Kategoriarkiv: #fofrk

Julkrönika: I den omedelbara tillfredsställelsens tid

Alla som känner någon form av rimlig samtidsångest har ställt sig frågan “Hur ser det ut när ungdomarna uppfostrade i den omedelbara tillfredsställelsens samhälle tar över?”. Omedelbar tillfredställelse (instant gratification) är det enkla och omedelbara, som får ses i motsatsförhållande … Continue reading

#fofrk

Här följer du ALLT som rör Rikskonferensen i Sälen!

Längre ned finner du länkar till artiklar, bloggar, TV-inslag, radio m.m. som rör #fofrk

Titta på Johan Wiktorins anförande. Han inleder nedanstående klipp.




Kul med beröm från Folk och försvar!




Försvarsbloggaren Oroande utveckling har en bra sammanställning av artiklar.

Bilden
Tomas Ramberg, radioreporter på Ekot tog en fantastisk bild på flyget upp idag:

http://www.expressen.se/nyheter/sjostedt-fick-dela-plats-med-soder-pa-flyget/
 
 
Försvarsbloggarartikel
 
 
NATO 

 
Bakgrund och inläsning 
Här följer våra fyra artiklar skrivna som ett underlag inför Rikskonferensen
 
 
 
Ubåten 
 
 
 
MSB opinionsundersökning 
 


Försvarsministern 
 
Ryssland
 
 
Staffan Dopping
 



Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete, från Folk och försvar:


Försvaret av Sverige

Som utlovat kommer här den sista artikeln i den artikelserie som har bäring på Folk och försvars riksonferens i Sälen som börjar i morgon. I slutet på artikeln finns "instruktioner" om hur man bäst deltar på distans.

Rubriken på denna artikel är "Försvaret av Sverige". Den första artikeln behandlade de tio största riskerna globalt, den andra beskrev närområdet, den tredje avsaknaden av en svensk säkerhetspolitisk idé. Nu har vi zoomat så långt ned vi kan, ända ner på enskild svensk medborgare.

Vem försvarar Sverige? Många svarar reflexmässigt "Försvarsmakten". Men det är inte sant. Sverige försvaras av Totalförsvaret. Men tyvärr existerar inte Totalförsvaret längre. Åtminstone inte i den bemärkelse som avsågs när begreppet myntades. Försvarsmakten kan försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. I en rikting. I en vecka. Åtminstone i teorin. Låt oss därför granska försvaret av Sverige.

Inledningsvis kan nämnas att vi under våren kommer att producera en artikelserie om Totalförsvaret med utgångspunkt från hur och varför staten förlorade greppet om Totalförsvaret och därvidlag också föreslå hur lösningen skulle kunna se ut givet dagens förutsättningar.

Åter till kärnan i Totalförsvaret, nämligen Försvarsmakten. Vi uppfattar att det finns några fokusområden kräver särskild belysning. Antingen pga att de är gravt eftersatta eller bortglömda eller pga att de är dimensionerande för övriga förmågor.Dessa är (utan prioritetsordning):
  • Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen
  • Brigadsystemet
  • Logistiken
  • Luftförsvaret
  • Helikoptersystem
  • Territoriellt skydd till havs
  • Förkrigsförsvar inkl civilt försvar
Utmaningarna kommer inte beskrivas av oss i någon större utsträckning utan vi kommer nedan att hänvisa till andra som redan har beskrivit problematiken och utmaningarna på ett bra sätt. Du kan sedan själv välja vad du vill fördjupa dig i.

Det psykologiska försvaret, öppenheten och folkförankringen

Styrelsen för psykologiskt försvar lades ned 2009 och gick tillsammans med KBM och Räddningsverket samman i det som blev MSB. Idag är det några få individer på MSB som har rätt bagkrund och tydliga arbetsuppgifter inom det ämnesområde som förr kallades det psykologiska försvaret. Försvarsmakten har ett PSYOPS-förband i Enköping men det används endast för internt bruk och togs fram för internationella insatser.

Reservofficeren Lars Holmqvist skrev på Kungl Krigsvetenskapsakademins hemsida i förrgår. Mycket angelägen läsning: http://kkrva.se/aterskapa-det-psykologiska-forsvaret/. Lars tar upp det otroligt aktuella och angelägna problemet med blåögdheten i svenska media och den enorma lucka i informationsmiljön som bara delvis täcks upp av försvarsbloggare.

Johan Kylander är Creative Director och grundare av Stratoform. Han skriver bl a om rysk psyops och informationsoperationer här: https://goupillon.wordpress.com/. Han twittrar också mycket skickligt och lyckas på ett bra sätt blottlägga inflytelseagenters och/eller nyttiga idioters påverkan eller försök till påverkan.

Wiseman, eller snarare Carl Bergqvist skriver om vilka värderingar vi vill försvara här: http://www.expressen.se/kronikorer/carl-bergqvist/vilka-varderingar-vill-vi-forsvara/

Det som är svårast och farligast i informationsarenan är när "våra egna" går motståndarens ärenden. Som t.ex. professor Stefan Hedlund eller f.d. ambassadören Sven Hirdman.

Öppenheten och folkförankringen är två sidor av ett mynt. När alla män gjorde lumpen och fick information om ryska stridskrafter (för att det var relevant) på 80-talet så var detta inget problem. Idag är det betydligt färre som tjänstgör i Försvarsmakten och/eller Totalförsvaret och dessutom är Försvarsmakten hemligare än någonsin. Varför? Det är fullt begripligt att man inte avslöjar positioner, avstånd, ytor, tider och kapacitet. Men nu har vi hamnat i ett hemlighetsmakeri som bara drabbar oss själva. För handen på hjärtat - det motståndaren vill veta tar han reda på. Det enda som idag möjligen är dolt för motståndaren är det som aldrig trycks på papper eller skrivs på en dator. Det är sådant som är "above top secret".


Brigadsystemet

Sverige hade en gång i tiden en massa brigader. Det har vi hört till leda nu. Men den viktigaste lärdomen från förr är inte numerärer utan viljan, kunskapen och förmågan att öva med kompletta brigader. Idag kan vi inte ens öva med en (1) brigad. Ett annat bekymmer är vår markoperativa doktrin kontra reglementen och utbildningen på MSS kopplat till erfarenheter från insats. Den iterationen behöver förfinas. Om man uttrycker sig vänligt.

Intressant läsning finner man hos Johan Hansson på Ledningsstaben. Hans blogg finns här: https://ltcollibbo.wordpress.com/

Det behövs faktiskt också en fundering på brigadsystemets existensberättigande. Det finns en anledning att strida i brigader och det är det som britterna kallar "combined arms", vilket inte låter sig förklaras i en bisats men det finns goda taktiska skäl att strida så. Det förutsätter dock att motståndaren är av en typ som tar stryk av sådan strid. Frågan är hur (svenska) 2. eller 3. brigaden hade stått sig i Donbass?

Sätt dig in i den ukrainske brigadchefens situation en stund. Du slåss mot en fiende som dels består av landsmän, dels av "gröna män" från i första hand Ryssland och någonstans där bakom den ryska armén, uppblandat med civila, barn och gamla. Är det verkligen så lyckat att genomföra brigads anfall då? Eller övergår du ganska raskt till "Afghanistan-mode" med patruller, eldöverfall och CAS. Försöker binda fienden och stegvis skapa lokal överlägsenhet. Tills motståndaren kastar dig tillbaka till första världskriget som i slaget om flygplatsen i Luhansk. Ja, du fattar vinken. Hur skulle de svenska brigadernas motståndare se ut i Sverige? Kommer de urlastande i djuphamn i marschgrupperingsordning, redo att slås ut av våra brigader som givetvis är "på förhand"? Väl märkta i matchande färger? Hur ser den ideala brigadmotståndaren ut kontra vilken motståndare är sannolik på svenska mark?


Logistiken

Den svenska försvarslogistiken var för 30-40 år sedan ett sammanhållet system. Inte ett system av system utan ett enda system. Volvo, Ericsson, Scania, Hägglunds och Bofors hörsammade statens önskemål och gick statens ärenden. Staten ordnade så att industrin fick en kreativ tummelplats där de kunde testa allsköns idéer och därmed utvecklades en rad teknologier som Sverige fortfarande tjänar massor med pengar på. Nackdelen med detta var att det födde småpåveri, nepotism och insynen minskade för varje år. Dödsryckningen var NBF och slutstationen var GLC (läs gärna Borneos gästinlägg hos Wiseman). Sen tog penningrullningen slut. Eller den ströps åtminstone avsevärt.

I sin iver att fortsätta det "lyckade" projektet att skapa transparens inom materielanskaffningen och logistiken tillsatte regeringen en enmansutredning där förre GD för FM, Marie Hafström, kom fram till att det mesta av stödet till Försvarsmakten skulle läggas ned och ersättas med en ny myndighet. Det hade så här i efterhand kanske varit det bästa för alla parter. Men så blev det inte utan istället genomfördes under 2012 och 2013 s.k. "Omdaning logistik". Nu är alla organisationer kvar, de har separata ledningar och deras ansvar och uppgifter går i varandra. Insynen och transparensen är sämre än någonsin. Men värsta av allt - stödet till Försvarsmakten är så dåligt att det sedan lång tid tillbaka fått operativ påverkan.

Vi har nu en systemkollaps av systemkollapser. Istället för en enda stödmyndighet hanteras nu totalförsvarets logistiksystem inkl materialanskaffning och livscykler, infrastruktur för logistik, utredning och utveckling samt beställning och genomförande av följande organisationer: FMV, FMLOG, PROD FLOG, LEDS, INSS J4, ATS/MTS/FTS, FOI, MSB, FortV, TrängR, FömedC, FMTS, FMTM,  Energimyndigheten, Socialstyrelsen, Transportstyrelsen, Trafikverket samt ett mycket stort antal företag (det finns ca 1000 registrerade leverantörer i PRIO).

För en soldat som skall riskera livet i Mali och som kommer till Servicecenter inne på Karlsborgs fästning som drivs av FMLOG (som ingår i Försvarsmakten) är det obegripligt att hen inte kan få ut rätt utrustning i rätt tid. För ingenjören på Mali 00 ur Ing2 i Eksjö som bygger camp i Timbuktu är det svårt att förstå varför avtal inte är tecknade och varför FMV skickar ner fel person vid fel tidpunkt. För skattebetalarna är det mycket svårt att förstå varför materiel som är fullt fungerande och som använts i Afghanistan inte kan användas i Mali. Det finns ett oräkneligt antal exempel på hur systemkollapsen slår mot enskilda soldater och bränner skattepengar utan att nå någon effekt.


Luftförsvaret

Förutom Gripen-systemet så lämnar försvaret av det svenska luftrummet en hel del att önska. Främst gäller det luftvärn, långräckviddiga bekämpningssystem och UAV. Gripen-systemet har bevisat sin interoperabilitet flera gånger och är en enabler om vi vill öka vårt samarbete med andra länder, .t.ex. genom ett NATO-medlemskap.

Gripen News är en välkänd försvarstwittrare som hängt med länge och har många följare. Han driver också en utmärkt blogg. Han publicerade i torsdags en angelägen artikel om Luftförsvarsutredningen som du kan läsa här: http://gripennewsthread.blogspot.se/2015/01/luftforsvarsutredningen-2040-slutrapport.html

Wiseman skriver här om Flygvapnets krigsflygbaser: http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/12/julkalender-2014-lucka-21.html

Det finns även en bra sammanfattning av förra årets diskussioner om kryssningsrobotar här:
http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2014/04/mer-om-kryssningsrobotar.html

Gripen-systemet är sannolikt garanten för att en angripare avstår från att angripa Sverige. Men garantin har begränsningar främst beträffande beväpningen men också det faktum att det om ett antal år måste uppgraderas i takt med att Ryssland utökar sin arsenal och anskaffar nya och bättre system.


Helikoptersystem

De gamla systemen Helikopter 4, 9 och 10 har ersatts av helikopter 1415 och 16. Enligt tidsplanen ska samtliga 18 exemplar av HKP 14 vara levererade till Försvarsmakten under 2019. Projektet har präglats av kraftiga förseningar. Se ovan om logistik och materielinköp. Var det rätt att avveckla Hkp 4 och 10? Skipper har skrivit en del om det här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/12/att-gora-om-samma-misstag-gang-efter_6.html

Man bör ställa sig frågan vad vi skall använda helikoptrarna till? Ett tag skulle vi ha en US Marines-liknande enhet i Karlsborg som kallades LBB, Luftburen Bataljon. Helikopter 4 utgjorde därvid en svensk ålderstigen lågbudgetvariant på Boeings V-22 Osprey eller möjligen CH-47 Chinook. Även faktiskt just US Marines använda CH-46 Sea Knight som är tillverkarnamnet på Hkp 4. LBB avvecklades 2013.

Specialförbanden använder sig av Hkp 15 och 16 och har ett stödförband som heter Särskilda helikoptergruppen. MEDEVAC är ett annat viktigt användningsområde för helikoptrar. Några av Hkp 16 inreddes för MEDEVAC på förbandet SAE i Afghanistan men de har avvecklats och hemtransporterats. Vad som händer med dem nu är för oss okänt. Helikoptrar ingår också i NBG och några är på väg till Adenviken just nu inom ramen för ME 04.

Det finns också en lång och infekterad debatt om Försvarsmakten kan och skall stödja polis och räddningstjänst. Bra sammanfattning av Skipper här: http://navyskipper.blogspot.se/2014/08/en-nationell-helikopterstrategi-ar.html

Även detta inlägg som en replik på ett blogginlägg av Sten Tolgfors är läsvärt: http://navyskipper.blogspot.se/2014/11/sten-tolgfors-och-helikopterformagan.html


Territoriellt skydd till havs

Marinen och Kustbevakningen samt Flygvapnets förmåga till sjömålbekämpning kommenteras inte alls av oss. Läs istället följande inlägg för att samla underlag inför Rikskonferensen:

http://navyskipper.blogspot.se/2014/07/den-standigt-minskande-marinen.html

http://www.svd.se/naringsliv/branscher/industri-och-fordon/saab-koper-kockums_3463120.svd

http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2013/01/gastinlagg-marinen-behover-mer-pang-for.html

http://skeppsbrott.blogspot.se/2014/12/tio-ar-senare-under-askan-glimmar-gloden.html

http://annikanc.com/2014/10/24/undervatten/


Förkrigsförsvar inkl civilt försvar

Ta en titt på vårt inlägg "Krigets första timmar". Fundera lite på hur väl förberedda vi är för ett Ukraina-liknande scenario. Byt ut Krim mot Gotland och Donbass mot Skåne. Inte för att det just nu finns någon rimlig händelseutveckling som talar för att Ryssland skulle angripa oss på land men använd det som ett exempel för att få en bild av krigets första timmar och dagar. Fokusera därvidlag på det som normalt sett inte kallas krig. Det som skildras i filmen "Förebudet". Det som går att ge en rimlig förklaring. Händelser i cyberarenan eller i den "biologiska och kemiska arenan".

Läs gärna inlägget "Hotbilden" om subversion, sabotage och informationsoperationer i ett förkonfliktstadium.

Utöver ovanstående skulle även följande problemområden behöva beskrivas närmare:

 

Nu är det dags att förbereda sig för morgondagens Rikskonferens. 

Rikskonferensen 2015 inleds, av Folk och Försvars ordförande, Göran Arrius. Första talare är utrikesminister Margot Wallström. Statsminister Stefan Löfven, vars medverkan vid Rikskonferensen bestämdes i och med beskedet om extra val, befinner sig under söndagen i Paris, med anledning av händelserna i Frankrike.

Börja med att titta i programmet som förenklat ser ut så här:

12:30 Välkomstord

12:35 Svensk säkerhetspolitik 2015 
Margot Wallström, utrikesminister

13:05 Sveriges säkerhetspolitik: tre perspektiv
Annie Lööf, partiledare (C)
Jonas Sjöstedt, partiledare (V)
Jan Björklund, partiledare (FP)

14:05 Ryssland: ambition och förmåga
Gudrun Persson, forskningsledare FOI
Johan Norberg, förste forskare FOI
Torbjörn Becker, föreståndare Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), Handelshögskolan1

14:45 Mellanöstern: en region i konflikt
Bitte Hammargren, journalist, författare, mellanösternkännare

15:35 Ebola: hot mot fred och säkerhet
Björn Olsen, professor infektionssjukdomar Uppsala universitet – inledning 10 min
Mats Karlsson, direktör Utrikespolitiska institutet
Ann-Charlotte Zackrisson, chef enheten för insatser MSB

16:15 Perspektiv
Rasmus Törnblom, förbundsordförande MUF
Ellinor Eriksson, förbundsordförande SSU
Linda Nordlund, förbundsordförande LUF

16:45 Utrikespolitik i en förändrad miljö 
Margot Wallström, utrikesminister
Erkki Tuomioja, utrikesminister Finland

17:15 Paneldiskussion: framtida verktyg för fred
Fredrik Löjdquist, OSSE-ambassadör
Sven-Eric Söder, generaldirektör FBA
Linda Nordin, generalsekreterare Svenska FN-förbundet

17:50 Paneldiskussion: slutsatser för oss
Karin Enström, vice ordf utrikesutskottet (M) – inledning 5 min
Kenneth G Forslund, ordf utrikesutskottet (S)

Håll sedan koll på den här sidan efter livesändningar på webben: http://folkochforsvar.se/rikskonferensen.html

Följ hashtaggen #fofrk på Twitter.

Och se till att du följer alla på Försvarstwittrartoppen

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

En svensk säkerhetspolitisk idé

Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Kan alla svara på det? När man gjorde lumpen fick man lära sig att det var viktigt att kunna rabbla postinstruktionen om översten kom på besök. Annars blev det underkänt. Som ung officer lärde man sig att avlägga en s.k. ”snärtig fältanmälan” som inbegrep vad man sysslade med och var man befann sig samt något om vad syftet var med det hela. Kan man tänka sig att alla som arbetar direkt eller indirekt med Sveriges säkerhet också bör kunna återge landets säkerhetspolitiska idé? Ja, absolut! Men kan alla officerare göra det? Kan alla civilanställda i Försvarsmakten göra det? Kan personalen på MSB, FOI, FRA, TRM, KBV, FBA och FHS göra det? Kan alla poliser göra det? Inte för att alla dessa människor varje dag bedriver verksamhet inom ramen för den svenska säkerhetspolitiska idén men skall man tro på Försvarsberedningens säkerhetsmål så gör de det indirekt.

Men problemet kanske inte ligger där? Problemet kanske inte är att den säkerhetspolitiska idén inte är spridd utan problemet kanske är att den inte finns?

Häng med, låt oss gå på jakt efter en svensk säkerhetspolitisk idé!

Den första platsen man letar på är givetvis regeringens hemsida. Det vi helst vill ha är ett beslut fattat av en bred riksdagsmajoritet. Varför inte ett försvarsbeslut? Vi hittar följande formulering:
”Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.”

Ok, något beslut finns alltså inte. Men det kanske ändå finns formuleringar som är användbara. Vi letar vidare och hittar:

”Europa präglas i dag av ömsesidiga beroenden. Säkerhetspolitiska möjligheter och utmaningar som Sverige ställs inför delas i hög utsträckning av övriga Europa. Det går inte att föreställa sig en militär konflikt i vårt närområde som enbart skulle påverka ett land.”

Ukraina? Kanske?

Vidare står det:

”Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration. Regeringen menar att det ligger i Sveriges intresse att genom nära samarbete stärka medlemsstaternas gemensamma säkerhet samtidigt som EU, genom att vara en effektiv säkerhetspolitisk aktör, kan verka för en fredlig och demokratisk utveckling i omvärlden.”

Det var bättre än ingenting och vi börjar förstå att internationalisering, globalisering, samarbete, handel och ömsesidiga beroende är nyckeln till säkerhetspolitikens utformning. Kanske. Dock bör man ha i minne att EU inte i första hand är en säkerhetsorganisation utan en handelsorganisation. Det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet i Bryssel är lågt prioriterat och en del skulle t om säga att det har låg status. Fråga personalen på EU Military Staff.

För att förstå mer bläddrar vi vidare till UD och den Den utrikespolitiska deklarationen. Det kanske inte skall ha någon betydelse - men det känns lite osäkert att lita till en av Alliansen utgiven utrikespolitisk deklaration - när vi nu har en S/Mp-regering.

Hur som helst - den utrikespolitiska deklarationen anno 2014 känns väldigt Carl Bildtsk. Han lyckas få med Balkan även om det aldrig varit stillsammare där. Men det finns ingenting som liknar en säkerhetspolitisk idé - annat än att säkerhet är något vi åstadkommer tillsammans med andra. Det är en säkerhetspolitisk princip men det är inte en idé designad av Sverige. Det är en grundläggande förutsättning.

Vi får rota djupare i arkivet helt enkelt. Få se nu, i maj 2013 lämnade Försvarsberedningen sin rapport "Vägval i en globaliserad värld". Där borde det åtminstone gå att finna något om försvarspolitik och säkerhetspolitik som visar hur vi svenskar tänker. Eller åtminstone bakgrunden till den förda politiken. Man skall dock komma ihåg att när rapporten kom ut så hade Euromaidan inte startat. Vid den tidpunkten hade inte ens det ryska importstoppet av ukrainska varor trätt i kraft så det var sannolikt endast några personer med tjocka glasögon på MUST, FOI eller FRA som kunde hinta om den kommande utvecklingen. Av detta finns det alltså, självklart, inte något spår i Försvarsberedningens rapport. Det konstateras lakoniskt att Ukraina inte längre driver på för ett NATO-medlemskap. Jämför det med att folk idag tycker att ansökan om svenskt eller finskt NATO-medlemskap är en eskalering! Snacka om ny normalbild...

Hela kapitel 8 handlar om Ryssland. Den viktigaste formuleringen lyder: "Försvarsberedningen noterar att utvecklingen i Ryssland sedan 2007 gått i en auktoritär och repressiv riktning". I övrigt har man även koll på att media är "närstående staten" och att rättssystemet är satt ur spel.

Ordet "Krim" finns inte med någonstans i rapporten. Därvidlag kan vi inte låta bli att credda oss själva... Jämför med timelinen för invasionen av Krim.


Nåväl, på sid 147 hittar man den märkliga formuleringen "Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå.". Man undrar om Cecilia Widengren skrev dit den efter att revideringen var klar... Lite senare i samma stycke hittar man dock "Landet har idag en ökad militär förmåga jämfört med den mycket låga nivån på det sena 1990-talet". Man förstår att hela Försvarsberedningen lutar sig mot dessa beskrivningar. I stycken som avser den ryska försvarsreformen så har FOI och Carolina Vendil Pallin fått rejält genomslag. Den förutspådda övningsverksamheten hade man lite svårare att sia om. Zapad 13 hade man framför sig och man kan väl säga att man då inte hade en aning om den och alla tillkommande övningars komplexitet när texten författades. Eller så visste underrättelsetjänsten men ville inte att vi skulle berätta vad vi visste.

I slutet av rapporten finns de säkerhetspolitiska målen och de lyder som följer:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:
  • att värna befolkningens liv och hälsa,
  • att värna samhällets funktionalitet och
  • att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.
Vad har allt detta med en svensk säkerhetspolitisk idé att göra? Mål är ju inte samma sak som idéer? Det är ju rimligen hotbilden som dimensionerar säkerhetspolitiken. Och i och med att den hotbild som beskrivs bara ett år senare var obsolet så verkar inte detta vara dokumentet vi söker. 
 
Det sista dokumentet vi söker i är den senaste rapporten från Försvarsberedningen, den som sköts upp pga händelseutvecklingen i omvärlden, men slutligen nådde Fritzes tryckpressar i maj 2014, "Starkare försvar för en osäker tid".
 
Där har hela händelseutvecklingen i Ukraina kommit med och plötsligt "markerar Ryssland sin stormaktsposition med  alla tillgängliga medel inklusive militära". Men sen är det som att det ändå inte går att ta in det här med angripare och "stormakt röd". Vi hade ju bestämt att den hotbilden inte längre existerar! Så sent som i oktober 2012 slog Cecilia Widengren fast att Ryssland drar sig österut. Att Europa är säkrare än på länge...
 
I kapitlet 3.2 Svensk säkerhetspolitik förekommer en rad formuleringar som kan tjäna som grund för en säkerhetspolitisk idé. T.ex. "Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet.". Ja, det är ett sätt att beskriva syftet. Men egentligen är det en innehållslös floskel, en politisk plattityd. Vidare, "Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet.". Ja, exakt, det är en förutsättning.
 
Sedan kommer det igen: "Sverige kan inte och vill inte isolera sig från omvärlden. Sverige är inte ensamt. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer."
 
Japp. Men den 3 oktober 2014 säger Stefan Löfvén att det är uteslutet att Sverige skulle gå med i NATO. Då har han inte ens utsett försvarsminister i sin regering.
 
Hur är detta möjligt? Hur kan den nytillträdda statsministerin i oktober säga att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i NATO när en enig Försvarsberedning i maj skriver att hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer? Hur skall vi i Sverige kunna enas om en säkerhetspolitisk idé under sådana förhållanden?
 
Lite längre fram står det dessutom att "Det inte går att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt."
 
Jaha? Vilka andra länder pratar vi om? Skall vi tolka det som att om Baltikum blir angripet (vilket är det mest sannolika händelseförloppet i vårt närområde) så kommer vi att ingripa med stöd av solidaritetsförklaringen och då hamna mitt i en NATO-konflikt (baltländerna är NATO-medlemmar) utan att själva vara medlemmar i NATO? Eller är det Danmark, Norge, Tyskland eller Polen som blir angripna. Och de är också EU-länder. Och medlemmar i NATO. Hur skall detta gå till? Aha! Det är inte vi som skall skynda till andras hjälp utan de skall skynda till vår hjälp? Men hur var det nu...
 
Lite längre fram finns också bakgrunden till HNS MOU med: "För att utveckla Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer i Sverige, i närområdet och utanför närområdet behöver förutsättningarna att ge och ta emot militärt stöd från andra länder förbättras."
 
Men vem skall skicka militärt stöd? Frågan ställdes direkt till en talesman för NATO vid NATO HQ i Bryssel nyligen och man upprepar samma svar som Rasmussen gjorde på Folk och försvar 2013. Det blir inget stöd från NATO så länge Sverige inte är medlem. Vem skall då hjälpa oss? Irland? Malta? Cypern? Finland lär ha mer att göra än vi vid en väpnad konflikt med Ryssland. Vi får hoppas på Österrike då.
 
Det finns så många motsägelser på det säkerhetspolitiska området så att man blir alldeles snurrig.
 
Men - vilken tur - på söndag börjar Folk och försvars konferens. Och då kan dessa frågor ställas till de som formulerat innehållet i de olika dokumenten. Särskilt försvarsminister Peter Hultqvist som suttit i Försvarsberedningen och därmed måste anses delaktig i att ta fram formuleringarna.
 
Vi anser, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Närområdet

Inför Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen som börjar på söndag publicerar vi ett antal artiklar som kan tjäna som bakgrund och om man vill - inspiration - inför konferensen. Artiklarna är inte på något sätt heltäckande och självklart kommer mycket annat att diskuteras på konferensen, men de kan fungera som en ingång och en uppfräschning.

Igår skrev vi om världens 10 största risker och idag krymper vi perspektivet till vårt närområde. Under de kommande dagarna kommer vi att beskriva Sveriges säkerhetspolitiska idé (fredag) och slutligen Försvarsmakten (lördag). Sedan bör du vara väl rustad för att delta i konferensen. Mer om hur du deltar på lördag.

Det finns ett antal faktorer eller situationer som präglar den säkerhetspolitiska situationen i vårt närområde. Dessa är (enligt oss); Den polsk-baltiska historien, Den finska motviljan, Den tyska ekonomin, Den dolda alliansen, USA:s maktprojektion, Tyngdpunkt Gotland och Putins rövarband.

Den polsk-baltiska historien

Dessa länders historia präglas av sina relationer till stormakter och det faktum att de blivit ockuperade flera gånger. Detta är en väsentlig skillnad mot kanske främst Finland som vi återkommer till. Polen hade under 1800-talet en långt gången integration med Frankrike vilket inte många känner till. Den demokratiska traditionen var mycket stark. Det fria Lettland var en mycket stolt nation. President Cakste var populär och icke-despotisk. Hans hus i Riga rymmer en spännande berättelse om hur KGB tog över huset under Sovjettiden men hur det nu återbördats till familjen Cakste som idag driver hotell i samma hus. Minns härvid också hur dessa länder ockuperats både av Nazi-tyskland och av Sovjetunionen under WWII men också för flera hundra år sedan - av Sverige. Ockupation och imperialistiska stormakter är något som orsakar stark ilska och väcker känslor i dessa länder. Idag kan man konstatera att det bästa som hänt för Polen och Baltikum är att de anslöt sig till NATO. Detta gäller främst Baltikum som består av små länder och små ekonomier. USA har förstärkt med marktrupp genom att 173rd Airborne Brigade i Vicenza, Italien har roterat ut en bataljon med ett kompani vardera per land. Dessutom har Baltic Air Policing flera baser i länderna och idag är det kvalificerat NATO-flyg från länder som Frankrike, Holland, Belgien, Storbritannien m.fl. som baserar där och utgör incidentberedskap. Balterna har slitit hårt för att integreras internationellt, både i EU BG men främst i ISAF. Polen är minst sagt USA-vänligt.

Den finska motviljan

Finnarna är sig själva nog. De har en gång visat att de kan slå tillbaka ryssen och detta har de levt på sedan dess. Viljan att ansluta sig till allianser är låg trots politiska budskap på sistone. Talar du med en finsk officer så är det första han säger: "Vi har Europas längsta landgräns mot Ryssland" och det andra är: "Låt dem komma, vi slåss till sista man". Detta är den finska säkerhetspolitiska idén. Nu hoppas vi att detta konstaterande leder till en rad påhopp från finska försvarstwittrare men också ett och annat igenkännande skratt. Sverige gjorde bort sig rejält när vi 1991 lämnade in ansökan om EU-medlemskap utan att berätta det för Finland, även om det efteråt visade sig vara taktiskt riktigt. Finland har Euro sedan 1999 och valde att ansöka om inträde i EMU utan att samordna med Sverige. Där står vi idag. Finnarna gick före med arbetet inför tecknandet av värdlandsavtal även om MOU till slut tecknades samtidigt. Sverige var rejält på efterkälken där ett tag. Kanske kommer vi snart i balans och kan lämna in en gemensam ansökan om NATO-medlemskap. Helst i år.

Den tyska ekonomin

För Sverige betyder den tyska ekonomin otroligt mycket på många områden men säkerhetspolitiskt innebär den framförallt att Tyskland balanserar sina behov och utmaningar med Rysslands politiska läge. Den tidigare förbundskanslern Gerhard Schröder är nära vän till Putin och Tyskland är i viss mån beroende av energiimport från Ryssland, främst gas. Det finns omfattande tyska investeringar i Ryssland och Ryssland är en inte alldeles obetydlig exportmarknad för tyska produkter. Utöver det är Tyskland hela EU:s motor. Tysklands BNP är en fjärdedel av EU:s BNP. Tyskland flaggar nu för att man kan tänka sig ett EU utan Grekland och i värsta fall innebär det att andra PIIGS-länder följer efter. Lämnar sedan Storbritannien EU och Frankrike hamnar i recession då får vi sannolikt se ett Tyskland som isolerar sig och t om stärker banden med Ryssland. Just detta förhållande spelar Putin mycket högt med. Tyskland har en ganska stark försvarsmakt (t.ex. världens tionde största flygvapen) men framförallt en urstark försvarsindustri. På senare år har Tyskland även involverat sig internationellt, om än i mindre omfattning än de flesta andra. Svenskar som tjänstgjort i Afghanistan har sannolikt mött dem på Camp Marmal. Detta innebär i viss mån att den tyska försvarsmakten är integrerad med Nato i praktiken men i vissa aspekter mindre än Sverige som inte är medlem.

Den dolda alliansen

Underrubriken anspelar på Mikael Holmströms bok med samma namn och borde räcka som förklaring för denna aspekt av närområdet. När Norge och Danmark 1949 blev medlemmar av NATO etablerades den nordiska geopolitiska och geostrategiska princip som gäller än idag med Danmark, Norge och Island i NATO och Sverige och Finland utanför. Danmark och Norge är väl integrerade i NATO och som exempel kan nämnas att såväl danska om norska flygförare har genomfört attackföretag i Afghanistan för NATOs räkning. I Tromsdal finns GPP-N. Bakom den förkortningen finns den långa benämningen United States Marine Corps Global Prepositioning Program Norway. Detta innebär att amerikanska marinkåren i ett bergrum har lagrat utrustning för 16 000 soldater inkl 30 dagars underhållssäkerhet sedan 1981. Det innebär 400 fordon och 300 containrar. Under övningen Cold Response 2014 (där Sverige deltog) plockades all materiel ut och gicks igenom för att sedan stoppas in i berget igen. Detta hade innan dess inte gjorts på flera decennier. Ta sedan en titt på kartan och konstatera att det går en stor europaväg och en järnväg från Trondheim till Sundsvall. Nog om det. Detta kan få stå som en symbol för hur USA ser på Norge. Men i förlängningen också hur nära Norge och även Danmark står NATO. Det är också i sammanhanget intressant att nämna Iceland Air Meet. Detta är i själva verket en variant av Baltic Air Policing och handlar om incident och bevakning men för att Sverige skulle kunna delta fullt ut fick det istället bli en övning som var tidsbegränsad. I realiteten bevakas Islands luftrum (av Nato men) också av Sverige och Finland sedan USA lämnade Keflavik 2006. I Östersjön hittar vi SNMCMG1, alltså "Standing NATO Mine Counter-Measures Group ONE". Detta är en flottenhet bestående av Nato-fartyg men också svenska fartyg har samövat med gruppen.  Man skulle också kunna skissa vidare på det Host Nation Support Concept som ligger till grund för att Sverige skrev på MOU för värdlandsavtalet med Nato i september 2014. Men då får vi nog signalkontrollanten på oss så det hoppar vi över.

USA:s maktprojektion

USA figurerar i olika sammanhang ovan men vi glömmer ibland bort USA:s enorma militära kapacitet. Studera t.ex. amerikanska flottan. Den består av 1-7:e och 10:e flottan. Den amerikanska flottan har över 3700 flygmaskiner vilket gör den till världens nästa största flygstyrka, efter US Air Force. Den har 10 hangarfartyg vilket är fler än resten av världen har tillsammans. Den har 72 ubåtar varav 41 är Los Angeles-klass, 3 Seawolf-klass och 11 Virginia-klass med andra ord hög modernitet. USA har 21 stycken B-2 strategiska stealthbombare, något som saknar motsvarighet i andra länder. De har sin kärnvapenarsenal, de har ett satellit-truppslag, de har sina 17 underrättelsemyndigheter, de har specialförband i form av Navy Seals, Delta, Rangers, Raiders m fl, de har en välutrustad armé med över en halv miljon man. Anledningen till att vi rabblar upp allt detta är att det ibland blir lite märkligt när vi diskuterar styrkejämförelser, särskilt i förhållande till Ryssland. Men det har också betydelse när man diskuterar begreppet maktprojektion. Vi har under året uppehållit oss runt rysk maktprojektion i vårt närområde men man skall komma ihåg att det var USA som uppfann beteendet. När det dyker upp en amerikansk ubåt laddad med bl a kärnvapenrobotar långt inne i Svarta havet så är det en tydlig hälsning till Putin. När en hangarfartygsgrupp närmar sig Hormuz-sundet är det en hälsning till det iranska styret. I sydkinesiska sjön pågår en kamp mellan kinesisk och amerikansk maktprojektion. Men för oss och i vårt närområde så kan man med ovanstående exempel konstatera att den amerikanska maktprojektionen är påtaglig och så länge Ryssland fortsätter att eskalera så kommer den att öka. Inte minst inom det område vi beskrev igår, finansiell maktprojektion. I sammanhanget är det viktigt att nämna att amerikansk Soft Power faktiskt är ett svar på sovjetisk. I samma veva som Yuri Bezmenov hoppade av på 80-talet fick USA upp ögonen för Sovjetisk destabiliseringsstrategi och sedan CIA upptäckte sovjets infiltration av miljö- och fredsrörelsen på 70-talet satte man på 80-talet igång en omfattande global soft power kampanj världen över med Hollywood i spetsen. Titta på amerikanska "militärfilmer" före och efter 1982. First blood (Rambo) var den första filmen som visade att Vietnam-kriget minsann kunde producera övermänniskor och elitsoldater. Jämför den med Apocalypse now som kom några år tidigare. USA var tvåa vilket inte många begriper. Ryssland försöker återta överläget med deras nya mediaparadigm och OS i Sochi m.m.

Tyngdpunkt Gotland

När vi talar om USA:s maktprojektion så är det något vi glömmer när vi talar om betydelsen av Gotland för den som vill behärska Östersjön. Vi fastnar ständigt i resonemang om vad som händer när och om ryssen invaderar Gotland. Men vi talar aldrig om vad som händer när och om ett eller flera Nato-länder invaderar Gotland. Det är ytterst sannolikt att Nato har planer för vad som skall hända med Gotland i händelse av att någon av våra omfallsplaner inträffar. Så länge Sverige inte har tillräcklig militär förmåga (materiel, personal, övning, underhåll, logistik etc) för att försvara och kontrollera Gotland så kommer även Nato att planera för en "hantering" av Gotland. Vill vi det? En gång fick en av våra riksdagsmän frågan: "Varför skall Gotland försvaras?". Han kunde inte svara. År ut och år in hade Bo Pellnäs uppmanat till en lösning på problemet men det visade sig att politikerna inte förstod varför. Då är det inte så lätt! Karlis Neretnieks har på ett mycket initierat sätt beskrivit hur Gotland skall försvars så det går vi inte in på här. Karlis nämner också NATO-aspekten som vi är inne på ovan. Påminner återigen om de ryska intressena i Slite och konsekvenserna av NordStream.

Putins rövarband

I ett tidigare inlägg som heter "Hotbilden" beskriver vi hur Putin och hans närmsta av tidningen the Economist beskrivs som ett "Band of Brothers". Detta är den viktigaste faktorn att hålla i minne när man bedömer Rysslands vilja och avsikter i vårt närområde. Det är de isfria hamnarna, sjötransportleder, pipelines för gas och handel med enskilda EU-länder som står allra högst upp på dagordningen för Putin i Europa. Det är också skälet till att USA valt att använda det ekonomiska vapnet i första hand. Putin och 110 individer kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Där ingår försvarsminister Shoigu som av många pekas ut som kronprinsen till Putin. Där ingår förstås premiärminister Medvedev och utrikesminister Lavrov. Men framförallt är det oligarker inom energiindustrin, finansbranschen och försvarsindustrin som t.ex. Timchenko, Fridman, Kovalchuk, Yakunin och givetvis bröderna Rotenberg. Putin är inte ute efter en militär konflikt med Nato. Han är ute efter en stabil ekonomisk utveckling för honom och hans rövarband. Allt annat han gör - övertagandet av hela den ryska mediavärlden, krig i Kaukasus, krig i Ukraina, sänkningen av vodka-priset, trotsandet vid G20-mötet, OS i Sochi, flaxandet med det strategiska bombflyget - allt handlar om att på olika sätt manipulera och påverka ryssarna själva men också omvärlden till att understödja eller undvika att lägga sig i hans och rövarbandets affärer. Det är också viktigt att ha i bakhuvudet att Putin målmedvetet försöker splittra EU genom att understödja högerextrema partier. Syftet är att göra affärer med enskilda EU-länder och minska risken för centrala och samordnade sanktioner. Ryssland leds av den absolut största och värsta maffiagruppen som någonsin skådats. De har tillgång till ett land och en statsapparat med allt vad det innebär. De har tillgång till kärnvapen. De har tillgång till banker. De har olja och gas. Fördelen med att förstå detta är att allt som Putin gör blir väldigt förutsägbart. Nackdelen är att om maktbalansen i Ryssland rubbas så blir det snabbt motsatsen. Skräckscenariot för Sverige och länder i vårt närområde är inte att utvecklingen fortsätter som nu, utan att den avbryts. Vad händer om Putin blir mördad? Vad händer om "Band of Brothers" blir osams, bildar undergrupperingar som börjar strida mellan varandra. Den som kan rysk historia och rysk kultur inser att det inte är särskilt osannolikt.

Ovanstående är ett försök att ge lite andra perspektiv på väl kända säkerhetspolitiska områden. Det saknas massor av essentiell information i ovanstående artikel men det beror på att andra redan har skrivit om det eller att det är väl känt. Syftet är att föra in några nya vinklar och tankar.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Världens 10 största risker 2015

På söndag börjar den stora Rikskonferensen i Sälen. Inför denna kommer vi att publicera ett antal artiklar att ha med sig som bakgrund inför konferensen. Vi börjar på den globala nivån och går sedan via närområdet till Sveriges säkerhetspolitiska idé och nuläget för Totalförsvaret och Försvarsmakten.

Ian Bremmer, grundaren av Eurasia Group, har listat 2015 års främsta eller allvarligaste risker för världen. Den utgör en bra grund för att bättre förstå det geopolitiska och indirekt det säkerhetspolitiska läget i världen.

För första gången på 25 år är Europa i fokus igen. Enligt Bremmer och hans kollegor är den växande politiska instabiliteten eller kanske snarare diversifieringen den risk som påverkar världen mest. Åtminstone under 2015.

Europa brottas med problem orsakade av finansiellt svaga stater (PIIGS), men det är inget nytt problem. Däremot är det ganska nytt att Tyskland, Storbritannien och Frankrike drar åt olika håll i många frågor. Högerextrema partier är inte heller något nytt men att det nu blivit uppenbart att Putin finansierar t.ex. Front National är nytt, åtminstone en nyhet för allmänheten. Krisen i Ukraina är förstås en stark påverkansfaktor, särskilt för angränsande länder som t.ex. Polen och Rumänien men indirekt förstås för hela Europa och även Nato. Nästa stora geopolitiska kraftmätning kan stå i Moldavien, ett land som precis som Ukraina vill närma sig EU men där Ryssland, precis som i Ukraina, har anspråk och intressen t.ex. genom utbrytarstaten Transnistrien.

Blickar man utanför Europa så slås man bl. a. av den Iranska krutdurken där Bremmer ser en risk att Ryssland undergräver den kommande uppgörelsen i sommar med USA, Kina, Frankrike, Storbritannien och Tyskland. Bremmer är också orolig över "beväpningen" (weaponisation) av den finansiella sektorn, främst representerat av sanktionerna mot Ryssland. Hårdare amerikanska sanktioner riskerar att skada Europas finansiella institutioner som kan råka ut för ryska cyberattacker, antingen direkt eller via ombud.

Däremot ser överraskande nog Eurasian Group att 2014 års stora hot som IS, oljepriset och asiatisk nationalism inte utgör stora geopolitiska risker under 2015 utan snarare är att betrakta som villospår ("red herrings").

Top 10 politiska risker under 2015 sammanfattas här:

1. Europeisk politik

Trots en annalkande recession tycks inte krismedvetenheten vara tillräcklig för att trigga samarbete. Anti-EU partier kommer att fortsätta att vinna popularitet, undergräva strävan efter välbehövliga reformer. Tyskland drar ifrån ett svagt Frankrike och Storbritannien blir mer och mer frånvarande. Ryssland och IS påverkar (men också övriga Mellanöstern liksom Nordafrika, vår anm.)

2. Ryssland

Sanktioner och lägre oljepris har försvagat Ryssland men kommer inte få Putin att ändra kurs i Ukraina. Tyvärr kommer Putins popularitet i Ryssland liksom tidigare baseras på hans vilja att trotsa och konfrontera väst. Företag i väst står i skottlinjen, inte minst i cyberspace.

3. Kina saktar in

President Xi Jinpings ambitiösa ekonomiska reformer kräver en övergång mot en konsumentdriven ekonomisk modell som kräver en förskjutning mot lägre nivåer av tillväxt. Den fortsatta nedgången kommer troligen att ha liten inverkan inom landet, men det är en klen tröst för den växande lista över ekonomier som är beroende av blomstrande handel med råvaruhungriga Kina.

4. Beväpningen av den finansiella sektorn

För att uppnå politiska mål utan att projicera militär makt har Washington beväpnat den finansiella sektorn i en aldrig tidigare skådad omfattning. De använder morot (tillgång till kapitalmarknader) och piska (sanktioner) som verktyg för "tvingande diplomati". Men strategin kommer på sikt att skada relationerna med allierade, särskilt i Europa och amerikanska företag befinner sig i korselden mellan USA och stater utsatta för sanktioner.

5. IS bortom Syrien och Irak

IS kommer att lida militära bakslag under 2015 men deras ideologi kommer att sprida sig över hela Mellanöstern och Nordafrika. Det kommer att växa organiskat i Jemen, Jordanien och Saudiarabien och det kommer att inspirera andra att ansluta. IS är Al-Qaida 2.0.

6. Svaga makthavare

Väljarna har tröttnat på Brasiliens Dilma Rousseff, Colombias Juan Manuel Santos, Sydafrikas Jacob Zuma, Nigerias Goodluck Jonathan, och Turkiets Recep Tayyip Erdogan. Oppositionerna i dessa länder kommer att sätta käppar i hjulet för ledarna och kraftigt försvåra för dem att driva sina agendor.

7. Uppgång i strategiska sektorer

Teknikföretag, främst inom ICT, men även företag i finanssektorn, inkluderas i nationellt säkerhetsarbete i en omfattning som inte tidigare skådats. Regeringar kommer att fokusera mer på politisk stabilitet än på ekonomisk tillväxt. Pendeln slår tillbaka till när det Kalla kriget var som kallast. Skurkstaters regeringar, t.ex. Nordkorea, kommer att vilja slå tillbaka mot kraftfullare regeringar.

8. Saudi-Arabien vs Iran

Rivaliteten mellan Iran och Saudiarabien kommer att driva fler konflikter i Mellanöstern i år. Washington och andra utomstående krafter förblir ovilliga att ingripa, och växande stress över resultatet av Irans kärnkraftsförhandlingar kommer att se till att dessa två länder använder proxys för att underblåsa problem i flera länder i Mellanöstern än någonsin under 2015.

9. Taiwan - Kina

Inrikes politiska oron i Taiwan kommer att leda till att förbindelserna med fastlandet kommer att försämras kraftigt i år. I synnerhet om Peking bestämmer sig för att engagemanget i Taipei inte har lett till framsteg mot en återförening. Peking kan komma att bryta ingånga avtal och avsluta påbörjade affärer och vara provocerande fientliga i sin retorik. Alla försök från USAs sida att kommentera den pågående konflikten kommer att slå till baka på den amerikansk-kinesiska relationen.

10. Turkiet

President Erdogan kommer att fortsätta att attackera politiska motståndare och öka sitt grepp om makten att försöka göra om Turkiets politiska system. Men han kommer inte att få igenom de nya befogenheter han vill i år, vilket tvingar fram politiska stridigheter, minskad politisk samstämmighet, och mer oförutsägbarhet. Flyktingar från Syrien och Irak kommer att injicera mer radikalism i landets politik och lägga till sina ekonomiska bekymmer.

Den kompletta listan på engelska finns här.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.