Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Desinformation till husbehov

av Claes Arvidsson

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Björn von Sydow svarar Carl Björeman

av Björn von Sydow

Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte.

Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. Retrospektivt kan man se det så men det var inte den politiska intentionen med besluten 2000/2001. Jag menar att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget. Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister. Försvarsbeslutet 2000 hade en balans mellan nationellt försvar och internationella insatser. Jag anser att den organisation som framgår av försvarsinriktningen 2000 var relevant då och jag menar att den strukturen, åtminstone på ett övergripande plan, skulle vara balanserad och relevant även idag med dagens omvärldsläge.

Att göra plikten vilande och övergå till en helt på frivillig grund rekryterad insatsorganisation beslutades 2009 med endast tre rösters marginal av den dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Nuvarande regeringen beslutade kort efter tillträdet 2014 att aktivera en del av totalförsvarsplikten – skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning – och 2017 beslutades att mönstring och grundutbildning med värnplikt skulle återinföras.

I de propositioner som lades fram till riksdagen 1999–2001 utgick jag och regeringen från att värnplikten fortsatt utgjorde grunden för försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsbeslutet 2000 omfattade organisatoriskt bl a sex brigadledningar, 16 mekaniserade bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt understödsförband m m. Med denna organisatoriska inriktning skulle fyra armébrigader kunna organiseras omedelbart efter mobilisering. Det skulle också skapas 12 markstridsbataljoner vilka tillsammans med ett relativt omfattande hemvärn och andra förband bildade de nationella skyddsstyrkorna. Till det kom bl a tre amfibiebataljoner, 12 ytstridsfartyg, fem ubåtar och sex Jas-divisioner. I propositionen 2001 föreslogs att ca 16000 totalförsvarspliktiga skulle fullgöra värnplikt åren 2003–2004 och därefter skulle intaget öka till 17-18000. Tillämpningen av plikten utgick från krigsförbandens behov och var en mer eller mindre uttalad kompromiss mellan tvång och frivillighet. De som var lämpliga och villiga skulle kallas in.

En viktig del i försvarsbeslutet 2000 var också förmågan till tillväxt det s k anpassningskonceptet. Det byggde på förberedda åtgärder bl a rekrytering och utbildning av officerare som möjliggjorde en utökning av antalet krigsförband vid behov. Organisationen skulle ha en inbyggd tillväxtpotential om bl a ytterligare två brigader, sex Jas-divisioner och två ubåtar m m.

Försvarets situation idag har många orsaker och regeringar med olika partifärg bär ett ansvar för att vi är där vi är. Jag har nu som ordförande i Försvarsberedningen att blicka framåt för att i bred politisk enighet skapa ett försvar av Sverige anpassat för de krav dagens säkerhetspolitiska läge kräver och som är relevant i framtiden. Jag ser framför mig att vi kommer att diskutera hur totalförsvaret och dagens krigsorganisation kan förstärkas. Jag ser också att vi på allvar måste diskutera hur de civila delarna av totalförsvaret ska organiseras och bemannas. Jag utgår från att totalförsvarsplikten kommer att vara en viktig komponent i detta.

 
Författaren är ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit Talman i Riksdagen samt försvarsminister.

ÖB-förslag hinder för värnplikt

av Carl Björeman [1]

    Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.

    Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets forum nr 2/2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför centerpartiets ledning redan i december 1994 men han började först 1998 att argumentera öppet för denna. Vid ett möte 8 december 1994 mellan ÖB Owe Wiktorin och centerpartiets ledning var ÖB tydlig: ”lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna”. (Erik A. Egervärn, riksdagsledamot, centerpartiet, Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28).

Försvarsbeslutet år 2000 innebar starten på en händelseutveckling som i väsentliga avseenden stämde med den inriktning som ÖB Wiktorin hade delgivit centerpartiets ledning 8 december 1994.

  • Avvecklingen av territorialförsvaret påbörjades.
  • Arméstridskrafterna minskades, brigaderna började avvecklas.
  • Satsning på JAS bekräftades.
  • Högkvarteret fick ökat inflytande.

FB 2000 innebar onekligen en triumf för ÖB Owe Wiktorin. Samtidigt avslöjar denne en negativ syn på värnplikt. Den ses som ett hinder för den inriktning som Wiktorin förordade. För Sveriges försvarsförmåga fick Wiktorins förslag katastrofala följder.

Grundorsaken till att ÖB Wiktorins förslag satte i gång en ödesdiger utveckling var att beslutsunderlaget från början saknade verklighetsförankring. Wilhelm Agrell skriver om denna brist: ”Att detta inte upplevdes som problematiskt, vare sig på den politiska nivån, i Försvarsmaktens ledning eller bland de civila myndigheter som samverkade med försvaret, måste i första hand förklaras med den hegemoni som föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning stegvis uppnått under perioden 1998–2004. Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ”överdoktrin”, framstod nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 244).

”Överdoktrinen” vilseledde inte bara den högsta politiska och militära ledningen. I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild” föreslog 17 armégeneraler att värnpliktsförsvaret skulle ersättas, vad gäller armén, av en yrkesarmé om 20 000 anställda soldater. (Dagens Nyheter 2004-04-19). Artikeln vittnar enligt min mening om att skribenterna saknade erforderlig kunskap om Sveriges behov av försvarsförmåga och tillgång på till för denna anpassade försvarsresurser. De 17 generalernas artikel publicerades dessutom under en period då Sveriges försvarsförmåga var i förfall.

”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. – – – – det fanns ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning och ingen övningsverksamhet som ens avlägset liknade den Finland under samma period vidmakthållit.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 243-244).

”Försvarsbesluten 2000 och 2001 – – – – innebar en definitiv och irreversibel kursomläggning. Det ”gamla” försvaret, det förrådsställda och på jämförelsevis kort tid (dygn – veckor) mobiliseringsbara invasionsförsvaret, skulle utgå. I dess ställe fanns emellertid ingen ny Försvarsmakt ned samma konkreta utformning och strategiska inriktning.” (Agrell s. 167).

När riksdagen år 2009 fattade beslut om att värnplikten skulle bli vilande (enligt min bedömning lämnad att självdö) var det militära politiska läget ett helt än vad det lättsinnigt hade bedömts vara tio år tidigare. Det europeiska säkerhetssystemet var ingen fredsordning. Ryssland hade året innan, 2008, angripit Georgien. Den svenska ”överdoktrinen” var i perioden omkring 2009 vilseledande. Trots detta valde den politiska och militära ledningen att 2009 låta sig vägledas av överdoktrinens värnpliktsfientliga värderingar.

  •  I försvarsbudgeten var det nationella försvaret och värnplikten drastiskt nedvärderade. Högst prioriterade var flygvapnet och flygindustrin. Det var svårt att ändra denna ordning eftersom den byggde på den överenskommelse mellan SAAB och flygvapnet som innebar att flygvapnet ända sedan beredskapsåren lät sin flygplansomsättning styras av SAAB:s produktionsbehov. ÖB Wiktorins prioritering 8/12 1994 dominerade ännu 15 år senare. Internationella, fredsframtvingande insatser (med ÖB Hederstedt och ÖB Syrén som pådrivande aktörer) var högt prioriterat budgetmässigt. I en pressad försvarsbudget blev det inte mycket över till nationellt försvar och värnplikt. Hederstedt utfärdade under sin tid som ÖB (2000–2003) order som visade att han instämde i vad International Herald Tribune hade skrivit 7 april 1999: ”Värnplikt gör det svårare för nationerna att gå i krig” (min översättning).
  • Försvarsmaktens utbildningskapacitet skars ned kraftigt. När allmän värnplikt gällde utbildades huvuddelen av de värnpliktiga vid de av arméns regementen som huvudsakligen utbildade bataljoner och/eller kompanier för brigader. Ännu på 1990-talet fanns det cirka 40 sådana regementen. (Försvarets forum 1 juli 1994). År 2009 fanns i armén summa 8 regementen (Försvarsmakten i fickformat 2009, s. 18). Huvudparten av nedläggningarna – 18 regementen – bestämde i FB 2000, d v s då Björn von Sydow var försvarsminister och Owe Wiktorin var ÖB (Prop 1999/2000: 30, s. 60-61 och 74). 14 regementen lades ned efter beslut i FB 2002 och 2004, vilka beslut verkställdes under perioder då Björn von Sydow , Leni Björklund och Sten Tolgfors var försvarsministrar och Johan Hederstedt och Håkan Syrén var ÖB (Prop. 2001/02: 10, Prop 2004/05:5).

Mot ovan tecknad bakgrund fanns det omkring år 2009 starka skäl att utveckla värnplikt – selektiv eller allmän – men det fanns av ÖB initierade och av försvarsministrarna godkända budget och utbildningsmässiga hinder för en sådan utveckling, Försvarsministrarna och ÖB var under perioden 2000–2010 värnpliktens ”dödgrävare”.

Under perioden 2010–2017 har behovet av nationellt svenskt försvar, bemannat av värnpliktiga, ytterligare stärkts. Det militärpolitiska läget kring Östersjön har försämrats. Ryssland rustar upp, främst med typer av stridsmedel som snabbt kan slå ut Sveriges sårbara och dyrbara ”tröskelförsvar”, som saknar uthållighet. Men den svenska försvarspolitiken styrs i praktiken av order och prioriteringar av samma slag som på Wiktorins och von Sydows tid:

  • högteknologiska vapen är högst prioriterade (Svenska Dagbladet 2/2 2017, 27/4 2016, 11/ 2017).
  • ökade svenska internationella insatser, t ex i Irak (regeringskansliet 23/3 2017)
  • det finns inga tecken på att vare sig ÖB eller försvarsministern vågar föreslå en ökning av arméns utbildningskapacitet.

Den tidigare nämnde förre försvarsministern Björn von Sydow har utsetts till ordförande i försvarsberedningen. Om han skall kunna lägga fram förslag som gör det möjligt att återaktivera ett livskraftigt hemvärn krävs det att han med kraft tar klart avstånd från den negativa syn som han hade på funktionen när han var försvarsminister.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

 


Not
[1] Inlägget har tidigare varit infört på bloggen Alliansfriheten.se

Med anledning av Pierre Schoris senaste debattartikel

Pierre Schori. Foto: Arild Wågen, Wikimedia Commons.   Sammanträde i Nato. Foto: Nato.
av Lars Holmqvist

I SvD torsdagen 30 mars återkommer Pierre Schori till frågan om ett svenskt Natomedlemskap, denna gång ur perspektivet att bistånd skapar mer hållbar säkerhet än Nato. Artikeln innehåller en hel del att förundra sig över.

Inledningsvis menar Schori att ”vi kan inte i vår säkerhetspolitik göra våra val utifrån ett snävt militärt perspektiv”. Det är nog korrekt men vem har uttryckt en annan uppfattning? När och var skedde i så fall det?

Svenska statens kostnader för säkerhetspolitiken skulle kunna beräknas som summan av vissa statliga Utgiftsområden: UO 5 (Internationell samverkan), UO 6 (Försvar och samhällets krisberedskap), UO7 (Internationellt bistånd) och UO 27 (Avgifter till EU). Summan av dessa år 2017 är budgeterade till 116,7 miljarder. Till detta kan man åtminstone räkna en del av U8, Migration om totalt 32,5 miljarder.

Kostnaderna för de ickemilitära delarna av säkerhetspolitiken överskrider alltså med god marginal kostnaderna för Försvarsmakten. Det finns visserligen skilda politiska uppfattningar om alla dessa utgiftsområden men vem förespråkar, med Schoris ord, en säkerhetspolitik med ”ett snävt militärt perspektiv”?

Som stöd för sin tes tar Pierre Schori upp en rapport från Försvarsmakten vilken han beskriver som ”hemligt dokument”. Men det handlar FM budgetunderlag för 2018 och är en offentlig handling. Inte hemligare än att den kan läsas på FM:s hemsida.

Han använder det förment hemliga dokumentet för att i en glidande text misskreditera generalerna Bydén och Gyllensporre. ”Våra två högsta militärer, som har en flerårig yrkes- eller utbildningserfarenhet i USA och båda har tjänstgjort i Afghanistan, ser på Nato rent militärt”. Som om gjorda erfarenheter från USA och Afghanistan på något vis skulle påverka deras omdöme och som om militärer förväntas göra bedömningar som inte har bäring på militära aspekter.

Sedan finner vi några exempel på ett besvärande, möjligen manipulativt språkbruk:

  • President Donald Trump nämns inte mindre än sju gånger (låt vara att vid ett av dessa tillfällen omnämns han som ”en tweetande Bagdad Bob i Vita huset”)
  • Mot bättre vetande gör Schori gällande att ”Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indraget (i) Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Naturligtvis vet Schori att Tyskland och andra Natoländer vid olika tillfällen har valt bort deltagande. Natomedlemmar har den rätten.
  • Insatsen i Afghanistan beskrivs som ett ”fiasko”. Nog finns det goda skäl för kritik, men varför sådana överord?
  • Två gånger omnämns Nato som ”kärnvapenalliansen”. Detta är ingen tillfällighet, utan ett försök att skapa och förstärka upplevelsen Nato = obehag. Men om Nato ska undvikas på grund av att enskilda medlemmar innehar kärnvapen, ska vi då även undvika FN, EU, EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) eller för den delen, Fransk-svenska Handelskammaren? Man bör även påminna sig om att en grundbult i dagens svenska säkerhetspolitik är bilaterala avtal med kärnvapenmakten USA, den s k transatlantiska länken.

Pierre Schori tycks skapa egna argument ”pro Nato”, över vilka han sedan kan göra sig lustig: ”Bland svenska Nato-anhängare verkar panik ha uppstått. I stället för eftertanke och besinning hävdar de att just på grund av att Trump blivit överbefälhavare i kärnvapenalliansen måste Sverige gå med i Nato. Då kan man utöva inflytande inifrån. Vilken planet lever de på?”

Texten förvånade mig då jag hittills helt har missat detta argument i debatten. Jag lade därför en hel del tid på att finna källan. Men kanske är jag oskicklig på att googla, eller så handlar det om en diskussion som inte har lämnat några som helst spår på internet. Eller så hittar Schori på.

De pro Nato-argument som jag dock har lyckats finna och som har någon som helst bäring på den nye presidenten är få och snarare av det slaget att Europa självt behöver ta ansvar för sin egen säkerhet om USA:s stöd skulle bli osäkert.

Svaret på Pierre Schoris retoriska fråga är nog ”inte på denna planet”.

För säkerhets skull nämns i artikeln två gånger det faktum att Rysslands militära utgifter är långt mindre än Västs. Lustigt att Schori här själv gör sig skyldig till att se frågan ur ”ett snävt militärt perspektiv”. Få eller ingen tror att ett möjligt framtida krig blir ett helt kinetiskt krig likt det vi övade inför innan muren föll. Det förefaller aningen underligt att Pierre Schori helt har missat de senaste årens diskussion om asymmetrisk krigföring och/eller fullspektrumkonflikt. Den typ av krigföring som i grunden handlar om att kompensera för egen relativ militär svaghet, till exempel Ryssland i relation till Väst.

Schori citerar uttalanden från Norge och Tyskland vilka han ser som exempel på en ”djärvare debatt” än den svenska. Intressant nog tycks debatten i dessa Natoländer inte vara tillräckligt djärv för att ge Schori chansen att välja citat där man ifrågasatt det egna Natomedlemskapet.

Det gemensamma Natomålet om 2% till militärt försvar, vilket medlemsstaterna enhälligt beslutade om i Wales 2014, tycks uppröra Pierre Schori. Han vill få detta till att ”De allierade krävs på mer pengar, som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin”.

För svensk del menar Schori att ett 2%-mål enbart kan vara en följd av Natofrågan. Tanken på vad som krävs för att ett tiomiljonersfolk ska kunna skydda 450 000 km2, en av Europas längre kuststräckor och ett utsatt geopolitiskt läge, släpper Schori helt.

Pierre Schori:

”Målet efter murens fall var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Nordiska Rådet, Östersjörådet, kring Barents hav och Arktis. Så gäller än idag.

Ryssland är vår granne, ett land som västvärlden inte kan omvandla till att bli som vi, men som vi måste finna vägar att leva med. Alla människor önskar fred, också ryssarna.”

Målet är väl rimligt nog. Samtidigt vet vi att det är onåbart med mindre än att regeringen i Kreml accepterar och respekterar enskilda länders och folks val. Bäst vore om Rysslands härskare i själ och hjärta skulle vilja ställa sig bakom detta mål på samma sätt som demokratierna i Väst gör, men näst bäst är att de ändå på något sätt förmås att ställa sig bakom. Det lär inte ske utan att Väst ställer tydliga krav, krav som vilar på styrka.

Så småningom går Schoris artikel mot sitt slut:

”Trumperan, oavsett hur länge den varar, visar att Europa behöver en ny säkerhetsarkitektur, med målet att uppnå hållbar fred och en rättsbaserad internationell ordning.

I en sådan process är 1 procent av bistånd och internationell solidaritet bättre än 2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning.”

Nej. På samma sätt som nyttig kost, motion och tillräcklig sömn inte kan skydda oss mot risker som blankslitna bildäck på ishala vägar eller gamla brandfarliga elledningar, så kan internationellt bistånd eller generös flyktingpolitik inte skydda oss mot cyberangrepp, desinformation eller mellanstatlig utpressning.

Pierre Schori försöker etablera som något slags ”sanning” att valet står mellan att vara en god aktör i det internationella samfundet och att upprätthålla en tillräcklig tröskel mot aggression. Denna motsättning är i grunden falsk och tjänar inget gott syfte.

Det är på alla sätt lovvärt att SvD låter båda sidor komma till tals i en fråga som är så pass viktig som Nato. Men debatten tillförs inget av värde genom inlägg som utgörs av halmgubbar (att skapa falska argument vilka man sedan ”bemöter”), vulgära formuleringar och retoriska finter. ”Nej till Nato”-sidan i debatten förtjänar bättre än så här.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman
 
Foto: Lt S J Beadell, Imperial War Museum collections (Public Domain)

Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar helt utelämnats i vad som verkar vara ett medvetet ställningstagande att tona ner vapen och utrustning. En tro man främjar organisationen genom att undanhålla dess kärnverksamhet risker dock att bli kontraproduktiv.

 
Det finns inget fel i att lyfta fram människor som grunden för vår verksamhet – tvärt om! Det personliga mötet och mänskliga berättelser är effektiv i rekrytering eftersom de är enkla att relatera till. För vissa, liksom mig själv, kan det till och med vara detta som lockat till en yrkesbana som kanske inte annars skulle blivit vald. Att antalet ansökningar varit uppseendeväckande lågt till exempelvis officersutbildningen de senaste åren visar också att insatser behövs då många sannolikt helt enkelt inte känner till möjligheterna.

Däremot finns en risk med en marknadsföring som aktivt undviker att visa verksamhetens kärna och syfte. Risken är att den blir kontraproduktiv genom att den skapar felaktiga förväntningar, eller ger en bild som (med all respekt för scouterna) mer liknar ett avancerat scoutläger än militära förband som förbereder sig för att i väpnad strid möta alla angripare.

Den uppenbara faran med att bygga orimliga förväntningar är att de alltid leder till besvikelse hos individen eftersom upplevelsen per definition omöjligen kan möta förväntan, oaktat hur bra utbildningen är. Utöver detta gör orimliga förväntningar att individen svårligen kan bilda sig en realistisk uppfattning om den tjänst han eller hon söker sig till, och därmed mentalt förbereda sig för detta. Risken för felrekrytering och ökade avgångar blir då uppenbar.

Att det ryckt in vapenvägrare (om än tacksamt få) för att påbörja sin Grundläggande militära utbildning är ett symptom på när individer getts orimliga förväntningar. Vad de trodde att de skulle få göra kan bara individerna svara på, men att de ärligt talat inte trodde att de skulle vara tvungna att bära uniform eller hantera vapen är desto mer tydligt och understryker faran med att ge en alltför vinklad bild i rekryteringen. Individen har givetvis ett eget ansvar att söka information, och ibland så hör människor vad de vill höra. Men det är bara organisationen som kan ge en rättvisande bild av sin egen verksamhet och individers tendens för selektiv perception är faktiskt bara en ytterligare anledning att prioritera detta. Att ge orimliga eller sanerade bilder av verksamheten och dess krav tjänar ingen på.

Samtidigt som externt upphandlade rekryteringsfilmer kritiserats har ironiskt nog flera filmer från Pilotutbildningen, Säkerhetskompani Sjö och inte minst de filmer som producerats internt av Combat Camera fått stor uppskattning för att lyfta fram verksamheten på ett bra sätt.

Ett vanligt fel vid marknadsföring är för stark avsändarorientering: Att formulera budskapet utifrån vår egen position inom organisation och inte den tilltänkta målgruppen. Detta gör att interna filmer gjorda för de redan frälsta inte alltid är de bästa för rekrytering och man måste tolka reklamfilmer utifrån vem som är målgruppen. Men de är inte varandras motsatser och det går inte heller att automatiskt avfärda kritiker med att de ”inte är målgruppen”. Snarare är det viktigt att personal inom organisation känner att reklamen som ska locka deras blivande kollegor återspeglar den verksamhet de bedriver.

Det finns en inneboende fara med att använda civila marknadsföringsfirmor för myndigheters rekrytering. Som ordet ”marknad” antyder fungerar dessa teorier bäst för att maximera vinst genom att hitta ett optimalt sätt att sälja in en produkt eller tjänst till den tilltänkta målgruppen vilket maximerar försäljning. En bärande del i detta är att genom marknadsanalyser utveckla produkten eller tjänsten efter konsumentens behov för att kunna nå en så bred målgrupp som möjligt. Men en statlig myndighet ska inte anpassa sin verksamhet eller vrida bilden av densamma för att locka fler. Tvärtom skall Försvarsmakten och andra myndigheter stå fast i det uppdrag vi har och vara tydliga med detta i vår kommunikation utåt.

Man kan självklart argumentera att bilder från soldatens vardag eller en konflikt inte tilltalar alla, och att för mycket bilder på vapen och militär materiel kan avskräcka vissa. Men en rimlig följdfråga borde då vara om individer som inte tilltalas av bilder på försvarsmaktens kärnverksamhet verkligen är de vi vill rekrytera? Om någon individ på ett tidigt plan avgör att verksamheten inte är något för dem kan väl svaret vara så enkelt som att denne var bättre lämpad för en annan yrkesbana.

Det finns absolut militärer som inte förstår marknadsföring. Men just nu är jag långt mer orolig för de marknadsförare som inte förstår den militära professionen. Risken är att slagsidan i rekryteringen i värsta fall övergår i en kantring.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Varför är vi mål för terrorn?

av Lars Nylén
 

Så drabbades Sverige av ännu en omskakande attack med terrorismens tydliga kännetecken. Även om Sverige inte kan anses vara i terrorismens epicenter är landet och de som bor och vistas här inte garanterade att slippa undan. Ett snabbt agerande och utmärkt hjälp från Detektiven Allmänheten är värd mycket stor uppskattning.

Självklart ställer sig de flesta frågor som: Varför? Vad ont har vi gjort? Vad är meningen med detta avsiktliga och brutala våld mot civila oskyldiga? Hur kan en människa vara så grym? Vad ligger bakom?

Nu finns ett mönster. Händelserna de senaste åren i flera europeiska städer är relaterade till den Islamiska Staten (IS) och dess ambition med det utropade kalifatet och att få till en ny världsordning.

Abu Muhammed Al-Adnani var talesperson för IS fram till sin död i Aleppo i augusti 2016. Den 22 september 2014 sa han i ett tal som anses ha fått signifikant betydelse för utvecklingen: “If you can kill a non-believing American or European – especially the spiteful and filthy French – or an Australian, or a Canadian, or any other non-believer from the non-believers waging war, including the citizens of the countries that entered into a coalition against the Islamic State, then rely upon Allah, and kill him in any manner or way however it may be. Smash his head with a rock, or slaughter him with a knife, or run him over with your car, or throw him down from a high place, or choke him, or poison him”.

Alla är medvetna om det krig som utkämpas mot IS i Mellanöstern och hur organisationen pressas tillbaka. Genom Al-Adnani:s påbud öppnade IS en andra front i kriget. En massa slumrade krafter runt om i Europa kände uppenbarligen en kallelse och svarade på påbudet, frustrerade ensamvargar eller personer med konkretare anknytningar till IS. På annat sätt kan inte bildödandet i Nice, Berlin, London och Stockholm ses. De anslöt sig till den andra fronten.

Det innebär att det inte enbart handlar om enskilda individer som var för sig fått för sig att genomföra ett omfattande illdåd. Deras gärningar och därmed vårt samhälles reaktion måste därför, utan att generalisera, ses i ett mycket allvarligare och avsevärt mer komplicerat sammanhang, nämligen IS:s politiska målsättning om en ny världsordning och uppmaning till kamp mot icke troende (non-believer).

Genom sin andra front bedriver alltså IS enligt vedertagen terminologi ett hybridkrig eller asymmetriskt krig som nu också fått följder i Sverige. Det är med den insikten som också vi i Sverige nu behöver överväga nya tag. Samtidigt måste skärpt uppmärksamhet riktas mot individer i riskzonen.

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och ledamot av KKrVA.

Presidenters personlighet

av Nils Daag
 

”Oförutsägbar” och ”komplex” är ord som blivit allt vanligare i prognoser om utvecklingen under de närmaste åren. Att den positiva trend som inleddes 1989 brutits är alla ense om. Men sedan? Den utrikes- och säkerhetspolitiska ekvationen innehåller helt enkelt alltför många okända eller svårbedömbara variabler. Alltifrån den växande populismen och okontrollerbara flyktingströmmar från Afrika och Mellanöstern, EU’s framtid efter Brexit till Kinas framväxande globala anspråk och Rysslands och Turkiets aggressiva agerande. Den kanske största osäkerheten vidlåder USA’s nyvalde president Donald Trump. Såväl hans politik som hans personliga uppträdande har väckt betydande farhågor och osäkerhet i omvärlden. Hans psykiska hälsa har ifrågasatts. Den franske säkerhetspolitiske experten Francois Heisbourg liknade vid ett seminarium Trumps intensiva tweetande vid kejsar Wilhelm II’s obalanserade marginalanteckningar under åren närmast före det Första världskriget. Inte särskilt uppmuntrande.

Det finns åtskilliga teoretiska modeller för att bedöma hur politiska ledare kan komma att agera, när de konfronteras med kriser och utmaningar. En av de bästa och mest lättbegripliga återfinns i James David Barbers bok ” The Presidential Character. Predicting Performance in the White House” som utkom för snart ett halvsekel sedan. Genom att dela in presidenternas personlighet i fyra grupper söker Barber förutspå deras agerande i Vita huset.

Active positive

Hög aktivitet och självuppfattning. Flexibel, rationell och produktiv. Resultatorienterad. Roosevelt, Clinton och Obama tillhör denna kategori. Men alla dessa goda egenskaper behöver inte nödvändigtvis leda till resultat. Personen ifråga kan exempelvis underskatta irrationella faktorer i politiken. Att andra helt enkelt inte tänker och agerar lika logiskt.

Active negative

Här föreligger en motsättning mellan intensiva satsningar och ringa emotionell tillfredsställelse. Det finns tvångsmässiga och aggressiva inslag i personligheten som är svåra att hantera. Självbilden är vag, livet är en strid för att förvärva och behålla makt. När Barber skrev sin bok hade han nog i första hand inspirerats av Richard Nixon. Men även Lyndon Johnson passar in i denna kategori.

Passive positive

Söker popularitet och tillgivenhet genom att vara trevlig och samarbetsinriktad. Reagan skulle passa in här. Tidigare presidenter i denna kategori som Taft och Harding led av låg självuppfattning. Beroendet av andras uppskattning kan leda till besvikelser.

Passive negative

Här uppstår frågan varför en person som vare sig agerar och tar initiativ eller njuter av tillvaron överhuvudtaget kan hamna i en dylik maktposition. Svaret blir pliktkänsla. Men personer med dessa egenskaper tenderar att dra sig undan konflikter och förlita sig på procedurer snarare än substans. Eisenhower anses ha tillhört denna kategori. Det är tveksamt om en person med dessa egenskaper kan bli president i framtiden

Trump

I vilken kvadrant hamnar då Trump? Hans sätt att agera aggressivt, hämndlystet och oöverlagt via sociala media är unikt och gör honom svårbedömbar. Han är också speciell genom sin begränsade politiska erfarenhet. Men mycket av det som i efterhand blivit känt om Johnsons och Nixons reaktioner stämmer väl in på Trump. Han är active negative, om än med vissa särdrag. Barbers mer detaljerade beskrivningar av denna personlighetstyp inkluderar: Energiska insatser, men också negativa och emotionella reaktioner. Själviskhet är en annan egenskap liksom svårigheter att kontrollera sin aggressivitet. Personen frestas att antingen ta strid eller dra sig ur. Världen är farlig och hotfull. De individer som han konfronteras med är antingen svaga eller ute efter att störta honom. Däremot idealiseras ”Folket” som kollektiv. Idag skulle man förmodligen tala om den tysta majoriteten eller ”real Americans”

Enligt Barber förklarar den active negative personen motgångar med konspirationer eller kaos. Personlighetstypen söker ständigt bekräftelse. Och känner sig starkt hotad av förlöjliganden. Han utvecklar personliga fiendskaper. Internt uppfattas han som dominerande, utifrån som rigid. Den bristande självkänslan får sig i längden en knäck.

Allt detta skrev Barber i början av 1970-talet. De två mest framträdande dåtida exemplen var som sagt Johnson och Nixon som bägge fick nog och lämnade i förtid. Johnson genom att inte ställa upp för en andra mandatperiod p g a den allt häftigare kritiken mot Vietnamkriget. Nixon för att undgå Riksrätt efter Watergate. Åtskilligt pekar på att Donald Trump kommer att röna ett liknande öde. Att frivilligt lämna i förtid eller att tvingas bort av det politiska systemet. Det är inte alltför svårt att peka på redan kända fakta och händelser som stödjer en sådan tes.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

av Karlis Neretnieks

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter m m.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt som möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära? Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

  1. Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?
  2. I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskahavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?
  3. Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?
  4. Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?
  5. Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur vi ska agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA samt tidigare rektor för Försvarshögskolan.

 


Fotnot
[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

 

Ett europeiskt försvar?

av Mats Bergquist

Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den säkerhetspolitiska debatten har främst handlat om det bilaterala förhållandet till USA eller andra Nato-länder – och på senare år frågan om en eventuell anslutning till Nato. Det bilaterala samarbetet med centrala Nato-länder är i den sittande regeringens optik, ett slags Plan B om alliansfriheten skulle bli omöjlig att upprätthålla.

I Finland däremot har temat om EU:s säkerhetspolitiska dimension förekommit oftare. Finlands anslutning till EU 1995 motiverades både i ekonomiska och säkerhetspolitiska termer: det gällde att när tillfälle gavs förankra landet så fast som möjligt i den västliga världen. Detta var inte minst Paavo Lipponens huvudtanke under hans regeringschefstid 1995-2003. Även president Niinistö diskuterar emellanåt ämnet.

När nu, främst efter valet av Donald Trump och dennes olika uttalanden om Nato, en europeisk försvarsdebatt fått mera bränsle, är det svenska politiska etablissemanget inte särskilt väl förberett. Uttalanden av statsministern och försvarsminister Hultqvist är vaga, vilket inte är att undra på. Man är sedan länge van vid att tänka i andra banor. I själva verket har den typ av Plan B, med uttryckligt eller antytt samarbete med i tur och ordning främst Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA ,man följt varit en följeslagare i svensk säkerhetspolitiskt tänkande sedan mitten av 1800-talet (se min ”Från Oscar I till Peter Hultqvist”, Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 2016:4).

Så hur allvarligt skall då den nu pågående europeiska debatten tas? Är den ett tecken på ett paradigmskifte eller en debatt av samma slag som man haft, med ganska långa mellanrum om lödigheten i det amerikanska åtagandet till Nato? Detta ämne avhandlades under ett seminarium som akademin tillsammans med Folk och Försvar arrangerade den 7 mars. Syftet var att, med deltagande av några välkända europeiska och amerikanska analytiker, bekanta intresserade här med debatten.

Francois Heisbourg, bl a ordförande i IISS:s styrelse, hävdade att både Ryssland och jihadismen var större hot mot Europas säkerhet än Donald Trumps åsikter om Nato. Barry Blechman, tidigare mångårig ordförande i styrelsen för tankesmedjan Stimson Center i Washington, menade att samarbetet med alliansen är så inkapslat i amerikanskt militärt tänkande att faran för en allvarlig transatlantisk splittring inte är särskilt stor. Likafullt har den uppkomna situationen föranlett bl a beslutet att upprätta ett mindre högkvarter också för EU:s operationer i Mali och på övriga platser. Det har alltsedan projektet med en europeisk armé, European Defence Community (EDC), havererade 1954 hela tiden funnits de inom unionsländerna som velat ta upp tråden från EDC. Nu har dessa fått viss vind i seglen.

Men från dessa allmänna tankar till att inleda en diskussion om skapa en självständig europeisk nukleär avskräckningsförmåga är steget mycket långt. Likafullt har denna tanke vädrats på sistone. Eftersom Storbritannien nu efter Brexit ser ut att lämna unionen, måste en sådan kapacitet i första hand utgå från den franska kärnvapenstyrkan. Men detta förutsätter att Frankrike är berett att dela beslutsfunktioner med andra EU-länder, kanske placera ut landbaserade stridsspetsar i andra länder; de flesta franska stridsspetsar är dock ubåtsbaserade, varför det inte kan bli fråga om något större antal. Sannolikt möter denna diskussion omedelbart motstånd. I Frankrike kommer den rimligen att generera samma debatt som när EDC förkastades 1954. Den gaullistiska traditionen är ingalunda död. När EDC-förslaget låg på bordet var ju Frankrike den dominerande makten i EU:s föregångare Europeiska Kol- och Stålunionen ESCC. Det handlade då om att på något sätt sy in Västtyskland i försvaret av Västeuropa. Detta löstes genom att landet togs upp i Nato 1955. Men nu är Tyskland Europas starkaste makt, som även om det är Frankrike som har kärnvapnen, måste ha en roll i alla beslut om utplacering eller användandet av dessa system. Vill ett Tyskland som nu sakteligen försöker vänja sig vid sin nygamla roll som kontinentens dominant, alls ens diskutera en kärnvapendimension? Sannolikt inte.

Tanken på en delvis europeisk kärnvapenstyrka är inte helt ny; den diskuterades redan i början på 1960-talet i form av tankar på utplacering av kärnvapen på ett antal ytstridsfartyg. Bakgrunden var att de europeiska Nato-länderna ville ha inflytande över den strategiska planeringen och undanröja eventuella tvivel om att artikel 5 verkligen skulle gälla i ett krisläge. President Kennedy auktoriserade diskussioner med de europeiska allierade, men endast Västtyskland tycks ha uppammat någon entusiasm för idén, eftersom den inom Nato skulle kunna jämställa Bonn med London och Paris. Washington förbehöll sig dock alltid vetorätt ifråga om eventuell användning. Tanken förblev en tanke och begravdes definitivt av Lyndon Johnson 1965.

Det är uppenbart, vilket betonades under seminariet, att varje  e u r o p e i s k  lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter Nato:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s k St Malo-överenskommelsen, som också gav upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sexstatsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panelisterna under seminaret, att just två procent måste vara ett absolut tal, men att  r i k t n i n g e n  när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin

April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s standing in the international security system.

Obviously, the above is a different way of describing the stakes of the day, that day. For in the referendum, ”yes” stands for accepting a proposed constitutional amendment introducing, for reasons discussed later, a presidential system to replace the Republican Turkish tradition of parliamantarism, whereas ”no” stands for the opposite, that the proposed amendment asks the Turkish people to accept quasi unlimited Erdogan rule for quasi unlimited time. So the question to discuss here is whether, or to what extent, the referendum ”evet” (yes) means a ”hayir” (no thank you) to liberal democracy in Turkey for a long time to come, and, conversely, whether a ”no” vote means ”yes” to sticking to parliamentary (liberal) democracy as the best, or least bad, solution to Turkey´s struggle for stability, legitimacy and identity.

Before looking into the facts of the matter, over and beyond the heated arguments of current political polemics, first some conceptual points of departure.

Liberal democracy vs authoritarianism vs ”majoritarianism” (and totalitarianism)

Challenges from non- or anti-democratic forces in the contemporary world have encouraged specification of the meaning of ”Western” democracy under the label of liberal democracy. It is appropriate here to remind that in various ways liberal democracy – in addition to assuming per definition a governance through free and fair elections by the whole population above a certain age limit – is defined in terms of restricted government, and therefore deliberate limits to the sphere of politics in society.

The concept of constitutionalism implies that the political ”rules of the game” are defined in a constitution that cannot be easily changed by government decision; constitutional change typically requires elaborate procedures and broad political consensus. Constitutionalism is related to the concept and idea of rule of law, similarly limiting legitimate governmental interference into the justice system; the constitution and the law are ”above” the government, right is might, rather than the other way round. Furthermore, in a liberal democracy, the incumbent government cannot legitimately restrict the rights of citizens to compete for power and influence; there must per definition be unrestricted freedom of assembly and freedom of expression, which in turn necessitates freely operating media. These freedoms in turn are basic to the indispensability of a vibrant civil society which fulfills many of the societal functions left over or abdicated by the limited government, regardless of government structure, unitary or federal. This in turn provides the link between liberal democracy and ”economic freedom”, an open, “capitalist” market economy, again due to the deliberate restrictions in the scope of political steering. The latter component, obviously, has always been ideologically contested between left and right, largely due to what Maurice Duverger called ”the iron law of oligarchy”, but is nonetheless a key component in the set-up of defining ”freedoms” (and ”rights”) in liberal democracy, of course including constitutionally and legally binding respect for human rights, individual and collective.

Furthermore, in a liberal democracy, per definition, there must be effective mechanisms of accountability, of holding the government accountable – even if we are per definition talking about limited government. In liberal democracies accountability is not limited only to the minimum requirement of regular elections – a necessary but not sufficient condition for legitimacy – but also through these mechanisms of accountability, ranging from impeachment (US style) to interpelations and/or votes of non-confidence (against individual ministers or the government as a whole). Mechanisms of accountability thus serve to limit governments in liberal democracies, making credibly sure the other limits are observed and that people, the electorate, the citizens – through an unrestrained political opposition and unrestrained instruments of public opinion and freedom of assembly – are not at the mercy of the government in between elections.

And finally, as we know, there is the empirical fact that liberal democracies can be grouped in a matrix where one dimension distinguishes between presidential and parliamentary systems, the other between unitary and federal (or confederal) systems, with a historical tendency for there to be a coincidence between presidential and federal systems – and thus between unitary and parliamentary systems. In most cases, presidentialism serves as a means to handle the delicacies of balance between the centre and the component parts in countries (e.g. the US) where history and geography have made the founding fathers advocate federalism. And in federal systems, at least US style, for reasons of regional balance and accountability, the constitutional key is “Montescieu”, i.e. the explicit and elaborate balance of power between the president/executive, the congress/legislature and the judiciary.

So liberal democracies can be structurally different, whether unitary of federal, parliamentary or presidential (or, as in France, “semi-presidential”), and still be liberal democracies – in terms (as above) of limited government, accountability and respecting the various “freedoms” and “rights”. In these countries (typically of the “Western” world, the way global history has evolved) liberal democracy is seen both as a permanent and just solution to the problem of legitimacy and a way to optimize national and individual interests, and the best way to promote economic growth and development. One needs to add here that as a reflection of US and Western dominance of world affairs, globalism and multilateralism in the Post Cold War era, the values of liberal democracy have come to constitute was has come to be labeled the “core values” of international institutions such as NATO, the EU and others, including the UN. Therefore “universal values”.

The list of criteria would then be incomplete unless the factor of secularism were to be added. Even though there can be secularism without liberal democracy, the opposite, liberal democracy without secularism is, arguably, unthinkable, for a long range of reasons.

And finally, there is – as a consequence of all the above – the coincidence between liberal democracy and the notion of representative governance, the idea that in modern states in the modern world democracies have to be operationalized via intermediary institutions, i.e. indirect democracy (people choosing representatives that control the government) as distinct from old and new notions of direct democracy with (“populist”) Leaders appealing directly the “the people” in defiance of the intermediaries.

“Majoritarianism”

Books can be, and have been, written about this, but a short summary and reminder as the above may still be useful as a means to contrast liberal democracy to the contradictory arguments historically put forward by believers in authoritarianism (typically because of a perceived need for stability) and totalitarianism (typically as a revolutionary zeal for societal transformation) but also to the contemporary phenomenon of so-called ”majoritarianism”.

Bowing to an internationally established minimum requirement for (government) legitimacy, and in recognition of the need for a certain minimum of legitimacy (for power and authority), “majoritarianism” accepts that a government has to be popularly elected; in the modern world there is hardly any other criterion of legitimacy, hardly any other way to justify power, domestically and internationally. Claiming thereby to be a “democracy”, although an “illiberal” variety, “majoritarianist” regimes – even though perhaps avoiding that particular label – would argue that in principle there are no hindrances or limits to governmental power, not the constitutional provisions, not independent rule of law mechanisms, not established mechanisms of accountability, not existing regulations of power sharing, nor concerning the liberal freedoms, etc, as long as that government can claim legitimacy from being popularly elected, although limiting the opportunity for accountability to the periodical elections.

So in theory, a majoritarian regime can lean even to totalitarianism, to the extent its electoral mandate can be interpreted to imply unlimited ambitions and unlimited power. Paradoxically, the majoritarians can also claim “democratic-socialist” credentials, holding forth that the popular mandate entitles them to argue along the lines of “the larger the scope of power of the elected government and its executive branch (at the expense of other institutions in state and society) the more democratic that society becomes”, for the elected government represents “the people” through the dominant political party. In other words “politicization” equals “democratization”; only the elected government (or Leader) represents the ”people” or the ”nation” and the larger the scope of its power the more ”democratic” the state and the nation. The ability to keep winning elections remains the key to legitimacy.

The prevailing global trends towards ”majoritarianism”, reflecting various kinds and degrees of crisis for liberal democracy (a much longer story), is, we can see, based on different factors and different arguments: anti/globalization, anti/Westernization, need for stability, need for strong governance in times of crisis, power hunger of leaders and the like. And obviously, majoritarian systems/regimes differ in their degree of authoritarian illiberalism. But for them to fit into a common definition of “majoritarianism” two distinctive features stand out: the claim to be a “democracy” (compared to explicitly non-democratic authoritarian or totalitarian systems) and the high degree of impatience with any and all institutional hindrances or limits to governmental authority, whether constitutional, legal, or socio-political.

Majoritarianism as a concept and reality is a comparatively recent phenomenon, reflecting the contemporary combination of needed claims to “democratic” credentials for domestic and international legitimacy, on the one hand, and on the other hand the various and varying arguments advanced with claims that regime (and national) goals are incompatible with the power limits and freedoms guaranteed in liberal democracies. As a concept, therefore, majoritarianism tends in the literature to refer to authoritarian tendencies in hitherto liberal-democratic countries, rather than to long-established autocracies that use controlled elections as essential fig leaves for legitimacy, reducing to some extent the need otherwise for sheer repression, and the risks of international isolation with economic costs. One can on this point compare the Turkish political discourse with recent exercises in referendums in Azerbajdzjan and Turkmenistan, for example.

Even though at this stage it is less meaningful to try to predict the longevity of majoritarianism as a system, in its competition with crisis-ridden liberal democracy and classical authoritarianism, its systemic weaknesses are clear and present. Claims to represent “the people” in practice unavoidably means deliberate polarization – as a result of the need for supporter mobilization in order to win elections. And polarization means instability, even though the stated reason for power concentration  was said to be precisely the need for (imposed) stability. And then the other paradox: the harder the crack-down by the illiberal government on the various institutions and principles of liberal freedom, the more vulnerable the government (Leader) becomes to dissent bouncing back, threatening both legitimacy and prospects for future election; a vicious circle that militates against orderly, peaceful power transfer. Furthermore, illiberal majoritarianism is al most per definition wide open to political abuse: without functioning checks and balances and without limits to the regime´s scope of authority there is little or nothing to prevent the government from consolidating step-by-step its grip and its power monopoly, such that losing elections becomes almost unthinkable and outright abandonment of pretences to “democracy” instead quite thinkable, at a later stage.

Cases of “democracy” (winning in more or less free and fair elections) being used as a means to come to power and then with determination using the power position reached to destroy that same democracy have, as we know, featured well before the term “majoritarianism” was conceived. And furthermore, as we also have seen historically, the emergence of “Leader cult” almost unavoidably becomes part and parcel of mass mobilization for authoritarian or totalitarian varieties of “majoritarianism”, implying further estrangement from liberty values.

De facto versus de jure: power, constitutionalism and the political context

Against the backdrop of this overview, and before entering into the specifics about what the referendum will be about, looking at the proposed constitutional amendments aiming at turning de facto into de jure in strengthening the personal powers of the incumbent president, Recep Tayiip Erdogan, some observations concerning the political context of the proposed constitutional transformation (or “regime change”) need to be added to the analysis.

First on the issue of de facto versus de jure. One aspect of the dominance, de facto, of president Erdogan is highlighted if we consider that under the current amendment – assuming expected future electoral wins – he will be able to remain in supreme power until at least 2029 (or longer if he decides on early elections before the regular date). In 2029 he, turning 75, will have ruled Turkey for an incredible 26 years, as premier, party leader and president. Until now he has been victorious in all elections and referendums since coming to power, ruling during most of that era with the support of an own AK Party majority (as against a notoriously weak parliamentary opposition).

The rise of de facto presidential power dates back, inter alia, to the referendum decision in 2007 – as part of the then lingering struggle between Erdogan´s AKP government and the secularist/kemalist establishment – to have the presidential position popularly elected, a change implemented first time in 2014 when Erdogan, campaigning with all the facilities and prestige of his Premier status and benefiting from a low turnout in summer vacation conditions, won by some 52% of the voters. Having outmaneouvred the competition and won the election, Erdogan immediately started to argue that he was going to be a politically active president – no matter what the existing 1982 Constitution had to say about the president being a largely ceremonial post with no link to any specific political party – and that the next logical step, to avoid unclarity about the real power distribution, would have to be to introduce a presidential system. (The AKP congress in May 2016, with Yilderim replacing Davutoglu as Prime Minister, later codified this to be the party´s main priority.)

The history of successive AKP and Erdogan power consolidation (de facto) proceeded from the earlier struggle against the secularist/kemalist civil-military establishment, at that time jointly with the main rival branch of Turkish sunni-islamism, Fethullah Gulen´s Hizmet movement, to a next stage (as from 2012) of overt enmity between these two branches, ending up with team Erdogan stamping Hizmet as a terror organization (“FETÖ”) that needed to be fought and purged. This period of intra-Sunni conflict coincided first with the democratically problematic crackdown on the Gezi Park revolt movement (summer 2013) and later also with increasingly problematic spillovers from the Syria crisis: the decisions summer 2015 to open warfare both with PKK in Turkey (after years of so-called “resolution process” and ceasefire) and with IS (after long negotiations with the US) – leaving the Turkish regime with a “war on terror” against three enemies, PKK, IS/Daesh and the Gulen movement, and as a result of these increasing tendencies to authoritarian responses, eroding rule of law and alienating Western partners.

And then came the July 2016 attempted but failed coup d´etat and the ensuing acceleration of crackdown and purge and further enhancing erdoganist power consolidation and power expansion. A promulgated state of emergency, extended in stages, was used to purge or arrest ever-widening opposition circles, to overrule the role of parliament through government and legislation by decree and to tighten the grip of the executive branch over media, the judiciary, civil society and private enterprise – and to criminalize political opposition, notably the pro-Kurdish HDP. And to tighten the grip of regime and president over the various branches of the executive, including the depleted and demoralized military. The string of terror attacks during the years 2015 and 2016 served to further foster, under Erdogan´s oversight, a climate of fear and siege.

All these and other trends, then, created a situation de facto of virtually unlimited powers left in the hands of the incumbent president, Erdogan, with none of the pre-existing constitutional and political mechanisms of accountability and power limitation any longer ready and able to resist the very high degree of power concentration, and with the parliament in the hands of its AKP majority, and with the AKP sworn to absolute loyalty to the person of the president.

But there was this one snag: even though there were countless examples of the president´s unconstitutional behavior over the years, it was politically inconceivable, for minimum legitimacy, to leapfrog the constitutional provision that bringing a constitutional change to a determining referendum required 3/5 majority in parliament, something the AKP could not muster on its own since the Nov 1 2015 elections. But the nationalist MHP leader Devlet Bahceli saved Erdogan´s day late in the stormy autumn of 2016. Claiming, in a volte-face, on one famous (some say infamous) occasion that this difference between political de facto and constitutional de jure had become unbearable and harmful to the nation at a critical juncture (and that Turkey´s war on terror and other challenges necessitated national unity under a strong hand) he now, controversially, offered his party´s cooperation with the AKP to see through, by sufficient parliamentary majority, the proposed transfer – or regime change – to a presidential system “a la turca”.

So accompanied by terror attacks and widening government crackdown the two parties sat down to negotiate a joint package of constitutional amendments to this end. And after a stormy series of parliamentary sessions on this highly controversial subject the 18 articles in the joint AKP-MHP constitutional change was voted through by (sufficient) majority vote. And now president has endorsed (sic!) the package and the referendum is set for April 16, still (remarkably) under conditions of state of emergency. The president will lead the Yes campaign, pledging to carry out 40 rallies throughout the country.

Some complicating perspectives

Finally, before looking into the specifics of the constitutional changes brought to the people for its ultimate decision, a few more complicating perspectives need to be brought up. One question here pertains to the issue of a theoretically possible “no” in the referendum. What happens then? Is such an outcome at all tolerable for president Erdogan and his regime, having invested maximum effort into this regime change endeavor. If not, then the campaign can be expected to be as polarizing and ruthless as is seen to be needed by the regime to avoid a “no”, and, preferably, to achieve a clear yes, say 55%, for legitimacy. But if “no”, then status quo ante, the same de facto-de jure destabilizing tension. An untenable situation, probably, hence (probably) instant regime call for new elections, especially to the extent the regime suspects internal AKP disloyalty in the referendum, with fresh elections giving team Erdogan an opportunity to replace (suspected) disloyalists with (certain) loyalists in the AKP cadres. So for the “naysayers” a referendum “no” would of course be victory and relief, but also new steps on the path of uncertainty.

And what if a simple majority, whether slim or large, of the electorate is convinced by the Erdogan-led Yes-campaign to say yes to the proposed regime change, how will the consequences of that be handled in the interim period between April 16 and the point of full implementation of the new system as from the electoral rounds in 2019? The provisions on that in the AKP-MHP amendments give little guidelines. More de facto-de jure acrimoniousness? More questions concerning the constitutionality of immediately implementing de facto provisions of the new constitution that are supposed to enter into force de jure only after final confirmation in the 2019 elections? Will, from the point of view of team Erdogan, there be a perceived need for new elections after the referendum regardless of outcome, for consolidation and party cleansing?

And here is another question: will the MHP leadership be rewarded after a Yes victory with cabinet positions in a “national front” or “national unity” government, perhaps as a means for a divided and weakened MHP to escape the fate of extinction?

And then there is the rather foggy issue of whether the amendments now at issue are meant to be applicable and tailor-made for the Erdogan persona only and exclusively, such that it is an open question what happen after him, or whether the amendments strictly refer to the function, such that it is constitutionally assumed that a successor would inherit identical powers. And if the latter, how is the new Turkish presidential system supposed to function in the (theoretical) case of a winner in future presidential elections representing other party/parties than the dominant one, currently but perhaps not eternally the AKP? One can recall here that in the first presidential elections in 2014, Erdogan came out victorius in the first round largely due also to tactical mistakes of the divided opposition; had there been a second round, Erdogan versus the combined opposition forces, the outcome could conceivably have been quite different, in spite of AKP dominance in the parliament.

It has also to be borne in mind that at issue in today´s Turkey and the upcoming referendum is whether to legalize and constitutionalize de facto established vast presidential powers at the helm of a dominant party and strongly mobilized supporter masses in a “revolutionary” atmosphere, and not  the mere question of whether to make the incumbent permanently safe from any risk of power competition or palace revolt. Or whether not to.

It would seem that these various uncertainties are providers of the ingredients for protracted instability, regardless of the referendum outcome.

The constitutional amendments: “democratic dictatorship”?

The “Turkish style” presidential system now presented to the Turkish electorate for its verdict on April 16, in its final shape a compromise between “secular nationalist” MHP and the ruling “islamic nationalist” AKP , was defended by the MHP leader (Bahceli) in front of competition from skeptical MHP activists and grassroots in wordings setting the tone of the Yes-campaign:

“Turkey is facing a dire period full with dangers and threats. The imperialist conspiracy, aimed at changing the borders of neighboring regions and redrawing them by force, has intensified. Sadly, our country is besieged. Russia and the Western alliance are patting the PKK-PYD-YPG on the back, seeking to strengthen the camp of our enemies. It is an inevitable and indisputable imperative for Turkey to keep its unity strong and close ranks through national consensus and cohesion” (Ali Bayramoglu in Al Monitor, Feb 23 2017).

And the central figure of the referendum campaign, the person it is all about, Erdogan, would argue similarly in a note of warning to the “naysayers”: ”Who says no? The PKK says no. Who says no?  Those who want to divide and carve up this country say no. Who says no? Those who are against the native and national in this country say no.” And PM Yildirim, the man who will lose his job if the referendum says yes, added: “We say yes because the PKK, the HDP and “FETÖ” say no. To make up your mind, look at who the naysayers are” (Ibid).

This highly polarizing language, destined to widen cleavages and make post-referendum reconciliation a daunting task, regardless of outcome, will face in the campaign a conglomeracy of “naysayers”, the CHP and HDP (decimated by a wave of arrests), supposed dissenting Kurdish, Alevi or secularist voices within the AKP and MHP at the level of partisan politics, and various social groupings, who will openly or secretly oppose the amendment on the grounds that they in fact would mean the introduction, de jure, of unlimited one-man rule in Turkey, for practically unlimited time, something bad for business and bad for democracy and the rule of law in Turkey.

Even though there are warnings, and indications, that a too wildly polarizing or demonizing language (like naming any and all “naysayers” terror sponsors or the like) would be harmful to the country – and in fact potentially counterproductive and thus risky – there remains reason for concern that Turkey is in for a destructive campaign, in view of the stakes and the uncertainties.

Nonetheless, there are facts of the matter in the cloud of polemics, and here one can refer back to the earlier discussion on the roots and arguments of “majoritarianism”, notably the way the “Yes”- propaganda handles the criticisms of eroding democracy and rule of law, arguing that the expanded power of the elected leader means enhanced, even elevated, democratization, democratization in combination with needed effectivization of governance.

It follows from the account above of the political context and the rise of executive presidential powers de facto in recent years that Turkey largely abandoned the systems category of liberal democracy (as defined above) years ago, as from when the president and his team started to advance the role of the executive at the expense of other public sector arms and to institute government consolidation steps in clear breach of the provisions of the valid constitution, the regime using its control of the AKP and its parliamentary majority (albeit shaken after the June 7 2015 elections) as main instrument. In other words, liberal democracy in Turkey was largely undone as a price for the AKP-Gulen conflict and then by the conflicts with the PKK and, to some extent, IS.

This trend is now being codified by the proposed constitutional provisions of executive/presidential control of the main juridical institutions in the country, the Turkish Constitutional Court (TCC) and the High Council of Judges and Prosecutors (HSYK, to be renamed Council of Judges and Prosecutors,  HSK), the former supposed to be the bastion in defence of constitutionality and rule of law, the latter the key instrument in the election of members of other key institutions in the system of justice, the Court of Cassation and the Turkish Council of State, these authorized to propose two members each to the TCC. A study of the details of proposed changes in the amendments, changing membership numbers and stipulating responsibilities for appointments, shows greatly enhanced presidential control of these institutions – indispensable for checks and balances and rule of law in any liberal democracy, directly through presidential powers of nomination and indirectly through the powers of the parliament majority, as controlled by the president.

For the amendments (the AKP here overruling MHP objections) allow the president to remain part and leader of “his” party, in this case the AKP, thereby commanding or controlling party nominations before future elections. The enhancement of presidential-cum-party leader control of the dominant party is further underscored by provisions to increase the number of lawmakers (from 550 to 600), to conducting simultaneous presidential and parliamentary (and local) elections, and to lower the age limit of eligibility, reducing the weight of veteran AKP politicians and paving the way for a new (“devout”) generation of hand-picked aspiring Erdogan loyalists. In this, together with the maintenance (satisfying MHP demands) of a unitary structure of governance, lies an important deviation from international presidential system normalcy, whether liberal democratic or not.

And what about the role of the parliament, e.g. as a mechanism of accountability – an indispensable component not only in liberal democracy but in democracy altogether?

The answer is connected to what is prescribed in the amendments concerning the role of president and government. The Turkish presidential system as now proposed takes out the function of prime minister and leaves it to the president to appoint both the post(s) of vice president and the cabinet members, none of whom are answerable to the parliament, neither by the institution on no-confidence vote nor by the right of interpelation. Furthermore, the rights granted to the president to declare a state of emergency and to rule by decree, and to call for fresh elections in case of perceived need, provide added indicators of regime change. And what about abuse of power safeguards? Well, the provisions in the amendments clearly set the requirements for impeachment so forbiddingly high, especially in view of presidential control of both the parliament and the TCC, that such an eventuality becomes practically inconceivable – as long as the AKP controls parliament and Erdogan controls the AKP (a prerequisite for the proposed system to avoid constitutional chaos).

In addition there are the factors of mandate duration – that the incumbent president, if elected in 2019 and then re-elected in 2024, can remain in his post at least until 2029 – and of strengthened executive and presidential powers, notably over the military and the budget, already adopted under the current (post-coup) state of emergency and its lengthy sequence of legally binding decrees (without parliament approval/confirmation, the TCC having declared non-interference as supposed iltimate domestic guarantor of constitutionality).

So regardless of whether all this, here summarized, entails the mere transformation from power de facto to power de jure – and of whether the current (provisional) state of emergency will for all practical and juridical purposes be transformed into, or glide into, a systemic/permanent order of constitutional state of emergency – it has to be stated, for fact, that the proposed amendments will render the incumbent president unique, unprecedented powers, in almost any comparison, historic or geographical. For the package renders the president unchecked control of the government, the party, the parliament, the judiciary, the military and other executive branches, in addition to the dominance of the private sector economy following the post-coup purge wave. And in addition to guaranteed immunity. And the net difference between de facto and de jure lies in the elements of permanence, unchangeability and aspiring international legitimacy. And regime safety.

It will, in this perspective, be of considerable interest to observe how the government, in the period preceding and following the referendum, will deal – formally – with the delicate issue of the  state of emergency: infinite prolongation costs legitimacy, and lifting it (for the purpose of portaying legitimizing normalcy) costs difficult and challenging issues of retroactivity,

It follows that the referendum on April will be a very, very important day, and not just for Turkey and the Turkish citizens but also for Turkey´s friends and allies abroad, i.e., all those that would have reason to regret to see Turkey disengage from the Western family of nations and alliances, instead looking for Azerbajdzjani or Turkmenistani sources of political inspiration.

One final question: can the fateful outcome be predicted? There seems, at the time of writing, to be two things to be said on this. According to some opinion poll analysts one should expect a clear, perhaps even resounding, yes in light of the apparent fact that there is in today´s Turkey a strong rightist/nationalist wind blowing across the country, combining the different currents of rightist Turkish nationalism, secular and islamist, into a lasting pattern, in reaction to all the strains and crises of recent years, topped by the challenge of Kurdish militancy and the coup experience. In view of this wind, further reinforced by Yes-campaign rhetoric, the “yes” should be expected to win comfortably.

Still, as pointed out and shown by others, the race seems to be tight, with lingering uncertainty, causing concern at Yes campaign headquarters, a concern also about the reliability of AKP and MHP loyalty. A lot seems to be presently focused on the Kurdish votes: will there perhaps, with the PKK war and HDP intimidation ongoing, be attempts made to “buy over” hesitant Kurds with discrete pledges that as from April 17 concessions on the Kurdish issue will be delivered? After all, the “resolution process” of a few years ago was based significantly on a Kurdish movement conviction that regardless of team Erdogan motives (support for the presidential system) there was hardly any other political party able and willing to challenge Turkish nationalism with a serious attempt at resolution to the “Kurdish question”.

And: what if at some stage AKP strategists see the emergence in their daily opinion polls of a trend pointing to a real risk of losing the referendum, even in the face of rather extreme repressive and polarizing (but perhaps counter-productive) measures? Then what? Find an excuse to cancel or postpone the referendum?

But that rather speculative question perhaps begs another question at the very end: is stable parliamentary (liberal) democracy any longer a credible alternative in today´s and tomorrow´s Turkey, or is it overtaken by events, sociologically and demographically?

 
The author is ambassador and a former director general.

Framåt i natten, utan karta och kompass

av Lars Wedin

Som boende utomlands (Frankrike) behöver jag ofta göra försöket att förklara svensk försvars- och säkerhetspolitik. Det är inte lätt! Sverige förväntar sig få hjälp från en organisation som landet inte vill vara med i (Nato). Men Sverige vill inte heller betala för ett autonomt försvar (om nu något sådant över huvud taget är möjligt). Vi vill inte ens betala så mycket som Natos medlemmar förväntas göra; var det solidarisk vår politik skulle vara? Som säkerhetspolitiska fripassagerare vill vi att andra skall kratsa kastanjerna ur elden för oss.

Den senare tidens diskussion – livligare än på länge, vilket är bra – har i alla fall lett till att gränserna klarnat: regeringen med allierade vill inte vara med i Nato och vill inte betala för ett robust försvar. Alliansen vill i varje fall vara med i Nato och, förefaller det, i varje fall skapa en försvarsbudget som man inte behöver skämmas för. Här är nu positionerna låsta även om ”försvarsgruppen” kommit överens om ett budgettillskott om 500 milj kr. Vi återkommer till denna fråga.

Men politikernas språk är svårt att förstå. Statsministern säger till exempel: ”Men vi ska inte heller låta folk tro att vi har något omedelbart förestående hot mot oss, det har vi inte.”[1] Nej, det får vi verkligen hoppas. Om så hade varit fallet borde regeringen beordrat beredskapslarm och mobilisering. Nu har detta uttryck, på politisk nysvenska, kommit att betyda ”under de närmaste 5 (10?15?) åren kommer det inte att uppstå något hot mot Sverige”. Slutsatsen är att ingenting behöver göras nu.

Ett annat exempel: Försvarsministern sade i Sälen att ”Jag kan personligen stå som garant för att det inte blir någon ansökan om medlemskap i Nato”.[2] Vore det inte bättre om han garanterade Sveriges militära förmåga?

Ett tredje exempel är att de som är emot Nato-medlemskap (och höjd försvarsbudget) ofta hävdar att orsaken till detta ställningstagande är att ett medlemskap (ansökan om) skulle verka destabiliserande på Östersjöområdet. Men samma politikers inställning till försvarsbudgeten innebär att Sverige just blir ett destabiliserande säkerhetspolitiskt tomrum i Norra Europa.

Vi har nu fått tillbaka någon sorts värnplikt. Orsaken är att politikerna inte vill ge de anställda soldaterna och sjömännen rimliga löner och andra förhållanden (exempelvis bostäder). Detta är ju lysande och bör också kunna lösa sjukvårdens problem – vi tvångsrekryterar helt enkelt den sjukvårdspersonal vi behöver!

Risken med ”värnplikten” är att den blir dyr – Försvarsmakten får givetvis ingen kompensation. Den kommer också att ta resurser, bland annat de officerare som skall ägna sig åt grundutbildning. Risken är stor att slutresultatet bara blir halvutbildade soldater i låg beredskap.

ÖB har klart och tydligt talat om hur mycket som nu fattas i budgeten för att uppnå försvarsbeslutets mål. Här finns ett principiellt problem: när kartan och terrängen inte stämmer överens, vad gör man? Det vill säga är det försvarsbeslutets innehåll eller budgetram som är det viktiga? För övrigt bör man inte stirra sig blind på dessa nivåer eftersom försvarsbeslutets inriktning är alldeles för lågt satt; för att ta ett exempel – sju korvetter är uppenbarligen alldeles för lite för att hantera Sveriges långa kust, stora ekonomiska zon och intressen till havs i övrigt.

I Frankrike har Senatens försvarsutskott regelbundna utfrågningar av ÖB (Cema på franska[3]), försvarsgrenschefer med flera ledande inom försvaret. Kunde inte detta vara något för Sveriges Riksdag att pröva?

Men spelar allt detta någon roll? Vi kommer ju att få hjälp (av Nato)! Men är det så säkert att Nato vill gå i – eller riskera att gå i – krig för att hjälpa ett land som inte vill vara medlem och inte heller gör vad det kan för att skapa förutsättningar för ett nationellt försvar? Kommer Rysslands goda vänner Ungern och Grekland att riskera krig för vår skull? Och Turkiet?

Nu är det inte självklart att Nato ens kommer att hjälpa sina medlemmar. Men sannolikheten är mycket större och som medlemmar skulle vi vara fullt integrerade i Alliansens militära struktur. Den intresserade hänvisas till den utomordentliga boken War in Russia 2017 av förre DSACEUR Sir Richard Shirref.[4]

De 500 milj. kronorna är givetvis ett välkommet tillägg. Det rör sig om c:a 1 promille av budgeten. Frågan är nu hur man skall se detta politiskt. En politisk viljedemonstration? Vilja men inte kunna – eller snarare kunna men inte vilja? En kraftfull icke-åtgärd? Bedömningen ligger i åskådarens öga. Denna vårbudgetjustering måste följas upp med en rejäl höjning i nästa ordinarie budget annars blir det hela ett rejält slag i luften.

Mycket oroande är att i de försvarsdiskussioner som förs så verkar ingen förstå att det brådskar att starta upp planeringen för nästa generations ytstridsfartyg. Mer om detta i min nästa blogg.

Ekonomiska nivåer i all ära men den viktiga frågan är politisk: har regeringen sådant förtroende för Försvarsmaktens förmåga att man tryggt vågar stå upp mot eventuella ryska påtryckningar idag och i morgon? Och om Sverige utsätts för våldshandlingar – kommer man att kunna se de anhöriga, som förlorat nära och kära, i vitögat och säga att ”vi har gjort vad vi kunnat?” För att inte tala om när pressen börjar fråga varför de omkomna svenska soldaterna och sjömännen inte var bättre utrustade, hade bättre skydd etcetera.

Försvarsdebatten handlar faktiskt om krig, död och förintelse samt om Sveriges överlevnad som nation. Ämnet förtjänar kanske lite mer ryggrad, allvar och ansvarstagande!
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

 


Notes
[1] http://www.svt.se/nyheter/inrikes/lofven-inte-oroad-av-ryska-robotar, Åtkomst 7/3, 2016

[2] https://www.svd.se/ansvarslos-alliansfrihet. Åtkomst 8/3, 2016.

[3] Chef d’état-major des armées.

[4] DSACEUR: Deputy Supreme Allied Commander Europe. Sir Richard Shirref, War With Russia 2017, Coronet London 2016.

ÖB’s sega gubbar?

av Frank Rosenius

I det övergripande styrdokumentet för hur försvaret skall agera om Sverige angripas militärt – ÖB militärstrategiska doktrin – kan man tolka general Bydén så att om vi inte har fått stöd från annan nation när ett militärt angrepp inleds, då skall vi följa en tydlig defensiv strategi – ”vi skall inte förlora ensamma”. Ställningstagandet bör ses i belysning av Försvarsbeslut 2015 och Bydéns analys av läget att vi inte ensamma kan försvara oss, ens mot ett begränsat angrepp mot exempelvis Gotland.

Frågan har aktualiserats i samband med Krigsvetenskapsakademiens projekt ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” (KV 21) som syftar till att analysera det framtida totalförsvaret. Projektet tar sin utgångspunkt i samma politiska inriktning för totalförsvaret som finns redovisat i Försvarsbeslut 2015. Där finns för det militära försvaret en tydlig uppgift när det kommer till väpnat angrepp – ”om det så krävs försvara Sverige mot incidenter och väpnat angrepp” (Regbeslut 2015-06-25, första sid, andra stycket). Likalydande skrivning finns i Reg förordning med instruktion för Försvarsmakten 2007:1266. Försvarsbeslutet har vidare flera referenser till att vi skall sträva efter att så långt möjligt samverka med andra. Lika tydligt är att vi är och kommer att vara militärt alliansfria. Även om det kan verka motsägelsefullt råder därför ingen tveksamhet om att vi måste kunna förvara oss ensamma inledningsvis.

Det som finns anledning att diskutera är att ÖB i sin militärstrategiska doktrin fokuserar på att bara ”möta angrepp” och att när det kommer till fortsatta försvarsoperationer är målsättningen ”undvika att förlora” om vi inte fått något militärt stöd utifrån. Det första att kommentera är att ”möta” egentligen inte förpliktigar till mycket, särskilt inte om alla vet att nästa fas med stor sannolikhet är att man kommer att dra sig tillbaka och ”spara på krafterna”. Det andra är tolkningen av ”undvika att förlora”. Ett ordval som i den aktuella situationen inte torde leda till initiativkraft.

En militärstrategi har två syften – vad att göra med det man har och vad man vill åstadkomma i framtiden. Man kan ha en viss förståelse för ÖB’s tänkande om kriget kommer i närtid mht materiella och personella brister. För en potentiell angripare måste dock Militärstrategins ordval ge en tydlig fingervisning om att förutsättningarna att lyckas med sin egen operationsplan är stora. Med en sportterm skulle man kunna säga att vi med den strategiska doktrinen pratat ner vår tröskeleffekt.

Det som intresserar Krigsvetenskapsakademien särskilt är naturligtvis de långsiktiga konsekvenserna av den strategiska doktrinen. Mht vad som sagts ovan tar vi oss friheten att pröva ÖB’s nuvarande strategiska doktrin. Bl a måste begreppet ”försvar” lyftas fram och ”möta” förpassas till den stridstekniska nivån för att få en relevant diskussion om vad FM behöver i framtiden. Att volymen av förband i FM måste öka framgår tydligt av våra operativa spel. Lika tydligt är att den tekniska utvecklingen kräver en översyn av förbandsstrukturer och sätt att verka. Men även med nuvarande mera begränsade förutsättningar för vår försvarsplanering finns det anledning att överväga en annan mix av stridskrafter i ett långsiktigt perspektiv. Utmaningarna vid ett väpnat angrepp i dagens säkerhetspolitiska miljö bör mötas med avsevärt högre rörlighet och flexibilitet än som finns i dagens organisation. Akademien kommer i sitt projekt KV 21 i slutet av året att presentera sin syn på hur totalförsvaret bör utformas på 10-15 års sikt – ett underlag som också bör påverka den militära strategin. Vi anser att den militärstrategiska ambitionsnivån måste vara högre i inledningen av en konflikt jämfört med idag. Och detta även om vi står militärt alliansfria som idag och måste ta den första stöten med egna resurser. Det fordrar en reviderad försvarsmaktsstruktur med flera förband.

 
Författaren är viceamiral och hedersledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit stf ÖB, chef för H M Konungens stab och Akademiens Styresman.

Drönare – ett växande säkerhets- och samhällsproblem

av Magnus Sjöland

Drönare, även kallade UAV (engelska: Unmanned Aerial Vehicle), blir ett allt större säkerhetsproblem. Vi hör rapporter i media om att flygplatser stängs av då det finns drönare i dess närhet som kan orsaka olyckor då flygplan kan krocka med dem. Många använder drönare illegalt idag, jag har hört talas om att sportevenemang filmas illegalt från drönare och sänds utan tillstånd, att drönare cirklar runt brottsplatser dit allmänheten inte har tillträde och att drönare på avstånd bevakar militära övningar eller militära insatser.

Detta väcker många frågor om vad som bör vara tillåtet, vem som får använda UAV, integritetsaspekter, säkerhetsfrågor etc. Det är ju inte så kul att ligga och sola på sommaren om grannen kör runt med sin UAV och filmar dig, eller tittar på dig genom lägenhetsfönstret när du precis har duschat. Dessa drönare kan ju verka harmlösa, men kan åstadkomma stor skada både materiellt och integritetsmässigt. Även en hobbyanvändare kan störa mycket vid t ex Arlanda, försvarsövningar, politikerbesök eller skyddsobjekt. Är det någon som testar sin nyinköpta leksak eller är det någon som skall sprida mjältbrand på politikerveckan?

De flygande farkosterna blir allt billigare, får bättre prestanda och blir allt fler. Antalet kommersiella UAV:er har exploderat de senaste åren. Terrorister brukar använda billig teknik och UAV har nu blivit så billiga att det intresserar terrorister, det krävs inte så mycket tekniskt kunnande för att kunna hänga en granat eller en liten bomb under en UAV och sedan åka in i en folkmassa och detonera bomben. Det finns många otäcka saker som en UAV kan bära med sig, t ex smittspridning av farliga bakterier eller giftig gas. Vi ser en utveckling där billiga kommersiella UAV görs om till vapen, t ex finns idag en Kamikaze-UAV med inbyggd IR-kamera och handgranat för att attackera människor i urbana miljöer. Detta är något vi måste öva att skydda oss emot.

Donald Trump tänker bygga en mur mot Mexiko för att bland annat förhindra knarksmuggling, vilken inte lär hjälpa då smugglare allt oftare använder drönare för att få in knark i USA. I januari 2015 störtade en drönare med 3 kg metamfetamin i Mexiko på väg mot Kalifornien i USA. Det håller också på att bli ett allt större problem på fängelser, då drönare används för att smuggla in telefoner, knark och vapen. En mur är enkel att ta sig över för en liten drönare.

Vi har även sett en dramatisk förbättring på sensorsidan. Då dessa farkoster nu har blivit så stabila och bärkraftiga, kan de utrustas med mycket bra sensorer. Detta gör att det går att ligga på konstant höjd på långt avstånd och spana. Bilderna eller filmerna blir av väldigt hög kvalitet och små detaljer kan urskiljas. Detta gör att det blir lättare att spionera på objekt inom militärt område där allmänheten inte har tillträde, enklare för smygfotografer att fotografera vem de vill eller fotografera industrins hemliga teknikutveckling.

I Sverige står idag polis, kriminalvård, tull, luftfartsmyndigheter utan möjlighet att ta ner drönare som bryter mot lagar och regler. Ett stort problem är att drönarna är svåra att upptäcka då de är små och kan flyga på låg höjd. Om de ligger och spanar på en kilometers avstånd med en riktigt bra kamera, kan de vara nästan omöjliga att upptäcka med blotta ögat.

Det finns idag nyutvecklad teknik som ger möjlighet att kunna ta ner drönaren mjukt och utan risk för människoliv med hjälp av riktade radiovågor. Om denna teknik kombineras med radarutrustning specialutvecklad för att kunna upptäcka och lokalisera små drönare fås ett effektivt vapen. Möjlighet finns också att kombinera ovanstående med moderna sensorer för att kunna klassificera drönaren samt för att se om den bär på farlig last.

Sådan utrustning borde installeras på känsliga ställen, t ex vid flygplatser, militära skyddsobjekt och vid event med stora folksamlingar. Detta skulle ge ett tryggare och mer robust samhälle.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Mera mjuk makt åt EU!

av Ingolf Kiesow

Våra politiker inser att osäkerheten i världen – både globalt och i vårt närområde – har ökat så att läget kräver både ett militärt försvar och ett civilt försvar. Å andra sidan tar det tid att återuppbygga försvaret efter en lång period av nedrustning, och under tiden blir andra delar av säkerhetspolitiken, de som handlar om ”mjuk makt” desto viktigare.

I regeringens proposition 2014 om en försvarspolitisk inriktning fram till 2020 sägs i inledningen följande:

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets oberoende och självständighet. Vi måste kunna värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.

För ett land med ett svagt försvar blir möjligheten att uppnå en sådan målsättning starkt beroende av den internationella miljön. Under det kalla kriget var läget förmånligt för Sverige. Västeuropa var förenat med USA och Canada i försvarsalliansen NATO, som grundades på gemensamma värderingar. Gemenskapen stärktes genom bildandet av EU, som styrdes av liknande värderingar. Sverige kunde också så småningom ansluta sig trots att den alliansfria politiken hade gjort en NATO-anslutning omöjlig. Vi har på senare tid till och med närmat oss NATO i flera avseenden.

Nu förändras läget – till det sämre. I USA röstade nära hälften av väljarna i presidentvalet på den protektionistiske, isolationistiske, invandrarfientlige och klimatförnekande Donald Trump.  England har efter en folkomröstning bestämt sig för att lämna EU. I Frankrike har en kandidat med samma profil som Trump stöd hos 25 procent av väljarkåren inför presidentvalet i april. I Holland har en annan partiledare med samma inriktning ett väljarstöd på mellan 18 och 21 procent inför valen den 15 mars. I Tyskland har ett sådant parti stöd hos mellan 15 och 18 procent av väljarkåren. Hos oss har Sverige-Demokraterna för närvarande ett väljarstöd på omkring 18 procent.

I USA har Bernie Sanders, som konkurrerade med Donald Trump under valkampanjen beskrivit det han tror vara de främsta skälen till det folkliga missnöje som skulle hjälpa honom till makten, men som i stället möjliggjorde Donald Trumps seger;

Genomsnittsamerikanen har till exempel enligt Sanders inte haft någon reallöneökning jämfört med läget för 42 år sedan. Att skiftningen i opinionen i Europa inte varit lika stark som i USA kan kanske delvis förklaras med att genomsnittseuropén i alla fall har kunnat se en viss reallöneökning under de senaste decennierna, även om den varit liten under lågkonjunkturen.

Ännu viktigare för att förklara skillnaden mellan Europa och USA ligger förmodligen i ojämlikhetens utveckling. I USA tar enligt Sanders idag den rikaste procenten av befolkningen hem 23 procent av alla inkomster, vilket är en tredubbling av andelen sedan 1970-talet. Den rikaste procenten av befolkningen äger också lika mycket som de nittio procent av befolkningen som tjänar minst.  Inkomster av kapital har vuxit snabbare än inkomst av lön och tillväxten av bruttonationalprodukten har gått till att göra de redan rika ännu rikare. Med undantag för England har de flesta länderna i Europa inte haft en utveckling av samma dimensioner, även om en tendens kan iakttas i flera EU-länder, bland dem Sverige.

För dagen verkar inte väljarstödet utvecklas så att någon av missnöjeskandidaterna vinner ett val, kan bilda regering och låter sitt land utträda ur EU. Därför kan sägas att de traditionella värderingarna fortsätter att vara vägledande inom EU, men att de numera skiljer sig från USA:s på följande punkter:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan;
  • Solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder).

Att ”America First” är det slagord som oftast dominerar i tal och twittranden från USA:s nye president liksom att det inom EU växer fram missnöjespartier, som är både protektionistiska och främlingsfientliga ger näring åt auktoritetstroende kritiker av ”Väst” och dess grundvärderingar i en stor del av den övriga världen. I Ryssland citeras i en artikel nyligen i Dagens Nyheter en statsvetare och ideolog, som anges ha inflytande hos både presidenten och folket i Ryssland, nämligen Alexander Dugin.  Han får frågan ”Varför skulle det vara fel att stå upp för mänskliga rättigheter?” och han svarar:

– Därför att det är en västlig, anglosaxisk ideologi som betraktar människan som en individ. Den har ingen förståelse för att i andra civilisationer, låt oss säga Kina, islam och Ryssland, är människan något annat än individen, eftersom individen där endast är en del av en familj, kanske en stam, kanske en kyrka eller ett trossamfund. Man kan inte tvinga på sådana samhällen ett system som är djupt främmande för deras natur.

I Kina intensifieras en kampanj i media, som har pågått länge och som kan illustreras med följande försvar av ”The Great Fire Wall”, som är ett av den kinesiska regimens instrument för att kontrollera informationsflödet via Internet. Det fanns i en  artikel i ”Global Times”, som står kommunistpartiets ledning nära:

Isn’t this what the West advocates when it is at odds with emerging countries over Internet management? Why don’t they uphold those propositions any more? … The Internet may restructure the values of Western society. The Western spiritual world based on the understanding of the elites may be shaken,  leading to uncertain results. Problems and conflicts caused by globalization and informationization have been unleashed in the Internet era, but the Western democratic system appears to be unable to address them.

Det finns inte rum för tvivel om att ”Västs” så kallade universella värderingar är under attack igen på ett sätt som påminner om det kalla kriget. En viktig skillnad är att många av våra värderingar inte längre delas av USA:s regering. Därmed undergrävs också förtroendet för NATO som försvarare av gemensamma värden. Desto större anledning finns det för en kraftsamling inom EU för att vårda det som finns kvar och värja sig mot påtryckningar från exempelvis rysk lögnpropaganda och ”små gröna män” i grannländerna till Ryssland.

Inom EU är det å andra sidan ett problem att medlemsländerna Polen och Ungern handlar i strid med de värderingar som omfattas i de övriga medlemsländerna ifråga om behandling av flyktingar och frågor om yttrandefrihet och domstolarnas oberoende. Kina utnyttjar situationen och gör ansträngningar att vinna inflytande i dessa länder (liksom i England och Grekland) genom förmånliga krediter och investeringar. Kina vill därvid göra bilaterala avtal på ett sätt som skulle strida mot EU:s krav på en gemensam politik. Ryssland försöker trots sina begränsade ekonomiska resurser att göra detsamma i Ungern. Kinas och Rysslands lockelser kan betyda mycket i medlemsländer, som redan funnit skäl att öppet trotsa övriga EU i viktiga frågor.

Den 1 mars lade EU-kommissionen fram en vitbok om EU:s framtid, där man ger EU-rådet fem tänkbara alternativ att tänka över. Av uttalanden av kommissionens ordförande Jean-Claude Junckers att döma anser kommissionen att alternativet ”ett Europa med två hastigheter” är att föredra. Det innebär till exempel att länder som Polen och Ungern kan fortsätta med en invandringspolitik som strider mot EU:s riktlinjer i utbyte mot vissa inskränkningar i rätten att delta i utformningen av en gemensam politik på det aktuella området. För att ta ett annat exempel skulle Sverige och Finland kunna fortsätta att driva en alliansfri försvarspolitik även om övriga EU skulle gå in i en mera formell militär samverkan än vad som är fallet idag. EU skulle tolerera avvikelser på begränsade områden och kunna gå vidare i integrering som ” en allians av de villiga”.

En sådan ordning antas ge kommissionen möjlighet att i högre grad än idag påverka arbetet, och detta har redan lett till opposition i flera medlemsländer, som inte vill medverka till en fortsatt integrering.

Det ligger i Sveriges intresse att inte finnas bland dessa nationer. Vårt läge vid Östersjön är utsatt. Innan vi har fått ett tillräckligt militärt försvar och civilförsvar behöver vi ett starkt EU, som kan utöva ”mjuk makt” i frågor som angår oss. Det skulle bli något lättare att ” värna vår suveränitet, svenska rättigheter och intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Är svensk försvarsmateriel onödigt dyr?

av Helge Löfstedt

Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar.

Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika viktigt är att försvars­anslaget utnyttjas bättre än vad som nu görs. Bakgrunden är jäm­förelser med andra länder.  Det svenska försvaret framstår då i ofördelaktig dager. D v s det svenska försvar­sanlaget utnyttjas mindre väl än vad andra länder förmår.  En anledning till detta förhållande är att Försvarsmakten i många fall inte utnyttjar dyrbar organisations­bestäm­mande materiel under lika lång tid som man gör i omvärlden. Det innebär att stora materielin­vesteringar i praktiken följs av nya investeringsutgifter tidigare än vad man gör i andra länder.

Ålder för försvarsmateriel i nio länder

I FOI-rapporten ”Mindre försvarsmateriel och organisation för pengarna” från april 2016 ges en intressant redovisning.  Där redovisas bland annat åldersläget för nio materielsystem i ett antal länder. Den bild som där framträder är att materielen i grannländerna i många fall är äldre än motsvarande svensk materiel. Rapporten visar således att år 2013 var de polska, danska, norska, nederländska, ryska och franska stridsflygplanen mellan tio och tjugo år äldre än de svenska.  De tyska och finska var också fem till tio år äldre än de svenska. När det gäller helikoptrar var de svenska avsevärt yngre än de i omvärlden. De svenska stridsvagnarna var i stort jämngamla med de flesta av de jämförda länderna. De svenska infanteristridsfordonen var avsevärt yngre med undantag för de äldre pansarbandvagnar som fortfarande fanns kvar. Ytstridsfartygen var yngre än de i fem av de jämförda sju länderna. Även de svenska ubåtarna var i genomsnitt yngre än i fem av de sex jämförda länderna. Luftvärnets grad av modernitet var mera jämn – äldre än det norska, tyska och finska, jämbördig med det franska men yngre än det danska och ryska.

Således har i många länder under de senaste decennierna uppvisats en tydlig tendens till ökade nyttjandetider för större materielobjekt. Detta är naturligtvis inte ett självändamål utan måste ses som ett sätt att hålla igen materielutgifterna. Detta både för att kunna hålla uppe antal av enheter och system och för att frigöra medel för materiel med nya egenskaper – allt för att skapa balanserad operativ förmåga och ytterst, ökad säkerhetspolitisk trygghet.

Jämförelsen visar att den svenska Försvarsmakten inte har varit lika benägen som i andra länder att använda sig av ökad livslängd för att finansiera ökande anskaffnings­kostnader.

Många länder visar också större differentiering än Sverige med avseende på mix av äldre och yngre materiel. Detta förenas då med att man har olika krigsförband med olika utrustnings­nivå beroende på huvuduppgift.

Inom svenska försvarsmakten finns också en fokusering på ”omsättning” av materiel inom befintlig organisationsstruktur. D v s man anskaffar nya teknik som ersätter äldre, men i huvud­sak av liknande karaktär som den äldre materielen. Detta är naturligt inom ma­terielområden där det finns en organisation som bevakar utvecklingen. Problemet är dock att detta kan gå ut över förmåga att möta utvecklingen inom områden som är mindre väl företrädda i den befintliga organisationen.

Några internationella exempel

I Sverige finns eller är under införande en enhetligt artilleriorganisation med mellan 30 och 50 nytill­verkade artilleripjäser av typ Archer. Antalet är vad jag förstår ännu inte definitivt bestämt. I Finland finns totalt nära 400 pjäser av varierande typ och modernitet. Modernast är raket­artilleriet av typ MLRS som finns i ett antal av ca 20 enheter. Dessa pjäser har en skottvidd som är åtminstone dubbelt så lång som de svenska Archer. Vidare skjuter var och en av dessa pjäser ca ett ton verkansdelar på några sekunder, medan de svenska pjäserna behöver flera minuter för att avfyra motsvarande mängd. Både de svenska Archer och finska MLRS-pjäserna är pansrade och därmed i stort likvärdiga med avseende på skydd. Även med avseende på rörlighet är de båda systemen ungefär likvärdiga. Archer är med sin rörlighet på hjul bättre på väg medan bandpjäserna är bättre i terräng. Slutsatsen blir dock att MLRS-pjäserna har samlade prestanda som är klart överlägsna Archerpjäserna.

MLRS utgör ny teknologi med prestanda som är nya för Finland samtidigt som systemet internationellt sett utgör ett exempel på väl beprövad teknik.

I Finland finns dessutom ett fyrtiotal pansrade bandhaubitser av sovjetisk modell. Deras konstruktion är från mitten av 1970-talet. När man nu ersätter dessa har deras konstruktion hunnit bli närmare femtio år gammal. Uppgifter tyder på att under de närmaste åren kommer dessa pjäser att utbytas mot ”bättre begagnade” pjäser (typ K9 Thunder) från Sydkorea till fördelaktigt pris. Prestandamässigt ligger den sovjetiska pjäsen under de svenska Archer medan den nyare K 9 sammantaget ligger över.

I  Finland utnyttjar man de ekonomiska fördelarna av försvarsindustrins globalisering. Även flera av våra grannar överväger inköp av pjäser typ K 9. Det gäller Dan­mark, Estland, Norge och Polen. Därmed tangeras försvarsindustrins fortlöpande globali­sering. En reflexion är att denna och dess ekonomiska konsekvenser är något som  bör bli föremål för analys inför nästa svenska försvarsbeslut.

Åter till Finland. Där finns utöver de tidigare nämnda artilleripjäserna över 200 pjäser av enklare modell (benämns D-30) av sovjetiskt ursprung. Dessa pjäser utgör mängdmateriel och ingår i de delar av den finska territoriella organisationen som finns kvar efter de senaste decenniernas ned­dragningar. Deras konstruk­tion är från 1960-talet och deras prestanda är  lägre än de tidigare nämnda. Jag har inte uppfattat några signaler som tyder på ersättning av dessa pjäser. Det är inte osannolikt att dessa pjäser kommer att behållas ytterligare något decennium. Alternativet vore närmast att helt avstå från denna typ av artilleri inom det fortfarande manstarka finska territorialförsvaret. Det aktuella uttalandet att Finland avser att öka personalstyrkan stärker sannolikheten att dessa pjäser kommer att behållas.

Det finska artilleriet är således i en jämförelse överlägset det svenska. Detta såväl vad avser antal pjäser som tillgång till pjäser med högre prestanda. Och detta samtidigt som pjäserna  är betydligt äldre än de svenska.

Nu kan någon hävda att Finland är ett undantag som inte är representativt. Mitt svar är då att även USA har en liknande organisation. D v s där har man olika system med väsentligt olika ålder och  olika prestanda. Den omfattar liksom i Finland raketartilleripjäser typ MLRS och pansrade bandhaubitser. Båda pjästyperna har höga prestanda trots åtskilliga decennier sedan grundkonstruktion. Därutöver finns dragna pjäser som i vissa fall är modifierade och till­verkade relativt sent men till sin konstruktion och prestanda är jämförbara med pjäser från början av kalla kriget. När man förnyar dessa är det med konstruktioner som är vidare­ut­vecklingar av de befintliga.

Här finns ett fall som är särskilt intressant med avseende på analys av prestanda­kostnads­effek­tivitet. Både amerikanska armén och marinkåren har ett förhållandevis stort inslag av pjäser med kaliber på 10,5 cm.  I slutet av 1950-talet hade dessa båda organisationer pjäser med betäckningen M 101. Armén bestämde sig för att ersätta sina med en ny typ (M 102) som innebar vissa förbättringar i prestanda jämfört med M 101. Marinkåren avstod dock från att anskaffa dessa. Detta med motiveringen att prestandaökningen var för liten för att motivera anskaff­nings­utgifterna. Senare gjorde armén återigen ett byte. Nu till en ännu nyare typ av 10,5 cm artilleripjäs – M 119. Marinkåren avstod även denna gång och med samma motiv d v s pre­standa­ökningen var fortfarande för liten för att motivera anskaffnings­utgifterna! Marinkåren har således kvar sina 10,5 cm artilleripjäser från 1950-talet!

Marinkåren har valt att satsa en väsentlig del av sina materielmedel på ny teknik som medför väsentligt förbättrade egenskaper och prestanda. Bland materiel som marinkåren då anser värd att satsa på kan nämnas Osprey, en ny typ av flygplan som kombinerar egenskaper hos helikoptern och flygplanet. Denna kombination medför ökad transportförmåga både taktiskt och operativt.

När det gäller ålder på materiel kan det också vara av intresse att nämna något om stridsflyg.

I grannländerna Danmark, Norge och Finland har man amerikanska flygplan med konstruk­tioner från 1970-talet. Dessa producerades och infördes i grannländerna under 1980- och 1990-talen. I Polen finns tre typer av stridsflygplan: det modernaste är av samma typ (F-16) som finns i Danmark och Norge och som utvecklades under 1970-talet. Det därnäst moder­naste är av den sovjetiska typen Mig 29 som är nära samtida med F-16. Den tredje typen av stridsflygplan i Polen är också av sovjetisk typ, Su 22, som först togs i tjänst omkring 1970. Typen är dock en vidareutveckling av en version som utvecklades under 1950-talet.

De svenska stridsflygplanen (JAS 39 Gripen C/D) utvecklades under 1980- och början av 1990-talen samt producerades och uppgraderades under tiden 1995-2015. De är således yngre än stridsflygplanen i de här redovisade grannländerna både vad avser utveckling och tillverkning. Eftersom Sverige utnyttjat sina typer av stridsflygplan under kortare tid än i grannländerna har rimligen anskaffnings­utgifterna för ny flygmateriel varit högre under motsvarande tid.

Operativa värderingar

Man kan fråga sig varför det förkommer så många fall av bedömningar att svensk orga­nisations­bestämmande materiel skulle vara omodern. Ett skäl kan vara att en enkel tidregel – exempelvis att livslängden för materiel är 30 år – underlättar planeringsarbetet. Ett annat skäl kan vara att man vid värdering av vapensystems prestanda fokuserar på isolerade situationer och inte tror sig behöva analysera samlade operativa fall. Detta leder lätt till fel eftersom opera­tioner är mycket mera än att besegra en motståndares mest kvalificerad stridskrafter. Lika väsentligt är att hävda svenskt territorium, hämta in underrättelser och att skydda egna strids­krafter. Till detta kommer olika manövrer för att tvinga eller locka en motståndare till oav­siktligt tidskritiska aktioner. Resurser som underlättar allokering av resurser och avvägning av risker inom ramen för olika operativa handlingsalternativ har då värden som lätt förbises i  ”duellvärderingar”.

Ett fenomen som måste beaktas är att val av prestanda ofta får stort genomslag på priset. En måttlig höjning av prestanda leder till stor (ofta oproportionerlig) ökning av priset. Detta medför att färre antal enheter ryms inom de medel som kan disponeras. I den operativa helhetens intresse kan det då vara angeläget att tillgängliga medel disponeras för system i flera ambitionsnivåer med avseende på prestanda. D v s en kombination av system  där några har höga prestanda medan andra system har inte fullt så höga prestanda men som då finns i  ett större antal. System med moderata prestanda kan då vara äldre som ges en förlängd nyttjandetid. Sammantaget ger sådana lösning större möjligheter hålla upp en högre numerär, vilket skapar möjligheter i den samlade operativa värderingen.

I den svenska stabsorganisationen under kalla kriget framträdde det två skolor som värderade materiel och organisation. Den ena av dessa såg klarare fördelarna med många enheter – dock ofta med svagt angivande av vilka prestandanivåer som var angelägna. Den andra skolan förordade höga prestanda med svagare analyser av betydelsen av antalet enheter. Den förra skolan var vanlig i de operativa milostaberna medan den skolan dominerade i de materielinriktade stabsdelarna. I nuläget finns inte de operativt arbetande milostaberna län­gre och kan då inte ge bidrag till det samlade underlaget. Risk finns att underlaget för balan­serad avvägning mellan antal och prestanda blir svagare. Resultatet blir då en övertro på nyt­tan av den eller de prestandaökningar som den nyaste konstruktionen möjliggör. Med grund­ligare analyser av operativa handlingsalternativ skulle man få fullständigare underlag för att kunna utforma försvarsmaktsstrukturer med operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

Till detta kommer att värderingar av system ibland syftar till att stödja export. Vid anbud till köpare utanför Sverige är det naturligt att ta fram försäljningsargument som pekar på att ak­tuella produkter är goda i avgränsade stridssituationer. I sådana är det självklart att operativa helhetsvärderingar överlåts på kunderna. Detta förstärker en tendens att låta även värderingar för svenska förhållanden domineras av avgränsade stridssituationer.

Försvarsanslaget är för lågt. Avsevärda höjningar kan man hoppas på men de är långtifrån säkra! Här har jag redovisat några tankar som infunnit sig efter att ha observerat att svensk försvarsmateriel många gånger är yngre än motsvarande i omvärlden. Efter några tankeled  hamnar jag då i slutsatsen att det anslag som försvarsmakten trots allt får kan användas bättre än vad som nu är fallet. Med hänsyn till att försvarsanslaget är så lågt blir det angelägnare än någonsin att materielanskaffningen utvecklas mot operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 3: Inryckningen

av David Bergman

En betydande del i en militär inryckning är en psykologisk avindividualisering. Individen blir en del av ett kollektiv där individuella viljor alltid är underordnade organisationens. Det finns en  anledning att det gemensamma klädesplagget som soldaten ikläder sig heter just uni-form –  individen antar en likformighet som förstärks av yttre attribut som rakade huvuden och ansikten.  Den uniforma teorin byggs på med rutiner där materiel placeras likformigt och handlingar sker på  kommandon vilka ofta förstärks med drill. Det finns rimligtvis mer än ett sätt att packa en  ryggsäck eller ordna materiel i sitt skåp, men inte under den militära grundutbildningen. Att tidigt  sätta rutiner och grundläggande färdigheter skapar en trygghet hos individen. I extrema  situationer när rädsla och oro kommer vara påtaglig och den kognitiva förmågan nedsatt,  underlättar rutiner till att skapa trygghet och reducera stress. Likformigheten skapar även en överblick som underlättar befälsföringen.

Vapen upplagda i korridoren för visitation efter särskild tillsyn. Likformighet och rutin som grundlagts under soldatens första tid skapar en trygghet som reducerar stress hos individen samtidigt som det möjliggör överblick och kontroll, vilket underlättar befälsföringen. Foto: Författaren

Vapen upplagda i korridoren för visitation efter särskild tillsyn. Likformighet och rutin som grundlagts under soldatens första tid skapar en trygghet som reducerar stress hos individen samtidigt som det möjliggör överblick och kontroll, vilket underlättar befälsföringen. Foto: Författaren

”Håll upp”, hörs kommandot ekande genom korridoren. Tystnaden är kompakt. ”Raka armar”, högre den här gången. Ljudet av instruktörens steg mot korridorens stengolv är det enda som hörs. Inget av det vi håller upp är tungt, ändå vibrerar armarna svagt av anspänningen. Armarna på kamraten närmast skakar ännu mer, men han håller kvar dem. Ännu har jag inte lärt mig namnet på honom eller någon annan. Alla ser likadana ut i de nyligen påtagna, ännu illa sittande uniformerna. Jag hade förväntat mig att instruktörerna skulle skrika, men tystnaden är nästan värre. Till slut kommer kommandot ”Ta ner”, bara för att direkt ersättas av nästa föremål. Efter att utrustningen hämtats ut ska varje detalj inventeras. Efter att den inventerats skall den minutiöst ordnas in i skåpet. Det känns som en evighet passerat sen vi gick in genom grindarna, men ännu är det knappt kväll och den första dagen är långt från över.

”När får vi vila fänrik?” vågar någon fråga

”När det blir mörkt!” kommer det korta svaret innan vi fortsätter.

Att det var mitten av juni och midnattssol skulle jag komma att reflektera över först långt senare. I den stunden fanns bara fokus på att stå helt still och hålla armarna raka.

En persons steg från det civila livet in i en militär organisation är en av de största omställningar som går att uppleva. De som gått igenom denna transformationsrit minns sannolikt den första tiden i nära nog detalj. För de som betraktar den från sidan kan den hierarki, den disciplin och de kommandon som används tillsammans med obevekliga krav på lydnad, punktlighet och precision ses som omotiverad indoktrinering eller hjärntvätt.

Den disciplin och exercis som finns i militära förbands utbildning har djupa historiska rötter. Gamla tidens stridsformationer med täta led av inrättade soldater drillades att som formation genomföra striden med precisa och likformiga rörelser. Vi strider inte längre i slutna led på öppna fält, men fortfarande är huvuddelen av den tidens inslag av disciplin och exercis kvar i den grundläggande utbildningen än idag. Anledningen ligger till stor utsträckning i dess psykologiska effekter. De grundmetoder som fortfarande används idag är beprövade och fungerar. Begreppet ”med militär precision” har av en anledning kommit att bli ett uttryck för noggrannhet, punktlighet och tillförlitlighet – de är alla tidlösa egenskaper som alla är nödvändiga för soldatens fortsatta utbildning.

Uniform och avindividualisering

Avindividualiseringen förstärks av att individen tilltalas med attribut som rekryt eller soldat, inte sällan också med exempelvis soldatnummer. Detta förstärks ytterligare av att individen under den första tiden blir både geografiskt och emotionellt isolerad från världen utanför – geografiskt genom staket och emotionellt genom en begränsad kontakt med världen utanför eller genom att de begränsas i tiden att utnyttja densamma. ”Arbete, föda, förströelse, vila och sömn skola så avvägas och så utfalla dygnet, att det varken finnes tid eller rum för anställande av civila betraktelser” skriver Axel Gyllenkrok i sina personliga tankar om den första månaden i boken Synpunkter rörande utbildning

Formell & funktionell disciplin

Den militära inryckningen har ibland beskrivits som indoktrinering eller jämförts med den hjärntvätt som genomförs hos sekter. Maktstrukturen, kravet på total lydnad, isoleringen från externa influenser och nyttjandet av ett planerat system har likheter, men liknelsen borde vara den omvända. Sannolikt är det fler än sekter som påverkats av psykologin bakom militära system. Michel Foucault menade att det militära systemet för lydnad återfinns i varierande form i andra delar av samhället och att kaserner, skolor, kloster, sjukhus och fängelser i varierande utsträckning delar samma maktstrukturer. Men en avgörande definierande faktor är legitimiteten i det militära systemet och inte minst ändamålet, att förbereda en blivande soldat för stridens extrema krav. Att inget av de övriga systemen ställer lika extrema krav beror på att ett misslyckande i något av dem inte riskerar att leda till att individen, eller dennes kamrater, blir skadade eller dödade. Disciplin och exercis stärker personliga egenskaper samt lägger en fast grund för den fortsatta utbildningen.

Dessa grunder skall syfta mot striden. Skåpsordning, avlämningar eller att öva uppställningsformer och inrättning är exempel på formell disciplin och är i sig inte något som gör en soldat farligare för fienden. Men man brukar säga ”ordning i skåpet – ordning i skogen” och att rutinen syftar till att både ens egen och gruppens utrustning skall vara packad på ett sådant sätt att du (eller en kamrat) enkelt kan hitta det som söks, även i utmattat tillstånd och under mörker. Att räkna in och lämna av truppen samt att soldater anmäler sig efter utfört uppdrag syftar vidare till att chefen alltid skall veta var han har personalen, och när han kan gå vidare till nästa uppgift. Att öva uppställningar och inrättningar på kaserngården syftar slutligen till att stridsgrupperingsformer, förbiskjutningar, målanvisning och eldreglering senare skall kunna genomföras med precision och utan onödig risk. En bärande del i detta är dock att individen förstår syftet och uppfattar disciplinen som funktionell. Även en funktionell disciplin kan också snabbt bli dysfunktionell om den används i fel kontext eller på fel sätt.

Den funktionella kopplingen kan självklart variera. Som ny rekryt finns det få så säkra sätt att få en utskällning som att underlåta att bära mössa utomhus eller ha densamma påtagen inomhus. Mössan förebygger onekligen solsting vissa dagar och förfrysning andra, men oaktat de funktionella syften man kan tillskriva den står frågan om dess bärande inte alltid i proportion till den formella betydelse den ibland tillskrivs. Men i detta ska vi inte glömma de formella detaljernas betydelse för hur utomstående bedömer uniformsyrkens professionalism, eller hur de påverkar individens upplevda känsla av identitet.

Människan konstruerar sin identitet i stor utsträckning efter hur de identifierar sig själva som medlemmar av sociala kategorier. Individens vilja att känna tillhörighet och samhörighet är ofta en stark drivkraft att följa normer och värderingar som att klä sig prydligt, vara välrakad och bära välputsade kängor. Det är även något som gör att denne tillskriver större innebörd i gruppens ritualer och symboler. Delade normer och värderingar är även en avgörande del i att bygga förbandsanda.

Att detta ironiskt nog kan verka emot organisationen och att subkulturer kan uppstå där smutsiga uniformer, långt skägg och ett ovårdat yttre anses ”tufft” eller ”taktiskt” (vad som internationellt benämnts för Tactical Homeless Guy-look) understryker hur stor påverkan upplevda gruppnormer (positiva som negativa) kan ha på individuella beteenden.

Disciplin beskrivs sammantaget ofta som individens förmåga att inordna sig i det gemensamma ansvarets krav.  Militära förband finns till för att kunna verka i väpnad strid. Striden innebär en anspänning som innebär krav på det yttersta av mänsklig förmåga, och vars krav är och måste vara normerande för den verksamhet vi bedriver. Napoleon sägs ha rått sina befälhavare att vårda andan och disciplinen hos sina trupper med motivet: ”En månads slapphänthet framkallar ett ont som tager sex månader att bota.” Om anda och disciplin inte ges soldaten under den första perioden kan detta förhållande och konsekvenserna av det bli ännu värre.

Förväntanseffekter & Self-Serving Bias

Just eftersom den militära inryckningen är en så pass intensiv upplevelse är det inte ovanligt att individers uppfattning om och upplevelser av den kan påverkas. Dess stundtals extrema attribut är något som gjort den tacksam att återge i böcker och filmatiseringar, men även i stor utsträckning i personliga återgivningar av de som upplevt den tidigare. Dessa återgivningar – verklighetsförankrade eller inte – skapar en bild hos individen av en situation de än så länge omöjligt kan ha en grundad uppfattning om. Detta kan leda till förväntanseffekter (subject-expectancy effect) där individens uppfattning omedvetet påverkar utfallet. Enkelt uttryckt: förväntar sig individen att det skall vara hårt, kommer de omedvetet förvänta sig och tolka sina upplevelser som sådana.

Hur vi i efterhand minns saker kan även färgas. Ett Self-Serving Bias är när vår perception av en händelse påverkas av vår omedvetna önskan att upprätthålla en positiv självbild och framstå som kompetent. Distorsionen i uppfattning förstärks av att individen tolkar situationen vid inryckningen utefter den mycket begränsade militära erfarenhet denne har vid tillfället, där varje ny utmaning per definition är den mest krävande militära uppgift denne någonsin upplevt.

Som vi nämnde i förra inlägget om urvalsprocesser kan förväntanseffekter finnas även hos utbildare. Vid några tillfällen under karriären har jag tagit yngre kollegor åt sidan, inte för att de nödvändigtvis gjort direkt fel utan snarare att de ur någon aspekt tangerat gränsen eller bara inte hållit bästa möjliga utbildning. På frågan om motiv för deras agerande har deras svar ibland förvånat mig storligen: ”Det var så när jag gjorde det.” Rent praktiskt har det direkt gått att dementera på goda grunder: ”Nej, det var inte så när du gjorde det. Jag vet, för det var jag som höll i övningen då.” Men samtidigt har deras bild av upplevelsen varit högst verklig för dem.

Förändrade uppgifter – samma grund

Strid, och förberedelser för krig, är varje militärt systems kärnaktivitet och primära anledning att finnas. Även om den klassiska militära rollen kontinuerligt förändras, och militära förband idag förväntas lösa fler roller, förändras inte dess grundläggande natur och därmed inte heller utbildningen.

Kritiker till den ibland hårda inryckningen kan mena att den blir motsägande. Att likrikta handlande och minimera individuella initiativ står i kontrast till den innovation och initiativförmåga som ofta är avgörande för framgång på slagfältet. Tvärtom är att det i stor utsträckning så att det är den formella grundplattan som skapar en trygghet hos individen att bygga vidare professionskunnande och initiativförmåga på, och att ett minskat fokus på formella grunder sannolikt skulle minska individernas och därmed förbandens förmågor.

Men det finns en avgörande del av militär grundutbildning som vi ännu inte berört. Utöver de effekter som nämnts ovan av uniform, avindividualisering och förmågan att inordna sig i legitimiteten av ett auktoritärt system så tjänar de ett ytterligare, avgörande syfte: Att reducera den individuella psykologiska tröskeln för soldaten att döda eller skada en motståndare. Detta kommer vi att gå igenom mer utförligt i nästa blogginlägg.
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

 


Referenser

Arméchefen (1956) Befälsföring, disciplin och förbandsanda, Arméstaben, Stockholm

Borell, K. (2004) Disciplinära strategier, en historiesociologisk studie av det professionella militärdisciplinära tankesättet, Militärhögskolan, Stockholm

Försvarsmakten (2014) Handbok Samarbete och befälsföring, Högkvarteret, Stockholm

Gyllenkrok, A. (1943) Synpunkter rörande utbildning – Grundläggande utbildning, Malmö

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Rosenthal, R. (1966). Experimenter effects in behavioral research. New York: Appleton- Century-Crofts.

Rosenthal, R., & Rubin, D.B. (1978). Interpersonal expectancy effects: The first 345 studies. Brain and Behavioral Sciences, 3, 377-386.

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Singer, M. T. (2003) Cults in Our Midst, The Continuing Fight Against Their Hidden Menace, Jossey-Bass, San Fransisco

Tajfel, H., & Turner, J. C. (1979) The social identity theory of intergroup behaviour I Austin, W. G. & Worchel, S. (Red) Psychology of Intergroup Relations, Nelson-Hall, Chicago

Westhorp, C. (2012) The Commando Pocket Manual: 1940-1945, Conway

Williams, J., Brown, J. M., Bray, R. M., Anderson Goodell, E. M., Rae Olmsted, K., & Adler, A. B. (2016) Unit cohesion, resilience, and mental health of soldiers in basic combat training. Military Psychology, 28(4), 241-250.

 

Internet – vän eller fiende?

av Magnus Sjöland

Visst är det konstigt att vi gör oss alltmer beroende av Internet, samtidigt som allt fler lägger ner kraft på att förstöra det? Är det smart? Finns det alternativ? Hur skall vi skydda viktiga samhällsfunktioner, myndigheter och medborgare? Är det dags för en bred översyn för hela samhället?

Vi blir alltmer beroende av Internet, både som individer och för våra samhällsfunktioner. Min bedömning inför framtiden är att om vi inte gör kraftfulla satsningar på att få Internet robust, kommer vi att få se allt fler allvarliga krascher då det är många som ägnar sin energi åt att förstöra och störa ut nätet. Enskilda och hela stater står bakom dessa så kallade hackerattacker.

Internet är idag attackerat av hackers på många olika sätt. Vi kan t ex se att både antalet och storleken på DDoS- attacker (Distributed Denial of Service) ökar. Enligt nätverkssäkerhetsbolaget Arbor Networks har antalet DDoS-attacker globalt totalt ökat från i snitt 283.000 per månad år 2014 till 415.000 per månad under 2016.

Vi kunde läsa i SvD den 8 januari 2017 att FRA upptäckt över 100.000 IT-aktiviteter från främmande makt mot Sverige under 2016. Enligt FRA har IT-spionaget mot Sverige fullkomligt exploderat. Vi som var i Sälen 8-12 januari 2017 fick lära oss att antalet intrång hos politiska partier ökar när det börjar närma sig ett val, vi såg det i USA hos the Democratic National Comittee, det har även märkts inom EU. Vi måste se upp när vi i Sverige närmar oss nästa val då våra politiska partier är lättpåverkade när det gäller påverkanskampanjer.

EU kommer den 25 maj 2018 att införa en ny lag kallad GDPR (General Data Protection Regulation). Den kommer att innebära att myndigheter och företag kommer att tvingas höja datasäkerheten och viktiga integritetsaspekter. Grunden inom GDPR ”is that personal data can only be gathered legally, under strict conditions, for a legitimate purpose”. Om den som hanterar känslig information inte lyckas hålla den i säkert förvar, utan att någon t ex lyckas bryta sig in i deras datasystem och stjäla data, kommer det bli skyhöga böter. Detta kommer att tvinga fram en ökad IT- och datasäkerhet inom Europa.

De flesta personer/företag litar mer och mer på Internet, allt fler funktioner kopplas upp via nätet. Vi har t ex övervakningskameror, navigeringssystem, positionering, informationsinhämtning och informationslagring. De militära systemen är mer oberoende av Internet än de civila, men hela samhället och många centrala funktioner är helt beroende av Internet för att de skall fungera.

I Sverige bygger vi ut nätet i en rasande fart och de mest centrala delarna är byggda för att klara en kärnvapenattack rent fysiskt, men en duktig hacker kan få stora delar av nätet att gå ner genom att kapa ett stort antal datorer och sedan generera enorma mängder trafik. Detta hände i oktober 2016 i USA då flera sociala medier slogs ut.

Vad händer om vi helt förlitar oss på Internet? Om vi övervakar fängelserna med kameror och larm kopplade till nätet? Om alltmer av vår kommunikation och informationsöverföring sker med ett medium? Om viktiga samhällsfunktioner är beroende av att nätet fungerar? Att vi som privatpersoner är konstant uppkopplade och att många blir vilsna eller arga när nätet slutar fungera? Vi går mot det kontantlösa samhället och vad händer då om nätet går ner så att vi inte kan använda våra kontokort och digitala betalningsmedel på en månad? Jag såg en intervjuundersökning från USA för några veckor sedan att många tycker nätet och integriteten på nätet är viktigare än ett fungerande sexliv, det tyder på att det privat betyder väldigt mycket för många.

Hemma har de flesta tagit bort både den fasta telefonlinjen och den centrala TV-antennen och ersatt den med Internet, för att kunna tala i telefon och se på TV. Detta gäller inte bara hushållen, även företag och myndigheter förlitar sig allt mer på nätet för sina centrala funktioner. Företagen lägger upp sina data i ”molnet”, annonserar, fakturerar, betalar, synkroniserar och bokför på nätet. Liknande gäller myndigheter och annan offentlig verksamhet som övervakar, informerar, kommunicerar och drar in avgifter via nätet.

Det vi nu står inför är en ny revolution när allt fler maskiner kommer att vara konstant uppkopplade, det gäller inte bara larmanläggningar, servrar och kameror. Det kommer inom en 10-årsperiod bli en faktor 10-100 gånger fler maskiner, allt från kylskåp och varuautomater till bilar och lastbilar som kommer att vara uppkopplade.

I framtiden blir det ett stort säkerhetsproblem med alla nya enheter som kopplas upp, då det med hjälp av dessa kan bli lättare att skapa överbelastningsattacker. Många av de nya enheterna är av mindre vikt säkerhetsmässigt och har ofta ett enklare skydd mot intrång, t ex kan de ha ett lösenord som ingen bryr sig om att ändra och som är enkelt att knäcka. Idag är t ex skrivare en säkerhetsrisk med en ofta dålig säkerhetsnivå och via dem går det att ta sig in i lokala nät. Det är idag lätt att kapa ett stort antal uppkopplade enheter och sedan låta dessa tillsammans göra massiva överbelastningsattacker.

Om vi inte är uppmärksamma så kan centrala funktioner som elförsörjning och vattenförsörjning att slås ut på grund av att vi t ex automatiskt läser av förbrukningen via Internet. Det finns risk för säkerhetsluckor som gör det möjligt att bryta sig in och slå ut funktioner. Om försörjningen är riktigt illa uppbyggd så kanske det räcker att Internet slås ut, så slås även centrala försörjningsfunktioner ut. Jag har talat med myndighetspersoner på flera olika myndigheter, som är helt omedvetna om riskerna både för hackerattacker och för påverkansoperationer.

En mardröm är om vissa av de attacker vi ser idag är provskott inför en framtida gigantisk massiv attack, för att totalt slå ut hela nätet? Detta för att testa hur mycket som behövs för att störa ut olika enskilda funktioner?

Jag vill med denna artikel göra läsarna uppmärksamma på faran med att förlita sig helt på Internet och fundera på alternativa lösningar så att vi inte bygger ett sårbart samhälle. Jag vill även att vi i Sverige ser över och förstärker Internet, så att det blir robust. I detta arbete bör även samhällets resurser förstärkas för att kunna spåra och gripa de som saboterar.

Min starka rekommendation är att vi framöver tänker mer på säkerheten när vi kopplar upp oss på nätet. Här räknar jag upp några åtgärder som snarast bör åtgärdas. Känsliga funktioner eller datorer innehållande hemliga data bör inte vara uppkopplade mot Internet, det finns många andra lösningar. Alla företag och myndigheter måste snarast se över alla persondata och integritetskränkande uppgifter som finns lagrade och ta bort allt som inte är av relevans, höja personalens kompetens och se till så att det inte finns informationsläckor. Alla, inklusive privatpersoner, bör snarast öka sin egen säkerhet, genom att t ex kryptera sin disk på datorn, inte lita på allt som skrivs, inte lita på att en människa på nätet har den identitet den uppger sig för att vara och inte klicka på okända länkar.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Sverige i innovations-toppen – (hur) kan vi stanna där?

av Mats Olofsson

Sverige ligger tvåa i världen vad gäller innovationskraft, enligt det index som årligen publiceras av flera tunga instanser (INSEAD och WIPO). Endast Schweiz ligger högre och Sverige gick faktiskt förbi UK i den senaste (2016) rankingen. Även i 2017 års just publicerade Bloomberg Innovation Index ligger Sverige tvåa, distanserat endast av Sydkorea.

Härligt, framtiden är tryggad – vi kommer kunna se många nya miljardbolag växa upp, vårt välstånd bestå och vi kommer ha råd att hålla en hög kvalitet på skola, sjukvård, försvar m m.

För regeringen är det naturligtvis välkommet med sådana rankingsiffror, och de köper nog gärna min enkla slutsats. Problemet är naturligtvis att den är skriven med mycket ironi. Vi ligger inte högt i innovationskraft beroende på den skola, den forskningspolitik m m som beslutas idag, utan grundat på kunskap och forskning som producerades för ett antal år sedan. En del av dagens lanseringar är förvisso heta nyheter, men det mesta är kommet ur nyfikenhet, hårt arbete och mod hos de människor (entreprenörer och forskare) som tidigare satsat sin tid och pengar på sådant de tror på. Då krävs medvetenhet och generositet även hos de som skapar regelverket, stöder idégenerering och underlättar steget från idé till produkt. Och det krävs återväxt inom de områden som är viktigast för innovationskraften.

Och det är här vi har problemet. Den senaste forskningspropositionen tilldelade visserligen Vinnova en hel del nya pengar, men annan statlig FoU-finansiering har under en rad år minskat – i absoluta tal men framför allt relativt vår ökande BNP. T ex är Försvarsmaktens årliga anslag för forskning och teknikutveckling idag endast ca en tredjedel av vad som år 2006 satsades på motsvarande verksamhet. Och även om det inte är Försvarsmaktens uppgift att kompetensförsörja landets teknikbolag så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodoräkna sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek (prof Gunnar Eliasson, KTH, 2010). En hel del av den teknologin har sin bakgrund i försvarssektorns FoT.  Och innovativa lösningar som uppstått som en spin-out/spill-over av FoT-beställningarna till FOI och industrin har lett till många av de lönsamma produkter som sålts av elektronik-, fordons- och annan tillverkningsindustri.

Med detta inlägg vill jag betona vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning, framför allt inom natur- och teknikvetenskap. Det behövs ett ständigt flöde av nyfikna och kreativa personer, inte minst tjejer (hittills i minoritet i många ingenjörssektorer), som kan skapa grunden för nya innovationer. Och det behövs en tydlig viljeyttring och finansiering från staten, för att möjliggöra att idéerna verkligen blir innovationer, d v s produkter som kan säljas och skapa det välstånd som vi eftersträvar och bidra till ett klimatsmart samhälle. Steget från en forskningsartikel eller en idéskiss till en fullt fungerande prototyp är oftast lång och dyr. Det behövs kloka beslut från våra folkvalda för att säkerställa ett system som erbjuder modeller för detta.

Det ska erkännas att regeringen på senare tid gjort flera positiva satsningar för att stärka innovationskraften i Sverige. Men det görs även i andra länder som är våra konkurrenter. Vi ser dessutom gång på gång hur lyckosamma svenska teknikbolag köps upp av internationella drakar. Det krävs nytänkande vad gäller att locka ingenjörer, forskare och riskkapital samt för att stimulera intresset för matematik och teknik redan i grundskolan. Om kunskapssamhället Sverige ska kunna hålla sin plats i innovationsindex även om tio år, och därmed grunden för en central del i vår välståndsutveckling, får vi inte stagnera. En ökad satsning på FoU för alla delar i det nya totalförsvaret (en term som nu fått renässans) är en viktig del i en sådan utveckling!

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA.

Stockholm

av René Nyberg

Stockholm hör till gravitationspunkterna i finländsk politik, trots att detta ibland under Nokia-yrans tid kunde vara svårt att minnas. I Sverige bor det över en halv miljon människor med rötter i Finland. Sverige och svensk politik är av stor betydelse för Finland.  Hösten 1940 påstod Molotov rent av att vinterkriget var svenskarnas krig!

Under det kalla krigets dagar var den svenska neutraliteten och landets starka försvar centrala stabiliserande faktorer i Norden. Å andra sidan har Sveriges säkerhet i sin tur stärkts av Finlands seghet och framgångar. Nedgången i kunskaperna i svenska i Finland är sannolikt det enda som idag försvagar relationerna mellan Finland och Sverige. Det är inte enbart den närhet som ett gemensamt språk ger som försvagas. Också finländarnas möjligheter att delta i den svenska samhällsdebatten inskränks och därmed också finländarnas möjligheter till inflytande på det svenska opinionsklimatet. Avståndet till de övriga nordiska länderna ökar också.

Kriget i Ukraina och dess inverkan på säkerhetsläget runt Östersjön har tvingat både Finland och Sverige till ökad stringens i försvarets inriktning. I motsats till Sverige monterade inte Finland ned sitt försvar efter det kalla kriget. Till skillnad från den svenska verksamheten inom internationell krishantering utnyttjade Finland sitt deltagande i krishanteringsoperationerna till att utveckla sin egen försvarsorganisation.

Trots de strukturella skillnaderna är målsättningen för utvecklingen av försvaret likartad i vartdera landet. Båda utvecklar sin försvarsförmåga, sitt samarbete med Nato och det vapentekniska samarbetet med Förenta staterna. De svenska relationerna till Washington är självfallet av äldre datum. Uppgifter som blev offentliga först på 1990-talet visar att Förenta staterna under det kalla kriget höll även Sverige under sitt kärnvapenparaply. Också den erkänt starka svenska signalspaningen ökar Sveriges betydelse i Washington. Det nya i sammanhanget är det bilaterala militära samarbetet mellan Finland och Sverige, ett samarbete som snabbt fördjupas och intensifieras. Här är målet operativt samarbete bortom fredstiden.

Trots skenbara motsägelser är skillnaderna mellan den finska och den svenska politiken små. Sverige ger inte och ber inte om garantier, men har i sina solidaritetsdeklarationer trots allt konstaterat att landet inte kan förbli passivt om något EU-land eller nordiskt land utsätts för angrepp. Vartdera landet binds dessutom av EU:s solidaritetsklausuler. I motsats till Sverige har Finland inte uteslutit möjligheten till ett Nato-medlemskap. Några märkbara skillnader i ländernas samarbete med Nato kan ändå inte noteras.

Det som däremot är iögonenfallande är hur den svenska dialogen med Moskva har torkat in. Här är relationerna sämre än på länge. Ryssland är i sin politik traditionellt historiemedvetet och Sverige intar en särskild position. Också i förhållande till Norge blir skillnaden tydlig. Sverige har visserligen inte, i motsats till Finland och Norge centrala bilaterala intressen att bevaka i relation till Ryssland, trots att den starka svenska industrin traditionellt har varit framgångsrik på de ryska marknaderna.

Åt geografin kan vi som känt inget göra. Sveriges position är mer skyddad än Finlands, ett faktum som avspeglar sig i försvarssamarbetet. I det nordiska NORDEFCO försvarssamarbetet, där också Norge och Danmark deltar, ingår ett avtal om att länderna har rätt att använda andra länders flygfält som landningsplatser om situationen så kräver.  Ett geografiskt djup av detta slag ger det finska flygvapnet en viktig taktisk fördel. Sverige å sin sida kan dra nytta av den finska totalförsvarsstrukturen, som Sverige nu saknar. Om en struktur, som till exempel den allmänna värnplikten körs ner, är den svår att snabbt återupprätta.

Trots skillnaderna i politisk debattkultur är hotbilderna för Sverige och Finland likadana. De konkretiseras av den ökade militära spänningen på Östersjön och de risker som följer därav. Ur rysk synvinkel är Östersjön en helhet där den militära utvecklingens följder berör inte bara S:t Petersburg utan också Murmansk. Den svenska nationella säkerhetsstrategin som offentliggjordes i januari 2017 vidhåller tillika att Östersjön till följd av den militärteknologiska utvecklingen utgör en strategisk helhet. En korrekt analys leder därför till att Östersjön inte kan indelas i regionala hotzoner.

Ur rysk synvinkel består hotbilden i Östersjön och Barentsregionen av Förenta staternas och Natos utökade missilförsvarskapacitet, vilken beskär den ryska handlingsfriheten. Också Natos utvidgning mot den ryska gränsen uppfattas som ett hot mot säkerheten.

Trots de tidvis heta diskussionerna avstår Sverige inte lätt från sin grundstrategi. Därför kan till exempel ett Nato-medlemskap bli faktum enbart i fall av ett brett nationellt konsensus. Det förutsätter att socialdemokraterna och de borgerliga partier som nu är i opposition når samförstånd. Svensk politik kännetecknas inte av snabba ryck. Huvudfrågan är den samma både i Finland och i Sverige: Skulle ett Nato-medlemskap öka säkerheten, eller skulle ett sådant skapa fler problem än det skulle lösa?

 
Författaren är pol mag, ambassadör och kallad ledamot av KKrVA.