Vad hände 6 mil från Finland?

De sista TV-bilderna av överste Igor Strelkov före semestern, från den ryska militära TV-kanalen Zvezda.

Även Amnesty International anser att striderna i Ukraina nu utgör en ”internationell väpnad konflikt”. Amnestys generalsekreterare säger också att man anser att det finns tillräckligt med bevis för att Ryssland har reguljära förband inne i Ukraina.

Man ska absolut notera att Amnesty även kritiserar Ukraina för att ha brutit mot regler och avtal vid flera tillfällen. Kremls icke-erkända krigföring i Ukraina lyfts dock särskilt fram på Amnestys egen hemsida.

Att nu organisationer för Rysslands soldatmödrar och Amnesty talat ut om Ukrainakriget är naturligtvis viktigt, liksom de oroväckande nyheterna kring IS(IS). Men de många allvarliga nyheterna från Ukraina och Mellanöstern har uppenbarligen också gjort att svenska medier missade en märklig händelse nära Finland i förra veckan, för att vara exakt i Valamo, sex mil från Finland (fram till 1944 finskt territorium). Händelsen filmades av privatpersoner men har sedermera också bekräftats av bland annat den ryska militära TV-kanalen Zvezda med både bild, text och nämnda film. Man kan se det på Zvezdas egen hemsida.

Vad var det då som hände i Valamo? Jo, den ryske överste som under flera månader varit i fokus av många händelser under Ukrainakriget, Igor Strelkov (egentligt efternamn Girkin), dök upp i Valamo iklädd fältuniform, därtill en som han inte tidigare avbildats i. Kamouflagemönstret råkar vara FSB:s, den ryska säkerhetstjänstens (se FSB-mönster i t ex Camopedia) och kallas ”pogranitjnik” (pogranichnik). Detta är på något sätt logiskt eftersom Strelkov själv uppgett att han tillhört FSB fram till 2013. Samtidigt är det första gången som han avbildats i denna uniform. Vad den ”före detta” FSB-översten gjorde på rysk mark i uniform och officiellt på semester inför att omorganisera de väpnade styrkorna i ”Novorossija” (hans nya uppdrag enligt klippet ovan) framgick inte. Men ledtrådar finns. Dels utgör Valamo en av president Putins favoritställen, dels syns i bild samtidigt som Strelkov för en kort stund Alexander Dugin. För den som inte är bekant med Dugin är hans person kanske överskattad men hans bok Geopolitikens grunder har författats med öppet stöd av den ryska generalstaben och innehåller bland annat avsnittet ”Den finska frågan” som tydliggör Moskvas behov av ”strategisk kontroll över Bottniska viken”. Länge var Dugin också en av de mest drivande bakom Eurasien-visionen och aktiv i östra Ukraina långt före salamikriget inleddes.

Salamikrig? Det är mitt förslag på benämning på den typ av krig som utspelas i det nutida Ukraina. Om blixtkrig var det som gällde i vissa skeden av andra världskriget menar jag att salamikrig nu skulle kunna vara ett passande namn eftersom en av grundprinciperna uppenbarligen är att använda salamitaktik, att vinna mark genom små men många steg. Lägg därtill att en viss italienare nu citeras för att försvara kriget.

För övrigt finns nu åter den synnerligen läsvärda boken om svenskarna i vinterkriget åter hos SMB, alltså boken För Finlands frihet.

P.S.
Kamouflagejackan som överste Strelkov/Girkin bär i klippet längst upp är ingen direkt reproduktion av tysk ”smock” från andra världskriget utan en rysk modell kallad ”Partizan” (ja, med ”z”). Men släktskapet är tydligt. För mer om Partizan se t ex nämnda Camopedia.

Ödesdag för Finland och Ukraina

Ett enda land överlevde till största delen avtalet som slöts den 23 augusti 1939. BILD: Peter Hanula.

För exakt 75 år sedan bildade Tyskland och Sovjet i Moskva en pakt som fick sitt namn av utrikesministrarna som skrev under, Molotov och Ribbentrop. Genom en del av pakten som i Sovjet hemlighölls ända fram till 1989 delades en rad länder upp mellan Stalin och Hitler, däribland Finland.

Pakten höll i ett år och tio månader och innebar i svenskt närområde slutet för baltstaterna. Finland såg ut att också bli uppslukat men kunde genom ett obegripligt starkt motstånd rädda större delen av sitt territorium från sovjetisk ockupation och bevara sin frihet och självständighet.

Idag är det en annan europeisk stat som är föremål för glödhet diskussion på högsta nivå, Ukraina. Tyskland har trots dagens ödesdigra datum i form av Angela Merkel själv framfört ett förslag i denna diskussion. Vad Merkels förslag går ut på och hur realistiskt det är – det är ännu för tidigt att säga.

Har ni fest eller? Några tankar om det finsk-svenska försvarssamarbetet

Igår presenterade Sverige och Finland en handlingsplan för sitt militära samarbete genom respektive lands försvarsminister. Man kan se det som nya resoluta steg framåt, eller en uppräkning av vad som i mångt och mycket redan sker och vad som faktiskt efterlysts från politiskt håll under många år – inklusive frågan om gemensamma förband. Detta är dock ingen text […]

Uppdaterat: Regeringen gjorde det igen…



Gjorde vadå undrar ni förstås? Jo, man har i dag ånyo kört över försvarsberedningen genom att förekomma. Inte nog med att man för några veckor sedan gick ut och lovade 5,5 miljarder till försvaret så har regeringen i dag även gått ut och presenterat riktlinjer för hur ett försvarssamarbete med Finland ska se ut och man har desutom specificerat inom vilka områden. Hade jag suttit i en försvarsberedning som inom kort ska lämna in sin slutrapport så hade jag inte varit särskilt nöjd med den tågordning som regeringen tillämpar. Agerandet från regeringen utstrålar inte trovärdighet, och min analys är att man nu gör allt för att innan valet bli av med ”Svarte Petter” och för att man i efterhand inte ska kunna anklagas för att ha kört sönder försvaret.

Hur det låg till med det där numera ökända löftet om 5,5 miljarder vet vi redan. Det har kollegan Wiktorin redan klarat ut. Sådant som ligger bortom nästa mandatperiod kan vi direkt räkna bort. De kommande fyra åren blir det därmed inga 5,5 miljarder i årligt tillskott som basunerades ut i stora rubriker, inte heller blev det några 1,1 miljarder som utlovades under den närmaste mandatperioden och tidigast 2018. Det blev så här istället.

Grafik: Johan Wiktorin

Men vad innehåller då dagens redovisning från försvarsministrarna egentligen?

Till att börja med så säger man att samarbetet avgränsas till fredstid, vilket vi direkt kan konstatera inte kommer att öka försvarsförmågan i den omfattning som man hade hoppats på, något som borde vara det centrala i alla försvarssamarbeten. Trots det så säger man att ”tyngdpunkten bör ligga på det långsiktiga perspektivet och på samarbetsområden som kan leda till en väsentligt ökad ömsesidig operativ förmåga”. Då återstår ju onekligen frågan huruvida det finns en icke officiell agenda om ett samarbete även i händelse av krig, något som vore av godo för båda parter?
Ett försvarssamarbete bör rimligtvis ha som sitt primära mål att vara ett försvarssamarbete på riktigt som i den bästa av världar rendera i att 1+1=3. Men då geografiska förhållanden, förutom längst uppe i norr, i kombination med att både Sverige och Finland har ett ”miniatyrförsvar” där allt krävs på hemmaplan så är risken att förslagen som ligger leder till att 1+1=1. För vem ska kunna avvara något till den andra sidan av Östersjön när det blir skarpt läge?
Oaktat detta, och oaktat att man ånyo förekommit försvarsberedningen, så vad har man då egentligen sagt?

Marinen

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, sjöövervakning, gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband och utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning (OPCON) av enheter mellan de marina stridskrafterna.

Övningssamarbete är ingen nyhet. Marinen övar redan tillsammans med Finland i de flesta internationella övningar och nu även inom ramen för övningen SWEFINEX som startar på måndag. Men det finska intresset för den ”gemensamma övningen” är minst sagt svalt. Man ställer i årets övning upp med endast ett fartyg(!) Samma sak var det förra året.

Utbildning och träning har tidigare analyserats i Marinen. Resultatet blev då att det skulle bli dyrare att transportera personal till Finland och inkvartera enligt gällande avtal än att ha utbildning i egen regi. Vice versa blir det givetvis för Finland.
Att öva operativ ledning genomförs även det redan i dag under gemensamma övningar, så inte ens det är något nytt. MTS har OPCON över förbanden till sjöss och Finland kommer att ingå i den förbandsmassan under övningar, nu snart i SWEFINEX.
För marinen är dagens besked således inget nytt under solen, det mesta är redan omhändertaget eller realiserbarhetsprövat.

Flygvapnet 

Utforska möjligheterna att förstärka samarbetet om övningar, utbildning och träning, luftövervakning och ledning (C2), gemensam användning av grundläggande infrastruktur, gemensamma förband samt utvecklingen av förmågan att överföra operativ ledning av enheter mellan flygstridskrafterna. Det fördjupade samarbetet ska bygga på det befintliga samarbetet inom ramen för Cross Border Training (CBT).

Samma sak gäller för Flygvapnet när det kommer till utbildning och träning. Det kan omöjligt bli billigare att regelbundet åka till Finland för att låt säga öva i simulator, än att ha en egen. Samma sak gäller troligtvis övrig träning, i synnerhet när det börjar handla om att flytta många individer mellan Sverige och Finland. Ett område där man redan samarbetar är inom FAC-utbildningen. Där deltar redan finsk personal i den svenska utbildningen, men då handlar det givetvis om enstaka tillfällen med begränsat deltagande. Således inte så kostsamt och därmed hanterbart. Det är inom områden som dessa, där et blir kostnadseffektivt man bör rikta in framtida samarbeten och inte på bredden bara för sakens skull.

CBT är väl utbyggt i dag, och en fördjupning skulle primärt utgöras av att flyga fler gemensamma pass, men här har vi som bekant en stadigt sjunkande flygtidsuttag, så möjligheterna att öka antalet flygtimmar inom ramen för CBT ser onekligen svårartade ut. Övningen som nyligen genomfördes på Island visade enligt säkra källor tydligt på att man inte kan komma så mycket längre inom samarbetet än vad man redan har gjort utan att man då måste passera en tydlig gräns vad avser delgivning av hemlig information, något båda parter, men framför allt Finland har bromsat. Både svenska och finska flygvapnet har sedan tidigare bl.a. efterlyst möjlighet att planera alternativ landningsplats vid dåligt väder i respektive land, något man redan har gjort med Norge. Det har enligt uppgift varit en problematisk fråga att hantera i Finland, svårare än i Norge och Sverige.

Armén 

Utforska möjligheterna till fördjupat bilateralt samarbete om övningar, utbildning, jämställdhetsfrågor och träning inom t.ex. artilleriutbildning, grundläggande soldatutbildning, vinterutbildning och mekaniserade förband samt gemensam användning av övningsanläggningar.

För armén handlar det näst intill alltid om stora volymer personal när man ska utbilda, träna och öva. Vi vet redan i dag vad det kostar att öva i Norge i samband med övningen Cold Response när förband och materiel ska flyttas. I år kunde inte samtliga planerade förband och enheter deltaga p.g.a ekonomin. Hur återkommande sådana manövrar där trupp och fordon ska flyttas till/från Finland kommer påverka en ansträngd försvarsekonomin kan nog vem som helst tyvärr räkna ut.

Logistik

Utforska möjligheterna att genomföra gemensamma förstudier, t.ex. om ett nytt ytstridsfartyg, gemensam utläggning av verksamhet på entreprenad och fördjupat bilateralt samarbete inom underhåll och framtida förmågeutveckling.

Att titta på ett gemensamt nytt ytstridfartyg är kanske den bästa och den enda faktiska nyheten i dagens förslag. Att bygga fartyg tillsammans med Finland kan förhoppningsvis vara en bra lösning för framtiden i syfte att minska utvecklingskostnaderna. Det kan dock bli problematiskt om försvarsberedningen har kommit fram till helt andra förslag. Ett annat problem runt detta är att Försvarsmakten själva har prioriterat bort nya ytstridsfartyg. Det försvann ur liggande materielplan för över ett år sedan, och den planen sträcker sig bortom 10 år. Ska nya och välbehövliga ytstridsfartyg byggas så måste mer pengar skjutas till, och några sådana pengar har regeringen bevisligen inte tänkt trolla fram under kommande mandatperiod, om man nu mot alla odds skulle få fortsatt förtroende.

Vilka verksamheter som ska läggas ut på entreprenad är högst oklart. Det Sverige har provat hittills har tyvärr inte präglats av positiva utfall utan har istället ofta inneburit att verksamheten anpassats för fredsbruk och inte skett med krigets krav för ögonen.


Mina slutsatser av dagens försvarspolitiska utspel är tre. För det första handlar det om att bli av med ”Svarte Petter” när det kommer till en under flera år hårt kritiserad försvarspolitik som bidragit till ett utarmat försvar. För det andra så är dagens besked i stort inget nytt under solen. Snarare en beskrivning av saker som redan pågår eller är realiserbarhetsprövade sedan tidigare, några punkter är dock riktigt bra. Min sista slutsats, eller rättare sagt konstaterande, är att regeringen ånyo förekommer försvarsberedningen rörande denna fråga.
Det vore klädsamt om man lät försvarsberedningen arbeta utan att hela tiden förekommas.

Oaktat dessa förslag som i grunden är positiva så innebär det troligen ändå att 1+1=1. Den enda riktiga åtgärden är trots alla utspel att kraftfullt öka försvarsanslaget och att både Sverige och Finland blir medlemmar av NATO. Men när våra politiker inte vill betala för ett försvar så blir de olika förslagen tyvärr väldigt urvattnade.

P.S. 1: Jag är i grunden mycket positiv till samarbete med Finland och övriga demokratiska länder i vårt närområde om någon nu trodde något annat. Men det som nu presenteras i dag imponerar inte särskilt mycket och tyder mer på att man vill ”göra något”. Det känns aningen desperat…

P.S. 2: Men vad det blir av försvarsberedningens rapport återstår att se. De signaler jag fått är dessvärre inte särskilt positiva…

P.S. 3: För övrigt har Johan Wiktorin i dag kompletterat serien av inlägg runt konsekvenserna av RB5 genom att avhandla Armén. Om troliga konsekvenser för Marinen kan man läsa här och för Flygvapnet här.

Media: Ny Teknik



Uppdatering 22:10:

I media framkommer det nu några nya detaljer som är av mycket positiv karaktär för den fredstids verksamheten.

Avsikten är också att öppna infrastruktur för varandra. Det betyder att fartyg från Finland och Sverige ska kunna ankra, bunkra och få underhåll i grannlandet.

Det bör då rimligtvis även omfatta tillgång till respektive lands militära flygplatser i samband med flygövningar och kanske även incidentberedskap. Vidare framkommer det förmodade huvudsyftet med samarbetet i artikeln, vilket är bra!

– Men ingenting hindrar att vi kan gå längre om vi vill. Vårt avtal skapar förutsättningar för att en dag ytterligare fördjupa samarbetet, säger Haglund.

Dags att höja tröskeln – del 3 luftburen offensiv förmåga

JAS 39 Gripen med 2 x KEPD 350. Foto Saab

I slutet av februari påbörjade jag en inläggsserie om tröskelförmåga med avsikten att presentera förslag på ett antal materielsystem som skulle öka tröskelförmågan hos det svenska försvaret. Tyvärr kom Krimkrisen emellan och fokus lades på annat håll istället. Seriens första del avhandlade vad tröskelförmåga är och den FOI-rapport som nyss presenterats i ämnet. Del 2 avhandlade den långräckviddiga jaktroboten Meteor som, såvida inte anskaffningen avbryts (kontrakt är redan tecknade), under det kommande decenniet kommer att ge svenskt försvar en av världens bästa luftförsvarsförmågor med stridsflygplan.

Ett annat vapensystem som togs upp i det inledande inlägget var kryssningsrobotar. Kryssningsrobotar är ett samlingsbegrepp för långräckviddiga, precisionsstyrda vapen med egen framdrivning. En kryssningsrobot avlossas typiskt på ett antal hundra kilometers avstånd från målet från flygplan, fartyg eller ubåtar och navigerar därefter själv fram till målet genom anflygning på låg höjd för att undvika radar och luftvärn. Vapensystemet lämpar sig i hög grad för att slå mot av motståndaren välförsvarade mål med högt värde, t ex flygbaser, viktig infrastruktur, ledningssystem och stabsplatser och bär i regel också en stor stridsdel.

Ser man tillbaka historiskt på de senaste dryga 20 årens krig och konflikter där västländer varit inblandade, har krigföringen i princip alltid inletts med anfall med kryssningsrobotar i syfte att slå ut luftförsvarssystem och ledning. Mest känt i sammanhanget är förmodligen det amerikanska Tomahawkrobotsystem som då avfyrats främst från fartyg och ubåtar. Även i Libyenkonflikten användes kryssningsrobotar. Utöver Tomahawk användes det flygburna ”Storm Shadow” från brittiska och italienska flygplan mot mål långt in i Libyen som hade inneburit stora risker att försöka nå på konventionellt sätt. Den ”ryska påsken” som ägde rum långfredagen 2013, liksom liknande händelser under hösten enligt mediauppgifter, innebar att ryska Tu-22 bombflygplan simulerade anfall mot mål i bland annat Sverige med kryssningsrobotar.

Den stora fördelen med kryssningsrobotar är med andra ord möjligheten att anfalla och slå ut välförsvarade mål utanför räckvidd för motståndarens luftförsvar. En aktör vars motståndare förfogar över fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar måste hela tiden kalkylera med att själv bli utsatt för anfall med kryssningsrobotar om man inleder en aggression. Kryssningsrobotar blir på så sätt en tröskelhöjande förmåga och särskilt så om vapenbärarna själva är välförsvarade eller svårupptäckta.

Inom luftmaktsteorin omtalas situationen med ett flygvapen vars baser är inom räckhåll för motståndarens flygvapen och stridsmedel men utan egen förmåga att påverka dessa som närmast hopplös. Den situationen gäller i hög grad också generellt för ett lands försvar. Saknar man möjlighet att med sina egna resurser påverka motståndaren har man helt lämnat denne initiativet att välja tid och plats.

Bild från utprovning av JASSM på F/A-18. Foto okänd


Att klargöra för en eventuell angripare att den egna nationen faktiskt kan slå tillbaka ska ses som motiven bakom såväl Finlands som Polens anskaffning av den amerikanska flygburna kryssningsroboten AGM-158 JASSM med ca 370 km räckvidd. För finsk del innebär det t ex att man kan anfalla den ryska norra huvudflygbasen i Monchegorsk från väl innanför finskt territorium, liksom en rad andra mycket värdefull infrastruktur som tidigare varit omöjlig för Finland att påverka. Likaså ger det brukaren en möjlighet att agera mot mål som skyddas av långräckviddigt luftvärn som t ex S-400 varvid försvararen måste avdela än mer resurser för eget skydd.

Finland som under modern tid inte haft någon attackförmåga med sitt flygvapen, har i och med anskaffningen av JASSM och andra tunga attackvapen tagit steget från botten direkt till toppen bland de nordiska flygvapnen vad gäller verkan mot markmål. Sämst är numera Sverige som saknar tyngre attackvapen än de laser- och GPS-styrda bomber som anskaffats under 00-talet för framförallt understöd av markförband (CAS) i framförallt internationella insatser. En roll det svenska flygvapnet med största sannolikhet inte kommer att genomföra inom ramen för det nationella försvaret. Dessa bomber har små stridsdelar och är därmed endast lämpade mot små mål och kräver dessutom att det fällande flygplanet befinner sig i målets absoluta närhet. Med införandet av den nya Small Diameter Bomb till JAS 39 ökas visserligen fällavståndet markant, men stridsdelen är istället ännu mindre och kräver en mycket precis träff för att uppnå någon verkan. Bomben ställer därmed mycket stora krav på tidigare underrättelseinhämtning för att veta exakt målläge. Just den svenska avsaknaden av luftburen offensiv förmåga är också något som flera gånger framållits i försvarsdebatten de senaste åren och jag ställer också mina förhoppningar till att Försvarsberedningen väljer att adressera denna brist i sin kommande rapport.

KEPD 350. Bild Saab


För ca tio 10 år sedan flygprovades europeiska kryssningsroboten KEPD 350 på JAS 39 med framgång. KEPD 350 är ett tysk-svenskt projekt och beväpnar idag både det tyska flygvapnet och det spanska. KEPD 350 har betydligt längre räckvidd än JASSM (>500 km) och därtill större stridsdel och penetrationsförmåga gentemot underjordiska anläggningar. Det är också en av få kryssningsrobotar som har god förmåga att navigera fram till ett mål utan stöd av GPS. Viktigt idag då alltfler sätt att störa GPS-signaler finns. Vidare finns en bildmålsökare för att hitta igen exakt rätt mål utifrån bildunderlag för målområdet. För att kunna ta sig igenom skyddande luftvärn finns är flygkroppen signaturanpassad (stealth) och därtill har kryssningsroboten egna motmedel. Roboten kan också programmeras att gå mot en autodestruktionsplats om den ej kan finna sitt mål.

På MBDA:s hemsida (Tyska EADS som var Saab-Bofors ursprungspartner i KEPD 350, har sedermera gått upp i koncernen MBDA) återfinns idag god dokumentation om vapensystemet inklusive beskrivande film på funktionen. Även Saab har uppdaterat sin information.

För svensk del vore KEPD 350 det bättre alternativet att anskaffa som flygburen kryssningsrobot då Sverige redan har del i projektet och därmed kan undvika de kraftiga brukarrestriktioner som amerikanska vapensystem medför. Att välja ett annat vapensystem än Finland skulle också gynna ett nordiskt försvar genom att man kompletterar varandra istället för att satsa på att vara varandras avbilder.

Skulle Sverige anskaffa kryssningsrobotar skulle detta tvinga en eventuell angripare till eftertanke innan en militär aktion påbörjas. Kan inte kryssningsrobotarna neutraliseras redan från början riskerar man en stark motverkan, vilket avsevärt ökar risken med att använda militära maktmedel. Sett utifrån den svenska solidaritetsförklaringen gör också kryssningsrobotar att möjligheten att lämna ett reellt stöd till grannländerna ökar markant. Genom att såväl Finland som Polen redan tagit stegen att anskaffa kryssningsrobotar faller argumentet att en svensk anskaffning påverka säkerhetspolitisk balans i närområdet. Ett argument som tidigare nyttjats för att motivera varför svenskt försvar inte ska ha dylika förmågor.

Finns Finland?

Man kan notera i filmen att den finländske medborgaren har rätten, alltså inte bara skyldigheten, att försvara sitt land.

Finns verkligen Finland? Det kan man börja undra med tanke på att noll medier i Sverige tagit upp de ryska skjutövningar vid finska gränsen som inte bara orsakat nödsamtal i Finland utan även tagits upp av den amerikanska TV-kanalen NBC.

Att Ryssland härom dagen ljudligt anklagade Ukraina för att ha skickat in 25 spioner/sabotörer in i Ryssland missades visserligen inte av svenska medier, det blev en TT-notis. Men även om anklagelsen skulle vara ”nonsens”, som Ukrainas säkerhetstjänst svarade, är väl anklagelsen i sig synnerligen allvarlig och tarvar åtminstone en smula analys? Inte minst också för att åtminstone en rysk statlig nyhetskälla passade på att lägga in en koppling till en svensk (se under tredje bilden). En slump?

Hur är då det konkreta militära läget vid Ukrainas gräns? Än så länge saknas bekräftade påtagliga minskningar i antalet ryska förband, i veckan har istället tecken på motsatsen dykt upp. Därför kan det vara lämpligt att spana in den senaste brittiska analysen av olika ryska militära handlingsalternativ mot Ukraina.

Många har genom den ryska Krim-operationen blivit varse Rysslands moderna uniformssystem, men faktum är att Putin för några veckor sedan inspekterade försök med ännu modernare uniformer och personliga IT-system – se ovan. Ja, det är en kvinnlig kulspruteskytt.

STORA och små souvenirer från Krim

Försvarsminster general Shojgu delar ut de första exemplaren av Krim-medaljen, i närbild efter 5 sekunder.

Idag klargjorde ryska statsmedier att man inte bara tänker behålla Krim för gott utan även de 51 ukrainska örlogsfartyg man erövrat. I Finland har idag den ännu pågående ryska övningen Ladoga-2014 väckt uppseende i gränstrakterna.

I helgen blev samlingen komplett, den ryska flaggan vajade då över Krims samtliga 193 ukrainska militära installationer. Därefter har man fokuserat på att erövra den ukrainska marinens fartyg, man har nu tagit 51 av dem – de återstående 10 utgör nu den ukrainska flottan – och tänker också uppenbarligen låta flertalet av dem redan i år få påbörja sin tjänstgöring inom ryska flottan.

Vad gäller de mindre Krim-souvenirerna får man väl gratulera den ryska medaljindustrin med tanke på den imponerande effektivitet man uppvisat genom framtagandet och tillverkningen av den nya ”medaljen för återbördandet av Krim” (se klippet ovan). Har en medalj någonsin tagits fram på kortare tid?

Inte lika glada som medaljmottagarna är nog de finländare vid ryska gränsen som undrar över de ännu pågående ryska flygövningarna vid rysk-finska gränsen, ”Ladoga-2014”.

Årets upplaga av flygövningen Ladoga.

Slutligen, vad hände med Strilkove-operationen, alltså några kilometer in i länet Cherson, norr om Krim. Enligt bland annat Kyiv Post pågår den ännu och har senast inneburit att Ukraina blivit av med en del civil materiel, rätt så stora souvenirer…

Vad har beslagtagandet av alla dessa fartyg för syfte? Varför har Ryssland kvar trupp i Cherson?

Vad Sverige har och Finland saknar

Eftersom den svenska ubåten A26 ännu inte har någon video på Youtube så visar jag denna franska kortfilm om framtida ubåtar.

I diskussioner om svensk försvarsförmåga glöms inte sällan de fem svenska ubåtarna bort. Omvärlden har knappast glömt bort dem, så låt oss inte göra det själva.

Både Finland och Danmark saknar ubåtar, Danmark hade ett ubåtsvapen ända fram till 2004. Det ännu existerande svenska ubåtsvapnet har i flera internationella sammanhang bevisat att man ligger i världsklass. Det var framförallt vårt ubåtsvapen jag tänkte på när jag i lördags gästade P3:s Morgonpasset och tog upp skalförsvaret. Jag hade ombetts komma dit för att prata om Ryssland och Ukraina men borde ändå ha förberett mig på att prata svenskt försvar. Mitt svar blev väl därefter – det blev inte bra och jag ber om ursäkt för det. Jag valde att inte riktigt gå in på bristerna i total effekt och särskilt inte på arméns brister. Istället lyfte jag fram skalförsvarets mest påtagliga bitar och intrycket jag gav blev för hurtigt. Jag menar fortfarande att vi kan vara rätt nöjda med vårt ubåtsvapen av IDAG. Men samtidigt är ubåtsvapnets morgondag onekligen skakig på grund av den försäljning och det bråk som SvD skildrat i flera mycket läsvärda artiklar.

Även flygvapnet är en stor tillgång i vårt försvars första linje, men på grund av flera omständigheter, som andra försvarsbloggare har belyst, är dess situation också skakig.

Kalla krigets inledning och Finland

Trailer för dokumentären ”I Stalins skugga” om Finland 1944-52.

Det som nu sker i Ukraina kommer på många sätt att förändra säkerhetspolitiken och inte bara i Europa (relationen med Kina…). Putins propaganda har nått en så pass absurd nivå – ”svenska nynazistgrupper” lyfts fram för att motivera Kremls agerande – att jag tycker det just nu är svårt att seriöst kommentera, varför jag på min personliga blogg tillgripit den absurda humorns hjälp.

Man kan dock helt enkelt konstatera att Finlands regering redan i söndags hade ett krismöte om världsläget medan man här i ”världens modernaste land” väntade i över ett dygn med att göra samma sak. För att förstå varför Finland tänker och agerar annorlunda kan man givetvis läsa böcker om Finland och det klassiska kalla krigets inledning, men man kan även se en mycket välgjord dokumentärfilm i ämnet, ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow. Gediget och kusligt aktuellt. Den visades ifjol på svensk TV (SVT) men märkligt nog inte i Finland. Nu har dock alla i Finland, liksom alla i Sverige som missade den, chansen att skaffa filmen på DVD genom SMB.

De närmaste dagarna lär utvisa om vintern 2013-14 var inledningen till en motsättning så djup att den allmänt kommer bli känd som kalla kriget II. Läs nu bloggarna i listan här intill och inte minst Försvarsmaktens meddelanden.

Fallskärmsjägare och nyttig atlas

Detta är en trailer för den engelska versionen, den svenska har givetvis svensk text.

Vill bara slå ett slag för två nyheter med anknytning till både Normandie och Norden. En av dem har man direkt nytta av.

Har du varit i Normandie eller ska dit så bör du inte missa den nya och svenskproducerade dokumentärfilmen ”Slaget om Normandie” som erbjuds i senaste Pennan & Svärdet. Till skillnad från många amerikanska dokumentärer så kommer här både den allierade och tyska sidan till tals. Fokus ligger på sexton veteraner som intervjuats av Michael Johansson från Luleå. Särskilt intressanta är intervjuerna med fallskärmsjägarna och inte minst Alexander Uhlig, se ovan, som även var med vid Narvik 1940.

Det andra erbjudandet är ytterst prisvärt och är referensverket Historisk atlas över andra världskriget. Den kostar via SMB bara 98,- förutsatt att man köper någon annan bok eller film ur samma nummer av Pennan & Svärdet. Undervisar man i historia, skriver i ämnet eller spelar strategispel är detta en bok man har stor nytta av. Vi som bor i Norden har inte glömts bort utan både Finland och Norge har egna kartor och förutom kartor ingår en hel del foton och texter som sammanfattar olika slag och skeenden. Inte bara en atlas alltså.

”I Stalins skugga” och ”Stella Polaris”

Trailer för ”I Stalins skugga” av Hans Barnekow.

Finlands oerhört dramatiska historia i krigets slutskede och de första åren EFTER andra världskriget, som var mer dramatiska än vad de flesta känner till – det är fokus för den mycket välgjorda dokumentären ”I Stalins skugga” som just visats för första gången på SVT.

En till chans att se ”I Stalins skugga” på TV kommer, närmare bestämt på SVT2 på söndag den 8 dec 2013 kl 08.00. Under de närmaste 30 dagarna kan man i Sverige även se dokumentären via dator på SVT Play, här en direktlänk. I filmen figurerar operation ”Stella Polaris”, som SR nyligen hade en P3 dokumentär om som jag bidrog till en smula. Mer info om minnesmärket över Stella Polaris som syns i filmen finns här, längst ner på sidan.

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

”Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet”

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.

Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

”- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

– Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder – helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg.”

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser ”luftövervakning” över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften ”luftrumsövervakning” är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om ”luftrumsövervakning”.

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE

Gästinlägg: Urspårade försvarssamarbeten



Publicerar här ett nytt tänkvärt gästinlägg signerat Boatswain. Den här gången i ämnet försvarssamarbeten. Något som ur vissa aspekter tyvärr är mer hindrande än de gynnar utvecklingen av vår nationella försvarsförmåga – den lilla som finns kvar. Passande så har även Wiseman precis publicerat ett mycket läsvärt inlägg som även det berör militära samarbeten. Men istället tar Wiseman i sitt inlägg upp aspekten där okunniga politiker förespråkar samarbeten avseende den viktiga incidentberedskapen. Håller vi på att göra oss själva en björntjänst genom att rusa för fort in i olika samarbeten som inte bär mot målet?

/ Skipper

——————————————–


Övningsserien SWENEX (Swedish Navy Exercise) har de senaste åren gått från klarhet till klarhet och är de enda övningarna där Sverige kan öva svensk metodik och taktik, i egen terräng, tillsammans med kvalificerade målresurser och där vi till skillnad från divisionsövningar faktiskt kan skramla ihop de flesta operativa enheterna vi förfogar över. 

Det enda som har talat till SWENEX nackdel de senaste åren är att alla operativa enheter inte kunnat deltaga på grund av åtaganden i internationella övningar. Oavsett hur högt Marininspektören prioriterar SWENEX har även han en chef, i detta fall på politisk nivå, där styrningar avseende vilka internationella övningar som ska genomföras årligen ges och därmed omkullkastar MI:s vilja. Om jag inte minns fel var senaste året det planerades för tre stycken SWENEX-övningar 2011. Tyvärr ställdes SWENEX-3 2011 in p.g.a. begränsningar i ekonomin. Under 2012 och 2013 har det endast planerats för, och genomförts, två stycken SWENEX per år och någon eller några enheter har alltid uteblivit av olika skäl.

Under årets sista SWENEX, benämnd 13-2 släpptes nyheten att även Finland skulle deltaga med en enhet som ett led i ett större samarbete. Skipper har tidigare belyst en viktig aspekt av samarbetet och jag tänkte beskriva ytterligare en, nämligen hur samarbeten likt dessa stjäl värdefull övningstid från de nationella övningarna. Detta är det andra samarbetet som presenterats under kort tid. Tidigare kunde vi läsa att Sverige skulle deltaga i Nato Response Force (NRF) med ett minröjningsfartyg typ Koster och vad denna ambition resulterar i framgent vad avser deltagande fartyg återstår att se.

Problemet är att så fort en eller flera finska enheter deltager i SWENEX-övningarna måste vi göra avkall på svensk metodik och taktik för att de ska kunna deltaga fullt ut då vi t.ex. ej kan bruka nationell länk (MADAT) fullt ut. Precis som Skipper var inne på så skulle samarbetet med Finland bära mer frukt om de agerade B-sida åt oss och vice versa. Under en inledande CET/FIT-fas skulle vi kunna öva tillsammans för att sedan i scenariofasen övergå till att de agerar B-sida, något Finland säkert också önskar, för att de också ska kunna öva sina nationella procedurer och taktik fullt ut.

Är detta bara ett i raden av negativa blogginlägg från ytterligare en ”anonym proffstyckare” som per automatik vänder taggarna utåt när något nytt sker?

Jag vill nog hävda att det snarare är en oroad kollega som efterfrågar en säkerhets- och försvarspolitisk helhetssyn där samarbeten väljs utifrån en klok analys, där fördelar och nackdelar noga vägts mot varandra och konsekvenserna därav har övervägts.

Nu har Sverige stoppat tassarna i alla tänkbara samarbetssyltburkar; EU, NATO (NRF), PfP, Finland, NBG, NORDEFCO m.m. och enheter åker iväg på soloräder för att ansluta till någon övning där politikerna vill att vi ska vara. Det enda vi kan glädjas åt i detta ämne är att marinen har undsluppit Nordic Battle Group-spektaktet. Om vi hade varit engagerade även där vågar jag inte ens drömma om hur vår kapacitet beträffande nationellt uppträdande skulle sett ut.

Vad Marinen i synnerhet och Sverige i allmänhet behöver är två saker;

1. Övningar i större sammansatta förband med moment och scenarion som bär mot målsättningen – strid mot en högteknologisk och kvalificerad motståndare. 
SWENEX-serien var på väg att nå dit! Det enda som återstod var att övningarna skulle åsättas prioritet ett och inte kunna väljas bort för internationella övningar likt BALTOPS, NOCO eller OPEN SPIRIT, varken direkt (att övningarna inträffar samtidigt) eller indirekt (arbetstiden är för ansträngd p.g.a. deltagande i dessa övningar).
2. Flera länder eller en/flera organisation (-er) som kan garantera vår fred och frihet.
Värt att notera är att inget annat land eller organisation uttryckligen har sagt att de kommer till vår hjälp i händelse av konflikter i vårt närområde eller vid angrepp riktat mot vårt land. Varken SWE-FIN-samarbetet, NRF eller något annat samarbete ger några sådana garantier.

På grund av avsaknaden av officiella försvarsgarantier måste vi prioritera den nationella förmågan högst då inga andra säkerheter finns. 

Som prioritet två kan vi ha internationella samarbeten, även sådana som ej ger några officiella garantier men där den inofficiella hållningen är att man kan lite på en ömsesidig hjälp, eller i alla fall hoppas på den. I grunden är samarbeten med andra länder bra och har historiskt gett oss en trygghet men just nu är vår numerär för liten för att vara med överallt. Värt att nämna när det gäller ömsesidiga försvarsgarantier är att de knappt är värda pappret de är skrivna på om det inte övas stöd och mottagande av stöd. Några sådana övningar genomförs tyvärr inte inom ramen för t.ex. Solidaritetsförklaringen.

Just nu känns det mer som att försvarspolitikerna köper tågbiljetter till varje ”försvarssamarbetes-tåg” och hoppar på utan att veta destination (och knappt avgångsort) eller hur lång tid resan ska ta. Ej heller funderar man i termer om eventuella förseningar som kan drabba dessa tåg. Ombord på tågen åker även vi sjömän, våra fartyg, vår nationella taktik/metodik och tyvärr hamnar vi aldrig på samma plats så att vi kan öva tillsammans. Vi var inne på rätt spår tidigare med tre st SWENEX årligen med endast svenska enheter och det är just det vi behöver i dessa tider av försvarspolitisk oro.

In med tågen (fartygen) på bangården (3 st SWENEX årligen) och se till att lok och vagnar (fartyg/personal/ledningsnivåer) kopplas ihop (nationell taktik/metodik) och framöver kör åt samma håll!

/Boatswain

Nordisk incidentberedskap har blivit en prestigefråga (uppdatering 11/1 2013 09.45)

I onsdags skrev de moderata försvarspolitikerna Cecilia Widegren, ordförande i försvarsberedningen och Hans Wallmark, ledamot av försvarsutskottet tillsammans med sin finska riksdagskollega Illka Kanerva, på SVT Debatt om utveckling av det nordisk försvarssamarbetet.

De flesta punkterna är kända sedan tidigare och bör ses i ljuset av att Sverige och Finland under veckan genomfört försvarspolitiska överläggningar i Stockholm och att marinövningen SWENEX just genomförts med deltagande även från finska marinen.

Ett utvecklingsområde som berörs i debattartikeln är ”att det nordiska flygövningssamarbetet utvecklas vilket också kan omfatta gemensam incidentberedskap”. Frågan har varit uppe på bloggen tidigare sedan Cecilia Widegren redan i våras skrev en debattartikel om gemensam nordiska incidentberedskap tillsammans med nyligen tillträdda norska försvarsministern Ine Eriksen Søreide. Frågan berördes även av ledande socialdemokratiska försvars- och utrikespolitiker under våren som ett ämne för Försvarsberedningen och jag har sedan dess även hört ledamöter uttrycka detta som ”nästa steg som ska tas i det nordiska försvarssamarbetet”.

Försvarsberedningens politiska vilja upphäver dock inte fysikens lagar och ej heller Nordens geografiska förutsättningar. Norges, Sveriges och Finlands intresseområden vad avser incidentberedskap med flygstridskrafter mäter ca 1000 x 700 sjömil, en oerhört stor yta (sjömil, eller nautiska mil, används inom flygvärlden för att ange distans. 1 sjömil = 1,852 km).

De tre länderna ser också olika på var de huvudsakliga intresseområdena för respektive incidentberedskap är, i praktiken där man har beröringspunkter mot Ryssland och rysk flyg- och sjötrafik. Vilka områden det rör sig om ser man snabbt på en karta. För norsk del handlar det om Barents Hav norr om Finnmark. För finsk del handlar det i första hand om en lång landgräns i öster och ett svårnavigerat område i Finska Viken som utgör Rysslands enda passage ut i Östersjön. För svensk del handlar det om Östersjöområdet från Åland ner till Kaliningrad och Polen.

Det är svårt att hitta någon som helst fördel av en gemensam nordisk incidentberedskap. Ytorna är helt enkelt för stora för att de ska gå att täcka med en eller två rotar jaktincident. Som exempel kan tas händelsen härom veckan med det ryska företaget om två eskorterade bombflygplan som kom ut ur Finska Viken (läs gärna Jägarchefens analys av händelserna!). Här vet vi (av rapporteringen i massmedia) att svensk incidentjakt startades från Ronneby när flygplanen var i Finska Viken. För någon form av uthållighet i insatsområdet anflyger jaktflygplan i hög underljudsfart, ca 550 knop. Det ryska företagets fart har ej tagits upp men sannolikt låg denna i samma härad då det rör sig om flygplan med samma eller bättre fartresurser jämfört med JAS 39.

För den svenska incidentroten hade det då tagit drygt 40 minuter att flyga distansen till Tallinn i Finska Vikens inlopp. Att döma av flygbanorna från inslaget i SVT Rapport tog de ryska flygplanen vägen ner längs den baltiska kusten innan anfallslöporna påbörjades. Eftersom de ryska flygplanen redan är i rörelse när larmet går till den svenska incidentberedskapen blir mötespunkten inte i Finska Viken utan istället nere längs den baltiska kusten, gissningsvis i höjd med Rigabukten. En incidentrote baserad i Luleå hade aldrig hunnit fram förrän övningen var över och då dessutom med en sådan bränslenivå att man hade varit tvungen att avbryta mycket snabbt för tankning (se längre ner i inlägget för avståndsuppgifter från olika nordiska baser).

Hade nu fallet varit så att Norge stått för den gemensamma nordiska incidentberedskapen den 28 oktober hade det varit ännu sämre. Från Bodö till Gotland är det drygt 575 sjömil motsvarande en dryg timmes flygväg till vilket ska läggas beredskapstiden. Den ryska övningen hade redan varit över innan den norska roten kom fram. För norsk del hade man sedan suttit i ett trångt läge när ett annat ryskt företag något senare kom ut från Kolahalvön för att följa den norska nordkusten och därefter fortsätta mot Venezuela. Företag som dessa har mycket hög prioritet såväl i Norge som inom NATO i allmänhet. Nu var det ju så lyckligt lottat att det fanns både incidentberedskap i norra Norge och södra Sverige.

Fitkiv gemensam nordisk incidentberedskap 28 okt 2013. Norge har ansvaret denna vecka. Flygbanor enligt SVT. Radarräckvidd generisk markbaserad luftövervakningsradar.


Om några år lär dock läget se annorlunda ut eftersom Norge avser lägga ned flygbasen i Bodö och istället flytta sina kvarvarande stridsflygdivisioner söderut till Örland utanför Trondheim, trots landets nordliga säkerhetspolitiska fokus. Redan nu har luftvärnsförbanden flyttat dit, också trots att insatsområdet huvudsakligen är i norr i anslutning till arméförband och marinbaser. För norsk incidentberedskap innebär det att man inte hinner fram och inte har räckvidd nog för att möta ryskt flyg utanför Finnmark. Den ”incidentbas” för F-35 som enligt tidigare plan skulle byggas på Evenes (väster om Narvik) verkar idag i högsta grad osäker. Det är dåliga nyheter även för Sverige eftersom ett norskt vakuum vad gäller flygstridskrafter och även luftvärn kommer att påverka norra Sverige. Med en gemensam nordisk incidentberedskap skulle i så fall Sverige kunna lösa denna uppgift, men knappast från Luleå utan i så fall ifrån Kiruna – som slutade vara en militär bas för 10 år sedan. Läget skulle i så fall bli att Sverige fick sätta upp ytterligare en incidentrote – för norska ändamål. Knappast görligt när det gäller resurser, ekonomi och arbetstidslagstiftning.

Här bör Sverige snarast verka för att Norge ser till att hålla kvar sin basering av stridsflyg i Bodö istället för att flytta till Örland, då denna flytt kommer att inverka menligt både på det svenska säkerhetspolitiska läget. Flytten kommer därtill också att försämra möjligheterna att i framtiden bedriva den så lyckade Cross-Border Traning North mellan Sverige, Norge och Finland då avståndet till Örland gör det svårt att öva på samma sätt som idag då just avståndet mellan Örland och Rovaniemi blir för långt även om man som idag övar i Sverige. Alternativet blir att landa och tanka någonstans, men då är den stora fördelen med övningsformen borta, nämligen att kunna öva utan större förberedelser och utan några extra kostnader.

För svensk del är även sjöläget i Östersjön högintressant och därför finns en särskild rote i spaningsincidentberedskap, utrustade med spaningskapsel. På norska och finska stridsflygplan finns ej denna förmåga och man har ej heller samma intresse för vad som rör sig på ytan i Östersjön som Sverige har. Norge har däremot av naturliga skäl stort intresse av fartygsrörelser i Barents Hav, både militära sådana och fiskeriverksamhet. För detta ändamål nyttjar man flygplanet P-3 Orion ungefärligen motsvarande svenska Kustbevakningens Dash-8, men med militära förmågor. Att flyga ner dessa exklusiva och långsamtgående flygplan till södra Östersjön för att täcka svenska underrättelsebehov lär inte vara särskilt attraktivt ut norsk synvinkel. Ej heller lär Sverige vara så piggt på att avslöja underrättelsebehov till ett annat land, då spaningsincidenten är omgärdad med om möjligt än högre sekretess än jaktincidenten.

Svensk JAS 39 med spaningskapsel filmad från ryskt landstigningsfartyg

Finland då? Med tanke på landets långa landgräns mot Ryssland och den frekventa flygverksamhet som sker längs den och i anslutning till den lär man inte vara så sugen på att avsätta resurser för att lösa andras behov och samtidigt bortse från det egna.

En bra markradarstation upptäcker mål upp till 400 km bort, vilket är drygt 200 sjömil. Det är en sträcka som stridsflyg flyger på 30 min i hög underljudsfart, vilket därmed blir dimensionerande för var basering av incidentberedskap ska ske. Incidentberedskapen kommer därtill att ligga på efterhand till följd av beredskapstiden, där NATO:s grundberedskap är 15 min från larm till att flygplanen lyfter. Detta medför att från larmet går kommer incidentroten ca 400 sjömil första timmen i högsta underljudsfart, medan det utlösande företaget kommer att ha förflyttat sig uppåt 550 sjömil. Redan från start har man alltså ett efterläge av rang, varvid förvarning är av högsta vikt (därav kommer också det engelska namnet för marksensorer, främst radar för att mildra detta efterläge – Early Warning).

En annan viktigt aspekt är också flygplanens räckvidd. Alla de tre nordiska flygvapnens stridsflygplan har likartad räckvidd och i normalkonfiguration för incidentberedskap är det inte säkert att man tar sig tillbaka till basen om insatsområdet är så långt bort som en timmes flygväg. Vill man prioritera fart och flyga överljud och komma fram 20-30 % snabbare prioriterar man samtidigt bort bränsle och därmed räckvidd och uthållighet, då ingen av flygplanstyperna är designad för uthållig överljudsflygning. Nedan visas avstånd till huvudsakliga intresseområden från en framtida norsk basering på Örland samt motsvarande från svenska flottiljer och de finska flottiljer som har närmast till de andra ländernas intresseområden. Jämför med tids- och fartuppgifter ovan.

Man kan naturligtvis tänka sig en variant med central basering i syfte att minska avstånden något jämfört med ordinarie basering och där de olika länderna roterar ansvaret. En blick på kartan ger då vid handen att en enda baseringsort skulle vara för liten och att det skulle krävas två. Frågan är hur ekonomiskt intressant det är för länderna att över tiden driva detachement i exempelvis Rovaniemi respektive Visby? Om inte ekonomin är drivkraften bakom att hålla en gemensam nordisk incidentberedskap – vad är då drivkraften?

Utöver de rent fysikaliska aspekterna finns även frågan om lagrum. De tre nordiska länderna har alla olika lagrum för att genomföra insatser. Även om man skulle välja att bortse från alla de geografiska nackdelarna och driva igenom konceptet ändå så återstår lagrummet. Kan exempelvis NATO starta en svensk rote för incidentuppdrag utanför den norska kusten såsom man idag gör med en norsk? Utöver denna den för allmänheten mest uppenbara frågeställningen finns en rad andra komplexa frågor som måste redas ut vad avser just lagrum och insatsregler.

Tyvärr är drömmen om en gemensam nordisk incidentberedskap något som bitit sig fast i försvarsberedningen på ett sätt som bara politisk prestige kan göra när all logik talar emot frågan. För skojs skull provade jag för några månader sedan konceptet på flygvapenofficerare från de bägge andra berörda länderna och reaktionen blev den förväntade – Vad skulle något sådant vara bra för? Avstånden är ju alldeles för långa!

Det brukar oftast vara svårt till omöjligt att få till en kursändring i en fråga där det blivit politisk prestige och när det gäller nordiskt försvarssamarbete är det sannerligen laddat med politisk prestige. Att visa på ett fungerande nordiskt försvarssamarbete är snart sagt den enda möjligheten att visa framgång inom försvarspolitiken som annars mest är fylld av bakslag. Frågan är dock som tidigare vilket problem en gemensam nordisk incidentberedskap skulle avhjälpa? Finns det idag ett problem som behöver lösas eller har idén lanserats ”bara för att”?

Den frågan har än så länge inte bevarats och det går heller inte att se att en gemensam incidentberedskap skulle vara just lösningen på något problem alls. Däremot finns det faktiskt ett konkret förbättringsområde inom den nordiska incidentberedskapen som Försvarsberedningen och svenska försvarspolitiker behöver ta tag i. Man bör heller inte begränsa sig till de tre nämnda länderna utan även ta med Danmark, Tyskland och Polen.

Det rör möjligheten för respektive lands jaktincidentberedskap att följa misstänkta flygföretag in på ett annat lands territorium. En fråga som är högaktuell vid exempelvis toppmöten, men även när det gäller passagerarflygplan som har blivit kapade eller kan misstänkas ha blivit kapade när de inte svarar på radioanrop. Här finns konkreta möjligheter att på ett mycket effektivt sätt stärka det nordiska försvarssamarbetet och därmed visa handlingskraft. Inom NATO är detta ett icke-problem, men Sveriges och Finlands ”särskilda säkerhetspolitiska naturer” försvårar i Norden.

Tidigare politiska debattartiklar om gemensam incidentberedskap:
Cecilia Widegren
Anders Hansson
Cecilia Widegren och Ine Eriksen Søreide
Peter Hultqvist, Åsa Lindestam och Urban Ahlin

Läs även gästinlägget hos Skipper om urspårade försvarssamarbeten – att mängden samarbetsprojekt som Sverige hoppar på överstiger antalet förband som kan delta.


Uppdatering 11/1 2013 09.45: Ekot och SvD rapporterar idag att ”experter sågar flygsamarbetet” (med vilket avses gemensam nordiska incidentberedskap). Jag är inte förvånad.

SWENEX och svensk-finskt marint samarbete



Många är vi som väntat på att Försvarsmakten, alternativt regeringen ska gå ut offentligt med de sedan en tid kända uppgifterna som gjort gällande att Marinen har påbörjat ett samarbete med Finland. Nu har samarbetet offentliggjorts, om än bara i en liten notis i samband med rapporteringen från den pågående övningen SWENEX samt på försvarsdepartementets hemsida.

För att börja med den marina ”slutövningen” SWENEX så är det mycket glädjande att Sveriges miniatyrmarin äntligen lyckats samla samtliga kvalificerade och operativa sjögående ytfartyg till en och samma övning så när som på HMS Carlskrona. Låt oss hoppas på att man från Marinens sida och samtliga förband även i fortsättningen prioriterar de två återkommande nationella övningarna i första hand och bygger på med annan verksamhet därefter i stället för att som tidigare göra tvärt om. Behovet av att öva nationellt är stort!

Angående samarbetet med Finland så kan man i en notis från Försvarsmakten läsa följande rader signerat marininspektören.

– Marinen har en vision om att i framtiden sätta upp en gemensam Finsk-Svensk marin styrka för krishantering. Därför är det både viktigt och välkommet att finska marinen deltar. Idag är dessutom båda nationernas mariner så små att vi måste hjälpas åt för att i vissa fall få ett bra övningsutbyte, säger marininspektör Jan Thörnqvist.

Det är bra att viljan från Marinens sida finns för att skapa de bästa förutsättningar som går, framför allt när det kommer till att kunna genomföra kvalificerade övningar.

Men det finns enligt min bedömning även vissa mindre farhågor runt detta, främst kopplat mot den politiska nivån. Det vore mycket olyckligt om regeringen anser att detta är lösningen på problemet med vår nuvarande minitaryrmarin, och att man ser Finlands marin som ett ”tillskott” där 1+1 = 2 för svenskt vidkommande. Så är det givetvis inte. I händelse av eventuell oro i vårt närområde kommer både Finland och Sverige undantagslöst att behöva sina egna få enheter för sina respektive intressen där matematiken innebär att 1+1 ändå bara blir 1.  Regeringen har vid ett flertal tillfällen slagit fast att ett isolerat angrepp mot Sverige inte är troligt, en uppfattning jag delar och något som stärker tesen att vi inte kan förvänta oss att vi kan disponera några andra enheter än våra egna för försvaret av Sverige eller för att skydda våra nationella intressen.

Av den anledningen är det av yttersta vikt att Försvarsmakten är tydliga och förklarar detta både för regeringen, men också för våra 349 riksdagledamöter som av olika anledningar, allt för ofta, är mycket dåligt insatta i hur vårt försvars ser ut och fungerar.

För NATO-motståndare som socialdemokrater och sverigedemokrater kommer ett svensk-finskt försvarssamarbete med stor sannolikhet att användas i argumenteringen mot ett eventuellt NATO-medlemskap. En argumentation som givetvis inte hänger ihop med hänsyn taget till ovanstående, men också genom att Sverige och Finland inte på något sätt är interoperabla (på annat sätt än via NATO-procedurer och okrypterad talad stridsledning)  med varandra med hänsyn till att vi har helt olika sambands- och stridsledningssystem. På den fronten är vi i vissa fall mer interoperabla med NATO (Länk-16) än vad vi är med Finland i dagsläget.

I grunden är alla samarbeten bra, och i synnerhet när det gäller övningar och övningsutbyte. Bara problematiken med att vi har så få sjögående enheter att vi inte kan skapa en trovärdig B-sida talar för samarbeten likt dessa precis på det sätt som marininspektören uttrycker det i artikeln. Här har Flygvapnet mycket stora fördelar genom att man har två JAS 39-divisioner på F7 samt flygskolan på Malmen som man under övningar kan använda som kvalificerad B-sida, då båda dessa förband ej ingår i insatsorganisationen utan enbart finns för utbildning. Den lyxen har inte marinen, något som innebär stora begränsningar när det kommer till att öka komplexiteten i övningarna.

För att sammanfatta det hela och därmed mina personliga åsikter runt detta. Öva med våra grannländer så mycket det går, och gärna mot varandra för ett kvalificerat utbyte. Men var tydliga med att förklara att dessa formella samarbeten inte på något sätt ersätter en egen marin av tillräcklig numerär då det finns många politiker som mer än gärna skulle ta ett svenskt-finskt samarbete som inteckning för att det varken behövs en större marin eller något NATO-medlemskap!

Det vore intressant att höra regeringens syn på saken. Min gissning är att det kommer att dyka upp en artikel på försvarsdepartementets hemsida runt detta i början av nästa vecka med anledning av det planerade mötet mellan ministrarna.

Passande nog så har SvD en artikel i dag om ett svensk-finskt försvarssamarbete: SvD

Jag ger bort miljoner

TV-serien ”Bletchley Circle”, föregångare för en svensk TV-succé 2015.

Nu på söndag den 10 november kl 14:03 sänds P3-dokumentären ”Operation Stella Polaris och signalspaningen”. Det är bara att lyssna och sedan sätta sig ner och skriva manus för antingen en TV-serie eller spelfilm i stil med ”Bletchley Circle” (se ovan).

Sen är det bara att vänta på att miljonerna börjar trilla in på ditt konto. Du kan tacka mig i eftertexterna.

Putins tålamod inte precis stort

Artigheterna avklaras på 14 sekunder, sen är det upp till bevis. Putin på Sachalin vid Japan efter att nyss ha suttit i miniubåt vid Hogland i Finska viken.

Idag kom nyheten ut på allvar, att den nu pågående ryska beredskapsövningen i Centrala och Östra militärområdena är historiskt stor. Efter några dagars tystnad rapporterar nu medier som BBC, CNN, TIME, SvD och AB om övningen. En liten detalj i den kanske dock väger mer än alla deltagande stridsvagnar?

Jag hade idag förmånen att i Studio Ett få delge min medförfattare Joakim von Brauns slutsats att vad gäller tiden efter 1945 är den nu pågående övningen endast överträffad av 1967 års Dnjepr-övning (Lars Wilderäng kom också fram till Dnjepr). Mellan den nu pågående och 1967 års alltså ingen militärövning som varit större. Joakim har kommit fram till fler slutsatser men jag hade inte möjlighet att i radion redogöra för alla. Så låt mig här berätta om en till, Vladimir Putins väpnade styrkor har nu inte bara kommit upp i sovjetisk övningsstorlek, de har även nått en övningsfrekvens som är minst lika god som den sovjetiska.

Väl att märka är att övningen 1967 inte var någon oförberedd övning. Bara i år har Ryssland alltså satt igång tre stora beredskapsövningar. Mer om Joakims och mina rön om förmåga till snabba insatser i vår kommande bok Ryska elitförband, som släpps i höst.

För att återvända till den nu pågående övningen tror jag bestämt inte på ABC:s/AP:s påstående om 5000 deltagande stridsvagnar. Här spökar det klassiska felet att kalla alla pansarfordon för stridsvagnar. 1000 stridsvagnar och 4000 övriga pansarfordon är imponerande nog. Men kanske viktigare än dessa är något som filmklippet ovan tydliggör. Det är väl ingen nyhet att Putins tålamod inte är särskilt stort men genom att i ena stunden utforska Finska viken i miniubåt och i nästa inspektera rekordövningen på Sachalin, intill Japan, visar Putin att hans rastlöshet inte minskat. Artigheterna vid hans inspektioner har väl aldrig avklarats så snabbt som idag. Det dröjer bara några sekunder efter ankomsten (sätter fot på marken 0:36), så sätter han igång (0:50) som en otålig rektor förhör sina elever. Presidenten frågar inte om tjafs, han vill ha militära detaljer, genast. Kanske borde man ha denna otålighet i åtanke när man betänker Putins militära och geopolitiska mål?

I övrigt har Wiseman redan tagit upp hur underskattad den logistiska sidan av sådana här övningar är och som bonus får man en sammanfattning av ”ryska påsken”. Slutligen, här är källan till försvarsminister Carl Haglunds citat från förra veckan: ”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation.”

"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"

”Jägarchefen”bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga ”här och nu” fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.

Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden ”här och nu” skulle gälla eftersom ”ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det ”här och nu” som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.

Jägarchefen beskriver väl de logistiska ”utmaningarna” att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.

Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:

”Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund.”

Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.

Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.

Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.

Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.