david bergman – Försvarsbloggare

Recension – 6 dagar

Jag skulle vilja se filmen, är min reaktion efter att ha läst David Bergmans senaste techno-thriller 6 Dagar. Det är hundra knutar från start och tempot slackar aldrig.

Sverige är utsatt för ett nytt kraftfullt hot och förgreningar leder hela vägen in i maktens kammare. Synkroniserade attacker lamslår delar av samhället samtidigt som statschefen är utomlands.

6 Dagar är en fristående efterföljare till Davids debutroman 36 Timmar och mycket känns igen, både rollfigurer och själva berättandet. Det är action, militära detaljer, skurkar och hjältar.

Berättandet är ännu bättre än debuten och det märks att David har mognat som författare. Jag är imponerad över Davids (och förlagets) process. Från det tidiga utkast som jag hade förmånen att läsa till utgivning var tiden inte lång. Arbetet som gjordes måste ha varit effektivt för slutversionen är riktigt bra.

En sån här roman kan bara skrivas av en militär. Beskrivningarna och detaljerna är precisa, något som skiljer ”the real deal” från övriga.
Särskilt nöjsamt är det att känna igen vissa förebilder i boken. Den burduse polischefen Sverker har många unga militärer i Mälardalen fått förklara sig för.

Är man det minsta intresserad av totalförsvaret så måste man läsa boken.

Om jag får vara sån så skulle jag gärna ha sett lite mer beskrivningar om effekten i samhället. Men då hade det krävt en till berättar-linje och några hundra sidor till och då hade det blivit en helt annan bok.

Gästinlägg: Tårar är tecken på professionalism

Följande gästinlägg är en replik på CB Perlenbergs ledare i Dagens Nyheter. DN har inte velat ta emot repliken men vi på Cynismer publicerar den gladeligen. Inte sällan kritiserar media offentlig sektors informationstjänst. Ibland bottnar kritiken i begäret att själv få stå för nyheterna, för att få klick på websidor eller cred för scoop. Ibland bygger det på oförståelse för och bristande insikt i den aktuella verksamheten. I detta fall vill jag tro att det är det sistnämnda, då jag har goda tankar om ledarskribenten.

Tårar är tecken på professionalism
”Gråtande poliser löser inga brott” skriver Csaba Bene Perlenberg på DN Debatt den 6 juli. Poliser som löser sina uppgifter i alla situationer men också kan visa och hantera att de blir emotionellt påverkade av extrema situationer är tvärtom de mest professionella, menar jag.

Detta är inte det första tillfället där yrkesfolks kompetens eller professionalism felaktigt ifrågasätts mot bakgrund av att de uppvisar fullt mänskliga reaktioner på stress efter att ha varit utsatta för extrema händelser. En liknande debatt uppstod förra året då bland annat Dick Sundevall ifrågasatte den svenske majoren Thomas Johanssons lämplighet som officer då denne grät på en presskonferens efter att ha suttit som gisslan i Ukraina. Ett av exemplen som tas upp denna gång är en polis som gråtit på platsen där Lisa Holms kropp återfanns, ett annat en polis berättelse från en trafikolycka. De menas vara känslovältrande och urholka polisens auktoritet och status som samhällssymbol.

Resonemanget är olyckligt av flera anledningar.

Den första är synen på den enskildes reaktion med en antydan att dennes professionalism och effektivitets skulle påverkas negativt av att visa känslor. Detta är absurt. Att någon kan fortsätta att lösa uppgiften professionellt men efteråt visa att han eller hon blivit emotionellt påverkad av en extrem situation är tvärtom endast ett bevis på att denne hanterar situationen och var precis rätt person för uppgiften. Bra uttagning och utbildning är ingen vaccination som gör poliser immuna mot stress utan snarare något som lär dem att känna igen och hantera hur de reagerar under påfrestning. Att förorda att känslor är något som endast hör hemma i debriefingens stängda rum är en ren inbjudan till osunda macho-kulturer och mental ohälsa. En misstro att allmänheten inte skulle kunna omfamna att polisen löser svåra uppgifter i sin yrkesroll men att de reagerar känslomässigt som människor är faktiskt att nedvärdera deras förmåga till fritt tänkande. Polisen ska dessutom möta utsatta människor i kris och nöd där medmänsklighet och empati är avgörande, finns det verkligen någon som vill att de ska ge sken av att vara kallhamrade och känslokalla individer som inte visar känslor?

Det andra är antydan att en myndighets kommunikation skulle begränsas till efterlysningar och rena faktauppgifter, och att emotionellt beskrivande berättelser från dess medarbetare skulle vara skadligt för förtroendet. Tvärtom tror jag att det enda sättet att bygga upp ett starkt förtroende för en yrkesgrupp är genom att öka allmänhetens insyn i, och förståelse för, det arbete de utför och de många poliser som frivilligt och väldigt öppet delar med sig av sin vardag på Facebook, Twitter och Instagram utgör en viktig del i denna kommunikation.

Ledaren bygger i grunden på en oförståelse för hur människor reagerar i extrema situationer men också tyvärr på förutfattade meningar och osunda stereotyper om hur personer i uniformsyrken skall uppträda. Ironiskt nog hade dessa kunnat undvikas om man istället för att ifrågasätta deras kompetens med de aktuella texterna som grund istället valt att se dem som en inbjudan att försöka förstå påfrestningarna och utmaningarna i det arbete som yrkesfolket faktiskt utför.

David Bergman
Kapten i armén & doktorand i psykologi

Gästinlägg – David Bergman om PTSD

Efter det förra inlägget där vi skrev om Oberoende Veteraners kritik mot både Försvarsmakten och Sveriges Radio har vi fått David Bergman att ställa upp med ett gästinlägg om stressrelaterade problem såsom PTSD. Bergman har en examen i psykologi och är officer med erfarenhet från flera insatsområden, bland andra Afghanistan. /C

I tisdagens Studio Ett sändes ett inslag om psykiska besvär hos Afghanistanveteraner. Inslaget tog upp tyska erfarenheter, intervjuade en svensk veteran med erfarenhet från både Bosnien och Afghanistan och intervjuade även Försvarsmaktens ställföreträdande personaldirektör Klas Eksell som sakligt redogjorde för Försvarsmaktens arbete med veteranhantering.

Tidigare har organisationen Oberoende Veteraner publicerat uppgifter i Göteborgsposten och på Newsmill om att 22,36% av de tyska soldaterna diagnostiserats med PTSD. De har även kritiserat Försvarsmakten för att dölja mörkertal av post-traumatisk stress och Sveriges Radio för att inte beröra dessa uppgifter.

Uppgifterna från Oberoende veteraner har på kort tid blivit tongivande i debatten men är i relation till tidigare svenska och tyska erfarenheter orimligt höga, och förtjänar en närmare undersökning.

Stress, traumatisk stress och PTSD

Stressreaktioner är en naturlig, eller om man vill ofrånkomlig, del av militära insatser där alla kommer att påverkas. Antingen av akut stress orsakat av påfrestande situationer eller kumulativ stress orsakat av exempelvis osäkerhet eller overksamhet. Detta är inget konstigt eller något som ”bara händer mig”. Snarare tvärt om; Det är en normal reaktion på en onormal situation. Men människan är märkbart tålig och att utsättas för stress har ingen omedelbart negativ effekt.

Vissa utsätts genom svårare händelser för en allvarligare traumatisk stress. Dessa kan leda till stressreaktioner som depression, ilska eller sömnstörningar. De flesta människor har en god medfödd förmåga att hantera även sådana händelser och endast en liten del, om händelsen förblir obearbetad, utvecklar Posttraumatiskt Stressyndrom (PTSD). Exempel på faktorer som påverkar om en individ utvecklar PTSD är tidigare trauman, erfarenhet, utbildning, självbild och övriga livsomständigheter (exempelvis familjekonflikt).

Enklaste sättet att beskriva och skilja PTSD från ”vanliga” stressreaktioner är att individen återuppleverhändelsen istället för att minnasden, får en överspändhet (höjd arousalnivå) och som ett resultat undvikande beteenden. Ofrivilliga ’flashbacks’ från händelsen beskrivs ofta.

PTSD utvecklas först 6-12 månader efter den traumatiserande händelsen, om den inte bearbetas. Detta gör att vår inriktning alltid bör vara att förhindra att PTSD utvecklas hos individer och inte vänta på att PTSD utvecklas och diagnostiseras för att sedan behandlas.

Statistik

Det finns relativt bra forskning på PTSD, trots mörkertal. Generellt inom psykologin är våldtäkt och strid de två vanligaste anledningarna (Kessler, 1995). Andra vanliga anledningar är exempelvis rån, misshandel, olyckor och naturkatastrofer. Livstidsprevalensen, alltså andelen av en population som någon gång utvecklar PTSD, brukar ligga i snitt runt 6-8%. Bra studier finns exempelvis för Nederländerna på 7,4% (De Vries, 2009), Sverige på 5,6% (Frans et al, 2005) och USA på 6,8% (Kessler, 2005).

Generellt ligger militära grupper lägre i utsatthet än exempelvis de som utsatts för naturkatastrofer då den traumatiserande situationen för en soldat ofta både är hanterbar och påverkbar (soldater bär vapen och är tränade att skjuta tillbaka). Exempel på tidigare undersökningar från Irak och Afghanistan pekar på en prevalens om 4.8% för brittisk personal (Iversen et al, 2009) och 4,3 för amerikansk personal (Smith et al, 2008). Varianser finns (något förväntat) bland förband som upplevt extremt påfrestande strider och ligger då mellan 10-17% (Sundin et al, 2010) med enskilda extremvärden. Mot bakgrund av dessa siffror är de 5% som angetts av Försvarsmakten en rimlig siffra, och de 22,36% som Oberoende veteraner anger för tysk personal verkar orimligt högt med hänsyn till det område där både nationerna tjänstgör.

Felfaktorer i statistiken

Det finns naturliga felfaktorer i statistiken runt stressrelaterade skador där den vanligaste är en begreppsförvirring. PTSD används ibland slarvigt som samlingsbegrepp för stressrelaterade åkommor. Betänk följande fiktiva exempel: 100% av personalen i ett insatsområde utsätts för någon form av stress, 50% för traumatisk stress, 20% söker efter insatsen hjälp för stressrelaterade åkommor, 5% får ej adekvat hjälp och diagnostiseras med PTSD vilken behandlas. Om de 20% som söker hjälp för stressrelaterade åkommor slarvigt får etiketten PTSD-fall kan det snabbt bli en diskussion om äpplen och päron, där generaliseringar och slutsatser kan bli missvisande och farliga.

Det nummer som Oberoende Veteraner uppgett om 22,36% verkar ha kommit fram genom en enkel beräkning över de 948 personer som behandlats för PTSD på Bundeswerhs sjukhus under 2012 och dividerat med det officiella truppbidraget för tillfället om 4239 personer. Men redan här kommer flera felfaktorer in. Det framgår inte tydligt om de 948 behandlade är en ackumulerad siffra eller unika fall för den perioden. Och truppbidraget om 4239 personer anger hur många soldater som fanns i landet vid det specifika tillfället, vilket gör att det totala antalet som tjänstgjort i landet under 2012 på halvårs- eller kvartalsmissioner är minst det dubbla – vilket kan mer än halvera procent-talet de kommit fram till.

En övrig uppseendeväckande detalj är att en av de studier av tyska soldaters hälsa i Afghanistan som nämns i artikeln på Newsmill (Wittchen et al, 2012) nämner en 12-månadersprevalens för tyska soldater i Afghanistan att diagnostiseras med PTSD till 2,9%, vilket är signifikant lägre än de 22,36% som de själva räknar fram.

Nya relevanta forskningsrön och framtid

En dansk studie som utkommit nyligen (Berntsen et al, 2012) pekar på flera synnerligen intressanta aspekter. Den genomförde omfattande tester av ett danskt förband före, under och efter deras tjänstgöring. Den visade att de fall av PTSD som diagnostiserades korrelerade med individernas tidigare trauman och emotionella problem i livet och att dessa, inte intensiteten i stridskontakterna, var den bästa indikatorn för vilka individer som senare skulle komma att få problem. Det viktigaste vi kan lära av detta är att diskussioner om stressreaktioner och PTSD inte kan avgränsas till den avgränsade situationen i striden, utan att både anledningar och effekter existerar över tid.

Artikelförfattarna i Oberoende Veteraner menar att Försvarsmakten smiter undan sitt ansvar. Personligen känner jag inte igen mig i den beskrivningen. Visst har veteranhanteringen historiskt varit undermålig, men 18 år har gått mellan BA01 och FS24 roterade hem och mycket har hänt. Jag har full respekt för att andra kan ha avvikande erfarenheter men de hemkomstprogram jag deltagit i har alltid innehållit hemkomstsamtal, i grupp och om så önskas även enskilt. Och de kollegor och underställda som så behövt har alltid fått hjälpt av läkaren eller förbandspsykologen i efterhand.

Självklart är detta ett område som ständigt måste utvecklas och mycket finns kvar att göra. Men att föra den diskussionen efter skev och missvisande statistik riskerar att bli kontraproduktiv och motverka syftet. Jag delar Oberoende Veteraners målsättningar och berömmer deras initiativ, men ber dem att se över sina fakta så att diskussionen förs på sakliga grunder.

David Bergman

Kapten / Fil Mag i Psykologi

Litteraturhänvisning

Frans, Ö., Rimmö P-A., Åberg L., Fredrikson M. (2005) Trauma exposure and post-traumatic stress disorder in the general population, Acta Psychiatric Scandinavia, 111: 291–299

Berntsen, D; Johannessen, K. B., Thomsen, Y. D.; Bertelsen, M.; Hoyle, R. H., & Rubin, D. C.: (2012) Peace and War: Trajectories of Posttraumatic Stress Disorder Symptoms Before, During, and After Military Deployment in Afghanistan, Psychological Science, 23: 1557

De Vries, G; Olff, M (2009) The lifetime prevalance of traumatic events and posttraumatic stress disorder in the Netherlands, Journal of Traumatic Stress, 22(4) 259-267

Wittchen, H., Schönfeld, S., Kirschbaum, C., Thurau, C., Trautmann, S., Steudte, S., Klotsche, J., Höfler, M., Hauffa, R. & Zimmermann, P (2012) Traumatic Experiences and Posttraumatic Stress Disorder in Soldiers Following Deployment Abroad: How Big Is the Hidden Problem? Deutsches Ärzteblatt International, 109(35–36): 559–68

Smith, T.; Ryan, M.; Wingard D.; Slymen D.; Sallis J.; Kritz-Silverstein, D. (2008) New onset and persistent symptoms of post-traumatic stress disorder self reported after deployment and combat exposures : prospective population based US military cohort study. British Medical Journal 336, 366–371

Iversen, A. C., van Staden, L., Hughes, J. H., Browne, T., Hull, L., Hall, J. (2009) The prevalence of common mental disorders and PTSD in the UK military: Using data from a clinical interview-based study, BMC Psychiatry, 9, 68.

Sundin, J.; Fear, N. T. Iversen, A.; Rona R. J. & Wessely, S. (2010) PTSD after deployment to Iraq: conflicting rates, conflicting claims, Psychological Medicine, 40, 367–382.

Kessler, R; BErlund, P; Demler, O; Jin, R; Merikangas, k; Walters, E (2005) Lifetime prevalence and age-of-onset distributions of DSM-IV disorders in the National Comordity Survey Replication, Archives of General Psychiatry, 62(6) 593-602

Kessler, R; Sonnega, A; Brome, E; Hughes, M; Nelson, C (1995) Posttraumatic Stress Disorder in the National Comorbidity Study. Archives of General Psychiatry, 52(12) 1048-1060