Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Man tager sig för pannan

av Lars Nylen

Samtidigt som man inom Transportstyrelsen våren 2015 diskuterade att engagera utomstående för hantering av viss datadrift bedrev vi inom Kungl Krigsvetenskapsakademien ett delprojekt om cyberhotet mot samhället och behovet av informationssäkerhet bland annat inom den civila statsförvaltningen. Vi pekade i seminarier och artiklar bland annat på riskerna med sammankopplade system och system i system och hur känslig information kunde läcka.

Problemen är större än det som nu hänt på Transportstyrelsen. Hösten 2015 konstaterade amerikanska FBI att cyberhotet, i sina olika former, är större än terroristhotet. Regeringen måste ta ett fastare tag om taktpinnen på detta viktiga säkerhetsområde och se till att det blir verkstad och inte bara tomma ord.

IT-teknologin genomsyrar samhället och är till stor nytta. Samtidigt är den förenad med sårbarhet och en ny arena för antagonister av olika slag. Därför är IT-säkerhet av största betydelse. Information kan via nätet stjälas, förändras, blockeras och manipuleras, dessutom så att kritiska samhällssystem skadas med mera. Angreppen kan ske på nanosekunder och ibland upptäcks de inte alls.

Samtidigt som hackers och andra antagonister med olika syften hela tiden och systematiskt ”knackar på portarna” till våra datorer får vi inte underskatta risken med att även personer som är anställda i säkerhetsklassade miljöer, av lättja, obetänksamhet eller okunnighet, lämnar dörren öppen på vid gavel. Bekymret med hotet inifrån ökar med mobila arbetsplatser, arbete utanför tjänstestället, från hemmet eller publika miljöer och med parkoppling av datorer och mobiltelefoner.

IT-säkerhet hör till de centrala delarna av försvaret av vårt land och vårt lands funktionalitet, så står det i en rapport från Socialdemokraterna år 2011. Sen dess har bland annat Riksrevisionen granskat, granskat igen och regeringen 2015 skrivit till riksdagen om intensifierade åtgärder. Bidde det bara en tummetott?

Risker, sårbarhet och behov av skydd tycks ”ha gått flera värdshus förbi”. Transportstyrelsen beslutar att göra avsteg, Säpo får veta och granskar och rekommenderar stopp för outsourcing och regeringskansliet informeras. Ändå händer det!

Informationssäkerhet måste ses som ett strategiskt värde i dagens och morgondagens verksamhet. Den grundläggande kunskapen och beställarkompetensen på områden som rör IT-system måste utvecklas inom staten. Statliga organ får inte tillåtas tappa det vakna och vakande ögat genom att dräneras på egen IT-kompetens. Vad hjälper det med tjusiga risk- och sårbarhetsanalyser om man struntar i att reagera när larmet ljuder.

Vill man dyka djupare in i problematiken och ta del av förslag till skyddsåtgärder är Krigsvetenskapsakademiens (KV21) bok ”Sverige – värt att skydda” med alla referenser en bra inkörsport (kan köpas här).

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och generaldirektör, samt är ledamot av KKrVA.

Ryskt maktspråk i bl a Baltikum, hur påverkar det vår säkerhet

av Stefan Forss

I Finland firar vi 100 år av självständighet. Det blev möjligt främst av två orsaker.

Rysslands interna svaghetstillstånd för hundra år sedan och särskilt bolsjevikernas revolution i november 1917 gjorde det möjligt för Finland att äntligen slita sig loss.

Den andra orsaken var att vår veterangeneration och finska armén mot alla odds lyckades förhindra att Stalins oövervinneliga röda armé skulle ha ockuperat Finland 1940 och 1944. Priset för att Finland aldrig blev en kommunistisk folkrepublik var högt, 95 000 stupade soldater samt 2 000 civila. Den senare siffran visar att Finlands försvarsmakt förmådde uppfylla sin huvuduppgift att skydda och värna landet och dess befolkning kanske bättre än något annat krigförande land i Europa. Under vår försvarskamp fick vi också betydande hjälp, främst från Sverige, som vi har stor anledning att vara tacksamma för.

En svensk symbolhandling som vi även kunnat glädjas åt sedan 2003 är att Konungen vid officiella statsbesök i Finland också lägger ned en krans vid minnesstenen för de för Finland fallna frivilliga svenska soldaterna, bara ett kort stenkast från deras överbefälhavares, marskalk Mannerheims grav på Sandudd, Finlands motsvarighet till amerikanernas Arlington.

Under lyckligare omständigheter skulle också Estland, Lettland och Litauen ha kunnat fira 100 års självständighet i år. Så blev det inte, utan i stället hamnade de som sovjetrepubliker under ett halvsekels ockupation att betala ett långt högre pris än Finland. Då de i samband med Sovjetunionens upplösning återvann sin självständighet, uppfylldes inte bara balternas egna drömmar och förväntningar, utan det hade en dramatiskt positiv effekt även säkerhetspolitiskt för Finland och Sverige. Med det sovjetiska militära uttåget ur Baltikum under första hälften av 1990-talet försvann en primär invasionsriktning.

Att värna om detta, d v s att göra det som är möjligt för att säkra att rysk militär inte än en gång skulle komma att kontrollera de baltiska stränderna, är självfallet ett mycket högt finskt och svenskt intresse. I mitten av 1990-talet försökte USA få Finland och Sverige att ta ansvaret för balternas försvar, men en sådan börda hade vi naturligtvis inte möjlighet att ta på oss. Den frågan löstes på det politiska planet då de 2004 blev medlemmar i Nato. Att det sedan dröjde länge innan Nato började göra verkliga militära beredskapsplaner för baltstaternas försvar är att beklaga, men just på den biten arbetas det nu intensivt.

Detta innebär självfallet en utmaning även för Finland och Sverige, eftersom trovärdiga militära beredskapsplaner inte kan åstadkommas utan betydande indirekt stöd från främst Sverige men i viss mån också Finland. Att det förhåller sig så är militär expertis rörande eniga om. Kungl Krigsvetenskapsakademiens eminenta bok Till bröders hjälp rekommenderas.

Alltnog, att torgföra eventuella utfästelser som Finland och Sverige kunde tänkas göra för balternas försvar är ingen klok politik. Man bör inte öppet visa alla kort. Vad man däremot kan säga är att vi inte kan låtsas vara neutrala och avsäga oss Lissabonavtalets solidaritetsklausul. Neutralitetens tid tillhör för Finland och Sverige historien, vi är inte längre i praktiken ens alliansfria, så stark är vår tillhörighet i det västliga lägret. Den insikten har ryska militären f ö sedan länge. Om det brinner i knutarna ska vi inte inbilla oss att vi kan stå vid sidan och titta på. Vi blir indragna i konflikter som berör närområdena. Men det är också i vårt egenintresse att vara beredda att ta kalkylerade risker för att freden ska kunna bevaras och att bränder inte uppstår.

Det innebär att vi gemensamt måste försvara den säkerhetsordning som började byggas upp inom ESK (nuvarande OSSE) med Helsingforsdokumentet1975 (Helsinki Final Act 1975) och som på 1990-talet gav så vackra resultat (Paris Charter for a New Europe 1990, Istanbuldokumenten 1999). Detta är den värdegrund vi bör bygga på och vi kan inte backa enbart för att Ryssland inte längre godkänner de centrala OSSE-dokumenten. Putins stand-in som president, Dmitrij Medvedev föreslog i april 2009 i Helsingfors ett reviderat dokument, som han kallade Helsinki Plus. En slagfärdig kollega vid finska försvarshögskolans strategiska institution bedömde då att det ryska förslaget i verkligheten var ett Helsinki Minus. Grundbultarna i OSSE-dokumenten fanns inte längre kvar (bl a nationernas suveräna rätt att själva välja sina säkerhetsarrangemang, förbudet att bruka eller hota med bruk av våld, gränsernas okränkbarhet). Intressesfärer legitimeras.

I det sammanhanget är faktiskt Molotov-Ribbentropavtalet och dess hemliga tilläggsprotokoll alltjämt överraskande aktuella. Rysslandsexperten Paul Goble argumenterar att Ryssland än i dag har väldigt svårt att helt ta avstånd från M-R-avtalet. Goble stöder sig på ryska underrättelseofficeren, generallöjtnant Pavel Sudoplatov (chef för NKVD:s specialoperationer) som i sin bok Special Tasks (1994) skrev följande:

“The Molotov-Ribbentrop accord was extremely highly valued by the Soviet leadership because this was the first treaty with the participation of the USSR where one of the leading world powers (Germany) officially recognized the Soviets having a right to its own interests beyond its own borders. Nothing similar had occurred in the entire history of the USSR.”

Med stalinismens återkomst i Vladimir Putins Ryssland är ett dylikt erkännande än viktigare att notera. De kretsar som upplever OSSE-dokumenten som likgiltiga eller överspelade bör besinna sig. Alternativet ovan förskräcker.

Vad Ryssland under Putin är kapabelt till har man demonstrerat med stor tydlighet. Delar av Georgien annekterades efter kriget 2008, Krim stod i tur 2014 och Ryssland har i praktiken tagit kontrollen över även andra delar i Ukraina, i Donbass. Enligt ryska och ukrainska pressuppgifter medgav utrikesminister Lavrov slutligen att Ryssland även initierade kriget i östra Ukraina.

Ryska folkets förtroende för president Putin är dock alltjämt starkt. Stalin utsågs nyligen till Rysslands största person genom tiderna, medan Putin kom tvåa. Han klår bl a Peter den Store. Sextio procent av ryssarna anser alltjämt att landet är för litet och att vissa länder vid landets gränser egentligen tillhör Ryssland. President Putin kan alltså åberopa folkets starka stöd för sin politik. Allt detta är sådant som vi måste förhålla oss till och också gardera oss emot – tillsammans. Något dylikt ska inte få ske i vårt närområde.

För vissa är Natomedlemskap den självklara lösningen. Att ansluta sig till den västliga försvarsalliansen Nato utifrån politiska värdeomdömen är i sig inte klandervärt. President Ahtisaari, mottagare av Nobels fredspris, står för denna åsikt. Men Finland är en demokrati och en stor majoritet av finska folket anser alltjämt att Natomedlemskap inte är till fördel för landet. Det måste respekteras.

En annan synpunkt som tyvärr knappast alls debatterats är att Natos militära förmåga sedan1990-talet körts ned till den grad att man inte längre – USA undantaget – har kapacitet eller förmåga att föra storskaliga krig. Fredsdividenden utmättes till fullo och återtagning är synnerligen kostsamt och politiskt oattraktivt för många prominenta europeiska medlemsstater. Även om god vilja fanns är det en omständlig och tidskrävande procedur att ställa om försvarsmakterna från krishantering till ”high end operationer”.

Finland och Sverige har redan nu utvecklat försvarssamarbetet i glädjande hög grad och kursen står fast. Men detta är naturligtvis otillräckligt. I dagarna har båda våra länder ingått bilaterala avtal med både Tyskland och Storbritannien. Då Tysklands försvarsminister Ursula von der Leyen talar om en kommande europeisk försvarsunion inom EU, är det skäl att lyssna. Finland är i princip positiv till en sådan utveckling. I praktiken ska det ändå inte bli någon dubblering, utan Nato består i sin traditionella roll. Om man går händelserna i förväg kan man kanske se vid horisonten att EU ”utlokaliserar” det hårda försvaret till Nato. Många hinder finns dock kvar. ”Det viktigaste är att känslan att hjälpa varandra vaknar. Jag hoppas att det ökar inom Europa”, sa president Sauli Niinistö vid ett seminarium i St. Michel den 1 juli.

Alltnog, vi har inte suttit och rullat tummarna de senaste åren, men det behövs ändå klara mellanstationer. Vi bör alldeles särskilt satsa på Norden som en naturlig koalition av villiga att hantera de stora utmaningar som vi med säkerhet har framför oss. Vi har en gemensam värdegrund att bygga på. Våra nationella försvarsmakter har sina styrkor och svagheter. Vi ska kunna agera tillsammans, söka sådana lösningar som stöder styrkorna och minskar svagheterna. Det innebär också att våra ledande politiker förbinder sig till denna form av samarbete, att man är med på kartan och också i allt högre grad deltar i övningar och spel som stärker samhörighet och samförstånd. Negativa överraskningar kan komma snabbt och oväntat och då behövs snabba koordinerade beslut.

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Den nya Militärstrategiska doktrinen – teori som nu omsätts till verklighet

av Hans Ilis-Alm

Thukydides, en grekisk historiker, skrev för snart 2500 år sedan om det långa peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten. I sina betraktelser av kriget drar han bland annat slutsatser om att de faktorer som ofta styr stater är rädsla, egenintresse och heder (fear, interest and honor). När vi tittar på världen idag kan vi se samma fenomen i de underliggande krafter som styr hur stater agerar. Några exempel på detta är vad vi ser i konflikterna i Syrien och i Ukraina. Det är viktigt att komma ihåg att stater styrs av människor utifrån dessa individers uppfattningar och rationalitet vilka inte alltid är desamma som våra egna. Så var fallet redan för 2500 år sedan och det har inte ändrats. Utöver den här typen av konflikter, där stater är huvudaktörer, har vi idag också att hantera andra typer av hot i form av aktörer med helt andra drivkrafter och agenda. Sammantaget gör detta världen mycket komplex och svårförutsägbar. Strategiska trendanalyser ger en tydlig bild av att mänskligheten står inför många utmaningar både på kort och på lång sikt. Då Östersjöregionen och Sverige inte är undantagna från dessa utmaningar kommer vi att påverkas, direkt och indirekt, av händelseutvecklingen. I de politiska styrningar som Försvarsmakten erhållit i försvarsbeslutet från 2015 pekas det tydligt på den mycket oroväckande säkerhetspolitiska situation som råder i Europa och dess angränsande områden. Försvarsmakten har omsatt de politiska målsättningarna i en militärstrategisk doktrin (MSD 16) som nyss firat sin ettårsdag som styrdokument. Under hösten 2017 kommer många av de strategiska idéer som ÖB manifesterat i doktrinen att omsättas i verkligheten då Försvarsmakten för första gången på flera decennier genomför en stor gemensam övning: Försvarsmaktsövning Aurora.

Överbefälhavaren, ÖB, inriktar i den militärstrategiska doktrinen Försvarsmaktens användning av stridskrafterna i fred, kris och krig. Doktrinens syfte är att peka ut riktningen för hur Sveriges militära maktmedel[1] ska användas tillsammans med andra maktmedel för att med tillgängliga resurser uppnå de av riksdag och regering uppsatta målen. Doktrinen är att likna vid en kompass som pekar ut vägen snarare än att den ska ses som ett detaljerat ramverk. MSD 16 är styrdokumentet för ett antal underliggande dokument som med större upplösning omsätter strategin i planer och handling på alla nivåer. Den är vägledande för Försvarsmaktens personal kan bl a ses som ett verktyg för att upplysa medarbetare i andra myndigheter inom totalförsvaret och inte minst ett instrument för att signalera till omvärlden hur Sverige avser att använda sitt försvar. Till skillnad från de två tidigare militärstrategiska doktrinerna, utgivna 2002 och 2011, är denna doktrin mer inriktande till sin karaktär. Den nya doktrinen innebär ett filosofiskt trendbrott för Försvarsmakten och den är mycket tydligt utformad utifrån de realiteter som föreligger. Det handlar om hur vi ska agera med vad vi har för att uppnå våra säkerhetspolitiska målsättningar. Därmed är den inte längre baserad på stormaktens principer för krigföring utan det är en doktrin utformad efter våra unika förutsättningar. Ett bevingat ord av Theodore Roosevelt (f d amerikansk president) är ”Gör vad du kan, med det du har, där du är”. Det är precis vad den här doktrinen handlar om.

MSD 16 handlar således i allt väsentligt om hur vi med våra tillgängliga resurser ska försvara Sverige. Försvarsmaktens och totalförsvarets resurser syftar ytterst till att tillsammans verka krigsavhållande; att skapa tröskeleffekt. I en sådan innefattas de förmågor vi har varje dag, året om. En god omvärldsuppfattning genom en bra underrättelsetjänst och kvalificerade sensorer, en förmåga att snabbt kunna möta och hantera hot genom en hög tillgänglighet på förbanden är exempel på detta. Men det handlar också om att vi genom övningar, nationella och internationella, ständigt ökar våra färdigheter och har närvaro i Sverige och i vårt närområde. Vi övar med partners för att bygga relationer och öka vår förmåga att kunna verka tillsammans med andra länders militära förband. Försvarsmaktens viktigaste beståndsdel är personalen. Doktrinen syftar därmed också till att skapa förståelse för den kontext i vilken vi ska verka och därmed vägleda oss i handling. Insikten om att vårt uppträdande och vår attityd i alla sammanhang; under insats, vid övningar och i det dagliga värvet bygger vår trovärdighet hos Sveriges befolkning och hos aktörer i vår omvärld, är fundamental.

Sverige är en liten demokratisk stat. Vi kommer därför alltid att behöva agera utifrån att vi är i strategisk efterhand, vilket kommer att ställa mycket höga krav på oss alla att kunna hantera det oförutsägbara och att kunna verka under mycket påfrestande förhållanden.

Kärnan i MSD 16 är det så kallade militärstrategiska konceptet. Det är byggt utifrån de förutsättningar som råder i vår omvärld men också utifrån våra förutsättningar att hantera en förändrad och föränderlig hotbild. Försvarsmakten ska, tillsammans med det övriga totalförsvaret, verka konfliktförebyggande. Ett angrepp ska snabbt kunna mötas med förband med hög tillgänglighet för att vinna tid. Tillsammans med andra parter ska vi kunna vinna över en angripare och om vi står själva ska vi bjuda utdraget och uthålligt motstånd med syfte att undvika att förlora kriget.

Sverige är medlem i Europeiska Unionen som visserligen har artikel 42.7 i Lissabon fördraget, men vilken genom sin skrivning i realiteten inte förpliktigar övriga medlemsstater till militärt stöd. Sverige är således militärt alliansfritt vilket innebär att vi inte enbart kan bygga vårt militära försvar på förhoppningen om snabbt och substantiellt militärt stöd från någon annan part. Sådant stöd tenderar dessutom endast att materialiseras när det sammanfaller med en annan aktörs egna intressen.  Genom att vi idag har välövade insatsförband med mycket hög tillgänglighet kan vi omedelbart möta en aggression där den inträffar. Försvarsmakten har idag mycket kvalificerade förband, men numerären är liten och vår stridsidé måste därför anpassas till den verkligheten. Som komplement till de stående insatsförbanden finns därför, över ytan, det territoriella försvaret med ett hemvärn som genomgått en enorm utveckling. Hemvärnets förband är numera mycket kompetenta för de uppgifter de har inom det territoriella försvaret.

Att vi, Sverige, ensamma skulle kunna vinna ett krig mot en överlägsen motståndare är idag dock lika osannolikt som det var då vi hade en avsevärt större försvarsmakt. Det innebär inte att Sverige ger upp militärt om vi inte kan stå emot den inledande delen av ett angrepp, vilket den mediala tolkningen av förre ÖB uttalande om enveckasförsvaret landat i. Vi kommer att med alla till buds stående medel, över tiden, kämpa för att undvika att förlora. Detta kommer att vara kostsamt, inte minst ur det mänskliga perspektivet, men det har också historiskt visat sig vara mycket verksamt även mot en överlägsen angripare.

Endast om vi får militärt stöd, vilket inte på något sätt är självklart, finns förutsättningar för militär seger. För att det ska vara möjligt måste vi ha förmåga att ta emot ett sådant stöd. Att tillsammans med andra bedriva militära operationer kräver förberedelser i många dimensioner. Dessa innefattar ett brett spektrum; från juridiska frågor och logistik till taktiska och ledningstekniska procedurer.  Det värdlandsavtal som Riksdagen förra året beslutade möjliggör att genom avtal förenkla procedurerna för gemensamma övningar och samarbeten. Det är också ett verktyg för att möjliggöra för Sverige att kunna ta emot ett militärt stöd i ett skarpt läge. Att först när en allvarlig konflikt är ett faktum försöka lösa allt detta har små utsikter att lyckas. Under övning Aurora kommer detta för första gången att övas och prövas i en större kontext.

Dagens hot har många skepnader. Hot från internationell terrorism mot Sverige och svenska intressen, hemma och ute i världen, är ständigt närvarande. Här ska Försvarsmakten med stöd av ny lagstiftning kunna stödja andra myndigheter. Detta hot är både påtagligt och globalt och kommer att under lång tid kräva resurser från Försvarsmakten och andra myndigheter, i Sverige och utomlands. Vi vet heller inte hur en framtida konflikt i vårt närområde kan komma att se ut. Under senare år har den asymmetriska delen av vad som populärt kallas för hybridkrigföring varit i fokus bland annat på grund av det ryska agerandet på Krim. Men hybridkrigföringen innehåller inte endast informationsoperationer, anonyma kombattanter och okonventionella metoder utan den innefattar också reguljär krigföring med stora förband. Under hösten 2017 genomför Ryssland sin cykliskt återkommande storövning, Zapad.  En rysk övning bland många, som de flesta till numerären är långt större än de multinationella övningar som bland andra NATO bedriver i Europa.

Den nya militärstrategiska doktrinen inriktar hur Försvarsmakten, inom ramen för de uppgifter vi fått av riksdag och regering, ska kunna hantera detta hotspektrum. Det handlar om realism, om moral och om förmågan att anpassa sig. Allt byggt på organisationens minsta och viktigaste beståndsdel; människan. Omsatt i praktisk handling så styr doktrinen mot en hög grad av realism i övningar och utbildning för att på så sätt förbereda Försvarsmaktens personal för att kunna verka under mycket krävande förhållanden. Låt oss inte hysa några illusioner om att en väpnad konflikt inte kommer att utsätta Sverige och dess medborgare för oerhörda påfrestningar. De som under sådana förhållanden ska lösa de mest krävande uppgifterna, d v s försvaret av vårt land, måste vara väl förberedda för att klara den uppgiften. Höstens övning likväl som mindre övningar ska tjäna både som en del av tröskeleffekten och som byggstenar i vårt förmågebyggande på alla nivåer.

 

Författaren är brigadgeneral och tjänstgör som Senior National Representative vid US CENTCOM.

 


Not
[1] Jfr Instruments of power. Ofta med referens till exempelvis begreppet DIME; Diplomatic, Information, Military, Economic.

Trygghet eller säkerhet

av Jan Wickbom

Staten är skild från kyrkan – sekularisering. Sveriges statsskick skall helt bygga på demokrati (folkvälde). Detta har visat sig inte alltid fungera tillfredsställande bland annat vad gäller värnplikten

Plikt

I stället för den vid sekulariseringen undanskuffade religionen tillgreps filosofiska argument för plikt. Denna filosofi torde kunna sammanfattas i två meningar ”Egoistisk plikt” – ingrip om någon skadar ens anhöriga, eller  ”Nationell plikt” – laglydnad, civilisering.

Men den förhärskande demokratin styr Inte med filosofiska argument utan med materialistiska. Demokratin kan då bli teknokratisk, i värsta fall som Hitlers och Eisenhowers demokratier som hade säkerhet som mål; eller i bästa fall humanistisk som Mannerheims demokrati med försvar och trygghet som mål.

Religion

Religionens uppgift har bland annat varit att utplåna skillnaden mellan egoism och nationalism.

Man frågar sig om vi och judarna, med vår egoistiska plikt att lyda de tio budorden, skulle vara de enda civiliserade folken (nationerna) på jorden?  Indien har kastväsendet som nationell plikt och Islam har sex som egoistisk plikt och dessa folk måste betraktas som civiliserade lika väl som vi och judarna.

Natan Söderblom (ärkebiskop 1914–1931) hade redan före och under första världskriget observerat och vänt sig mot den filosofiska uppdelningen av plikt i en egoistisk och en nationell variant. Han menade att plikt inte var en valmöjlighet utan ett religiöst påbud som finns i alla religioner, eller till och med var den religiösa – gudomliga, ”heliga” – grunden för alla religioner. Söderblom organiserade en ekumenisk rörelse som 1925 utmynnade i ett internationellt kyrkomöte i Stockholm. Ekumeniken vidmakthölls sedan av Manfred Björkquist som med Sigtunastiftelsens hjälp behållit och behåller ett betydande inflytande. Denna ekumenik ger människorna trygghet. Om den blir världsomfattande ger den också människorna säkerhet.

Dag Hammarskjöld var en varm ekumenist.  Både Söderblom och Hammarskjöld har fått Nobels fredspris.

FN och EU

FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld beaktade ekumeniken, Helighet, och önskade demokratier med försvar och trygghet i hela världen, men misslyckades.

FN:s och EU:s länder är nämligen materialistiska demokratier byggda för Välstånd, där alla människor sägs ha samma värde och där nationsbegreppet skall ersättas med begreppet ”samhälle”.

Cybernetik / religion

Cybernetiken är ännu i sin linda. Men den synes kunna upprätta kulturella, ”helighetliga” nationer ingående i olika regioner. Regionen skall då ha sitt specifika materialistiska välstånd. Dessa olika regionala välstånd skall regleras av FN så att regionens nationer får råd att utveckla sina egna ”heliga” kulturer.

Om cybernetiken ännu inte nått den kraft som fordras för att förändra både FN och EU i denna Hammarskjöldska riktning, kan vi ändå tillämpa vår demokrati så som Hammarskjöld önskade. Det skadar ingen och det stärker oss.

Hammarskjöld torde ansett att vi måste återgå till trygghetens försvarspolitik och införa Allmän Värnplikt. Sverige skulle då kunna bli FN:s bästa exempel i Hammarskjölds världsomspännande säkerhetspolitiska arbete där Europa (inklusive Ryssland) föregår med gott exempel.

Trygghetens taktik, operationer och strategi

Sveriges försvarspolitik bör växa fram från taktik till operationskonst och vidare till strategi.

Taktiken skall formas enligt den legale soldatens behov. Med markoperationer skall soldaterna försvara hela landet uthålligt. Markoperationerna skall stödjas av marinen på havet och flygvapnet i luften. Strategin – hushållning med resurserna – skall ombesörja att såväl mark-, sjö- och flygoperationerna som taktiken och den enskilde soldaten utrustas och strider kostnadseffektivt med utnyttjande av samhällets totala logistik. Dessutom kräver strategin att allmän värnplikt tillämpas (inte den teknokratiska frivilligrekrytering som nu påbörjats), att Flygvapnet har hög beredskap både i fred och krig, att både vår fredstida och vår krigstida logistik stöds av USA.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

I gränslandet mellan krisberedskap och totalförsvar

av Lars Holmqvist

Torsdagen den 15 juni var Generaltulldirektören inbjuden till Justitieutskottet. Man kan anta att ämnet som avhandlades var Tullverkets agerande i samband med terrordådet i Stockholm den 7 april i år, men protokollet från mötet är ännu inte publicerat. För min del bedömer jag inte att Tullverket begick något formellt fel den dagen, men om jag har rätt i mitt antagande är det nästan mer oroande än om de hade brutit mot regelverket.

Det är nu åtta år sedan MSB grundades. Två bistra erfarenheter som var ganska färska i minnet när MSB grundandes, var flodvågskatastrofen i Indiska oceanen på Annandag Jul 2004 och stormen Gudrun bara två veckor senare. Bägge dessa händelser ledde till omfattande kritik av den svenska krisberedskapen och de påverkade helt säkert utformningen av och kraven på den nya myndigheten.

Sedan dess har mycket hänt inom svensk krisberedskap, på nationell, regional och lokal nivå. Att utvecklingsarbetet tar tid är något som märktes i samband med skogsbranden i Västmanland 2014. Branden visade på ett antal brister i krisberedskapen, även om delar av insatsen fungerade väl eller t o m mycket väl. Men vi fick nya erfarenheter vilka bör kunna bidra till ett bättre resultat vid nästa stora brand. Vi lär oss successivt.

Under sommaren 2016 kunde ett utbrott av mjältbrand konstateras i trakten kring Omberg i Östergötland. Jordbruksverket hade det huvudsakliga ansvaret för att hantera situationen. Myndigheten kartlade läget, begränsade utbredningen, sanerade området och vidtog åtgärder för att minska nya utbrott i framtiden (vaccineringsprogram). Man hanterade även behovet av information i samband med situationen. Denna uppgift löstes dels med egna resurser, dels i samverkan med andra myndigheter. Ett bra exempel på framgångsrik fredstida krishantering.

Den politiska utvecklingen i vår omvärld har lett till ett ökat intresse för ett återuppbyggt Totalförsvar. Vi behöver kunna skydda samhällets viktiga funktioner under angrepp från en antagonist. Ett robust totalförsvar ställer betydligt högre krav på ansvariga myndigheter och andra aktörer än vad krisberedskap i fredstid gör.

Medan fredstida krishantering outtalat bygger på idén om ”en kris i taget”, där samhället runt omkring en aktuell kris fungerar som vanligt och därför ganska enkelt kan avdela nödvändiga resurser för att hantera (den enda) krisen, måste totalförsvaret bygga på antagandet att många olika delar av samhället är under stress samtidigt och att den enskilda myndigheten i högre grad än annars måste kunna lita till egna resurser, eller möjligen på resurser som på förhand har avdelats från annan aktör.

Att tillföra resurser från andra myndigheter eller aktörer genom samverkan när behov uppstår, så som sker i fred, kommer helt enkelt inte att fungera tillräckligt bra.

I militär verksamhet är samverkan i sig inte tillräckligt. Chefen för ett militärt förband tilldelas istället resurser genom att andra förmågor (förband) underställs eller ges uppgiften att understödja förbandet. Därmed samlas beslutsrätten hos förbandschefen. Detta fungerar eftersom högre chef i hög grad har de kunskaper och erfarenheter som krävs för att leda de underställda/understödjande förbanden.

Men man kan inte överföra den militära modellen till det civila försvaret rakt av utan att problem uppstår. Inte minst då spännvidden avseende uppgifter och kompetens hos olika myndigheter är enorm. Ingen högre civil chef kan, på samma sätt som den militäre förbandschefen, besitta tillräcklig kunskap för att leda en samling av vitt skilda civila myndigheter.

En hybridmodell som kanske skulle kunna fungera är att olika civila myndigheter fortsätter att ansvara för sin autonoma verksamhet även vid höjd beredskap och krig men att de förbereds på att vissa definierade resurser kan komma att avropas (att använda i egen verksamhet eller för att stödja andra), vilket berörd myndighet då kan planera för, öva inför och avdela resurser för. Exempel på resurser som skulle kunna komma att avropas: X sovplatser med fungerande varmvatten i en kommuns skolbyggnader, mobil sjukvårdsplats med kapacitet att behandla X patienter, tillgång till ishall för att förvara X avlidna, möjlighet att utspisa X soldater i Y dygn, X resurser ur kommunal räddningstjänst med egen uthållighet Y för tjänstgöring på annan ort, etc.

Modellen med på förhand kända resurser som kan komma att avropas kan vara särskilt värdefullt i ett gråzonsläge. Genom att på förhand delegera rätten att avropa (under vissa förutsättningar) kan flera steg mot ökad beredskap tas utan att regeringen tvingas ta ett ”högprofilbeslut” om höjd beredskap som man kanske ogärna vill ta för att inte provocera främmande makt i onödan. Om antagonisten agerar på ett sätt som möjliggör ”deniability” (så som skedde på Krim februari 2014) skulle svenska myndigheter på detta vis kunna snabbt och ”spontant” komma igång med försvarsåtgärder.

Man kan diskutera om just detta är rätt väg att gå, men det är av betydelse att vi på något vis möjliggör ökad beredskap på myndighetsnivå, utan krav på att det föregås av regeringsbeslut.

Med andra ord, vissa delar av totalförsvaret måste kunna fungera som just ett totalförsvar, även om höjd eller högsta beredskap inte har beslutats av regeringen och vi i formell mening fortfarande har fred.

Resonemanget ovan leder tillbaka till Tullverkets agerande den 7 april. Ett totalförsvar utformat för att klara utmaningar i ett gråzonsskede skulle kunna ställa följande krav:

  • Tullfunktionen vid rikets gränser skall upprätthållas intill dess att Tullverket får andra förhållningsregler. Kravet gäller i fred, vid ett uppkommet krisläge (inklusive i ett gråzonsläge), vid höjd beredskap och i krig.
  • Tullverket har stor frihet i att välja metoder för att lösa uppgiften så länge man säkerställer tillräckliga resurser. Arbetsmiljöskäl eller andra fredstida regleringar är inte godtagbara skäl för att frångå myndighetens ansvar.
  • Inte heller är bristande stöd från andra myndigheter (t ex avsaknad av polisskydd) skäl för att frångå ansvaret.
  • När information om vad som har skett saknas eller om informationen är motstridig (så som läget kanske upplevdes på eftermiddagen den 7 april) skall Tullverket inte passivt invänta bekräftad information utan på eget initiativ ta höjd för det svåraste scenariot och vidta åtgärder för att kunna möta det. Det är bättre att en enskild myndighet växlar upp beredskapen en gång för mycket än en gång för lite.
  • Tullverket ska planera för och öva beslutsfattande i krissituationer. Om läget är sådant att normal beslutsprocess inte är möjlig eller bedöms ta alltför lång tid skall man ha definierade och förövade modeller för att kunna fatta delegerade beslut. Om så befinns nödvändigt skall vissa beslut även kunna tas av TIB (Tjänsteman I Beredskap) ensam.
  • Oavsett hur informationen som når Tullverket ser ut, eller om den saknas helt, skall Tullverket utan dröjsmål inleda löpande rapportering om verksamheten till regeringens kriskansli (eller till den funktion till vilken man hänvisas) och till berörda sidoordnade myndigheter.
  • Om Tullverket i sin planering drar slutsatsen att otillräcklig säkerhet vid t ex Arlanda är ett bekymmer så får man antingen äska resurser för att lösa problemet inom myndigheten, eller begära möjligheten att (t ex) avropa X polisresurser med uthålligheten Y för att skapa tillräcklig säkerhet. 

Ur regeringens Regleringsbrev till Tullverket för 2017 kan man under rubriken Stärkt säkerhetsskyddsarbete läsa följande:

Tullverket ska i egenskap av bevakningsansvarig myndighet, enligt förordning (2015:1052) om krisberedskap och bevakningsansvariga myndigheters åtgärder vid höjd beredskap, redovisa vilka övergripande åtgärder som myndigheten har vidtagit för att bedriva ett systematiskt säkerhetsskyddsarbete i enlighet med säkerhetsskyddslagen (1996:627) och säkerhetsskyddsförordningen (1996:633). Uppdraget ska redovisas tillsammans med det som anges inom ramen för uppdraget om Planeringsanvisningar för det civila försvaret (Ju2015/09669/SSK) till Regeringskansliet (Finansdepartementet) senast den 22 februari 2018.

Givet gällande lagstiftning om arbetsmiljö och kraven enligt Regleringsbrevet så begick Tullverket antagligen inte något formellt fel på eftermiddagen den 7 april. Men det ska bli intressant att se hur man kommer att bearbeta erfarenheterna från i våras. Vi får förhoppningsvis veta i februari nästa år.

Givet erfarenheterna från terrordådet på Drottninggatan kan man fråga sig om vi tillräckligt väl har belyst vikten av att enskild myndighet själv klarar av att fatta snabba beslut i ett gråzonsläge. Beslutsfattande som vilar på en välövad förmåga, en stark vilja och ett gott självförtroende är något som endast kan bli möjligt genom tydliga krav följt av omfattande förberedelser.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Minns 20 juli

av Christian Brav

20 juli är en av de viktigaste dagarna i det nutida Europas historia. Denna dag år 1944 genomfördes det attentat, som hade kunnat avsluta Andra världskriget och rädda miljoner fångar i nazistiska koncentrationsläger. Det var en grupp höga tyska officerare, som äntligen lyckades genomföra vad de länge försökt: att placera en bomb i Hitlers närhet. Den som utförde attentatet – överste Claus von Stauffenberg – hade lyckats få med sig portföljen med bomben in i Hitlers högkvarter, placerat den under bordet i det rum där Hitler skulle arbeta och därefter tagit sig ut ur det starkt övervakade området. När han passerade den sista kontrollen skakades området av explosionen. Han flög tillbaka till Berlin, satte igång den militära operation, som skulle förändra hela maktstrukturen, och då – kom beskedet att Hitler mot all förmodan överlevt. Högkvarteret avspärrades av SS, Stauffenberg och hans medhjälpare greps.

På kvällen 20 juli stod det klart att attentatet misslyckats. Generalöverste Fromm, chef för reservarmén, lät då avrätta de fyra främsta motståndsmännen, bland dem greve Stauffenberg. Dagen efter lät SS-chefen Heinrich Himmler gräva upp kropparna. De identifierades, kremerades, och askan spreds ut för att ingenting skulle finnas kvar som påminde om dem. Så nära framgången hade de varit, och ändå misslyckades de. De föll vid målet.

Ett nytt samhälle

20 juli-attentatet mot Hitler var mer än ett försök till statskupp. Det handlade om en statsvälvning, en total omvandling av det nazistiska samhället till en demokratisk rättsstat. Ett av det viktigaste dokumenten för att lära känna tankestrukturen bakom 20-julirörelsen är den regeringsdeklaration, som Carl Goerdeler och Ludwig Beck förberett. Goerdeler var en känd borgerlig politiker, tidigare överborgmästare i Leipzig, och generalöverste Ludwig Beck var en av den tyska krigsmaktens allra främsta befattningshavare.

Deras regeringsdeklaration börjar med orden: ”Den första uppgiften är att återställa rättens fulla majestät.” I Tredje Riket härskade ideologin som den överordnade principen. Roland Freisler, som senare dömde Goerdeler till döden, hade inte ens en lagbok i sin rättssal. Det räckte med ”folkdomstolens” rättskänsla, som var präglad av nazismens föreställning om den rasernas oavlåtliga antagonism, där den starkare utrotar den svagare. Nazismen var Darwins teori omsatt i politik. Därmed hade också godtycket fritt spelrum. Med ”rättens majestät” menar Goerdeler och Beck, att det finns grundläggande rättsprinciper, och att lagarna är härledda ur dem, inte ur tillfälliga politiska maktförhållanden. Till dessa grundläggande principer hör skydd av egendom och person. Alternativen är alltså rättsstat eller partistat. De skriver: ”Ingen mänsklig gemenskap kan bestå utan rätt.” Detta är bakgrunden till deras konkreta krav på domarkårens oavhängighet och oavsättlighet.

Rätten är allmängiltig. Den ställer krav på alla. Därför skall alla som överträder den lagföras på samma sätt. I regeringsdeklarationen sägs uttryckligen att judeförföljelserna och terrorn på ockuperade områden skall upphöra och att alla som plundrat de förföljdas egendom skall straffas. Särskilt hårt kommer de att straffas, som förbrutit sig mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Goerdeler och Beck skriver: ”Mänsklighetens grundläggande regler lär sig den enskilde i familjen. Den är urcellen för all folkgemenskap. Familjens tillfrisknande är statens viktigaste uppgift. Därför behöver staten hjälp av föräldrar, religionens kraft och alla kyrkors bistånd. Ett rent och sunt familjeliv kan endast byggas på en allvarlig, ansvarsmedveten syn på äktenskapet som livsgemenskap.” Detta är direkt riktat mot Tredje Rikets propaganda, som satte den biologiska fortplantningen i vilken form som helst i centrum. Det var konsekvent, eftersom gränsen mellan människa och djur egentligen är utstruken i nazismen. Också här var Darwin föregångaren. Goerdeler och Beck pekar däremot på att människan är mer än ett djur och att fortplantning har sin nödvändiga fortsättning i en fostran i familjen, som en skyddad, trygg och stabil miljö.

Till frihetens återupprättande

I regeringsdeklarationen heter det vidare: ”Den andliga friheten, samvetets och åsikternas frihet, som brutits ned, skall återställas. Kyrkorna skall få tillbaka sin rätt att verka fritt för sin bekännelse. De skall i framtiden vara skilda från staten. De kan nämligen endast fullgöra sitt uppdrag när de är självständiga och fria från all politisk inblandning.”

Inom näringslivet var avsikten att upphäva planekonomin och göra konkurrensen fri. De skriver: ”Privategendomen är grunden för allt ekonomiskt och kulturellt framåtskridande.”

Tredje Rikets ledare hade varit frikostiga med löften om ekonomiskt välstånd för alla. Men statens medel är alltid begränsade. Goerdeler och Beck skriver: ”Vi avvisar beslutsamt och kraftfullt alla löften om ekonomiskt välstånd … var och en måste bjuda till med sin egen kraft.”

Adolf Hitler hade varit en mästare i att uttrycka sig mångtydigt och dunkelt på ett sätt som kunde verka religiöst. Den gud han talade om var snarare hans eget öde än Jesu Kristi Fader. Goerdeler och Beck tar upp denna aspekt: ”Gud finns inte för att åberopas som försynen vid varje ytlig tillfällighet. Utan han kräver och vakar över att hans ordning och bud inte blir överträdda.”

Rättsstat eller partistat

Vad ville de? Det handlade inte bara om att finna en väg ut ur ett omöjligt krig. Det handlade om en omgestaltning av hela samhället. Det viktigaste för dem var att rättstaten måste upprättas på nytt. Den statsordning som tillkom i Weimar 1919 hade egentligen bara en princip: de som är flest har alltid rätt. Juridiskt kallas det folksuveränitet. Det finns inga principer, ingen värdegrund annat än majoritetens. 20 juli-männen hade insett att detta innebär samhällets totala politisering. Det blir en partistat istället för ett rättssamhälle. Det var så redan efter 1919, men det accelererade efter 1933, då nazisterna kom till makten. Allt blev politiskt. Redan i Weimarrepubliken hade statliga och kommunala tjänster delats ut allt efter den tillfälliga politiska majoritetens önskningar. Den offentliga sektorn var politiserad.

I Tredje riket fullföljdes denna linje. Utan partibok ingen tjänst – det var vad som gällde. Den som inte var politiskt korrekt hade ingen chans. Inte ens studentexamen kunde man avlägga utan att vara partimedlem. Den, som inte hade partibok, ansågs nämligen sakna ”politisk mognad”. Peter Hornung, som själv var abiturient i Tredje riket, har berättat om detta dilemma i sin självbiografi Du skaffade rum för mina steg (Fredestads förlag). Alla befattningar i samhället tillsattes politiskt. Meriter, rättskänsla, kompetens vägde lätt mot partilojalitet. Följden blev att de som var lojala med partiet avancerade och bredde ut sig, medan de kompetenta och rättsmedvetna trängdes undan. Därmed förföll hela samhället till att bli en maktapparat istället för en gemenskap. Redan under tiden efter 1919 hade denna utveckling kommit igång. 1933 var polismästaren i Berlin inte en skicklig polisman utan en fackföreningsman. Nazisterna var inte sena att fullfölja samhällets politisering. Därför avsåg Goerdeler och Beck att upphäva alla utnämningar från 1933 och framåt. Tjänsteinnehavarna skulle därefter prövas och en särskild hedersdomstol inrättas.

Det var en grundläggande felutveckling i samhället som 20 juli-männen ville göra upp med. Istället för partistaten ville de ha rättsstaten. Men hur kunde de som officerare vända sig mot sin högste chef, Führern? I sin bok Um der Ehre willen (Siedler Verlag) berättar Marion Gräfin Dönhoff om generalöverste Ludwig Beck. Han sade: ”Om en soldat i tider som dessa endast ser sina uppgifter och plikter inom ramen för sina militära uppgifter, visar han en brist på mognad och insikt om uppgiften. Man måste bli medveten om ansvaret inför hela folket.”

Hämndens tid

De närmast följande dagarna efter 20 juli greps över 5 000 personer. 200 av dem avrättades efter summariska rättegångar.  I Tredje riket rådde ”släkträtten”, vilket innebar att en hel släkt var skyldig om en medlem dömdes. De avrättades familjer fick dessutom betala för avrättningen. Det sändes en noggrant specificerad räkning, som slutade på 585,74 riksmark.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg hade en central plats på Gestapos lista över misstänkta. Hon var änka efter attentatets huvudman. Hennes liv har skildrats av dottern, Konstanze von Schultess i biografin Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg (Pendo Verlag 2008). Framställningen bygger på moderns egna anteckningar, tillkomna under ett betydande motstånd. Hon menade nämligen att när minnet skrivs ner slutar man att berätta, och därmed dör den verkliga historien.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var genom sin familjebakgrund beredd på ett dramatiskt liv. Hon var född i Litauen, där hennes far var tysk generalkonsul. Han fängslades av ryssarna, när första världskriget bröt ut, och fördes till tsarernas bastilj, Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg. Modern tillhörde en känd tysk-baltisk släkt, Stackelberg. Hennes hem brändes ner och plundrades under striderna 1918. Bit för bit fick hon plocka    samman resterna. Efter 20 juli drabbades hon än hårdare. Hon fängslades och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån kom hon till lägret Stutthof i nuvarande Polen. Hon dog i Stutthof, och ingen vet var hon fick sin grav.

Nina mötte Claus, när hon var 16 år. Då visste hon vem hon skulle dela sitt liv med, och hon förstod att det skulle bli en officershustrus ensamma och lojala liv. De tre musketörerna var hennes älsklingsbok och förblev så hela livet.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var redan tidig insatt i sin mans motstånd mot Hitler. Sedan han blivit svårt sårad under striderna i Nordafrika, kom han tillbaka till Tyskland med bara en hand och ett öga. På den återstående handen hade han förlorat två fingrar. På sjukbädden sade han till sin unga hustru:

– Nu är tiden inne för mig att rädda Tyskland.

Hon svarade:

– Och det tänker du göra i ditt tillstånd!

Han kom inte bara tillbaka i tjänst, han började också ett intensivt arbete för att förbereda statsvälvningen. Han lyckades personligen genomföra attentatet och ta sig tillbaka till Berlin, där han satte igång det planerade maktövertagandet. Han lyckades till och med få Hitler att personligen underteckna den plan – Valkürie – som skulle sättas i verket, sedan Hitler själv dödats. Diktatorn anade inget, planens avsikt var uttryckligen att den skulle användas vid utbrottet av ett tänkt folkligt uppror.

Attentatet genomfördes, planen sattes i verket. Då kom beskedet att Hitler överlevt. Nina von Stauffenberg insåg omedelbart vad det innebar: även hon skulle bli gripen, och barnen skulle förhöras.  För att skydda dem sade hon till dem: ”Jag har en dålig nyhet för er. Pappa har tagit miste. Därför har man skjutit honom.” Detta var hennes svåraste stund. Själv hade hon med sin man redan kommit överens om vilken roll hon skulle spela. Hon skulle framstå som den okunniga hemmafrun, som bara höll på med blöjor och tvätt. Hon spelade sin roll väl inför Gestapo, men hon fängslades likväl och sändes till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon spärrades in i isoleringscell. Att hon alls överlevde berodde på en av Tredje rikets mest egenartade gestalter: Melitta Schiller. Hon var född i en välbärgad judisk familj och ingift i familjen Stauffenberg. Till yrket var hon testpilot och ansågs så viktig för flygvapnet, att hon inte drabbades av judeförföljelserna. Hon lyckades dock inte rädda Ninas mor.

De överlevde

Hur överlevde Nina von Stauffenberg i Ravensbrück? Senare skrev hon: ”Man överlämnar sig i Guds hand, och redan det är en stor hjälp.” Hon var musikaliskt begåvad, och med den musik hon hade inom sig genomförde hon väl planerade musikaliska soaréer i sin isoleringscell. Helt ensam var hon inte. Hon var gravid, när hon arresterades, och i fångenskapen födde hon dottern Konstanze, som märkligt nog överlevde, och som alltså nu skrivit biografin om sin mor. Under krigets slutskede fördes Nina med sitt nyfödda barn från det ena fängelset till det andra av en militärpolis, som till sist bara lämnade henne.

Till det mest gripande hör skildringen av 20 juli-barnens öden. Också de fängslades och fördes bort  under falska namn. De skulle delas ut till SS-familjer, men den tilltagande förvirringen i Tyskland gjorde att de hamnade på ett barnhem i Bad Sachsa. I den nazistiska propagandan var Stauffenberg förrädarnamnet framför andra.  När en av Ninas söner skulle undersökas av en läkare, tilltalades han med det falska namn Gestapo gett honom. Han svarade: ”Jag heter Stauffenberg.” Undan för undan avslöjade barnen sina rätta identiteter för varandra, och då upptäckte de att många av dem var släkt. De kom från familjer, som varit ledande och bärande i Tysklands historia.

Var 20 juli ett misstag? Marion Gräfin Dönhoff har kallat 20 juli för ”Samvetets uppror”. Som sådant är det unikt i världshistorien. En av 20-juli-männen, general Erich Hoepner, uttryckte det så: ”Det är inte framgångens glans utan uppsåtets renhet, som avgör insatsens värde.”  De egenskaper, som präglade 20 juli-männen och deras hustrur har av Marion Gräfin Dönhoff sammanfattats i orden:  kontinuitet, ansvar för det gemensamma bästa, plikt, ära och ett visst allvar. 20 juli-männen  betalade med sina liv för sitt samvetes uppror. Deras familjer drabbades av hämnden. Men ingen av 20 juli-änkorna gifte om sig. De hade stått bakom sina män – i allt och för alltid.

20 juli och det nya Tyskland

Marion Gräfin Dönhoff skriver om motståndsmännen: ”Framför allt var det viktigt för dem att det skedde en förnyelse av det moraliska och etiska medvetandet. De var överens om, att ingen enskild och ingen nation kan leva utan en metafysisk dimension.” Det metafysiska är det som går utöver tid och rum. Det är det stabila, förblivande och absoluta – Gud.

20 juli-männen föll vid målet. Men det som de ville överlevde dem och kom att prägla det nya Tyskland. Förbundsrepublikens grundlag börjar med orden: ”I medvetande om vårt ansvar inför Gud och människor …” Rätten i ett folk är mer än majoritetsbeslut. Varje människa har ju rättigheter just genom att hon är en människa, alldeles oavsett partierna. Tysklands president 1959-1969, Heinrich Lübcke, uttryckte det så: ”Rätten skall förankras i de rättigheter som människan fick genom födseln, långt innan det fanns en stat.” Hans efterföljare i ämbetet, Richard von Weizsäcker, skrev 1985: ”Vår grundlags stat är frihetlig. Det innebär att varje enskild medborgare kan hävda sin rätt mot staten med stöd av grundlagen.” Detta är den rättsstat, som 20 juli-männen ville se.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

President Macron. Del 2

av Lars Wedin

franskflaggaEfter den andra valomgången är spelplanen nu lagd – nästan. Macrons parti har en mycket stark majoritet i ”andra kammaren”, hans politiska mandat försvagas dock av det låga valdeltagandet. Den första regeringsombildningen är redan skett. Bland andra har försvarsministern och justitieministern – den senare ledare för koalitionspartnern centerpartiet MoDem – just avgått. Presidenten har haft en första stor sammandragning av de båda ”kamrarna” i något som kallas ”kongress”. Här har presidenten gett sin vision om vad som skall göras och premiärministern har talat om hur detta skall ske.

Macrons huvudinriktning är att reformera ekonomin och arbetsmarknaden. Detta är helt nödvändigt för att han skall kunna bli en partner till Merkel viket i sin tur krävs för att det fransk-tyska paret skall kunna driva EU framåt. Men här kommer han att möta den yttersta vänstern under Mélenchon och de ärkereaktionära fackföreningarna (framför allt kommunistiska CGT) för vilka varje modernisering är ett hot mot ärvda privilegier. Detta kommer att ta mycket kraft från utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nedan följer en genomgång av Macrons program som det har skildrats i olika fora, bl a en studie från franska försvarsdepartementets studieavdelning (DGRIS). Det är i första hand utrikes- och säkerhetspolitiken som här är av intresse. Urvalet är personligt liksom, självklart, analysen av hur detta program – om det genomförs – kan påverka Sverige.

Allmänt

För bara någon månad sedan sades det att Macron var alltför oerfaren och man förutspådde stora svårigheter för honom att få ett stabilt regeringsunderlag. Idag talar man om hans oerhörda taktiska skicklighet och inför andra omgången av de allmänna valen var man snarast oroad för att han skulle få en odemokratiskt stor majoritet.

Han är också ny i utrikespolitiken. Men hans möten med Merkel, Putin och Trump har knappast präglats av någon osäkerhet – tvärt om. Onekligen spännande att han bjudit in Trump till 14-juli paraden; för att imponera? För att visa på Frankrikes självständighet? Det nyligen timade G20-mötet har också visat att Macron vill spela en viktig roll inte minst när det gäller klimatet.

Ekonomin är emellertid den avgörande frågan. Budgetunderskottet måste ned till under 3%; vilket inte blir lätt för Macron har, på politikers sätt, gjort stora ekonomiska utfästelser. 2019 skall underskottet vara nere på 2,9 % medan de offentliga utgifterna skall vara mindre än 50% av BNP år 2022 – när femårsmandatet är slut. För detta måste antalet statstjänstemän minska med 50 000 – 70 000 och stora besparingar göras på sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, två notoriska underskottsområden. Samtidigt skall 15 000 nya poster för gendarmer och poliser skapas liksom 40 000 nya platser i fängelserna. Allt detta innebär en radikal omsvängning från förre presidenten Hollands politik.

Utrikespolitik

Den globala utvecklingen präglas av en ”ny historisk cykel” och en ”ny era av konflikter”. Den strategiska situationen försämras som följd av ökade militärutgifter och militariserad terrorism vartill kommer att det europeiska projektet möter en existentiell utmaning. Demokratin utmanas av auktoritära regimer, som strävar efter att förändra de regionala balanserna. I detta sammanhang pekar Macron särskilt ut Ryssland. Här krävs en fast europeisk hållning. Europa måste hålla ihop och öppna en dialog från en styrkeposition. ” Europa behöver lära sig förstå Ryssland. Sanktionerna existerar och de är nödvändiga så länge överenskommelsen i Minsk inte respekteras. Vi kommer att försöka få dem avskaffade givet att situationen i Ukraina ger möjlighet.” Samtidigt kräver en lösning av kriget i Syrien att man kan komma överens med Putin.

I denna situation är de utrikespolitiska prioriteringarna, i De Gaulles och Mitterands anda, suveränitet, oberoende och strategisk autonomi. Men dessa prioriteringar bör ”inskriva sig i en europeisk ram och i synnerhet i dialog med Tyskland.”

Det europeiska projektet spelar en huvudroll i Macrons politik, traditionellt byggd på det ”fransk-tyska paret”. Den europeiska integrationen inom försvarsområdet måste fördjupas med ”de som vill och som är beredda att investera”. Detta bör leda till ”reell strategisk autonomi på europeisk nivå”. Bland annat skall EU få ett eget militärt högkvarter och ett program för forskning och teknologiutveckling. Han har också föreslagit en ”buy European act”.

Den europeiska gränspolisen bör förstärkas.

Anmärkning; i franskt språkbruk betyder strategisk autonomi bl a en stark underrättelsetjänst som tillåter egen analys och beslut samt givetvis egna medel för att kunna agera.

Macron är alltså inte främmande för ett Europa ”med flera hastigheter” där de som vill fördjupa samarbetet, inte minst inom försvarssamarbetet, kan gå före. Detta program blir lättare att genomföra nu när den eviga stoppklotsen Storbritannien är ute ur leken.

Men detta program står inte i motsats till vikten av fortsatt integration i Nato. Tvärtom ser han EU och Nato som parallella organisationer. Nato har de militära resurserna medan EU har de ekonomiska styrmedel, som krävs för en aktiv försvarspolitik. ”Trumpismen” gör att Europa måste kunna stå på egna strategiska ben.

Här bör nämnas att Frankrike har ett nära samarbete med, främst, USA när det gäller bekämpningen av DAECH. Det franska hangarfartyget, som nu är på översyn, har varit helt integrerad i amerikanska flottstyrkor i Indiska Oceanen och franska chefer har också fört befäl över hangarfartyg från US Navy. Med Storbritannien finns ett allt närmare samarbete inom ramen för överenskommelsen från 2010 som går under namnet Lancaster House.

Politiken gentemot arabländerna och Medelhavet bör utgöra kärnfrågor för fransk diplomati men också, eller framför allt, för Europas politik; speciellt nämns ett närmare samarbete med Algeriet och Egypten. Frankrike bör vidare återfinna sin plats som aktör i Mellersta Östern; särskilt i syfte att bidra till en lösning av krisen i Syrien. Macron säger i en intervju (Le Figaro 22/6) att han kan tänka sig unilaterala franska insatser om en av två ”röda linjer” överträds: användning av kemiska vapen och om humanitära organisationer hindras (definition?) i sitt arbete.

Frankrike fortsätter att vara engagerat i Libanon. Öppningen mot Iran bör fortsättas om atomöverenskommelsen från 2015 respekteras och om Iran bidrar till regional stabilitet.

Macron vill ha en samordnad europeisk insats för att stabilisera Libyen.

Det är tydligt att kraven för ett turkiskt medlemskap i EU inte uppfylls och utvecklingen i detta land leder knappast till en förbättring. Europa bör dock inte stänga dörren för Turkiet.

Israels säkerhet är en oföränderlig princip liksom den palestinska statens legitimitet. Frankrike bör söka efter en  lösning som ger en rättvis och långsiktig fred, som gör att de två staterna kan existera tillsammans i fred.

Ett omfattande partnerskap bör ingås med Afrika. Frankrike kommer fortsatt att försöka spela en stabiliserande roll i Sahel, särskilt då i Mali.

Försvarspolitik

Försvaret behöver stärkas. Försvaret är en politisk prioritering vid sidan av utbildningsväsendet, den inre säkerheten och rättsväsendet. Målet är 2% av BNP 2025, vilket många betraktar som lågt givet att 2% redan idag är normen i Nato och EU. Samtidigt är detta realistiskt givet Frankrikes stora ekonomiska problem. Man bör också komma ihåg att försvarsbudgeten traditionellt varit underfinansierad.

Här kan valet av ny försvarsminister inge farhågor. Florence Parly har tillhört Socialistpartiets vänsterflygel och är expert på budgetfrågor. Däremot har hon ingen erfarenhet av försvaret; en fransk Tolgfors? Eller, spekuleras det, kommer hon att använda sina kunskaper i kommande slagsmål med Bercy (finansdepartementet). Den 6 juli deklarerade emellertid budgetministern (min översättning) att försvarsdepartementets budget kommer att ökas trots ett allmänt sparmål för regeringen om 4 – 5 miljarder €.  ”Våra militärer har sedan länge levt med bristande resurser. Detta innebär inte att det inte skulle gå att genomföra reformer. »” Men denna dag (10 juli) har finansdepartementet föreslagit en besparing på försvarsbudgeten om 850 M€! Den som lever får se…

En viktig budgetteknisk fråga i sammanhanget är hur försvarsmaktens pensioner skall räknas – innanför eller utanför 2%-målet?

Att Macron tar sin roll som överbefälhavare på allvar är tydligt inte minst genom den militärparad han anordnade på Champs Elysées i samband med att han tog över presidentskapet och därmed blev ”chef för försvarsmakten” (chef des armées).

En ny vitbok (motsvarar vår rapport från försvarsberedningen) skall tas fram som grund för nästa försvarsbeslut för åren 2019-2025. Detta skall möjliggöra högre tillgänglighet och en snabbare omsättning av föråldrad materiel. Prioriteringarna är:

  • Cyberförsvar;
  • Underrättelsetjänst, bl a skall en koncentration ske av resurserna i syfte att öka förmågan att bekämpa terrorism;
  • Tankningsflygplan;
  • Ytfartygsflottan (bl a patrullfartyg och studier för nästa hangarfartyg mot 2040) ;
  • Drönare;
  • Satelliter;
  • Bibehållen numerär.

Macron vill skapa någon form av kortare värnplikt om, kanske, en månad. Dess huvudsyfte skall vara att stärka relationen medborgare-stat, medborgare-försvar och den strategiska uthålligheten. Den beräknade kostnaden om 2-3 Md € skall ligga utanför försvarsbudgeten men organiseras genom försvarsmakten och gendarmeriet.

Den operativa reserven skall ökas till 85 000 reservister från försvarsmakten, gendarmeriet, brandkårerna, polisen och civilförsvaret.

Kärnvapenavskräckningen skall bevaras och moderniseras. Den är ”ett nyckelelement i vår strategiska autonomi avseende beslut och insatsers genomförande. Försvarsmakten skall vara i stånd att försvara nationens existens, vilket utgör kärnvapnens existensberättigande. Macron har i detta sammanhang påmint om att vissa stater – läs Ryssland och Nordkorea – ”inte tvekar att använda sina kärnvapenstyrkor i syfte att demonstrera och hota”.  Under sin mandattid kommer han att ta de beslut som är nödvändiga för att bibehålla de två komponenterna i kärnvapenarsenalen: de ubåtsburna och de luftburna.

Operation ”Sentinelle” (militära patruller på gator och torg samt särskilt utsatta platser som järnvägsstationer; idag är närmare 10 000 man insatta i denna operation) skall anpassas till hotet från terrorismen utan ”all dogmatik”. Eftersom Frankrike, liksom Europa i övrigt, har drabbats av upprepade attacker den senaste tiden blir nog en anpassning nedåt svår även om detta är en verksamhet med tveksam effekt. Lagarna skall anpassas så att det nuvarande undantagstillståndet skall kunna tas bort i november. Praktiskt innebär detta att många av undantagstillståndets bestämmelser permanentas.

Macron förefaller vilja begränsa antalet internationella insatser (OPEX). Sådana operationer skall bara genomföras när alla andra möjligheter prövats och det finns utsikter till framgång.

(Försvars-)Industripolitik

Frankrike måste reindustrialiseras för att återfinna sin strategiska autonomi. Det är också nödvändigt att öka säkerheten avseende tillflödet av varor och resurser. Reindustrialiseringen skall möjliggöra ett ökat oberoende speciellt vis-à-vis USA. Samtidigt krävs en konsolidering av försvarsindustrin.

Forskning och utveckling behöver stärkas. Mindre och medelstora företag spelar här en huvudroll.

Maritim politik

Som bekant (?) utgör havet människans framtid. Frankrike med världens näst största ekonomiska zon – 11 Mkm2 – har här en enorm potential som dock hittills inte tillvaratagits. Men havet har ett särskilt avsnitt i Macrons program. Inte minst krävs en verklig maritim strategi. Vidare krävs ett starkt ökat samarbete mellan företrädare för de olika maritima frågorna (energi, transport, turism…). Alltför länge har den maritima politiken saknat en klar vision samtidigt som koordinationen mellan olika aktörer, privata som statliga, har varit otillräcklig. Men mot denna bakgrund saknar många i den maritima näringen en sammanhållande minister. Å andra sidan är den nye premiärministern, Édouard Philippe, före detta borgmästare i hamnstaden Le Havre…

Idag representerar den maritima ekonomin 14% av Frankrikes BNP: tre gånger så mycket som bilsektorn. Ändå görs alldeles för lite för att på bästa sätt utnyttja det maritima området. Av Frankrikes import kommer 85% över havet men bara 1 container av två kommer till en fransk hamn. Här krävs en nationell hamnstrategi som sammanhåller de stora hamnarna med de sekundära och decentraliserade.

Macron kommer också att stödja utvecklingen av marin förnyelsebar energi i syfte att nå de bestämda målen för energitransformering och för att skapa en fransk industri på området.

Frankrike skall förbättra utnyttjandet av sina strategiska marina resurser speciellt inom områdena bioteknologi och jordmetaller – vilket måste innebära en satsning på gruvdrift under vattnet.

Vidare skall den marina forskningen stärkas, skyddet av den marina biodiversiteten ges speciell uppmärksamhet. Allmänt skall statens marina aktörers roll och medel stärkas i syfta att bättre kontrollera det marina området och dess rikedomar.

 Avslutning

Valen är nu över. Nu gäller det att leverera. Kommer Macron att lyckas? Hans stora problem kommer att utgöras av den yttersta vänstern och fackföreningarna som har förmåga – och ofta visat vilja – att störta Frankrike i kaos. Om han misslyckas då kommer nog nästa presidentval år 2022 att stå mellan ytterlighetspartier till höger och vänster med svåra konsekvenser bl.a. för Europa. Men om han lyckas finns möjligheter till en ny ”vår” för Europa.

Även denna utveckling kan dock innebära problem för ett Sverige där en saklig debatt om Europa saknas. Var placerar sig Sverige i ett Europa med fler hastigheter? Sverige kan inte ingå i Europas kärna utan att vara med i euron. Men ingen svensk regering torde vilja lyfta på locket till denna infekterade fråga. Vår ljumma inställning till europeiskt försvarssamarbete kan också medföra problem. Macron torde vara helt oförstående för den svenska synen att EUs försvarspolitik är begränsad till krishantering och därmed är förenlig med svensk ”alliansfrihet”. Inte heller torde den svenska försvarsbudgetens låga nivå framkalla någon entusiasm. Den torde i stället uppfattas som att Sverige inte är berett att ta ansvar för sin säkerhet och än mindre för Europas. Vilket tyvärr är sant.

Ett orosmoln är att Sverige aktivt bidragit till FN-konferensen om förbud mot kärnvapen. Visserligen kommer detta internationella förbud inte att leda till nukleär avrustning i denna tid när kärnvapnen tvärtom fått ökad aktualitet. Men det svenska aktiva deltagande kan leda till konfrontation med inte bara Frankrike – se ovan – utan för oss viktiga stater som USA och Storbritannien. Ett strategiskt självmål! Dessutom är skulle en värld utan kärnvapen inte bli en fredligare värld utan tvärtom.

Sammantaget finns det en stor risk för ett dubbelt utanförskap: utanför såväl Nato som EUs försvarspolitik samtidigt som vi helt saknar strategisk autonomi. Hittills verkar den svenska lösningen vara att placera sig under USAs beskydd. Det kan visa sig vara en mycket farlig politik.

 
Kommendör Lars Wedin är ledamot av KKrVA och KÖMS samt korresponderande ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.

Be aldrig om ursäkt för att vi övar

av David Bergman

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Poliser och personal ur Försvarsmakten omhändertar skadade ungdomar efter ett fingerat terrorattentat mot ett skoldisco. Övningen Meteor prövade personalen till deras yttersta gräns, både i omfattning och realism, endast ett par veckor innan attentatet på Drottninggatan. Foto: Joel Thungren / Försvarsmakten

Det är sent på kvällen när larmet kommer: skottlossning på skoldisco i Uppsala. Den första polisbilen som kör fram mot skolentrén blir direkt beskjuten. Uppsalapolisens insatsstyrka är snabbt på plats men möter kraftigt motstånd av en grupp välorganiserade och välbeväpnade terrorister. Kraftiga detonationer och höga skrik hörs inifrån byggnaden. Det är inte förrän Stockholmspolisens insatsstyrka Piketen tillsammans med förstärkningsresurser från Försvarsmakten anländer som de tillsammans via flera inbrytningspunkter simultant lyckas forcera in i lokalen och oskadliggöra terroristerna.

När det sista skottet tystnat och pannlamporna tänds möts personalen av ett blodbad. Skriken från de skadade och panikslagna bara ökar i styrka. Flera har bortsprängda kroppsdelar, andra har öppna sår medan ännu fler är i chock. Ungdomar drar i poliserna och soldaterna och ber i panik att de ska rädda just deras kompis när de påbörjar triagering och omhändertagande. Det är sen natt innan helikoptern lyft för att transportera iväg den sista skadade. Först nu hittas de tysta och chockade som gömt sig i skrymslen runt om i den enorma byggnaden.

Denna gång var det lyckligtvis inte på riktigt. Sent på natten återuppstår såväl skadade som avlidna på ett givet kommando och personalens agerande utvärderas grundligt inne på garnisonsområdet i Uppsala. Det avslutande momentet var kulmen på övningen Meteor där en och en halv veckas fördjupande utbildning växlats med praktiska moment i Uppsala, på Berga, i Stockholms skärgård och på Gotland. För att säkerställa realismen i momenten hade professionella figuranter med amputerade armar eller ben lejts in från det brittiska företaget Casualty Resources (tidigare Amputees in action) tillsammans med busslaster av frivilliga skolungdomar. Sminkpersonalen hade gjort figuranternas skador så verklighetstrogna att de, trots vetskapen att de inte var riktiga, blev obehagliga att titta på.

Denna gång fanns jag i övningsledningen. Något som gav mig tid och möjlighet att reflektera lite extra, varav två saker utmärker.

Det första rör behovet av realistiska övningar och vad de ger personalen. Den 7 april, bara några få veckor efter slutmomentet på övningen, skedde dådet på Drottninggatan i Stockholm. Flera ur personalen som övades den natten i Uppsala fanns på plats efter attentatet i Stockholm, bättre förberedda med slipade färdigheter. Att eftersträva en sådan realism i övningar har dock en tendens att orsaka diskussion inom organisationen. Jag har vid mer än ett tillfälle mött de som med skeptiska röster menat att sådana typer av övningar eller bilder från dem ”kan missförstås”. Självklart kan de missförstås! De avbildar en extrem miljö som i alla andra kontexter än en övning skulle vara otänkbara. Men det utgör på inget sätt en anledning att avstå från att öva. Efter att ha sett ocensurerade bilder från attentatet på Drottninggatan kan jag konstatera att realismen i övningen hamnade väldigt nära verkligheten. Då vi förväntar oss att personal skall kunna verka och prestera i extrema miljöer har vi ett långtgående ansvar att öva dem med moment som så nära som möjligt återspeglar de extrema krav som en skarp situation kan komma att ställa på dem.

Det andra rör buller-klagarna och att vi aldrig ska be om ursäkt för att vi övar. Övningen drog till sig mycket uppmärksamhet från närboende, kanske mest så momenten i Uppsala som genomfördes nära tätbebyggt område. Huvudsakligen var kommentarerna som så ofta väldigt positiva. Främst skolungdomar och pappor med barn på axlarna kom glatt springande för att titta på fordon och helikoptrar samt prata och ställa frågor. Det fanns dock självklart enskilda individer som trots omfattande information & skyltning inte upplevde sig ha fått någon information och krävde att vi skulle sluta bullra. En skrikande man krävde en ursäkt och att vi omedelbart upphörde med vad vi gjorde, annars skulle han ringa polisen. Vi gick honom halvvägs till mötes: då det just då inte fanns fler poliser någonstans i Uppland än på den platsen kunde vi bespara honom att ringa.

Det är ett enkelt faktum att oaktat hur väl vi informerar så kommer det alltid finnas individer som upplever sig oinformerade. Det finns också de som helt enkelt rent principiellt eller ideologiskt inte tycker om att försvaret finns, och som en följd av det reagerar negativt på att vi övar. Det har de givetvis all rätt att tycka, det är till och med den rätten vi försvarar, men då är anledningen till deras reaktion något helt annat än informationen från myndigheten. Ibland har klagomål på telefon eller bara orden ”Någon har reagerat” varit tillräckligt för att få även höga chefer att vackla vad gäller verksamhetens fortsättning. Jag är den förste att beklaga om vår verksamhet orsakat någon olägenhet. Att vara vänlig och professionellt bemöta alla, även skrikande surpuppor, är också självklart. Men jag kommer aldrig, aldrig be om ursäkt för att vi övar.

Personalen som hanterade attentatet på Drottninggatan har fått oerhört mycket beröm, av goda anledningar. Likaså i många andra situationer där poliser och soldater ställts inför svåra och ibland livshotande situationer. Men goda prestationer kommer sällan utan god utbildning och realistiska övningar. Så fortsätt att öva, så realistiskt som möjligt, och be aldrig någonsin om ursäkt för det.

https://www.youtube.com/watch?v=UWpO8JP8s1A

 
Författaren är major, försvarsmaktsdoktorand och ledamot av KKrVA:

Genomlys säkerhets- och försvarspolitikens misslyckande

av Claes Arvidsson

”Den 16 juni 2009 beslöt riksdagen att värnplikten i Sverige skulle vila i fredstid, vilket i praktiken innebar att värnpliktsförsvaret avskaffades. I avsaknad av en allvarlig militär hotbild mot Sverige prioriterades försvar av det svenska territoriet ner, till förmån för ett aktivt deltagande i internationella militära insatser med anställda soldater i alltid tillgängliga militära förband. Försvarskostnaderna som andel av Sveriges BNP tenderade att minska.”

Så inleder Joakim Berndtsson, Ulf Bjereld och Karl Ydén en presentation av SOM-institutets pejling av svenska folkets syn på försvar och säkerhet på DN-debatt 15/6. De fortsätter artikeln med konstaterandet att ”i dag är situationen närmast helt förändrad”. Det är sant. Det nationella försvaret står i fokus.

Genom att slå fast att försvarsbeslutet 2009 skedde ”i avsaknad av en allvarlig militär hotbild” ansluter de tre sig till en verklighetsbeskrivning som man i politiken gärna tar fasta på när det blickas tillbaka på avvecklingen av det nationella försvaret. Att det var rätt då men blev fel på grund av att verkligheten förändrades och att politiken därmed måste läggas om. Brytpunkten blir då det ryska kriget mot Ukraina och annekteringen av Krim 2014.

Kort sagt, politik som rationellt handlande.

En mer principiell invändning mot det sättet att argumentera är att en stat alltid måste ha ett nationellt försvar – evig fred kan aldrig tas för given.

En annan fråga är hur ”avsaknad av allvarlig militär hotbild” ska tolkas. Det är lätt att instämma i att en sådan saknades under den tid då det nationella försvaret avvecklades, men därmed kan och bör man inte sätta punkt. Den intressanta frågan när det nu görs försök att skriva den politiska historien, är om det fanns en riskbild som i sådana fall ger ett annat perspektiv på 2009 och 2014.

I själva verket ringde varningsklockorna redan före 2009 och sedan alltmer ihållande under perioden fram till 2014.

I min bok Fritt fall: Nedslag i debatten om försvar och säkerhet i Sverige (Penna till papper bokförlag 2017) kan man i artikelform följa hur utvecklingen i Ryssland blir alltmer negativ under 2000-talet. Mer auktoritärt inåt, mer aggressivt utåt. Allt kombinerat med ett militärt återtagande. Riskbilden förändrades till det sämre. Än mörkare blev den i augusti 2008 då det ryska kriget mot Georgien ägde rum.

Så ja, det fanns en riskbild som ett välfungerande politiskt system borde ha tagit höjd för. Ändå var det bara folkpartiet liberalerna som efter Georgienkriget tog intryck av den förändrade lägesbilden, och började lägga om partiet kurs från en politik som bars upp av tanken på självvald internationell insats till behov av ett nationellt försvar.

Via artiklarna i Fritt fall kan man följa försvars- och säkerhetspolitiken under mer än ett decennium – under statsministrarna Persson, Reinfeldt och Löfven. En slutsats är att det rör sig om ett kollektivt politisk misslyckande. En annan är att det vore både klädsamt och viktigt om de statsbärande partierna – socialdemokraterna och moderaterna – gjorde upp med vad de gjorde.

Men det är inte allt. Framför allt behövs en genomlysning av misslyckandets anatomi för att vaska fram de faktorer och processer som bidrog till att det politiska systemet inte reagerade. I stället följde man den gamla kartan i en ny terräng. En sådan analys handlar om historieskrivning, förståelsen av försvarspolitiken som politikområde och inte minst viktigt om lärande.

Det gäller också att se framåt. Kunskap, debatt och lärande skulle vinna på ökad offentlighet kring försvar och säkerhet. Några förslag med fokus på debatt, vidsyn och granskning av politik och myndigheter:

  • I myndighets-Sverige är fristående inspektioner numera ett vanligt inslag. Försvarets myndigheter borde på samma sätt ha externa inspektioner.

  • Stärk forskningen om försvar och säkerhet vid universitet och oberoende högskolor (FHS-modellen har fortfarande inte lyckats övertyga). En omvandling av professuren i underrättelseanalys i Lund till ett lektorat är fel väg att gå.
  • Ge FOI:s säkerhetspolitiska analysenhet ett fast grundanslag – i stället för att som nu planera för en nedragning på anslaget.
  • KKrVA skulle kunna bidra mer till det offentliga samtalet genom att inrätta ett råd bestående av 3-4 akademiledamöter som en gång per år redovisade en granskning av aspekter på försvars- och säkerhetspolitiken. Modellen för detta kan hämtas från tankesmedjan SNS:s Konjunkturråd respektive Demokratiråd, som med sina årliga rapporter belyser politik, problem och tendenser.

Försvar och säkerhet skulle må bra att ses på som ett vanligt politikområde.

Det skulle också visa vad som särskiljer.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Ryska kärnvapen – ett svårhanterligt hot

av Jan Leijonhielm

Ingolf Kiesow lyfte i denna blogg nyligen förtjänstfullt frågan om kärnvapenproblematiken i Sydöstasien och de implikationer den kan få för europeiskt och svenskt vidkommande. Frågorna aktualiseras även i den rapport FOI nyligen publicerade om kärnvapensituationen. Denna innehöll bl a en analys av de ryska taktiska kärnvapnens roll. Slutsatserna är förvisso välbekanta, men förtjänar att upprepas även i detta forum, främst därför att de kan komma att utgöra ett svårhanterligt problem vid en eventuell militär konflikt med Ryssland, inte minst ur svensk synvinkel.

Kärnvapen spelar, som tidigare påpekats i en rad studier, en stor roll i ryskt militärt tänkande, men även politiskt. Stormaktsambitionerna vilar i hög grad på innehavet av strategiska kärnvapen och kärnvapenretoriken under senare år har varit tydlig och ökande. Vilken roll de substrategiska kärnvapnen har är däremot fortfarande i flera avseenden oklart. Som bekant har de inte omfattats av några nedrustningsavtal.

Militärdoktrinen, d v s den öppna varianten, ger inte många ledtrådar, frågan har väckts om det över huvud existerar en doktrin vad gäller slagfältsanvändning. Vi vet ännu inte hur många de är, var de lagras, hur de är tänkta att användas som slagfältsvapen, på vilka nivåer de kan sättas in och var beslutet om användning ligger i den militära eller politiska hierarkin. Likaså är det oklart vilka vapensystem som kan användas som bärare, t ex hur stor kärnvapenkapacitet tyngre artilleri har. Att marinen, missilförband och flyget förfogar över taktiska kärnvapen är dock sedan länge ett faktum.

Den teoretiska ryska debatten tar förvisso upp dessa frågor, men ofta tycks man tänka i termer av de-eskaleringsfaktor, d v s en tidig användning som skall tvinga motståndaren att avstå från en upptrappning, och i stället väljer att fortsätta användningen av konventionella medel.

Ser man till andra faktorer som kommer att påverka den ryska användningen av taktiska kärnvapen kan man konstatera att kärnvapenanvändning sedan decennier har ett starkt fäste i den högre officersutbildningen. I ett stort antal teoretiska övningar används dessa som ett effektivt slagfältsvapen mot fasta anläggningar, truppkoncentrationer o dyl. Att man även övar detta i större återkommande övningar, som Zapad och Tsentr kan avläsas i förekomsten av deltagande kärnvapenförband, medan vi däremot har sämre kunskaper om hur de mer precisa målen ser ut. Det är också uppenbart att man övar större insatser i östra militärområdet, mot en eventuell kinesisk motståndare. Sammanfattningsvis konstaterar FOI-rapporten att man på rysk sida lägger en betydande vikt vid användningen av slagfältskärnvapen.

Det existerar dock, som framgått, en rad oklarheter, sannolikt med avsikt, beträffande de nukleära slagfältsvapnen. Decennier av utbildning, övning och acceptans av användning torde dock göra det mycket svårt att i ett skarpt läge ändra detta tänkande, det mesta talar för att de kommer att användas. Det innebär inte bara en osäkerhet som gör motåtgärder svåra, det medför också att t ex Sverige skulle ställas inför ett mycket påtagligt utpressningshot.

Detta hänger i sin tur ihop med frågan om vi skyddas av ett amerikanskt kärnvapenparaply, en fråga som Ingolf Kiesow tog upp i sitt blogginlägg. Om ett sådant fortfarande existerar, vilket uttalanden från den amerikanska militära ledningen antyder, gäller det även hot på en taktisk nivå? Är det särskilt troligt att den nuvarande amerikanske presidenten skulle riskera en kärnvapeneskalering om en icke-Natomedlem som Sverige hotades av en taktisk laddning över en mindre svensk stad? Frågetecknen är många och oklarheten uppskattas säkert även i Moskva, som i ett gråzonsläge torde kunna spela på ett varierande antal hotinstrument.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Hur långt kan och bör svensk-finskt samarbete drivas?

av Karlis Neretnieks 

Jag fick nyligen en fråga om vad jag ansåg om finskt och svenskt Natomedlemskap och vad ett fördjupat samarbetet mellan Sverige och Finland skulle kunna innebära. Här några tankar.

Den bästa lösningen vore att båda länderna blev Natomedlemmar och samordnade sin planering och verksamhet inom ramen för alliansen. Förutom de fördelar som medlemskapet skulle innebära avseende möjligheterna till gemensamma operationer och att få stöd från andra länder så skulle Sverige och Finland därmed också omfattas av Natos kärnvapenavskräckning. 

Då ett medlemskap för närvarande inte tycks vara aktuellt så kommenterar jag främst det svenska-finska bilaterala samarbetet.

Att det svensk-finska samarbetet skulle kunna leda till en formell militärallians mellan länderna anser jag inte vara realistiskt. Det skulle i praktiken kräva en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. Något som jag inte tror är möjligt med de militärstrategiska förhållanden som råder och ländernas olika historiska erfarenheter.

Är någon av regeringarna beredd att ovillkorligen lova att man kommer att gå i krig för det andra landets skull även i situationer där man eventuellt skulle se en chans att själv hålla sig utanför en konflikt? Bara för att ge två exempel. Är Finland berett att hota Ryssland med krig om Ryssland ställer krav på Sverige att få ”låna” Gotland i händelse av en allvarlig kris i Baltikum? Är Sverige berett att gå i krig om Ryssland ställer liknande krav att få ”låna” delar av finska Lappland för att skydda baskomplexen på Kolahalvön kopplat till en allvarlig kris på Nordkalotten?

Det grundläggande problemet är att Finlands och Sveriges gemensamma resurser inte räcker till att föra ett framgångsrikt försvarskrig mot Ryssland. Båda länderna är beroende av utländsk hjälp för att kunna försvara sig. Sverige behöver den mycket tidigt. Finland har en bättre uthållighet men är också beroende av stöd i ett mer utdraget förlopp. En svensk-finsk försvarsallians löser inte ländernas försvarsproblem.

Lägger vi därtill historiska erfarenheter så tror jag inte att något av länderna (kanske främst Finland), är berett att driva den operativa samordningen så långt att man blir helt, eller mycket starkt, beroende av det andra landet för att överhuvudtaget kunna försvara sig. Att, som det föreslagits av vissa, till exempel ha ett gemensamt flygvapen ter sig därför som måttligt realistiskt.

Att göra sig starkt beroende av ett annat land måste vara förknippat med mycket stora fördelar för att man ska gå den vägen. Det är i grunden bara klokt om den andre allianspartnern är så stark att den egna förlusten av handlingsfrihet uppvägs av en avsevärt högre avskräckningsnivå, eller om det skulle utbryta ett krig ger rejält ökade möjligheter att nå en gynnsam fred. En allians mellan Sverige och Finland uppfyller inte de kriterierna för något av länderna.

Jag ser därför inte en formell försvarsallians mellan Sverige och Finland som en framkomlig, eller lämplig, väg.

Vad är det då vi bör sträva efter?

Det övergripande målet bör vara att skapa en osäkerhet i Ryssland om man eventuellt kommer att behöva möta svenska som finska stridskrafter som samverkar i händelse av ett angrepp mot något av länderna. Det elementet i en rysk riskkalkyl skapas genom att utveckla en långtgående interoperabilitet mellan svenska och finska stridskrafter – de ska kunna slåss tillsammans på ett effektivt sätt i situationer där svenska och finska intressen sammanfaller.

Exempel på konkreta åtgärder för att nå det målet skulle kunna vara:

  • Gemensamma övningar, något som redan pågår men som skulle kunna utvecklas än mer – man visar att man kan slåss tillsammans.
  • Gemensam, eller åtminstone koordinerad materielanskaffning, i större utsträckning än idag – det borde göras även om det inte innebär några ekonomiska vinster, här är det övergripande målet ökad interoperabilitet det viktiga.
  • Gemensam utbildning av framförallt officerare – en grundläggande faktor för effektiv samverkan i krig.
  • Gemensamma stabsövningar för att hantera olika scenarier – det innebär inte att man förbinder sig att agera tillsammans i alla situationer, men det skapar en mental beredskap för att göra det.
  • Samordnad luft- och sjöövervakning – något som sker redan idag men som kan utvecklas.
  • Gemensam incidentberedskap i fred och vid kriser med en delvis gemensam ledningsfunktion – något som också bäddar för samverkan i krig om det skulle bli aktuellt.

Ytterligare en viktig fördel med ett nära samarbete är att det kan bidra till att göra båda ländernas egna försvarsförmågor bättre.

Sveriges mycket begränsade tillgång på markstridsförband gör det svårt att genomföra allsidiga och större övningar. Att kunna delta i finska övningar skulle ge svenska chefer och förband erfarenheter som de knappast kan få genom att bara öva med svenska resurser i Sverige.

Finland saknar ubåtar. Att kunna öva mot (och med) svenska ubåtar skulle sannolikt vara en värdefull erfarenhet för den finska flottan.

Det sker redan viss gemensam övningsverksamhet, främst när det gäller flygstridskrafterna, men här skulle samarbetet mellan länderna kunna, och borde, bli mycket mer omfattande.

Den utökade gemensamma övningsverksamheten skulle självfallet också öka förmågan att samverka i krig.

Här kan det finnas skäl att påpeka att vid olika åtgärder som syftar till att fördjupa det svensk–finska samarbetet så måste båda länderna samtidigt snegla på hur åtgärderna kan kopplas till eventuella Nato-operationer i händelse av en konflikt i det nordiska området. Även om länderna inte är medlemmar i Nato så är det svårt att föreställa sig scenarier där samverkan med alliansen inte kommer att utgöra en vital del av svenska och finska försvarsoperationer.

Sammantaget, ett fördjupat svensk-finskt samarbete gynnar båda länderna. Det övergripande målet bör vara att skapa bästa möjliga förutsättningar att slåss tillsammans – för att därmed öka osäkerheten i eventuella ryska kalkyler.

Samarbetet får dock inte leda till att det skapas sådana ömsesidiga beroenden så att länderna tappar förmågan att bedriva militära operationer på egen hand om den politiska/strategiska situationen skulle kräva det.

 

Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA.

En rejäl svensk upprustning är det bästa vapnet för fred och säkerhet

av Lars Fresker

Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?

 
Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande.

Ett uppvaknande har skett hos politikerna rörande behovet av ett nationellt försvar, efter väckarklockan Georgien 2008 och kallduschen Ukraina 2014. Idag råder ingen tvekan om att Ryssland är villigt att använda våld mot sina grannländer för att nå utrikes- och inrikespolitiska mål.

Sverige agerar fortfarande internationellt. Det är helt sant att svenska officerare och soldater gör ett bra jobb i Mali, Afghanistan och Irak. Våra soldater och officerare erhåller beröm för sin goda utbildning och för de bidrag de ger till fred och säkerhet. Svenska soldater och officerare är bärare av en god demokratisk tradition och har en syn på sitt uppdrag och sina medmänniskor som följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därigenom höjer vi effekten på de fredsinsatser vi deltar i. Fast faktum kvarstår. Det är små insatser vi förmår göra idag och Försvarsmakten har svårt att personalförsörja dem på grund av en liten organisation med många vakanser.

Samtidigt bleknar våra nuvarande insatser i jämförelse med det uppenbara behovet av militär förmåga att bygga fred och säkerhet. Idag kommer de största enskilda flyktinggrupperna till Europa från Syrien och Afghanistan. I fallet Afghanistan är det ett kvitto på vårt egna misslyckande. Vårt misslyckande i betydelsen Västs misslyckande. Vi lämnade Afghanistan innan vi var klara. USA lämnade och Europa saknar förmågan att klara av insatserna där på egen hand. Konsekvenserna, bland annat i form av de civila som kriget hemsökt, kommer till oss nu.

För Sveriges del borde den tidigare målsättningen, att ha reell förmåga att ha minst en svensk bataljonsstridsgrupp insatt internationellt, i hög konfliktnivå, över tid, vara rimlig. Därutöver borde det finnas förmåga till några mindre internationella insatser med lägre numerär. För att lyckas med det, samtidigt som vi tryggar Sverige, krävs en ökning av antalet militära förband. För att lyckas med insatser både nationellt och internationellt parallellt krävs att vi behåller systemet med anställda heltids- och deltidstjänstgörande. Det systemet bygger på ett reellt behov som kommer ur dagens konflikter. Det får nu inte kastas ut som barnet med badvattnet bara för att vi nu återtar värnplikten som åkte ut vid det förra totalomkastet i försvarsinriktning.

Vi lever i en globaliserad värld. Säkerhet byggs både hemma och borta. Det är fortfarande lika sant som under 2000-talets början. Det torde vara tydligt för alla att globaliseringen inte bara handlar om ekonomi, migration och ideologi, utan också gett oss en globalisering av våld och krig. Konflikterna ute i världen pågår numera också här hemma i Sverige och Europa i form av terrorism. Har vi råd att låta bli att satsa både på nationell och internationell militär förmåga?

Sveriges militära ambitionsnivå, nationellt och internationellt borde vara; Att på en ökad nivå verka mot de säkerhetshot vi alla står inför. Sverige borde vara en del i en gemensam västlig vilja att motverka att krigen driver miljoner på flykt och in i desperation. Ett starkt och upprustat försvar är det bästa verktyget för fred både hemma och borta.

Men finns den politiska förmågan att se det militära försvaret som det verktyg det faktiskt är? Lyft blicken under nästa valrörelse! Och varför inte börja med det redan under årets politikervecka i Almedalen?

För övrig anser jag att lägstalönerna i Försvarsmakten, som stått still sedan 2012, måste höjas.

 
Författaren är ordförande Officersförbundet.

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist 

Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.

I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).

Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.

Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog  a l l a  mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.

Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.

Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.

Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.

Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare

Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.

Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.

Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.

Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.

Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.

Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Förmåga att döda

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd Daniel Bergman beskriver. I början på 2000- talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

ÖB sega gubbar – svar på replik

av Frank Rosenius

Ledamoten Jonas Haggren, tillika chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning, har 2017-05-02 gjort ett blogginlägg med anledning av mitt inlägg 2017-03-20 rubricerat ”ÖB sega gubbar?”.

Jag är tacksam att en representant för HKV ger sig in i debatten kring försvarsmaktens förmågor. Bakgrunden till mitt inlägg var bl a att nu gällande Försvarsbeslut 2015 entydigt anger att vi är och kommer att vara alliansfria. Detta innebär att Försvarsmakten har att planera våra försvarsoperationer med den utgångspunkten. Ett angrepp kommer således att inledas utan att vi får hjälp. Med denna utgångspunkt anger försvarsmakten i sin militärstrategiska doktrin att vi ”skall undvika att förlora kriget”.

Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ”tröskeleffekt, ”motståndaren snabbt kunna mötas” och ”uthålligt motstånd” med ”undvika att förlora kriget”. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ”ta inga risker, spara på resurserna”. För en angripare kan detta ge ett intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mera nyanserad skrivning.

Av Haggrens inlägg inledningsvis och avslutningsvis, drar jag slutsatsen att försvarsmakten delar min uppfattning att densamma är underdimensionerad och att vi idag inte framgångsrikt kan försvara oss mot ett väpnat angrepp.

Krigsvetenskapsakademien kommer i slutet av året inom ramen för projektet ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” att ge sin syn på ett modernt Totalförsvar som hanterar dagens utmaningar inklusive att vi skall kunna försvara oss inledningsvis utan hjälp utifrån.

 
Författaren är viceamiral, tidigare stf ÖB samt hedersledamot av KKrVA och ordförande i projektet KV21.

President på marsch – en diskussion om det franska presidentvalet och dess konsekvenser. Del I

av Lars Wedin

Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

  • Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
  • Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
  • President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
  • Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
  • Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

It is time to burst the western A2/AD bubble

by Jyri Raitasalo

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system.

It is true that Russia has been developing and fielding new long-range weapon systems lately. In addition it is true that these would pose a challenge to NATO forces in the case of a military conflict between Russia and the West. However, I argue that the recent western A2AD discourse is as much a reflection of two decades of outright neglect concerning the development of real high-end military capability in Europe and within NATO against advanced state-based adversaries than it is about Russia’s new capabilities.

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations.

Bluntly put, for two decades many western states have focused on marginal military threats out-of-area to guide the maintenance and development of their militaries. Now that Russia has brought back the traditional great-power perspective to international politics and military affairs in Europe and in the close proximity of Europe, many Western states have become surprised as they lack the capabilities – nationally and in many cases even in a multinational setting – to deter or fight conventional large-scale war. A2AD has become one western tool to manage the confusion and surprise that Russia’s actions have caused within the West.

Western A2AD narrative reveals how hollow many European military forces have become – when looked from the perspective of high-end warfighting. By deploying modern military systems to advance its interests Russia is allegedly doing something strategically brilliant and new. Within the West this deteriorating security situation has been called “the new normal”. Looking at the situation today it might be better described as the “old normal” – recognizing how great powers sooner or later drift to the opposing sides in international affairs.  The Cold War era great-power confrontation was a good example of that.

If anything, the two decades of the post-Cold War era (1990-2013) could in retrospect be called “the new abnormal”, at least according to the Western reading of this era. It was supposed to be a non-zero-sum world of managing common security threats in a globalizing and increasingly interdependent world. Former adversaries – Russia included – were engaged and cooperated with. This era coincided with the post-Cold War American unipolar moment – two decades of sheer western (read: American) dominance in international politics.

The events already in Georgia (2008) – but at the latest in Ukraine (2014) – brought a quick end to this western post-Cold war era strategic myth. Unfortunately during this 20+ years many western (read: European) states lost a good part of their military capabilities and the associated military ethos related to national and territorial defence by military forces. The ongoing western A2AD discourse needs to be understood against this western predicament: having given up many of the high-end warfighting skills and capabilities, and faced with the resurgent (but very traditionally behaving) great-power Russia, western states need something that can explain away the conceptual surprise and the associated challenge that Russia’s actions have caused. The western A2AD discourse has served precisely this function – it has facilitated the western states to come to terms with Russia’s confrontational actions, which have been contradictory to the post-Cold War era western outlook to international politics and strategic affairs.

At the heart of this western A2AD narrative are Russia’s new long-range military systems. They make easy headlines and their destructive potential can be easily represented by drawing circles on the map of Europe. As was reported in March 2015,

“The Iskander missiles deployment to Kaliningrad reflects Moscow’s readiness to raise the ante in response to NATO moves to deploy forces closer to Russia’s borders. The missiles, which are capable of hitting enemy targets up to 500 kilometers (310 miles away) with high precision, can be equipped with a nuclear or a conventional warhead. From Kaliningrad, they could reach several NATO member states.”

This kind of Iskander (or other) missile deployment news, focusing on the technical aspects of military systems, bring almost nothing new to the strategic equation in Europe. Russia (and the Soviet Union before its demise) has for decades had the possibility to target any city or military facility with conventional or nuclear warheads. Also, deploying mobile platforms has a sound military logic – mobile platforms are supposed to be moved and deployed where needed.

The down side of the western A2AD narrative is located in the fact that it has actually empowered Russia at the expense of the West. Today we face a situation where western media and even western statesmen react with frenzy whenever Russia deploys new military systems and by so doing creates new or reinforces its existing “A2AD bubbles”. Iskander and S-400 Triumf launchers have become a way for Russia to communicate non-verbally its discontent about western actions. Moreover, Russia does not even have to actually deploy any “A2AD systems” in order to make a point. It is enough for Russia to declare its intent to deploy these systems. After such a declaration, Western media is guaranteed to deliver the message to a worldwide audience.

As an example, the Express published a story in November 2016 on an “ACT OF WAR: Putin deploys nuclear missiles IN EUROPE as he admits FURY at Nato expansion”. And the essence of the story was told upfront in the beginning of the piece: “AN ALARMING signal Vladimir Putin is preparing for war has come after his top military chiefs revealed the Kremlin is deploying much-feared Iskander and S-400 long-range missile defence systems deep inside Europe.”

The above-mentioned article relies on the mainstream way in the West to conceptualize one’s adversary’s military capability: focus only on the technical aspects of modern weapon-systems without any reflection about the dozens of ways to neutralize their “edge”. For example, to thwart the combined threat posed by ballistic missiles and long-range air defence missiles – what in the western strategic parlance is called A2AD threat” – the following counter-measures can be used:

  • International cooperation, alliance-politics (expanding the area of operations, collective action/defence)
  • Intelligence, Surveillance, Reconnaissance (analyze the threat, early warning),
  • Decentralization (multiply the number of targets, saturate the battlefield),
  • Deception (confuse the adversary),
  • Fortification (hardening targets to minimize losses),
  • Maneuver (difficulties for opponent to locate troops/systems),
  • Protecting the troops/systems (e.g. missile defence),
  • Taking out the threat directly (long-range fires, electronic warfare, special operations forces, cyber capabilities),
  • Minimizing the threat indirectly (degrading the opponents ability to control its systems, e.g. destroying C2-assets or degrading its electricity production),
  • Developing defensive systems (e.g. flares, chaff, HARMs, jammers, standoff capability, stealth, passive sensors), and
  • Developing TTPs (how to operate in a high-risk environment, e.g. tactical maneuver).

The list above is only indicative of the vast pool of strategic, operational, tactical and technical level means to counter the so-called A2AD systems or bubbles. But the bottom line is clear: focusing solely on the technical and/or tactical aspects of adversary’s military systems may make good headlines, but it does not by itself facilitate the formulation of sound strategy.

In addition, it should be noted that deploying military assets – any military assets – to the previously mentioned Kaliningrad is a real problem for Russian military planners or commanders, at least when the shooting war starts. Kaliningrad is a small exclave, surrounded by NATO member-states. Defending Kaliningrad without going nuclear is almost unimaginable. The alternative for Russia would be a large-scale conventional military push west (and north from Belarus) in order to pre-empt any future military operation taking place from the area of the Baltic states. Even this would not be sufficient to secure the Kaliningrad area, as NATO would be able to stage forces using its strategic depth in Western Europe until sufficient reinforcements in terms of troop numbers and capabilities had arrived.

Much of the western A2AD narrative is located on the military-technical or tactical levels. It almost completely bypasses the operational, military strategic and grand strategic level thinking and logics. Being able to pinpoint A2AD bubbles on the map – containing some sophisticated long-range military systems – does not a good strategy make.

 
The author is lieutenant colonel, docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and a member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views expressed here are his own.

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Håll ut menige Stig Nilsson, du är inte glömd!

av David Bergman

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

I 45 år har han suttit fången! Den svenska soldaten Stig Nilsson tillfångatogs under oklara omständigheter 1972 medan han fullgjorde sina plikter. Men trots att han suttit fängslad längre än Nelson Mandela och passerat pensionsåldern har han under alla år lojalt skyddat sina kamrater och sitt land genom att bara ge fienden sitt namn, grad och nummer: Menige Stig Nilsson, född den 10 juni.

Stigs agerande inte bara följer handboken, han är handboken i hur man skall agera som soldat för den händelse man trots tappert kämpande och alla uppoffringar ändå blir tagen fånge. Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält – SoldF – blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor (kanske för att förvilla fienden) men han har alltid fyllt år den 10 juni. Han har även alltid haft ett korrekt agerande mot sin förhörsledare, inte avslöjat mer än vad konventionerna kräver av honom, men han har även understrukit vikten av att i fångenskap bibehålla stridsvärdet genom fysisk aktivitet, värna om sammanhållningen bland kamraterna så att ingen blir utfryst men även plikten att fly om möjligheten uppenbarar sig.

SoldF är även något av en kulturskatt. Sedan 1972 års version har Alf Lannerbäcks karaktäristiska och pedagogiska teckningar illustrerat skriften som lärt så många värnpliktiga grunderna i soldatyrket. Lannerbäck var själv officer vid Svea Livgarde men efter en skada började han teckna på heltid vid Arméns Bilddetalj och har sedermera utgjort grunden och senare förebilden för efterföljande illustratörer av SoldF och andra militära publikationer.

Men framförallt har Stig fyllt ett gott syfte. De flesta av oss fruktar för den realistiska överlevnadsutbildningen som lär ut till soldater hur de ska agera i fångsituationer. Men från händelser med svenska och andra länders soldater i exempelvis Bosnien, Kongo och Ukraina påminns vi med jämna mellanrum om vad konflikter kan innebära. De flesta minns säkert den svenske officeren Thomas Johansson som så sent som 2014 tillfångatogs under ett observatörsuppdrag i Ukraina. Den realistiska fångutbildningen och instruktionerna i SoldF är relevanta och behövs.

Inom en överskådlig framtid kommer en ny version av SoldF. Den som undrar vad som händer med menige Stig Nilsson får ge sig till tåls tills den nya versionen är fastställd. Men en sak är säker: Håll ut Stig, du är inte glömd – Grattis på födelsedagen!

 
Författaren är kapten, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Urval och utveckling

av Rune Carlsson

En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.”

Kungl. Artilleriregementet delades 1794 upp i fyra regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska (alla nedlagda). Vid vart och ett av dessa fanns ett artilleriläroverk. Tre kategorier fick sin utbildning där: konstaplar, oexaminerade officerare och underofficerare samt examinerade officerare. Krav för att bli officer var avlagd ”Bössmästeriexamen” och för att utnämnas till löjtnant ”Generalexamen”. På Marieberg i Stockholm, som nämnts ovan, grundades 1818 Kungl. Högre artilleriläroverket. Det var från början enbart avsedd för artilleribefäl. Senare kom även elever med tillräckliga förkunskaper ur ingenjörkåren och andra truppslag att antas.

Till årskursen 1846 antogs för första gången tre icke-militärer som civilingenjörselever. De fick en anpassad läroplan. Ämnet veterinärkunskap byttes t ex ut mot civil byggnadskonst. De flesta av kursens 1 500 timmar ägnades åt väg- och vattenbyggnadskonst, matematik, mekanik och fysik. Men det finns också en helt civil historia. Den börjar med Teknologiska institutet, som grundades i Stockholm 1826. Utbildningen där var relativt elementär och hade kopplingar till hantverk och skråväsen. Fram till 1845 tilldelades eleverna gesällbrev vid avgångsexamen.

Därefter kom högre inträdeskrav att ställas. Utbildningen blev mer akademisk enligt mönster från Högre artilleriläroverket. Institutet omvandlades 1876 till Kungl. Tekniska högskolan. Detta nämnt för att peka på det nära samband som alltid har funnits mellan försvaret och det civila samhället.

Här bör naturligtvis Krigsskolan på Karlberg nämnas. Den grundades 1792 och firar alltså i år sitt 225-årsjubileum. Den är världens äldsta militärakademi med ursprunglig lokalisering (nu under namn Militärhögskolan Karlberg).

I slutet av 1950-talet tillhörde jag A 2 och var elev vid Artilleriets kadettskola. Den bytte senare namn till Artilleriets Kadett- och Aspirantskola och därefter till Artilleriets Officershögskola, innan den 1985 flyttades till Kristinehamn för att senare läggas ned.

Dessförinnan kom jag att bli djupt inblandad i införandet av ”Ny befälsordning” (NBO) och omvandlingen av ArtKAS till ArtOHS. Den första Officerskursen genomfördes där 1981. Eleverna skulle utbildas till en ny sorts enhetsbefäl med kompetens som chef, fackman och utbildare. Befälsordningen infördes helt 1983. Succesivt urval och vidareutveckling skulle ge lämpliga officerare kompetens för alla befälsbefattningar inom artilleriet och alla gemensamma befattningar inom Armén och Försvarsmakten.

Tanken var unik i världen och egentligen paradoxal. En av förebilderna var försvarets pilotutbildning. Den hade av tradition börjat med ett stort antal elever som kuggades efterhand. Vid kursen slut fanns förhoppningsvis så många godkända elever kvar som behövdes för krigsorganisationen. Många haverier och nya pedagogiska och psykologiska rön vände på hela konceptet. Ett begränsat antal särskilt lämpliga elever togs ut genom noggrant urval. Utbildningens mål var att samtliga uttagna elever skulle kunna godkännas. Utbildningen visade sig bli mycket effektiv och antalet haverier minskade.

Urvalet till Officerskursen i NBO kunde inte vara lika snävt målinriktat. De flesta som sökte hade visserligen marskalkstaven i ränseln, men alla såg sig inte i första hand som blivande chefer, utan mera som fackmän och utbildare. Så långt var allt gott och väl, men Försvarsmakten behöver ”fler indianer än hövdingar”. Systemet bäddade för en del besvikelser. Alla kanske inte nådde sina mål eller kände att de helhjärtat kunde ägna sig åt sin tänkta yrkesbana. Men jag minns eleverna som ambitiösa och målinriktade. Så här i efterhand vet jag att de har löst sina uppgifter väl på alla nivåer. Om den breda målbilden kan ha komplicerat urvalsprocessen, inverkade den i vart fall inte menligt på planläggning och genomförande av utbildningen. Vi strävade åtminstone efter att ge alla elever en god start i yrket.

Utbildningen vid OHS kan av en del ”äldre kamrater” ha setts som för teoretisk. En del gruppdynamiska inslag med upplevelsebaserad inlärning möttes med misstro. Men kursen ”Utveckling av grupp och ledare” (UGL) står sig. Den används fortfarande både militärt och civilt. Avvägningen mellan teori och praktik har annars diskuterats sedan Gustav II Adolfs dagar. Då ansågs en soldat ”utan studier väl kunna utföra sitt ämbete”, men senare insåg man att ”övning utan vetenskap är farlig och vetenskap utan övning god men föga nyttig”.

Självfallet behövs både teori och praktik. Jag har försökt få någon uppfattning om dagens avvägning dem emellan genom att höra mig för om det system med officerare och specialistofficerare som nu har avlöst NBO.

Förkunskapskrav till Officersprogrammet vid Försvarshögskolan (genomförs till sin huvuddel vid MHS Karlberg) innehåller bl a högskolebehörighet och genomförd militär grundutbildning om nio månader. Tre inriktningar finns: krigsvetenskaplig, militärteknisk och nautisk. Utbildningen är treårig och omfattar 180 högskolepoäng. I FHS kurskatalog finns dessutom bl a Stabsutbildning 60 hp och Högre stabsofficersutbildning 120 hp. Akademiskt kvalitetssäkrad officersutbildning är ett gammalt fackligt krav som har förverkligats.

MHS i Halmstad är programansvarig för utbildning av specialistofficerare. Den grundläggande utbildningen (SOU) omfattar tre terminer och leder till kompetens som instruktör eller specialist inom arméns yrkesområden. Utbildningen kan till sin huvuddel förläggas på olika funktionsskolor. För artilleriets del brukar den avslutande terminen genomföras vid Artilleriets stridsskola vid A 9 i Boden. Inriktning Sensor (eldledning) inleds exempelvis på Markstridsskolan i Kvarn. För kategorin finns även en Högre specialistofficersutbildning (HSOU) och ett stort antal kortare fortbildningskurser.

Utöver officerare och specialistofficerare finns nu heltidsanställda soldater och gruppchefer (dessutom har värnplikten återinförts, dock i blygsam skala). Systemet kan kallas ”nygammalt”. Det har vissa likheter med befälsordningen på 1960-talet, då det fanns underbefäl, underofficerare och officerare. Men urval och utbildning har naturligtvis anpassats till en ständigt föränderlig omvärld. (Inget ont om 60-talet. Armén hade då tio fördelningsstaber och 31 brigader. A 6, som var ett av sju artilleriregementen, satte vid slutet av decenniet upp två artilleriregementsstaber m.m., elva haubitsbataljoner, tre pansarhaubitskompanier och tio lokalförsvarshaubitskompanier. Förbanden övade verkligen. Visserligen hade även försvarsanställda fått reglerad arbetstid, vilket väckte viss förvåning då, men inställda övningar av budgetskäl var ännu inte uppfunna. Armén stod på toppen av sin förmåga.)

Även om försvarets numerär har minskat på senare tid, finns ingen anledning att tro att kvaliteten på förbanden eller deras befäl har försämrats. Kvalificerad materiel, personliga ambitioner och en kombination av teori och praktik räcker fortfarande långt. Allt är dock inte frid och fröjd. Armén har för få officerare och rekryteringen kunde gå bättre. Av naturliga orsaker har de flesta numera bara erfarenhet av strid i lägre förband. (Det är både ett tränings- och ett säkerhetspolitiskt problem.)

För egen del minns jag artilleriövningar i Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen med fler skjutande förband än som finns i hela landet idag. Minnesvärda är också övningar som ”Sydfront”, där 14. fördelningen anföll med tre brigader mot landstigen fiende vid Ystad. 6. fördelningsartilleristaben samordnade elden från fem haubitsbataljoner. Fienden kastades tillbaka i havet. Men det var då det – nu är det förstås nu.

 

Författaren är f d överstelöjtnant, personalchef vid A 6 och ombudsman vid Officersförbundet.