NATO-debatten: 2 %

Sedan det förra inlägget om NATO-debatten skrevs så har både Centern och Kristdemokraterna på sina partistämmor beslutat att man ska verka för ett svenskt NATO-medlemskap. Därmed är hela Alliansen för ett svenskt NATO-medlemskap och i valet 2018 så blir NATO-medlemskap en fråga som skiljer blocken åt. Något senare under hösten kommer även Sverigedemokraterna att hålla sin partistämma och jag tror inte att man redan i år kommer att svänga till att förespråka ett NATO-medlemskap, men det är definitivt inte långt borta. Redan i början av året visade opinionsundersökningarna nämligen att betydligt fler av partiets väljare var för ett medlemskap än emot, och det vore med tanke på omvärldsutvecklingen märkligt om trenden mattats. För Socialdemokraternas del bedömer jag att det krävs ett val emellan innan partiet byter linje, för även där växer sig ja-sidan starkare.

I förra inlägget avhandlade jag myterna kring innebörden av artikel 5 samt NATO:s beslutsmodell. Med facit i hand från förra söndagens partiledardebatt kan man konstatera att ingen av partiledarna hade torrt på fötterna vad gäller kunskaper kring NATO. Istället var det återigen känslor och ren okunskap som tilläts dominera debatten. Hade man som partiledare uppvisat motsvarande kunskapsbrister i andra sakfrågor hade man blivit mosad av sina motståndare. Här räddades dock alla av kunskapsbristerna så att säga gick både över blockgränser såväl som partigränser.

En annan vanlig fördom i NATO-debatten rör 2 %-nivån, d.v.s. att medlemsländerna förbinder sig att avsätta 2 % av BNP i försvarsutgifter. Det är den nivån som organisationen bedömer vara en trovärdig och realistisk ekonomisk nivå för att respektive land både ska kunna ha en trovärdig försvarsförmåga och därtill kunna bidra till andras säkerhet. Som jämförelse ligger den svenska försvarsbudgeten idag på drygt 1,1 % av BNP med en prognos på ca 1,0 % av BNP till 2020, även inräknat det nya försvarsbeslutet.

Här häpnar jag gång efter annan åt naiviteten i den svenska NATO-debatten, där diverse politiker och debattörer försöker slänga in 2 %-nivån som ett argument mot att gå med i NATO. Den senaste i raden som jag stött på är centerpartisten Håkan Larsson som i Tidningen Syre, där Larsson som så många andra argumenterar mot ett NATO-medlemskap, eftersom Sverige då skulle behöva öka sina försvarsutgifter. Jag finner argumentet smått fantastiskt. Vi befinner oss i en omvärldssituation som är på väg åt helt fel håll där gränser flyttas i Europa, vårt land befinner sig det hetaste området av Europa och majoriteten av våra grannländer är helt beroende av Sverige för sin säkerhet. Därtill tror jag inte det finns någon som uppfattar att Sverige idag inte är helt beroende av internationellt stöd i händelse av krig i närområdet.

Att då tro att Sverige i ett försämrat omvärldsläge eller för den delen i händelse av krig skulle klara sig bättre på ensam hand och med en försvarsbudget som är hälften av det andra nationer har som därtill kan förlita sig på varandras stöd och samarbete i händelse av krig – är enligt mig en argumentationskedja som saknar logik.

Under toppmötet i Wales förra året enades NATO:s medlemsländer om att varje land på 10 år ska få upp sin försvarsbudget till 2 %-nivån efter att många, precis som Sverige, tagit 90-talet och Kalla Krigets slut som intäkt för att genomföra en omfattande fredsdividend. Här är nu Norge på god väg mot 2 % liksom och Frankrike. Storbritannien och Estland är redan där liksom Polen. Övriga stater som upplever en utsatt säkerhetssituation rör sig också snabbt mot målet (intas på några år) för att inte kunna anklagas för att vara friåkare. (Som jämförelse: 2015 års siffror via Wall Street Journal)

En liknande brist på logik som den ovan nämnda, uppvisas även hos allianspartierna som förespråkar ett NATO-medlemskap. Man förespråkar ett medlemskap, men nöjer sig med en försvarsbudget som går åt helt fel håll jämfört med Wales-överenskommelsen, trots att denna stod färdig långt innan vårens försvarsbeslut.

I nästa del avhandlar jag NATO:s andra medlemskrav. Det kan bli knepigare för Sverige att klara än budgetnivån.

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det ”anhörigstöd” som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.

Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Vad är krediten på ett guldkort i NATO?

Utvecklingen i Ukraina
Den säkerhetspolitiska utvecklingen fortsätter i en rasande takt och det tyvärr åt fel håll. I Ukraina har regeringsstyrkorna sedan Ryssland kraftigare inblandning i kriget för drygt två veckor sedan lidit mycket svåra förluster och retirerat ut ur större delar av Donbass-regionen. Det är svårt att tänka sig idag, men för bara tre veckor sedan var de pro-ryska styrkorna i princip inringade i Luhansk och Donetsk. Striderna har också blivit mycket kostsamma för Ryssland och flera ryska media granskar nu öppet de ryska förlusterna i Ukraina. Elitförbandet 76. luftlandsättningsdivisionen uppges ha förlorat ett helt kompani på en gång vid en strid, med upp till 140 döda enligt soldater i förbandet som varit i kontakt med ryska journalister (transkription av samtal med soldater). Den som kan sin krigsvetenskap, vet att skadeutfallet i regel är proportionerligt till dödstalen och sin tur proportionerligt till antalet stridande. 140 stupade skulle i så fall innebära flera tusen stridande ryska soldater. Som av en händelse genomförde det ryska strategiska transportflyget i västra militärområdet en evakuerings- och sjuktransportövning under tre dagar i början av förra veckan. Rysk stats-tv hade idag ett inslag om begravningen av en fallskärmsjägare från 98. luftlandsättningsdivisionen i Kostroma. På semestern hade han begett sig för att strida i Ukraina för en månad sedan och där stupat, enligt rysk tv. Som av en händelse tillhörde han samma regemente som det 10-tal fallskärmsjägare som tillfångatogs i östra Ukraina vid ungefär samma tidpunkt efter att ”ha kört vilse” enligt ryska myndigheter.

Efter de omfattande ukrainska förlusterna och den oväntade motoffensiven givet de pro-ryska styrkornas materiella och personella status, meddelade den ukrainske försvarsministern Valerij Geletey i måndags att de ukrainska styrkorna nu har retirerat ut ur Donbass och att all kraft nu måste fokuseras på att försvara övriga Ukraina. Vidare meddelades att Ryssland under de gångna dagarna hotat Ukraina med kärnvapen. Ett hot som är mycket svårt att verifiera, men som samtidigt skulle vara oerhört effektivt. Vem har råd att syna en motståndare som drar sig till att hota med taktiska kärnvapen? Skulle världens övriga kärnvapenländer initiera ett globalt kärnvapenkrig för att Ukraina blivit utsatt för ett antal mindre kärnvapenladdningar? Knappast.

Den ukrainska lärdomen för världens övriga mindre kärnvapenstater är tyvärr att aldrig ge upp de kärnvapen man har. De garantier om skydd som Ukraina erhöll mot att överlämna sina kärnvapen till Ryssland har idag visat sig värdelösa. Det visar också hur sårbar en stat är som inte har egna kärnvapen eller omfattas av en försvarsorganisation med kärnvapen.

Det återstår nu att se vilka möjligheter som finns att deeskalera situationen i östra Ukraina, där president Putin närmast slår knut på sig sig själv i ambitionen att förhandla fram en vapenvila och samtidigt försöka behålla masken att Ryssland inte alls är en part i kriget. För Rysslands del räcker det gott och väl med att situationen utvecklas till en frusen konflikt med ett permanentat vapenstillestånd. Detta skulle medge att hålla NATO utanför Ukraina, vilket har varit en av Rysslands övergripande målsättningar. Därtill har den lyckade motoffensiven inneburit att de pro-ryska områdena nu till stor del innefattar den för Ryssland kritiska vapenindustrin. Hur man ska säkra försörjningen till Krim är fortsatt ett problem, men kan kanske lösas vid förhandlingsbordet i utbyte mot vissa eftergifter. Den vapenvila som undertecknades i Minsk igår och som skulle träda i kraft under gårdagskvällen, har inte hållit på alla platser. Stalltipset är ändå att de östra delarna av Ukraina är att betrakta som ryska framöver, på samma sätt som Transnistrien, Abkhazien och Syd-Ossetien.

Intresseområden och kolvätefyndigheter i Arktis. Grafik från International Institute for Strategic Studies


Ringar på vattnet
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland. Det kom därför inte som en överraskning att Ryssland under onsdagen meddelade att man nu kommer att genomföra en revision av sin säkerhetsdoktrin (jag har skrivit om den förra från 2010 här). I årets version kommer USA och NATO att uppgraderas till stora hot mot den globala freden och Ryssland. Likaså säger man i den nya doktrinen att kampen om energiresurser i framtiden kommer att forma de internationella relationerna, vilket kan komma att medföra väpnade konflikter längs Rysslands gränser. Den som har läst Rysslands tidigare säkerhetsdoktriner och doktrin för Arktis, och följt den ryska upprustningen under de senaste åren, vet att upprustningen i hög grad fokuseras mot just operationer i Arktis och Arktis pekas även direkt som fokusområde för den nya doktrinen. Majoriteten av rysk BNP härrör från gas- och oljeexport och under 2020-talet förväntas de nu kända ryska resurserna börja sina och därmed försvinner den ekonomiska basen för den ryska basen. Främst av denna anledning utgör Arktisområdet och dess hittills oexploaterade resurser ett mycket stort ryskt nationellt intresse, vilket 2008 föranledde Ryssland att anta en särskild doktrin för Arktis. I doktrinen stipuleras bland annat målsättningen att använda Arktisområdet som framtida resursbas för att lösa landets socioekonomiska problem. Arktisområdets gränsdefinitioner listas, liksom att de kan komma att förändras genom beslut i Ryssland samt internationella avtal.

I torsdags landade president Obama in i Estland. I sitt tal i Tallinn, vilket utan tvekan kan jämföras med president Kennedys berömda tal i Västberlin 1963 (Ich bin ein Berliner), utlovade Obama att USA alltid kommer att ställa upp till de baltiska staternas försvar och underströk därtill allvaret i NATO-stadgans artikel 5 om kollektivt självförsvar. Vidare hade Obama tidigare under dagen utlovat att USA kommer att basera stridsflygplan i Estland för att bl.a. delta i övningar i Norden och Baltikum. Detta är en för Ryssland högst oönskad händelseutveckling. Jag tror heller inte att detta är den sista förstärkningen NATO genomför i Baltikum. Ryssland ser av naturliga skäl NATO:s förstärkningar som opåkallade, och båda sidor talar om den andres agerande som brott mot avtalet från 1997 om relationerna mellan NATO och Ryssland. Det viktiga är egentligen inte vem som har rätt, utan att meningsskiljaktigerheter råder. Därmed riskerar ytterligare ett samarbetsavtal rörande förtroende- och säkerhetsskapande åtgärder i Europa att fall.



Implikationer för Sveriges säkerhetspolitiska situation
För svensk del är ovanstående ytterligare nyheter av det dåliga slaget. I svenskt medvetande skulle Sverige efter murens och Sovjetunionens fall befinna sig i den lugnaste avkroken av världen. Nu är istället situationen den att Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och övriga nationer. Som påpekat i flera tidigare inlägg är Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP. Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kommer att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland. Endast i Östersjöområdet har NATO direkta landgränser till Ryssland och det senaste året har inneburit flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön och med största sannolikhet även under ytan. För båda aktörer utgör svenskt territorium nyckelterräng, vilket placerar Sverige i ett mer bekymrande läge nu än under det Kalla Kriget då Centraleuropa var huvudskådeplatsen.

Den säkerhetspolitiska situationen i Europa sägs nu av det svenska politiska toppskiktet vara den allvarligaste sedan 1945. Tyvärr finns det inte mycket som tyder på att utvecklingen överhuvudtaget kommer att vända. Denna utveckling har föranlett flera av de svenska politiska partierna att tala om öka försvarsanslag (läs gärna valguiden som är länkade i spalten till höger). I själva verket är de föreslagna ökningarna knappt en puts i marginalen, vilket var något jag uttalade mig om i DN igår. De av Alliansen på DN Debatt i onsdags annonserade ökningarna, handlar om en förstärkning på knappt 0,8 % under perioden fram till 2018. Detta är alltså resultatet av sommarens upptrappning av kriget i Ukraina och det allvarligt försämrade säkerhetspolitiska läget i Europa med tonvikt på Ukraina och Östersjöområdet. För vidare diskussion i anslagsfrågan rekommenderas Försvar och Säkerhet, där Johan Wiktorin indexerar de senaste årens negativa säkerhetspolitiska utveckling mot de svenska försvarsanslagen. Det är ingen vacker syn.

Jag kan konstatera att där en brandslang skulle behövas för att kunna skydda hemmet mot omvärldens bränder så har politiken budgeterat för en blomspruta. Krona för krona. Sverige har dock enligt media fått ett guldkort av NATO som partner. Frågan är vilken kredit ett guldkort har. Uppväger krediten de 0,85 % av BNP som Sverige underskrider den rekommenderade försvarsanslagsnivån?


Övrigt:
Igår påbörjades en märklig händelseutveckling genom kidnappningen av den estniske säkerhetspolisen Eston Kohver vid en gränsstation nära den ryska gränsen, där såväl rökhandgranater och radiostörning uppges ha använts. Initialt lät detta som något som hade med organiserad brottslighet att göra, men som nu visat sig vara en FSB-operation då Ryssland i en kommuniké meddelat att man gripit en estnisk spion på ryskt territorium med pengar, vapen och radio. Bilden bekräftas av att FSB för tre år sedan pekade ut Kohver som en av de främsta underrättelseofficerarna som är aktiva i Pskovs oblast. Därmed kan detta bli en historia som riskerar att dra ut på tiden, där Ryssland nu medvetet provar gränser för hur man kan agera, inte minst efter president Obamas utfästelser till Baltikum.

President Putin har också enligt uppgift en ”personlig relation” till Estland, då hans far som genomförde sabotageuppdrag bakom de tyska linjerna i Estland förråddes av lokalbefolkningen (nämns i bl.a.”Ryska elitförband” samt denna artikel från Moscow Times).


DN

Vi behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland

Roger Klang skrev i helgen att vi inte behöver luftvärn med lång räckvidd på Gotland. Jag är av motsatt uppfattning. Orsaken är enkel. Gotlands läge i Östersjön innebär att ön är det område i Sverige som mest sannolikt skulle kunna beröras av en konflikt i vårt närområde. En sådan skulle kunna uppstå ur etniska konflikter […]