Så är vi då där igen… (uppdaterat 22.35)

Vid dagens pressträff med media angående insatser berättade Försvarsmakten att det under sommaren skett två kränkningar av svenskt luftrum och att det är en förändrad normalbild man ser över Östersjön med betydligt intensivare övningsverksamhet.

Man konstaterade bland annat att det ger en signaleffekt att Sverige övar när även andra länder övar (läs Ryssland och höstens stora övning i västra militärområdet).

”– Det ger en signaleffekt när vi övar, som förmedlar att vi vet att ni är där, vi håller koll på er och är redo att ingripa, sa Johan Fölstad, operationsledare på insatsstaben. Han förklarade att det är andra länders aktivitet som styr beredskapen.
– Försvarsmakten har hög beredskap när det behövs och lägre när det inte behövs. Det innebär att vi utnyttjar resurserna på bästa sätt.”

Man kan ju inte låta bli att fråga sig vad signaleffekten i så fall blev vid exempelvis händelsen under långfredagen?

Nåväl. Att Försvarsmakten har öppnat dörren något på glänt till incidentberedskapsverksamheten och skarpa nationella insatser är naturligtvis glädjande. Det är dock långt kvar till en öppenhet värd namnet.

Aftonbladet skriver om kränkningarna och visar bilder från pressträffen med karta från den ena kränkningen där ett flygplan kränkte svenskt luftrum utanför Blekinge och därmed nära örlogshamnen i Karlskrona och flygflottiljen i Ronneby.

Vilket land eller vilka länder som har kränkt Sverige får dock inte allmänheten veta. Det vill Försvarsmakten inte berätta. Frågan är varför detta ska vara hemligt då det kränkande landet själv lär ha mycket god reda på att man kränkt Sverige? 

Ej heller får allmänheten veta något om vad den ökade övningsverksamheten består i. Hur övar man?  Är det mer avancerade övningar jämfört med tidigare år? Är det i större formationer? Vad övar man mot? Förvisso kan vissa detaljer om detta falla under det som man vill hålla för sig själv då det kan avslöja vår egen inhämtningsförmåga. Det gäller dock inte allt och och framförallt inte de grova dragen. Återigen är det endast för den svenska allmänheten denna information förblir hemlig.

Till syvende och sist är det så att Försvarsmaktens gamla värdegrund ”öppenhet, resultat, ansvar” passar rätt bra. Värdegrunden syftade till att bygga en folkförankring. Är man öppen kring den skarpa verksamhet och visar vilka resultat den medför och att man tar ansvar för Sveriges säkerhet så bygger man också folkförankring – både för försvaret och för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Märk också väl att Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer använder sig av den moderata retoriken att Ryssland ökar sin förmåga från en låg nivå. Den låga nivån vet vi sedan uttalanden i somras att den inföll på 90-talet. Var den officellt ligger idag vet vi fortfarande inte eftersom nu varken Anders Silwer eller för den delen de som mest frekvent begagnar uttrycket, försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren, någonsin har kommenterat samtida rysk militär förmåga. De sistnämnda har efter en månad fortfarande inte heller kommenterat sommarens mycket stora ryska beredskapsövnings innebörd för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Den som vill ha lite kvalificerad fiktion med bäring på ovanstående bör följa Johan Wiktorins mästerliga ”Korridoren till Kaliningrad” hos Försvar och Säkerhet. Del 9 idag. Upplösningen närmar sig?

I förrgår publicerade jag ett inlägg med anlending av professor Stefan Hedlunds något märkliga debattartikel i SvD. Idag har ordföranden i Säkerhets- och försvarsföretagen en replik i SvD där han bemöter anklagelserna om att ett ”försvarsindustriellt komplex” ligger bakom att måla upp Ryssland som hot.

Uppdatering 21.10: SvD har, inte helt förvånande, något mer information än andra media om kränkningarna. Det kränkande spaningsflygplanet ”svängde åt fel håll” i närheten av Karlskrona/Ronneby och den kränkningen var alltså inte något tankflygplan som Aftonbladet uppgav. Intressant i sammanhanget blir att just en sväng är något av det bästa sättet att ta det som benämns ”oblique” i flygspaningssammanhang, det vill säga foton med diagonal aspektvinkel till skillnad från ett lodfoto som tas rakt ned.

Uppdatering 22.35: Se även Jägarchefen om hur ”var tredje månad” i samband med ryska påsken nu blivit flera gånger i månaden.

Drönarna – Luftförsvarsdebattens stickspår (uppdatering 15/7 10.15)

Försvarspolitisk Arena höll efter lunch igår seminariet: ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”, vilket skulle avhandla hur ett modernt och relevant luftförsvar ska utformas för att kunna möta ny teknologi som drönare och kryssningsrobotar. Deltagande i panelen var Johan Wiktorin, Dan Jangblad från Saab samt riksdagspolitikerna Allan Widman (fp) och Anna-Lena Sörenson (s). Vad ComHems Judit här ovanför har med det att göra avslöjas senare i inlägget.


Your browser does not support iframes.

Sammanfattning av seminariet

Johan Wiktorin inledde seminariet med ett antal minuters exposé över framtida utvecklingstrender inom luftstridsarenan med allt från sensorer och telekrig till sensorfusionering och bistatiska anfall. En bra grund för debatt i en viktig fråga då detta område utgör en grundpelare i svenskt försvar och därtill det största utgiftsområde vad gäller krigsmateriel.

Johan följdes sedan av Dan Jangblad från Saab som berättade om drönarutvecklingen, något som han gjorde varmt och med inlevelse. Tyvärr fick detta följden att resterande del av seminariet enbart kom att avhandla drönare. Det är ett problem som jag tidigare flaggat för, då drönarna tack vare den omfattande användningen i asymmetriska konflikter av den typ vi sett det senaste decenniet i Irak och Afghanistan blivit närmast synonymt med modern krigföring. Det är en farlig avgränsning då denna typ av krigföring är väsensskild från vad det svenska luftförsvaret har för behov. Med anledning av att resten av seminariet kom att fokusera på endast drönare så blir så även fallet för detta inlägg.

Efter Dan fick Allan Widman och Anna-Lena Sörenson diskutera ämnet ur ett politiskt perspektiv. Allan var sin vana trogen skeptisk till att köpa icke färdig och beprövad teknologi, medan Anna-Lena, linköpingsbo som hon är, framhöll hur långt fram på området Sverige var och att det var rimligt att vara en spjutspets. Dan Jangblad var också tydlig med att den stat som är först att utforska områdets yttre gränser och mest kreativt skulle få ett stort försprång i krigföringen och drog paralleller till kulsprutans breddinförande där vissa stater ändå höll fast vid kavalleri ända in i andra världskriget.

Här vill jag ge Allan Widman allt stöd i hans uppfattning. Det är ett område som är långt ifrån moget och där Sverige inte har vare sig de ekonomisk eller tekniska resurserna att ta någon ledartröja. Jag ser starka paralleller med dagens vurm för drönare och den närmast sekteristiska vurm som för tio år sedan rådde för alla möjliga avarter inom det som bär samlingsnamnet Nätverksbaserat försvar. Ett område som kostade Försvarsmakten många miljarder i utvecklings- och materielkostnader men som hittills inte har levererat någonting som inte redan fanns. Tyvärr till och med tvärtom.

Kvalificerade drönare vs flygplan

När man diskuterar drönare måste man först påpeka att detta är ett samlingsnamn, precis som flygplan. Något som de som protesterar mot drönare (en rätt aktiv lobby i Almedalen faktiskt) inte verkar förstå. Det finns drönare som är stora som trafikflygplan och det finns drönare som är små som en handflata. Gemensamt för dem är de inte har någon besättning ombord på plattformen och de kallas därför, oftast felaktigt, för obemannade system. I verkligheten är det så att systemen i allra högsta grad är bemannade så länge de är aktiva, men från en annan plats. Det finns helt autonoma system, men de utgör en mikroskopisk andel. Sålunda är det mer korrekt att tala om fjärrstyrda system. Förvisso är den internationellt vedertagna benämningen numera UAV eller UAS (Unmanned Aerial Vehicle/System) så det är vad som ska användas, men det är ändå viktigt att ha med sig hur verkligheten ser ut när man diskuterar drönare.

Vidare så måste man beakta vilken typ av drönare det rör sig om. Är det ett system för ren spaning eller är det en vapenplattform? Om det är för spaning, är det då ett stridstekniskt system med räckvidd på någon km och en nyttolast om en kamera på några gram eller handlar det om ett strategiskt system som kan flyga flera hundra km och med högupplöst radar spana från extremt höga höjder i ett dygn? Är det en spaningsplattform som även har en laserutpekare för att kunna leda in vapeninsatser?

Det finns som sagt alla möjliga varianter så att uttrycka åsikten att Sverige måste köpa drönare är något naiv. Jag håller dock med om att Sverige fortsatt ska ha och köpa drönare.

Vurmen för drönare bygger till stor del på att drönare anses billigare och så klart då också bättre än motsvarande flygplan då de inte behöver ha en pilot. Låt oss då bryta ned detta i specifika områden. Avgränsning sker här till drönare som har möjlighet att bära och använda attacklast och som kan utgöra alternativ till flygplan när det gäller kvalificerade spaningsuppgifter.

Prestanda: Prestanda är ett brett område. För de drönare som idag är operativa och väntas vara operativa inom de närmaste åren är prestanda betydligt lägre än för flygplanen. Marschfart för drönarna ligger här runt mach 0,3 (ca 300 km/h), medan stridsflygplan flyger i mach 0,8-0,9. Vad man saknar i hastighet tar drönarna dock igen i räckvidd och uthållighet. Hastighet är dock en fundamental parameter för såväl överlevnad som för att kunna genomföra luftstrid.

MQ-1 Predator, det system som förmodligen de flesta får bilden av när man säger drönare. Maxfart ca 300 km/h.  Det stora ”huvudet” rymmer all sambandsutrustning som krävs. Bild från Wikipedia

Ofta tar man också upp aspekten att då man inte behöver plats ombord för besättning och system för dessa kan man man minska vikt och öka manöverprestanda. Detta är något som har låtit vänta på sig då vikt och utrymme för besättningen upptas av minst samma vikt av för sambandssystem för kontroll. Ej heller har den strukturella hållfastheten nått i närheten av vad som krävs för att kunna genomföra flygning mer avancerad än trafikflygplan.

Uthållighet: Drönarnas stora fördel gentemot stridsflygplanen ligger i uthållighet då många system kan vara i luften ett halvt dygn eller mer – i alla fall när det gäller systemen som framförallt ska användas för spaning. Vad man ska bära i åtanke är att uthålligheten även ska inkludera anflygning och hemflygning. Har man 15 h uthållighet och det tar 4 h att flyga till målområdet (ca 100 mil pga stigning till höjd), blir det 7 h kvar i området. Utmärkt om man ska spana mot ett mål en längre tid eller bekämpa ett hastigt uppdykande och försvinnande mål där man inte vet när bekämpningsfönstret finns, t ex chefspersoner.

Flygplanen tar sig till området betydligt snabbare, men behöver i regel lufttanka en gång per timme man ska uppehålla sig över målområdet. Handlar det istället om ett målområde i en non-permissive environment dvs där det finns luftvärn eller jakthot vill man inte vara där mer än någon minut, varvid uthållighet byts mot räckvidd och fart. Egenskydd blir då av högsta vikt.

Egenskydd: Drönarnas mycket låga fart gör dem oerhört sårbara för såväl luftvärn som andra flygplan. Amerikanska flygvapnet eskorterar till exempel sina drönare i Persiska Viken med jaktflyg med anledning av iranskt jaktflyg vilket får en att fundera över ekonomin i det hela.

Dagens drönare kan ej operera utan eget luftherravälde. Har motståndaren den ringaste möjlighet att bestrida luftherraväldet med luftvärn och än värre med jaktflyg är drönaren närmast förlorad. Hittills har ingen drönare vunnit en luftstrid mot ett flygplan. Däremot finns det åtskilliga exempel på motsatsen, vilket framförallt har med vapen- och sensorsystemen att göra.

Stridsflygplan byggs för att verka i stridsområden och att skydda sig själva och andra. Något sådant har vi ännu inte sett på drönare. Hittills har ingen drönare utrustats med självförsvarssystem, då detta är kostsamt och framförallt tar vikt och plats från annan nyttolast. Ett enda undantag finns och det är RQ-4 Global Hawk som faktiskt har radarvarnare och egenstörare. Kostnaden för en Global Hawk är det skäl att återkomma till senare.

En annan parameter av största vikt för överlevnad är fartresurser. Utan fart minskar möjligheten att fly utanför maxräckvidden för fiendens robotar. Utan fart spelar det ingen roll hur många G man tar, då vinkelförändringen som krävs för den annalkande roboten är mikroskopisk till minimal.

Resultatet är att man varken idag eller under de närmaste åren (kan utan problem sträcka mig ett decennium i detta) har möjlighet att verka i områden där man saknar luftherravälde eller lokal luftöverlägsenhet. Ett naturligt alternativ för att skapa sig förmåga att uppträda i en hotmiljö är signaturanpassning, dvs att ge drönaren stealthegenskaper. Exempel på sådana system är amerikanska RQ-170 Sentinel, X-47 och fransk-svenska Neuron. Förvisso går det att minska radarsignaturen kraftigt, men det för med sig två andra oönskade följder: dyrare pris samt sambandssvårigheter.

Smygtagen bild på RQ-170 Sentinel på flygbasen i Kandahar, Afghanistan. En av få riktiga bilder som finns. Bild från bloggen Deep Blue Horizon

Samband: Som nämndes i början är det yttersta få drönare som är avsedda för autonoma operationer, det vill säga att drönaren programmeras med ett uppdrag och därefter utför det på helt egen hand. Anledningarna till det är både att man inte riktig kan lita på systemen, men framförallt att man vill ha feedback från dem och kunna påverka händelseförloppet. Ett spaningssystem som ligger på plats i 7 h över ett intressant område är inte mycket att ha om det sedan ska ta 5 h i hemflygning innan man kan börja ladda ur informationen. Likaså har inte drönaren någon egen förmåga att själv urskilja när det avsedda målet uppenbarar sig och då ge sig själv ett eldkommando. Ofta sitter det ett helt batteri med bildtolkar, underrättelseofficerare och jurister på plats för att följa sådana uppdrag.

Sambandssystem är därför av yttersta vikt för drönarna. Medan ett flygplan har en pilot som kan fatta beslut helt på egen hand radiotyst, alternativt i värsta fall motta uppdateringar passivt via radio, är drönarna beroende av sina sambandssystem. Dessa är ofta i form av satellitlänkar för att möjliggöra långa räckvidder och också för att i möjligaste mån dölja dem för fiender på marken. Det är därför oerhörda mängder data som ska förmedlas, både för styrning, status, position etc, men framförallt i form av sensorinformation.

Som jämförelse kan nämnas att en enda av de mer kapabla amerikanska drönarna tar i anspråk lika mycket bandbredd som hela koalitionen gjorde under Operation Desert Storm. Den som någon gång spelat datorspel över internet vet hur beroende man är av en bra uppkoppling med snabba responstider för att inte drabbas av det som kallas ”lagg”, dvs då styrkommandon och spelets händelser inte överensstämmer till följd av fördröjning i uppkopplingen. Samma problem finns naturligtvis för drönare. Det är inte svårt att föreställa sig kraven på bandbredd för att i realtid ifrån Nevada, USA kunna följa vad som händer på marken i Afghanistan för att därefter skjuta en laserstyrd robot mot ett mål, där man som operatör kontinuerligt måste hålla riktpricken på målet som kanske är en bil och rör sig i 70 km/h. Som Comhem-reklamen för bredband uttrycker det – det får inte vara fjösigt!

Sambandet är också en av drönarnas svagaste länkar. Det blev stora rubriker när USA i december 2011 förlorade en RQ-170 stealthdrönare över Iran. Uppgifterna har gått isär om vad som hände där vissa talar om att USA förlorade kontrollen över drönaren, medan Iran hävdar att man lyckades störa ut kontrollen med telekrigresurser. Faktum är dock att en RQ-170 förlorades över Iran, även om de bilder som publicerats i Iran på ”vraket” inte känns helt trovärdiga. I en annan incident härom året förlorade man kontrollen över en MQ-9 Reaper i Afghanistan, varvid en F-15E Strike Eagle fick jaga ikapp den för att sedan skjuta ner den med en jaktrobot. Strax därefter ska operatören ha återfått sambandet med drönaren, men som sagt för sent. Sambandet är en svag länk hos drönarna.

Dessa krav på samband och framförallt högkvalitativ bandbredd gör att det krävs ett omfattande sambandsnätverk för att kunna genomföra operationer av detta slag och att operera drönarsystem med långa räckvidder. Att detta är oerhört kostsamt behöver sannolikt inte förklaras närmare.

RQ-4 Global Hawk. Strategisk spaningsdrönare med såväl SAR-radar som elektrooptiska sensorer. Kan även förses med signalspaningsutrustning. Avsevärt större storlek än JAS 39 och med spännvidd större än Boeing 737. Kostnad motsvarande F-22. Precis som på Predator ett tydligt ”huvud” för att inrymma all sambandsutrustning. Bild från Wikipedia

Kostnader: Att hålla ett omfattande nätverk av kommunikationssatelliter kräver sin ekonomi. Kommunikationssystem för stridsflyg är naturligtvis inte heller gratis, men här kan man begränsa behoven av att sända omfattande bilddata och man slipper bandbredden för styrning, flygsystem etc.

Även om man bortser från kostnaderna för stödssytem och bara ser de enskilda farkosternas kostnad så är det mycket långt från så billigt som det ofta låter i debatten. Ser man till de mest kapabla systemen så är kostnaden för en enda RQ-4 Global Hawk över en miljard kr. Faktiskt ungefär samma summa som en enda F-22, vilket är världens dyraste stridsflygplan. Detta har lett till att USA endast haft råd att köpa knappt 40 st. Den mest kapabla ”attackdrönaren” MQ-9 Reaper är inte heller helt gratis. Erfarenheter från krigföringen i Mali under vintern och våren ledde till att Frankrike nyligen lade en order på 16 st inklusive marksystem till en kostnad av ungefär tio miljarder kr. Som jämförelse kan nämnas att värdet på den JAS 39C som våren 2007 havererade i Vidsel var i ca 270 miljoner kr. Frågan är om drönare verkligen är så ”expendable” som man gärna låter påskina?

En fördel med drönare som gärna framhålls är att avsaknaden av pilot och besättning ombord skulle göra dem billigare, men inte heller detta stämmer.


Personal: Bara för att man tar bort piloten ur flygfarkosten behöver det som sagt inte betyda att det inte finns någon pilot. Ofta är det tvärtom. Då drönaren som ovan redovisat tar god tid på sig att överhuvudtaget nå till målområdet och har en lång uthållighet, krävs flera piloter för att genomföra ett enda uppdrag. Piloten kompletteras sedan med minst en operatör som sköter sensorer. Därutöver tillkommer bildtolkar som kontinuerligt ska analysera den information som skickas tillbaka. Ett enda uppdrag kan därmed omfatta flera skift med personal bara för att hålla drönaren flygande. Dessa sitter ofta på baser i det kontinentala USA, medan drönarna är baserade i operationsområdet tillsammmans med underhållspersonal och personal för att styra dem vid start och landning.

Sålunda är alltså drönarna mer besättningskrävande än flygplanen även om det är så att besättningen sitter i kontrollrum i USA och inte i flygplanet. Risken för personella förluster över fientligt territorium är därmed noll. Ser man till flygunderhållsorganisationen så ska enligt uppgift den amerikanska UAV-kontingenten med MQ-1 Predator och RQ-4 Global Hawk på Sigonellabasen under Operation Unified Protector ha varit 30-50 % större än den svenska Gripenkontingenten trots att det rörde sig om ett liknande antal flygfarkoster och att man befann sig på en amerikansk bas, varvid den svenska kontingenten bestod av en rad förmågor man hade kunnat minska vid operationer i Sverige. (Läs för övrigt denna artikel om arbetsförhållanden för contractors som klargör och underhåller drönare i operationsområdet)

Å andra sidan

Den kritiske misstänker säkert nu att alla de här områdena var utvalda för att visa hur dåliga drönare är. Så är dock inte fallet, utan alla är mycket relevanta när man ska utvärdera flygsystem. Finns det då inga områden där drönare är bättre eller är mer användbara än konventionella flygplan och helikoptrar?

Naturligtvis finns det sådana. Drönarnas stora styrka ligger i att kunna utföra uppgifter som är monotona och tidskrävande, t ex just långräckviddiga spaningsuppdrag eller i framtiden förhoppningsvis flygtransporter och lufttankning. Redan nu har man i USA börjat skissa på en småskalig demonstrator för just lufttankning. För att inte monotonin bara ska flyttas från plats A till plats B, vilket nu är fallet även med de mest kvalificerade drönare som står att uppbåda idag, krävs det dock att systemen blir mer autonoma så man hela tiden slipper ha ett antal personer som sitter i sin container för att övervaka att allting fungerar precis på samma sätt som man hade gjort om man suttit i flygplanet.

Ett annat område där jag ser en stark framtid för drönare och det i närtid är i form av rotor-drönare baserade på fartyg. Redan nu har tyska flottan korvetter där man ersatt de traditionella helikoptersystemen med just rotor-drönare. Samma sak har skett i den amerikanska flottan. För korvett Visby vars hangar blev alldeles för liten för att vara användbar till någon helikopter som brukas i Försvarsmakten vore detta ett ypperligt koncept. Dock krävs det att nyttolasten på dessa system ökar så att de kan bara med sig sonarer för ubåtsjakt, torped alternativt en militär radar för målinmätning av ytmål. I dagsläget är dessa förmågor icke-existerande till i bästa fall begränsade. Användbarheten i dylika applikationer överlåter jag med varm hand till någon marin bloggare att uveckla.

Drönarnas stora styrka ligger dock i förmågan att med små system möjliggöra för chefen på marken, oavsett om det är en gruppchef eller en bataljonchef, att ”se bortom kullen” och inhämta underrättelser innan man genomför sin framryckning eller anfall eller för den delen att skydda egen gruppering. Det är i dessa applikationer Försvarsmakten idag använder de stridstekniska och taktiska drönarna i Afghanistan och med stor framgång trots några haverier. Häri ligger idag och under överskådlig framtid den största nyttan med drönare och här bör Försvarsmakten fortsatt se till att hålla sig väl framme och öka ambitionen till att få ner drönarsystem på ännu lägre organisationsnivåer i Armén.

Här nedan en film tagen av en turkisk civilperson med en kommersiell ”leksak” med fäste och styrning för världens mest köpta sport/hjälmkamera, GoPro. Filmen illustrerar mycket tydligt vilken förmåga man ges för under 10 000 kr så länge man håller sig till enkla och beprövade system.


FOOTAGE FROM RC DRONE THAT WAS SHOT DOWN BY POLICE / Polis Tarafindan Dusurulen Helikopter [HD] from Jenk K on Vimeo.

Luftförsvar mot drönare

För att så efter en oerhörd massa text återgå till seminariets huvudfråga, luftförsvar mot ny teknik och nya hot. Om man ska avgränsa sig till det seminariet kom att handla om nämligen drönare så finns det i dagsläget och under överskådligt tid inget bättre luftförsvar mot drönare än det klassiska luftförsvaret mot flygplan, helikoptrar, kryssningsrobotar och allt annat som motståndaren slänger upp i lufthavet. Kanske inte så förvånande eftersom drönare inte är något hokus-pokus utan flygfarkoster som på samma sätt som alla andra. Det var av den anledningen jag skickade in just frågan på vilket sätt kräver ett luftförsvar mot drönare andra förmågor än bemannade system. Det verkar som Dan Jangblad som fick frågan höll med om resonemanget att ett traditionellt luftförsvar med jaktflyg och luftvärn hanterar även kvalificerade drönare.

Det Jangblad lyfte var dock risken med de mindre (stridstekniska) systemen som genom sin målinmätning kan orsaka stor skada, men vara kostsamma att bekämpa. Vi ser ju t ex på filmen ovan hur det slutar i att den turkiska polisen skjuter ner drönaren. Må så vara. Man ska dock komma ihåg att dessa system har i sammanhanget extremt korta räckvidder och därför kräver operatörer i omedelbar anslutning till systemen på samma sätt som eldledare. Återigen är också sambandet en gränssättande faktor då dess räckvidd också kraftigt begränsas av plattformens storlek. Här är förmodligen telekrigsåtgärder effektiva om än inte lika effektiva som exempelvis en luftvärnskanonvagn 90.

Slutsatser

Drönare i den form vi ser idag och under kommande decennium, sannolikt ytterligare ett tag, är inte något hokus-pokus som kräver en radikalt ändrad organisation eller materielanskaffning för de svenska luftstridskrafterna. På samma sätt som anskaffningen av jaktflyg och kvalificerat luftvärn med tillhörande sensorser ger förmåga att möta signaturanpassade stridsflygplan med stealthegenskap, erhålls förmåga att möta drönare med motsvarande egenskaper och uppdrag. Vi är fortfarande mycket långt från att få uppleva drönare med prestanda ens i närheten av dagens stridsflygplan. Exempelvis talar man i USA om att man inte förrän tidigast på 2030-talet har drönare med överljudsprestanda.

Jag ser som sagt en oerhörd risk i den svenska försvarsdebatten att drönare på samma sätt som nätverksbaserat försvar av okunnighet blir en slags ny väckelserörelse där mycket knappa ekonomiska resurser satsas på något som aldrig kommer att bära frukt. De miljarder kronor som kastades på olika avarter inom NBF kostade Försvarsmakten en rad andra materielsystem. Exempelvis försvann den krypterade talradion, datalänkarna tog 5 år extra att införa, ledningssystem avvecklades i förtid i väntan på ersättare som aldrig och reduktioner fick genomföras inom andra områden för kompensera förluster – exempelvis splitterskyddade granatkastarsystem.

Det är av yttersta vikt att man höjer blicken från drönarna och istället koncentrerar sig på luftstridskrafterna som helhet och de brister som finns här och nu i även luftförsvaret. Exempelvis luftvärnssystem med förmåga att bekämpa det som vi i 20 års tid sett som dimensionerande hot, nämligen kryssningsrobotar. Allt detta hade en luftförsvarsutredning kunna avslöja och lägga grunden till att avhjälpa, precis som Liberala ungdomsförbundet ordförande Linda Nordlund förtjänstfullt framhöll vid morgonens utfrågning hos Försvarspolitisk Arena – om man inte av (industri)politiska skäl valt att förlägga luftförsvarsutredningen till en tidsperiod (bortom 2040) där den inte gör någon nytta.

Läs gärna också inläggsserien om svenska lufstridskrafter idag och imorgon ur ett luftmaktsperspektiv

Uppdatering 23.30: Läs gärna denna intressanta artikel om besök på Creech Air Force Basen, varifrån merparten av de amerikanska drönaroperationerna kontrolleras. Ger en viss inblick i hur personalintensiva drönaroperationer är.

Uppdatering 15/7: DN har besökt den amerikanska utbildningen för drönarpiloter.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – del 4

Nedan följer del 4 i serien Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Del 1 avhandlade grunder om luftmakt och gårdagens svenska luftstridskrafter. Del 2 och del 3 avhandlade dagens situation och hur baser och personal respektive teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt. Denna del kommer att avhandla slutsatser avseende luftmakt för svensk del och åtgärder för att i framtiden kunna utöva luftmakt. Inlägget går förmodligen stick i stäv med Försvarsmaktens officiella linje eftersom ÖB i Almedalen nyss konstaterat att Förvarsmakten ”inte saknar någon avgörande materiel”. Ett påstående som av säkerhetsskäl är mycket vanskligt att motsäga, men det blir en fråga att återkomma till i ett annat inlägg.

Samma disclaimer som gällde för del 1 gäller även för denna och övriga delar.


Summering för 2010-talet och framåt:

Den svenska debatten om luftförvar och luftstridskrafter hamnar lätt på sidospår, t ex drönarfrågan. Drönare är ur perspektivet svenskt nationellt försvar ovidkommande, såvida man inte talar om mindre drönare, de så kallade stridstekniska systemen som exempelvis Falken. Har man möjlighet att hålla eget luftherravälde eller effektivt bestrida motståndarens luftherravälde finns få möjligheter för denne att använda mer avancerade drönare. Alla de konflikter vi idag har sett drönare användas framgångsrikt har användarsidan haft eget luftherravälde. För Georgien gick det inte särskilt bra att använda drönare 2008 då det till största delen var Ryssland som hade kontroll över den tredje dimensionen.

Istället behöver man lyfta perspektivet och se hur svenska luftstridskrafter på ett bättre sätt kan bli en stödjande del till den svenska säkerhetspolitiken i närområdet genom möjligheten att utöva just luftmakt.

John Warden skulle sannolikt inte fälla några positiva kommentarer över den svenska tillämpningen av luftmakt idag och kommande år. Hade han varit diplomatisk och för samtiden politiskt korrekt hade han sett framtiden som ”full av utmaningar”.

För framtiden måste Sverige på samma sätt som Finland resa sig från ”fall 3” till ”fall 1” där även den presumtive motståndarens basområden och vitala resurser befinner sig inom räckvidd, samtidigt som man minskar sårbarheten för egna resurser.


Baser: En ny basorganisation och personalorganisation som stödjer denna måste intas istället för den limbo som Flygvapnet idag befinner sig där man varken kan få skydd genom spridning över ytan eller fortifikatoriskt. Krigsbaser bör i högre grad vara placerade utanför den presumtive motståndarens primära vapen- och sensorräckvidd för att möjliggöra handlingsfrihet med egna resurser och försvåra för motståndaren att initialt få luftherravälde. Understödjande organisation såsom transportflyg och logistik måste vara dimensionerat för att snabbt kunna få ut förbanden till krigsbaser om dessa ej är densamma som fredsgrupperingen. Baserna, alternativt andra baser måste också vara förberedda för att ta emot det stöd utifrån som samtliga är överens om att vi är helt beroende av. Att svenska baser förbereds för att ta emot stridsflyg från andra nationer är även något som gynnar det nordiska försvarssamarbetet, då exempelvis det finska stridsflyget är beroende av ett operativt djup, såsom bör ha framgått av kartan i förra inlägget.

I dagsläget kan basområdena svårligen luftförsvaras då det svenska luftvärnet har alldeles för ringa numerär och korta räckvidder för att kunna täcka såväl baser som befolkningscentra och andra skyddsobjekt. Sedan 90-talet har försvarsberedningar och andra studier konstaterat fjärrstridsmedel som kryssningsrobotar som det primära militära hotet mot Sverige. Likväl har ingen anskaffning eller ansträngningar gjorts för att neutralisera detta hot. Här krävs nytänk och nyanskaffningar inom luftvärnsområdet på helt andra nivåer än regeringens nyligen tagna beslut om IRIS-T i luftvärnsversion.


Stridsflyg: Numerären måste anpassa utifrån att både kunna bestrida motståndarens luftherravälde samt att kunna avdela en erforderlig reserv för att vid avgörande tidpunkt kunna sätta in ett motanfall mot motståndarens kritiska sårbarheter och flygbaser. (Jämför gärna med Johan Wiktorins anförande på Folk och försvar hösten 2012 respektive Försvarsmaktens presentation av det utökade budgetunderlaget inkluderande förmågelyft JAS 39 våren 2012, där man angav siffran 60-80 JAS 39E som en lägstanivå för att i en vecka kunna möta ett begränsat militärt angrepp mot Sverige)


Utbildning och personal: Ju mer träning ju bättre hockeyspelare och detsamma gäller inom luftmakten. Ju bättre övad personalen är, ju mer det flygs vid övningar, ju bättre presterar man när det är skarpt. Är man underlägsen i både numerär och övning så blir inte resultatet bra. För tio år sedan kunde man skratta åt att ryska flygvapnet flög ca 30 h per pilot när svenska viggenpiloter fick drygt 120 h per år i en, eller max två roller. Idag flyger det ryska flygvapnet enligt den öppna rapporteringen väl över 100 h per år medan svenska JAS-piloter förra året totalt flög 10 300 h – i tre roller. Det blir mindre än 100 h per pilot. Det säger sig själv att man behöver öka denna siffra för att bli lika bra. Det är inte för inte som NATO har ett krav som vida överstiger den nämnda siffran. (Observera att siffran i nästa stycke gäller stridsflygdivisionerna. Därutöver finns en stor organisation med andra JAS 39 piloter för att sköta utbildning, utveckling, provflyg och även i staber vilka ska dela på den årliga tilldelningen flygtid, men med lägre målsättningar om färdighet)

För att generera ett stort antal flygföretag en fast antal flygplan krävs ett större antal piloter och teknisk personal för att man ska kunna operera uthålligt. IO 14 behöver här ersättas med en mer funktionell organisation som verkligen är anpassad för insats ”här och nu” och inte utifrån andra prioriteringar. 72 piloter på 100 flygplan, eller som möjligtvis i framtiden, 72 piloter på 60 flygplan förslår inte långt om man vill kunna genomföra flygoperationer kontinuerligt flera dygn i sträck. Detsamma gäller naturligtvis teknisk personal för flygunderhåll, flygstridsledare och så vidare.


”Enablers”: Sverige kommer ensamt aldrig att kunna nå den numerär som exempelvis Ryssland kommer att ha. Det gäller dock att kunna neutralisera numerär med överlägsenhet på andra områden precis som tidigare, genom exempelvis teknisk överlägsenhet, överlägsenhet på telekrigsområdet och en förmåga att flytta striden till motståndarens område. En ökad satsning krävs på telekrigsområdet liksom en anskaffning av kvalificerade attackvapen såsom kryssningsrobotar och eventuellt signalsökande robotar, för att bemöta det inledande luftherravälde som den presumtive angriparen kan komma att ha i och med bland annat luftvärnssystemet S-400.

För ett litet flygvapen som det svenska med begränsade resurser finns det gott om möjligheter att skaffa sig enablers och därmed gå utanför den berömda boxen vad gäller uppträdande och förmåga. Ett exempel kan vara MALD, Miniature Air Launched Decoy, som kan kallas en liten drönare som fälls från ett stridsflygplan för att flyga in framför eget flyg. Den kan programmeras att flyga egna banor. Den kan uppträda som ett jaktflygplan och imitera ett jaktflygplans radar och därtill ha radarmålyta som ett jaktflygplan. För en motståndare som med radar och andra sensorer mäter in MALD är detta ett jaktflygplan varvid åtgärder måste vidtas i form av bekämpning eller manövrer. Systemet är anskaffat av USA och flera NATO-länder är på väg att anskaffa det.

MALD under provflygning på F-16 (de röda cylindrarna i näst yttersta balklägen). Bild från Wikipedia.

Här var inte avsikten att grotta ner sig i detaljer utan att visa på att det finns gott om lösningar på stridsteknisk nivå för att kompensera underlägsenhet i antal och andra taktiska nackdelar såsom att motståndaren förfogar långräckviddiga luftvärnsystem. Däremot kvarstår faktumet att ju fler komplicerade system man lägger på den stridstekniska nivån, desto mer tid måste läggas på övning att handha dem. Likaså är de noll och intet värda om man inte har ett fungerande bassystem med tillhörande logistik och även förmågan att ta striden till motståndaren och gå till offensiven.

Genom förverkligandet av en ny doktrin för svensk luftmakt höjs tröskeln för våldsanvändning i svenskt närområde, precis på samma sätt som Flygvapnets och E 1:s förmåga gjorde under det kalla kriget. På ämnet så kunde SvD idag rapportera om en brittisk rapport som ser den otydliga svenska försvarspolitiken och det svenska försvaret som en riskfaktor i norra Europa. Läs gärna också Försvar och Säkerhets inlägg ”Sweden – becoming a failed state?”

Under tisdag lunch diskuteras i Almedalen på Försvarspolitisk Arena JAS 39E under rubriken ”Vad vet du om Sveriges nya stridsflygplan?” och på torsdag håller man seminariet ”Luftförsvar: Ny teknik – nya hot?”. Båda seminarierna går att följa live på webben om man inte befinner sig i Almedalen. Då kan det vara skäl att ägna en tanke åt luftmakten och denna inläggsserie.

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 2 (uppdaterat 17.00)

Fortsättning i inläggsserien om svenska luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv. Samma disclaimer och konstaterande som för del 1 är gällande.

Dagens och morgondagens svenska luftstridskrafter

Ur en wardensk synvinkel ter sig situationen för morgondagens svenska luftförsvar problematisk, eller full av utmaningar som man bör uttrycka sig om man ska vara käckt politiskt korrekt.

00-talets strategiska time-out för det svenska försvaret innebar en stor identitetskris för hela Försvarsmakten och därmed även luftstridskrafterna. Nästan allt luftvärn avvecklades, så till den grad att det idag inte på långa vägar finns luftvärn att försvara såväl basområden som markstridskrafter, befolkningscentra och andra viktiga mål. 00-talets inriktning för luftstridskrafterna hade territoriell integritet (incidentberedskap) som huvudsaklig fokus och internationella insatser som sekundär uppgift. Sålunda försattes hälften av stridsflygdivisionerna i en mycket låg beredskap där kravet inte var högre än att förbanden på tre år skulle kunna återta stridsduglighet, vilket var helt i linje med försvarsbeslutet 2004 och föregående försvarsberednings rapporter. Krigsbaser skulle inte längre behövas utan uppträdande skulle ske från fredsflottiljerna, vilket möjliggjorde krigsbassystemets avvecklande med undantag av ”övningsbaserna” Jokkmokk och Hagshult. Krigsbassystemet avvecklades med en skrämmande effektivitet och så sent som förra året pågick arbetet med att avveckla det sista av den sista av de gamla krigsbaserna, Gunnarn utanför Storuman. Som synes av Försvarsmaktens hemsida så kom t ex Jokkmokk aldrig att nyttjas mellan 2006 och 2013.

Även om Regeringen och Riksdagen fattade ett beslut om gradvis återtagande i och med den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 återstår mycket lång väg för luftstridskrafterna liksom Försvarsmakten i helhet. ”Utmaningarna” är oändliga sedan värden för tiotals miljarder skrotats under 00-talet bara för att några år senare upptäcka att man åter har behov av just det som man har avvecklat.

Till att börja med kan man konstatera att Wardens ”fall 3” gäller fortfarande och i än högre grad även om den förre flygvapeninspektören inte drog sig för att kalla sitt flygvapen ”ett av världens bästa i sin storleksklass”. Fastän personalen är mycket duktig måste man se till de större sammanhangen. Flygvapnet idag har en likvärdig eller sämre förmåga att påverka motståndarens basområden (dessa har flyttats bakåt i och med Baltikums självständighet respektive befinner sig under starkare luftvärnsparaplyer även om Gripen har en ökad räckvidd). Den stora skillnaden utgörs istället av Flygvapnets egna baser. I dagsläget är de fyra svenska stridsflygdivisionerna baserade på två platser, Ronneby respektive Luleå, vilket är på ca 330 respektive 380 km avstånd från ryskt territorium.

Räckvidd för Iskander baserad i Kaliningrad. Bild från Wikipedia-artikel om Iskander

Detta är väl inom räckvidd för såväl luftvärnssystemet S-400 som den konventionella ballistiska roboten Iskander. Av öppna källor vet vi att idag finns Iskander liksom S-400 baserade i Kaliningrad och har därmed räckvidd in över södra Sverige. Iskander finns även fredsgrupperad i trakten av St Petersburg men har därifrån inte räckvidd in över svenskt territorium i nuvarande variant. Till detta skall även läggas flygburna kryssningsrobotar burna av exempelvis Tu-22M, kända från långfredagen 2013, där räckvidden uppgår till 300-3500 km beroende på vapenmodell. Stridsdelarna är dock begränsade till ca ett halvt ton vilket i sammanhanget är rätt litet, men fullt tillräckligt vid ett statiskt uppträdande där målläget inte förändras. Precis som JK Nilsson påpekade i kommentarerna till första delen trycker Warden på att det bästa sättet att vinna kontrollen över den tredje dimensionen är inte att slå ut motståndarens flygplan när de befinner sig i luften. Det är att slå ut dem på marken. Så mycket enklare då när flygplanen står parkerade snyggt och prydligt på ett fåtal platser.

För svenska luftoperationer i den södra landsändan i händelse av krig (särskilt i inledningen) är detta en allvarligt begränsande faktor. Bidragande är också sensortäckning då räckvidden mot mindre luftmål på en modern spaningsradar idag ligger runt 400 km. Norra Sverige gynnas i detta fall av att Finland ligger som mellanliggande buffert med allt vad detta innebär i form av radarskugga, men även som luftförsvarsområde.

Det är inte utan att man kan konstatera att tankarna kring ”attackschlätta”, det vill säga koncentrationen av svenskt attackflyg till baser på västgötaslätten utom primär räckvidd för sovjetiskt flyg, var helt korrekt för 50 år sedan. Ett liknande tänk behövs idag, när ca hälften av de svenska baserna lär ligga under rysk direkt sensorräckvidd och flera även inom räckvidd för luftvärn och Iskander. Sett ur ett luftmaktsperspektiv var försvarsbesluten 2000 och 2004 felaktiga. De flottiljer som skulle ha behållits borde ha varit de mer tillbakadragna och skyddade, till exempel F 4 i Östersund, samtidigt som man behöll framskjutna baser som Uppsala och Ronneby för incidentuppdrag i fred och skymningsläge och som snabbtankningsbaser i krig.

Bild från hjak.se utvisande attackeskaderns utgångsgruppering genom åren

Baser och personal

Allvarligast bland de svenska luftstridskrafternas utmaningar är bassituationen och personalnivåerna. Från att tidigare betjäna varje stridsflygdivision med två basbataljoner på två krigsflygbaser ska i dagsläget fyra stridsflygdivisioner, helikopterflottiljens helikoptrar och transport- och specialflyget alla betjänas av sammanlagt två basbataljoner. Bägge tillsammans med samma numerär som en av de tidigare då personal numera är mycket dyrt. Problemet fördjupas då det gamla krigsbassystemet där skydd genom spridning var ledorden numera är nedlagt. Om man nu ska sprida resurserna, vart ska man då ställa dem? Vilken infrastruktur finns och vilket skydd kan man där påräkna, såväl fortifikatoriskt som i form av markförsvar och luftvärn? Sverige valde tidigare vägen skydd genom spridning med stora krigsbasområden (personalintensiva) till skillnad från NATO som valde fortifikatoriskt skydd i form av bergrum och betongvärn för enskilda flygplan.

Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik), tillika krigsbas

Detta var i sin tur en lärdom som drogs från Sexdagarskriget när det israeliska flygvapnet under krigets inledande timmar slog ut de egyptiska, syriska, jordanska och irakiska flygvapnen på marken och därmed försäkrade sig om kontrollen över den tredje dimensionen. Medan NATO-lösningen utnyttjade sig av fortifikatoriskt skydd och skyl för att förneka motståndaren underrättelseläget för att kunna bekämpa flygplanen på marken så utnyttjade Sverige ett på baserna rörligt uppträdande där flygplanen kontinuerligt flyttades runt över stora ytor så att ett endast timmar gammalt underrättelseunderlag var helt föråldrat när insats kunde beordras. För bägge lösningarna var startbanorna den kritiska sårbarheten. Såväl NATO som Sverige valde att ha omfattande banreparationsresurser grupperade i närheten, varvid en utslagen bana kunde repareras till operativ status på ett fåtal timmar. I Sverige kompletterades detta även av att varje krigsbas huvudbana kompletterades med en eller flera kortbanor på vägar. (För vidare läsning om svenska bassystem rekommenderas denna rapport från FortV och sidan flygbas.se)

Konceptbild på BAS 90 ur svenskt reglemente ANBAS 88. Huvudbana, kortbanor och (fåtal) uppställningsplatser syns, liksom de underjordiska kommandocentralen och bascentralen

Sålunda befinner sig Sverige idag i en situation där man har varken eller vad avser bassystem. De fyra svenska stridsflygdivisionernas flygplan står snyggt parkerade i fyra byggnader i Luleå respektive Ronneby, väl synliga på Google Maps med koordinater och allt. Var flygplanen ska placeras i händelse av skarpt läge kan man bara fundera över. Pengar finns sannolikt inte för att återta det gamla bassystemet samtidigt som det inte finns pengar att bygga betongvärn kors och tvärs över Sverige på diverse civila flygfält som fallet är i Norge och andra NATO-länder.

Det är också skäl att fundera över var tilltransporterade utländska förband (ni vet de som ska komma efter en vecka) ska baseras, då ingen svensk bas i enlighet med svångremsprincipen är dimensionerad för mycket mer än den egna verksamheten.

Regeringen fattade i höstas beslut om att anskaffning endast skulle ske av 60 st JAS 39E istället för de ca 100 som idag ska ingå i krigsorganisationen (alla är inte byggda och vissa kommer att lånas ut till Schweiz). Det blir en kraftig nedgång i numerären och därmed förmågan eftersom en antalsskillnad blir exponentiell, inte minst räknat i antal vapen. En fyrgrupp JAS 39E som möter en fyrgrupp SU-35 blir i antal långräckviddiga jaktrobotar 24 mot 48 (16 mot 48 för JAS 39C). Tvingas JAS 39 att bära mer bränsle sjunker antalet ytterligare. Uppdragsförlängande åtgärder som t ex lufttankning spelar mindre roll om vapnen redan är slut. I luftstrid är det sällan ”ett skott, en träff” utan ett flertal robotar kan behöva skjutas för att uppnå rätt geometri och avstånd för att slutligen få in en träff när det handlar om strider på långa avstånd (BVR-strid). Detta är värt att lägga på minnet när teknik och taktik ska diskuteras vidare i kommande del.

En mindre numerär kan kompenseras på andra sätt, framförallt genom ökat antal uppdrag. Det var något Gripen ursprungligen designades för i det tidigare BAS 90-systemet. Snabbt ner på en av otaliga krigsbaser efter ett kort uppdrag för snabb tankning och omladdning och eventuellt byte av pilot. Även detta är något som Warden trycker på och som bl a Israel varit duktigt att utnyttja. Genom att ha betydligt fler piloter och teknisk personal än antalet flygplan kan man uppnå en mycket högre effekt än en motståndare som har längre till sina basområden. Tyvärr är insatsorganisation 2014 inte alls dimensionerad för detta, då Försvarsmaktens personalbehov vida överstiger dess ekonomiska förutsättningar. Vad konsekvenserna blir och vad man hoppas att uppnå med dessa begränsningar, beskrevs mycket bra av Johan Wiktorin vid höstens seminarium om JAS 39E i Folk och Försvars regi.

”Fall 3” ter sig alltså än allvarligare för dagens svenska flygstridskrafter än för 20 år sedan. Att liksom tidigare satsa på seger genom att med små kumulativa förluster för motståndaren ter sig inte möjligt för ett flygvapen med så små numerärer och sårbara baser som det svenska har idag och verkar ha imorgon.

I nästa del avhandlas hur teknik och taktik påverkar möjligheterna att utöva luftmakt och att ta kontrollen över den tredje dimensionen

Uppdatering 17.00: Som av slump så publicerade Hans Jakobsson på sin blogg hjak.se ett oerhört läsvärt inlägg om just ”attackschlätta” och E 1 genom tiderna. Rekommenderas varmt! (uppdaterar också ovan med en bild stulen därifrån)

Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv – Del 1

En disclaimer som egentligen inte borde behövas. Detta och följande inlägg i serien bygger helt och hållet på öppna uppgifter. De flesta tillgängliga på nätet, andra ifrån tryckta källor. 

Detta inlägg är den första i en serie inlägg om svensk tillämpning av begreppet luftmakt. Det är därför en mycket omfattande textmassa. Ska man dock bemöda sig att ha synpunkter om något som kommer att kosta svenska skattebetalare över 100 miljarder kronor de kommande 30 åren bör man kunna klara av att läsa dessa inlägg.

Inledande om luftmakt

Frågan vad luftmakt är har sysselsatt framförallt flygvapenofficerare och militärteoretiker sedan nästan 100 år. Trots det fortsätter det att vara ett diffust begrepp. En enkel tolkning kan vara användandet av den tredje dimensionen (luften) för att genomföra militära operationer. Dessa kan i sin tur syfta till att understödja andra militära operationer eller verka direkt mot motståndarens tyngdpunkt, enskilt eller tillsammans med ”mer civila verktyg” som diplomati, ekonomiska åtgärder och informationsoperationer. Spännvidden är alltså allt från Rambouilletavtalets gradvisa påtryckningar till Irakkrigets ”Shock and awe” eller Andra Världskrigets insättande av kärnvapen.

Luftmaktsteoretiker är precis som de flesta andra teoretiker sällan överens. Två saker är man dock i det närmaste överens om och det är att luftmakten per definition är offensiv och att luftmaktens primära mål är motståndarens luftmakt. Den som först använder sin luftmakt framgångsrikt mot motståndarens luftmakt har tillkämpat sig möjligheten att framgent använda den tredje dimensionen för understödjande operationer och för anfall direkt mot motståndarens tyngdpunkter. Kan man effektivt bestrida motståndarens luftherravälde, försvårar man också möjligheten till understödjande operationer. Varför är flygstridskrafter så effektiva som understöd i scenarier som Afghanistan, Irak och Mali? För att motståndaren ej har förmågan att ta egen kontroll över luften varvid operationer med helikoptrar och drönare möjliggörs. Drönare som nytt vapen som det ofta framställs i media kan därmed sägas vara en icke-fråga för stater som har möjlighet att bestrida en motståndares ambition att skapa eget luftherravälde och därmed något som under kommande decennier är av liten vikt för svensk debatt om nationellt försvar.

Till luftstridskrafternas stora fördelar hör att mycket snabbt kunna förflytta sig tvärs över jordklotet och att slå direkt mot strategiska mål djupt inne på motståndarens territorium. Något som åskådliggjorts inte minst genom amerikanska bombflygsuppdrag från amerikanska mellanvästern direkt till centrala Libyen, Irak och Serbien. Det är uppgifter mark- och sjöstridskrafterna inte kan lösa utan användande av kryssningsrobotar eller i enstaka fall specialförband. Det finns dock moderna exempel på där man hoppat i sekvensen vilket berörs närmare i en senare del. Genom att nyttja luftarenan möjliggörs också den vertikala omfattningen där man dels snabbt kan förflytta markstridskrafter med t ex helikopter, men också samordnat nyttja vapeninsats från luften samtidigt som vapeninsatser på marken eller till sjöss. Motståndaren måste därmed skydda sig i dimensioner samtidigt, vilket är mycket svårt. Den sida som förlorat kontrollen över luften har alltid därefter behövt skydda sig från både attacker på ytan såväl som från luften.

I en högkonflikt med konventionella stridsmedel är det idag närmast omöjligt att ta striden till motståndarens territorium utan att själv förfoga över den tredje dimensionen. Visst har stater lyckats att vinna krig, eller snarare undvika att förlora, utan att förfoga över den tredje dimensionen, men detta till oerhört höga pris. Ur svensk synvinkel lär ett pris liknande det som Afghanistan (80-talet) eller Vietnam fick betala aldrig vara acceptabelt. Vårt samhälle är därtill alldeles för högt utvecklat för att klara liknande påfrestningar. Vi är istället än mer sårbara för användning av luftmakt, andra fjärrstridsmedel och IT-angrepp (som för övrigt har stora likheter med luftmakten).

Av de moderna luftmaktsteoretikerna ses John Warden III som en av de främsta. Warden var bland annat en av arkitekterna bakom luftkriget under 1991 års Gulfkrig, där han fick möjlighet att omsätta sina teorier i praktik. Litterärt är Warden mest känd för sin bok ”The Air Campaign” som ingalunda är heltäckande, men för svenskt vidkommande ändå tar upp en hel del intressanta aspekter. Boken finns i två upplagor, där den nyare har delar skrivna efter Gulfkriget och den äldre är utgiven 1988. Det verkar dock som att endast den äldre finns tillgänglig på nätet som public domain. Wardens tankar i The Air Campaign utgör en god grund för att analysera Sveriges nutida och framtida luftstridskrafter ur ett luftmaktsperspektiv.

Svensk doktrin för luftstridskrafter av igår

I Försvarsmakten existerar publikationen Doktrin för luftoperationer från 2005. Denna är vid det här laget gravt föråldrad och var väl egentligen så redan vid dess publikation då den beskrev förmågor Sverige inte kan anses förfoga över utan som snarare förfogas av en stormakt. Den officiella doktrinen är dock under förnyande liksom Försvarsmaktens övriga doktriner. Förhoppningsvis kommer detta framgent att ske kontinuerligt med täta mellanrum då doktriner annars snabbt blir ifrånsprungna av politisk och teknisk utveckling.

I detta stycke avses dock inte den officiella doktrinen för luftoperationer då denna säger mycket lite om hur svenska luftstridskrafter ska nyttjas, men mer om hur luftstridskrafter allmänt kan nyttjas.

Under det kalla kriget förde Sverige en defensiv doktrin för luftstridskrafterna fokuserande på att göra det mycket kostsamt för en angripare (läs Sovjetunionen) att anfalla Sverige. Doktrinen gick ut på att med jaktflyg ”ta tull” på varje sovjetisk anfallsvåg i luften. Genom att i varje anfallsvåg plocka ett antal sovjetiska flygplan skulle till slut förlusterna bli så stora för angriparen att denna måste avbryta sitt anfall. Offensiva operationer skulle främst utgöras av anfall med attackflyg mot fiendens landstigningsoperationer, helst samordnat i tid med flottans ytattack. Detta var doktrinens aktiva del. Den passiva delen, som tillika var den viktigaste, var att genom att påvisa en så trovärdig förmåga som möjligt för att lösa dessa operationer skulle det svenska försvaret verka avskräckande och krigsavhållande.

Värt att notera i detta är att de svenska luftstridskrafterna var organiserade för ett passivt försvar. Motståndaren skulle komma till Sverige och påverkas på vägen. Svenska stridskrafter skulle inte ha förmågan att ta striden till motståndaren, inte ens när kriget väl var ett faktum.

Framförallt två typer av operationer fordrar eget luftherravälde. Landstigningsoperationer och luftlandsättningar. Har man inte luftherravälde över det aktuella området är dessa operationer närmast dömda att misslyckas, vilket otaliga historiska exempel påvisar. Just den svenska möjligheten att bestrida ett sovjetiskt luftherravälde för landstigning och att därtill kunna påverka de sovjetiska sjöstridskrafterna under gång från Baltikum och Kaliningrad till svenskt territorium var i sig kraftfullt avskräckande. Det var inte för inte som svenskt attackflygs tekniska förutsättningar och uppträdande byggdes utifrån detta scenario och att den första attackflygeskadern, E 1 vars uppgift det var att slå mot landstigningsoperationer, lydde direkt under ÖB och inte någon mellanliggande ledningsnivå.

Analyserar man då kalla krigets svenska luftförsvar ur Wardens modell finner man att det måste kategoriseras som det Warden benämner ”fall 3”: Blå flygstridskrafters baser och bakre områden kan nås av röda flygstridskrafter, men ej tvärtom och båda sidor har möjlighet att påverka varandras övriga stridskrafter vid fronten oavsett om denna är på land eller till sjöss. Vad vi ser här är det man kan jämföra med den bakbundne boxaren eller den fastbundna vakthunden. Motståndaren har med sin rörlighet och möjlighet att välja tidpunkt alltid möjligheten att välja tid och plats för strid och därmed även möjligheten att genom vilseledning och skenoperationer trötta ut försvararen. Det är inte för inte som Warden klassar detta fall som det absolut farligaste där den blå sidan har minimala chanser till seger.

Det kalla krigets luftförsvar försökte adressera detta problem genom ett avancerat baskoncept, vilket var görligt då motståndarens underrättelsekedja var lång och dåtidens konventionella vapen saknade den precision och räckvidd som krävdes för att slå mot basområdenas vitala delar. Därtill skyddades baserna av ett närluftförsvar som kunde nå god verkan då dåtidens teknik endast möjliggjorde framgångrika anfall från lägre höjder och med visuell kontakt med målet. Genom taktiken med skydd genom spridning där Flygvapnets flygplan mycket snabbt skulle spridas vind för våg över landets otaliga krigsbaser och därtill regelbundet rangeras om inom det flera kvadratkilometer stora basområdet, skulle motståndaren ha mycket svårt att med konventionella stridsmedel slå ut det svenska luftförsvaret på marken. Även detta var i sig avskräckande, då det skulle försvåra för angriparen att få erforderlig kontroll över luften och därmed kunna genomföra luftlandsättnings- respektive landstigningsoperationer mot svenskt territorium.

Hotet om insättande av kärnvapen var något Sverige och Försvarsmakten avgränsade redan tidigt. Att dimensionera ett fungerande försvar utifrån detta hot skulle kosta för mycket och man nöjde sig med att konstatera att Sverige föll under det västliga kärnvapenparaplyet.

Så fungerade den svenska doktrinen för luftoperationer i praktiken fram till millennieskiftet och den ”strategiska time-outen” när alla släppte allt vad de hade för händer. I nästa del, som publiceras under morgondagen, avhandlas dagens ”utmaningar” för de svenska luftstridskrafterna i den nationella kontexten.

Hög aktivitet över Östersjön

Som skrevs i gårdagens inlägg kränkte ett ryskt flygföretag i början av veckan finskt luftrum. Företaget var utifrån beskrivningen av ungefär samma sammansättning som långfredagens nattliga företag då ingen svensk jaktincidentberedskap fanns att tillgå.

David Cenciotti som är en mycket aktiv flygbloggare publicerade under eftermiddagen ett inlägg med bilder från franska flygvapnet på vad som förefaller vara just detta flygföretag. Frankrike står för tillfället för den baltiska incidentberedskapen sedan man under våren avlöst Danmark. Frankrike har tidigare visat sig vara mycket öppet med verksamheten över Östersjön och har vid tidigare tillfällen publicerat bilder på den svenska incidentberedskapens JAS 39.

Från svenskt håll har som vanligt inte någon öppen information släppts kring veckans aktiviteter över Östersjön. Däremot berättar franska flygvapnet att svensk incidentberedskap fanns på plats tidigare i det ena fallet respektive anlände något senare i det andra. Det är glädjande att höra att den svenska beredskapen är aktiv, men samtidigt ytterst beklagligt med det omfattande hemlighetsmakeriet.

Just nu pågår i Baltikum övningen Sabre Strike där NATO övar försvar av de baltiska staterna. Det är sannolikt en anledning till den ryska aktiviteten. Den andra lär vara den beredskapskontroll som initierades i början av veckan där attackflygplan från Kolahalvön ombaserades till Besovetsbasen i Karelen. Från ryskt håll meddelades också igår att de täta beredskapskontrollerna som genomförts under våren kommer att fortsätta. Utan tvekan är detta en signifikant ändring gentemot det som för några år sedan var normalbild över Östersjön och i svenskt närområde.

Sammansättningen av de ryska företagen är högst intressant då strategiskt bombflyg i form av Tu-22M eskorteras av långräckviddigt jaktflyg (Su-27). Vid en tidigare incident handlade det om attackflygplan Su-24 som eskorterades av Su-27 och därtill kontrolleras av medföljande A-50 Mainstay radarövervakningsflygplan. Uppenbarligen ville man även ha med sig ledningsresurser ut över Östersjön. Inte osannolikt för att just kunna hålla kolla på strandstaternas incidentberedskap. Enligt fransmännen har åter ryskt signalspaningsflyg varit aktivt, vilket inte är så konstigt med tanke på NATO:s övning i Baltikum.

Beröm till franska flygvapnet för fina bilder. Återstår att se om någon svensk information dyker upp. Sannolikt inte.

Id-bild från fransk Mirage F1 ur baltisk incidentberedskap. Närmast i bild Su-27 beväpnad med 4x IR jaktrobot AA-11 och i vingspetsarna störkapslar. Längre bort strategiskt bombflyg Tu-22. Att döma av vinkel för fotot försöker Su-27 hindra Mirage F1 att närma sig Tu-22. Foto: franska flygvapnet

Franska försvarsministeriets blogg om incidentuppdragen
Franska försvarsministeriets hemsida (ungefär samma innehåll)

Uppdatering 23.00: Precis som Skipper så klokt påminner i kommentarerna så pågår utöver Sabre Strike även den marina NATO/PfP-övningen Baltops just nu i Östersjön. Ryssland drog sig för övrigt utan förvarning ur Baltops i veckan.

Back to basics

Tjeckiska gripen genomförande baltisk incidentberedskap. Foto från tjeckiska försvarsministeriet


Varför sådan skillnad i beredskap?

I SvD har man under månadsskiftet kunnat läsa reportage om NATOs baltiska incidentberedskap och hur Frankrike nu avlöser Danmark som ansvarig för denna i rollen att hålla dygnet runt-beredskap (H24) med 2 stridsflygplan. Sedan den ”ryska påsken” har motiverade jämförelser gjorts mellan den svenska incidentberedskapen och dess ”kontorstider” och grannländernas dygnet-runtberedskap? Frågan alla skattebetalare ställer sig är varför kan man inte för dryga 40 mdr kr i försvarsanslag få en nationell incidentberedskap dygnet runt?

Frågan är som sagt välmotiverad. Danmark håller till exempel både H24 på hemmaplan, liksom i Baltikum. Tjeckien med sina 14 st JAS 39 höll härom året H24 både i Tjeckien och Baltikum samt genomförde normal verksamhet på hemmaplan. Varför klarar inte Försvarsmakten samma sak?

J K Nilsson har på sin blogg Väpnaren liksom på Newsmill föredömligt tagit upp resursfrågan där Flygvapnet sedan nyår deltagit ett antal krävande övningar vilket skapat en ledighetsskuld hos personalen. Värt att notera är dock att detta inlägg skapades innan Försvarsmaktens insatschef Anders Silwer avslöjade att svensk jaktincidentberedskap endast finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka.

Huvudorsaken till att jaktincidentberedskap inte finns tillgänglig dygnet runt är ekonomisk. Som SvD skriver har Frankrike under de fyra månaderna ett detachement i Litauen på 87 personer för att upprätthålla den baltiska incidentberedskapen H24. Sannolikt hamnar Sverige på en liknande nivå när det gäller att delta i flygövningen på Island som från början skulle vara att upprätthålla en motsvarande isländsk incidentberedskap. På hemmaplan krävs dock inte fullt så mycket personal då vissa funktioner delas med andra intressenter. Det är ändå ett stort antal personer som ska ha ersättning för obekväm arbetstid, övertid och liknande för att hålla igång en incidentberedskap dygnet runt. För att hålla någon form av uthållighet krävs minst två-skift, men helst mer. Det kommer att i anspråkstaga en betydligt större andel personal än vad normal övningsverksamhet har råd att avvara och vad den personalram Försvarsmakten är ålagd medger. Det blir en tuff nöt att knäcka för Försvarsmakten att lösa en kraftigt utökad beredskap inom ram och fortfarande innehålla de statliga arbetstidsavtalen, även om man skulle bortse från den rent ekonomiska aspekten och sannolikt behöver man här omförhandla personalramarna gentemot Försvarsdepartementet. För detta lär dock finnas i alla fall allmänhetens stöd. Annars blir det till att prioritera – ska vi ha ett flygvapen som är övat för att verka i strid eller ska vi ha ett flygvapen som håller incidentberedskap? Att mäkta med båda blir svårt under rådande förhållanden.

Nästa nöt att knäcka kan te sig absurd, men utgör likväl ett kraftigt hinder för en H24-beredskap så länge som man inte deklarerar krigstillstånd. Så gott som alla militära flygplatser dras idag med kraftiga begränsningar avseende miljökoncessionerna. T ex har man i Linköping inte tillstånd att flyga militärt på helgerna vilket är en bidragande anledning till att uppvisningsgruppen Team 60 har stått på backen de senaste åren. På andra militära flygplatser kan koncessioner skrivna under den strategiska time-outen göra att man inte alls får flyga nattetid eller att det inte spelar någon roll om det är militär verksamhet eller den civila flygklubben som förbrukar det enstaka antal rörelser som får genomföras kvälls- och nattetid per månad för att inte störa lokalbefolkningen.

Visst kan man tänka sig att någon gång bryta mot koncessionen, men för att en jaktincidentberedskap ska vara meningsfull måste man kunna visa närvaro med viss regelbundenhet. Har man inte kunnat bryta mot koncessionerna vid t ex flygvapenövningarna eller beredskapsövningen Dagny II, lär det bli svårsmält vid H24-beredskap. Här är det regeringen som sitter på beslutsrätten, så om regeringen verkligen vill ha en heltäckande jaktincidentberedskap är det några beslut bort efter lämplig propå.

Fransk Mirage 2000 och svensk JAS 39C är samtidigt framme och identifierar ryskt signalspaningsflygplan IL-20 (samma typ som härom veckan enligt media flög mellan Öland och Gotland). Lägg märke till att det franska flygplanet bär jaktrobotar. Bild via Oplatsen och franska försvarsministeriet

I SvD kan man idag också läsa om att svensk jaktincidentberedskap ej är beväpnad med jaktrobotar, vilket även det saknar motsvarighet i närområdet. Det är till och med inte ovanligt att svenska flygplan övar tillsammans med den norska incidentberedskapen som då uppträder med skarp last. Från svenskt håll motiveras detta ofta med att man vill ha ytterligare ett steg i hottrappan och att man kan hänga robot för att visa att det börjar bli allvar – ett steg som andra länder inte verkar anse sig ha tid med. Ett lika stort skäl för Sverige är dock ekonomin. Liksom övriga komponenter på ett stridsflygplan har vapnen en begränsad livslängd efter vilka de måste bytas ut eller i vapnens fall förstöras, t ex genom övningsskjutning. När det gäller jaktrobotar handlar det sannolikt om något hundratal timmar. Detta bidrar dock till en kraftigt ökad ekonomisk kostnad för Försvarsmakten, såväl för vapeninköp som för förbrukning av roboten.

Svenska JAS 39C ur incidentberedskapen identifierar ryskt flygplan. Foto via den ryske piloten

En splittrad treenighet

Att nu få till en H24-jaktincidentberedskap är sannolikt det minsta man kan göra för att lugna opinionen, men det kommer att kosta. Situationen efter den ryska påsken är kritisk. Denna händelse var sannolikt vad som slog spiken i kistan för treenigheten allmänheten – Försvarsmakten – politisk nivå. För en fungerande försvarsförmåga krävs det att denna treenighet är sluten och min uppfattning är att man hittills i debatten gravt underskattat vad det innebär att den sönderslagits. Sedan ett antal år har en spricka uppstått mellan Försvarsmakten och den politiska nivån. Redan i och med den neddragna och därefter avskaffade värnplikten samt försvarets ominriktning till internationella insatser har sprickan mellan allmänheten och Försvarsmakten vidgats och folkförankringen har till stor del förlorats. I och med ryska påsken har det även uppstått en spricka mellan allmänheten och den politiska nivån i försvarsfrågorna sedan den bild som målats upp av det nya försvaret som framgångsrikt och insatsberett visat sig vara falsk.

Om allmänhetens har lågt förtroende för Försvarsmakten kommer försvaret snabbt att vittra sönder då rekryteringen inte kommer att fungera och även den dagliga verksamheten ifrågasättas, vilket vi ser många exempel på idag. Har man heller inget förtroende för den politiska nivån blir det en fara för det demokratiska samhället i längden. Har Försvarsmakten och den politiska nivån lågt förtroende för varandra såsom fallet är nu hämmar det all verksamhet och vi får ett skyttegravskrig som tar upp allt större tid och resurser istället för att se till att leverera det allmänheten förväntar sig, antingen som en direkt förväntan eller implicit som i fallet med ryska påsken.

Vad finns då att göra för att råda bot? Som allt förtroendeskapande arbete finns det ingen quick-fix utan det är en lång process. Såväl Försvarsmakten som politisk nivå är att lasta då man förmedlat förväntningar och byggt bilder av saker som inte finns. Ska man nu råda bot på det hela och försöka återbygga treenigheten handlar det inte om att påverka allmänheten att tro rätt, utan att leverera vad allmänheten förväntar sig, varvid SOM-institutets senaste undersökning kan vara en inledande hjälp. Viktigast är att göra rätt saker, det är lika viktigt att det syns synas att man gör rätt saker. Receptet på återknyta treenigheten har Försvarsmakten faktiskt redan identifierat sedan några år tillbaka i form av devisen ”vi syns, vi verkar, vi respekteras”, men helt misslyckats att omsätta till verklighet.

Marginaleffekten inom försvarsbudgeten är mycket stor. Det är därför Försvarsmakten inte har råd att upprätthålla den av allmänheten efterfrågade H24-beredskapen, trots att det egentligen är kaffepengar det handlar om. Den nyss genomförda flygvapenövningen som är den mest kvalificerade övningen för nationell försvarsförmåga på ett drygt decennium, kostade långt mindre än 10 miljoner kr och höjde Flygvapnets förmåga markant. Motsvarande gäller även för liknande övningar för Armén och Marinen. I en försvarsbudget på drygt 40 mdr kr är det här kaffepengar. Likväl är det denna kärnverksamhet man inte har råd med därmed inte heller att göra Försvarsmaktens viktigaste säkerhetspolitiska uppgift i fredstid heltäckande – jaktincidentberedskapen.

Robot 98 IRIS-T hängs på JAS 39 under Flygvapenövning 2013. Foto via Försvarsmakten

Back to basics

Lösningen för att börja återuppbygga treenigheten är att gå ”back-to-basics”. Vad är väsentligt i Försvarsmakten? Vad skapar reell försvarsförmåga och vad är bara snygga kulisser? Det är incidentberedskapsverksamhet och kvalificerade övningar där Försvarsmakten syns och en trovärdig öppenhet om dessa som bygger en folkförankring där allmänheten förstår vad dess skattepengar levererar i form av försvarsförmåga. Att nå dit kommer att kosta pengar, men glädjande nog verkar här marginaleffekten åt rätt håll – om man förmår att prioritera kärnverksamheten.

SvD ledarsida konstaterar korrekt att en stats simulerade anfall på en annan inte är långt ifrån ett skarpt anfall. 

Läs gärna även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill där han levererar en veritabel bredsida mot den rådande försvarspolitiken och det påstått här-och-nu insatsberedda försvaret.

Vilja vs förmåga

Ett axiom när det gäller att bedöma sina eventuella framtida motståndare är att inte fokusera enbart på uttalad politisk avsikt utan att istället mer se till förmågan. Vad kan aktören åstadkomma med de medel som vederbörande förfogar om viljan skulle finnas?

På Twitter rapporterar Skipper just nu ”vårt flyg i luften”. Det är söndag och klockan är halv åtta och Skipper blir överflugen av en rote JAS 39 på ostlig kurs. Detta tjänar som god illustration till det ovanstående. Efter att svensk försvars- och säkerhetspolitiks yttersta instrument i veckan avslöjats med byxorna nere av monetära skäl verkar det nu ha skett en snabb politisk viljeförändring. Försvarsmakten har haft förmågan att upprätthålla jaktincidentberedskap även dygnets mörkare timmar och helger, men viljan att betala för detta har saknats. Helt plötsligt finns nu viljan och en snabb omsvängning var därmed möjlig.

Ur denna synvinkel bör vi även se den ryska militära upprustningen med huvudsaklig fokus på det västra militärdistriktet (dvs Sveriges och Nordens närområde). Viljan och avsikten må ej finnas idag alternativt är något grumlig. Har man väl förmågan kan det gå mycket snabbt att ändra avsikten.

Det kan naturligtvis vara så att de flygplan Skipper berättar om är del av en övning, men jag håller det för otroligt. Förhoppningsvis har nu Sverige en mer omfattande incidentberedskap än vi inledde veckan med.


SvD:s Jan Blomgren är en av dem som förväxlar hot och förmåga

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.

Mikael ”Duke” Grev

Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)

Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.

– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.

– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.

– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.

– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.

– Dagens största ”vad sysslar ni egentligen med” utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.

Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: ”Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum.” Falsk varudeklaration?

Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?

Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom ”expertmyndigheten” Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om ”luftberedskap”. Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som ”luftförsvar” och ”luftslott”.

Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.

Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.

Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för ”radioamatörer”, vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)

SvD, 2DN, 2, SRExpressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.

För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.

Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från ”en mycket låg nivå”, enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.

Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvDAftonbladet 1 2, 3DN 1 2 3 4, 5, 6Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: SkipperCornucopia 1 2, Johan Westerholm2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

”Pooling and sharing” av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg


Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

Gästinlägg: EldE 98 – Det kan ju bli bra också

Ersättandet av luftvärnsrobot 70 med en markbaserad version av korthållsjaktroboten IRIS-T har varit uppe till debatt flera gånger. Ersättande kritiseras dels av dem som tycker att IRIS-T är en för klen ersättare och dels av dem som vill se robot 70 leva vidare i Hemvärnet och bland lätta förband. Nedan följer ännu ett gästinlägg och fler lär det bli.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

EldE 98, det kan ju faktiskt bli bra också

Luftvärnet som funktion och truppslag har i perioder klämts mellan stridsvagnar och JAS-plan. Under senare år var luftvärnet nära att helt utraderas av den sk Afghanistan-doktrinen. Den debatt som nu förs på WW visar prov på en större förståelse för nödvändigheten av ett fungerande markbaserat luftförsvar.

Frågan här är ju bara vilken väg vi skall gå i framtiden.

Denna bild, tagen på Lv6 kaserngård, speglar förhoppningsvis inte den framtida materielanskaffningsprocessen till Försvarsmakten


Organisation

Vissa röster höjs för att införa EldE-70 i såväl mekbat som i Hemvärnet, något som jag själv ser som svårt, då själva eldenheten bara är en liten komponent av det system av system som ett fungerande luftvärnsförband måste innehålla.
– Hur skall en EldE-70 i en Hv-bat få måldata?
– Hur skall en EldE-70 i en mekbat kommunicera med StriC?
– Vem byter ut det böjda stiftet i kontakten på 70-siktet?
Detta är några av de frågor som står obesvarade.

Materiel

Vi vet att vi nu lagt 270 miljoner av våra gemensamma skattepengar på att inköpa EldE 98.
Det torde bara vara en tidsfråga innan det bli offentligt hur många enheter som vi får för denna summa (och förhoppningsvis kan vi hålla det ”inom grindarna” hur många robotar som ingick i köpet).

Detta blir ett system som inte på något sett är 100%, men det kommer att öka förmågan att bekämpa små mål och åter tillföra mörkerkapacitet till det korträckviddiga luftvärnet (den som nu säger att vi redan har förmåga att verka i mörker här och nu, tack vare BORC-sikte till EldE 70, vet antagligen inte hur många BORC vi har tillgängliga).

Att vi sedan inte får allväderskapacitet för våra avsatta pengar är lite som att blir putt över att de 60 kr vi hade på fickan bara räckte till vitlöksbrödet och inte till oxfilén också.

Leverantörens modell av EldE 98. De tre lådorna på släpet är elverk, kompressor för kylluft och styrelektronik


Vi kommer också i och med den vertikalstartande roboten att bygga bort begränsningen, som både EldE 70 och EldE 97 har, med att finna lämpliga och ”tillräckligt bra” grupperingsplatser.
När vi nu får en robot som kan ”skjutas runt hörn” måste vi istället öka vårt fokus på att få en 100%-ig 3D-sensortäckning och föda eldenheterna med korrekt måldata, något som för mig talar för att åter nyttja PS-91 som sensor inom bataljonerna. 
Dessa bör då nyttjas i nära anslutning till EldE 98 utan flera hopp igenom olika former av sambandslösningar (ibland känns det som att halva luftvärnsbataljonen idag är sysselsatt med att upprätta ett samband, som då och då skulle få vilken svajmastartist att bli grön av avund).

Vi kan nu bara hoppas att de övriga länder (pluralis) som tittat på motsvarade lösning kring IRIS-T kan ro detta i hamn.

Rb 70-tropp utrustad med prototypmateriel. Bilden tagen någon gång i försöksperioden 1973-1976

Avslutningsvis: Jo, jag har tycker att 70NG är ett bra system det också. Jag har till och med blivit ”uppsträckt” när jag uttryckte detta på regementet efter att ha bevittnat en demonstrationsskjutning.
Men jag tycker inte att det är rätt att alltför länge behålla de EldE 70 som vi idag nyttjar. Jag vill inte uppleva den dagen någon soldat säger: ”Jag är rb 70-skytt och det var min farfar också”.

Hoppas nu att debatten kan fortsätta i oförminskad styrka!

Farbveckan -86

Vår beredskap är god II

Innan påsk publicerades ett inlägg på Marinbloggen av två fartygschefer på Visbykorvetter rörande Visbykorvetternas försvarsförmåga. Det blev då ett litet snabbt inlägg på WW med anledning av detta och inte mer än så för att inte förekomma en kommentar som lagts på Marinbloggen. Nu har påsken passerat utan att några kommentarer publicerats på Marinbloggen och tydligen fortsätter påskledigheten även denna vecka på Marinens Taktiska Stab. Av den anledning så återpubliceras nu den lagda kommentaren här på WW och med ytterligare en förtydligande utvikning nedanför.

”Som varandes svensk skattebetalare känns det skönt att läsa att vår beredskap är god. Ur aspekten försvarsupplysning är detta blogginlägg mycket bra. Man blir stolt över vad våra fartyg presterar och vill gratulera fartygscheferna och personalen på fartygen. 

Ur aspekten försvarsförmåga och försvarspolitik gör mig inlägget mycket bekymrad. Öhrstedt och Öhrn listar en stor mängd fördelar med Visbysystemets nuvarande förmågor. Begränsningar verkar inte finnas. Sitter man som beslutsfattare eller politiker och läser detta får man naturligtvis bilden av allt är gott. Erfarenheten är dock att det är lika problematiskt att inte vara tydlig med vad man inte kan, som att vara tydlig med vad man kan.

Vår teknik, stridsteknik och taktik är till stora delar hemliga och ska så vara. Att bemöta detta inlägg blir därmed omöjligt utan att bryta mot sekretessbestämmelserna. Likväl skulle det behöva bemötas sakligt. 

Hade Försvarsmakten haft den fantastiska förmåga som beskrevs 2006, hade vi aldrig haft diskussionen idag om huruvida vår förmåga är bättre idag eller då. Jag hoppas att ni fartygschefer är betydligt mer öppna i er redovisning av även brister nästa gång ni får ett besök av försvarsmaktsledning, chefer och framförallt politiker. Filtrering och överdrivet positiva budskap är vad som satt Försvarsmakten i den sits vi befinner oss i idag. Det är inte att göra varken oss själva, skattebetalarna eller politikerna en tjänst. Endast en framtida motståndare.”

2006 åkte Flygvapnet för första gången iväg på en av de amerikanska Red Flag-övningarna, till Alaska (första gången en Red Flag hölls där). Red Flag är sannolikt den mest kvalificerade flygövningen i världen med alltifrån aggressor-förband (förband, både flyg och luftvärn, som tränats i att uppträda som motståndare med för motståndaren realistisk stridsteknik och taktik) till skarp ammunition mot markmål och uppträdande i stora koalitionsförband. Syftet med dessa övningar, framtagna med lärdomar från Vietnamkriget, är att utgöra en pilots första tio skarpa stridsuppdrag, då statistiken från Vietnam visade att en pilot som överlevde sina första tio uppdrag, hade betydligt större sannolikhet att överleva resterande 90 uppdrag under sin tjänstgöringsperiod i det vietanamesiska stridsområdet. (Vill man fördjupa sig i Red Flag finns en bra tidningsartikel från förra veckan om övningen, upplägg och syfte)

Enorma mängder lärdomar drogs av det svenska deltagandet i denna Red Flag. Denna övning är en av ett flertal viktiga händelser som lagt grunden till den goda förmåga att medverka i internationella operationer med stridsflyg som Flygvapnet har idag. Utåt och officiellt inom Försvarsmakten hette det att deltagandet var en enastående succé för Sverige och Gripensystemet, inte minst vad det gällde de teknologiska bitarna. Den bilden och de positiva erfarenheterna redovisades vid otaliga tillfällen de kommande åren, så till den grad att en viss högre tjänsteman på Försvarsdepartementet började tala i jämförande drag om JAS 39 och den amerikanska F-22 – en bild som är långt ifrån verkligheten.

Samtidigt hade en hel rad mycket viktiga erfarenheter gjorts vid övningen vilka inte riktigt taktade med de officiellt redovisade. Det visade sig dock vara mycket svårt att råda på den bild av positiva erfarenheter som redovisats utåt mot såväl politisk nivå som Försvarsmaktens egna motsvarigheter – Försvarsmaktsledning och flygvapenledning. Följden blev att brister som uppmärksammades redan 2006, i den officiella rapporteringen betecknades som avhjälpta, men i själva verket kvarstod som brister ända till Libyeninsatsen då man på nytt fick göra samma erfarenheter, återigen peka på gamla lärdomar och slutligen få bristerna avhjälpta.

Som ”tur var” handlade det i detta fall om en internationell insats där Sverige kunde gå in i en koalition i ett läge där fienden ej längre utgjorde något större hot mot våra flygförband. Nästa gång är det inte lika säkert att vi har samma tur. Kanske är såväl odds som insats något annorlunda. Därav något av oron att man nu i Marinen gör sig samma björntjänst som man lyckades med i Flygvapnet efter Red Flag 2006 och som det skulle ta fem år att ta sig ur.

Det inlägg som fartygscheferna skrivit är något som utan tvekan kommer att falla delar av försvarspolitiken mycket väl i smaken. Vår beredskap är ju god!

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS

Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.

Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.

I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.

Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.

Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.

Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av ”just nu har vi ingen antagning” utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är ”billigare och bättre” att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael ”Duke” Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.

Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot

Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

En liten film om incidentberedskap

På Youtube lades härom dagen ut en film om NATO:s baltiska incidentberedskap. Filmen verkar vara tagen under övning av hantering av civila flygplan som inte svarar på radiokontakt, där en litauisk C-27 spelar målet. Som synes av filmen är det inte bara de tyska F-4 tillfälligt baserade i Baltikum som startas mot flygplanet som inte svarar på radioanrop. Även svenska JAS 39 liksom den finska incidentberedskapen dyker upp i bild. Lägg också märke till att de finska F-18 bär 2x IR-jaktrobot Sidewinder och 2x radarjaktrobot AMRAAM.

Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.

Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.

Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!

Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen

Företagsstöd eller operativ verkan?

Borneos Loopar uppmärksammar att Flygvapnets uppvisninggrupp Team 60 fortsatt kommer att vara markbunden. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att erbjuda gruppen flygtid i och med den outsourcing av underhållet på Team 60 som genomfördes för några år sedan, samt lokaliseringen av Flygskolan till Malmen. Båda dessa beslut är resultat av försvarsbesluten 2000 och 2004.

Team 60 har sedan starten för drygt 40 år sedan glatt flygentusiaster runt om i Sverige och världen och skapat good-will för Flygvapnet och Försvarsmakten. Viktigast är dock den rekryteringseffekt som gruppen haft genom åren.

Sedan flytten av Flygskolan från Ängelholm till Linköping 2003 har Team 60 fört en alltmer tynande tillvaro till att för några år sedan helt stanna av. Det finns i Försvarsmakten ingen militär flygplats som har mer aktivitet än Malmen, trots att flottiljen där lades ner 1974. Redan då ansågs staden Linköpings expansionsplaner vara en anledning till nedläggning av flottiljen. I och med den stora och därtill ökande verksamheten med såväl helikopterflottiljens divisioner, FMV:s provflyg, den taktiska utvecklingsenheter för JAS 39 samt flygskolorna för stridsflyg och helikoptrar, är miljökoncessionen hårt ansträngd och mycket kraftiga begränsningar råder för flygplatsen när det gäller övningsverksamhet utanför kontorstid och på vilka sätt man startar och landar. För Team 60 innebar detta till exempel att gruppen var tvingad att flytta sina flygplan till andra flygplatser på vardagar för att kunna använda dem på helgerna, vilket fick konsekvenser både för personal och tillgängligheten på flygplan, och därmed även för flygutbildningen. Tyvärr är det inte bara Malmen som drabbats av liknande kraftigt begränsande koncessioner under perioden då det nationella försvaret nedprioriterades.

Sedan några år är också den tekniska tjänsten för skolflygplanet SK 60 utlagt på företaget Bromma Air Maintenance (BAM), varvid Flygvapnet köper tillbaka flygtid. På pappret är det en så kallad ”billigare och bättre”-lösning, men som så ofta med sådana innebär det finstilta begränsningar för operatören som man inte kommer runt. I fallet med SK 60 ska BAM tillhandahålla ett visst antal flygtimmar per år till Flygvapnet till en viss kostnad. Så långt känns det som en vettig lösning. I fallet med Team 60 och SK 60 innebär det rådande kontraktets begränsningar att Flygvapnet har att välja mellan att utbilda nya piloter eller att operera Team 60. Valet ter sig enkelt. Icke desto mindre kommer slopandet av Team 60 få konsekvenser i det längre perspektivet i form av minskad attraktionskraft, vilket Försvarsmakten inte behöver då antalet sökande till såväl officersutbildningen i allmänhet som stridspilot i synnerhet går långt ifrån bra.

Vad man måste förstå är att ett företag måste driva sin verksamhet med en viss marginal i form av vinst. Visst kan det se billigare ut att lägga ut verksamheten på så kallad offentlig-privat samverkan, men det är tveksamt om man då bemödat sig att kontrollera alla aspekter. När personal som arbetat i Försvarsmakten går till ett civilt företag för att arbeta med samma arbetsuppgifter och till Försvarsmakten, men samtidigt höjer sin lön med flera tusenlappar, måste man inse att det finns något som genererar överskottet som möjliggör både högre lön och företagets avkastning.

I grund och botten återfinns det ursprungliga problemet i dåligt ledarskap och organisationsfilosofi hos Försvarsmakten där man inte klarat av att motivera och arbetsleda sin egen personal, vilket i det långa loppet nu resulterar i mer eller mindre allvarliga begränsningar för allt utom den ytterst vardagliga verksamheten.

Tyvärr finns det mycket som talar för att exemplet SK 60 kommer att få fler efterföljare. Ett liknande avtal för JAS 39 har länge diskuterats och verkar tyvärr inte alltför otroligt. De europeiska försvarsneddragningarna under 00-talet har fått försvarsindustrin att följa det amerikanska exemplet från 90-talet och försöka ta igen på gungorna det man förlorar på karusellerna när mindre krigsmateriel beställs. Det är därför allt fler traditionella försvarsindustrier själva eller genom dotterbolag försöker placera sig som leverantörer av tjänster till försvarsmakter världen över. I Sverige har det utöver SK 60-avtalet hittills mest skett i form av militärrestauranger, bevakning samt ”camptjänster” för de internationella insatserna. I fallet med SK 60 kunde kalkyler från den militära tekniska personalen påvisa att inte fanns någon ekonomisk vinst att göra att lägga ut verksamheten civilt, men svaret blev att det skulle genomföras i alla fall oavsett vilka siffror som släpades fram.

De operativa konsekvenserna för Försvarsmakten i och med OPS-avtalet för SK 60 är i första hand en avsevärt minskad flexibilitet. Tidigare användes SK 60 flitigt som sambandsflygplan för att frakta runt personal och viktig materiel till krigsbaser och allehanda flygplatser. I och med avtalet är Flygvapnet begränsad till flygning till och från flottiljerna, samt de platser där BAM har verksamhet, såvida man inte är ute i god tid och begär att teknisk personal ska finnas på plats. Flygvapnets tekniska personal får inte längre hantera flygplanen enligt avtalet. Vid t ex en snabb beredskapshöjning blir det svårt att fram civil teknisk personal till rätt plats, vilket visade sig vid beredskapsövningen Dagny 2 för några år sedan, då det även visade sig att en rad tidigare självklarheter kring transporter till och från Gotland upphört att existera (Försvarets Forum).

Vad gäller outsourcingen av militärrestaurangerna finns det omfattande skäl att tvivla på klokskapen i detta för Försvarsmakten och skattebetalarna. Försvarsmakten är nu i det närmaste helt hänvisad till att via PRIO inhandla matvaror från företagen som driver militärrestaurangerna till följd av de tecknade avtalen. Om man t ex önskar att köpa bröd faktureras nästan 60 kr per paket Lingon Grova och drygt 70 kr för Wasa Frukost till skillnad från de ca 20 kr dessa kostar för en privatperson på ICA. I regel är matvarorna minst dubbelt så dyra för Försvarsmakten som vad de är för en privatperson som handlar i mataffären. Skulle man handla direkt från t ex Axfood skulle naturligtvis priserna vara ännu lägre.

Den yttersta frågan när det gäller outsourcing, men som allt som oftast förbises, är operativ påverkan. Har Försvarsmakten tecknat kontraktet med SFAB så att militärrestaurangerna fortsatt kommer att servera mat vid en kraftig beredskapshöjning eller i händelse av krig? Är personalen där medveten om att man då kommer att räknas som kombattanter? Vem ska sköta räddningstjänsten på Malmen? Tillhandahåller Securitas flygplatsbrandmän även i tillstånd av väpnad konflikt? Vad gäller för de helikoptertekniker som slutat i Försvarsmakten och nu är anställda av Saab och jobbar med samma helikoptrar i Försvarsmakten? Var är vinsten för skattebetalarna? Vilken ökad operativ förmåga ger detta Försvarsmakten och det svenska försvaret, eller handlar det i grund och botten bara om företagsstöd?

Till syvende och sist är frågan som ska besvaras vilka resurser som finns tillgängliga när verksamheten övergår till att bli fullskarp.

Det man förlorar på karusellerna får man ta igen på gungorna. Att lyfta Försvarsmakten ur 00-talets strategiska time out med dess ensidiga fokus på internationella insatser är ett mycket svårt och kostsamt arbete. Det är inte bara finansiering, materiel och personalfrågor som spökar utan även de många märkliga avtal som tecknades och framförallt gamla beredskapsavtal som läts upphöra. Försvarsbudgeten är begränsad och frågan är om det är rätt väg att gå att då använda den som företagsstöd.

SMP, SvD,