Kategoriarkiv: FHS

Gästinlägg: Den seglivade Nederlagsdoktrinen

Under slutet av 2012 myntades begreppet ”Enveckasförsvar” när dåvarande ÖB Sverker Göranson förklarade att Sverige vid ett väpnat angrepp i bästa fall kunde försvara sig i en vecka. Det uppseendeväckande uttalandet skapade en välbehövlig insikt och debatt om de faktiska brister som fanns, och finns än idag. Men uttalandet hade också en annan, sannolikt oförutsedd effekt. Det spädde också på en mycket farlig Nederlagsdoktrin där tiden det tar innan vi ger upp eller förlorar kom att bli ett mått på framgång och diskussionen kom i alltför stor utsträckning att handla om hur länge vi kunde ”hålla ut”.

Ytterligare exempel på denna nederlagsdoktrin kom under förra årets uniformsdebatt. Från flera håll, inklusive i remissutgåvan av Försvarsmaktens nya uniformsreglemente, sades explicit att militär personal skulle undvika att bära uniform offentligt eftersom det med tanke på rådande säkerhetsläge kunde vara för farligt.

Sådana åtgärder är djupt olyckliga av ett flertal anledningar. Det vanligaste argumentet för att undvika uniform brukar vara att ”inte ge terrorister ett uppenbart mål”. Att gissa motiv för okända gärningsmän är aldrig enkelt. Men tror vi verkligen att det avskräcker dessa om landets soldater tar av sig uniformen och gömmer sig? Om något, borde inte en naturlig närvaro av välutbildade, uniformerade soldater på offentliga platser snarare vara något som gör attentat svårare att utföra? Det andra är vad åtgärderna kommunicerar utåt. Om bara antydan om hot i fredstid är tillräckligt för att skrämma svenska soldater ur sina uniformer, vad säger det om vår förmåga i krigstid? Och om försvaret viker sig för hot, hur kan vi då förvänta oss en hög försvarsvilja bland den civila befolkningen?

Att inte bära uniform offentligt på grund av att Sveriges fiender kan komma att försöka göra dig illa är del av en Nederlagsdoktrin. Vi, soldater och sjömän i uniform, är viktiga symboler för vårt lands säkerhet och trygghet. Den dag vi inte längre själva tror på den symboliken, eller är för rädda att visa oss i uniform offentligt, har vi redan förlorat.

Förra årets uniformsdebatt ledde trots allt framåt. Den slutliga versionen av Uniformsbestämmelser för Försvarsmakten innehöll en dramatisk bättring. De ansvariga för denna publikation skall ha all heder, både för att de tog till sig kritiken men framförallt för ett gott resultat där texten i det första stycket talar för sig själv:

”Det är självklart att Försvarsmaktens personal i olika sammanhang syns ute i samhället. Uniformerad militär personal, i och utom tjänsten, bidrar till den gemensamma trygghet, styrka och stolthet som vi representerar.” – Unibest FM 2015, kapitel 1, första stycket

Ännu mer glädjande var att höra Micael Bydéns anförande med avsiktsförklaring och vision efter att ha tillträtt som överbefälhavare. En vision och inställning som kan sammanfattas i uttrycket ”Försvarsmakten möter varje hot och klarar varje utmaning”. En väldigt tydlig indikator i hur vi skall uppträda, men också i förlängningen en viktig inriktning hur vi måste uppfattas av andra. Lika viktigt är ÖBs tydliga uttalanden att det är varje sjöman och soldats uppgift, även om hon eller han eller hon är den sista som är kvar, att ställa sig i vägen för en angripare.

Det är farligt att blunda för problem inom organisationen eller bortse från faktiska faror, men ännu farligare att anta en defaitistisk inställning att vi inte klarar något eller att vika för hot. Den dag vi inte längre vågar bära uniform eller resignerat för nedarlag har nederlagsdoktrinen börjat verka.

Inom krigshistorien finns många goda exempel när numerärt underlägsna styrkor segrat trots till synes hopplösa odds, och andra där viljan inte räckt till mot en överlägsen motståndare men gjort segern så dyrköpt att det för lång tid avskräckt en fiende från ytterligare aggressioner. På grund av detta är visioner likt den som överbefälhavaren presenterat avgörande. Även i den allra mörkaste stund, när riket är nära undergång och endast en grupp återstår ska de möta hotet med den orubbliga viljan att vinna. Då vårt lands största styrka sannolikt aldrig kommer att vara en överlägsen numerär blir vilja och mental inställning än viktigare.

Uppenbarligen klamrar sig dock den seglivade nederlagsdoktrinen envist fast. Nu senast vid Försvarshögskolan där studerande, av säkerhetsskäl, manats till restriktivitet i att bära uniform. Inte bara utanför tjänstetid utan även under tjänsteutövning. En sådan ”rekommendation” får snabbt en stor tyngd då den är officiellt sanktionerad och riskerar att skapa en olycklig norm, farligare ju längre ner i officersutbildningen den tillämpas. Den beordrade åtgärden sägs följa Försvarsmaktens rekommendationer. Någon sådan central styrning har veterligen inte gått ut. Snarare säger det gällande reglementet precis tvärt om. Försvarshögskolans referens kan syfta på regionala styrningar som enligt uppgift getts ut. Att det dock fortfarande råder en diskrepans i hur hotbilden bedöms och hur hoten ska bemötas är tyvärr uppenbart.

Att ta av sig uniformen, dölja sin status som militär personal och medvetet undvika hot är fel väg att möta en orolig omvärld. Under krigstid skulle en person som gjorde det stämplas som desertör. Liknelsen kan tyckas extrem, vi befinner oss inte i krig. Men hur vi utbildar i fred och möter hot i kris styr i allra högsta grad hur vi agerar och om vi segrar under konflikt och krig. Det är självklart även något ironiskt om den skola som ska lära ut taktik, strategi och operationskonst till våra nuvarande och blivande officerare, själv förordar åtgärder som starkt bidrar till en nederlagsdoktrin.

Det är glädjande att visioner och reglementen tydligt stakar ut vägen framåt. Visionerna måste dock genomsyra verksamheten och alla utbrott av nederlagsdoktrin och fall av uniformsmotstånd motarbetas, på alla nivåer och i alla former.

David Bergman
Kapten i armén och doktorand i psykologi

Min version av Almedalen 2015

Omvärldsutvecklingen, turerna kring det svenska försvarsinriktningsbeslutet – som för övrigt riksdagen debatterar måndagen den 15 juni – efterlängtade anvisningar för civilt försvar och en ny nationell säkerhetsstrategi samt MSB:s pågående arbete med hur svensk krisberedskap bör stärkas, är några av anledningarna till att säkerhet i vid mening även i år har en framskjuten plats hos många Almedalsbesökare. Epicentrum av debatten kan lokaliseras till Försvarspolitisk arena, som bjuder på ett gediget program (seminarierna webbsänds för alla som inte är i Visby). Men det arrangeras även seminarium på annat håll än på S:t Hansgatan och för total överblick rekommenderas botaniserande i Almedalsprogrammet med hjälp av valfria sökord.

Här följer en sammanställning av de seminarier jag har nöjet att moderera i år:

Måndag 29/6 kl. 15:30 – 16:15 på Försvarspolitisk arena samtalar jag med ÖB Sverker Göranson, inför att han lämnar över till sin efterträdare i höst. Hur har han upplevt sina sex år som ÖB?

Tisdag 30/6 blir det en hel förmiddag i krisberedskapens tecken då Länsstyrelserna i samverkan arrangerar tre seminarium under rubriken ”Kris och panik”.

Klockan 09:00 – 09:45 diskuterar vi samhällets förmåga och medborgarens förväntningar tillsammans med Peter Egardt, Landshövding, Länsstyrelsen Uppsala län, Johan von Knorring, Försvarsdirektör, Länsstyrelsen Uppsala län, Magnus Gunnarsson, Kommunstyrelsens ordförande, Ljungby kommun, Carina Bengtsson, Kommunstyrelsens vice ordförande, Ljungby kommun, Helena Lindberg, Generaldirektör, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Anders Lindberg, ledarskribent på Aftonbladet.

10:00 – 10:45 fortsätter vi med frågan om hur samhällets krishanteringssystem ska riggas? Deltar i diskussionen gör Ardalan Shekarabi, civilminister, Ann Linde, statssekreterare hos inrikesminister Anders Ygeman, Justitiedepartementet, Mikael Odenberg, Generaldirektör Svenska Kraftnät Styresman Kungliga Krigsvetenskapsakademien, Sandra Danielsson, brand- och riskhanteringsingenjör, PWC och Johan Larnefeldt, analytiker.

Det sista passet, 11:00 – 11:30, handlar om kommunikation; går det att kommunicera tillräckligt? I detta seminarium deltar Brit Stakston, Mediastrateg, Charlotta Friborg, Chefredaktör VD, Uppsala Nya Tidning, Kent Nilsson, Kanalchef P4 Västmanland och Erik Bergman, Kommunikationsansvarig vid Länsstyrelsen Västmanland.

Senare samma dag, kl  16:45 – 17:30, är det dags för Försvarspolitisk arena och seminariet Hybridkrig och terrorhot – hur leds Sverige när krisen kommer? som HP arrangerar. Medverkar gör Ann Linde, statssekreterare hos inrikesministern, Justitiedepartementet, Carolina Vendil Pallin, säkerhetspolitisk analytiker, FOI, Göran Mårtensson, generallöjtnant och insatschef, Försvarsmakten, Harri Larsson, strategichef Försvar & Nationell Säkerhet, Hewlett-Packard, Anneli Bergholm-Söder, avdelningschef för samordning och insats, MSB och Annika Brändström, sektionschef vid Kansliet för krishantering, Regeringskansliet.

Onsdag 1/7 inleds på Försvarspolitisk arena kl. 10:30 – 11:15 med ett seminarium som Civilförsvarsförbundet arrangerar under rubriken Satsar Sverige på att förebygga fel olyckor? där bl.a. Sofia Arkelsten (M), ledamot i utrikesutskottet, riksdagen och Jan Schyllander, statistiker, medverkar.

Klockan 16:45 – 17:30 på samma plats håller FOI och MSB ett gemensamt seminarium om Staten och cybersäkerheten – klarar vi IT-angreppen? De som diskuterar detta på scenen är Anders Ygeman (S), inrikesminister, Helena Lindberg, generaldirektör, MSB, Jan-Olof Lind, generaldirektör, FOI och Anders Thornberg, generaldirektör, Säkerhetspolisen.

Torsdag 2/7 klockan 10:30 – 11:15 äger FHS seminarium Gråzonen – normer för fred och krig i en ny säkerhetspolitisk situation i Europa rum på Försvarspolitisk arena. Fyra av Försvarshögskolans experter medverkar, nämligen: Överste Ronny Modigs, institutionschef, docent Fredrik Bynander, fil dr Håkan Gunneriusson och doktorand Marika Ericson.

Strax efter ställs frågan Bidrar svenska vapen till säkerhet i världen? vid FXM:s seminarium kl. 11:45 – 12:30. Diskuterar detta gör Katarina Tracz, Tankesmedjan Frivärld, Pieter Wezeman, SIPRI och generaldirektör Ulf Hammarström, FXM, m.fl.

Mellan modereringarna har jag andra åtaganden som jag ser fram emot och jag hoppas även få tillfälle att vara seminariebesökare på ett antal arrangemang innan jag sätter mig på färjan mot fastlandet. Det blir en fullmatad vecka i Visby – som sig bör!

Lämplighetsbedömning

I dagarna har det på Twitter rasat en debatt om den lämplighetsbedömning som görs på sökanden till officersutbildningarna. Jag utlovade ett inlägg i ärendet men väljer den lates väg, att länka till ett inlägg jag redan skrivit i ämnet: Olämplig lämplighetsbedömning.

Det är en helt absurd idé att Försvarsmakten på uppdrag av Försvarshögskolan ska tvingas utbilda elever som inte kan anställas efter utbildning. Vissa sökanden är så olämpliga att det inte går att genomföra utbildningen överhuvudtaget. Man får inte ge ansvar till olämpliga individer och heller inte riskera säkerheten med hänvisning till något lucia-tåg.

Exempel:
Person X är högerextremist och eftersom han har tagit del av underkännandet av FHS antagningsmetoder kan han vara helt öppen med det. Under den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU) ska kadetterna genomföra skjutledarutbildning där de som examination ska leda skarpskjutning. VHS anser att extremisten ska beredas möjlighet men är det verkligen Sveriges vilja? Man kan också fråga sig om FM verkligen får utbilda denne och sätta vapen i händerna på honom?
Den persontypen kan i många fall upptäckas redan under lämplighetsbedömningen och kan där sållas bort.


Akademisering av officersutbildningen är inte i sig det som föranlett eländet men att FM och FHS fullständigt böjer sig för VHS är vansinne, inget annat än vansinne.
Inget system är 100%-igt men jag påstår att rekryteringsprocessen med lämplighetsbedömning där tester och intervjuer görs av utbildad personal är en förutsättning för en sund personalförsörjning. Skolan och utbildningen ska leda till personalförsörjning av Försvarsmakten, punkt.