Mest läsvärda under 2018

En bild jag tog under hemvärnsinsatsen i Jokkmokk sommaren 2018.När jag blickar tillbaka på 2018 tänker jag spontant på skogsbränderna, sannolikt eftersom jag själv fick uppleva något av dem inom hemvärnet. Men, vilka böcker under året var hetast? Inom…

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten ”Tim” Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom – en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan – överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

Terrorhot mot och från Sverige

Inifrånskildring av PET, danska polisens säkerhets- och underrättelsetjänst.

”Det finns fortfarande ett förhöjt terrorhot mot Sverige” sade Säkerhetspolisens chef Anders Thornberg i söndagens DN och tecknade en bild av nuläget för Sverige både vad gäller terrorism och främmande staters elektroniska attacker och påverkansoperationer.

För att sätta sig in mer i hur terrorhotet i Norden ser ut idag och hur det har uppstått finns det få böcker som kan mäta sig med Sju år som spionchef av Morten Skjoldager, som kom ut på svenska ifjol. Chefen som åsyftas är inte Anders Thornberg, utan hans danske kollega Jakob Scharf. Men mycket av boken gäller även Sverige, som bland annat följande ord av Scharf ur boken visar:

”Men om jag tvunget måste svara på frågan om den allvarligaste incidenten i Danmark blir det fallet med den svenska terrorcellen, sett till professionalism, planering och hur nära det faktiskt var att ett omfattande terrorattentat fullbordades.”

Målet för terrorplanerna var den danska tidningen Jyllands-Posten och i Sju år som spionchef får man ta del av nästan alla intressanta detaljer om både planerna och hur de stoppades.

Morten Skjoldager har gett oss ett gediget och välformulerat underlag för att kunna följa en modern underrättelsetjänsts arbete. Först vid läsningen av denna bok insåg jag till fullo hur enormt komplicerat och tidskrävande det är att rättssäkert kartlägga terrorism. Sju år som spionchef är sannerligen en tankeväckande bok och har fått enorm uppmärksamhet i hemlandet. PET försökte också att stoppa dess utgivning. Än så länge har boken inte figurerat så mycket i svensk debatt. Läs den själv och begrunda.

”Jag osäkrar min AK-47:a…”

”Axel Stål”, från svensk jägarsoldat till frivillig mot IS-terroristerna.

Författarna med anknytning till de svenska specialförbanden är lätträknade. Kaj Karlsson, utbildad vid Särskilda skyddsgruppen (SSG), har liksom Erik Lewin, tidig medlem av Särskilda inhämtningsgruppen (SIG), skrivit bra thrillers. Pseudonymen Axel Stål tillhörde SSG. Hans bok Kontakt! innehåller en hel del spänning men är ingen roman.

Om åren som jägarsoldat och vid SSG berättar ”Axel Stål” nästan ingenting i Kontakt!, men det är förståeligt (han vill vara en pseudonym och om SSG är det ännu knepigt att få skriva) och hans nuvarande arbete är nog så intressant. Han är en av de svenskar (högst sannolikt den med bäst utbildning bakom sig) som valt att strida som utländsk frivillig på kurdisk sida mot IS-terroristerna. Språket i hans bok flyter på riktigt bra, det är hög närvarokänsla. Ett smakprov ur boken:

”Jag osäkrar min AK-47:a […] har tidigare blivit erbjuden en amerikansk M4-automatkarbin av specialförbandet, och jag är van vid M4:an. Men som jag en gång lärde mig på svenska jägarförband på 1980-talet, och sedan dess har tillämpat, så är det föregångsmannaskap som gäller. Om våra mannar inte har M4:or så har inte jag det heller.”

Stål är väl medveten om de frivilliga från Sverige som finns på motsatt sida och det är synnerligen intressant att läsa hans tankar om dem, liksom om hans syn på situationen och stridsmiljön i Irak.

Härom dagen beställde jag uppföljaren till Kontakt! och ser fram mot den.

Norges Untergang, igen

Håkon VII präglade verkligen Norge 1940, och landets fortsatta öde.

En av de bästa filmerna under 2017 var ”Kungens val”. Boken den är baserad på har nu utkommit på svenska med samma titel, och den är mer än välskriven.

Författaren Alf R. Jacobsen kan konsten att skriva bladvändare och har man det minsta intresse för Norden och elitförband under andra världskriget är Kungens val ett måste. Fokus ligger naturligt nog på händelserna kring Oslo 1940 men genom att Jacobsen även beskriver de tyska fallskärmsjägarna utförligt så får även de som är extra intresserade av Narvik-striderna viktiga insikter, eftersom fallskärmsjägarofficeren Erich Walther är en av de viktigaste personerna i boken. Walther var efter Oslo nämligen uppe i Narvik-området, där spåren av honom finns på flera ställen.

Förutom en utsökt text innehåller boken många högintressanta illustrationer.

Vilken musik ska man lyssna på medan man försjunker i denna underbara bok? Förslagsvis Johan Söderqvist, mannen bakom soundtracket till bokens filmatisering. Sök på hans namn på Spotify t ex.

Tyska sabotörer och specialförbandet Z

En av de tyska sabotörer som med ubåt skickades till USA, George Dasch. FOTO: FBI

Gavin Mortimer, med flera böcker om SAS bakom sig, presenterar nu andra världskrigets mest intressanta specialoperationer, underrättelseframgångar och -fiaskon.

Efter att ha landsatts med ubåt nära New York var det meningen att Abwehr-sabotören George Dasch och hans tre underlydande skulle spränga kraftverken vid Niagarafallen och tre aluminiumfabriker särskilt viktiga för USA:s flygindustri. De landsattes faktiskt, och var inte heller de enda tyskarna som nådde den amerikanska östkusten.

De tyska Abwehr-sabotörerna i USA, de mer framgångsrika italienska attackdykarna, SAS-föregångarna i Spökpatrullen, den brittiska motståndsrörelsen mot en befarad tysk ockupation och specialförbandet ”Z” – alla finns de med i Det hemliga andra världskriget av Gavin Mortimer. De skildras på ett synnerligen läsvärt sätt och med många skarpa foton som jag aldrig tidigare har stött på. Intresserad av specialoperationer? Då bör du spana in Gavin Mortimers nya bok.

Nytt om klassisk fallskärmsoperation

Del av omslaget för Christer Bergströms nya bok om Arnhem.

Cornelius Ryan, författaren bakom både Den längsta dagen och En bro för mycket, får ett synnerligen läsvärt erkännande av Christer Bergström i hans nya bok Arnhem 1944 – Slaget om Holland. Bergström både tydliggör Ryans insats för historieskrivningen och tar vid där Ryan slutade på grund av en för tidig död.

Christer Bergsström berättar i förordet den fascinerande historien om Cornelius Ryans stora och rika kvarlåtenskap – bara en mindre del kom med i En bro för mycket. Men sedan tillför Bergström också en mångd pusselbitar som han själv har forskat fram. Slutomdömet om Bergströms bok måste bli att han både skapar klarhet och berikar bilden av en av världshistoriens viktigaste luftlandsättningsoperationer, ”Market Garden”.

Det ska direkt sägas att den första delen av Arnhem 1944 (den andra delen är ännu inte utkommen) även skildrar den tyska sidan utförligt och det är nästan otroligt vad tyskarna kunde vara självkritiska i interna dokument. De tyska fallskärmsjägarna på norra västfronten 1944 var till stor del ihoprafsade enheter, ofta bestående av tonåringar med bara några veckors utbildning bakom sig.

Bergström tydliggör vad som var den avgörande faktorn bakom beslutet att utlösa den massiva allierade luftlandsättningen: de tyska V-2-attackerna från Holland mot London. Tänk om Hitler avstått från dessa V-2-attacker? Montgomery hade då knappast fått det stöd han behövde från Eisenhower. Sedan visar Bergström på ett nyskapande sätt hur Montgomerys operation ”Market Garden” gick till, förutom med hjälp av text, många tidigare opublicerade bilder och kartor även medelst QR-koder till relevanta filmklipp.

Att de allierade fallskärmstrupperna ska ha landat på ”två hela SS-pansardivisioner” är en klar överdrift och Bergström förklarar hur. Desto viktigare var en handfull erfarna och skickliga förbandschefer på den tyska sidan. Deras ledarskap utgjorde, för att citera Bergström, ”…tungan på vågen som förhindrade att operation Market Garden slutade i en fullständig katastrof för den tyska sidan”.

På operationens tredje dag hade de allierade segern inom räckhåll. I den andra delen av Arnhem 1944, som har undertiteln Den förlorade segern, berättar Bergström om vad som sedan hände. Del två skall utges under våren.

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av ”Okänd soldat”, Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers – så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.

Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm – det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare ”tvingas” göra.

Helheten då, är ”Okänd soldat” av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans ”Dunkirk” är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: ”Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar”.

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.