Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Behovet av ett mekaniserat förband kring Sveriges geografiska mitt

av Stefan Emanuelsson
Foto: Joel Thungren, Combat Camera, Försvarsmakten.

Författaren föreslår organiserandet av en brigad i mellannorrland vars materiella känna utgörs av stridsfordon 90. Foto: Joel Thungren, Combat Camera, Försvarsmakten.

I tysk krigsplanläggning[1] mot Sverige under 2:a världskriget utgick man från att dela förbanden i norra och södra Sverige, genom att bl a i ett tidigt skede slå förbanden kring Östersund innan förstärkningar nådde fram. Förband skulle även slå mot Kiruna, Värmland och landstiga i Skåne. Tyngdpunkten låg vid den geografiska mitten Östersund – Sundsvall.[2] Vid denna tidpunkt fanns många förband under utbildning på många platser i Sverige, samt vid mobilisering utgångsgrupperade krigsförband över ytan. Att skära av Sveriges geografiska mitt hade sannolikt syftet att minska vår förmåga till kraftsamling av våra stridskrafter. Att minska förmågan till kraftsamling innebär att möjligheten till att bli lokalt överlägsen och nå ett avgörande minskar. Sveriges geografiska mitt är lika relevant i dag för en angripare att behärska. Detta utifrån nuvarande förbandssammansättning i Sverige samt de bilaterala försvarsammanbeten vi har med bl a Norge och USA. Dessa avser att vi ska kunna ta emot stöd (värdlandsstöd) och för detta är Tröndelag av intresse där stora depåer finns förhandslagrade för USA:s Marinkår.

Idag efter nedläggningsförsvarsbesluten från framförallt FB 96 t om FB 04 finns inga utbildningsregementen mellan Enköping i syd och Boden i norr. Krigsförband med utgångsgruppering inom samma yta utgörs av i princip en hemvärnsbataljon inom respektive län[3]. Dagens krigföring skiljer sig i grunden inte väsentlig från de som fanns för 80 år sedan, såtillvida att det är den som finns på marken som kontrollerar territoriet. Moderna vapensystem och underrättelseverktyg som exempelvis GPS styrda bomber och UAV kan öka effekten, men aldrig förändra krigets natur som är konstant. Faktum är också att med fler sensorer kan ett dilemma uppstå m h t att ju mer information, desto mer tid behövs för behandling för att avgöra vad som är relevant. För att möta en motståndare på marken inom Sverige utöver hemvärnets 40 bataljoner, finns i nuläget två mekaniserade brigader[4]. Dessa brigader leds från Skövde respektive Boden. Sammansättningen är blandad utifrån innehållet i de regementen som finns spridda från Boden till Revingehed. Detta innebär att exempelvis brigaden i norr behöver för att vara samlad, tilltransport av förband från exempelvis Halmstad och Eksjö. Samt att brigaden i Skövde behöver få tilltransport från Sveriges enda artilleriregemente i Boden.

Den fundamentala slutsatsen av detta är att nedläggningsförsvarsbesluten var oövertänkta, ansvarslösa och katastrofala för Sveriges försvarsförmåga. Att där och då efter Sovjetunionens sammanbrott avveckla huvuddelen av Försvarsmaktens försvarsförmåga, framstår så här i efterhand som mycket kortsiktigt. Sannolikt låg önsketänkande och framförallt kognitiv dissonans gentemot historien bakom genomdrivandet.

Sammanfattningsvis:

  • Om en motståndare från Öst vill hindra de två mekaniserade brigadernas styrketillväxt, är det i princip ”öppet mål” mellan Enköping och Boden.
  • Om en motståndare vill hindra våra allierade i Väster för att få in förband på marken relativt fort (från Tröndelag), så är Sveriges geografiska mitt militärstrategiskt av central betydelse, likväl som Gotland avseende östersjöregionen.
  • För att Armétaktisk chef skall kunna kraftsamla sina två brigader, blir det svårt att samla dessa om möjligheten att framrycka på marken stängs/ skärs av i mellannorrland.

För att säkerställa egen handlingsfrihet behövs minst en brigad med utgångsgruppering i närheten av Sveriges geografiska mitt. Denna skall säkerställa egen styrketillväxt samt styrketillväxt från en eventuell nation (-er) som kommer till vår hjälp. Således får ej motståndaren komma i förhand och avregla markterritoriet i mellannorrland, vilket kan försena/omöjliggöra vår styrketillväxt och möjlighet att kraftsamla (givet att våra förband i söder och norr inte kan mobilisera). En återetablering av I 5 i likhet med att P 18 återuppstått (2018-01-01) är en relevant väg för att i formen av ett utbildningsregemente utgöra stommen för en brigad. En brigad som lämpligen utgörs av motsvarande förbandstyper som ingick i våra tidigare norrlandsbrigader, som innan nedläggningsåren utgjordes av stridsfordon 90/401 bataljoner. Naturligtvis skulle mekaniserade 90/122 bataljoner, vara önskvärda, men nuvarande tillgång på stridsvagnar räcker enligt initierade källor knappt till existerande brigader. En brigad kring Sveriges geografiska mitt kan dessutom utgöra ett kraftsamlingsförband för Armétaktisk chef. Att ekonomin är en begränsande faktor innebär att brigaden skall tillväxa under ett antal år. Ett realiserbart mål på kort sikt skulle kunna vara en stridsgrupp och en utökad grundutbildningsplattform.

I Östersund finns ypperliga möjligheter att utbilda mekaniserade förband med Dagsådalensskjutfält (f d I 5:s närövningsområde och skjutfält, som nu nyttjas av bl.a. Fältjägargruppen för utbildning av GU och hemvärn) samt Grytans skjutfält som vid nedläggningen bestod av 8913 hektar och med tillhörande lägerområde[5] finns en grund att bygga vidare på. Skjutfältets storlek medger att stridsfordon kan skjuta skarpt med riskområde in över land, något som få skjutfält i landet medger. Tidigare miljötillstånd för fältet, medgav möjligheter till övningsverksamhet större delen av året, något flertalet skjutfält inte har inom ramen för sina dito. Vidare är inte heller trångboddheten kring skjutfältet särskilt påtaglig, något många skjutfält lider av i södra Sverige (Svealand och Götaland). De goda kommunikationerna till Östersund med en f d militär flygplats (nuvarande Åre/Östersund Airport) och sidobas på Ope fältet (omedelbart i anslutning till Grytans skjutfält) medger att förband kan flygas in. Järnvägskommunikationerna till Östersund medger även goda möjligheter till förbandstranporter på järnväg. E 14 och E 45 medger även de goda möjligheter till tilltransport via vägnätet. En annan fördel med ett förband i Östersund är de goda möjligheterna att mottaga förband från södra Sverige och erbjuda övningsmöjligheter i vintermiljö utan att behöva genomföra en transport om ytterligare ungefär 60 mil norrut till Boden/Arvidsjaur. Att alternera övningsterräng gör dessutom förbanden mer allsidiga och bättre övade. Vidare är det endast 20 mil till Trondheim och de förbandsdepåer och förband från bl a USA som finns där. Detta borgar för enkelhet när förband behöver öva för att öka interoperabilitet och därigenom bädda för ett effektivt värdlandsstöd.

 
Författaren är kapten vid Norrbottens Regemente och tjänstgör vid fältjägargruppen i Östersund.

 


Noter
[1] Operation Polarräven

[2] Försvarshögskolan Operativa institutionen och författarna, Manövertänkande – Essäer kring teori och praktisk tillämpning, Stockholm år 2001, sida 220-223

[3] Inom Västernorrlands län 2st.

[4] Allsidigt sammansatt förbandstyp för att kunna genomföra högintensiv strid.

[5] Läger området med förläggningar, matsal m.m. såldes men är åter till salu efter att ha nyttjats som flyktingförläggning under några år. Skjutfältet är ännu i Fortifikationsverkets ägo och kommer så förbli p.g.a. att terrängen ej kan nyttjas för annat än militär verksamhet detta beroende på att det skjutits på fältet i mer än 100 år och terrängen kan således ej överlåtas till civil aktör.

Trumpismen och Nato

av Claes Arvidsson
Bild: Shutterstock.com

Usa:s engagegemang för Europa torde bedöms långsiktigt minska. Bild: Shutterstock.com

Nato-toppmötet i Bryssel 11-12 juli inramades av Donald Trumps misstroskapande av hur hållfast USA:s engagemang för Europa är. Det är allvarligt och sammantaget med Trumps agerande i andra sammanhang med Putin som vän och EU som fiende skapar det en osäkerhet kring innebörden av artikel 5. Samtidigt – och med USA som drivande kraft – antogs en deklaration som tydligt utpekade Ryssland som ”etta” i hotbilden. Konkreta beslut fattades med syfte att stärka säkerheten i Europa (Nato Readiness Initiative).

Paradoxen är således att Nato:s trovärdighet både minskade och ökade. Det finns ”vuxna” i Ovala rummet, men samtidigt kommer man inte bort från det faktum att Trump är president och ÖB.

I skuggan av de stora rubrikerna undertecknades dessutom en gemensam deklaration mellan Nato och EU – med stor potentiell betydelse för ”integrationen” dem emellan. Relationen beskrivs i termer av ett strategiskt partnerskap med ett klargörande av samarbetsområden och roller. Nato ska även fortsättningsvis utgöra grundbulten i de allierades kollektiva försvar (de flesta EU-medlemmar är ju också med i Nato). Slöseri genom duplicering ska undvikas.

Samarbetsområden som utpekas är hybridhot, cyber, materiel och kapacitetsbyggande i södra och östra Europa samt inte minst viktigt militär mobilitet (ett militärt Schengen), anpassning av infrastruktur och borttagande av byråkratiska hinder.

PESCO blir ett slags nod för samarbetet – och ska vara öppet för deltagande från medlemmar i Nato som inte är med i EU. Också det ett sätt att stärka den transatlantiska länken.

Med det strategiska partnerskapet mellan Nato och EU kan det sättas definitiv punkt för den ibland uppdykande diskussionen om en Europaarmé, men partnerskapet (liksom besluten om att stärka Nato i Europa) kastar också ljus över den nu pågående diskussionen om att EU borde ha en strategisk autonomi. Med tanke på Trump är den diskussionen förståelig, men samtidigt verklighetsfrämmande. EU kan göra insats på egen hand, liksom genom konstellationer av europeiska stater (till exempel JEF). Det är dock USA som är själva ankaret för säkerheten i Europa. Ökat oberoende är en annan sak.

Det Europa kan göra – och som man redan borde ha gjort – är att ta ett större eget ansvar. Det gäller förstås även Sverige genom att stärka Nato genom ett svenskt medlemskap och betala försäkringspremien för vårt eget försvar av riket. Besluten vid toppmötet i Bryssel var en viktig motvikt till Trumpismen, men även bortom Trump är USA:s engagemang för Europa långsiktigt vikande.

 
Författaren är författare och tidigare ledarskribent i Svenska Dagbladet. Han är ledamot av KKrVA.

Många utredningar om sommarens brandkriser, men kom krigsberedskapen bort?

Av Björn Körlof
Bild: Shutterstock.com

Det civila försvaret ska täcka in betydligt mer än att klara omfattande skogsbränder. Bild: Shutterstock.com

Regeringen har under den sistlidna veckan beslutat att tillsätta ett antal utredningar, vilka i allt väsentligt tycks föranledas av sommarens omfattande och allvarliga bränder, som samtidigt ägt rum på flera platser i landet, något som föranlett behov av hjälp även från andra länder. Utredningarna omfattar räddningstjänst, grundvattenförhållanden, hälso- och sjukvårdens förmåga att hantera krissituationer, äldreomsorg under värmeböljor och transportverksamhet vid stora bränder.

Det är självfallet naturligt och riktigt att de omfattande brändernas orsaker och verkningar liksom de olika former av räddningstjänstinsatser som gjordes för att bemästra dem behöver analyseras. Men även konsekvenser för andra samhällsområden än räddningstjänsten behöver naturligtvis bli föremål för utvärderingar och att förslag arbetas fram som kan förbättra den fredstida krisberedskapen inför sådana allvarliga händelser som bränderna ger prov på.

Ändå ter det sig egendomligt att den beredskap som krävs för krigstida förhållanden inom civilt försvar inte samtidigt och integrerat blir föremål för prövning. Detta särskilt som Försvarsberedningen i sitt betänkande från december 2017 efterlyste omfattande förbättringar inom den krigstida beredskapen bl a inom de ovan berörda områdena.

Vad som särskilt ter sig viktigt att på allvar pröva i ett sådant fokus – inte minst mot bakgrund av erfarenheterna från branden i Västmanland och de nu aktuella storbränderna – är om inte de organisatoriska och resursmässiga brister som påvisats kräver ett mer radikalt grepp vad gäller räddningstjänstens organisation i stort. Mot den bakgrunden, och med en tydlig koppling till krigsberedskapens behov av räddningstjänsten (som Försvarsberedningen skrivit mycket om), kan det sättas ifråga om inte räddningstjänst i fred och i krig bör vara en helt igenom statlig verksamhet, vilket vissa delar av den redan är. Lämplig huvudman inom staten bör då vara länsstyrelsen, som redan idag i fred kan ta över räddningstjänstledningen vid större och allvarligare händelseförlopp, liksom också att länsstyrelsen är högsta civila totalförsvarsmyndighet inom ett län. Räddningstjänsten bör med ett sådant huvudmannaskap organiseras som regionala resurser, lokaliserade inom respektive län m h t befolkning, riskområden etc. En sådan regionalt organiserad räddningstjänst i staten bör vid krigstid kunna förstärkas med räddnings- och röjningsstyrkor som rekryterats och utbildats med plikt och främst vara avsedda för insatser under krig. Sådana styrkor bör också vid större och allvarligare händelser kunna inkallas med kort varsel i fredstid för att kunna förstärka den fredstida räddningstjänsten.

I det beredskapsperspektiv som kriget utgör blir också alla frågor om sjukvård, vård och omsorg om äldre, vattenförsörjning, transporter etc, vilka nu förefaller utredas enbart med ett fredstida krisperspektiv för ögonen, oerhört väsentliga. Frågor om ansvar, organisation, resurser inom alla de berörda områdena måste också ses i ett krigsberedskapsperspektiv, d v s hela hot och riskskalan måste analyseras samlat med utgångspunkt i både krigstida och fredstida behov.

 
Författaren är f d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Tillit i Säkerhetspolitiken

av Per Blomquist

Ambassadör Ingolf Kiesow (IK) skrev den 10 augusti att tillit till allianser för att bygga Sveriges säkerhet blir allt svårare att ta till sig i säkerhetspolitiken. Javisst är det så!

IK hänvisar till Ukrainakriget och detta med all rätt för att visa en stormakts agerande utanför FN-mandatet. Han kunde också ha hänvisat till USA:s många förbrytelser från likartade krig. Stormakterna har alltid och kommer alltid att följa sina intressen. Gränsen till krig ska vara den yttersta, men erfarenheten visar att den överträds återkommande.

En småstat ska bygga sin säkerhet på ett verkligt oberoende och en fast självständighet. Det inger respekt och underlättar samarbete då det verkligen behövs, till exempel i lägen inför krig. Säkerhetspolitiskt har Sverige efter Berlinmurens fall varit vårdslöst med sin tidigare trygga självständighet.

IK hänvisar till svensk avskräckning eller anslutning till Nato.

En småstat kan inte bygga sin säkerhet på avskräckning. Varken militärt läge eller försvarsekonomin tillåter duellkrig med en stormakt. Säkerheten ska bygga på politik och en klok diplomati för fred med stöd av ett krigsavhållande försvar. Vi får önska oss en regering efter valet som kan åstadkomma detta.

Nato som IK ser som en möjlig lösning utan USA är en bräcklig allians. Till dels är den i förfall, med Turkiets relation till USA och Europas nationer med olika inriktning. Sådan splittring är återkommande i stora allianser, något som jag förstod att IK varnar för.

Sverige har fått en synnerligen vansklig säkerhetspolitik med ett ensidigt bedömt hot från Ryssland. Den har lett till värdlandsavtal, USA/Nato-övningar på svenskt territorium och en solidaritetsförklaring utan föregående analys. Allt sammantaget gör att inte ens försvarsministern och ÖB kan hålla sig till en ren och trovärdig militär alliansfrihet.

En aktiv del av Kungl Krigsvetenskapsakademins ledamöter har genomfört en omfattande debattstudie, KV 21, och hakat på gällande FB 15. Under rubriken ”Slutsatser och avgränsningar” heter det ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande” (s. 36). Detta är i högsta grad ogenomtänkt.

Dessa framstående debattörer ur akademin tycks inte ha analyserat båda stormakternas starka intresse av Norden med betydelse för hela Europa och Antarktis. Sverige och Norden har ett mycket betydelsefullt total- och militärstrategiskt läge för dessa makter. FB 15 bygger faktiskt på 1940-talets felaktiga politiska direktiv.

Båda stormakterna visar återkommande sina militära muskler och framför antagonistiska hot mot varandra.

Båda stormakterna har avgivit tydliga deklarationer om att tillgripa förebyggande krigshandlingar om något för dem vitalt intresse står på spel. USA har sedan mycket länge förklarat sig berett till preventivkrig om några fria vattenvägar skulle hotas.

Båda stormakterna håller öppet för första bruk av kärnvapenanvändning.

Det är dessa stormakter med sin positionering öster om Östersjön som kan öppna det osannolika kriget. Detta borde ha analyserats som grund för KV 21-studien. Då hade bland annat framkommit att vårt oförsvarade markterritorium utgör en verklig äventyrlighet gentemot både USA/Nato och Ryssland.

Med detta inlägg beklagar jag studiens ensidighet som tar fasta på det osannolika Östersjöområdet som slagfält. Men många goda tankar finns i denna debattstudie och kan tas tillvara.

Vi bör i akademin verka för en grundlig trovärdig säkerhetspolitik och en lika trovärdig försvarspolitik skapad till rimliga kostnader.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Den svenska Natodebatten

Av Zebulon Carlander
Bild: Shutterstock.comDen svenska Natodebatten ligger högt upp på den säkerhetspolitiska dagordningen. Det är en omfattande debatt som berör alla delar av vår utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik. Det går att dela in de olika argumenten för såväl ett ja som ett nej till Nato i fyra olika kategorier.

Natomotståndet

För Natomotståndet handlar det om faktorerna stabilitet, oberoende, suveränitet, och tradition.

Tanken bakom stabilitet är att en Natoanslutning skulle rubba den säkerhetspolitiska balansen i närområdet och provocera en kraftig, kanske t o m våldsam, reaktion från Ryssland.

Bättre då, enligt det här resonemanget, att följa Hultqvistdoktrinen vilket går ut på att utveckla bi- och multilaterala samarbeten som saknar ömsesidiga försvarsförpliktelser, vilket man tänker gör oss säkrare samtidigt som det inte är lika provocerande i Moskvas ögon. Självklart finns det även anhängare av stabilitetsargumentet som anser att Hultqvistdoktrinen är för mycket.

Sedan är det oberoende och suveränitet. Dessa har sina likheter men är fortfarande så pass distinkta att de kan särskiljas. Skillnaden mellan dessa två kan sägas vara att oberoende är utåtvänt medan suveränitet är inåtvänt.

Det vill säga, argumentationen för oberoende fokuserar på Sveriges möjligheter att bedriva en aktivistisk utrikespolitik, t ex att medla i konflikter och agera brobyggare. Suveränitet betonar våra egna möjligheter att fatta beslut kring frågor som användandet av svenska soldater utanför riket.

Slutligen tradition, vilket dels grundar sig i en nostalgi om hur svensk utrikes- och säkerhetspolitik har sett ut sedan länge, och dels en mer praktiskt uppfattning om att man inte behöver laga det som inte är trasigt.

Natostödet

För de som förordar en Nato-anslutning handlar det om faktorerna stabilitet, inflytande, solidaritet, och modernitet.

Enligt stabilitetsargumentet skulle ett svenskt medlemskap i Nato bidra till att fylla ett säkerhetsvakuum som idag existerar i Östersjöområdet p g a Sveriges utanförskap. Det skulle skapa större klarhet om den geostrategiska strukturen i närområdet och underlätta för samverkan med andra Natostater i en kris eller konflikt.

Resonemanget kring inflytande handlar om att med en plats vid ”bordet” skulle Sverige ha en starkare röst om viktiga transatlantiska säkerhetsfrågor, t ex svaret som avges till följd av ryska aggressioner.

Solidaritet bygger på uppfattningen att Sverige ensam inte kan lösa sina försvarspolitiska problem utan behöver stöd från andra. Detta samtidigt som man anser att Sverige har ett intresse av att ställa upp för andra stater inom det transatlantiska samfundet, särskilt dem som vi delar starka värderingar med, t ex de tre baltiska republikerna.

Slutligen är det modernitetsargumentet. Det menar att Sverige på 2000-talet inte kan klamra sig fast vid gamla antaganden om svensk utrikes- och säkerhetspolitik utan måste uppdatera sina doktriner efter förändrade omvärldsförhållanden.

Annorlunda uttryckt kan man säga att Sverige inte är ett isolerat välfärdsutopia uppe i Europas norra periferi, utan en integrerad del av ett större politiskt och ekonomiskt system där skeenden i andra delar påverkar oss.

Slutsatser

Ställda mot varandra blir det följande för och mot Natomedlemskap:

Stabilitet (för) – Stabilitet (mot)

Inflytande (för) – Oberoende (mot)

Solidaritet (för) – Suveränitet (mot)

Modernitet (för) – Tradition (mot)

Det allra mest intressanta är att den första kategorin är densamma för båda sidor, d v s stabilitet. Det är också längst den här konfliktlinjen som jag ytterst bedömer att den svenska Natodebatten kommer att avgöras.

 
Författaren är ledamot av Moderata ungdomsförbundets internationella kommitté.

Finsk motoriserad strid

av Robin Häggblom
Bild: Shutterstock.com
Det är med stort intresse som jag följt debatten om olika förbandstypers lämplighet i norrländsk terräng. Från finsk synvinkel är det naturligtvis av särskilt intresse då stora delar av landet har terräng som antingen direkt motsvarar eller har drag som skapar samma frågeställningar som är aktuella i fallet Norrland. För den fortsatta debatten kan det för svenska läsare vara av intresse att ta del av hur finska armén resonerar kring samma utmaningar. Nedanstående redovisning är helt baserat på öppna källor, och ska på intet sätt ses som en uttömmande redogörelse för finsk doktrin eller krigstida sammansättning.

De krigstida finska förbanden delas in i tre kategorier: operativa, regionala och lokala trupper. I en jämförelse med den svenska Försvarsmakten motsvarar lokala trupper den roll som Hemvärnet har, medan regionala trupper saknar motsvarighet. De operativa styrkorna motsvarar de krigsförband som diskuteras i Fritzsons och Henricssons artiklar, så dessa utgör de mest relevanta jämförelserna. De operativa styrkorna kallas också manövertrupper, men då manöverförband har en avvikande betydelse i rikssvensk nomenklatur kommer jag genomgående att använda “operativa” i denna text.

De viktigaste förbanden är fem stridsgrupper och två brigader. De två brigaderna skiljer sig radikalt, där den ena är en motoriserad brigad uppbyggd kring hjulburet infanteri som förflyttar sig med Patria AMV (Patgb 360) och XA-180/200-seriens (Patgb 203) pansarfordon. Jämfört med svenska förband har den störst likheter med 71 bataljonen, och de södra/sydvästra delarna av Finland där förbandet mobiliseras har på de hela taget mer gemensamt med Götaland och Svealand än med Norrland när det kommer till faktorer som befolkningstäthet, infrastruktur, och klimat. Den andra brigaden är mekaniserad, och uppbyggd kring CV 9030 (Strf 90). Denna sätts i sin tur upp i de östra delarna av landet, där skog dominerar landskapet. Samtidigt ska det poängteras att alla operativa förband skall kunna “operera självständigt över hela nationens territorium” och “måste kunna klara sina uppgifter i alla terrängtyper och förhållanden i Finland”. Armén lyfter fram också att den “centrala utmaningen är balansen mellan taktisk och operativ rörlighet”, där hjul kontra band är en viktig faktor (för alla citat, se Operatiivinen yhtymä 2035).

Stridsgrupperna är bataljoner som förstärkts för att kunna operera självständigt. De två pansarstridsgrupperna är de kraftigast bepansrade förbanden i den krigstida finska armén, med två kompanier Leopard 2A6 och två kompanier pansarskytte (pansarjägare på finlandssvenska) med BMP-2, samt understödjande ingenjörs- (pionjärs-), artilleri- och luftvärnsförband. BMP-2 hålls kvar på grund av brist på pengar, men genomgår som bäst ett lätt uppgraderingsprogram som syftar till att förbättra ergonomin och reducera fordonens signatur. Beväpningen, 30 mm akan, och skydd uppdateras inte.

Två stridsgrupper är motoriserade. Bägge har tre pansarskyttekompanier med MT-LBv (Pbv 401) och ett pansarkompani med Leopard 2A4 (Strv 121), samt understödsförband.

Den sista stridsgruppen är en kustjägarstridsgrupp med marininfanteri transporterade i lätta transportbåtar och stridsbåtar för offensiva uppgifter i skärgårdsmiljö. Den här typen av specialförband saknar relevans för den pågående debatten.

Ett par saker blir omedelbart uppenbara för de som läst Fritzsons och Henricssons artiklar. Ett är att de motoriserade stridsgrupperna på ytan ganska långt motsvarar Henricssons förslag på infanteriförband för Norrland. Här finns dock ett par radikala skillnader som inte framkommer i den korta beskrivningen ovan. Det första är en kompakt finsk aversion mot uppsutten strid. Oberoende av terräng och fordon så är utgångsläget att när pansarskytteförbanden nått slagfältet stiger de av och tar upp striden till fots. Både BMP-2 och CV 9030 saknar numera i finsk version möjlighet för infanteriet att använda sina vapen inifrån vagnen.

Starkt förknippat med detta är den finska förkärleken för fältbefästningar i alla dess former. Även om fullständiga befästningar kräver omfattande tid och arbete kan meningsfulla förbättringar av stridsställningar ske med enkla medel på relativt kort tid. Detta möjliggör den fokus som finsk taktik och operationskonst numera tillmäter ett aktivt försvar, där befästningar inte nödvändigtvis skall försvaras till sista patron, utan är tillfälliga stödjepunkter. Det är korrekt att Norrland lämnar mycket utrymme för att kringgå befästningar, men samtidigt ska man komma ihåg att även om mekaniserade förband kan operera i väglöst landskap så kommer de att betala ett pris för det. Beroende på terräng så kommer framryckningshastighet och försörjningslinjerna att bli lidande, vilket betyder att vissa nyckelpunkter blir intressantare än andra. Ett vägkors har ett objektivt högre strategiskt värden än myrar och fjällsluttningar, för att lätt karikera situationen. Det ska också påpekas att alla finska värnpliktiga får pröva på att gräva ståvärn, oberoende av årstid. Då alla officerare inlett sina karriärer som värnpliktiga så är det ingen överdrift att påstå att alla som iklär sig gröna uniformer i Finland är väl bekanta med både fältspade och ståvärn.

Den finska försvarsmakten har också noterat att de relativt korta skjutavstånden i skogsterräng lämpar sig dåligt för pansarvärnsrobotar, och att skogbeklädd terräng kan ge fördelar för ett pansarförband som är van vid att uppträda där. Det innebär dock inte att man frångått vapen med riktad sprängverkan. Tvärtom, den finska armén har istället prioriterat att alltid ha tillgång till moderna pansarskott, både lätta och tunga, för att ge enskilda skyttegrupper möjlighet att möta bepansrade motståndare effektivt på relativt korta skjutavstånd. Det senaste på området är införskaffandet av M72 EC LAW för att bekämpa lätt bepansrade fordon och NLAW (Rb 57) för att möta fientliga stridsvagnar.

I korthet kan man alltså sammanfatta situationen som att den finska Armén för sina operativa styrkor visserligen föredrar de fordon som Henricsson förespråkar, men till stridssättet påminner tillvägagångssättet mer om Fritzsons Norrlandsinfanteri. En viktig orsak är pengar. Mekaniserade förband är dyra att sätta upp, dyra att utrusta, och dyra att träna. Precis som i Norrland finns ett värde i kvantitet, och det är en fin balansgång att nå nivån där man både har en acceptabel kvalitet och acceptabel geografisk täckning på förbanden.

En sista uppgift som också förtjänar att nämnas: till för något år sedan fanns en tredje brigad i mobiliseringsplanerna. Den var utrustad med bandfordon, både inhemska modeller och BV206, och var den nordligaste av de tre brigaderna. Denna verkar numera ha utgått ur organisationen, utan att det närmare motiverats varför. En möjlighet är att materielen blev för ålderstigen, speciellt de inhemska bandvagnarna är till åren komna. Ett annat är att avsaknaden av splitterskydd gjorde att förbandet inte kunde verka offensivt på det sätt som förutsätts för operativa trupper. Ytterligare ett alternativ är att pengarna helt enkelt tog slut till följd av kravet på höjd beredskap som kom efter Krim 2014. I vilket fall som, i Finland hade vi fram till nyligen icke-splitterskyddat bandvagnsburet infanteri som ett av våra spetsförband, men verkar nu ha avskaffat det.

 
Författaren driver den finlandssvenska försvars- och säkerhetspolitiska bloggen CorporalFrisk.com

Hantera krisen?

av Lars Wedin
Foto: Jimmie Andersson, Försvarsmakten.

Försvarsmaktens brister innefattar sjöfartsskyddet där våra Visbykorvetter dels saknar ett effektivt luftvärn, dels är dom för få, dels börjar bli gamla och dels saknas tydliga planer för vad som ska ersätta dessa och till vilket antal. Foto: Jimmie Andersson, Försvarsmakten.

Sverige går när detta skrivs igenom en av sina värsta fredskriser. Men detta är inte huvudsaken i denna artikel. Huvudsaken är den mycket större kris som lurar runt hörnet – den nuvarande säkerhetsordningens eventuella sönderfall.

Först en rekapitulation av det svenska ”läget”.

Det underfinansierade försvarsbeslutet 2015 kan inte genomföras. Det saknas stora pengar och regeringen verkar ovillig att skjuta till sådana trots att man strött miljarder och miljoner omkring sig. Sverige ligger kvar på europeisk bottennivå när det gäller försvarssatsningar: omkring 1 % av BNP, vilket ger en tydlig bild av hur lätt politikerna ser på Sveriges säkerhet.

ÖB konstaterar att Patriotsystemet behövs för att fylla ett hål. Men för att skydda vår nödvändiga import- och exporttrafik samt den livsviktiga kusttrafiken disponerar han 7 (sju) korvetter utan kvalificerat luftförsvar. Dessa börjar dessutom att bli gamla utan att det finns några precisa planer på utökning och föryngring. Tala om hål! Försvaret av Sverige börjar till sjöss!

Beroendet av säker sjöfart ligger på två plan. För det första handlar det om försörjningen av Sverige och våra förbindelseleder runt landet och med Europa och resten av världen. Men EU är också beroende av säker sjöfart. Hindras sjöfarten p g a exempelvis en konflikt i Röda havet så får hela Europa stora ekonomiska och därmed sociala problem. Självklart borde Sverige kunna bidra till att säkra detta gemensamma intresse.

Hanteringen av fredskriser – skogsbränder i detta fall – har än en gång misslyckats. Regeringen har ett tungt ansvar för detta i och med att man avbröt utredningen som skulle dra erfarenheter efter förra katastrofen 2014. Men att den svenska strategin – ansvars-, likhets-, och närhetsprincipen – inte fungerar har varit känt i åratal.

Att Försvarsmakten inte har krisberedskap som en uppgift är naturligtvis en skandal. Samtidigt kunde Försvarsmakten varit lite mer framåt. Att tala om personalens behov av semester imponerar inte när Sverige brinner – Försvarsmakten är till för Sverige och inte tvärtom.

Det kommande valresultatet framstår idag som mycket osäkert med stor risk för att två EU-fientliga ytterlighetspartier (Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna) får mycket att säga till om. Nedanstående diskussion förutsätter att så inte är fallet.

Utrikespolitiskt har Sverige bundit upp sig till USA trots en milt sagt oförutsägbar president. Patriotköpet skulle ytterligare binda oss till denna supermakt. Köper vi Patriot blir det på USAs villkor avseende insyn i systemet, robottilldelning, underhåll m m. Om Sverige skulle bli hotat eller till och med anfallet kommer USA, säger man, till vår räddning. Men det blir också på USAs villkor; om inte annat för att det inte finns någon operativ gemensam planering.

Putin är mer förutsägbar än Trump. Vi vet att han vill splittra Europa och därmed öka sitt inflytande; han har redan lyckats med Ungern och Italien. Han kommer säkert inte att börja ett krig men får han chansen att flytta fram sina positioner – speciellt i Baltikum – kommer han att göra det (jfr Hitler 1936 – 39). Men en sådan positionsframflyttning kan just leda till en konflikt som eskalerar till krig. Här har Sveriges geopolitiska situation stor betydelse (jfr slutsatserna i Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21 århundradet, KV 21).

Kina är ett annat problem, som kan kännas långt borta. Men framstöten om en hamn i Lysekilsområdet visar att Mittens Rike är närmare än man tror. När Kina bekostar stora infrastrukturprojekt brukar priset bli politiskt beroende exempelvis i FN. Dessutom behöver Kina på sikt en örlogsbas i Atlantområdet. Mest akut är förstås den kinesiska politiken i Sydkinesiska sjön som uppenbarligen syftar till att här upprätta en hegemoni i strid med havsrätten, som än så länge försvaras av USA. Vad blir konsekvenserna av en allvarlig kris mellan Kina och USA? Hur skulle vi påverkas? Vad skulle vi göra?

Vi är inte med i Nato men tror ändå att Alliansen skall komma till vår hjälp. Samma sak där, ja det kanske den gör men finns det inte en operativ gemensam planering så blir det på Natos villkor. Observera att Sverige ligger långt under de 2% som Trump pressade medlemsstaterna att faktiskt uppnå. Det talar inte till vår förmån.

Skall vi gå med i Nato? Om det blir en alliansregering kan man förvänta sig en rörelse åt det hållet. Kommer vi få USAs stöd mot exempelvis Turkiet som nog knappast skulle vara entusiastiskt? Detta får naturligtvis konsultationer visa innan Sverige gör en öppen framställning. Ett försvarsbeslut på nivån minst 2% av BNP torde vara en förutsättning.

Det finns de som hävdar att det skulle vara provocerande gentemot Ryssland om Sverige söker Nato-medlemskap. Detta är en farlig argumentation, som innebär att vi skulle låta Ryssland bestämma vår säkerhetspolitik. I konsekvens med en sådan inställning bör Sverige inte heller öka sina försvarsanslag eller, när vi tycker att så behövs, öka vår beredskap. Principen kallas självavskräckning.

Men även som Nato-medlemmar kan Sverige inte förutsätta att hjälp kommer snart. Den brittiske generalen Richard Shirreffs bok ”War with Russia”, grundad på lång erfarenhet av Nato, visar hur tungt Natos beslutsmaskin skulle fungera speciellt i en gråzon där det inte är fråga om ett tydligt överfall. För övrigt är Turkiet, Ungern och Italien alla länder som betraktar Putin som en vän. Varför skulle någon av dem delta i ett konsensusbeslut syftande till att stödja Sverige mot honom?.

Trumps politik mot sina europeiska allierade – ”fiender” i egenskapen av  EU-medlemmar – är också ägnad att skapa farhågor för Alliansens framtid. Vart går USA? Blir the indispensable nation umbärlig?

EUs försvarspolitik är ett misslyckande. Sverige har genom sin ljumma EU-politik bidragit till detta. Det har också – felaktigt – hävdats att EUs försvarssamarbete skulle vara farligt för Nato-samarbetet. Detta är nonsens. Om EU-länderna stärker sitt försvar och sitt försvarssamarbete är detta till fördel för Nato. EU har ekonomiska och industriella resurser som Nato inte har.

Det är inte bara Sverige som har misshandlat sitt försvar. Storbritanniens flotta – den en gång så stolta Royal Navy – har tvingats låna in maskinpersonal från urfienden Frankrike för att få fartygen att fungera. Det talas om att man måste slakta sin amfibieförmåga inklusive Royal Marines, just den förbandstyp som skulle behövas vid en Natoförstärkning av Sverige. Tysklands försvar är i ännu sämre läge med stor personalbrist och stora materielproblem. Det är tveksamt om det kommer att gå att få majoritet för en ordentlig upprustning. Frankrike, Europas nu starkaste militärmakt, har sitt huvudintresse riktat mot söder och öster, även om man deltar i Natos engagemang i Baltikum. Inställningen till Ryssland är ambivalent.

Nu är EU-samarbetet i sin helhet i fara i spåren av migrationskrisen. Kanske blir det fler ”exit” från populistiska regeringar som baserar sin politik på folkligt motstånd mot immigration.

Migrationskrisen kommer inte att upphöra. Det går inte att hindra folk från att försöka skaffa sig en bättre framtid. Egentligen behöver Europa ett inflöde av unga arbetsvilliga för att klara sin åldrande befolkning. 16% av Europas befolkning är under 15 år – i Afrika är det 41%. 2017 var Afrikas befolkning 250 miljoner; 2050 antagligen 2 574 miljoner. Antalet under 18 år fördubblas från nu till 2050. Den socio-ekonomiska skillnaden mellan Medelhavets norra och södra stränder får följaktligen en enorm sprängkraft. Klimatkrisen och utfiskning är två försvårande faktorer. Detta är en av de stora utmaningarna de närmaste åren. Att bygga koncentrationsläger eller låta folk dö till havs är ingen långsiktig lösning.

Vad skall då nästa regering göra?

Den måste handla under osäkerhet för vi vet inte hur den europeiska spelplanen ser ut om tio år. Frågan som måste ställas är var Sverige vill stå – nära centrum eller i periferin med risk för marginalisering.

Det första är att snarast rejält öka försvarsbudgeten så att FB 2015 kan uppfyllas. Men det räcker inte på långa vägar. Kungl. Örlogsmannasällskapet har exempelvis kommit fram till att Marinen behöver 3 gånger så många förband som idag för att kunna lösa sina uppgifter. Motsvarande behov finns med all säkerhet i andra försvarsgrenar. En sådan väg skulle väcka respekt i omvärlden och öka Sveriges handlingsfrihet.

För det andra bör Sverige söka sig till Europas kärna – både inom EU och, om möjligt, Nato – för att kunna vara med när en kommande stor omstöpning av den europeiska säkerhetsstrukturen börjar. Skogsbrandskrisen borde ha lärt våra politiker hur viktigt europeiskt samarbete är. Ensam är inte stark. Sannolikt kommer EU att splittras i två eller fler grupper med en hård kärna i centrum. Kanske går Nato samma väg eftersom medlemsländerna till stor del är desamma. Förhoppningsvis vill Sverige tillhöra denna kärna.

De nordiska länderna har en historisk och geografisk samhörighet som bör kunna utnyttjas. Norges och Danmarks engagemang i Nato upphör att vara ett problem om vi själva blir medlemmar; försvagas Nato, eller till och med löses upp, så blir vår ödesgemenskap desto starkare. Ett första steg vore att vi gick in i den finska marinens projekt Flottilj 2020.

Det finns naturligtvis ett alternativ: lämna Nato-samarbetet, lämna EU och söka samarbete med Ryssland. Det finns de som vill det. Trevligt alternativ? Knappast men är man svag så får man foga sig efter stormakternas vilja.

Elcykelsubventionen har kommit att illustrera den svenska futtighetspolitiken. Nu är det dags att ta krafttag och koncentrera sig på de stora frågorna. Utan ett starkt svenskt försvar inklusive en fungerande krisberedskap finns ingen politisk handlingsfrihet. Denna måste användas till att stärka samarbetet avseende säkerhet. Bort med allianslöshetens skygglappar!

 
Författaren är kommendör, ledamot av KKrVA, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet och korresponderande ledamot av Académie de marine.

EU, Trump och Europas säkerhet

av Mats Bergquist
Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret? Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Hur hållfasta är i realiteten USA:s försvarsförpliktelser gentemot sina europeiska allierade med president Trump vid rodret? Foto: U S Army photo by Hubert D Delany III.

Ända sedan den europeiska integrationsprocessen för nära 70 år sedan (1951) inleddes med upprättandet av Kol- och Stålunionen (ECSC) för att genom en överstatlig myndighet reglera produktion och regelverk i sex stålproducerande europeiska länder har processen haft en säkerhetspolitisk dimension. I det trängda efterkrigseuropeiska landskapet hade ESCC syftet att inför det sovjetiska hotet stärka samarbete och ekonomi. Det är föga att undra på att processens fäder ville ge den ett konkret försvarspolitiskt innehåll, en europeisk armé, vilket också skulle kunna bidra till att lösa frågan om Västtysklands upprustning. Kunde man lita på att USA alltid skulle backa upp sina allierade; man hade ju reducerat sin militära närvaro i Europa? Dessutom innebar ju denna amerikanska dominans en dålig förhandlings­situation i Washington.

Förslaget om en europeisk armé, som ju också hade syftet att integrera Västtyskland i samarbetet, förkastades av franska nationalförsamlingen 1954 och har därefter aldrig återkommit. I början av 1960-talet var USA berett att ge Västeuropa ett finger på avtryckaren när det gällde bruk av kärnvapen. Syftet var att dämpa emellanåt uppdykande farhågor för ensidiga amerikanska beslut om Västeuropas säkerhet. Men också detta förslag rann ut i sanden. Olika tankar har därefter tid efter annan kommit upp om ökad försvarspolitisk samordning inom EC och sedermera EU. En del har åstadkommits i vad avser materielsamarbete, insatsberedda mindre styrkor i fredsbevarande syfte, liksom upprättande av ledningsfunktioner för sådana sammanhang. Det nya s k PESCO-programmet fungerar som ett slags ram för samarbetet.

Men till något avgörande steg mot ett självständigt europeiskt försvar har man aldrig kommit. Detta har givetvis berott på att man inte kunnat mobilisera de nödvändiga politiska och ekonomiska resurserna men minst lika mycket på att särskilt britterna efter sitt Suezäventyr 1956 ställt sig bryskt avvisande till alla försök att urvattna den transatlantiska länken och NATO:s monopol i vad avser det territoriella försvaret av vår världsdel. För 20 år sedan lyckades det också britterna i den s k St Maloöverenskommelsen att i utbyte mot ett utökat brittiskt-franskt militärt samarbete stänga den västeuropeiska unionen, WEU. Fransmännen hade månat om denna konstruktion från 1948 som var ett slags europeisk förelöpare till NATO. Den kunde vara bra att ha om Washington skulle tröttna på sina allierade.

Det är vad många bedömare anser nu ha skett. Den transatlantska länken har sedan NATO:s tillkomst utsatts för åtskilliga påfrestningar. Men valet av Donald Trump 2016 har successivt visat att i alla händelser denne president anser att NATO är otidsenligt och att USA:s europeiska allierade dessutom inte betalar tillräckligt för alliansens utgifter. Detta budskap är ju inte nytt. Olika presidenter har de senaste 20 år framfört krav på att de allierade skulle uppfylla det av alliansen uppställda, och flera gånger konfirmerade, målet att avsätta 2 % av BNP till försvaret. Men Trump har gjort detta i mycket emfatiska ordalag och ibland antytt att man annars knappast skulle kunna honorera NATO:s art 5. Trump aktar i dessa sammanhang inte för rov att sprida allehanda tokiga uppgifter om förhållandet mellan USA:s försvarsutgifter och de allierades, som t.ex. att USA står för 70 procent av NATO:s utgifter. I själva verket spenderar de europeiska allierade enligt andra uppgifter dubbelt så mycket på Europa som USA. USA:s totala försvarsutgifter är säkert 70 procent av samtliga NATO-allierades men mycket avser sålunda, förutom den enorma hemmaorganisationen, utgifter för andra regioner och ändamål än Europas försvar, särskilt Nordostasien och Mellanöstern.

Bortsett från att alliansens europeiska medlemmars försvarsutgifter står för en avsevärt större del än vad Trump påstår, förbiser han helt från att USA:s medlemskap i NATO med dess förpliktelser också reflekterar stormaktens intressen. USA är inte engagerat i Europa bara för våra blåa ögons skull. Vad som säkert verkar vara sant är att många europeiska stater, inklusive Sverige, inte får ut lika mycket av sina satsningar, vilket bl.a. har att göra med att de flesta av prestige- och andra skäl vill hålla sig med egna dyra system som egentligen kräver storskalighet. Men utan anläggningar och militära tillgångar i Europa skulle USA inte på samma sätt kunna projicera makt i Mellanöstern, Afrika (där USA är mera aktivt än vad man ofta noterar) och annorstädes. Det ironiska är att bitr. utrikesministern för Europa, Wess Mitchell, för några år sedan publicerade en bok (”The Unquiet Frontier”) där författaren pläderar för nyttan av USA:s allianser. Men eftersom Trump inte bara slarvar med sakuppgifter utan också är så okunnig om mycket i den internationella politiken förstår han knappast att den roll USA har i det internationella systemet inte heller är alldeles frivillig utan en systemeffekt. USA kan helt enkelt inte varken dra sig tillbaka från systemet i något slags merkantilistisk anda eller agera unilateralt. Inom ramen för denna systemeffekt finns det givetvis valmöjligheter, vilka under lång tid reflekterats i den amerikanska utrikespolitiska debatten. Under senare decennier har ju t.ex. de neokonservativa interventionisternas politik haft enorma internationella effekter, främst i Mellanöstern, vilket resulterade den numera (främst rörande Syrien) ofta kritiserade återhållsamheten hos Obama.

Donald Trump är knappast en traditionell isolationist. Han vill att USA skall spela den ledande rollen i det internationella systemet men  inte att allianser och internationella avtal skall binda hans rörelsefrihet. Att han uppfattar EU som ett slags fiende är numera klart särskilt när han påstår att unionen bildats för att lura USA. I hans fastighetsekonomiska tänkande kan det kanske te sig rimligt. Men faktum är att alla amerikanska administrationer från Harry Truman och framåt, givetvis under betonande att detta inte fick diskriminera USA, kraftigt stött den europeiska integrationsprocessen som ett effektivt sätt att stärka ryggraden på Europa och därmed minska den egna politiska och ekonomiska bördan.

Inte bara den redan inflammerade handelskonflikten med USA och Trumps oförskämdheter mot sina allierade har ånyo rest frågan om den transatlantiska länkens lödighet. Genom åren har det transatlantiska samarbetet utsatts för många påfrestningar, senast kring Irakkriget 2003. Men nu verkar länken tunnare än någonsin, kanske sedan NATO kom till 1949.  Angela Merkel har själv betonat att Europa måste vänja sig vid tanken att ta ett större eget säkerhetspolitiskt ansvar. Andra, som t.ex. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk, har uttryckt sig mera brutalt (”med sådana vänner behöver man inga fiender”). Också det förhållandet att britterna i ovist nit valt att lämna EU kommer in i bilden. Lägger man därtill att EU redan på grund av den ekonomiska krisen från 2008 – som man nödtorftigt lämnat bakom sig – och 2015 års flyktingkris – vars omfattande politiska effekter består – redan är en union med stora motsättningar mellan nord och syd respektive mellan väst och öst, framstår dess situation idag som mera kritisk än kanske någonsin under de gångna närmare 70 åren.

Hur skall EU kunna tackla både sina allvarliga interna problem, kollision med USA och Brexit? Det finns i varje situation rimligen en begränsad mängd politiskt kapital att använda. De franska planerna på att bygga på EU och euron med en fiskal union, en finansminister och en stabiliseringsfond stöter ännu på motstånd från en försvagad Angela Merkel, dock att hon gett med sig en smula på den sista punkten. Flyktingkrisen har väl, trots det kapitala misslyckandet att etablera något slags solidariskt ansvar, genom diverse arrangemang med Nordafrikas strandstater dämpats genom att tillflödena från Afrika minskat påtagligt. Men de handelspolitiska motsättningarna med USA tar rimligen den mesta utrikespolitikska energin från en svag unionsledning. Att man i detta läge skulle kunna på allvar ta itu med behovet att ägna mera tid och kraft åt det gemensamma försvaret är inte särskilt sannolikt. Många europeiska regeringar är dessutom trängda av den högernationella vågen. Det är, trots att britterna inte längre kommer att vara med i EU, enklare att över tid inom ramen för NATO och med hänvisning till Trumps krav, successivt öka försvarsutgifterna.

Men denna trots allt enklare väg hoppas man också att dualismen i den amerikanska beslutsprocessen fortgår.  Man väljer då att tro att de radikala uttalanden som Trump då och gör när han hotar med alliansens upplösning och med att EU är USA:s fiende, ackompanjeras av ”business as usual” på marken, att försvarsdepartementet och militärhögkvarteret arbetar på med sina planer på att bygga upp sin militära närvaro i östra Europa. Man kan notera att en av de få personer som Donald Trump (ännu) inte kritiserat är försvarsminister Mattis. ”Bad cop – good cop”-syndromet kanske fungerar, om man har tillräckligt goda nerver för att utgå från att det just är fråga om detta och inte en vändpunkt i den transatlantiska historien? Man skulle också kunna tänka sig att Donald Trump bara använder sitt brutala språk för att skrämmas och sedan kunna peka på att han åstadkommit vad företrädarna ifråga om försvarsutgifter och tullhinder misslyckats med. Men få förbiser man de allvarliga politiska  effekter på det ömsesidiga förtroendet som spänningarna och hans uttalanden medför.

Ingen europeisk politiker idag, med det möjliga undantaget för Emanuel Macron, har det politiska mandatet eller energin att komma med någon radikal lösning på den eviga frågan om hur man skulle kunna organisera Europas försvar. Man måste också tackla frågan om det kommande samarbetet med Storbritannien som, trots nedskärningar, vid sidan av Frankrike förblir Europas starkaste militärmakt. När Theresa May erinrat om detta, har krafter i Bryssel antytt att detta vore att se som utpressning för att säkra ett bättre avtal. Men EU har i dag ingalunda råd att bortse från denna realitet. Överhuvudtaget borde man nog i Bryssel anlägga ett mera politiskt perspektiv på Brexitprocessen än som varit fallet hittills. Flera EU-länder, bland dem Sverige och Finland, har genom att ansluta sig till britternas JEF (”Joint Expeditionary Force”)-initiativ visat att de förstår att en självständig europeisk försvarspolitik är otänkbar utan Storbritannien.

Många bedömare har ju betonat att vad Trump försöker åstadkomma är att riva ned det internationella system med dess multilaterala arrangemang som byggdes upp under och de första åren efter det andra världskriget. Han gör det knappast utifrån en utvecklad tanke om att det finns ett bättre sätt – genom toppmöten med främst Putin och Xi – än multilaterala institutioner att garantera en rimlig världsordning, utan för att denna politik skulle gynna först USA och sedan världsfreden. Allierade och andra småstater finge väl helt enkelt finna sig i denna ordning. Men i Bryssel är det säkert bekvämare att hoppas att Donald Trump är ett tillfälligt fenomen, och att det är Barack Obama som representerar framtiden. Men man kan tyvärr inte helt frigöra sig från tanken att det kanske är tvärtom.

De mycket skarpa reaktionerna på toppmötet i Helsingfors, där Trump ju mer eller mindre erkände att det är trevligare att prata med sina fiender än allierade, borde få en mera långvarigt verkande effekt på hans ställning i den amerikanska huvudstaden och på kongressvalen i november. Hans väljarbas verkar ännu inte vackla, men det republikanska ledarskapet på Capitol Hill kan knappast undgå att se vad som håller på att ske. Under tiden hopas de mörka molnen från Robert Muellers utredning.

För EU och dess ledning i Bryssel kan man kanske ännu hoppas att de Trumpska trumpetstötarna blåser över. Men frågan om unionens säkerhetspolitiska dimension, som aldrig väckt något riktigt intresse i Sverige – däremot av rätt begripliga skäl i Finland -, borde man nog ägna uppmärksamhet åt. Något hjälpt blir man väl av att de allt dyrare vapensystemen helt enkelt framtvingar ett tätare samarbete mellan olika självständiga stater. Men ännu har inte detta faktum lett till någon avgörande förändring i tänkesättet. Om och när det är dags blir detta en svår nöt inte minst för oss, som till och från sedan 1814 som en Plan B mer eller mindre öppet lutat oss mot e n stormakt, Frankrike, Storbritannien, Tyskland och USA. Men några initiativ lär knappast utgå från Stockholm.

 
Författaren är docent och ambassadör.

Hur ska vi skapa och behålla de officerare vi behöver för vårt försvar?

av Fredric Westerdahl
Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Bildtext: Rätt utbildning för respektive nivå efterlyses av författaren. Foto: Jimmie Adamsson, Försvarsmakten.

Alltför många nyexaminerade officerare lämnar Försvarsmakten redan efter några få års yrkesutövning. Tyvärr är andelen nya officerare som lämnar yrket högre nu än det var med tidigare officers­utbildningssystem. Vi har även från början för få nytillkommande officerare med de alltför fåtaliga årskullar som nyutbildas. Förutom ökad officers­rekryteringen, med bland annat ”fler vägar in”, behöver därför förutsättningarna förbättras för våra nya officerare att stanna i yrket. Verklighetens förutsättningar och krav kanske inte motsvarar förväntningarna och officers­utbildningen? Att som nyutexaminerad officer uppleva sig ha rätt utbildning för att lösa sina arbetsuppgifter är viktigt för arbets­till­fredsställelsen – för att känna sig tillräcklig. Frågan behöver därför ställas;

Hur kan officersutbildningen bättre förbereda för yrkesutövningen som officer och chef vid våra förband?

En yrkesexamen bör först och främst vara yrkesförberedande, så att nyutnämnda officerare kan lösa sina krigs­befatt­ningar och ”leverera” i sina förband. Innan åter ännu en omfattande reformering av svensk officersutbildning sker bör Försvarsmakten själv som myndighet klarlägga vad en ny officer behöver kunna. Officerarnas förmåga att leda och leverera, i fred, kris och krig, är avgörande för att förbanden ska fungera effektivt.

Vilka förmågor behöver en ny officer äga för att kunna göra jobbet i sina första befattningar? Vi behöver tydliggöra vad en officer måste kunna göra. Utbildningstiden innan en officer tar sin examen behöver användas väl. Det finns kunskaper som en officer behöver tidigt i sin yrkesutövning respektive kunskaper som kan komma till nytta senare i yrket, efter senare vidareutbildning. Det finns förmågor en officer behöver äga från första dagen. Med en tydlig myndighetsuppfattning hos Försvarsmakten om VAD som efterfrågas i termer av förmåga hos en nyexaminerad officer, kan sedan arbetet med att förbättra HUR dessa förmågor ska skapas bedrivas mer professionellt.

Efter Universitetskanslerämbetets (UKÄ) granskning förändrade FHS utbildningen på officersprogrammet (OP) till att bli ännu mer teoretisk. De kadetter vilka 2015 påbörjade denna förändrade officersutbildning tog examen i juni 2018 och anställdes som fänrikar. Varken de nya fänrikarna själva eller deras förband, har ännu kunnat bedöma hur väl denna utbildning motsvarar förbandsverksamhetens krav. Försvarsmakten bör utvärdera resultatet innan förhastade beslut fattas om hur officersutbildningen ska förändras för att bättre motsvara Försvarsmaktens behov.

De nya fänrikar Försvarsmakten tillförts i år har en god utbildning med tyngdpunkt på teori och högre förbandsnivåer, medan luckor finns i att praktiskt föra befäl på lägre förbandsnivåer. Då de första befattningarna för många fänrikar innebär förmågan att leda på lägre förbandsnivåer, såsom pluton, är dessa brister något vi behöver åtgärda.

Försvarsmakten behöver ta befälet över vår militära professions utveckling. Förbanden och stridskrafterna har en god uppfattning om vad yrket, i olika officersbefattningar, kräver avseende förmåga och duglighet. För att förbanden tillsammans ska kunna leverera operativ effekt behöver officersutbildningen leverera officerare med rätta förmågor. Sverige behöver fler nya officerare för att leda försvaret. Försvarsmakten har tappat, och fortsätter att tappa, fler officerare än vad som nyutbildas. Att sänka antagningskraven till officersutbildningen sänder fel rekryteringssignaler om vilka vi vill ska leda försvaret av Sverige.

Vi behöver kompetenta och lämpliga medborgare som officerare. De officerare vi utbildar är våra framtida chefer. Försvarsmakten behöver verka för att officersutbildningen blir mer förberedande för yrkesutövningen som officer, vars kärna är att leda verksamhet, i fred, i kris och i krig. Försvarsmakten är en handlingsorienterad organisation vars framgång byggs av att vi gör saker tillsammans. Teoretiseringen av officersutbildningen behöver därför balanseras med yrkets krav på att faktiskt kunna göra saker tillsammans i praktiken.

För att locka de bästa att söka behöver officersyrket blir mer attraktivt – med väl fördelade arbetsuppgifter och rimliga förutsättningar, inklusive konkurrenskraftiga ingångslöner. Administration behöver i högre utsträckning lösas av administrativt specialiserad personal, i syfte att frigöra första linjens chefer till det de ska vara bäst på – att leda sina förband. Då vi rekryterar i konkurrens med andra högskoleyrken behöver officersyrkets villkor förbättras. Försvars­makten har utmaningar i att rekrytera och behålla nya medarbetare ur våra yngre generationer. Vi delar den utmaningen med andra arbetsgivare och konkurrensen om de högpresterande är tuff. Många arbetsgivare har problem både att rekrytera och behålla unga medarbetare. Dessa efterlyser kompetenta chefer, tydlig feedback och ökade möjligheter att själv planera sitt arbete. Det är bra förväntningar vilka vi behöver leva upp till för att vara framgångsrika som arbetsgivare. (SvD 2017-02-10, L-G Johansson, Svenskt Näringsliv)

Att ta ansvar för officersutbildningen av Försvarsmaktens blivande chefer bör bygga på att lyssna på vad förbanden behöver. Officersutbildningen behöver utvecklas främst för att möta försvarets behov. Försvarsmaktens uppdrag handlar om att göra saker tillsammans. Kunskaper är inte tunga att bära, men endast om kunskaper kan omsättas i praktisk kollektiv handling kan operativa effekter levereras.

Förmåga att faktiskt kunna göra något kräver både kunskap om fakta och att praktiskt kunna omsätta kunskap till handling. Skolvärlden, inklusive Försvarshögskolan, domineras idag av samhällsvetenskapernas postmoderna och konstruktivistiska kunskapssyn. Lärande betraktas där som en process av debatterande och dekonstruerande. Diskussion och problematisering står i fokus, medan faktainhämtning allt för ofta är satt på undantag. Här finns utrymme att utveckla officersutbildningen för att bättre möta yrkeslivets krav, utanför skolvärlden. Officers­professionen behöver kritiskt tänkande och analys, men en god kritisk analys förutsätter god kunskap om fakta.

Läkaryrket och officersyrket, innebär båda att i praktiskt lagarbete ytterst hantera liv och död. Gemensamma sunda värderingar tillsammans med yrkeskunnande är förutsättningar för att framgångsrikt kunna utöva båda yrkena. En akademisk yrkesexamen för taktiska officerare skulle kunna läggas upp mer likt läkarutbildning och mindre likt den teoretiska samhällsvetenskapliga högskoleutbildningen. Läkarutbildning har omfattande praktiska laborationer i skolmiljö samt praktiktjänstgöring i operativ verksamhet. Läkarutbildningen är därför i flera avseenden en god förebild för hur en utveckling av den akademiska officersutbildningen skulle kunna ske. Ett treårigt officersprogram med en yrkesexamen bör väl förbereda officeren för de första ”skarpa” befattningarna i yrket.

Progressionen i en akademiserad officersutbildning bör byggas upp med utgångspunkt i förbandens funktionsnivåer. Först behöver förståelse för den stridstekniska nivån skapas innan utbildningen kan tillgodogöras på taktisk nivå. För många förband innebär det först pluton, därefter kompani och senare bataljon och högre förband.

Det vore därför naturligt att officersutbildningens första delar genomförs vid Försvarsmaktens skolor – markstrids­skolan, sjöstridsskolan med flera. Efter grundkurser på akademisk A-nivå kan sedan fortsättnings- och påbyggnadskurs genomföras av FHS vid MHS-Karlberg (B och C nivå). Med en ordning som först säkerställer förmågor på den lägre förbandsnivån, där de flesta officerare kommer tjänstgöra i sina första befattningar, skapas bättre förutsättningar för våra nya officerare att uppleva framgång såväl i de första åren i yrket som i fortsatta studier mot högre förbandsnivåer.

Förhoppningsvis kan ytterligare idéer och förslag bidra till att skapa bättre förutsättningar för våra framtida officerares yrkesutövning.

 
Författaren är Överstelöjtnant. Han har en Master of Military Arts and Science från  U S command and general staff college. Han var tidigare chef för kadettbataljonen vid MHS Karlberg 2016-2018.

Extending the New START Treaty – Problems to consider

by Stefan Forss

Current mainstream thinking in the West is that extension of the New START Treaty should be urgently pursued as a relatively straightforward means to improve strained U.S. – Russian relations. This became evident before and after the U.S. and Russian presidents Helsinki Summit. Some say extension of the treaty is in the U.S. interest. Others disagree.

Losing the on-site verification instrument would undoubtedly be bad. One should though understand that New START on-site verification is not as good as it used to be in the original START. The Russians didn’t like ”legalized spying” and insisted that portal monitoring at the very important missile plant in Votkinsk was terminated.

Getting the START process back on track will require resolute measures from the U.S. side. It will not happen just by putting arms control in the driver’s seat. Arms control, however commendable, will always be a side show. It works fine when there are mutual interests, but these lacking, it is a pipe dream.

One eminent professional insider informed me privately of the basics why Russia ten years ago abandoned Gorbachev’s vision of a nuclear free world, a view which the Soviet president shared with president Reagan.

Ambassador Anatoly Antonov, now a member of Putin’s delegation in Helsinki, didn’t want nuclear arms control to get a more prominent place on the UN agenda. Russia had made a reassessment of its position in the world and Gorbachev’s vision had to go. Two distinct motives help explain such a dramatic change in Moscow’s approach to the total elimination of nuclear weapons: balance of power and Russia’s global power status.

Instead Russia embarked upon an extremely ambitious nuclear rearmament program which brought such results that in the end even the U.S. had to reconsider its nuclear plans for the future. The huge investments required to modernize the U.S. triad is certainly perceived as a bonus by the Kremlin as it will contribute to diverting money otherwise to be spent on U.S. conventional weapons developments, an area where Russia is less able to compete.

The Russians themselves thought that their huge ICBM flagship, the Ukrainian built R-36M2 (SS-18 Satan) eventually was lost for good. Basically all others who follow these issues thought so too. Therefore, it came as a real surprise on March 1, when Putin in his speech about the current spectacular nuclear developments, disclosed that the RS-28 Sarmat heavy ICBM essentially is as big as SS-18. The RS-28 Sarmat – nicknamed SS-X-30 Satan 2 – has a lift-off weight of 200 tons and a far greater range and variable payloads than the old SS-18 which will be retired in the mid 2020s at the latest.

The troubled sea-based Bulava SLBM development program is finally finished. The spectacular demonstration in May, when four Bulava missiles were launched at roughly ten second intervals from the Yuri Dolgorukiy SSBN and successfully hit their targets at the Kura missile range in Kamchatka was the final exam. Bulava was recently adopted for active service.

Lacking a stealth bomber capable of deep penetration, Russia instead chose to develop very long-range ALCMs, such as the Kh-101/-102, operationally tested in Syria. These systems are able to cover all of Europe and part of the U.S. west coast without leaving Russian territory.

While useful for political signaling and showing presence in airspace close to opponents borders, these platforms can’t operate there in a shooting war against capable opposition. They would simply be shot down. Long range ALCMs solves that problem. The long endurance of these rather old platforms ensures that they’re not easily destroyed on the ground. They’ll remain safe as long as they stay in Russia’s airspace below the radar horizon.

On the sub-strategic level Russia has restored a whole triad. All major services are able to operate non-strategic nukes. It is, however, fair to say that Russia’s non-strategic nuclear warheads are in central storage sites. In the U.S. by comparison, only the USAF operates a very modest amount of non-strategic nuclear weapons

For all practical purposes Russia has now restored almost everything that was lost because of Gorbachev. It is prudent to assume that there are nuclear weapons available for the whole spectrum of distances, starting from the 152 mm nuclear artillery grenade to very long intercontinental ranges. The yields of the nuclear charges likewise encompass a full spectrum, starting from mini-nukes with a few tens of tons TNT equivalent yields to multi-megaton yields of some ICBM warheads. Even the idea of weapons in the Czar Bomb 100 Mt class has been floated. The platform suggested is a remotely controlled underwater vehicle.

To sum up. A lot more is at stake here than just extending the New START. Keep in mind that Obama repeatedly invited Russia to a next round of START negotiations and also set the goal to reduce operational strategic nuclear weapons by a third to roughly 1000. Russia rejected his proposals. After Obama’s Berlin speech in 2013 Lavrov responded that the era of bilateral U.S. – Russian strategic negotiations was over. The next round, if there was one, would have to be multilateral in the P5 format with all internationally recognized nuclear weapon states present. Russia then as a matter of fact dumped the START process.

Helsinki may seem to be a return to former policies, but I’m still skeptical. No commitment to a new round of negotiations with clear reduction aims has been stated. After the Helsinki Summit ambassador Antonov said that both parties verbally agreed in Helsinki to extend the New START Treaty as well as to keep INF. When Putin spoke to his ambassadors on July 19, he didn’t mention INF.  and also said that Russia, “generally speaking, could have lived without [the New START Treaty] even several years ago”.

Putin, no doubt, thinks that this time it is the other way around compared to Reagan’s times, now it is Russia which negotiates from a position of strength. This view is shared by one prominent Russian nuclear expert, Dr Pavel Podvig. Secretary of Defense Jim Mattis indicated already in February 2017 that the U.S. is ready to negotiate with Russia, but will negotiate from a position of strength. Russian Defense Minister Shoigu reportedly was not very happy with this remark. The U.S. should stay firm.

 
The author is professor and a fellow of Royal Swedish Academy of War Sciences.

Ömsesidig tillit allt svårare att vårda

av Ingolf Kiesow
Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Foto: Evan El-Amin / Shutterstock.com

Donald Trump har skapat ett svårt läge för Europa och Mellanöstern

“Väst” är förvirrat. Vad är till exempel EU och vart hör England? Kan man lita på NATO? Är EU verkligen en fiende till USA och en vän till Kina? Vart hör Östeuropa och Italien? Nyhetsflödet under det senaste halvåret har varit motsägelsefullt. Medias uppmärksamhet fokuserar på Donald Trump och hans sätt att se på den ledarroll som han förväntas spela. Det har sett ut som om han inte har haft någon utrikespolitisk plan sedan han tillträdde. Det intrycket är dock knappast korrekt. Den 4 januari 2017 skrev jag följande i ett blogginlägg i denna spalt om den så kallade Trump-doktrinen:

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor………  att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland.”

Nästan allt detta har Donald Trump genomfört under sina ett och ett halvt år vid makten. Han har kunnat övervinna motståndet mot sina avvikelser från traditionell amerikansk säkerhetspolitisk doktrin. Det motståndet får nog sägas ha varit mindre påtagligt än man skulle kunna ha väntat sig. Vad han för övrigt tänker göra med den situation han har skapat med sin handlingsplan från 2016 är däremot oklart, och det förbryllar även den amerikanska opinionen.

Den situationen innebär att han har lämnat Assad fria händer att avsluta inbördeskriget och bli shiitisk envåldshärskare utan att hindras av amerikanskt bistånd till den sunnitiska oppositionen samt åt Ryssland att för överskådlig framtid vara en stormakt med militär närvaro i östra Medelhavet. ”Vinnaren tar allt”. Ryssland samarbetar med Syrien och det likaledes shiitiskt styrda Iran, medan EU försöker avvärja ett hot från iranska kärnvapen och upprätthålla en balansgång mellan maktgrupperna i Mellanöstern genom att rädda Iran-avtalets existens med fortsatt handel.  Det saboteras i sin tur av att USA:s sanktioner drabbar även europeiska företag som handlar med Iran.

USA:s  solidaritet med Europa försvagas

Trumps uttalanden om EU har varit provocerande, men udden har tagits bort genom ”förklaringar”. Både demokrater och republikaner har ändå i kongressen häftigt kritiserat vad han har sagt om EU som förhatlig organisation och om NATO som fossil antikvitet.

Dock kvarstår intrycken från Trumps resor i juli, nämligen att en tämligen enig opinion i den amerikanska utrikespolitiska debatten fördömer EU-ländernas låga försvarsutgifter som ett slags förräderi mot deras åtaganden i NATO samt att verkställande av gasledningsprojektet Nordstream 2 också skulle vara ett slags förräderi, i synnerhet som det finns amerikansk flytande gas att köpa i stället för den gas som skall komma genom den ryska gasledningen.

EU saknar egen militär förmåga

På den europeiska sidan har naturligt nog skapats en motreaktion och en ny misstänksamhet mot USA som garant för NATO-ländernas säkerhet. Både Tysklands förbundskansler Angela Merkel och hennes utrikesminister  Heiko Maas har flera gånger uttalat att EU inte längre kan lita på USA utan snart måste ta sin egen säkerhet i sina egna händer, ett tema som Frankrikes president Emanuel Macron har talat om länge.

Samtidigt gör Europas bristande entusiasm för högre försvarsutgifter och växande inre splittring varje sådant uttalande mindre trovärdigt. Det tyska socialdemokratiska partiet knorrar redan över de aktuella budgetsiffrorna för försvaret, och England är på väg att lämna unionen. Italien utövar utpressning genom att hota med att obstruera verksamheten genom sin vetorätt om inte EU avbryter sanktionerna mot Ryssland och inför en allmänt mera Rysslandsvänlig hållning. Om migrationsfrågan är man nästan lika oenig som för ett år sedan. Väldigt mycket återstår uppenbarligen att enas om, innan det kan vara dags att tala om en vilja att skapa ett europeiskt försvarsförbund och vilket hot det skall vara till för att bemöta.

Trump verkar inte inse hur försvagat USA är jämfört med Kina i västra Stilla havet

Trump har mött Nordkoreas härskare som en jämbördig förhandlingspartner, men inte fått något mera i retur än en allmän försäkran om vilja att förhandla om ”avnuklearisering av den koreanska halvön”. Prestigen kräver att han snart börjar använda hårdare påtryckningsmedel, men genom att Kina har börjat att komma med varningar om att ”ingen lösning kan uppnås utan att Kina medverkar” kan detta bli en farlig fråga. Både USA och Kina kan misstänkas för att använda Nordkorea som ett påtryckningsmedel mot varandra i handelskonflikten.

Motsättningarna i Sydkinesiska havet fortsätter att trappas upp långsamt men säkert och håller på att utvidgas till det så kallade Formosa-sundet mellan det kinesiska fastlandet och Taiwan. Trump sade under sin valkampanj att det ingick i hans handlingsplan att använda hot om erkännande av Taiwan för att pressa Kina att vika sig för de amerikanska kraven i handelsfrågorna.  Så som situationen har utvecklats skulle denna ovanliga sammanblandning av handels- och militära frågor lätt kunna bli en tändande gnista i en väpnad konflikt, som USA inte kan vara säkert på att vinna.

Den slutsatsen  – att USA inte längre kan vara säkert på att vinna en väpnad konflikt i Sydkinesiska havet eller om Taiwan – dras i varje fall i en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje ” heter det i en presentation av rapporten 2016. Donald Trump verkar inte ha tagit intryck av den rapporten.

Ömsesidiga åtaganden inte längre självklara

Skulle USA bli indraget i en väpnad konflikt med Kina i västra Stilla havet är det sannolikt att man skulle be om hjälp från NATO om konflikten skulle bli utdragen. Frågan är om EU-länderna skulle känna sig manade att bistå i ett sådant läge. Kan man i Europa då känna sig säkra på att USA vid behov skulle låta sig engageras i en väpnad konflikt om till exempel Montenegros frihet -vilket Trump har betvivlat? Annars lär den europeiska delen av NATO knappast överväga att låta sig engageras i en konflikt i Asien där man inte har några egna nationella intressen att försvara – och möjligen inte ens om USA lyckas övertyga européerna om att Trumps yttranden om Montenegro inte var ”så illa menade”. Var Europa kommer att stå vid en eventuell konflikt i Asien är inte självklart – och det lär i sin tur påverka USA:s engagemang för NATO. USA:s intresse för Asien växer, medan intresset för Europa avtar.

”Västs” så kallade universella värderingar är inte heller något som självklart fortsätter att binda samman länderna på båda sidorna av Atlanten. Visserligen gäller fortfarande de flesta av dessa i Europa, men numera kan man göra följande invändningar om USA:

  • Internationell säkerhet (Militär satsning på att göra USA till ensam global hegemon, villkorat stöd till medlemsländerna i NATO, närmande till Ryssland);
  • Frihandel (Införande av importskatter, trotsande av WTO-reglerna, omförhandling av det nordamerikanska frihandelsavtalet NAFTA och avbrytandet av förhandlingar om frihandelsområden i Stilla havet -TPP- och Atlanten – TTIP);
  • Klimatfrågan (Fortsatt förnekelse);
  • Humanitär solidaritet (Kraftig nedskärning av utvecklingsbiståndet och finansieringen av FN:s hjälpinsatser, utträde ur FN:s råd för mänskliga rättigheter, inreseförbud för resenärer från vissa muslimska länder och splittring av familjer med barn till papperslösa föräldrar).

Globaliseringen har också blivit militär

Händelserna under det gångna året ser ut att resultera i att det är en i växande grad oviss värld som vi lever i.  Inte ens grundläggande värderingar består. Stormakternas rivalitet fortsätter att växa, och det talas om ett nytt kallt krig. Det är visserligen ännu rätt långt dit (förutsatt att det påbörjade handelskriget mellan USA och resten av världen inte förvärras och till sist urartar till ett kallt krig mellan Kina och USA, där EU får svårt att ge USA helhjärtat stöd). Det finns en risk för att handelsmotsättningarna utvecklas till ett handels- och valutakrig. Oron märks redan på valutamarknaden.

Det är illavarslande att stormakternas långsiktiga avsikter ter sig alltmera svårförutsägbara. Den amerikanska befolkningen är djupt splittrad i sina politiska åsikter och är oförutsägbar i sina reaktioner till sådant som rör Europa. Affärskretsar i USA oroar sig för att EU närmar sig Kina i handelsfrågor, vilket kan resultera i en enad front mot USA. I Tyskland visar en opinionsundersökning att två av tre tyskar är mera rädda för Trump än för Putin. Krig i vårt närområde är inte längre något alldeles orealistiskt, lika litet som en väpnad konflikt i Asien, vars återverkningar kan spridas till vår del av den eurasiska kontinenten. Trumps hantering av Taiwan-frågan är ett bra exempel på en sådan risk.

Svensk militär avskräckning?

Ingen försvarsallians ger Sverige några garantier om skydd mot kränkningar. Tyvärr finns det inte något politiskt parti i Sverige, som vågar tala om egen militär förmåga till avskräckning. Det skulle kännas tryggare om den svenska valdebatten ägande uppmärksamhet åt att vi inom en inte alls så avlägsen framtid kan komma att behöva ett försvar som har en viss egen förmåga till avskräckning från en kränkning av vårt territorium eller ett angrepp på vår suveränitet. Ukraina har visat att kärnvapendimensionen inte har eliminerat betydelsen av ett konventionellt försvar.

En annan utväg ser fortfarande ut att stå till buds för Sverige; NATO-anslutning. Det kräver dock en ny sammansättning av politiska partier i riksdagen, vilket bara kan åstadkommas i riksdagsval. Det kräver också enligt dagens NATO-regler en snabb höjning av försvarsanslagen till 2 procent av BNP. För att ett medlemskap i NATO skall bli en solid garanti för vår säkerhet krävs antagligen också att Donald Trump slutar att vara USA:s president.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Manipulation av åsikter och ”fake news” – en utmaning inför valet i höst

av Mats Olofsson

Att påverka människors åsikter är ju varje politikers roll, särskilt ett valår, men det finns också de som vill påverka våra åsikter i det fördolda. Detta inte för att bidra till ett stabilt styrelseskick utan raka motsatsen – destabilisering och misstro. Under årets Almedalsvecka handlade många diskussioner med politiker och experter om riskerna för manipulativ åsiktspåverkan inför höstens val och regeringsbildning. Bakgrunden var kunskaperna om vad som skett i presidentvalen i USA och Frankrike, Brexit-omröstningen m m.

Kungl Krigsvetenskapsakademien anordnade tillsammans med Allmänna Försvarsföreningen och Försvarsutbildarna ett seminarium benämnt just Att manipulera val genom att så misstro, där undertecknad var med och inledde varefter vi fick höra bl a försvarsminister Peter Hultqvist och riksdagsledamoten Beatrice Ask ge sina respektive uppfattningar om situationen. Min medverkan handlade främst om hur sådana manipulationer genomförs.  I detta blogginlägg ger jag en sammanfattning av min presentation, med en del tillägg.

Teknikutvecklingen styr indirekt mycket av den övriga utveckling som sker i samhället. Det gäller t ex produktionsprocesser, transporter, sjukvård, underhållning och vardagslivet i hemmet. World Wide Web och Internet har på 20-30 år fullständigt förändrat människans vardag, kommunikation med och förväntningar på omvärlden. Vi vill ha information snabbt, om allt som vi önskar veta och vi vill helst inte störas av sådant vi inte är intresserade av.

Vi lägger själva upp digitala spår och bjuder in till påverkan

Genom att hämta och skicka digital information via utvalda leverantörer visar vi i detalj vem vi är, våra intressen, våra vanor, kontakter och andra preferenser. Vi lägger upp digitala spår över våra liv, resor, umgänge m m, i form av notiser, foton och inte minst loggad historik över var, när, hur och om vad vi varit uppkopplade på Internet och agerat som en liten nod i ett enormt nätverk. Allt detta borde vara ganska känt av medborgarna, men de flesta reflekterar inte och framför allt vet de inte vad som händer med all den information de lämnar efter sig genom sina aktiviteter på nätet.

Reklam som anpassas på individnivå styr individen mot en strömlinjeformad, filtrerad och utvald mängd av riktad information. Den som väljer att av bekvämlighet läsa nyheter i sina sociala medieflöden, i nyhetsappar, via nyhetsflöden (feeds) och via sökmotorsökningar får de nyheter som den utpekade leverantören valt ut, kanske för att passa just ens egna intressen, politiska preferenser och andra parametrar. Vi är alla påverkade av s k filterbubblor idag.

Genom att människor, baserat på naivitet, okunskap och otålighet, men också bekvämlighet, lämnar ständiga spår på olika sociala media, hos kundklubbar m m, blir en alltmer komplett bild av våra liv, intressen och aktiviteter möjlig att sammanställa. Sådana sammanställningar är värda mycket – i kommersiella sammanhang men också som underlag för påverkansoperationer.

All sådan information kan ingå i datalager (Big Data) som i sin tur kan primäranalyseras av avancerade automatiserade program med maskininlärning, varefter det kan skapas en uppsjö av olika utdata enligt beställarens önskemål. Denna aggregerade bild av våra liv kan idag analyseras med hjälp av AI (Artificiell Intelligens) som successivt bygger en alltmer komplett bild av vår personlighet. Genom sådana analyser avslöjas också våra profiler avseende t ex: hur benägna vi är att byta åsikt/konsumtionsmönster/varumärke, hur benägna vi är att söka ny kunskap eller ”klicka” på erbjudanden, våra ideologiska preferenser och mycket annat. Det mest flagranta exemplet (som de flesta blev påtagligt medvetna om i vintras) var det nu avvecklade företaget Cambridge Analytica, som fick tillgång till Facebook-data för miljontals människor, vilka sedan användes för profileringar och därefter riktade budskap i avsikt att påverka valutgången i USA och troligtvis i flera andra sammanhang.

”Trollfabriker” producerar mängder av falsk information

Riktad reklam har funnits i årtionden, men när den målstyrs rakt in i ”personliga sfärer” som mobiltelefoner, Facebook, Instagram m m så tycks vår grad av misstroende vara lägre och vi är mer mottagliga för vilseledande budskap. Riktade budskap i politiska sammanhang kan vara än mer sublima och egentligen än mer integritetsstörande. Detta är precis vad som noterats ske från s k ”trollfabriker”, som producerar falsk eller ”twistad” information riktad till utvalda målgrupper. De är ofta baserade i stater som Ryssland, Ukraina och andra tidigare Sovjetstater. Ett mål för dessa riktade budskap med tendensiöst innehåll är dels att påverka individens uppfattning mot vissa bestämda åsikter, dels att skapa osäkerhet och smutskasta rådande styre, ledning, organisationer eller institutioner. Allt för att splittra och ifrågasätta befintliga system, vare sig det gäller ett enskilt land, EU eller synen på demokrati, på utlandet, nationalism m m. Samt att minska förtroendet för valsystemen i väst och därigenom delvis också förtroendet för demokratin som vi uppfattar den. Det gäller både agerande genom desinformation och ”fake news”, ett begrepp som av många främst kopplas till angrepp på media från president Donald Trump men som nu förekommer på bred front.

Inte bara det skrivna ordet förvrängs

Jag vill också nämna en speciell typ av ”fake news” som uppkommer genom kvalificerad manipulation av digitala röst-, bild och t o m videodata. Det går idag att med hjälp av teknik förändra informationen så att det för oss framstår som att det är vissa personer (kända, trovärdiga individer) som uttalar budskap, syns på bild eller t o m agerar i filmade sekvenser. Men det kan vara riggat av bluffaktörer, vars röst, bild eller filmagerande har manipulerats att precis likna den välkända personen. Här kommer vi dessvärre troligen att se en snabb och skrämmande fortsatt utveckling, så att det snart blir svårt att lita på något som sprids i öppna fora. Enligt Gartner [1] kommer människor inom fyra år att konsumera mer falska än riktiga nyheter, helt enkelt för att de AI som hittar på fabler har initiativet framför de AI som skall motverka dem. Trovärdiga redaktionella medier och hög utbildningsnivå har aldrig varit viktigare.

Vi måste förstå att det inte längre räcker att ha uppdaterade antivirusprogram, brandväggar och andra skydd mot manipulering av våra datorer. Innanför de skyddande murarna släpper vi på eget initiativ in information i våra sociala medier, genom att vi abonnerar på olika feeds och låter dem träffa oss, ofta utan kritisk granskning. När vi utsätts för fejknyheter och sedan sprider dem vidare bidrar vi till att bygga den falsifierade verklighet som upphovet syftar till. Just genom att mottagarna då ser informationen komma från betrodda vänner gör dem mindre benägna att ifrågasätta. Och detta beteende gäller även nyhetsmedia, som snabbt hakar på andras nyheter, allt för att inte framstå som otidsenliga och ineffektiva. Vi såg exempel på detta i samband med terrordådet på Drottninggatan, då många falska rykten snabbt fick spridning även via etablerade media.

Hur skyddar vi oss?

Motåtgärder arbetas det med. Dels mot alla intrångsförsök i våra informationssystem, men också genom uppmaningen att vara mentalt förberedda. Aktualitet fick detta t ex när Saab:s VD Håkan Buskhe utmålade att ”Sverige är ockuperat av främmande makt”, syftande på riktade kampanjer och intrång inom IT-sfären. MSB har uppdragit åt Lunds Universitet att utarbeta underlag för en ”Handbok mot desinformation”. Ett av de viktigaste budskapen där är sannolikt behovet att vara källkritisk och inte sprida vidare sådant som kan vara del i en riggad åsiktspåverkan.

I Riga i Lettland har sedan 2014 etablerats en enhet, StratCom, ett Centre of Excellence inom Nato, med uppgift att övervaka ”informationskriget” och följa trollfabrikernas arbete. Man kommer 2018 att följa valen i flera länder, däribland Sverige och mellanårsvalen i USA. Man har ingen offensiv uppgift, utan ska vara en ”kunskapsgenerator”. Sverige deltar i arbetet.

Efter skandalen med Cambridge Analytica och Facebook har ett visst uppvaknande skett ”under galgen”. Facebook har nu börjat använda teknik som ska sätta stopp för aktörer (utanför USA) som försöker tjäna pengar på att sprida fejknyheter och desinformation till amerikaner. Bolaget uppger att den nya programvaran, som använder maskininlärning, automatiskt kan upptäcka bluffsajter och begränsa deras räckvidd. Åtgärden är bland annat riktad mot trollfabriker i länder som Nordmakedonien, som spred stora mängder fejknyheter i samband med presidentvalet i USA. Redan i fjol aviserade Facebook att bolaget skulle börja använda maskininlärning för att hitta potentiella bluffnyheter. Och under ett utskottsförhör i EU-parlamentet i våras lovade grundaren Mark Zuckerberg ytterligare åtgärder.

Det går också att analysera nät-trafik med kvalificerade hjälpmedel. Ett företag som gör sådant är det svenska (verksamt i USA) Recorded Future. Företagets verksamhet beskrevs kort i boken Det digitaliserade försvaret – Teknikutvecklingens påverkan på försvarsförmågan, som gavs ut 2017 inom ramen för KKrVA projekt KV21.

”Storebror ser dig” – Orwells 1984 [2] är värd att läsa igen

I förlängningen av allt som nämnts ovan kommer nu också en ökande mängd kameror i offentliga miljöer. Snabbast utvecklas detta i Kina. Där är avsikten att det ska installeras 600 miljoner webkameror runt om i landet. I vissa städer, som i Hangzhou, installeras sådana även i klassrummen för att följa ansiktsuttrycken hos eleverna och klassificera dem som intresserade, trötta eller fritänkande etc. På gatorna kopplas ansikts- och nummerplåtsigenkänning i stor skala till nationella ID-register, som en grund för beslut om en slags klassificering av medborgarna. Med koll på alla individer (inkl turister) och fordon så har vi snart ett komplett ”storebrors­samhälle” som sedan kan uppsöka feltänkande och försöka påverka deras tankar och åsikter.

Var källkritisk!

Kontentan i mitt budskap är att man ska vara vaksam, tänka efter två gånger innan man sprider nyheter vidare samt alltid tillämpa ett källkritiskt förhållningssätt till omvärlden och det allt snabbare informationsflödet omkring oss. Vi måste alla bidra för att kunna behålla förtroendet för den kommande valprocessen och den påföljande regeringsbildningen. Påverkarna på motståndarsidan har redan påbörjat sitt värv enligt Säpo [3] – det är nu upp till oss alla att bevara vår sansade svenska demokrati.

 

Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han var tidigare Försvarsmaktens forskningschef och har också varit delprojektledare inom Akademiens studieprojekt Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV21).

 


Noter

[1] Se https://www.gartner.com/newsroom/id/3811367

[2] Storebror är den ”virtuelle” diktatorn i George Orwells framtidsdystopi 1984. Då sedd som science fiction, idag en begynnande realitet om vi inte bevarar/bevakar vår demokratiska grund.

[3] Se t ex https://www.svd.se/sapo-varnar-for-paverkan/i/tv

Stridens grundläggande behov

av Ulf Henricsson
T 72 i typisk ”ÖN"-terräng. Foto: Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades. Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid. Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden? Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

Digitaliseringen, försvarets utveckling och kostnadseffektivitet 

av Helge Löfstedt

I KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018 redovisades framträdanden vid konferensen Krigsvetenskap i det 21.århundradet – slutkonferens som genomfördes i april 2018. Här följer ett kort referat av inlägget Digitaliseringen och försvarets utveckling av Bo Dahlbom som är professor i informationsteknologi vid Göteborgs universitet. Här ges ett kort referat av detta inlägg och några reflexioner kring det som sades.

Det som nu föranleder en reaktion är Dahlboms avslutande slutsatser: ”… försvaret behöver se över hur man bedriver sin utbildning och forskning. Utbildning av försvarets personal sker fortfarande i särskilda specialskolor. Forskningsresurser inom försvarssektorn tillfaller fortfarande väsentligen sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskarsamhället. Som en konsekvens av detta förblir försvarssektorns kompetensförsörjning ineffektiv och kostnadskrävande.”

Starka formuleringar! Hur har då Dahlbom kommit till dessa slutsatser? Jag återkommer till detta men först ett referat av den text som föregår denna dom. Han börjar med att ansluta sig till bedömningen ”att digitaliseringen kommer att innebära lika stora förändringar av sam­hällen och deras verksamheter som en gång industrialiseringen. En trend är att digitaliseringen innebär automatisering av intellektuella arbetsuppgifter. En annan trend är att systematisering av samhället och industrisamhällets infrastruktur integreras allt mer med Internet. En tredje trend som Dahlbom nämner är global konsumtion. Därvid dominerar ett fåtal digitala jättar i USA och Kina som driver teknikutvecklingen och erbjuder tjänster som är överlägsna allt annat. Att utnyttja dessa innebär att beroendeförhållanden skapas men det blir förenat med ekonomiska och andra nackdelar om man t ex av säkerhetsskäl vill välja lokala lösningar. En fjärde trend är att data samlas in och bearbetas för att utveckla och effektivisera verksamheter av olika slag. Alla verksamheter förvandlas då: transporter, energiförsörjning och rättsväsende för att nämna några. Detta gäller naturligtvis även försvaret och cyberförsvaret framträder som en ny för­svarsgren. En femte trend som Dahlbom vill lyfta fram är att digitaliseringen driver fram plattformar för att byta information, där alla kan ”utbyta idéer, köpa, sälja, styra och ställa”. Tidigare plattformar, som industrisamhällets fabriker, var slutna system där obehöriga ej ägde tillträde. Digitaliseringens plattformar är däremot öppna, men framstår då också som ständigt övervakade. Den sjätte trenden är fortsatta mycket omfattande förändringar som är jämförbara med industrialiseringens revolutionära inverkan på samhället.

Sedan kommer Dahlbom till slutsatser för försvarets framtida utveckling. Där påminner han om att försvaret liksom andra verksamheter måste befinna sig i ständig förändring. Lätt att instämma i – knappast någon nyhet. Han fortsätter med: …”sektorforskningsorgan som i betydande utsträckning för en tillvaro i utkanten av, eller utanför, det internationella forskar­samhället”. Detta är felaktigt. Man samverkar nationellt och internationellt.

När det gäller liknande sektorforskningsorgan i utlandet är det viktigt att samverkan åtminstone till del förutsätter att de svenska representanterna har speciella rela­tioner till försvaret. Detta bland annat för delgivning av hemlig information, men också för allmän probleminsikt. Självfallet gäller motsvarande förhållande för försvarets ”specialskolor”. Vidare: en initierad läsare vet naturligtvis att specialskolorna liksom andra sektororgan har kontakter med civila motsvarigheter. Om det skulle vara för litet samverkan fordrar det en motivering. Rimligen grundad på någon form av utvärdering och som då antyds med några ord.

I sammanhanget bör då påminnas om Björn von Sydows utredning Forskning och utveckling på försvarsområdet, SOU 2016:90. Där karakteriseras inte försvarsforskningen som ”ineffek­tiv och kostnadskrävande”. Tvärtom säger man där: ”Forskning och utveckling inom för­svarsområdet behöver förstärkas”. Dahlbom har själv hämtat viss information från denna. Men något resonemang som visar hur han kommer till rakt motsatt slutsats redovisas inte.

Avslutningsvis: Dahlbom påstår också att ”Militär kompetens förlorar allt mer av sin egenart”. De försök till motivering som framförs leder snarare till en mindre långtgående slutsats, nämligen att den militära kompetensens utveckling i hög rad påverkas av digitaliseringen. Likaså är det min tro att denna kompetens i framtiden med nödvändighet kommer att innehålla andra komponenter än dagens. Men fortfarande kommer att ha egenart. Detta i likhet med många andra professioner.

 
Helge Löfstedt är överingenjör, operationsanalytiker, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.


Plattformar i försvaret – svar till Helge Löfstedt

av Bo Dahlbom

Jag tackar Helge Löfstedt för att han tog sig tid att inte bara läsa och reagera på, utan också skriva en kommentar till min lilla text om försvarets framtida utveckling (KKrVA handlingar och Tidskrift Nr 2/2018). I min text försökte jag översiktligt peka ut några trender i den pågående digitaliseringen av betydelse för försvarets uppgifter och utformning. Löfstedt refererar dem snabbt. När han ska diskutera mina slutsatser begränsar han sig till dem som närmast verkar beröra hans egen verksamhet som forskare vid FOI. Jag får ett intryck att han snarare vill försvara professionen än diskutera digitaliseringens utmaningar.

En av trenderna beskriver en utveckling från system till plattformar och är föremål för en omfattande diskussion i de senaste årens forskning och managementlitteratur på digitaliseringsområdet. Med utgångspunkt i de spektakulära framgångarna för företag som Apple, Google, Facebook, Amazon, Alibaba, m fl, har man försökt identifiera särarten hos dessa digitala jätteföretag. De är inte (bara) välfungerande, effektiva produktionssystem med karismatiska ledare, de har inte bara mycket attraktiva produkter och tjänster, utan de har dessutom utvecklat överlägsna former för samarbete och samverkan.

Genom att erbjuda digitala plattformar som lättillgängliga och välfungerande marknadsplatser kan dessa företag dra nytta av kunder och oberoende utvecklare som bidrar med innehåll och teknik. Facebook och YouTube får sitt värde av det innehåll som skapas av kunderna. Apples telefoner fylls av tjänster från utvecklare världen över.

De digitala plattformarna möjliggör en mer effektiv användning av befintliga resurser – såväl mänskliga som materiella. Tack vare en digital plattform har Airbnb på bara ett par år blivit världens största hotellrörelse utan att äga ett enda hotell och Uber en snabbt växande taxirörelse utan att äga en enda bil. Industriföretag använder plattformarna för att ge sina kunder tjänster knutna till företagets produkter och planerar för en affär där tjänsterna blir viktigare än produkterna. Privatbilismen förvandlas till kollektiv verksamhet med bilen som tjänst tillgänglig på digitala plattformar. Ett genomgående tema i dessa förändringar är ett förlitande på befintliga resurser snarare än egenutvecklade.

På 1900-talet utövade bilindustrin, först genom Ford, senare genom Toyota, ett mycket stort inflytande över vårt sätt att organisera verksamheter. Det är inte orimligt att anta att de digitala plattformsföretagen kommer att påverka vårt sätt att organisera 2000-talets verksamheter. Vad kan detta innebära för vårt sätt att organisera det svenska försvaret? Hur kommer försvaret att förändras om det väljer att med hjälp av plattformar för samverkan och samarbete förlita sig på befintliga samhällsresurser snarare än att fortsätta bygga upp slutna, professionella system för sin verksamhet?

I min text försökte jag lite snabbt ge några exempel på områden där man kunde förvänta sig förändringar: totalförsvaret, utbildning, forskning, infrastruktur, logistik, transporter, telekommunikation och IT. Jag försökte skissa på en utveckling där försvaret med tiden blev integrerat i civilsamhället. Kanske borde jag avhållit mig från den sortens spekulationer, men min avsikt var att försöka väcka intresse för den sortens stora samhällsförändringar som kan förväntas påverka försvarets utveckling under 2000-talet.

Löfstedt reagerade på mina uttalanden om försvarets forskning och utbildning som idag i stor utsträckning bedrivs i egna institutioner. Min huvudpoäng var här att digitaliseringen kan förväntas leda till en ökande integration med övriga samhället även på dessa områden. Jag försökte i min text avhålla mig från värderingar, jag ville ju bara peka ut en trolig framtida utveckling, men det är klart att jag tagit intryck av plattformsföretagens framgångar och tror att det vore en fördel om försvaret i större utsträckning använde sig av samhällets forsknings- och utbildningsresurser i stället för att förlita sig på egna institutioner.

Att övertygande visa på denna fördel kräver en helt annan sorts argumentation och genomgång av ett tämligen komplext material. Här skulle resas frågor om för- och nackdelar med en offentlig sektor som upphandlare snarare än utförare, om stordriftsfördelar, behovet av specialisering, etc. Samtidigt är det enkelt att konstatera att dagens officersutbildning, som i stora stycken närmast liknar en samhällsvetenskaplig utbildning vid våra universitet, är mer än 20 gånger så dyr som en sådan utbildning. Man kan också konstatera att den amerikanska officersutbildningen är betydligt bättre integrerad i det allmänna universitetssystemet.

Löfstedt citerar Björn von Sydows utredning, men jag håller naturligtvis med om att ”forskning och utveckling inom försvarsområdet behöver förstärkas”. Hela min text kan läsas som en sådan uppmaning. Det jag ville ifrågasätta var ju möjligen organiseringen av den forskningen och utvecklingen. Framför allt ville jag ifrågasätta det revirtänkande som genomsyrar von Sydows utredning, till exempel den gamla ”sanningen” att försvarets teknik måste (kan) vara överlägsen civilsamhällets.

Sverige har hamnat efter i digitaliseringen. För varje dag blir det mera uppenbart hur verksamheter som krisberedskap, sjukvård, utbildning, transporter, energiförsörjning, etc., skulle kunna utvecklas och effektiviseras med hjälp av digitala plattformar och den samverkan som plattformarna möjliggör. Revirtänkande är just en viktig anledning till att utvecklingen går så långsamt. Min text var i första hand ett upprop till försvarsvänner att ta digitaliseringen på större allvar, se tydligare både dess utmaningar och möjligheter. Att utveckla försvarsmaktens digitala kompetens är en nödvändighet, men på sikt tror jag också att vi kommer att se ett mindre revirkänsligt, mer plattformsorienterat försvar.

Samhällsrevolutioner förändrar villkoren för professioner. Den industriella revolutionen gjorde slut på det medeltida skråväsendet. Den militära professionen har en lång och intressant historia. Jag är övertygad om att den har en minst lika spännande framtid, men jag tror att den framtiden inte finns i isolering från civilsamhället utan tvärtom i en allt större integration.

 
Författaren är professor i informationsteknik vid Göteborgs universitet.

Bergmans boktips

av David Bergman
Foto: Matte Lundgren

Foto: Matte Lundgren
Sommaren hör läsningen till. Det är säkerligen många med mig som nu på semesterns första dagar lägger sig i hängmattan, solstolen eller på stranden och sträcker sig efter den pocketbok man så länge velat, men inte funnit tid att läsa. Den skönlitterära läsningen är självklart bra för avkoppling, men den kan också i allra högsta grad inspirera, motivera och utveckla militärt intresserade på alla nivåer.

Att läsa skönlitterärt är nyttigt av flera anledningar, inte minst i att kunna se framåt och utveckla vår egen profession. William Gibson myntade exempelvis begreppet Cyberspace när han 1984 kom ut med sin klassiska science fiction-roman Neuromancer. Men fördelen med olika typer av skönlitteratur är inte främst att den är förutsägande, utan att den är utmanande. Den utmanar våra tankar och tvingar oss att ifrågasätta våra egna antaganden och förutfattade meningar om hur saker ska vara. Den lär oss att hur bra en grundläggande analys än är så kommer fantasin och förmågan att ibland tänka utanför ramarna ofta att avgöra vem som blir framgångsrik, oaktat om det är i affärsvärlden eller på slagfältet.

Den svenska skönlitteraturen med militärt tema har länge varit näst intill icke-existerande. Det har funnits ett glapp mellan 80-talet klassiska Operation Garbo-trilogi som Christiansson, Hugemark & Dörfer gav oss till de böcker som kommit nu de senaste åren. De flesta som läser detta känner säkerligen till böckerna av de duktiga författarkollegorna Robert Karjel, Lars Wilderäng, Kaj Karlsson, Chris Berg, Anders Jallai & Erik Lewin. De som inte redan gjort det kan se fram emot att ha deras böcker kvar att läsa. Bland de senare tillskotten kan glädjande ses Anna Tell med sin debut Fyra dagar i Kabul samt Björn Andersson och Tommy Jeppssons Gotland Befriat som avslutar deras trilogi om när kriget kom till Gotland.

Jag fick en gång frågan om vad som ligger bakom ”syndafloden” av svenska författare av technothrillers som debuterat de senaste åren. Mitt svar är att jag inte ser någon syndaflod alls, möjligen en sakta droppande kran där det tidigare inte kommit något alls. Vi lever i en tid när det kommer cirka 400 nya kokböcker varje år, och ändå verkar vi svenskar ha hunger kvar efter mer litteratur om grillning och matlagning. Vi kan säkert anta att det finns en god mån innan vi närmar oss 400 författare av militära techno-thrillers i Sverige och marknaden är mättad. Att även de övriga kollegorna inom genren säljer bra visar dessutom tydligt att det finns ett stort läsintresse, även utanför den inre målgrupp som med kärlek brukar kallas möp:ar. Förhoppningsvis kan detta inspirera än fler dugliga aspirerande skribenter att ta tag i och förverkliga sina egna projekt i en genre där jag hoppas få se än fler duktiga författare framgent.

En allt mer populär tradition för militära chefer på senare år har varit att ge ut läslistor med sina tips, som ofta även innehållit exempel på skönlitterära verk. Sådana listor orsakar alltid diskussioner. Ofta innehåller de många guldklimpar men får också ofta kritik för att fokusera för mycket på en epok, ett perspektiv eller en viss typ av författare. Detta är i viss mån naturligt. Listor med ett specifikt syfte blir per definition exkluderande och starkt återspeglande de värderingar och det syfte som finns hos den som prioriterat listan. Men samtidigt är denna debatt i sig positiv, då de alltid för bildningen framåt. Och om två soldater bråkar om vilken bok som mest förtjänar att finnas på en lista känner jag mig ärligt talat mest nöjd med att de läst och reflekterat över båda.

Självklart kan jag inte vara sämre än att ge några skönlitterära lästips för militärt intresserade att ta sig an i hängmattan. Den som drar efter andan för att indignerat påpeka att Red Storm Rising, eller någon annan given klassiker i möp:ens bokhylla, inte finns med högt upp kan andas ut i försäkran att listan varken gör anspråk att vara vare sig rangordnande eller allomfattande. Förhoppningen är snarare att den militärt skolade eller intresserade skall hitta något nytt som ännu inte är en naturlig del i deras bokhylla som kittlar fantasin på ett nytt sätt under några timmar i hängmattan.

  • Orson Scott Card – Ender’s Game
  • Eric L. Harry – Arc Light
  • Alistair Maclean – M.S. Ulysses
  • W. Singer & August Cole – Ghost Fleet
  • David Morrell – Tvekampen / First Blood
  • Michael Z. Williamsson – The weapon
  • Robert Heinlein – Starship Troopers
  • Ralph Peters – Red Army
  • David Weber – On Basilisk Station
  • Brian Haig – Secret Sanction

Men om ni redan läst allt? Då kan ni antingen ta tiden att läsa om en vältummad favoritpocket, sätta er ner och komponera en egen lista över tips eller också ladda ner och läsa ”Berättelsen om Operation Garbo” som Bo Hugemark skrev ihop för några år sedan. Helt oaktat, ha en skön läs-sommar.

För den invigde: The enemy gate is down!

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Hackerdrönare – ett cyberhot mot vår säkerhet

av Magnus Sjöland

Foto: Shutterstock.com

Hackerdrönare utgör ett tilltagande problem. Foto: Shutterstock.com

U S Department of Homeland Security har gått ut med en varning för hackerdrönare, därför tänkte jag också göra det så att du blir medveten om hotet och vad det innebär. Jag vet inte om det finns något svenskt ord för dessa drönare och översatte det amerikanska Danger drone, med hackerdrönare.

Det största hindret för hackers som vill komma åt isolerade och mycket säkra nätverk, är ofta staket, murar och andra former av fysiska hinder. Om en hacker står utanför ett skyddsobjekt med en dator bli denne snabbt misstänkt och i vissa fall åtalad och satt i fängelse. Vi talar i detta fall om kärnkraftverk, hamnar, gruvor, militära anläggningar och andra anläggningar där det kan finnas intresse för spionage eller sabotage.

Nu finns speciellt utrustade hackerdrönare att köpa på nätet för ca 5 000 kronor, speciellt utvecklade för att bryta sig in i datorer och nätverk. Dessa är utrustade med de vanligaste programvarorna för hackers, dator och antenner. Dessa drönare kan nu, utan att någon uppmärksammar dem, cirkla utanför skyddsobjekten och ställa till stor skada.

Jag har hört rykten om attentat, utan att ha fått dessa verifierade. Men jag kan nämna några möjliga scenarier:

  • Vid tankning av fartyg så stängs inte tillförseln av bränsle av till fartyget, utan hamnen blir full av bränsle som sedan antänds.
  • Containerfartyg som lastar av containrar med obemannade automatiska kranar, styrs om så att containrar lastas av i fel ordning så att antingen fartyget bryts itu eller välter runt.
  • En gruva med automatiska obemannade fordon, där fordonen körs över kanten och förstörs.
  • Känslig information i hemliga nätverk kan avlyssnas.
  • Drönare används för att hitta säkerhetsluckor.
  • FBI har gått ut och varnat för att kriminella använder drönare i ökande omfattning för att förbereda brott genom att kartlägga både polisens arbete och hitta mål att attackera.

Listan kan göras lång, detta är exempel så att du skall förstå hotet bättre.

Dessa attacker är ofta svåra att utföra utan att bli sedd, men med hackerdrönare finns nu en ny möjlighet att med minskad risk för upptäckt utföra olika operationer. De billigaste drönarna kan hanteras på avstånd upp till 2 km, med extrautrustning i form av GPS, kan operatören sitta ännu längre bort.

Nu vet du om hotet och har därför större möjlighet att upptäcka och avvärja det.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA.

Vår första ”försvarslinje” behöver stärkas

av Nils Daag

Vi måste stärka vår säkerhetspolitiska analysförmåga på medellång sikt:

Sällan eller aldrig har så många processer pågått som direkt påverkar Sveriges säkerhet i vidaste mening. Nya utmaningar som klimat, migration, cyber, terrorism, populism har uppkommit samtidigt som gamla hot, inkl militära, har återuppstått. De internationella spelreglerna ifrågasätts och snabba förändringar äger rum i de relativa styrkeförhållandena, ekonomiskt, politiskt och militärt. Inte minst måste vi analysera konsekvenserna av maktförskjutningen till Asien och USA:s minskade intresse att ta ansvar för europeiskt säkerhet.

Säkerhetspolitik brukar definieras som utrikespolitik plus försvarspolitik. Idag råder bred enighet om att försvaret behöver stärkas med åtskilliga miljarder. Några motsvarande krav finns inte beträffande UD. I själva verket krymper förmågan relativt sett allteftersom de nya utmaningarna  inte kompenseras på resurssidan. Det är inte bara metoderna och resurserna som skiljer de bägge delarna av säkerhetspolitiken åt. Försvarspolitiken har planeringshorisonter som sträcker sig över decennier. Svårigheterna att förutse framtiden har gjort att det svenska försvaret ofta varit ”ur fas” i förhållande till storleken och karaktären på hoten och utmaningarna. Som allra svagast, möjligen med undantag för dagsläget, var det åren före Andra världskrigets utbrott. Och i modern tid har vårt försvar aldrig varit så starkt som de tidiga efterkrigsåren. När det på 1990-talet krävdes kvalificerade internationella insatser var inriktningen nationellt försvar. Och idag handlar det i första hand om en återgång till ett territorialförsvar om än med förstärkt bilateralt samarbete.

Utrikesförvaltningen möter utmaningar av ett annat slag. Medlemskapet i EU i förening med  krympande resurser har tvingat UD att fokusera på det kortsiktigt operativa. Samtidigt sköljer ett enormt informationsflöde över oss. Att snabbt sortera ut det för Sverige relevanta blir en central uppgift. Därutöver finns föga tid för brett strategiskt tänkande. Ett sådant skulle, utöver mer resurser, kräva utökad samverkan inom regeringskansliet och med myndigheter och organisationer. Och, inte minst, att vi lär av erfarenheten och misstagen.

Det finns helt klart ett säkerhetspolitiskt planeringsbehov i perspektivet fem-tio år, där UD skulle kunna spela en central roll, gärna i nära samverkan med andra departement, myndigheter och organisationer som FOI och UI. Det var länge sedan UD förlorade sitt monopol på utrikespolitiken. Men genom att systematiskt samverka med andra kan man bidra till att stärka Sveriges förmåga att inhämta information, analysera  denna och, inte minst, prioritera. Det finns fortfarande en tendens att söka göra allting. Kraftsamling på ett begränsat antal områden skulle ge bättre genomslag för svensk säkerhetspolitik. Exempelvis bör man  noga överväga hur de omfattande resurser som varit insatta för att stödja vår plats i FNs Säkerhetsråd kan utnyttjas framöver.

En löpande process behövs, där Sveriges roll och prioriteringar och nödvändiga resurser på säkerhetspolitikens område analyseras mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Inriktningen bör vara medelfristig, d v s i intervallet mellan det dagsoperativa och försvarsplaneringens decennieperspektiv. Analysen bör självfallet innefatta vår roll i EU och i olika multilaterala fora. Formen för denna process kan hämta inspiration från försvarssektorn, t ex Försvarsberedningen eller KKrVA nyss avslutade studieprojekt, Krigsvetenskap i det 21 århundradet (KV 21), eller kanske snarare ”Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv (SES)”, som inleds i höst. Upplägget innefattar då bl a en rad seminarier etc, där man systematiskt tillsammans med samarbetspartners går igenom olika  frågor och redovisar dessa  i kortare papper, intervjuer och artiklar som samlas i ett slutdokument. Därmed kan man tidigt upptäcka trendförändringar och förstärka kontakterna utåt, vilket är lika viktigt som den formella slutprodukten. Formuleringen  ”utrikespolitiken är vår första försvarslinje” skulle ges ett mer konkret innehåll.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Sverige och Baltikum

av Bo Hugemark
De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com

De baltiska staternas flaggor – Lettland, Litauen och Estland. Foto: Shutterstock.com.

I år fyller Estland, Lettland och Litauen 100 år.

Så talade Sveriges statsminister, liberalen Nils Edén, när han 1918 klargjorde sin inställning till Sveriges relationer till de nyfödda baltiska staterna:

”Särskilt för Sverige ligger en fara i att engagera sig med dessa baltiska provinser. Jag tror att de har mycket små utsikter att få oberoendet erkänt, men även om det skulle gå på den bogen tror jag icke att det kommer att ha bestånd. De komma i krig med ett återupprättat Ryssland. Vi skulle komma i krig om vi vore med i denna sak.”

Många försvarare av den svenska allianslösheten tycks ha dessa statsmannaord som ledstjärna. Om vi bara låter bli att engagera oss för våra grannländer kan vi leva i splendid isolation. De som hävdar att Sverige och länder på andra sidan Östersjön har en ödesgemenskap är krigshetsare. Sverige ska försvara sig själv, punkt slut. Men även en del NATO-anhängare drar sig för att lägga för stor vikt vid Baltikum-engagemanget, måhända av rädsla för att anklagas för Karl XII-mentalitet. (Som svenska flottan tillskrevs under det kalla kriget när den ville öva ost om Gotland).

Det som isolationisterna bortser från är att vår officiella doktrin nu är den helt motsatta mot Nils Edéns. Solidaritetsförklaringen av år 2009 säger:

”Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”

Detta avfärdas av isolationisternas med tre argument

  • Doktrinen är bara en pappersprodukt, den betyder ingenting, en svensk regering kommer aldrig att ge sig ut på sådana äventyrligheter.
  • Vi har inga resurser för att kunna svara upp mot ett löfte att ge militärt stöd.
  • Doktrinen är farlig, den ökar risken för att i onödan dras in i krig

Det ligger en del i de två första argumenten, beroende på politiska försummelser under många år.

Jag höll våren 2017 ett föredrag för ett femtiotal försvarsintresserade pensionärer. Ämnet var Sveriges roll i Östersjöområdet. Självklart ägnade jag stor del åt Solidaritetsförklaringen. Som avslutning frågade jag: ”Hur många av er kände till Solidaritetsförklaringen?” Tre (3) händer höjdes.

Flera insatta personer vet att berätta att det finns stora kunskapsluckor – för att inte säga svarta hål – även bland politiker på riksdagsnivå. Och allt som oftast hör och ser man i medier folk tala om Sverige som en neutral nation.

Det är naturligtvis ett gravt misslyckande för ansvariga politiker. Eller är det medveten försummelse? Att folk fortfarande tror att vi är neutrala är ju praktiskt för politiker som vill bevara allianslösheten. Att tala högt om att vi ska vara beredda att ta emot och ge militärt stöd skulle kunna få folk att fundera: ”Oj, varför är vi då inte med i NATO?”

Oavsett skälet till försummelsen är den allvarlig, på flera sätt.

I Akademiens studie av Solidaritetsförklaringen 2011, Till bröders hjälp, formulerade jag tre slagord, betecknande villkoren för Solidaritetsförklaringens trovärdighet: Förband, Förberedelser och Förankring. Den sistnämnda är vital, och det är framför allt här det brister.

Förankring hos allmänhet och politiker är en förutsättning för tillräckligt snabba beslut i en krissituation. Som det nu är skulle isolationistiska tendenser säkerligen uppträda i en kris. Vi såg reaktionerna inför övningen Aurora. De skulle knappast bli mindre om det fanns en konkret ”fiende” som det gällde att inte ”provocera”.

Isolationisternas andra argument ligger det också en del sanning i. Dels till följd av mer än två decenniers vettlösa nedrustning av försvaret (slagordet Förband) dels till följd av allianslösheten som omöjliggör tillräckliga Förberedelser.

Men en del har gjorts för att minska dessa svagheter. Återupprustningen av Gotland är en nödvändig förutsättning för att möjliggöra allierad hjälp till Baltikum. Värdlandsavtalet och samövningar av typen Aurora eller kommande hösts Trident Juncture underlättar samordning med allierade i en kris.

Därmed över till isolationisternas tredje argument, som är helt verklighetsfrämmande. För 100 år sedan, på Nils Edéns tid, kunde man hoppas på att isolationism skulle skydda Sverige från krig. Förhoppningarna slog också in, med en blandning av tur och eftergifter, när kriget till sist kom till Norden. Om vi hade engagerat oss militärt för de baltiska staterna kanske vi tvingats välja mellan pest och kolera, alliera oss med Stalin eller Hitler.

Idag är förutsättningarna helt annorlunda. Krigstekniken vet inte av nationsgränser. Geopolitiska förhållanden och krigsteknikens utveckling innebär att Norden och Baltikum är ett sammanhängande strategiskt område.  ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land”, uttrycks det i Solidaritetsförklaringen.

Dessutom har vi på många sätt redan valt sida i konflikten mellan demokrati och en alltmer auktoritär och aggressiv rysk regim med revanschistiska instinkter och oförutsägbart agerande. En regim som redan nu jobbar med att underminera de baltiska staternas självständighet.

Om konflikten övergår i krig dras vi in. Och då har vi har en nyckelroll i försvaret av Baltikum. Omvänt bör vi idag och framgent främja fred och stabilitet genom egen upprustning och engagemang i en krigsavhållande strategi för Östersjöområdet.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Efter valsegern: Erdogan ensam herre på täppan, men vad händer nu, vart går Turkiet?

av Michael Sahlin
Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan. Foto: Sasa Dzambic Photography / Shutterstock.com
Sammanfattning; Segern både i presidentvalet och (med förbehåll) i parlamentsvalet nyligen innebär att Turkiets sedan 2003 starke man, Recep Tayyip Erdogan, nu lyckats forcera det sista (eller näst sista om man beaktar det utestående lokalvalet nästa år, eller tidigare) i etablerandet och konsoliderandet av det presidentsystem – som i allt väsentligt innebär enmansvälde – han länge och metodiskt eftersträvat. Han har nu låtit sig formellt krönas och har redan hunnit rivstarta genom ett antal dekret dels om fortsatta utrensningar av misstänkta opponenter, dels om en ny, till det nya systemet anpassad statsstruktur och om den nya handplockade regeringen. De frågor som nu uppstår, givet att absolut makt också innebär absolut ansvar, gäller Turkiets styrbarhet under nya betingelser – främmande för både stora delar i den turkiska politiska kulturen och partners och allierade i väst – och hur stabilitet ska kunna etableras och Turkiets begynnande ekonomiska kris hanteras. Inom utrikespolitiken torde gälla att Erdogans utstakade mål om att per jubileumsåret 2023 ha etablerat ”The new Turkey”, ekonomiskt, politiskt och kulturellt, innebär en rätt säker prognos om fortsatt problematiska relationer, i alla riktningar. Och både för västvärlden, som USA och EU, och Turkiet handlar det om att hantera ett svårartat dilemma: att kanske vilja, men knappast kunna tala klarspråk om en process av isärglidande, med stora men väsentligen okända geopolitiska implikationer. Att äta kakan men ändå ha den kvar. Om det går.

Inledning: Valet/valen, dess förspel och efterspel

”Saul har slagit sina tusen, men David har slagit sina tiotusen” (1 Samuelsboken 17)

Muharrem Ince vann sina 15 miljoner väljare, rekordhöga 30,5 %, men Recep Tayyip Erdogan vann sina dryga 23 miljoner, 52,3 %, och därmed det förstärkta presidentämbetet, medan övriga kandidater hamnade långt därunder, den fängslade fd HDP-ledaren Demirtas på 8,4 och Meral Aksener, ledaren för det nya turknationalistiska IYI-partieth (som tidigare troddes kunna på allvar utmana Erdogan), på försmädliga 7,3. Samtidigt lyckades Erdogan, tillika ledaren för det styrande AKP, i valtekniskt samarbete med det turknationalistiska ”moderpartiet” MHP, bibehålla majoriteten i det nu utvidgade parlamentet, trots att AKP tappade den egna majoritet man återerövrade i novembervalet 2015, efter förlustvalet i juni samma år.

(Valsociologiskt utvisar valresultatet också en annan sak av indikativ betydelse: att styrkeförhållandet mellan Turkiets samlade nationalistiska krafter, islamnationalistiska AKP plus sekulärnationalistiska MHP plus dess utbrytarkonkurrent IYI samt ett antal småpartier, och de samlade sekulärliberala krafterna till vänster om mitten, inkl CHP, pro-kurdiska HDP och ett antal småpartier är anmärkningsvärda 70-30!)

Valresultatet betyder dels att Erdogan nu har forcerat det sista, eller rättare näst sista, hindret på vägen mot det systemskifte – till presidentstyre ”a la turca”, d v s fritt från demokratiskt nödvändiga checks and balances, han länge eftersträvat, dels att ett gnisselfritt genomförande av systemet och den förda politiken dock påverkas av det mått av MHP-beroende som valresultatet innebär (i sig en synnerligen dålig nyhet vad gäller den kurdiska frågans fredliga lösning). Men redan nu framkommer att Erdogan förvisso inte har tänkt sig att länge sitta i MHP-ledaren Bahcelis knä – köpslagan om förvärv av besvikna parlamentariker från andra partier pågår, AKP behöver 6 nya mandat för att nå 300 gränsen och egen majoritet i det nya 600 mandat parlamentet.

Lokalvalen i mars 2019 (?) återstår

Och apropå köpslagan: det finns ju faktiskt en etapp kvar i maktkonsolideringsprocessen, de lokalval som författningsenligt skulle/skall äga rum i mars 2019, halvåret innan president- och parlamentsvalen (som författningsenligt skulle äga rum i november det året) – men det var detta som plötsligt ändrades genom Erdogan-Bahcelis överraskande beslut att i stället ta de centrala valen först, bums här och nu, och först sedan köra lokalvalen, kanske på tidtabell, kanske tidigare, inget vet nu. Tidigare var Erdogans oro – i ljuset av nej-sidans framgångar i storstäderna i folkomröstningen om författningsändringen – att hegemoniförluster i Istanbul, Ankara, m fl storstäder skulle ge oönskat momentum inför och i de centrala valen, alltså ändrad turordning, men nu gäller oron att lokalvalen – kanske främst till följd av rådande och hotande ekonomiska kris – ska ge oppositionen en revanschmöjlighet som kan hota eller i varje fall demoralisera, delegitimera och defamera det centrala systemskiftet. Makten över Istanbul, Ankara och Izmir, m fl är viktig, inte minst ekonomiskt. Och otänkbart, ett vitalt kort i korthuset, för autokraten Erdogan att släppa ifrån sig.

Men i jämförelse med valresultatets objektiva, faktiska utfall och Turkiets nu legaliserade systemskifte, till ett politiskt system som mer liknar autokratier i Mellanöstern än liberala demokratier i väst (konstituerande grundvärden både i EU och Nato!), betyder efteranalyser om partitaktiska turer och överdrivna oppositionsförhoppningar skäligen lite. Med systemskiftet har Erdogan full kontroll på hela den civila och militära statsapparaten, samtidigt som president- och partinära kretsar och krafter dominerar i affärslivet och civilsamhället, inklusive akademia, utbildningsväsendet och medievärlden. Den nya författning som förra året folkomröstades igenom, under fortsatt undantagstillstånd och andra demokratiskt och rättsstatligt absurda undantagsformer, gör att systemet och presidenten nu är immuna mot demokratiska förändringar, fram till nästa val om 5 år, givetvis med stora frågetecken beträffande betingelserna för trovärdiga val då, och efter ny valseger då kan Erdogan regera vidare i ytterligare 5 år, t o m längre om nytt undantagstillstånd och/eller nyval sker dessförinnan. Det handlar alltså i praktiken om ett presidentämbete på livstid, och med i praktiken obegränsade presidentiella maktbefogenheter: ”The new Turkey”, som det heter, i kretsar som gärna påpekar att Erdogan nu även i termer av maktinnehavets varaktighet överträffat den tidigare landsfadern Kemal Ataturk.

Samtidigt gäller alltjämt den även för autokratier (motsv) mycket speciella omständigheten att Erdogan bevisligen inte är hela Turkiets president och starke man, i val efter val har inför befolkningen och omvärlden visats att ca hälften av den turkiska (och kurdiska) befolkningen inte accepterar Erdogans ledarskapsambitioner, hur mycket Erdogan i sin politiska retorik än utmålar och legitimerar sig som sprungen ur och representant för ”folket” eller ”nationen”. Detta borgar för fortsatt polarisering och fortsatt instabilitet, och fortsatta makroekonomiska bekymmer, även om det just nu råder stor ovisshet om vad den politiska oppositionen och civilsamhället nu ska ta sig för, berövade alla möjligheter till meningsfull opposition. Och även Turkiets vänner och allierade i västvärlden torde nu, efter Erdogans ”slutliga” valseger, vara tämligen villrådiga i vad man nu ska ta sig för. Det reella inflytande, länge litet och minskande, nalkas nu nollpunkten, samtidigt som man observerar tecken på att Erdogan och hans ”nya” Turkiet är i färd med en betydande utrikespolitisk omorientering, i rysk riktning.

Men man bör också understryka att det turkiska (dubbla) valresultatet får en speciell och uppenbart ominös innebörd för alla dem som redan drabbats, och fortsatt kommer att drabbas, av den vredgade, hämndlystna erdoganska järnnäven, alla de som – anklagade för allehanda terrorbrott utan trovärdig juridisk process – fängslats, arresterats, dömts, avskedats, flytt landet, osv, osv, med andra ord alla de som inte kan hoppas på upprättelse och legal normalisering förrän den turkiska regimens styrande berättelse välts omkull , berättelsen om frälsaren Erdogans heroiska kamp mot en ondsint omvärlds och inhemska medlöpares och terroristers stämplingar mot regimens och landets – och Ledarens storhet. Många är de som skulle vilja fly – eller rösta med fötterna, även om man inte är terrorutpekad – men få är de som har möjligheten. Häri finns en reservoar av både förtvivlan, desperation och hat. Och Erdogan, som före valet utlovade undantagstillståndets hävande – det behövs knappast i det nya systemet – utlovade redan i sitt segertal fortsatt kamp mot terrorismen i alla dess former (!).

Fortsatt utrensningskampanj

Ty följande har regimen även efter valsegern fullföljt den utrensningskampanj som efter kuppförsöket 2016 nådde jämförelsevis unika nivåer. Sålunda bekantgjordes genom ett nytt undantagstillstånddekret i början av juli nya utrensningar, bl a av 9000 poliser, utöver de tiotusentals som arresterats eller avskedats senaste åren. Tillgången på bl a misstänkta Gulen-sympatisörer tycks outtömlig och i omvänd proportion till tillgången på poliser att utföra alla dessa repressionsinsatser, om än forcerad, politiserad nyrekrytering pågår, fl ö även inom den utrensningsurlakade (men i Syrien- och Irakoperationerna hårt engagerade) militären. Just när detta skrivs meddelas ytterligare uppgifter om innehållet i det nya presidentdekretet: avskedande av otroliga 18 500 statligt anställda, poliser, militärer och akademiker, stängande av 12 föreningar, 3 tidningar och en TV station, allt och alla med hänvisningen till misstänkta kopplingar till Fethullah Gulens konkurrerande, kuppanklagade sunnimuslimska rörelse.

Erdogan har sedermera skapat sig en omfattande repressionsapparat, inklusive ett varselsystem via Turkiets 90 tusen moskéer. Och regimberättelsens hegemonianspråk gäller också med polisiär-juridisk retroaktivitet. Parallellt med jakten på regimmotståndare i nuet pågår för fullt uppgörelser med det förflutna; härom dagen dömdes till livstid utpekade ansvariga för 1996 års ”post-modern coup” mot Erdogans andlige företrädare Necmettin Erbakan. En kuriositet därvid är att flera av de dömda ingick i den krets som senare skulle dömas – och långt därefter frias – till motsvarande maxstraff i de nu påstått Gulen-inspirerade skandalrättegångarna (Ergenokon och Bayloz). Historien skall nu skrivas på den förhärskande regimberättelsens villkor.

Turkiets styrbarhet under nya betingelser

Och så detta: frågan blir nu hur Turkiet från och med systemskiftet skall kunna/låta sig styras med det originella sätt som nu gäller. Absolut makt korrumperar absolut, som det heter, det är en sak – med utrikespolitiska implikationer (Zarrab-rättegången i USA, en längre historia).

Men absolut makt innebär också absolut ansvar – hur mycket Ledaren än må söka syndabockar vid inre eller yttre tillkortakommanden. Styrbarheten under enmansvälde handlar dels och främst om ekonomin – allsmäktighet hemma betyder inte kontrollmakt över det internationella kapitalistiska systemet med alla dess investorer, penningplacerare och andra aktörer – och dels om politisk stabilitet, som förutsätter en fungerande ekonomi som förutsätter att de utländska ekonomiska aktörerna bedömer Turkiet som långsiktigt stabilt, och rättssäkert. Här inryms komplexa samband och en betydande osäkerhet rörande Turkiets styrbarhet under enmansvälde. Kalabaliken senare år och inför senaste val har försatt den utlandsberoende turkiska ekonomin i ett prekärt läge, med ett ras för turkiska liran jämfört med dollarn på 20 % bara i år samtidigt med en inflation som nalkas 15 % nivån och ett bytesbalansunderskott på rekordhög nivå jämfört med alla andra s k ”emerging economies”. Erdogan lyckades hålla dessa larmsignaler borta från valkampanjen med känd demagogi, men det håller bara länge, nu när valet vunnits och makten och ansvaret är ett.

En tillbakablick: Olika skeden i framväxten av Erdogans ”Nya Turkiet”

En redovisning av de regionala (och globala) konsekvenserna av den turkiska utvecklingen underlättas av en kort tillbakablick: hur gick det till när Turkiet förvandlades från Ataturks skapelse, den hårdfört sekulära och västorienterade statsbildningen (Nato sedan 1952, i anslutning till Truman-doktrinen och Koreakriget, EU-kandidatur sedan 1999, mm) till Erdogans ”nya Turkiet”, kännetecknat av sunni-islamistisk inre och yttre orientering, auktoritärt enmansvälde och aktivistisk, ”neutralistisk” utrikeshållning med inslag av ”neo-osmanism”? Och hur gick det till när Erdogans Turkiet förändrades från läget åren 2002-2010, då det ekonomiska undret inträffade, EU-tillvända reformer aviserades och Obama och andra såg Turkiet som mönsterexemplet på förenligheten mellan islam och liberal demokrati, till läget fr o m 2013 och framöver då Turkiet stegvis tappade i demokrati och rättsstatlighet och i tilltro/anseende i västvärlden, med EU-medlemskapsperspektivet alltmer illusoriskt?

Båda frågorna är naturligtvis stora och svåra och sammansatta, utrymmeskrävande att fördjupa sig i. Men de aktualiserar den nu högaktuella och extremt viktiga frågan om ”det nya” Turkiets samhälleliga och utrikespolitiska vägval: vad är Turkiet, vart går Turkiet?

Ataturks visioner och tillkortakommanden: kemalism versus islamism och separatism

När Ataturks moderna Turkiet – efter det första världskrigets katastrofer, uppgörelserna med grannlandet Grekland och de olika fredssluten, Sèvres respektive Lausanne – var det då ”nya” Turkiet ännu etniskt och religiöst blandat, kristna greker, syrianer och armenier, muslimska och sekulära kurder, utöver den muslimska turkiska majoriteten, dock uppdelad mellan främst sunni och alevi (en minoritetsgruppering med shiarötter). Ataturk och hans närmaste genomdrev, med hårdnande metoder, att det ur denna mosaik skulle framväxa en modern, västinriktad och sekulär stat, dialektiskt resulterande i en mängd sprickbildningar och konflikter, påspädda av det kalla krigets polarisering öst-väst, vänster-höger. Tendensen under 1900-talet var att den ”kemalistiska” regimen dels fick allt svårare att finna stabila former för den parlamentariska demokratin (sedan den införts 1950), dels – och trots återkommande militärinterventioner – fick allt svårare att hålla stånd, och i former som var acceptabla för västvärldens demokratiska opinioner, mot trippelhotet kurdisk separatism, framväxande islamism (”á la Turca”) och höger- och vänsterextremism.

Anknytningen till västliga eller västdominerade strukturer (Europarådet, OSSE, EU, Nato) utgjorde härvidlag ett tveggat svärd, både en tillgång och en barlast. Och efter 1990-talets konvulsioner stod det klart att det inte var möjligt att med parlamentarisk-demokratiska medel hindra ”islamisterna” från att ta makten, först Necmettin Erbakan (som trängdes bort genom 1996 års s k ”post-moderna” kupp), och så efterföljaren Erdogan, han som idag har styrt Turkiet i 16 år och nu kan reagera vidare, med oinskränkt makt, i ytterligare minst 10 år, efter en ny valvinst. Och förutsatt att den enastående hårt arbetande 64-åringens hälsa står honom bi. Det skall här tilläggas att dagens Turkiet är ca 99 % muslimskt, med en sunnimajoritet och en alevi-minoritet – och en etniskt turkisk majoritet och en kurdisk (m fl) minoritet.

År 1999 blev Turkiet kandidat till EU-medlemskap, ett år annars av stor dramatik, med jordbävningar, en dramatisk kulmen på 90-talets smutsiga krig mot kurdiska PKK, fängslandet av PKK-ledaren Öcalan, starten på en försoningsprocess med Grekland, m m, och begynnande ekonomisk kris. Det desillusionerade turkiska folket straffade de statsbärande, inbördes ständigt kivande partierna och lade sin röst i stället på det nya partiet AKP, ett reformerat islamistiskt parti med ekonomiska och demokratiska reformer och EU-närmande som huvudbudskap. Bushs Irak-äventyr blev sedan ett bakslag i den nya turkiska regimens västnärmande – en knapp majoritet i parlamentet sade nej till amerikanska krav på turkiskt territorium som andra anfallsriktning i angreppet på Saddams Irak, något som ledde till allvarliga om än till dels övergående störningar i den turkisk-amerikanska relationen.

De goda åren, och konflikternas år

Sammantaget inledde dessa utvecklingar till en period, 02/03 – 2010/11, av stark tillväst både i den turkiska ekonomin och i Turkiets image och ställning i västliga huvudstäder. Vi talar alltså här om läget innan Arabvåren och innan Syrien-krigen, och vi talar om en regim som uppvisade vilja och potentiell förmåga att även få till stånd en fredlig lösning på den kurdiska fråga som sedan 1984 hade sett PKK ta till väpnat våld för sin sak. Ytterligare ett försök skulle sedan göras åren 2013-15, men då i en annan kontext och med en tragiskt utgång.

Men denna ”lyckliga” period bevittnade samtidigt en uppgörelse mellan de nya politiska makthavarna och företrädare, civila och militära, för den politiskt detroniserade kemalistiska hegemonin. Oppositionsvarningar för att premiärminister Erdogan och hans AKP-maskin (som genom sin folkliga appell lyckades utmanövrera motståndet i val efter val) anklagades för att ha en ”dold (islamistisk) agenda” men dessa varningar förklingade ohörda västerut, liksom de uppenbart legalt orimliga skåderättegångar – ”Ergenokon” och” Bayloz” – som skedde i samarbete mellan AKP och Fethullah Gulens rörelse som via omfattande utbildningssatsningar lyckats infiltrera polis-, domar- och åklagarpositioner. Detta samarbete kom att senare urarta i konkurrens som blev konflikt som blev terrorkrig. Och dagens utrensningar utförda av den till synes vinnande parten, AKP.

Detta var bakgrunden till de senaste årens turbulenta utveckling; 2013 års Gezi Park-demonstrationer (som Erdogan valde att slå ner med polisiärt våld), korruptionsskandalen 2013/14 (som Erdogan valde att benämna ett kuppförsök av dem som senare, med benämningen ”FETÖ”, skulle stämplas som terrorister och förtjäna att jagas landet och faktiskt världen över), 2015 års parlamentariska kriser och återupptagna PKK-krig, det förskräckliga året 2016 med skrämmande bombattentat, det spektakulära, misslyckade kuppförsöket och därefter följande accelererande utrensningskampanj, och så åren 2017/18 med demokratisk och rättsstatlig kräftgång, folkomröstning och nu senast valen för att införa det nya presidentsystemet enligt Ledarens anvisningar – och i anslutning till dessa förlopp alltmer försämrade relationer både till EU och enskilda EU-länder och till USA, i hög grad kopplat också och inte minst till den syriska och irakiska dramatiken.

Minnet må vara kort, men det måste understrykas att det handlade om en extraordinär, omskakande händelseutveckling.

Turkiet, EU och migrationskrisen

Åren 2015/2016 var som vi minns också för Europa dramatiska år, med den främst av Syrienkrisen utlösta migrationsvågen via Turkiet och Grekland och norrut genom Europa. ”Wir schaffen das” sade Angela Merkel, med politiska konsekvenser än idag, och initierade tillsammans med dåvarande turkiske premiärministern Davutoglu ett avtal EU-Turkiet, i mars 2016, en paketöverenskommelse med många komponenter, flera ännu inte implementerade, men med syfte och faktiskt utfall att det satte nästan stopp för den livsfarliga båttrafiken över Egeiska havet och kraftigt dämpade inflödet in i Europa. Den allmänna relationsförbättring som överenskommelsen kunde ha lett till omintetgjordes senare på året av kuppförsöket och dess demokratiskt alarmerande efterspel. Och mellan migrationsavtalet i mars och kuppförsöket i juli hade den turkiska politiken främst kommit att handla om förhållandet till Svarta havsgrannen Ryssland och den ohållbara situation, ekonomiskt och Syrienpolitiskt, som Turkiet hade försatts i med anledning av Putins bestraffningsåtgärder efter nedskjutningen i november 2015 av ett ryskt stridsflygplan.

Så vid AKP:s extra partistämma i maj 2016 fattades tre viktiga, sammanlänkade beslut: att byta premiärminister, ut med Davutoglu och in med Erdogan närstående Yilderim (som nyss belönats med posten som det nyvalda parlamentets talman), att från och med nu prioritera införandet av Erdogans presidentsystem, och att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender”, främst syftande på Ryssland och Israel. Beslutet om Ryssland ledde senare till först en offentlig ursäkt för nedskjutningen – vilket bl a banade väg för återupptagen rysk turism till Turkiet, senare till ett strukturerat samarbete med Ryssland (och Iran) i Astana-processen om Syrien (USA upptaget av övergången från Obana till Trump), och senare till de uppseendeväckande besluten att införskaffa det ryska luftförsvarssystemet S-400 och ett ryskbyggt kärnkraftverk, förutom ett antal avtal om ryska gasleveranser, bl a Turkish Stream.

Relationsförbättringar med Ryssland, motsvarande försämringar med USA, från Obama till Trump

Dessa stegvisa relationsförbättringar med Ryssland löpte parallellt med tilltagande spänningar i det turkisk-amerikanska förhållandet. Det handlade, och handlar fortfarande, mycket, men verkligen inte bara, om Syrien – att USA funnit att det samarbete med den kurdiska milisen YPG i den av USA (både Obama och sedermera Trump) kampen mot IS som inletts i samband men striden om staden Kobane hösten 2014 utgjorde en nödvändig operativ förutsättning för att besegra IS, samtidigt som Ankara blev alltmer alarmerade av YPG: s USA-stödda framgångar i norra Syrien nära den turkiska gränsen. Detta eftersom Erdogan sommaren 2015 hade avbrutit fredsförhandlingarna och vapenstilleståndet gentemot PKK på hemmaplan och alltså fruktade att det PKK ideologiskt närstående YPG skulle tillhandahålla PKK ett strategiskt djup som skulle göra det omöjligt att militärt besegra arvfienden sedan 1984. Den turkiska faktiska prioriteringen av kampen mot PKK/YPG, som nu länge tärt på relationerna mellan de Nato-allierade USA och Turkiet, ledde så småningom till två separata operationer in i norra Syrien, ”Euphrates Shield” och ”Olive Branch”, 12 militära observationsposter i den hyperkänsliga Idlib-provinsen och, nu i vår, även militära positionsframflyttningar i norra Irak. Det är i skrivande stund, inför stundande Nato-toppmöte och efter Erdogans trontillträde och en mängd andra konfliktfrågor hängande olösta, inte möjligt att förutspå hur hur denna ömtåliga men atrategiskt viktiga relation kommer att utvecklas, ens närmaste veckor och månader. Pragmatism står mot principfasthet och prestige. Och S-400 frågan inrymmer stor sprängkraft, rimligen också för Nato (även om Stoltenberg inför toppmötet gör vad han kan för att släta över motsättningarna).

För att summera tillbakablickandet. Det handlar om ett förlopp i olika tidsserier. Ett avsnitt handlar om färden från Ataturks skapelse till Erdogans nya Turkiet, med ett auktoritärt (eller faktiskt t o m totalitärt) politiskt system, ett islamiseringsprogram (”à la Turca”) återspeglande flera generationer av tilltagande oförenlighet mellan folkflertalets islamska kultur och den tidigare regimens försök att hålla emot i Ataturks västerländskt sinnade anda; det handlar sedan, också, om de senaste årtiondena uppgång och fall i Turkiets EU-närmande (också med Cypern-frågan som katalysator) – och slutligen om de senaste, starkt turbulenta årens kulmination i genomdrivande (mot halva befolkningens vilja) av Erdogans allmakt och presidentsystem.

En framåtblick: Quo vadis Turkiet, ”Det nya Turkiet”?

Från nollproblem till fullt problem med alla grannar

I kontrast mot PM Davuoglus programförklaring för kanske 5 år sedan om ”zero problems with all neighbours” och PM Yilderims deklarerade ambition att ”öka antalet vänner och minska antalet fiender” i utrikesrelationerna konstateras idag, efter Erdogans trontillträde, att Turkiet främst med anledning av flera års vinglig Syrien-politik i stort sett saknar vänner, utom Quatar, Hamas i Gaza och Azerbajdjan som av olika skäl står obetingat på turkarnas sida. Till den lilla skaran ska nog också läggas Maduros Venezuela. I övrigt är det problematiskt över praktiskt taget hela linjen. Det är som nämnts visserligen så att det skett ett i väst kontroversiellt närmande mellan Turkiet och Ryssland, men fortsatt gäller där att man trots Astanaprocessen egentligen står på olika sidor i det primära syriska inbördes/ombudskriget för eller emot Assad och även i synen på kurderna. Samma ambivalens gäller Iran. Och vad sedan gäller grannländerna i vid mening är Turkiets relationer till Grekland, Armenien, Israel, Saudiarabien, Egypten, m fl av olika kombinationer av skäl numera ytterst problematiska, en praktfull hanteringsutmaning för den traditionellt skickliga turkiska diplomatin.

I förhållandet till EU och enskilda EU-länder konstateras, exempelvis på grundval av Europeiska rådets kyliga deklaration i slutet av juni m a a det turkiska valet och Erdogans trontillträde som absolut monark, att en ny era nu inletts. Möjligtvis passar det båda parter ännu en tid att sky undan att deklarera EU-medlemskapsperspektivet som förbrukat (respektive sidors ”svarte Petter”), men EU:s officiella hållning får nu tolkas som att processen fryses så länge det nya presidentsystemet av turkiskt snitt kvarstår (vilket alltså lär dröja länge), samtidigt som det står klart för var och en att president Erdogan inte har något intresse, inte nu och kanske inte någonsin, av att krypa till korset och anpassa sig till EU:s Köpenhamnskriterier och Avis Communautaire. Och efter formaliseringen i och med senaste val av Erdogans enmansstyre – eller, i klartext, diktatur – är det rimligen svårt, för båda parter, att låtsas, att undvika klartext. Samtidigt består de objektiva beroendetrådarna, för båda parter. För Turkiet i första hand att ekonomin, och nu hyperaktuell ekonomisk krishantering, är starkt beroende av de europeiska ekonomierna i en mängd avseenden. För Europa/EU att Turkiet ligger där det ligger, att Turkiet är en viktig exportmarknad och energitransit och att Europa knappast kan hantera vare sig massmigrationstrycket eller terrorhotet post-IS utan att det sker i samarbete med Turkiet. Och militärstrategiskt är Turkiet Natos näst starkaste militärmakt.

Ömsesidigt dilemma

Det framstår som en öppen fråga hur EU och Turkiet fr o m nu ska hantera sitt ömsesidiga dilemma, sin alienation, sin ambivalens, sin prestige och sina materiella och säkerhetspolitiska intressen utifrån nya förutsättningar. Något reellt inflytande på Turkiets inre utveckling vad gäller fri- och rättigheter, demokrati och rättstatlighet lär inte längre kunna påräknas. Detta är den stora förlusten, för Europa. Och Erdogan och hans folk kan påräknas i hög grad bygga sin nya stat på en fortsatt anti-västlig retorik, trots ekonomins objektiva beroende.

Så för särskilt EU och EU-länder uppstår en grannlaga situation om, vilket kan befaras, de närmaste åren kommer att kännetecknas av grova, upprörande MR-övergrepp, upprörande inte minst för en växande skara av exilturkar: hur ska man argumentera?

Även USA, och Nato, har att hantera ett svårt dilemma. Som framgår inte minst av Jens Stoltenbergs uttalanden inför Nato-toppmötet nu i dagarna är det fortfarande legio att tala om Turkiet ovärderliga strategiska betydelse för alliansen i dessa krävande tider och att prisa de åtaganden Turkiet nu gjort inom ramen för Natos planerade ytterligare steg i insatsberedskap som svar primärt på det ryska hotet. Vi får se hur det går på toppmötet – detta skrivs dagarna innan. Men för Nato och alliansens konstituerande värdegrund är det rimligen tämligen unikt att som medlem ha en stat som utvecklats till en diktatur, en ”folkvald” diktatur, som alltså avviker markant från de krav på liberal demokrati och rättsstatlighet, m m, som alliansen alltid har villkorat medlemsansökningar med, och som inlåtit sig på ett ingående militärpolitiskt samarbete med det Ryssland som har varit och är konstituerande motpart, inklusive den ytterligt kontroversiella anskaffningen av luftförsvarssystemet S-400. Därtill kommer att Syrienkrisen har visat att Turkiet, nu under obestridd ledning aven nationalistiskt ambitiös, lynnig och svårförutsägbar ”sultan”, inte drar sig för att utifrån säkerhetspolitiskt egenintresse agera utifrån en egen agenda, fristående från alliansens, och framför allt USA:s.

Turkiet – USA: gissel och gnissel, och gisslan

Även för USA, nu under säkerhetspolitisk ledning av teamet Trump, Pompeo, Bolton och Mattis, utgör alltså Turkiet ett svårartat dilemma; å ena sidan Turkiets betydelse som stark militärmakt i Natos södra flank och som grannland till Syrien, Irak och Iran, å andra sidan den nu rätt långa listan över konfliktämnen länderna emellan – fängslade amerikanska medborgare i Turkiet, turkiska utlämningskrav mot Gulen-rörelsens ledare bosatt i Pennsylvania, rättegångarna mot turkiska livvakter och mot personer anklagade för sanktionsbrott gentemot Iran, utöver dispyterna om kurdiska milisers roll i norra Syrien och Irak, med hithörande dragkamp mellan amerikanska, turkiska, ryska, iranska och israeliska intresse. Och så, framför allt, den likaledes ännu olösta frågan om S-400, där turkiska ståndaktigt vidhållande av ”pacta sunt servanda” kolliderar mot allt tydligare amerikanska signaler om att ett sådant steg kommer att bestraffas, genom sanktioner och/eller (som krävts av breda kretsar i den amerikanska kongressen) genom avbrytande av överenskomna leveranser av det nya F-35 planet – på vilket turkarna svarat att i så fall finns ett alternativ, ryska motsvarigheten SU-57. På vågen vippar också Trumps benägenhet att intuitivt uppskatta ledare som kör hårt, med kraft.

Minst lika tydligt som tidigare gäller att det skulle vara en otänkbar och oacceptabel strategisk förlust om Turkiet under sin nuvarande oberäkneliga ledning helt sonika skulle ”byta sida”, lämna Nato och USA-kopplingen (och EU-perspektivet) och alliera sig med Ryssland i en ny internationell ordning, så att Vitas Huset, State och Pentagon skulle berövas möjligheten att hävda ”he may be a bastard, but he is our bastard.”

Den närmaste framtiden – frågan om ”Vart går Turkiet?” nu efter valet när det nya systemet inte längre är en öppen, teoretiskt påverkbar fråga utan ett fullbordat faktum och en till synes permanent faktor – dikteras till att börja med av omvärldens bedömning av hur ”det nya” Turkiet fungerar, låter sig styras.

”SULTANEN” skrider till verket: stabilitet i politik och ekonomi, en utmaning

När detta skrivs har Erdogan efter valsegern just låtit sig krönas i närvaro av 22 stats- och regeringschefer, han har utfärda ett antal dekret om den turkiska statens fullständiga omstrukturering enligt presidentsystemets föreskrifter och han har utnämnt vice president och sin ägandes egna ministerlista, och både statsstruktur och ministerlista visar med full tydlighet att och hur Erdogan tänker sig att personligen styra landet, och genom styrningen – utan begränsande hinder från vare sig parlament, justitiesektor, författningsbestämmelser, mediagranskning eller krigsmakt – framtvinga en samhällets i stort anpassning till maktens koreografi. Att samhällsomvandlingen också innefattar ett betydande mått av islamisering (igen ”a la turca”) är en framväxande realitet som västvärlden – och Ryssland – likaledes har att förhålla sig till.

Styrbarheten på detta diktatoriska sätt bestäms naturligtvis i hög grad av hur de nu i valet besegrade motståndskrafterna kommer att reagera, resignation/apati och fanflykt eller fortsatt motstånd, i den mån aktivt motstånd alls är möjligt, oavsett om undantagstillståndet snart hävs eller inte. Erdogans ”quasi-totalitära” envälde kommer att länge fortsatt störas av kvarvarande rester i den politiska kulturen av Turkiets polarisering och liberaldemokratiska/kemalistiska arvsmassa. Erdogan må fortsätta jaga motståndsfickor av religiös, ideologisk och/eller etnisk art, men han kommer att ständigt påminnas om att uppåt hälften av befolkningen inte accepterar honom som hela landets legitime ledare.

Men stora frågor uppstår nu om hur politiken i Turkiet kommer att gestalta sig, nu när politiken bestäms av Erdoganregimens kontroll och dominans över inte bara parlamentsmajoriteten utan också ekonomi, medievärlden och civilsamhället. Och ändå: Turkiet, om än i stram Erdoganregi, är inget Nordkorea, inget Saudiarabien, och heller inget Ryssland. Turkiet är och förblir en egen, säregen mix, med en politisk kultur som motsvarar det geopolitiska läget, med olika ben i olika läger. Och med en folkmajoritets övertygelse om att den sammansatta och sammantagna konfliktpotentialen, men också potentialen för regional storhet, förutsätter en Leviathan vid rodret. Som i Ryssland. Men för den nu demoraliserade och desillusionerade oppositionen är 5 år, till att börja med, en mycket lång tid.

Dessa förhållanden betingar vad gäller styrbarheten, förutom den uppbyggda repressionsapparaten, möjligheterna till politisk stabilitet åren framöver. Och detta sammanhänger i sin tur med det andra grundkravet, att rädda Turkliet undan den ekonomiska kris som hotat och hotar i hög grad till följd av alla val och beslut som piskat upp en kronisk krisatmosfär som möjligen gagnat Erdogan-politiken men skadat ekonomin. När detta skrivs är krissymptomen å ena sidan fortsatt stark, regimgödd tillväxt (inte minst genom ”megaprojekten”, Istanbuls nya megaflygplats, kanalprojektet Svarta havet-Marmarasjön för att avlasta Bosporen – med vidhängande frågor om Montreux-deklarationens tillämplighet -, den nya Bosporenbron, osv), å andra sidan lirans störtdykning i förhållande till västvalutorna, en inflation som närmar sig 15 %, ett rekordhögt bytesbalansunderskott, en arbetslöshet på 11 %, m fl blinkande röda larmsignaler, med andra ord en politiskt driven, helt ohållbar, överhettning av ekonomin som den nya regimen, nu under ekonomisk (”dynastisk”) ledning av svärsonen och förre energiministern Berat Albayrak, måste prioritera att göra något åt. Frågan är vad, givet omständigheterna i stort. Med absolut makt följer som sagt absolut ansvar. Utan ekonomisk stabilitet är det svårt även för en autokrat att genomdriva politisk stabilitet. Sambandet är historiskt välkänt och analytiskt ofrånkomligt.

Först det sista hindret, lokalvalen nästa år, därefter kurs mot republikens 100-årsdag 2023

För Erdogan är nu siktet inställt först på de lokalval som enligt tidtabell (som kräver parlamentariskt krävande författningsändring för att rucka på) ska ske i mars nästa år och då det handlar om makten över de stora städerna – en sista möjlighet för oppositionen att trots allt göra sig hörd och göra skillnad, och sedan på den nästa valrunda som råkar i den sammanfalla med firandet av den turkiska republikens 100-årsdag, 2013. Det är då Erdogans ”nya Turkiet” tänks vara på plats, i retorik och praktik definierat som en självständig, globalt respekterad regional stormakt, industriellt och försvarsindustriellt oberoende av omvärlden, en av världens 10 största ekonomier (!), en stat, ett samhälle och en politisk kultur grundat på sunniislamska värden, en dominerande stabilitetsfaktor i Mellanöstern efter neo-osmanska riktlinjer, i pragmatisk avvägning mellan mjuk makt och expansiv hård säkerhet.

 

Så dit går Turkiet om Erdogan får som han vill. Grunden är lagd. Men de faktiska förutsättningarna för att lyckas saknas i hög grad. Hindren, tillkortakommandena och bakslagsriskerna är mångahanda, inte minst de ekonomiska enligt ovan, och krocken mellan den nya och den kvarvarande gamla politiska kulturen. En del av detta kommer att avgöras av hur slutuppgörelser om kriserna i Syrien och Irak kommer att gestalta sig, och en fortsatt vinglig turkisk balansgång mellan USA/väst, Ryssland och olika Mellanösternaktörer, inklusive Israel och Saudiarabien, och Iran. Centralt i detta för turkisk del är den kurdiska frågans utveckling och eventuella avgörande i Turkiet och i regionen; Turkiets kanske 15 miljoner kurder är en bestående realitet.

Den turkiska variabeln åren framöver: okarterat territorium

Så om man extrapolerar från dagens läge och med denna färdväg går det knappast att undgå prognosen att kommande år kommer att se ett Turkiet i fortsatt kris och på glid mot en ny geopolitisk position, ej längre/allt mindre en västlig utpost i riktning både Mellanöstern och Svarta Havet/Ryssland, ej heller en stat som helt svänger över till ”andra sidan”, i en ny gruppering tillsammans med Ryssland med udd mot USA/Nato/EU – för en så radikal omsvängning finns knappast stöd ens under autokratregim bland viktiga ekonomiska och politiska krafter i Turkiet, givet alla etablerade intressetrådar västerut. Turkiet behöver under alla förhållanden en solid ekonomisk bas för att underbygga ledaren Erdogans planer på kortare sikt, och visioner på längre sikt, och för att åstadkomma det, i dynastisk regi, kan han som bäst sätta sin lit till att den relevanta omvärlden skall pragmatiskt finna sig i, och ändå vilja samarbeta med, även ett Turkiet på uppenbar glid.

Men i grunden handlar det om att vi och Turkiet nalkas ett okarterat territorium, med idel okända faktorers svårbedömda spel.

 
Författaren är Fil dr, Ledamot av KKrVA, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

En nationell säkerhetsstrategi värd namnet

Av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg kommenterat regeringens Nationella säkerhetsstrategi som presenterades i januari 2017. Jag framhöll då det positiva i att det äntligen blev ett dokument efter lång väntan och politiskt bråk inledningsvis. (Den kända liknelsen med elefanternas kärleksliv passar ganska bra här: Verksamheten har bedrivits på hög nivå, under ljudligt trumpetande, och resultatet visade sig först efter två år.)

Men jag var kritisk till avsnittet i strategin om åtgärder som var tämligen magert. Här saknades en tydlig vägledning om vad myndigheter m fl förväntades göra, vilket ju är själva syftet med en strategi. Vid en presentation av dokumentet framhöll dock statssekreteraren Hans Dahlgren att arbetet med strategin skulle fortsätta och att den senare skulle fyllas med mera konkret innehåll. I strategin sägs också att det för genomförandet krävs aktiv medverkan från alla berörda aktörer såsom, myndigheter, näringsliv och enskilda individer. Jag tar nu fasta på denna uppmaning och vill som enskild individ bidra med några idéer om hur strategin skulle kunna utvecklas. Av utrymmesskäl blir min framställning väldigt översiktlig och presenteras i fyra punkter.

För det första kan vi notera att Försvarsberedningen i december 2017 lade fram sin rapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025. Här finns en hel del att hämta vad gäller åtgärder på civil sida för att bygga upp en trovärdig nationell säkerhet. Det innebär att strategins avsnitt om åtgärder idag kan bli betydligt mer innehållsrikt om inspiration hämtas från Försvarsberedningens rapport.

För det andra anser jag att man måste resonera i termer av delstrategier. Man kan utgå från de nationella intressen som regeringen identifierat i strategin samt de hot som kan äventyra dessa. Vad gäller synen på hot är det utomordentligt viktigt att enbart hot mot Sveriges nationella säkerhet behandlas, d v s hot mot riksledningen och hot som på sikt kan påverka vår existens som självständig nation. En sådan avgränsning innebär att det nästan uteslutande blir fråga om antagonistiska hot. Klimathot, miljöhot, pandemier m m bör inte föras hit.

För det tredje bör man besinna att det breda perspektivet på säkerhet spänner över flera olika politikområden och ansvariga aktörer. Det innebär att man även måste avgränsa strategin till de åtgärder som i första hand syftar till att utveckla den nationella säkerheten. Andra åtgärder som kan ingå i normal verksamhet eller omfattas av krisberedskap skall inte omfattas av strategin.

Med dessa avgränsningar i minnet kan man nu försöka renodla de delstrategier som tillsammans kan utgöra en nationell säkerhetsstrategi. Min slutsats är att följande delstrategier behöver finnas. (Några finns redan på plats. Andra måste skapas eller utvecklas.)

  • En strategi mot terrorism.(Finns redan.)
  • En strategi för cyberförsvar. (Behöver utvecklas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för militärt försvar. (Finns redan. Se Försvarsmaktens Militärstrategiska doktrin-MSD 16.)
  • En strategi för psykologiskt försvar. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av civilbefolkningen. (Utreds f n Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för skydd av infrastruktur och försörjningsflöden. (Saknas. Behöver skapas. Se Försvarsberedningens rapport.)
  • En strategi för systemhotande brottslighet. (Finns, men behöver utvecklas.)

Delstrategierna bör var för sig svara på tre frågor. Den första är: Vad är det som skall skyddas? Den andra lyder: Vad hotar eller kan äventyra det som skall skyddas? Den tredje blir: Vilka åtgärder krävs på kort och lång sikt och av vem?

För det fjärde är det viktigt att regeringen redovisar någon slags bedömning av vilka hot som måste betraktas som de mest allvarliga ur ett nationellt säkerhetsperspektiv och vilka åtgärder som bör prioriteras på kort och lång sikt.

Om det fortsatta arbetet med en nationell säkerhetsstrategi kunde läggas upp på det sätt jag skisserat i de fyra punkterna ovan är jag övertygad om att ett framtida dokument skulle bli avsevärt mer användbart än det som nu föreligger. Då skulle, enligt min mening, strategin mycket bättre förtjäna beteckningen en strategi. Och då kanske den också skulle tas fram ur bokhyllan av de som behöver den.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.