Kategoriarkiv: Ekonomi

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading

Avseende Försvarsmaktens årsredovisning

Några mediauppgifter under tisdagen kunde ge intrycket att Försvarsmaktens årsredovisning för 2013 var underkänd av Riksrevisionen. Så är inte fallet.

Av riksrevisionens uttalande i revisionsberättelsen framgår att Försvarsmaktens årsredovisning ger en i alla väsentliga avseenden rättvisande bild av finansiell ställning och resultat.

Riksrevisionen har i revisionsrapporten redovisat ett antal iakttagelser som Försvarsmakten rekommenderas att åtgärda. Försvarsmakten vidtar regelmässigt åtgärder för att följa riksrevisionens rekommendationer.

Ett exempel på en sådan iakttagelse är att i resultatredovisningen där Försvarsmakten redovisar sina prestationer har vissa kostnader fördelats på fel prestation (krigsförband). Materielen i sig är korrekt redovisad och anslagsredovisningen är inte felaktig.

Yvonne Sandfeldt
Försvarsmaktens redovisningschef

Inga kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem

Sverker Göranson

Sverker Göranson

Följande artikel publicerades på DN Debatt 12 mars 2014.

Debatten om försvaret är intensiv i spåren av krisen i Ukraina. Flera aktörer argumenterar kring olika alternativ för att förbättra Sveriges försvarsförmåga. Det är bra, men debatten får inte leda till kortsiktiga lösningar. Det viktiga nu är att Försvarsmakten får möjlighet att fullfölja det reformarbete som inleddes med försvarsbeslutet 2009. Målet är ett insatsförsvar som är anpassat till dagens och morgondagens omvärld.

Kärnan i reformen är förband och förmågor som är moderna och snabbt gripbara över hela landet. Det kommer att krävas rejäla resurstillskott, men det ger den flexibilitet och handlingsfrihet som behövs. Förslag om enskilda vapensystem eller låsning av resurser exklusivt till något begränsat geografiskt område i Sverige är inte rätt väg att gå.

Händelseutvecklingen i Ukraina och Rysslands agerande på Krim visar än en gång hur osäkert det säkerhetspolitiska läget i vår nära omvärld är och hur snabbt det kan förändras. Det är en osäkerhet som Försvarsmakten under en rad år framhållit i olika underlag till regeringen och det är något vår planering och utvecklingen av Försvarsmaktens förmåga måste ta hänsyn till.

Försvarsmakten följer utvecklingen mycket noga och vi har en god överblick över närområdet genom våra sensorsystem och närvaro av främst våra marin- och flygstridskrafter. Vår beredskap anpassas ständigt till hur läget runt omkring Sverige förändras och vi kan öka både närvaro och sensortäckning i olika områden om det skulle behövas. Detta är också något vi gjort under de senaste veckorna med bland annat incidentberedskapen baserad på Gotland och med fartyg till sjöss för ökad underrättelseinhämtning

Den delvis förnyade debatt om Sveriges försvarsförmåga som nu förs med anledning av krisen i Ukraina är angelägen – för Sverige och för vår gemensamma förståelse av den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde och den säkerhet vi bygger tillsammans med andra länder och organisationer. Den är också viktig för Försvarsmaktens utveckling kommande årtionden. Jag skriver medvetet kommande årtionden just därför att långsiktighet är så fundamentalt viktigt när det gäller att utveckla vår försvarsförmåga, även i tider med snabbt skiftande omvärldsläge. Riksdagens beslut från 2009 med huvudmålet att öka tillgängligheten på våra krigsförband bekräftas när vi ser händelseförloppet i Ukraina.

Debatten verkar nu dock alltmer låsas på att avdela resurser till Gotland. Viljan och förmågan att försvara Gotland, i likhet med övriga delar av landet, är viktig. Gotlands läge i Östersjön har stor militärgeografisk betydelse och ön kan utnyttjas för placering av sensorer och långräckviddiga vapensystem. Men den militära betydelsen av Gotland är också situationsberoende och vårt agerande och vår närvaro på Gotland är anpassad till det. Emellertid finns risken att man bortser från det problem jag har flaggat för under flera år, nämligen att det krävs rejäla resurstillskott om nuvarande insatsorganisation ska kunna bli materiellt och personellt uppfylld samt övad och framför allt skickad att klara en modern stridsmiljö. Tyvärr hörs inte det problemet i debatten särskilt ofta, men det är en verklighet för våra förband redan i dag.

Förslag om enskilda vapensystem eller geografiskt styrda resurser är fel väg att gå. Först måste vi säkerställa insatsorganisationens förmåga som helhet. Vi har i detalj redovisat våra behov och när det gäller möjligheten att agera i Östersjön, vill jag framhålla betydelsen av att behålla och utveckla den nuvarande marina förmågan, såväl undervattens- som ytstridssystem.

Därför är det viktigt att inte nu låsa in Försvarsmakten i kortsiktiga och begränsade lösningar som på längre sikt kan skapa operativa, ekonomiska och personella begränsningar som leder till att den totala försvarsförmågan blir oförändrad eller till och med minskar.

Jag vill återkoppla till omvärldsutvecklingen och framhålla betydelsen av att nu ta ställning till hela Försvarsmaktens behov och att hålla fast vid att fullfölja reformen. Självklart skulle en större insatsorganisation välkomnas av Försvarsmakten, men då gäller det att den är finansierad. Annars riskerar den att leda till ytterligare obalanser mellan uppgifter och resurser och att vi tvingas flytta runt problemen inom myndigheten.

Mitt militära råd som överbefälhavare är att försvarsreformen med moderna och snabbt gripbara förband fullföljs. Men det förutsätter att tillräckliga resurser avdelas för den fortsatta utvecklingen av insatsorganisationen. Det är så vi skapar flexibilitet och handlingsfrihet i en föränderlig och osäker omvärld.

Sverker Göranson
Överbefälhavare

Fornlämningar (uppdaterad)

När de internationell styrkorna kom till Afghanistan 2001 var det många som förundrades över de stora sandhögar som fanns utplacerade hör och där på landsbygden. Det visade sig vara konstgjorda höjder som de sovjetiska trupperna konstruerat under Afghanistankriget för att kunna placera ut stridsvagnar, artilleri m.m. och ha överblick över den omkringliggande landsbygden. Faktum är att de också fungerade som lättförsvarade "fort" från vilka man kunde skicka ut patruller. Stora liknelser alltså med amerikanska kavalleriets fort under indiankrigen. Numera så går de under beteckningen "rysskullar". Dessa höjder har även nyttjats av svenska trupper. Tillsammans med en minerad landsbygd så är dessa kullar en av de mest kännetecknande långlivade "minnena" av den sovjetiska närvaron.

Krigen lämnar efter sig liknande lämningar, något som framtidens arkeologer kommer att förtjust utforska och försöka förstå. På landsbygden i Afghanistan vimlar det av utbrända vrak från kriget med Sovjetunionen, inbördeskrigen och krigen mot USA och ISAF. Eftersom en stridsvagn mycket långsamt rostar bort så kommer de att finnas kvar i många år till förutom de delar som lokala skrothandlare lyckas skära bort.

Stridsvagnsvrak nära Ahmad Shah Massouds grav

Vad är det som de svenska trupperna kommer att lämna efter sig? I dagarna så har det beslutats om att Camp Monitor utanför Sherberghan ska avvecklas. Detta innan den knappt hunnit tagits i bruk. De politiska besluten ändras snabbare än man hinner bygga en liknande anläggning. Nu ska den dock inte helt lämnas åt sitt öde, utan tas över av ANSF, de afghanska säkerhetsstyrkorna. Förhoppningsvis så kommer de kunna behärska området i framtiden, annars så kommer Camp Monitor i framtiden att sakta förfalla som ett praktiskt inhägnat område att valla fåren.

För ett par år sedan så var vilja att stötta Afghanistan stor och Camp Monitor byggdes för en långsiktig närvaro i området.

"I slutet av 2010 ska den nya anläggningen stå färdig. Mer militär närvaro ska göra Jowzjanprovinsen säkrare.
Dagens 39 soldater blir 55. Totalt kommer Camp Monitor att rymma 250 personer, mestadels svenska och amerikanska soldater.
- Vi bygger för framtiden. Med en större camp kommer vi ha fler personer och större resurser i vårt område och då kan vi bidra till att göra det säkrare att vistas här, säger Mats Rostadius
."

Hur vardagen såg ut på Camp Monitor kan man läsa på Afghanistanbloggen. Det är mycket fina lokaler som nog kommer att uppskattas av de afghanska soldaterna. Det här inlägget på Försvarsmaktens hemsida förtydligar vilken materiel som kommer att lämnas kvar till ANSF.

Har det då verkligen blivit säkrare i Afghanistan eller är det bara så att Talibanerna dragit sig tillbaka för att slicka såren och invänta avvecklingen av ISAF under 2014? Endast framtiden kan visa på detta. Om ett par hundra år så kommer också arkeologerna att ställa sig samma frågor.

Uppdaterad 13-04-01, 20:36
USA håller också på att ta hem sin utrustning från Afghanistan. Här handlar det givetvis om helt andra mängder än för det svenska förbandet.

"Det kostar uppåt sex miljarder dollar – motsvarande 39 miljarder svenska kronor – att ta hem den väldiga mängd utrustning som USA fört till Afghanistan under sitt tolv år långa krig där, visar militärens beräkningar.

I fjol fraktades 25 000 fordon tillbaka men där återstår lika många. Bland de saker som projektet ”retrograd” ska hämta finns 100 000 containrar, mängder med datorer, möbler, olika sorters kampredskap och träningsmaskiner."

Nya neddragningar

Regeringen vill spara på försvaret och har siktat in sig på personalkostnaderna den här gången. Det var bara några månader sedan som hela Försvarsmakten omorganiserades på anmodan från statsmakten och nu aviseras ytterligare omorganisationer och nedskärningar. 500 miljoner ska sparas på personalkostnader och man ska enligt SVD kapa med ca 500 officerare och 300 civila. Detta i en organisation som lider av ett svårt vakansläge. Ifjol saknades ca 800 officerare och man har svårt att rekrytera soldater.

Jag uppskattar att man räknat lågt avseende lönekostnaderna för de 800 rader som ska strykas. Det (om det stämmer) indikerar personal med ganska låg lön, varvid man kan spekulera i hur det verkställs.
Nu får det vara nog. Smärtgränsen var redan nådd och nu drar försvarsminister Enström ett varv till på sträckbänksveven. Försvarsmakten är minimal, mindre är inte möjligt för då går det inte att växa.


Är det någon som inte förstår varför Försvarsmakten har svårt att både behålla och rekrytera personal?

/C

SVD
DN
Wisemans Wisdoms

Här och nu

Försvarsmakten tar nu strid för att de afghanska tolkar som ställt upp för det svenska förbandet ska kunna få politisk asyl i Sverige. Mycket bra. De som ställer upp för vårt land ska också skyddas och belönas av vår Regering.

Det som är tråkigt i sammanhanget är att få journalister verkar reflektera särskilt mycket för varför detta över huvud taget ska behövas. Säkerhetsläget i Afghanistan är ju så pass säkert just nu att vår närvaro gradvis har börjat minska för att 2014 övergå till att enbart ha ett fåtal soldater på plats i form av stöd för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Eller?

Återigen kan man dra en parallell till Vietnam. Vietnamkriget startade som en frigörelse från kolonialarmén i form av Frankrike. (I Afghanistan var det i form av motståndsrörelsen mot det invaderande Sovjetunionen som stöttade den kommunistiska regimen).

I Vietnam så inledde USA med att skicka rådgivare och instruktörer som skulle utbilda de sydvietnamesiska soldaterna. (I Afghanistan var det bl.a. svenska SSG som initialt efter 2001 skyddade den afghanska ledningen och stöttade m utbildning.).

I Vietnam eskalerade kriget och USA pumpade in mer och mer pengar och soldater. Man vann mer eller mindre alla slag, men förlorade landsbygden till gerillan. (I Afghanistan har ca 30.000 Talibaner och Al Qaida medlemmar ställt till elände för 30 miljoner afghaner, 200.000 afghanska soldater och poliser samt > 100.000 utländska styrkor. För att inte tala om alla tunga resurser som stridsvagnar, bombflyg, UAV:er m.m.).

I Vietnam tröttnade hemmaopinionen och pengarna tröt. Alltså så födds begreppet "Vietnamization". D.v.s. utbilda de sydvietnamesiska trupperna och låt de ta över krigandet. Sedan skapade man ett förhandlingsläge med bl.a. Linebacker II-kampanjen. (USA och de flesta NATO-länders budget är i kris, vilket innebär att man måste minska på kostnader. Att minska på närvaron i Afghanistan är en viktig del av dessa besparingar. Lösningen är att definiera om slutläget i konflikten för att kunna dra sig ur med äran i behåll. Linebackers motsvarighet kan man jämföra med de särskilda insatser som genomförts de senaste åren för att ta striden till Talibanerna.)

De som kommer att drabbas hårdast av att USA och NATO nu drar sig ur i förtid är givetvis de som satsat på att stötta "fel" sida. Civila som trott på en framtid i ett land utan våld. Risken är att detta kan få genomslag i framtida insatser. Vem vågar i framtiden stötta de länder som inte håller hela loppet ut? Jämför med rättegångar i domstolar. Om inte en domstol kan garantera ett vittnes säkerhet, vem sjutton vill då ställa upp? Oavsett hur gott motivet än är så är det egna och familjens skinn viktigare. Hur det gått för tidigare vittnen är nog en mycket viktig faktor för att få nya att ställa upp. Att nu hjälpa de som ställt upp och deras familjer är därför det minsta vi kan göra för att framtida internationella insatser över huvud taget ska ha en chans att lyckas.

Västvärlden måste dra lärdomar om insatsen i Afghanistan. Visst är det bra att barn får gå i skola och att kvinnor behandlas bättre. Barnadödligheten och mödrar som dör i förlossningar har också minskat. Men fortfarande dör civila i attentat av Talibanerna samt vid misstag under insatser av ISAF och USA. När västvärldenlämnar Afghanistan kommer med stor sannolikhet attentaten att öka för att sätta skräck i civilbefolkningen och frågan är hur det går för barnen och kvinnorna. Förhoppningsvis så kommer det att vara bättre än innan 2001, men inget är garanterat. "You got the watches, we got the time" är ett citat som ofta hörs i insatser liknande den i Afghanistan. I Vietnam var det tiden som var avgörande. Gerillan och de Nordvietnamesiska trupperna hade tålamod och efter Tet så undvek man att möta USA på lika villkor.

Innan en insats måste man tänka igenom vad det långsiktiga målet är. Att vinna den militära insatsen är oftast det lätta. Om Afghanistan har det traditionell sagts att eftersom landet är så löst sammansatt av stammar utan egentlig centralregim så är det lätt att invadera, men omöjligt att härska över. Sätt upp ett långsiktigt mål och bryt ner det i kortsiktiga delmål. Det gäller inte bara hur man påbörjar en insats utan även hur man avslutar den. Att dra sig ur och ge tolkarna politiskt skydd är kortsiktigt rätt, men kan långsiktigt visa sig vara katastrofalt. Inte bara för Afghanistan, utan även för västvärldens trovärdighet som räddande ängel i framtida insatser.

Men det är väl som i ekonomin. Traditionellt långsiktiga investeringar har på senare år ersatts med kvartalsekonomin och de snabba vinsterna. Vem bryr sig om framtiden när det är "här och nu" som gäller?

Gästinlägg: Hur går det?

Att mycket står och faller med USA:s ekonomi, inte minst för oss här i Europa, står nog klart för de flesta. Hur går det då, där borta? Vi hör ju från tid till annan om kongressens huvudbry med budgettaket. Det nya lånetak som nu diskuteras ligger på 16 400 miljarder dollar.

Om man haft en biljon (1000 miljarder) vid Jesu födelse och om man spänt en miljon om dagen sedan dess, ja då skulle man ha haft 700 miljarder kvar idag och förmodligen haft en hel del kul på vägen och möjligen ådragit sig någon enstaka smittsam sjukdom. Om vi fixerar USA:s statsskuld till – låt säga - 14,3 biljoner dollar och omräknar till sekunder så blir det 451 108 år, nästan en halv miljon år, vilket är dubbelt så länge som Homo sapiens anses ha funnits.

Ett annat sätt att illustrera statsskulden framgår av denna filmsnutt, där man staplar 100-dollarsedlar:

”Underskottet i USA:s federala budget uppgick i fjol till 1 100 miljarder dollar, vilket motsvarar 7,3 procent av landets BNP. Därmed har USA:s statsskuld ökat med drygt 60 procent till nästan 16 400 miljarder dollar sedan president Barack Obama svor presidenteden första gången, i januari 2009”.

Finns det då någon ljusning eller lösning i sikte? Inte vet jag, men hade jag haft det så vore jag väl närmast kvalificerad till ekonomipriset till Nobels minne. Ett förslag som finns är att och låsa in ETT MYNT i centralbanken:

”Ett nödmynt med valören 1 000 miljarder dollar (6 580 miljarder kronor) skulle kunna bli president Barack Obamas nästa drag. Allt fler ser det som ett sätt att kringgå motståndet mot ett höjt lånetak i kongressen. Om någon månad har Obama slagit i lånetaket. Då kan han inte längre finansiera budgetunderskottet med nya lån.

För att ta sig ur det låsta läget skulle Obama kunna använda sig av finansdepartementets rätt att prägla egna mynt i platina, med valfri valör. Tanken är att sätta in nödmyntet i USA:s centralbank Federal Reserve (Fed) och därmed skapa nytt finansiellt utrymme trots lånetaket”.


Den galloperande statskulden är i alla avseende pengar som redan konsumerats och som alla vet är lån något som förväntas att amorteras av och att låntagaren betalar ränta under tiden lånet löper. Problemet är att det saknas överskott att betala räntor och amorteringar med. Tvärt om saknas pengar till det löpande och nya lån ökar underskott i budgeten och därmed statsskulden.

De militära konsekvenserna av kommande besparingar i USA:s budget återstår att se, men redan nu är det annonserat för minskat fokus på Europas säkerhet.

Ryssland rustar från en låg nivå enligt vår Försvarsminister. Det samma sa man att Kinas ekonomi för 20 år sedan, ”den växte mycket men från en låg nivå”. Den är snart världens största ekonomi. Själv tror jag att det tar tid även att jobba sig neråt, om än från en hög nivå.

/Sumatra

* Liten omvandlingstabell

Försvarsmakten är för liten för att växa

Denna artikel är skriven för Hallandsposten efter önskemål från deras tjf politiska redaktör. Givetvis var den versionen som skulle publiceras där mycket kortare.
Hallandsposten har försetts med nödvändiga uppgifter för att kunna publicera (såsom namn och nummer) men man har ändå valt att inte ta med debattartikeln. Anonyma artiklar publiceras ej enligt deras regler och jag skriver under pseudonym. Publicering på insändarsidan erbjöds men var aldrig aktuellt från min sida. Den politiska redaktörens arbete med tema försvar är lovvärt och bra men tidningens interna regler stödjer inte honom i hans arbete. Gammelmedia har visst en bit kvar och vi kan därför konstatera att bloggarna fortsätter att fylla sitt syfte.


Försvarsmakten är för liten för att växa

Försvarsmakten går stegvis mot en organisation som ska utgöras av Insatsorganisation 14 (IO14) med tillhörande basorganisation. Insatsorganisationen ska utläsas som de delar som med vapen i hand försvarar svenska intressen oavsett det är utomlands eller hemma, basorganisationen är stödet som möjliggör att förbanden kan produceras, övas och sättas in.
Indelningen är lättbegriplig och organisationen är enkel att leda men upplägget är behäftat med problem varav två stycken är mycket kännbara i nuläget: Den ekonomiska situationen och personalläget. Det ekonomiska skrivs det spaltmeter om men den något svårare personalsituationen är det få som belyser.


Försvarsmakten är anorektisk
För att kunna lämna erforderligt stöd till förbandsproduktionen krävs en hel del i form av utbildningsinrättningar, övningsterräng, skolor och annan infrastruktur. Dessutom krävs personal såsom lärare och instruktörer, handledare, sjukvårdspersonal, hantverkare, tekniker, och övriga kompetenser för utbildnings- och produktionsstöd. Dessvärre är basorganisationen numera slimmad till ett absolut minimum varvid stödet ej uppfyller behoven.
Det innebär att krigsförbanden själva får stå för en hel del av de funktioner som basorganisationen borde lösa. I den vardagliga verksamheten rör det bland annat dukning av skjutfält, bemanning av sjukvårdsberedskap, lärartjänster, motorskolor, mm mm. I de senaste omorganisationerna och årets omstrukturering har även antalet civila reducerats kraftigt vilket kraftigt ökar tiden som läggs på egenadministration och -stöd.

Insatsorganisationen är inte dimensionerad för att utföra dessa stödtjänster utan är designade för att lösa tydligt definierade krigsuppgifter. Det finns inga hantverkare i krigsförbanden och inte heller någon extrapersonal som kan stödja när det egna förbandet övar. Konsekvensen blir att delar av förbandet inte övar alls utan i stället utför stöd. Organisationen har beskrivits som anorektisk.
I stället för att tränas mot målsättningarna genomför många krigsförbands personal stöd till andra krigsförband med högre prioritet, fanvakt, högvakt, städning av skjutfält, marknadsföringsjippon och dylikt. Detta tillsammans med ökad administrativ börda och en tydlig fokus på självförvaltning gör att tiden för övning, och därmed den allmänna dugligheten, minskar drastiskt.

De flesta krigsförband är inte personaluppfyllda till anbefalld nivå utan består fortfarande till stor del av krigsplacerade fd värnpliktiga som inte är övade. Förbanden har alltså inte personal att lösa ens huvuduppgifterna men förväntas ändå både svara för eget stöd och avdela personal till Basorganisationen (så kallad rörlig produktionsbefattning). En stor personalomsättning leder dessutom till att officerare gång på gång tvingas börja om i utbildningen av egen personal och aldrig kommer vidare till förbandsövningar.
Eftersom många krigsförband är under uppbyggnad och produktion krävs en hel del arbete med personalförsörjning och utbildning. Tidigare erhölls stöd för detta men nu ligger det på förbandsnivå.

Hemvärnet utgör numerärt en stor del av Armén och de fyller en viktig funktion för försvaret av Sverige. De har dock begränsad förmåga till utbildning och övning varvid krigsförbanden får avdela personal för att stödja Hemvärnet under deras övningar. Detta gör att krigsförbandet inte kan öva. Chef med förbandsproduktionsansvar (flottilj- eller regementschef) tvingas till prioritering när resurserna tryter och här prioriteras Hemvärnet framför krigsförbanden. Undantaget är förband som genomför missionsutbildning inför internationell insats.
På mitt förband har vi tvingats ställa in utbildning och övning till förmån för stöd till Hemvärnet. Vi har varit nödda att skicka soldater och officerare på hemvärnsövning veckan innan rotation till Afghanistan, alla andra vägar har varit uttömda. I stället för att förbereda sig själv för skarp tjänst har man fått lägga kraft åt andra att bygga upp andra förband.

Obalansen i interna och externa uppgifter leder till att viss personal i insatsförband lägger mer tid på att stödja andra än att själva öva, något som är skadligt för förmågan och framförallt för arbetsmotivationen.


Produktionsmålsättningar nås ej
Försvarsmakten hanteras som om den vore uppfylld med både materiel och personal. Förband har fler uppdrag än vad man har personal och det är ständiga avdömningar avseende prioriteringar. Nästintill uteslutande är det som stryks åtgärder för att förbanden ska kunna nå målsättningarna för Insatsorganisation 14. Agerandet medför att vi är väldigt långt ifrån anbefalld förmågenivå och prognosen ser allt dystrare ut.
I närtid kommer krigsförbandens planer att revideras och jag spår ambitionssänkningar och lägre tillväxttakt än det egentliga behovet.

Lönen har av Officersförbundet angivits som det viktigaste skälet till att soldater slutar, något som inte Försvarsmaktens egna undersökningar stödjer. Lönen är en viktig faktor när det gäller personalens välmående men ännu viktigare är att verksamheten känns relevant och att man ges möjlighet att lyckas i sin yrkesroll. Ständiga ambitionssänkningar, inställda övningar och utbildningar och bortprioritering av krigsförbanden leder till en negativ arbetsmiljö. Det gäller såväl soldater och sjömän som officerare och civila.

Ett krav för att behålla den personal vi har är att de får ägna sig åt den verksamhet de har rekryterats för. För att genomföra denna verksamhet krävs att chefer i insatsförband tillåts ägna huvuddelen av sin tid åt huvudtjänst och att göra sitt förband redo för insats. Men för att möjliggöra detta krävs en kapabel stödorganisation, men den organisationen kräver även den duglig personal som idag inte finns och suger personal ur insatsförbanden den skall stödja, en ekvation som idag inte går ihop
Att kompetensförsörja Försvarsmakten är svårt. Trots uppgifter om motsatsen fyller inte Försvarsmakten utbildningsplatserna vare sig till grundläggande soldatutbildning eller till officersutbildning. Glättiga kampanjer räcker inte utan det måste till krafttag och helhetsperspektiv för att nå balans i personalläget och stabilitet i tillväxten. Försvarsmakten är för liten för att ens växa.


För att säkerställa tillväxten mot IO14 krävs bland annat:
-En ökad basorganisation med förmåga att stödja insatsorganisationen. Basorganisationen ska kunna stå på egna ben;
-En bättre planering med längre framförhållning för produktionsplattformarna;
-Bättre samordning avseende stöduppgifter avseende nivå och kompetenskrav på stödbehovet;
-Färre "nice-uppgifter" såsom ovidkommande men ändå obligatoriska utbildningar och omotiverade fanvakter;
-En förenklad administration för att minska tiden för egenadministration för de anställda (här avser jag metod och inte IT-system) och;
-En kraftig anslagsökning för att kompensera för inflation, kostnadsökningar för bl.a. personal och för det mycket omfattande materielbehovet.


Att Insatsorganisation 14 i sig är alldeles för liten för att försvara Sverige och svenska intressen utomlands, det är en annan fråga.



Cynisk, officer och bloggare
http://cynismer.blogspot.se