Kategoriarkiv: film

Samiska jägarsoldater och renar

Kompanichefens amatörfilm från finska vinterkriget finns nu på internet.

Samiska jägarsoldater med renar, liksom ett märkligt slagsmål och sovjetiska ställningar med försåtsmineringar - det är några av ingredienserna i den amatörfilm från svenska frivilliga 16. jägarkompaniet som nu gjorts fritt tillgänglig på internet.

Inom ramen för Svenska Frivilligkåren för Finland 1939-40 sattes ett fristående jägarförband upp under kapten Gösta Wetterhall, dess namn blev 16. jägarkompaniet. Kravet på skidåkningsförmåga sattes rätt högt - tre mil på tre timmar och femton minuter. Det var samma tid som gällde för att kvalificera sig för det svenska skidlöparmärket i brons. Men med den skillnaden att märket fick man utan att bära fältutrustning. För att bli en del av 16. jägarkomp gällde samma tid men med fältutrustning.

Detta jägarkompani fick gott om automatvapen, särskilt kpistar (kulsprutepistoler), vilket framhålls av några sekvenser i Gösta Wetterhalls privatinspelade film, som nu alltså finns på nätet.

Stillbild från filmen (spegelvänd?) av okänd svensk jägarsoldat med kpist (m/37?).

Filmen spelades in i samband med 16. jägarkompaniets marsch till Märkäjärvi 1940. Filmen var utan ljud men fick fjol kommentarer av veteranen Bengt Jansson, inspelade hemma hos honom i augusti 2017 kort före han avled. Genom Svenska Finlandsfrivilligas Minnesförening fick undertecknad just kännedom om att filmen nu både fått ljud och lagts ut på Filmarkivet.se, som är ett samarbete mellan Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket.

Wetterhalls film börjar med några måhända mindre intressanta vyer, men visar sedan flera kanske helt unika sekvenser, som åskådliggör hur man använde renar, specialutrustning och även hur man upptäckte sovjetiska försåtsmineringar på finsk mark.

Obs blandningen av sameklädsel och svensk frivilliguniform.

Genom att bläddra lite i den bästa moderna boken om Svenska Frivilligkåren, För Finlands frihet (2008), kan man få upplysningar om den i filmen mest samiskt klädde jägarsoldaten, Helge Innala (Invall). Av boken framgår att han hade fått särskilt tillstånd att bära sin traditionella samedräkt i fält. Där framgår även att hans två samiska kompanikamrater Toven och Rimpi efter vinterkriget fortsatte till Norge och där stred mot tyskarna, varvid den norske Toven stupade medan den svenske Rimpi överlevde. Det vore förresten intressant att få reda på deras fullständiga namn. Och vad med den stora stjärnan i den samiska huvudbonaden?

Vad är det för stjärna i den samiska huvudbonaden?

Efter finska vinterkriget ledde Gösta Wetterhall svenska skidlöparsoldater, bistod de allierade fjällbaserna på svensk mark (Sepals mm) och var med om att organisera Jägarskolan i Kiruna (som senare blev I 22).

Svenska och oinbjudna ubåtar

Svensk ubåt under andra världskriget, sedd genom periskop.

Nya rön om den extremt avancerade tyska ubåten U 3503 har råkat släppas samtidigt som dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26".

Det är i senaste numret av Soldat & Teknik (1/2018) som jag kan berätta en del nytt om vad som hände med delar av den tyska "superubåten" av XXI-klass som slutade sina dagar 1945 i våra vatten. En tidigare opublicerad bild av U 3503 i Sverige ingår även i artikeln, från Gustaf Gustafsson - som var med när det hände. Fotografiet ovan av en svensk ubåt kommer också från Gustafsson - det är en bild som inte finns i artikeln. För fler bonusbilder - se min öppna Facebooksida.

Betydelsen av U 3503 för den svenska ubåtsutvecklingen tas upp i den nya dokumentärfilmen "Svenska ubåtar - från Hajen till A26" som förutom massor av fina scener och intervjuer med koppling till våra egna ubåtar också berättar om den sannolikt kraftigaste insatsen som den svenska marinen gjorde mot en möjlig ubåt under hela 1980-talet: den vid Oxelösund 1988. Detta gör AKA-film och Pennan & Svärdet med utgångspunkt från både filmsekvenser 1988 - bland annat av det kraftiga luftuppkok som man lyckades filma - och en nyinspelad intervju med den svenska fartygschef som i högsta grad var involverad.

I "Svenska ubåtar" ingår även bilder jag aldrig tidigare sett av de svenska miniubåtarna Spiggen I och II. Filmarna har även tagit fasta på ett väldigt snyggt och modernt sätt att presentera tekniska fakta om olika ubåtstyper. Gott om extramaterial är det också, och den totala speltiden är därför 2,5 timmar (151 minuter). Själva huvudfilmen är 90 minuter lång och filmens berättare är f.d. ubåtschefen Nils Bruzelius. Sevärt är bara förnamnet. Filmen finns på DVD genom Pennan & Svärdet.

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.


Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Statligt stödda terrorister

Skorpion-kpistar från Tjeckoslovakien användes under gisslandramat i London. Denna Skorpion med ljuddämpare finns utställd i Armémuseum i Stockholm.

Den nya filmen om hur Special Air Service (SAS) 1980 fritog gisslan i Irans London-ambassad heter "6 Days" och har nu nått Sverige genom Netflix. Filmen tar upp en viktig aspekt av gisslandramat som flera andra skildringar saknar: terroristerna ifråga hade statligt stöd.

Statligt understödd terrorism är nu åter aktuell genom en ny film. Flera skildringar av dramat 1980 kring Irans ambassad har saknat en väsentlig del: den irakiska underrättelsetjänsten hade både utbildat, finansierat och beväpnat terroristerna ifråga. En av de irakiska underrättelseofficerna följde med ända fram till London. Detta sammanfattas kort i "6 Days" (lite efter mitten) och skulle ha kunnat tas upp mer eftersom Iraks högst konkreta stöd i andra skildringar har lyst med sin frånvaro. För den som vill veta mer om gisslandramat rekommenderas relevanta böcker - en av dem finns översatt till svenska, Elitstyrka SAS av SAS-veteranen Ken Connor. Den är slut i lager men finns givetvis på bibliotek.

I stort sett är "6 Days" klart sevärd, skådespeleriet och musiken är av högsta klass. Frågetecken kring hur SAS agerade får sin förklaring i litteraturen om gisslandramat.

Östtyska Stasis hjälp till terroristgruppen ANO blev känd i Sverige först för några veckor sedan.

En märklig dag

Det började med att vi skrev en bok, nu finns vi på Spotify.

Tack, Karl-Gunnar, för att ha fått skriva Spökpatrullen tillsammans med dig. För utan den boken hade vi aldrig hamnat på Spotify. Märkligt nog har jag nu också hamnat i en skräckroman.

Hade någon sagt till mig som ung att jag i framtiden skulle få göra en riktig låt tillsammans med Tore Berger - känd genom Blå Tåget och Imperiet - då hade jag nog sagt att jag till att börja med inte ens kan sjunga. Men nu har det alltså hänt. Karl-Gunnar Norén och jag har fått bidra till texten till Tore Bergers och Thomas Henleys just idag släppta låt, "Long Range Desert Group". Här är länken till den på Spotify.

Har just också nåtts av vad som nog kan betecknas som en militärhistorisk skräckroman, De förjagade av Mikael Strömberg. Jag har bara en vag uppfattning om innehållet men den utspelar sig i Norrbotten 1917, verkar kusligt spännande och undertecknad är en av dem som tackas i slutet. Ser nu fram mot att börja läsa den...

Sovjetiska kränkningar, ryska röster

Moderniserad Piranja i modellform på en vapenmässa i Ryssland 2015. FOTO: Artjom Tkatjenko

Sovjetunionens marina specialoperationer tas då och då upp i svensk debatt. Det blir lite märkligt då vissa debattörer ignorerar ryska röster om detta ämne. Bland de tidigare sovjetmedborgare som uttalat sig finns en FN-diplomat och en KGB-general. Även Skandinavien, Sverige och Stockholm har nämnts i ryska källor.

Att det existerade specialförband, på ryska spetsnaz, som var underställda den militära underrättelsetjänsten GRU – det var något som erkändes först 1989 och det första sovjetiska reportaget om dem publicerades först året därpå. Det var inget om gränskränkningar i det, men det är relevant att här nämna för att ge en uppfattning om hur pass hemligt spetsnaz var. För mer om det första sovjetiska reportaget, se Ryska elitförband och specialvapen (2016).

Men också före Sovjets fall fanns det ryska röster som tog upp sovjetiska marina specialoperationer. Den som mest har citerats är avhopparen, ”Viktor Suvorov” vars verkliga namn är Vladimir Rezun. På en betydligt högre nivå var Arkadij Sjevtjenko, som i april 1978 hoppade av som FN:s biträdande generalsekreterare. Sjevtjenko skrev i början av 1980-talet sina memoarer, som även utkom på svenska 1985, Att bryta med Moskva. Sjevtjenkos bok handlar ytterst lite om ubåtskränkningar. Men icke desto mindre är det relevanta avsnittet i boken läsvärt, om ett politbyråmöte som Sjevtjenko bevistade som medlem av den sovjetiske utrikesministerns personliga stab:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena, strax efter det statsminister Olof Palme [juni 1970] besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Förutom att Sjevtjenko varit rådgivare till Sovjets utrikesminister Andrej Gromyko så är det intressant att hans tidsangivelse, alltså 1970, sammanfaller med det samtida svenska försvarets indikationer om en ny sorts undervattenskränkningar. Vidare har flera av hans andra påståenden visat sig stämma, som att Sovjet i motsats till vad man lovat hade kvar ett stort program för biologiska vapen. Nu har vi facit och vet att den då sensationella uppgiften var korrekt.

År 1994, alltså ett par år efter Sovjets fall, gjorde KGB-generalen Jurij Drozdov ett uttalande för den tyska tidskriften Focus (nr 27/1994). Om Drozdovs bakgrund som en av de ansvariga för inledningen av Sovjets invasion av Afghanistan 1979 – se Ryska elitförband och specialvapen. Anledningen till intervjun för tyska Focus var att Drozdov under sin KGB-karriär sysslat mycket med Tyskland. När samtalet kom in på specialförbandet Vympel, som han själv grundat 1981, sade han följande:

”Vympel var ständigt beredda att agera på vilken plats som helst i världen. Männen kunde exempelvis lämna [en] ubåt på internationellt vatten, avancera från havet till fastlandet, inta ett objekt och återvända till havet, utan att bli upptäckta.”

Focus: "Ett tankeexperiment eller ett exempel på praxis?”

Drozdov: "Detta var något som vi gjorde.”

Vympel-dykarna lär nog inte ha simmat hela vägen till fastlandet (det tyska ordet Drozdov använde var vordringen = avancera/framrycka) utan antingen ha använt sig av ett civilt fartyg/dykarfarkoster och/eller undervattensmopeder. Sovjet hade många mindre undervattensfarkoster.

När reportern undrade om sådana operationer kunde genomföras utan ett understödjande nätverk på plats – då hänvisade Drozdov till sekretess. Visserligen var det 1994 nya tider men bara till en viss gräns, uppenbarligen. Jurij Drozdov var fram till sin död i somras en i Moskva firad KGB-veteran.

Det är ett faktum att även rysk TV och ryska böcker har tagit upp att Sovjetunionen under kalla kriget bedrev skarpa marina specialoperationer. I några fall har man också varit mer specifik och talat/skrivit om att dessa operationer skett i skandinaviska, svenska vatten.

År 1996 utkom boken Sovjetiska dieselelektriska ubåtar från efterkrigstiden (1996) av Vladimir Gagin – som författat många militärhistoriska böcker. På ryska lyder boktiteln Советские дизель-электрические подводные лодки послевоенной постройки. I bokens avsnitt om miniubåtsprojektet 865 Piranja kan man läsa:

”Detta var inga simpla ubåtar. Flera av dem har inget samband med VMF [den sovjetiska/ryska marinen]. De används för det tidigare sovjetiska KGB:s specialoperationer. I juni 1988 i [Oxelö]sund fann svenskarna […] en liten ubåt som låg på bottnen, dess längd översteg inte 30 meter. Ubåten, fastställd genom sonar, drog till sig antiubåtshelikoptrar, och, eftersom det handlade om Sveriges territorialvatten, inleddes direkt en attack med sjunkbomber […] De små sovjetiska ubåtarna förargade inte bara svenskarna, som upptäckte dem till och med i Stockholmsviken.”

I det nutida Ryssland är de sovjetiska marina specialoperationerna fortfarande till stor del hemligstämplade. Det har t ex framgått av senare års relevanta ryska TV-dokumentärer. Så här förklarade spetsnaz-veteranen Gennadij Sizikov (med grad motsvarande överste) i en av dem:

”En enhet försvinner ur förbandet, den som känner till vart [de tagit vägen] tiger. Den som inte vet frågar inte. När man återvänder efter en månad eller två frågar självklart ingen var vi var. Naturligtvis bedrev vi operationer i fredstid. […] Än idag anses de vara hemliga.” (ur dokumentären ”Podvodnyje ninja”)

Därför har senare års ryska TV-dokumentärer och faktaböcker om marin spetsnaz inte innehållit några riktiga detaljer. Generella medgivanden har dock tillåtits, som:

”Men ett särskilt intresse hos utländska underrättelsetjänster väckte miniubåten Piranja, som till och med kunde föra med sig nukleära minladdningar. En gång fastställde man till och med Piranjan i skandinaviska fjordar, nära Nato-objekt.” (ur dokumentären ”Podvodnyje diversanty”)

Om antalet sovjetiska specialoperationer i andra staters vatten yttrade marinhistorikern (f.d. marinofficeren) Arkadij Tjikin i dokumentärfilmen ”Diversanty”:

”Det måste sägas att vad gäller de sovjetiska undervattensdiversanterna så var de förstklassiga, de mest kompetenta specialisterna på undervattenskrig under kalla krigets period. Det var inte en gång utan tiotals gånger som de på andra länders territorier osanktionerat utförde skarpa uppdrag. Hur många gånger de for in på utländska staters territorium vet bara få.”

Vill någon journalist få aktuell länk till dokumentärfilmerna så ska jag försöka ordna det (de tas ibland ner från nätet och förekommer där under olika namn).

En rysk veteran som hade varit intressant att få lyssna på var den man som i Ryssland utpekats som en av nyckelpersonerna bakom Sovjets marina spetsnaz, Dmitrij Sjasjenkov. Kort före han skapade den marina varianten av spetsnaz tjänstgjorde han vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, mellan 1947 och 1949.

Världens bästa stridsvagn 103-film

En bild jag tog första dagen jag fick köra en 103:a.

Hösten 1967 infördes stridsvagn 103 i armén. Därför är det synnerligen vältajmat att nu, 50 år senare, presentera en ny dokumentärfilm om den mest omdebatterade svenska stridsvagnen någonsin.

Stridsvagn 103 eller "stridsvagn S" är, oavsett vad man tycker om den, synnerligen tekniskt intressant och jag fördjupade mig därför så pass mycket i den att jag sökte till ett S-förband. Jag skulle egentligen ha blivit infanterist, men fick byta till Norrbottens pansarbataljon och 15 månader med stridsvagn 103. Jag trodde därför att jag sett det mesta om den i filmväg, men jag kan efter att ha fått se den nya filmen "Stridsvagn 103" intyga att den innehåller många filmsekvenser som jag aldrig tidigare har sett. Helt enkelt ovanligt sevärt för pansarintresserade.

En annan nyhet i senaste Pennan & Svärdet är nya boken Vildmark av Lars Fält och Ray Mears. Jag har den här och kan lugnt påstå att det är en både ovanligt innehållsrik och vacker bok med massor av så-gör-man genomgångar i både ord och bild.

För övrigt ser jag fram mot att läsa del 2 av Vägen mot undergången, med slaget om Stalingrad i fokus.

Norges Untergang

Filmens huvudpersoner, norske kungen och kronprinsen. Foto: Per Bratland

Tack och lov så kom till slut "Kongens nei", en av Norges största filmer genom tiderna, även till de svenska biograferna. Jag fick se den igår. För att sammanfatta mina intryck: en blivande klassiker. Nu: spoiler-varning.

I Sverige har filmen döpts om till "Kungens val", vilket möjligen har ett visst berättigande om man betänker att den yngre biopubliken i detta land till stor del kan vara rätt okunnig om hur den norska kungen valde att göra när hans land 1940 invaderades av Tyskland. Å andra sidan skulle väl även de ha kunnat bli nyfikna av att se "Kungens nej". Nej till vad?

Nåväl, hur har filmmakarna lyckats, kan filmen mäta sig med Norges storslagna krigsepos "Max Manus"?

För att börja med hur saker och ting ser ut i filmen, främst ansiktena, miljöerna och kläderna, så har jag svårt att komma på en mer fulländad film. Närmaste är nog "Der Untergang". Det är kusligt vad lik kung Haakon VII skådespelaren Jesper Christensen är. Svenska Tuva Novotny var också ett mycket bra val för att gestalta den ursprungligen svenska kronprinsessan. För den som sett "Der Untergang" och "Krigets unga hjärtan" (tyska: "Unsere Mütter, unsere Väter") kan det dock kännas aningen märkligt att i "Kungens val" känna igen två viktiga karaktärer från den filmen/TV-serien, fast som helt andra personer. Det är dock inget allvarligt problem.

Det finns flera suveräna scener, särskilt sänkningen av kryssaren Blücher. De historiska personerna, inklusive några tyskar, gestaltas på ett nyanserat och oftast intresseväckande sätt. Men filmen har också några avsnitt som hade kunnat kortas.

"Kungens val" säger en del om hur pass nedrustat Norge var, liksom hur oerhört sent mobiliseringen igångsattes. Kombinationen resulterade i Norges undergång. Men ibland undrar jag om inte mer av kaoset i den norska armén hade kunnat visas (läs om det i t ex Jan och Nordens frihet).

Svenske Johan Söderqvists filmmusik spelar en betydande roll i "Kungens val". Det är nog dags att utnämna honom till Sveriges John Williams och att lyssna på alla hans soundtracks (finns på Spotify).

"Max Manus" var historiskt sett ingen fulländad film, men den var aningen bättre klippt än "Kungens val". Det är möjligt att man skulle kunna klippa om "Kungens val" till en lika bra filmupplevelse som "Max Manus". Kort sagt haltar den andra halvan av "Kungens val", men det drar inte ner betyget allt för mycket. Förhoppningsvis kan den inspirera andra filmmakare i Norden att ta sig an till exempel tyskar och allierade i Sverige.

Bästa svenska filmen om andra världskriget

Med 3600 hästkrafter flöt hon över minfälten och nådde den svenska västkusten.

Varför känner inte fler till HMS Gay Viking, som bilden ovan föreställer? (F.k. har ordet gay flera betydelser.) Hon skulle lätt kunna spela en huvudroll i en riktigt fartfylld film om Sverige under andra världskriget.

Jag skyller följande blogginlägg på att jag blev rejält inspirerad av senaste numret av tidningen Soldat & Teknik (6/2016). Till att börja med log jag stort av en av de märkligaste historierna jag läst om stridsvagnar i Sverige. Stefan Nilsson berättar den osannolika men verkliga historien om hur en f.d. östtysk armétekniker specialiserad på sovjetiskt pansar råkade dyka upp när en T-55 stridsvagn hos Smålands Militärhistoriska Sällskap började bli problematisk. Bra tajming där. I samma nummer av Soldat & Teknik finns en artikel av Bengt Carlén som har de flesta ingredienser man kan önska sig av en stark film om andra världskriget: fräcka specialoperationer med hypersnabba brittiska smugglingsfartyg av mahogny som hade radar ombord driven av trampcyklar. Om fartygen kom förbi den tyska marinen och nådde den svenska västkusten för att hämta motståndsmän och kullager - som de allierade behövde extra mycket inför D-dagen - så gällde det att lura väntande tyska spioner. En tysk spionsändare hittades i ett lönnutrymme i ett hus på västkusten först tjugo år senare, och finns avbildad i artikeln.

Det är bisarrt att den verkliga thrillern om HMS Gay Viking och de andra blockadbrytarna inte blivit film för länge sedan. Eller någon annan av operationerna i Sverige med koppling till Special Operations Executive (SOE), eller sovjetiska NKVD och amerikanska OSS. Alla tre bedrev specialoperationer i eller från Sverige (NKVD även före krigsutbrottet). Nu finns i alla fall en färsk bok med allt önskvärt stoff för ett filmmanus kring västkustens operationer, De glömda blockadbrytarna av Anders Johansson.

Svenska filmare har inte missat andra världskriget. Det har faktiskt gjorts fler svenska filmer om temat än vad filmkritiker verkar känna till. Filmer med viss koppling till krigshändelserna gjordes medan kriget ännu utspelade sig. "En dag skall gry" (1944) handlade om ett tragiskt kärleksöde bland svenska finlandsfrivilliga. Men sen skulle det dröja väldigt länge till nästa produktion, om man inte ska räkna TV-serien "Någonstans i Sverige" (1973) som en slags film. Den första riktiga svenska spelfilmen efter 1944 med andra världskriget som viktigt inslag var nog filmen "1939" som kom 1989. Men någon actionfilm var det inte, snarare skildrade filmen en ung kvinnas kärleksdrama i beredskapsmiljö.

Året därpå, 1990, kom en mer krigsrelaterad film i form av "God afton, herr Wallenberg". Men här var det inte händelser i Norden som skildrades utan Raoul Wallenberg och SS i Ungern. Också vampyrfilmen "Frostbiten" (2006) innehöll scener med SS-soldater, men åter igen långt från Sverige - denna gång i Ukraina.

Men så hände något, 2011, för då kom filmen "Gränsen". Detta var en film som definitivt hade fokus på svenska soldater och andra världskriget. Flera saker med "Gränsen" var imponerande, som vackert foto och gott om militära detaljer. Emellertid utspelade sig den mest fiktiva storyn till största delen på norsk sida om gränsen. Så någon renodlad film om Sverige under andra världskriget var det inte. Det var ännu mindre "En fiende att dö för" (2012), som nästan helt utspelade sig kring och på Svalbard. "Simon och ekarna" (2011) och "Dom över död man" (2012) var definitivt mer fokuserade på Sverige under krigsåren, men hade få militära inslag.

Både "Gränsen" och särskilt "En fiende att dö för" blev lyckade filmer, men har bara en del respektive nästan ingenting att göra med faktiska händelser under andra världskriget. Man kan nog säga att det bara är två av alla ovan nämnda filmer som håller sig riktigt nära verkliga händelser under andra världskriget, nämligen "God afton, herr Wallenberg" och "Dom över död man". Av dem utspelar sig endast den senare i Sverige.

I Stockholm och Luleå, i de svenska fjällen, på Gotland och på västkusten utspelade sig en rad ovanligt dramatiska händelser med både tyskar och allierade (för en sammanfattning, läs Tyskar och allierade i Sverige). Men av någon anledning har dessa händelser inte skildrats på bio.

Kungens NEJ


Den nya norska filmen om invasionen den 9 april 1940.

En trailer som väcker intresse. Hade nyligen premiär i Norge. Rekordpublik i Norge. Efter bara några veckor har nu snart en halv miljon norrmän sett den.


Får man hoppas att den redan snart kommer till svenska biografer?

En DUBBELT svensk Tarzan

En bild från tiden i Sydafrika som jag fann i Thord-Grays arkiv inom Forskningsarkivet vid Umeå universitet.

Galapremiären för ”Legenden om Tarzan” med Alexander Skarsgård i huvudrollen är huvudnyheten i dagens DN Kultur och filmen lär få globalt genomslag. Men filmskribenterna har hittills missat själva filmens svenska bakgrund. Ja, författaren bakom Tarzan var amerikan, Edgar Rice Burroughs, men vem var det som gav Burroughs uppslaget till en av världens mest kända litterära figurer? Mycket tyder på att det var en makalöst energisk svensk äventyrare.

Alexander Skarsgård väljer att låta den stora DN-intervjun med honom ske på Södermalm. Där föddes Thord Ivar Hallström 1878. Liksom Skarsgård, som han utseendemässigt var rätt lik (se bilden ovan), gjorde han en fenomenal karriär utomlands. Hallström bytte dock namn för att underlätta detta. Han blev Ivor Thord-Gray och utgör det märkligaste öde som Lennart Westberg och jag skrivit om i våra två böcker om svenskar i krig. Bara att som svensk under 1900-talet ha krigat i fyra världsdelar är unikt. Lägg därtill att han kom att strida under totalt tretton fanor och hann bli general i både rysk och amerikansk tjänst.

Bilden visar Ivor Thord-Gray som brittisk frivillig i Sydafrika, där han deltog i infångandet av en pojke som levt med en flock babianer under flera år. Författaren Joakim Langer har funnit de första spåren av denna händelse i Kapstaden (se hans bok Mannen som hittade Tarzan). Det var på Mount Nelson Hotel som Thord-Gray i september 1906, alltså för snart 110 år sedan, berättade för en lokal journalist om en pojke som uppfostrats av apor. Intervjun blev senare citerad i amerikansk press. Likheterna mellan Thord-Grays berättelse och den 1912 ”födda” karaktären Tarzan är i sig talande. Sedan bör man också, som Joakim Langer gjort, titta närmare på Tarzans namn. Alltså, bokens och filmens Tarzan är ”egentligen” Lord Greystoke. I början av 1900-talet stavade Thord-Gray sitt namn Thord-Grey. Likheten mellan Lord Greystoke och Thord Grey kan anses vara en liten men fin blinkning.

För övrigt finns Alexander Skarsgård nämnd i min bok Elitförband i Norden - detta eftersom han genomförde sin grundutbildning som värnpliktig vid marinens bassäkerhetsförband. Nu ser jag fram mot att se honom på vita duken, igen.

Med en blinkning till Skipper

Björn Hamiltons HMS Neptun, till höger, spelade en betydande roll 1981.

Har äntligen sett sista delen av DVD-serien ”Kalla kriget”, den nyproducerade delen om 1981-1992 med Einar Lyth som ciceron (även manusförfattare). Detta är inte bara en välgjord och spännande DVD utan innehåller även nya rön och tolkningar om bland annat ubåtsintrånget i Blekinge skärgård 1981.


En av dem som intervjuas i filmen är Björn Hamilton, som 1981 spelade en viktig roll i dramat kring den sovjetiska ubåten S-363 (U 137). Genom denna DVD klarnar bilden av hur pass viktig hans ubåt, HMS Neptun, var i sammanhanget. Förklaringen av Björn Hamilton varför den sovjetiska fritagningsplanen av S-363 avbröts är en tankeställare som heter duga. Nästa gång jag i Karlskrona kommer att träda in i Neptun kommer det att vara med större respekt.

Apropå marina personligheter så innehåller filmen även en kul blinkning till bloggaren ”Skipper” dvs. Niklas Wiklund, liksom författaren av en ny bok om Karlskrona 1984.

Jag är imponerad av alla fina klipp från nyhetssändningar och reportage som producenterna har hittat. Många fynd som jag inte kan minnas att jag sett tidigare.

Märkligt att jag också lyckats glömma att bokstavligen många tusen aktivister för polska solidaritet greps i början av 1980-talet. Men det stämmer, liksom de imponerande uppgifterna om det svenska flygvapnets styrka under 80-talet. Filmen skapar också klarhet om vad som efter Sovjetunionens upplösning egentligen hände med de svenska artilleripjäserna, liksom beredskapslagren.

Bonusfilmen är också sevärd. Kort sagt, alla med intresse för det klassiska kalla kriget bör se detta.

Första fallskärmssoldaterna i Sverige var allierade

Allierade specialoperationer på Nordkalotten genomfördes bl a med hjälp av amerikanska C-47:or baserade i Luleå. Målning av Torstein Landström.

Finns det någon TV-serie eller spelfilm som är fortsättningen av den nyligen visade "Kampen om tungvattnet"? Ja, det kan man säga att det gör - men det saknas en film emellan dem.

Det finns en spelfilm från 2012 som är en sorts fortsättning, "Kon-Tiki", med bl a Gustaf Skarsgård i en av rollerna. Med på Kon-Tiki-expeditionen 1947 fanns nämligen tungvattensabotören Knut Haugland och en av dem som planerade sabotaget, Björn Rörholt. Den senare hade jag kontakt med, liksom hans ställföreträdare i Luleå, Thor Heyerdahl. Ja, Heyerdahl är ytterst välkänd samtidigt som det är rätt få som är medvetna om att kaptenen på Kon-Tiki spelade en viktig roll i de hemliga allierade operationerna på Nordkalotten 1943-45. Bland annat startade han 1945 den första militära fallskärmsskolan på svensk mark, vid Norrbottens flygflottilj (F 21) i Luleå. Denna märkliga nordliga episod och flera andra har ingen ännu gjort vare sig spelfilm eller TV-serie av.

Han lärde kungen att slåss

Ett av Allans ID-kort från det ockuperade Norge, finns på Karlbergs slott.

Har du inte sett det sista avsnittet av TV-serien "Kampen om tungvattnet" så finns det här på på SVT Play en tid till. Knut Haukelid var en central person för SOE-sabotagen, inte minst det sista, och i dagens Expressen kan man läsa mer om honom och hans livslånga vänskap med en av svenskarna i SOE, Allan Mann.

Mann tillhörde inte bara Special Operations Executive (SOE), utan även dess norska avdelning, alltså Kompani Linge. Sammanlagt var det minst fem svenska medborgare i SOE och ytterligare några delvis svenska. Som framgår av dagens artikel av Arne Lapidus i Expressen fanns svenskar även i flera andra brittiska förband (det dyker då och då upp helt nya namn tack vare läsare). I nätversionen av artikeln finns även en tidigare opublicerad bild av Allan Mann med kungen, då kronprins, som Mann utbildade i handgemäng.

Vill du se och höra Knut Haukelid och flera av de andra som deltog i verklighetens kamp om tungvattnet så kan jag rekommendera den filmade rekonstruktionen som gjordes redan 1948.

I pappersupplagan av dagens Expressen finns en miss i grafiken, Mann och Haukelid har förväxlats. Det är tyvärr sånt som händer eftersom det grafiska arbetet görs med små tidsramar och allt färre tidningsmedarbetare.

Först kom ”Kampen om atombomben”


Denna första film om tungvattnet inkluderar flera verkliga deltagare.

Efter att ha sett den sista delen av TV-serien "Kampen om tungvattnet" vill du nog veta lite mer. En speciell källa är den allra första filmen om sabotageoperationen. Alltså inte 1965 års spelfilm "Hjältarna från Telemarken" med Kirk Douglas. Nej, den första filmen, från 1948, är intressantare.

I 1948 års "Kampen om atombomben" (i Norge kallad "Kampen om tungtvannet") spelar nämligen många av de verkliga sabotörerna sig själva. Exempelvis Knut Haukeklid, som deltog både i operation "Gunnerside" och den sista aktionen, den mot färjan. Undertecknad fick inte möjlighet att intervjua Haukelid men har träffat två personer som träffade honom flera gånger. En av de svenska frivilliga i samma SOE-förband som tungvattensabotörerna, Allan Mann, samt överlevnadsexperten Lars Fält.

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".

Så bra att jag grät

46 svenska B 17 levererades till Etiopien och fanns där i tjänst till 1968.

Den är så gripande och välgjord att jag grät. Kan bara inte nog rekommendera den just premiärsända dokumentären "Flygplan till Haile Selassie" av Birgitta Svensson och Nino Monastra. Tack och lov sänds den några gånger till (23 och 24 januari) och finns att se här på SVT Play i någon månads tid.

Förutom att dokumentären lyckas berätta väldigt mycket om både svenska flygvapnet på 1940-talet och svenskars del i Etiopiens militära historia så är det en djupt mänsklig film som gör att man kommer nära flera människor och vill besöka platserna som skildras. För den som vill veta mer om Carl Gustaf von Rosens direkta krigsdeltagande så rekommenderar jag föregående blogginlägg. Det är faktiskt en ren slump att det blev två inlägg på raken om Carl Gustaf von Rosen och hans flygande kollegor.

Man kan ha många synpunkter på vad SVT sänder men i detta fall måste jag bara utbrista i ett BRAVO som även riktas till Birgitta Svensson, Nino Monastra och alla andra bakom denna fantastiska dokumentärfilm.

”Jag stannar tiden”


Huvudpersonen i "Jag stannar tiden" följde det sovjetiska marininfanteriet, även kallade "svarta döden", så nära som möjligt.

Om några dagar är det 70 år sen andra världskriget tog slut i Europa. Detta kommer att märkas även i TV-utbudet. SVT1 sänder nu på måndag den 4 maj kl 22 en ny svensk dokumentär av Gunilla Bresky om andra världskriget. En dokumentär som undertecknad bidragit en smula till och min hustru Ann-Sofie desto mer.

"Jag stannar tiden" handlar på ett sätt mest om den sovjetiske krigsfotografen Vladislav Mikosja, som filmade striderna på östfronten ovanligt närgånget. Men filmen växer efter hand till att även bli en berättelse om hela andra världskriget, Stalin och... klart oväntade personer som jag här inte tänker nämna för att inte förstöra överraskningsmomentet.

Filmen har hunnit vinna fyra priser, bl a bästa svenska dokumentär på Tempofestivalen 2014.

Svetlana Aleksijevitjs starka bok om kvinnor som soldater på östfronten, Kriget har inget kvinnligt ansikte, kommer också att skildras av Gunilla Bresky under den kommande veckan, i Sveriges Radio P1 fredag 8 maj kl 19.30.

Men till att börja med, missa inte "Jag stannar tiden".

Från Sverige till Normandie

Filmen "D-dagen 6 juni 1944" visar en verklighet som även svenskar upplevde.

Det har börjat komma Normandie-filmer som inte handlar om vare sig amerikaner eller britter. När man ser den starka kanadensiska filmen "D-dagen 6 juni 1944" finns skäl att även tänka på svenskar.

Filmen "D-dagen 6 juni 1944", nyligen släppt i Sverige av SMB, skiljer sig på flera sätt från "Saving Private Ryan" och andra amerikanska och brittiska filmer om D-dagen. Jag såg den med en god vän, givetvis den 6 juni, och blev positivt överraskad. Till att börja med är den helt fokuserad på kanadensiska soldater och för det andra, vilket var mer överraskande, har den ingen dominerande "stor hjälte" utan är mer inriktad på att skildra tre grupper, en luftburen, en bepansrad och en ur infanteriet. Sedan handlar en betydande del av filmen om originalen, alltså veteranerna, men gör det på ett mer gediget sätt än vad amerikanska filmer tidigare har gjort.

När man ser filmen kan man betänka att precis på Juno Beach, där kanadensarna landsteg, stupade en svensk frivillig, Georg Nilsson från Gällared i Halland. Nilsson hade tre års erfarenhet av det svenska kustartilleriet och anmälde sig som frivillig för Kanada redan i december 1942. Han hamnade liksom sin vän Harvey Nyström i Princess Mary´s skotskkanadensiska regemente. Under kanadensiskt befäl i Normandie fanns även polska frivilliga varav en var svenskpolsk prins och anmält sig via den polska ambassaden i Stockholm. Denne man, Karl Habsburg, är så vitt jag vet den idag ende svensk som finns kvar av dem som deltog i Normandie.

En rejäl bonusfilm ingår i filmen "D-dagen 6 juni 1944", nämligen "Rommel i Normandie", den är kort sagt inte lika påkostad som den kanadensiska filmen men klart sevärd för den som liksom undertecknad alltid varit intresserad av människan Erwin Rommel. Scenerna från Normandies strider är tyvärr inte långa men däremot välgjorda. Vad filmen gör bäst är att skildra Rommels och andra tyska officerares moraliska dilemma. En hel del är mycket bra, som skådespelaren Ulrich Tukur som Rommel, medan vissa andra skådespelare inte riktigt fungerar. Och varför ser alla uniformer så nya ut? Men helheten är dock klart sevärd.

Slutligen, vad gäller nutida svenskt försvar, kan jag inte nog rekommendera det senaste blogginlägget på Krigsvetenskapsakademiens blogg, "Svensk försvarspolitik mot 20-talet".