Kategoriarkiv: Finland

Norden under andra världskriget

Danskar betraktar den tyska invasionen 1940. BILDKÄLLA: Bundesarchiv

Tre nyligen publicerade böcker som kan rekommenderas har en sak gemensamt - mycket utspelar sig i Norden.

Norden under andra världskriget är en ny antologi (red. Anders Frankson) som innehåller en hel del nya rön om såväl Stalins vinterkrig som Hitlers invasion av Danmark och Norge, liksom en del nytt om den flyghjälp till Finland under vinterkriget som gick över Sverige och som visat sig vara lite mer omfattande än vad även flygintresserade har känt till.

Utöver dramatiska uppgifter innehåller boken även tänkvärd statistik som hur många tyska divisioner som sammanlagt fanns i Norden vid fem datum, 1940-45. Med andra ord viktiga nyckelfakta för att förstå Nordens roll i det större "spelet".

Wilhelm Agrells senaste bok, Tre spioner i kallt krig, liksom Erik Lewins Hämndens pris, borde också vara av stort intresse för denna bloggs läsare, som härmed önskas en skön sommar.

Sovjetisk flyghistoria av högsta klass

Över två tusen (!) amerikanska P-40 levererades till Sovjetunionen. FOTO: USAF

Antalet biografier på svenska om sovjetiska krigsdeltagare är inte överväldigande, kanske ett halvt dussin totalt? Ingen av de tidigare utgivna har, vad jag vet, fokuserat på en sovjetisk stridsflygare. Men nu finns en sådan bok och den sammanfattar på ett fint sätt även flygkriget över Nordkalotten.

Den nya och välillustrerade boken Boris Safonov av Jurij Rybin tecknar med hjälp av både sovjetiska, tyska och andra källor plus författarens logiska resonemang en ny och övertygande bild av det i Ryssland välkända flygaresset Boris Safonov. Boken inleds med ett sovjetiskt ID-kort för den brittiske Hurricane-piloten "Tim" Elkington, eftersom det mycket läsvärda förordet är skrivet av honom - en av de idag ytterst få (den siste?) av RAF-piloterna som flög från baser i Sovjet.

I bokens centrum står Boris Safonov och det märks att författaren har vänt på varenda sten på Kolahalvön, där Safonovs stridsinsatser skedde, och kommunicerat med alla relevanta veteraner och flyghistoriker, för att berätta om Safonov. På köpet får man en ofta överraskande bild av flygstriderna längst i norr och de särskilt i början extremt hårda levnadsförhållandena på marken för flygarna och deras familjer.

Boris Safonov var den förste av de sovjetiska piloterna att flyga en brittisk Hurricane, närmare bestämt den 26 september 1941. Men innan dess har man som läsare fått en god bild av hur de sovjetiska I-16 stod sig gentemot andra plan - överraskande bra får man säga. Safonov uppskattade Hurricane men fick senare byta till en amerikansk P-40 och därmed kommer författaren in på hur de många planen från de västallierade har skildrats på olika sätt i rysk litteratur, beroende på bokens årgång.

Kort sagt är Jurij Rybins biografi Boris Safonov en höjdarbok för den med intresse för flyghistoria och/eller Nordkalotten.

Förresten, hette P-40 Tomahawk, Warhawk eller Kittyhawk? Svaret är alla tre. Warhawk var standardnamnet i USA för alla varianter av P-40. De brittiska och sovjetiska flygarna använde däremot namnet Tomahawk för P-40B & P-40C och kallade senare versioner för Kittyhawk.

FInland: ”Vi kommer inte att kompromissa”

Finlands utrikesminister ser ingen gräns för försvarssamarbete med Sverige.

Mer försvarssamarbete både med Sverige och inom EU - det signalerade igår Finlands utrikesminister på ett ovanligt tydligt sätt med sin DN-debattartikel "Sveriges sak är vår".

Artikeln tål verkligen att läsas i sin helhet men av särskild vikt torde det vara att utrikesminister Timo Soini skriver "Det finns orsak att vara orolig över utvecklingen i Ryssland" samt "...vi kommer inte att kompromissa på Ukrainas eller Europas bekostnad, folkrätten ska följas ovillkorligen".

Starka är även Soinis ord om EU: "Det är viktigt att EU:s försvarspolitiska samarbete utvecklas eftersom Europa är tvunget att satsa mer på sin egen kapacitet".

Om Finlands och Sveriges förhållande till USA skriver Soini: "Det är av stor vikt att vi försöker påverka Förenta staternas politik och jag tror att vi når bättre resultat genom att agera tillsammans som nordiska länder."

Bakgrunden till att dessa markeringar av Finlands utrikesminister gjorts offentligt och vid denna tidpunkt kan man fundera över.

Finland, Sverige & Det stora kriget

En av två aktuella böcker som man bör ha nära till hands under 2018.

The Great War - så kallar britter ibland första världskriget. Vad gäller antalet dödade britter var ju första världskriget värre än andra världskriget, medan det motsatta förhållandet gäller ur rysk synvinkel. I och med att vi nu har inträtt i året för hundraårsminnet av första världskrigets slutår kan man utifrån den senaste litteraturen om hur kriget berörde Norden reflektera över Finlands och Sveriges läge 1918 och 2018.

Ett grymt krig utspelade sig 1918 i Finland, med moderna ögon präglat av krigsförbrytelser under själva kriget, illdåd och terror utförd av både "röda" och "vita" aktörer - många krigsdeltagare var snarare beväpnade civila än soldater (barnkrigare förekom även, på båda sidorna). När den vita sidan segrat fortsatte illdåden, men då enbart utförda av de vita. Krigets namn var under decennier kontroversiellt men sedan några år är finska inbördeskriget det allmänt accepterade och så heter även Tobias Berglunds och Niclas Sennertegs nya bok om det. Författarna levererar en modern historik över själva krigsförloppet samtidigt som de visar hur detta krig - ungefär som spanska inbördeskriget - var både ett inbördeskrig och en del av andra konflikter. Vilka andra konflikter i detta fall? Både första världskriget och ryska revolutionen med det direkt påföljande ryska inbördeskriget.

De stater som mest var delaktiga i olika militära handlingar i Finland 1914-18 var Ryssland, Tyskland och i viss mån även Sverige. Men Berglund & Sennerteg presenterar även bakgrunden till Finlands ställning och interna klimat 1914, de sammanfattar alltså Finlands ryska period 1809-1914, på ett välskrivet och intressant sätt. Det finska motståndet mot ryska imperialistiska åtgärder i Finland var inledningsvis passivt och leddes av den hemliga organisationen Kagalen. Mer handlingsinriktade rörelser uppstod, inte minst på grund av de så kallade kosackkravallerna i Helsingfors och den påföljande ryska diktaturförordningen.

Från att ha varit ett lugnt hörn av Ryska imperiet ville allt fler i Finland, särskilt studenter, se en total frigörelse från imperiet. Oväntat hög fart fick denna process genom den geografiskt avlägsna serbiska underjordiska rörelsen Svarta handen, som ytterst låg bakom mordet på kronprins Franz Ferdinand av Österrike-Ungern - attentatet som användes som förevändning för utlösandet av första världskriget. Författarna tydliggör alltså hur avgörande första världskriget var för krigshandlingarna i Finland, men också hur intimt kopplat inbördeskriget i Finland (eller om man så vill: kriget i Finland) var med de kvarvarande ryska trupperna i landet. Liksom undertecknad (i boken Ryska elitförband och specialvapen) lyfter författarna fram den ryske översten Michail Svetjnikov. Formellt leddes den röda sidan i Finland av Eero Haapalainen, men från och med slutet av februari 1918, var det dock, för att citera Berglund & Sennerteg, "...Svetjnikov som ledde de militära operationerna under resten av inbördeskriget". Vapnen på den finska röda sidan var också till stor del gåvor från ryska soldater och dessa var inte bara observatörer, en stor del av dem blev liksom Svetjnikov krigsdeltagare. Berglund och Sennerteg ger exempel på hur ryska soldater konkret understödde den finska röda sidan flera månader före det officiella krigsutbrottet den 27 januari 1918.

Men författarna skildrar också utförligt den tyska inblandningen i Finland, som främst syftade till att förbättra läget för Tyskland på första världskrigets östfront. I dessa avsnitt finns dock ett sakfel som författarna borde rätta i kommande upplagor (som boken förtjänar). Det står nu nämligen att den tyska sabotageräden med biologiska vapen (mjältbrand i sockerbitar) mot ryska transporter längs Tornedalen misslyckades. Men som både undertecknad (i Svenskar i krig 1914-45) och K-G Olin (i sin bok Tärningskast på liv och död) har visat så hann dock de tyska sabotörerna (som var svenska och finska frivilliga) döda "ett par hundra hästar" för att citera en dåtida svensk/rysk källa. Detta fel och ett annat uppvägs dock av en stor mängd viktiga analyser, inte minst om svenska frivilliga och den dåvarande svenska synen på Åland.

Brittiska ubåtsoperationer i Östersjön 1915 i konkret form, en rest av E19:s offer.

Liksom Finska inbördeskriget behandlar den nya antologin Sverige och första världskriget: Maritima perspektiv svensk syn på Åland, men på ett ännu mer välillustrerat sätt, i Thomas Roths kapitel "Den svenska Ålandsexpeditionen 1918" som nog bättre än någon tidigare bok klargör hur Sverige militärt intervenerade på Åland, främst på grund av geografiska och militära skäl, men också med lokalbefolkningens goda minne. Detta är en dramatisk episod i Sveriges och särskilt svenska flottans och KA 1:s historia (och därmed Amf 1:s). Roth och grafikern bakom boken levandegör Ålandsexpeditionen 1918. I ett annat av bokens kapitel, av Anna McWilliams, får vi nu för första gången en utförlig och snyggt illustrerad historik över kollisionen på svenskt vatten som blev döden för besättningen ombord den kränkande ryska ubåten Som (ja, ubåten hette just så, det betyder mal). Hon skriver även så att resterna av ett av den brittiska ubåten E19:s offer i Östersjön, bevarade på Marinmuseum i Karlskrona, borde få en mer framträdande plats i muséet. Bokens alla författare och grafiker är att gratulera, men redaktören skulle i en kommande upplaga kunna rätta transkriberingen av den 25-årige ryske ubåtskaptenens namn samt ta upp vad lasten av "kärleksgåvor" innebar.

Vid läsningen av dessa böcker om händelser för 100 år sedan faller det sig naturligt att jämföra med senare lägen, som dagens. Geografin är ju konstant, rätt styrande, och ryska politikers, militärers och författares uttalanden om Finland och baltstaterna gör det hela inte mindre angeläget. Förresten, det kanske inte är så märkligt att 1980-talets ubåtsoperationer ännu är diffusa, med tanke på att viss oklarhet om en ubåtskränkning 1916 återstår. Minns även att det tog decennier till dess att det blev klarhet om den sovjetiska ubåtsattacken på den gotländska passagerarbåten Hansa, som resulterade i 84 dödade.

Okänd soldat & Vägen mot undergången

Författaren av "Okänd soldat", Väinö Linna. FOTO: Väinö Linnan seura

Här följer en recension av den nya filmversionen av Okänd soldat och direkt därefter en recension av Vägen mot undergången del I och II. Dessa recensioner innehåller rätt få spoilers - så att du bör kunna läsa detta blogginlägg före du tagit del av verken ifråga.


Vad skulle Väinö Linna (1920-1992) ha tyckt om tjugohundrasjuttons filmversion av hans tredje publicerade bok, Okänd soldat (1954)? Igår såg jag filmen i en fullsatt biograf i Luleå och jag kan bara säga att jag är osäker på om Linna hade varit nöjd. Inte därför att den skulle vara dålig (det är den definitivt inte). Utan därför att filmen klippts ner rejält för biopubliken utanför Finland, från 179 minuter (längden i finska biografer) till 133 minuter. Att få till uppgift att klippa bort så mycket från en färdig film var nog inte roligt och jag undrar verkligen varför det ansågs vara nödvändigt. Visst är redan 133 minuter en lång film, men både jag själv och min mycket filmintresserade vän i biosalongen tyckte spontant att den inte kändes som en ovanligt lång film. Men det som däremot märktes, var att det saknas stora bitar av flera karaktärers liv. Min gissning är därför att Linna hade blivit besviken på den utländska versionen av filmen.

Det kommer att finnas en ännu längre version inom en nära framtid, eftersom man filmade mycket mer än vad som behövdes för en biofilm - det kommer en TV-version bestående av fem avsnitt om femtio minuter, med andra ord 250 minuter. TV-versionen blir alltså mer än en timme längre än den finska bioversionen.

Men, om man då bortser från att filmen känns väldigt nedklippt? Ja, då återstår ändå en oerhört snyggt filmad produktion, med delvis starka skådespelarinsatser och ett maffigt ljud. Alla kläders, vapens etc utseende var också toppen. Realismen i vissa scener med T-34:or var väl tveksam, men det är väl sådant som filmmakare "tvingas" göra.

Helheten då, är "Okänd soldat" av Aku Louhimies årets bästa krigsfilm? Inte riktigt, även om den finska, längre versionen nog är något bättre än den utländska versionen. Men varför inte bäst? Därför att Christopher Nolans "Dunkirk" är både ett mästerverk och mer originell.

När vi nu redan varit inne på östfronten under andra världskriget, som fortsättningskriget och därmed Okänd soldat utgjorde en del av, känns det rätt logiskt att fortsätta med en recension av Vägen mot undergången (på engelska Into Oblivion) del I & II av Jason D. Mark. Liksom Okänd soldat är det en grupp soldater som står i fokus, en stor grupp eftersom det är en tysk pionjärbataljons historia från Charkov till slaget om Stalingrad. Detta är också en modern förbandskrönika medan Linnas bok var en roman baserad på hans egna krigsupplevelser.

Det ska direkt sägas att Vägen mot undergången är rik på intressanta detaljer om de tyska soldaternas tillvaro på östfronten, liksom brevutdrag. Här följer ett som jag särskilt markerade, från 15 juni 1942, skrivet av fänrik Ludwig Beigel: "Jag tror att kriget snart är slut. I dag berättade en desertör att de inte hade fått något att äta på fem dagar".

Tankar i brev och dagböcker, liksom de dagliga bestyren, skildras på ett ovanligt bra sätt. Bildmaterialet är unikt och rikligt. Man får klart för sig vilken viktig roll Hiwis (Hiwi = Hilfswillig dvs hjälpvillig) kom att spela för tyska förband, alltså sovjetiska krigsfångar som av olika skäl blivit mer eller mindre frivilliga på tysk sida. Alltså inte bara för byggnation långt bakom fronten utan även vid frontförband som den rätt genomsnittliga bataljon som man får följa genom dessa böcker. Främst användes Hiwis för annat än stridande uppgifter men frigjorde därvid vanliga tyska soldater inom underhåll, fältarbeten etc så att dessa kunde ersätta stupade skyttesoldater.

Det finns flera imponerande och trovärdiga stämningsbilder i Vägen mot undergången och överhuvudtaget lyser det igenom att författaren gjort en fenomenal research. För den med intresse för östfronten och särskilt för Stalingrads sanslöst hårda strider är Jason D. Marks böcker helt enkelt ett måste.

Vill man dock bara läsa en bok om östfronten och är mer inne på att följa en soldat än ett förband, då ska man läsa Dagbok från östfronten av Hans Roth.

Två svenska hjältar och tsarfamiljen

Jan Danielsen med norrman iklädd samma uniform som han bar vid Narvik.

Idag för 70 år sedan kan ha varit Raoul Wallenbergs sista. Idag för 100 år sedan föddes Jan Danielsen. Samma datum året därpå blev det sista för Rysslands tsar Niklaj II med hustru och barn.

Sovjetiska myndigheter uppgav 1957 att Raoul Wallenberg avlidit tio år tidigare, den 17 juli 1947, i den sovjetiska säkerhetstjänstens förvar. Av en hjärtattack i sin cell. Medan dödsorsaken sedan dess har betvivlats så framstår det som möjligt att Raoul Wallenberg dog den 17 juli eller omkring det datumet. Antingen genom att han giftmördades eller sköts av den sovjetiska säkerhetstjänsten, beroende på vilken sovjetisk/rysk källa man vill sätta mest tilltro till. För att citera den sovjetiske generalen Pavel Sudoplatov om Raoul Wallenberg:

"Tidigt i juli 1947 hade man nått ett dödläge i fallet Wallenberg. [Han] hade vägrat samarbeta och eliminerades därför, samtidigt som våra ledare fortsatte att hävda för svenskarna att de ingenting visste om hans öde." (ur Sudoplatovs Direktoratet)

Vidare uppgav Sudoplatov att Wallenberg sannolikt injicerades med ett gift från ett laboratorium tillhörigt MGB, som säkerhetstjänsten då hette.

Undertecknad har i bokform bara ytligt beskrivit Raoul Wallenberg, men desto mer har jag skrivit om Jan Danielsen, som föddes den 17 juli 1917. Det var en stor förmån att flera gånger få träffa honom och skriva om hans konkreta ställningstagande mot både Stalin och Hitler.

Nästa år denna dag kommer det att bli en särskild uppmärksamhet kring den siste regerande tsaren Nikolaj II - eftersom han sköts tillsammans med sin hustru och barn den 17 juli 1918, varefter liken förstördes och gömdes så grundligt att de först kunde hittas och identifieras i samband med Sovjets fall.

Gästinlägg: Finlands veteraner uppmärksammas i P1

Finland utkämpade två krig mot Sovjetunionen under andra världskriget. Efter hårda strider slutade både vinterkriget och fortsättningskriget med landavträdelser men Finland behöll sin självständighet. Några av de finländare som slogs för sitt lands självständighet och därmed också för Sveriges skull flyttade till Sverige. Tänk om Finland hade hamnat inom Sovjetunionens sfär i enlighet med Molotov-Ribbentrop-paktens tilläggsprotokoll. Några krigsveteraner har intervjuats av Sveriges Radios Soili Huokuna. Programmet gick i P1 den 6 juni klockan 7.03 och 23.07. Det finns på http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/902309?programid=2702

Per Westerlund

”Europas största flygövning”


Huvudnyheten i Norrbottens-Kuriren den 22/5.

Svenska medier har förmedlat sakfel om den av Finland ledda flygövning som ännu pågår över Norrbotten. Och vad sägs om lite kontext?

Förra gången något liknande hände var i ifjol, då bägge kvällstidningarna i stora artiklar spred sakfel om en övning i Norge. Då kunde de skylla på att deras grundkälla, CNN, förväxlat två norska orter (som ligger 90 mil bilväg från varandra). Nu kan dock slarvande medier i Norrbotten inte skylla på utländska medier.

Den 22 maj hade Norrbottens-Kuriren som största nyhet ”Ifrågasatt övning slår alla rekord”. Fakta är dock att vad gäller antalet flygplan i övningen är det i år inte fler utan färre. Jag skickade in min reaktion och släppte därefter ämnet och kopplade av under några sköna dagar i Norge som jag kommer att blogga om senare.

Norrbottens-Kuriren hade inte möjlighet att publicera min reaktion förrän idag, men bättre sent än aldrig. Nu finns mitt debattinlägg att läsa på Kurirens hemsida.

Nu ser jag att sakfelen i förra veckans rapportering om övningen inte tog slut med ”rekord-artikeln”. Dagen därpå publicerade NSD artikeln ”Planen: ACE ska växa ännu mer” i vilken man kunde läsa: ”Arctic challenge exercise har sedan premiären 2013 vuxit varje gång övningen har ordnats. 2015 var ACE Europas dittills största flygövning – och i år har den ännu fler deltagare.”

Antalet deltagande länder har ökat, ja. Två länder har tillkommit i år. Men, övningen innehåller i år cirka åtta färre deltagande flygplan än vad ACE 2015 hade – i år ca 107 plan mot då 115. Vad gäller påståendet ”2015 var ACE Europas dittills största flygövning” så lät Moskva enligt dess egna uttalanden genomföra en övning 2013 med 130 flygplan, en 2014 med 632 flygfarkoster, en oanmäld övning 2015 med 220 flygfarkoster samt ytterligare en oanmäld övning samma år (2015) med 170 flygfarkoster.

För att något avdramatisera de ryska övningarna så skedde den med 632 flygfarkoster inte i den europeiska delen av Ryssland. Men även om man tar bort den övningen så återstår flera övningar med fler flygfarkoster än de som nu övar här uppe.

Vad gäller påståendet i Kuriren den 23 maj ”Europas största flygövning i år” stämmer det inte heller, eftersom Kreml i februari detta år körde igång en oanmäld övning med 45,000 man och 150 flygfarkoster. Vilket man kunde läsa direkt i ryska statsmedier och sen även i flera västmedier.

Tidningarnas felaktiga påståenden spreds sedan vidare av public service. ”Europas största flygövning i Luleå” var nyhetsrubrik hos Sveriges Radio Norrbotten den 24 maj och i den tillhörande brödtexten står att läsa: ”Övningen, som är den största i Europa”. Förutom att storlekspåståendena i radions text inte stämmer görs de också utan tidsbegränsning och kontext.

Sammanfattningsvis har bägge länstidningarna och lokalradion missat både antalet deltagande flygplan 2017 jämfört med 2015, liksom kontexten – som flera större övningar i öst och det ännu inte avslutade kriget mot Ukraina.

Bevisligen behöver inte lokala medier vara så slarviga som i förra veckan. Under flera år under 1990-talet hade både NSD, SVT och Radio Norrbotten en rätt god bevakning av Norrbottens närområde dvs övriga Nordkalotten. Man kan väl inte kräva att den ofta krisande lokalpressen återupptar den bevakningen, men vad med public service? Talar inte själva omvärldsläget för att vara extra noga med fakta och ta med kontext?

Mest läsvärda böckerna från 2016

En ovanligt läsvärd bok om svenska soldater och konflikter i modern tid.

Eftersom Ett halvt år, ett helt liv både utgör gripande militärhistoria och en ovanligt lyckad självbiografisk bok anser jag att den är den mest läsvärda nya boken i mina hyllor. Jag tror också att intresse för militärhistoria INTE behövs för att kunna läsa Magnus Ernströms bok med stor behållning. Mer exakt varför boken är synnerligen lyckad kräver en poddintervju med författaren - och en sådan kommer också under 2017 genom Pennan & Svärdet.

Vad gäller nästa bok, Vid dödens portar av Patrik Berghäll, så tänker jag helt enkelt citera ur den - det och författarens förra bok (I fjärrpatrullerna) bör räcka som motivering:

"...patrullen vandrade närmare 500 kilometer och överlevde i 20 dagar utan proviantpåfyllning [...] livnärde sig på svamp och bär samt på två karelska vildrenar som de lyckades fälla. Enligt patrullrapporten gick stövlarna sönder efter 300 kilometer. Uniformsjackorna höll för slitaget, men inte byxorna."

Tilläggas bör bara att Vid dödens portar inte handlar om de "vanliga" finska fjärrpatrullmännen utan om det finska flygvapnets fjärrpatrullavdelning, Avdelning Hartikainen. Bildmaterialet är också fantastiskt, och aldrig tidigare publicerat.

På delad tredjeplats kommer som av en händelse två böcker som bägge utspelar sig i nutiden och den nära framtiden (men relevant militärhistoria tas upp i böckerna). Björn Anderssons och Tommy Jeppssons Bricka i ett stort spel beskriver på ett kusligt initierat sätt ett hotscenario med fokus Gotland, medan Stefan Olssons Vilseledning är en oundgänglig bok för den som vill förstå den krigföring som var ständigt aktuell under 2016 och sannolikt lär bli lika viktig under 2017. För beslutsfattare inom medier och försvaret borde läsning av dessa två böcker vara högprioriterad.

Under 2016 utkom det enligt min åsikt ovanligt många högintressanta militärhistoriska böcker men här syns bara mina topp tre.

”Utan diesel svälter vi”

Kör MC i hemvärnet eller skriv en insändare - huvudsaken är att alla gör något.

Med rubriker i Sveriges Radio som "MSB: Kommunerna måste rusta för krig" och i tidningarna "Kommunerna ska rusta för krig – men de vet inte hur" och senast idag i DN:s huvudledare: "Vår beredskap är usel" har behovet av ett nytt svenskt totalförsvar kanske aldrig fått starkare medial belysning.

Två avsnitt i Dagens Nyheters huvudledare är ovanligt fräna: "Våra beslutsfattare har agerat som att en stor kris är så osannolik att det inte är värt att investera för att skydda sig mot den. Det är ett tänkande som föregått många katastrofer" och: "Finland har klokt nog valt en annan väg och behållit ett totalförsvar med beredskapslager."

En annan ledare idag sticker också ut, Greger Ekmans "Utan diesel svälter vi" i Norrbottens-Kuriren, i vilken han bland annat skriver: "Trots att regeringen fastslagit att beredskapsarbetet inom det civila försvaret ska återupptas så har det inte tillskjutits några extra pengar."

Med tanka på att osäkerheten om omvärldsutvecklingen, i både när (Östersjön) och fjärran (kring Kina), inte verkar avta - kanske det inte är så konstigt om många människor känner oro inför framtiden. Vad ska vi då göra? Jo, låt oss omforma oro till något konstruktivt. Det finns en rad olika frivilliga civila och militära försvarsorganisationer, fler än vad många känner till, se samlingssidan frivilligutbildning.se Genom dessa kan du både bli mer robust själv och bidra till att hela samhället blir mer robust inför världsekonomiska, energirelaterade, naturliga (skogsbränder etc) och militära kriser. Och alla, även den som inte har möjlighet att själv delta i någon frivilligverksamhet, kan bidra genom att läsa på om vad en större kris kan innebära för hushållet och sist men inte minst göra sin röst hörd inför politiker och i medier. Givetvis sakligt och lugnt. För, som en viss liten sympatisk filmkaraktär en gång sade: Rädsla är vägen till den mörka sidan.

Bästa manliga resp kvinnliga prickskytten

Ett av två olika sovjetiska frimärken till prickskytten Ludmila Pavlitjenkos minne.

Jag läser just nu Den vita döden, den första boken på svenska som fokuserar på världshistoriens mest framgångsrika prickskytt, Simo Häyhä. Det är fängslande läsning, eftersom bokens författare är synnerligen kunnig vad gäller skytte och själv har intervjuat Häyhä.

Tapio Saarelainens Den vita döden är svårslagen - har man det minsta intresse för finska vinterkriget eller prickskytte är detta en makalös bok, inklusive en mängd foton och kartor. För att förstå hur stor Simo Häyhä blivit ute i världen, särskilt i Japan, har boken fått ett fint förord av Mika Kulju.

I senaste numret av Pennan & Svärdet finns även den nya boken Kvinnor i strid av Anna Larsdotter. Världens mest framgångsrika kvinnliga prickskytt, Ludmila Pavlitjenko, finns givetvis med och jag lärde mig av boken bland annat att hon blev en låt av den amerikanske folkmusikern Woody Guthrie. Låten ifråga, "Miss Pavlichenko", kan man sen givetvis höra på Youtube.

Kvinnor i strid innehåller starka kvinnoöden inte bara från Röda armén utan även Luftwaffe, och där fanns flera för mig okända detaljer trots att jag trott mig veta en del om ämnet. Boken är inte heller begränsad till andra världskriget utan sträcker sig från trettioåriga kriget till samtiden.

Ryska marinkåren då och nu

Ryska spelkort med sovjetisk marininfanterist i helsvart framför en VDV-soldat.

Segern över den svenska flottan vid Hangöudd 1714 var Rysslands första seger till sjöss. Därtill anser man i Ryssland att den var en av de viktigaste segrarna överhuvudtaget under hela det så kallade stora nordiska kriget 1700-1721. Nya rön finns om slaget.

Segern fick stora konsekvenser, den öppnade Rysslands väg till Åland och Bottenviken. Den 7 augusti (enligt dåtida rysk kalender 27 juli) är därför en milstolpe i Ryssland inte bara för vanliga sjömän utan även för marininfanteriet, som också deltog i slaget - vilket är anledningen till att det tas upp i Ryska elitförband och specialvapen. Men det finns olika tolkningar av slaget, som i svensk historieskrivning benämns sjöslaget vid Rilax. Det har på senare år faktiskt också kommit en hel del ny information om en av dem som avgjorde slaget, kommendörkapten Matija Zmajevic. Dessa nya rön finns i den ifjol utgivna Stor seger - litet nederlag? i det överraskande kapitlet av Margareta Matovic.

Särskilt i Johanna Wassholms kapitel blir man varse skillnaderna i hur slaget vid Hangöudd/Rilax lever vidare i Ryssland, Finland och Sverige. Wassholm ger ett tydligt exempel på hur stort slaget var och ännu är ännu är i österled - det högtidlighölls med en sovjetisk medalj 1964 och en rysk 2014. Apropå militära märken så märks de senaste årens ökning av fallskärmsutbildningen inom marininfanteriet även i dess förbandsmärken. Nedan märke från Svarta havets marininfanteri.

Östersjön dominerar i ny rapport

Arktis har på senare år fått fler ryska baser och förband.

Rapporten "Säkerhet i ny tid" släpptes igår under stor medial belysning på grund av Natofrågan. Rapporten återger till stor del hur en militär händelseutveckling i Östersjöregionen kan gestalta sig men ägnar mycket lite utrymme åt ett mer nordligt scenario.

På 62 ställen i rapportens text tas Östersjörelaterade saker upp. Barents och Arktis nämns vardera två gånger i brödtexten (plus en not om Barents), Murmansk fyra gånger. Vad gäller olika scenarion som berör svensk säkerhet kan man därför snabbt fastställa att man lagt mycket stor fokus på Östersjön. Även av den 203-sidiga rapportens få stycken om nordliga förhållanden framgår dock att Arktis/Barents/Murmansk är av enorm vikt. Men den vikten avspeglas alltså inte i textens geografiska fokus.

Hur stor del av Sverige räknas som en del av Arktis, militärt sett? Ryska försvarsministeriet har inte öppet definierat var gränsen i Sverige går, utan har bara förkunnat att Sverige utgör en del av Arktis. Men enligt en FOI-analys kan hela Norrland räknas som del av det nya Arktis - se FOI-rapporten "Strategisk utblick 2010: Säkerhetspolitisk nattorientering".

War on the Rocks

Many of my international friends and colleagues have asked that I start writing this blog in English instead of Swedish. I have replied that since my primary audience is Swedish, the blog will continue to be in Swedish, unless a specific topic calls for the use of English.

Some weeks ago I was honored to be asked by Ryan Evans, founder and editor of War on the Rocks, to write an article for the blog about security policy in the Nordic region. Today the article, which discusses Sweden's and Finland's relations to NATO and Russia, was published.

As the workload I have faced over the last year slowly diminishes, I have good hope of giving Wiseman's Wisdoms a revitalization with a couple of new posts within the coming weeks.

Jan hedrad på bästa sätt

Länderna som Jan ställde upp för fanns med på flera sätt vid avskedet.

Örebro-Värmlandsgruppen (ÖVG) är underställd Livregementets husarer (K 3), där Jan Danielsen, frivillig i Finland och sedan Norge, i decennier var reservofficer. Hedersvakten vid Jans begravning med frivilliga från ÖVG var alltså synnerligen lämplig och de tre representanterna inklusive ÖVG:s chef överstelöjtnant Bengt Fransson gav ceremonin en gedigen inramning.

Stort tack för alla som på olika sätt bidrog till ett vackert och berikande avsked av en man som i både ord och handling ställde upp för Nordens frihet.

Dödförklarad 1940 men dog 2016

Stenen till minne av svenska medborgare fallna för Norge 1940-45, på Västra gravlunden i Oslo.

Nu på fredag den 27 maj begravs en svensk som var frivillig för både Finland och Norge, Jan Danielsen. Det var mycket som jag uppskattade med Jan, inte minst hans vänliga sätt och humor. Det känns tomt nu men samtidigt har det i både brev och per telefon kommit värmande ord om honom.

Under Jans deltagande i striderna om södra Norge blev han rapporterad som stupad och hans föräldrar började få kondoleansbrev om den stupade sonen. Flaggan hemmavid vajade därför en tid på halv stång. Men Jan klarade sig både den gången, liksom många gånger till. Några av hans kamraters namn hamnade dock på minnesstenen över stupade svenskar 1940-45, i Oslo, den sten som syns här ovanför.

Hur hittar man förresten minnesmärken över stupade svenskar, både utomlands och i Sverige? En del har Lennart Westberg och jag tagit upp i Svenskar i krig 1914-45 men det finns många fler. Det finns också sedan några år en förening som sysslar med att inventera alla olika svenska militära minnesmärken, och verkar för att de skall vårdas. Besök gärna föreningens hemsida och förundras över i hur många länder det finns svenska militära minnesmärken.

Norska Aftenposten har infört denna nekrolog om Jan.

Jan, vila i frid!

Jan som nyutnämnd fänrik, omedveten om att han inom kort ska bli frivillig för Finland och Norge.

Jan Danielsen avled i lördags och därmed har den siste av svenskarna som ställde upp i andra världskriget både för Finland och Norge lämnat oss. Han stred alltså högst konkret både mot Stalins och Hitlers krigsmakter.


Jan gav mig förtroendet att få skriva boken om honom och för det är jag honom för evigt tacksam. I en av de sista intervjuerna med Jan tog han upp att han inte kände något hat gentemot de soldater han stred mot och det är något jag kan bekräfta - som haft rätt intensiv kontakt med honom. Jan var en rak, stark men också omtänksam gentleman med en stark tro på personligt ansvar för den frihet vi åtnjuter i Norden. Hans tid som frivillig för våra grannar står i fokus i Jan och Nordens frihet, men han var också en begåvad entreprenör och uppfinnare - även efter att han fyllt nittio år. Nu i sommar skulle han fylla 99.

Ett av Stalins största projekt lever

En stark ny bok om att överleva Stalin och nå friheten.

På moderna kartor finns det inget Ingermanland. Området heter Leningrads län (ja, trots stadens namnbyte för länge sen). Men vi bör nog ändå inte glömma Ingermanland. Bland annat för att tusentals svenska medborgare helt eller delvis är ingermanländare. Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali, berättar om Ingermanland på ett levande sätt.

Det räckte inte med att utplåna människor fysiskt, ansåg Josef Stalin. Därför angrep han även minnet av människor. Jag fick en kuslig förnimmelse av hur väl Stalin lyckats när jag för några år sedan läste i en svensk statlig tidskrift om ett en gång svenskt område i dagens Ryssland kallat "Ingenmansland". Av sammanhanget var det dock fullständigt klart att det ursprungligen hade stått Ingermanland. Tidskriftens korrekturläsare måste ha ansett att det var frågan om ett stavningsfel och "rättat" ordet. Jag skrev till redaktionen och föreslog att man borde införa en rättelse med en kort förklaring. Man varken svarade eller rättade. För vem bryr sig om Ingermanland?

Ingermanland blev ett svenskt landskap som ett resultat av freden i Stolbova 1617. Något över hundra år varade den svenska tiden. När Ryssland 1721 helt tog över kontrollen fördrev man inte den till stor del lutherskt troende finska befolkningen, finskingermanländarna. Tsar Peter förde in en stor mängd ryssar i Ingermanland och grundlade där med svenska gårdar som fundament (alltså var det inget "tomt träsk" som det ibland hävdas i Ryssland) en västerländsk stad för ryssar, Sankt Petersburg. Men, han lät ingermanländarna bo kvar.

Efter Tsarrysslands undergång 1917 utropades Republiken Norra Ingermanland som oberoende stat. Det är den republikens nordiskt utformade flagga (blå-rött kors på gul botten) som ännu används av ingermanländska föreningar. Den ingermanländska staten existerade dock enbart mellan 1919 och 1920. De första åren under Sovjetryssland (som 1922 uppgick i Sovjetunionen) ingav förhoppningar eftersom finska språket inledningsvis fick statligt, alltså kommunistiskt, stöd. Denna till en början finskvänliga politik upplevde även Matti Putkinen, vars i decennier opublicerade anteckningar ligger till grund för den just utkomna boken Fånge, spion, partisan. Men denna politik skrotades också, och det blev snart bara en detalj i det blodiga experiment som Sovjetunionen utvecklades till. Matti Putkinen skildrar Ingermanland och stalinismen inifrån, på ett mycket mänskligt och konkret sätt. Lägg därtill att han kan berätta av egen erfarenhet om sovjetisk spionutbildning och hur det var att fällas i fallskärm över Finland. Därefter får läsaren med hjälp av den nutida författaren Mikko Porvali inblick i hur Matti Putkinen lyckades undgå finsk avrättning och till slut upptas i det finska elitförbandet fjärrpatrullerna och operera mot Röda armén och därefter mot tyskarna i Lappland. Här kan man sannerligen tala om att ha upplevt världshistorien.

Men stalinismen och dess stora projekt försvann inte i och med Stalins död 1953. Vad gäller själva stalinismen är den ingen stor kraft i dagens Ryssland, men dock på väg tillbaka från att ha varit uträknad. Detta har manifesterats inte bara i ord utan även i form av nya statyer av Stalin - som alltså redan har uppförts. Hittills har det skett utanför storstäderna, men det senaste är att en till Stalin-staty kanske redan i år kommer bli verklighet i Arkhangelsk, alltså i nordvästra Ryssland.

Mer allvarligt är dock att ett av Stalins största projekt utanför Sovjetunionen på inget sätt försvann med Sovjet. En major i sovjetiska armén, Kim Il Sung, tillsattes efter andra världskriget av Stalin som diktator över Nordkorea, startade Koreakriget och ledde landet inte bara fram till sin död 1994 utan gör det än idag, teoretiskt genom att han efter döden utsågs till landets evige president och mer praktiskt genom att hans son och därefter sonson styr över landet.

Som bekant skapar Nordkorea nästan varje vecka rubriker även i Sverige. Mindre känd är insatsen av över tusen svenska medborgare i Koreakriget och att ännu 2016 har Sverige en roll i ingenmanslandet, den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea, för mer om den lyssna på senaste programmet från Vetenskapsradion historia: "Spökkommissionen i Panmunjom".

P.S.
Förtrycket av ingermanländarna upphörde inte med Stalins död utan först tre år senare, 1956, när stalinkulten började avvecklas. De som överlevt fick då möjlighet att återvända till hemtrakten. Men ordet Ingermanland fortsatte en tid att vara bannlyst.

Gästinlägg: Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland



Publicerar ytterligare ett gästinlägg, den här gången i ämnet officersutbildning. Författare är Peter Olevik Dunder som är löjtnant i svenska marinen och har i föreningslivet arbetat för ökat nordiskt samarbete.

Jag vill poängtera att jag inte alltid håller med vad som skrivs i gästinläggen här på bloggen, men jag tycker däremot att det är viktigt att olika åsikter runt försvarsfrågan vädras.

/ Skipper

------------
Statsministrarna Sipilä och Löfven skriver (10/1) på DN debatt om gemensamt agerande i händelse av kris och väpnad konflikt. Tveklöst kan Finland och Sverige gå längre än ett fredstida samarbete, men också det fredstida samarbetet kan utvecklas längre och på så vis gynna våra länder mer än idag. För att nå långt i samarbetet krävs att politiker och försvarsmakter vågar rationalisera bort delar i något av länderna. Utan allianser är det svårare, men det går ändå att göra.


Jag vill mena att grundutbildning av våra länders sjöofficerare kan och bör ske gemensamt. Vinsten med att göra saker tillsammans är större än de kronor och euro som sparas. Nyttan torde främst ligga i att ge ökad operativ effekt. Utväxlingen på den operativa effekten är sen avhängit politiska beslut att länderna också ska samarbeta i ofred och krig. Gemensam utbildning kan därtill ge ökad språkförståelse, personliga vänskaper och fördjupade kunskaper om varandras arbetssätt. Naturligt följer sådant av nära och långvarigt samarbete. Här har Finland och Sverige sällsynt goda förutsättningar och våra bägge länders regeringar och marinchefer har, sen flera år, stakat ut vägen framåt med den gemensamma marina stridsgruppen Swedish Finnish Naval Task Force (SFNTG).


För att nå längre med avsatta medel kan egna verksamheter behöva läggas ner, vilket lätt blir kontroversiellt. Gärna att något samlokaliseras, men inte gärna att det är det egna landets verksamhet som då läggs ner. Här måste det bli ändring! Jag när ett hopp om att allvaret i dagens situation ska kunna avspeglas i ökade anslag för något år. Ändå bör rationaliseringar göras. Gör det då på fredsverksamheten och som svensk föreslår jag därför att nedläggningar sker här för att stärka verksamheten i Finland och därmed stärka summan av våra styrkor.

Gemensam försvarshögskola har dryftats och gemensamma inköp görs, om än med varierande framgång. Grundutbildning av officerare däremot har, mig veterligen, inte varit på tapeten att slå samman länderna emellan. Här går att bygga långsiktigt goda förutsättningar för ett tätare samarbete genom att prägla blivande sjöofficerare i bägge länder.

Finska och svenska har talats på ömse sidor Bottniska viken både före och efter att Finland och Sverige upphörde att vara ett och samma land. Språken används idag i offentlig förvaltning i bägge länder, i Finland skyddat i grundlagen och i Sverige genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Officerare i Finland talar ett av språken som modersmål och har lärt sig det andra språket under skolgången. Officerare i Sverige däremot talar svenska oavsett modersmål och har sällan lärt sig finska i skolan. Det kan nu rådas bot på.


När den sovjetiska ockupationen av baltstaterna upphörde så stod Estland, Lettland och Litauen inför att till stora delar rekrytera nya officerskårer. Sverige lämnade då bistånd bland annat genom att tillhandahålla platser för baltiska kadetter vid svenska militärhögskolor. Nu är det dags för Sverige att titta utanför våra egna gränser. Inte för den svenska officerskåren behöver ersättas, nej utan för att det fåtal nya sjöofficerare som behövs är svårmotiverat att fortsätta utbilda på egen hand och för att nationsöverskridande samarbeten enligt politiska beslut ska öka.


Är det genomförbart då? Tveklöst. Mina kurskamrater från Baltikum läste, tog examen och gjorde fortsatt befattningsutbildning nivå 6 (det som idag är OF 1) med oss svenska marinkadetter. De hade dessförinnan läst svenska i ett halvår, bott i svensk värdfamilj och sen gjort en förkortad svensk ”värnplikt” på fartyg. Flera av dem hade även en nationell värnplikt med sig i bagaget. På samma sätt som många utbytesstudenter i gymnasieålder gör så lärde sig dessa unga killar och tjejer svenska språket på mindre än ett år. Detsamma skulle kunna gå med finska språket för blivande svenska sjöofficerare. Undervisning kan sen ske på både finska, skandinaviska och engelska.


Idag sker grundutbildning av en svensk sjöofficer vid Försvarshögskolan i Stockholm, militärhögskolan Karlberg i Solna, sjöstridsskolan i Karlskrona och sjöfartshögskolan vid Linnéuniversitetet i Kalmar. Tre år som kadett, till kandidatexamen, och sen ett och ett halvt år till som fänrik innan de kommer ut i produktion. I Finland grundutbildas officerare i tre år, till kandidater, för att sedan gå ut i produktion och där fördjupa sina kunskaper. Därefter läser de finska marinofficerarna en tvåårig magister vilket svenska officerare gör först på chefsprogrammet. Därtill har Finland en tvåårig generalstabsofficersutbildning som liknar det svenska chefsprogrammet. Total utbildningslängd är således snarlik. Grundutbildningens årskullars storlek liknar också varandra så sammanslaget fördubblas elevantalet från 25 till 50.


Låt dessa svenskar göra sin utbildning på Sveaborg tillsammans med finska kollegor istället. Sverige och Finland ska arbeta mer tillsammans. Vad bättre då än att rationalisera officersutbildningen och samtidigt knyta personliga vänskapsband för livet mellan finska och svenska officerare? En svensk sjöofficer grundutbildas idag fyra och ett halvt år innan de kommer ut i produktion. Ge dem tre-fyra år i Finland istället, fyra om de behöver ett basår för att lära sig språket och för att få smaka på sjölivet i finska flottan.

Försvarsmaktens försörjning av sjöofficerare kan göras mer effektiv. Försvarsmaktsgemensam utbildning med armé och flyg må vara intressant, men det är tillsammans med finska marinen dessa officerare ska arbeta kommande år så lägg krutet där. Grundutbilda svenska sjöofficerare i Finland.

Peter Olevik Dunder

Kartor, spioner och vidrig mat

Från en av de sovjetiska militärkartorna över Stockholm, tryckt 1986. I månadens film är fokus dock mer på Norrköping.

Andra världskrigets kodknäckare, de sovjetiska militära kartorna över Sverige och finska Högkvarterets elitförband är tema som belyses i två nya böcker och en dokumentärfilm.

Den stridsvagnstyp som undertecknad utbildades på, den tornlösa stridsvagn 103, pryder omslaget för den nyproducerade dokumentärfilmen "Kalla kriget 1963-1980" som första gången erbjuds i det färska numret av Pennan & Svärdet. Jag har just sett filmen och kan intyga att manusförfattaren m m Einar Lyth presenterar massor av arkivfilm som jag aldrig sett förr samt nyinspelade intervjuer med till exempel en östtysk officer som berättar initierat om den ständigt höga grundberedskap som DDR:s militära styrkor hade, liksom övningar med Jylland som mål. Lyth intervjuar även en svensk militär kartexpert om de sovjetiska militärkartorna över Sverige. Genom intervjun med denne får man klart för sig hur pass ingående exempelvis Norrköping kartlades.

En ytterst hemlig del av Finlands militära styrkor under andra världskriget får man nya inblickar i genom den nya boken Fånge, spion, partisan av Matti Putkinen och Mikko Porvali. Denna bok har jag int kunnat läsa ännu men jag vet att Mikko Porvali skrivit två böcker tidigare av hög kvalitet. Detta är hans tredje om finska Högkvarterets fjärrpatruller och man kanske därför undrar varför en tredje? Jo, därför att nu gäller det ett mycket speciellt öde inom fjärrpatrullerna, en sovjetisk spion som gick över till Finland och blev en del av eliten, fjärrpatrullerna. När fjärrpatrullmannens söner (i Norrköping!) fick läsa Porvalis två tidigare böcker beslöt de sig för att överlämna faderns opublicerade anteckningar till Porvali och de har utgjort grunden för Fånge, spion, partisan som nu erbjuds i Pennan & Svärdet.

En annan bok i nya Pennan kan jag säga mer om eftersom jag hunnit få den, Kodknäckarnas hemliga liv i Bletchley Park av Sinclair McKay. Denna bok handlar om både män och kvinnor som knäckte "perfekta" tyska koder under andra världskriget. Förutom att boken ger härliga inblickar i livet som kodknäckare - inklusive vidrig mat - får man många tankeställare om underrättelsearbete och tystnadsplikt. Det finns också norska inslag i boken genom kodknäckarnas bidrag till operationerna mot de väldiga tyska örlogsfartygen Scharnhorst och Tirpitz. Läs i boken även om den unge örlogskaptenen Ian Fleming (ja, James Bonds pappa) och hans "Operation Ruthless".