Kategoriarkiv: EU

Var smäller det härnäst?

Mörka moln över Ukraina och Korea, men det kokar även på Balkan.

Vanliga medier bevakar någorlunda de spända situationerna i Ukraina och på den koreanska halvön. Men jag frågar mig om de gör sitt jobb vad gäller läget på Balkan och vänder mig nu därför till er läsare som till skillnad från mig har tjänstgjort på Balkan.

Går Balkan mot krig igen? Det var inte så länge sedan jag tog upp den i mitt tycke mest läsvärda boken från 2016, som handlar om just Balkankrig. Med tanke på de många svenskar som likt Magnus Ernström har tjänstgjort där nere plus alla med släktband, skulle man väl kunna tycka att svensk mediebevakning av Balkans säkerhetspolitiska läge skulle vara rätt gedigen. Även om medierna tagit upp den folkomröstning om Republika Srpskas dag som rivit upp gamla sår, liksom tåget till Kosovo i serbiska flaggans färger och "Kosovo är Serbien" på 21 olika språk, så känns det som att bevakningen har luckor. Exempelvis att Srpska inte bara fått Kremls politiska stöd utan även utbildning av polisiära specialförband.

Lägger man ihop den politiska utvecklingen i Bosnien med Kremls polisiära och militära aktiviteter på flera ställen på Balkan, plus rysk modernisering av Serbiens pansar och flyg... samt en ökande upprustning bland flera folkgrupper på Balkan... därtill president Trumps oförmåga att skapa förtroende och lugn... EU:s oförmåga att locka till mer samarbete i regionen... ja, det kan väl inte resultera i någon direkt ljus prognos. Men, hur ser ni som har tjänstgjort på Balkan på det nuvarande läget?

Make [totalförsvarsbudgeten] Great Again

We live in times of existential crisis, within and beyond the European Union. Our Union is under threat. Our European project, which has brought unprecedented peace, prosperity and democracy, is being questioned.

The EU Global Strategy

22 av EU:s 28 medlemstater är NATO-medlemmar och samarbetet mellan NATO och EU är under utveckling. Vid Europeiska rådet i juni diskuterades relationerna och under NATO:s toppmöte månaden efter undertecknades en deklaration om att utöka samarbetet inom flera områden. Det faktum att båda organisationerna ibland agerar i samma insatsområden, till exempel i Medelhavet, understryker samverkansbehovet liksom bland annat hybridhot.

Med tanke på hur NATO:s vikt framhålls i EU:s globala strategi, liksom betydelsen av relationerna mellan EU och NATO, torde det vara ett gemensamt bekymmer för samtliga EU-länder – oavsett om de är medlemmar i NATO eller ej – om försvarsalliansen försvagas. På samma sätt kan tillträdande president Trump användas som ett argument mot såväl NATO-medlemskap som Hultqvistdoktrinen, där bilaterala band är livlina. Det var dock inte riktigt utrikesministerns reaktion efter det amerikanska valet, när hon med viss förtjusning kommenterade NATO-anhängare med att de nog biter på naglarna just nu.

Jag tror det vore bra om politiken kunde samla sig i ett läge som alla beskriver som allvarligt på många fronter och inte ta tillfället i akt att trycka den egna kniven i motståndarsidan, även om läget som sagt lätt kan användas för att framhålla den egna käpphästen.

Militär alliansfrihet är ingen strategi. Att förfäkta NATO-medlemskap när man vet att så inte blir fallet (och inte heller är beredd att fälla regeringen på saken), är inte heller en strategi.

Att i en tid av snabba och starka förändringar enbart ägna sig åt att trycka hårdare på samma argument man hade igår, är inte riktigt trovärdigt. Det gäller även utanför politiken, där det ibland framstår som om regeringen enbart är paralyserad i sitt hörn av motstånd mot ökat försvarssamarbete (så länge som det inte sker bilateralt eller i den nordiska kretsen). Men om man studerar de kommenterade dagordningarna till EU-nämnden inför de senaste dagarnas rådsmöte, är i alla fall Sverige med på vagnen, på svenskt vis:

Regeringen stöder ambitionen att stärka den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken och särskilt EU:s förmågor inom civil och militär krishantering. Förmågan att kunna bidra till långsiktiga stabiliserande åtgärder i kriser och konflikter i utlandet är högt prioriterad.

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga (…).

Inför rådet har, såvitt jag vet och i väntan på protokollet från EU-nämnden, inte oppositionen rest några andra krav eller framfört någon alternativ linje.

Allt är för sent, för sakta och för lite just nu, men utkomsten av mötet måste nog ses som ett fall framåt, i synnerhet om man betänker alternativet. Idag kom man dessutom överens om att öka de militära forskningsresurserna för första gången sedan 2010.

Regeringens motstånd mot svenskt NATO-medlemskap kommer inte förändras – det är bara att konstatera. Det innebär självklart inte att man ska sluta påverka i den riktningen, om man tycker det är en bra idé. Men det kan inte vara det enda som förfäktas. Inför att hela fält av osäkerheter breder ut sig framåt, och underlåtenhetssynder blir smärtsamt synliga bakåt, måste man fokusera och ringa in vad som är möjligt. Den senaste tidens händelser visar att den enskilt viktigaste åtgärd som kan vidtas nu är att öka resurserna till Försvarsmakten och att tillskapa resurser för totalförsvarsplanering och övning. Det är nämligen en investering alldeles oavsett hur det går med NATO, EU-samarbetet och Trump i vita huset.

Men när det gäller ekonomin har vi uppenbarligen en låsning – en låsning som säkerligen kommer utgöra en Trumpen presidents bästa exempel på den värsta snålskjutsåkaren – ett litet rikt vänsterland i norr dessutom! I det ovan citerade dokumentet till EU-nämnden blir det lite tragikomiskt (mina kursiveringar):

Regeringen är positivt inställd till ökat samarbete mellan EU och Nato för att stärka europeisk säkerhet och internationell krishanteringsförmåga inom ramen för befintliga budgetmedel (…) Det är fortsatt viktigt att inom befintliga medel stärka EU som säkerhetspolitisk aktör genom att utveckla och bidra till EU:s förmåga att genomföra civila och militära GSFP-insatser.

Min bedömning är att försvarsministerns största oro nu, när det gäller fortlevnaden hos Hultqvistdoktrinen, är ett fortsatt stopp på finansdepartementet, kanske också i i kombination med ett amerikanskt tillbakadragande från redan beslutad och aviserad militär övningsverksamhet. Det sistnämnda vore mycket allvarligt, på många sätt, men är (förhoppningsvis) en mer trögrörlig historia som i närtid är mer styrt av budgetplanering och processer i Pentagon än ett föremål för snabba manifestationer av ny amerikansk linje. Men man vet aldrig och det gör inte försvarsministern heller.

Om dessa två intressen – mer pengar och fullföljt amerikanskt deltagande – borde alla kunna vara överens och samverka gemensamt för att uppnå. Resurserna är faktiskt den enklaste biten och torde även vara möjligt att hålla undan från prestigekamper. Men ska partier och aktörer som tycker att regeringens NATO-motstånd bör straffas genom att inte medverka till räddning?  Jag tycker inte det. Inte om man ser till nationens intresse.

 

 

Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Nyheten är ingen nyhet

Idag var det säkerhetspolitisk debatt i riksdagen. Moderaterna begärde den  i höstas, med anledning av det ”oroande nya och försämrade säkerhetsläget i Sveriges närområde” och läget har ju knappast förbättrats sedan dess.

Men vad kom då ut av debatten? Ingenting, är den första reaktionen. Ingen ny förklaring till formuleringen om alliansfriheten i regeringsförklaringen, inget nytt i NATO-utredningsfrågan, inget nytt om hur partierna ser på kriget i Ukraina, terrorism eller de svenska positionerna.

Men faktum är att just detta är en nyhet. Kanske rentav den största: Det är som om ingenting har hänt, trots att samtliga partiföreträdare bekräftade att situationen förändrats till det sämre.

Man kan kalla det robust och ståndaktigt, vilket är precis vad utrikesminister Wallström (S) indirekt gör. Vi ändar inte säkerhetspolitisk linje på grund av rysk aggression, sade hon, det är NATO-förespråkarna som är rädda för Putin och vill ändra den svenska politiken därefter. Och vad skulle det ge för signal till Finland, om Sverige utreder frågan (som Finland har gjort ett antal gånger, min anm.)? Dessutom söker utredningsförespråkarna strid, samtidigt som de talar om samarbete i försvars- och säkerhetspolitiken, enligt Wallström.

Karin Enström (M) vände föga förvånande på steken och pekade på den oförankrade förändringen i regeringsdeklarationen och svensk tradition att samarbeta, nu när samtliga borgerliga partier är för en utredning och det dessutom finns goda skäl för en, vilket ambassadör Bertelman har påvisat.

De borgerliga partierna har onekligen viss uppförsbacke när utrikesministern inte utan tillfredsställelse påpekar att de hade åtta år på sig att utreda saken i regeringsställning och Dalunde (MP) påminde om Reinfelds tre kriterier för att frågan skulle bli aktuell; bred folklig förankring, parlamentarisk förankring samt att Finland går med. Men det är inget bra argument i sak att avvisa något bara för att det kunde gjorts tidigare och moderaternas försvarslinje går ut på att så mycket har hänt i säkerhetspolitiken bara sedan regeringsskiftet, att man måste lägga det bakom sig.

Men hur allvarligt ser de egentligen själva på NATO-utredningsfrågan?

Dagarna efter moderaternas begäran om dagens aktuella debatt gick Björklund (FP) ut och krävde återinkallande av Försvarsberedningen. Samma tågordning upprepade sig när den nyvalda partiledaren Anna Kinberg Batra (M) uttryckte behov av utredning av NATO-medlemskap och FP strax efter skruvade upp volymen genom att kräva att frågan ska in i överläggningarna om försvarsinriktningspropositionen med ett lätt förtäckt hot om att regeringen annars kan glömma en blocköverskridande överenskommelse om försvaret. Detta var dock inget som upprepades under dagens debatt, måhända beroende på att man inte är helt överens inom borgerligheten om att mosa försvarspropositionen på frågan, eller för den delen om man anser att Sverige ska bli medlem eller ej.

Därav Enströms ”diskussionslinje”, dvs varför vägrar ni utredning? istället för därför kräver vi en utredning om ni vill att decemberöverenskommelsen (som omfattar samarbete i säkerhetspolitiken) ska hålla och de pågående försvarsöverläggningarna fortsätta.

När det gäller den kommande försvarsinriktningspropositionen tror jag det finns en seriös vilja hos de flesta av partierna att sluta en blocköverskridande överenskommelse. Det beror dels på att man – faktiskt – ser allvarligt på situationen och vill ta gemensamt ansvar, men också på följande faktorer:

  • Man vet att det inte finns några riktigt djupa partimotsättningar (sånär som NATO-frågan). Särskilt inte sedan försvarsminister Hultqvist har tonat ner den totala fokuseringen på nationellt försvar till förmån för mer både-och och inte längre pratar om att återinföra värnplikt utan utreda med fokus på Norge och Danmarks modeller. Partierna har inte heller något eget genomarbetat förslag till alternativ insatsorganisation och med tanke på den sifferexercis som försiggått de senaste åren, är man inte benägen att höfta vilt när det gäller kostnader för nya kreativa förslag.
  • Ingen har en finansminister som är beredd att slanta upp de pengar som krävs, knappt ens till de första stegen i Försvarsmaktens decemberunderlag till regeringen, vilket Försvarsmakten enligt uppgift ska specificera till tre miljarder kronor om året imorgon fredag. Detta skapar i sin tur ett intresse för att om inte hålla ihop, så i varje fall inte bli sist kvar med minst pengar.
  • Försvarsmakten har manövrerat sig fram till att i den allmänna uppfattningen stå för trovärdigt facit när det gäller försvarsekonomi – det är myndighetens besked och beräkningar man ställer mot partierna och så har det inte alltid varit. Vad gäller utformning av insatsorganisationen däremot, finns det synpunkter på huruvida det är rätt att i stort fullfölja inriktningen från 2009 eller ej, vilket i sin tur ger partierna möjlighet att byta klossar i Försvarsmaktens förslag, men i stort samförstånd hävda samma beräkningar (risk för hundhuvud i Försvarsmaktens knä vad det lider).
  • M, C, FP och KD vet att förväntningarna är höga på försvarsministern och att fallet kan bli hårt om finansministern vägrar öppna plånboken genom utfästelser om substantiella tillskott i närtid, eller om regeringen gör något som liknar det man kritiserade den förra regeringen för, när samarbetet imploderade inför öppen ridå i Försvarsberedningen. Det ger dem en stark förhandlingsposition. Samtidigt vet S, inte minst efter dagens aktuella debatt om säkerhetspolitiken, att de borgerliga inte kommer villkora NATO-utredning med samarbete och att samtliga har interna processer när det gäller respektive försvarspolitik, vilket innebär att man knappast kommer med genomarbetade motförslag. Hultqvist kommer därför, med hela regeringskansliet och Försvarsmaktens utrednings- och uträkningsresurser bakom sig, kunna peka på varje förslag, sätta en prislapp på den och njutningsfullt säga krona för krona.

I partiledardebatten nyligen deklarerade statsminister Löfven att man ska arbeta fram en nationell säkerhetsstrategi. Det är bra och verkligen på tiden då den förra har nästan 10 år på nacken och EU ska komma fram till motsvarande under året. Wallströms aviserade säkerhetspolitiska vårturné, för ett brett samtal om frågorna, ska förmodligen ses i ett sammanhang och det kan tyda på att det är hon som ska leda arbetet. Moderaterna, å sin sida, ska under Wallmarks ledning ta fram en ny försvars- och säkerhetspolitik, men innan dessa processer är klara ska alltså en försvarspolitisk inriktningsproposition jobbas fram och sedan beslutas om.

Egentligen är det inga konstigheter. Försvarspolitikens bästa gren har länge varit att fatta beslut i fel ordning och om man väntar på att alla ingångsvärden ska vara på plats blir det aldrig några beslut över huvud taget – vilket också är ett slags beslut när tiden går och verkligheten förändras.

Vad i helvete krävs?

Finns Finland? Tveksamt om man utgår från dagens svenska tidningar.

Vad måste Finlands president göra för att få uppmärksamhet i svenska medier?

För fyra dagar sedan ringde presidenten i Finland upp presidenten i Ryssland. Enligt helt öppna källor var Finlands president först och främst mån om att tala med den store grannen om Ukraina. Resultatet av samtalet framgår indirekt av president Sauli Niinistös nyårstal, som nu även finns att läsa på svenska i sin helhet. Talet börjar direkt med Ukraina och säkerhetspolitiken och något mer allvarligt nyårstal om säkerhetspolitik har knappast hållits av en nordisk statschef på flera decennier.

Om Ukrainakriget sade presidenten bland annat "Krig är inte bara nyheter från fjärran land, nu är det verklighet i Europa". Sedan blev det ännu mer klarspråk:

"Vi fördömde Rysslands olagliga annektering av Krim genast efter att det hänt och därefter Rysslands agerande i östra Ukraina. Vi har gjort detta tillsammans med EU, men också i våra egna direkta kontakter med Ryssland. Vi fördömer de olagliga annekteringarna, det olagliga bruket av vapenmakt och försöken att begränsa staters självbestämmanderätt."

Om effekterna av detta för oss i norra Europa sade presidenten: "Den ökade spänningen avspeglar sig även på Finlands närområden, även om vi inte själva är hotade".

Om Finlands försvar sade Niinistö bl a:

"Finland har, som ett av få europeiska länder, även efter kalla kriget sett en militär konflikt som en möjlig hotbild och bevarat den försvarsförmåga som detta kräver. Detta har varit en hållbar lösning. Utmaningen ligger dock i att säkerställa ett trovärdigt försvar som samtidigt motsvarar det förändrade läget och även överraskande hotbilder. Det är inte möjligt utan betydande extra satsningar."

Därefter tog presidenten upp försvarssamarbete med Sverige, men inte bara Sverige. Läs hela talet själv, klicka bara på dessa ord, och försök sedan finna några svenska rapporter om presidentens ord. Därtill har våra medier även missat Niinistös telefonsamtal till Putin, som rimligen var avgörande för flera av talets viktigaste formuleringar. Försvann Finland bara från alla svenska kartor i slutet av 2014?

Så här sammanfattade YLE:s svenskspråkiga redaktion nyårstalet.

Sprickor i den ryska fasaden?

Uppföljning från förra inlägget:

SVT Rapport hade ikväll ett intressant inslag (ca 13.30 in) om de stupade ryska fallskärmssoldaterna. Inslaget innehöll även en intervju med journalisten och politiker Lev Shlosberg, som var den som först uppmärksammade de nyligen begravda fallskärmsjägarna i Pskov. I en tv-intervju återgiven av den ryska nyhetssajten NEWSru berättar Shlosberg om de intervjuer han fått med överlevande fallskärmsjägare. De uppger att förbandet kommenderades till Rostov-regionen på övning och väl där ställdes man inför fullbordat faktum att man skulle fortsätta in i Ukraina. Vidare berättades om det "anhörigstöd" som lämnats de efterlevande. Antingen håller man tyst eller så försvinner vissa förmåner. Idag kunde man också läsa om att de ryska förbanden på Kolahalvön också begravt sina första döda. Officiellt heter det att de omkommit på övningar som ägt rum i Rostov-regionen (nära ukrainska gränsen och det område där frivilliga till de pro-ryska styrkorna tidigare utbildats). Fler och fler ryssar blir nu medvetna om det hemliga krig som förs i Ukraina.

BBC har lagt ner stor energi på att dokumentera det hemliga ryska kriget i Ukraina och då även fokuserat på nedskjutningen av MH17. Ikväll sändes en dokumentär på BBC One där man lyckats intervjua tre civila i trakten av Snizhne, Ukraina varifrån luftvärnsroboten tidigare förmodas ha avfyrats. De tre berättar var för sig att de har sett ett robotfordon opererat av vad de uppfattade som ryska soldater, då dessa talade ryska utan ukrainsk dialekt. Förhoppningsvis går dokumentären senare att se på nätet.

EU skulle idag införa nya sanktioner mot Ryssland, men införandet har skjutits fram några dagar. Fortfarande ikväll råder oenighet om sanktionernas utformning, där särskilt ett EU-land (oklart vilket) uppges kämpa emot. De sanktioner som bli aktuella blir också förhållandevis lindriga i syfte att få med så många stater som möjligt och drabbar därför inte heller något område där det verkligen skulle svida. För Ryssland som har haft gott om tid för förberedelser är det bara att effektuera nästa motdrag, vilket man redan tidigare varnat för, nämligen att förbjuda europeisk flygtrafik genom ryskt luftrum. Därmed kommer många europeiska flygbolag som redan har det ekonomiskt svårt att drabbas hårt och inte osannolikt riskera konkurs.

EU ger sig här på ett spel man inte har förstånd nog att spela annat än halvdant och blir därmed övertrumfat av Ryssland som kan spelet utan och innan liksom EU:s svagheter. Det finns inget som tyder på att Ryssland kommer att vika sig för några sanktioner utan att det här är snarast åtgärder som man kalkylerat med och är beredd på. Sålunda kan sanktionstrappan komma att fortsätta. Carl Bildt gjorde därför klokt i att varna i lördagens Dagens Industri för investeringar i Ryssland. Fortsätter sanktionsspiralen kommer Ryssland till slut att hota med förstatligande av utländska företag i vissa väl valda länder.

Fortfarande håller Ryssland en av Estlands mest meriterade säkerhetspoliser fången anklagad för spioneri efter att ha kidnappat honom från estniskt territorium. Fler och fler bedömare, däribland FOI är nu övertygade om att aktionen var avsiktlig och ett sätt att näpsa Estland, USA och NATO efter Obamas besök dagarna innan. En enstaka estnisk tjänsteman är inte nog att trigga någon självförsvarshandling enligt artikel 5. Här visar Ryssland återigen prov på hur man bemästrar konsten att koka upp vattnet så långsamt så att groda aldrig hinner hoppa ur innan det är för sent.

De svenska  och finska lärdomarna av detta måste bli att om Ryssland nu inte ser några problem med att från ett NATO-lands territorium kidnappa en hög tjänsteman – vad är man i så fall beredd att göra och vilka risker är man beredd att ta mot ett land som inte är medlem i NATO eller annan försvarsallians?

Av ovanstående kan vi sluta oss till att Ryssland inte drar sig för att utnyttja och straffa EU:s ekonomiska svagheter, medan man låter USA komma lindrigare undan. Man vet att EU med dess ekonomiska känslighet och svårigheter att komma överens inbördes, är den svaga länken i västvärldens hållning. Vi ser återigen bevis för att Putin läser västvärlden som en öppen bok, vilket inte är så konstigt med tanke på att hans tidigare profession och studier, medan USA och Europa famlar i mörkret när det gäller hur Ryssland fungerar.

HIttills tyder tyvärr ingenting på att den negativa säkerhetspolitiska spiralen är på väg att hävas. Istället uppvisas allt starkare tecken på en ideologisk konflikt mellan Ryssland och västvärlden. De sprickor som börjat anas i den ryska fasaden verkar än så länge inte gå djupare än putslagret.


Läs gärna Försvar och Säkerhet om läget i den svenska försvarspolitiken. Ett mycket bra, men oroande inlägg.

Intern filmdokumentation från spetsnaz

Delar av filmen är från ryska militärers egna kameror och innehåller dramatiska scener från stormningar och tagande av fångar.

Flera dramatiska fragment av intern filmdokumentation från ryska specialförband på Krim har kommit ut på nätet. En känd rysk tidning har publicerat direkta och indirekta erkännanden från "de små gröna männen" i östra Ukraina att de är från Ryssland och en sade "GRU-spetsnaz".

Igår kom Ryssland, Ukraina, USA och EU i Schweiz överens om att verkligen försöka lösa konflikten i östra Ukraina. Av morgonens nyheter från Ukraina har överenskommelsen ännu inte slagit igenom, men man kan naturligtvis hoppas att nedtrappning dock är möjlig.

Under gårdagen talade även Vladimir Putin vid flera tillfällen om Ukraina och förstärkte det tidigare erkännande han gjort om Krim-operationen. För att vara extra tydlig slog Putin igår i rysk TV fast att de "små gröna männen" på Krim faktiskt var ryska soldater.

Vad gäller Krim-operationen fann jag sent igår filmen ovan, som helt klart består av bland annat filmsnuttar filmade av ryska soldater på Krim, och i de flesta fall måste det röra sig om spetsnaz-soldater. Filmens namn är "Redovisning av slutsatser från utförandet av uppgifterna för enhet nr. 0900 under perioden 22 februari till den 28 mars 2014 på AR Krims territorium". AR står för autonom republik. Flera saker indikerar att filmen är en intern sammanställning av olika filmer, både egna och andras. Vem är då sammanställaren? Det kan vara SSO, det senaste ryska specialförbandet (se vidare Ryska elitförband).

Filmen finns utlagd på nätet i flera versioner, men ingen av dem med tal, utan alla med musik av olika slag. De första dök upp på ryska sajter i början av veckan, oklart exakt när. Filmen visar först hur de civila myndighetsbyggnaderna på Krim övertogs genom att varva kända bilder från övervakningskameror med scener som jag inte har sett tidigare, som bland annat visar en spetsnaz-operatör med kulspruta modell Petjeneg.

Efter 1:40 kommer övertagandet av den ukrainska marinens högkvarter, efter 2:28 erövrandet av ett ukrainskt vapenförråd och efter den tredje minuten kommer en scen som verkar visa en spetsnaz-operatör tillsammans med en delvis civilklädd person som har en AK av okänd modell med vad som ser ut att vara ett holografiskt sikte.

Vid 3:20 tar sig en grupp med flera mest civilklädda beväpnade män (men också med spetsnaz-detaljer) in i en underjordisk luftförsvarscentral och vid den fjärde minuten ser man hur erövrandet av Belbek gick till, filmat bland annat från ovanpå en BTR-82A. Efter 4:45 kommer den nattliga erövringen av Feodosia, först filmat genom en ljusförstärkare. Man tar inga risker vid tagandet av fångar utan visiterar de ukrainska soldaterna så att de inte har gömt några mindre vapen på sig. Vid 5:55 dyker helikoptrar upp i mörkret. Vid 6:38 framgår det att de ukrainska soldaterna hade förberett sig för att kunna försvara kasernerna, men uppenbarligen blev de ändå överrumplade.

Vid 7:19 inleds "Neutraliseringen av Högra sektorns grupper på Krim", som texten säger. Scenerna sen från rysk TV. Sedan avslutas allt med samma symbol som i början, ett stort ryskt "S" (C = S) med vingar och en pilbåge. På några ryska sajter anges nu att filmen kommer från SSO och så kan nog vara fallet och då är symbolen alltså SSO:s. Symbolen har hittills varit okänd.

Hur och varför filmen kommit ut kan man spekulera mycket i.

Slutligen en rysk artikel publicerad igår om läget i östra Ukraina, som knyter an till gårdagens blogginlägg. I denna artikeln i den ryska tidningen Novaja Gazeta berättar efter en stunds konversation soldaten "Roman" att han tillhör "GRU-spetsnaz" och reportern noterar även att flera soldater genom brytning och ordval ger intryck av rysk militär.

P.S. 15:45 Filmens förtext uppger alltså att utförandet av enhetens uppgifter inleddes den 22 februari, vilket är dagen efter att president Janukovitj flydde och en dag före de stora pro-ryska protesterna på Krim inleddes, samt fem dagar före myndighetsbyggnaderna intogs.

Ny säkerhetsmiljö bör leda till större omtag

Ännu en händelserik dag under Krimkrisen går mot sitt slut. Man kan konstatera att det fortsatt är eftertankens kranka blekhet som råder i den svenska försvars- och säkerhetspolitiken.

Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren tweetade i söndags att imorgon vaknar Europa upp till en ny säkerhetsmiljö.


Detta kan vi alla skriva under på. Jag uttryckte redan i lördags morse när det blev känt att ryska soldater börjat säkra områden på Krim utanför sina baser att det här bör betyda att försvarsberedningens rapport om en månad skjuts upp. Idag kom så också beskedet att så blir fallet. Nytt datum för rapporten är 15 maj.

Enligt min mening är det dock inte nog att senarelägga rapporten. Det är precis som Widegren skriver en ny säkerhetsmiljö och det är vi inte ensamma om att tycka. Folkpartiledaren Jan Björklund vill se ett doktrinskifte i svensk säkerhetspolitik. Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu vikit från sin tidigare linje med stängd plånbok och talar även han om ökade satsningar på försvaret.

Reinfeldt har sedan söndagens olyckliga uttalande intagit en mer modererad hållning, närmare sin utrikesministers. Det är dock att beteckna som inget annat än förödande att TV4 fått tag i anteckningar från måndagens EU-möte i Bryssel där Carl Bildt uttrycker att ”det är viktigt att inte spela med Ryssland i frågor som minoritets-frågan”, vilket är precis vad statsministern kan sägas ha gjort med sitt uttalande i söndags. Vidare uttrycker Bildt att han ser Krimkrisen som den värsta situationen vi sett i Europa sedan Pragvåren 1968, vilket därmed också talar för att det är en fullständigt ny säkerhetsmiljö och verklighet vi klivit in i lördagen den 1 mars. Intrycket förstärks onekligen av att 12 h efter att president Putin enligt ryska uppgifter återkallat förbanden i den stora ryska beredskapsövningen till sina baser, så genomförs en testskjutning med en interkontinental ballistik kärnvapenrobot (dock utan skarp laddning).

I Dagens Industri har socialdemokraternas försvarspolitiske talesman Peter Hultqvist idag en debattartikel där han konstaterar att Försvarsberedningens säkerhetspolitiska analys från förra året måste göras om. Det är en åsikt som jag också framförde i min debattartikel i SvD.

Jag tror som sagt att få inte håller med om att det nu är en helt ny säkerhetsmiljö i Europa. Vi har sannolikt just upplevt en vändpunkt i historien. Jag ifrågasätter då starkt om inte hela försvarsberedningens arbete bör tas om. Varför? Är det nu så att vi har en helt ny säkerhetsmiljö, som ingen politiker förutsett och därför inte fattat något beslut för att kunna hantera, så kan omöjligen Försvarsmaktens insatsorganisation 2014 som beslutades av riksdagen då inriktningspropositionen 2009 antogs, vara fortsatt giltig. Den organisationen togs helt enkelt fram för ett helt annat läge.

Därmed faller även regeringens anvisningar till Försvarsberedningen där huvudramen utgörs av följande sats:

"Med utgångspunkt i Försvarsberedningens säkerhetspolitiska rapport, Vägval i en globaliserad värld (Ds 2013: 33), ska Försvarsberedningen analysera det svenska försvaret och lämna förslag för perioden efter 2015. Förslagen ska fullfölja den inriktning för försvaret som lades fast av riksdagen 2009."


Slutsatsen måste därmed bli att Försvarsberedningens arbete måste tas om och nya anvisningar måste ges ut. Inte ens om IO14 nu kan intas till fullo kommer den organisationen att vara tillräcklig för att möta detta nya läge. Jag påminner åter om konstaterandet i försvarsbeslutet 2004. Dessa förutsättningar har ej förändrats.


Avseende de samtalsanteckningar som TV4 fått tag på kan det inte annat än konstateras som förödande inte bara för regeringen och Sverige utan även för EU. Här har nu Ryssland och andra aktörer fått ta del av förstahandsuppgifter inifrån ett möte som ska bestämma hur EU ska agera diplomatiskt i den pågående Krimkrisen. Uppgifter som därmed torde vara klassade som minst hemliga, om inte kvalificerat hemliga.

Snabbanalys Ukraina

(11.24: Uppdaterade första två paragraferna) Det senaste dygnet har visat att president Janukovitj maktbas försvinner snabbt. Vid lunch idag (21/2) deklarerade offentliggjordes att en överenskommelse har nåtts mellan President Janukovitj, den politiska oppositionen och de EU utrikesministrar som förhandlat hela natten (FR, … Läs mer

Risken för inbördeskrig i Ukraina

Nu börjar även Ukrainas ekonomi att få betydande problem.

Imorgon lördag 15 februari diskuteras i Sveriges Radio risken för inbördeskrig i Europas näst största land, Ukraina. Det är verkligen hög tid.

För den senaste tiden har både Ukrainas ekonomi uppvisat flera extrema tecken (se ovan) och den ukrainska militären, som hittills inte varit med i konflikten, har signalerat stor otålighet. Berkut, de elitförband som hittills satts in, lyder inte under militären utan under inrikesministeriet. Lägg därtill uttalandet nu från en av Rysslands högsta företrädare i dessa sammanhang, om att man i Moskva "räknar med" att Ukraina ska återvända till integrationen med Eurasiska unionen. Hur tolka det? För den som inte är bekant med Eurasiska unionen (EAU), som ska sjösättas nästa år, är Wikipedias EAU-artikel ingen dålig start.

Vilka effekter skulle ett riktigt inbördeskrig i Ukraina få på övriga Europa och på förhållandet mellan stormakterna???

"Står Ukraina på randen till krig?" sänds alltså imorgon i P1, dvs. lördag 15 februari, kl 09:03.

”Lägg en rökgranat i dammen!”

Bosnien 1993, enkelt och utan speaker men mycket sevärt.

Generöst av Johanne Hildebrandt att ge bort Krigare i pdf-form. Minnesgoda bloggläsare minns att jag tyckte att det var årets bok 2011, dvs av de militära böcker skrivna på svenska som jag läst.

Vad gäller den svenska militära bokskörden 2013 var När Balkan brann! av Ulf Henricsson den bok som gav mig mest. Största anledningen till att jag blev så förtjust i den är nog att den både handlar om individer, skarpt ledarskap och dessutom fått med den stora bilden - i det här fallet att den omfattande svenska insatsen på Balkan till stor del blev av för att betala Sveriges "EU-biljett".

Filmklippet ovan kompletterar boken rätt bra. Två minnesvärda citat från klippet: "Lägg en rökgranat i dammen!" och "Det ska inte behöva till ett världskrig för att köra ut mjöl till behövande människor".

På min lite mer personliga blogg avser jag att imorgon sammanfatta det säkerhetspolitiska året ur min synvinkel samt komma med några gissningar om 2014.

Uppställning!

"Thank you for coming" säger Putin vid 3:54 i Zapads finalklipp ovan.

Militärövningen från Polen till Ishavet, Zapad-2013, har avslutats och slutsatser börjar dyka upp, se blogglistan intill. Vill här dock främst flagga för en artikel från i lördags, om att Rysslands statsledning nu kraftigt signalerar till det ryska näringslivet att man förväntar sig att det ställer upp för ett trovärdigt ryskt totalförsvar.

Totalförsvar är något som rätt sällan tas upp i svensk försvarsdebatt. Vilket kanske inte är så märkligt. Under det klassiska kalla kriget hade vi förutom Försvarsmakten även en myndighet för ekonomiskt försvar, en för psykologiskt försvar och en för civilförsvar. Den 20 maj 2008 röstade riksdagen igenom ett regeringsförslag om att det som fanns kvar av myndigheterna skulle läggas ned och ersättas av en ny myndighet utan försvar i namnet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).

Även svenska medier som DN börjar nu ta upp den dragkamp mellan Ryssland och EU som pågår sedan en tid: "Vapnen är övertalning, sanktioner och hot. Segraren vinner inflytandet över sex östeuropeiska länder". Man får verkligen hoppas att vi får veta mer om vad som nu pågår mellan EU och Ryssland (hallå, public service?). Sen får man väl hoppas att dragkampen inte resulterar i våldsamma konflikter.

Men helt oavsett nya europeiska energi- och handelskrig och risken att de urartar till något värre (särskilt i Ukraina) har vi nu en ny och mycket allvarlig FN-rapport att ta ställning till.

Kort sagt, kanske dags att damma av totalförsvaret?