Kategoriarkiv: Folkpartiet

Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.


Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.


Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.


Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.


Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.


Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?


Gästinlägg: Hans Lindblad (fp) om försvarspolitiken


I fredagens SvD skrev jag om den märkliga totalavvecklingen av samtliga skyddsmasker avsedda för svenska folket. Alla masker har i dag destruerats. Läs gärna min kolumn här.

Jag har nått av många mail efter att artikel publicerades. Många upprörda sådana, då detta alldeles uppenbart kom som en negativ överraskning för många. Jag har också blivit upplyst om skillnaden mellan civilförsvar och civilt försvar, vilket jag slarvade med i artikeln.

Civilförsvar (i ett ord) betecknar befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Civilt försvar (i två ord) betecknar den civila delen av totalförsvaret. Totalförsvaret bestod av: det militära försvaret, det ekonomiska försvaret, det psykologiska försvaret, civilförsvaret och frivilligrörelsen. Civilförsvar var alltså en delmängd av det civila försvaret.

Ett av alla mail kom från före detta riksdagsledamoten Hans Lindblad (fp). Det var så pass intressant att jag frågade Hans om jag möjligen kunde få publicera det här på bloggen, vilket jag fick. Därmed blir hans intressanta tankar och erfarenhet från de tidigare politiska turerna tillgängliga för fler än bara mig att läsa.

Hans Lindblad var riksdagsledamot för Gävleborgs läns valkrets i första kammaren 1969-1970 och därefter i enkammarriksdagen 1976-1982 samt 1985-1993. Han har varit mycket engagerad i försvarsfrågor och är sedan 1985 ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

(Läs även Hans Lindblads mycket läsvärda artikel i Magasinet Neo)

/ Skipper

--------------------------------------

Jag var under 70-talet och fram till början av 90-talet ledamot i försvarsutskottet och en rad försvarsutredningar. Var bedrövad över slöseri med skattepengar och suboptimeringar inom både militärt och civilt försvar. Det blev dålig effekt av skattepengarna.

Det var fram till Ingvar Carlssons och Bengt Westerbergs försvarsuppgörelse 1987 helt omöjligt att få gehör för tanken att man måste göra en avvägning mellan kvalitet och kvantitet i det militära. Carl Bildt var upprörd över uppgörelsen då han var stark anhängare av konceptet ”sega gubbar”. I valrörelsen 1988 reste han landet runt med budskapet att inget regemente under några förhållanden fick läggas ned. Stig Synnergren och Lennart Ljungs hade som ÖB uppfattningen att viktigast av allt var att behålla de omoderna IB 66-orna, eftersom bara då kunde man fortsätta att utbilda nästan hela den manliga årsklassen. Försvarsförmågan kom för dem i andra hand. Båda helt skrupelfria i valet av metoder för att få igenom sin vilja. FPE-systemet hade tillkommit med motiveringen att skapa en rationell planeringen, men var meningslöst när ÖB valde system utifrån doktrinära låsningar. (Jag har skrivit om detta i många sammanhang.)

Också inom det civila försvaret fanns stora suboptimeringar. Den största bristen gällde sjukvården, både civilt och militärt. Länge gjordes inget för att möta det stora beroendet av engångsprodukter som inte tillverkades i landet. Genom det i jämförelse med andra länder mycket svaga skyddet för svenska förband skulle antalet dödade och skadade i strid ha blivit extremt höga. Ändå nedprioriterades sjuktransporthelikoptrar. Jag jämförde med amerikanska och israeliska bedömningar om att utan fungerande sjukvård går det inte att skapa förbandsmoral i krig.

Samtidigt satsades mycket på beredskapsinsatser rörande teko och skor, trots att veterligen inget land kapitulerat till följd av att alla kläder och skor blivit utnötta. På livsmedelsområdet satsades på att vid behov kunna ställa om jordbruket för i princip evig självförsörjning. Därför lager av bland annat konstgödsel. Men det reella problemet var inte den totala tillgången på livsmedel i landet, Flaskhalsen gällde transporter, eftersom både övre Norrland och storstäderna var beroende av närmast daglig tillförsel. I princip samma orsak som när många svalt ihjäl i Holland i andra världskrigets slutskede. Man förmådde inte distribuera landets livsmedelstillgångar. Svälten i Afrika är ju också en fråga om import och transport.

Suboptimeringarna var en följd av ekonomiska intressen, som jordbruk och tekoindustri, både företag och fack.Tillsammans med berörda myndigheter hade dessa intressen önskan att kapa åt sig så mycket som möjligt av skattebetalarnas pengar.

Jag ogillade starkt att staten också inledde "fredskrislagring" av legeringsmetaller. Det var ju bara ett sätt subventionera stålföretag som därmed kunde strunta i egen lagring, Om det blev brist på någon sådan metall skulle priset naturligtvis på stål gå upp, med stora vinster för den som skaffat sig lager.

Jag var beklämd över det besinnigslösa skyddsrumbyggandet, främst knutet till bostäder. Det verkade som många trodde på upprepningar av andra världskrigets tusenplans räder mot Tyskland, med ostyrda bomber. Men B-2 byggdes i 21 ex, B-1B i100. På rysk sida också liten tillförsel. Ingen sänder så kvalificerade enheter för att anfalla radhusområden i Bollnäs eller Vetlanda. Med hög precision kunde i stället specifika mål slås ut,

Riksdagen borde i tid ha stoppat skyddsrum i bostadshus, utom i direkt anslutning till sannolika mål. I stället borde man ha byggt skydd för nyckelfunktioner som behövde vara igång dygnet runt, vilket ju var mer än som rymdes i berganläggningarna. Men tanken på prioritering var en styggelse för civilförsvarsstyrelsen som var besatt av tanken på maximal kvantitet.

Genom tillkomsten av Televerkets AXE-växlar försvann larmfunktionen till stor del utan att varken Televerket eller Civilförsvarsstyrelsen brydde sig om detta. Men även om larmfunktionen fungerat fanns problem. Om vår radar upptäckte en grupp flygplan österifrån mitt i natten, skulle man då larma över en miljon människor i Stockholmsområdet, för att försöka få ned dem i skyddsrummen (vilket tidsmässigt i praktiken var nästan omöjligt, och springande utomhus var de mindre skyddade än hemma).

Civilförsvarsstyrelsen nöjde sig med en civilförsvarsorganisation bestående av män över 47 år, Dessa gavs ingen utbildning, eftersom ingen i den åldern skulle godta att kallas in för t ex 20 dagar. Jag drev – utifrån liberalernas landsmötesbeslut 1972 om könsneutral totalförsvarsplikt - att man bara borde utbilda så många som behövdes, med differentierade utbildningstider och oberoende av om enheten var militär eller civil. Föreslog därför i en rad försvarsutredningar att staten årligen skulle grundutbilda 2000 i räddningstjänst för att på sikt ha en utbildad organisation om 60 000 med jämn åldersfördelning 20-50 år. Att bygga upp snabbare skulle leda till att hela styrkan snart var klar. och då behövde utbildningen ganska snart läggas ned. Alla andra partier sade nej. En gång på 80-talet gick de ändå med på att förslaget skulle utredas. Men i slutbetänkandet hade de ändrat sig sedan den blivande arméchefen Åke Sagrén förklarade att detta var oförenligt med värnpliktsprincipen. Moderater, socialdemokrater och centerpartister på den tiden tävlade om att vara mest rigida och dogmatiska i värnpliktsfrågan. Frågan om vi hade ett fungerande civilförsvar eller inte ansågs ointressant, eftersom dogmen fick styra.

Hade FP-förslaget godtagits skulle vi för fem år sedan ha haft halva organisationen uppbyggd, alltså 30 000 utbildade i räddningstjänst, i åldrarna 20-35 år. Genom sin utbildning skulle dessa som bonus innebära också en fredstida resurs, vid lokala eller regionala katastrofer och påfrestningar. Då normalt kanske inte genom att mobilisera enheterna utan mer som individvis akut förstärkning av den lokala räddningstjänsten. Jag tvivlar starkt på att riksdagen i ett sådant läge skulle ha avskaffat pliktutbildningen så enkelt som nu gjordes.

Vad gäller skyddsmasker hade jag ett motsvarande resonemang. Det talades ungefär samtidigt alltmer (80-tal) om överraskande anfall, men då måste maskerna rimligen finnas utspridda redan i fredstid. Det sades att om folk hade dem hemma så skulle maskerna kunna skadas. Jättelager förutsatte en fungerande plan för utspridning. Ett mellanalternativ vore lagring på respektive ort. Indelning i t ex rektorsområden, hälsocentraler, socialdistrikt eller postområden, och där någon befintlig organisation fick svara för distribution. I stället valdes alltså stora centrala lager.

I hem och på arbetsplatser nära t ex flygflottiljer, marinbaser och nyckelanläggningar borde skyddsmasker finnas snabbt gripbara. Där behövdes minst två masker per personer, för att de inte skulle behöva bära dem mellan hem och arbete varje dag. (Bara vid akut risk bör väl folk masken ständigt med sig.) Men jag hade svårt att se behovet av skyddsmasker i fjällområden, i glesbygd eller på orter med få sannolika bekämpningsmål. Beslutet om anskaffning av skyddsmasker till hela befolkningen dröjde till dess att andningsskydd för barn tagits fram, vilket var trögt. Det ansågs psykologiskt omöjligt att införa ett statligt skydd mot gas men bara för personer över fyra ¨år. Men beslutet att skaffa masker till hela befolkningen var politiskt lätt att få igenom. De kunde utmålas som handlingskraftigt. Alltså mest en psykologisk insats, och då var frågan om maskerna skulle finnas tillgängliga eller inte ganska ointressant. Alltså ett slags signalpolitik. Civilförsvarsstyrelsen borde ha avstyrkt och hellre begärt att få utbilda räddningsorganisationen. Men myndigheten var alltså inriktad bara på signalpolitik.

Det förekommer gasutsläpp i fredstid, som exempel i Karlskoga, Korsnäsverken utanför Gävle, bangården i Borlänge, På en del håll kan det vara motiverat med skyddsmasker i fred. Men i Sverige blir det alla eller ingen, för optimeringar verkar svåra. Enda undantaget är en del åtgärder i kärnkraftlänen.

Det svenska civilförsvaret utmärktes av tänkande i fyrkanter och ovilja att göra någon form av prioritering. Med ett pennstreck avvecklades sedan begreppen totalförsvar och civilförsvar. Ingen verkade anse att de fyllde någon funktion. Redan suboptimeringarna tidigare visade väl att verksamheten inte togs på allvar.

Hans Lindblad
f.d. riksdagsledamot, Gävle

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.

Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.

det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.


Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför "basplattan" skulle innebära "en oacceptabel risktagning" – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Skuggbudget i skuggan av kriget i Europa (uppdaterat 11/11 07.30)

”Oron i vår del av världen har ökat. Den ryska militära övningsverksamheten i och över Östersjön har ökat över tid och visar upp ett mer aggressivt mönster. En ny gräns passerades i mars i år då Ryssland invaderade och ockuperade ukrainskt territorium. Alliansregeringen konstaterade redan 2009 att utvecklingen i Ryssland var oroande. Situationen har sedan dess förvärrats, inte minst genom Rysslands aggressiva agerande i Ukraina.”

Alliansens skuggbudget 2014-11-10


Jag berörde i ett tidigare inlägg regeringens budgetproposition och konsekvenserna av att regeringen avser avskaffa den halverade arbetsgivaravgiften för unga. Alliansen har idag lagt sin skuggbudget och den innehåller tyvärr inga överraskningar på försvarsområdet.

Som synes av citatet ovan konstaterar Alliansen återigen att Ukraina har hänt. Lite längre ner i kapitlet har man likväl glömt bort det när det ska diskuteras summor. Jag kan inte se att förslaget innehåller någonting mer än vad som tidigare utlovats, utan det är fortsatt kaffepengar som anslås. Den dryga miljard Försvarsmakten innan Ukraina sade sig behöva årligen efter 2015 för att kunna öva organisationen uppfylls inte, utan det är istället motsvarande summa utslagen på fyra år. Likaså är det försvarsberedningens anslagstrappa som fortsatt gäller, där inte ens hälften av behoven täcks upp för att iståndsätta 2009 beslutade försvarsorganisation samtidigt som man ökat ambitionerna ordentligt genom att vilja anskaffa 10 ytterligare JAS 39, 1 ubåt och materiel till en luftvärnsbataljon. För den som vill höra ÖB:s syn på detta rekommenderas fredagens föredragning på Utrikespolitiska Institutet, där han utöver att konstatera att Försvarsberedningens önskelista inte är finansierad, även konstaterade att det skärpta säkerhetspolitiska läget kommer att bestå över lång tid. (Även inbäddat längst ner i inlägget)

Den finansiella slutsatsen av såväl regeringens som Alliansens budgetförslag blir alltså att Ryssland faktiskt inte har invaderat och annekterat ukrainskt territorium, att det inte pågår ett krig i Europa där artilleridueller och stridsvagnsslag pågår 180 mil från Stockholm, att främmande makt inte genomför undervattensverksamhet på svenskt vatten eller att Ryssland övat flyganfall mot (åtminstone) den danska politikerveckan på Bornholm. Vid närmare eftertanke kan man räkna åtskilligt fler händelser som skett det senaste året. Ingen av dem pekar i positiv riktning.


Man önskar att fler moderater hade resonerat som Johan Forssell. Bättre sent än aldrig, sägs det.










Uppdatering 11/11 07.30: Jag har flera gånger omnämnt Östersjöområdet som Europas nya friktionsyta eftersom det endast är här Ryssland har landgräns mot NATO- och EU-länder, samt att Östersjön av mycket stor ekonomisk vikt för Ryssland. Att detta är korrekt blir mycket tydligt i den redovisning från BBC.

Valguide 2014: Sammanfattning

Det har blivit hög tid att sammanfatta den försvarspolitiska valguiden här på WW. Observera att denna valguide endast avhandlar försvars- och säkerhetspolitik. Övriga politikområden värderas inte. För er som inte orkar läsa hela inlägget följer här en mycket snabb sammanfattning mellan ytterpositionerna i försvarspolitiken.

– Prioriterar man som väljare högre försvarsanslag, ska man rösta på Folkpartiet, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna, där den största skillnaden är att de två föregående är NATO-vänliga medan Sd vill se fortsatt alliansfrihet.

– Anser man att det nuvarande säkerhetsbegreppet är förlegat och att försvarsanslagen bör minskas, ska man i rösta på Feministiskt Initiativ eller i andra hand Miljöpartiet.

Se även slutkommentarerna för ytterligare vägledning.


Upplägg
Inledningsvis presenteras respektive fråga/frågeområde och därefter sammanfattas svaren. I vissa frågor ge även en liten utblick från mitt perspektiv på frågan. Vill man i detalj läsa respektive partis svar så finns de länkade i kolumnen närmast till höger.


Svensk säkerhetspolitik
Den första frågan avhandlade Sveriges möjligheter att med säkerhetspolitik påverka omvärldsutvecklingen och vad som skulle hända om utvecklingen ytterligare förvärrades. När valguiden skickades ut hade Ryssland ännu inte intervenerat med reguljära förband i Ukraina och heller ej genomfört en snatch-operation mot Estland och därmed synat en av NATO:s röda linjer. Kan man göra så mot ett NATO-land måste allianslösa länder som Sverige och Finland ställa sig frågan vilka spärrar Ryssland har att agera mot andra länder.

Liksom i övriga frågor spretade svaren rejält. C svarade att Sverige anpassat sig kontinuerligt för att hålla sig à jour med omvärldsutvecklingen, vilket M instämde i. F! ville demontera hela säkerhetsbegreppet. Fp, Kd och Sd ansåg att det militära försvaret behöver stärkas för att kunna möta pågående omvärldsutveckling. Till den linjen får man även anse att S och Pp anslöt, om än fullt lika uttalat. Mp uttalade sig inte om framtiden utan om nuläget där man ansåg att EU/NATO var medskyldiga till kriget i Ukraina.

Kommentar: Militära medel är långt ifrån det enda medlet för att bedriva säkerhetspolitik, och får heller ej vara det. Däremot utgör en god egen försvarsförmåga såväl en garanti att bedriva en egen självständig politik där vi främjar de värden Sverige står för. Likaså ger det möjlighet att bistå andra nationer och inte minst möjlighet att genom internationella insatser dämpa kriser.


Svenska försvarsambitioner
Vintern 2013 fick svenska folket reda på att landet endast skulle kunna försvaras mot ett militärt angrepp i en vecka om detta angrepp skedde på en plats, var mycket begränsat i sin omfattning och därtill ägde rum först när insatsorganisation 2014 blivit fullt bemannad och utrustad (ca 2023). Likaså råder fortfarande står oklarhet i VEM som ska komma till Sveriges hjälp efter denna vecka och OM någon kommer. Detta beslut fattades av riksdagen 2009 utifrån ett helt annan omvärldsutveckling än den nuvarande. Att vi fem år senare skulle ha ett mellanstatligt krig i Europa fanns inte på kartan och fokus var därför fortsatt internationella insatser, där hela organisationen skulle slutföra övergången mot detta genom ett nytt personalförsörjningssystem skräddarsytt för detta i högre grad än nationellt försvar. Under valrörelsen har det nu framkommit att 61 % (SIFO) av den svenska befolkningen vill förstärka försvaret.

Fp och Kd såg här ambitionen som för låg och att ett NATO-medlemskap är den enda garanten för hjälp utifrån. C talade om de planerade budgetökningarna och ökat NATO samarbete, liksom M som ifrågasatte att det skulle kunna finnas ett enskilt hot mot Sverige. S var också tveksam till scenariot och instämde med V och Sd i att samarbetet skulle fördjupas med de nordiska länderna och att en vecka var för kort tid. Pp ville se en starkare nationell förmåga så att oberoende av stormakterna kunde garanteras. Mp var mer oroat av livsmedelsförsörjning och ansåg att samarbete först kunde diskuteras när en konflikt väl existerade.


Försvarets finansiering
Frågorna var här hur rådande obalanser i finansieringen av försvaret och redan beslutad förmåga som inte kan uppfyllas ska hanteras, liksom att nu ambitionerna för försvaret kraftigt ökats utan motsvarande finansiering. Såväl Försvarsmakten som Riksrevisionen och FOI har konstaterat att försvarsbeslutet 2009 är kraftigt underfinansierat, långt värre än den nu överenskomna budgetförstärkning som annonserades under våren där samtidigt ytterligare materiel och förmågeambitioner tillkom från den politiska nivån. Frågedelen innehöll också en möjlighet att ångra delar av tidigare försvarsbeslut man varit med att besluta om, vilket mycket få partier nappade på. Som bakgrund till frågan ska sägas att försvarsanslaget idag är ca 1,15 % av BNP och att NATO:s rekommendation är 2 %.

F! sammanfattade här sin ståndpunkt med att försvarsbeslut som ökat militariseringen aldrig är bra och inledningsvis ska försvaret bantas med 10 mdr kr. C och Mp hörde till de partier som inte ville kvantifiera någon ny nivå, samtidigt som M berättade om just de förstärkningar som återfanns i frågetexten. Pp utvecklade inte exakt nivåer men ansåg finansieringen för låg. S utgick från det förslag, man tidigare under våren lagt vilket var strax över regeringens nivå. V talade i Sälen i vintras om att öka försvarsbudgeten med 20 mdr kr, men nu visade det sig vara nere på 0,1-0,2 % av BNP (3-7 mdr kr) givet övriga omprioriteringar i anslaget. Fp angav att ambitionen måste sträva mot 2 % av BNP, medan Kd ville börja med 1,5 % och Sd sade att man redan nu budgeterade för drygt 1,5 %, men kunde tänka sig att höja det mot 2 % längre fram.

Personalförsörjningen var en fråga som många partier såg som en faktor att diskutera vad gäller att påverka rådande ekonomiska obalanser.


NATO
Partierna gavs här möjligheten att ge argument både för och emot ett svenskt NATO-medlemskap. Få partier vill dock diskutera frågan ur bägge perspektiven utan svarade bara på det ena. Här framkom egentligen nyheter utan positionerna motsvarade de av partierna tidigare redovisade där Fp, Kd och M är för och övriga emot.

Kommentar: Frågan är om ett medlemskap är intressant eftersom utvecklingen i Ukraina visar att ett starkt partnerland (Ukraina hade närmare partnerställning än Sverige enligt NATO:s generalsekreterare) inte kan påräkna något reellt stöd och därtill kan utsättas för kärnvapenhot. Samtidigt ger inte ett NATO-medlemskap några fullständiga försvarsgarantier. Två dagar efter president Obamas besök i Estland med starka löften om stöd till Baltikum, synade Ryssland NATO:s ställning genom att kidnappa en av Estlands högst meriterade och mest kända säkerhetspoliser från estniskt territorium. Ett medlemskap garanterar därmed inte heller några fullständiga garantier.

Sammanfattningsvis kan man dock dra slutsatsen att om NATO utifrån sitt allianssamarbete kan nöja sig med nivån 2 % av BNP på ländernas försvarsanslag, har ett allianslöst land beläget i det framtida huvudsakliga friktionsområdet i Europa, ett betydligt högre behov av försvarsambitioner. Detta är dock inte ett resonemang man kan återfinna i något partis svar på denna fråga eller den föregående delen.


Internationell insats
Denna fråga hade lika gärna kunnat handla om en insats i Baltikum eller Afrika, men med tanke på IS stora frammarsch under sommaren och det svåra humanitära läget i Syrien och norra Irak föll valet på detta område. Inte minst med tanke på många politiska röster för att ”någon” borde göra något. Skulle denna någon kunna vara Sverige eller bara ”någon annan”?

S, C, Fp, Kd och Pp såg här inte att ett FN-mandat var ett absolut måste för att genomföra en insats om det var påkallat av humanitära skäl. F!, M, Mp och Sd anförde att ett FN-mandat krävs om det ska vara folkrättsligt godkänt att genomföra en militär insats.

Kommentar: Dessa svar bekymrar mig då faktiskt FN-stadgan medger kollektivt självförsvar varvid ett land under angrepp kan fråga andra länder om bistånd. Här visas därmed prov på en dubbel måttstock i svaren. Sverige förväntar sig genom riksdagsbeslut att få militärt stöd i den händelse att landet blir utsatt för ett militärt angrepp. Om man utgår ifrån att Ryssland är inblandat i en sådan konflikt kan man utgå ifrån att något mandat från FN:s säkerhetsråd ej kommer att komma till stånd då Ryssland har veto-rätt. Förväntar sig därmed de fyra sistnämnda partierna att länder skulle bryta mot folkrätten för att hjälpa Sverige, när vi själva inte är beredda till ett motsvarande beslut?


Personalförsörsörjningen
Försvaret som helhet har otippat seglat upp som en fråga i valrörelsen och en fråga som har fått lite mer uppmärksamhet är den om personalförsörjningen och ett eventuellt återinförande av värnplikt.

Här ställde sig C, F!, M och Mp emot ett återinförande av värnplikten. Fp och Sd ville se ett återinförande av värnplikt enligt norsk modell där värnplikt kombineras med yrkesförsvar. Kd och S ville utreda ett system enligt den norska modellen. Pp svarade att man ej haft tid att bestämma sig i frågan.

Kommentar: Frågan om värnpliktens återinförande är av stort intresse bland allmänheten har det visat sig under valrörelsen där nu 54 % (SIFO) vill återinföra värnplikten.


Civilt försvar
Att det militära försvaret kraftigt skurits ned de senaste två decennierna är välkänt, men tyvärr har det inte kommit fram att det civila försvaret under samma period skurits ned i motsvarande eller ännu högre grad.

Här var samtliga partier utom F! överens om att det civila försvaret behövde förstärkas och inte helt förvånande framförde många den stora skogsbranden i Västmanland som exempel. F! svarade att man under den kommande mandatperioden skulle diskutera det civila försvaret, varvid partiets ståndpunkt är okänd.



Slutkommentar
Förhoppningsvis ger denna valguide ett visst stöd i hur man ska lägga sin röst i morgondagens riksdagsval. Är det så att man känner sig låst till ett parti i form av övriga frågor, men ändå vill påverka den försvars- och säkerhetspolitik som förs, bör man utnyttja sin möjlighet att personrösta. Är man t.ex. moderat men besviken på hur partiet agerat i försvarspolitiken, finns det ett antal kandidater med betydligt försvarsvänligare agendor än vad vi sett de senaste åren. Motsvarande möjligheter finns även i andra partier och åt alla håll. Möjligheten till personalval bör man utnyttja och här är SVT:s valkompass ett ypperligt hjälpmedel där man kan se exakt hur 2009 av landets 5400 riksdagskandidater svarat i de 45 frågor som ställs, varav två om försvars- och säkerhetspolitik.

Framförallt bör man utnyttja möjligheten att svara på frågorna i kompassen själv varvid man sedan matchas fram mot lämpliga kandidater, vars svar man kan jämföra sig med. Förstår man inte en fråga finns även hjälp att klicka fram.

Se även SVT partiledardebatt från igår fredag, där de 12 avslutande minuterna ägnades åt försvars- och säkerhetspolitik. Vill man få exempel på ytterligare valguider liknande denna har Folk och Försvar gjort en sammanställning. Varför inte titta på den om zombieapokalypsen?

Svar från 2009 st riksdagskandidater i SVT valkompass



Valguide 2014: Folkpartiet

Folkpartiet är det andra parti som hittills besvarat frågorna till valguiden och för svaren står Allan Widman.

1. 2014 har varit säkerhetspolitiskt omtumlande. Hur ser ni på omvärldsutvecklingen och framförallt Sveriges säkerhetspolitiska möjligheter att påverka den? Vad händer vid en ytterligare försämrad utveckling jämfört med idag?
– Det pågår idag väpnade konflikter från Sydkinesiska sjön öster till Libyen i väst, från nollmeridianen till datumlinjen. Nästan samtliga av dessa konflikter har en påtaglig spridningspotential. För svenskt vidkommande är händelseutvecklingen i Ukraina den värsta. Den bekräftar Putins ambition att återskapa Sovjetunionens geografiska maktsfär.
– Sverige kan tidigarelägga sin ekonomiska satsning på försvaret och skyndsamt ansöka om medlemskap i Nato. Det finns ingen anledning att invänta ytterligare försämringar i omvärldsläget.

2. ÖB har sagt att när insatsorganisation 2014 fullföljts kan Sverige försvaras mot ett begränsat väpnat angrepp i en specifik del av landet i en vecka, sedan måste utländsk hjälp ha anlänt. Är detta en rimlig målsättning för svensk försvarsförmåga eller bör den förändras? Om svenskt försvar fortsatt ska vara beroende av snabbt internationellt stöd – vem/vilka ska stå för stödet och hur ska stödet garanteras?
– ÖB:s uttalande ska nog inte ses som en ”målsättning” utan mera som en realistisk bedömning av ett litet lands utsatthet. Det är bara Nato som kan komma, men det kräver medlemskap.

3. Vad i tidigare fattade försvarsbeslut skulle ni vilja ha ogjort i syfte att ge Försvarsmakten en bättre förmåga att lösa sina uppgifter i framtiden?
– Mycket. Men demilitariseringen av Gotland och det totala och hastiga övergivandet av totalförsvarsplikten hamnar i första rummet.


4. Försvarsmakten, FOI och Riksrevisionen har redovisat stora ekonomiska obalanser inom försvarsbudgeten för att insatsorganisation 2014 ska kunna intas. Samtidigt har Försvarsberedningen föreslagit budgetökningar de kommande tio åren om totalt 27 mdr kr, vilket är långt under de obalanser som påtalats. Hur avser ni komma till rätta med obalanserna mellan finansieringen av det militära försvaret och dess målsättningar/uppgifter?
– Problemet är att anslagsförstärkningar sker på mycket lång sikt och att dessa är så materielorienterade. Satsningarna borde i första hand göras på det som ger effekt här och nu. Beväpning och förbandsverksamhet. En större andel av framförallt markstridskrafterna bör bemannas med reservister.

5. Sverige lägger idag knappt 1,2 % av BNP respektive 4,7 % av statsbudgeten på det militära försvaret. Vad anser ni är en rimlig nivå? (kan anges i mdr kr)
– Som medlem av Nato slipper man tänka själv. Där finns en rekommenderad nivå.

6. Vad är det starkaste argument förett NATO-medlemskap?
– Att utan Nato kommer varje ansträngning att skapa ett nationellt försvar att bli mer eller mindre meningslös.

7. Vad är det starkaste argument motett NATO-medlemskap?
– Sakligt sett saknas motargument. Likväl kan ett medlemskap hota den svenska bilden av självtillräcklighet.

8. Ska Sverige delta i en internationell militär insats för att skydda civila undan IS även om någon FN-resolution ej kommer till stånd?
– Någon markoperation är knappast aktuell. Långsiktiga insatser utan tillräcklig planering och exit strategy, är inte något som det internationella samfundet behöver.

9. Rekryteringen till soldatyrkena går väl, men få stannar den tid som krävs för att Försvarsmakten ska få ihop förmågan och även ekonomin. Vilka åtgärder ska vidtas för att komma till rätta med personalförsörjningen? Hur ställer ni er till att återinföra någon form av värnplikt?
– Den frivilliga personalförsörjningen måste nu kompletteras med plikt. Det duger inte att drygt hälften av befattningarna i krigsorganisationen är bemannade vid utgången av 2014. Plikten bör aktiveras för att garantera att de som påbörjar utbildning slutför den och att personalen inställer sig till repövningar. Vi är heller inte främmande för att med plikt grundutbilda soldater som komplement till frivillig rekrytering.

10.  Det civila försvaret hamnar ofta i skymundan i debatten, men rustades liksom det militära ner kraftigt under 90- och 00-talen. Hur vill ni förbättra det civila försvaret?

– Strukturen med militär- respektive civilbefälhavare behöver återupprättas. Liksom Totalförsvarets chefsnämnd.

Almedalen 2014 – försvars- och säkerhetspolitisk sammanfattning

Att det är ”supervalår” har onekligen märkts i Almedalen då antalet evenemang i år ökat med mer än 50 % från förra året till över 3500. Antalet evenemang inom försvars- och säkerhetspolitiken är en ynka bråkdel som det ”särintresse” det är enligt vissa. Liksom tidigare år har Folk och Försvar tillsammans med en lång rad andra organisationer hållit fanan högt inom dessa politikområden med ett stort antal intressanta seminarier på Försvarspolitisk Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg, varav jag tänkte beröra några som hastigast.

I partiledartalen valde flera av partiledarna, Stefan Löfven, Göran Hägglund, Jimmy Åkesson och Fredrik Reinfeldt att beröra försvarsfrågorna. Löfven och Hägglund redan i inledningen av sina tal, medan Reinfeldt omtalade de berömda moderata satsningarna på försvaret. Med tanke på hur tidigt i sina tal i synnerhet Löfven, men även Hägglund tog upp försvarsfrågorna, finns det uppenbarligen de politiska strateger som försvarsfrågan som en fråga där man kan tippa rösterna åt ett gynnsamt håll. Efter att ha hört Jan Björklunds tal var jag något förvånad att han inte berörde försvaret, men det står nog klart för de flesta var Folkpartiet står i försvarsfrågorna. I samband med Folkpartiets dag på lördagen gjorde man också ett utspel om att återinföra värnplikten, vilket understryker bilden av att det faktiskt finns en rad politiska nyansskillnader i Alliansen. På liknande sätt meddelade Kristdemokraterna under sin dag att man vill se en parlamentarisk NATO-utredning.

På vänstersidan handlade försvarspolitiken i Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ mest om att förbjuda vapenexporten, en företeelse som Vänsterpartiet anser försätta Sverige i beroendeförhållande till andra länder. Inget av partierna verkar dock reflektera för ett ögonblick över vilka beroendeförhållanden Sverige hamnar i om all krigsmateriel ska importeras. Det blir ju nämligen inte mycket försvarsindustri kvar i Sverige om man alls ej får exportera produkterna. Det lär bli svårt för Socialdemokraterna att hantera då den svenska försvarsindustrin med underleverantörer sysselsätter många tiotusentals människor. På den yttersta vänsterkanten levererade Feministiskt Initiativ besked om sin försvarspolitik. Till en början ska 10 miljarder av försvarsbudgeten istället omfördelas till kvinnojourer och kriminalvården.


Vad avser det stora antal försvars- och säkerhetspolitiska seminarier som hölls kommer jag bara att beröra ett fåtal. Mest intressanta av seminarierna fann jag seminarierna Ny krigföring i Ryssland, Ukraina och det nya säkerhetspolitiska läget samt Försvarsberedningen och Ukrainakrisen. I dessa seminarier berättade bl a Peter Mattsson (FHS) och Carolina Vendil Pallin (FOI) om den ryska försvarsreformen, de tecken man sett tidigare under 00-talet och vart Ryssland nu är på väg. Liksom Carl Bildt i SVT:s mycket sevärda Rakt på-intervju, konstaterade man att den ryska tröskeln för att använda militär makt för att lösa säkerhetspolitiska problem är lägre än vad man trott i väst, men samtidigt har man i Moskva företagit sig det man tidigare omtalat i den säkerhetspolitiska retoriken. Jag rekommenderar varmt att man tittar på dessa seminarier. Ytterst intressanta och särskilt tänkvärda när man reflekterar över vad FOI och svenska underrättelseorgan tidigare meddelat regeringen och vilka åtgärderna blivit i försvarspolitiken sedan 2008.

På tisdagen hölls ett extrainsatt seminarium på Försvarspolitisk Arena om det säkerhetspolitiska läget i Östersjön, vilket jag blivit inbjuden att delta i, vilket jag tyvärr inte hade möjlighet till. Det är ett intressant och brännande ämne där det hos allmänhet och media idag råder en stor okunskap om vad som pågått under våren i Östersjön nära Gotland, särskilt under veckorna innan Almedalen. Här får man en mycket bättre bild genom att följa andra länders försvarsmakter i deras rapportering från Östersjön, samt civila ”signalspaningsamatörer” som lägger ut sina resultat i sociala media. Här har Försvarsmakten otroligt mycket att jobba med, då man av outgrundlig anledning väljer att hemlighålla information som grannländer och NATO-länder lägger ut öppet, t.ex. hur många gånger incidentberedskapen startat och mot vad. I Almedalen uppstod i år exakt samma problem som tidigare år. Almedalsdeltagare som till vardags verkar ha fullt upp med att sätta post-itlappar på fönster och baka surdegsbröd rasar över Försvarsmaktens ”jippoflygningar” med JAS över Visby. Att det är incidentberedskapen som flyger är inget Försvarsmakten lyckas få ut i media. Istället underbygger tystnaden bara den stora okunskapen och mytbildningen. Jag

Ett förvånansvärt intressant seminarium gällde Hewlett Packards förslag till lösning på Försvarsmaktens personalförsörjning och personalhantering. Jag var nog inte ensam om att höja på ögonbrynen när HP kom på tal i detta. Det visar sig att HP sedan många år redan sköter detta åt det brittiska försvaret inklusive att karriärväxla personalen mot slutet av sin tjänstgöring. Löftet här från HP var att göra det bättre och till lägre kostnad än nu och om man inte lyckades skulle man heller inte ta betalt. Med tanke på nuvarande friktioner i personalförsörjningen förstår jag att såväl moderat som vänsterpartistisk paneldeltagare var attraherad av lösningen. Personligen har jag mycket lättare att acceptera outsourcing av personaladministration och karriärväxling än kärnuppgifter som t.ex flygunderhåll och bevakning.

Utfrågningarna av respektive partis företrädare och ungdomsförbundsordförande var också intressanta att lyssna till liksom vissa av seminarierna där respektive partis försvarspolitiska företrädare var ihoptussade i kontroversiella frågor. Där blev det stundom riktigt hett. Ett bestående intryck av hur påläst Peter Hultqvist nu blivit i försvarspolitiken där han nu lätt och ledigt hanterar en bred flora av olika ämnen på ett sätt få av hans motståndare mäktar med.

Ett seminarium jag blev mycket besviken på var Den militära personalens syn på försvarspolitiken. Här ställdes Peter Hultqvist och Johan Forssell mot varandra och för att kommentera den medarbetarundersökning Officersförbundet gjort i Försvarsmakten avseende de anställdas syn på försvarspolitiken. Återigen visade undersökningen att de anställdas förtroende för regeringens försvarspolitik sjunkit. Från skrämmande låga siffror till mycket skrämmande, skulle man nog kunna sammanfatta det hela. Det är inte utan att man undrar om det finns något politikområde med motsvarande siffror. Tyvärr urartade seminariet i pajkastning mellan Forssell och Hultqvist, vilket väl ändå får ses som talande för resultatet i Officersförbundets undersökning.


Tyvärr är det också så att problematiken kvarstår. Man kan slå sig för bröstet hur mycket man vill över att Försvarsberedningen lyckats leverera en rapport med en god analys av läget, men där en hel mandat period ligger mellan läget idag och de åtgärder som föreslås. Här ska det understrykas att detta är såväl Alliansen som Socialdemokraterna överens om och den ekonomi som skiljer sidorna åt är kaffepengar. Till detta ska också läggas de effekter av Finansdepartementets försvarsprisindex som i realiteten gör att försvarsbudgeten än snabbare krymper enligt FOI. Det är med andra ord inte så svårt att förstå varför försvarsanställda har så lågt förtroende för försvarspolitiken. Se gärna Karlis Neretnieks i seminariet Duger det nationella försvaret? beskriva hur infrastrukturpolitiken skulle se ut om man agerade som försvarspolitiken.


Ett stort tack till Försvarspolitiska Arena och Säkerhetspolitiskt Sommartorg för inte bara intressanta seminarier utan nu även ypperliga webb-sändningar som gör det möjligt att följa både på distans och i efterhand.

Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

Näst ut i morgonpasset hos Försvarspolitisk Arena var Folkpartiet som representerades av Allan Widman och Linda Nordlund. 

Allan Widman inledde, helt enligt den folkpartistiska säkerhetspolitiska manualen, att argumentera för ett medlemskap i NATO. Här gjorde Widman en mycket intressant reflektion att ett medlemskap även skulle utgöra en "vaccinering" för att vi i framtiden inte ska hamna i en ny "strategisk time out" där hela det svenska försvaret mer eller mindre tillåts haverera.

Widman konstaterade dessutom helt riktigt att det är den så viktiga tröskeleffekten som kommer att vara avgörande i framiden. Det är när motståndare befinner sig i luften eller på havet (Sverige är att betrakta som en ö) som motståndaren är exponerad och därmed skall påverkas. Därmed ansåg Widman att Flygvapnet och Marinen är nyckeln till det svenska försvaret i framtiden, en bedömning jag helt och fullt instämmer i.

Linda Nordlund förstärkte budskapet rörande NATO, men varnade för att, om det säkerhetspolitiska läget förvärras ytterligare, så kan dörren stängas. Underförstått, gå med i NATO nu!

Nordlund varnade även för att debatten om det vidgade säkerhetsbegrepp som förs av många debattörer och partier kan användas som en ursäkt för att bakvägen urholka försvarsbudgeten. "Bygg gärna tåg, men inte för försvarsbudgeten - den vill vi dessutom öka till 2% (av BNP)" var Nordlunds budskap.

Avseende Alliansens omtalade förstärkning omfattande 5,5 miljarder, men först 2024 så menade Widman att vi inte har tid att vänta till 2024 och anslagsförstärkningen räcker inte. Widman menade även att det spända läget i Östersjön förmodligen kommer att accentueras och leda till fler allvarliga incidenter och kränkningar. Min analys av detta är att det hela visar på hur extremt lite påverkan respektive partis försvarspolitiska talesperson har på försvarsekonomin. Mikael Oscarsson (kd) ville öka med 10 miljarder, men har inte fått gehör för detta. I frågan om försvarsekonomi är det helt uppenbart finansen som styr försvarspolitiken och inte de faktiska behoven.

Linda Nordlund tog upp besparingar som RB5 som innebär att vi förlorar ännu mer förmåga. Widman menade att det inte är en besparing utan en flytt av pengar i syfte att skapa en bättre struktur. Personligen anser jag att det är en sanning med modifikation då RB5 faktiskt innebär att det skall tas bort 500 miljoner från personalkostnader oavsett kategori, därmed en besparing på personalen. Widman var kritisk mot hur Försvarsmakten har hanterat beslutet, och menade att myndigheten har kunnat hanterat det på ett annat sätt, och därmed i större grad skyddat operativa förmågor. Widman hävdade också att försvarsberedningens rapport och det framtida försvarsbeslutet per automatik kommer att "absorbera" innehållet i RB5. Personligen anser jag att det inte stämmer. RB5 måste hävas innan Försvarsmakten börjar slå sönder befintliga strukturer.

Frågan om personalförsörjningen diskuterades. Widman ansåg helt riktigt att det inte duger att FM är fullt bemannad först 2023. Han tog även upp det faktum att man dessutom planerar att reducera Armén på alla nivåer i Försvarsmaktens förslag något som Johan Wiktorin beskrev i färskt inlägg. Min analys av detta är att RB5 inte alls absorberas, detta är en direkt konsekvens i Försvarsmaktens arbete med FM Org 18 som baseras på RB5.

Moderatorn konstaterade i den senare delen att "ni blir överkörda av Moderaterna hela tiden" vilket diskuterades friskt. Angående försvarsberedningens arbete så hävdade Widman mycket glädjande att man inom ramen för arbetet så har S och FP haft väldigt lätt att komma överens, men frågan om NATO splittrar. Folkpartiet vill inte bidra till att göra det enkelt att fortsätta med den "säkerhetspolitiska verklighetsflykten". Därmed tolkar jag det som en indikation på att man inte vill samarbeta över blockgränserna efter valet.

Widman konstaterade även att en försvarsberedning som i tid ligger alldeles före en valrörelse inte har gynnat sakfrågan och har därmed varit problematisk när man ska komma överens. Tragiskt!

Se seminariet här nedan.



Utför för regeringen inför Almedalen

I en färsk opinionsundersökning som Ipsos gjort för DN inför Almedalsveckan visar det sig att Alliansens mycket låga väljarsiffror kvarstår. Läget börjar onekligen bli mycket illavarslande inför valet om tre månader.

Bryter man ut en enda fråga ur helheten, nämligen just försvarsfrågan, så tror jag faktiskt den kan vara talande för hur (tidigare) alliansväljare ser på regeringen. Under det senaste halvåret har vi sett en allt större säkerhetspolitisk oreda i den nära omvärlden, samtidigt som svenska folket åren dessförinnan matats med budskap om hur fredlig omvärlden är, att det har gått att göra besparingar på försvaret, att försvarets förmåga trots allt är mycket god och så vidare. När då först ÖB:s uttalande om enveckasförsvaret kommer, följt av att ryska påsken blir offentlig och slutligen Ukrainakrisen, torde detta bidra till öka väljarnas tvivel till regeringens handlingskraft.

Ingen lär vinna ett val på försvarsfrågorna såvida inte världskriget tydligt står för dörren. Likväl är det min övertygelse att bristande handlingskraft och uppfyllande av förväntningar i dessa frågor späder på andra intryck och känslor inför valet av vilket parti man ska lägga sin röst på. Har man redan ett tveksamt eller negativ intryck av ett resultatet inom ett annat politikområde, t.ex. skolan, kommer det att spädas på när det visar sig att den tidigare kärnfrågan försvaret har hanterats så illa. Jag tror därför att det är ett mindre klokt drag att hantera ett ansvarsområde på det sätt som Alliansregeringen har hanterat försvaret.

Ser man också till de opinionsundersökningar som det senaste året genomförts av bl.a. Novus om just försvarsfrågan så finner man att alliansväljarna, med de moderata väljarna i spetsen, har ett mycket lågt förtroende för den förda försvarspolitiken. På samma sätt är alliansväljarna (minus folkpartister) samt sverigedemokrater de som är minst nöjda med beslutet att avskaffa värnplikten. Att ha så missnöjda väljare som successiva opinionsundersökningar om försvaret visat, borde ha rest varningsflagg för länge sedan hos partistrateger, men tydligen inte.

Det torde vara, eller snarare ha varit, ett vist drag att värna om de väljare man redan har.

Folk & Försvar 2014 – Dag 2



Sälenkonferensens andra dag är nu till ända, och även om dagen inte var lika spännande som igår, och framförallt inte lika intressant som morgondagens program. Behovet av någon form av värnplikt var en av de saker som debatterades i dag - en enligt mig välkommen och intressant debatt. Oppositionsledaren Stefan Löfvén och Folkpartiets Jan Björklund var två huvudtalare från dagen. Men den efterföljande debatten gav som vanligt mest behållning.


Stefan Löfvén inledde dagen - men imponerade inte alls. Tyvärr talade partiledaren om helt andra saker än försvar- och säkerhetspolitik. Han inledde dessutom att kalla det för försvar- och utrikespolitik. Det är alldeles uppenbart att detta inte är en fråga som engagerar Löfvén överhuvudtaget. Det kändes som han mest pliktskyldigast talade under en rubrik som han inte kände sig speciellt hemma med. Av den anledningen handlade också talet mer om helt andra saker än vårt förvar i kontexten säkerhet. Men när han till slut blev mer konkret handlade det om -Nej till NATO, - Stödja försvarsindustrin - Nordiskt samarbete och -FN. Men han lade också en större vikt vid ett nationellt försvar, men utan att lova mer pengar.

Efter dagens tal blir jag dock än mer oroad över hur en framtida rödgrön regering kommer att prioritera försvarsfrågan. Hoppet står därför helt till Peter Hultqvist som har en lång väg att gå med att förklara och övertyga sin partiledare, som i sin tur ska övertag vänstern och miljöpartiet. En mer eller mindre omöjlig uppgift.

Nästa talare var Jan Björklund. Han imponerade som vanligt genom att vara saklig och påläst i sitt anförande och jag bedömer det som att till visshet gränsande sannolikhet att Allan Widman har haft ett finger med i Björklund tal. Det var mycket bra! Björklund öppnar upp för att försvarsanslaget måste öka. Något annat intressant, men samtidigt inte överraskande var att Björklund och Folkpariet nu förordar en framtida mix av anställda och värnpliktiga i ett ny(gammalt) personalförsörjningssystem vilket jag tror många av de som är insatta i försvarsfrågan ger sitt gillande till. Mycket glädjande var också att Björklund tog upp ett av mina favoritämnen - att "återta och placera ut kustrobot på Gotland som vi fortfarande har i gömmorna". Björklund tryckte även på att Gotland borde ha en försvars- och säkerhetspolitisk särställning.

I den efterföljande debatten mellan Björklund och vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, som för övrigt var intressant att lyssna på, så drog den sistnämnda ned skrattsalvor från åhörarna när han kallade Björklund för "regeringens svar på Lucky Luke - den mest triggerhappy vi har i regeringen".

PJ Anders Linder, chefredaktör på Axess, tidigare SvD, som tillsammans med Annika Nordgren Christensen fick förmånen att reflektera över vad som sagt av tidigare nämnda politiker har helt klart vissa likheter  med Göran Hägglund som humorist. "Bara för att man har sovit länge betyder det inte att man vaknar snabbt" sa PJ Anders Linder och följde upp konstaterandet med att man inom försvarspolitiken har sovit en Törnrosasömn och nu sakta börjar vakna....

Den största spaningen jag och många andra har gjort under dagen hade även Annika Nordgren Christensen gjort, nämligen konstaterandet att det råder helt diametralt skild syn på Ryssland inom Alliansen, och då primärt mellan Reinfeldt och Björklund, något som jag tror kommer bli problematiskt i fortsatta Alliansförhandlingar - framförallt för Björklund. För om Björklund inte kräver mer pengar till försvaret "i de stängda rummen vi inte har tillträde till" så underminerar han förtroendet för det egna partiet! Han spelar här ett högt spel.

Annika tog i sin reflektion även upp den heta frågan om en återgång till ett mer nationellt inriktat försvar jämfört med att fortsätta på den inslagna vägen med det insatta insatsförsvaret. Hon tycker många gör det för lätt för sig genom att förespråka en återgång till "pärmar, kartor och kikare till soldater som ska ligga på en klippa och titta österut" genom symboliska investeringar som inte leder till operativ effekt och "som skulle vara Rysslands högsta dröm". Här anser jag att det är Annika som drar lite för snabba slutsatser om vad de flesta som deltar i debatten faktiskt förespråkar.

Det handlar givetvis inte om att upphandla försvarsmateriel som ska hamna i mobiliseringsförråd och inte användas. Jag har inte hört någon som förespråkat ett sådant försvar. För förtydliga min egen syn på frågan ska jag ge några konkreta exempel på vad som skulle behövas i ett framtida försvar för att åstadkomma den tröskeleffekt som så många nu förespråkar.

För Flygvapnet del behöver vi vidmakthålla en flygplanspark minst motsvarande dagens. Det går inte att reducera till de 60 flygplan som regeringen har beslutat om. Vi behöver skyddade baseringsplatser i fredstid, och vi behöver återta krigsflygbaser för spridning i händelse av kris/krig. Flygbasbataljonerna måste utökas, och för detta krävs värnplikt. Men det viktigaste... Flygplanen behöver beväpnas med relevanta spaningssensorer, attackvapen och långräckviddiga jaktrobotar. Vi behöver omsätta ett föråldrat transportflygsystem för att bibehålla rörligheten och vi behöver återta numerären av radarspaningsflygplan som vi så envetet och noggrant tillsett att vi gjort oss av med.

Marinen behöver en utökad numerär av kvalificerade fartyg för ytstrid, luftförsvar och ubåtsjakt. Till detta kommer också behovet av nya stödfartyg i syfte att erhålla hög rörlighet och därmed även skydd av logistikresurser. Vi behöver komplettera med en modern vapenarsenal i form av nya sjömålsrobotar och ubåtsjakttorpeder. Vi behöver även bestycka våra fartyg med  luftvärnsrobotar för att säkerställa luftförsvaret av egna och andra enheter. Vi behöver fler sjöoperativa helikoptrar (med vapen och sensorer) än de fem beställda för att säkerställa vår ubåtsjaktförmåga. Dessa bör kompletteras av ubåtsjaktflygplan (MPA) för att kunna täcka större havsområden. För att skapa en relevant tröskeleffekt behöver vi även återta kustrobotsystemet för att kunna placeras ut där det behövs som mest - ex. på Gotland. Vi behöver vidmakthålla/omsätta minst fem ubåtar, gärna fler och de nya ska självklart utrustas med kryssningsrobotar. Detta om något skapar tröskeleffekt. Amfibiesystemet bör utvecklas mot en brigad med flera bataljoner där bevakningsbåtar för skydd av viktiga hamnar, UAV för spaning samt robotar och ev. minor mot sjömål bör utgöra stommen.

För armén måste fokus ligga på en omfattande utökning av luftvärnet, och då pratar vi i stor omfattning och med långräckviddiga robotsystem. I övrigt bör armén utrustas med långräckviddig markmålsbekämpningsförmåga med robotar och artilleri. Alla arméförband måste ges hög rörlighet - gärna kompletterat med attackhelikoptrar. Nationella skyddsstyrkorna (hemvärnet) skall fortsatt ha som primär uppgift att skydda basområden, staber och viktiga installationer.

Samanställningen här ovan gjordes på fem minuter, så det finns säkert fler avgörande system och förmågor som kan kompletteras. Men min poäng är att påvisa att det debatten nog inte handlar om materiel som ska förrådsställas, utan användas i den dagliga utbildningen av soldater och sjömän i ett framtida kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar som på riktigt blir tillgängligt, användbart och flexibelt! 

Det handlar således inte om att ligga med karta och kikare och titta österut. Det fina med detta är att huvuddelen av dessa system på riktigt även kan göra både och. Det vill säga både användas internationellt och nationellt med den stora skillnaden att det skulle utgöra en rejäl tröskeleffekt i ett nationellt försvar jämfört med i dag! Dagens en-veckasförsvars har tyvärr blivit lite av varken eller där både materielförsörjningen och personalförsörjningen haltar betänkligt.

Men det som också måste göras är att öva nuvarande organisation, och i framtiden förhoppningsvis den organisation och materiel jag räknat upp här ovan. Detta för att kunna strida gemensamt i en nationell kontext, något som knappast har genomförts sedan ORKAN 1993. Av den anledningen är det bra att målet om 2000 insatta soldater utomlands stryks enligt nuvarande förslag. Istället ska Försvarsmakten sättas in när den behövs, och där den behövs. Att skapa insatser enbart för insatsernas skull och som ett politiskt mål är varken trovärdigt eller gynnar vår försvarsförmåga. Som bekant har insatser i de områden vi har deltagit vid, i många fall till och med reducerat vår försvarsförmåga när det kommer till kvalificerad väpnad strid.

Men nu förhåller sig verkligheten tyvärr som sådan att det som räknas upp här ovan är en dröm i fyrfärg och ett luftslott utan dess like eftersom vi lever i Sverige, och i Sverige så finns det inget politiskt stöd för att anskaffa all den materiel av ett enda skäl - att det kostar väldigt mycket pengar. Så även om vi möjligen får se ett framtida ekonomiskt tillskott så är jag rädd att det ändå inte ens räcker för att sätta den beställda expeditionskåren IO14 på fötter.

För att avsluta detta inlägg kan jag konstatera att Göran Hägglund i en intervju med Expressens Niklas Svensson idag utryckte sig oerhört olyckligt och rent felaktigt när han sa att "Försvaret i dag är väldigt mycket bättre än för ett par decennier sen". Om det var det en felsägning p.g.a. av att han är dåligt informerad, eller om det var ett sätt att åter närma sig Reinfeldt i den infekterade försvarsfrågan efter gårdagens tal får vi förmodligen inte veta.

Övriga anföranden från dagen får ni läsare se och besöka själva via länk här nedan.
Här nedan har jag som vanligt samlat de mest intressanta länkarna från dagen...


Skipper under Folk & Försvar
Folk & Försvar - Dag 1
Det är (m)otigt för regeringen nu
Helt om!
Inför Folk & Försvar

Folk & Försvar
Program
Sändningar i efterhand
Debattartikel

Media:
SvD - Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
SvD - Utbrett tvivel på försvarspolitiken
SvD - Populism eller realism runt försvaret?
DN - Splittring hos de rödgröna om JAS
DN - Frågor till Ewa Stenberg om försvarspolitiken
DN - Björklund vill återinföra värnplikt
DN - Regeringen målar upp olika bilder av försvaret
DN - Logiken talar för NATO
Expressen - Allianskritik mot försvarspolitiken (Se TV-inslaget!)
Expressen - Moderaternas sms-tips inför Stefan Löfvéns tal
Expressen - KG Bergström: Försvaret är alliansens akilleshäl
Expressen TV - Erik Lagersten: Omvärlden är osäker
Expressen TV - Jan Björklund: Vi ser en aggressiv upprustning av Ryssland
Expressen TV - Stefan Löfvén: Vi kan inte se någon minskning av försvarsanslaget
Expressen TV - Åsa Romson: Vi ska kunna försvara Sverige
Aftonbladet TV - Stefan Löfvén: Risken för krig är långt i från över
Aftonbladet TV - Sverige med i NATO senast 2020
Aftonbladet TV - Jan Björklund: Så ska Sverige försvaras i framtiden (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet TV - Ärlig talat ÖB Sverker Göranson (Se TV-inslaget!)
Aftonbladet debatt: Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret
Aftonbladet debatt: Peter Hultqvist: Sluta skuggboxas om försvaret
Aftonbladet debatt: Mikael Oskarsson: Våga visa ledarskap och utred NATO-medlemskap
Aftonbladet ledare: Reinfeldts försvar är en papperstiger (Läs!)
Aftonbladet: Löfvén i rampljuset i Sälen
SR - Försvaret i fokus
SR - Jan Björklund vill ha fler reservister i försvaret
SR - Löfvén vill göra om Sveriges försvar
SR - Försvaret stärkt menar statsministern trots kritik
SR Studio 1 - Försvarspolitik och samhällets säkerhet
Frivärld - Statsministern spänner hästen efter vagnen
GP - Hårt S-angrepp på försvarspolitiken
Sydsvenskan - Det krävs två för tango
SVT - Mats Knutsson: Splittring om löften på Folk & Försvar
SVT - Stefan Löfvén: Läget i försvaret oroande
SVT - Reinfeldt slår tillbaka om försvaret
SVT - Löfvén vill utveckla samarbetet med Finland
SVT - Odenberg sågar Reinfeldts försvarspolitik
SVT Agenda - Intervju med Karin Enström (39.00)
SVT Forum - Intervju med Peter Hultqvist
TV4 - Lågt förtroende för Sveriges försvar
TV4 - Försvarsminister grillas av Pihlblad (Se TV-inslaget!)
DT - Cecilia Widegren: Vad vill socialdemokraterna - och med vem?
DT - Han tippas som nästa försvarsminister
DT - Därför tar inte Reinfeldt befälet i försvarspolitiken
BLT Ledare - Paret som vill vara en familj
Arbetarbladet - Folk utan försvar
Helagotland - Gotland är mer utsatt i dag än under kalla kriget
ST - Nordiskt klarspråk om Sveriges försvar
HBL - Inget parti vinner val på försvaret
NyTeknik - Löfvén: Stridsflyget ska skyddas
Riksdag & Departement - Sverige prioriterar försvar av svensk gräns

Försvarsmakten:
Videoblogg: C LEDS Jan Salestrand
Videblogg: Rikshemvärnschefen Roland Ekenberg

Bloggar:
Wiseman
APOW
Åsa Lindestam
Stefan Löfvén
Lantvärnet
Carl Bildt

Försvarspolitiska sprickor tydliga i Sälen

Nu har samtliga i Sälen närvarande partiledare hållit sina tal och det har än så länge varit ungefär som förväntat. Intressantast är dock meningsskiljaktigheterna inom alliansregeringen, där Fredrik Reinfeldt igår i det närmaste tog de andra partierna som gisslan i sitt tal när han uttalade att inget av dessa partier aktivt driver förstärkningar av försvarsanslagen vid regeringens slutna möten och att partierna var helt överens om finansieringsnivåerna.

Reinfeldt ville inte gärna tala om Rysslands militära utvecklingen även om han tog upp den auktoritära utvecklingen i landet. Istället koncentrerade han sig kring vad man kan kalla den mer moderna västerländska hotbilden med cyberkrigföring, terrorism, narkotika med mera. Här saknade jag en problematisering mellan just att ha en vilja kunna koncentrera sig på en mer modern hotbild samt att vara grannland till ett land som helst vill se och agerar enligt de gamla nationalstaternas säkerhetspolitik. Några större problem i försvaret såg inte Reinfeldt och där Finlands president talade sig varm för den finska värnplikten, talade Reinfeldt om värnplikt som något förlegat. En NATO-anslutning avser inte Reinfeldt att driva eftersom Socialdemokraterna inte driver frågan och att ett medlemskap ej heller är aktuellt för Finland. (I sitt tal talade dock president Niinistö om det skulle kunna vara en lösning i framtiden)

Reinfeldts regeringskollegor Göran Hägglund och Jan Björklund tecknade dock en annan bild av försvarspolitiken och den säkerhetspolitiska situationen i närområdet. Såväl Hägglund som Björklund talade sig varma för ökade försvarsanslag och ett svenskt militärt återtagande i såväl större organisation som andra aspekter. Björklund var också mycket konkret avseende ett svenskt NATO-medlemskap som han vill ha innan 2020. Vidare vill Björklund också återinföra värnplikt till del för att ha ett kombinerat yrkes- och värnpliktsförsvar.

Tyvärr deltog inte Annie Lööf i rikskonferensen så Centerns syn förblir oredovisad. Dock kan man konstatera att det finns en konkret spricka inom regeringen i synen på försvarspolitiken. Uppenbarligen blir Moderaterna här alltmer trängda, vilket kan få följder i Försvarsberedningens rapport som ska redovisas under våren.

Hos oppositionspartierna (Sverigedemokraterna borträknade då Jimmy Åkesson också saknas i Sälen) är det också splittring. Miljöpartiet vill fortsatt spara mer pengar på försvaret och är starkt emot vapenexport. Vänsterpartiet är också starkt emot vapenexport medan man däremot öppnar för en förstärkning(!) av Försvarsmaktens verksamhet och territorialförsvaret. Något hot ser man dock inte (?) och inte heller vill man uppgradera svenskt stridsflyg, vilket ju onekligen får sägas vara en mycket väsentlig del av just det nationella försvaret. Socialdemokraterna å sin sida kritiserar Alliansen starkt för läget inom försvaret, men är inte berett att redovisa några summor på hur mycket man är villig att satsa på försvaret. Socialdemokraterna vill också satsa på nationellt försvar i första hand liksom man stödja försvarsindustrin och svensk vapenexport. Det är onekligen vitt skilda intressen som ska samsas i en eventuell rödgrön regering. Vad som dock förenar är inställningen till NATO.


De största frågorna som kvarstår: När ska Sverige gå med i NATO, dvs vad krävs för att S och M ska driva den linjen? I dagsläget säger 36 % ja till NATO och 40 % nej enligt MSB undersökning som nyss presenterades. När kan man politiskt börja diskutera NATO på riktigt?

Hur ska Försvarsmakten i framtiden finansieras? Här är närmast samtliga partier överens om att Försvarsmaktens förmåga idag ej är tillfyllest och Riksrevisionens granskning var svidande vad avser möjligheterna att inta insatsorganisation 2014 såväl som Försvarsmaktens förmåga idag. Ingen är dock redo att att skjuta till de pengar som alla är överens behövs. Det accentueras ytterligare av att så gott som samtliga partier idag vill bygga ett försvar utifrån att först och främst försvara Sverige och därefter internationella insatser. Detta kommer att kräva betydligt mer i anslag och få stora följder i organisationsstrukturen – om man nu menar allvar och det inte bara är tom retorik.

Det är inte skäl som förtroendet för försvaret sjunker allt lägre. Tyvärr en direkt konsekvens av den försvarspolitik som förts det gångna decenniet.

Sändningarna från Rikskonferensen

Kustrobotbatteri på Gotland = Tröskeleffekt


Detta inlägg började som en kommentar till Allan Widmans inlägg om stridsvagnar på Gotland. I kommentarerna till inlägget har debatten även omfattat nyttan av ett kustrobotbatteri på ön. Men då kommentaren började bli alldeles för lång så lyfte jag över den hit i stället. I bland är det bra att ha den möjligheten.

För den oinvigde så förfogade vi från åren 1995-2000 (5 år) över ett nytt och toppmodernt tungt kustrobotbatteri som sattes upp på numera nedlagda kustartilleriregementet KA2 i Karlskrona, något jag skrivit om tidigare och försökt spåra eventuella kvarvarande komponenter.

Tyvärr avvecklades hela batteriet utan föregående varning av en socialdemokratisk regering i samband med FB-00. Ett katastrofalt beslut som på ett bräde tog bort förmågan att gruppera sjömålsrobotar på Gotland. En förmåga som vi nu efterfrågar igen. 

I debatten på Widmans blogg hävdar vissa att RBS-15 är så dålig att de inte skulle göra någon större nytta. Den som påstår något sådant måste då givetvis ställa sig frågan om den är sämre än sin övriga motsvarigheter som Exocet, Harpoon, SS-N-25 som alla är radarmålsökande underljudsrobotar med ungefär samma räckvidd? För att ens kunna göra det så krävs det dessutom lite mer kunskap än att enbart kunna söka på Wikipedia.

Inom västvärlden finns i dag inga sjömålsrobotar med överljudsteknologi då det är enbart öst med framförallt Ryssland och Kina som använder sig av den teknologin. Här har man faktiskt ett annat problem, och det handlar om att träffa små fartyg i hög fart med en robot som flyger i Mach 3-4 i slutfasen. Därför är överljudsrobotar mest effektiva mot större fartyg. Detta är en faktor som givetvis bör tas hänsyn till när vi själva ska anskaffa fartyg i framtiden (om vi alls har en flotta då) men det är en annan diskussion.

Men åter till RBS-15. Jag vill ge Allan Widman rätt i att man faktiskt borde överväga att ta till vara på hela den nuvarande robotstocken om MkII robotar och (åter igen) anskaffa ett antal lastbilar som bärare tillsammans med 2-3 ledningsfordon med eldledning. Anledningen är att Flygvapnet och Marinen tillsammans kommer att anskaffa en ny sjömålsrobot. Att då skrota befintliga robotar vore en oförsvarbar kapitalförstöring. Även om robotarna är gamla och börjar falla för åldersstrecket så kan de omöjligen vara helt värdelösa.

Att behålla dessa skulle givetvis innebära en kostnad precis som att anskaffa ett antal lastbilar. Men om vi ställer den kostnaden i relation till den tröskeleffekt som en sådan lösning skulle innebära så är ration av effekten kontra kostnaden ofantligt hög!

Till detta måste även en sensor kopplas för att ge skjutande enhet ett målläge. Detta kan givetvis ske på flera sätt genom externa sensorer så som flygplan, fartyg och även genom att man skulle kunna ta in SjöC målläge i systemet. Men med egna sensorer så kan man verka även om fasta radarstationer är utslagna och våra flygplan och fartyg är indisponibla.

Jag har dessutom lösningen på detta, en lösning som dessutom redan existerar och således inte kostar något. Den heter ArtE 740 och är förrådsställd någonstans i Sverige. 

Anskaffa den materielen, sätt upp ett sådant batteri och lägg det direkt under ett återupprättat Militärkommando Gotland (finns ett embryo redan i dag med några få man på plats). 

Bemanna förbandet med ett litet antal kontinuerligt tjänstgörande officerare (OF/SO-K) för underhåll och tillsyn av materiel över tiden. Dessa kan även ha andra uppgifter på Gotland kopplat till de stridsvagnar som nu finns på ön. Låt sedan resten av förbandets personal utgöras av reservofficerare och T-soldater. I framtiden, ännu hellre, av värnpliktiga soldater. 

Sprid förbandet i fredsgruppering till ett antal skyddade platser och delta i en övning varje år. En bra övning är marinens återkommande övning SWENEX där både marinförband och flygförband deltar. Här finns goda möjligheter att öva kvalificerad strid mot sjömål tillsammans med övriga sjömålsbekämpande enheter.

Risken för att en sådan lösning skulle haverera direkt (av kostnadsskäl) är om man gör det svårt för sig och hävdar att man måste bygga upp en enorm logistikfunktion runt omkring för att detta ska fungera. Att tvätta och byta olja i en lastbil på Gotland kan inte kräva att man bygger egna faciliteter för detta. För tyngre underhåll av fordon och robotar så finns det förbindelser till fastlandet som kan utnyttjas. En veckas strid kan förbandet förhoppningsvis reda ut utan att ha kok, tankbilar och annan resurskrävande utrustning med sig. Förbandet bör dessutom kunna samverka med hemvärn för skydd och bevakning. Att efterstäva enkelhet måste vara nyckeln för att lyckas!

Detta koncept skulle som sagt ge en mycket hög tröskeleffekt till en förhållandevis låg kostnad. Detta rimmar dessutom mycket bra med Försvarsmaktens eget förslag i perspektivplanen då man förordar system som initialt kan bidra till att binda en motståndares resurser och ge rejäla getingstick för den som försöker sätta sina oönskade kängor på Gotland.

Här Allan Widman har du i mina ögon ett gott embryo till ett koncept som skulle kunna ge mycket effekt till en liten kostnad. Risken att ett koncept likt detta växer sig för stort och omfattande vilket gör att det blir för dyrt och av den anledningen faller bort.

Almedalen: Folkpartiets dag


I dag är det en liberal dag i Almedalen. Folkpartiets alldeles egna dag. Den som följer försvarspolitiken på regelbuden basis vet givetvis att Folkpartiet är ett av få partier som under en lång tid haft försvarspolitiken högt upp på den interna agendan vilket vi givetvis kan glädjas åt. Tyvärr har man olyckligt kohandlat bort detta under de senaste åren när man prioriterat samarbetet i Alliansen före försvarspolitiken. 

Ur försvarspolitiskt perspektiv inleddes dagen som vanligt med ett morgonpass hos Försvarspolitisk Arena som för övrigt ska ha en stor eloge för sitt arrangemang med mängder av högaktuella ämnen på agendan och de riktigt intressanta föreläsarna och pålästa moderatorer. Bra jobbat alla inblandade!

På plats skulle Allan Widman ha varit, men som av någon oklar anledning ersattes av partiets Carl B Hamilton, en annan erfaren herre som också är mycket engagerad i försvarsfrågan på olika plan. Tillsammans med honom fanns även LUF-ordföranden Linda Nordlund. Seminariet kan ses i sin helhet längst ned i inlägget. Hamilton uttryckte i sina inledande ord stark oro för utvecklingen i Ryssland och belyste att partiet ser EU som en viktig aktör. Linda Nordlund i sin tur tog direkt upp frågan om ett NATO-medlemskap och att LUF anser att man i stället för att utreda, omedelbart ansöker om medlemskap. Hon uttryckte precis som Hamilton stor oro för utvecklingen i Ryssland och deklarerade mycket glädjande att hon ansåg att försvarsanslaget måste ökas till 1,5% av BNP och därefter ökas ytterligare till NATO-nivån 2%. Något som Hamilton riktigt rättade att det inte längre är ett krav och att set är väldigt få länder som kommer upp i den nivån. Nordlund uttryckte däremot besvikelse över att det egna partiet inte driver frågan om cyberhot/cybersäkerhet hårdare.


Som vanligt i dessa partirelaterade inlägg så ska vi även översiktligt titta på vad partiet driver för linje när det gäller försvarsfrågan och vad man vill med försvarspolitiken enligt partiprogrammet.


I stora drag vill Folkpartiet se följande utveckling för försvaret
  • Man vill att Sverige ska ansluta sig till NATO
  • Armén ska kunna sätta upp fem mekaniserade brigader organiserade kring 280 Leopard-stridsvagnar och cirka 550 stridsfordon 90.
  • En av armébrigaderna ska vara baserade på Gotland. Övriga i Boden, Revinge, Skövde och Stockholm enligt nuvarande struktur.
  • Man vill att RBS-23 ska förbandssättas och att RBS-77 vidmakthålls så länge som möjligt och därefter ersättas, i första hand av RBS-23.
  • Flygvapnet ska bestå av 100 stridsflygplan JAS
  • Man vill färdigställa Visbykorvetterna och utrusta dessa fullt ut
  • Man vill återuppsätta ett rörligt kustrobotbatteri (motsv RBS-15KA) främst avsett för Gotland
När det kommer till personalfrågan så vill man att försvarets insatsförband ska bestå av en mindre andel heltidsanställda och en större andel kontraktsanställda. Även de som varit heltids-/kontraktsanställda ska stå kvar som krigsplacerade ett antal år efter avslutad tjänst.

    Synen på utvecklingen i näromrdet och framtida försvarsanslag

    Partiet anser för övrigt att den säkerhetspolitisk utvecklingen är osäker både i vårt närområde och övriga delar av världen. Den politiska utvecklingen i Ryssland är allvarlig och går åt fel håll. Det måste leda till konsekvenser för Sveriges försvarsförmåga. Allan Widman har för övrigt skrivit en avvikande 

    Folkpartiet uttrycker tydligt och glädjande att det i samband med nästa försvarsbeslut pekar på att det svenska försvaret och försvarsanslaget behöver stärkas!

    Ovanstående är hämtat från partiets program från maj 2010. För att få en mer dagsaktuell bild av hur partiet ser på försvarspolitiken så kan man med fördel läsa ett av partiledaren Jan Björklunds nyhetsbrev daterat februari 2013.
    Försvaret måste kunna skydda Sverige 
    Folkpartiet tillsätter i dag en försvarspolitisk grupp under ledning av riksdagsledamoten Allan Widman. Syftet är att ta fram ett underlag för partiets ställningstagande inför 2015 års försvarsbeslut. 
    Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning, även i Östersjö-området. 
    Sverige fattar försvarsbeslut ungefär vart femte år. Syftet är att inför varje nytt beslut kunna läsa av utvecklingen i omvärlden och göra eventuella förändringar. Folkpartiet har medverkat till att under 1990-talet sänka de svenska försvarsanslagen mot bakgrund av att kalla kriget tog slut och Sovjet bröt ihop. Det var rätt bedömning då. I 2009 års försvarsbeslut medverkade vi till en stark fokusering på internationella insatser. Vårt parti är lika ansvarigt som andra för de avvägningar som hittills gjorts. Men vi bör vara självkritiska. 
    Mot bakgrund av utvecklingen i Ryssland behöver den svenska förmågan att skydda vårt eget land återigen stärkas. Vi ska samtidigt fortsatt ha höga ambitioner att delta i internationella insatser för att bevara eller skapa fred. 
    Konkret har jag i några intervjuer pekat på tre aspekter av det svenska försvaret som särskilt kan behöva stärkas; vi bör återigen kunna organisera brigader genom att kunna mobilisera reservister, vi kan behöva stärka luftförsvaret med kvalificerat luftvärn och det var ett misstag att helt avmilitarisera Gotland. Men såväl fp-arbetsgruppen som försvarsberedningen bör naturligtvis göra en bredare och djupare belysning av en lång rad delfrågor. 
    Min bedömning är att en stärkt svensk försvarsförmåga sannolikt kräver ökade ekonomiska ramar för försvaret. Detta blir en fråga för avvägning i 2015 års försvarsbeslut. Fram till dess gäller det nuvarande försvarsbeslutet med dess ekonomiska ramar. Som jämförelse kan nämnas att Norge, med rödgrön regering, nu ökar sina försvarsanslag mot bakgrund av den ryska upprustningen i Ishavet.
    En parlamentarisk försvarsberedning har tillsatts med representanter för alla riksdagspartier. Ambitionen bör vara att fram till 2015 hitta en bred parlamentarisk bas för en starkare svensk försvarsförmåga.
    / Jan Björklund 

    Sammanfattning

    Folkpartiet har höga ambitioner jämfört med nuvarande läge. Partiet ser allvarligt på utvecklingen i Ryssland. Man vill bland annat därför ansluta sig till NATO omgående och ser behov av ett utökat försvarsanslag. Lite olyckligt ser man en stor tyngdpunkt på Armén i partiets program, och det är inte ett konstaterade bara för att detta är en marinpräglad blogg, utan också för att man inte verkar se vikten av ett skalförsvar. Ingenting nämns om exempelvis utvecklingen av ubåtsvapnet eller för den delen av Flygvapnet. man vill behålla det som finns i dag, varken mer eller mindre. Man föerspråkar inte heller någon utveckling/utökning av antalet ytstridsfartyg vilket är anmärkningsvärt med hänsyn till att vi i dag knappt har någon flotta kvar. Ingenting nämns heller om amfibiesystemet. Har Folkpartiet glömt bort Marinen?

    Det positiva är att man värnar hårt om vår strategiskt viktiga ö Gotland och dess försvar, något som i dag inte alls existerar. Kan vi dessutom övertyga Folkpartiet och Allan Widman om att ett skalförsvar är helt avgörande för Sveriges del tillsammans med en NATO-anslutning. Skalförsvaret har fördelen att det i sin natur är krigsavhållande. Skulle Sverige ändå bli angripet så kommer detta skalförsvar, som i huvudsak utgörs av Flygvapnet och Marinen, förhoppningsvis hålla en angripare stången till dess att hjälp (NATO) anländer.

    Oavsett vad så är Folkpartiet ett av få partier man kan räkna med inom försvarspolitiken. Detta under förutsättning att man i fortsättningen låter bli att kohandla bort detta så viktiga område.


    Media: SvD, SvD, DN, AB, AB, SVT
    Bloggar: Sjätte mannen
    FP länkar: FP försvarspolitiska program, Björklunds brev


    Försvarspolitiskt morgonpass med Folkpartiet

    Läsvärt från Almedalen

    Hos Kungliga Krigsvetenskapsakademin diskuterar Lars Wedin Sverige som ett hot mot stabiliteten och också mycket intressant i skenet av den brittiska rapporten på ungefär samma tema. Rekommenderas.

    För Hallandspostens räkning bloggar Csaba Bene Perlenberg från Almedalen om säkerhets- och försvarspolitik. Han har hittills publicerat ett antal intervjuer med Mikael Oscarsson och Allan Widman, vilka också är mycket läsvärda. Allan Widman förnekar sig inte och konstaterar att det idag är mer än 10 år sedan det sköts med en haubitsbataljon.

    DN Debatt ifrågasätter Mike Winnerstig om Jorden är platt och skjuter i sank fem myter om NATO. Liksom allt fler vill Winnerstig se en utredning om vad ett svenskt NATO-medlemskap skulle innebära. Tyvärr är det många som känner sig hotade av att Jorden kanske inte är platt i alla fall och ifrågasätter att en utredning skulle behövas? Alla vet ju redan att Jorden är platt!

    Under dagen genomförs flera intressanta seminarier, bl a om personalförsörjningen och JAS 39E. Vi får se vad dagen för med sig.

    En budget kort

    Uppgifter om innehållet i Försvarsmaktens budgetunderlag för 2014 och den bifogade redovisning enligt Regeringsbeslut 7 har idag hamnat i media. I korta drag kan man konstatera att Försvarsmakten under den kommande 10 års perioden saknar 40 mdr kr för att realisera de materielanskaffningar, den övningsverksamhet och det personalsystem som krävs för att realisera den försvarsmaktsorganisation som Riksdag och Regering har beställt till 2019. Med andra ord är det på tio års sikt en hel årsbudget som saknas.

    Den exakta redovisningen får vänta till dess det officiella underlaget släpps senare i veckan. Vad man kan konstatera är dock att de uppgifter som hittills släppts indikerar att om inte mer pengar tillskjuts kommer omfattande nedskärningar att behöva göras. Den som vill roa sig med en matematikuppgift på måndagskvällen kan använda sig av Försvarsmaktens nyss publicerade årsredovisning för 2012 och se vad som måste till för att spara in de ca 4 mdr kr årligen som saknas. SvD:s uppgifter talar om en reduktion med en tredjedel av organisationen (exklusive Hemvärnet), motsvarande en avveckling av 9000 personer.

    Vad exakt som orsakat detta omfattande ekonomiska tillkortakommande är svårt att peka på innan det fullständiga materialet släpps. Man kan dock konstatera en rad faktorer samverkat. Det enorma berget av eftersatt materielanskaffning är en gammal synd där Socialdemokraterna med samarbetspartier under decennier lagt en stabil grund. Alliansregeringarna har dock inte brutit denna trend, utan snarast förstärkt, särskilt i form av anskaffningen av JAS 39E utan täckande finansiering. Personalförsörjningen är ett annat område vars kostnader underskattats och det kommer i detta fall att finnas skäl att återkomma till de exakta ordalydelserna i RB 7 och vad som skrevs i det underlag som Försvarsmakten presenterade för Regeringen för fyra år sedan.


    Frågan är vem som sitter med Svarte Petter efter helgen. Regeringens förtroende synes svagt för ÖB. Att göra sig av med ÖB i förtid kan dock bli mycket kostsamt. Sverker Göransson har idag ett massivt stöd hos sin personal och att byta ut en sjukskriven ÖB som kommit med otacksamma, men realistiska budskap kommer att kosta på Regeringens förtroende, särskilt i de sociala frågorna där Socialdemokraterna är måna om att hålla "the moral highground". Folkpartiledaren Jan Björklund har tidigare uttryckt sig i ordalag liknande "över min döda kropp" om ytterligare försvarsnedskärningar. Även för honom blir det svårt att backa. Regeringen kommer därtill att ha mycket svårt att motivera omfattande försvarsnedläggningar, när osäkerheten i närområdet ökat de senaste åren och man därtill såväl motiverat det försvarspolitiska inriktningsbeslutet 2009 såväl som anskaffningen av JAS 39E med just den förändrade situationen. Att i nästa steg samtidigt skära ner ytterligare 30 % på Försvarsmakten för att bibehålla dagens kostnadsnivå blir oerhört svårt att motivera.

    Från socialdemokratiskt håll gör man sitt bästa för att svartmåla Regeringens oförmåga i försvarspolitiken. Ett tacksamt mål, måste man tillstå, men man ska heller inte glömma den socialdemokratiska historien i försvarspolitiken. Ingen kan inbilla sig att en rödgrön seger i valet 2006 eller 2010 hade inneburit en bättre situation för försvaret idag när Socialdemokraterna hade tvingats offra försvarspolitiken för att hålla vänpartierna stångna inom andra politikområden. Den socialdemokratiska kritiken klingar därför mycket falskt, då sannolikheten för en socialdemokratisk majoritetsregering i valet 2014 är närmast mikroskopisk. Den socialdemokratiska kritiken mot Regeringens försvarspolitik kommer dock att vinna mycket i trovärdighet den dag partiet erkänner sin skuld i problemen som de tre tidigare försvarsbesluten orsakat och som Försvarsmakten och försvarsbudgeten än idag lider av.


    Skyttegravskriget medelst paj mellan Regeringen och Socialdemokraterna är i sin tur högst olyckligt, då det tyvärr lämnar fritt spelfält för Sverigedemokraterna inom försvarspolitiken. Nu får vi se vem som i slutändan dragit det längsta strået av alla de korta strån som finns att välja på i den svenska försvarspolitiken.


    Som Henrik Dorsin skulle ha formulerat det: Det hade aldrig hänt om vi ej varit en budget kort.



    Bloggar: Skipper, 6:e mannen, Johan Westerholm, Åsa Lindestam
    Media: Aft, DN2, SvD, SSV, NWT, NT, SMP