Kategoriarkiv: Armén

Nytt och mer kapabelt luftvärn förtjänar nytänk

Rb 68 Bloodhound utanför flygmuséet på fd F 10 Ängelholm. F 10 var en av de fem flygflottiljer som under mitten  av 60-talet till mitten av 70-talet stod för Sveriges långräckviddiga luftvärn

Sverige är i slutfasen av att lägga en beställning på ett nytt ”medelräckviddigt” luftvärnssystem. Den egentliga räckvidden, beroende på vilket system av amerikanska Patriot och franska SAMP/T som väljs, ligger väl över 100 km. Detta ger helt nya möjligheter för luftvärnet att skydda områden och bidra till ett gemensamt luftförsvar med flygstridskrafterna. Luftvärnet leds redan idag taktiskt av flygtaktisk chef, men med anledning av dessa nya möjligheter och det idag starkt förändrade omvärldsläget, finns det goda skäl att reformera luftvärnets organisation, ledning och fredstida basering.

Sverige hade fram till försvarsbeslutet 2000 fyra st luftvärnsförband lokaliserade till Boden (Lv 7), Norrtälje (Lv 3), Visby (Lv 2) och Halmstad (Lv 6). Försvarsbeslutet innebar att dessa reducerades till endast fyra bataljoner – tre i Halmstad under Lv 6 och en i Boden som Norrlands luftvärnsbataljon under I 19. I försvarsbeslutet 2004 avvecklades så bataljonen i Luleå och idag återstår endast två bataljoner i Halmstad. Att dessa blev kvar där har flera orsaker, men främst att göra med att där fanns den största kompetensen på luftvärnsrobotsystemet 97 Hawk sedan nedläggningen av Lv 4 i Ystad 1997 och flytten av Lv 6 från Göteborg till Halmstad 1994. Lokaliseringen av dagens luftvärn till Halmstad har med andra ord ringa grund i operativa skäl, utan är ett resultat av fredstida rationalitet.

Lufthotet mot Sverige har också förändrats sedan 90-talet. Där attack- och bombflyg förr i högre grad var tvungna att flyga över sina mål för att bekämpa dem, så används idag i högre utsträckning avståndsvapen med hög precision. Både attackrobotar och kryssningsrobotar har idag räckvidder som överstiger räckvidden för robot 97 Hawk. Kryssningsrobotar kan både fällas från flygplan såväl som skjutas från marken eller fartyg. Kryssningsrobotar är idag det primära vapnet för avståndsbekämpning i ett inledningsskede av ett krig, innan en angripare hunnit skaffa sig luftoperativ kontroll. Det är därför av stor vikt för Sverige att kunna skydda värdefulla objekt, områden och resurser mot sådana angrepp. Det kräver en anpassad beredskap med gruppering av luftvärn redan innan ett angrepp påbörjas, såväl luftvärn med längre räckvidd som system med kortare räckvidd som kan närförsvara de mer kvalifcerade systemen.

Utöver hotet från kryssningsrobotar finns också hotet från ballistiska robotar, där Iskander-M är den mest kända. Hotet från ballistiska robotar tenderar dock att överdrivas jämfört med kryssningsrobotar som finns i betydligt högre antal. Den låga numerären och högre förmågan hos de ballistiska robotarna gör det mindre sannolikt att en angripande befälhavare skulle vilja sätta in dessa mot Sverige, när betydligt viktigare mål finns i andra länder i Östersjöområdet. Båda systemen som är aktuella för inköp har dock viss förmåga mot ballistiska robotar, men det förutsätter att de är grupperade i nära anslutning till objekten som ska skyddas.

Utöver behovet av att skydda objekt i Sverige mot det kinetiska angreppshotet, finns även ett behov av att bidra till luftoperativ kontroll. En angripare är beroende av en hög grad av egen luftoperativ kontroll för att t.ex. kunna genomföra en landstigning eller luftlandsättning, eller för den delen direkt flygunderstöd av egna markförband. Kvalificerat luftvärn med längre räckvidder (> 100 km) kan här bidra till upprätthållandet av svensk luftoperativ kontroll, särskilt om denna strid kan föras integrerat med jaktflyg. Luftvärnets rörliga sensorer har här också en viktig roll att fylla i skapandet av luftlägesbilden.

Med tanke på Sveriges strategiska situation idag ligger Halmstad långt ifrån luftvärnets främsta skyddsobjekt: huvudstaden, flygbaserna, marinbaserna och Gotland. Det blir en logistisk övning av stora mått att utgångsgruppera till skydd för dessa områden, vilket gör det både komplicerat, tidsödande och dyrt att höja beredskapen vid behov.

Det idealiska ur en operativ synvinkel torde vara att de nya luftvärnssystemen huvudsakligen grupperas:
– i Uppsala under Luftstridsskolans ledning (med möjlighet att skydda huvudstaden och alla de viktiga civila och militär anläggningar som finns där och i Mälardalsregionen),
– i Ronneby under F 17 ledning (med möjlighet att skydda såväl flygbasen som örlogshamnen i Karlskrona, samt att utöva luftoperativ kontroll över delar av sydöstra Östersjön),
– på Gotland (med möjlighet att utöva svensk luftoperativ kontroll över stora delar av Östersjön). Därigenom skulle också flera av marinens operationsområden hamna under svensk luftoperativ kontroll, vilket är en stor fördel då Marinen tyvärr saknar mer kvalificerat luftvärn än automatkanonerna på vissa fartyg.

Härigenom skulle luftvärnsförbanden med de nya medelräckviddiga robotsystemen kunna lösa sina uppgifter från sina fredstida grupperingar i såväl fred, som kris och krig. Utöver tidsaspekten för att kunna gruppera i verkansområdet, blir den ekonomiska och beslutsmässiga tröskeln för att uppnå effekt minimal, jämfört med dagens höga tröskel. På tal om tröskel så innebär också en sådan gruppering att det blir åtskilligt svårare att uppnå den överraskningseffekt som ett väpnat angrepp mot Sverige förutsätter. Således skulle också tröskeln höjas för ett väpnat angrepp mot Sverige.

Det är dock inte bara luftvärnets fredstida gruppering som förtjänar ändrade grepp. Fram till 70-talet hade Sverige ett antal luftvärnsdivisioner i Flygvapnet med robot 68 Bloodhound med räckvidder motsvarande eller överstigande de system som nu tävlar om att köpas in. Bloodhounddivisionerna var också grupperade på ungefär det sätt som nu föreslås. Robotdivisionernas strid leddes då från stridsledningscentralerna i respektive luftförsvarssektor, på motsvarande sätt som centralerna även ledde luftförsvarets jaktflyg. Ser man internationellt så är t.ex. det franska luftvärnssystem som Sverige överväger att köpa in, tillhörigt det franska flygvapnet. I Ryssland återfinns luftvärn i både flygvapnet och armén beroende på uppgift. I Sverige fanns fram till 70-talet luftvärn i flygvapnet, armén och kustartilleriet. Det finns alltså ett flertal olika lösningar, men det gemensamma är att den taktiska ledningen utövas av flygtaktisk chef (eller motsvarande funktion). Att luftförsvar utövas under en central ledning är en av luftmaktsteorins äldsta lärdomar. De länder som i krig försökt sig på en splittrad ledning i en och samma geografisk region har inte haft någon framgång. För dagens och morgondagens strid med gemensamma bekämpningsområden, där kvalificerat luftvärn och jaktflyg för en tidsmässigt och geografiskt samordnad strid, är gemensam ledning en grundförutsättning. Här får man dock göra viss skillnad på det luftvärn som är till för markförbands närskydd. Då markoperativ chef i regel tilldelas kontroll över luften närmast sitt förband (med syfte att kunna genomföra helikoptertransporter, operera obemannade spaningssystem och skjuta indirekt eld), bör också ledningen av detta mer korträckviddiga luftvärn kvarstå inom Armén.


Kommer det då idag att finnas möjlighet att ändra luftvärnets fredstida placering? Nej, det är knappast realistiskt givet att det skulle innebära att flera hundra familjer skulle förväntas rycka upp sina bopålar för att flytta till andra delar av landet. Det skulle också innebära omfattande infrastrukturella kostnader att etablera anläggningar på de mer lämpade platserna. Ett alternativ med lägre ambition som ändå skulle reducera tiden till högre beredskap vore att förpositionera materiel och till del förbereda infrastruktur så att det i högre grad bara är att tillföra personal för att kunna inta högre beredskap.

Vad som redan nu vore både görligt och lämpligt vore att överföra det mer kvalificerade luftvärnet till Flygvapnet, eftersom luftvärnets ändå leds taktiskt av flygtaktisk chef. På så sätt skulle en ledning och utveckling av luftförsvaret samlas under en ledning även i fredstid, vilket vore att föredra.



För den som vill fördjupa sig i luftvärnsrobotsystemet Rb 68 Bloodhound och dess dryga tio år i Flygvapnet, finns massor av intressant information på nätet, t.ex. hos FHT. Idag framstår det som otroligt att Sverige en gång hade ett luftvärnsrobotsystem med över 200 km räckvidd som därmed kunde avregla stora delar av Östersjön.

Ny Arméchef – Brännström blir övningsledare



Idag klockan 13.10 förkunnade Försvarsmakten att Arméchefen Anders Brännström avgår och att hans befattning övertas av Karl Engelbrektsson. Skiftet sker den 1 juni.

Arméchefens adjutant skrev följande på twitter kort därefter:

Ny arméchef utsedd - Anders Brännström byter på eget initiativ befattning, efterträds av Karl Engelbrektsson. Enda "konspiratoriska" i detta är att Brännström ville mer än han fick gehör för, och därför valde han att byta istället.


På Försvarsmaktens webbsida så framgår det att Brännström istället ska bli övningsledare, och man poängterar särskilt vilken viktig uppgift han nu har fått. Han går således från befattning som Sveriges Arméchef till att bli övningsledare för en övning som ska genomföras 2018.

Anders Brännström är känd både inom och utom Försvarsmakten för att säga sin åsikt om sakernas tillstånd, senast i våras då han i en text skrev att "Sverige kan vara i krig inom några år". Ett uttalande som Försvarsmakten indirekt tog avstånd från och menade istället att "idag finns det inget överhängande militärt angreppshot mot vårt land."

Tack Anders Brännström för dina insatser och ditt raka och tydliga ledarskap i Försvarsmakten!

En arméchef och framing-effekter

Splitterskyddade Archerhaubitsar grupperade i Boden inför Armén Markstridsdagar. Foto: Mattias Nurmela/Försvarsmakten

"Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten."


Programmet till Arméns markstridsdagar väckte förra veckan stor uppmärksamhet och även irritation när det framkom att Arméchefen generalmajor Anders Brännström inskärpte i sin personal att Sverige kan vara i krig om några år. Sedan detta blev offentligt har det kommit flera olika reaktioner som gått från att Arméchefen är en krigshetsare, till att han har har gjort en helt annan analys än övriga Försvarsmakten och för delen också regeringen samt att Arméchefen använder ett rakt budskap. Jag finner det intressant att titta på vad som faktiskt uttalats (skrivits) av Arméchefen samt reaktionerna och sätta detta i ett perspektiv med framing-teori.

Framing effect-teorin började formuleras på 80-talet och handlar om hur människor uppfattar ett information som läggs framför dem av t.ex. media eller politiker utifrån hur informationen formulerats, t.ex. genom ordval. Daniel Kahneman och Amos Tversky är två av de forskare som varit banbrytande inom framing-teorin som gren av psykologin och erbjuder i artikeln Choices, Values and Frames en utmärkt illustration till hur framing fungerar i form av ett experiment om chans och risk som de genomförde med 152 deltagare:

"Problem 1 (N = 152): Imagine that the U.S. is preparing for the outbreak of an unusual Asian disease, which is expected to kill 600 people. Two alternative programs to combat the disease have been proposed. Assume that the exact scientific estimates of the consequences of the programs are as follows:

If Program A is adopted, 200 people will be saved. (72%)
If Program B is adopted, there is a one-third probability that 600 people will be saved and a two-thirds probability that no people will be saved. (28%)
Which of the two programs would you favor?"

Resultatet blev alltså att 72 % av deltagarna valde programmet som visade att 200 personer skulle räddas, medan 28 % föredrog alternativet där det fanns en tredjedel chans att rädda alla, men dubbelt så stor risk att ingen skulle kunna räddas.

Det intressanta blev sedan när Kahneman och Tversky vände på frågan:

"Problem 2 (N = 155): If Program C is adopted, 400 people will die. (22%)
If Program D is adopted, there is a one-third probability that nobody will die and a two-thirds probability that 600 people will die. (78%)"

Vid en jämförelse av alternativen i program 2 med dem i alternativ 1, ser man att de är identiska. Skillnaden är hur de förmedlas, vilket också får ett drastiskt resultat i hur respondenterna gör sina val.


På vilket sätt är då framing-teorin intressant för Arméchefens ord? Låt oss återigen titta på citatet från programmet:

”Det omvärldsläge som vi upplever och som också framgår av inriktningsbeslutet leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år. För oss inom armén gäller att med all kraft vi kan uppbringa genomföra det som framgår av de politiska besluten.”


Intressanta meningsbärare i citatet är naturligtvis vem, vad och när. Sverige, kan och några år. ”Kan” beskriver i det här fallet inte ett kunnande, utan en möjlig utveckling. Inte absolut, ej heller sannolik, utan just möjlig utveckling. ”Några år” är plural och används vanligen om 2-4, även om betydelsen är högst subjektiv. Det antyder att det inte är idag eller imorgon, som vissa verkat tolka det. Däremot kan man inte utesluta risken för det här året eller nästa.

Slutsatsen blir därmed att Arméchefen anser det finnas en viss risk att Sverige kan vara inblandat i ett krig under de närmaste två-fyra åren. Krig med vem och hur, är nästa frågor som ställts. Här har diskussionerna i media med invändning mot Arméchefens ord snurrat runt att Sverige ju enligt bedömningarna inte i något scenario riskerar ett enskilt anfall mot svenskt territorium och just därför skulle Arméchefen fara med osanning.

Återgår man till Arméchefens ord så finns det ingenstans uttalat vem Sverige skulle vara i krig med, än mindre i vilken kontext Sverige skulle vara i krig (enskilt angrepp mot Sverige, angrepp mot Sverige som del av ett större angrepp mot länder i närområdet – eller för den delen Sverige som angripare mot andra länder, även om det vore mest osannolikt). Det är också här det blir intressant att lägga framing-teorin över Arméchefens ord. Finns det ett annat sätt att säga just det som Arméchefen uttryckt? Absolut.


"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."


Läser man noggrant citatet ur 2015 års försvarsbeslut (inriktningsbeslut) så är det i princip det som Arméchefen uttryckt – men med andra formuleringar, precis såsom illustrerat av Kahneman och Tversky i deras experiment inom framing-teorin.

"Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land"
= Om Sverige befinner sig i krig så är även våra grannländer i krig

"Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt"
= Man kan inte utesluta ett enskilt väpnat angrepp, men det sannolikaste är att Sverige angrips samtidigt som andra länder (vilka de är kan man funderar vidare på).

"Kriser eller incidenter som även inbegriper militära maktmedel kan dock uppstå och militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas."
= Kriser och incidenter, liksom hot om angrepp är inte att jämställa med krig. Sannolikheten för att Sverige befinner sig i en kris, en incident eller blir hotat med ett militärt angrepp är låg, men inte noll

"Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde."
= Här får vi reda på att risken en kris, en incident eller hot om militärt angrepp mot Sverige har ökat p.g.a. Rysslands agerande och då måste man fastställa från vilken nivå ökningen skett. I det föregående inriktningsbeslutet från 2009 hette det nämligen att "Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas."

Märk också noga att 2015 års inriktningsproposition inte nämner något om sannolikheten för att ett krig bryter ut i närområdet, där fler länder än Sverige och grannländerna angrips.


Låt oss slutligen fundera ytterligare en gång över syftet med försvarsbudgeten och hur denna har motiverats? Har det inte varit med undertonen att det finns en risk för att Sverige hamnar i krig? Om Sverige inte skulle kunna hamna i krig, vad är i så fall syftet med att återta försvarsplanering för att försvar Sverige? Att återupprätta en reguljär militär närvaro på Gotland i form av en mekaniserad stridsgrupp? Att påbörja ett återtagande av civilt försvar? Säpo har också rapporterat i sin årsredovisning att främmande makt genomför krigsförberedelser mot Sverige. Ryssland har flera gånger genomfört simulerade flyganfall mot Sverige (t.ex. ”ryska påsken”) liksom våra grannländer, samt hotat våra grannländer med kärnvapen. Man kan också läsa vad den norska generalinspektören för Armén sade till tidningen Dagbladet igår. Motsäger något av detta Arméchefens ord?

Framing-teorin har en stark förklaringskraft för den uppståndelse som Arméchefens ord väckt. Han uttrycker som synes samma sak som andra officiella dokument, men på ett rakare sätt. Återigen understryks därför vikten av att faktiskt fundera över vad ett stycke information eller budskap faktiskt innebär i förhållande till hur man instinktivt tolkat det.


Lyssna gärna också på intervjun med Arméchefen i Studio Ett där han ge möjlighet att tala djupare om de så diskuterade orden och deras innebörd.


Oh, and one more thing…

I fredags släppte NATO sin årsrapport för 2015, där Jägarchefen idag uppmärksammade en  formulering om utvecklingen i Europa (s.19):

"Over the past three years, Russia has conducted at least 18 large-scale snap exercises, some of which have involved more than 100,000 troops. These exercises include simulated nuclear attacks on NATO Allies (eg, ZAPAD) and on partners (eg, March 2013 simulated attacks on Sweden), and have been used to mask massive movements of military forces (February 2014 prior to the illegal annexation of Crimea) and to menace Russia’s neighbours."

Att det minst en gång de tre senaste åren övats anfall med kärnvapen på Sverige – skulle det motsäga vare sig Arméchefens ord eller orden i inriktningspropositionen? Knappast.


Gästinlägg: Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

I förra veckan skrev Johan Hansson en debattartikel hos Dagens Industri som väckte en viss uppmärksamhet både i Försvarsmakten såväl som i sociala medier. Jag adresserade reaktionerna mot debattartikeln i ett inlägg förra veckan. Att lägga locket på försvarsdebatt såsom tidigare gjorts vore förödande. Fler kreativa inlägg behövs för kloka lösningar och utveckling ska nås. Sedan förra veckan har Johan Hansson skrivit ett inlägg på sin egen blogg om debattartikeln och här nedan följer ett gästinlägg med en annan ståndpunkt. Båda lika viktiga för debatten.

Wiseman

—————————————————————

Tunga system väger tungt även i framtidens försvar

Johan Hansson skriver den 28 oktober på DI-debatt att Försvarsmaktens förmåga inte nödvändigtvis behöver bestå av tunga förband i framtiden utan att fjärrbekämpningssystem och kvalificerat hemvärn kanske hör framtiden till. Jag delar inte den uppfattningen. Hansson titulerar sig militärstrateg i sin debattartikel. Strategi kan förklaras som förmågan att omsätta politiska målsättningar i praktisk handling eller taktik. Taktik kan alltså förklaras som det praktiska utförandet. Hansson har kanske en strategisk poäng men resonemanget uppvisar stora brister i taktiken och därmed i praktiken.

Tunga system såsom mekaniserade bataljoner och brigader har en överlägsen skyddsnivå, stor eldkraft och hög rörlighet på stridsfältet. Stridsvagnar och stridsfordon tillsammans med artillerisystem och minor skapar en triad av eldkraft vilken är ytterst svår för fienden att skydda sig mot. Kombinationen av den tredimensionella eldkraften och den höga rörligheten innebär att striden kan föras istället för att pareras. Det Hansson förespråkar är precis tvärt om, en endimensionell strid vilken är relativt uddlös och helt avhängt fungerande teknik.

Svagheterna i långräckviddiga bekämpningssystem som Hansson förespråkar är flera. Utöver den uppenbara risken med att satsa på endimensionella system med hög teknologinivå, få och dyra system finns rent användarmässiga begränsningar. Sensorn eller den enskilde observatören som leder elden måste på något sätt förflyttas eller förflytta sig för att inte vara på fel plats. Förflyttning är en känslig del eftersom skyddet är lågt i lätta fordon. Dessutom ska målen upptäckas och identifieras utan att sensorn eller observatören själv blir upptäckt. Därefter ska en radiosignal skickas vilken kan pejlas och på så sätt positionsbestämmas. Sen ska skjutande enhet skjuta en granat vilken kan detekteras i sin bana och avslöja både skjutplats och nedslagsplats. Därefter ska skjutande system flyttas för att undgå bekämpning. Slutligen ska granaten träffa vilket det finns både tekniska och taktiska motmedel mot. Även om denna kedja fungerar tillfredsställande i konflikter motsvarande Afghanistan så finns det stora svagheter när det kommer till en nationell kontext med en högteknologisk motståndare. Därtill bör det nämnas markstridskrafternas unika förmåga att upprätthålla kontroll på marken vilket ett långräckviddigt system helt saknar.

Vad avser Hemvärnet så finns onekligen utvecklingspotential vad avser väpnad strid. Det har Hansson rätt i. Men ett Hemvärn är ett lätt infanteri med ringa samträning i större förband, lätta vapen och fordon och begränsad träning. Hemvärnet är ett bra stöd till armén men kan av ovanstående anledningar inte stå för sig självt. Den utveckling som Hemvärnet skulle behöva för att ersätta armén, motsvarar i praktiken vad armén idag kan och då faller ju hela syftet med transformeringen.

Avslutningsvis bör det nämnas att strategi utan förståelse för taktik blir lika orealistisk som meningslös. Stridsvagnar och stridsfordon har alltid hört historien till efter varje krig enligt framtidsbedömare. Men vid nästan varje mellanstatlig konflikt sedan stridsvagnen introducerades för snart hundra år sedan så har den haft en självklar roll. Stridsvagnar och stridsfordon används i stor utsträckning i Ukraina idag. Hansson nämner det polska kavalleriets tillkortakommanden i Polen 1939. Den vid tidpunkten överlägsna högrörliga mekaniserade striden med stor eldkraft är exakt vad Hansson anser vara passé. Eld och rörelse är dock tidlösa fenomen.


Andreas Ziegenfeldt
Major i armén, f.n. studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning

Ledarskap

”I längden är det ohållbart, men tills någon ovanför mig i hierarkin så beslutar har jag att lösa uppgiften med tilldelad organisation."

Det är alltid intressant att se riktigt ledarskap utövas och det är just ledarskap arméchefen generalmajor Anders Brännström ger exempel på med det ovanstående uttalandet, hämtat ur nyss utkomna Arménytt 2/2014.

Citatet understryker också den rådande situationen avseende balans mellan ekonomi/resurser och uppgifter för Försvarsmakten.

Expertutfrågningen 1/3: Karlis Neretnieks



Under december har jag som ni läsare känner till genomfört en utfrågning av våra nio nya politiker i försvarsutskottet. Svaren har varit minst sagt varierande och som komplement till svaren från politikerna, som på de flesta håll inte hunnit erhålla någon större kunskap inom området så kommer jag i tre uppföljande inlägg ställa samma fråga till tre mycket insatta och kompetenta officerare. Först ut blir generalmajor Karlis Neretnieks med bakgrund i Armén.

Försvarsfrågan är komplex, och det är givetvis inte lätt för en politiker som är helt ny inom sitt område att förstå allting. Det här är också svagheten i vårt politiska system enligt min mening. Som ett exempel, från att ha jobbat som undersköterska hela sitt yrkesliv ska man helt plötsligt hantera frågor som rör rikets säkerhet och förväntas göra det från dag ett.

Med anledning av att det politiska systemet fungerar på det viset så riskerar försvarsutskottet att bli en utbildningsplats för politiker rörande försvarsfrågor. Det är måhända bra i vissa avseenden, men när säkerhetsläget förändras som det gör och vi har det allvarligaste läget i vårt närområde sedan kalla kriget är det ytterst olyckligt att mer än halva utskottet har fått nya ledamöter som först ska utbildas och därefter sätta sig in i den stora mängd frågor och områden som utskottet har att hantera.

För att ge lite perspektiv, och för att hjälpa dessa nya politiker på traven så avser jag i kommande inlägg genomföra en riktad utbildningsinsats genom att ställa samma frågor till tre pensionerade officerare med bakgrund i Armén, Marinen och Flygvapnet.

Först ut blir Karlis Neretnieks med lång erfarenhet inom området. 

Karlis Neretnieks är född 1949 i Mölndal men har Lettisk bakgrund. Neretnieks startade sin karriär inom pansartrupperna där han blev fänrik vid Södermanlands regemente 1971. Han har genomfört stabsofficerskurs vid Hærens Stabsskole Oslo 1978-79. Mellan åren 1985-1987 var han chef för Arméstabens taktikavdelning 1985-87 för att sedan bli bataljonschef vid Södermanlands regemente. 1992-93 blev han Överste och regementschef på P18 och även chef för Gotlandsbrigaden. 1997 blev Neretnieks operationsledare vid Mellersta militärområdesstaben och året senare utsågs han till rektor för Försvarshögskolan och befordrades då till generalmajor. Han stannade vid Försvarshögskolan fram till  2002 och därefter blev Neretnieks totalförsvarsrådgivare för Central- och Östeuropa vid Försvarsdepartementet där han tjänstgjorde fram till 2004.

Neretnieks är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989 där han är mycket aktiv och han har nyligen även startat sin egen försvarsblogg som är ytterst läsvärd. Men nu över till frågor och svar.

---------------


Med hänsyn till den negativa utvecklingen i Ryssland och vårt närområde, anser du att gällande insatsorganisation IO14 är operativt relevant?

Jag tycker inte om uttrycket ”operativt relevant”. Det säger väldigt lite. Relevant betyder enligt ordlista: ”av betydelse, betydelsefullt”. FM kommer alltid vara av betydelse i stort sett oberoende hur liten eller stor den är, eller hur angriparen ser ut. Precis som en (1) brandbil alltid kommer att vara ”operativt relevant”, på ett eller annat sätt, oberoende om branden är stor eller liten. Något kommer den att kunna uträtta. Den kommer i alla fall sällan att vara irrelevant. Problemet är att om uttrycket inte ges en tydligare definition så är det i det närmaste omöjligt att bedöma om det motsvarar mina förväntningar på vad brandkåren skall klara. Måste jag eventuellt köpa en brandbil till? Tyvärr använder en del debattörer utsagan att FM är ”operativt relevant” till att hävda att allt är frid och fröjd och att det därför inte krävs några åtgärder.

Mitt svar på frågan blir därför något mer exakt. Jag anser att IO 14 inom överskådlig tid varken kommer att ha rätt utformning eller tillräcklig volym för att t ex göra det trovärdigt att vi kan hindra Ryssland att ”låna” en mindre del av Sverige, kopplat till en kris eller konflikt i Baltikum. Därmed inte sagt att FM kommer vara irrelevant i en sådan situation, men operationsavsikten i ett sådant läge måste bli en annan än att avvärja angreppet, t ex bädda för hjälp, också en ”operativt relevant” uppgift.


De primära marina verkansdelarna utgörs i dag av 7 korvetter, 4 ubåtar och en amfibiebataljon. Är det en rimlig numerär?

Nej. Minimikravet bör vara att marinen ska kunna agera i minst två områden samtidigt. T ex ubåtsjakt på Västkusten samtidigt som den genomför insatser i Östersjön. Förutom att antalet stridsfartyg är för litet så kommer minröjnings- och basresurser att vara klart gränssättande.


Sverige har idag 100 JAS 39 Gripen som ska minskas till 60 mot decennieskiftet. Hur många stridsflygplan förväntar du dig att Försvarsmakten ska ha i luften i händelse av kris/krig?


Antalet flygplan är för litet. Tillgängligheten är aldrig 100 %, det blir också förluster, de kan behövas i fler landsändar samtidigt mm. Men även om antalet flygplan ökade drastiskt skulle det inte lösa problemen. Befintliga plan måste bl a kunna skyddas på marken med kvalificerat luftvärn och genom utspridning. Därför bör det eftersträvas en mix av fler flygplan, kanske sammanlagt ca 100, kvalificerat luftvärn och ett utbyggt krigsbassystem.


Hur bör försvaret av Gotland vara utformat?

Försvaret av Gotland är en försvarsmaktsgemensam angelägenhet. För att hindra ett ”kuppanfall” krävs en ständig närvaro av kvalificerade markstridsförband. Det skulle framtvinga en större resursinsats hos angriparen, vilket i sin tur skulle ge sjö- och luftstridskrafter bättre möjligheter att verka, samt också binda delar av en angripares kvalificerade resurser. Kvalificerat luftvärn och kustrobotar på ön skulle dessutom bidra kraftigt till försvaret av fastlandet, bl a öka marinens och flygvapnets operationsfrihet, och inte minst öka Natos möjligheter att genomföra insatser till skydd av Baltikum.


Utredaren Tomas Bertelman påpekade i sin rapport att Sverige är beroende av stöd från andra länder vid kris/krig. Vem förväntar du dig ska komma till vår hjälp?


Det enda land som har några substantiella resurser som skulle kunna agera i Östersjöregionen är USA, främst då med flygstridskrafter. Även denna resurs är dock begränsad, speciellt i tidiga skeden av en konflikt. Möjligtvis kan man också tänka sig att de polska och tyska marinerna kan bidra till skyddet av Sverige i vissa situationer. Här kommer dock Nato stå inför ett svårt avvägningsproblem. I första hand hjälpa sina allierade, d v s Baltikum, eller att understödja Sverige. Resurserna är inte oändliga. Det kan dock hända att hjälp till Sverige är en förutsättning för att kunna stödja Baltikum, t ex om något vitalt område i Sverige tagits av Ryssland. Att räkna med tidig hjälp är en farlig planeringsförutsättning. Min slutsats blir därför, bädda för hjälp men vi måste se till att vi har tillräcklig egen förmåga för att inte snabbt bli utslagna eller mycket tidigt förlora sådana delar av vårt territorium som skulle försvåra mottagandet av hjälp.


Opinionen för ett NATO-medlemskap ökar och antalet osäkra ligger runt 30%. Vad krävs för att utreda frågan?

Frågan bör utredas nu. Opinionssiffrorna har här mindre betydelse. De kan ju ändras av utredningsresultatet, när väljarna ges möjlighet att granska argumenten för och emot.


Vilken fråga anser du är den absolut viktigaste att komma till rätta med i samband med det kommande försvarsbeslutet till våren?


Höjd operativ förmåga i närtid. Det borde t ex innefatta repetitionsövningar med krigsplacerad personal, anskaffning av reservdelar och vissa ammunitionsslag samt beredskapskontroller för att kontrollera hur väl systemet fungerar och för att få organisationen ”upp på tå”.


Vad anser du är en rimlig nivå för försvarsanslaget? (Kan anges i mkr alternativt som % av BNP)

För ett år sedan hade jag sagt ca 1,5 % (ungefär som våra nordiska grannländer), nu lutar jag nog åt närmare 2 %. ”Rimligt” är dock ett svårt mått. Ska det ses som en bedömning av vad jag tror riksdag och regering kan anse vara rimligt, eller det som krävs för att skapa rimlig försvarseffekt för att förhoppningsvis avskräcka från angrepp? Jag har valt det senare.


Var står du när det gäller RB 5? (Regeringsbeslut 5 till Försvarsmakten 2013 innebär att Försvarsmakten är anvisade att skära ned på personalkostnderna med 500 miljoner kronor årligen)

Ett av de största problemen som FM brottas med idag är bristen på bemannade förband för att kunna bedriva mer komplexa övningar. Alla åtgärder som leder till en minskad personalvolym är därför av ondo.


Hur lång uthållighet anser du att Sverige behöver för att klara avbrott i försörjningen av drivmedel, livsmedel etc. och hos vem ligger ansvaret?

Här bör man skilja på det enskilda hushållet och landet som helhet. Det kommer med största sannolikhet ta ganska lång tid innan det går att skapa en fungerande ”nödförsörjning” i samhällets regi. D v s ransonering, styra företagen till att leverera där behovet är störst etc. Enskilda hushåll borde därför ha målsättningen att klara sig minst en vecka med vad som finns hemma hos var och en. Vid en allvarlig kris är det sannolikt i kortaste laget då väldigt lite är förberett när det gäller ”nödförsörjning”, det kommer att ta tid att organisera en sådan. För samhället som helhet borde uthålligheten vara minst en månad, helst längre, t ex genom att berörda företag åläggs lagringsskyldighet (i Sverige) av en del varor, t ex vissa hållbara livsmedel, vissa drivmedel, etc. Det borde finnas en ”Samhällssäkerhetsmyndighet”, med tydliga mandat, som har det övergripande ansvaret för att lämpliga åtgärder vidtas, idag saknas detta.


-------------------

Jag vill härmed tacka Karlis för att han ställde upp och levererade kloka svar som jag tror och hoppas bidrar till ökad kunskap inom ämnet. I morgon kommer samma frågor, men då med svaren från en viceamiral från Marinen.


Julkalender 2014: Lucka 20 – Ledningssystem

Ledningssystem är de kommunikationssystem och övrig utrustning som krävs för att hålla koll på sitt eget förband och dess verksamhet, att ge order till underlydande enheter och även ta emot order och avlägga rapporter till högre chef. I sin enklaste form utgörs ett ledningssystem av en kartskiss och ordonnanser för att ge vidarebefordra ordrar och rapporter, en metod som nyttjas sedan urminnes tider. Idag kan ledningssystem vara datornätverk med krypterade radioutrustning och direktuppföljning på underlydande enheter med hjälp av GPS-transpondrar. Emedan det förstnämnda alternativet är långsamt så är det även mycket robust och avlyssningssäkert. Det sistnämnda är däremot blixtsnabbt och ger möjligheter att reagera direkt på ny information, men gör samtidigt att förband som är vana vid denna typ av ledningssystem blir handikappade vid störningar eller icke-fungerande system.

Redan i en av de första luckorna berördes hur flygstridsledningen påverkades av 00-talet fokusering på internationella insatser och av tron på den svenska satsningen på ett nätverksbaserat försvar som en helbrägdagörande lösning. Flygstridsledningsdelen var dock bara en mindre del av det nätverksbaserade försvaret vars helhet var just ledningssystemen. Tanken med nätverksbaserade försvaret var helt rätt, men någonstans längs vägen gick det galet. I ett försvar pressat av hårda besparingar och som samtidigt sökte sin själ, blev det projektet med det nätverksbaserade försvaret något av en messias som skulle lösa alla problem. Enorma summor och resurser lades ner på detta utan något konkret resultat i form av nya ledningssystem.

Hade det stannat vid de förlorade pengarna hade det varit en sak. När man samtidigt såg möjligheten att avveckla äldre ledningssystem för att spara pengar eftersom de "nya" i enlighet med det nätverksbaserade försvaret ändå stod runt hörnet, blev konsekvensen inte annat än en lucka. Hur läget har sett ut på flygavapensidan och på högre nivåer har Peter Neppelberg beskrivit genom åren på denna blogg, en av Försvarsmaktens egna bloggar och nu senast hos Allan Widman.

Det finns egentligen mycket mer att säga om luckan i ledningssystem, men detta får räcka. Motsvarigheterna till ovanstående finns även inom de andra försvarsgrenarna och man kan konstatera att där norska kompanichefer kan ta loss sitt ledningssystem och ta med sig det till ordergivningen för att där i ledningsystemet i 3D direkt kunna reka de anfallsmål man tilldelas. De svenska kollegorna har fortsatt fått nöja sig med papperskartan och fantasin. Bra som backup, men förstahandsalternativet torde ha varit ett annat med tanke på att det system som nu ska börja rullas ut, utlovats sedan millennieskiftet.

Julkalender 2014: Lucka 15 – granatkastare

Bataljonsartilleriet i Armén har under lång tid varit eftersatt och väntat på förnyelse. Under 90-talets mekanisering av arméförbanden renodlades bataljonsartilleriet mot 12 cm granatkastare och man lämnade de snabb- men kortskjutande 10,5 cm haubitsarna. Dessa hade också en grupperingstid vars längd gjorde dem föga lämpliga att använda i den moderna stridsmiljön, särskilt när det gällde understöd av rörliga mekaniserande förband med högt stridstempo. Att åka ifrån sitt understöd är varken lämpligt vid anfall eller reträtt. 12 cm granatkastarna hade också fördelen att få en ny svensk precisionsammuntion mot stridsfordon (STRIX), vilket möjliggjorde bekämpning av sådana med indirekt eld.

På sikt var avsikten att ersätta 12 cm granatkastarna med en modernare mekansierad 12 cm granatkastare som både skulle kunna förflytta sig i takt med de mekaniserade förbanden, snabbgrupper, ha en hög eldhastighet och framförallt även erbjuda sin besättning skydd. Systemet kom att kallas AMOS (Advanced Mortar System) och utvecklades gemensamt med Finland. Medan den finländska varianten skulle placeras i en vapenhuv på en pansarterrängbil, utvecklades den svenska för stridsfordon 90. Inte nog med detta utan systemet var även avsett att ha dubbla eldrör, vilket gav en mycket hög eldhastighet och dessutom möjlighet till multiple round, simultaneous impact, d.v.s. att granat sköts i rask takt med olika uppsättning (vinkel), men med samma nedslagspunkt och tid. Därtill kunde systemet även avge direktriktad eld med högeldhastighet, vilket gav ytterligare dimensioner i den mekaniserade striden.

Idag har Finland sina AMOS i operativ tjänst sedan många år. Så hade fallet kunnat vara i Sverige också – men den första regeringen Reinfeldt ville annat. Våren 2008 strök Genomförandegruppen en materielprojekt utan att Försvarsmakten eller FMV hade möjlighet att påverka detta. Om denna "amatörernas afton" har skrivits rätt mycket genom åren på denna blogg och även Riksrevisionen har i hårda ordalag kritiserat detta, då flera av materielprojekten därefter fått läggas tillbaka, både försenade och till avsevärt högre kostnader. När AMOS avbröts av Genomförandegruppen återstod några hundra miljoner kr plus ammunitionsanskaffningen till systemet hade varit infört i organisationen. Riksrevisionen konstaterade dessutom i sin rapport att kostnaderna för att avbryta projektet översteg den besparingspotential som Genomförandegruppen identifierat. Därutöver blev vidmakthållandet av äldre granatkastare kostsammare då underhållet på dessa sedan år avbrutis p.g.a. att de skulle ersättas, samt en bestående merkostnad då mer personal krävs för att operera dessa jämfört med AMOS.

Om vi i Sverige blev sura för att Norge hoppade av Archer-anskaffningen, så kan man ju därtill gissa hur Finland upplevde det när vi i Sverige plötsligt avbröt anskaffningen av AMOS där finsk försvarsindustri var kraftigt inblandad.

För Försvarsmakten blev konsekvensen att markstridsbataljonerna stod utan långsiktigt lösning på bataljonsartilleri och resultatet i den lättrörliga eran med prioritet på internationella insatser blev att utrusta alla förbanden med den lätta 8 cm granatkastare som tidigare varit understödet för jägarförbanden. Ett mycket klent understöd för mekaniserade förband, särskilt betänkt tillgängliga ammunitionstyper. 12 cm granatkastarna behölls dock i malpåse, men skulle inte användas. Ett beslut vi kan vara glada för idag, då dessa nu kan återföras till Arméns bataljoner och nu även Hemvärnet.

Någon mekaniserad lösning på bataljonsartilleriet låter dock vänta på sig, utan det blir fortsatt till att dra granatkastarna efter fordon och sedan gruppera dem på samma sätt som gjorts sedan 1941 då systemet togs fram. Samtidigt står fortfarande 38 specialbyggda stridsfordon 90-chassin i förråd i Hägglunds i väntan på sina vapenhuvar. De lär få vänta och svenska arméförband lär få fortsätta med bataljonsartilleri på samma sätt man gjort sedan 1941.

Numera skrotat försöksfordon för Grkpbv 90 AMOS
Granatkastare m/41



Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com


"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Fritt fall för arméns övningsverksamhet?



För exakt en vecka sedan publicerade Johan Wiktorin sin artikel om "den oövade armén" som var en  uppföljare till Wisemans inlägg om det konstant minskande flygtidsuttaget i Försvarsmakten. För att komplettera bilden har jag påbörjat motsvarande arbete och tittat på hur det har sett ut för Marinen mellan 2001-2013. Det arbetet är inte klart riktigt ännu. I väntan på detta så avser jag i detta inlägg komplettera Johan Wiktorins bild rörande Armén.

I Försvarsmaktens årsredovisningar har man sedan 2001 redovisat antal körmil för de tunga armésystemen. Det har man gjort ända fram till 2011. Tyvärr redovisas inte körmil därefter. Det är inte omöjligt att anledningen kan vara att minskningen är så kraftig att det inte är lönt att redovisa. Riksrevisionen har tidigare haft synpunkter på hur man har redovisat ex. gångtimmar för fartyg. Man har haft önskemål om mer detaljerna ner till varje fartygstyp. Det är därför märkligt att Försvarsmakten under de senaste åren inte alls har behövt redovisa körmil.

Tittar vi på statistiken för perioden 2001-2011 (11 år) så framträder en mycket skrämmande och oroväckande bild. Inte nog med att Johan Wiktorin i sin text förmedlar budskapet att Armén blir mer och mer oövad så ser vi här att det är helt och hållet med sanningen överensstämmande.

Klicka på bilden för att förstora

Bilden här ovan visar de fem tunga systemen i Armén. Stridsvagn 121/122, Stridsfordon 90 samt PBV 302, 401 och 501. Den sammanställda bilden av läget erhålls när antal körmil med dessa system summeras och presenteras som orange linje.

Nör man läser statistiken här ovan ska man vara medveten om att 2001 var ett dåligt år för Försvarsmakten med reducerad ekonomi varför det börjar på en lägre nivå. Det framgår även om man tittar på verksamheten inom övriga försvarsgrenar. Året efter (2002) var ett normalår med den tidens mått mätt. Men därefter börjar det fria fallet och den vikande trenden i övningsverksamheten är ett faktum.

År 2002 körde man närmare 52000 mil med de tunga vagnarna. År 2006 när regeringsskiftet skedde och nuvarande regering tillträdde så har antalet körmil halverats till 26000 mil. Sen rasar det rejält och år 2011 så är antalet totala körmil i Armén för de tunga vagnarna nere på rekordlåga 8000 mil och då ska man komma ihåg att det egentligen är 2008 som är känt som det riktigt svarta året i Försvarsmakten då man övade mindre än någonsin. Men när det kommer till körmil så är alltså 2011 ännu sämre!

Nivåerna är nu rekordlåga både vad avser nyttjandet av stridsvagnar som under 2011 endast kördes till en nyttjandegrad som motsvarar 20% jämfört med under 2004. Samma sak med Stridsfordon 90 som 2011 endast nyttjades till 15% jämfört med vad man gjorde under 2004.

Det blir då väldigt märkligt när företrädare för sittande regering trots detta hävdar att vi idag övar mer än tidigare och att vår försvarsförmåga är bättre än 2006 då alliansregeringen tillträdde. Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren hävdar dessutom att vår försvarsförmåga är bättre i dag än på 20 år och hänvisar till att ÖB ska ha påstått detta, något jag har väldigt svårt att tro. Eller?

Jag tror inte att någon försvarsdebattör längre kan hävda något sådant efter att ha läst inläggen om vikande trend i övningsverksamheten hos Wiseman och Wiktorin som nu kompletteras med detta underlag. Det räcker att titta på trenden från 2006 och fram till i dag så talar grafiken sitt egna språk. Försvarsförmågan kan omöjligt bli bättre om övningstid (i det här fallet mätt i antal körmil) reduceras i den omfattning vi här kan se svart på vitt.

Så frågan är hur om fler bevis behöver läggas på bordet innan företrädare för Moderaterna ska sluta att skönmåla läget och fortsätta hävda att man "satsar på försvaret"? Moderaternas så kallade satsningar täcker inte ens Försvarsmaktens årliga kostnadsökningar avseende löner, hyror och teknik. Ännu mindre så täcker det anskaffningen av JAS 39E.

Återigen så uppmanar jag alla att sluta skönmåla och ta tag i detta istället. Ett bra sätt att börja är att häva FM Org 18 så att vi får behålla nuvarande persomalramar. Nästa är att omgående omfördela från anslaget för internationella insatser till förbandsanslaget och börja öva hela Försvarsmakten hela året. Resten är upp till försvarsberedningen.


Stridsfordonsrenovering som stärker Sveriges försvarsförmåga?



I dag tog regeringen beslut om att renovera ett icke känt antal stridsfordon 90 till en hemlig kostnad. Ett bra beslut som var väntat och välkommet! Men som vanligt anser regeringen och försvarsminister Karin Enström att man genom beslut om nödvändiga renoveringar även stärker svensk försvarsförmåga vilket inte bara är en irriterande retorik, utan även en rejäl skönmålning.

Efter detta beslut skickade försvarsdepartementet enligt gängse rutin ut ett pressmeddelande. Man anger där att renoveringen omfattar "en betydande del" av antalet stridsfordon. Så långt är allt väl, men i slutet av pressmeddelandet kunde inte Karin Enström låta bli att påstå att man genom beslutet stärker och ökar försvarsförmågan hela fyra gånger på några få rader.

- Dagens beslut är ytterligare en byggsten i att stärka försvarets förmåga. Renoverade stridsfordon 90 innebär en ökad förmåga hos armén till kvalificerad markstrid, säger försvarsminister Karin Enström. I samband med renoveringen får stridsfordon 90 även det nya kvalificerade stridsledningssystem som regeringen beslutade om 2013. Stridsledningssystemet ökar förmågan till rörlighet, kommunikation och skydd och stärker den svenska försvarsförmågan.

Att stärka försvarsförmågan är ett mantra som ständigt uttalas, men som i praktiken oftast innebär motsatsen. Något som tyvärr allt för många gånger också har bevisats. Minns beslutet om stridsvagnsrenoveringen från augusti 2013 som jag då skrev både ett och två inlägg runt. Den gången omnämndes beslutet som en "satsning" och en påstådd förstärkning av försvarsförmågan som i praktiken innebar att beståndet av tekniskt relevanta stridsvagnar reducerades till 30% av det totala beståndet.


Är det nu äntligen dags för en satsning som på riktigt stärker försvarsförmågan? Låt oss titta på innebörden av dagens beslut.

Även om regeringen inte vill säga något om numerär och påstår att kostnaden är hemlig kan man hitta en hel del matnyttigt i Försvarsmaktens öppna materielplan. Där framgår det att renoveringen handlar om minst 365 st vagnar och att kostnaden är 1,6 - 2,2 miljarder kronor.

Projekt: AA.1324501/02 RENO Stridsfordon 90 Steg 1 och steg 2
Omfattning:
Integrera SLB och livstidsförläng Stridsfordon 90-systemet minst intill 2030. RENO ska genomföras på minst 365 st. Strf 90. För att möjliggöra drift av vagnar efter genomförd RENO skall utbytesenheter och reservmateriel för minst tre års utbildning/fredsdrift anskaffas. Renoveringen genomförs i två steg 2014–2017 och 2018–2020.

Kontrakt: 2014
Leveransperiod: 2015–2020
Kostnadsintervall: 1600–2200 Msek

Att beslutet kom just idag, på sista regeringssammanträdet innan Folk & Försvars rikskonferens i Sälen är inte heller särskilt förvånande. 

Att släppa en positiv nyhet är givetvis ett mycket smart drag av såväl statsminister som försvarsminister. Det innebär att de båda i sina respektive tal kan påvisa att regeringen "genomför miljardsatsningar på försvaret". Ett argument som få journalister och skribenter kommer att kunna syna på grund av bristande insyn och kunskap inom ett svårt och tekniktungt område.


Det kan också vara på sin plats att påminna om vad sittande regering tog för beslut i frågan i samband med genomförandegruppen och det som nu är mera känt som amatörernas afton.

Regeringens genomförandegrupp beslutade 2008 att stryka och reducera ett antal materielprojekt. Renoveringen och Modifieringen (REMO) av Stridsfordon 90 ströks då helt i syfte att frigöra pengar till andra nymoderata intressen, något som tidigare även fick Mikael Odenberg att avgå som försvarsminister i ren ilska då han inte kunde acceptera att Moderaterna skulle skära ned på försvarsanslaget, och i synnerhet inte på materielanslaget.

Genomförandegruppens arbete och beslutet om att stryka materiel har senare granskats och kritiserats av Riksrevisionen i rapport från 2012 "Besparingar i försvarets materielförsörjning". Där har man bland annat kommit fram till att drygt hälften av alla strukna projekt har återupptagits, och i de flesta fall till en betydligt högre kostnad än vad som från början var planerad, så även renoveringen av stridsfordon. Riksrevisionen konstaterar när det kommer till stridsfordon även att det nu, när projektet återupptas, endast handlar om renovering (RENO) och inte längre om renovering OCH modifiering (REMO). Med andra ord en ambitionssänkning.

Riksrevisionens konstaterade även att materielplaneringen är långsiktig till sin natur och det är därför svårt att hitta snabba besparingar inom materielförsörjningen. För att skapa en kostnadseffektiv materielförsörjning behövs långsiktighet i planeringen. 



Nej tyvärr, jag vill inte ge Moderaterna något beröm i samband med dagens beslut. Detta av flera anledningar. Jag ska här ange några...

Vi vet ännu inte hur många stridsfordon av den befintliga numerären av totalt 509 levererade fordon samt ytterligare 40 beställda chassier som kommer att renoveras, men det är sannolikt mycket nära siffran som är angiven i Försvarsmaktens underlag - 365 stycken. Det innebär att endast 66% renoveras och därmed också att 185 vagnar kommer att bli obsoleta i en nära framtid. Detta är inte att stärka försvarsförmågan.

En förstärkning av försvarsförmågan inom materielområdet innebär att man förbättrar något. Primärt genom att öka numerären eller att man avsevärt förbättrar prestandan genom att enskilt eller i kombination; ökar eldkraften, ökar rörelseförmågan, förbättrar skyddet, förbättrar sensorer eller ökar uthålligheten i strid. Det finns i dag inga indikationer på att något av detta kommer att förbättras. Det man primärt gör är att vidmakthålla vagnarna och installerar ett nytt ledningssystem. Det sistnämnda kommer dock helt klart att förbättra möjligheten till förbättrat samband och ledning inom förbandet, men et kommer knappast att öka rikets försvarsförmåga på det sätt försvarsministern framställer det.

Med anledning av Moderaternas förmodade förhoppningar om att vi ska ställa oss upp och applådera dagens beslut som en framgång ska jag försöka mig på en liknelse för att bättre förklara sammanhanget och den faktiska innebörden av dagens beslut. 

Något som även kan appliceras på en mängd andra regeringsbeslut som reduceringen av stridsvagnar, halveringen av antalet artilleripjäser och den 40 procentiga reduceringen av antalet stridsflygplan.

Kommun X har ett faktiskt behov av att ha 10 ambulanser i drift för att kunna upprätthålla tillräckligt bra beredskap och framförallt trygghet för sina kommuninnevånare.

Ambulanserna har dessvärre använts under många år och börjar nu bli gamla och slitna och i stort behov av en större service för att man ska vara säkra på att de kan användas då larmet går. 
Ledningen för kommun X bestämmer sig då för att man nog faktiskt måste vidta någon form av åtgärd. Men Kommunen tycker samtidigt att det är viktigare att sänka skatten för innevånarna i kommun X och vill ej lägga en massa pengar på att reparera och serva ambulanser. 
Kommunledningen tar därför beslutet att endast skicka hälften d.v.s. 5 av kommunens 10 ambulanser på service. Samtidigt fattar man även ett beslut om att installera en ny GPS och en ny mobiltelefon i dessa fem ambulanser, något man är mycket stolt och nöjd över.
Efter en kort tid får de fem ambulanser, som inte servades, körförbud efter att de blivit underkända hos bilprovningen pga bristande underhåll och att de helt enkelt är utslitna.
I samma sekund som man tog beslutet om att serva fem av sina tio ambulanser skickade kommunledningen även ut ett pressmeddelande där man stolt deklarerar att "kommunen har genom beslutet att serva och montera ny utrustning i fem av sina tio ambulanser nu ökat säkerheten för alla kommuninnevånare."
Tillgång till lediga ambulanser hade helt plötsligt blivit ett reellt problem i kommunen, och det var inte längre säkert att det kom någon ambulans när man ringde 112 p.g.a. den numera mycket låga numerären. Man kunde inte längre vara på alla platser där man behövdes när larmet gick på för många ställen samtidigt.    


Ovanstående liknelse anser jag direkt kan översättas på dagens regeringsbeslut. Man kan fråga sig hur innevånarna i denna fiktiva kommun skulle reagera på en sådan satsning? Jag tror knappast att det blir stående ovationer! Vad skulle den lokala tidningen skriva dagen efter, och hur länge skulle det dröja innan TV program som uppdrag granskning var på plats och rapporterade om kommunens uppkomna missförhållanden och den osäkerhet som det innebar för kommuninnevånarna?

Anledningen till att media inte skriver motsvarande när det gäller dagens "satsning" på stridsfordon är att media och folk i allmänhet har för dålig förståelse för frågan. Dessutom påverkar inte en reducering av Försvarsmakten folk dagligen. Till och med en totalavveckling av hela Försvarsmakten skulle kunna passera de minst engagerade helt obemärkt. 

Det är först när resurserna verkligen behövs som de saknas och det är tyvärr först då folk i allmänhet och media kommer att vakna. Aldrig har det väl passat bättre att avsluta ett inlägg med att citera Alf Henriksson.

Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi.
Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten.
 
Synonymer till öka: bli större, tillväxa, expandera, göra större, utvidga
Synonymer till stärka: göra starkare, bygga upp


Media: SvD,



Uppdaterat 21.45

Som om inte detta räckte för idag så gör moderaternas Cecilia Widegren bort sig totalt på twitter med ett av de mest magstarka tweets jag kanske sett från en försvarspolitisk representant för Moderaternas försvarspolitik. Med anledning av att SVT i dag rapporterar att Socialdemokraterna överväger personalnedskärningar i de största myndigheterna, dock inga namngivna och inga konkreta fakta, så skriver Cecilia Widegren följande.

Nu kastar Widegren stora stenbumlingar i ett litet nätt glashus. Jag funderar över huruvida Cecilia Widegren ens förstått innebörden av regeringsbeslut 5 (RB5) från förra året. Ett beslut som tvingar Försvarsmakten till att ännu en gång inta en ny organisation FM Org 18 med innebörden att - just det - reducera personalen med 15%. Av den anledningen känns Cecilia Widegrens twittrande väldigt magstarkt.

Gästinlägg: Därför behövs en Marin



I dag har jag äran att publicera ett högaktuellt debattinlägg i försvarsfrågan författat av tre herrar med ett helt yrkesliv bakom sig inom både Marinen och den civila sjöfarten på högsta nivå. Genom detta debattinlägg sticker skribenterna ut hakan rejält när de tar avstamp från utgångsläget "en prolongerad ekonomi" och förklarar vilka organisatoriska åtgärder och prioriteringar de anser kommer att krävas för att upprätthålla något som kan liknas vid ett försvar.

Debattinlägget är författat av 

Sten Swedlund, f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg, f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman, VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

/ Skipper

-----------------------------------------

Vårt läge


Sverige ligger där det ligger. Dess landyta utgör den större delen av den Skandinaviska halvön. Sverige är också den största strandägaren i Östersjöregionen. Övervägande delen av dess befolkning lever i anslutning till kusten. Ur försvars- och utrikeshandelssynvinkel är Sverige närmast att likna vid en ö.

Som öbor, behöver vi se till att ingen kan utnyttja havet – den bredaste och effektivaste av alla transportvägar – för att tillfoga oss skada. Som öbor, måste vi se till att vår handel över havet inte störs eller stoppas. Som öbor, måste vi kunna skydda sjötransporter längs våra kuster och vårt utnyttjande av havets resurser.

Den politiska och militära utvecklingen i Ryssland visar att osäkerheten ökar. Dess sjö - och flygstridskrafter får en gradvis ökad kapacitet och man har nyligen genomfört stora koordinerade övningar med offensiv prägel i Östersjöområdet. Ryssland är starkt beroende av sina olje- och gasflöden i Östersjön. Om Ryssland i ett framtida skarpt läge vill göra sin sjömakt gällande i Östersjön måste baseringsläget för dess sjöstridskrafter förbättras. Södra Finland, Baltikum och Gotland kan ses som åtråvärda, framskjutna basområden för rysk sjö- och luftmakt, såväl för offensiva som defensiva operationer. Östersjön kan därför redan tidigt bli ett område med ökad spänning i ett skärpt politiskt läge.

Som en militärstrategisk ö ligger Sverige omgivet av NATO-länder och Finland. Det är ur en synvinkel positivt för vår säkerhet, men innebär också att vi har mycket svårt att stå utanför under en större konflikt i vårt område. Vi kommer sannolikt att bli indragna i den på ett eller annat sätt.

Härtill skall läggas det faktum att stormakten USA drar sig tillbaka alltmer från Europa. Det vakuum som uppstår fylls inte av andra parter. Säkerhetspolitiken blir alltmer regionaliserad. Östersjön är för Sverige ett primärt intresseområde – både i fred, kris och krig. Sverige har en dominerande geografisk position i Östersjön och bör därför vara en nettoskapare av säkerhet i vår region.


Sjöfartens betydelse


Utrikeshandeln, både import och export, står för cirka 35% av vår BNP. Cirka 90% av de 200 miljoner ton gods som importeras och exporteras varje år, transporteras på fartyg. Skulle importen eller exporten upphöra skulle Sverige inte bara stanna utan vårt välfärdssamhälle, så som vi känner det, skulle inte överleva. Skulle sjötransporterna bara störas skulle vi få betydande välståndsminskningar. Industrins ”just-in-time”- logistik och frånvaron av beredskapslagring gör oss mera beroende av fria och öppna transportsystem än någonsin tidigare.

Utanför Somalia har vi sett hur lättbeväpnade och oorganiserade pirater, i enkla båtar, kunnat terrorisera världens handelssjöfart. Vad skulle då ett mera sofistikerat hot kunna åstadkomma?

Hotet mot handelssjöfarten skall ses i ljuset av de reduktioner USA gör i sin flotta. Den amerikanska närvaron i Europeiska farvatten har i princip upphört och de alltmer begränsade marina resurserna fokuseras mot Stilla Havet och Indiska Oceanen. Som en konsekvens av den amerikanska skifferoljerevolutionen och budgetneddragningar kommer andra rika, handelsberoende länder i allt högre grad få stå för sin egen säkerhet till sjöss eventuellt inom regionala allianser eller strukturer.


Marinens läge


Marinen är ett system av system. Dess tekniska förmåga är god inom flera materielsystem. Det finns dock allvarliga luckor. Flygburen ubåtsjaktförmåga och flygburen kapacitet för spaning och målangivning till sjörobotsystemet samt fartygsburet områdesluftförsvar existerar inte. Till detta skall läggas att antalet enheter inom varje system är lågt – ca 20 - 30% av vad som fanns för 15 år sedan. Tekniska framsteg har sedan dess förbättrat vissa förmågor, men de kompenserar inte för den antalsmässiga nedgången när det gäller systemens operativa effekt. Kvantitet är också en kvalitet.

Personellt lider Marinen av en underdimensionerad kader och därtill av stora vakanser. Dessa vakanser drabbar en redan alldeles för hårt slimmad organisation. Marinen kan sannolikt därför bara lösa vissa av sina kris- och krigsuppgifter inom ett begränsat havsområde under kort tid. Stora kust- och havsområden kommer att lämnas helt utan sjöstridskrafter.

Nuvarande svenska militära förmågor medger inte att vi på ett meningsfullt sätt skulle kunna bedriva ett systematiskt sjöfartskydd – varken i nära eller fjärran hav. Antalet lämpliga fartyg är för litet, ubåtsjaktförmågan är otillräcklig och områdesluftförsvar saknas. Detta försätter Gotland i en särskilt utsatt position.

Vi har inte längre en balanserad och allsidig Marin.


Framtiden


I det senaste försvarsbeslutet, FB09, är den övergripande försvarsstrategin att hela landet skall försvaras och att grunden för Försvarsmakten är att kunna genomföra väpnad strid mot en kvalificerad motståndare. Utan dessa två grundbultar är vår försvarsförmåga otillräcklig och ihålig.

ÖB har dock nyligen angett att vi endast har möjlighet till ett uppehållande försvar i en operativ riktning, mot en begränsad attack och då med en uthållighet för cirka en vecka på egen hand. Allt under förutsättning att Insatsorganisationen IO14 verkligen materialiseras, nu tydligen först efter 2019, och då endast om försvarsansanslaget utvecklas kraftigt uppåt i närtid.

ÖB sade redan sommaren 2012 att med prolongerad anslagsnivå kan man tvingas skära bort en hel- eller del av - en försvarsgren. Detta har han upprepat senare. Det finns en underton i detta som talar för att det är Marinen han menar.

Kan man stryka bort en hel försvarsgren? Att vi har tre olika försvarsgrenar beror naturligtvis på att fientliga handlingar mot oss kan ske på och under havsytan, genom luften och över land. Att stryka en hel försvarsgren lämnar en vidöppen dörr för en motståndare med aggressiva avsikter, vilken han självklart försöker utnyttja den dagen det behövs. Allt blir då så mycket enklare för honom. Vår nedläggning av den fartygsbundna ubåtsjaktförmågan på 1970-talet fick sina förutsägbara och logiska konsekvenser under 1980-talets ubåtskränkningar.

Om man skär bort en del av den nuvarande Marinen kommer den bli helt anorektisk och tyna bort. Kanske redan innan Marinens 500-års jubileum år 2022?

Däremot kan man naturligtvis alltid diskutera avvägningsfrågor mellan försvarsgrenarna beroende på hur vi måste, kan och vill försvara samhälle och befolkning på vår ”ö”.

Vid en principiell prolongering av nuvarande försvarsanslag måste därför avvägningsdiskussionen om balansen mellan ”ytförsvar av landterritoriet” (tyngdpunkt markstridskrafter) respektive ”skalförsvar”( tyngdpunkt sjö- och luftstridskrafter) samt mellan större internationella insatser (typ Afghanistan) och nationellt försvar upp på bordet på allvar. Både-och-principen är, enligt ÖB, helt omöjlig på nuvarande anslagsnivå.

Ett skalförsvar kan inte lösa huvuduppgifterna för ett ytförsvar och vise versa. Allt blir en fråga om var tyngdpunkten skall ligga om allsidighet inte ligger inom det möjligas gräns.

Att utkämpa ett försvar på eget territorium är något som alla nationer försökt undvika genom historien – det är ett recept för katastrofala följdverkningar för eget samhälle och dess befolkning. Detta talar för ett trovärdigt skalförsvar om man måste välja.

Vårt försvars materiella- och personella bas måste även utformas med hänsyn till uppbyggnadstiden av nya förband om det behovet uppstår. För de materieltunga sjö- och luftstridskrafterna ligger nyckeltalet inom spannet 10 -15 år och för lätta markstridskrafter mellan 5 -10 år.

Ingen kan förutse framtiden och det ligger därför i sakens natur att man bör behålla mest av det som är svårast, och tar längst tid, att bygga upp.

Men det räcker inte med det. Tiden är över för självbedrägliga försvarspolitiska uttalanden av typen ”vår beredskap är god” eller ”hela landet skall försvaras” eller ”fred skapas bäst genom internationella insatser” (helst långt borta) eller ”Ryssland rustar från en mycket låg nivå”. Inget av detta är sant – bara vackra, fromma men tomma fraser.

Alliansanslutning eller ett trovärdigt nationellt försvar, nationellt ytförsvar eller skalförsvar samt vilka konkreta uppgifter som Försvarsmakten minst skall kunna lösa i framtiden är val som Riksdagen måste göra. Uppgiftsställningarna definierar den materiella och personella miniminivån eller det militära grundförsäkringsskyddet om man så vill. En nivå, som man får leva med i kris och krig eftersom det då är för sent att bygga ut försvarsförmågan. En nivå, som vi anser oss behöva under alla omständigheter oavsett hur vår omvärld kan komma att se ut.

Det finns här anledning att påminna om den klassiska sjöstrategiska portaldoktrinen: ”All sjökrigföring syftar i grunden till att kunna utnyttja havet för egna syften och förhindra motståndaren att göra detsamma för sina syften (J.Corbet 1911)”

Våra krav på att kunna ”utnyttja havet för egna syften o s v…” kan uttryckas mycket konkret, t ex:


  • Strategiska sjötransporter till och från landet, till och från Gotland och längs våra kuster skall kunna skyddas mot hot från under ytan, från havsytan och från luften.
  • Utpekade viktiga hamnar och baser skall kunna hållas öppna och försvarade.
  • Vårt utnyttjande av havets resurser skall skyddas.
  • Omgivande havsområden skall kunna övervakas öppet och dolt under lång tid.
  • Kränkningar eller olagligt utnyttjande av vårt sjöterritorium skall kunna förhindras.
  • Begränsade anfall över havet mot vårt land skall kunna hejdas med samverkande sjö- och luftstridskrafter.
  • Vi skall kunna bidraga i internationella maritima uppgifter som rör havens frihet och skydd av handelsvägar – även i fjärran vatten.


Det finns ytterligare en faktor som bestämmer den absoluta miniminivån, nämligen de olika systemens så kallade kritiska massa d v s den massa som minst fordras för att långsiktigt driva och omsätta komplicerade system materiellt och personellt.

För att undvika underkritisk massa och därmed slöseri med resurser bör antalet ytstridsfartyg av korvettstorlek vara minst 12 och antalet ubåtar minst 6. Därutöver behövs minröjningsfartyg i lämpligt antal för att hålla viktiga hamnar, baser och leder öppna. Antalet helikoptrar för ubåtsjakt och målangivning måste vara minst 10. Dubbla besättningar bör vara regel för att ge erforderlig uthållighet.

En sådan förbandsmassa har mycket litet med framtida hotbilder att göra utan erfordras främst för att i fredstid hålla igång komplicerade system materiellt och personellt. Samtidigt skapar den en marin tröskeleffekt i vår region. Den ger också möjligheter till att vår unika försvarsindustriella kompetens inom marinsektorn kan bibehållas och därmed en trovärdig omsättningstakt.

Vad beträffar landterritoriet så krävs markstridskrafter även i framtiden. Hamnar, baser, flygfält, telecomförbindelser, statsledning, vitala samhällsfunktioner mm, måste alltid kunna försvaras i det längsta. Sjö- och luftstridskrafter opererar inte länge utan ett säkert och fungerande lednings- och bas-system. Dyrbara och fåtaliga fartyg och flygplan med sina besättningar får inte bli engångsartiklar.

Om ett skalförsvar lyckas avhålla eller hejda en angripare, dämpa en kris, avvärja ett hot, skydda våra försvarstillgångar, vinna tid eller på andra sätt skydda våra intressen, så är det tack vare att det har mark-/amfibiestridskrafter i ryggen som säkrat ledning och baser, infrastruktur och kommunikationer och därmed gett sjö- och luftstridskrafterna den operativa rörlighet och uthållighet som ligger i deras unika sätt att verka.

I en prolongerad försvarsekonomi som inte tillåter ett allsidigt militärt försvar, vilket självklart är vad vi borde ha, måste slutsatsen bli att


  • markstridskrafternas struktur måste förändras från att kunna genomföra manöverkrigföring på brigad- eller bataljonsnivå och delta med större insatser internationellt, till att tillsammans med Hemvärnet kunna skydda viktiga anläggningar och funktioner, som är nödvändiga för att ett skalförsvars sjö- och luftstridskrafter skall kunna verka optimalt.
  • inom markstridskrafterna måste en avsevärd förskjutning ske från manöverförband mot luftförsvarsförband och försvar mot cyberattacker.
  • tyngdpunkten mellan försvarsgrenarna måste förskjutas från Armén mot Marinen och Flygvapnet inom ramen för ett skalförsvars operativa koncept.


Denna markant förändrade inriktning för den svenska försvarsmakten påverkas på intet sätt av den av Regeringen ensidigt deklarerade solidaritetsförklaringen.

Den generella fördelningen av försvarsanslaget mellan försvarsgrenarna som knäsattes för drygt 50 år sedan kan inte vara den optimala lösningen oavsett utvecklingen och läget i vår omvärld. Resursfördelningen måste självklart återspegla det långsiktiga försvarskoncept man valt.

För Sverige, den största strandstaten i Östersjön, vore det naturligt om den altruistiska delen av vår utrikespolitik hade ambitionen att bidraga till, eller till och med garantera, fri rörlighet och öppenhet i Östersjön. Det vore både en relevant och realistisk målsättning, men den måste backas upp av motsvarande faktisk förmåga. Det är både farligt och visionslöst om vi låter dagens säkerpolitiskt relativt lugna läge och vår brist på säkerhetsskapande förmåga vara normerande även för framtiden.

Att vår alliansfria och handelsberoende nation, skulle stå utan förmåga att skydda sig själv, sitt välstånd eller att hjälpa sina demokratiska grannar, vore djupt olyckligt.

Därför behöver vårt land framgent en allsidig och balanserad Marin redo för insatser i hela krisskalan – åtminstone så länge Sverige ligger där det ligger.


Sten Swedlund
f.d. Konteramiral, Örlogsbaschef och Chef för Kustflottan

Christer Hägg
f.d. Kommendör, Marinattaché i USA och Flaggkapten i Kustflottan

Carl-Johan Hagman
VD Stena Rederi AB, sjörättsjurist och reservofficer i Flottan

FM materielanskaffning – Del 2 – Armén

Pansarterrängbil 360 Foto: Försvarsmakten

Följande information är uteslutande baserat på Försvarsmaktens öppna dokument rörande  materielförsörjning, regleringsbrev samt budgetunderlag. Materielplanen omfattar perioden 2014-2021 och revideras årligen. Efter att föregående års materielplan har reviderats så har materielprojekt både försvunnit och tillkommit. Försvarsmaktens redovisar inte förändringar utan enbart aktuell plan. I detta inlägg kommer jag att avhandla materiel till armén samt även försöka redovisa förändringar jämfört med föregående års plan.

Allmänt

I Försvarsmaktens underlag presenteras ej anskaffningar som är av hemlig karaktär. Inte heller redovisas anskaffning som kommer att genomföras genom att FMV utlöser redan upphandlade optioner eller genom avrop inom ram för redan upphandlade ramavtal. Kostnaderna som redovisas här nedan är den högst angivna i kostnadsspannet för varje projekt. Detta för att kunna göra relevanta jämförelser i kommande delar.

Alla uppgifter är hämtade från Försvarsmaktens och Försvarets Materielverks öppna dokument.

Materielprojekt som är strukna jämfört med föregående års plan

Uppgifterna baseras på en jämförelse mellan föregående års materielplan och nu gällande plan, vilket utgör den enda öppna spårbarheten kopplat till varje enskilt projekt. I planerad anskaffning avseende materiel till armén är nedanstående materiel struken alternativt förskjuten till perioden bortom 2021.
  •  Omsättning av lätt ammunitionsröjningsrobot vilket omfattade 40 st lätt amröjrobot samt 20 st amröj-röntgenutrustning som var planerad att anskaffas 2018 med leverans 2019-2020 till en bedömd kostnad av max 200 miljoner kronor.
  • Anskaffning av specialfordon för tung last vilket omfattade fordon som skulle kunna transportera otymplig materiel upp till 50 ton. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016 till en bedömd kostnad av max 60 miljoner kronor.
  • Omsättning av IED-fordon omfattade en omsättning av 10 st insatsfordon med min och skyddsförmåga liknande de fordon som redan finns i insatsorganisationen. Materielen var planerad att anskaffas 2015 med leverans 2016-2018 till en bedömd kostnad av max 70 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning soldat vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade 1000 st av vardera bildförstärkare, laserpekare/vapenlampa samt satser märkutrustning IR. Den förstnämnda batchen omfattade 1500 av varje produkt. Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2016 med leverans 2017-2019 till en bedömd kostnad av max 105 miljoner kronor.
  • Mörkerstridsutrustning grupp/pluton vilket är en fortsatt anskaffning av materiel. Den första batchen ligger dock kvar enligt plan. Denna strukna batch omfattade
    • 200 st lätta IRV-sikten
    • 200 st medeltunga IRV-sikten
    • 60 st IRV-obsutr.
    • 150 st skottställningsutrustningar
    • 3 omgångar prov & försök materiel.
      • Den strukna anskaffningen var planerade att anskaffas 2018 med leverans 2019-2021 till en bedömd kostnad av max 325 miljoner kronor. 


Nytillkomna projekt i årets materielplan

Armén har i årets materielplan fått in ett större antal nya materielprojekt som ej fanns med i föregående plan.

Det enskilt största, och kanske viktigaste är att anskaffning av en ny medelräckviddig luftvärnsrobot som ersättare för den antika Robot 97 Hawk (50-talsprodukt) äntligen kommit in i planen. Detta är kanske ett av de enskilt viktigaste materielprojekten i hela den reviderade materielplanen, och något som direkt eller indirekt påverkar hela Försvarsmakten. Det finns dock smolk även i den här bägaren då det framgår att systemet inte ska anskaffas till båda de nuvarande lv-bataljonerna utan enbart till "minst en bataljon". Kostnaden bedöms till max 3 miljarder kronor. Kontrakt under  2016 och leverans i perioden 2018-2023.

Ett annat relativt stort projekt som tillkommit är anskaffning av broläggare utgående från Strv 121 chassi. 1x26m bro samt 2x14m bro skall ingå till respektive broläggare. Hur många broläggare som omfattas av projektet framgår ej. Kostnaden är uppskattad till 400 miljoner och kontrakt skall tecknas under 2015 med leverans under perioden 2016-2018.

Ett annat mindre projekt som tillkommit är omsättning av mini-UAV till en kostnad av 70 miljoner med planerad beställning 2017 och leverans under 2019. Vilken UAV som ska omsättas framgår ej, men bedömt är det SUAV Falken som i dag är anskaffad i 48 st exemplar som ska omsättas.

I övrigt har man gjort stora satsningar på övningsmateriel till skjutbanor m.m. inkluderat ett antal fasta och mobila gruppträningsanläggningar, mobila skjutbanor, fallmål till målsystem 2010 ska anskaffas. Utöver detta ska även BT-systemet (BT46) omsättas. Allt samman till en kostnad om max 200 miljoner kronor. Även en renovering av Ksp 58 har tillkommit i planen.

Övriga planerade anskaffningar som kräver regeringsbeslut

Armén har utöver ovanstående förändringar i planen ett stort antal projekt som kräver regeringsbeslut, något som krävs för all materielanskaffning för projekt som överstiger 200 miljoner kronor. Enligt källor som arbetar med detta dagligen vid en annan myndighet så har det visat sig att denna styrning från riksdagen har satt så många käppar i hjulet, framför allt genom att det försenat så många materielprojekt, att man tvingats till genvägar som inneburit att man delat upp vissa projekt för att komma under den ekonomiska gränsen. Detta har i sin tur inneburit ökade kostnader på grund av mindre volymer. Ett typexempel på hur byråkratin hämmar rationell anskaffning.   

Ett av de mer kända planerade anskaffningarna är den stora "satsningen" på att renovera ett antal stridsvagnar, som i praktiken blev en halvering av stridsvagnsbeståndet till kostnaden av 1000 miljoner i det projekt som benämns RENO Strv 122 steg 1 och 2, ett projekt som blev väldigt omtalat då Cecilia Widegren presenterade denna satsning. Beslutet fattades av regeringen den 16 maj innevarande år.

Ett annat projekt som regeringen inte fattat beslut om ännu är det näst mest kostsamma i materielplanen Det handlar om renoveringen av ett antal stridsfordon 90. Detta projekt benämns RENO Strf 90 Steg 1 och 2 har en prislapp på hela 2200 miljoner kronor vilket innebär att 365 st stridsfordon 90 kommer att renoveras. Detta innebär ånyo en kraftfull reducering i numerär av de totalt 549 vagnar som Försvarsmakten förfogar över i dag. Det skulle innebära att endast 66% av beståndet renoveras. Beställning av denna renovering planeras att läggas nästa år. Utöver detta tillkommer Anskaffning av ledningssytemet SLB till dessa stridsvagnar och stridsfordon till ytterligare en kostnad av 300 miljoner.

Andra kostsamma planerade materielprojekt som kräver framtida regeringsbelsut.

  • Omsättning av 100 stycken (finns i dag 380 st) patrullbilar TGB 16 "Galten" till en kostnad av 500 miljoner.
  • Omsättning av 80 stycken splitterskyddade rullflakterrängbilar till kostnaden 450 miljoner
  • Anskaffning av 25.000 eldhandvapen som ersättare för vissa vapen i Ak5-familjen samt Ak4B till kostnaden 450 miljoner.
  • Anskaffning av ledningsmoduler för lätta fordon till kostnaden 200 miljoner.
  • Fortsatt fordonsomsättning i hemvärdet till kostnaden 220 miljoner.
  • Omsättning av APF sambandsplattform till kostanden 200 miljoner.

Utöver detta finns en stor mängd projekt som understiger 200 miljoner kronor. Dessa redovisas inte här.

Övriga projekt under anskaffning och avveckling

Utöver redovisade projekt finns ett antal där upphandling, projektering, tillverkning eller leverans pågår. Dessa projekt återfinns ej i liggande materielplan då ekonomiska medel redan är avsatta och där regeringen redan fattat beslut. De större projekten är.
  • Korträckviddig lv-robot - Rb 98
  • Splitterskyddad bandvagn - Bv 410 (100 st)
  • Artillerisystem - Archer (24 st)
  • Splitterskyddade hjulfordon - Pansarterrängbil 360 (113 st) 
Samtidigt som anskaffning sker pågår också avveckling av andra system utan ersättare. En av de viktigare som bör nämnas är avvecklingen av pansavärnsroboten 56B Bill. Vidare reduceras antalet bandvagnar och viss annan materiel.

Slutsatser

Arméns planerade materielanskaffning för perioden 2014-2012 uppgår till totalt 9708 miljoner kronor (9,7 miljarder). Då har man förvisso "trollat bort" materiel som placerats under kategorierna ledning och logistik, något jag avser återkomma till i ett kommande inlägg. Materielanskaffning som är hemlig redovisas ej i materielplanen varför ett visst mörkertal rörande siffrorna möjligen kan förekomma.

9,7 miljarder kronor kan tyckas vara mycket pengar beroende på vilket synsätt man har. men i själva verket är det inte i närheten av vad som skulle krävas för att utrusta beställd insatsorganisation IO14. I Försvarsmaktens perspektivstudie har man nu svart på vitt klargjort att IO14 inte kan förverkligas med nuvarande anslagsnivå, men ännu har ingen politiker reagerat på dessa fakta.

Hur mycket ökad försvarsförmåga får vi då för dessa 9,7 miljarder kronor?

Min bedömning av läget är att vi tråkigt nog inte alls ökar försvarsförmågan med dessa miljardinvesteringar, jag vill till och med gå så långt att jag påstår att försvarsförmågan i flera fall reduceras, och i bästa fall enbart vidmakthåller förmågan på nuvarande låga nivå. Endast två av ovanstående projekt ökar försvarsförmågan jämfört med nuvarande nivå enligt min bedömning.

Dessa påståenden kräver givetvis en förklaring.

De projekt som bedöms kommer att öka försvarsförmågan är primärt anskaffningen av ett nytt medelräckviddigt luftvärnsrobotsystem som ersättare till Rb 97 Hawk. Detta är även den mest kritiska förmågan i dag. Dessvärre avser anskaffningen enbart materiel till en (1) av nuvarande två lv-bataljoner. Vilket på sikt innebär reducerad förmåga då Hawk totalavvecklas. Systemet kommer att kompletteras med det kortäckviddiga systemet som bygger på flygvapnets IR-robot IRIS-T. Bedömningen är att detta kommer att innebära smalare med färre eldenheter men däremot vassare med modern teknik. Men när det kommer till luftvärn så är numerär också kvalité, något som ej kan förringas.

Anskaffning av brobandvagnar för att förbättra arméns broläggningförmåga får också ses som en viss förmågeökning, även om numerären är liten. I övrigt handlar mer eller mindre samtliga övriga projekt att man omsätter gammal materiel till ny av olika anledningar. Det kan vara av anledningar som personsäkerhet, ökade driftskostnader p.g.a. åldersigen materiel eller att det helt enkelt saknas reservdelar. I andra fall renoverar man enbart befintlig materiel.

Antalet artilleripjäser halveras jämfört med tidigare numerär (som redan då var i minsta laget) samtidigt som de förvisso blir betydligt bättre än sin föregångare tillsammans med förbättrad ammunition (excalibur).

Vi kan också de tecken på att det är först nu "långtbortistandoktrinen" slår igenom materiellt när de splitterskyddade hjulfordonen Patgb 360 levereras till P7. Ett fordon som primärt var tänkt att nyttjas vid internationella insatser. När nu omvärldsläget förändras och det nationella försvaret åter igen prioriteras kommer dessa hjulfordon möjligen att begränsade förmågan jämfört med banddrivna stridsfordon anpassade för svensk terräng?

Sammanfattning

Symtomatiskt för många projekt i liggande materielplan för armén är att den totala numerären minskar då endast delmängder av totalen omsätts alternativt renoveras. Detta innebär i praktiken att förmågan på sikt kommer att reduceras. Det är framför allt på grund av den sistnämnda faktorn jag vill påstå att miljardsatsningar på dessa projekt i praktiken kan leda till reducerad försvarsförmåga sett över en längre tid hur konstigt det än kan låta.

För arméns del handlar materielplanen primärt om att hålla liv i det som redan finns. Anskaffningarna kommer i väldigt liten del att förbättra förmågan. Inte inom något område kommer numerären att ökas. Om den politiska ambition är att uppnå "en-veckasförsvaret" kommer det att krävas ett kraftigt utökat försvarsanslag.  


Tidigare delar i serien:
Del 1 - Inledning

Låg nivå blev lägre men trots det mycket hög?

Bild från Cornucopia

Dagens nyhet på den försvarspolitiska spelplanen lär knappast inte undgått någon läsare. Men trots att jag i dag blir puckfyra på ämnet så kan jag inte låta bli att kommentera samma sak ännu en gång, men också ur ett annat perspektiv. Det handlar givetvis om nya fakta som framkommit runt stridsvagnsbluffen signerad det regeringsbärande partiet Nya Moderaterna.

Till att börja med så måste vi be alla läsare om ursäkt då även Skipper helt uppenbart har sysslat med skönmålning på en hög nivå i samband med tidigare faktakoll, då det helt felaktigt skrevs att det var 56 stridsvagnar som skulle in på en renovering som mer liknar en omfattande service. Jag får skylla på att det vid tillfället inte fanns mer fakta i ämnet än det som redovisades i försvarsmaktens öppna materielplan. Det har nu visat sig efter Ny Tekniks avslöjande, att det således inte är fler än 42 stridsvagnar som ska renoveras!
”Beslutet gäller samtliga stridsvagnar i den svenska insatsorganisationen (IO14)”, uppger Henrik Hedberg, försvarsminister Karin Enströms pressekreterare, via sms. Han förtydligar att det avser 42 stycken.
Tidigare skandal handlade om en halvering av det totala beståndet, men i själva verket är skandalen större än så då det endast en tredjedel av nuvarande stridsvagnsbestånd som ska erhålla renoveringen! Varför berättade inte Cecilia Widegren (m) detta faktum då hon basunerade ut nyheten om satsningen på försvaret? Var det möjligen en medveten mörkning för att få det hela att framstå i bättre dager? Jag är helt övertygad om att hon faktiskt har lyckats lura en mycket stor del av alla som läste artikeln då de publicerades.


Fler oklarheter och en märklig hemligstämpling!

Beslutet sägs ha tagits redan i maj, men inga dokument står att finna. Förklaringen påstås vara att förutsättningarna runt detta "investeringsbeslut" är hemligstämplade, vilket även Cecilia Widegren bekräftar i SR intervjun då hon säger att "det är en miljardinvestering som går till Skövde och Boden" men att den exakta summa är hemlig.

Vi kan trots hemligstämplingen, genom Försvarsmaktens öppna materielplan konstatera att summan för renoveringen av stridsvagnarna är planerad till en summa av 900-1400 miljoner.

Vi kan även genom materielplanen konstatera att anskaffningen/installation av stridsledningssystemet SLB (som är en del i åtgärderna) till totalt 500 fordon bedöms kosta 250-325 miljoner. Detta ger vid hand (om vi räknar på den högre siffran) att installationen på ett enda fordon skulle kosta 650.000:-(!) För dessa 42 stridsvagnar skulle det således kosta totalt ca 27 miljoner.

Vad renoveringen omfattar går också att utläsa på FMV webbsida och presenteras även i Ny Tekniks artikel från dagen. Så varför är då detta hemligstämplat?

Cecilia Widegren hävdar i intervjun att beslutet är hemligt av "förmågeskäl och upphandlingsskäl" något som inte riktigt går att förstå då kostnadsspannet redan återfinns tillsammans vilka förmågor det handlar om, om man ens kan prata om förmågor runt den här upphandlingen då det enligt öppna källor knappt sker någon förändring jmf nuläget. Det luktar snarare missbruk av hemligstämpeln, och det verkliga skälet är möjligen att det är PH (pinsamt hemligt) då åtgärdernas ringa omfattning på endast en tredjedel av vagnarna verkar ske till en mycket stor kostnad!


Märkliga prioriteringar!

Den här bloggen har sedan den startade medvetet undvikt att ställa försvarsgrenarnas olika interessen mot varandra när det kommer till resursfördelning av den enkla anledningen att alla nuvarande förmågor är nödvändiga. Debatten bör givetvis handla om hur vi ökar vår försvarsförmåga på bredden, i synnerhet då vi inte kan förlita oss på någon annan än oss själva när det kommer till försvaret av Sverige.

Men nu har vi passerat en gräns och hamnat långt under den kritiska nivån. Det går det inte längre att undvika att beröra ämnet om hur anslaget prioriteras och fördelas inom Försvarsmakten.

Man måste i en hårt ansatt ekonomi ställa den enorma summan (som en mindre renovering av 42 stycken stridsvagnar medför) jämfört med vad det skulle kosta att åtgärda andra, i mina ögon betydligt större bristområden! I synnerhet när man på försvarsdepartementet konstaterar att "de vagnar som blir över är fullt stridsdugliga” (d.v.s. de vagnar som inte kommer att renoveras).

Det finns tre saker som jag anser borde fått betydligt högre prioritet än att renovera dessa stridsvagnar för miljardbelopp! Det är moderna vapensystem till våra enheter som är satta att upprätthålla skalförsvaret. Korvetter och stridsflygplan används till skillnad från stridsvagnar dagligen i vår nationella beredskap och är de mest tillgängliga och rörliga enheter vi har! Dessa borde således vara högt prioriterade, men så är inte fallet just nu. De åtgärder jag anser vara viktigast handlar primärt om:

  • Markbaserad långräckviddig lv-robot (ersättare till antika Hawk 97)
  • Ny sjömålsrobot till korvetter och JAS 39 (ersättare till föråldrade RBS-15)
  • Luftvärnsrobotar till korvetter ) som i dag helt saknas.

Kostnaden för att anskaffa en ny relevant sjömålsrobot till både Flygvapnet och Marinen skulle enl materielplanen uppgå till 800-1100 miljoner. Noterbart är att Flygvapnet fortfarande nyttjar den numera antika (30 år gamla) RBS-15F från 1980. Att anskaffa och installera lv-robot på samtliga Visbykorvetter skulle uppskattningsvis kosta 2000 miljoner.

Vi kan alltså konstatera att vi skulle kunna omsätta beståndet av RBS-15, alternativt bestycka 2-3 Visbykorvetter med den helt nödvändiga luftvärnsroboten för samma summa som den omtalade stridsvagnsrenoveringen kostar.

När det gäller långräckviddigt markbaserat luftvärn eller luftvärnsrobotar till korvetter så finns det inte ens med i nuvarande materielplan som sträcker sig till 2020. En sådan eventuell anskaffning kommer således att ligga långt bortom 2020! Ny sjömålsrobot finns med men ligger i slutet av perioden. Dessa materielsystem anses således inte vara prioriterade! 


För övrigt börjar det bli tröttsamt att från politiker, och nu även tjänstemän på försvarsdepartementet, höra det ständiga pratet om alla dessa nivåer. Ungefär vad rubriken till detta inlägg försöker åskådliggöra. Allt vi i Sverige gör är tydligen på en mycket hög nivå samtidigt som grannen i öster tydligen fastnat på en nivå som varierar från låg till mycket låg. Mer ärligt vore att säga sanningen. Då räcker det med att bara att skifta plats på de omnämnda aktörerna!
- Kommer regeringen att besluta om mer stridsvagnspengar, till ett steg 2? 
– Nej, det är absolut inte klart. Det enda som är avgjort är de 42 som regeringen tagit beslut om. Men några ytterligare ersättningsvagnar har regeringen inte tagit ställning till, säger Andreas Savelli, handläggare på försvarsdepartementet, som nämner att de nya vagnarna får en ”väldigt hög nivå”.


Bloggar: Wiseman, Cornucopia, Sjätte mannen

Nya siffror för "miljardsatsningen"

Ni kanske minns "miljardsatsningen" från förrförra veckan, där Regeringen "satsade miljardbelopp på förvaret i Skaraborg och Norrbotten"? Det som egentligen var den renovering av stridsvagn 122 som varit budgeterad att ske långt tidigare, men som Regeringens genomförandegrupp strök 2008 och som efter dess återkommit men skjutits framåt?

Enligt Försvarsmaktens materielplan var det tänkt att 48-56 stridsvagnar skulle renoveras. Övriga drygt hälften hamnar i de så kallade "reservbataljonerna" som är rena pappersförband utan personal vilket i praktiken innebär att de sannolikt hamnar i malpåse och sedan om något år går till försäljning.

Ny Teknik skriver idag om denna renovering och att det inte blir fler än 42 stridsvagnar som kommer att renoveras. En siffra som ju Regeringen i det ursprungliga pressmeddelandet inte såg det som nödvändigt att nämna. Ej heller ville man berätta vad renoveringen skulle bestå av, vilket dock går att utläsa här (oklart om hela ambitionen av ekonomiska skäl kan uppfyllas)

Gissningsvis handlar det om att renovera 42 st strv 122A, medan såväl bärgningsvagnar och de 12 strv 122B (modifierad till högre skyddsnivå för internationella insatser) ej kommer att renoveras. Hur det går för de stridsvagnar som är tänkta att tillbringa sina dagar i det folkpartistiska garaget på Gotland är oklart.

Det blir bara tydligare vilka enorma satsningar Regeringen gör på svenskt försvar. Återigen bevisas det att det är oerhört mycket viktigare att framstå som effektiv än att egentligen vara det.

Nu är det bara att vänta in höstbudgeten och de satsningar på försvaret som kommer att göras där.

Fortsatt desinfor(m)ation om stridsvagnsrenoveringen

Har försvarspolitiken kört i diket? (Foto: Försvarsmakten)

Desinformationen från Moderaterna runt försvarsfrågorna måste få ett slut. Det går inte längre att stillasittande se och höra hur allt blir till satsningar och att halveringar skulle stärka sveriges försvarsförmåga. Nu måste debatten lyftas ännu ett steg och det är dags att såväl riksmedia som de lokalmedia börjar granska retoriken och nagelfara de uttalanden som ständigt kommer. Detta måste få ett slut!

Under gårdagen fick vi veta från Moderaterna att Alliansregeringen genomför miljardsatsningar på Västsverige och Skaraborg. Något som genom gårdagens faktakoll kunde avfärda som rena felaktigheter.

I dag fortsätter Cecilia Widegren (m), den här gången i en intervju med Sveriges Radio P4 Skaraborg, att ta detta ytterligare ett steg genom nya häpnadsväckande uttalanden.

"Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering"
Vad är det som avses här? Uppgraderingen av JAS 39 Gripen som innebär att 100 flygplan blir 60 kan jag relatera till, men vad är det för uppgradering Marinen har fått enligt Widegren? För det kan väl omöjligt vara det nödvändiga renoveringen av stridsbåt 90 som här avses?

I samma intervju påstår Widegren även att:
man genom satsningen på stridsvagnarna även lägger till anfallsförmåga till den förmåga som redan finns i dag som blir mer modernt och användbart i morgondagens anfallsmiljöer.
Hur detta hänger ihop är för mig fullständigt obegripligt. Anfallsförmåga är en förmågekombination av primärt eldkraft och rörlighet. Vad som hittills framkommit så kommer varken vapensystem eller stridvagnens fysiska förutsättningar för ökad rörlighet att förändras genom den planerade renoveringen, som i huvudsak går ut på att omsätta ålderstigna system samt installera ledningssystemet SLB.

I slutet av intervjun gör Widegren våld på det egna partiets historia genom att påstå att:
detta är en i raden av åtgärder som skulle göras i ett antal steg, något som Alliansregeringen planerat sedan 2009 i samband med försvarsreformen och att detta är ytterligare ett steg att färdigställa insatsorganisationen som då beslutades.
Faktum är att detta påstående är en avsevärd modifiering av sanningen då just stridsvagnsrenoveringen avbröts 2008 av sittande regering efter att den så kallade genomförandegruppen strukit ett antal materielprojekt. Den åtgärd som nu genomförs är den första på regeringen lista över avbrutna materielprojeket. Att nu hävda att detta varit planerat hela tiden är således att göra våld på historien.


Det mest oroväckande med detta är givetvis att gemene svensk förleds att invaggas i någon falsk trygghet när man hör det regeringsbärande prata om att man genomför satsningar på försvaret i tider där läget i vårt omedelbara närområde snabbt förändras. I stället är anslaget för att vidmakthålla viktig försvarsmateriel i själva verket är så pass låg att det leder till en halvering av den nuvarande stridsvagnsparken och således på sikt en reducerad försvarsförmåga.

Bloggrannen Lars Wilderäng har på ett tydligt sätt påvisat hur det hela förhåller sig genom eminent grafik.



En annan faktor man inom Moderaterna inte verkat ta hänsyn till är vilken påverkan denna ständiga skönmålning kommer att ha på partiet när allt detta kommer att uppdagas för den större allmänheten? För så blir det förr eller senare. Trovärdigheten inom området försvarspolitik kommer för de Nya Moderaterna knappast att öka med utspel som dessa. En annan intressant detalj i det hela är att det ständigt är samma personer inom ett parti som levererar dessa "satsningar" media trots att det ägs att det är alliansregeringen som styr? Fundera gärna över varför det aldrig är försvarspolitiker som ex. Allan Widman eller Mikael Oscarsson från de andra partierna som presenterar dessa nyheter och skriver debattartiklar?

Det sägs att det fortfarande finns aktiva Moderater inom partiet som med stor avsmak betraktar detta inifrån. Frågan är varför inga åtgärder vidtas? Det måste väl framgått med all önskvärd tydlighet efter den massiva kritiken i debatten att skönmålningarna måste upphöra. Det har såväl oppositionen som allianskollegorna tydligt uttryckt, så även i riksdagens plenisal. Moderater med förnuft och samvete, ta ert ansvar!


När nu detta tagit nya höjder avser jag i kommande inlägg även göra motsvarande faktakoll på tidigare uttalade satsningar på stridsbåtar, flygplatser och lite annat. Det ser ut att behövas.


Lyssna på hela intervjun med Cecilia Widegren i spelaren här nedan. 


Media: SNGPNKSvD
Debatt: Skövde Nyheter (Lt Daniel Vikströms eminenta replik)

Faktakollen – Cecilia Widegren och Stridsvagn 122

Stridsvagn 122 (Foto: Försvarsmakten)

I dag när jag vaknade till ännu en vacker dag, bryggde mitt morgonkaffe, och gjorde den sedvanliga kollen på nattens och den tidiga morgonens nyhetsflöde så fastnade jag särskilt för dessa rubriker från debattartiklar publicerade hos två lokaltidningar. 
Miljardsatsningar på stridsvagnar i Skaraborg
Miljardsatsning på försvaret i Västsverige
Luttrad som man är så vet man redan innan man börjar läsa artiklarna att detta givetvis inte kan stämma. En ekonomisk "satsning" innebär per definition att man tillför ekonomiska medel utöver det som redan är planerat. I detta fallet handlar det inte alls om att tillföra några nya miljarder till försvarsmateriel, det handlar om att regeringen fattar beslut om en nödvändig och av Försvarsmakten sedan länge planerad livstidsfölängande åtgärd med syftet att hålla vagnarna vid liv under en längre tid.


I artiklarna som är författade av moderaternas försvarspolitiker Cecilia Widegren hemmahörande i Skaraborg återfinns bland annat följande textrader utöver redan redovisade rubriker (min fetstil):
"Professionell personal och modern materiel möjliggör utvecklingen av tillgängliga förband med hög rörlighet och med möjligheter att samverka med andra länder. Den nationella försvarsförmågan stärks ytterligare och alliansregeringen fortsätter att modernisera det nya försvaret av Sverige."
"Regeringen beslutar i morgon om en miljardsatsning på försvaret i Västsverige."
"Det handlar om att uppgradera hela Sveriges stridsvagnsförmåga"

Faktakollen

Vad handlar då detta egentligen om? Sverige förfogar i dag över ca 120 stycken stridsvagn 122 Leopard. Dessa beställdes 1994 under regeringen Bildt. Stridsvagnarna är således i grunden en sen 80-tals produkt. Mer eller mindre all krigsmateriel går någon gång igenom en större modifiering för att produkten ska vara relevant över en längre period. Så har det alltid varit, och kommer så sannolikt alltid att vara.

När det kommer till stridsvagn 122 så har det nu blivit dags för en sedan länge planerad RENO (renovering), något som ströks av genomförandegruppen 2008, men som nu alltså ska genomföras till en större kostnad och senare än planerat.

I renoveringen ingår följande åtgärder där fokus ligger på att ersätta åldersstigna system:
  • Blybatterier 
  • Vagnchefens sikte
  • Internkommunikation
  • Anskaffning av reservdelar för tre års drift
Man kommer även att installera det mycket omdebatterade stridledningssystemet SLB, som har sitt ursprung ur det nu avvecklade NBF-projektet.

På FMV webbsida kan man läsa följande om samma projekt.
Stridsvagn 122 planeras genomgå REMO i perioden från 2013. Till vilken grad modifiering kommer att ske är fortfarande inte helt klart – nuvarande ekonomi medger endast renovering. Fokus ligger på att ersätta blybatterierna, uppgradera vagnchefssiktet samt förse vagnarna med ett nytt kommunikations- och ledningssystem.
REMO blev således en RENO, en renovering av Stridsvagn 122 som från vissa håll även sägs vara hemliga. Det är givetvis helt felaktigt då dessa uppgifter är hämtade från FMV och Försvarsmaktens respektive webbsidor. Renoveringen har legat med i Försvarsmaktens materielplan under en längre tid med projektkod AA.1324001/02 där kostnaden uppskatats till mellan 900-1000 miljoner kronor.

Ännu har regeringen inte fattat beslutet om motsvarande renovering av Stridsfordon 90 vilket är märkligt då hela projektet tidigare har klustrats under samlingsbegreppet RENO 90/122 vilket man kan läsa i Arménytt från 2011. Nya "miljardsatsningar" är möjligen att vänta från Alliansregeringen?

Antalet stridvagnar som ska renoveras enligt Försvarsmaktens plan är 56 stycken.

Ekonomisk reducering blev till satsning

Hur kan nödvändigt underhåll och renoveringar då bli till satsningar? Det beror i grunden på en anvisning till Försvarsmakten genom regleringsbrevet där Försvarsmakten åläggs att särskilt redovisa samtliga materielanskaffningar/beställning av åtgärder som överstiger 200 miljoner kronor. Dessa skall godkännas och beslutas av regeringen genom så kallade regeringsärenden. För renovering av stridvagn 122 har detta legat som regeringsärende sedan 2012 (RÄ 12/19).

På så sätt har regeringen möjlighet att helt på egen hand välja när i tid ett regeringsärende ska klubbas igenom, således när det passar regeringens olika syften. Detta har under åren medfört att många materielprojekt skjutits på framtiden i avsaknad av nödvändiga regeringsbeslut. Det har i vissa fall inneburit att Försvarsmaktens avsatta medel inte har kunnat nyttjas under innevarande budgetår samt att leveranser av nödvändig materiel blir försenad ut till förbanden.

När det kommer till regeringens finansiering av försvarsmateriel under 2013 så har man inte gjort några satsningar alls, utan snarare reducerat matrielanslaget till förmån för den så kallade "omställningen" till ett insatt insatsförsvar (läs personalreformen).

Under 2013 har anslaget 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar minskas med 227,2 miljoner kronor, anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar minskas med 109,6 miljoner kronor samt anslaget 1:5 Forskning och teknikutveckling minskas med 117,8 miljoner kronor. Total reducering om ca 450 miljoner kronor som är matrielrelaterad samt forskning runt teknikutvecklingen.

Det är av den här anledningen tillsammans med andra som det ofinansierade materielberget fortsätter att öka. Uppgifter gör nu gällande att det i praktiken handlar om en hel försvarsbudget, att det nu är nära 40 miljarder kronor som saknas för att kunna materielförsörja beslutad organisation IO14 med relevant materiel.

Regionalpolitik

På Twitter har det under längre tid skämtsamt förekommit ett begrepp som benämnts Skaraborgs försvarsmakt med hashtaggen #sbfm. Detta grundar sig i en rad debattartiklar i media där man med lite fantasi skulle kunna tro att Skaraborg har en egen Försvarsmakt, då så många satsningar verkar vara öronmärkta för just försvaret i Skaraborg - åtminstone om man läser debattartiklar skrivna av politiker från bygden.

Det är ett mycket olyckligt grepp när politiker drar in regionalpolitik i försvarsmaktsangelägenheter som i allra högsta grad i stället är nationella angelägenheter och inget annat. Man skulle kunna ana att det är ett sätt för politiker att redan nu börja positionera sig inför det kommande riksdagsvalet. Vill man bli personvald på hemmaplan så krävs det givietvis att man visar för sina egna väljare att man agerar för bygdens bästa. Om det är så i detta fallet låter jag vara osagt.

Sammanfattning

Nu har turen för livstidsuppehållande åtgärder kommit till Stridsvagn 122, och det är således ingen satsning Alliansregeringen genomför, utan en sedan länge planerad renovering av ett antal stridsvagnar.

Åtgärderna kommer inte att öka försvarsförmågan, den kommer i stället att vidmakthållas - till del. Till del - av den enkla anledningen att Cecilia Widegren glömde berätta en liten detalj i debattartiklarna. Det som glömdes bort är att det på sikt i praktiken även handlar om en halvering av stridsvagnsbeståndet, då den andra halvan successivt kommer att bli obsolet med äldre delar och kommer således inte att hålla den materiella status som kommer att krävas. Satsningen blev i praktiken en halvering.

Det tillförs inga miljardbelopp som den oinsatte medborgaren lätt kan förledas att tro, utan hela projektet tas inom ram, dvs inom befintlig försvarsbudget.

Det är varken Västsverige eller Skaraborg som får några miljarder Pengarna är redan fördelade i statsbudgeten, och de tillförs försvaret av Sverige genom den nationella myndigheten Försvarsmakten.

Textinnehållet i artiklarna får i huvudsak anses som en korrekt beskrivning av sakfrågan när det kommer till att beskriva att det handlar om enklare renoveringar med syftet att livstidsförlänga materielen.

Av den anledningen får Cecilia Widegrens debattartiklar på det hela sammantaget orange ljus i faktakollen med dragning åt det röda.

Bloggar: Sjätte mannen, Wiseman, Cecilia Widegren, CynismerCornucopia
Media: SN, GP, NK, SvD
Debatt: Se Lt Daniel Vikströms emninenta replik i Skövde Nyheter

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

 … hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.


Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin "uppgradering". Från Sveriges Radio Skaraborg:

"Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."


Man häpnar.


Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om "jätteinvesteringen" som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken "Fortsatt desinformation".


Gästinlägg: Roligt att Archertexten väcker uppmärksamhet

Nedan ett gästinlägg från Daniel Skoglund, Officerstidningen med anledning av den senaste tidens debatt om Sveriges prekära situation med total avsaknad av långskjutande artilleri och diskussionerna här på WW om projektets ekonomi. Gästinlägget har också en stark bäring på den likaledes aktuella försvarssekretessen. För vem sätts hemligstämpeln?

Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Roligt att Achertexten väcker uppmärksamhet


Avseende ekonomin. Riksdagsramen om 1,3 mdr är en uppgift till undertecknad.

Enligt FM budgetunderlag för nästa år (BU 14) har utfallet hittills varit drygt 1,2 miljarder.

Enligt samma dokument (BU 14) kommer ekonomin i projektet att omfattas av sekretess f r o m 2013. Det gör att det ska bli spännande att försöka göra en kostnadsuppföljning vid leverans…

I Propen 2005/06:132(och riksdagsbetänkandet) som beslutade om ombyggnation av H77B till Archer är kostnadsramen hemlig. Men vissa riksdagsledamöter krävde vid tillfället ökad öppenhet om kostnadsramen när avtal väl slutits med industrin.

Jag har dock i arbetet med artikeln inte hittat riksdagsdokument med ramen, utan gått på erhållen uppgift och ekonomiskt utfall hittills.

I min journalistiska gärning är det frustrerande med hur sekretessen (framförallt affärssekretessen 31 kap 16§ OSL) ofta försvårar en rimlig granskning av alltifrån JAS/E till utkontraktering av SK60, med mera. Att använda Sipri som källa till svenska vapeninköp känns ju ibland lite udda. (Inte för att jag har något emot dem, de är en trovärdig och bra källa är min uppfattning, men däremot kännas det rimligt att svenska myndigheten borde kunna leverera dessa uppgifter.)

(En annan rolig/tragiskt upplevelse var när jag intervjuade en mycket kunnig officer om ett antal vapensystem för en, ännu ej publicerad, text om beväpningen i vissa delar av FM. Han sade: ”Jag får inte ge dig uppgifterna på vad systemen kostar, men kolla på de här hemsidorna för de här försvarsmakterna/försvarsdepartement/tillverkarna så kan du se det, för där är det öppet.” Då infinner sig frågan vem vi hemligstämplar för. Men det är klart, om de kunskapsinhämtare vi vill försvåra för endast talar svenska, når vi ju vårt mål.)

Jag har förståelse för behovet av sekretess, fast min upplevelse är att sekretessen idag ökar och försvårar insyn och debatt. Detta gagnar i längden inte försvaret eller Sverige.

Sedan, för att återgå till Archer-kostnaden, är ekonomiska ramar och utfall alltid trixiga att jobba med (som framhålls i artikeln).

Vad inkluderas i siffran, bara pjäsen, eller kringutrustning och underhåll, etc, vilka påslag för valutakurser finns, eller annat?

Om någon har koll på när (och om) en exakt ramsiffra beslutats av riksdagen får ni gärna meddela denna, samt kända avgränsningar.

The truth is out there…


Med vänliga hälsningar

Daniel Skoglund, Officerstidningen