av Christian Braw

President al-Assad – företrädare för en skurkstat. Foto: Valentina Petrov / Shutterstock

Den regel som Jaan Kross låter Martens formulera är denna: Arten av staters agerande mot varandra kan bedömas utifrån staternas sätt att behandla sina egna befolkningar. En stat, som behandlar sin egen befolkning skurkaktigt, kommer att uppföra sig skurkaktigt mot andra stater. Därför finns det inga ”inre angelägenheter”. När kinesiska agenter nyligen förde bort en svensk medborgare från Malaysia var det en skurkaktig handling. Men den kan endast förstås mot bakgrunden av den kinesiska statens sätt att behandla sin egen befolkning. Om man ger akt på detta, är skurkaktiga handlingar från Kina mot andra stater att förvänta sig också i fortsättningen.

Om nu regimen al-Assad skulle överleva inbördeskriget i Syrien, så innebär det ingalunda fred i Orienten. Regimens skurkaktiga behandling av den egna befolkningen kommer att prägla även dess relationer till andra stater, i synnerhet i närområdet. För Sveriges säkerhetspolitiska läge är denna regel klargörande. Ju mer den ryska regimen förföljer, hotar, fängslar och mördar journalister och oliktänkande, dess mer kommer skurkaktigheten också att prägla dess förhållande till Sverige.

Och omvänt – den rättvisa, som präglar regimerna i Danmark, Norge, Finland, Estland och Tyskland, ger Sverige goda grannar i närområdet.

Skulle man kunna överföra detta till näringslivet? Då blir det så här: Det ansvar, den omsorg och lyhördhet, som en företagsledning visar mot sina kunder, sin personal och sina leverantörer kommer den också att visa gentemot andra företag och samhället i stort. Och omvänt: Den brist på ansvar, omsorg och lyhördhet, som ett företag visar mot kunder, leverantörer och anställda kommer det också att visa i sin relation till andra företag och till samhället i stort.

 
Författaren är präst i svenska kyrkan.

Av Johan Wiktorin, Avd I

Förvirringen kring angreppsrisker och hot var stor efter årets konferens för Folk och Försvar i Sälen.

Bakgrunden var Försvarsberedningens genomarbetade rapport som lämnades till regeringen precis före jul. Försvarsberedningen konstaterar i rapporten att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas. Det kan inte heller uteslutas att militära maktmedel eller hot om sådana kan komma att användas mot Sverige. Sverige blir oundvikligen påverkat om en säkerhetspolitisk kris eller väpnad konflikt uppstår i vårt närområde.

Statsminister Löfvén menade under sitt framträdande att det skett en generell försämring av säkerhetsläget, men att hotbilden inte förändrats. Dessutom menade han liksom utrikesminister Wallström att regeringens säkerhetspolitiska analys har företräde och att den inte ändrats sedan 2015 och där är formuleringen att ett enskilt militärt angrepp är osannolikt.

Oppositionen vädrade morgonluft och regeringen fick motta stark kritik för sina inbördes icke jämkade budskap. Försvarsminister Hultqvist fick dagen efter förklara att regeringen hade ett stort förtroende för partikamraten von Sydows sätt att leda beredningen. ÖB å sin sida framförde sin och Försvarmaktens uppfattning att risken för väpnat angrepp var alltjämt låg.

Det kunde varit slut där, men just Björn von Sydow fortsatte debatten under sin utmärkta presentation av beredningens rapport, när han reciterade delar ur Tage Danielssons oförglömliga stycke om sannolikhet.

Det inspirerade de tre akademikollegorna Brännström, Hugemark och Mörtberg att i SvD veckan efter Sälen mena att sannolikhetsbegreppet var oandvändbart som planeringsgrund för utformningen av försvaret.

Det var helt obetalbart att höra Björn von Sydow i Sälen om sannolikhet, men kan vi skoja bort begreppet ur försvarsutformningen?

Nej, är mitt korta svar. Den måste behandlas, det är svårt och den kan vara mycket svår att kvantifiera och därmed att bli överens om. Exemplen som kollegorna räknande upp i sin artikel som Pearl Harbor, berodde ju på att man inte tog in förändringarna utan hemföll till önsketänkande.

Om vi börjar med att analysera hotet, så består varje hot av intention och kapacitet. Vissa vill även ha med faktorn tillfälle, men jag avstår här, eftersom det snarare är en produkt av hot och sårbarheter.

I fallet Ryssland är det helt riktigt som framförs i SvD att intentionen kan förändras snabbt. Den lilla politbyrå som styr Ryssland med president Putin som Primus Inter Pares kan ändra uppfattning relativt fort för omvärlden som i fallet Krim 2014. Vi kan i alla fall säga att Kreml i närtid har visat sin avsikt att uppnå politiska mål med militära medel (Ukraina, Syrien).

Vi kan också lyssna till varningar från våra underrättelse- och säkerhetstjänster som att Ryssland bedriver psykologiskt krig mot oss, enligt Säpo.

Chefen för Must, Gunnar Karlson, pekade i december 2016 ut Ryssland när det gällde både cyberangrepp och påverkansoperationer. Vidare bedriver den ryska ledningen ett intensivt upprustningsprogram sedan åtta år tillbaka, där den långsiktiga intentionen kan skönjas. Trots sanktioner och kontraktion i ekonomin, så håller den politiska viljan uppe ansträngningarna.

Och det har gett resultat. Ryssland klarar av, inte utan problem, att slåss i Ukraina och Syrien parallellt samtidigt som man fortsätter bygga sina kapaciteter. I Östersjön ser vi nya stridsflygplan, nya örlogsfartyg och kvalificerade robotsystem grupperas i exempelvis Kaliningrad.

Med en stormakt som bedriver informationsoperationer mot oss och för fram militära resurser i både Arktis och Östersjöområdet kan jag med bestämdhet säga att hotet mot Sverige har ökat de sista fem åren. Angrepp pågår i ett försök att forma den framtida stridsmiljön, om tillfälle skulle uppstå.

Våra sårbarheter ska jag inte analysera här, utan nöja med mig att konstatera att de finns i form av militär uthållighet och klara brister i civilt och psykologiskt försvar liksom i försörjningsberedskap. Kontentan är att en motståndares kapaciteter inte behöver vara iögonfallande stora för att åstadkomma oönskade effekter i vårt samhälle som försvårar väpnat motstånd. Det är detta som vi ska råda bot på till 2025, enligt Försvarsberedningen.

Mötet mellan hot och sårbarheter konstituerar olika risker. Riskerna analyseras i konsekvenser och just sannolikheter. Eftersom konsekvenserna av väpnade angrepp är alltifrån stora till extrema är den variabeln lite mer trögrörlig. En generell bedömning som täcker begränsade militära angrepp på landet skulle vara att konsekvenserna skulle vara minst mycket stora.

Sannolikheten däremot är väldigt flytande. Den kan vara alltifrån nästintill obefintlig till överhängande. Eftersom vi här, liksom i bedömningen av en kärnkraftskatastrof, har att göra med sällanhändelser, så blir sannolikheten också svårfångad.

Motsättningar kan därför uppstå i de politiska bedömningarna. Därför är det viktigt att försöka komma överens om några grundläggande principer. En sådan tycks vara att vi kan påverka sannolikheten själva genom en egen försvarsförmåga. Många av de länder som blev angripna de sista 100 åren upplevdes inte av angriparen ha ordning på sitt försvar. Våra nordiska grannländer under andra världskriget är utmärkta exempel på detta. Det är alltså angriparens värdering av försvararen och sina egna mål som bestämmer sannolikheten för angrepp.

Därför är det viktigt att signalera motstånd i alla riktningar. Till den presumtive angriparen, till den egna befolkningen och till partners. Om inte vi försvarar oss själva, vem ska då göra det?

Det är därför svårt att komma till någon annan slutsats än ÖB’s: Att risken är låg dvs ungefär att sannolikheten är mycket liten, men konsekvenserna mycket stora om det sker.

Tröskeleffekt, som mest kommer ur sjö- och flygstridskrafter, är en beståndsdel i att försöka påverka sannolikheten och även konsekvenserna av angrepp genom att försätta kvalificerade resurser hos motståndaren ur stridbart skick. Precis som ÖB framhöll i Sälen, så kommer vår relativa operativa förmåga att vika snabbt efter 2020 om inte det sker klara tillskott av resurser.

Att inte hörsamma en sådan begäran skulle alltså med ovanstående resonemang kunna öka sannolikheten långsiktigt för ett angrepp och därmed risken för väpnade angrepp mot landet. Ur en angripares perspektiv skulle därför en oförmåga att stärka försvaret kunna tolkas som en svag politisk vilja att försvara landet, vilket i sin tur skulle kunna driva sannolikheten för krig ytterligare högre.

Tröskeleffekt är dock inte den enda komponenten att ta hänsyn till. Försvarsviljan och förmågan att kunna slåss uthålligt är andra beståndsdelar som påverkar sannolikheten. Risken att bli fast i ett Afghanistan är något som hökarna hos en angripare vill försöka vifta bort i de inbördes diskussionerna. Därför är det viktigt att vi vidtar sådana förberedelser inom främst markstridskrafterna, så att dessa på ytan blir kända. På samma sätt är det också avgörande att vi visar att vi är beredda att slåss tills angriparen inte tål mer.

Det är den mest tragiska biten av de senaste decenniernas försvarspolitik och något som jag vet driver oss försvarsbloggare. Få förstår vilka uppoffringar det skulle krävas att besegra en motståndare, vilket vi till slut skulle göra. Det är därför det är fundamentalt att vara stark från början och kunna stå upp mot aggressiva hot. Våldet och kriget har sin egen dynamik och destruktiva effekter. Det får helt enkelt inte börja och det får inte slå rot.

Hur många skott var det i den första salvan i Syrien? För snart sju år sedan. De senaste dagarna har israeliskt och ryskt stridsflyg liksom turkisk helikopter och iransk drönare blivit nedskjutna i syriskt luftrum. Där är vi idag. Ingen fred i sikte.

Samma tankeexperiment kan även parentetiskt göras för den inre säkerheten. Hur litet var gängvåldet i Honduras från början och var är det idag?

Det är därför fundamentalt att kunna göra fullständiga riskanalyser, där hot, sårbarheter och risker vägs samman, med sannolikheten som en av de bärande delarna. Denna ska sedan läggas på den grundläggande förmågan att upprätthålla vårt folkrättsliga uppdrag att skydda vår territoriella integritet. Se mitt tal i Sälen 2015.

Om vi inte gör det, så kommer det bli öB som blir sittande med risken och så kan vi inte ha det av flera skäl. Det innebär politiken inte vill ta ansvar och därmed att omprioritera resurser. Det innebär också att det blir Försvarsmakten som tolkar sannolikheten, vilket torde öka klyftan mellan myndigheterna och den politiska nivån, till gagn för ingen annan än en angripare.

Särskilt viktigt är det att ta fasta på beredningens budskap att vi oundvikligen skulle dras in i en väpnad konflikt i närområdet. Problemet är att närområdet står i omedelbar kontakt med Mellanöstern och Svarta havet genom allianser. Om saker börjar skena där kan vi ha en konflikt här inom ett dygn.

Därför vill jag 2018 se lite politiskt ansvar, där man intellektuellt kan diskutera dessa fenomen i allmänna ordalag med väljarna. Mitt kompetensbidrag till debatten blir att hotet mot Sverige har ökat kraftigt de senaste fem åren, att vi har en informationskonfrontation med Ryssland och att sannolikheten, och därmed risken, för väpnande angrepp kommer att öka om vi inte strax tar beslut om förstärkningar om en ordentlig uppbyggnad av totalförsvaret. Omvärldens politiska viljor har aldrig anpassat sig till svenska beslutsprocesser. Det är inte sannolikt, det är sant.

av Bo Richard Lundgren

Den 4 januari 2017 presenterade regeringen en Nationell säkerhetsstrategi. I företalet till denna framhöll statsministern att frågor om svensk säkerhet brukar samla breda majoriteter i Sveriges riksdag och räknade med att det skulle var möjligt att nå en bred samling också i arbetet med att förverkliga innehållet i strategin.

Fem dagar senare – den 9 januari 2017 – gav regeringen ut anvisningar för den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen. Här fick beredningen i uppdrag att analysera viktiga förändringar i den nationella utvecklingen, särskilt i Europa och i Sveriges närområde. Beredningen skulle också redovisa sin bedömning av den säkerhetspolitiska utvecklingen och konsekvenserna för svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Beredningen arbetade under våren, sommaren och hösten 2017. Arbetet leddes av den allmänt respekterade riksdagsledamoten, f d talmannen m m Björn von Sydow (S), med ett, som alla vet, gediget förflutet inom området.

Den 20 december 2017 presenterade beredningen sin första delrapport Motståndskraft – Inriktning av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret 2021-2025 (248 sidor). Beredningen var enig om huvuddragen i rapporten, och alla riksdagspartier står bakom dokumentet.

Vid presskonferensen betonade von Sydow att det råder en parlamentarisk samsyn kring de förslag som beredningen lägger fram. För en utomstående föreföll det klart att man hade lyckats att uppnått den politiska enighet som statsministern efterlyst cirka ett år tidigare.

Men så hände något. Den 14 januari 2018 uppträdde statsministern på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Han underkände den säkerhetspolitiska bedömning som beredningen hade gjort avseende synen på ett väpnat angrepp mot Sverige. Till yttermera visso fick han stöd av sin utrikesminister, som dessutom uttalade sig nedsättande om den parlamentariskt tillsatta Försvarsberedningen, som hon kallade ”den där gruppen.”

Frågor man nu måste ställa sig är: Hur står det till med regeringens förmåga att hantera frågor som rör rikets säkerhet? Och vad betyder statsministerns högtidliga tal om politisk enighet? Är det bara tom retorik som ingen behöver ta på allvar?

I senaste numret av Grönköpings Veckoblad uttalar sig polisen Paulus U. Bergström om tillståndet i stadens polisväsende. Han kommer med en tydlig uppmaning till allmänheten: Var laglydig! (Bakgrunden är den att polisväsendet i staden är fullt upptagen med att omorganisera sig, och då blir det inte så mycket tid över att utreda brott.)

Kanske skulle den svenska regeringen kunna rikta en liknande uppmaning till president Putin i Moskva. Var laglydig! Håll dig till folkrätten och det internationella regelverket! Då kanske Herr Putin lämnar tillbaka den olagligt annekterade halvön Krim och upphör med sina aggressioner mot Ukraina. En sådan uppmaning skulle ju dessutom ligga helt i linje med utrikesminister Wallströms tidigare agerande. Hon har ju tagit i på skarpen och talat om för Nordkoreas Kim Jong-Un att han måste avveckla alla sina kärnvapen.

Låt oss återgå till allvaret. Den som är intresserad av frågor som rör rikets säkerhet har på senare tid fått ett starkt intryck av att regeringens säkerhetspolitik börjar bli allt mer naiv och grönköpingsmässig. Det borde regeringen försöka ändra på så fort som möjligt. Ett sätt kan vara att lyssna på Försvarsberedningen.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

av Michael Sahlin

När den avgående presidenten Obama skulle lämna över till tillträdande presidenten Trump var det Nordkorea och det nordkoreanska kärnvapenprogrammet – och USA:s motverkansdilemma – som Obama framhöll som efterträdarens enskilt största utmaning. Men Obama-administrationens sista överlämningsärende handlade om Syrien. Avgående nationella säkerhetsrådgivaren Susan Rice hade ett förslag att överlämna till efterträdaren Michael Flynn: att USA i den fortsatta, starkt prioriterade kampen mot IS skulle satsa på samverkan med den syrisk-kurdiska milisen YPG som de ”boots on the ground” som man nu insåg krävdes, utöver de massiva flyginsatserna, för att kunna betvinga och besegra den jihadistiska terrorgruppen.

Flynn gav ett avvaktande svar, naturligt nog med tanke på hans bakgrund. Sedan denne general Flynn avslöjats med att inte ha sanning som sin bästa gren, enligt både FBI:s och vice-president Pence synnerliga mening, och därför fått rekordtidig presidentiell fot framkom ju tydliga uppgifter om att Flynn inte bara haft otillbörliga kontakter med ryska vederbörande utan också stått i sold hos Erdogans Turkiet. Det hade bl a förmärkts genom den artikel Flynn lät publicera på själva valdagen med starka förord för att USA borde bejaka den officiella turkiska berättelsen om bl a varför ett amerikanskt samarbete med de syriska kurderna inte var tillrådligt. Och känt var förstås redan då att Ankara absolut inte uppskattade ett sådant samarbete, i kampen mot IS. Så det var inte minst genom Flynns roll och utnämning som president Erdogan och hans närmaste, hjärtligt trötta på Obama-teamets kallsinnighet, hade stora förväntningar på att Obamas sorti och Trumps tillträde skulle innebära ett lyft och en lättnad.

Men så blev det inte – bara något år efter Flynns snöpliga avgång har det skett flera scenförändringar i regionen och särskilt i Syrien, och i skrivande stund i slutet av januari (2018) är läget i stort mer komplicerat än kanske någonsin, trots att IS efter lång och seg och kostsam strid så när besegrats. Och avgörande för denna utgång var just samarbetet mellan USA och den USA-ledda stora koalitionen (där Turkiet utgör motvillig medlem) och de kurdiska styrkorna, enligt Obama/Rices rekommendation till Trump/Flynn, samtidigt som relationen mellan de NATO-allierade USA och Turkiet hamnat i en ”all time low”. Sedan Erdogan, nu djupt frustrerad över Trump/USA:s sätt att säkerhetspolitiskt nalkas frågan om hanteringen av kvarlåtenskapen efter IS-kriget, i dagarna valt att förhandla med Putins Ryssland om tillstånd att militärt intervenera i nordvästra Syrien för att komma åt YPG så framskymtar t o m risker för direkta sammanstötningar mellan amerikanska, i varje fall USA-stödda, förband och den turkiska armén.

Samtidigt aktualiseras ett ännu oklart mått av ryskt militärt stöd till den turkiska operationen (”Olive Branch”!) tankar om det otänkbara: det bisarra i att NATO:s yttre gräns offensivt överskrids och försvaras till följd av beslut och åtgärder med bas i Moskva.

Detta betyder att i regionen de flesta av de ursprungliga problemen kvarstår olösta, samtidigt som ytterligare komplikationer tillkommit under den 7-åriga syriska tragedins koreografi. Nu, i skrivande stund, är läget, i olika koncentriska cirklar (beroende på hur brett man definierar ”Mellanöstern” och vilket delproblem som fokuseras), så tillspetsat, tilltrasslat och spänt att det blivit dags att inse, också i Sverige, att här inryms en problempotential med faktiskt global räckvidd. Smärtsamt uppenbar för alla och envar är, för att lyfta en aspekt, diskrepansen mellan å ena sidan alla ytterst kännbara sätt varpå Mellanöstern påverkar Europa och europeisk säkerhet i vid mening, å andra sidan den patenterade europeiska oförmågan att för egen del göra något åt saken. Just den aspekten kan sedan utvidgas till att inkludera USA och den samlade västliga responsförmågan, den som nu präglas av utrikespolitisk transatlantisk oenighet (Iran-avtalet, Israel-Palestina, m m) och samtidigt av minskande amerikanskt reellt inflytande i regionen, ställt i relation till Ryssland.

Avsikten med denna text är att först, efter denna övergripande lägesbestämning, söka ge en bild av hur de parallella syriska krigen nu tycks utveckla sig – en ansats till anatomisk undersökning – och därefter diskutera vilka frågor som redan idag finns att ställa och erfarenheter/lärdomar i olika avseende dras, nu när kriget/krigen med vidhängande humanitära katastrofer nalkas år 8, fortfarande utan glimtande gult ljus i tunneln. Texten inskränks här till att fokusera Syrien, i självklar vetskap om att mycket av det som sker i Syrien bäst eller endast kan förstås i ljuset av parallella utvecklingar i Irak, m fl grannländer. I självklar vetskap också om att huvudarenan för den turkisk-kurdiska konflikten (och mer specifikt Ankaras konflikt med PKK, med grenar in i Syrien, och Irak) ligger i Turkiet, sydöstra Turkiet. Tillkommer den övergripande regionala konfliktdimensionen sunni-shia, med allehanda politiskt relevanta underdimensioner inom särskilt sunni: wahabism/salafism, jihadism, Muslimska Brödraskapet, sufism, m m. Allt överlappar och hänger ihop, och har gjort så sedan i varje fall det första världskriget för 100 år sedan, allt det som inför dagens läge utlöstes först av den iranska anti-Shah revolutionen 1979 och därefter av arabvåren 2011 med genomgående tragiska och svårläkta konsekvenser.

Men Syrien, alltså, och huvudsakligen tre samtidiga, parallella och sammantvinnade krig: dels upproret/revolten mot Assad-regimen som blev ett av världshistoriens mest komplicerade inbördeskrig, dels världssamfundets krig mot terrorgruppen som än idag dras med de många namnen, IS, ISIL, ISIS, Daesh, och dels det mer lågintensiva, men när detta skrivs högaktuella, kriget mellan turkiska och Turkiet-stödda styrkor och kurdiska PYD, med väpnad gren YPG, med kvinnlig falang YPJ. Krigens karaktär bestämdes, och bestäms fortfarande, av dels involveringen av externa regionala och globala aktörer, dels en extrem fragmentering på rebellsidan i den grundläggande huvudkonflikten, för och emot Assad-regimen.

Som ska diskuteras avslutningsvis och som kommer att diskuteras i decennier framöver: Hur kunde en så humanitärt katastrofal och säkerhetspolitiskt problematisk händelsekedja tillåtas ske? Hade katastrofen kunnat undvikas? Har Syrien-krisen (och Jemen, och Irak, och Libyen, och Somalia, och Sydsudan…) gjort oss avtrubbade?

Utsikter för fred, respektive fortsatt konflikt

Innan vi ställer frågorna om det som är och har varit, och diskuterar erfarenheter och lärdomar, först några ord om hur utsikterna till fred (alternativt fortsatt konflikt) ser ut i början av 2018, strax innan början på kriget/krigens ofattbara åttonde år.

Och för att kunna säga dessa ord måste vi erinra om hur aktörsbilden ser ut, efter alla dessa år av krig.

Först kriget mot IS. Den USA-ledda anti-IS koalitionen, gradvis utväxt till att bestå av 74 länder och internationella organisationer (”partners united in defeating global terrorism”) uppger nu att man återerövrat 99% av det territorium IS som mest kontrollerade, efter den smått otroliga maktutbredningen 2014. Ryssland har, med varierande grad av seriositet och takticitet, samverkat med koalitionen i kampen mot IS, liksom Iran. Men med kriget mot IS till synes i allt väsentligt vunnet i Irak och Syrien, till ett oerhört högt pris – och med läxor från Irak och Afghanistan lärda när det gäller att inse vad som krävs för att förhindra den aggressiva jihadismens återuppstående –  återuppstår nu alla övriga, och nytillkomna, konflikter med full kraft.

Rysslands ingripande i det syriska inbördeskriget, alltså Assad för och emot, hösten 2015 vände som vi minns kriget till Assad-regimens fördel. Dessförinnan hade krigsförloppet utvecklats så att Assad-regimen sommaren 2015 såg ut att falla, samtidigt som djup ambivalens verkade prägla Obamas USA och övriga västländer: kampen mot IS hade kommit att prioriteras, och alternativen till Assad som sammanhållande kraft i ett sammanhängande Syrien ingav glädjelöshet, en vilsenhet beträffande krigsmålen som också grundades i trista erfarenheter av både försöken att aktivt stödja de olika (”moderata”) rebellgrupperna och de rebellstödjande regionala makternas spretiga och vacklande positioner. Det ryska ingripandet på Assads sida bäddade också för Irans inträde på den syriska arenan. Dessa utvecklingar banade sedan väg för ett läge – i fördjupad undran över USA:s vilja och förmåga att göra skillnad i steget från Obama till Trump – där initiativet till en slags fredsprocess hade övergått från Genéve (FN) till Astana/Sochi i rysk regi, baserad på ett rysk-iransk-turkiskt samarbete, efter östra Aleppos fall i slutet av 2016.

Denna process hade ett år senare, i slutet av 2017, utmynnat i ett Syrien bestående av dels stora områden återtagna av regimen med hjälp av ryskt flyg och markstyrkor med stöd av iranska och Iran-stödda förband, inkl Hizbollah från Libanon, dels områden i östra/nordöstra Syrien som med amerikanskt flyg- och specialförbandsstöd kontrollerades av kurddominerade styrkor (med YPG som dominerande militär faktor), och dels ett antal ”de-escalation zones”, framförhandlade trilateralt mellan Moskva, Teheran och Ankara, och i ett fall, intill Jordanien/Israel, direkt mellan USA och Ryssland. Endast i dessa zoner var det nu fråga om att rebellgrupper hade den faktiska kontrollen, och förhandlingar, t ex i Genéve, om politisk förhandlingslösning och övergångskompromiss var nu i praktiken inskränkta till att handla om denna, nu starkt reducerade delmängd. Och vad värre var, i den största och viktigaste av dessa zoner, provinsen Idlib nära turkiska gränsen och intill den nu konfliktdrabbade kurdiska kantonen Afrin, dominerades rebellsidan av f d Al Qaida-anknutna jihadistgruppen Tahrir al Sham, ett tillsammans med IS legitimt mål för fortsatta ryska (och västliga) attacker, oavsett vapenstilleståndsarrangemang i övrigt.

Den fortsatt trassliga syriska scenen gör det nu svårt för Putins Ryssland att ta steget vidare – från ett segerrikt militärt ingripande, därtill med tillfälle att visa upp och krigstesta rysk militär och militärindustriell förmåga, inklusive uppskattningsvis 150 nya vapensystem, och dessutom manifestera diplomatisk vilja och förmåga inför en vilsen västkant – till en framförhandlad och internationellt legitim fred, helst utan ansvar för återuppbyggnadens kostnader. Därav samarbetet med (Iran och) Turkiet, därav intresset för visst elementärt samarbete med USA, och därav en rysk önskan att Astana-resultaten ska välsignas och legitimeras i det FN-ledda Genéve-formatet – och därav en rysk öppenhet för att freden, om och när den kan säkerställas, sist och slutligen måste ges optiken av politisk kompromiss och all-syrisk transitionslösning. Och därav det ryskledda arbetet med en ny syrisk författning och en rysk insistens, starkt ogillad i Ankara, på att även de syriska kurderna måste ges säte och stämma i en slutöverenskommelse. Och därav den i slutet av januari genomförda särskilda fredskonferensen i ryska konferensmetropolen Sochi, med ytterst selektivt deltagande från de stridande parterna och starkt ifrågasatt legitimitet i förhållande till den de Mistura-ledda FN-processen i Geneve.

Turkisk intervention i Afrin

Det i januari 2018 inledda turkiska militära ingripandet i den kurddominerade Afrin-”kantonen” – och som rört till det rejält i den syriska myrstacken – var det fjärde gränsöverskridandet av den turkiska armén under den syriska krisen. Nr 1 var en operation 2015 för att undsätta en truppstyrka som bevakade ett seldjukiskt minnesmärke (Suleiman Shah) inne i Syrien och flytta detta till ett säkrare ställe nära gränsen. Den gången skyddseskorterades undsättningsstyrkan just av YPG, just i Afrin (!). IS och Al Nusra var hotet. Men det var då. Sedan följde Operation Euphrates Shield i augusti 2016, någon månad efter det beramade kuppförsöket. Den skedde, efter vaga klartecken från Moskva (som där och då ägde och fortfarande äger luftherraväldet) och i någon mån även Washington, med det uppgivna syftet att dels jaga bort IS från gränstrakterna och dels bestrida YPG möjligheter att koppla samman de östliga kantonerna (Kobane och Jazira) med den längst i väster, just Afrin. De hårda och månadslånga striderna mot IS särskilt om staden Al Bab kostade den turkiska armen 70 man i stupade, och deltagande enheter ur Fria syriska armén långt fler. Operationen efterlämnade staden Manbij (som Erdogan nu hotar att angripa) som en mellan Turkiet och USA olöst bråkfråga, än idag under USA-stödd YPG-kontroll. Och i höstas handlade det om att med begränsad styrka dra in i Idlib-provinsen, men nu under det trilaterala rysk-iransk-turkiska de-eskalationsavtalet, att övervaka vapenvilan, trots pågående strider mellan Assad-styrkor och jihadistiska Tahrir al Sham, m fl.

Och så nu den utomordentligt kontroversiella interventionen i Afrin (”Olivkvisten”!), med det deklarerade syftet att där tillintetgöra YPG, USA;s samarbetspartner i den avklingande kampen mot IS. I turkisk regimretorik åsyftar benämningen ”olivkvist” de uttalade syftena att befria Afrin från terror och därmed skapa utrymme för områdets återlämnande till sina ”rättmätiga ägare”, inklusive återvändande syriska flyktingar.

Det skall här erinras om den sedan länge etablerade turkiska traditionen av flygangrepp över den irakiska gränsen, mot PKK:s högkvarter i Quandil-bergen i norra Irak, decennielånga perioder av angrepp som vunnit en form av regional sedvanerättslig legitimitet.

Det skall också påpekas att dessa olika interventioner, överlagrat pågående strider mot PKK inne i Turkiet, oundvikligen tär hårt på den turkiska armén, TSK, redan hårt tärd av alla utrensningar efter kuppförsöket sommaren 2016.

Sedan Trump-administrationen, fullföljande företrädarens linje, konkluderat att den fortsatt prioriterade kampen mot IS förutsatte fortsatt och utvidgat stöd till YPG och därtill senare formellt beslutat att upphöra med det militära stödet till anti-Assad rebellgrupperna har förutsättningarna för dagens komplexa situation skapats, bland annat innebärande en slags amerikansk-rysk öst-västlig flygoperativ dominansuppdelning med Eufrat som gräns. Samarbetet med YPG (eller SDF, Syrian Democratic Forces som är den alternativa benämningen för att markera att även andra än kurdiska styrkor ingår) är nu det instrument som Washington, utöver sin allmänna diplomatiska och ekonomiska tyngd, de facto förfogar över vid främjandet av de mål Tillerson och Matthis sedermera angivit: att uthålligt motverka att IS-hydran sticker upp ett nytt huvud någonstans i regionen, att bestrida Putins Ryssland full dominans i landet, att hindra och tillbakapressa Irans militära positionsframflyttning i Irak och Syrien och att skydda Israel från ett genom Syrien-kriget stärkt Hizbollah, och, möjligen, att visa YPG och andra liknande aktörer att det lönar sig att offra sig för USA;s krigsmål.

Men då hamnar man å andra sidan, som vi sett, i allvarlig intresse- och strategisk konflikt med NATO-kollegan Turkiet, och skapar ett problem också mellan Turkiet och NATO eftersom den turkisk-amerikanska osämjan om nutid och framtid i Syrien (och om skillnaden mellan huvudsak och bisak), överlagrat ett antal andra problemfrågor i relationen, pressar Turkiet att kompensatoriskt  utveckla ett långsiktigt förmodligen ohållbart men kortsiktigt taktiskt fördelaktigt samarbete med Svartahavsgrannen Ryssland. Till bilden hör också den inrikespolitiska fördel Erdogan och hans närmaste drar av den nationalistiska mobiliseringen i Turkiet kring ledningens expansiva utrikes säkerhetspolitik, och även Turkiets ambivalenta hållning till regionens andra icke-arabiska stormakt, shia-landet Iran, nu utpekat av både Israel och USA som regionens huvudproblem.

Så trots att den regimstödjande sidans omfattande militära framgångar, och rebellsidans försvagning, internationella övergivenhet och fortsatta splittring. lett till allmänt avmattade stridigheter och därav följande relativa förbättring av det humanitära undsättningsarbetet i Syrien ser freden avlägsen ut i slutet av januari. Internationaliseringen av det syriska ombudskriget/krigen har gjort Syrien till en arena för alltmer komplexa och alltmer oförenliga regionala och globala intressen, med tilltagande risk för att det kommer ta år, kanske många år, att skapa ny stabilitet genom sammanjämkande av ryska, amerikanska, turkiska, israeliska, saudiska, europeiska m fl, – och syriska (i den mån syrier alls tillfrågas) – intressen.

Nya trender i det nya läget ”efter IS”: amerikanska överväganden

Det måste här tilläggas att det nya, än mer komplicerade, spelet om Syrien ”efter IS” också tycks lägga grunden för en viss renässans för de tidigare, hittillsvarande konfliktmönstren. Med detta avses flera olika trender.

En sådan trend, fortfarande mer som risk och farhåga än som påtaglig realitet, är den främst av USA påtalade risken att det övriga tumultet, och nu senast det turkisk-kurdiska kriget i Afrin, ska ge IS en chans att återkomma på banan, trots allt, såsom skedde i Irak. Även om ingen tror att en IS-återkomst ska kunna ske med 2014 års förbluffande storskalighet så vore det illa nog, och demoraliserande nog, om IS skulle återkomma som destabiliserande militär faktor, i Syrien, kanske också västra Irak, till ideologiskt stöd för terrorattacker också utomlands. Och i det perspektivet får man inte glömma att det ju finns även annan militant, väpnad jihadism, och särskilt då Al Qaida-avläggaren och f d Al Nusra, Tahrir al Sham som nu utgör den stora huvudvärken i Idlib nära turkiska gränsen, under turkisk övervakning men under angrepp av ryskt flyg och Assad- och Iranstödda styrkor. En strategisk samverkan mellan IS och Tahrir al Sham i en nästa konfliktfas är lätt att föreställa sig.

En annan trend framskymtar i den Tillersonska Syrien-politikens förnyade anti-Assad betoning, detta jämfört med intrycket senare år av gradvis, praktisk amerikansk anpassning till det efter den rysk-iranska interventionen skapade läget på marken och det fruktlösa i att fortsätta kräva Assads avgång och politisk övergångslösning (a la Genéve-processen), något som också uppmuntrat Erdogans Turkiet att skärpa ton och åtgärder mot Assad-regimen, oaktat samarbetet med Moskva och Teheran som fortsatt stöder Assad och trots oenigheten med USA om andra Syrien-frågor. Detta sammanhänger med en tredje trend, Fria Syriska Arméns/FSA:s återuppdykande, efter år av marginalisering, som reell militär faktor och aktör – nu tydligen som resultat av en diskret men målmedveten turkisk satsning – som förtrupp för den turkiska armén i dess olika interventioner (Afrin, Idlib, m m).

Att USA i sin nya Syrien-politik à la Tillerson nu åter talar om att en nödvändig politisk lösning förutsätter att Assad bugar sig ut från scenen har många bottnar och flera konsekvenser. En är kopplad till den globaldiplomatiskt annalkande frågan om ansvaret för de astronomiska kostnaderna för återuppbyggnaden av det söndertrasade Syrien, det ansvar som det internationella samfundet inte kan undgå att adressera, också som handlingsväg för att hantera den Syrien-relaterade flyktingkrisen – biljonbelopp för återuppbyggnad och miljontals människor. Men det ter sig extremt svårt för USA och västvärlden i stort att finna politiskt gehör för att finansiera återuppbyggnaden i ett Syrien fortsatt styrt av den för krisen huvudansvarige. Tillkommer så att en amerikansk Syrien-politik som syftar till att trycka tillbaka iranierna och hålla ryssen stången (och turken lugn) inte har utrymme för en rysk-iranskt kontrollerad marionettregim i Damaskus, en regim som därtill skulle framstå som något av ett monument över amerikanska säkerhetspolitiska tillkortakommanden i den känsligaste av regioner. Och en fortsatt, och fortsatt relevant och legitim, FN-process i Genéve förblir sättet att bestrida Putin herraväldet över fredsprocessen i Syrien, och i Genéve-spåret gäller fortsatt att fred förutsätter kompromiss som förutsätter att Assad ersätts av någon form av övergångsregim. Men även om just detta element må uppskattas i Ankara (och Riyad, och Tel Aviv) så uppskattas det garanterat inte i Moskva och Teheran.

Och så har vi den kurdiska aspekten/komplikationen, den fråga som i nuläget spetsat till hela den syriska ekvationen och ytterligare spätt på spänningen mellan de allierade NATO-länderna USA och Turkiet, och då är det hög tid att peka på den israeliska faktorn. Trump-administrationens nya Syrien-politik dikteras i hög grad av dess pro-israeliska hållning: att skydda Israel från de kombinerade hoten från ett expansivt Iran och ett krigsvant och missilladdat Hizbollah, att av inte minst det skälet prioritera målen att tvinga bort iranska och pro-iranska styrkor från syriskt och särskilt sydsyriskt område. Vi erinrar oss här att Netanjahus Israel var det enda land i världen som hösten 2017 uttryckligen stödde kurdiska KRG:s i norra Irak folkomröstning om självständighet. Skälet var den israeliska preferensen för en kurdisk lösgörelse från det Iran- och shia-dominerade Irak, såsom säkerhetsbuffert mot Iran. Nu handlar det på motsvarande sätt om preferensen för en kurdisk, USA-stödd buffert i östra och nordöstra Syrien, en buffert mot befarade/konstaterade iranska strävanden att med hjälp av Assad-regimen i Damaskus och Hizbollah i Libanon etablera en säkerhetspolitisk korridor hela vägen från Teheran till Medelhavet, ett existentiellt hot mot Israel. Och för det, tänkte man, är det rationellt och nödvändigt att investera i redan gjorda investeringar i det etablerade amerikansk-kurdiska samarbetet i den del av Syrien som i tentativ amerikansk-rysk ”understanding” utgör överenskommen amerikansk militär intressesfär, öster om Eufrat. Men då uppstår å andra sidan en starkt oönskad turkisk-amerikansk konflikt, som vi sett. Och inte bara det, från både Moskva och Teheran signaleras protest mot amerikansk avisering av planer på permanent närvaro i, amerikansk ”ockupation” av, det oljerika östra Syrien, för turkiskt vidkommande särskilt oacceptabelt i den utsträckning amerikansk maktprojicering innebär stärkande och legitimering av kurdiska politiska strävanden. Som i sin tur återverkar på existentiellt känsliga förhållanden i den ofärdiga stats- och nationsbyggarprocessen i det janushövdade Turkiet, med ett ansikte blickande västerut, ett annat österut.

Summerar vi detta försök till lägesbestämning, Syrien ”post IS”, så handlar det, bland annat, om denna rad av strecksatser:

– Begreppet ”post-IS” summerar att det tagit den USA-ledda koalitionen, tillsammans med Ryssland och Iran, uppåt 4 år att med stora insatser och stora förluster besegra IS-kalifatet i Irak och Syrien, även om fickor finns kvar, liksom risker för IS’ återkomst, fusionering med andra jihadistgrupper och angrepp och etablering utanför regionen. Men med IS-hotet starkt reducerat tränger sig landets övriga, länge åsidosatta, problem på med full kraft; ombudskriget i Syrien ter sig nu snarare mer än mindre militärpolitiskt tilltrasslat, med en ny, flerdimensionell dynamik igångsatt, en dynamik med global räckvidd;

– Efter lång amerikansk tvekan – som bidragit till att släppa till rysk militär och diplomatisk dominans, släppa in iranska stridskrafter och till synes låta Assad slippa undan – tycks Trump-administrationen, av ett antal diskuterade skäl, nu ha bestämt sig för att med större kraft återinträda på den syriska banan, även om närmare besked om mål och medel ännu utestår. Fullföljande därvidlag av samarbetet i östra Syrien med kurdiska YPG innebär kollision med turkiska intressen vilket tillsammans med återupptagna krav på Assads avgång innebär kollisionskurs även mot Moskva, och en NATO-politiskt oönskad trend mot ökat turkisk-ryskt samarbete, och kollisionskurs även mot Iran, med resulterande risker även för kärnteknikavtalet. Ännu utestående närmare besked om amerikanska avsikter när det gäller att navigera i regionens brottsjöar återspeglar ännu utestående slutlig avdömning i en pågående dragkamp i Washington mellan Pentagon/CENTCOM (som fortsätter prioritera den militära kampen mot IDS, m fl) och State (som fått anledning att oroa sig över bredare säkerhetspolitiska vägvalsdilemman).

– Med nuvarande militära och diplomatiska läge ter det sig ännu ovisst, oaktat all retorik, om Syriens territoriella integritet, ett sammanhängande, intakt Syrien till sist kommer att bli resultatet av de många åren av inbördes- och ombudskrig på de olika fronterna. Avgörande i det storpolitiska spelet om detta kommer att bli inte minst den kurdiska faktorn, t ex om den turkisk-kurdiska konflikten till sist avgörs, med grannländernas och stormakternas införståddhet, genom en uppgörelse mellan Assad-regimen och de olika kurdiska fraktionerna, inkl PYD/YPG. Detta förutsätter dock ett närmande, med stormakternas införståddhet, mellan Ankara och Damaskus, vilket i sin tur förutsätter viss minimal samsyn mellan Washington och Moskva om rambetingelserna för en fredlig avveckling av kriget/krigen. I fråga om denna eventuella samsyn har Putin den taktiska fördelen gentemot Trump att Ryssland i Syrien opererar på inbjudan av den ”lagliga” regeringen – den faktor som för USA:s del gör skillnaden mellan Irak och Syrien.

– Men i avvaktan på allt detta, och med Assad numera ohotad i den interna striden: fortsatt krig mellan parterna i Idlib (turkiska armén, syriska armén, ryskt flyg, jihadistiska Tahrir al Sham, Fria Syriska armén, mfl), med fortsatt extrema humanitära konsekvenser och flyktingrörelser, fortsatt krig i enklaver som Östra Goutha nära Damaskus, fortsatt krig mot rester av IS, och nu fullt krig mellan turkar och kurder uppe i Afrin, med risker för spridning (till amerikanskt bekymmer) av dessa strider österut. För turkiska statsledningens del för övrigt ett tillfälle att stolt visa upp prov på den oberoende turkiska försvarsindustrins innovations- och produktionsförmåga, funktionellt jämförbar med ryssarnas försvarsindustriella uppvisning i övriga Syrien.

Och mycket annat elände, i slutet av januari 2018, strax innan inbördeskriget går in på sitt åttonde år. ”Nu är Syriens kanske värsta tid”, sade FN:s humanitäre samordnare Jan Egeland härom dagen.

Återblickande reflexioner och frågor efter 7 år av katastrofalt krig i Syrien (och Irak)

Hade katastrofen kunnat undvikas?

Den övergripande reflexion man vid återblick på den syriska katastrofens bakgrund och utdragna förlopp kan göra må vara både banal och beskäftig men likväl relevant: vad kan vi nu, i vetskap om all förödelse i och utanför Syrien som ofattbara 7 års krig förorsakat, säga om hur katastrofen kanske hade kunnat undvikas och om vilka lärdomar som eventuellt kan dras i fråga om andra liknande mänskliga katastrofer? Detta kommer naturligtvis att diskuteras i generationer framöver, givet den syriska krisens unikt destruktiva karaktär. Men några saker kan kanske sägas redan nu, om än i viss efterklokhet.

För att kunna göra det krävs att man erinrar sig den syriska krisens (de huvudsakligen tre krigens) viktigaste skeden eller stadier. Efter sju år av bakslag, besvikelser och frustrationer, med ständigt ökade siffror för dödsoffer och intern- och externflyktingströmmar, är det svårt att nu minnas alla märkliga stadier, scenväxlingar.

Men ett sätt att skapa struktur bakåt är att erinra om de tre FN-medlare som passerat revy; först Kofi Annan (februari-augusti 2012), sedan Lakhdar Brahimi (2012-2014) och sedan och fortfarande, med anmärkningsvärd uthållighet, Staffan de Mistura. Både Annan och Brahimi kastade in handduken med bittra kommentarer över hur låsningarna i FN:s säkerhetsråd gjort det hopplöst för det internationella samfundet att förhindra en successiv förvärring av Syriens militära, politiska och humanitära kris, trots stora ansträngningar i Geneve-formatet att förmå parterna och deras stödländer att enas om en skiss till en politisk förhandlingslösning. Men de Mistura kämpar på fortfarande, mot svåra odds – han har nyss avverkat den nionde mötet i FN-regi, fortfarande

utan framsteg, fortfarande i oklarhet om vari en i förhållande till en ständigt föränderlig situation på marken relevant och realiserbar politisk kompromiss kunde tänkas bestå, fortfarande baserat på de ursprungliga FN-resolutionernas grundläggande postulat om att en politisk lösning/kompromiss förutsatte regimförändring i Damaskus, m m, med andra ord förhållanden före IS’ inträde på banan som huvudproblem och före den ryska interventionen 2015 som förtydligade att Assads bortförande inte (längre) ägde någon praktisk realitet.

Vad säger Kofi Annan och Lakhdar Brahimi idag om hur katastrofen hade kunnat undvikas?

Före och efter Obamas ”röda linje”, före och efter IS

Ett annat sätt att strukturera återblicken är att tala om före och efter Barack Obamas ”röda linje” i augusti 2013. Bakgrunden var ju dels Obamas beslutsamhet, baserad på företrädarens demoraliserande fiasko i Irak och ty åtföljande folkliga stöd i USA (och Storbritannien) för en ”aldrig mer kriga i Mellanöstern”-politik, att undvika militär amerikansk involvering av USA i Syrien (jfr läget i Irak där USA agerade på regimens inbjudan), dels dramatiska indikationer på att Assad-regimen, av svårförklarliga skäl, hade använt kemvapen mot civilbefolkningen. Det stämmer nu till eftertanke, snart fem år efter denna händelse, att kriget hade kunnat få ett radikalt annat förlopp om Obama den gången hade fullföljt hotet om militär bestraffning, det hot som han till sist valde att backa undan från. Eftermälet, byggt på all katastrofal utveckling som skett åren sedan dess och som partipolitiserats i och med maktskiftet i USA, må tala om undfallenhet och underlåtenhetssynd, men Obama själv har i den berömda The Atlantic-intervjun utvecklat varför beslutet att backa den gången var nödvändigt, framsynt och klokt. Faktum är idag att det inte går att säga hur kriget hade utvecklats om ett storskaligt amerikanskt flygangrepp hade skett, och faktum är också att beslutet hursomhelst symboliserade ett regionalt och globalt förtydligande av en amerikansk beslutsamhet att avstå från ledartröjan i den regionala krishanteringen. Spåren från Irak fortsatte att förskräcka.

För det tredje har vi indelningsstrukturen före och efter IS. Om fenomenet IS (m fl namn) finns mycket att säga, och många oklarheter och mysterier att klara ut. Men i detta sammanhang handlar det om att i korthet erinra om hur IS’ uppdykande på banan fr o m 2014 innebar en total ”game changer” – detta på flera sätt men främst genom att a) framtvinga USA:s inträde – trots all tvekan – också på den syriska scenen och därvid etablera ett numera alltså starkt kontroversiellt militärt samarbete med kurdiska YPG, b) framtvinga en USA-ledd internationell omprioritering mot IS-hotet, på bekostnad av dittillsvarande likaledes starkt kontroversfyllda stöd till rebellkampen mot Assad, c) internationellt förtydliga en bild (Assads bild) av att alternativen till Assad-regimen var antingen ”somaliskt” (eller ”libyskt”) kaos eller ”afghanskt” jihadiststyre, bådadera ur västlig synpunkt av tveksamt mervärde, en konsekvens av den samlade men splittrade rebellrörelsens ”jihadisering”, och d) ytterligare bidra till att skapa en förvirrande och skrämmande bild av ett land i totalt sönderfall.

Före och efter den ryska interventionen

För det fjärde har vi fasindelningen före och efter den ryska militära interventionen hösten 2015, den som så småningom, tillsammans med involveringen av iranska/pro-iranska markenheter och libanesiska Hizbollah, vände kriget till Assad-regimens fördel och i grunden förändrade förutsättningarna för varje tänkbar politisk förhandlingslösning genom att göra det uppenbart för alla och envar, oavsett retoriska utfall och infall, att det inte längre var aktuellt att Assad-regimen skulle se sig ha skäl att godvilligt förhandla om sin egen avgång. Om det någonsin varit det.

Man bör i sammanhanget, för det femte, också nämna Turkiets positionsförändringar i olika steg: först en hård, ultimativ anti-Assad hållning, i militärdiplomatiskt sällskap med Gulf-länder som Saudiarabien och Qatar, och åtföljande öppenhet för samverkan även med radikaliserade, ”jihadiserade” rebellgrupper (inkl IS?), sedan en gradvis ökande betoning av att kurdiska PYD/YPG  var det större, mer existentiella säkerhetshotet i turkisk prioritering, och sedan de olika steg som innebar närmande till Ryssland och fjärmande från USA.

Så, givet dessa förlopp, dessa omkastningar och krigsfaser – och i de perspektiv vi nu förfogar över efter 7 års krigiska förvecklingar – hade katastrofen kunnat undvikas? Frågan kan ju ställas också i vetskap om att den utveckling som faktiskt skett under dessa år i praktiken är värsta tänkbara, med 7 års förödelse, med kanske en halv miljon döda och miljoner skadade, med halva den syriska befolkningen på flykt i landet eller utomlands, varav flertalet för länge sedan torde ha gett upp hoppet om att någonsin kunna återvända, hur eländig flyktingtillvaron än må te sig. Frågan kan därmed också ställas mot bakgrund av krigets/krigens garanterat långvariga konsekvenser, oavsett hur det går med landets territoriella integritet. Tanken svindlar när man tänker på tidsutdräkten – och därmed de långvariga regionala och globala säkerhetspolitiska konsekvenserna – av allt som skall hanteras sedan någon form av fred en dag har uppnåtts, med återuppbyggnad, flyktingåtervändande i förekommande fall, försoning, ansvarsutkrävande, m m.

Allt detta vet vi nu, tillsammans med insikten om allt vi inte vet. Hade det alltså kunnat undvikas?

Blockeringen i FN:s säkerhetsråd

Kanske inte. Svårigheterna har varit överväldigande och svårprognosticerade. Men om president Assads primära ansvar torde grundläggande konsensus föreligga i det internationella samfundet. Den bitterhet som finns hos alla de grupper och schatteringar som offrat allt i motståndskampen, bara för att konstatera att trots hittills sju års förödande krig Assad likväl ser ut att sitta kvar, den bitterheten är väl svår att mäta. Är försoning alls möjlig, kan man fråga, och fundera över jämförelser med länder som Bosnien, Libyen, Somalia och Sydsudan, m fl.

Men sedan bör det tilläggas att stormakterna i säkerhetsrådet bär ett stort ansvar. Som Kofi Annan och Lakhdar Brahimi besviket konstaterade var låsningarna i FN:s säkerhetsråd avgörande för krigets förlopp och förlängning, och dessa låsningar grundade sig i att västmakterna i rådet, påhejade av Turkiet och Gulf-staterna, konsekvent krävde Assads avgång som förutsättning för all annan metod för att släcka den syriska branden, något som Ryssland med stöd av Kina lika konsekvent veterade, en grund för efterföljande misslyckanden i den långa raden av fredssamtal i FN-regi, fram till dags dato. Och till grund för anti-Assad sidans hållning låg en bedömning, omhuldad inte minst av länder som Turkiet och Saudiarabien utifrån den egna agendan, att Assad likt andra autokrater till följd av arabvårens revolutionära kraft stod inför sitt nära förestående fall och därmed kunde bortses ifrån, särskilt som hans sätt att bemöta upproret bedömdes (av Obama och andra) ha berövat honom all legitimitet. Assad-sidans sega motstånd underskattades alltså, även om det sommaren 2015, före det ryska ingripandet, såg ut som att denna prognos skulle besannas.

Denna låsning, och denna kalkyl, kan alltså idag konstateras ha kostat det syriska folket åratal av ofattbart lidande. Därmed är det möjligt att dra slutsatsen att ja, med facit i hand hade stormakterna kunnat agera mer klokt och framsynt. Alternativet till det som skedde hade – kanske – varit en rysk-västlig kompromissöverenskommelse om att säg per 2012 rikta ett opartiskt ultimatum till de stridande parterna – såsom skedde i fallet Sudan-Sydsudan 2012 när helvetet höll på att bryta loss – om att avbryta striderna, och följa upp ultimatumet med ett beslut om att skicka en bred internationell fredsframtvingande styrka till landet. Det inses lätt att detta alternativ skulle ha inneburit en kolossal samling svårigheter och risker av diplomatisk och militär art. Men det skall ställas mot alternativet, det som skedde. Det är inför vad som skall ske framöver ett beskt piller att svälja, för säkerhetsrådets västliga medlemmar, att den blockering av säkerhetsrådet som man då medverkade till möjliggjort detta antal år av förskräckligt krig, samtidigt som nyckelfiguren Assad med rysk och iransk hjälp fortfarande styr i Damaskus.

Frågor kring IS

Sedan tillkommer ju en mängd andra frågor att retroaktivt fundera över. Mycket kommer framöver att handla om IS, monstret som 2014 dök upp från ingenstans – men som konsekvens av Bush-administrationens fatala invasion av Irak 2003 – och chockerade världen med sin militära framfart och sin historiskt unika grymhet, och som kunde besegras (om ”besegras” är rätt ord) endast med stora militära ansträngningar och genom stora uppoffringar. Hur var det möjligt för denna bisarra företeelse att internationellt rekrytera alla dessa tiotusentals krigare, varifrån fick de sina vapen och sitt militära kunnande (utöver plundringen av Mosul), hur kunde de hålla stånd så länge mot 28 000 flygföretag i USA-koalitionens och rysk regi och alla andra insatser? Vad berättar IS-kriget om det moderna krigets olika dueller? Och vad säger fenomenet IS om tillståndet i världen, i detta fall relationen mellan den splittrade islamska arabvärlden och i första hand liberala västdemokratier med imperialism och kolonialism i bagaget?

Tankar om terrorism

Tillståndet i världen efter 11 September 2001 handlar mycket om begreppet och företeelsen terrorism, i modern tappning. Syrienkrigen aktualiserar en bredare trend där det globalt upplevda terrorismproblemet å ena sidan skapar ett rum för samarbete mellan annars svårharmoniserade parter, å andra sidan ett uppenbart och rätt massivt politiskt missbruk, i och med att det numera, mer än förr, ter sig internationellt legitimt att stämpla politiska motståndare som terrorister värda att bekämpa. För Assad är alla väpnade motståndsgrupper ”terrorister” som skall bekämpas, medan övriga parter i det syriska virrvarret har varierande, intressestyrda definitioner, så att en ledande huvudvärk i det internationella fredsarbetet hela tiden har varit just detta: vem är terrorist som det är legitimt att flygbomba, och vem är det inte? Vad innebär omständigheten att Al Qaida-avläggaren Tahrir al Sham allmänt stämplas som terrororganisation (till skillnad från Ahrar al Sham som förblivit ett omstritt fall) för genomförandet enligt den trilaterala Astana-överenskommelsen av Idlib (där Tahrir al Sham dominerar bland rebellgrupperna, mitt ibland mer än 2 miljoner utsatta civila) som en s.k. de-escalation zone? Vad säger det om Turkiet som aktör i Syrien att regimen säger sig föra en legitim kamp mot terrorism i tre olika riktningar, PKK, IS och Gulen-rörelsen? Och så finns att beakta alla symptom på och risker för terrorspridning från Syrien/Mellanöstern till ett skrämt Europa.

Sist och slutligen gäller det att komma ihåg att Mellanöstern ju inrymmer så många andra skiljelinjer och konflikter, många med den syriska – och irakiska – arenan som tummelplats. Att reda ut den syriska röran, svårt som det är och blir, är förvisso inte nog, men ingenting i den vidare mellanösternröran är nog det förutan. Sammantaget handlar landet – och regionen -om en monumental ovisshet och osäkerhet som manifesterar ett antal aktörer och provisoriska/varierande allianser som saknar kompass.

 
Författaren är Fil dr, f d statssekreterare, generaldirektör och ambassadör.

av Einar Lyth

Delar fullt ut mångas uppfattning om angreppet på generalmajoren Anders Brännström.

Jag – som har långt bakåtperspektiv – vill bara påpeka att allt det Anders Brännström, Jan Mörtberg och Bo Hugemark skrev i sin artikel i SvD den 23 jan är – i alla sina formuleringar och till alla delar – invändningsfritt eftersom det i sak inte innehåller något annat än grundkursen i strategi och säkerhetspolitik.

Ja, just detta var del av grundkursen på den tvååriga högre stabskurs där Bo Hugemark (och för den delen jag) var lärare redan på 1970-talet. Detta var sålunda godkänt av statsmakterna för vår verbala navigering mellan blindskären redan under det kalla kriget.

Varför skulle det då inte vara godkänt nu?

Heder åt generalmajor Anders Brännström som för försvarsmaktens skull alltid uppträtt rakryggat!

Heder åt Krigsvetenskapsakademien som för totalförsvarets skull berikar och breddar försvarsdebatten!

Heder åt överste Bo Hugemark som vid 80 års ålder envist fortsätter att med framgång reda ut begreppen – för logikens skull!

När Försvarsmakten omvandlades från flera myndigheter till en enda lades munkavle på aktiva officerare som tidigare yttrat sig i den offentliga debatten.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

av Nils Daag

Den som med ett ord vill sammanfatta de senaste årens samhällsutveckling i Västvärlden landar ofta på populism. Detta diffusa begrepp sätts i samband med Brexit, Trumps intåg i Vita Huset och massiva valförluster för de etablerade maktpartierna till höger och vänster. I några länder sitter högerpopulistiska partier redan vid makten. I andra löses tabut mot samverkan med dessa snabbt upp. Sällan har en politisk tänkare haft så fel som Francis Fukuyama, när han efter Warszawa-paktens fall och Sovjetunionens upplösning myntade tesen om ”Historiens slut”. Att den liberala demokratiska modellen slutgiltigt segrat.

När vi i Sverige diskuterar säkerhet är det i ett öst-västligt perspektiv. Alla är ense om att Försvaret måse stärkas. Det militära hotet från Ryssland står i centrum liksom frågan om vi ska söka formellt medlemskap i NATO. I södra Europa dominerar Nord-Syd dimensionen och hoten består i första hand av terrorism, migration etc. Det är framförallt detta som den franske presidenten Macron vill att EUs säkerhetspolitiska samarbete ska handla om.

Men det finns en grupp stater som det talas mindre om i dessa sammanhang nämligen Centraleuropa. Av de mindre länderna har Österrike väckt särskild uppmärksamhet. Det var där som högerpopulismens framgångar inleddes. Nu riktas åter blickarna mot Wien. FPÖ s kandidat var ytterst nära att vinna presidentvalet. När sedan detta populistiska parti med nazistförflutet trädde in i regeringen efter parlamentsvalet skedde detta i en europeisk miljö som radikalt skiljer sig från den som rådde vid decennieskiftet 1999/2000. Sedan dess har Rysslands säkerhetspolitik blivit alltmer aggressiv samtidigt som andra utmaningar i form av migration, terrorism etc tilltagit. Brexit och den tyska inrikespolitiska krampen undergräver ytterligare Europas ställning i ett läge där vår relativa politiska och ekonomiska styrka fortsätter att försvagas.

I Polen har Kaczynskis parti Lag och Rättvisa sökt vidga kontrollen över rättsväsendet och angripit press-och yttrandefriheten. Längst har utvecklingen mot populism gått i Ungern. Orban sitter allt säkrare i sadeln. I ett historiskt perspektiv kan f ö erinras att den ungerska rikshalvan under kejsartiden var mer auktoritärt styrt än Österrike. Även i Slovakien driver det ”socialdemokratiska” regeringspartiet SMER en politik med starka populistiska inslag. I Tjeckien har Milos Zeman sedan han tillträdde 2013 som den förste direktvalde statschefen försökt förflytta makten från parlamentet och regeringen till presidentposten. Det mesta pekar på att att han kommer att vinna klart i den andra omgången i presidentvalet.

En hel del av den främlingsfientlighet och rasism som idag bidrar till att länder som Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar att ta emot asylsökande och försummar de nationella minoriteterna, framförallt Romerna har djupa rötter. Antisemitismen var brutal, utbredd och legitim i den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin runt det förra sekelskiftet. På 30-talet tog den klerikalt-konservativa och korporativistiska austro-fascismen över makten i Österrike efter ett kort inbördeskrig. Ungern styrdes av amiralen Horthy. I Polen spelade marskalken Pilsudski samma roll. I själva verket var vid Andra världskrigets utbrott Tjeckoslovakien den enda demokratin i Öst-och Centraleuropa. Men de nationella populistpartierna försvann i samband med först tysk och sedan rysk ockupation.

Med denna utveckling blir det för länder som Sverige allt svårare att värna frihandeln och driva igenom en mer rättvis fördelning av asylsökande och flyktingar. Man bör komma ihåg att flera av dessa länder tillhör de minst utvecklade. De anser sig inte heller ha ekonomiska möjligheter att föra en generös flyktingpolitik. Och EUs möjligheter att ”straffa” medlemsländer om de går i antidemokratisk riktning är mycket begränsade.

Men den viktigaste långsiktiga konsekvensen är hotet mot en ”ever closer Union”. De populistiska partierna är i grunden EU-skeptiska eller öppet EU-fientliga. Även om man inte kommer att följa det brittiska exemplet så söker man förhindra en vidareutveckling av samarbetet. Man ser EU som en möjlighet till ekonomiskt bistånd, en kassako. Men man är inte beredd att ge upp sin nationella suveränitet eller visa solidaritet i exempelvis flyktingfrågan. I själva verket är ju nationalism/partriotism en av grundpelarna i populismen. Liberalismen ses som ett dekadent utländskt påfund. Populister/auktoritära regimer kan mycket väl överta Makten i fler länder i regionen. Balansen förskjuts såväl geografiskt som politiskt.

Likaså förespråkar de centraleuropeiska länderna ett betydligt närmare samarbete med Ryssland.I ett historiskt perspektiv kan dettta tyckas paradoxalt. Men det handlar såväl om energiberoende som allmänna ekonomiska fördelar. Det finns också personliga kontakter som daterar sig tillbaka till Sovjettiden samt en samsyn på förhållandet makt, demokrati och patriotism. Därtill i vissa fall finansiell uppbackning. Frågan är vad detta på lite sikt får för konsekvenser för sammanhållningen inom NATO. Försvarsorganisationen har egentligen aldrig trots portalparagrafen i Atlantstadgan bestått av 100% demokratier. Men det har ändå funnits en gemensam värdegrund. Om alltfler medlemsstater blir allt mindre demokratiska och alltmer ryssvänliga kan sammanhållningen utsättas för stora påfrestningar.

De centraleuropeiska länderna är normalt inga tunga spelare i EU. Länder som Österrike, Slovenien och Slovakien brukade traska partrull bakom Tyskland. Men det växande samarbetet inom den s k Visigradgruppen knyter regeringarna i Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien närmare varandra. Den nye österrikiska Förbundskanslern Kurz har ambitioner att föra en mer aktiv utrikespolitik. Men här kan sänggåendet med FPÖ lägga hinder i vägen. Det kan vidare noteras att Bulgarien nu tillträder som ordförandeland i EU följt av Österriike och Rumänien. I alla tre länderna finns främlingsfientliga och högerextrema partier företrädda i regeringen.

Det kan hävdas att populismen är ett alleuropeiskt problem och att Centraleuropa endast utgör en del av detta fenomen. Men regionen är av historiska skäl mer mottaglig och sårbar än exempelvis de nordiska länderna, där demokratin och konsensustänkandet är djupare förankrade. De fascistisk/populistiska regimerna under mellankrigstiden, den tyska ockupationen och slutligen kommunisttiden har efterlämnat djupa spår. De värderingar som utgör grunden för EU-samarbetet har i stor utsträckning så att säga införts ovanifrån/utifrån, inte vuxit fram organiskt i det egna landet. I själva verket handlade inträdet i EU och NATO för dessa länder mer om frigörelse från sovjetisk ockupation och nationell suveränitet än demokrati.

Den fortsatta utvidgningen av EU och NATO på Balkan förstärker ytterligare dessa tendenser. Där är länderna ännu mer nationalistiska än i Centraleuropa. Här återfinns dessutom ytterligare en dimension nämligen akuta gränstvister och ifrågasättanden av motpartens nationella identitet. I ett läge där EUs medlemsstater rent generellt skulle gynnas av fortsatt nära samarbete internt, exempelvis i flyktingfrågan och öppenhet gentemot omvärlden inte minst vad gäller investeringar och handel, pekar utvecklingen alltmer på att de populistiska krafterna tvingar regeringarna i motsatt riktning. Risken är stor att de nya medlemsstaterna i Öst- och Centraleuropa inte bara blir en ekonomisk börda utan också en bromskloss för reformarbetet. Egoismen, protektionismen och populism/auktoritärt styre breder ut sig. EU-samarbetet har för överskådlig framtid nått sin högsta punkt. Kurvan vänder nedåt. Detta i ett läge där läge där Europas och överhuvdtaget Västs andel av världsekonomin snabbt krymper. Omvärldens bild av Europa som allt svagare och splittrat bekräftas.

Debatten om svenskt medlemskap i NATO och vår snäva syn på ett närmare försvarspolitiskt samarbete inom EU, har främst förts i ett nordeuropeiskt militärt öst-västligt perspektiv. En alternativ eller åtminstore kompletterande analysmodell vore att utgå från de demokratiska värdegrunder som ledde till NATOs och EUs bildande. När dessa nu står under tryck både internt och externt blir det viktigt att länder med en solid demokratisk tradition står upp för dessa ideal också som medlemmar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

av Jarl Ellsén

Det grundläggande elementet för att söka ett jobb, som man vill ägna större delen av sin yrkesverksamhet är att man vet något om detta jobb och att det på ett eller annat sätt verkar lockande. Frågor man ställer sig är inledningsvis: Passar det just mig? Vilka utvecklingsmöjligheter finns?  Kan man tjäna några pengar? Är rekryteraren duktig, så räcker det för de flesta om svaret på de två första frågorna är i hög grad positiva.

Nyligen framgick på nyhetsplats i TV att Försvarsmakten inte alls lyckats rekrytera den mängd personal (tydligen alla kategorier) som krävs i den nya organisationen. Någon förklaring angavs inte, men den ligger nära till hands. Det handlar om det ovan nämnda ”grundläggande elementet”, att veta något vad det handlar om. Hur skall den yrkessökande ungdomen i dag, bortsett från familje- eller släktrelaterade informationer, kunna veta något om Försvaret? Värnplikten har varit vilande ett antal år nu. När den allmänna värnplikten gällde, fanns det knappast en enda familj i Sverige som inte på ett eller annat sätt hört talas om försvaret, vilket på den tiden verkligen inte var ett ”särintresse”. Den allmänna värnplikten var i själva verket en gång av ett stort allmänt intresse och om den inte är det längre så finns det ju ingen anledning för media att behandla ämnet. Samma gäller givetvis även de sociala medierna.

Försvarsmakten har som alla företag och organisationer en informationstjänst, med säte i Högkvarteret lydande under ÖB. I den tidigare organisationen hade varje regemente, flottilj, örlogsbas sin egen informatör, som agerade regionalt eller lokalt, generellt enligt de direktiv man fick från försvarsstabens Informationsavdelning.

Informationsavdelningen i dåvarande Försvarsstaben hade som huvuduppgift att visa svenska folket det relativt sett starka, välutrustade och välutbildade försvar man fått för sina skattepengar. En bieffekt av detta var naturligtvis att man därigenom skulle attrahera ungdom att söka sig till försvaret för vidare utbildning, i första hand till befäl. Vilka metoder användes då?

Den grundläggande var att skapa goda kontakter med medias representanter. Därigenom var det inte svårt att få deltagare i de pressträffar eller snarare utflykter till försvarets olika förband som visades upp, ofta med övningar i sina rätta miljöer. Ej heller blev slutresultatet i form av reportage och TV-inslag i de flesta fall en besvikelse. Snarare tvärtom. Den ungdom som stod i begrepp att välja utbildning eller jobb saknade i varje fall inte ”inputs” från försvarsyrket.

Som situationen ser ut i dag är ett utbud från försvarets viktigaste informationskälla – Högkvarteret – än viktigare, eftersom vad Försvarsmakten är och vad den gör förblir i dag okänt för de flesta, bortsett från de reportage och debatter som numera uppstår i samband med politiska utspel på grund av det säkerhetspolitiska läget. Högkvarterets informationstjänst bidrar huvudsakligen med stora svarta helsidesannonser i, som knappast kan entusiasmera en 18-åring. Samma typ av upplysning förekommer på T-banestationerna. Intet av detta tycks ge något resultat att döma av ovan nämnt TV -inslag. Försvarsyrket saknas dessutom nästan alltid på dagstidningarnas s k ”jobbilagor”, vilket jag betraktar som en mycket allvarlig miss.

Min sammanfattning av detta inlägg är en uppmaning till de ledande i Försvarsmakten: Visa upp och berätta om vårt lilla men materielmässigt faktiskt mycket imponerande militära försvar! Utnyttja de sociala medierna!

 
Författaren är f d kommendörkapten och tidigare chef för försvarsstabens informationsavdelning.

av Mikael Odenberg

Igår meddelades att ÖB sparkar generalmajor Anders Brännström som chef för högkvarterets totalförsvarsavdelning. Beslutet väcker frågor.

Som myndighetschef måste ÖB ha rätten att forma sitt lag och det måste finnas ett grundläggande förtroende mellan ÖB och hans närmaste medarbetare.

Jag har ingen inblick i relationen mellan Bydén och Brännström. Än mindre vet jag varför den förre inte längre har förtroende för den senare. Det som inger betydande oro är dock uppgifter om att det är en debattartikel och en tidningsintervju som ligger till grund för ÖB:s ställningstagande.

Jag känner Anders Brännström som en duglig officer och sanningssägare. I den senare egenskapen har han säkert från tid till annan irriterat sina chefer. Men det är viktigt med sanningssägare och jag anser inte att Brännström i det hänseendet har överskridit gränsen.

Efter diskussionerna i Sälen skrev Anders Brännström tillsammans med två andra ledamöter av Kungl Krigsvetenskapsakademien en debattartikel i SvD om vikten av att diskutera hur ett militärt angrepp mot Sverige kan mötas, snarare än att fokusera på sannolikhetsbedömningar av ett sådant angrepp. Det finns ingenting i den artikeln som gör att akademiledamoten Brännström borde ha avstått från att vara medförfattare på den grunden att han också är en ledande befattningshavare i myndigheten Försvarsmakten.

I en DN-intervju med Mikael Holmström resonerar Brännström kring förbandens brist på personal, utrustning och övning och vad detta innebär för arméns krigsduglighet. Och som tidigare arméchef vet han tyvärr vad han talar om.

Det vi behöver göra är att diskutera hur de bristerna ska kunna rättas till inom rimlig tid, inte hur vi ska kunna lägga locket på en sådan diskussion.

 
Författaren är Kungl Krigsvetenskapsakademiens Styresman. Han har tidigare bl a varit generaldirektör och försvarsminister.

av Bo Hugemark

När Finland gjorde sig loss från Ryssland för 100 år sedan var det inte den forna svenska östra rikshalvan som återuppstod, utan en ny självständig nation som föddes.

Under gamla tider hade Finland ofta fått utstå de stora påfrestningarna under svensk-ryska krig. Något invasionshot från öster fanns inte mot det nyfödda Finland under överskådlig tid, med Ryssland i inrikes konvulsioner. Men hur länge skulle det vara? I Sverige fanns ett medvetande om ländernas ödesgemenskap. Kunde Sverige bidra till finsk säkerhet?

Man brukar tala om två olika inriktningar i ett lands säkerhetspolitik gentemot en potentiell farlig granne, förtroendeskapande och avskräckning. Sverige valde under mellankrigstiden det förstnämnda i sin Finlandspolitik: den svenska strävan var att hindra att Finland slöt sig till ett randstatssamarbete mellan de baltiska staterna och Polen, vilket befarades kunna föra en konfrontatorisk politik gentemot Sovjetunionen.

Men om detta var den politiska ledningens huvudlinje, fanns det också de som såg behovet av avskräckning. Utrikesministern Carl Hederstierna framkastade 1923 tanken på ett svenskt-finskt försvarsförbund, men tvingades strax avgå. Den svenska generalstaben inledde samarbete med den finska, och planerade för den svenska fältarméns överförande till Finland i händelse av rysk invasion.

Dessa planer kom aldrig att införas i den svenska försvarsplanen. Koordinationsplanen för gemensam remilitarisering av Åland kom heller inte att realiseras inför det sovjetiska hotet 1939. Mycken debatt har förts om huruvida ett svenskt-finskt försvarsförbund skulle ha hindrat krigsutbrottet 1939 och huruvida det samarbete som förevarit hade givit finska politiker falska förväntningar om hjälp och att de därför intog en alltför omedgörlig inställning gentemot de ryska kraven.

Om detta skall inte diskuteras här. Men man kan konstatera att Sverige inte hade något militärt stöd att bjuda som uppbackning av sin politiska strävan att hålla Finland från randstatssamarbetet. Finland fick kämpa utan reguljärt militärt stöd och hamnade sedan ironiskt nog i och med fortsättningskriget i en verklig konfrontationspolitik mot Sovjetunionen, vapenbrödraskapet med Hitlertyskland.

Den förtroendekapande linjen kom att dominera den svenska Finlandspolitiken under det kalla kriget. Hänsynen till Finlands ställning var ett viktigt motiv för Sveriges alliansfrihet.

Läget idag företer likheter jämfört med för 100 år sedan. Ryssland har hämtat sig från imperiets sönderfall och den militära svaghetsperioden. Militära hot i Norden kan inte uteslutas.

Det svenska agerandet är däremot ett helt annat. Ett svensk-finskt militärt samarbete är nu initierat från politiskt håll, och det sägs öppet och också tydligt att det ska utvecklas ytterligare, bland annat ska ländernas operativa planering samordnas även för situationer bortom fredstid.

Denna gemensamma operativa planering kommer givetvis att skilja sig mycket från mellankrigstidens planer. Någon stor fältarmé att skeppa över till Finland har inte Sverige. Här är inte platsen att spekulera om detaljer. Däremot är det viktigt att peka på två förhållanden;

För det första är det inte frågan om ett försvarsförbund som ensamt kan verka avskräckande på ett ryskt angrepp. Det förutsätter militärt stöd från väst, framför allt från USA. Ytterst gäller det en amerikansk kärnvapengaranti – som Sverige förtäckt hade även under det kalla kriget. Sverige måste därför följa det finska exemplet att inte skriva under FN-konventionen om kärnvapenförbud.

Finland har i sin politik en uttalad NATO-option. Sverige avvisar NATO-medlemskap och satsar på bilaterala avtal. Ingendera linjen ger tillräcklig säkerhet i konflikter som skulle kunna bli aktuella, exempelvis sådana som kan uppstå genom en kaotisk situation i Ryssland, när systemets överlevnad står på spel. Sådana lägen kan utvecklas snabbt. En NATO-option kan då inte implementeras i tid för att operativ planering kan medhinnas. Tvärtom kan optionen inbjuda till ett förebyggande angrepp. Den svenska linjen ger heller ingen möjlighet till operativ planering i tid.

Det andra viktiga förhållandet är storleken av det området som skulle beröras av krigshandlingar.

Under mellankrigstiden kunde man betrakta Sverige-Finland som ett isolerat strategiskt område och försöka stå utanför konflikter i Baltikum och södra Östersjön. Med utvecklingen av krigsmedlen m m är detta nu otänkbart. Östersjön med omgivande stater är ett sammanhängande strategiskt område. Vissa tankar som ibland anförs om att Finland skulle kunna stå utanför krig i Baltikum är helt orealistiska. Flygvägarna över Finland kan vara av avgörande betydelse för amerikanskt flyg i understöd av de baltiska staterna. Därför skulle Ryssland med säkerhet inleda aggression mot Baltikum med förebyggande anfall mot Finland – på samma sätt som mot Gotland och andra strategiskt viktiga områden.

Slutsatsen är given: Det välkomna militära samarbetet mellan Sverige och Finland måste för att ge en krigsavhållande effekt kompletteras med att de två länderna blir medlemmar i NATO. Och detta måste göras när läget är lugnt och fred råder. När krisen blossar upp är det för sent.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk kommentator och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

För att vara tydlig. Jag har inget principiellt emot att Försvarsmakten stöder och samarbetar med Polismyndigheten. Det är en av våra uppgifter tillsammans med stödet till andra delar av det civila samhället. Men när det gäller exempelvis helikoptertransporter eller terroristbekämpning rör det ofta verksamheter där gemensamma beröringspunkter finns. För övriga uppgifter, särskilt sådana där våld kan komma att brukas mot egen befolkning, finns inget juridiskt stöd vilket bland annat Wiseman föredömligt gått igenom.

I den nu aktuella debatten har bilden av grundproblemet och exakt vad man tycker att militären ska göra i förorten varierat. Många verkar förorda att ”sätta in militären” för uppgifter man inte riktigt har definierat, vilket innebär en fara. Det gamla talesättet ”För en hammare ser allt ut som en spik” är självklart en grov generalisering, men oaktat hur duktig personalen är så är laga befogenhetsvåld och väpnad strid två olika saker.

Att soldater kan göra saker som polisen nu gör, med kortare eller längre vidareutbildning, är sannolikt de flesta överens om. Vad man verkligen menar att de bör göra blir en helt annan fråga. Rör det mer avancerade och direkta uppgifter för att bekämpa gängkriminalitet blir förutom juridiken och kompetensen även den principiella frågan central: vill vi verkligen nyttja soldater mot egen befolkning? Handlar det bara om enklare bevakningsuppgifter för att frigöra polisens resurser föds direkt frågan varför inte civil bevakningspersonal skulle kunna lösa dessa? Om svaret är så enkelt som att vaktbolag kostar pengar medan soldater är ”gratis” arbetskraft så är det ett väldigt dåligt svar.

Det finns dock två aspekter av debatten som är än mer förvånande.

Det första är det snabba och något ironiska skiftet i debattordningen och klimatet. Under hela min tid i Försvarsmakten, och tidigare än så, har frågan om att nyttja soldater i fredstid inom landets gränser varit närmast tabu-belagd. Den inom organisationen som bara andats något sådant förslag har snabbt fått mothugg. Nu får ironiskt nog istället försvarsanställda försöka dämpa politiska uttryck, också från riksdagspartier, vad gäller att nyttja militära resurser att lösa civila ordningsproblem.

Den andra och kanske viktigaste frågan är vilken bild utomstående har av Försvarsmakten att grunda sina förslag på. Det verkar alltför ofta som att många lever med en nostalgisk historiebild av ändlösa kasernkorridorer med långa rader av vältränade och sysslolösa soldater som rullar tummarna i väntan på något bättre att göra. De ser inte en minimal organisation med en för liten personalvolym som redan slits hårt för att lösa sina egna uppgifter. Om vi ska sätta in de få soldater och förband vi har för att göra polisens jobb föds onekligen frågan vem vi då ska sätta in för att lösa soldaternas uppgifter? Vill någon verkligen offra en nationell försvarsförmåga eller kalla hem förbanden från Mali, Irak och Adenviken för att vakta polisbilar i förorten? Även den franska Operation Sentinelle som placerat soldater på Paris gator har ifrågasatts och rapporter har varnat att den franska armén, betydligt större än den svenska, begränsas för stort i sina övriga uppgifter och att förbanden kämpar med sjunkande moral. Sannolikt blev få soldater just soldater för att de ville vakta polisbilar.

I ett större perspektiv kan man självklart se hela debatten som ett tecken på att man nu uppmärksammat ett problem med lag och ordning samt en poliskår som länge tydliggjort det behov av resurser som en ökande del av befolkningen ställer, och att man nu försöker hitta snabba lösningar eller positionera sig i en valfråga. Men det är just i sådana situationer som det är extra viktigt att undvika populism och pendelsvängningar. Risken finns annars att man inte bara har kvar det problem man försökte lösa, utan även riskerar att skapa nya som är ännu värre. Så förklara gärna krig mot brottsligheten, men gör det bildligt och inte bokstavligt, och låt våra soldater fokusera på de uppgifter de redan har.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

I flera tidigare inlägg i denna blogg har jag berört teknik, innovation och kompetens. För varje dag tycker jag att nyhetsflödet visar på behovet av att förstå dessa begrepps koppling till psykologi, eller snarare att fundera i termer av den mänskliga hjärnans förståelse för hur man bäst ska använda det nya som uppstår ur innovationsprocessen.

Inom KKrVA:s omfattande projekt KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet)pekar vi på tekniken som ett centralt förändrings­instrument avseende hur militär verksamhet bedrivs och planeras för framtiden. Men om detta ska kunna ske på ett trovärdigt och säkert sätt krävs att människorna som sätts att använda tekniken är kunniga och har gott omdöme. Den stora förändring som idag genomsyrar samhället – och en avsevärd del av försvarsmaterielutvecklingen – kan sammanfattas med ordet Digitalisering.[1]  Detta begrepp är inte bara ett modeord utan omfattar tekniken bakom den tydliga och ofta kommersiellt påskyndade sammanlänkningen av vår egentligen ganska fragmenterade vardag. Bekvämt, praktiskt och tidsbesparande, men också fyllt av risker om det görs på fel sätt. Jag vill i det följande belysa några aspekter av detta.

För att med förtroende utse en officer till befälhavare för kvalificerade styrkor granskas personen ifråga i olika urvalsprocesser, genomgår olika obligatoriska utbildningssteg och han/hon prövas därtill i övningar och genom en successiv befordran mot större ansvar. Ett liknande system finns för att en individ ska få ansvar för ett kommersiellt flygplan eller fartyg, vara driftschef för ett kärnkraftverk eller en tekniskt kvalificerad produktions­anläggning. Genomgående handlar det bl a om att på ett strukturerat sätt värdera personens omdömesförmåga och tillse att det finns balans mellan olika egenskaper, som kompetens, omdöme och ”sunt förnuft”. Varför ställer vi inte sådana krav på dem som sätts att leda nationer (alla som följer den utrikespolitiska bevakningen förstår vad jag menar)?

Det satsas enorma summor på utvecklingen av nya militära förmågor, där avancerad teknologi utgör grunden och där USA fortfarande är i täten i mycket, men Kina stormar fram med massiva utvecklingssatsningar inom ett brett spektrum av förmågor. Obemannade system, artificiell intelligens, rymd och precisionsvapen är bara några högaktuella områden.

I det civila samhället strömmar ständigt nya praktiska innovationer över oss och flera av dem påverkar vardagen på ett påtagligt sätt. I många fall anpassar vi oss långsamt och så smidigt att vi knappat märker hur stor förändringen egentligen är. Vi mailar och surfar med mobiltelefonen, streamar musik och filmer. Skivsamlingen eller video/DVD-biblioteket har hamnat i en garderob eller i källaren. Det går snabbt att anpassa sig till navigations­system, farthållare, backkamera med parkeringshjälp och andra tekniklösningar i våra bilar och plötsligt upphöjs sådant som nyligen var lyxlösningar till standard och krav vid nästa köp.

Digitaliseringen och därtill knuten nätverksuppkoppling är centrala faktorer i denna förändring. Den innebär enorma möjligheter till rationalisering, effektivisering, kostnadsre­ducering och annat som inte minst politiker älskar att höra. Men strömmen av innovationer som blir en del av vardagen innebär samtidigt en exponering mot omvärlden, vilket många inte orkar sätta sig in i eller än mindre åtgärda för att minska riskerna. Tillvaron blir tekniskt alltmer komplex och samtidigt är det ju så praktiskt att kunna hitta all information med några knapptryck, beställa varor över nätet och fundera på när en självkörande bil ska hamna i det egna garaget. Att leverantörer som Spotify och Netflix ger dig tips om vad du bör lyssna på/se, baserat på en kartläggning av dina tidigare val, din framanalyserade personlighetstyp etcetera gör kanske inte så mycket – det är ju ganska trevligt att få möta musik och filmer man annars inte haft en aning om att de ens fanns. Men när du lägger ut din tillvaro på sociala medier samt via dina kontokortsköp ger handlarna möjlighet att i detalj kartlägga dina köpvanor och dina ev svagheter, så ger du ”någon annan” en omfattande och ganska skrämmande inblick i ditt umgänge, dina konsumtionsmönster, dina intressen o s v.

Helt nyligen beskrevs hur Kina installerar allt fler övervakningskameror med ansikts- och nummerplåtsigenkänning, så att medborgarna kan följas upp, eftersökta personer identifieras och gripas och fordon spåras och stoppas. Enligt flera internationella nyhetskanaler visar planerna på att det i Kina år 2020 bedöms komma att finnas installerat närmare 600 miljoner sådana kameror, där staten kommer att matcha informationen mot den mycket omfattande databas av ansiktsfoton som redan finns genom ID-systemet. Allt detta med hjälp av en kombination av smarta algoritmer, artificiell intelligens och hårdvara. Bolaget Huawei satsar nu stort på att sälja sådana system runt hela världen. Skönt att busarna hålls efter, tycker nog de flesta, men när vi själva, våra fordon och våra inköp kan följas upp i detalj, varje dag, kanske vi börjar tveka.

För det finns ett steg till. Och nu vill jag komma tillbaka till begreppet omdöme. Så länge de personer som får tillgång till all information – samt får möjlighet och auktorisation att fatta beslut om åtgärder som bygger på denna information – är omdömesgilla och helt okorrumperade, så borde samhället fortsätta att fungera väl. Men när teknikutvecklingen kan medge att några av världens ledare träter om vem som har störst knapp på sitt skrivbord (d v s den nyligen uppkomna dispyten mellan ledarna för Nordkorea och USA), med vilken man kan initiera aktivering av kärnvapenbärande robotar, då tycks omdömet ha förlorats och ersatts med dumhet, arrogans och oförstånd. Att det inte finns någon sådan fysisk knapp är i sak ovidkommande, men som symbol för en makt kopplad till tekniskt avancerad förmåga och hur man uppger sig vara beredd att handskas med densamma, är det skrämmande. Samtidigt är de alltmer komplexa styrsystemen som är kopplade till kraftverk, kärnvapenmissiler och olika beslutssystem potentiella mål för hackerattacker, vilket skulle kunna få katastrofala följder. Det finns metoder för att skydda sådana system och i de flesta fall tillämpas nog sådana, men okunskap i kombination med politisk naivitet har redan demonstrerat att så inte alltid är fallet.

Jag är en stark anhängare av uppfattningen att samhället behöver innovationer för att utvecklas och för att dess medborgare ska kunna leva i fortsatt välstånd. Inte minst gäller detta för Sverige. Min avsikt med denna text är att peka på hur viktigt det är att vi använder dessa innovationer, och resultatet av annan forskning, på ett omdömesgillt sätt. Det kräver ett samhälle som är byggt på kunskap och den ska vara forskningsbaserad och relevant. Kunskap för att undvika att använda den tekniska utvecklingen på olämpliga sätt, kunskap för att initiera åtgärder i den privata sfären som förhindrar katastrofer samt kunskap för att välja ledare som inte hemfaller åt sandlåderetorik och visar total brist på omdöme. Troligen måste den tekniska forskningen och utvecklingen alltmer gå hand i hand med psykologisk forskning och forskning kring hjärnans komplexa funktionalitet, för att maximera användbarheten och minimera riskerna. Detta också för att vi bättre ska förstå de mekanismer som får människor att agera idiotiskt och för att hitta vägar till att endast välja omdömesgilla individer som ledare. Det gäller ledare för nationer, myndigheter, militära förband såväl som skolor, sjukvård och andra nödvändiga institutioner och organisationer.

Eftersom världen dessvärre inte befolkas av tillräckligt många ledare med de nämnda egenskaperna, så kommer vi fortsatt att leva med en föränderlig och tekniskt alltmer komplex hotbild. Därför är det nödvändigt att vi (Sverige) själva följer utvecklingen inom en rad spetsteknologier, anskaffar egna medel och motmedel samt utbildar våra ledare i vad som krävs då angrepp identifieras. I ”den nya världen” kommer angreppen sannolikt först att drabba cybermiljön (det pågår i olika omfattning redan nu) för att så småningom förstärkas med åtgärder i andra domäner. Den som då förstår och kan bemästra tekniken, såväl som de tekniska hoten, har större möjlighet att skydda sina medborgare och bevara sin självständighet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Not

[1] Den intresserade kan med fördel ta del av boken Det digitaliserade försvaret – teknikutveck­lingens påverkan på försvarsförmågan, Stockholm 2017, som finns i KKrVA bokserie från projektet KV21, se här »

av Helge Löfstedt

Inför 2018 kan det vara av intresse att redovisa läget beträffande försvarsanslagets utveckling och dess andel av BNP i de tre nordiska grannländerna.

I Danmark har regeringen lagt ett förslag till flerårig försvarsöverenskommelse – ”Forsvars­forlig” – under oktober. Där listas tillägg till försvarsanslaget under åren 2018 till 2023. Detta innebär att försvarsanslaget kan bedömas komma att öka från 1,17 % av BNP år 2016 till mellan 1,20 och 1,30 % år 2023. D v s ganska litet om man sätter detta i relation till Natos rekommendation som är att nivån 2,0 % bör nås under 2020-talet.

I Finland har lämnats en ”Försvarspolitisk redogörelse”. Där anges liksom i Danmark tillägg till försvarets anslag. Förutom ett årliga tillägg redan från 2018 anges också från och med 2021 årliga tillägg på materielanslaget – med hänvisning till den tekniska fördyringen och utvecklingen i omvärlden. Om detta fullföljs kan försvarsanslaget komma att uppgå till över 1,6 % av BNP mellan 2023 och 2025. År 2016 var motsvarande andel 1,37 %. Den finska försvarssatsningen synes således bli större än den danska.

I Norge har under hösten i vanlig ordning redovisats en budget för 2018. Den innehåller höj­ningar av försvarsanslaget som följer intentionerna i långtidsplanen från 2016. Om höjningar­na fortsätter i den takt som anges i långtidsplanen kommer försvarsanslaget i andel av BNP att överskrida 1,7 % någon gång under åren 2023-25. År 2016 var motsvarande andel 1,59 %.

Alla tre länder kan således förväntas höja försvarsanslaget uttryckt i andel av BNP – Finland och Norge mest, men även Danmark ökar. Dock med Norge i fortsatt ledarposition. Sverige hade år 2016 lägst andel med 1,17 %. Vågar man här hoppas på en tydlig höjning?

Ovanstående är ett ”guesstimate”, dvs bedömningar och beräkningar grundade på fakta, således regeringsdokument hämtade från hemsidan hos respektive lands försvarsdepartement samt  Military Balance 2017. Ett väsentligt utgångsvärde är att tillväxten i BNP i de tre grann­länderna, liksom i Sverige, ansätts till 2 % per år.

Avslutningsvis några allmänna reflexioner. Här kan observeras att i det underlag som nämns redovisar man inte att försvarsutgifterna kommer att öka i andel av BNP.  Man foku­serar helt på att motivera vilka projekt och förbättringar man vill genomföra. Ett motiv för detta kan vara att inte skapa intrycket att det skulle vara ett självändamål att höja försvars­utgifterna. Inte heller får det bli ett självändamål att välja dyra lösningar. Det är också nu väsentligare än någonsin att ta ut full taktisk och operativ livslängd av befintlig utrustning. Under den kommande försvarsbeslutsperioden skall de medel som satsas gå till utrustning och verksamhet som snabbt ger nya väsentliga bidrag till operativ förmåga, fyller ut luckor och utvecklar försvarsstrukturen och detta med hög ekonomisk verkningsgrad.

 
Författaren är överingenjör, ledamot KKrVA och pensionerad från Försvarets Forsknings­institut.

av Lars Björk

Under nyårsnatten drabbades Halmstad av omfattande elavbrott när brand utbrutit på Gamletullsbron vid Stadsbiblioteket. Viktigt meddelande sändes ut via SMS som bara nådde vissa personer.

Det som oroar mig är att Sveriges kommuner inte är förberedda på svåra påfrestningar och höjd beredskap.

Försvarsmakten och Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap, har på uppdrag av regeringen, gett ut planeringsanvisningar i juni 2016:

Totalförsvarsplaneringen utgår från ett öppet väpnat angrepp på Sverige som inledningsvis kan ha ett intensivt och snabbt förlopp. Det är troligt att konventionella och högteknologiska stridsmedel kommer att användas.

Cyberattacker och informationskrigföring är också en del i krigföringen.

Striden kan börja med bekämpning med fjärrstridsmedel och sabotageförband mot samhällsviktig verksamhet.

Risken för användning av kärnvapen, eller hot om detsamma, i regionala eller lokala konflikter kan komma att öka. Detta bedöms gälla även i eller i anslutning till vårt närområde och måste därför beaktas i planering och förberedelser.

Mot bakgrund av detta behöver statliga myndigheter, kommuner, landsting och företag, öka sin förmåga att motstå ett väpnat angrepp mot Sverige från en kvalificerad motståndare.

Har kommunerna påbörjat Totalförsvarsplanering? Svaret är sannolikt nej i de flesta fall – tyvärr.

Här några exempel:

• el- och vattenförsörjning säkerställd inom kommunen
• renovering och utbyggnad av normalskyddsrum och skyddade ledningscentraler
• beredskapslager av olika förnödenheter
• planering för omflyttning av civila inom kommunen, från osäkra/farliga områden
• utnyttjandet av ”Hesa Fredrik” vid fara inklusive flyglarm, kompletterat med fungerande SMS larm.
• undsättningsstyrkor, i en förstärkt Räddningstjänst, för att bistå ett stort antal människor i nöd (instängda i raserade hus mm)
• omhändertagande av ett stort antal döda och skadade människor med akutintag och vård på tillfälliga platser inklusive vårdcentraler.
• krigsplacering av viktiga kommunala befattningshavare
• med mera

Varje kommun behöver inte framanalysera någon egen hotbild, den finns redan i ovan beskriven planeringsförutsättning – utan istället koncentrera sig på att planera och öva kommunens olika enheter och personal i syfte att kunna hjälpa invånarna på bästa sätt vid större påfrestningar och krigstillstånd.

 
Författaren är Major med stor erfarenhet av arbetet med beredskapsfrågor.

av Hans Lindblad

Jag blir för skattebetalarnas skull orolig när det nu åter börjar talas om skyddsrum. Under omkring 20 år som försvarspolitiker agiterade jag för att minska skyddsrumsbyggandet som jag såg som en  felsatsning baserad på minnen från massbombningar av tyska städer under andra världskriget.

Då kunde ett anfall mot en stad utföras av tusen bombplan eller fler. Det gav i flera fall eldstormar som kostade många tusen liv, som i Hamburg eller Dresden. Bomberna fälldes från hög höjd och kunde inte styras. De hamnade helt slumpmässigt, till exempel i vattendrag eller parker. Det hände att de allierade sökte slå ut till exempel stora kullagerfabriker men att de flesta bomberna hamnade vid sidan om.

Ett av få precisionsanfall riktades av britterna i mars 1945 mot Gestapohögkvarteret i Köpenhamn, bland annat för att söka förstöra dess arkiv. Tjugo snabba tvåmotoriga Mosquitoplan anföll i tre vågor på extremt låg höjd. 55 tyskar och 47 Gestapovärvade danskar dödades. Ändå begicks ett misstag. Ett av planen kolliderade med en lyktstolpe och hamnade i en klosterskola i närheten. En besättning i nästa våg trodde att den brinnande skolan var målet och bombade den. 86 barn och 39 vuxna omkom.

Kuwaitkriget 1990 visade genombrottet för avancerade målsökare då man träffade exakt utvalda byggnader, och precisionen har sedan ökat ännu mer. Ingen sänder ett flygplan som kostat hundratals miljoner och varje precisionsbomb flera miljoner för att på måfå jaga bostadshus i utkanten av en stad.

Under mellankrigstiden prioriterade de flesta flygvapen, också det svenska, bombflyget för att kunna slå mot baser på motståndarens eget territorium men knappast mot bostadsområden. Förändringen kom när Göring mitt under slaget om Storbritannien avbröt attackerna mot RAF:s baser och i stället beordrade anfall mot London. Därmed minskade trycket mot flygbaserna, till stor lättnad för britterna. Nazisterna hoppades att londonborna skulle skrämmas och paralyseras av bomberna, men i stället, med Churchills hjälp, reagerade de med ökad kampvilja och beslutsamhet.

De allierade gjorde sedan samma misstag – vilket senare psykologisk forskning visade – när de trodde att de massiva bombanfallen skulle knäcka tysk civilbefolkning mentalt. Den erfarenheten gör att tekniskt avancerade krigsmakter prioriterar flyginsatser mot strategiskt viktiga mål, inte mot bostäder.

Det var är inte första gången i krigshistorien som nya vapen tagits i bruk innan det fanns en genomtänkt och prövad doktrin på området. Först efter flera år fanns en systematik så att de allierade valde att slå mot tyska flaskhalsar, till exempel mot bränsleförsörjningen så att tyska flygplan mot slutet av kriget blev kvar på marken till följd av bränslebrist. I Frankrike sökte de allierade stoppa järnvägstrafik och man gick så långt som att med låganfall attackera enstaka lok. Skulle Sverige anfallas vore inget bättre än om angriparen prioriterade att förstöra till exempel tre procent av vårt lägenhetsbestånd. I stället slår han rimligen mot krigsviktiga funktioner där vi som samhälle är mest sårbara.

Det massiva svenska skyddsrumsbyggandet var väl mest ett exempel på hur försvar inte sällan utformas efter tidigare krigserfarenheter.

Ingen makt har numera resurser, utöver kärnvapen, som skulle kunna rasera flertalet hus i till exempel Stockholm, så som skedde med flera tyska städer. För att kunna genomföra massbombningar byggde USA under andra världskriget 18.500 exemplar av B-25 Liberator och 12.700 av B-17 Flying Fortress, båda typerna fyrmotoriga. Den följande och större B-29 sattes främst in mot Japan, inklusive två kärnladdningar. Britterna byggde 7500 Avro Lancaster.

Numera har Storbritannien inget enda bombflygplan. USA har 152 stycken, med avancerade styrda vapen. Den extremt dyra B-2 med ”smygförmåga” byggdes i 21 exemplar 1993-2002. Man har kvar 62 B-1B och 76 av den sista versionen B-52. De senare har en genomsnittlig ålder på drygt 55 år, helt unikt i flyghistorien, och de kan bli kvar många år till. B-52-orna är ensamma om att kunna bära kryssningsrobotar.

Bara USA och Ryssland har kvar stora bombflygplan, men det är flera decennier sedan ryssarna tog fram en ny typ. Jag tar här inte upp attackflygplan som väl egentligen aldrig varit dimensionerade för att jaga bostadshus. Det går också att anfalla med ballistiska robotar, oerhört dyra och så snabba att ingen förvarning finns. Så var fallet redan med tyska V-2 mot London. I princip bör väl dyra vapen inte sättas in mot mål med mindre värde än vapnet.

Jag var irriterad över att Civilförsvarsstyrelsen inte verkade intresserad av prioriteringar rörande skyddsrum utan ville bygga så många som möjligt. Hela planeringen gav intryck av slapphet. Svenska skyddsrum har ringa utrymme per person, det finns plats att sitta men knappast ligga, under begränsad tid efter akuta larm. Allt byggde på förutsättningen att ha några minuters förvarning.

På 70-talet ville många spara energi och satte in kraftigare fönster som gjorde att man inte längre hörde de ”hesa Fredrik” som skulle larma. Larmet skulle i stället ske genom telefon. Men på 80-talet uppgav Civilförsvarsstyrelsen för oss i försvarskommittén att Televerket var på väg att gå över till AXE-växlar utan att berätta att larmfunktionen då försvann. Kommittéledamoten Margaretha af Ugglas blev upprörd, men en expert från myndigheten sökte lugna henne med att ”det kanske inte går nu heller”. Senare gjordes en test i en stad, jag vill minnas i Borås. Det ledde till överhettning och brand i telefonstationen. Televerket förklarade sedan att det var ”systemvidrigt” att ringa i alla telefoner samtidigt. Här byggdes alltså skyddsrum för många miljoner per år utan att ansvarig myndighet såg till att systemet kunde fungera.

Liksom det mesta annat stoppades skyddsrumsbyggandet när Sverige efter kalla kriget genomförde den mest omfattande nedrustning något land genomfört (bortsett från den i Versallies 1919 beslutade avrustningen av Tyskland). Jag menar att det är mycket som behöver åtgärdas men knappast att bygga fler skyddsrum.

I tidningar börjar nu dyka upp artiklar om ”brist” på skyddsrum som då anges som skillnaden i en kommun mellan antalet innevånare och antalet skyddsrumsplatser. Men det är en godtycklig jämförelse. Vid larm om flygplan med dagens höga hastigheter finns bara få minuter för att hinna komma in i skyddsrummet och stänga. Alla som sysselsätts utanför hemmet skulle i så fall behöva skydd både hemma och på arbetsplatsen eller skolan.

Den rimliga prioriteringen vore att undanta bostäderna och de arbetsplatser som inte avser så viktiga funktioner att en angripare kan väntas vilja slå ut just det målet. Bedömer man att till exempel en teleanläggning är av central betydelse bör dess arbetsplatser ha sådant fysiskt skydd att verksamheten inte avbryts varje gång det går ett flyglarm. De människor som arbetar på de för anfall mest sannolika målen borde alltså finnas i bergrum eller i betongbyggnader utan fönster. Att ge skydd för en komplett arbetsplats kostar naturligtvis mångdubbelt mer än en plats i trångt bostadsskyddsrum.

Bostadshus i direkt anslutning till ett troligt bombmål bör inte ha skyddsrum utan de boende bör flyttas till mindre utsatta delar av staden. Jag noterade att Civilförsvarsstyrelsen var irriterad över oss som ville diskutera prioriteringar, för där var man mest intresserad av att ha så många skyddsrum som möjligt. Men att satsa mest på dem med största riskerna är väl annars närmast självklart inom till exempel hälsovård eller arbetarskydd. Jag säger inte att skyddsrum i bostadshus har noll värde, men kostnaderna måste vägas mot andra behov, till exempel sjukvård i krig.

Den stora svagheten ligger i förvarningen. Om ett antal flygplan upptäcks på låg höjd i riktning mot Mälardalen vet ingen var de kommer att vara två minuter senare. Ska man då för säkerhets skull till exempel klockan tre på natten larma ett par miljoner människor för att de ska klä på sig och rusa till skyddsrummen. Har människor blivit väckt tio gånger senaste veckan är det kanske inte säkert att de springer ut också den elfte gången. Anta ändå att ett visst kvarter träffas. Risken är uppenbar att fler dödas om det larmats och människor finns helt oskyddade ute på gatan på väg till skyddsrummet. Sannolikheten att slås ned av en tryckvåg eller träffas av splitter är då mångdubbelt större än om man varit kvar i lägenheten med dess skydd av väggar.

Länge skedde skyddsrumsbyggandet helt utan riskbedömningar i de enskilda fallen. I stället användes schabloner, så att skyddsrum byggdes i städer över vissa befolkningstal och då i nya hus med om jag minns rätt två våningar eller mer. Byggherrarna ålades detta i lag och kostnaden lades på de boende. Det sågs som rimligt att de som hade skyddsrum också betalade dem.

Det ändrades när regeringen gav efter för krav från bostadsorganisationer som ville lägga kostnaden på skattebetalarna med argumentet att det var orättvist att bara personer med tillgång till skyddsrum skulle betala dessa. Jag tyckte tvärtom, att det var konstigt att boende på landsbygden, där inga skyddsrum byggdes, skulle betala för städerna. På landet, särskilt i sannolika invasionsområden, borde i stället den enskilde fundera över vilket fönsterlöst utrymme på tomten som ger bäst splitterskydd och eventuellt skaffa sandsäckar för att vid behov stärka väggar och tak. Skyddet kan öka med ganska enkla medel. Nog mer mot artilleri än mot avancerade robotar

Som oftast drog skattebetalarna de kortaste stråna. Innan låg det i byggherrarnas intresse av bygga skyddsrum så rationellt som möjligt. Nu blev det mer intressant att bokföra så mycket som möjligt på skyddsrummen. Så är det väl alltid, att särintressen vill ha så mycket pengar som möjligt från staten.

Civilförsvaret satsade mycket hellre på skyddsrum än på utbildning till räddnings- och undsättningsenheter. Jag pläderade för grundutbildning direkt till civilförsvaret, som då skulle vara en resurs också vid fredstida katastrofer. Men företrädare för alla andra partier drev en rigid linje att i princip alla män skulle utbildas militärt, också de många tusen som sedan inte krigsplacerades. Civilförsvaret skulle nöja sig med att överta värnpliktiga vid 47 års ålder. Men utan utbildning i räddningstjänst eftersom man inte ansåg sig kunna ålägga personer i den åldern till exempel två månaders utbildning för krävande uppgifter med behov av särskild kompetens.

Vi hade en stor organisation på papperet, men med mycket tveksam förmåga. Danmark direktutbildade motsvarande enheter under sex månader och de fick under utbildningen bistå den civila räddningstjänsten för att vara med ”på riktigt”. Civilförsvarsstyrelsen stöttade inte oss som önskade ett föryngrat civilförsvar med direktutbildning, enligt mitt intryck för att verksledningen inte vill stöta sig med ÖB.

Till det jag ångrar som försvarspolitiker var att jag gick med på att skaffa skyddsmasker och barnskydd till hela befolkningen, vilket annars inget annat land än Israel gjorde. Knappt var skyddet uppbyggt innan allt slängdes bort. Gaskrig är folkrättsligt förbjudna. Två totala monster som Saddam Hussein och Bashar al-Assad har använt gasanfall i sina egna länder, men sannolikheten för gaskrig i Europa är ringa. Det finns gasskydd också i svenska skyddsrum, men lägg hellre pengar på viktigare saker än att underhålla dessa skydd.

Det var tragiskt att organiserade intressen i årtionden kunde lägga beslag på merparten av pengarna till det civila försvaret. De allvarligaste bristerna i krig finns i de flesta länder inom sjukvården, som då utsätts för enorma påfrestningar. I Sverige var lagren av importerade förbrukningsvaror i sjukvården ytterst små, men det dröjde länge innan staten ville bidra.

I stället satsades mångdubbelt större belopp på lagring av tekoprodukter, trots att veterligen inget land kapitulerat på grund av att brist på kläder och skor. Men Gunnar Sträng representerade Sjuhäradsbygden och både företag och fack såg en chans att få statligt stöd. Sjukvårdens importerade förbrukningsvaror hade ingen chans mot detta, eftersom det där inte fanns inhemska påtryckare.

Sveriges numerärt stora försvar hade få helikoptrar, vilket skulle ha gjort det mycket svårt att klara svårt skadade vid strider i övre Norrland. Men helikoptrar tillverkades inte i Sverige och de var därmed närmast chanslösa i konkurrens med materiel med starka inhemska uppbackare i industri, staber och förvaltningar.

Jordbruksintressen använde beredskapsargument för att plädera för stor areal och lagring av konstgödsel och bekämpningsmedel. Men risken för akut brist på livsmedel var störst i storstäder och övre Norrland med liten lagring och därför behov av närmast daglig tillförsel, vilket kunde vara svårt i ett krigsläge. Det är samma som vid hunger i Afrika, att mat inte transporteras till svältande. Skulle vi drabbas av flerårig avspärrning, föga troligt, skulle varje hektar kunna

försörja många fler om man då ökade andelen växter i maten och drog ned på den mycket kalorikrävande omvägen via slaktdjur.

Ska inte trötta med fler exempel på suboptimeringar. Har skrivit om sådana i mina riksdagsminnen ”Jag var för snäll”.

På sistone talar både politiker och andra om att satsa miljarder på civila delar av det som tidigare kallades totalförsvaret. Men när det börjar lukta pengar kan vi utgå från att många ser en chans att få en bit av kakan. I ett Sverige med extremt liten krigserfarenhet i generationer blir krig något ogripbart i en okänd framtid. Intressenter som ser chanser till nya statsbidrag dyker alltid upp när politiker talar om mera pengar.

Det ställer stora krav på försvarsutskott och andra att noga analysera risker och behov innan man mer konkret börjar utlova större anslag. Det viktigaste är att bygga upp kunskap och mental beredskap innan man börjar ange nya byggen och strukturer. Ta gärna skyddsrummen som varnande exempel på misshushållning och var medveten om att de nuvarande kapacitetsproblemen i sjukvården kommer att bli radikalt värre i ett läge med många skadade.

 
Författaren är tidigare redaktör och riksdagsledamot.

av Patrik Oksanen

Utrikesminister Margot Wallströms uttalanden i SVT Rapport på Nyårsdagen att ”Nato ska avstå från att säga saker som upplevs som press och hot mot Sverige” har väckt många reaktioner. Samtidigt är det upprepning av tidigare budskap från utrikesministern. Bakom uttalandet ligger frågan om Sverige ska skriva på Nuclear Ban Treaty, kärnvapenförbudsavtalet, eller inte. Inget land vid Östersjön, förutom Sverige, överväger att skriva på.

Bloggen har fått tillstånd att publicera en längre ledartext som beskriver konflikterna och spelet kring avtalet.

Texten publicerades första gången 1:a a september i Östersunds-Posten, Hudiksvalls Tidning, Ljusnan, Ljusdals-Posten och Söderhamns-Kuriren, samtliga en del av tidningskoncernen MittMedia. Rubriken är ”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”.

Bakom texten ligger både offentliggjorda UD-handlingar, internationella bedömares ”arbetsdokument” samt samtal med ett tiotal källor, från flera länder, med insyn i diplomatin kring avtalet, under villkor om anonymitet.

Vad är egentligen nytt sedan texten publicerades?

– I sak är det bara en sak som är ny, att regeringen har tillsatt en utredning. UD ville att den skulle bli klar i vår, försvarsdepartementet ansåg att mycket behöver utredas. I klartext efter valet, här vann försvarsdepartementet. Och sedan blev ju Hultqvist kvar, när texten skrevs hängde misstroendeförklaringen efter Transportstyrelsen i luften.

Kommer Sverige att skriva på?

– Nej, jag betraktar avtalet som politiskt dött. Om Wallström ens får det igenom regeringen, vilket är ytterst tveksamt med tanke på att Löfven avgjorde utredningens tidpunkt till Hultqvists fördel, tar det stopp i riksdagen.

– Alliansen är emot, jag räknar med att Sverigedemokraterna står kvar vid sin kritiska position. Men om de skulle svänga har jag ändå svårt att tro att Stefan Löfven är beredd att driva igenom ett säkerhetspolitiskt kontroversiellt beslut som stödjer sig på SD. Och inga opinionsmätningar talar för att denna situation kommer att ändra sig efter valet.

”Wallströms kärnvapendröm för Sverige mot säkerhetspolitisk atomvinter”

Ungdomens 80-talsdrömmar om slagord för en kärnvapenfri värld håller på att föra svensk utrikes- och säkerhetspolitik in i en återvändsgränd som slutar med ett stup.

En återvändsgränd som gör både Sverige och världen mer utsatt för kärnvapen, helt tvärtemot den retorik UD:s politiska ledning lever med.

Det här är historien om hur det viktigaste svenska säkerhetspolitiska och utrikespolitiska ställningstagandet på årtionden drivits fram av utrikesminister Margot Wallström och där UD:s ledning aktivt försökt hålla borta den förödande kritiken som finns mot avtalet från andra departement, riksdagspartier och allmänhet.

Istället är det viktigare att få ett avtal på plats som stigmatiserar kärnvapenländer än som leder fram till att kärnvapen inte sprids eller minskar.

Dessutom har UD tigit om varningar för allvarliga konsekvenser från bland annat USA och handlingar som skickats utan hemligstämpel till andra myndigheter har sekretessprövats när de ska lämnas ut.

Längs vägen mot ”Nuclear Ban Treaty” har en rad svenska principer övergivits, samordningen med Finland brutit ihop och relationerna med USA, Storbritannien, Frankrike och Nato hotas. Allt för ett avtal som beskrivs i ett UD-dokument som kaotiskt hopsytt och som inte kommer att leda till något resultat.

Låt oss börja i det självklara. Ingen gillar kärnvapen. Det är ett fruktansvärt vapen som mänskligheten aldrig borde ha hittat på. Och målet borde vara att det avskaffas helt. Det säger alla, inklusive de som inte vill skriva ”Nuclear Ban Treaty”.

Men vägen mot en kärnvapenfri värld går inte via det nya avtal som Sverige röstat för och som utrikesminister Margot Wallström nu vill att Sverige skriver på.

Hur ensam Sverige är försökte utrikesminister Wallström undvika att klargöra när avtalet försvarades 25 augusti på SvD Debatt. Nogsamt undviker Wallström att tydliggöra att det enda land som drabbats av kärnvapen, Japan, inte skriver på, och inte heller Finland finns med.

Inga Natoländer skriver på, det gör att Sverige är enda östersjölandet som vill skriva på NBT-avtalet, i sällskap med några mindre europeiska länder.

Alla dessa länder har ett bättre säkerhetspolitiskt läge än vad Sverige har idag.

Sekretessen kring slutrapporten

Och bristerna är många. UD:s slutrapport om förhandlingar innehåller inga hemligstämplar i sig, och har skickats runt både till en lång rad svenska ambassader samt till andra svenska myndigheter. Men när ledarsidan begär ut handlingen enligt offentlighetsprincipen så tar det plötsligt tvärstopp.

I stället dröjde beskedet och sedan kom nytt besked om prövning. Och när dokumentet efter en vecka lämnas ut är det uppenbart att UD inte vill att riktigt hur många av bristerna, både med avtalet och förhandlingarna som process, ska spridas med ”hänsyn till mellanfolkliga förbindelser” och att ”det skadar landet”.

Redan i den öppna inledningen slås avtalets stora brister fast: ”Sammansättningen av deltagandet i förhandlingen medförde att Sverige hade svårt att få gehör för flera förslag. Från svensk sida hade önskats ett förbud av mer rimlig omfattning, starkare verifikation och tydligare språk om förbudets kompletterande roll i förhållande i NPT”.

NPT är icke-spridningsavtalet för Kärnvapen från 1968. Ett avtal som är underskrivet av nästan alla världens länder, inklusive de stora kärnvapenmakterna. Undantagen är de senare kärnvapenmakterna Indien, Israel, Nordkorea och Pakistan.

Men det nya NBT-avtalet säger uttryckligen i artikel 18 att det går före andra avtal, som NPT – något som Sverige protesterade emot i sin röstförklaring. Men likväl står det så i avtalet.

Och eftersom NBT innehåller sådana brister när det gäller omfattning och verifikation (inga krav på verifikation vilket skulle ge exempelvis Nordkorea lugn och ro att utveckla kärnvapen) är oron från kritikerna stor att detta kan utnyttjas för att undergräva försöken att stoppa kärnvapenspridning.

En genomläsning av den svenska slutrapporten ger också bilden av kaotiska förhandlingar med ordförandeskapets bristande kapacitet. Ändå tycks UD ha sekretesstämplat några av de värsta exemplen från förhandlingarna.

Diplomatkällor har vittnat om dåligt förberedda förhandlingar, med oklar information om vilka som ingick samt var, när och hur samtalen i små grupper genomfördes. Där vissa gruppresultat senare, inför alla, presenterades felaktigt som kompromisser.

Resultatet av NBT är alltså ett avtal som skuldbelägger kärnvapenstater och alla stater som på olika sätt bygger sin säkerhet på kärnvapenstaters garantier, det vill säga Natoländerna och kärnvapen-paraplyet.

Samtidigt saknas konkreta steg för att kunna stoppa nya länder som att skaffa sig kärnvapen. Det saknas också vägar att få de befintliga kärnvapenmakterna att minska eller helt avveckla sina arsenaler. Och den svenska delegationen, som ändå röstade för slutresultatet, kände sig tvingad att avge en röstförklaring där man i tio punkter kritiserade avtalet.

UD skriver i slutrapporten ”…för att bli ett verkligt nedrustningsinstrument krävs tillträde av kärnvapeninnehavare. Det ter sig föga sannolikt.” Men hur osannolikt det verkligen är har UD valt hemligstämpla. Svenska folket ska inte få veta att bakom sekretessens fikonlöv gömmer sig en formulering som visar hur utsiktslöst avtalet är, och den beskrivs av de som läst rapporten som följande…

”Antagandet att vissa av kärnvapenstaterna ska ta hänsyn till konventionen i sina eventuella nedrustningsåtaganden är inte sannolikt, inte minst i ljuset av sin skarpa kritik och avståndstagande. ”

Det i sig är en föga överraskande slutsats. Det är bara att lyssna på Sveriges närmaste utrikespolitiska allierade för att förstå slutsatsen.

Finlands valde annan väg. Länge har det varit ett mantra mellan Utrikesdepartementet och Utrikesministeriet i Helsingfors att Finland och Sverige samarbetar allt djupare och närmare i utrikes- och säkerhetspolitiken.

Här har tjänstemän bäddats in hos varandra. Man säger sig vilja agera samordnat och från både Helsingfors och Stockholm har man understrukit att utrikesministrarna Wallström och Soini stortrivs ihop.

Men när det kommer till den säkerhetspolitiska kärnan förmår inte Sverige och Finland vandra hand i hand. ”Nationella intressen” tar över.

Nationella intressen är inte det samma i Helsingfors som för den vänster-socialdemokratiska sfär som UD:s politiska ledning kommer från. För Stockholm har drömmen om en kärnvapenfri värld, att arbeta med tredje världen och civilsamhället för att nå dit varit överordnat. För Helsingfors har nationens överlevnad varit målet och den realpolitiska kylan är vägledande.

Finland valde att hålla sig helt utanför förhandlingarna när kärnvapenmakterna, inklusive Ryssland, inte var med. Bakom resonemanget ligger den analys som UD hemligstämplar.

Det går inte att påverka kärnvapenmakterna om de inte är med i avtalet. Man kan inte få med kärnvapenmakterna i det här avtalet med de skrivningar som finns. Alltså har avtalet spelat ut sin praktiska betydelse innan bläcket har torkat. Dessutom hotar det att undergräva Icke-spridningsavtalet NPT, där kärnvapenmakterna är med.

Och om man hade kommit fram till någon annan slutsats, mot förmodan, så kan man från finländsk horisont ofta höra ett konstaterande att ”Sverige nog har litet större utrymme att agera än vad Finland upplever att man har. Realpolitik och geografiskt läge kräver försiktigare handling”.

Och vad är man rädd för från Finlands sida? Jo, att hamna utanför den västerländska gemenskapen och isoleras från samarbetet med USA och Nato. Ett scenario med begränsad övningsverksamhet, på grund av ett effektlöst avtal, med USA och Nato är en säkerhetspolitisk mardröm.

Då skulle Finland vara ännu mer utsatt för rysk press som syftar till att återställa de långa skuggåren under VSB-paktens dagar då Sovjetunionen hade ett allt för stort inflytande på finländsk inrikespolitik, inklusive presidentval.

I Helsingfors är man lyhörd och gör en realpolitisk analys. I Arvfurstens palats har man under ett års tid ignorerat varningssignalerna. Och kring detta har Stockholm och Helsingfors inte kunnat hitta en gemensam linje.

Även om man gärna från Helsingfors sida försöker sopa över sprickan genom att betona gemensamma mål (vem vill inte ha en kärnvapenfri värld?) och att man bara gjort olika analyser om vilken väg som är bäst och att det inte påverkar något framåt så går det inte att komma från att i ett skarpt läge misslyckades samordningen.

Det nationella intresset går alltid först.

Varningarna från väster

Det har de senaste dagarna kommit braskande rubriker om brev från försvarsminister Mattis till försvarsminister Hultqvist och att USA:s Chargé d´affaires träffat utrikesminister Wallström. Men budskapen som överlämnats är inte nya. Tvärtom.

Den amerikanska hållningen är inte okänd och Sverige är inte det enda land som man framfört den till.

Det här har varit känt hos UD sedan långt tillbaka, redan innan FN:s generalförsamling i december 2016 röstade igenom mandat om förhandlingar att ta fram ett legalt bindande kärnvapenförbud.

Däremot har budskapen framförts på lägre nivå, alltså på diplomatnivå mellan ambassadörer och hos diplomater på nivån därunder.

De amerikanska invändningarna mot NBT känns igen, de är ungefär liknande som UD:s egna. NBT kommer inte att förbättra någonting i världen, dessutom hotar det att undergräva NPT vilket skulle gynna Nordkoreas kärnvapenprogram.

Och eftersom varken Ryssland, Kina eller någon annan kärnvapenmakt kommer att göra sig av med sina arsenaler så kommer USA inte heller att göra det.

Med NBT-avtalet så kommer ett förbud mot kärnvapen och för länder utan kärnvapen att samarbeta med kärnvapenländer. För medlemsländerna i Nato var slutsatsen enkel, NBT-avtalet fungerar inte i verkligheten.

Nederländerna var det enda Nato-land som satt med under förhandlingarna. Men röstade sedan emot. I röstförklaringen var man tydlig:

”Åtaganden i Artikel 1 är inkompatibla med våra åtaganden som Nato-land…Vidare är utkastet, i praktiken, icke verifierbart. Det skadar trovärdigheten.”

Ett avtal, särskilt ett avtal som är vagt och luddigt skrivet för att alla ska kunna skriva på, kommer att leva sitt eget liv när det ska tolkas de kommande åren. Och hur kan Sverige veta vart avtalet tar vägen när olika praktiska händelser ska uttolkas i förhållande till NBT?

Här skulle en tolkning av avtalet kunna bli att Sverige fördragsmässigt måste neka amerikanska fartyg och flygplan tillträde till svenskt territorium på grund av USA:s policy att aldrig bekräfta eller förneka kärnvapen.

Det i sin tur kan leda till att USA:s och Natos försvarsplanering av Baltikum måste tänka bort Sverige, trots våra åtaganden gentemot Baltikum i EU:s Lissabonfördrag och vår ensidiga Solidaritetsdeklaration.

Lägg därtill att Sveriges möjligheter att öva mer avancerat med Natoländer genom detta kan stängas. I praktiken stänger det hela Nato-dörren, samt kan leda till att Sveriges roll som partnerland skulle devalveras kraftigt.

Från amerikansk horisont ställer man sig fler frågor om hur Sverige tänker egentligen. Varför vill Sverige både skriva på avtalet och samtidigt ha skydd från kärnvapenmakter, som USA, Storbritannien och Frankrike? Hur tänker sig Sverige att ett säkerhetssamarbete ska se ut egentligen, när det samtidigt finns hot från en kärnvapenmakt som Ryssland?

I Washington har det också cirkulerat ett ”paper” som är en kalldusch för svensk vapenindustri, att amerikansk industri inte kan samarbeta kring högteknologisk vapenindustri med länder som skrivit på avtalet.

I det amerikanska synsättet är konventionellt och nukleärt försvar sammansatta delar i det amerikanska totalförvaret. För SAAB vore mardrömmen att Gripen skulle stå utan motor. Konsekvenserna skulle bli oöverskådliga och katastrofala. Både för svensk säkerhet och svenska arbetstillfällen.

Det är långt ifrån säkert att ett svenskt undertecknande av NBT skulle få den drastiska effekten, i alla fall på kort sikt, innan olika tolkningar utvecklar dokumentet. Men NBT-avtalet är en mycket farlig väg för svensk säkerhetspolitik.

Genom att stänga NATO-optionen och skrota Hultqvist-doktrinen som går ut på en rad bilaterala samarbeten, framför allt med USA, bidrar Sverige till både instabilitet och ökad oro i Östersjöområdet. Det ökar krigsrisken.

Ryssland är det land som pratar mest om att använda sina taktiska kärnvapen, bland annat för att kyla ned konflikter. Den svenska vägen skulle alltså öka riskerna för att kärnvapen används i Östersjöområdet. Eftersom Sverige är utanför kärnvapenparaplyet så bidrar Wallströms linje till större risk att vi drabbas vid en ”rysk nukleär de-eskalering”.

Ungefär så här har det pratats om Sverige och NBT-avtalet i diplomatiska kretsar i snart ett år.

Wallströms spelplan begränsad

”Vi fattar självständiga beslut. Ingen ska försöka hota eller påverka oss.”

Det var en påtagligt irriterad Wallström som uttalade sig efter uppvaktningen från USA:s Chargé d´affaires. Det som framför allt torde irritera Wallström är att verkligheten nu läggs fram öppet. För budskapet var som sagt inte nytt.

Wallströms mål att få igenom avtalet har försvårats. Hänvisning till utrikessekretess och förhoppningar om tystlåten diplomati har inte fungerat.

En första reträtt var en utredning om konsekvenserna för att vinna tid och för att kunna få frågan igenom i regeringen, där motståndet framför allt är försvarsminister Peter Hultqvist (S) som säger att arbetet med kärnvapennedrustning inte får rubba försvarssamarbeten.

Här talar tiden för Wallström, Alliansens hot om misstroendevotum mot Peter Hultqvist (S) för Transportstyrelsen kan göra att det motståndet faller i regeringen om Hultqvist tvingas bort.

Ett inrikespolitiskt svenskt drag som väcker förundran bland Sveriges allierade. Eller som en av de internationella källorna, en senior och ledande expert inom sitt område, uttrycker det frankt och förvånat – och utan hålla tillbaka:

”Ursäkta, men Alliansens ledare måste ju ha flera skruvar lösa om man under dylika omständigheter vill få bort Hultqvist, svenska regeringens enda trovärdiga säkerhetspolitiska styrman.”

Om Wallström får igenom avtalet i regeringen så återstår riksdagen. Centerpartiet slängde igen dörren stenhårt i veckan, vilket troligtvis grusade förhoppningen om stöd därifrån för Margot Wallström (S) och hennes kabinettssekreterare Annika Söder, dotter till förra centerledaren Karin Söder.

Med hela Alliansen emot återstår bara hoppet till Sverigedemokraterna, som intagit en folkhemsnostalgisk neutralitetsposition till Rysslands stora glädje.

Frågan är om statsminister Stefan Löfven (S) verkligen vill att Sveriges viktigaste utrikespolitiska och säkerhetspolitiska beslut på årtionden ska vila på SD.

Genom att försöka hemlighålla och vilseleda kring motståndet mot NBT-avtalet har utrikesminister Margot Wallström fört Sverige in på en väg där det bara finns två alternativ, backa eller gå över stupet.

Regeringen är förhoppningsvis så klok att man väljer det förstnämnda så snart som möjligt.

 
Författaren är politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning och ledarskribent med inriktning på säkerhetspolitik i MittMedia.

Av Jan Leijonhielm

Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta väntat.  Navalnys svar har blivit en uppmaning till bojkott av valet och till massdemonstrationer, något som i sin tur nu undersöks av åklagare om detta är lagstridigt.

Putin kommer naturligtvis att vinna stort, övriga godkända kandidater – de gamla vanliga Zjuganov från kommunisterna och Zjirinovskij från liberaldemokraterna kommer inte ha någon chans. Inte heller Xenia Sobtjak, Putins guddotter, lär samla några större skaror. Putins popularitet ligger stabilt över 80 procent, även om hans parti Förenade Ryssland inte kommer över 50 procent i opinionsundersökningar. Partiet lyckades i realiteten inte få mer än 27-30 procent av de valberättigades röster i senaste valet. Putins största oro är att deltagandet riskerar att bli lågt; politisk apati och Navalnys uppmaning kan leda till generande låga nivåer, som dock sannolikt kan justeras uppåt genom kreativt rösträknande. De senaste sju ryska valen har av OSSE förklarats vara fria, men inte rättvisa och oppositionen har på ett övertygande sätt visat att massivt valfusk förekommit.

Att följa Navalnys uppmaning till demonstrationer är dock inte ofarligt, vilket historien visar. Den senaste metoden för att avskräcka befolkningen från att delta i demonstrationer beskrevs sålunda av representanter för den ryska oppositionen, som nyligen besökte Stockholm: Polisen griper så många de har utrymme för, identifierar dem, varpå de släpps med hotet att nästa gång väntar fängelse och mycket höga böter. Därtill kan inräknas problem i karriären om man arbetar inom statlig eller regional förvaltning eller med platsen på universitetet, för att inte tala om att politiken blir en återvändsgränd – inga offentliga uppdrag blir tillgängliga. Ett ganska effektivt sätt att dämpa demonstrationslusten, men också nödvändigt ur maktens synvinkel – de senaste demonstrationerna var överraskande och obehagligt stora och dessutom deltog ungdomar i en tidigare inte skådad omfattning.

Putin har förberett sin kandidatur under 2017 på flera sätt, bl a genom att byta ut 20 guvernörer under året och ersätta dem med pålitligare personer. Samma process kan vi se inom presidentadministrationen och Putins närmaste krets, där tidigare kolleger och vänner successivt byts ut mot yngre och lydigare byråkrater. En tilltagande politisk inre turbulens har också börjat göra sig märkbar, efter ett relativt lugn sedan 2013, då ministrar och följeslagare fick byta plats eller flyttades från maktens närhet. Den tidigare ekonomiministern Uljukajev dömdes i en öppen rättegång nu i december till åtta års fängelse på grund av påstått mutbrott, uppenbarligen genom en fälla arrangerad av Igor Setjin. Setjin är chef för Rosneft och en av Putins mer hårdföra akolyter inom den närmsta kretsen. Han förespråkar ökad statlig makt över bl a energisektorn och är en av de mest inflytelserika rådgivarna.  Domen, som var oväntat sträng tyder på att förespråkarna för en hårdare politik f n ökar sitt inflytande.

Den ryska ekonomin går, givet omständigheter som sanktioner och relativt låga oljepriser, någorlunda bra, bl ökar exporten av livsmedel kraftigt. Ett stort problem utgörs dock av det ökande antalet fattiga. Putin medgav själv under årets sista regeringssammanträde att ca 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen och att man inte lyckats bromsa utvecklingen. Många pensionärer ingår i denna grupp och risken finns att de börjar känna för att proteströsta.

Putins popularitet bygger i högre grad på de utrikespolitiska framgångarna. Hans senaste turné i Mellanöstern belyste dessa på ett tydligt sätt: Bassar al Assad sitter i orubbat bo, och Ryssland drar hem trupp, men kommer inte att lämna de militära bastionerna. Relationerna med Egypten och Iran förbättras och Erdogan och Putin blir alltmer överens om hur bra det är med auktoritära metoder. Moskva utnyttjar således det amerikanska tillbakadragandet på ett effektivt sätt. Man spelar rollen som fredsmäklare, men behåller samtidigt sitt militära fotfäste i regionen. Att EUs och USAs sanktioner inte hävts, att Navalny har fått rätt i Europadomstolen eller att Ryssland utesluts från vinter-OS i Seoul bekräftar bara statens propagandabild av en fientlig omvärld som av politiska (och orättfärdiga) skäl angriper Ryssland. Ironiskt nog finns det faktiskt skäl för delar av denna bild – många ryssar är övertygade om att domstolar utgör maktens redskap, någon annan funktion har de inte haft i Ryssland under det senaste decenniet.

Det kommande året innebär således några säkra händelser, som valet av Putin, men också en ”traditionell” osäkerhet. Vi vet t ex inte om kriget i Ukraina kommer att trappas upp inför valet för att ge extra stöd till Putin. F n ökar tillförseln av tunga vapen på båda sidor, USAs löfte om sådana har i ryska media framställts som närmast en krigsförklaring. Man undviker därvid att nämna att ryska tunga vapen förts in under lång tid, bl a den BUK-missil som sköt ned det holländska passagerarplanet MH 17, och även pansarvapen, artilleri och modernt luftvärn. Moskva gör inte längre någon hemlighet av att man kommer att förse separatisterna med dessa vapen, de kommer inte att behöva ge upp av brist på denna teknologi, som det uttryckts från officiellt håll. En korridor ned till det annekterade Krim skulle nog se väldigt bra ut i valkampanjen. Fortsatta cyberangrepp och desinformationskampanjer mot omvärlden, bl a Sverige torde fortsätta.

I sammanhanget kan noteras att Sverige allt oftare framställs som lierat med dolska amerikanska anslag mot Ryssland. Nylige påstod t ex SVR-chefen Sergej Narysjkin att Sverige samarbetade med bl a amerikanska CIA, de baltiska staterna och Polen i ett pågående hybridkrig mot Ryssland.

Vad som dock förefaller säkert är att Putin fortsätter leda landet mot en blandning av totalitärt och auktoritärt samhälle, till många ryssars olycka och omvärldens oro.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA

av David Bergman

Filmen är mycket skickligt gjord, det måste medges. Inledningsvis ges intrycket att det är en företagspresentation där en mindre sympatisk representant från ett vapentillverkningsföretag skryter om deras produkters effektivitet och att det inte finns något skydd. Scenen växlar successivt till snabbare och snabbare nyhetsklipp där oskyldiga civila utsätts för attentat och panikslagna anhöriga tvingas se sina anhöriga dödas hänsynslöst. Om man inte vill att denna dystopiska framtidsbild skall bli verklighet, eller själv riskera att utsättas för dessa slakt-robotar anmodas man att gå in på hemsidan och ansluta sig till förbudet mot autonoma vapensystem.

Genomgående används emotionella appeal på rädslor och osäkerhet för nära och kära. Försäkranden om att inte ens våra bästa krigare kan skydda sig mot detta nya hot förstärker bilden av att oskyldiga civila skulle ha än större anledning att vara rädda. Filmen har getts en medveten vinkling som inte bara nedtonar utan även helt försöker antyda att den mänskliga faktorn helt skulle försvinna. Som den osympatiska vapenutvecklaren i filmen säger: ”They used to say Guns don’t kill people, people do. Well people don’t”. Detta är ett medvetet grepp i en generell strävan att humanisera det tekniska systemet.

Strategin att humanisera tekniska system – att tillskriva det uppsåt och avsikt – är effektiv eftersom det gör att vi kan fördöma ett tekniskt system på mänskliga grunder. Tidigare har mördar-prefix använts för att antyda att en ”Killer-robot” skulle ha en egen mördar-agenda. Här har filmskaparna gått steget längre och antyder att de autonoma systemen inte bara mördar utan också ”slaktar” sina offer. Det är svårt att fördöma en teknisk pryl, men mycket enklare att fördöma en mördare som slaktar sina offer.

Avsikt och uppsåt är dock inneboende mänskliga kvalitéer. Effekten riskerar bli att vi fördömer tekniska plattformar grundat på den mänskliga avsikten hos de som använder dem. Med samma logik skulle vi även kunna fördöma ”mördarstridsvagnar”, ”mördarflygplan” eller ”mördarbilar” som omoraliska och farliga för oskyldiga civila.

Sammantaget försöker den emotionellt vinklade filmen bygga upp och utnyttja en mänsklig rädsla för ett tekniskt system genom att humanisera dem med uppsåt och avsikt, samt genom att på alla sätt nedtona antagonisternas roll i att använda det.

Självklart väljer filmskaparna den mest dystopiska applikationen av autonoma system och vad de kan användas till. Detta val är högst sannolikt endast gjort i syfte att skrämma till opinion. De autonoma systemen skulle, med en annan utgångspunkt, kunna kallas ’Saviour-bots’, ’Find missing children-bots’ eller ’Patrol against crime-bots’. Om detta finns dock inte en antydan.

Är den skepsis som gruppen bakom filmen visar helt obefogad? Inte nödvändigtvis. I ärlighetens namn måste sägas att effektiva militära vapen i fel händer kan bli en mardröm, särskilt hos en aktör med tekniskt know-how samt med de uttalade avsikterna att döda oskyldiga civila. Faran är dock universell och inte unik för specifika vapensystem, autonoma eller inte.

Användningen av autonoma vapensystem är fortfarande omgärdat med frågor. Jag har tidigare utvecklat de etiska och juridiska aspekterna i en artikel i Akademiens Handlingar & Tidskrift. En huvudsaklig anledning till frågetecknen är att den tekniska utvecklingen gått snabbare än den mänskliga förmågan att omfamna den fulla innebörden av dessa genombrott. Historien har dock lärt oss att vi svårligen kan bromsa en teknisk utveckling och att krigföringen har en tendens att anpassa sig.

Reflexen att vilja förbjuda vissa vapensystem för att de anses för farliga eller hemska är inte ny. När armborstet uppfanns fanns en omfattande diskussion i de högsta kretsar inom det dåtida samhället med krav på ett totalförbud. Vapnet, menade man, var så pass kraftfullt att inte ens dåtidens bästa krigare i sina skinande rustningar kunde skydda sig och i fel händer skulle de kunna orsaka ofattbar skada. Om vapnen kallades för ”mördar-armborst” eller ”slakt-armborst” vet jag faktiskt inte. Men lobbyn av vapenmotståndare lyckades i alla fall och påven bannlyste vapnet 1139 e Kr. Tekniken fanns dock redan och vapnet ansågs så pass effektivt att förbudet helt enkelt ignorerades på bred front. Snarare var det krigföringen som anpassade sig. Man insåg att metoden att sätta sina bästa krigare som måltavlor högt upp på hästar inte längre var det bästa sättet att föra krig och utvecklade även bättre metoder för skydd. Med tiden reglerades även civilas rätt att inneha vapnet.

Autonoma vapensystem är inte heller något nytt. De är inte framtiden, utan en integrerad del i nutida krigföring. Det finns flera system eller delsystem idag som fungerar med en större grad av autonomi än de drönare som ifrågasatts tidigare. Utvecklingen kommer att fortsätta och graden av autonomi hos tekniska system kommer att bli större. I denna bedömning är jag och vapenmotståndarna fullt eniga. Men som med alla sensor- & vapensystem borde en reglering i hur de får användas i krigföring (eller för den delen av polisen inom brottsbekämpning) vara ett mer balanserat alternativ än att förorda ett förhastat förbud för en teknisk utveckling som redan är här. En reglering som förhoppningsvis bygger på rationella argument och mindre på extremt emotionella propagandafilmer.

 
Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot att KKrVA

av Lars Holmqvist

Under året har man kunnat läsa en del spekulationer om att president Vladimir Putin skulle vara på väg att gå i pension. Att han inte skulle delta i nästa års presidentval. Men den 6 december meddelade Putin att han skulle ställa upp för omval 2018. Studerar man det politiska läget i Ryssland lite närmare så förstår man beskedet. Det är inte säkert att Putin har något val.

Ryssland under Putin

Från 1999, tiden för Vladimir Putins tillträde till makten, fram till 2014 låg oljepriserna på en unikt hög nivå, låt vara för ett djupt hack i kurvan med anledning av finanskrisen 2008-09. Utvecklingen av gaspriserna var likartad. Energiexporten gav Ryssland en närmast unik möjlighet att stärka ekonomin och bygga en solid grund för fortsatt utveckling av den unga marknadsekonomin.

Hade presidenten föresatt sig att bygga upp rättsstaten och civilsamhället – i syfte att trycka tillbaka korruption och godtycke – och att använda de svindlande höga inkomsterna till att bygga upp infrastrukturen (fysiskt, kompetensmässigt och kulturellt) så hade Ryssland idag varit starkt på riktigt. Men resurserna har istället använts för att göda korruptionen i ett omfattande klientsystem med Kreml i toppen, för att ge den urbana medelklassen ett kraftfullt men tyvärr kortfristigt uppsving och för militär rustning. Ungefär i den ordningen. Därför är läget för rysk ekonomi idag nedslående:

• Den vanlige ryssen är fattigare än t ex balter och polacker, folk som utan stora råvaruintäkter ändå har lyckats bygga upp en hållbar ekonomi och sprida välstånd.
• Korruption, kriminalitet och frånvaron av en rättsstat har minskat viljan till investeringar i Ryssland, något som på sikt ytterligare förvärrar läget.
• Det finns tecken på att man inte investerar tillräckligt i olje- och gasfälten vilket inom några år kan komma att minska energiutvinningskapaciteten.
• Den ryska banksektorn, med åtskilliga plundrade banker, med uppblåsta värden på tillgångar, benägenheten att tona ner kreditrisker och en centralbank som helt enkelt inte gör sitt jobb, innebär i sig ett allvarligt hot mot det ryska samhället.

Ja, det får väl räcka. Efter 18 år vid makten kan man inte negligera Putins ansvar för landets utsatta situation. Han har knappast lett landet särskilt framgångsrikt, även om man ganska skickligt har förmedlat en mer positiv bild.

Framtidsutsikterna

Som en följd av den förda politiken så är Ryssland idag illa rustat för en globaliserad och kunskapsintensiv värld.

• I allt väsentligt saknar Ryssland internationellt konkurrenskraftiga företag, närmast unikt för ett icke tredjevärlden-land med över 140 miljoner invånare.
• Landet har i allt väsentligt missat internettåget. Kanske har vi lurats en aning av hur Ryssland framgångsrikt har utnyttjat t ex sociala medier för att nå politiska mål, men saken är den att medan företag i andra länder har utvecklat och kommersialiserat tekniken har Ryssland mest av allt använt den nya tekniken för politiska mål. I detta ligger ett hot mot oss i Väst, men det är också ett fattigdomsbevis.
• Antagligen uppskattar Kina de ryska strävandena att försvaga och splittra Europa politiskt då detta kan gynna kinesiska intressen. Samtidigt kan vi räkna med att man i Peking inte är särskilt imponerad över det ryska samhällets bristande förmågor. I kretsen av de större europeiska staterna (DE, FR, IT, RU och UK) bör Ryssland vara det land som har absolut minst att erbjuda Kina på längre sikt, bortsett från land och råvaror. Vad samverkan mellan Kina och Ryssland än ska kallas så är det inte en allians mellan två jämbördiga parter.
• Efter presidentvalet kommer Ryssland att leva vidare som simpel råvaruexportör, dessutom i en sektor där omvandlingstrycket (från fossila till förnyelsebara källor) kommer att vara fortsatt högt.

Vad behöver göras?

De svåra problem som Ryssland står inför kan inte lösas utan svåra konvulsioner i det ryska samhället. Ett naturligt första steg borde vara att (åter)upprätta rättsstaten, inte minst för att skapa förutsättningar för de omfattande investeringar landet så väl behöver. Men, upprättandet av en rättsstat skulle innebära en direkt konfrontation med Putins maktbas inom den ryska eliten så det kommer sannolikt inte att ske.

Mannen utan tak

Under Boris Jeltsins styre på 90-talet bredde ett gangstervälde ut sig i landet, inte minst i Moskva och S:t Petersburg. Olika kriminella grupperingar stred inbördes om makt och inkomster, ofta med dödligt våld som följd. Den enskilde företagaren fick leva med hotet att när som helst kunde plundras av kriminella eller tas över helt. Motmedlet mot hotet var att skaffa sig ett ”tak”, eller крыша (krysja). Kriminella grupperingar – inklusive poliskåren – började helt enkelt att ta betalt för att ”beskydda” företagen.

Under Putins tid vid makten blev det lugnare. Den våldsbaserade kriminaliteten gick över till ett mer institutionaliserat system. En del kriminella manövrerades hårdhänt bort medan nya tillkom. Det finns en hel del skrivet om detta. För den som vill fördjupa sig i rekommenderas Browder, Dawesha, Kasparov, Lucas eller Sassen. Annars, googla ”Tjuvar i lagen”, ”Thief in law” eller ”вор в зако́не” på originalspråket.

Vilken var/är Putins roll i detta dysfunktionella samhälle? Det vet vi inte men en del uppseendeväckande berättelser har kommit väldigt nära Putin som person:

• Försvunna livsmedelsleveranser till S:t Petersburg under det tidiga 90-talet.
• De oerhörda rikedomarna som medlemmarna av konsumentkollektivet Ozero har lyckats samla på sig (Ozero, som betyder sjö, grundades 1996 och Putin var en av grundarna)
• Moskvabombningarna 1999 som ägde rum då Putin var chef för FSB och den därpå följande mordvågen som drabbade ett antal oberoende granskare.
• The Panama Papers avslöjande av att några personer i Putins närmaste krets de facto var/är extremt rika.
• Den spanske åklagaren Grinda har fört en långvarig kamp mot rysk maffia i Spanien (Tambovsyndikatet) och det har förekommit direkta anklagelser om att den ryske presidenten vid upprepade tillfällen skulle ha brutit mot spansk lag innan han blev president-
• En närmast tragikomisk historia om de underligheter och svårigheter som S:t Mikaels ryska kyrka i Cannes hamnade i då en person, enligt egen uppgift rekommenderad av Putin, runt 2010 hamnade i kyrkans styrelse.

Efter det att Petersburgs borgmästare Anatolij Sobtjak, ofta sedd som Putins mentor, avgick blev han föremål för en brottsundersökning om korruption. Sobtjak flydde då till Paris men kunde återvända hem då premiärminister Putin hade förmått lägga ner brottsundersökningen. Sobtjak hade tak över huvudet, även om det bör sägas att han en kort tid därefter dog av en hjärtattack. Intressant nog fick hans bägge livvakter hjärtattacker samtidigt, men de överlevde.

En expresident Putin skulle kunna ha flera frågor att ställa sig: Vilken efterträdare är stark nog och vänskaplig nog att vilja utgöra mitt tak? Hur många mäktiga fiender har jag efter alla år vid makten? Hur stor är risken att jag ställs inför rätta för (faktiska eller påstådda) begångna brott? Kan jag, likt Sobtjak, drabbas av en oväntad hjärtattack?

Kanske är det så att Vladimir Putin gärna skulle vilja gå i pension men han kan inte. Han har inget tak.

Sammanfattningsvis

Ryssland står inför svåra problem och de kommer att förvärras de kommande åren. Kretsen runt presidenten uppvisar obehagligt många och nära tecken på samröre med organiserad kriminalitet. Varje försök att återupprätta en fungerande rättsstat skulle katapultera ut dagens styre från Kreml. Oavsett om Vladimir Putin vill eller inte vill fortsätta en fjärde ämbetsperiod, så kan han kanske inte välja.

Samtidigt har Kreml, faktiskt med viss framgång, ägnat sig åt ”inrikes utrikespolitik”, att distrahera det ryska folket genom att istället fästa deras uppmärksamhet på ryska ”framgångar” i utlandet. Georgien, Krim, Donbass, Syrien…

Det kan vara klokt att ha president Putins dilemma i åtanke när vi tar till oss utredningen Motståndskraft som Försvarsberedningen presenterade den 20 december. Oron för att vårt land kan hamna i allvarliga svårigheter är inte gripen ur tomma luften och vi bör alla välkomna utredningens klarspråk.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Sven Hirdman

Under det kalla kriget gick konfrontationslinjen mellan öst (Sovjetunionen) och väst (USA/Nato) genom det delade Tyskland, symboliserat av Fulda-gapet. Sverige låg i det delade Europas utkant och förde en svensk form av neutralitetspolitik med vad vi ansåg vara normala relationer med alla makter. Samtidigt var vi medvetna om att ifall ett nytt europeiskt storkrig skulle utbryta mellan öst och väst var det stor risk att vi skulle bli indragna. Vi vidmakthöll därför ett efter våra förhållanden respektingivande försvar på samma gång som vi försökte verka för avspänning mellan stormakterna.

Nu är förhållandena radikalt annorlunda. Efter en period av viss avspänning till följd av Tysklands återförening och Sovjetunionens upplösning är spänningen mellan stormakterna, främst USA och Ryssland, åter stark. Men till skillnad mot under det kalla kriget går den huvudsakliga konfrontationslinjen nu i vår närhet genom Östersjöområdet. Det försämrade förhållandet mellan stormakterna beror främst på Rysslands intervention i Ukraina sedan 2014 och på västmakternas starka reaktioner på Rysslands beteende. Den ryska politiken har väckt särskilt stark oro i de baltiska staterna och i Polen av förklarliga historiska och psykologiska skäl. USA och Nato har därför förstärkt sin militära närvaro i Östersjöområdet, medan Ryssland har moderniserat och stärkt sina styrkor i samma område. Effekterna av detta har vi sett i form av en lång serie av avancerade militära övningar från bägge sidor. Vad som också är nytt jämfört med under det kalla kriget är att USA är en mycket aktiv deltagare med sitt flygvapen och sina marina stridskrafter.

En annan förändring jämfört med det kalla kriget är Polens och de baltiska staternas medlemskap i Nato. En stor del av strandlinjen i Östersjön behärskas nu av Nato. Samtidigt har Sverige och Finland på olika sätt sedan 1994 närmat sig Nato och under de senaste åren utvidgat det militära samarbetet med USA.

Att Östersjöområdet verkligen blivit ett allvarligt konfrontationsområde mellan öst och väst framgår av Nato:s nyligen genomförda truppförstärkningar till de baltiska staterna och till Polen samt av de stora militärövningarna i området hösten 2017. Det rörde sig dels om den svenska Aurora-övningen med betydande amerikanskt deltagande och fokusering på Gotland, dels om den mångdubbelt större ryska övningen Zapad (Väst) 2017.  Problemet med konfrontatoriska militärövningar är att de ökar risken för oavsiktliga incidenter, vilka kan få farliga följder om den politiska spänningen och misstron är stor.

Ett ytterligare exempel på att Sverige nu befinner sig i stormaktspolitikens mitt är att Ryssland och Kina för första gången sommaren 2017 genomförde gemensamma flottövningar i Östersjön.

Vad blir då konsekvenserna för Sverige av detta skeende? En första konsekvens, som alla i stort sett är eniga om, är att Sverige efter åratals försummelse av sitt territorialförsvar bör stärka detta. Detta är redan på gång, och det s k tröskelförsvaret och uthålligheten i territorialförsvaret prioriteras på bekostnad av tidigare dyrbara militära insatser utomlands, såsom i Afghanistan och Libyen. Även om man bedömer att krigsrisken i vårt område är liten och risken för ett isolerat anfall på Sverige praktiskt tagen utesluten, behöver Sverige såsom en självständig, oberoende nationalstat ett trovärdigt incidentförsvar som kan avvisa kränkningar av vårt territorium och inger respekt och förtroende hos utlandet men även inom landet. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Aurora-övningen, den första i sitt slag på 24 år, rimlig. En försvarsmakt behöver övas.

I övrigt är synen på konsekvenserna för Sverige av den ökade stormaktsaktiviteten i vårt närområde delad. Många lägger all skuld för den militära upptrappningen på Ryssland och spekulerar i ryska militära framstötar mot de baltiska staterna och t o m mot Sverige. Med det synsättet blir det naturligt att i avskräckningssyfte söka en allt närmare allians med Nato och med USA.

Om man som jag bedömer att Ryssland av flera skäl inte har det minsta intresse av att sätta igång militära operationer mot de baltiska staterna, Polen eller något annat medlemsland i EU eller Nato, blir synsättet ett annat.  Ryssland har inget behov av ytterligare landvinningar i Östersjöområdet. De baltiska nationerna har skurit av de säkerhetspolitiska banden med Ryssland och inte ens de etniska ryssarna i Estland och Lettland skulle, med få undantag vilja bli införlivade i Ryssland. För Moskva ter sig Nato:s försvarsgarantier för sina medlemsstater mycket starka, och Ryssland skulle minst av allt vilja råka i krig med det mångfalt starkare USA. En rysk militär aktion mot ett land som Sverige, som är medlem i EU men inte i NATO, skulle likaså vända upp och ner på hela den europeiska ordningen med dramatiska negativa politiska och ekonomiska konsekvenser för Ryssland. Det finns ingen anledning att tro att den ryska ledningen inte inser detta.

Detta sagt kan man inte utesluta att en militär konflikt av idag icke förutsedda skäl kan uppstå i Östersjöområdet. I en period av starka motsättningar mellan stormakterna och även andra stater kan det ena ge det andra med långtgående verkningar, såsom vid upptakten till första världskriget.

Den situation som uppstått i Östersjöområdet ställer Sverige inför svåra avvägningar. Den hårda kärnan i vår säkerhetspolitik måste vara att se till att vi inte blir indragna i ett förödande krig med en stormakt. Under andra världskriget hade vi inte klarat ett krig med Nazityskland, under det kalla kriget inte med Sovjetunionen och idag och i framtiden inte med Ryssland, hur mycket vi än ökar vår försvarsmakt. De moderna vapnens förstörelseförmåga är fruktansvärd, och hur någon överhuvudtaget kan tänka i termer av att avsiktligt utkämpa och vinna ett krig övergår mitt förstånd. Historien är en stor läromästare.

Om således risken för att Sverige skulle bli indraget i krig ligger i stormaktsmotsättningarna i Europa och i synnerhet i Östersjöområdet, bör vår främsta prioritet vara att medverka till att dessa minskas och därigenom också krigsrisken. Det var så vi och Finland agerade under det kalla kriget och det är så vi bör agera nu. Det kräver att vi upprätthåller normala relationer med alla makter, även Ryssland, så att vi kan få gehör för våra synpunkter.

Syftet att minska spänningen i Östersjöområdet och därmed konfliktrisken för Sverige tillgodoses inte genom ett svenskt medlemskap i Nato. Det skulle ytterligare öka den ryska misstänksamheten mot Sverige och föranleda ökade militära dispositioner på ryskt territorium riktade mot Nato. Det politiska klimatet i Nordeuropa skulle försämras, vilket torde få återverkningar både på handel och på andra relationer. Eftersom synen på Ryssland är grundläggande olika i Sverige och Finland, skulle en medlemsansökan i Nato sätta det svensk-finska samarbetet på svåra prov.

En avslutande synpunkt på temat Sverige i stormaktspolitikens mitt är att det för ett mindre land som Sverige – eller för den delen Finland, Schweiz eller Norge – är väsentligt att landet i fråga har en trovärdig säkerhetspolitik, en politik som såväl den inhemska opinionen som omvärlden känner förtroende för även i svåra lägen. Sverige har länge haft en sådan politik, åtminstone sedan 1860-talet. Alla har vetat var Sverige står och hur Sverige sannolikt skulle bete sig i svåra situationer. Det kan man fortfarande säga om Finland, Schweiz och Norge men knappast om Sverige. Kommer vi att gå med i Nato eller icke? Kommer vi att slåss för balterna om de råkar i konflikt med ryssarna?  Kommer vi verkligen att lyfta vår försvarsförmåga till en respektabel nivå? Kommer vi att söka en allt närmare militär allians med USA med dess världsvida intressen och fortsätta vår ensidiga bojkott av och kritik mot Ryssland? Kommer vi att gå med i EU:s hårda kärna ­– Eurogruppen – eller förbli en outsider? Vem vet? Icke jag och knappast någon annan heller.

Författaren är f.d. statssekreterare och ambassadör, ledamot av Krigsvetenskapsakademien. Utkommer med boken Sverige i stormaktspolitikens mitt, Hjalmarson & Högberg förlag

av Jacob Fritzson

Övningen Aurora är sen några månader slut och har bidragit till att öka försvarets förmåga. I sin helhet blev övningen lyckad och bidrog till, om man följer sociala medier, att sprida en positiv bild av försvaret och dess verksamhet. Personligen tror jag att vi är några stycken som är förvånade över det stora mediala intresset för övningen. De flesta av de större nyhetskanalerna rapporterade kring övningen innan, under och efter, vissa följde övningen dagligen. Det var inte bara media som följde övningen utan även aktivister, vilket tillhör normalbilden. Med hänsyn till den tid vi lever i där ”Fake news” blivit ett begrepp som de flesta människor känner till blir en övning som Aurora intressant eftersom det västerländska samhället uppvisat en stor sårbarhet inför att hantera just desinformation. Inför övningen varnade dessutom både överbefälhavaren och försvarsministern för att vi kommer att utsättas för påverkansoperationer.

Påverkansoperationer är dels en naturlig del av ett krig men har idag blivit märkbar i fall som presidentvalet i USA. Även under Aurora finns skäl att misstänka att svenska media omedvetet spridit desinformation. Övningen kallades stundtals för NATO-övning, det involverades kärnvapen i artiklar och det påstods att man under övningen övade anfall österut. Problematiken med en media som inte tänker sig för innan den publicerar är att den i det här avseendet lyckades bli ett redskap i en annan aktörs händer.  Aurora fick med andra ord tjäna som ett lackmustest för hur vårt psykologiska försvar kommer att fungera i händelse av krig eller kris. Jag kommer vidare i artikeln att avgränsa mig till att analysera public service. Varför?

De kommersiella nyhetskanalerna har givetvis ett stort ansvar på sina axlar, dock kan det te sig något mer logiskt varför de väljer att skriva rubriker som ”NATO-övning i Sverige” och ”amerikanska kärnvapen!”. Stora och lockade rubriker är det som genererar klick och med det vinst. Med detta i åtanke så är det alltså viktigare att SVT/SR kan förhålla sig till informationen på ett korrekt sätt. Dessa har nämligen en vital roll i händelse av kris, krig eller allmän fara. Trots det tidigare nämnda vill jag påpeka att de kommersiella nyhetsbyråerna inte är utan skuld i fallet.

I en intervju med överbefälhavaren i SR ställer reportern frågor kring försvarets verksamhet och om övningen Aurora. ÖB får här möjlighet att presentera fakta och reportern ställer ett flertal kritiska frågor.[1] Här gör reportern sitt jobb, man granskar både myndigheten försvarsmakten samt överbefälhavaren med dessa kritiska frågor, vilket överbefälhavaren faktiskt måste kunna hantera. Ingen svensk myndighet ska få hantera skattepengar utan att myndigheten granskas. Låt oss då jämföra hur rapporteringen och intervjuer ser ut när ”fredsrörelsen” behandlas.

I Göteborg anordnades en demonstration mot Aurora. En rad talare bjöds in däribland Gudrun Schyman, Sven Wolter vilka kanske inte är helt otippade talare på ett sådant evenemang. Desto mer fundersam blir man över Valter Mutt som sitter i riksdagen för Miljöpartiet, alltså ett regeringsparti som borde stå bakom övningen. Den man som dock borde ha väckt flest frågetecken är Marko Milacici som företräder Rörelsen för Montenegros neutralitet, en rörelse som arbetar för att Montenegro skall hållas utanför NATO. Varför är då mannen intressant?

Milacici har av bland annat makedonsk säkerhetstjänst pekats ut att ha kopplingar till rysk underrättelsetjänst.[2] Vid en googling av hans namn så dyker han upp i den ryska statsägda sidan Sputnik News där han i intervjun framställs som en sanningssägare som avslöjat den montenegrinska regeringens NATO-propaganda.[3] All information om mannen är möjlig att googla. Inte en enda gång ställs frågor kring varför han är inbjuden eller om hans bakgrund.

Huvudarrangören av demonstrationen är Kommunistiska Partiet. Partiet beskriver sig i sin första punkt i partiprogrammet som ett revolutionärt parti vars mål är fullständig omvandling av samhället.[4] I en intervju med partiets ledare utesluter denne inte att våld kommer att vara ett sätt att gripa makten.[5]

Företrädare från demokratiska partier där bland annat Fi tydligt tar avstånd från just våld har alltså inga problem med att göra gemensam sak med ett anti-demokratiskt parti, men inte en enda kritisk fråga ställs kring detta faktum från vare sig SR eller SVT. Skulle ni kunna föreställa er exempelvis Kristdemokraterna eller Moderaterna ens överväga att demonstrera med Svenskarnas parti?

Desto fler rader fick istället de omdömeslösa 20-tal försvarsmaktsanställda som enligt SVT ”Saboterat” manifestationen.[6] Varför tillåts demokratiska partier att demonstrera under premissen att man ska stoppa en ”NATO-övning” utan att man granskar vare sig deras budskap eller de premisser som demonstrationen vilar på? Vi fortsätter.

I en artikel från SVT Ost skriver SVT i rubriken ”övning med NATO skapar protester”.[7] Artikeln som baserats på ett TV-inslag skriver om en manifestation som ska ske i Visby. I artikeln och i inslaget i SVT läggs fokus på att övningen sker med just NATO och företrädaren för Nätverket mot NATO lägger även han vikt vid att kalla de inbjudna för kärnvapenmakter. Det framstår alltså av inslaget som att det under Aurora kommer att övas kärnvapenanfall med NATO.

Föreställningen om att övningen sker med NATO spreds tidigt av ”fredsrörelsen”. Varför fredsrörelsen väljer att rentav ljuga på detta vis har fortfarande inte klarnat, dock innebär förskjutningen av sakfrågan till att handla om de onda kärnvapnen att man lättare kan propagera för ett motstånd till NATO. Oavsett avsikt är det givet att man genom detta tilltag bidrar till andra aktörers mål när man väljer att sprida denna bild. Börjar det för övrigt bli klart varför jag väljer att skriva ”fredsrörelsen” med apostrofer?

Vi avslutar med en lite färskare artikel. Två svenska diplomater har nämligen relativt nyligen utvisats från Ryssland.  Artikeln inleder med att skriva om att Ryssland och Sveriges relation försämrats och därför har den ryske ambassadören i Stockholm kontaktats för att fråga denne om läget. I stycket efter detta påbörjas en redogörelsen om Aurora och kopplingen här är alltså att det är övningen som bidragit till detta, inte krigen i Georgien och Ukraina, uttalade hot mot Sverige och konstanta kränkningar av våra gränser.[8]

Varför väljer SVT att göra denna koppling när inte ens ambassadören eller någon annan från den ryska statsledningen uttryckt detta?

När SVT okritiskt väljer att rapportera om deras förehavande bidrar de i högsta grad till att sprida desinformation. För de som inte är insatta i ämnet blir det därför enkelt att tro att det är Sverige som bidrar till ökade spänningar och att vi gör övningen för att förbereda för någon form av anfall vilket är helt absurt. Bevakningen av övningen gör mig djupt orolig eftersom den tydligt påvisar att vi har en stor sårbarhet i vårt samhälle. Man har låtit en liten grupp av människor med tveksam bakgrund få rampljuset och helt oemotsagda fått sprida sina fredsbudskap trots de väldigt många märkliga sammanträffanden som omgärdat rörelsen samt de uppenbara lögner man använt sig av, det finns för övrigt långt fler märkliga sammanträffanden än de jag nämnt i artikeln.

Det är enkelt att bli totalförsvarsromantiker och drömma sig tillbaka då hela samhället hade en roll i försvaret av Sverige. Men syftet med public service är att den ska tjäna allmännyttan och i händelse av ett krig eller kris kommer deras arbete faktiskt att vara en minst lika vital del av försvaret av Sverige som soldaten på fältet. Vår vilja att försvara landet är det som kommer att avgöra huruvida vi faktiskt har möjlighet att göra det. Vi kan alltid köpa 4000 stridsvagnar och Archerpjäser men de blir helt oviktiga om det inte finns en försvarsvilja i samhället. Media måste alltså börja ta sitt ansvar för att motverka desinformation.

Nästa år är det val och om tre år kommer nästa försvarsmaktsövning att ske. Nästa större test av vår förmåga att avvärja oss från falsk information sker alltså redan nästa år och då är det på riktigt. Det är sannolikt, enligt flera bedömare, att vi kommer att drabbas på exakt samma sätt som det amerikanska presidentvalet, Brexit-omröstningen, Frankrikes presidentval och Tysklands förbundsval. Det är med andra ord dags att främst public service men även övriga media börjar ta sitt ansvar inför samhället och börjar rusta sig inför det hot vi som samhälle har att möta. Behovet att kunna lita på informationen som sänds ut är avgörande och då duger inte den bristfälliga journalistik som omgärdat Aurora.

 
Författaren är fänrik vid Norrbottens regemente i Boden.

Noter

[1] http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/951286?programid=3071

[2] https://www.occrp.org/en/spooksandspin/leaked-documents-show-russian-serbian-attempts-to-meddle-in-macedonia/

[3] https://sputniknews.com/politics/201705171053685838-nato-montenegro-militarizing-balkans/

[4] http://www.kommunisterna.org/politik/partiprogram

[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/har-finns-de-svenska-kommunisterna-kvar

[6] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/vast/forsvarsanstallda-forsokte-sabotera-demonstration

[7] https://www.svt.se/nyheter/lokalt/ost/ovning-med-nato-skapar-protester

[8] https://www.svt.se/nyheter/utrikes/uppgifter-till-svt-tva-svenska-diplomater-utvisas-ur-ryssland