Kategoriarkiv: civilt försvar

Historien upprepar sig

Svenska stridsvagnar under framryckning i Norge under övningen Trident Juncture. Foto: Försvarsmakten


I början av veckan släpptes Ekonomistyrningsverkets rapport från granskningen av Försvarsmaktens investeringsplan. Det är nedslående, men inte oväntade besked. I grund och botten skulle man kunna säga att historien än en gång upprepar sig.

ESV kommer i sin rapport fram till att Försvarsmakten behöver ett anslagstillskott på 88 miljarder kr för att nå de mål som satts i budgetunderlagen fram till år 2025. Räknar man endast de anskaffningar och investeringar som redan är beslutade av Riksdagen saknas ändå 29 miljarder kr jämfört med den rådande försvarsbudgetens beslutade nivåer. Risken förefaller överhängande att även det inneliggande försvarsbeslutet därmed resulterar i ett rejält underskridande av uppsatta mål i försvarsförmågan. Detta trots en målsättning med brett politiskt stöd om att stärka Försvarsmaktens förmåga. Därför förtjänar det nu att påminna både om historien och att uppsatta mål redan reducerats.

Den innevarande svenska försvarsreformen påbörjades med inriktningsbeslutet 2009, i kölvattnet av Georgienkriget. Försvaret skulle förstärkas och åter kunna lösa nationella uppgifter. 2004 års insatsförsvar, innebärande att endast små delar av försvaret under begränsad tid skulle kunna lösa internationella insatser mot motståndare med låg teknologisk status, skulle reformeras för att nu kunna möta även väpnade angrepp mot Sverige. 2014 skulle en ny organisation ha intagits motsvarande dessa krav. Kruxet var bara att försvarsreformen i det av regeringen lagda förslaget skulle ske i den takt ekonomin medger.  Detta kom i praktiken att innebära att försvarsreformen knappt höll styrfart.

Samma år som den svenska försvarsreformen inleddes, inledde Ryssland sin försvarsreform, uppbackad av en mycket omfattande finansiering. Det taffliga genomförande som uppvisades av de ryska väpnade styrkorna i samband med Georgienkriget, var borta till annekteringen av Krim och det efterföljande kriget i Ukraina. Lärokurvan var också brant i interventionen i Syrien, som blev nästa försöksplats för det ryska försvaret. Parallellt med den tekniska och taktiska utvecklingen, ägde också en doktrinär utveckling rum. Denna kapitaliserade på såväl äldre sovjetisk militärteori, som modern teknologi och samtida militärteori. Resultatet är det allomfattande ryska s.k. hybridkriget, där kriget till stor del förs på andra arenor än de traditionellt militära, men med de militära medlen som hävstång. Framförallt förs nu kriget en gråzon som enligt folkrätten beskrivs som fred. Detta gör att demokratier får svårare att försvara sig mot angreppen. Ett försvar mot denna typ av krigföring kräver också komplettering av helt andra medel än de traditionellt militära, men eftersom angreppen sker med militära medel som hävstång, så kvarstår vikten av de militära medlen.

Kriget i Ukraina med konsekvensen att Sverige idag befinner sig i den primära friktionsytan mellan Väst och Ryssland, samt den fastkörda, kraftigt underfinansierade försvarsreformen från 2009, ledde fram till ett nytt försvarsbeslut 2015. Detta beslut togs i bred politisk enighet med det övergripande syftet att stärka det svenska försvaret i den allt osäkrare omvärlden. Finansieringen blev dock långt ifrån vad som krävdes för att ens vara i närheten att nå de mål som den föregående försvarsberedningen satt upp året innan. För att markera ett skifte från den tidigare inriktningen riktades kommunikationen från försvarsdepartementet in på att kommunicera att ”basplattan” var i fokus, d.v.s. all den grundläggande materiel som liksom den kvalificerade materielen blivit eftersatt. Kängor, uniformer, radioapparater, standardfordon m.m. Likaså planerades en upprustning av det svenska totalförsvaret, som under 00-talet hade lagts ner närmast fullständigt.

I skrivande stund så har det visat sig tydligt att finansieringen inte räckt ens till det som 2015 definierades som basplattan. Det är fortsatt mycket tal om om upprustning av Totalförsvaret, men utöver broschyren Om krisen eller kriget kommer till alla hushåll, har mer konkreta åtgärder lyst med sin frånvaro. Stora steg inom Försvarsmaktens verksamhet har dock tagits, framförallt övningsverksamheten. Krigsförbandsutvecklingen har därmed kunnat ta rejäla kliv. Detta har vi sett prov på bl.a. under försvarsmaktsövningen Aurora och nu senast Trident Juncture.




Dock utgör ekonomin fortsatt den största hemskon för såväl personalförsörjning, materielförsörjning och övningsverksamhet. Just av denna anledning var det mycket bekymrande att idag höra ÖB och generaldirektören för Försvarsmakten redogöra för de ekonomiska konsekvenserna för Försvarsmakten nästa år när övergångsregeringen inte vill anslå någon ekonomisk förstärkning överhuvudtaget för Försvarsmakten. 2019 riskerar därmed att bli en fullständig tvärnit för Försvarsmakten eftersom den enda budgetposten man egentligen kan rå på är förbandsverksamheten. Övningar, flygtid, körmil, underhåll blir det som man måste spara in på.


Från fredagens Folk och Försvar om FB 2015. Generaldirektören berättar om de ekonomiska problemen 2019 och framåt, samt konsekvenserna för verksamheten.

Sammantaget är läget oerhört bekymrande. Inte bara för den direkta påverkan vi ser för det närmaste året, utan också för att dagens läge ska utgöra en språngbräda för att under 2020-talets andra hälft utöka Försvarsmakten. Historien upprepar sig. Mål sätts upp av politiken, finansieringen uteblir och målen revideras och sänks i det följande försvarsbeslutet, som därefter underfinansieras. Ett trendbrott måste till.

Det man dock ska glädja sig åt är att vi idag har en försvarsmaktsledning som är mycket tydlig med konsekvenserna av en utebliven finansiering, som synes av dagens seminarium på Folk och Försvar. Nu är det upp till politiken.





Ökad förmåga inom civilt försvar kräver mer militära resurser

Det stillastående läget i rikspolitiken står i kontrast till arbetet med civilt försvar runt om i landet. Med hjälp av de pengar som tillskjutits pågår nu en rad aktiviteter, utbildningar och planeringsverksamheter. Konferenser arrangeras på lokal och regional nivå för att få ihop relevanta aktörer i syfte att öka insikt, kunskap och förmåga. MSB jobbar på för att kunna ge efterfrågat stöd och nu gäller det att den militära sidan har kraft och resurser både på Högkvarteret och inom Militärregionerna för att möta upp behovet av samverkan och kunskapsutbyte.

En aspekt av hotet om prolongerad 2018-års budget (med tanke på rikspolitiken) är ett annat förmågeglapp än det vi brukar associera begreppet till, nämligen Försvarsmaktens förmåga att avdela resurser för att stärka den civila uppbyggnaden inom ramen för totalförsvaret. Det är som bekant en civil-militär helhet som måste byggas upp och kunskapsöverföring liksom samplanering är centralt.

Behovet av resurstillskott är stort, liksom den personal- och kompetensförsörjningsproblematik som är gemensam för hela totalförsvaret.

Nyhet: Igår slöt SKL och MSB en överenskommelse om kommunernas krisberedskap för 2019-2022. Överenskommelsen omfattar 1,2 miljarder kronor. En motsvarande överenskommelse finns sedan tidigare om landstingens arbete med krisberedskap och civilt försvar, liksom en gällande kommunernas arbete med civilt försvar.  De prioriterade uppgifterna inom civilt försvar för kommunerna under perioden (2018-2020) är:

  • Kompetenshöjning gällande totalförsvar
  • Säkerhetsskydd
  • Krigsorganisation och krigsplacering

Avsikten är att en ny överenskommelse från och med 2023 ska reglera kommunernas arbete med både krisberedskap och civilt försvar.

Några exempel på aktiviteter i närtid:

Den 4 oktober höll jag föredrag i Halmstad för Länsstyrelsen i Hallands läns regionala råd för samhällsskydd och beredskap. Dagen efter arrangerades en totalförsvarsdag med ett häftigt upplägg för andraårselever i gymnasiet.

Den 23-25 oktober äger mässan SKYDD 2018 rum på Stockholmsmässan. Jag modererar inledningen, då Fredrik Reinfeldt talar om Trygghetskommissionen, och ett seminarium om informationssäkerhet med Åke Holmgren, MSB, Anne-Marie Eklund Löwinder, Internetstiftelsen och Olle Segerdahl från F-Secure.

Sedan bär det av till Norrköping inför Länsstyrelsen Östergötland, Länsstyrelsen Södermanland och näringslivets säkerhetsdelegations totalförsvarskonferens den 25 oktober.

31 oktober håller Länsstyrelsen i Hallands län utrymningsövning i Kungsbacka och den 15-16 november äger Länsstyrelsen i Uppsala läns årliga krisberedskaps– och totalförsvarskonferens rum.

Den 20-21 november modererar jag Träffpunkt: Internationell samverkan som SOFF tillsammans med Försvarets materielverk, ISP och Business Sweden arrangerar i Saltsjöbaden och den 29 november är det dags för Livsmedelsverkets ”Mötesplats Livsmedelsförsörjning”.

Den 11 december är det dags för årets Krissamverkan Västra Götaland, arrangerad av Länsstyrelsen i Västra Götalands län, i Göteborg. Temat är ”Civilt försvar så in i Norden”.

 

 

En betraktelse över den försvarspolitiska mandatperioden 2014-2018: Putin, pengar och personalförsörjning

Snart är det allmänna val. Det är dags att summera den försvarspolitiska mandatperioden, lära sig av vad som hände (och inte) och förbereda nästa.

Ni minns hur det började, 2014? Den nya regeringen hade ännu inte kommit på plats när en kränkning av svenskt luftrum genomfördes av en rote ryska SU 24 söder om Öland. Snart var det dessutom dags igen, men denna gång under ytan. Peter Hultqvist (S) var nytillträdd försvarsminister när Operation Örnen drog igång i Stockholms skärgård. Att statsministern, försvarsministern och överbefälhavaren stod tillsammans på en av presskonferenserna var en viktig markering både nationellt och internationellt, men det illustrerade också Hultqvists vilja att förbättra relationerna mellan Försvarsmakten och departementet – en ambition som även manifesterades genom det okonventionella tillika kloka valet av statssekreterare, dåvarande chefen för ledningsstaben och Försvarsmaktens Högkvarter, generallöjtnant Jan Salestrand.

På Helgandsholmen fick försvarsutskottet (FöU) en rad nya ledamöter och en ny ordförande i den mångårige försvarspolitikern Allan Widman (L), som intressant nog representerar ett parti som stått utanför försvarsöverenskommelser och samarbeten med regeringen under mandatperioden, vilket har skapat en intressant dynamik i relationerna mellan utskottet (eller i alla fall Widman) och regeringen.

Försvarsberedningen låg i träda efter en uppseendeväckande överlämning av sin rapport innan valet och någon ”försvarsgrupp” fanns ännu inte på kartan. Däremot hade en nymodighet uppstått, nämligen det säkerhetspolitiska råd som regeringen inrättade i samband med ubåtsjakten i skärgården och som då och då under perioden har väckt frågor kring bland annat sin funktion. Kansliet för krishantering hamnade på justitiedepartementet (Ju) istället för statsrådsberedningen och frågor om civilt försvar flyttades också, enkelt uttryckt, till Ju från försvarsdepartementet. Sedermera blev det ministerbyte då Morgan Johansson (S) blev både justitie- och inrikesminister i efterdyningarna av Transportstyrelseskandalen.

Hultqvist etablerade snabbt en popularitet som kom att bestå under perioden och som i sinom tid – det är ett år sedan nu – skulle rädda honom från den misstroendeförklaring som skördade Anders Ygeman. Han använde sig av sina erfarenheter som förutvarande ordförande i FöU, då han ofta kritiserade regeringen för att ”skönmåla” tillståndet i Försvarsmakten, och mejslade ut en linje som handlade om att välkomna klarspråk och rent allmänt låta folk förstå att han menade allvar med försvaret. Det gick hem i stugorna och i Försvarsmakten och stukade framförallt Moderaterna på ett sätt som höll i tills dess att de genom Hans Wallmark tog tag i försvarspolitiken (för att travestera en aktuell valslogan).

Fyra år går fort och Hultqvist hade ett försvarsbeslut att genomföra. Det kommande försvarsinriktningsbeslutet skulle fattas under våren 2015, för att omfatta åren 2016-2020. Förberedelsearbetet drogs igång och försvarsministern efterfrågade uppriktiga underlag från Försvarsmakten

– Jag vill ha en klar redovisning av tillståndet i det svenska försvaret. Har vi en realistisk bild av hur det ser ut i dag, då har vi också en plattform när vi ska gå vidare. Därför är det viktigt för att stämma av läget i Försvarsmakten: vad är våra styrkor och våra eventuella svagheter? Hur ser arvet ut efter den borgerliga regeringen? Det är viktigt att få en analys av plus och minus. (SvD 141017)

Genom Försvarsmaktens svar några månader senare tydliggjordes klyftan mellan resurser och inriktning. Försvarsmakten skrev bland annat i sitt underlag att man med den angivna inriktningen höjer det militära försvarets operativa förmåga fram till 2020, men att det är otillräckligt relativt förmågeutvecklingen i närområdet. De ekonomiska förutsättningarna räcker inte för att nå upp till den ambitionsnivå som Försvarsberedningen föreslår, varken på kort och längre sikt, menande myndigheten. Redovisningen var svårsmält och insatta anade konturerna av ett underlåtenhetsberg som skulle ta tid att klättra över, särskilt som förhoppningarna var höga på att politiken snabbt skulle komma till rätta med bristerna. Uttalanden från Hultqvist i sin tidigare oppositionsroll, om de borgerliga partiernas aviserade budgetökningar som ”puts i marginalen”, bidrog till förväntningarna.

Regeringsskiften erbjuder en möjlighet att byta inriktning och göra upp med tidigare beslut och hantering, men i försvarspolitiken är det ofta mycket långa processer mellan beslut och till exempel ett förbandssatt materielsystem. Detta i kombination med att de breda majoriteternas politik inom området innebär att de flesta har varit inblandade och därmed ansvariga för vad som varit, vilket har sina uppenbara fördelar men även innebär en hämmande effekt på omtag tills dess det etableras ett slags konsensus om att vända blad. Det medför i sin tur att man aldrig kan virvla in på försvarsdepartementet och vädra ut och idka fullständig barmarksplanering när en ny politisk ledning tar plats. Det så kallade ”arvet” antar många skepnader och lägger sordin på äventyrligheter (samt hejdar förvisso en och annan vansinnighet).

Hultqvists första försök att skapa en gemensam blid av tillståndet i Försvarsmakten kom att bli inledningen på den återkommande frågan under mandatperioden om hur stort glappet egentligen är mellan den försvarsmakt som är beställd och de resurser som följt med besluten? Att tränga in i försvarsekonomin – som närmast är utformad för att vara omöjlig att begripa – är det få som gör på ett grundligt sätt. Detsamma gäller spårbarhet mellan tillförda resurser och försvarseffekt. Allt mer är hemligt i Högkvarterets underlag, till exempel redovisningarna av personal i budgetunderlagen, vilket inte underlättar annat än spekulationer. Annat är mer självklart dolt, till exempel förmågan i krigsförbanden, men det gör det också svårt att utvärdera utvecklingen bakom högtidstal och retorik.

Från vad som kändes som en armkrok mellan försvarsdepartementet och Försvarsmakten i mandatperiodens början, har det varit tilltagande gnissel i relationerna. Enkelt uttryckt är politiken irriterad på myndighetens överplanering och ekonomiska underlag som snabbt anses obsoleta. Det spretar också allt mer mellan de önskvärda inriktningarna och ambitionerna för verksamhetens mer långsiktiga utveckling. Från Försvarsmakten brottas man å sin sida med att inrymmas i en prolongerad ekonomi – i avsaknad av nya besked – som innebär svåra hugg i verksamheten främst under 2019. Den offentliga bilden av satsningar på försvaret går inte ihop med hur det står till ute på förbandsnivå. Detta blir också en kommunikationsutmaning för ÖB, som är i stort behov av att rekrytera personal till en verksamhet som ska kännas allmänt pågång, utöver att hålla modet uppe i den befintliga organisationen. Då vill han inte fastna i en krisbild av verksamheten – samtidigt som det inte blir några större resurstillskott om bristerna inte blottas. Till detta kommer en intern balansgång som heter duga, mellan vad som kan uppfattas som skönmålning (och som omedelbart får alla stridslystna, fast på fel sätt), behov av goda relationer med politiken och budskap som väcker opinioner men som samtidigt riskerar skapa destruktiv vanmakt över bristernas omfattning. Lägg därtill att ÖB är en del av både det psykologiska försvaret – försvarsviljan – och tröskeleffekten gentemot främmande makt.

Hur ska man som myndighetschef få fram att det har skett ett generellt lyft jämfört med ett antal år sedan, att medarbetare som är hårt arbetstyngda uträttar stordåd som innebär att den operativa förmågan faktiskt höjs. Samtidigt som de som var med innan den stora svackan blir förbryllade över uttalanden om att vi är i god form jämfört med tidigare och omedelbart spritter till på grund av muskelminnen från skönmålningstiden. De som tillkommit efter Rysslands återtag konstaterar dessutom att förmågeklyftan ökar mellan oss och eventuella motståndare, eftersom de så att säga springer snabbare.

Sammanfattningsvis handlar det om att kombinera budskap om att i en jämförelse med oss själva det senaste decenniet, lite drygt, har det skett en uppryckning inom en rad områden, men att vi i jämförelse med andra halkar efter, trots det som i offentligheten måste uppfattas som samsyn om att satsa på försvaret.

Ett område som alla inblandade identifierar som avgörande framåt är personalförsörjningen. Peter Hultqvist intresserade sig för detta under sin tid som ordförande i FöU, både utifrån resultatet av rekryteringen och hans motvilja mot Alliansregeringens beslut att lägga plikten vilande. Han sade bland annat att en tryggad personalförsörjning över tiden är ”den enskilt viktigaste förutsättningen för att Försvarsmakten ska få en erforderlig operativ förmåga”. Den första åtgärden inom området, december 2014,  blev att fatta beslut om att åter börja kalla in krigsplacerad personal för repetitionsutbildning. Hultqvist hade ytterligare planer. Som bekant var ett av resultaten i den försvarsöverenskommelse som ledde fram till försvarsinriktningsbeslutet 2015 att se över personalförsörjningssystemet. Jag hade förmånen att leda den utredning som tillsattes och den 28 september 2016 lämnade 2015 års personalförsörjningsutredning SOU:n En robust personalförsörjning av det militära försvaret till ministern. Redan den 2 mars 2017 beslöt regeringen, i enlighet med utredningens sportiga tidsplan, att totalförsvarspliktiga kvinnor och män ska vara skyldiga att genomgå mönstring och fullgöra grundutbildning med värnplikt. Skyldigheten att genomgå mönstring gällde därmed från 1 juli 2017 och skyldigheten att genomföra grundutbildning med värnplikt från och med den 1 januari 2018. Beslutet om att åter tillämpa plikten kommer vi att minnas från mandatperioden, men personalförsörjningsutredningen var bara en av flera utredningar och ett annat område som det har vänts stenar inom är materiel och logistik, vilket kommer göra beständiga avtryck i nästa försvarsinriktningsbeslut.

Tillbaka till hösten och vintern 2015. Under hösten lades Hultqvistdoktrinen en 1 oktober 2015 fick Sverige en ny överbefälhavare när Micael Bydén tog över efter Sverker Göranson, som lämnade efter sex år i hetluften (han reflekterade över sin tid som ÖB i ett samtal på Försvarspolitisk Arena i Almedalen samma år). För övrigt var det belysande för sakernas tillstånd att utrikesminister Wallström kallade upp ambassadör Tatarintsev för allvarligt samtal samma dag som överbefälhavaren presenterades.

Den 10 december beslöt regeringen att Försvarsmakten, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) och övriga berörda civila myndigheter skulle återuppta en sammanhängande planering för totalförsvaret. Det motiverades med ett försämrat omvärldsläge och de ökade osäkerheterna i närområdet. Beslutet kommer helt säkert att ses som en milstolpe när försvarspolitiken beforskas i framtiden.

Lite senare samma månad bjöd försvarsministern in de partier som stod bakom Försvarsberedningens rapport till samarbete kring kommande inriktningsproposition. Han sökte en bred majoritet. Under ledning av statssekreterare Salestrand arbetades fram en överenskommelse som även omfattade förstärkningar av försvarsekonomin. Den lade också grunden till den inriktningsproposition som riksdagen fattade beslut om i början av sommaren. En bred majoritet var således ett faktum, även om Liberalerna lämnade förhandlingarna, och sånär som på frågan om svenskt medlemskap i NATO (Centerpartiet ändrade uppfattning till förmån för alliansanslutning i september 2015) rådde det inte några större oenigheter kring Hultqvists huvudinriktningar: Att öka den svenska nationella militära förmågan, inklusive förstärkt militär närvaro på Gotland, att med utgångspunkt från en militärt alliansfri position fördjupa internationella samarbeten samt att bygga upp ett för tiden relevant totalförsvar.

I och med överenskommelsen såg en ny försvarspolitisk gruppering dagens ljus. I syfte att vårda aprilöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna skulle en grupp, Försvarsgruppen, fortsättningsvis samråda om frågor som gällde överenskommelsen. Kristdemokraterna hoppade av samtalen i augusti 2017 på grund av försvarsekonomin och står nu vid sidan av L på en egen sida inom alliansen.

2016 kom ett nummer av Försvarets forum (05/2016) som fick ögonbrynen att höjas på olika håll, både internt och externt. I en intressant intervju med arméchef Engelbrektson, flygvapenchef Helgesson och marinchef Nykvist, elva månader in i försvarsinriktningsbeslutet, sade arméchefen bland annat:

Vi har ju ärvt ett strukturellt underskott och det är inte borta för att vi har fått en ny uppgift (…) vi försöker hitta en prioritering inom en ram som från början är för liten för att lösa alla uppgifter.

Och flygvapenchefen preciserade:

Sedan är det ju ingen hemlighet att beräkningen som gjordes i samband med budget- och försvarsbeslutet gav vid handen att vi behövde en resursmängd som var 30 miljarder och inte tio, som var vad vi fick. Då saknas det ju två tredjedelar. Därför handlar det inte bara om att fördela ett tillskott, utan också att fördela ett underskott.

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen 2017 presenterade statsminister Stefan Löfven en lika efterlängtad som fördröjd nationell säkerhetsstrategi.  Vid konferensen meddelade också försvarsministern att han återstartar Försvarsberedningen och att beredningen skulle påbörja arbetet med att ta fram en försvars- och säkerhetspolitisk rapport till regeringen. Hultqvist berättade också att han hade utsett riksdagsledamoten och förre försvarsministern Björn von Sydow till ordförande, vilket togs emot positivt i alla läger. Försvarsberedningen inledde arbetet med rapporten Motståndskraft – inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021–2025 som presenterades strax före jul 2017. Den har utgjort en totalförsvarsbibel sedan dess. Innan dess (i augusti) kom dock regeringen överens med Moderaterna och Centerpartiet om ytterligare resurser till det militära- och civila försvaret (ytterligare 2,7 miljarder kronor per år 2018-2020). En annan sak vi minns under den hösten är såklart försvarsmaktsövningen Aurora 17.

Under våren 2018 var det stor fermitet i Totalförsvarssverige, bland annat med kunskapshöjande övningsverksamhet inom civilt försvar genom SAMÖ 2018. 2020 är det åter dags för försvarsmaktsövning, men då genomförs också för första gången på mycket länge en nationell totalförsvarsövning – något att se fram emot med skräckblandad förtjusning! Helt säkert har vi kommit en bit på vägen då. Resurser har tilldelats. Beslut har fattats och många människors gedigna arbete och engagemang- både på den civila och militära sidan – har bidragit till det trendbrott som (i vid mening) försvarsfrågan och motståndskraften har genomgått. Men återigen, förmågegapet ökar relativt vår omvärld och det kommer krävas mer resurser, mer utbildat folk samt spetskompetens i internationell konkurrens, inte minst inom informationssäkerhetsområdet, än vad de flesta partier både vill och hoppas.

Senast den 14 maj 2019 ska Försvarsberedningen lämna sin andra rapport inför försvarsinriktningsbeslutet 2020. Nästa regering och försvarsminister har att hantera förberedelserna och propositionsskrivandet, samt att få beslutet genom riksdagen. I beredningens anvisningar ingår att redovisa möjliga effektiviseringar och konsekvenserna av förslagen inklusive uppskattade kostnader samt föreslå hur dessa ska finansieras. Minnesgoda försvarsintresserade minns mantrat ”krona för krona” från svunna tider. En ny regering bör omedelbart skrota detta krav. Försvarsberedningen ska lägga fram vad man anser behövas och motivera varför. Det kan inte ankomma på beredningen att uppfinna nya inkomstkällor för att säkerställa sina förslag.

Innan jag övergår till några frågeställningar som blivande beslutsfattare inom försvarsområdet bör fundera över, tänkte jag damma av något som försvarsministern sade i sitt tal under  Sälenkonferensen 2016 och som känns sällsynt passande inför ett val:

En påminnelse till alla som nu bär ansvaret och ett budskap till eventuella framtida beslutsfattare i lokalen är: gör inga tvära kast inom försvarsmakten. Satsa på stabilitet och långsiktighet. Inse att världen kan förändras snabbt. Sol idag, kan vara mörker i morgon. Gör inte om tidigare misstag. Det går snabbt att rasera, men tar lång tid att bygga upp. Stå med fötterna på jorden!

Några frågor för en ny (eller nygammal) politisk ledning

  • Minns Hultqvist underlagsbeställning till Försvarsmakten i början av mandatperioden (se ovan). Försök uppnå en gemensam lägesbild med Försvarsmakten, inklusive myndighetens skarpa prioriteringsförslag inom ramen för den ekonomi man som försvarsminister bör ha fått mandat för av sin statsminister.
  • Om övningsverksamheten fortsatt ska sägas vara prioriterad och uttryckas som en signal till omvärlden om att vi tar försvarsförmågan på allvar (vilket sägs från politiskt håll), hur ska i så fall eventuellt inställd övningsverksamhet tolkas? Med andra ord: Säkerställ omedelbart pengar, även för 2019.
  • I Ryssland genomförs ett resolut arbete för att, slarvigt uttryckt, kunna koppla loss viktiga funktioner och system från internet. Det illustrerar indirekt den egna viljan och förmågan att kunna ställa till elände i samhällsviktiga verksamheter, vilket även har visat sig tex genom larm i USA om intrång inom energisektorn. Sverige måste ta något slags nationellt grepp om kompetensförsörjning inom våra vassaste förmågor. I det ingår att säkerställa spetsen inom informations- och underrättelseområdet. Det handlar utöver eget beslutsstöd om att ha valuta för den helt avgörande internationella ”byteshandeln” för inflytande och egna behov.
  • Den nationella säkerhetsstrategin: Ställningstagande till eventuell revidering och operationalisering del II.
  • Hur optimerar vi det svenska systemet för beslutsstöd (och beslut) i regeringskansliet? En central fråga (inte minst kopplat till totalförsvarsplanering, gråzon och att hantera högre konfliktnivåer etc.) är behovet av helhetsbild när det gäller risker, sårbarheter och hot. Det kommer aldrig finnas En Enda Allomfattande Lägesbild, men det kan inte heller vara så att alla stuprör ska leda direkt upp till statsminister. Att räkna med att man alltid kan haka på informationsflödenas hängrännor först när krisen är ett faktum är onödigt optimistiskt. Vid sidan av mer långsiktiga frågor om myndighetsreformer och så vidare, där bra material finns i Försvarsberedningens senaste rapport, måste nästa regering veta hur man vill säkerställa hantering av gråzon och högre konfliktnivåer här och nu.
  • Apropå skogsbränderna: MSB talar förtjänstfullt mycket öppet om hur myndigheten tänjde rejält på sitt nuvarande mandat. Det är intressant eftersom det rörde sig om en kris helt inom myndighetens traditionella ansvarsområde, utan några andra större samhällsstörningar – och framför allt utan de betydligt mer utmanande politiska dimensioner som ett mer eller mindre kvalificerat antagonistiskt angrepp skulle medföra. Med andra ord: Hur ska vi ha det med det geografiska ansvarsområdet på nationell nivå? Vad kan, och vad ska, delegeras till myndigheter?
  • Tre viktiga utredningar är pågång och kommer att levereras under kommande mandatperiod: Näringslivets roll i totalförsvaret, frågan om ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar samt ny myndighet för psykologiskt försvar (regeringen beslutar om kommittédirektiv för de två sistnämnda vid dagens regeringssammanträde). Nu gäller det att säkerställa att arbetet inom dessa områden fortsätter under utrednings- och remisstid, så att arbetet inte stannar av i osäkerhet om vad som komma skall.
  • Hur undviker vi att hamna i åtgärder och investeringar utifrån ”most preferred threat”, som resultat av närtida behov i industrin, intern kohandel i myndigheterna alternativt partipolitiska behov och överläggningar i partiledarkretsen?
  • Hur stöttar politiken och hur effektuerar Försvarsmakten en organisation och en inställning hos alla berörda, som går från fredseffektivitet till att tillväxa (med allt vad det innebär, från frågor om infrastruktur till resurser och behov av delegerad makt)?
  • En försvarsminister vinner inga större opinionssegrar genom att kanalisera resurser till forskning och utveckling, men det ska man göra ändå. Punkt.
  • Allianspartierna är överens om att Sverige ska bli medlem av NATO. På motsatt sida står S, MP, V och SD. Hur kan man mejsla ut en minsta gemensam nämnare som anammar Finlands formuleringar om att det är en option? (Ja, det är en fråga för utrikesministern, också.)
  • Hur ska vi förhålla oss till begreppet det nya normaltillståndet? Det är effektivt, men förrädiskt. När något blir ett normaltillstånd anpassar man sig efter det på så vis att det över tid inte känns akut eller dramatiskt – vilket i sin tur medger en mer avslappnad inställning vad gäller åtgärder. Detta och formuleringar om bedömt säkerhetspolitiskt läge m.m. måste samordnas bättre mellan företrädare för olika centrala verksamheter (läs: den strategiska kommunikationen måste skärpas upp).

Till sist. PJ Anders Linder skrev för några år sedan att Sverige, till skillnad från andra länder

valde att satsa på upphetsning istället för upprustning

Det är en beklämmande sann beskrivning av hur svensk offentlighet ofta fungerar i stort och hur politiken beter sig inom en rad områden. Inom försvarsområdet har upphetsningen lett till ett så kallat trendbrott, vilket vi ska vara glada för. Men det räcker inte. Det är inte vi själva som bestämmer om tröskeleffekten är tillräcklig. Vi kan däremot bestämma vilken motståndskraft och krigsduglighet som är rimlig att betala för, bygga upp och systematiskt arbeta oss fram till det.

År 2000 avsatte vi 1,8 % av BNP till försvaret, med den hotbild som rådde då. Nu är vi nere på cirka 1 % och har marinerat oss så grundligt i dessa nivåer att vi hissnar lite när det talas om belopp uppemot 8-10 miljarder om året för att få nuvarande ambitionsnivå finansierad  – i rådande säkerhetspolitiska läge.

Den gångna försvarspolitiska mandatperioden har präglats av Putin, pengadiskussioner och personalförsörjning. Mycket talar för att det även gäller 2018-2022. Min förhoppning är att kommande mandatperiod ska genomsyras av något som är mycket viktigt för att alla ambitioner och uppfordrande ord ska få genomslag i praktiken: Att vi går från fredsrationalitet till operativ effekt och motståndskraft i vårt sätt att tänka och agera.

Epilog

Denna text utger sig naturligtvis inte för att vara en heltäckande redogörelse för mandatperioden. En rad beslut och händelser saknas. Syftet är bara att ge en mycket övergripande bild av vad som hände och var vi befinner oss inför kommande fyraårsperiod.

Almedalen 2018

Trots läget – både vad gäller omvärldsutveckling, kommande val, tidpunkt inför kommande försvarsinriktningsbeslut och svensk totalförsvarsplanering – är det inte så många seminarier om militärt försvar i Almedalen i år. Det beror bland annat på att Försvarsmakten väljer att tona ner sin närvaro betydligt jämfört med tidigare och att Försvarspolitisk Arena inte längre finns. Det kommer märkas. På den civila sidan händer det lite mer, i synnerhet vad gäller informationssäkerhet och påverkanskampanjer m.m. Med andra ord kan försvarsintresserade ändå se fram emot det hela. Sök t.ex. på ”försvar” i Almedalsveckans program så listas det ett antal arrangemang. Ett annat tips är att söka på den myndighet/organisation som omfattar relevanta ämnen – eller person rentav, om det är någon man tycker borgar för en intressant stund. För egen del är det, precis som i fjol, fler möten och interna arrangemang än publika, men följande seminarier ser jag mycket fram emot att moderera:

Måndag 2 juli

09:30 – 10:15 Hot och skydd – två sidor av samma mynt

Arrangör: Säkerhetspolisen

Hur arbetar Säkerhetspolisen för att skydda Sverige mot yttre samhällshotande verksamhet som riktar sig mot våra demokratiska värden? Och vad krävs för att säkra uppbyggnaden av vårt totalförsvar? Intresset för det mest skyddsvärda är stort och vi har ett högt och pågående underrättelsehot mot vårt land. Samtidigt ser vi att svenska skyddsvärd verksamhet har sårbarheter kopplade till exempelvis brister i upphandling och utkontraktering av IT-drift. Det kommer handla om hot, kontraspionage och säkerhetsskydd. Medverkande personer meddelas senare.

 

11:00 – 11:45 Säkerheten runt Östersjön

Arrangör: FOI och Försvarsmakten

Säkerhetsläget runt Östersjön har försämrats, hur är läget just nu? Hur påverkas Östersjön av övriga globala trender i säkerhetspolitiken? Vilka utmaningar ställs Försvarsmakten inför och hur hanteras situationen av övriga västliga länder? Hur resoneras det på den baltiska sidan av Östersjön?

Medverkande:
Micael Bydén, överbefälhavare, Försvarsmakten
Robert Dalsjö, forskare, FOI
Gudrun Persson, forskare, FOI

Tisdag 3 juli

Bland annat inspelning av samtal om försvarsvilja. Mer information senare.

 

Onsdag 4 juli

08:30 – 09:15 De digitala hoten – svensk samverkan förbättrar skyddet

Arrangör: Säkerhetspolisen, FRA, MUST

Arbetet med att bygga upp vårt totalförsvar pågår med full kraft. Samtidigt ser vi brister i skyddet av våra mest skyddsvärda verksamheter. En snabb teknisk utveckling i kombination med att allt mer skyddsvärd information finns tillgänglig i digitala system. Detta innebär ett förändrat hot och är en utmaning. Hur ska vi skydda oss? Medverkande personer meddelas senare.

 

13:15 – 14:45 Käk för kris och krig – livsmedelsberedskap för en ny tid 

Arrangör: SLU Sveriges lantbruksuniversitet

Hur ska vi uppnå livsmedelsberedskapen? Försvarsberedningens rapport Motståndskraft (Ds 2017:66) ger förslag som involverar såväl offentliga som privata aktörer och allmänhet, men samtidigt efterlyses en inriktning för vilka metoder som ska användas. Istället för att möta den nya tidens utmaningar med gårdagens lösningar kan vi utarbeta omställningsplaner, baserade på aktuell forskning. Vid detta seminarium diskuteras möjliga synergieffekter mellan två olika politikområden som sällan möts: civilt försvar och hållbarhet. Utgångspunkten är att flera av de lösningar som föreslagits för att göra livsmedelssystemet mer hållbart för att klara stora utmaningar, även vore en bra beredskapspolitik. Satsningen på stärkt beredskap kan därför, rätt utformad, samtidigt bidra till att göra jordbruket och resten av det svenska livsmedelssystemet mer resilient, dvs mindre sårbart.

Medverkande:
Tommy Åkesson, huvudsekreterare, Försvarsberedningen
Camilla Eriksson, forskare, FOI/SLU
Pernilla Tidåker, forskare, SLU
Serina Ahlgren, senior researcher, RISE Research
Svante Werger, kommunikationsdirektör, MSB
Therese Frisell, handläggare beredskap, Livsmedelsverket
Harald Svensson, stf generaldirektör, Jordbruksverket
Patrik Strömer, ansvarig policyfrågor, Livsmedelsföretagen
Ulrika Dahlin, chef risk och säkerhet, ICA

Jag modererar seminariet tillsammans med Erik Fahlbeck, vicerektor vid SLU. Efter seminariet blir det mingel med kriskost.

 

 

 

 

Staten och kapitalet i samma båt – några ord om näringslivet och totalförsvaret

Folk och Försvar och Försvarsberedningen arrangerade nyligen ett seminarium om näringslivets roll i totalförsvaret, där jag hade förmånen att få framföra några reflektioner i slutet tillsammans med Matilda Olsson, analytiker på FOI. Det sades så mycket som jag ville kommentera under seminariet att jag inte hann med, så jag fortsätter här, i skriftlig form.

Vägen från allmän insikt och ambition till genomförande är inte enkel när det gäller ett totalförsvar anpassat för nutida krav. Den allmänna nödvändigheten behöver man inte längre påminna om, däremot finns det skäl att – i kommunikation med civila aktörer som stått utanför försvarsdebatten och som nu måste göra ett snabbt kunskapslyft – diskutera hur samhället som helhet påverkas av krig och konflikt, t.ex. utifrån FOI:s typfall 4 (rekommenderar förstudien, fortsatt utveckling av de fyra typfallen, här samt en rapport om att använda scenarier i planering för civilt försvar. På MSB:s sajt finns utbildningsmaterial m.m.).

Den allmänna opinionen rör sig framåt, mer välvilligt inställd till det militära försvaret än på länge. Det kom bland annat till uttryck i samband med Aurora 17 och kan illustreras med några nedslag i sociala medier:

opinionen aurora

Jag tror det finns skäl att göra armkrok med den känslan även när det gäller utvecklingen av den civila delen av totalförsvaret. Företag och verksamheter som förknippas med vilja och förmåga att stärka samhällets motståndskraft och försvarsförmåga, kommer av allt att döma kunna dra nytta av det i sina relationer med omvärlden och därmed skapas affärsnytta – utöver den ömsesidiga samhällsnyttan. Kanske kan det ske genom någon form av totalförsvarscertifiering (mer om det nedan). Ett annat budskap jag vill föra fram är att det inte längre går att kalla näringslivet till allmänna möten om att det vore bra med samverkan. Det måste nu, några år efter regeringsbeslutet om återupptagen totalförsvarsplanering, bli konkret och operativt: Avtal. Kravställning för högre beredskapsnivåer. Villkor. Ekonomi. Personal (omfattande bland annat tillgänglighet med hänsyn till krigsplaceringar). Redundans. Försörjningssäkerhet.

Säkerhet först, har inrikesminister Morgan Johansson sagt (i kontrast till i den takt ekonomin medger). Det är bra. Men vad får till exempel leveranssäkerhet, med krav på förmåga över tid, kosta? Och hur lång tid? Vad är alternativet? Om någon tänker att staten istället bör ta hand om saken och bygga upp egen intern förmåga, skulle det verkligen bli billigare och säkrare?

Allt genast vore ju väldigt bra, men det är inte genomförbart ens med rejäla ekonomiska tillskott. Totalförsvarssverige har kompetensförsörjningsproblem som är gränssättande för utvecklingstakten. Därför måste vi prioritera. Inom vilka områden är vi beredda att ta risker? Vad måste oundgängligen hanteras så fort som möjligt? Jag efterlyser det civila försvarets motsvarighet till nationella väsentliga säkerhetsintressen. Se t.ex. den nationella säkerhetsstrategin, s 18:

Det är ett väsentligt säkerhetsintresse för vårt land att självt ha militära förmågor avseende stridsflyg och på undervattensområdet. Det är betydelsefullt för svensk försvarsförmåga att dessa väsentliga säkerhetsintressen, och därmed förknippade industriella och tekniska kompetenser, bibehålls och utvecklas på ett sätt som är rationellt i förhållande till kraven på krigsduglighet och god hushållning med statens resurser.

Till vilka beredskapsnivåer ska näringslivet förhålla sig? Försvarsmakten kan höja sin beredskap och därmed behöva det civila stöd som är nödvändigt för att kunna verka, även om inte beredskapen i samhället i övrigt är höjd – vilket såklart innebär att förordningar etc. inte är aktiverade.

En annan vinkel på näringslivets roll i totalförsvaret, är möjligheten att medverka till en bredare och djupare lägesbild. Företagen ser avvikelser i sina respektive normalbilder som kan vara intressanta komplement till våra underrättelsemyndigheters analyser. Man behöver inte krångla till det, bara systematisera, och som tack för hjälpen kan de delges öppna analyser av omvärlden i en säkerhetspolitisk kontext, vilket kan vara relevant t.ex. vid investerings- och etableringsbeslut.

Min förhoppning är ökad tyngdpunkt på tydligt reglerat sektorsansvar och mindre tyngdpunkt på samverkan mellan en lång rad aktörer som alla har ett ansvar. Jag hoppas att detta återfinns i den kommande delrapporten från Försvarsberedningen (se lyssningstips nedan). Vidare vill jag skicka följande budskap till beredningen, som lär arbeta febrilt med rapporten just nu:

Försvarsberedningen måste få tänka och skriva fritt! Ingen annan instans i samhället kan göra det beredningen kan göra, om den äger integritet och tillämpar den. Att svara på frågor som t.ex. vad som är en rimlig ambitionsnivå för Sverige? Vad ska vi klara och när ska vi kunna klara det? och sedan jobba sig tillbaka genom systemet för att se hur man uppnår detta och når politisk samsyn om saken – det gör ingen annan. Det viktigaste i det arbetet, för att få en organisation som regeringskansliet och myndigheterna att jobba för beredningen, är förmodligen att ställa frågor till experter och sakkunniga i form av vilka beslut och åtgärder måste vidtas för att vi ska nå (infoga valfritt mål), istället för kan vi göra såhär? Det sistnämnda leder ofelbart till ett batteri av ”nej, det går inte”.

Det nordiska samarbetet bör ta stora och konkreta steg framåt vad gäller samarbete kring den civila delen av totalförsvaret. Vi sitter i mångt och mycket i samma båt och det räcker att ta Göteborgs hamn som exempel på ömsesidiga nordiska beroenden.

Synergier finns att hämta hem när det gäller miljöteknik och innovation – vilket även innebär att kretsen närmast berörda ”totalförsvarsaktörer” utökas. På länsstyrelser och i kommuner bör t.ex. de som arbetar med miljö (i vid bemärkelse) kopplas ihop med totalförsvars- och krisberedskapsmänniskorna för uppenbara vinster vad gäller ökad robusthet och uthållig förmåga oavsett kris eller krig.

Redan befintliga avtal eller redan gjorda investeringar, som kanske hade sett annorlunda ut om ett totalförsvarsperspektiv hade lagts över beslutet, är en sak. Men framåt gäller det att så mycket som möjligt undvika att behöva lappa och laga i efterhand. Det som är det dyrare alternativet i närtid, kan som bekant innebära besparingar på sikt när man inte behöver göra om och göra rätt. Önskan vore ju att alla beslut på lokal, regional och statlig nivå, av särskild vikt för totalförsvarsförmågan, skulle underställas en konsekvensanalys (alltså i praktiken). Med andra ord ett slags totalförsvarsfilter inkl. mandat. Nu bygger det alltför mycket på att det råkar finnas någon kunnig och ansvarstagande person som uppmärksammar det hela och kastar grus i maskineriet – inte sällan till omgivningens irritation.

Epilog

I den podcast jag gör för Försvarsmaktsråd Skaraborg kan man i det första avsnittet höra Försvarsberedningens huvudsekreterare Tommy Åkesson berätta om det pågående arbetet med den rapport om totalförsvarets civila del, som beredningen överlämnar till försvarsministern i slutet av december. Både han och Mats Klintäng, chef för Försvarsmaktens Totalförsvarsfunktion, liksom chefen för Skaraborgs regemente och Militärregion Väst, Bengt Alexandersson, framhåller i podden betydelsen av näringslivet i totalförsvaret.

Idén med någon form av totalförsvarscertifiering fångades upp av Frida Wallnor på Di under rubriken Certifiera bolags bidrag till försvaretPåminner också om att Insamlingsstiftelsen för totalförsvarsstudier lyfte offentlig-privat samverkan i sin förstudie häromåret (och jag vet att de jobbar vidare med saken).

Jag skriver om det försvarspolitiska läget i senaste numret av Axess Magasin. I nästa nummer kommer en recension av Wilhelm Agrells nya bok, Sprickor i järnridån: Svensk underrättelsetjänst 1944-1992.

Den 28-29 november är det Mötesplats Samhällssäkerhet på Kistamässan i Stockholm. Jag medverkar i plenum under rubriken Vägval inför stora utmaningar

Den 5-6 december är det dags för årets upplaga av Försvarsföretagsdagarna, som arrangeras gemensamt av Försvarsmakten, Försvarets Materielverk (FMV), Säkerhets- och försvarsföretagen (SOFF) samt SMED. Det blir två dagars fokus på den framtida försörjningen av försvarssektorn vad gäller förmåga, kompetens och samarbete. Staffan Dopping modererar och jag leder ett antal paneldiskussioner.

Totalförsvarssverige har en ny minister

Statsminister Löfvens svar på att Alliansen vill väcka misstroendeförklaring mot statsråden Ygeman, Johansson och Hultqvist, var att idag presentera en regeringsombildning. Det var en märkbart stridslysten statsminister som meddelade att Johansson och Ygeman lämnar regeringen, medan försvarsminister Hultqvist är kvar för att prövas i votering när riksdagen återsamlas. Detta om inget nytt framkommit som skulle ge skäl till förändrad bedömning, vilket är Alliansens nuvarande bakdörr formulering.

Löfven tog strid med orden:

Försvarsminister i min regering är Peter Hultqvist.

Som förklaring hänvisade statsministern till det försämrade säkerhetspolitiska läget och behov av stabilitet, liksom en rad personliga förtjänster med försvarsministern innan han kallade misstroendeförklaringen mot Hultqvist ”helt oseriös”.

Detta blogginlägg handlar inte om vad som varit, ej heller vill jag spekulera i vad som komma skall. Men tre saker vill jag ha sagt innan jag tar mig an ämnet för dagen.

  1. Med anledning av den hotande misstroendeförklaringen, kommer det nu fokuseras på vad försvarsministern har gjort och inte gjort, men även hur säkerhetsfrågor i stort inom IT-området har behandlats politiskt alldeles oavsett regering – samt inte minst vad som behövs framåt (det sistnämnda är mer av en from förhoppning). Grundproblematiken är att vi länge har levt i en kultur där säkerhet inte får kosta, fördröja eller förhindra olika projekt. En lång rad larm och granskningar inom området, av olika aktörer, har pekat på stora brister. Här finns underlåtenhetssynder att fördela på många, under lång tid. Till detta kommer fortsatta strukturproblem i statsförvaltningen när det gäller departementsöverskridande utmaningar behov av beslut och åtgärder.
  2. Den stundande KU-granskningen och fortsatta avslöjanden (sista ordet är säkerligen inte sagt i denna historia) kommer förmodligen att bli besvärlig för personer och verksamheter som idag inte är indragna i diskussionen, medan en och annan som nu nagelfars kan komma stärkta ut på andra sidan. Det kommer klarna över tid hur regeringen har agerat, huruvida detta agerande brustit och om hanteringen hade varit annorlunda om informationsdelning och samordning hade fungerat bättre inom regeringskansliet. Det vill säga i den mån det kan det beroende på hur mycket som är sekretessbelagt. Vi vet t.ex. inte ännu vad regeringskansliets olika delar fick för rekommendationer av inblandade säkerhetstjänster under processens gång, när det gäller att begära mer information från Trafikstyrelsen, sprida informationen, informera riksdagen etc.
  3. Efter det att Transportstyrelsens agerande kommit i dager har regeringen meddelat en rad åtgärder; en utredare ska kartlägga händelseförloppet med Transportstyrelsens IT-upphandling, PTS ska ta fram en säker modell för så kallad ”insourcing” och man vill ha in ett fördjupat underlag från Säkerhetspolisen. Det hade man naturligtvis kunnat göra tidigare, så att säga på eget initiativ i takt med att inre och yttre skademinimering medgett detta, liksom varit öppen om anledningen till avskedet av GD Transportstyrelsen.

Tillbaka till dagens regeringsombildning och den utlösande faktorn till detta inlägg:

Regeringsombildningen innebär att tidigare justitie- och migrationsminister Morgan Johansson nu istället är justitie- och inrikesminister, med ansvar för polis samt övriga rättsväsendet, straffrätt, grundlagsfrågor, krisberedskap och civilt försvar. Således har ”Totalförsvarsverige” en ny minister att hoppas på, vid sidan av Försvarsmaktsminister Peter Hultqvist.

Den säkerhetspolitiska utvecklingen var en röd tråd i statsministerns argumentation idag, vilket naturligtvis indirekt höjer totalförsvarsfrågornas tyngd och ställer krav på handling (och resurser) från regeringens sida. Vad sade då ministern på presskonferensen om vad han vill med krisberedskap och civilt försvar?  Ingenting. Morgan Johansson sade inte heller ett ord om informations- och cybersäkerhet, vilket måste anses anmärkningsvärt med tanke på att det är områden som är själva upprinnelsen till hans nya portfölj.

Man ska naturligtvis inte förtvivla efter ett enda, första framträdande. Men nu gäller det att Morgan Johansson från första stund känner ett uppfordrande tryck att ägna nödvändig tid och kraft åt ansvaret för krisberedskap och civilt försvar.

Händelserna på Transportstyrelsen illustrerar hur säkerhetsfrågor sällan stannar inom ramen för ett departement, vilket ju också var ett argument för inrättandet av statsministerns säkerhetspolitiska råd. Några av oss tycker det var olyckligt att flytta regeringskansliets krishanteringsfunktion – Kansliet för krishantering – från statsrådsberedningen till justitiedepartementet, liksom att dela upp totalförsvarsfrågorna i och med att civilt försvar flyttades från försvarsdepartementet till justitiedepartementet. När nu så mycket vikt – retoriskt och understundom med vissa ekonomiska inslag – läggs vid säkerhet i vid mening, kanske en regeringsombildning hade kunnat landa i en strukturell förändring också, t.ex. i form av en ny minister för civilt försvar placerad vid Hultqvists sida på försvarsdepartementet?

Men hur man än gör med den formella ansvarsfördelningen mellan ministrar finns ett stadigt ökande behov av samordning mellan säkerhet (i vid mening), försvar och utrikespolitik. Det minsta man kan begära som lärdom av den aktuella krisen är någon slags koordinator i regeringskansliet för säkerhetsfrågor – där naturligtvis informations- och cybersäkerhet är en del. Allt som ryms inom det vi i dagligt tal kallar ”gråzonsproblematik” kräver det. Vi har tyvärr bara sett början på konsekvenserna av det över tid försämrade säkerhetspolitiska läge som statsministern talar om – särskilt den krigföring som genomförs med annat än blanka vapen – och ännu är inte den svenska naiviteten död och begraven.

Livsmedelstrategi 2017 och försörjningsberedskapen


För två veckor sedan publicerades regeringens nya livsmedelsstrategi där regeringen identifierar flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Regeringen föreslår i sin proposition att strategin för livsmedelsförsörjningen ska omfatta tre områden: regler och villkor, konsument och marknad samt kunskap och innovation. Som synes är inte resiliens ett strategiskt område, vilket bara är att beklaga. Området regler och villkor kommer ändå att vara av intresse för senare delen av detta inlägg.


Icke sammanhängande strategier
Livsmedelstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna (Lantbrukarnas Affärstidningen menar på 0 % p.g.a. beroendet av utländska insatsvaror som t.ex. gödningsmedel). Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall något mer. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten presenterade under 2016 sin nya militärstrategiska doktrin. Förre ÖB Sverker Göranson beskrev det resursmässiga tillståndet för försvaret i form av ett ”enveckasförsvar” när och om Insatsorganisation 2014 intagits i början av 20-talet. Militärstrategisk doktrin 2016 gör upp med detta begrepp och uttalar att svenskt försvar har endera av två målsättningar: Att tillsammans med andra vinna kriget eller att enskilt undvika att förlora.


Det sistnämnda alternativet är en kamp som kommer att föras under lång tid. "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan o ensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."
Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter.

Hur länge kampen kan föras är dock i hög grad beroende av samhället i övrigt, då folkviljan är en av faktorerna den militära kampen är beroende av. Den andra är rent fysisk. Försvarsmakten är idag i mycket hög grad beroende av stöd från det civila samhället, framförallt när det gäller logistiskt stöd i form av sjukvård, transporter och förnödenheter.

Det är avseende det sista som den nationella livsmedelsstrategin blir aktuell. I den nu lagda propositionen skriver regeringen följande:

”Exempelvis så kommer försörjning av livsmedel att utgöra särskilda behov för det militära försvaret. Det civila försvaret, där livsmedelsförsörjningen ingår, bör enligt regeringen
inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Det är här det blir mycket tydligt att Sverige saknar en homogen struktur för nationella säkerhetsstrategier. Den militära strategin är att föra strid över lång tid, medan livsmedelsförsörjningen kommer att begränsa möjligheterna för detta till ”5-10 dagar”. Vad som händer när militära förband ska prioriteras över civilbefolkningen när tillgången på mat tryter, torde heller inte vara något man behöver beskriva.

Över det hela ska man dessutom lägga gråzonsdimensionen. Ett krig eller en konflikt kommer inte att starta på ett fast datum utan sannolikt föregås av en period av kris- och förkrigstillstånd. Angriparen är där i krig med Sverige, men inte öppet och i Sverige finns det inte grund ännu för att förklara att riket är utsatt för ett väpnat angrepp. Här drabbas landet av många av krigets konsekvenser, men utan att de totala medlen finns tillgängliga för staten att agera med. På så sätt är en kris i form av en naturkatastrof enklare att hantera, då utfallet är närmast svart-vitt.

Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas, och man får hoppas att det är något som det berörda utskottet kan kräva i sitt betänkande.


Återupprättandet av en försörjningsberedskap
Inom området regler och villkor föreslår regeringen bl.a. att ”ändamålsenliga skatter och avgifter” ska användas för att stärka konkurrenskraften och lönsamheten (underförstått får anses vara att det är lönsamheten för svenskproducerade livsmedel). Det visar att regeringen ser att skatter är ett bra och lämpligt styrmedel för att uppnå önskvärda effekter. Till följd av den fullständiga avsaknaden av en nationell försörjningsberedskap idag vad gäller livsmedel, vore en önskvärd effekt återskapandet av en sådan. Att återuppbygga en försörjningsberedskap kommer att kosta både tid och framförallt pengar. Någonstans måste detta finansieras. Försvarsbudgeten är övertecknad flera gånger om och är heller inte den budget som ska användas för ändamålet.

Ett sätt att finansiera försörjningsberedskapen är dock just användandet av skatter som styrmedel. Små punktskatter är ett enkelt sätt att skapa en finansiering av just detta. I det förra inlägget föreslog jag en punktskatt om några få öre per liter drivmedel för att återskapa en statlig skyddad försörjningsberedskap vad avser drivmedel. Samma metod kan med fördel användas för livsmedel.

Varje år konsumerar vi i Sverige över 80 liter mjölk per person (ej inräknat förädlade produkter som ost m.m.). En punktskatt på mjölk om 5 öre skulle exempelvis ge staten 40 miljoner kr per år för ändamålet. På samma sätt skulle en 1-öres punktskatt på ägg inbringa 20 miljoner kr per år. Detta är bara några exempel för att illustrera hur man snabbt skulle kunna finansiera ett återuppbyggande av försörjningsberedskapen. Vill man istället bara använda skatter som styrmedel och samtidigt bidra till försörjningsberedskapens återskapande, är t.ex. de föreslagna skatterna på sockerprodukter en intressant modell. Den norska sockerskatten inbringade exempelvis ca 200 miljoner kr 2012.

Vill man snabbt återupprätta en försörjningsberedskap är det alltså ekonomiskt möjligt att skapa stora avsättningar till detta varje år, utan att det för den sakens skulle blir oöverstigliga kostnader för medborgarna. Eftersom den nyss tillsatta försvarsberedningen har i uppgift att för första gången också föreslå hur reformer ska finansieras, kan man ta intryck av hur små punktskatter kan nyttjas för ändamålet. Till syvende och sist handlar det för politiken nu om att uppbåda handlingskraften att fatta beslut. Utan ett civilt försvar spelar det ingen roll hur mycket pengar man lägger på det militära försvaret. Sårbarheten blir ohållbar. Att regeringen i sin livsmedelsstrategi inte lagt större vikt vid försörjningsberedskapen är att beklaga.

Inför Rikskonferensen 2017

På söndag bryter den 71:e upplagan av Folk och Försvars Rikskonferens ut. 2017 års konferens äger rum på Sälens Högfjällshotell den 8-10 januari, då en lång rad personer passerar revy på scenen under moderator Pernilla Ströms alltid lika stabila ledning. Landets försvars- och säkerhetspolitiskt intresserade – liksom de i omvärlden som har att utröna svensk linje – är redo att förvandla sig till Rikskonferensologer med ordvågen redo för att vikta årets budskap med förra årets ordval och bedöma temperatur mellan myndigheter och andra företrädare.

Det som sägs i Sälen utgör en referenspunkt för årets debatt och förändringar i budskap eller ambitioner mäts utifrån linjetalen. Men lika viktigt är det som inte sägs i Sälen. En del av förberedelsearbetet i tyckarleden går nämligen ut på att utställa förhoppningar om vad olika personer ska lansera på fjället, så att man sedan kan återkomma i besvikelse eller triumf. Det är bra. Det skärper sinnena på samtliga inblandade.

Syftet med detta inlägg är att gå igenom konferensprogrammet. Det är ingen fullständig genomgång, jag lyfter fram några punkter särskilt och relaterar annat till tidigare äventyr i olika sakfrågor.

Söndag 8 januari

Strax innan klockan 12:30 tar lite resmöra konferensdeltagare plats för att se Göran Arrius, ordförande Folk och Försvar och avgående generalsekreterare Lena Bartholdson inleda konferensen. Klockan 12:35 kliver statsminister Stefan Löfven på under rubriken Gemensam säkerhet i en ny tid. Detta är något av ett socialdemokratiskt favoritmantra. Under 2015 års konferens nämnde till exempel utrikesminister Margot Wallström det som tema för en kommande rundresa i Sverige. Det ska bli intressant att höra hur årets tal skiljer sig från det statsministern höll år 2014, då som oppositionsledare. Än intressantare är om han, som förväntat, presenterar den efterlängtade nationella säkerhetsstrategin! Vid fjolårets konferens talade nämligen Hans Dahlgren, statssekreterare för utrikes- och EU-frågor hos statsministern, om vad den kommande strategin bör innehålla och det är inte en dag för tidigt att den materialiserar sig.
Efter statsministern och återhämtningspaus följer ett EU-pass där EU-kommissionär Cecilia Malmström sätter perspektiven med en analys av EU:s geopolitiska ambitioner och utmaningar. Efter ett block om EU som ekonomisk aktör har EU- och handelsminister Ann Linde (kl. 15:20) fått en intressant frågeställning att besvara, nämligen har EU en framtid? Och det får vi verkligen hoppas då nästa rubrik lyder EU som säkerhetspolitisk aktör, vilket Björn Fägersten, programchef Utrikespolitiska institutet och konteramiral Jonas Haggren, chef ledningsstabens inriktningsavdelning, tar sig an tillsammans med den första internationella gästen: Peter Stenlund, statssekreterare vid det finska utrikesministeriet. Fägersten och Haggren är alltid intressanta, liksom helt säkert Stenlund (som jag dock inte har lika god kännedom om) och passet rekommenderas. Efter trions framträdande ger SSU och LUF:s förbundsordföranden sina perspektiv.

Klockan 17:00 bänkar sig alla intresserade av rysk militär förmåga för att få sina farhågor besannade genom FOI:s forskningsledare Gudrun Persson och Fredrik Westerlund. FOI:s senaste tioårsbedömningRussian Military Capability in a Ten-Year Perspective 2016, rekommenderas inför dragningen. Uppfordrande läsning. Efteråt kommenterar Karin Enström (M), vice ordf. utrikesutskottet och Åsa Lindestam (S), vice ordf. försvarsutskottet.

Under det sista passet under måndagen (kl. 17:40) lyfter vi blicken in i framtiden kring trender och säkerhet genom generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef ledningsstaben, Försvarsmakten, Dr. HC Hagman, ämnesråd utrikesdepartementet och Frida Wallnor, ledarskribent på DI. De som intresserar sig för hur tänket ser ut inom UD och Försvarsmakten ska lyssna noga till Gyllensporre och Hagman. Eller snarare såhär: De båda tänker både djupt och brett och bjuder förhoppningsvis på det innan konferensdeltagarna byter ut tröja mot middagsklädsel då dagens program är slut.

Måndag 9 januari

Måndagen handlar i stort om militärt och civilt försvar och totalförsvarsförmåga. Först på scen klockan 12:30 är försvarsminister Peter Hultqvist (S), som talar under rubriken Sveriges totalförsvarsförmåga: stabilitet och långsiktighet. Bedömt följer försvarsministern upp sitt tal i fjol, med budskap om att det som är beslutat av riksdagen måste levereras och betoning på att det är en helhet där vår militära operativa förmåga ska öka. Förhoppningsvis blir det ett riktigt totalförsvarsgrepp över leveransen och några nyheter är rimliga i rådande läge.
Försvarsministern har en balansgång att gå, inför allt mer intensiva krav från Alliansen på att bland annat (M) kalla in Försvarsberedningen (helst igår) och utarbeta färdplan till NATO-medlemskap (senast imorgon), tilldela betydligt mer pengar (L och nu senast C), samt vidta herrejössesmånga olika åtgärder (KD). Detta samtidigt som försvarsöverenskommelsen och försvarsinriktningsbeslutet (S, M, C, KD, MP) fortsatt ska manövreras framåt och regeringssamarbetet (S, MP) bestå – i vilket bland annat ingår att lotsa förslag genom riksdagen och ett försvarsutskott lett av Allan Widman (L) – som bekant står utanför försvarssamarbetet. Senast i budgetbetänkandet avstyrkte FöU regeringens förslag om bemyndigande för att under 2017–2020 besluta om upplåtelse och överlåtelse av materiel och prognosen är att det blir tilltagande krångligt i relationen mellan regeringen och riksdagen i takt med att internt och extern press sätts på partierna. Frågan är vad det innebär för berörda myndigheter, vars planering även i dessa tidevarv bygger på viss förutsägbarhet och helt säkert också önskemål om att politikens fäbless för detaljstyrning – inte minst inom materielområdet – hålls på bekvämlighetsavstånd.
Efter försvarsministerns tal är det dags för paneldebatt mellan partiernas försvarspolitiska talespersoner. Inför denna övning kan det möjligen vara av intresse hur partiernas förslag till 2017-års budget ser ut för utgiftsområdet ser ut jämfört med regeringen:
föu budget.jpg
 År 2016 stod den relativt nytillträdde ÖB, Micael Bydén, inför åhörarna i Sälen för första gången. Om jag får säga det själv tror jag att min inledande bedömning består: Det är rätt man för ett omöjligt uppdrag. I ÖB:s uppdrag ingår nämligen att på en och samma gång ge en korrekt lägesbeskrivning av Försvarsmaktens verksamhet och hur resurstilldelningen ser ut jämfört med uppdraget, och att samtidigt skapa gålust och motverka vanmakt över det glapp som förvandlar Marianergraven till en hudspricka i jämförelse (ok, det var en lätt överdrift).
Resursbehoven – det vill säga vad som krävs för att förverkliga det militära försvar som är beslutat nu och om man prolongerar det in i nästa försvarsinriktningsperiod – börjar bli allmänt vedertagna. Stridskraftscheferna har varit tydliga med att det är underskott som fördelas och möjligen kommer ÖB bana väg för det budgetunderlag som myndigheten lämnar under våren, inför 2018. Helt säkert lyfts omvärldsutvecklingen upp, liksom leverans av effekt under det gångna året, behov av totalförsvarsutveckling och det samarbete som genomförs med MSB om gemensam grundsyn, liksom det pågående arbetet med perspektivstudien.
ÖB är en del av det psykologiska försvaret och en dimension som inte alltid påtalas i den nationella debatten är ÖB:s roll som ”signalist” gentemot omvärlden – inklusive eventuella antagonister. Klockan 14:05 får vi ta del av denna finkalibrerade balansakt.
Klockan 14:40 har jag förmånen att diskutera hur vi når ökad operativ förmåga? tillsammans med Lars Fresker, ordförande Officersförbundet, C LEDS Dennis Gyllensporre, Christina Malm, generaldirektör Totalförsvarets rekryteringsmyndighet och Peter Nordlund, överingenjör på FOI. Jag är väldigt glad över att ha ett så intressant område att ta tag i och ser fram emot att höra mina meddebattörers synpunkter. Utmanande är bland annat att anta både närtids- och långtidsperspektiv, bland annat eftersom det vi gör nu – eller inte gör, ickebeslut är också ett beslut – så påtagligt avgör framtida operativ förmåga.
På detta pass följer sedan rubriken Försvarets behov och förutsättningar, vilket försvarsminister Hultqvist ska ta sig an tillsammans med Jan Björklund (L). Det kommer säkerligen bli en spänstig diskussion – ingen av dem behöver ta några speciella hänsyn till överenskommelser dem emellan och de har båda nuvarande och potentiellt kommande samarbeten med partier som möjligen inte är lika entusiastiska inför deras respektive linje.
Inrikesminister Anders Ygeman (S) är näste man för rakning. Klockan 16:15 inleder han ett block om civilt försvar som många ser fram emot (möjligen med skräckblandad förtjusning med tanke på omfattnings- och moderniseringsbehov jämfört med senast det begav sig). MSB:s GD, Helena Lindberg, talar sedan under rubriken Civilt försvar: gråzoner, beredskap och medel innan representanter för viktiga aktörer i det civila försvaret intar scenen. Lindberg har en liknande balansgång att gå som ÖB. MSB efterfrågade mer resurser inför årets budget, bland annat för att höja ambitionerna vad gäller att möta informationspåverkan, men fick inte det.
ÖB och GD MSB rundar sedan av blocket gemensamt och vi är många som kommer spetsa öronen inför möjligheten att få veta lite mer om nästa rapport i det samarbete myndigheterna genomför på temat.
Helena Lindberg har en intensiv dag. 17:50 är det dags för nästa framträdande då hon levererar 2016-års resultat av den alltid lika intressanta mätningen av den svenska allmänhetens uppfattningar i frågor avseende samhällsskydd, beredskap samt försvars- och säkerhetspolitik: Opinioner. Undersökningen har varit igång sedan 1950-talet, vilket gör det till en skattkammare för studier i medborgarnas inställning i en rad försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. MSB har ansvarat för undersökningen sedan 2009.
2016 års upplaga kan man ta del av här. Där finner man bland annat att svenskarnas framtidstro minskar jämfört med tidigare och att befolkningens oro för vad som händer i omvärlden ökar. Andelen som tyckte det är mycket eller ganska troligt att det inom fem år ska inträffa en terroristattack ökade med 20 procentenheter, från 37 procent 2014 till 57 procent 2015 (trots att mätningen genomfördes före terrorattackerna i Paris i november 2015). Drygt 60 procent ansåg ”absolut” att vi bör ha ett militärt försvar och nästan 60 procent av befolkningen ansåg 2015 att statsutgifterna för Sveriges militära försvar bör ökas (en fördubbling sedan 2012). Andelen som är för att Sverige snarast eller på sikt bör ansöka om medlemskap i NATO uppmättes till 49 procent, vilket är drygt 15 procentenheter större än den andel som anser att Sverige även fortsatt bör stå utanför. Detta är bara några exempel på vad som mäts och det känns inte så vanskligt att hävda att somliga tendenser har stärkts ytterligare under 2016. Vidare ser jag för egen del alltid mycket fram emot att ta del av underlaget från grannländernas motsvarigheter, som utgör en del av rapporten, t.ex. vad gäller försvarsvilja. Efter redovisningen ger språkrör och förbundsordföranden från Grön ungdom, KDU och MUF sina perspektiv.
Det är mycket som ska hinnas med på några få dagar och ett sätt att lösa det är att det inte är något slappande efter middagen utan fortsatt konferensprogram. Det som övervinner eventuell paltkoma efter måndagens middag är temat Rädslans psykologi och behovet av tillit, med inledning av  Lars Trägårdh, professor i historia och civilsamhälleskunskap, Antje Jackelén, ärkebiskop, Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen och Misse Wester, gästprofessor vid Lunds universitet.

Tisdag 10 januari

Den sista konferensdagen inleds starkt av Janis Sarts, director of STRATCOM, klockan 12:30 med Information operations – nothing new but different. Högaktuellt och förutsägbart intressant, liksom uppföljningen Läget idag och nödvändiga åtgärder, med chefen för MUST, Gunnar KarlsonPatrik Oksanen, politisk redaktör MittMedia, Mikael Tofvesson, enhetschef MSB och Anders Lindberg, tf chef ledarredaktionen på Aftonbladet.
Nästa tema är FN och det faktum att Sverige nu befinner sig i säkerhetsrådet. Kl. 14:15, blir det direktsändning från FN-skrapan i NYC med FN-ambassadör Olof Skoog framför kameran. Hans framträdande följs upp av Anna Karin Eneström, utrikesråd vid UD, som ska tala om de svenska prioriteringarna innan det blir en diskussion mellan henne, Emma Nilenfors, enhetschef Sida, Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet och
Robert Egnell, institutionschef Försvarshögskolan. Avrundar FN-temat gör sedan Magdalena Tham Lindell, projektledare Folke Bernadotteakademin, Ann-Marie Orler, Polismästare och viceamiral Jan Thörnqvist, insatschef Försvarsmakten, under rubriken Att implementera en FN-resolution.
2017 års Rikskonferens avslutas med ett block om trygghet. GD Brå, Erik Wennerström, redovisar den årliga nationella trygghetsundersökningen kl. 16:30. Mycket intressant även detta och inte utan laddning, vilket av allt att döma kommer märkas både när Dan Eliasson, rikspolischef och Anders Thornberg, GD Säkerhetspolisen, ger sina respektive bilder av tillståndet och (inte minst) när en panel bestående av Anna Dahlberg, politisk redaktör Expressen,Sara Clevensjö Lind, säkerhetschef Stockholms stad, Hanna Cederin, förbundsordförande Ung Vänster och Magnus Ek, förbundsordförande CUF diskuterar Åtgärder för ett tryggare samhälle innan klockan slår 18:00 och det är slut både för dagen och på scenen.

Hela programmet som pdf finns här. Rikskonferensen webbsänds på Folk och Försvars hemsida (där den även finns att ta del av i efterhand) samt sänds av SVT i SVT Forum. För twittrare gäller #fofrk

Postmodernism i Putins tjänst

Axess Magasin har i nr 4 2015 temat Postmodernism i Putins tjänst. Jag skriver om möjliga effekter av rysk propaganda, apropå en text av Peter Pomerantsev:

axess 4 2015Men att tillföra resurser för att bygga en fästning av Sverige kommer helt enkelt inte att vara aktuellt mer än på marginalen. Några beslut som signalerar satsning på nationellt försvar pressar man ur systemet, men risken är att vi går ur detta med fullt nationellt fokus manifesterat av några mer symboliskt än operativt viktiga tillskott som ska pratas bort i en nationell och på sin höjd nordisk retorik i höjt tonläge. Intresset för såväl Bryssel som Washington sjunker och i värsta fall tvingas vi så småningom konstatera att vår reaktion på Kremls strategi var att hjälpa till på vägen. (…)

Effekten av propagandan blir att vi enas kring ett starkare försvar, men inte nödvändigtvis kring det som på allvar begränsar Putins inflytande. Min uppfattning är att både det militära och civila försvaret måste stärkas, inte minst för att minska Kremls manöverutrymme vad gäller incidenter, pricksäkra angrepp på sårbarheter i samhället och en växande vanmakt och misstro. Det kan med fördel ske inom ramen för det både viktiga och rationella nordiska samarbetet – men inte istället för Nato och inte utan samtidigt resolut arbete för att stärka EU. Vi behöver vara kallare och smartare, inte bekräfta propagandavinsterna hela tiden genom att gå i taket utan andra effekter än nya politiska ordkrig. Eller för den delen sitta passivt i båten och hoppas på det bästa. Lika lugnt och metodiskt som Sverige bör fylla igen militära och civila luckor i motståndskraften bör vi mejsla fram åtgärder som med hög precision kan höja förmågan. Stockholm ska vara stenhårt kopplat till de europeiska huvudstäderna och lika enträget ska propaganda skäras isär för att blotta sanningen. Vårt samhälle ska vara ytterst noga med att det faktiskt finns något sådant som objektiva sanningar, i synnerhet som hotet mot den uppfattningen inte enbart kommer österifrån utan manifesteras alldeles på egen hand, på sätt som Kreml bara måste älska.

Forts. i Axess.

Läs även Kristian GernerOscar Jonsson och Per-Arne Bodin!