Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem?

 av Magnus Sjöland
Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Artificiell intelligens har kommit för att stanna. Foto: Shutterstock.com

Den senaste tiden har jag fått många frågor runt AI (Artificiell Intelligens) av vänner och bekanta. Hur kommer AI att påverka oss? Vad händer i samhället när AI tar över mer tänkande från oss människor? Hur kommer detta att påverka våra vapensystem? Eller kanske en ännu mer brännande fråga, hur mycket AI kan vi tillåta i ett vapensystem? Vi har sett protester både bland beslutsfattare och utvecklingsingenjörer under det senaste året mot vissa former av vapenutveckling innehållande intelligens.

Man kan ju fundera över vad AI är och på vilket sätt den skiljer sig från vår mänsklig intelligens. AI är kiselbaserad och kan redan inom många områden vida överträffa den mänskliga som är baserad på biologiska kolväten. Mängder med utvecklare, forskare och tänkare jobbar på att utveckla och förbättra den kiselbaserade intelligensen där den idag kommer till korta mot den mänskliga. Är det önskvärt att den kiselbaserade intelligensen blir överlägsen oss på de flesta områden?

Många av de algoritmer som togs fram på 80-talet är samma idag som då, men datorerna är ofantligt mycket kraftfullare både vad gäller beräkningskapacitet och minne. Den största förändringen är dock mängden data som vi har idag, den som äger data är den som sitter på en guldgruva och kan göra fantastiska applikationer och ta utvecklingen framåt i stora kliv. Det är därför datagiganter som Google, IBM, Facebook och Microsoft jobbar hårt på att bygga stora datalagringshallar och fylla dessa med information. Denna är i första hand till för civila tillämpningar, men när nu Amerikanska försvaret vill öka sin AI-forskning så är de intresserade av att samarbeta med datagiganterna. Det blev en massiv kritik mot Google när de vann en upphandling runt ansiktsigenkänning och automatisk maskininlärning till US Department of Defense för att kunna förbättra de amerikanska truppernas förmåga att slå ut terroristceller i främmande länder. Tanken är att lägga in nya inlärningsalgoritmer i drönare så att de kan hitta fientlig aktivitet från terrorister och andra som med våld bryter mot de mänskliga rättigheterna. Rykten säger att Pentagon ville ha hjälp av Google med att ta fram maskinövervakning av hela städer med hjälp av AI. Många anställda på Google sa upp sig i protest, så under stort tumult har nu Google dragit sig ur projektet och tagit fram nya etiska regler runt militära tillämpningar och AI. Det kanske är så att det som hindrar datagiganterna från att hjälpa Pentagon med AI, är deras egen personal?

Med de data som datagiganterna har samlat på sig tillsammans med AI så kan man idag bygga en modell över hela jordklotet och kunna ”klicka på en byggnad” och se allt som är kopplat till denna, som bilar, människor, speciella egenskaper samt även studera folkmassor i hela städer. Mycket av dessa data ligger i exempelvis Googles molntjänst, och får en stat tillgång till dessa data kan de användas i militära och andra säkerhetssyften. Data blir uppdaterade i så hög takt att man kan prata om ”nära realtidsanalys av händelseförlopp”. Google tvekar att ge sig in och bygga en sådan tillämpning, men enligt New York Times så jobbar Amazon och Microsoft med liknande tillämpningar.

Flera stater tävlar om att bli ledande, Kina är nog det land som är mest fokuserat på att ta en ledarroll. I många avseenden passar AI perfekt för att ta fram en stor kontrollapparat av befolkningen och vi har den senaste tiden hört talas om och sett flera hårresande system som de tagit fram för att med AI hålla kontroll på sin stora befolkning. Kamerasystem som känner igen alla människor på gatan och analyserar vad de gör och vem de träffar, samt system som håller koll på alla barnen i ett klassrum. Ett annat integritetskränkande system har utvecklats där varje individ får en social poäng baserad på vad de gör, sina åsikter och vilka de träffar. Om de har låg poäng sägs deras banklån upp, deras barn får inte gå i de bästa skolorna och de har svårt att få ett bra jobb. George Orwell, 1984 är en västanfläkt mot vad som nu byggs upp i vissa stater. En enorm kontrollapparat, skött av kiselbaserad intelligens.

Den 17 november 2018 säger Apples VD Tim Cook i en intervju i HBO: ”att nya lagar som reglerar techindustrin är oundvikliga. Att datagiganternas produkter och tjänster varken är goda eller onda, men att deras produkter kan användas för onda ändamål. Den fria marknaden fungerar inte.”

Min fundering är att om en fintlig aktör kommer över stora mängder data som t ex Nätoperatörerna, Google och Facebook har samlat om oss alla, så kan de få en otroligt obehaglig koll på oss, mycket större än vad DDR hade på sin befolkning innan muren föll. De kan exempelvis få reda på vilka vi umgås med, var vi har varit, vad vi tycker om och inte tycker om, vad vi läser och vilka frågor vi ställer. Vad händer om en diktatur eller terrororganisation köper datagiganterna vid en börskrasch? Har de rätt att använda sig av all data som samlats in om hela världens befolkning? Har datagiganterna rätt att sälja information om enskilda medborgare till den som är villig att betala? Har de rätt att med AI dra långtgående slutsatser om enskilda individer eller folk? Som i så många andra sammanhang så krävs det en internationell lagstiftning, då data flödar fritt i hela världen.

Om vi tittar på datagiganterna så vill de förenkla och förbättra våra liv så mycket det går genom att ta fram applikationer och maskiner som de kan tjäna pengar på. Just nu är det stort fokus på små högtalare som är utplacerade i våra hem som vi kan prata med, ge kommandon till, sköta många av våra vardagliga tjänster med samt styra våra hem. Tänk dock på att aldrig prata hemligheter i närheten av en AI-högtalare, den lyssnar på vad du säger.

Det utvecklas också generiska AI assistenter som kan byggas in i fordon och andra maskiner där det blir enkelt att muntligen ge kommandon. Många fantasieggande projekt är under utveckling och ibland känns det som att endast fantasin sätter gränserna. Jag kan nämna några: Google håller på att ta fram en simultantolk så att människor kan prata med varandra trots att vi pratar olika språk, en fransman kan t ex prata på sitt modersmål med en japan utan språkförbistring. Ett annat spännande projekt är att tolka vad någon säger utan att behöva lyssna på ljudet, vilket kan vara bra i bullriga miljöer som i en fabrik eller mellan två piloter.

Om vi nu funderar på framtida militära och andra försvarssystem och var AI kan finnas i dessa så har jag redan ovan listat flera tillämpningar där även militär och säkerhetstjänst är intresserad. Piloter på ett stridsflygplan behöver också prata med varandra, försvarets fordon behöver också styras med muntliga kommandon, vi behöver inte anlita tolkar i främmande länder i framtiden som blir utsatta för våld när trupperna reser hem, terrorister och andra fientliga personer kan snabbt identifieras med kameror med ansiktsigenkänning, vi rekryterar rätt människor med AI-HR, fältsjukhusen blir effektivare eller varningssystem som säger till när något onormalt håller på att hända utifrån de mönster som brukar förekomma.

Jag har tidigare skrivit i detta forum om det upprop som skett bland ledande AI forskare och näringslivsföreträdare, där de kräver internationellt förbud mot så kallade mördarrobotar. Robotar med AI som helt utan mänsklig inblandning kan förflytta sig och skjuta människor, med inbyggd förmåga att välja vilka som skall dö och vilka som skall få leva. Detta upprop stödjer jag helhjärtat och ett förbud håller på att få genomslag i både EU och USA, vi får hålla tummarna att det blir ett internationellt förbud som alla stater ställer sig bakom!

AI kommer att byggas in i framtida vapensystem och i andra militära tillämpningar för att hjälpa soldater att fatta bättre beslut och underlätta deras uppgifter. Vi kommer att få se autonoma farkoster i en mängd olika storlekar med och utan mänsklig besättning. Precis som vi nu ser bilar som kan köra själva, kommer framtidens stridsfordon att kunna ta sig fram utan att någon styr dem. Färre människor riskerar livet vid t ex transport av förnödenheter när det inte måste sitta en förare i varje lastbil.

Jag kan avsluta med att säga att AI är här för att stanna. Att sia om hur stor förändringen blir i våra vardagliga liv på 20 års sikt är svårt, självkörande bilar, prata obehindrat med alla på jorden eller att ha full koll på alla sina vänner? Hur intelligenta tillåter vi oss att våra framtida vapensystem blir, det tror jag att internationella avtal får begränsa. Redan idag har vi teknologin för att kunna bygga autonoma farkoster som kan söka upp och döda de som en diktatur anser vara oönskade, eller en krigsmakt anser vara fiender. Vi har teknologin idag för att hålla koll på en hel befolkning, sin egen eller ett främmande lands. Men, skall vi verkligen bygga sådana system?

 
Författaren är direktör och ledamot av KKrVA.

Övningar för fred och säkerhet

av Rune Carlsson
Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Svenska stridsvagnar anfaller under övning Trident Juncture. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Inte heller i den nyvalda riksdagen finns någon majoritet för svensk anslutning till Nato. Däremot föreligger sedan länge en stor politisk enighet om att Sverige bör kunna delta i fredsbevarande och fredsframtvingande operationer, gärna tillsammans med Nato, som ju har allsidiga resurser för sådana. Ändå förekommer kritik mot värdlandsavtal, solidaritetsförklaringar och Natoövningar i vårt närområde, trots att de rimligen borde bidra till att öka vår egen säkerhet.

I den nyss avslutade Natoövningen Trident Juncture 2018 deltog förband från ett stort antal demokratiska stater, däribland partnerländerna Sverige och Finland. Övningen kan därför sägas ha haft till syfte att göra förbanden bättre skickade att försvara gemensamma värden som mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och staters och enskildas rätt till självbestämmande. Hur det skulle kunna öka krigsrisken, vilket en del debattörer tycks anse, är svårt att förstå.

Att liknande övningar genomförs av Ryssland – måhända med delvis annat syfte – hör till saken. Övningen Kavkaz 2008 gick direkt över i invasionen av Georgien. Övningen Zapad 2013 inledde anfallet mot Ukraina, vilket ju fortfarande pågår om än lågintensivt. Rysslands olagliga annektering av Krim 2014 hade inslag av ”små gröna män” och behövde inte döljas av någon storövning. Under Zapad 2017 höjde grannarna beredskapen, inte minst i Baltikum, där det finns stora ryska minoriteter, vilka Ryssland tenderar att vilja ”skydda”. Även Sverige höjde på sitt sätt beredskapen genom den samtidiga övningen Aurora 2017, där även förband från Natoländer deltog. Övningen Vostok 2018, som hade mer än dubbelt så många deltagare som Trident Juncture, kan också ge upphov till reflektioner. Även Kina och Mongoliet deltog. Vem utmålades där som motståndare?

Enligt Försvarsmaktens pressmeddelande gick Trident Juncture bl a ut på att öva samarbete med Finland, USA, Norge och Nato. Den angivna ordningsföljden är talande. Att svenskt samarbete med Finland är prioriterat, framgår t.ex. av att ett finländskt skyttekompani ingick i vår 2 brigads 71 motoriserade skyttebataljon från P 7. I övningen deltog därutöver brigader från Italien, Kanada, Storbritannien och Tyskland, liksom en styrka ur US Marine Corps.

Behållningen för brigaderna var knappast att de blev bättre på att försvara Norge. Däremot blev de säkert bättre på att försvara sitt eget land inom ramen för Natos gemensamma resurser. Det är bara USA som kan skicka större styrkor till andra länders bistånd. Om Natos artikel 5 skulle komma att tillämpas för Norge, så finns amerikanska förband med förhandslagrad materiel, som i första hand skall förstärka den norska Brigad Nord, vilka förstås också deltog i övningen.

Ytterligare ett mål för övningen var att Sverige skall kunna delta i Nato Response Force (NRF) och i den kunna bidra till internationell fred och säkerhet. Inte minst viktigt för oss själva är att där ingående förband måste kvalitetssäkras. Det gör att de gamla värdeorden Förtroende och respekt åter kan komma till heders.

Att de baltiska staterna numera är medlemmar i Nato, och att de som andel av BNP satsar nästan dubbelt så mycket som Sverige på sitt försvar, kan naturligtvis ses som att USA/Nato flyttar fram sina positioner gentemot Ryssland. Det kan också ses som att de baltiska staterna, tack och lov, numera självständigt kan fatta beslut om vad som bäst tjänar deras säkerhet. Att i de besluten se en aggressiv avsikt mot Ryssland måste betecknas som mycket långsökt. Vem mer än Ryssland har anledning att protestera och påstå att det ökar krigsrisken?

Sverige borde följa det baltiska exemplet – åtminstone genom att höja försvarsanslaget till nivåer som är relevanta mot det säkerhetspolitiska läget.

 
Författaren är f d övlt, placerad vid dåvarande A 6 och 14. Fördelningen.

Jägarförband för framtiden

av Johan Althén
Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik.  Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

I dagens säkerhetspolitiska debatt används begrepp som gråzon, hybridkrigföring och icke-linjär krigföring flitigt. En av utmaningarna är att begreppen har olika eller helt saknar en fastställd definition. Till det råder det delade meningar om vi redan nu befinner oss i ett förkrigstillstånd.

EU:s arbete för att möta de så kallade hybridhoten berör skydd av strategiska områden som transport, energi, rymden och det finansiella systemet. Till det även att trygga industri, energiproduktion samt hälso- och livsmedelssäkerhet i kombination med åtgärder inom cybersäkerhetsområdet. Försvarsberedningen beskriver i sin senaste rapport att utvecklingen av det svenska totalförsvaret ska fungera från fred genom höjd beredskap till ytterst krig. Själva totalförsvaret ska i sig utgöra en krigsavhållande förmåga och tröskeleffekt. Det innebär att det måste fungera i den bredare komplexa hotmiljö som präglar säkerhetspolitiska kriser såväl i fredstid som vid höjd beredskap. Det handlar med andra ord om att inom både EU och Sverige skapa ett robust samhälle som klarar och kan svara upp mot en kris som eskalerar.

Oavsett var på konfliktskalan har jägarförband en tydlig roll att fylla inom ramen för den militära delen av totalförsvaret. Dessa förband ska ha hög tillgänglighet, vara lättransportabla samt vana att agera självständigt och utan behov av direkt underhåll om läget eskalerar.

Det är egentligen inget nytt. Tidigare jägarförbandstyper som Norrlandsjägarbataljon och Jägarbataljon Syd skulle agera mot en motståndare i ett skymningsläge. Idag kan den så kallade gråzonen ses som en inledande del i ett skymningsläge.

Att sia om framtidens krig är ytterligt svårt. Det är dock i Försvarsmaktens Perspektivstudie tydligt att behovet av jägarförband ökar i framtiden. Studien framhäver behovet av att kunna bekämpa en motståndare med långräckviddiga vapensystem tidigt och på djupet av dennes operationsområde. Studien beskriver även att ytterligare jägarbataljoner ska uppsättas och organiseras i ett jägarregemente.

Framtidens jägarförband kan redan tidigt i ett skymningsläge påverka motståndaren inom ramen för underrättelse- och säkerhetsoperationer. Om situationen eskalerar ytterligare ökar behovet för högre chef att få en korrekt lägesbild bland annat avseende gränsövergångarna i norr och bedömda landstigningsområden i söder. Till det måste Sverige ha förmåga att påverka en anfallande motståndare genom tidig bekämpning inom dessa områden. Här  spelar jägarförband en tydlig roll för att att över hela konfliktskalan och under lång tid självständigt lösa underrättelse- och stridsuppgifter.

För att kunna verka på djupet och leda bekämpning av högvärdiga mål med långräckviddiga vapensystem krävs förband som kan verka okonventionellt med ett mycket litet behov av extern logistik. Det tidlösa behovet för jägarförband i syfte att skapa asymmetri kommer att bli än mer viktigt. Det innebär att ju mer högteknologisk en motståndare är, desto mer lågteknologiskt måste ett jägarförband uppträda. Framtiden kommer även att ställa krav på än mer uppdragstaktik – jägarchefer måste i allt större utsträckning agera på bristande eller frånvaro av underlag från högre chef. Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för jägarförbandets behov av att inte bli upptäckt – både visuellt eller i det elektromagnetiska spektrat. För att lyckas med detta ställs det krav på ett minimalt användande av sambandssystem samt noggrann och samfälld planering där högre chefs målbild och beslut i stort blir tydliga för jägarchefen så att denne agera. För detta krävs en väl avvägd sambandsplan. Moderna jägarförband ställer krav på en utrerad uppdragstaktik. Jägarförbanden tillsammans med brigaderna projicerar tillsammans ett hot av såväl symmetrisk som asymmetrisk karaktär vilket skapar ett dilemma för motståndaren.

Organisatoriskt innebär det att det framtida jägarförbandet ska bestå av snabbt gripbara soldater, där de stående jägarförbanden har särskilda förmågor vad avser kapacitet att verka i ett skymningsläge. Ytterligare jägarbataljoner, bestående av pliktplacerad personal som omsatts ur jägarbataljonen, organiserade i bataljoner med förmåga att kunna lösa uppgifter över hela riket, behövs. Dessa bedriver störstrid över ytan samt kan även i ett senare skede agera som den sammanhållande länken för det fortsatta motståndet. Som jägarchef på djupet är det fortsatta motståndet en naturlig del av operationsplanen.

Små enheter som under svåra förhållanden kan leverera stor effekt har framtiden för sig.

 
Författaren är major och skvadronchef.

Slutreplik till Ulf Henricsson

av Jacob Fritzson
Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar för behovet av kvalificerade infanteriförband i norrlandsmiljö. Foto: Marcus Nilsson, Försvarsmakten.

Jag delar helt Ulf Henricssons åsikt att användningen av minor är något som vi underskattar. Effekt i förhållande till eget risktagande är det som gör vapnet så effektivt. För även om man inte slår ut en vagn så är fienden likväl tvungen att ta hänsyn till minan antingen genom att kringgå en minering alternativt genom att röja denna. Oavsett så har vi fördröjt motståndaren.

Att helt skylla Israelernas misslyckande på klantighet vore att förringa de mycket omfattande förberedelser som Hezbollah gjorde för att kunna fördröja israeliska förband. Hezbollah analyserade terrängen och kunde därför enkelt förutse var Israels tyngre fordon måste framrycka och kunde med hjälp av list, överraskning och god samordning nå framgång mot israelerna som i sin tur misslyckades med att utnyttja olika förbandstypers olika styrkor för att komplettera varandra, istället hade man en stark övertro till att pansarförbanden skulle besegra motståndaren på egen hand.

Jag anser att frågan om infanteriets vara eller inte vara i första hand är en fråga som höjer sig över det rent stridstekniska, vi behöver se till de svagheter och styrkor som olika förbandstyper bidrar med och hur dessa kompletterar varandra. 

Avsuttet infanteri kan i de flesta fall inte slå mekaniserade förband

Ulf Henricssons exempel där duellvärdet mellan avsuttet skytte och stridsvagn är 1:2 gäller, enligt min mening, om uppgiften är att slå, vilket avsuttet infanteri i normala fall har svårt att klara av. Infanteriets huvuduppgifter bör alltså vara inriktade på att försvara, fördröja, binda och ta oförsvarad terräng. Främsta syftet att ha infanteri som ett komplement är inte att de ska slå fiendens stridsvagnar, det ska pansarbataljonerna göra. Infanteriet bör ha som främsta syfte att antingen se till att fiendens infanteriförband inte kan påverka våra tyngre förband eller genom fördröjningsstrid skapa möjligheter i både tid och rum för våra pansarförband. För ett  mekaniserat förband som framrycker i en terräng som behärskas av infanteri måste oavsett börja avsätta resurser för att hantera sina flanker.

Rörlighet är ett skydd

Vad gäller termen skydd beskrivs den i Arméreglemente taktik och den utgörs av flera delkomponenter där tjocklek på pansar eller på ett värn kanske är den vi oftast avser, men även rörelse beskrivs här som en faktor som kan utgöra ett skydd. Rörelse återkommer även i Markstridsreglemente (MSR)  Pluton och där finns några punkter jag särskilt vill lyfta:

Med rörelse kan vi:

  • Undgå eller dra os ur motståndarens eld
  • Utnyttja luckor och föra in striden på djupet av motståndarens gruppering
  • Utmanövrera motståndaren
  • Överraska motståndaren

 
Logiken är ganska enkel, om ett förband kan framrycka över platser som en motståndare inte kan göra eller har överblick över får den förstnämnde ett övertag eftersom denne inte blir gripbar. Det är svårt att nedkämpa någon du inte ser. Detta kan uppnås antingen av att dina fordon är snabbare än fiendens alternativt kan röra sig i terräng som fienden inte kan utnyttja. Terrängen i Norrland är förrädisk genom att den är väldigt kanaliserande med tjock skog men även består av stora öppna ytor där myrar vintertid går att framrycka över med stridsfordon och bandvagnar vilket utgör en klar fördel mot tyngre fordon. Även om våra Stridsfordon 90 är utmärkta i Norrland så förfogar Ryssland över ännu lättare fordon i form av MTLB vars framkomlighet antagligen blev en chock för många svenska officerare under 90-talet. Där utgör inte vagnen i sig ett hot eftersom dess bepansring knappast är ett problem utan istället handlar det om den rörlighet som förbandet får tack vare de lätta fordonen.

Ett förband bestående av Bandvagn (Bv) 410 kommer att kunna nyttja terrängen på motsvarande sätt som motståndaren och dessutom kunna föra med sig ännu mer materiel tack vare den goda lastkapaciteten som Bv410 har. Med en sådan resurs kommer vi ha förmåga att dels utmanövrera fiendens tyngre förband men vi kommer även att kunna möta de lättare förbanden som i nuläget kan utmanövrera oss. Ett bandvagnsburet infanteri kommer tack vare sin rörlighet att kunna utgöra ett stort hot mot de flesta förbandstyper eftersom det kommer att kunna använda terrängen till sin fördel. Det kommer att utgöra ett hot som vår motståndare i alla lägen måste förhålla sig till.

Enskilda skyttar kan påverka större förband

Numer finns en viss aversion till de lärdomar som dragits av våra internationella insatser och många menar att de inte är applicerbara på hemmaplan. Det är enligt min uppfattning en halvsanning för det finns en del lärdomar som vi borde ha med oss på hemmaplan. En sådan som jag vill lyfta fram är hur stor påverkan enskilda skyttar kan ha på större förband. I Afghanistan var de flesta västerländska nationer inte benägna att ta förluster och det påverkar givetvis hur vi agerade. Men en enskild skytt som genomförde ett eldöverfall blev fortfarande ett problem som en chef måste ta hänsyn till, denne måste avsätta resurser för att hantera detta hot. På hemmaplan bör vi kunna utbilda välutbildade förband som bör kunna påverka en motståndare långt mycket mer än vad de i regel åstadkom i Afghanistan. För även om vår motståndare i ett krig om Sveriges suveränitet kommer att vara villig att ta ett större risktagande än det vi var villiga till i Afghanistan så måste denne fortfarande ta hänsyn till de grupper och plutoner som utgör ett hot mot det egna förbandet. Det innebär att vi antingen kan fördröja en angripares framryckning eller binda densamma vilket i slutändan kommer att kosta för motståndaren i form av förluster. Därmed kommer ett rörligt bandgående förband att kunna utgöra ett stort problem för den angripare som anfaller. Oavsett om denne är överlägsen i termer av eldkraft och understöd så kommer angriparen inte att kunna förbise en välövad svensk trupp vars enda uppgift är att påverka i form av förluster.

Norrland består även av urban terräng

Norrland må förvisso till största del bestå av terräng som är ganska särpräglad men här finns även terräng som inte alls är unik och det är den urbana terrängen. I Norrland finns ett fåtal större städer och dessa har i regel ett stort avstånd mellan varandra vilket är en svaghet. De få större städer som finns besitter ofta ett stor strategisk värde antingen av ekonomiska skäl som i fallet Kiruna eller som i fallet Luleå där hamnen är en av få djuphavshamnar i övre Norrland. Oavsett kommer en fienden vara tvungen att behärska vissa av de större städerna för sin egen del eftersom de antingen besitter ett ekonomiskt värde för oss alternativt för att de måste användas som en knytpunkt för logistik för egna syften. För att kunna ta en stad som är försvarad krävs stora resurser och urban krigföring är en av de mest kostsamma operationer en armé kan ta sig an. Ryssarna lärde sig i Groznyj varför stridsvagnar inte kan åka in i en försvarad stad utan avsuttet infanteri som skyddar dem, varför deras stridsvagnar stundtals var chanslösa mot eldöverfall. Alla som någon gång har tränat SIB vet hur stimulerande det kan vara att på B-sidan av det enkla faktum att man med små enheter kan åstadkomma stor skada på betydligt större enheter så länge rätt förberedelser gjorts. Där har en infanteribataljon en klar fördel med hänsyn till det antal avsuttna skyttar som man kan uppta försvar med. En bataljon som försvarar exempelvis Luleå kommer att innebär att fienden måste avsätta stora resurser till att bryta detta motstånd vilket kommer att kosta både tid och resurser.

Pansarbataljonen kan inte vara ett ”multitool”

Även om det inom en sådan bataljon finns flera olika förmågor som kan användas till olika uppgifter är det inte rimligt att en bataljon kan bli bäst på allting bara för att man förväntar sig att den ska klara allt. Liksom andra förbandstyper har den styrkor och svagheter och det finns bara ett visst antal dagar per år att kunna öva på att bli bäst på sin uppgift. Vi har inte råd att inte vara bäst. Att inte spetsa dessa resurser till offensiva uppgifter är enligt min mening ett misstag eftersom det finns få förbandstyper som kan motsvara den slagkraft våra pansarbataljoner har.

Var finns kompetensen?

På vilken grund kan vi bygga norrlandsförband?  Vi har dels ett historiskt arv vi kan studera för att hitta en plattform som vi sedan kan utveckla ifrån. Samtidigt har vi våra pansarskytteförband som absolut bör kunna vara en plattform som vi bygger vidare på alternativt så finns en bra kompetens till infanteristrid vid både Livgardet och P7 som vi borde kunna vidareutveckla och anpassa till terrängen i Norrland. Min uppfattning om dessa förbands förmåga till avsutten skyttestrid är att den är mycket god och det kan vara en tanke att inledningsvis ta dessa förbands uppträdande som utgångspunkt i syfte att anpassa detta till norrlandsförhållanden. Slutligen så har vi våra vänner i Finland som redan har den förbandstyp som jag lyft fram i de senaste inläggen. I Finland finns där en stark tradition med just infanteri och därutöver en god vana att öva i motsvarande terräng, jag tror att vi har mycket att lära av just finnarna. Synergieffekten utöver att vi kan bygga våra förband är givetvis att vi kan bygga relationer med de officerare och soldater som vi kan komma natt genomföra strid tillsammans med.

Därför är mitt förslag att vi inledningsvis bör ta avstamp från de hjulburna förbanden i söder för att med detta som grund bygga ett bandgående förband i Norrland där vi sedan bör inleda ett djupare samarbete med våra finska vänner för att utveckla och förfina detta för att bli så optimalt för Norrland som bara möjligt.

 
Författaren är löjtnant och tjänstgör vid Norrbottens regemente, I 19.

Från förlorarnas utkikspunkt

av Mats Bergquist

För fyra år sedan högtidlighöll man hundraårsminnet av första världskrigets utbrott. Detta har ju ofta betecknats som 1900-talets stora katastrof. Andra världskriget skördade många flera offer, men utan det förstas stora politiska konsekvenser, inte minst i Centraleuropa, och utan de olyckliga fredssluten hade inte det andra inträffat.

Vad man 2014 mest intresserade sig för var hur detta krig alls kom till: vem bar skulden? Detta har debatterats i ett oändligt antal böcker.  Den kanske mest uppmärksammade boken till 100-årsminnet skrevs av Christopher Clark, ”The Sleepwalkers” (2012). Som titeln antyder finns det likheter mellan Clarks resonemang och Barbara Tuchmans klassiska ”The Guns of August” (1962) som kom för många år sedan. Skulden fördelas kollektivt till skillnad från Fritz Fischers likaledes kända ”Das Griff nach der Weltmacht” från 1960-talet som lägger skulden i Berlin. Andra som t.ex. amerikanen Sean McMeekin i ”Russia and the Origins of the First World War” (2011) menar att det var i St Petersburg man kunde hitta anledningen till krigsutbrottet.

En särskild anledning till att skuldfrågan fick så stor plats i debatten åren kring 2014 var att den sovjetiska annekteringen av Krim inträffade just i februari 2014. Kunde de snabbt försämrade relationerna mellan NATO och Ryssland leda till ett nytt sömngångaraktigt beteende med ty åtföljande fruktansvärda följder? Men även om spänningen kommit att parkera på en avsevärt högre nivå än under de knappa 25 åren från Sovjetunionens upplösning, kan den – i alla fall ännu – inte jämföras med det kalla kriget.

Frågan om ansvaret för krigsutbrottet kommer givetvis att bli föremål för fortsatt historisk debatt. I en läsvärd inlaga i diskussionen, ”Ring of Steel: Germany and Austria-Hungary at War, 1914-1918” (2014) lägger dock den brittiske historikern Alexander Watson mycket av skulden hos Österrike-Ungern. Det är ju vanligen segrarna som skriver krigens historia. Watsons med rätta prisbelönta verk är ett försök att se kriget ur förlorarnas synvinkel. Det är dess statsmän och militärer och deras överväganden som skärskådas. Watson tecknar med breda penseldrag mobiliseringen, livsmedelsförsörjningen, hemmaopinionen och den politiska debatten i de två ledande centralmakterna om krigsmålen, krigsutsikterna och de egna politiska systemen.

Som Watsons titel antyder uppfattade många i Tyskland och Österrike-Ungern sig som kringrända av fientliga makter. Det var fruktan, inte aggressiva planer eller militarism som utlöste kriget. Varje konflikt riskerade att bli ett tvåfrontskrig: för den ledande centralmakten mellan Frankrike och Ryssland, för beslutsfattarna i Wien mellan Ryssland och Serbien. Ändå drev inte minst yngre aktörer i Österrike-Ungern åsikten att man måste våga ge sig på Serbien som gjordes ansvarigt för mordet på kronprinsen Franz Ferdinand. Ryssland kunde förhoppningsvis, av risken för krig med Tyskland, hållas tillbaka från att ingripa. Men många i Wien ville, oavsett farhågan att en straffexpedition mot Serbien skulle utveckla sig till ett storkrig, ändå ta risken. Det fanns på många håll en känsla av att den bräckliga dubbelmonarkin var hotad av centrifugala krafter, att det var bättre att falla med flaggan i topp. Man hoppades också att ett krig skulle kunna ena rikets många folkslag och nationer. Både kejsaren Franz Josef och generalstabschefen Conrad von Hötzendorf uttalade sig i denna anda. Att ett krig för att bli segerrikt måste bli kort var man mycket medveten om i både Berlin men framför allt i Wien. Både den militära styrkebalansen och de ekonomiska förutsättningarna var i hög grad till ententens fördel, vilket säkert om kriget fortsatte in på 1915, skulle fälla utslaget. Ententen stod för 61 % av de båda alliansernas territorium, 64 % av deras förkrigstida BNP och 70 % av befolkningen. Ententen kunde ställa 5.7 miljoner man på krigsfot, centralmakterna 3.5. Oddsen var emot Berlin och Wien.

De initiala ryska framgångarna i Ostpreussen och framför allt i Galizien fick väldiga både psykologiska och ekonomiska konsekvenser. Inryckningen i östra Tyskland blev en chock för Berlin och kom att spela in när man sedermera planerade att annektera inte minst jordbruksområden eller sätta upp vänligt sinnade regimer, som ett återuppståndet Polen, för att skapa ett slags säkerhetszon i öst. Hitlers idéer var således inte helt nya. För regeringen i Wien blev förlusten av delar av Galizien, som ryssarna snart ockuperade, mycket allvarlig eftersom denna provins var kejsardömets ena kornbod; den andra höll ungrarna själva hårt på och medgav endast snåla leveranser till övriga delar av imperiet.

Kriget gick fel redan från början. Watson ägnar mycket utrymme åt den allt allvarligare försörjningssituationen. Denna ledde till att kaloritilldelningen enligt ransoneringssystemen sommaren 1917 i Tyskland sjönk till 1100 och i Österrike-Ungern vid vapenstilleståndet 1918 till dryga 800! Även om man hade pengar fanns mat inte att köpa. Försörjningssituationen försvårades också av den brittiska blockaden. Brittiska trupper kämpade på västfronten, men Londons viktigaste bidrag till krigets utgång blev ändå flottblockaden. Den desperata livsmedelsbristen gav upphov till vad Watson menar var Hindenburgs och Ludendorffs största misstag, nämligen proklamerandet i januari 1917 av det oinskränkta ubåtskriget. Detta verkade i förstone som ett framgångsrikt koncept. Men det ledde, som många politiker fruktade, USA med dess stora industriella resurser in i kriget.  Både britterna och amerikanerna fann dessutom snart på effektiva motåtgärder, inte minst konvojsystemet, vilka ledde till att mängden sänkt tonnage sjönk kraftigt, medan allt flera ubåtar sänktes av de allierades jagare.

Trots de stora förlusterna särskilt på västfronten och det mycket allvarliga försörjningsläget höll den inre fronten både i Tyskland och Österrike ännu in på det tredje krigsåret 1917. Den gamle kejsaren Franz Josef hade avlidit 1916 vilket minskat dubbelmonarkins legitimitet. Året därpå inträffade februarirevolutionen i Ryssland, ubåtskrigets effekter avtog och den tyska riksdagen antog i juli den s k fredsresolutionen med krav på en fred utan territoriella vinster. Woodrow Wilsons 14 punkter som offentliggjordes i januari 1918 bidrog också till den försämrade motståndskraften, särskilt i Österrike-Ungern vars konstitutionella grund var en helt annan än den amerikanske presidentens betoning av nationalstatstanken. Men enligt Watson var det ändå inte den inre fronten som var den svagaste länken, utan de båda arméerna som klappade ihop med deserteringar och ovilja att slåss som följde på de sista, ändå ganska misslyckade, offensiverna i mars/april 1918. Moralen hade under 1917 och 1918 stadigt eroderats.

Alexander Watsons bok ger en delvis annorlunda och mera nyanserad bild av det första världskriget från centralmakternas synpunkt. Frågan är emellertid om detta världskrig för 100 år sedan har några lärdomar att förmedla för dagens säkerhetspolitiska situation. Det är svårt att nu föreställa sig något krig med massarméer som pågår i åratal; detta var dock fallet i kriget mellan Irak och Iran 1980-1988. Ändå kan detta nästan te sig som det krigsfall som i alla fall Ryssland rustar sig för. Krigsmaterielen är vidare – alldeles bortsett från kärnvapnen – mycket effektivare men också mycket dyrare. Samhällets sårbarhet är oändligt mycket större. De flesta krig som förts sedan andra världskriget, i Mellanöstern, Afghanistan, Indokina, i det forna Jugoslavien har inte alltid varit särskilt ”moderna”. De kan ofta beskrivas som asymmetriska konflikter mellan rebeller med ofta ganska lätt infanteri å ena sidan och tyngre rustade regeringsarméer eller utländska interventionsförband å andra sidan. De har inte heller, med undantag för striderna mellan Israel och dess olika fiender, blivit korta. Tvärtom tillhör kriget eller krigen i Syrien och Afghanistan de längsta som förekommit krigshistorien och visat sig vara svåra att avsluta med något slags seger för någon part. De samhällen i tredje världen som utsatts för de ”nya” krigen är givetvis mera uthålliga än de i Europa och den gamla världen. Men även den enda större konflikten i Europa under senare decennier, upplösningen av Jugoslavien 1991-1999, demonstrerade ett mått av uthållighet också i europeiska samhällen.

Det skulle också i dagens krigsmiljö kanske kunna finnas ett element av ”self-deterrence”. När man talar om cyberhotet är detta givetvis en realitet. Men om en part kan tillgripa sådana vapen, kan andra, om vars arsenaler man inte vet alltför mycket, också göra det – utan att man alltid säkert kan veta vem som ligger bakom en attack – med oförutsebara konsekvenser. På så vis skulle det kunna finnas en viss likhet med gas- och kärnvapnen: man kan möjligen komma att tveka att använda dem på grund av dess oöverblickbara följder.

Tre lärdomar av första världskriget är emellertid uppenbara. Den ena är således ”the short war illusion”, den alltför vanliga föreställningen om att ett krig kan hållas kort. Tyskland trodde 1914 att man snabbt skulle kunna betvinga Frankrike för att därefter rikta all sin kraft mot Ryssland. Österrike-Ungern trodde vidare att Serbien snabbt skulle kunna ockuperas för att sedan flytta trupperna till den ryska fronten. Men Frankrike kunde aldrig betvingas och Serbien ockuperas först i november 1915.

Den andra lärdomen är vikten av ett mått av försörjningsberedskap. Ett sådant system hade t ex Sverige fram till för mindre än 20 år sedan, säkert bättre än de flesta europeiska stater. Tanken är att detta skall återställas, vilket dock kommer att ta lång tid och bli oerhört dyrt, särskilt som samhället är så mycket mera komplicerat idag. Men för moralen är det ganska avgörande att allmänheten har någon tro på att samhället nödtorftigt kan klara även en kort tids konflikt. Försörjningsmöjligheterna är naturligtvis, liksom den politiska avdelningens agerande, de viktigaste elementen när det gäller att upprätthålla denna moral.

En tredje lärdom från första – liksom det andra – världskriget är att man bör hysa misstro mot påståenden om att nya vapen skall avgöra kriget och uppväga obalansen mellan två parter. För 100 år sedan var det förhoppningarna kring ubåtskriget som lockade centralmakternas ledande män, främst den tyske generalkvartermästaren Erich Ludendorff. Många politiker insåg dock att detta skulle riskera USA:s inträde i kriget och därmed kraftigt kunna förstärka obalansen mellan de två allianserna. Under andra världskriget var det ju V-bomberna som skulle rädda Tyskland.

Så kan ändå nya böcker om gamla krig lära oss något om strategins grunder och, för att citera Barbara Tuchman, ”the march of folly” som alltför mycket tycks karaktärisera mänskligheten.

 
Författaren är docent och ambassadör.

Maktmänniskor

av Christian Braw

På ett hus i Tartu finns en plakett, som talar om att här bodde general Dudajev. Namnet låter ryskt. Varför denna plakett här, i Tartu, i Estland? General Dudajev var chef för den sovjetiska flygbas utanför Tartu, där det bombflyg var baserat, som bl a skulle angripa Sverige. Men general Dudajev var ingalunda ryss, han var tjetjen. Efter Sovjetunionens fall lämnade han flygvapnet och blev president i Tetjenien, som då lydde under Ryssland. Han utropade Tetjeniens självständighet 1991 samtidigt som Estland gjorde sig fritt. Sedan ledde Dudajev en framgångsrik kamp mot ryssarna. Han dödades 1994 vid en rysk missilattack. Nu styrs landet av en brutal quislingregim, stödd på ryska bajonetter.

Kampen om Tetjenien och norra Kaukasus har pågått sedan slutet av 1700-talet. Leo Tolstoj deltog i den som ung rysk officer. På sin ålderdom skildrade han denna kamp i sin roman Hadsji Murat – hjälten från Kaukasus. Hadsji Murat var en av de främsta tjetjenska motståndsledarna men kom i konflikt med Sjamil, imam och överhuvud för tjetjenerna. För att rädda sitt liv flydde Hadsji Murat till ryssarna, men Sjamil lyckades gripa hans familj. I ett misslyckat försök att befria familjen blev Hadsji Murat av misstag dödad av ryssarna.

Romanens starkaste partier är skildringen av de två krigsherrarna, tsar Nikaolaj I och imam Sjamil. De är båda fullt utvecklade maktmänniskor. Tolstojs skildring av dem kan ge hjälp att känna igen maktmänniskan i alla sammanhang.

Sjamil är helt sluten i sig själv. När han vandrar genom sina beundrande anhängarskaror ser han ingen. Till hans egocentricitet bidrar att han kan förvandla verkligheten till sin egen fördel, i sitt eget och andras medvetande. Här förverkligar Marion Gräfin Dönhoffs ord: ”Historien styrs inte av fakta utan av människors föreställningar om fakta.” Ett nederlag i kampen mot ryssarna blir i hans föreställning en seger. Och anhängarna tror honom. Sjamil är helt renons på empati. Hadsji Murats son är hans fånge, och till skillnad från sin far beundrar han Sjamil. Men Sjamil låter sig inte påverkas. Han är beredd att utan vidare döda honom. Som ett särskilt nådebevis kan han tänka sig att endast sticka ut hans ögon.

Tsar Nikolaj är lika inlåst i sig själv. Han är fullständigt övertygad om att han och endast han är den som räddar Ryssland och hela Europa. Han ser sig själv som oumbärlig. Han omger sig uteslutande med ja-sägare, som han hunsar med sin lynnighet. Han vet mycket väl att en del av dem är odugliga, men han anser sig inte kunna undvara dem. Hans blick är utan liv, hans kroppsspråk är massivt och hotfullt. Han är utan all empati. Hans strategi i Kaukasus var densamma som Sovjets: Etappvis angrepp med total överlägsenhet på bred front och förödelse av erövrad terräng. Den strategin gav Estland 1944 en kort respit att utropa den regering, där bl a Arnold Susi ingick. Jaan Kross har skildrat det i romanen Paigallend (1998; sv övers På stället flyg). Arnold Susi mötte i fångenskapen senare Solsjenitsyn och gav honom en bild av vad frihet och demokrati är. I Kaukasus gav den ryska krigföringen endast ytterligare näring åt ett intensivt hat mot allt ryskt.

Utan förbarmande skriver Nikolaj på en dödsdom mot en student, som förgått sig mot en lärare. Fullständigt oberörd ger han order om ödeläggelsen av Kaukasus. Som en tom rutin ber han föreskrivna böner och deltar i gudstjänster, där han förväntas vara på plats, och samtidigt ser han sig fri att ha flera älskarinnor, givetvis utan att älska dem. Allt verkligt liv vissnar i hans närhet. Historikern Mikhail Pogodin har om hans tid sagt: ”Tyst som en kyrkogård, ruttnande och stinkande, både fysiskt och moraliskt.”

Tolstojs bild av två maktmänniskor ger ett sökinstrument för att känna igen dem också idag, i alla sammanhang. Varför skrev han romanen? Han berättar själv att han i ett dike såg en tistel, bruten men vid liv.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Krigsavhållande tröskelförmåga – Det är allvar och det är bråttom. Del 2

av Nils Andrén

Del 2 [1]

Det svenska försvaret har en central stabiliserande roll vid en uppväxande allvarlig stormaktskris. Den rollen bygger ytterst på en trovärdig svensk förmåga till effektivt väpnat försvar mot en modern stormakt.

Dagens svenska försvarsstruktur har inte utformats mot denna uppgift. Den är för svag och saknar viktiga förmågor. Svåra vägval brådskar i försvarspolitiken. En seriös och öppen diskussion är nödvändig.

Ett antal ingångsvärden kan ges redan nu:

Det svenska samhällets sårbarhet har ett direkt samband med Sveriges avhållande förmåga. Brister i grundläggande motståndskraft i samhället underminerar trovärdigheten i försvaret. Samhällsutvecklingen ställer krav på kraftigt ökade satsningar på skydd av funktioner som är avgörande för befolkningens säkerhet och överlevnad. Robustheten måste i linje med försvarsberedningens analys snabbt höjas så att inte förhållandevis begränsade initiala bekämpningsinsatser mot vitala samhällsfunktioner som elsystem och kommunikationsnät kan hota befolkningens och samhällets överlevnad.

Det nordiska området utgör ett sammanhängande strategiskt område. Sveriges avhållande förmåga behöver ses i ett brett perspektiv. Den helt avgörande dimensionen är ytterst risken för att USA och hela Nato dras in (extended deterrence). Sveriges förmåga behöver koordineras med våra grannländers, så att den samlade strukturens avhållande förmåga blir så stor som möjligt.

Den samlade regionala avhållande tröskeln kan avsevärt höjas om Sveriges och grannstaternas mest kvalificerade stridskrafter kan baseras och utnyttjas flexibelt från hela det nordiska området. Dessa stridskrafter får därigenom såväl bättre skyddsmöjligheter som större insatsmöjligheter. Genom ett sådant utnyttjande ökar svårigheterna för en angripare att initialt avgränsa ett angrepp.

Sverige behöver en egen förmåga att upprätthålla övervakning och ingripandemöjligheter över svenskt territorium under en allvarlig kris. En sådan kris kan bli lång. Jämsides med detta behöver hög beredskap kunna upprätthållas för att möta angreppshot om krisen snabbt trappas upp. Ett krisskede ställer därmed stora krav på uthållighet och kostnadseffektivitet hos de system som utnyttjas. Det är nödvändigt att verksamheten kan genomföras utan att slita ner förmågan att möta en snabb upptrappning,

Sverige har ett eget ansvar för att själv kunna verka avhållande mot begränsade aggressionshandlingar. Behovet innefattar egen förmåga att hantera situationer dels när omvärlden tvekar att ingripa, dels när egen handlingsfrihet eftersträvas i syfte att att undvika tidig upptrappning. Sveriges förmåga behöver byggas underifrån utan luckor och innehålla medel för att på ett anpassat sätt kunna ”stämma i bäcken” så tidigt som möjligt om landet skulle utsättas för aggression.

Ambitionen bör vara att förmågan med betryggande marginal ska nå upp till en sådan nivå, att ett för angriparen oacceptabelt stormaktsingripande kan framstå som sannolikt. Rysslands förmåga att utnyttja förtäckta aggressionsformer i form av gråzonsagerande med bland annat cyberoperationer, sabotage och vilseledning har ökat snabbt. Det gör att behoven av svensk förmåga att på olika plan motverka begränsad aggression i olika former ökar.

Sveriges förmåga att direkt hejda ett stort stormaktsangrepp (deterrence by denial) kommer även efter en kraftig svensk förstärkning att ha snäva gränser. Ett absolut krav är dock att Sverige besitter initial förmåga att direkt kunna möta varje öppen aggression med väpnat motstånd som klargör att Sverige utsatts för ett väpnat angrepp. Det är en viktig förutsättning för att försvarets förmågor därefter med odiskutabel legitimitet ska kunna sättas in mot en angripare.

Sverige behöver en robust förmåga som även om Sverige utsatts för en omfattande initial bekämpning kan hota en angripares strategiskt viktiga resurser på stor bredd i tid och rum (deterrence by punishment). Det inkluderar även på större avstånd utanför svenskt territorium. En sådan robust svensk ”andraslagsförmåga” behöver innehålla underrättelse-, lednings- och verkanssystem som från skyddade/dolda grupperingar under lång tid kan hota och verka mot en angripares känsliga punkter.

Sverige behöver ett robust luftförsvar som även efter en intensiv bekämpning med fjärrstridskrafter, d v s flyg och långräckviddiga precisionsvapen, uthålligt kan begränsa en angripares handlingsfrihet över viktiga delar av svenskt territorium. Viktiga områden är bland annat de områden där svensk ”andraslagsförmåga” behöver skyddas och områden till vilka Sverige, med eller utan Nato-medlemskap, vill ha möjlighet att ta emot stöd utifrån.

Storleken på dagens svenska försvarsmakt är så liten att den tillgängliga organisationen måste utnyttjas maximalt effektivt. Under överskådlig tid behöver kvalitet, personal och materiel, sättas i fokus för utvecklingen av försvaret. Förbandsutvecklingen behöver i alla avseenden inriktas mot personalsnåla lösningar som maximalt förmår utnyttja teknikens möjligheter.

Försvarets struktur är idag underkritisk, d v s är så liten att den inte långsiktigt kan vidmakthållas inom en rent nationell ram. Redan för femton år sedan drog Sveriges ÖB Håkan Syrén och Norges Försvarschef Sverre Diesen slutsatsen att den tid var förbi då små stater som Sverige och Norge inom rimlig ekonomi kunde upprätthålla moderna och allsidiga försvarsmaktsstrukturer. Ett nära samarbete mellan de nordiska länderna vad gäller förbandsproduktionen sågs då som en nödvändig del i den fortsatta försvarsutvecklingen. Det gäller i än högre grad idag.

Avvägningen mellan kort och lång sikt kommer med hänsyn till personalknappheten att förbli besvärlig under lång tid. De tillgängliga resurserna måste hårt prioriteras till de avgörande tröskelförmågorna. Nysatsningar på personalkrävande förband som tär på möjligheterna att bemanna kritiska tröskelförmågor bör undvikas.

Sammanfattningsvis behöver Sverige en robust och väl integrerad struktur för att uthålligt försvåra utnyttjande av svenskt territorium (i modern terminologi Anti-Access/Area-Denial ellerA2/AD). Den bör vara väl integrerad med våra grannländers. Den förutsätter omfattande förstärkningar av luftförsvar, långräckviddiga verkanssystem och strukturell robusthet. Förnyelsebehoven kräver resurser i nivå med de som gällde under det kalla kriget d v s minst en fördubbling av nuvarande historiskt låga nivå.

Genom den långtgående avvecklingen av det militära och civila försvaret, genomförd i politisk enighet, har flera hundra miljarder frigjorts för andra samhällsområden under de senaste tjugo åren. Med målet att undanröja för Sverige och för regionen farligt destabiliserande svagheter behövs nu samma politiska enighet för att så snabbt som det bara går återlägga resurser till såväl civil som militär försvarsförnyelse. Sveriges ekonomi växer med flera procent varje år. Det måste vara möjligt att ”reservera” en del av ett års tillväxt till att stärka landets säkerhet.

Det är allvar och det är bråttom!

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

 


Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 25/10 2018

Därför behöver vi en krigsavhållande tröskelförmåga. Del 1

av Krister Andrén

Del 1 [1]

Det har snart gått ett år sedan försvarsberedningen presenterade sin rapport Motståndskraft. Huvudbudskapet var glasklart: Sverige behöver ett robust och starkt totalt försvar – snarast!

Det borde valåret 2018 ha ruskat om politiken. Så skedde inte. Retoriken har visserligen ändrats till en entydig prioritering av nationellt försvar, men reellt ligger den anorektiska insatsstruktur som bestämdes för femton år sedan fortfarande fast. Försvarsanslaget ligger på rekordlåga en procent av BNP, långt under både Norges och Finlands. Detta är ohållbart.

Vad är det då som behövs, och varför?

Det nordiska området utgör idag en strategiskt sammanhängande gränszon mot Ryssland. Rysslands nukleära andraslagsförmåga har sin huvudbas på Kolahalvön som gränsar direkt till Finland och Norge. Dess skyddsintressen spänner över en stor zon i norr. Ryssland har en 170 mil lång landgräns mot Finland, Estland och Lettland. Sveriges militära svaghet ökar regionens sårbarhet och skulle i en kris öka Natos behov av tidiga förstärkningar till regionen. Samtidigt har Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris förekomma en befarad Nato-förstärkning. Det kan till exempel gälla Gotland eller delar av norra Sverige. Det går knappast att överskatta styrkan i de stormaktsintressen som då skulle beröras. Småstaternas egna intressen skulle väga lätt.

Det svenska försvarets förmåga har alltså en mycket omedelbar innebörd för den regionala stabiliteten i en kris.

Efter att under nästan tjugo år ha varit glömt har begreppet ”krigsavhållande tröskelförmåga” mot denna bakgrund åter blivit ett ledord i den svenska debatten. Vad det konkret innebär har dock hittills mera sällan berörts.

Formuleringen, att försvarets skall verka ”krigsavhållande” går tillbaka till debatten om svenska kärnvapen på 1960-talet. Den angav en begränsad, men relevant ambition för ett svenskt konventionellt försvar. Småstaten Sverige skulle aldrig på egen hand kunna stå emot ett storanfall från en stormakt med kärnvapen. Svensk planering utgick explicit från att Sverige på samma sätt som övriga Västeuropa skyddades av USA:s kärnvapenparaply.  Eftersom huvuddelen av Warszawapaktens styrkor bedömdes vara uppbundna mot Nato på kontinenten, så var det hot Sverige självt behövde kunna hantera bara en bråkdel av totalen. Det ansågs då som fullt möjligt för Sverige att ha ett försvar som skulle göra ett sådant angrepp oacceptabelt kostsamt. Ett svenskt konventionellt försvar mot mer begränsad stormaktsaggression sågs som ett möjligt och väsentligt bidrag, både till Sveriges säkerhet och till stabiliteten i Europa.

Förutsättningarna är idag mycket annorlunda, men slutsatsen att försvarets främsta uppgift är att verka avhållande mot olika former av begränsad stormaktsaggression är fortsatt relevant. Idag handlar det främst om begränsningar vad gäller karaktären av ett ryskt angrepp som uppfattas kunna vara möjligt, utan att riskera att Nato engageras på allvar.

Vad som ytterst skulle vara krigsavhållande avgörs inte av Sverige, utan av en rysk angripare i en okänd framtida situation. Ryssland behöver alltså kunna övertygas om att ett angrepp i Skandinavien skulle medföra en oacceptabel risk för ett stormaktskrig. Detta är inte en problematik som är unik för länder utanför Nato, utan den gäller även våra Nato-anslutna grannländer. De dimensionerande hoten för Natos utsatta småstater är situationer där Nato av någon anledning är politiskt eller militärt försvagat. En ofta refererad norsk formulering är till exempel att Norges nationella förmåga behöver vara så stark att Ryssland inte kan uppfatta att det finns någon glipa mellan de hot som kan hanteras av Norge ensamt, och hot som skulle utlösa en samlad Nato-reaktion.

En småstats krigsavhållande tröskel består av fler olika samverkande delar. Grunden är en uthållig förmåga att direkt hejda själva angreppet (deterrence by denial). Den militärtekniska utvecklingen har, i kombination med den fortgående minskningen av småstaternas försvarsmakter och den ökande inneboende samhällssårbarheten, skapat förutsättningar för rysk kraftsamling som helt enkelt kör över ett småstatsförsvar. En småstats direkt hejdande förmåga har därför idag ofrånkomligen mycket snävare gränser än förr. Stormaktsaggression behöver därmed kunna motverkas även på andra sätt än de traditionella.

För att idag kunna ge en kraftsamlande stormaktsangripare verkligt kännbara uppoffringar behövs förmåga att verka mot ett bredare spektrum av känsliga mål (deterrence by punishment). Den tekniska utvecklingen gynnar i det avseendet även småstatens handlingsmöjligheter. Långräckviddiga och effektiva precisionsvapen mot olika typer av mål kan idag ge även en småstat offensiva möjligheter, som påtagligt kan höja både priset och riskerna för en angripare. Småstatens kvalificerade offensiva förmåga gör det nödvändigt för angriparen att vidta skyddsåtgärder som ökar kraven på angreppets omfattning. Förmågan ger också svårkalkylerade förlustrisker och signalerar svårhanterade risker för utvidgning av konflikten. Sist men inte minst så ger den också försvararen möjligheter att snabbt reagera militärt mot angrepp på det egna territoriet, oavsett var detta inträffar.

Den allra viktigaste delen av avhållandetröskeln är den tröskel som den presumtive angriparens huvudmotståndare står för (extended deterrence). För småstaten är det därför vitalt att besitta egen förmåga att aktivt bidra till att Nato som helhet tidigt engageras aktivt och effektivt. Småstatens förmåga att själv hota ett brett spektrum av för angriparen känsliga och högvärdiga mål är i det sammanhanget centralt. Detta är ett strategiskt motiv såväl för Norges anskaffning av smygplanet JSF som för Finlands anskaffning av avancerade kryssningsrobotar.

Under det kalla kriget gav det starka svenska försvaret avgörande bidrag till stabiliteten i norra Europa. Genom att Sverige täckte Norges långa rygg mot öster så kunde landets fredstida stormaktsnärvaro begränsas till förhandslagring av materiel. I övrigt vågade man i Norge lita på att i ett sent krisskede snabbt kunna ta emot förstärkningar. Den politiken har man i det nya läget – utan svensk ryggtäckning – behövt överge. Nu finns amerikanska marinkårsförband stationerade i Norge.

Motiven är givetvis fler än ett svagt svenskt skydd. Men det är ytterligare ett påtagligt tecken på att Sverige har anledning att noga analysera hur det svenska försvarets styrka faktiskt påverkar krisstabiliteten i vår del av världen och vår egen säkerhet.

 
I en följande artikel kommer kraven på det svenska försvarets tröskelförmåga att närmare konkretiseras.

 
Författaren är f d ämnesråd och ledamot av KKrVA.

https://www.svd.se/om/sakerhetsradet

 


Noter
[1] Inlägget har tidigare publicerats i SVD/Säkerhetsrådet 24/10 2018.

Visst behövs infanteri

av Ulf Henricsson
Klicka här för bildspel

Den här bloggdialogen började med ett inlägg av Jacob Fritzon som jag uppfattade förordade organisering av förband typ norrlandsskytte med bandvagn 206

Visst behövs infanteriet, på den punkten är jag överens med Häggblom och Fritzon. En av de mest framsynta arméorganisationer som skapats är Pansarbrigad 63 som fortfarande är modellen för våra mekaniserade förband. Stommen i dem är två pansarskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Pansarskytte är ju inget annat än splitterskyddat, fordonsburet infanteri. En organisation som tyskarna avundades oss och gärna ville ha själva men inte ansåg sig ha råd med. Skaparna av den organisationen förstod uppenbarligen behovet av infanteri.

Jag tolkar nu Häggblom och Fritzon som att vi likaså är överens om att infanteriet bör ha tillgång till splitterskyddade fordon med hög terrängrörlighet samt att vi behöver avsevärt fler förband.

Här skiljer sig förhållandena i Finland och Sverige åt. Finland kan kanske fortfarande kosta på sig ”lyxen” att utgångsgruppera infanteriförband i hotade riktningar och ge dem tid till förberedelser eftersom man har en större förbandsmassa. Jag kan inte se att Sverige har de resurserna för närvarande. Med det fåtal förband vi har måste de vara rörliga och snabbt kunna verka i nya riktningar. Varken Häggblom eller Fritzon har förklarat hur infanteriförband snabbt (timmar) kan gör sig beredda att möta en mekaniserad motståndare i icke förberedda ställningar. Vi får inte glömma bort att stridsplanerna under det kalla kriget byggde på förberedda och utbyggda stridsställningar där motståndaren skulle hejdas och bli gripbar för anfallsförbanden. När jag gick på krigsskolan fick vi lära oss att det tog omkring en vecka att förbereda sig för försvarsstrid. Det skulle rekognoseras, grävas, skottfältröjas, mineras och övas. Då pratar vi om otjälad och snöfri mark. Låt oss anta att vi idag kan finna listiga metoder att snabba på detta och då kan halvera tiden, så är det fortfarande för lång tid.

Häggblom motsäger sig själv när han hävdar att infanteristen genom sin litenhet och ”diskreta” uppträdande får skydd. I värmesiktena och drönarnas tid är det nog inte så. En tidigare svensk arméchef blev mycket bekymrad när han upptäckte att den väl maskerade robotgruppen i skogen syntes tydligt på tre kilometers avstånd i stridsvagnens värmesikte.

Infanteriets eldkraft är på papperet ganska ok, men jag har fortfarande inte fått något exempel på hur vi löser problemet avseende brist på fria skottfält och därmed risk för banbrisad . När man står på en ”fältherrehöjd och blicka ut över terrängen kan allt se bra ut (bild 1) – om ens vapen har tillräckligt lång räckvidd. Men om de inte har det måste man ned till den terräng där vapnen når (bild 2 & 3) – och då är det inte så lätt längre. Åtminstone på den svenska sidan om vår gräns ger en seriös terrängstudie ett nedslående resultat avseende detta. Medan infanteristen måste ha fri sikt till målet för att få verkan med pansarvärnsvapnen kan stridsfordonen ösa in kulspruteeld bland träden och få god verkan utan att se sin motståndare (bild 4). Och då är frågan hur den snabbt framryckande infanteristen ordnar sitt skydd?

Tanken att öka antalet oskyddade soldater för att bli mindre känslig för förluster istället för att ge dem ett gott skydd är inget jag skulle vilja förklara för mina soldater. Men jag tycker dock Häggblom bitvis argumenterar väl för mekaniserade förband.

Visst är strid i ödemark en logistisk utmaning men dagens stridsfordon har en god uthållighet vad avser ammunition och bränsle. En större logistisk utmaning är nog förplägnad, vatten (vintertid) och framförallt sjukvård, och dessa funktioner är minst lika svåra att tillgodose för infanteriförband (fler soldater och fler skadade p g a sämre skydd).

Lämna våra övningsfält där decenniers övningsverksamhet har skapat en tillrätta lagd miljö för de system vi har. Lämna också bilen och leta till fots efter godtagbara stridsställningar för pansarvärnssystemet. Lycka till!

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

My Corner of the Universe

by Andrew Wallace

When I was a kid, growing up on RAF bases in the UK and West Germany during the height of the Cold War, there was a common question the other kids would ask; what do you want to be when you grow up? It didn’t matter what you answered so long as it wasn’t a “civilian”. I remember, as a kid, I had no idea what a “civilian” was but I knew it was a very bad thing to be!

Your own past, beliefs, and experience can influence a lot the way you perceive things. None of us has a complete picture of reality, so it can be useful to seek out opinions that differ from your own. Therefore, it is important to begin with a little about me so you see what influences my perspective.

I have been told that, as I am British, I have a different view of the military in Sweden compared to most Swedes. So, this article is about how I see things from my corner of the Universe.

The military has always been part of my life. I’ve always been interested in it and have studied military science one way or another during much of my life.

My step-father was in the RAF and I grew up on air bases (what the American’s call, I believe, an “air force brat”). But I could argue that the military is in my blood. My natural father was a soldier, his father a soldier, and his father a soldier, and his father a soldier, and so on back to knights in the Middle Ages. Not every generation but many. My uncle was a WO in the RAF and my cousin still is in the RAF. My plan, as a kid, was to join the RAF but things do not always go to plan. I was, however, a corporal in the Air Training Corps, which is like the Swedish “flygvapen ungdom”, and I did work for the Ministry of Defence on projects from nuclear powered hunter killer submarines to radios, and weather systems for the Fleet Air Arm.

My chance to join the military came after moving to Sweden. I started out in the Swedish Home Guard as a radio operator. I went on to do GMU as soon as I could. I also did a short stint with the Swedish Army Rangers as a radio operator before returning to the Home Guard. I ended up as a sergeant in charge of the staff and communications section.

To add to the above perspective, I can bring in my civilian life (yes, despite childhood warnings I still ended up as one of those “civilians”). I work as an engineer with some of the most complex systems around on the planet today. I did my PhD in robotics and distributed artificial intelligence (AI). The AI part deals with systems that are composed of cooperating entities. Such systems are found all around us. Our economy, and social systems are such examples (I have also studied economics and sociology). And even the military would exemplify such a system. I have also worked in psychology.

With that as a background, this is what I see from my corner of the Universe .

Officers and Professionalism

There is a standard joke that goes around in various forms; what is the most dangerous thing in the army? A second lieutenant with a map, a compass, and a vague idea of what to do. One of the biggest differences I have noticed between the military in the UK and the military in Sweden are the officers.  I have always been very impressed with the standard of professionalism among most of the officers I have encountered, whether during my time in the Home Guard, or while doing basic during GMU. Their knowledge and expertise in what they do is outstanding. Whereas the old joke could apply to the UK military, it certainly doesn’t in Sweden. In the UK they say the army is run by its NCOs. Officers are half trained and the NCOs finish off the training when the officers get to their units. In Sweden, the officers are more like the UK NCOs; fully trained and knowing what they are doing.

Overall, the Swedish military does come over as a very professional and very competent military. I hear good things about the Swedish operations abroad under UN or NATO command.  The individual soldier equipment is very good and the camouflage is very effective (although I do find it odd that Sweden went for a splinter pattern). That’s not to say it is perfect, and there are problems, but certainly the Swedish military has a lot to be proud of. However, it does appear to me that the Swedish military is a very professional, very competent peacetime military. It is the go to military for peacekeeping but I think it will have a serious culture shock if it was ever to find itself in a real serious inter-state war. This is another big difference between the UK and Sweden; there is a difference between a military that has fought in modern times and one that hasn’t done much since the age of muskets. As a result, it often looks to me that Sweden has created a Task Force Smith at a national level.

Vision

To start with, what would it take for Sweden to be able to engage in a serious war? It has been said that the Swedish military can only defend one part of Sweden for one week. But what about the rest of the country? From what I see, there is no vision for defence. What I mean by that is this: given the task of having to defend the whole of Sweden from varying, escalating threats (from sabotage to full scale war) what would the defence forces look like? If we could rise from our beds one morning and open the window and see the whole of Sweden’s defence, a defence that was capable of defending Sweden, what would it look like? How would it deal with spetsnaz units operating covertly in Sweden? How would it deal with a full scale invasion by a mechanised / armoured enemy with artillery and air support? What type of units would it have? Would it be professional or conscript base? I don’t know and I can’t find anything that would help me to get to know either.

The Swedish defence needs money. I doubt if anyone with a serious understanding of defence would disagree with that. From what I see, the money requested is all about patching up the defence as it is. But the defence as it is, or at least the current defence on paper, is not the defence that Sweden really needs. Throwing money at it isn’t going to solve that problem without knowing where we are heading.

There are some attempts to define Sweden’s defence that would fulfill, at least part of, a vision. Lt. Jacob Fritzson puts forward some ideas for a Norrland Infantry (what I would see as Arctic light infantry) published at the Royal Swedish Academy of War Science’s homepage (“Modernt Norrlandsinfanteri” or even see “Det glömda låset i norr”). Cpt. Stefan Emanuelsson puts forward a suggestion for a mechanised force in the centre of Sweden (“Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt”). Col.  1 gr. Ulf Henricsson makes some interesting comments on mechanised vs light infantry (“Stridens grundläggande behov”).

These are all very interesting and very good ideas. Although, I’m not sure if I’d agree with all they say and I’m sure arguments can go both ways. One of the main things I would disagree with, however, is the role of a part-time defence, which I see as key to solving a set of defence related problems. But, at least, they are starting to get a vision for the defence of Sweden. In that sense, they are going in the right direction. However, I don’t think it makes sense to talk about what type of units are needed without seeing how they fit together with the whole.  It is like arguing over what carburettor to use in a car engine with no idea what engine you will use.

To define a vision we need some understanding of warfighting theory. At the moment I have been unable to find a good statement of the Swedish military’s understanding of warfighting theory. The Military Strategic Doctrine (MSD16) does give some warfighting theory but it is very embryonic. From warfighting theory, we develop strategy. Strategy is basically a combination of either manoeuvre or attrition warfare. MSD16 seems to place the Swedish military strategy more towards manoeuvre warfare, as it is in the UK. But that is a concept that I think is not fully developed and seems to me poorly understood within the Swedish military at the lower levels (compare MSD16 with the US Marines Warfighting book, for example). The UK also has problems with implementing the theory. As such, the UK and Sweden have something in common and Sweden could perhaps learn from the UK’s experiences when applying the theory.

Warfighting theory and strategy then defines what type of military units you will need and should develop. Once we have warfighting theory and strategy fully developed then we can start envisioning the Swedish defence. From that vision we can define units.

Defensive Programming

You can always define an army as an organisation that is badly betrayed by the government it serves. Sometimes it seems to me the government is the beginning and end of most, if not all, the problems in the Swedish defence (the worst things that can happen to a general is a politician gets involved). Certainly there appears to me to be something seriously askew with the government and Swedish culture in relation to defence. When you have a Prime Minister saying that THE primary purpose of the state is a “särintresse”, something is wrong. However, I think the Swedish military does the best job it can with too little support and too little funding. There is always the admirable attitude within the Swedish military of getting the job done regardless. Although admirable, it covers a multitude of problems. In the UK this is called “fixing it at the coal face” or in my line of work it would be called “defensive programming”. Defensive programming is the common way of dealing with problems in computer code but reality is a harsh mistress and covering up problems so we can keep going has a nasty way of hurting you at a later date. Painful experience tells engineers to make the problems obvious so we can fix them. I sometimes think the Swedish military needs to do that. Instead of “well done everyone. Good effort. We can always be better”, there should be a more open and honest discussion of the problems with a view of making things better.

The Home Guard

If an army is betrayed by the government it serves, then I think that goes doubly so for the Swedish Home Guard. This is one area where I think the standards among the full-time army officers slip. From what I see, there appears to be well ingrained prejudices against the Home Guard. It seems to me that it is treated as the poor backward country cousin. Perhaps that is justified? I do see some lack of seriousness among some people in the Home Guard. In the UK it is “train hard; fight easy” or “the more we sweat the less we bleed” or even “if it ain’t raining we ain’t training”. But often it appears to me that in Sweden it is “train easy cos we ain’t going to do it for real”. However, I suspect it is more a case of a self-fulfilling prophecy; if the Home Guard isn’t treated as a serious military organisation then it can’t be expected to behave as one. Can it? This, I think, is a serious problem. The Home Guard is the main defence for Sweden. The Swedish main frontline fighting ground forces are composed of 50 battalions, (43 light infantry (including 40 Home Guard) infantry Battalions, two mechanised infantry battalions, and five armoured infantry battalions), one battle group (of two armoured companies), two air defence battalions, two artillery battalions, and one Special Forces company. This means that prejudice against the Home Guard hinders the Swedish defence.

I don’t really see the justification for the prejudice. From my experience, the soldiers in the Home Guard do not deserve such prejudice. They are people who have served as conscripts or freely volunteered (such as myself) and then chosen to continue to serve their country. In other words, they are among the most enthusiastic soldiers and as such should form a valuable resource for Sweden. I suspect that there are probably more combat veterans in the Home Guard than in the full-time military. Certainly many in the Home Guard have served abroad. I keep hearing the mantra that the Home Guard is a “valuable resource” but I don’t see that translating into reality, as yet. However, I do note with interest the new command structure coming in next year or so. That gives me hope that we could see some improvements in the way the Home Guard is perceived. The Home Guard has already seen a lot of improvements that brings it more in line with being a serious fighting force. I look forward, with interest, to see the new Commander of the Home Guard continuing with further improvements.

Of course, my point of reference is the Army Reserve in the UK, which is part-time like the Swedish Home Guard. But unlike the Home Guard, the Army Reserve have units such as artillery, tank, paratroopers, and even two SAS regiments. This, to my mind, shows that the Swedish Home Guard has great potential if we can overcome the prejudice and have a serious vision for the defence of Sweden. As it is at the moment, the Home Guard is a seriously underutilised resource that would be easy to dislocate in a real war.

There is also an opportunity to utilise funding in a more cost effective way via extending the capabilities of the Home Guard. The Army Reserve in the UK makes up about 30% of the army, at about 1.3% of the defence budget. They are of sufficient quality to serve alongside full-time soldiers in combat zones. Cost effective training methods could include initiatives such as using computer simulators such as ARMA (basically like STRIDSIM-PC) or Steel Panthers MBT, internet radio for staff and radio operators, once a week drill nights to build up and maintain basic skills, war gaming and professional military clubs to encourage study of military theory and history. All of which are used in other armies and could be added to the training in the Swedish Home Guard at little cost.

From what I see of the Swedish military, there is another problem that investing in the Home Guard could help with. The Swedish defence is very reactionary. After the First World War, Sweden cut back its defences, reacting to the situation at the time. Sweden then re-forms the military in the 1930s in reaction to the rise of Nazi Germany. Sweden was ready for the Second World War until 1947! Then it reacts to the fall of the Iron Curtain and the Cold War. When the Cold War ends, Sweden reacts with a strategic time-out. Now Sweden is reacting (slowly) to the re-emergence of Russia since 2008. Sweden doesn’t seem to learn from the wise words of Sun Tzu:

“The art of war teaches us to rely not on the likelihood of the enemy’s not coming, but on our own readiness to receive him; not on the chance of his not attacking, but rather on the fact that we have made our position unassailable.” – Sun Tzu

The ideal defence, therefore, is a full-time army capable of defending the whole country (a vision) but that is costly. Hence, investing in a part-time defence like the Home Guard would provide Sweden with national defence. I find it odd that Sweden does not utilise its resources in such an effective solution.

One factor in this is the tradition of conscription, which Sweden appears to have returned to. I find it a bit odd to go backwards as it doesn’t fit in with the idea of manoeuvre warfare. Manoeuvre is difficult to do and, therefore, takes a lot of training. Something that a conscript army doesn’t work well with. I can understand why Sweden introduced it again; “needs must as the devil drives”. But I find it odd that Sweden doesn’t value its soldiers, especially those who freely volunteer. If Sweden did value its soldiers then they would receive better pay. Better pay would have gone a long way to solving the personal problems caused by what I would see as a mismanagement of converting the Swedish conscript based military to a professional military. Compare the Swedish experience of jumping to a professional army with the British gradual phasing from one to another. And Britain has a tradition of volunteering for the military. But this highlights another difference between the Swedish military and the British military; appreciation. When I was in the UK, last summer, they were advertising celebrations for Armed Forces Day, with events all around the country. Something I can’t imagine occurring in Sweden. Sweden doesn’t seem to value those who are willing to stand to protect and defend the country. Even with the introduction of an official flagging day for veterans, it still seems to me that Sweden has some way to go to match the UK.

In conclusion, I do see changes happening but the road is long. I hope that things will continue to improve in the Swedish military as it becomes more war focused. Hopefully without Sweden having to learn things the hard way by having to defend itself from an invasion by a serious fighting force (mentioning no names).

 
The author is a BEng(hons) PhD EurIng a works for CGI in Umeå.

Krig eller fred? Hultqvist, solidaritetsdeklarationen och övning med USA/Nato

av Per Blomqvist och Arvid Cronenberg

Försvarsminister Hultqvist skriver under rubriken: ”Ny övning med Nato skapar säkerhet” (SvD/Debatt 23/9)

Militära sakförhållanden visar motsatsen. Sverige har små insatsstyrkor som av stormakterna kan slås ut i ett första slag. Före detta ÖB Sverker Göransson menade för en tid sedan att Sverige endast kunde försvaras en vecka. Tidsfaktorn, en av de viktigaste krigsavhållande faktorerna för stormakterna i förhållande till svenskt försvar måste särskilt beaktas.

Försvarsministern framför: ”Sveriges deltagande i övningen utgår från vår säkerhetspolitiska linje, inklusive vår solidaritetsförklaring.” Fel! Övningen kan dra Sverige in i ett framtida krig vars förutsättningar vi inte kan påverka. Försvarsministerns säkerhetspolitiska linje och tolkningen av solidaritetsförklaringen gör att han har mycket att förklara för medborgarna.

Försvarsministern framhåller: ”Över tid har den säkerhetspolitiska situationen i vår del av Europa försämrats”. Ja, men gäller främst spänningen mellan USA/Nato och Ryssland. USA/Nato har flyttat fram sina positioner till de ryska gränserna. Detta borde öka svensk politisk eftertänksamhet. Istället framför försvarsministern: ”Att delta i internationell övningsverksamhet är en viktig grundbult i vår försvarspolitiska strategi.”

Krigsrisken med båda stormakterna positionerade öster om Östersjön bedöms vara låg. Ja, och särskilt ett isolerat ryskt krig mot Sverige. Sverige utgör ett gigantiskt skydd för Ryssland mot USA/Nato. Men vårt i huvudsak oförsvarade markterritorium är en utmaning i spänningen mellan stormakterna. I ett givet läge kan Ryssland finna det angeläget att komma först i ett förekommande krig för att säkra skyddet mot USA/Nato. Genom detta hindras också USA/Nato att utnyttja svenskt markterritorium.

Den enfaldiga solidaritetsförklaringen i riksdagen har vilselett försvarsledningen. Statsministern förklarade att Sverige ska ha ett försvar för fred, frihet och säkerhet. Låt det bli så!

Ett trovärdigt försvar som stöd åt en lika trovärdig militär alliansfrihet är lösningen. Ett indirekt defensivt försvar med hemvärn, jägarstrid och pansarspaning med rimligt luftvärn över hela Sveriges yta kan organiseras för rimliga kostnader och kan stärka Sveriges demokrati.

 
Per Blomquist är överste 1 gr. Arvid Cronenberg är överstelöjtnant och fil kand. Båda är ledamöter av KKrVA.

Ett ”Gotlandsproblem” i Norr – Nordkalottens strategiska betydelse

av Jonny Lindfors

Som bekant består Nordkalotten av de delar av Norge, Sverige, Finland och Ryska Kolahalvön som ligger invid eller norr om polcirkeln. Denna artikel har ambitionen att belysa varför dessa delar av Sverige och övriga Nordkalotten är av stor och ökande betydelse för den kamp om inflytande, världsordning och naturresurser som pågår mellan Ryssland, Kina och USA. I denna kamp blir mindre aktörer som Norge, Sverige och Finland brickor i ett spel och tvingas parera händelseutvecklingen. Detta görs genom att själva skapa förmåga att influera eller genom att ingå i allianser. Sveriges strategi fokuserar på att influera genom det diplomatiska maktmedlet, framförallt inom Barentsrådet och det Arktiska rådet.[i] I dessa forum råder för närvarande vad som närmast kan beskrivas som konsensus om att hålla Nato och EU utanför inflytandesfären.

En effektiv strategi bygger på samspelet mellan flera maktmedel. Framförallt diplomati, information, militär och ekonomi, ofta benämnt DIME.

I norra norden finns dock ett relativt stort militärt tomrum i förhållande till regionens betydelse, vilket riskerar att bidra till instabilitet. Norge har valt att fokusera sina militära resurser i norr, och är medlemmar i Nato sedan skapandet av alliansen 1949 och har därtill resurser för Amerikanska förband förhandslagrade på norskt territorium. Finland har genom sin historia en tydlig bild av vikten av vinterförmåga. De har en lång och svårförsvarad gräns mot Ryssland och har tvingats till satsningar på mindre tekniskt avancerad materiel i syfte att hålla uppe tillräckliga volymer för att försvara hela dess längd. Ryssland har efter en period av nerdragningar påbörjat en omfattande återupprustning, vilket även inkluderar en ökad militarisering av Arktis. Utöver nya installationer har de sedan lång tid tillbaka ett antal viktiga anläggningar på Kolahalvön där högkvarteret och hemmabasen för ishavsflottan och Rysslands ubåtsbaserade andraslagsförmåga utgör kronjuvelen.[ii]

Bild 1: Ryska och Amerikanska militärbaser i Arktis[iii]

Situationen i Sverige är känd med I 19 och A9 som enda regementen och F 21 som enda flygflottilj i norr. Återinförandet av Militärregioner och Totalförsvarskonceptet är viktiga steg i riktning mot att kunna leda och samordna hela samhällets resurser. Dock är avståndet alltjämt stort ner till Mälardalen och övriga svenska förband. Däremellan finns mindre, förvisso kompetenta och operativt viktiga utbildningsgrupper och hemvärnsförband, men dessa är i ett strategiskt perspektiv knappast noterbara resurser.

Om man lyfter blicken från närområdet så framträder ett mönster av konflikter i världen som bottnar i fördelningen av globala resurser och områden – denna kamp accelereras av klimatförändringen, samt skillnader i värderingar. För närvarande pågår till exempel en högintensiv kamp precis under tröskeln till väpnad konflikt avseende Sydkinesiska sjön. Även de strategiska flaskhalsarna till sjöss, exempelvis Malackasundet, Hormuzsundet och Bab El-Mandab utanför Afrikas horn, tilldrar sig ett allt större intresse. I en ekonomisk världsordning baserad på ”just in-time” och ”lean-production” får störningar i de globala flödena snabbt påverkan på vardagslogistiken vilket för den globala maktkampen mycket närmare befolkningen. Det finns inga lager utan allt är under transport.

Rysslands och president Putins tre viktigaste strategiska målsättningar är att 1) förbli en kärnvapenmakt, 2) att vara en stormakt i internationella sammanhang och 3) uppnå regional hegemoni politiskt, militärt och ekonomiskt.[iv] Det ryska intresset för Arktis nämns särskilt i deras nationella säkerhetsstrategi, vilket avspeglas genom ovan nämnda militära upprustning i regionen.[v]

USA pekar i sin nationella säkerhetsstrategi ut Kina och Ryssland tillsammans med Nordkorea, Iran och våldsamma extremistiska organisationer som motståndare som vill ändra världsordningen.[vi] Skilda värderingar och konflikter mellan olika nationella intressen kommer sannolikt vara orsaken om en konflikt skulle eskalera. Detta kan även ske i Sveriges närområde. Precis som framförts av såväl Sveriges Överbefälhavare som Försvarsminister är ett enskilt angrepp mot Sverige mindre sannolikt, men det som inte uttalats med samma emfas är risken för att svenskt territorium kan komma att utgöra en bricka i den pågående kampen om tillgång till resurser och områden.

Fokus i Sverige har de senaste åren legat på östersjöområdet och den konstanta betydelsen av dess militärgeografi. Den som kontrollerar Gotland och placerar fjärrstridsmedel på ön i syfte att kontrollera luftrum och sjöfart på Östersjön, internationellt benämnt – Anti Access, Area Denial (A2AD). En motståndare som har A2AD kapacitet på Gotland har möjlighet att skapa ett mycket svårt läge för Nato att undsätta de baltiska staterna om de utsätts för ett angrepp. Det är därför viktigt att Sverige själv har en trovärdig militär förmåga på Gotland då detta bidrar till stabilitet i området.

 

 

Bild 2: Karta utvisande exempel på hur Ryssland och Nato’s A2AD förmåga kan grupperas för att skapa buffertzoner [vii]

Sverige har ont om resurser och har genom nedskärningar tvingats prioritera geografiska områden. Dock får vi inte tappa överblicken genom att fokusera allt för mycket bara på det tydligaste problemet, det gör oss sårbara för en rysk specialitet – Maskirovka. Göteborg och för vår handel livsviktiga sjöfart är ett område som inte får glömmas bort, men Göteborg är mindre centralt sett ur ett perspektiv om Sverige endast är en bricka i det geopolitiska spelet.

Norra Sverige och Nordkalottens betydelse i kampen om resurser och världsordning är en annan.

Sverige har tillsammans med Finland ett ”Gotlandsproblem” i norr. Det faktum att Ryssland och Norge har överlappande territoriella anspråk och att Ryssland gör anspråk på ett utökat territorium som inkluderar Nordpolen kan komma att utgöra grogrunden till en kommande konflikt. Genom att anföra att Lomonosov Ridge är en förlängning av kontinentalplattan som Ryssland ligger på, hävdar Ryssland att ett stort parti av Norra ishavet i enlighet med FN’s Havsrättskonvention(UNCLOS) utgör rysk ekonomisk exklusiv zon (EEZ).[viii] Ryssland och Kina utmanar samtidigt den internationella världsordningen, där de hävdar att rätten till fri seglats och utvinning av naturresurser enligt UNCLOS inte gäller. Kina anser att Sydkinesiska sjön är ett innanhav och förstärker denna bild genom konstgjorda öar. Med anledning av detta är Kina ivrig påhejare av Ryssland som anser att fri seglats och rätten att utvinna resurser på kontinentalsockeln inte ska gälla det territoriella anspråk Ryssland gör i Arktis. Nordostpassagen förutspås bli en framtida viktig transportled och både Kina och Ryssland hoppas på att skapa ’the Polar Silk Road’ och då även stora naturresurser förväntas kunna utvinnas är detta självklart kontroversiellt.[ix]

Det finns således en konflikt i norr som blir alltmer aktuell i takt med att Ryssland återskapar baser och militariserar Arktis samtidigt som klimatförändringen gör att istäcket minskar och därmed möjliggör seglats och utvinning av resurser.

Bild 3: Territoriella anspråk på Arktis[x]

Hur har då Sverige ett ”Gotlandsproblem” i norr? Svaret finns än en gång i militärgeografin och hur modern A2AD förmåga ger möjlighet till uthållig kontroll över luft och yta. Om man på bilden följer Polcirkeln med blicken så inser man snabbt att A2AD resurser placerade i de två icke NATO anslutna länderna Sverige och Finland kan hindra eller kraftigt försvåra flyg, men även marina operationer i och från norra Norge. På samma sätt kan operationer försvåras i ett av Rysslands militärgeografiskt viktigaste områden och hemmahamn för ishavsflottan – Murmansk. Således finns ett landområde på Nordkalotten som båda stormakterna har behov av att kontrollera i händelse av ytterligare upptrappning eller väpnad konflikt – ett ”Gotlandsproblem i norr”.

Rysslands annektering av Krim 2014 påvisar hur svårt det är för världssamfundet och USA att ingripa när man ställs inför fullbordat faktum. Om ”ödemarken” i norra Finland och Sverige upplevs som ett lätt mål med långsiktiga strategiska vinster så är det inte osannolikt att Ryssland är berett att acceptera ett par år av dåliga relationer med västvärlden i syfte att skörda långsiktiga vinster avseende såväl naturresurser som inflytande och kontroll över nordostpassagen.

I sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att markterritorium endast kan behärskas genom permanent närvaro av marktrupp. Marktrupp är det sista man politiskt agerar med, därför är det också en tydlig signal om vilja. Ett nytt regemente på Gotland är därför en stark signal om vilja likväl som genomförd etablering av Natoländers stridsgrupper i Estland, Lettland, Litauen och Polen. USA  är åter med marktrupp i Europa, endast några år efter de lämnat. Flyg och fjärrstridsmedel kan störa och försvåra, men kan inte utgöra den närvaro som krävs för att förhindra en motståndare att nyttja terrängen. Sverige har således ett stort behov av välutbildade markförband med förmåga att verka i arktisk miljö. Finska vinterkriget 1939 och striderna i Narvik 1940 påvisar tydligt vikten av soldater som är utbildade för vinterkrigets speciella utmaningar och att dess materiel är anpassad för klimatet. Ett återtagande av Svensk förmåga i norr är fortfarande möjligt, kompetensen finns, dock saknas volymerna. Utbildning av personal är i sammanhanget en relativt snabb parameter, dock är processen att finansiera och anskaffa materielsystem som är anpassade för arktiskt klimat betydligt mer långsam och trögrörlig.

Sammantaget finns i området norska, amerikanska, svenska och finska markförband som skulle kunna utgöra ryggraden i en nordisk division, dock är vägen lång innan ledning, samträning och interoperabilitet kan nå en sådan nivå att vinsterna överväger friktionerna och den fulla potentialen i ett divisionsförband kan nås.

Politiska ramverk är alltid grunden för militärt samarbete.  Sverige har nu politiska avtal med Finland och det tri laterala avtalet mellan Finland, USA och Sverige. Våra gemensamma intressen och värderingar talar starkt för att vi militärt måste fortsätta ett nära samarbete med våra grannar och partners.

Det är därför av yttersta vikt att Sverige, tillsammans med våra nordiska grannar snarast utarbetar en långsiktig strategi för hantering av Nordkalotten samt även beaktar de norra delarna av landet när svenska markstridskrafters operativa förmåga återigen skall återtas.

 
Författaren är överste och chef för Norrbottens regemente, I 19.

 


Noter
[i] Regeringskansliet, Nationell säkerhetsstrategi (Stockholm: Gulers Grupp, 2017), 15. https://www.regeringen.se/48e36d/contentassets/a02552ad9de94efcb84154b0f6ed76f9/nationell-sakerhetsstrategi.pdf (hämtad 21 augusti 2018)

[ii] Robbie Gramer, “Here’s what Russias Build-Up in the Arctic Looks Like”, Foreign Policy (Januari 2017), https://foreignpolicy.com/2017/01/25/heres-what-russias-military-build-up-in-the-arctic-looks-like-trump-oil-military-high-north-infographic-map/ (hämtad 21 augusti 2018)

[iii] Ibid.

[iv] Leon Aron, ”The Putin Doctrine: Russia’s Quest to Rebuild the Soviet State,” Foreign Affairs (March 8, 2013), https://www.foreignaffairs.com/articles/russian-federation/2013-03-08/putin-doctrine (hämtad 21 augusti 2018)

[v] Vladimir Putin, The Russian Federation’s National Security Strategy – Full text translation (Moskva: Kreml, 2015) http://www.ieee.es/Galerias/fichero/OtrasPublicaciones/Internacional/2016/Russian-National-Security-Strategy-31Dec2015.pdf (hämtad 23 augusti 2018)

[vi] Donald Trump, National Security Strategy (Washington D.C.: The White House, 2017), 1.

[vii] CSIS missile defense project, (websida) https://missilethreat.csis.org/russia-nato-a2ad-environment/

[viii] Enligt UNCLOS kan en nation begära utökning av den ekonomiska zonen om man kan bevisa att kontinentalsockeln har en naturlig förlängning från nationens baslinje.

[ix] Keith Johnson, Reid Standish, “Putin and Xi are Dreaming of a Polar Silk Road”, Foreign Policy (Mars 2018) https://foreignpolicy.com/2018/03/08/putin-and-xi-are-dreaming-of-a-polar-silk-road-arctic-northern-sea-route-yamal/ (hämtad 23 augusti 2018)

[x] Encyclopedia Brittanica Inc, “Rival Claims to the Changing Arctic”, The Maritime Executive,  https://www.maritime-executive.com/article/rival-claims-to-the-changing-arctic#gs.0=tgNKo (hämtad 21 augusti 2018)

Försvar för kris likaväl som mot militära angrepp

av Helge Löfstedt
Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Författaren argumenterar bland annat för ett välbehövligt utbyggt militärt territorialförsvar. Foto: Bezaw Mahmoud, Försvarsmakten.

Det kommande försvarsbeslutet bör ägna stor uppmärksamhet åt förmåga att verka i utdragen kris med militära inslag. I  KkrVA studie Ett Trovärdigt Totalförsvar nämns att både sam­hället och Försvarsmakten bör besitta förmåga att hantera en internationell kris i närområdet som varade i upp mot tre månader. Även i Försvarsmaktens perspektivplan Tillväxt till ett starkare försvar anges att förstärkning av förmågan att hantera gråzonsproblematiken utgör en av flera prioriteringar som ligger till grund för tillväxt.

Ett sådant krisscenario karakteriseras av att det uppkommer hot och störningar som direkt berör militär mobilisering och övrig verksamhet. Detta samtidigt som totalförsvaret i övrigt ansträngs av hot och störningar – hybridkrig med både IT-attacker samt militära våldsinslag.

Min slutsats blir att uppmärksamhet bör ägnas åt territoriell verksamhet. Om markstridskrafterna ”bara” består av brigader med stödförband kommer dessa att bindas i verksamhet som karakteriserar gråzonsproblematiken – d v s skydd av militär och civil infrastruktur. Denna infrastruktur är omfattande. Brigaderna riskerar då att delvis förbrukas och deras möjligheter att verka i mera intensiva stridshandlingar och opera­tioner begränsas.

Under kommande försvarsbeslut bör det organiseras ett antal regionala infanteribataljoner av det slag som föreslås både i  KKrVA-studien och Försvarsmaktens perspektivplan. Personalrekryteringen bör ske genom direktutbildade värnpliktiga. För­svarsmakten anger där att bataljonerna skall försörjas med värnpliktiga som överförs efter kanske en tioårig placering i brigaderna. Detta innebär dock en fördröjning och det är angeläget att ett antal sådana bataljoner sätts upp tidigt.

Det är vidare tveksamt om hemvärnet med en personalstyrka på drygt 20 000 har den ut­hållighet som kan komma att efterfrågas i ett tremånaders krisscenario. Slutsatsen blir att nuvarande hemvärn bör ges förstärkningsmöjligheter. Detta både för att få uthållighet i förmåga att uppträda med nuvarande organisationsvolym men också för att kortvarigt kunna uppträda i större volym. Även denna förstärkning bör ske genom direktutbildning av värn­pliktiga.

I mitt blogginlägg i april detta år – Förstärkt territoriell verksamhet – finns ovanstående utvecklat.

Bataljoner bör organiseras i alla militärregioner – Syd ,Väst, Mitt och Nord samt på  Gotland. Dessutom bör Nedre Norrland uppmärksammas. Ett motiv för detta är att de långa transportvägarna till Övre Norrland blir känsliga för störningar i krissituationer. Ytter­ligare motiv för detta ges av Karlis Neretnieks. Han hänvisar till att Finlands försörjnings­möjligheter samt möjligheter att ta emot stöd från omvärlden är beroende av att sjötrafik kan upprätthållas. Detta gäller då i första hand i Östersjön men de långa transportvägarna där är känsliga för störning i eventuella krissituationer. Då aktualiseras förbindelserna från Trondheim via Östersund, Sundsvall och Gävle samt från Umeå över Bottenhavet till finska kusten. Här kan läggas till att transportleden över Trondheim och Östersund också utgör ett alternativ för NATO. Detta i det fall det blir aktuellt att förstärka de baltiska staterna i en situation när transporter över Östersjön hotas.

Ovanstående medför att Nedre Norrland bör uppmärksammas i högra grad än vad som nu är fallet. Nuvarande planering medför svag militära närvaro i detta område. Några av de regi­onala infanteribataljonerna som här nämnts bör således tidigt organiseras där.

Neretnieks analys aktualiserar också frågan om att sjöfartsskyddet bör ägnas större uppmärksamhet än vad som hittills varit fallet.  Det gäller försörjningen av Gotland men också behov av svensk sjöfart till hamnar längs Östersjökusten. Vidare bör övervägas konsekvenser för finsk sjötrafik i Östersjön samt över Bottenhavet i de fall sjötrafiken i Östersjön är allvarligt försvårad. Ana­lys av behov bör då förutom militära resurser omfatta möjligheter att förstärka dessa med resurser från Kustbevakningen och Sjöfartsverket. Det är förståeligt att Försvarsmakten inte går in på detta, men statsmakterna bör se till att så sker på lämpligt sätt.

En frågeställning som då blir aktuell kan vara hur personalförsörjningen skall klaras för att hantera intensiva och utdragna skeden. Vidare: Kustbevakningen har tillgång till handeld­vapen för behov som kan uppstå i nuvarande normala fredslägen. Behövs förstärkt beväpning för olika nyanser av gråzonslägen? Sådana vapen måste då rimligen kompletteras med lämp­lig utrustning för spaning och eldledning.

 
Författaren är överingenjör, operationsanalytiker med mångårig erfarenhet från perspektiv­planearbete, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Migration – en ödesfråga och vad gör vi åt den?

av Lars Wedin

Bild: Shutterstock.com

Flyktingfrågan har en säkerhetsdimension. Sällan framförd men lyfts här upp av Lars Wedin.

Inte bara närområdet

I Försvarsberedningens rapport år 2014 fastslogs att ”Sverige är ett av mest globaliserade länder”. Detta faktum gäller fortfarande. Den säkerhetspolitiska debatten, i den mån den förekommer, koncentrerar sig dock på närområdet och då särskilt Ryssland. Detta är naturligt eftersom ett angrepp från ett revanschsuget Ryssland är det säkerhetspolitiskt farligaste fallet. Men kanske inte det mest troliga givet utvecklingen i vår omvärld: EU är splittrat i spåren av populistiska och mer eller mindre neofascistiska regimer i Italien, Ungern och kanske Rumänien. I Lettland har just det ryssvänliga partiet Harmoni fått flest röster. Turkiet, tidigare en hörnpelare i Nato, har blivit en islamistisk diktatur. Det land som har lett den fria världen sedan andra världskriget har en president som kallar sina allierade i EU för fiender. Härtill kommer konflikten mellan Kina och USA om Sydkinesiska sjön, Kinas globala anspråk på ledarskap, konflikten inom islam mellan sunni och shia. Med mera.

Vi som sysslar med strategi behöver alltså inte vara arbetslösa.

Migration

Den så kallade massinvandringen är en grundorsak till att den politiska kartan i Europa nu färgas brun. Vi vet hur det gick förra gången! Detta är alltså en säkerhetspolitisk fråga.

Under 2018 har Sverige tagit emot 15 978 asylsökande t o m september. Detta motsvarar 0,15% av befolkningen. För hela Europa var motsvarande siffror 136 655 första halvåret 2018 vilket motsvarar 0,3 promille av den europeiska befolkningen. Knappast massinvandring! Man kan jämföra med den svenska migrationen till USA (mitten 1800-talet till 1920-talet): 1,5 miljoner! Med tanke på vår åldrande befolkning – 16% av Europas befolkning är under 15 år att jämföra med 41% i Afrika – borde immigration vara något positivt.

Nu är politik inte (bara) fakta utan framför allt en fråga om perceptioner. Europas befolkning upplever att det pågår en massinvandring. Perceptionen förstärks av bristande integration – ett problem med många bottnar; i varje fall i Sverige tillåter okunniga och/eller omdömeslösa samhällsföreträdare att militant islam får breda ut sig vilket ofrånkomligen skapar konflikter, som i sin tur utgör en grogrund för främlingsfientlighet.

Den svenska politiken att EUs medlemsstater solidariskt skall dela upp flyktingarna mellan sig är politiskt naiv. Det kommer inte att hända givet utvecklingen i medlemsstaterna.

Tanken att massdöden på Medelhavet eller koncentrationsläger på den nordafrikanska kusten skall avskräcka människor från att söka ett bättre liv är inte bara felaktig utan också moraliskt orimlig. Något annat måste till.

På omedelbar sikt borde Sverige stödja den enda humanitära organisation som fortfarande försöker rädda skeppsbrutna: SOS Méditerranée. Detta kan vi göra dels genom att åtminstone tillfälligt ta emot en del av de människor som deras fartyg plockar upp; det är inte rimligt att hävda att alla skall hamna i Italien eller Malta p g a Dublinöverenskommelsen som gjordes för en annan tid. Vidare borde Sverige bjuda in organisationens fartyg Aquarius att föra svensk flagg, hon riskerar nu att portas från Panamas fartygsregister och blir då oanvändbart om ingen stat hjälper till.

På längre sikt måste själva orsaken till emigrationen hanteras

Illegalt fiske, pirater och droger

De så kallade ekonomiska flyktingarna kommer i första hand från Afrika – de som flyr från krig och terror i Mellersta Östern lämnar vi utanför här.

Afrikas ekonomi har under senare år gått framåt. Enligt den afrikanska utvecklingsbanken ökade tillväxten i reala termer med 3,6% under 2017 och förväntas öka till 4,1% under 2018 och 2019. Men mycket återstår att göra. Området kring Guineabukten utgör en provkarta på viktiga problem.

Följande länder gränsar till Guineabukten: Liberia, Elfenbenskusten, Ghana, Togo, Benin, Nigeria, Kamerun, Ekvatorialguinea, Gabon, São Tomé och Príncipe, Kongo, Kongo-Kinshasa och Angola.[1] Områdets befolkning utgörs av 550 miljoner. De flesta är ekonomiskt beroende av verksamhet i havsområdet. 90% av områdets handel med omvärlden går via bukten. 70% av befolkningen är beroende av fisk för sin överlevnad. Regionen är rik på olja och producerar upp emot 5.5 miljoner fat per dag. Området har potential att vara ekonomiskt starkt men kriminalitet – illegalt fiske, piratverksamhet, väpnat rån, korruption – är ett ökande problem.

Fiske är traditionellt av stor betydelse och hantverksmässigt. Men det industriella fisket ökar starkt – från kanske 250 fartyg på 1990-talet till mellan 700 och 1000 per år idag. Området hotas nu av utfiskning med svält som resultat. 40% av fångsten är IUU (Illegal, Unreported and Unregulated), vilket innebär en direkt förlust om 1,3 miljarder $. Det finns naturligtvis stora skillnader: Kina tar 81% av fisket i Guinea. Fångsterna från industrifisket exporteras till länder utanför regionen. Industrifisket innebär också överfiskning och förstörda havsbottnar och därmed minskade fångster på sikt.

Guineabukten har fått en central roll i droghandeln mellan Latinamerika och Europa. Narkotikan förs till området per båt och omlastas sedan för transport genom Sahel, Sahara och vidare över Medelhavet.

Ett tredje stort problem är pirater och organiserad brottslighet (pirater finns definitionsmässigt bara utanför territorialhaven, innanför är samma brottslingar organiserat kriminella). Nigeria är särskilt utsatt; piraterna anfaller oljelastade fartyg, kidnappar besättningarna och stjäl oljan.

Allt som allt medför dessa problem fattigdom, instabilitet, korruption, kriminalitet och i förlängningen destabilisering av staterna. Problemen utgör också en grogrund för terrorism.

Den globala uppvärmningen utgör ett överlagrat problem. Avseende fiske leder utvecklingen till att havet blir varmare. En konsekvens härav är att fisken antingen går djupare, och därmed blir svårare att fånga, eller vandrar mot kallare hav. Resultatet blir hungersnöd.

En grundläggande orsak till problemen är att staterna i området inte har tillräckliga resurser för att övervaka, och ingripa på, sina territorialhav och ekonomiska zoner. Vidare är den regionala samordningen av övervakningen svagt utvecklad.

Sammantaget: befolkningen, speciellt den unga, har motiv att ge sig av i förhoppningen om en bättre framtid i Europa.

Några tankar om svenska åtgärder

Sverige är ett medelhavsland! Tack vare EU och Schengen gränsar faktiskt Sverige politiskt till Medelhavet. Det är dags att vi engagerar oss för denna stora kontinent.

För det första bör Sverige driva på för att EUs fokus skall vridas från att förhindra flyktingar att komma till Europa till att göra det möjligt för de unga afrikanerna att få ett vettigt liv i sina hemländer. Av naturliga skäl diskuteras här bara säkerhetsfrågor.

Sverige och övriga europeiska länder bör arbeta vidare för att stabilisera Sahel-området som idag är ett fäste för terrorism och kriminalitet – inte minst smuggling av allt från cigaretter till människor. Mot denna bakgrund är den svenska inriktningen att lämna FN-insatsen i Mali helt fel. Visst den kostar 800 – 900 miljoner kronor men den svenska biståndsbudgeten är på 43 miljarder!

Det är förstås möjligt att vi skulle få mer effekt genom att lämna FN-insatsen och i stället (eller både och!) stödja den franska insatsen Barkhane.

Det finns mycket annat att göra inom säkerhetsområdet. Sverige, dess Försvarsmakt och Kustbevakning borde kunna stödja La charte de Lomé sur la sécurité maritime [Lomé-stadgan för maritim säkerhet[2]] och säkerhetssamarbetet inom G5 Sahel.[3] Över huvud taget borde Försvarsmakten med sin erfarenhet av fredsfrämjande operationer, men med avsaknad av kolonial belastning, kunna involvera sig mer i samarbete med de afrikanska kollegorna.

Men Sverige har också andra viktiga kompetenser att erbjuda. Vi har varit aktiva i utformningen av EUs maritima övervakningssystem MARSUR [Maritime Surveillance Project] och SUCBAS [Sea Surveillance Co-operation Baltic Sea].  Vi har en liten marin, specialiserad på kustnära operationer, vilket är vad flertalet av de aktuella staterna behöver; vi borde därför ha mer relevant kunskap än de europeiska stormaktsmarinerna. Vår Kustbevakning skulle säkerligen kunna bidra med utbildning inom områdena fiskeövervakning, miljöskydd och räddningstjänst. Vi har vidare en industriell bas inom områdena fartygskonstruktion och övervakningssystem.

Att stödja maritim övervakning i Västafrika är att stödja Europeisk – och svensk säkerhet.

 
Författaren  är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och redaktör för dess tidskrift, Tidskrift i Sjöväsendet, samt  korresponderande ledamot av Académie de marine.

 


Noter
[1] Det finns flera definitioner. Detta är den mest inkluderande och den som används av afrikanerna själva.
[2] https://afrique.latribune.fr/politique/2017-01-31/charte-de-lome-sur-la-securite-maritime-le-nombre-de-signataires-passe-a-30.html
[3] http://www.g5sahel.org/images/Docs/SDS_G5S_VF.pdf

När långt borta blev väldigt nära

av Stig Rydell
Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Vid en ceremoni i Åbo den 9 juli, undertecknade försvarsministrarna Peter Hultqvist och Jussi Niinistö ett samförståndsavtal (Memorandum of Understanding, MoU), rörande det svensk-finska försvarssamarbetet. Foto: Kristina Swaan, Försvarsmakten.

Försvarsmakten (FM) fokuserade under ca 20 år på internationella insatser, men har under senare år ändrat inriktning till ”… ett försvar med huvudsakligen nationell tyngdpunkt.”[1]

Inlägget tar upp bakgrunden, en diskussion kring utvecklingen inom några centrala områden och några tankar/erfarenheter att ta med i framtiden.

Bakgrund

I samband med perioden kring murens fall 1989-1991 uppstod snabbt frågor kring den framtida säkerhetspolitiska utvecklingen, frågor som ingen kunde svara på. I Sverige kunde vi inledningsvis inte dra några slutsatser som tilläts påverka den säkerhetspolitiska inriktningen på ett avgörande sätt. Försvarsbeslutet 1992 blev därför, i princip, en prolongering av tidigare beslut och drastiska nedskärningar var ännu inte aktuella. I takt med att utvecklingen blev mer förutsägbar förändrades också underlagen för besluten. Det som skulle bli en era av drastiska förändringar inleddes med Försvarsbeslutet 1996, trots osäkerheter om utvecklingen i Ryssland.

Några år innan dess, 1994 respektive 1995, hade dessutom Sveriges säkerhetspolitiska linje förändrats radikalt. 1994 blev Sverige medlem i Partnerskap för fred, PfP, en helt unik samarbetsform mellan NATO-medlemmarna och länder som stod utanför NATO, även de som tidigare tillhört Warzawapakten. 1995 övergavs, i och med medlemskapet i EU, den traditionella neutralitetspolitiken. Optionen med neutralitet fanns inte längre i praktiken när landet blev medlem i en ekonomisk och politisk allians, däremot behölls den militära alliansfriheten.

1996 års försvarsbeslut lade grunden till en helt förändrad inriktning för Försvarsmakten (FM). Internationella insatser blev vägledande, de nationella uppgifterna tonades ner. Sverige skulle försvaras med deltagande i internationella insatser, ofta långt borta. Hela FM påbörjade en lång, tidvis mödosam, förändring mot den nya inriktningen. Byggstenar som ingick i det nationella försvaret avvecklades successivt, t ex invasionsförsvaret, flygvapnets krigsbaser, planläggning för mobilisering och materielen såldes ut. Motsvarande avveckling skedde för det civila försvaret.

Utgångspunkten för att kunna genomföra internationella insatser var inte alldeles gynnsam. Den övervägande delen personalen var utbildade för nationella uppgifter och materielen var oftast inte kompatibel med utländska motsvarigheter. De inledande analyserna av den nya inriktningen handlade t ex ofta om vilken materiel som kunde användas, behov av nya juridiska ramverk och hur personalen skulle utbildas. Själva utbildningen kunde röra sig om kunskaper i militär engelska och hur en internationell operativ planering skulle gå till.

Utbildningssystemet blev ganska ansträngt under ett antal år och för den operativa nivån började Natos system tillämpas. Publikationen ”GOP”, Guidelines för Operations blev en ”bibel” i sammanhanget, trots att den var något omständlig och inte alltid enkel att tillämpa. Processen inför en internationell insats, med många inblandade aktörer och stora krav på att undvika misstag, blev långsam.

Under de följande åren fortsatte utvecklingen mot internationella insatser. All personal var inledningsvis inte helt övertygade och höll tankemässigt fast vid det traditionella invasionsförsvarets inriktning. Det fanns dock inga tveksamheter, vare sig bland politiker eller FM ledning, och efterhand blev inriktningen mer solid i alla dess aspekter, däremot oftast med begränsade konsekvensanalyser av utvecklingen på sikt.

Försvarsbesluten 2000 och 2004 bekräftade inriktningen mot internationella insatser och avvecklingen av regementen, flottiljer och staber samt materiel fortsatte i hög takt. I samband med försvarsbeslutet 2009 beslutades bl a att den allmänna värnplikten skulle vara vilade i fredstid och ersättas med frivillighet.

Det nu gällande Försvarsbeslutet, från 2015, innebar en återgång till – i huvudsak – nationellt försvar och att värnplikten återaktiverades, dock med betydligt färre värnpliktiga än tidigare.

En utveckling få hade kunnat föreställa sig för 15-20 år sedan!

När de internationella insatserna blev nationella

Uppbyggnaden av förmågan till internationella insatser har skett samtidigt som det nationella försvaret reducerats till mycket låga nivåer.

Vad gör vi nu?

Utgångsläget, jämfört med när internationaliseringen började 1996, är helt och fundamentalt annorlunda. En viktig skillnad är att samverkan med andra aktörer prioriteras högt idag. I praktiken betyder det också att internationella insatser kan genomföras i det omedelbara närområdet samt, om än lite hårdtolkat, inom ramen för det nationella försvaret av Sverige.

Detta genererar också behov av nära samverkan med andra länder/organisationer som inleds i fred och som kan fortsätta till högre konfliktnivåer, under förutsättning att den politiska viljan finns. Detta gäller speciellt samverkan med Finland.

FM har utvecklat internationaliseringen till en mycket hög nivå. Numera är både materiel och personal interoperabla och deltagande i internationella insatser förlöper utmärkt. De internationella insatserna har gett många värdefulla erfarenheter både för planering och genomförande, vilket är mycket viktigt att notera och dra nytta av inför framtiden.

Det inte alldeles enkelt att avgöra vilka av dessa erfarenheter som INTE är direkt och specifikt användbara för den nationella inriktningen. Orsaken är det ändrade utgångsläget, t ex att gränsen mellan rent nationellt försvar respektive i samverkan med andra har vidgats, eller om man så vill, blivit alltmer otydlig. De senare, i praktiken internationella insatser, har flyttats geografiskt och kan börja i närområdet samt i Sverige.

De internationella insatserna kan därför betraktas som en del av det nationella försvaret.

Sverige har successivt tecknat en lång rad samarbetsavtal, t ex med USA, Danmark, Norge, Storbritannien och speciellt fördjupade avtal med Finland. I det senare fallet har t o m utredningar genomförts om legala förutsättningar för militärt stöd i enlighet med internationell rätt[2].

Det finns därför en palett av möjligheter, där samverkan med andra är ett genomgående tema.

I internationella insatser har Natos planeringsmetoder utnyttjats av högst rationella skäl och har bland annat resulterat i mycket detaljerade orderverk. Överförs denna erfarenhet (planeringsmetodik m m) ”rakt av” till Sverige betyder det att orderverken fylls med detaljer, som skall hållas aktuella. Sannolikheten att ett så omfattande innehåll kan hållas aktuellt får betraktas som låg, bl a därför att dagens staber är starkt reducerade både i antal och personal.

På senare år har en svensk modell börjat användas, baserad på Natos motsvarighet.

Oavsett vilken metod som används är det viktigt med enkelhet/snabbhet i hela processen. Förutsättningar måste skapas för att ingående fakta i planer/ordrar ständigt är aktuella, dvs bara med fakta som oundgängligen behövs.

I en snabbt utvecklad konflikts inledningsskede kanske bara nationella resurser finns tillgängliga och där behöver planeringen baseras på enkelhet och snabbhet. Skälet är bl a att den skall medge snabba nationella insatser i ett inledningsskede med egna resurser. Uppdragstaktiken [3]  är då speciellt viktig att tillämpa och med individuellt ledarskap.

I ett senare skede, d v s om samverkan skall ske med andra, bör planeringen baseras på erfarenheter från internationella insatser, t ex förmågan att verka i större internationella förband och att kunna samverka med andra länders stridskrafter. Det helt dominerande språket i internationella sammanhang är engelska. Numera är kunskapsnivån hög i FM och bör bibehållas i syfte att underlätta samverkan med andra nationer, även avseende det nationella försvaret.

Inom vissa delar, t ex inom flygstridskrafterna, är det sannolikt enklare att större delen av planering/genomförande sker på engelska även i fortsättningen. Skälen är bl a att gemensamma övningar, t ex mellan de nordiska länderna, kan ske friktionsfritt och att flernationella insatser kan genomföras snabbt, vid behov.

Under årens lopp har den normala nationella fredsverksamheten detaljreglerats med administrativa bestämmelser, reglementen och certifieringar m m.

Den pågående översynen av styrande dokument bör fortsätta för att dels minska floran, dels så att uppdragstaktik verkligen kan tillämpas under själva genomförandet, så långt som möjligt i fred som under höjd beredskap. Det individuella ledarskapet behöver utvecklas ytterligare inom ramen för uppdragstaktik, så att beslut fattas på rätt nivå och så tidigt som möjligt.

De internationella insatserna har kommit till Sverige som en möjlig del i det nationella försvaret. De allra flesta erfarenheterna är därför direkt användbara i det nationella försvaret och, jämfört med 1996, är dessutom skillnaden minimal i många avseenden.

Det behövs därför ingen stor kursändring, snarare en justering. Vi behöver både en förmåga till nationella och till internationella insatser, en ensidig fokusering på nationella insatser skulle på sikt vara djupt olycklig.

Långt borta har blivit väldigt nära och vi behöver båda förmågorna – garanterat!

 
Författaren är pensionerad överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato.

 


Noter
[1] Försvarsberedningens rapport, Ds 2017:66, sid 42
[2] Se tex En lag om operativt militärt stöd mellan Sverige och Finland, SOU 2018:31.
[3] Se Militärstrategisk Doktrin, MSD 16, sid 68.

Kärnvapen – bara politiska vapen?

av Bo Hugemark
Bild: Shutterstock.com

Sverige skyddades av det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget. Är detta lika säkert i dag?

”Bara en person har upplevt hur det är att fatta beslut om kärnvapeninsats, Harry S. Truman och han är inte längre bland oss.” så sade en amerikansk strategisk expert, när vi någon gång under kalla kriget diskuterade sannolikheten för kärnvapenkrig. Underförstått i detta var att ett sådant beslut var ett oerhört steg ut i det okända och att den osäkerheten verkat avhållande sedan dess. Kärnvapenavskräckningen fungerade. Om det var den som också förhindrade konventionella krig mellan maktblocken kan vi inte säga säkert, men det är troligt, likaså att den bidrog till att Sovjetunionen kunde hålla halva Europa förslavat under decennier.

Ett vanligt påstående är att kärnvapen är politiska vapen, inte militära. Det är sant i den meningen att de aldrig använts efter Hiroshima och Nagasaki. Men ett vapen har politisk effekt endast om det kan komma att användas militärt. Som vi fått se efter det kalla krigets slut, fanns det sovjetiska planer på hur en militär storoffensiv mot väst skulle inledas med en massiv kärnvapenstormeld. En sådan storoffensiv skulle enligt den ryska doktrinen startas när regeringen bedömde krig oundvikligt. Och det krävs inte en överdriven fantasi för att kunna föreställa sig hur Sovjetledarna i en kris skulle fatta det beslutet.

Samma sak gällde den strategiska kärnvapenbalansen, i väst byggd på teorin om att ömsesidig säkerställd förstörelseförmåga – Mutual Assured Destruction, MAD – skulle avhålla från krig. Om så var fallet, var ju kärnvapenupprustningen meningslös. Men MAD var aldrig en sovjetisk doktrin. Det berättas att den ryske regeringschefen Kosygin ställde sig helt oförstående till principen att man för att säkerställa MAD inte fick skydda den egna befolkningen.  Den sovjetiska doktrinen var grundad på krigföringsförmåga, War-Fighting Capability, WFC. I praktiken blev det också den amerikanska doktrinen. Och kapprustningen fortsatte.

Idag är det svårt att föreställa sig ett kärnvapenkrig som bryter ut på grund av att någon av de större kärnvapenmakterna ser krig som oundvikligt och överhängande och väljer att slå till först. Farhågorna för kärnvapenkrig knyts främst till kärnvapenmakter i ”tredje världen”. Men det är svårt att se en stat som med berått mod använder kärnvapen som politikens fortsättning med andra medel. Däremot kan man tänka sig att kärnvapen tillgrips när landet eller regimen hotas av förintelse. Det var bakgrunden till det israeliska kärnvapnet.  Ett annat exempel kan vara Nordkorea i ett läge då regimen hotas inifrån och utifrån.

Hot om kärnvapen kan emellertid spela en roll i krig som utkämpas med konventionella stridskrafter. Framför allt som ett medel för vad som jag med ett uttryck från armétaktiken kallar ”försvar av tagen terräng”. Kärnvapenstaten angriper, invaderar och annekterar ett grannlands territorium och hotar med kärnvapen till ”fäderneslandets försvar”. Ett exempel skulle ha kunnat vara Iraks ockupation av Kuwait 1990. Om Saddam Hussein hade haft kärnvapen, skulle FN-alliansen, ledd av USA, ha vågat genomföra den massiva uppladdningen i Saudiarabien och starta Desert Storm?

Ett mindre hypotetiskt och helt aktuellt exempel är en möjlig rysk aggression mot Baltikum, genom ”hybridkrigföring” eller som en blixtoperation.  En västlig insats för att möta hotet eller befria ockuperat område skulle betecknas som hot mot rättmätigt ryskt land, vilket enligt gällande rysk doktrin kan mötas med en kärnvapeninsats.

Skulle hotet om det vara trovärdigt? Kanske, om angriparen skapade ett fait accompli och en befrielseoperation därför skulle kräva samling av stora sårbara styrkor à la Desert Storm. Det är därför angeläget att försvaret av de baltiska staterna blir starkare och mer uthålligt än de nuvarande snubbeltrådsstyrkorna utgör. Sveriges roll att säkra tillförselvägar för förstärkningar är vital. Men den viktigaste faktorn för att minska kärnvapenhotet – och därmed avskräcka från angrepp – är det västliga kärnvapenparaplyet.

Det förhållandet är just det som NATO-motståndarna i den svenska debatten använder som ett argument mot ett svenskt medlemskap, därmed givande kärnvapnens politiska betydelse en ny innebörd. ”Kärnvapenallians”, det låter ju hemskt och olycksbådande. Inte med ett ord nämns att Sverige stod under det amerikanska kärnvapenparaplyet under det kalla kriget och att detta var en förutsättning för att vi avstod från att utveckla egna atomvapen. (Det sammanhanget förklarades för övrigt i denna Akademi i inledningsanförandet av ledamoten Karl Fritiofsson, statssekreterare i försvarsdepartementet.)

Inte heller nämns att de enda kärnvapen stationerade i Östersjöområdet är de ryska och att Ryssland övat insatser med dessa bland annat mot Polen under Zapadövningar och mot Sverige vid ”Ryska påsken” 2013.

NATO-motståndarna fick en gåva när Sverige, i motsats till bl a NATO-länderna och Finland, röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud. Eftersom inte heller Ryssland röstade för konventionen, undrar man hur avtalets tillskyndare i Sverige tänker. Skulle en svensk ratificering göra oss immuna mot hot?

Ytterligare en fråga för NATO-motståndarna att begrunda: Vem löper störst risk att utsättas för kärnvapenhot, en stat som står under ett kärnvapenparaply eller en som inte gör det?

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

EU

av Hodder Stjernswärd

I svallvågorna efter valet är det en fråga som behandlats ganska styvmoderligt. Det är EU.

Världen förändras. Den s k populismen ökar. EU som tycktes vara en så bra uppfinning är numera ett diskussionsobjekt. Det finns naturligtvis mycket i EU som man kan anmärka på, t ex den kostsamma administrationen (alltså med andra ord för mycket byråkrati) och för mycket behandlande av småsaker, men i stort sett har EU varit till gagn för Europas frihandel och fred.

Så är det försvarsfrågan: EU är ingen försvarsorganisation, men i och med att dess medlemmar håller ihop om handeln och sammanhängande problem, är det en organisation som på sätt och vis är för ett gemensamt försvar. Ett försvar av gemensamma värderingar och demokrati.

Flera av dess medlemmar har föreslagit gemensamma försvarsåtgärder men något stadgeenligt har ej skapats. Nato har ansetts räcka.

Storbritanniens Brexitval har förvånat många. Ångern är stor. Säkert skulle åtskilliga britter ha valt motsatsen om det idag skulle bli återval. Viktigt är att försvarsfrågan behandlas positivt i de fortsatta Brexitförhandlingarna.

För Sveriges del är det av stor betydelse att vi håller fast vid EU och intimt samarbetar med dess medlemmar.

Försvarsfrågan är en av de förhandlingsobjekt som aldrig får glömmas, men hittillsvarande budgetförslag har varit för tama.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

Kina och USA på väg ta steget från handelskrig till kallt krig – och Ryssland dras in. Var står Sverige?

av Ingolf Kiesow
Bild: Shutterstock.com
Både i Kina och USA talas det nu om att handelskriget nått ett stadium som innebär inledning av ett nytt kallt krig.

Kina visar tro på att man kan vinna

Samtidigt talas det i kinesiska media mycket om att Donald Trump’s handelspolitik syftar till att knäcka tillväxttakten i den kinesiska ekonomin – och gör det i ordalag som anknyter till Kinas målsättning att vara en ledande nation år 2049, hundra år efter folkrepublikens grundande. I självsäkra uttalanden framhäver man Kinas beslutsamhet att nå det målet även om USA eskalerar konflikten. https://www.bloomberg.com/news/articles/2018-10-09/china-commerce-minister-discusses-u-s-trade-dispute-full-text

Hittills har Kina inte visat någon tvekan om att man kan vinna ett handelskrig med USA, men man har vidtagit många åtgärder för att gardera sig. Kravet på storleken av bankernas skyldighet att hålla reservkapital har minskats för att balansera effekten av en uppbromsning av den ekonomiska tillväxten på grund av minskad handel med utlandet. Centralbanken köper guld.  Man upprättar också en femårsplan för jordbruket för att garantera självförsörjning med livsmedel. Man överväger vidare ett ryskt anbud om att få odla sojabönor på särskilt reserverade områden i Sibirien, som skall ersätta import från USA.

Vad som än händer, USA vill behålla sin ledarställning

USA står fast vid sin föresats att vara världens ledande militärmakt. Landet har i sin försvarspolitik återgått från inriktningen att kunna föra lågintensiva krig på marken som rådde under Barack Obama till att delta i en uttalad militär konkurrens mellan stormakter. I årets ”National Defense Strategy” heter det om det amerikanska försvarsdepartementets målsättning att ”Långsiktig strategisk konkurrens med Kina och Ryssland är de principiella prioriteringarna för departementet, och kräver både ökade och fortsatta investeringar på grund av storleken av de hot som de utgör mot USA:s säkerhet och välstånd och möjligheten för dessa hot att växa i framtiden.https://dod.defense.gov/Portals/1/Documents/pubs/2018-National-Defense-Strategy-Summary.pdf Försvarsanslagen föreslås höjas från 818,2 miljarder dollar för 2018 till 886,0 miljarder för 2019 trots en strävan att hålla alla övriga budgetposter nere.

Ryssland dras in i spelet

Under trycket av amerikansk politik har Ryssland och Kina sedan en tid närmat sig varandra och agerar nu gemensamt på många nya områden trots vissa problem. Man framhåller sina gemensamma strategiska mål och fördjupar det pågående samarbetet. Militärt handlar det bl a om försäljning av den senaste versionen av stridsflygplanet SU-35 samt luftförsvarssystemet S-400 till Kina. På det ekonomiska området räddade Kina det stora ryska gas- och oljeutvinningsprojektet på Yalu-halvön från kollaps, när sanktionerna mot Ryssland såg ut att äventyra finansieringen.

NATO, EU och Kina

Kina visar en tydlig benägenhet att inte konfronteras med Europa på nuvarande stadium, trots motsättningarna i synen på Mänskliga Rättigheter, demokrati och handelsfrågor. Kinas önskemål att ha en stabil handelspartner på den andra sidan av den eurasiska kontinenten tillmäts för närvarande en större vikt i Beijing.

Kina har gjort flera försök att locka EU att stödja handelspositioner riktade mot USA, men inte lyckats. Endast i försöken att rädda världshandelsorganisationen WTO från amerikanska försök att göra organisationen irrelevant eller att omförhandla dess stadga så att den anpassas efter USA:s krav har Kina fått stöd från EU. Kina stödjer också EU:s position att inte följa USA:s sanktioner mot Iran och vill bidra till skapandet av ett särskilt betalningssystem för att kringgå dem och möjliggöra för Iran att fortsätta sin export av olja i strid med de amerikanska sanktionerna.

EU är splittrat ifråga om relationerna med Kina på samma sätt som i andra viktiga frågor. Elva medlemsländer (samtliga före detta Warszawa-paktsmedlemmar) har gått samman i en pakt med Kina och fem Balkanländer. Medlemmarna av pakten får kinesiska krediter, som ingår som ett led i Kinas ”Belt and Road Initiative”. Det är Kinas stora generalplan för att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten i ett jättelikt nät av transportvägar till lands och till sjöss samt anläggningar för infrastruktur. Pakten kallas för ”16+1”, och uppdrag ges till kinesiska företag utan anbudsgivning och strider därmed mot EU:s lagar. Beroendet av Kina har gjort att det har hänt att 16+1-medlemmar har lagt in veto mot EU-uttalanden, som varit kritiska mot Kina, bl a rörande dess annektering av öar i Sydkinesiska havet som tillhörde andra länder. 16+1 beskylls därför ibland för att vara en femte kolonn.

Ett annat problem för EU är att Italien plötsligt är på väg att göra sig beroende av Kina genom att vilja ta stora lån för att bygga ut flygplatser, hamnar, järnvägar och reparera motorvägar. Det har väckt häftig kritik i Bryssel, eftersom Italien redan har enorma skulder till utlandet, särskilt EU. Att den italienska regeringen samtidigt planerar att skära ned försvarsutgifterna med 20 procent har väckt stark reaktion inom NATO och från USA, som kräver ökade och inte minskade försvarsutgifter av de europeiska medlemmarna av NATO.

Grönland, Kina och NATO

Någon enad front kan Europa som synes inte uppvisa inför den maktkamp som pågår mellan USA och Kina. Att den kommer att beröra oss och vårt närområde framgår till exempel av att Grönlands regering föll i september 2018 på grund av att oppositionspartierna ville att landet skulle låna från Kina och inte från Danmark för att finansiera utbyggnad av ett antal flygplatser. Frågan blir mera elakartad av att den grönländska oenigheten har väckt till liv gamla krav hos delar av befolkningen på självständighet och separering från Danmark. https://www.thelocal.dk/20180424/independence-dilemma-for-greenland-voters

Krisen löstes den 2 oktober genom att den gamla regeringen lyckades få hjälp av ett stödparti, men viss oro fortsätter att bestå. Flygplatsprojekten skall ses i ljuset av Kinas planer för inflytande i Arktisområdet, som publicerades i ett ”vitpapper” i början av innevarande år. http://english.gov.cn/archive/white_paper/2018/01/26/content_281476026660336.htm

Ett Grönland, som står närmare Kina än Europa skulle bli ett problem för NATO. Om Kina skulle gå till väga på samma sätt som man har gjort i Djibouti – först skapa civil infrastruktur intill en internationell trafikled (Infarten till Suez-kanalen) och sedan plötsligt bygga en militärbas där – skulle NATO:s möjligheter att ha kontroll över norra Atlanten försämras avsevärt. Den amerikanska flottan återskapade i augusti i år sin ”andra flotta” och gav den i uppdrag att bevaka farvattnen kring norra Atlanten ”från Barents hav till vattnen norr om Skandinavien och Polcirkeln”, nära hemmahamnarna för den ryska ubåtsflottan. Det skedde enligt uppgift i amerikanska media under inflytande av att Ryssland har utvecklat nya sjö-till-land-robotar, som kan nå de flesta av Europas huvudstäder från Atlanten. Det närmare militära samarbetet mellan Ryssland och Kina skulle göra en eventuell kinesisk militärbas på Grönland till ett oroväckande perspektiv för NATO. https://www.defensenews.com/global/europe/2018/09/07/how-a-potential-chinese-built-airport-in-greenland-could-be-risky-for-a-vital-us-air-force-base/

Sverige och Kina

Att Kina dessutom kidnappat den svenske medborgaren Gui Minhai och satt igång en diplomatisk incident på grund av att några kinesiska turister inte behandlades tillräckligt väl och svensk television skämtade om saken är en påminnelse om att Kina har ett intresse även för vårt land på ett inte alldeles angenämt sätt. Dessa iakttagelser leder till slutsatsen att vi har fått ett behov av en egen strategi för relationerna med Kina;

  • Hur neutrala kan vi vara mellan USA och Kina i ekonomiska, politiska och militära frågor?
  • Hur ställer vi oss om Kina anfaller Taiwan och USA dras in?
  • Hur skulle våra relationer till Kina påverkas av en eventuell anslutning till NATO och kan det vara ett skäl för anslutning eller tvärtom ett skäl emot en sådan anslutning?
  • Skall – och framför allt kan EU – styra våra relationer med Kina?
  • Finns tillräcklig enighet om strategiska frågor för att en sådan styrning kan bli meningsfull?
  • Vilka aspekter av ekonomiska och handelsrelationer med Kina är det som inte för närvarande handhas av EU och hur skall de hanteras?
  • Vilka principer kan vi behöva offra för att fortsätta umgås med Kina – och vilka principer måste vi vägra att göra avkall på?
  • Är önskvärdheten av en gemensam EU-politik på lång sikt gentemot Kina också ett skäl att verka för att EU skall införa en gemensam försvarspolitik?
  • Finns omständigheter som kan göra att vi skulle vara villiga att efterkomma krav på att avskaffa förbudet mot vapenexport till Kina?

Det finns andra mera kortsiktiga och detaljbetonade frågor som bör utredas, eftersom vi antingen har ställts inför dem i Sverige eller andra länder har behövt lösa liknande problem i sina relationer med Kina;

  • Aktualiserar handelskriget civila försvarsåtgärder som säkerställande av råvarutillförsel och tillförsel av kritiska teknikvaror?
  • Finns beredskap inför att handelskriget kan övergå till att också bli ett valutakrig?
  • I vilka försvarsfrågor behöver vi ta ställning i förhållande till Kina under tiden fram till dess att EU får en gemensam försvarspolitik, till exempel rörande handel med teknik med militära aspekter?
  • Skall vi införa investeringskontroll av strategiska investeringar i Sverige?
  • Bör den kontrollen göras i samverkan med övriga EU?
  • Hur ställer vi oss till kineser som söker politisk asyl i Sverige?
  • Hur skall vi behandla kinesiska krav på begränsning av yttrandefriheten?
  • Hur skall vi behandla politisk kontroll och övervakning av den kinesiska staten av kinesiska studenter vid svenska universitet?
  • Hur ställer vi oss till utövare av kinesiska religioner i Sverige – särskilt om de är förbjudna i Kina, såsom Falun Gong?
  • Hur skall vi förhålla oss till självständighetsrörelserna i Tibet och Xianjiang?
  • Hur ställer vi oss till Kinas agerande i Sydkinesiska havet – som ju strider mot folkrätten till havs?
  • Hur skall vi behandla kinesiska propaganda-centraler i Sverige?
  • Bör vi vara försiktiga med att kritisera Kina i internationella organ för brott mot Mänskliga rättigheter, till exempel mot uigurerna?

Alla frågorna borde behandlas i ett sammanhang och ses i förhållande till varandra. Slutligen bör man hela tiden hålla följande frågor i minnet:

  • Hur mycket skall man ta hänsyn till våra ekonomiska intressen i Kina?
  • Vilka är dessa intressen och hur stora är de?

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Efter tre dagar – tomma hyllor

av Bo Richard Lundgren

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Resultat efter cirka tre dagars avbrott i leveransflödet. Bild: Shutterstock.com

Så såg en rubrik ut i MSB:s tidning TJUGOFYRA7 i december 2014. Det var en säkerhetschef på ICA som uttalade sig. Han svarade på frågan: Vad händer om transporterna stannar? Hur snabbt tar maten slut?

Jamen, det var ju 2014, tänker ni. Nu, 2018, måste det väl ha skett en förbättring och en uppryckning i branschen vad gäller försörjningsfrågorna. Regering och riksdag har ju bestämt att det civila försvaret ska byggas upp igen.

Ja, låt oss då titta lite närmare på hur det står till med beredskapen inom några viktiga försörjningsområden.  I den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningens senaste rapport (december 2017) kan man få god vägledning.

Jag vill här kortfattat citera några av de analyser och bedömningar som beredningen gjort inom områdena el, vatten, livsmedel, värme och drivmedel.

  • Det svenska samhället är starkt elberoende. Störningar kan få omfattande konsekvenser för stora delar av samhället. Ungefär hälften av kommunerna saknar en planering för hur kommunens egen verksamhet ska försörjas med reservkraft vid störningar i elförsörjningen.
  • Att få fram tillräckligt med dricksvatten kan försvåras avsevärt vid krig. De kommunala vattenverken står för cirka 85 procent av den totala dricksvattenförsörjningen. Planeringen och logisktiken kring dricksvattenförsörjningen bör stärkas hos kommunerna.
  • Det yttersta ansvaret för att tillgodose livsmedelsförsörjningen på lokal nivå åligger hos kommunerna. Det krävs åtgärder för livsmedelsberedskapen vid krig för att säkerställa en tillräcklig livsmedelsförsörjning. Kommuner och privata företag behöver tillsammans komma överens om och sluta avtal kring hur leveranser av livsmedel ska genomföras.
  • Fjärrvärme är den primära uppvärmningsformen för cirka 4,5 miljoner boende. Försvarsberedningen konstaterar att ett avbrott i fjärrvärmen kan få mycket stora konsekvenser. Det finns inga krav att värmebolagen ska ha en uthållighet genom att ha reservkraftverk eller reservmateriel.
  • Aktörer med ansvar för samhällelig verksamhet behöver analysera sina behov av drivmedel. Det finns idag inga formella krav på att dessa aktörer ska ha drivmedels- och bränsleförsörjningsplaner trots att tillgången på drivmedel ofta är kritisk för att upprätthålla verksamheten.

Man kan tycka att den lite torra kanslihussvenskan i ovanstående text inte är så alarmistisk. Men om man läser mellan raderna och bemödar sig om att tänka efter, så förstår man att vi skulle vara ganska illa ute i en allvarlig situation när försörjningen inte fungerar.

Nu har statsmakterna dessutom i broschyren Om krisen eller kriget kommer talat om för medborgarna att man får klara sig själva en vecka innan det offentliga kan träda in. Problemet är bara att det offentliga i många fall inte kommer att kunna hjälpa till. Den offentliga sektorn saknar i stort denna förmåga.

Mot denna bakgrund vill jag göra följande reflektion.

Vi har nyligen varit med om en intensiv valrörelse. Partier och politiker över hela den politiska skalan har bjudit över varandra genom att utlova förbättringar inom den offentliga sektorn, särskilt inom välfärden. På den kommunala nivån har det handlat om fler äldreboenden, mindre barngrupper i förskolan, nya simhallar m m. På statlig nivå har det bl a rört sig om ökad ledighet för föräldrar, bidrag till elcyklar m m. Politiker som vill bli valda – eller omvalda – har lyft fram den offentliga sektorns möjligheter att stärka medborgarnas välbefinnande i fredstid.

Men det är väldigt få politiker som tagit fasta på några av den offentliga sektorns kärnuppgifter, nämligen att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och upprätthålla en nödvändig försörjning även i händelser av kris och krig.

Det är väl ingen vild gissning att dessa frågor inte heller kommer att dyka upp i nästa valrörelse. Men medborgarna kan kräva att de politiker som nu valts använder mandatperioden för att stärka den svenska försörjningsberedskapen. Försvarsberedningen har lagt många bra förslag om vad som behöver göras. Det är bara att sätta igång. De politiker som inte tar sitt ansvar på detta område bör inte väljas om.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Infanteri behövs

av Robin Häggblom
Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Finska ingenjörer under övningen Sabre Strike 18. Källa: Finska Försvarsmakten

Det är intressant att från en finsk horisont notera hur väsensskild den svenska debatten rörande infanteri är. Mycket har redan sagts i den här debatten, men ett par punkter förtjänar ännu att lyftas fram.

Norrland är stort. Även om vi koncentrerar oss på det gamla Milo ÖN så har vi ett område om i runda tag 300×500 km, som innehåller synnerligen varierande terräng. Samtidigt är långt ifrån alla kvadratmetrar skapade lika, och jag vill därför ifrågasätta överste Henricssons påstående om att fienden väljer slagfältet. En offensiv fiende dikterar visserligen i någon utsträckning strategi, men på taktisk nivå är det onödigt att låta honom välja ett slagfält som gynnar honom. Det finns barrskog, kalfjäll, myrar, urbana miljöer, och inte minst älvar. Ofta hittas dessa dessutom som ett lapptäcke av olika terrängtyper. Påståendet att det inte i denna terräng skulle hittas lämpliga stridsställningar i tillräcklig mängd känns därför märkligt, speciellt då det strategiska djupet får anses vara en av norrländsk försvarsstrids stora fördelar. Det må så vara att svära i kyrkan, men att ge upp terräng för att vinna tid och få välja slagfält lär vara en absolut förutsättning för ett lyckat försvar när man är underlägsen i både antal och eldkraft. Det är inte heller en ny tanke, försvarsstrategin i Norrland under det kalla krigets byggde på att terräng uppgavs efter begränsat motstånd och striden upptogs på allvar vid lämpliga terränghinder.

En bandgående fiende har definitivt ett övertag i rörlighet utanför vägnätet, det är korrekt. Samtidigt kommer frågan hur den bandgående fiendens försörjningsleder ser ut? En stridsgrupp kan utan tvekan göra en kringgående rörelse flera mil genom väglöst land oberoende av årstid, men hur försörjs dessa? Det är ingen hemlighet att bandmarscher i terräng sliter på materiel och drar bränsle, och även om trängen också är bandgående är det svårt att argumentera för att en bandvagn med släp som vältrar sig fram genom djup snö och över ingenjörsförbandens broar kommer i närheten av vad traditionella tankbilar gör. I slutändan kommer en mekaniserad fiende att vara beroende av vägnätet, speciellt då järnvägarnas olika spårvidd gör det svårt att nyttja järnvägsnätet på bred front för en anfallare som kommer österifrån. I annat fall ger han upp en av sina största fördelar, den numerära överlägsenheten.

Vad är då lösningen? Det är att öka mängden förband genom relativt billiga förbandstyper såsom infanteri, samt att de få förband som finns måste ha en hög operativ och strategisk rörlighet, samt hög eldkraft och uthållighet. De måste också ha en mångsidighet som gör att de kan föra strid framgångsrikt i de olika typer av terräng som förekommer i Norrland. Eldkraften hos moderna infanterienheter ska inte underskattas, och precis som Fritzson konstaterar hjälper system såsom drönare på pluton- och kompaninivån tillsammans med moderna understödsvapen ytterligare.

Kraven på operativ rörlighet kommer sig av storleken på området som ska försvaras samt bristen på numerär hos de egna förbanden. Det är omöjligt att täck alla potentiella anfallsvägar, varför tillgängliga förband snabbt måste kunna omgruppera för att möta nya hot. Rörligheten är också en förutsättning för att kunna välja slagfält, så som diskuterats ovan. Uthållighet är en utmaning, då det finns stora risker att under delar av striden kommer underhåll och förstärkningar ha svårt att ta sig fram till slagfältet på grund av den fientliga överlägsenheten i indirekt eld, flyg, samt markförband (det sistnämnda höjer risken för att fientliga förband ska kunna kringgå egna ställningar och hota försörjningslederna). Notera att Finska Armén höjt storleken på alla nivåer av infanteriförband från skyttegrupper och uppåt, med målsättningen att öka uthålligheten i strid, framförallt genom att minska den inverkan som förluster har.

Eld och skydd är mer komplicerade faktorer än mängden kinetisk energi i målet och millimeter RHAe (rolled homogeneous armour equivalency). Infanteriets kroppsskydd har gått framåt de senaste trettio åren, men i sanningens namn så är infanteriets skydd att inte ses och att inte bekämpas till att börja med. Det är fiendens svårighet att identifiera stridsställningar samt resiliensen vid förluster som är grunden i infanteriets skydd. Fritzsons exempel från Libanon 2006 är ett utmärkt exempel på detta. Problemet var inte avsaknaden av eldkraft, Merkava IV och mekaniserade israeliska förband i allmänhet har mycket god eldkraft mot mjuka mål, förutan det faktum att 401 Brigaden inte kunde identifiera målen. Libanonkriget var kanske inget taktiskt mästerverk, men att påstå att det bara var 401 Brigadens “klantighet” är att bortse från Hizbollahs roll där de skickligt utnyttjade terrängen och kunde nyttja egna fördelar mot motståndarens styrkor. Noteras kan att 401 efter debaclet vid Wadi Saluki dragit lärdomar och deltagit med framgång i de israeliska operationerna i Gaza 2009 och 2014. En av de viktigaste åtgärderna är att spaningsförbanden inom brigaden övergivit bepansrade fordon till förmån för Humvees och fotpatruller, där det återigen framgår att skydd inte alltid handlar om pansarplåt, och framgångsrikt uppträdande på slagfältet kräver balanserade förband med olika truppslag som uppträder avsuttet eller uppsuttet beroende på uppgift och omständigheter.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com