Kategoriarkiv: Boatswain

Gästinlägg: Lackmustest 2.0?



Uppdaterat 17:20:

Ryska utrikesministeriet bekräftar nu att ryska styrkor gått in i Ukraina från marinbasen i Sevastopol.

/ Skipper

-------------------------------------


”I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer [att]definiera vår syn på Ryssland." (Försvarsberedningen 2007)


I augusti 2008 fick vi, i samband med det rysk-georgiska kriget, svaret på den ryska avsikten och förmågan. Frågan är nu om vi står inför ett förnyat lackmustest som antingen bekräftar eller motsäger provresultatet som erhölls för nästan sex år sedan?

De senaste veckornas oroligheter i Ukraina har satt världens ögon på landet och att den ukrainska ekonomin är rejält ansträngd har väl inte gått någon förbi. Lån från EU på över 200 miljarder SEK har diskuterats och även Ryssland är beredda att skjuta till stora summor och därtill rabatterat energipris förutsatt att Ukraina dansar efter deras pipa och inte närmar sig EU.

Utöver det står den ryska ekonomin inför stora utmaningar just nu. OS blev inte det ekonomiska lyft man hoppades på utan istället har den ryska börsen (RTS, Russia Trading System Index) sjunkit 4,6% senaste veckan. Att jämföra med t.ex. svenska börsens (OMX AFV GX) +1,3%, Dow Jones Industrial Average Index +0,86% och Dow Jones World Index +0,67% under samma period. Samtidigt har den ryska rubeln försvagats rejält gentemot både USD och EUR den senaste månaden, förstärkt av den senaste veckans utveckling i Ukraina.

Förvisso gynnar en svag rubel rysk export men precis som Cornucopia skriver  så är nog den vinsten försumbar då energiexporten är tämligen valutaoberoende och övrig export förmodligen heller ej påverkas mer än nämnvärt till Rysslands fördel. Istället får rysk ekonomi dras med de nackdelar en svag valuta innebär, t.ex. minskad internationell köpkraft.

Om informationen i media och på twitter stämmer har Ryssland ett rejält brohuvud på Krimhalvön, både via sin ordinarie örlogsbas i Sevastopol som hyrs på långtidskontrakt men även på två flygplaster som enligt uppgift ockuperats av rysk militär. Den Ukrainska inrikesministern fördömer agerandet med orden ”jag anser att det som hänt är en beväpnad invasion och ockupation som strider mot internationella uppgörelser och normer". Händelsen tillbakavisas dock av ryska Svarta havsflottan. Annan information gör gällande att Ryssland tagit över den civila flygtrafikledningen vid de två ovan nämnda flygplatserna. Vem som har rätt återstår att se men det figurerar bilder som talar för att informationen är korrekt och detta stöds även av FOI:s expert Jakob Hedenskog. Som av en händelse så har Ryssland även mobiliserat 150.000 man i västra militärdistriktet.

Om antagandet görs att ovanstående stycke är korrekt har alltså Ryska militära förband belägrat och tagit kontrollen över delar av ett europeiskt lands territorium vilket är ytterst illavarslande och visar i så fall på Rysslands totala ignorans för internationell rätt.

EU (och USA), Ukraina och Ryssland står nu inför ett komplicerat vägval:

Ukraina valde i höstas att inte skriva under ett associeringsavtal med EU och undslapp därmed ryska ekonomiska maktmedel, t.ex. höjt gaspris. Nu måste man välja sida då den inhemska ekonomin är i svårt behov av nödlån men landet behöver även stöd att bygga upp en fungerande politisk styrning. Faller valet då på EU och väst eller Ryssland. EU å sin sida har att välja mellan att återigen ge lån till krisande europeiska länder och därmed dra Ukraina närmare EU men å andra sidan stöta sig med Ryssland som drar åt andra hållet. Ukraina har att välja mellan ett närmande mot EU (dock väldigt långt ifrån ett medlemskap) och därmed få stora problem med sin nuvarande största handelspartner Ryssland, alternativt vända EU (och en fungerande demokrati) ryggen men bibehålla goda relationer med Ryssland . Slutligen måste Ryssland välja mellan att backa upp sin hårda retorik gentemot Ukraina för att säkerställa sitt inflytande och ekonomiska kopplingar alternativt se EU (och därmed NATO) krypa allt närmare den ryska gränsen. Fler och fler av Rysslands tidigare buffertzoner mot väst kommer därmed att ha försvunnit.

Jugoslavien har ofta nämnts i termer av den sista konflikten på europeiskt territorium och att något liknande till varje pris måste undvikas. Tyvärr ser det ut som att historien återigen upprepar sig, dock i annan tappning denna gång med t.ex. en stormakt (Ryssland) med starka intressen och tydliga avsikter i det oroliga inrikespolitiska klimatet i Ukraina. EU har redan sin beskärda del av problem med lågkonjuktur och ett inte obetydligt antal medlemsländer som ekonomiskt sett är i mycket dåligt skick. Lägg därtill alla de icke koordinerade försvarsnedragningarna inom unionen samt ett USA under tillbakadragande från Europa. Situationen är allt annat än önskvärd och detta blir ett stort prov på EU:s möjligheter till konfliktdämpning och politisk balansgång på slak lina. Militärt sett har EU bara sin Battle Group att tillgå och den göre sig sannolikt icke besvär i denna konflikt. Att samtliga EU-länder vill att den blir insatt ter sig också föga sannolikt.

Återstår då NATO som har kapaciteten men frågan är om viljan och ekonomin finns?

Det skälver på Europas östra sida och det är med skräckblandad förtjusning aktörernas agerande beskådas. Det blir intressant att se försvarsberedningens kommentarer i ämnet då deras rapport kommer i mars och vad detta betyder för svensk försvarspolitik. Kommer man återigen att blunda inför fakta eller kommer detta att vara vändningen för den styvmoderligt behandlade svenska försvarspolitiken? Det återstår att se.

Är det ett Krimskt lackmustest vi snart får resultatet av?

/ Boatswain


För vidare läsning angående utvecklingen i Ukraina rekommenderas Kungliga Krigsvetenskapsakademien 1, 2, 3 samt Cornucopia som i vanlig ordning levererar kloka analyser, slutsatser och nyanserade bedömningar. 

Gästinlägg: Funderingar kring foldern Marinens utveckling

Foto: Försvarsmakten

Marinen har tagit fram en folder för att informera om Marinen och marinens utveckling. Den ständigt aktiva och återkommande gästskribenten Boatswain har analyserat innehållet och kommenterat. Generellt sett är alla grepp som kan bidra till att allmänheten och i synnerhet politiker blir mer allmänbildade och informerade runt försvarsfrågan.

Extra glädjande är att man på folderns framsida använder begreppet MARINEN och marinens heraldiska vapen istället för enbart Försvarsmakten. Att återinföra försvarsgrenschefer är nästa steg i rätt riktning, men det är ett helt annat ämne.

/ Skipper

-------------------------------------

Idag presenterade Marininspektören skriften Marinens utvecklingMarinbloggen. MI:s förhoppning är att skriften ”ökar både förståelse och intresse för marinens del i det svenska försvaret” och han beskriver det som angeläget, med anledning av den aktuella försvarsdebatten, att beskriva Marinens uppgifter och användande. Jag tänkte med detta inlägg kommentera och fundera lite kring de olika rubrikerna i foldern.

Inledningsvis presenteras Marina förutsättningar där det redogörs för hur sårbart samhället är för störningar i det sjöburna varuflödet, militärgeografiska förutsättningar, klimatförändringar och förändrade flöden av naturtillgångar. Kortfattat och en bra beskrivning för de icke insatta. Det enda jag saknar är Rysslands rejäla upprustning som är en viktig faktor att beakta om man ska beskriva marina förutsättningar då de övar mer under-,på- och över havsytan än tidigare. Till detta hör även en ökad numerär, mer offensivt övningsmönster och förhållningssätt till omvärlden. Förvisso antyds det mellan raderna att ”andra ökar sin militära förmåga” och att det sker en ”okoordinerad minskning av de militära resurserna” inom EU. Som läget är nu gäller det att vara tydlig med budskapet!

Därefter redogörs det i punktform för Marinens uppgifter och jag väljer att kommentera dem punkt för punkt.


Marinen ska:

• I första hand verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs.


Så långt allt väl men vad händer om de två Visbykorvetterna och HMS Carlskrona skulle ianspråktagas för en eventuell ME04? Då minskar vår redan anorektiska flotta av ytattackfartyg med minst 1/3 under knappt ett år. Här sitter inte MI på beslutet men har att hantera konsekvenserna av det.


• Verka förebyggande, konfliktdämpande och stabiliserande.

Kräver närvaro till sjöss. Som den ekonomiska situationen ser ut vad beträffar förbandsmedel kommande år blir det sämre med den varan.


• Kunna möta en kvalificerad motståndare i alla konfliktnivåer och under lång tid.

Här tycker jag att MI tar i lite väl mycket. ÖB har redan deklarerat att Försvarsmakten kan försvara en del av Sverige, under begränsad tid förutsatt att det tillförs medel för att kunna intaga IO14. Att då drömma om att Marinen ska kunna stå emot ”under lång tid” förblir något av en rosa dröm.


• Samverka med övriga stridskrafter, länder, myndigheter och organisationer.

Här tar samverkan med flygstridskrafter steg åt rätt håll varje år och vad beträffar samverkan med andra länder är Sverige bäst i icke Nato-klassen. När det gäller samverkan med andra myndigheter och organisationer är jag mer tveksam. Vi ska inte samverka för samverkans skull och som det ser ut just nu måste vi fokusera på den väpnade striden.


• Till största del utgöras av stående förband.

Det gör fartygsförbanden till största del redan nu. Problemet är oförutsedda avgångar bland våra sjömän och bemanningsuppdrag som måste lösas ”inom ram” på divisionerna. Här behövs extra rader för att hantera bemanningsuppdrag, sjukdom ,vidareutbildning m.m.


Jag håller helt med MI om hans fem punkter som Marinen ska kunna och göra.

Dock saknas resurserna för detta och det rår inte ens en amiral på. Här måste det till en politisk vilja och mer ekonomiska medel. Stycket ska nog istället ses som ett uttryck för MI:s vilja.

Vidare belyses de tre Marina operativa koncept (Sjöövervakning, Sjöfartsskydd och Kustförsvarsoperation) som utarbetats och de kräver ingen ytterligare kommentar.

När det gäller det fjärde stycket – Prioriteringar (sex till antalet) så genomsyrar de ganska väl den politiska viljan; nationellt och internationellt, TI, samverkan och nordiskt samarbete. Som tagits upp av undertecknad tidigare så måste det börja avgränsas och prioriteras avseende vilka försvarssamarbeten vi ska deltaga i. Även här fungerar det inte att vara med överallt. Att prioritera innebär att välja bort och där har nog den politiska nivån lite att lära, då skulle MI också ha möjligheten att säga vad som är viktigast.

Slutligen redogör Marininspektören för de Marina utvecklingsbehoven och det är först där som vi har diametralt skilda åsikter. I foldern står det att ”dimensionerande krav är att nästa generations stridsfartyg (NGS) ska kunna ha medeltung helikopter ombord, en god uthållighet och en utökad ledningsförmåga”. Det är omöjligt att inte tolka detta som att NGS ska kunna husera Hkp 14 och därmed bli större än nuvarande Visbykorvetter. Jag anser inte att det är rätt väg att gå mot färre och större kölar. Vi behöver mer eldkraft, större möjlighet till såväl kraftsamling som spridning och mindre sårbarhet. Det talar starkt för fler men mindre fartyg förutsatt prolongerad ekonomi.


Sammanfattningsvis och trots de på sina håll negativa formuleringarna ovan - bra MI!

Tydligt och rakt. Tyvärr framstår det mer som amiral Thörnqvists vilja/önskan än vad som i nuläget är en realistisk syn på marin utveckling men oaktat detta så behöver vi någon som tar på sig ledartröjan, går främst och visar vilken kurs vi ska sätta i den försvarspolitiska stormen.


Nu är det upp till MI och oss andra att spotta på den politiska stenen tills den blir dyngsur. Envar får dra sitt strå till stacken och informera allmänheten om vikten av en säker sjöfart. Först då kan Marinens utveckling bli som den beskrivs i foldern.

/Boatswain

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten




Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga - den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

--------------------------------------------


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.


Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;
1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).


2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Gästinlägg: Reviderade betyg




Normalt sett undviker vi att publicera detaljer som berör enskilda förband, dels p.g.a. att det intresserar en högst begränsad läsekrets, dels då jag har lärt mig att det finns väldigt många ömma tår där ute. Gör dock ett undantag den här gången då skribenten av det föregående gästinlägget gärna vill följa upp med positiv kritik. Samtidigt är det bra att det finns individer ute på förbanden som är engagerade och utgör ögon och öron för att bidra till detaljer i försvarsdebatten.

Att inte något förband i nuläget kan konkretisera vilka eventuella befattningar som kommer att påverkas av FM Org 18 är helt naturligt då arbetet i Marinen knappt har påbörjats. Man ska också ha klart för sig att dessa förändringar kommer att ske successivt fram till 2018.


Något jag verkligen håller med om är att samtliga förband måste bli bättre på intern information! Då slipper vi inlägg likt detta och föregående gästinlägg här på bloggen och vi kan i stället lägga allt krut på att föra den externa kampen för en levande försvarsdebatt, för ett relevant förvar och mot de som aktivt motverkar detta genom skönmålning och en oansvarig försvarspolitik.

/ Skipper


---------------------------------

Delar man ut kritik så ska man även dela ut beröm när så är befogat.

I mitt förra gästinlägg daterat 15/10, varnade jag för den oro som sprids bland de anställda och konstaterade att bristen på information gör detta än värre. HKV och förbanden hamnade i skottgluggen och betyget icke godkänt delades ut med en frekvens om skulle ge en rektor magsår. Sedan dess har båda sjöstridsflottiljerna informerat sin personal.

3. sjöstridsflottljens personal informerades den 17/10 via ett Flottiljchefsbrevriktat till de anställda.
Vid 4. sjöstridsflottiljen informerades personalen i Flottiljchefens veckobrev den 18/10. Här kommer en personalorientering att äga rum den 22/10 och det vore märkligt om ämnet inte berörs då också.

Bra jobbat båda flottiljcheferna!

Chefen 3.Sjöstridsflottiljen informerade om tre av de punkter jag tog upp som bidragande till nuvarande ovisshet och bl.a. om hur FM Org 18 kan komma att påverka flottiljen. I korthet handlar det om ett fåtal befattningar (vilka?) som ska förändras i nivå samt eventuellt fler bemanningsuppdrag på SSS. Det utökade antalet bemanningsuppdrag på SSS skulle möjligen kunna vara konsekvensen av att Provturskommando Marinen flyttas från 3.Sjöstridsflottiljen till SSS vilket, om så är fallet, i realiteten inte borde innebära så stora förändringar. Är det ytterligare bemanningsuppdrag utöver dessa blir läget värre då detta kan komma att påverka insatsförbandets vakansläge.

I Chefen 4.Sjöstridsflottiljens veckobrev står det följande:
Det vi ska göra är att ett fåtal befattningar som idag bemannas av taktiska officerare ska ersättas med specialistofficerare. Vidare ska ett fåtal specialistofficerare ersättas av GSS (Gruppbefäl, Soldater och Sjömän). Sammanlagt ska 14 befattningar hanteras. Ingen kommer att sägas upp. Inte heller kommer någon att få byta kategori med anledning av FM Org 18.
I likhet med förbandschefen i syd ger här C 4. sin bild av den plan som för tillfället ligger som underlag för förbandets förändring i och med FM Org 18. Bra information men även här saknas detaljerna om vilka befattningar som avses förändras. Det kanske inte är beslutat än utan bara antalet som ska förändras? Glädjande är att informationen om FM Org 18 denna vecka kvantitetsmässigt (knappt) slår mängden text om arbetet vid 42.Minröjningsdivisionen…

Det vore djärvt och inte särdeles klädsamt av mig att tillskriva mig äran för att förbandscheferna informerade personalen men utifrån deras brev kan det konstateras att de i alla fall verkar läsa försvarsbloggarna vilket är glädjande.

Efter revidering av betygen så ser det på de marina förbanden ut som följer:

1.UbfljIngen information
3.Sjöstridsflj: G
4.Sjöstridsflj: G
Marinbasen: VG (informerade redan 14/10, dvs. innan mitt inlägg, ser fram emot komplettering)
SSS: Ingen information
Amf 1: Ingen information

Jag skriver mina gästinlägg av en anledning; att på mitt sätt bidra till att verksamheten, högt som lågt, ska bli bättre i FM. Det är inte för att irritera förbandschefer utan för att göra dem medvetna om ett problem jag och flera andra identifierat. Förhoppningsvis blir informationsspridningen bättre framöver, det tjänar vi alla på. Förslagsvis kan informationsavdelningarna på förbanden nyttjas mer för intern information än för extern (rekrytering). Det är bättre att få fler att stanna kvar och rekrytera färre än vice versa.

Återigen, bra jobbat!

/Boatswain

Gästinlägg: Lögn, förbannad lögn och statistik alternativt ett oroväckande rekryteringsunderlag



Försvarsmaktens rekrytering är ett ämne som varit hett debattstoff sedan ett antal år tillbaka. Efter att värnplikten avskaffade så har rekryteringen av alla kategorierna (GSS, SO samt OF) börjat halta i olika omfattning. Rekryteringen till GSS, och i synnerhet till kategorin T (tidvis tjänstgörande) varit det största problemet även om vår egen minister tidigare har beskrivit den som en internationell succé. Att även rekryteringen till officersyrket skulle bli ett problemområde var det nog få som hade förutspått, men nu är även detta ett faktum. Redan i januari tog Sveriges Radio upp ämnet, och efter dagens klarläggande om de omtalade nivåerna kan vi konstatera att till och med officersrekryteringen börjar tangera en #lågnivå.

Signaturen Boatswain som egentligen borde starta en egen blogg är tillbaka med ett nyförfattat gästinlägg i ämnet.

/ Skipper

(För övrigt är jag bekymrad över att Försvarsmakten fortfarande inte informerar sin personal på bred front om arbetet med FM Org 18 (det som Teaterdirektören snabbt döpte om till IQ18) och vad det kommer att innebära. Uppdaterat: Försvarsmakten ska i dag ha informerat sin personal via den interna informationsportalen EMILIA.)

---------------------------------------------------------

I veckan återfanns Officerstidningen i brevlådan för de som är medlemmar i Officersförbundet men den kan med fördel även läsas på nätet. Tidskriften är ett välkommet komplement till den tillrättalagda, glättiga och intetsägande tidningen Försvarets forum som på en basal nivå förklarar vår verksamhet och blåser solsken horisonten runt över hela myndigheten. Officerstidningen ger en mer nyanserad bild, belyser allt som oftast verkligheten och därmed också dess såväl positiva som negativa sidor. I senaste numrets ledare kan man även ana att Lars Fresker följer försvarsbloggarna vilket är mycket positivt. 

En mindre artikel i tidningen redovisar resultatet av rekryteringen till Officersprogrammet (OP/TA) 13-16 vilket är allt annat än glädjande läsning. Ämnet har tidigare belysts på denna blogg och utvecklingen tarvar en fortsatt uppföljning framgent då den negativa utvecklingen som skett de senaste åren är att betrakta som en tydlig trend. Hur ser det ut med attraktionskraften till officersutbildningen? Om vi börjar med utvecklingen av antalet sökande till Officersprogrammet så ser det ut enligt nedan från OP/TA 10-13 till OP/TA 13-16.

Klicka på bilden för att förstora

Tyvärr hittade jag inte någon data för OP/TA 11-14 men oavsett detta är trenden nedåtgående. Till saken hör också att rekryteringsunderlaget för 10-13 bestod av värnpliktiga vilket är ytterligare en parameter att ta hänsyn till då yrkesförsvaret debatteras. Som rekryteringsbas är värnplikten oslagbar!

När siffrorna för kullen till Officersprogrammet 13-16 dissekeras så åker inte de redan nedåtvända mungiporna upp utan snarare längre ned. De 313 sökande skulle gallras ut till ca 90 platser, vilket sannolikt bedömdes som det antal som behövdes för att trygga återväxten alternativt det som FM såg sig ha råd med. Nu uppenbarar sig problematiken med att ha för få sökande per plats då individerna först ska ha den formella behörigheten (gymnasiebetyg) och därefter genomgå fysiska och psysiska tester. Förutsatt att man klarar dessa så återstår en lämplighetsbedömning med graderingen 0-3 där 0 är icke lämplig och 3 mycket väl lämplig. Resultatet är mycket oroväckande!
 
Klicka på bilden för att förstora

Av 313 sökande bedöms endast 3,8% vara mycket väl lämpliga och det visar sig även att endast 9 st nekats plats trots att de klarat alla tester och bedömts lämpliga. Det är alltså väldigt nära att antalet platser inte ens kan fyllas med individer som precis klarat gränsen. Tester och psykologutvärderingar säger inte allt om huruvida en enskild person kommer bli en duglig officer eller inte men det går inte att förneka statistiken när det gäller det kvantitativa urval som presenterats ovan.

Fördelningen mellan könen är också intressant då FM uttryckligen vill attrahera fler kvinnor till yrket. Där visar det sig att andelen antagna kvinnor är ca 10 % vilket är ungefär i linje med tidigare år. Noterbart är att en större andel kvinnor än män faller ifrån vid gallringen då det är 15 % av de sökande som är kvinnor.

Klicka på bilden för att förstora
Klicka på bilden för att förstora
Antalet kvinnor som sökt är relativt litet vilket innebär att det är för tidigt att dra några slutsatser av detta. Det finns heller inga data presenterade som visar om det är testerna eller lämplighetsbedömningen som skördar fler frånfall än bland den manliga delen sökande.

Om GMU-rekryteringen får vi alltid höra att allt går bra och att det är ett så stort söktryck till utbildningen. Denna myt har sedan länge genomskådats då även där väldigt många faller ifrån vid gallringen. Dessutom kunde man i förra numret av Officerstidningen läsa om den låga andelen av de inryckande GMU-soldaterna som de facto valde att ta anställning i FM. Endast 60,3 % av de som påbörjade sin utbildning klarade den och valde att fortsätta med ett liv i grön eller blå uniform. Bottennoteringen stod Amf1/Berga för där endast 34 % fortsatte att försvara vår skärgård. Det är nedslående att läsa att även rekryteringen till officersyrket haltar med för få lämpliga sökande per plats. Samma indikationer finns på Specialistofficersutbildningen där förbanden ibland inte fyller upp antalet platser inom vissa utbildningsgrenar. Detta kommer garanterat påverka kvalitén på framtidens officerare.

FM måste kanske tänka om när det gäller rekrytering. Ungdomen idag attraheras uppenbarligen inte till att söka en anställning eller utbildning via affischer på busshållsplatser som insinuerar att det är konstigt att lägga upp en bild på sin frukost på Instagram eller fundera över om man har fått några ”nya likes samtidigt som ett fartyg är kapat utanför Somalia”. Tyvärr sitter inte jag med facit på hand vad som ska förändras men något måste göras och det omedelbart för att komma ur den negativa spiral vi befinner oss i.

Vad jag däremot är säker på är att fler inte kommer söka när FM ska spara 500 miljoner på personalkostnaderna, dvs. hålla nere lönerna och sänka nivåerna (graderna) för att tala klarspråk. Försvarsupplysning och information till alla gymnasieelever kanske är en väg att prova? Om man identifierat att målgruppen är de som är aktiva på sociala medier, vilket är min tolkning av den senaste reklamen, så kanske internetuppkoppling ombord på våra fartyg till sjöss vore ett steg i rätt riktning. Vilken 20-åring idag (som uppenbarligen måste berätta vad denne förtär till frukost) blir lockad av två veckor till sjöss utan tillgång till Facebook/Twitter/Instagram m.m (minns HMS Orion-upproret för något år sedan)? För oss som är uppväxta med ett fåtal tv-kanaler och backelittelefon kan det förefalla märkligt att inte klara sig utan internet under en period till sjöss men så ser verkligheten ut.

FM kommer inte kunna förändra det utan FM måste kanske förändra sin syn på, och acceptera den verklighet som vi befinner oss i.

/Boatswain

Gästinlägg: Ett perspektiv på ett perspektiv



Det dåliga samvetet just nu beror främst på att jag ännu inte tagit mig tiden att kommentera Försvarsmaktens perspektivplanering som släpptes i början av veckan. Det får väl nästan betraktas som tjänstefel av en försvarsbloggare att inte kommentera ett dokument med så mycket sprängstoff som de hårda skrivningarna innebär.

Som tur är har ämnet avhandlats på flera andra platser på ett mycket uttömmande sätt och nu även i ett läsvärt gästinlägg på denna blogg. Trots detta kommer ämnet att avhandlas även här under kommande vecka.

/ Skipper
   
-----------------------------------------------

Det finns ingen anledning att, från mitt håll, ge mig på en djupare analys av den Perspektivstudie 2013 som FM lämnade ifrån sig i veckan. Två eminenta skribenter har redan på ett förtjänstfullt sätt gjort detta och jag kan varmt rekommendera Kungliga Krigsvetenskapsakademin och Annika Nordgren Christensen för såväl en sammanfattning som en del reflektioner och synpunkter.

Det är ett digert dokument som i sin helhet är välskrivet och väldigt skarpt formulerat. Det finns inte utrymme för (skön)tolkningar utan nu är det raka puckar som levereras. Det är befriande att läsa saker som benämns vid sitt rätta namn men även ack så dystert. Dystert i den mening att den framtid, som förvisso inte var okänd för många, nu blir så konkret och reell. Jag tänkte bara göra ett par nedslag i studien för att ge en sammanfattning för de som inte orkar läsa hela dokumentet.

Regeringen har, via regleringsbrevet, gett FM uppgiften att ta fram en perspektivstudie i tidsspannet 10-20 år framöver dvs. bortom 2030. FM har valt att redovisa försvarsförmågan utefter antagandet om oförändrat ekonomi, s.k. prolongerad ekonomi, inkluderande de av regeringen aviserade (knappt märkbara) höjningarna under de närmaste åren. Inledningsvis upprepar man det som skrevs i årsredovisningen för 2012:
Försvarsmakten ansåg därför att konsekvenserna av prolongerade anslagsramar är så omfattande för den operativa förmågan 2019 att Försvarsmaktens uppgifter måste förändras. Den gradvisa reduceringen av operativ förmåga sker under en följd av år och får successivt alltmer omfattande konsekvenser. Prolongerade anslagsramar innebär avgörande begränsningar i förmågan att möta ett begränsat väpnat angrepp. Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår.

För att sätta detta i ett sammanhang så är det alltså ”en-veckasförsvaret” som får ”avgörande begränsningar” och inte något som tar avstamp från en hög nivå. Vidare, fortfarande hämtat från delen som återupprepar årsredovisningen, läser jag:
En prolongerad anslagsnivå medför också att förmågan att delta i internationella insatser enligt den nivå riksdagen beslutat inte kan upprätthållas.

Det som i debatten något raljant har benämnts ”långtbortistan-doktrinen” och som utgör grunden för och syftet med IO14 får även det sig en rejäl smocka. Om det inte ens går att hålla 2.000 man utomlands med en myndighet med 40 miljarder i årligen i plånboken, ja då är det illa ställt. Det är med insatser utomlands politikerna samlar pluskulor hos NATO och andra västländer vilket i sin tur ger inflytande på den internationella spelplanen. Frågan är om regeringen nu reagerar på den här skrivningen?


På sidorna 10-11 i Perspektivstudien 2013 återfinns följande i ett avsnitt om IO14:
Nedan beskriven utveckling 2020 utgår från en prolongerad ekonomi inklusive föreslagna anslagsförstärkningar och inriktas mot bibehållen förmågebredd och fokus på manöverkrigföring. Inriktningen innebär reduceringar av krigsförbandens storlek samt ytterligare ökning av andelen tidvis tjänstgörande personal. […] Insatsorganisationens förmåga att kunna försvara ett begränsat geografiskt område försämras samtidigt som uthålligheten nedgår jämfört med en operativt relevant insatsorganisation. Vidare medför den låga volymen av stridskrafter risk att den territoriella integriteten inte kan upprätthållas vid systematiska kränkningar.

Det är alltså inte ens tal om att hantera väpnade angrepp längre utan nu står vi med byxorna nere redan vid systematiska kränkningar. Citat liknande de ovan återkommer på många av sidorna i rapporten, därav min tidigare skrivning om dyster läsning. Jag avser inte ge några fler citat eller analyser av vad som skrivits utan hänvisar till Kkrva och A Nordgren Christensen.

Det man däremot, i sedvanlig ordning, kan konstera är att från nymoderat håll är det lika tyst angående Försvarsmaktens Perspektivstudie som när Ryssland skramlade ihop en bättre beredskapsövning för ett tag sen.
  • På Cecilia-ordförande för försvarsberedningen-Widegrens blogg kan vi läsa om vårdbesök i Falköping, den i sammanhanget mycket viktiga motionen som skrivits om att valkretsen Västra Götalands läns Östra återfår sitt ursprungliga namn (Skaraborg) samt en inbjudan till årets Hästriksdag 2013.
  • F.d. Fömin Sten Tolgfors kommer rusande till försvar för sina kollegor och tycker att debattörerna är elaka mot hans vänner i (m).

Det börjar bli väl uppenbart när myndigheten Försvarsmakten, till viss del oppositionen, äldre moderater, försvarsbloggare och även vissa seriösare gammelmedia gång efter annan påvisar att Försvarsmakten befinner sig på ett brant, sluttande plan på väg mot kollaps. Från Regeringshåll hörs dock bara guld och gröna skogar ackompanjerade av satsningar på än det ena än det andra. Trovärdigheten är obefintlig!

Nu har nuvarande och framtida regering (oavsett färg) ett par seriösa alternativ att välja mellan:
  • Göra en pudel och erkänna att FM i sin Perspektivstudie (och merparten av försvarsdebattörerna) har rätt, skjuta till medel och uppnå balans mellan uppgift och budget.
  • I sak hålla med i FM:s bedömning men meddela att man tar den kalkylerade risken med en sjunkande försvarsförmåga och förlorade förmågor och därmed inte skjuter till några medel.
  • Framlägga en egen trovärdig analys som påvisar att FM har fel i sin studie och därmed bibehålla den nuvarande inriktningen utifrån sin egen slutsats.

Då det verkar vara populärt att citera Konstitutionsutskottet utfrågning av Carl Lidbom 1989 så passar Lidboms välkända uttalande även den moderata försvarspolitiken; ”…det du håller på med är trams”!

/Boatswain

Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker



Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen - här och nu - ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper

-----------------------------------------------------------------

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, - strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 


/ Skipper

-------------------------------------------------

Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som "host nation" har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Gästinlägg: Jobbansökan



Ännu ett träffsäkert gästinlägg. Den här gången ett nytt inlägg från signaturen Boatswain som nu söker nytt jobb som politisk sekreterare hos försvarsutskottets vice ordförande tillika försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. Platsannonsen fanns att läsa på Moderaternas sida med lediga jobb fram till i går, men är nu borttagen. Bloggkollegan Sjätte mannen hade dock sparat ner en kopia på platsannonsen som finns att läsa här


-------------------------------------------------------


Bäste Cecilia Widegren; Jag skriver till er med anledning av att ni utlyst tjänsten som politisk sekreterare och vill härmed anmäla mitt starka intresse. Jag är en man i mina bästa år som tjänstgjort i Försvarsmakten i lite dryga 20 år. Därmed har jag stor insikt i myndighetens verksamhet och tror därför att jag kan bidra till ditt arbete som vice ordförande i Försvarsutskottet och även i erat viktiga värv som ordförande i Försvarsberedningen

Som du ser har jag begåvats med såväl läsandet som skrivandets gåva och borde därmed passa utmärkt som ”kommunikativt stöd” och ”skriva debattartiklar, pressmeddelanden”. Jag kan även ljuga, förvanska och försköna verkligheten vilket är något jag förstått uppskattas i de nymoderata leden.

Ni söker någon som ”gärna har politisk erfarenhet”. Jag har röstat i varje val och har varit på studiebesök i Riksdagen en gång för länge sedan. Det måste väl räcka med tanke på att mina arbetsuppgifter är att basunera ut det nymoderata budskapet tills det korkade folket förstår hur det står till med försvaret av landet.

I hela mitt röstberättigade liv har undertecknad röstat borgerligt och även om jag för tillfället är något politiskt vilsen så tror jag att jag, likt många andra moderater, under partipiskan kan övertygas om att den nymoderata vägen är den rätta.

Tyvärr är min enda ”erfarenhet från ideell organisation” att jag en gång skänkte en slant till Frälsningsarmén men det motsvarar väl ungefär Moderaternas satsningar på Försvarsmakten.

Ni söker någon ”som kan anpassa språk till olika målgrupper”; jag kan svära på ett tiotal språk och har även, från den bedrövliga och icke tillgängliga värnpliktens tid, en god förmåga i att skälla ut människor efter behov. Jag kan tänka mig att ni skulle behöva någon som kan läxa upp de svartmålande (och uppenbart felinformerade) försvarsbloggarna ibland vilket skulle passa mig som handen i stridshandsken!

Ni har skrivit mycket om stridsvagnar den senaste tiden. Vilket sammanträffande. Jag har både sett och åkt en stridsvagn och kan nog (faktiskt bättre än ni) övertyga alla skeptiker att den senast kommunicerade ”satsningen” på Försvarsmakten är av enorm karaktär.

Moderaterna beskriver även investeringen i 60 st JAS Gripen som en stor förmågeuppbyggnad. Detta kan jag också skriva under på då jag faktiskt sett flera gamla JAS på flyguppvisningar. Detta gamla ruckel till flygplan måste vi byta ut, 39C/D har ju knappt levererats och trots min svaga tvåa i mattebetyg från gymnasiet förstår jag att 60 st är fler än 100.

Enligt befattningsbeskrivningen innebär tjänsten att ”planera politiska aktiviteter” vilket jag tyvärr har ringa erfarenhet av. Däremot har jag ofta de senaste åren förundrats över varför inte officerare kan strejka i missnöje mot förd försvarspolitik, det kanske räcker som merit?

Mina löneanspråk är anspråkslösa då jag förstått att min löneutveckling framöver kommer att vara begränsad med tanke på den ack så nödvändiga neddragningen á 500 miljoner av Försvarsmaktens personalkostnader. Dessa soldater och officerare borde veta bättre och arbeta för ära och heder och inte riksdaler som riket och vår Försvars… förlåt, Finansminister, kan behöva bättre.

Om ni önskar att jag flyttar dit plikten kallar så är det inget problem. Jag har flyttat mycket i mina dagar då förband lagts ned och vad jag förstår utesluter ni moderater inte detta i framtiden.

Som du ser när du läser min ansökan är jag mycket väl skickad att ”genomföra research och analys av fakta”. De fakta Försvarsmakten kommer med angående att RB5 skulle påverka den operativa förmågan kan jag lätt genomskåda som en bluff för att de vill ha höjda anslag. Typiskt särintresse!

Referenser kan lämnas på begäran då mina kollegor på kontoret helst ser att jag lämnar dem då yngre förmågor behövs bättre.

Jag kan ibland uppfattas som ironisk men de flesta på min arbetsplats, framförallt jag själv, brukar uppskatta detta.

Med hopp om ett positivt besked!

Mvh

Boatswain

Gästinlägg: Boatswains bokhörna – När Balkan brann av Ulf Henricsson



Ännu ett inlägg från Boatswain som ägnat några dagar att läsa en av de senast utgivna böckerna från SMB och som här nedan reflekterar över bokens innehåll och de ledarskapsfunderingar som man per automatik kommer in på när man läser om Henricsson och BA01. Jag delar helt uppfattningen att fler chefer borde dela med sig av sina erfarenheter från verkligheten där ute.

/ Skipper

------------------------------------------------ 


Bakgrund

Lagom till BA01 20-årsjubileum ger Överste 1. Ulf Henricsson, på Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag, ut sin berättelse om sin första mission på Balkan.

Henricsson var chef för den första svensk-danska FN-bataljonen Nordbat2 som ingick i UNPROFOR från september 1993 till april 1994. Missionen är mest känd under beteckningen BA01 och är en av de mest omtalade och omskrivna svenska internationella insatserna, dels för den ständiga beskjutningen av bataljonen, det politiska spelet kring konflikten och även det faktum att många ur bataljonen fortfarande bär med sig tunga minnen från tiden där nere.

Några år senare återkom Henricsson till Balkan som chef för OSSE Department for Regional Stabilization i Sarajevo 1999–2001. Senare var Henricsson även chef för Sri Lanka Monitoring Mission (SLMM) april till september 2006.

Henricsson tilldelades 1997 Försvarsmaktens medalj för internationella insatser i guld med blått band och svärd i guld med motiveringen "som chef visat upprepat personligt mod som inneburit betydelsefullt föredöme under tjänstgöring september 1993-april 1994" för sina insatser på Balkan. Han förärades även Kungliga Krigsvetenskapsakademins guldmedalj ”för föredömligt ledarskap i internationell tjänst”.

Någon ytterligare presentation om mannen som blivit både älskad och förmodligen, i vissa kretsar, mindre älskad för sitt tydliga och ibland hårdnackade ledarskap känns överflödig.


Boken

Det finns åtskilliga skildringar (bl.a. Alfa Sierra: BA01 - Nordbat 2 iBosnien - Hercegovina) från soldater och officerare som tjänstgjort i fd. Jugoslavien och den här boken skulle kunna vara en i raden som skildrar misär, lera, beskjutningar m.m. Till del finns även detta beskrivet även här men det är inte det som gör boken intressant. Ett citat som väl sammanfattar innehållet och språket i boken ges av Aftonbladets kolumnist Staffan Heimersson:
”Henricson slår rekord i politisk inkorrekthet, nämner saker vid dess rätta namn och skriver enkelt målande, humoristiskt och brutalt i en grabbigt lakonisk stil utan ransonering av kraftuttryck.”
Bokens styrka är istället Henricssons exemplifiernade lärdomar om ledarskap under påfrestande förhållanden, både gentemot soldaten i skyttekompaniet, stabsmedlemmen, lokala makthavare, politiker och Högkvarteret i Sverige. Henricsson tar upp föregångsmannaskap som ett ledord som många pratar om men färre efterlever och även det som förekommer i de flesta insatser, disciplinärenden och hur att hantera dessa där allt kanske inte är svart eller vitt.

En annan av ledarskapets hörnstenar som Henricsson berör med såväl bra som dåliga exempel flera gånger är uppdragstaktik. Oftast handlar det dock om något som kanske ska tillämpas men där detaljstyrningarna tar sig abnorma proportioner, bl.a. politiska detaljstyrningar som försenade hjälpen och i förlängningen ledde till att liv gick förlorade.

Då mandatet de arbetade under stundtals lämnade utrymme för tolkning valde Henricsson att tolka dessa till sin och bataljonens fördel. Han beskriver i boken varför han gjorde som han gjorde och även att uppgiftens lösande stod främst. Det vanligaste i den situationen hade varit att fråga högre chef om mandatet var otydligt men Henricsson visste att om han frågade skulle han bli begränsad. Därmed valde han sin egen tolkning och tog även ansvar för det. Tyvärr något som inte förekommer lika ofta numera.

Den vanliga svenska (och för all del FN) sättet att lösa konflikter, genom diplomati, förhandlingar och samtal, konstaterar Henricsson tidigt inte enbart kommer fungera där. Han motsäger sig tolkningen av orsakerna till konflikten som enbart religiösa utan där krigsherrar och dylikt slåss för ära, pengar och makt oaktat religion. Dessa skurkar bryr sig varken om FN-flaggor, röda korsetmärkningar eller resolutioner och måste därmed mötas med det språk som de förstår och själva tillämpar - hot om våld och om inte det hjälper, våld. P.g.a. Henricssons hårda nypor mot buset och bl.a. efter uttalandet ”vi har från och med nu slut på varningsskott och skjuter skarpt direkt” så fick han smeknamnet ”Sheriffen från Vares”.

Henricsson beskriver inte enbart typiska macho-incidenter utan tar även upp en del intressanta moraliska frågeställningar, t.ex. människors lika värde. Detta ställt på sin spets när det i media och bland politiker börjar talas om eventuella kommande svenska förluster, hur mycket är ett balkanliv värt kontra ett nordeuropeiskt, 1 mot 1 eller…?

Den svenska insatsen (inte bara BA01) i Bosnien gjorde skillnad. Det största beviset på detta är uppgifterna om att vissa döpte sina barn till svenska namn som en hyllning till den hjälp de fått av svenska soldater.


Avslutning

Nu är staffetpinnen överlämnad till andra högre chefer inom Försvarsmakten där ledarskapserfarenheterna torde vara som störst. Dela med er av era erfarenheter till yngre och äldre kollegor så att myndigheten kan fostra duktiga ledare även framgent! T.ex. har vi snart genomfört fem marina insatser med fartyg långt hemifrån. Under dessa insatser skulle det förvåna mig mycket om det inte finns viktiga ledarskapsmässiga erfarenheter att ta till sig.

Fartygschefer, kontingentschefer m.f.l. från ML- och ME-insatserna, fatta pennan och förmedla er syn på ledarskap under påfrestande förhållanden!

Min egen erfarenhet säger att oftast lär man sig mest av sina egna tillkortakommanden och lyckade insatser inom området ledarskap. Näst mest lär man sig av praktiska exempel från andra och där fyller böcker likt denna en oerhört viktig funktion. Slutligen så anser jag att man lär sig minst av att endast läsa olika teorier kring ledarskap, även om detta givetvis inte kan utelämnas.

Tipset till kollegor, oavsett färg på uniformen, blir därför; läs boken! Köp den från Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek (smb.nu) eller låna den på närmsta bibliotek eller av en kamrat.

Om fler av dagens chefer var som Ulf Henricsson skulle dagens FM förmodligen se annorlunda ut!

Bokens betyg blir 4 mustiga skepparkransar.

/ Boatswain


Länkar:
Staffan Heimersson om boken
Bloggen Morgonsur, Magnus Ernströms bokprojekt om BA01 (utges prel. i höst enligt bloggen)
P3Dokumentär ”Svenskarna i Bosnienkriget”
Försvarsmaktens om Bosnineninsatsen