På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.
Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.
I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.
Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.
Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.
Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.
Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.
Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?
På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.
Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.