Johan Tunberger har fel

Av Lars Ekeman, tidigare generalsekreterare Folk och Försvar ”I Sälen samlas årligen eliten av det korporativistiska organisations-Sverige. Man har trevligt, åker litet skidor, är artig och har det hur mysigt som helst när man träffas för fördrink och chips på hotellrummen. För att efter middagen dansa och le”. Så skriver Johan Thunberger på Kungl. Krisvetenskapsakademins […]

Gästinlägg: Sisyfosarbete

Cynismer publicerar här ett gästinlägg från en skribent som efter flera år i Försvarsmakten nu väljer att tacka för sig. Vi önskar lycka till och välkommen tillbaka.


/C
_________________________________________________________________________________

Idag blir jag glad när jag läser om  Cecilia Widegrens icke-deltagande på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Jag blir glad för att jag ytterligare en gång påminns om att mitt beslut att, kanske tillfälligt, lämna Försvarsmakten för annat arbete är det rätta.

När jag började min bana i Försvarsmakten hade vi en hyffsat bra förmåga att svara upp förändringar i vår omvärld. Då något oväntat inträffade kunde vi med en av våra inneliggande värnpliktsomgångar på några timmar efter order sprida ut vår flygplan på krigsbaser. Jag har varit med vid incidentberedskap där skarpladdade flygplan har lämnat den fasta marken för att identifiera och eventuellt ifrån svenskt luft avvisa lämna flygflottiljerna främmande luftfarkoster men någon gång i början på 2000-talet fick vi minsann höra att det Försvarsmakten hittills gjort vara att utbilda och förrådsställa förband till ingen nytta. Våra värnpliktiga muckade när de var som bäst och inte längre kunde delta i något för statsmakterna produktivt försvarsmaktsarbete.

När man sedan ansåg att Försvar av Sverige blev något föråldrat växlade man inriktning och det var ”allt för utlandet”. Militärhögskolorna lärde ut att bland det viktigaste för svenska officerare och anställda var förmågan att stå som skytteplutonchefer i utlandet. Jag fick bevittna en överentusiastisk lärare välkomna kadetter till ”Bosovo” i en målbildsövning när kadetterna skulle påbörja sin första termin i yrkesofficersutbildningen. Det här eskalerade sedan vid Försvarsbeslutet som togs i slutet av 2004; svensk nationell förmåga skulle vara en rest av den internationella inriktningen. Vi som protesterade mot det ensidiga fokuset blev betraktade med misstänksamhet. Förbandschefen jämförde oss efter ett ÖB chefsmöte med miljöaktivister arbetandes på Volvo som på fritiden politiskt arbetar för att avskaffa privatbilismen. ÖB.s rundresa ungefär ett år efter försvarsbeslutet resulterade i nya galghumoristiska öknamn beroende på hur man kunde identifieras i ”Bikupans” undersökning. Det värsta var att vi som ansåg att svensk nationell försvarsförmåga skulle vara överordnad förmågan till internationella insatser var direkta fiender och om vi jobbade i Försvarsmakten så var vi förrädare.

Emellertid gick det inte lång tid innan regeringens inriktningsproposition kom ut efter Försvarsberedningens arbete 2008/09. Den beslutet tillsammans med Finansdepartementets genomförandegrupp ledde till en i princip kontraorder för oss i flygvapnet. Fokusera på Sverige och svenskt närområde, de internationella åtagandena görs med den förmåga som det svenska perspektivet ger. Morgonluft tänker jag och jag kan säga att jag i försvarsmakten efter det här känner ett stöd till 100%, de tidigare häcklarna har tystnat och krupit undan. Dock blir jag heligt förbannad, när vi sitter på jobbet och diskutera utveckling, krigsplanläggning och förändringar i rutiner för att kunna användas i annat än fredslunken men i mångt och mycket stupar detta på att vi redan har skrotat ut materiel som inte var optimerad för internationella insatser. Materiel som var användbar både nationellt och internationellt men som var kostsam att ta med sig ut. Jag sitter nu och tittar på ÖB problematisera över begreppsparet utmaning – problem och just nu så är det en utmaning att lösa de problem vi har framför oss och det finns ett stöd för ibland okonventionella lösningar. Något som överhuvudtaget måste användas då vi saknar det vi hade för att lösa det vi ska lösa nu. Men det är ändå en tillfredsställande känsla, jag gör det jag ville göra när jag tog anställning i flygvapnet och jag får uppskattning för det jag gör. Viss bitterhet finns över de förlorade åren och vissa förlorade möjligheter men känslan i den normala arbetet slår det.

Eftersom jag är intresserad så följer jag ju också utspel på dagstidningarnas ledarsidor, debattsidor, bloggar och twitter när man kommit hem. Här vänds den smått euforiska känslan ifrån att äntligen få syssla med det som känns vettigt och med ett stort stöd ifrån Försvarsmakten till en tom känsla. Jag läser av Johan Forssell att de problem vi har på jobbet inte är något problem, det är inte ens en utmaning. Det finns ingen avsaknad av soldater, vi har ju massvis med sökande på varje plats. Därefter läser jag vad Försvarsberedningens ordförande skriver, det är inget problem med Försvarsmakten, den är flexibel och ytterst duglig i att lösa de tilldelade uppgifterna till skillnad ifrån det förhatliga förrådsställda försvaret jag beskrev i början. Slutligen läser jag vad Försvarsministern skriver, vi ska köpa ett nytt flygplan till flygvapnet och det saknas ett antal miljarder men det är inget problem, det är bara att omplanera i materielplanen lite så det är inget problem. Vilket också Johan Forssell hakar på och idiotförklarar kritiker som pekar på undanträngningseffekter. Själv blir jag då sorgsen då jag ser att vi förmodligen inte kommer ha råd att köpa materiel för att kunna betjäna dessa nya flygplan. Efter det här så funderas det en stund innan sängdags och det hela börjar om dagen efter.

Jag har tidigare beskrivit mina tankar i Gästinlägget: En flygvapenofficers tankar och Gästinlägg: Officer – Kall eller yrke 2. Det är inte arbetsgivaren i lika hög utsträckning som gör att jag känner en glädje i beslutet att byta arbetsgivare. Det är uppdragsgivaren som genom sina aktiva representanter så flagrant bryter ner arbetsglädjen hos mig att jag inte ser någon annan möjlighet än att byta yrke i några år.

/Flygvapenofficeren

Luften ur?

Som vissa läsare säkert har noterat har det inte skrivits mycket på Cynismer på länge. Det finns flera anledningar till det, bland annat arbetsrelaterade orsaker, men den absolut viktigaste anledningen är att intresset för att diskutera försvarsrelaterade frågor är ganska lågt hos oss just nu. Det är inte för att det inte finns saker att diskutera (för det gör det absolut) utan på grund av ansvariga politikers beteenden. Man ska inte låta sig tryckas ner av andra så enkelt, jag vet, men de moderata försvarspolitikernas arrogans har blivit för mycket.

Skildringar och redovisningar från Försvarsmakten och försvarsbloggare viftas bort och politikerna sätter sig över yrkesmännen och hävdar att de själva vet bättre om läget i Försvarsmakten. Enligt moderata politiker är allt frid och fröjd, Försvarsmakten är i balans (liksom dess ekonomi) och Sverige kan försvaras såsom sig bör. Att Försvarsmakten och dess anställda inte håller med spelar ingen roll. Moderaterna vet bäst.

Att de inte lyssnar på försvarsbloggare kan jag köpa men att de inte lyssnar på Försvarsmaktens officiella rapportering och Överbefälhavaren är gravt. De själva har inte kompetensen att avgöra läget för och skicket på försvaret. De är därför beroende av rapportering från FM och bör ha ett mer sakligt och ödmjukt förhållningssätt till informationen de får via de officiella kanalerna.

Den attityd som (vissa) moderata politiker uppvisar på bloggar och Twitter får mig att inte bara ta en paus i bloggandet utan jag har också bestämt mig för att inte rösta på Moderaterna i kommande val. De som är aktiva på Twitter förstår vad jag menar och vilka det handlar om. Till övriga kan jag säga att framstående moderata politiker i försvarsdebatten inte för sig som vuxna ansvarstagande individer. Tyvärr får det sådan påverkan på hela debatten att jag helt sonika har tappat lusten. Av mig som statlig tjänsteman avkrävs saklighet, ansvarstagande och noggrannhet. Vad krävs av en politiker?

På Cynismer har luften kanske gått ur men på Wisemans Wisdoms och Skipper är det fullt ös och nu stundar Folk och Försvars rikskonferens. Det finns gott om ämnen att diskutera och debattera och jag välkomnar folk att inkomma med gästinlägg. Cynismer försöker hålla sig till jordnära ämnen men även inlägg om försvarsärenden på politisk nivå välkomnas.

/C

På agendan

Förberedelser pågår inför deltagande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen 13-15 januari. Jag har förmånen att framföra synpunkter efter ÖB Sverker Göransons tal måndagen den 14:e, tillsammans med Claes Arvidsson, ledarskribent SvD och Lars Fresker, ordförande Officersförbundet. Innan dess, närmare bestämt torsdag denna vecka, modererar jag ett seminarium som Teknik&Säkerhetsforum arrangerar om teknikutvecklingen och nya […]

Rikskonferensens dag II

Dag två i Sälen inleddes av statsministern. Besvärande eller befriande nog (välj själv) höll jag med om det mesta, sånär som slängiga påståenden om att svensk politik förr var att skriva pressmeddelanden om något hände i världen istället för att agera, som nu. För där glömde han visst både Sveriges långa historia av deltagande i […]