systemet.  När det gäller att ha koll på mina anställda rent administrativt (eftersom det är en av mina nya arbetsuppgifter) är dock Prio ett lyft. Det behöver inte längre vara oklart hur många semesterdagar Persson har kvar eller hur länge hon är på utlandstjänst.

Fyra: Vi har sedan länge avskaffat våra lokala resehandläggare som kunde ”fixa biljetter” med kort varsel när behovet dök upp. Det behovet finns emellanåt fortfarande (trots den vassa tonen i det regelverk som nyligen skickades ut till förbanden). Men inte heller detta har med Prio att göra. Där kan jag med några knapptryck tala om att jag vill ha biljetter och hotellrum genom att göra en reseansökan. Elektroniska biljetter skickas (om jag vill) ut till min civila mailadress och när jag kommer hem igen klickar jag fram en reseräkning baserad på min tidigare ansökan. Några dagar senare finns pengarna på mitt konto. Just när det gäller reseräkningar finns det faktiskt en del svårigheter i Prio (om jag till exempel haft övningsdygn under del av resan), men sammantaget – i jämförelse med resebeställning och reseräkning på papper – är Prio även här ett lyft.

Att omfördela tid från administration till utbildning och insatser måste bli högre prioriterat i Försvarsmakten. Det gäller i synnerhet för oss chefer för att vi ska kunna utvecklas tillsammans med våra soldater. Om man tror att ”skrota Prio” är lösningen på problemet gör man det dock för enkelt för sig, djävulens påfund eller ej.

Erik Magnét
Kompanichef på Ledningsregementet