by Stefan Forss [1]

Former US Secretary of Defense William Perry (WP) and former Vice Chairman of the Joint Chiefs of staff General James Cartwright recently presented important views about US nuclear policy in the Washington Post. Their main point is that the USA should abandon the Ground-based Strategic Deterrent program to replace ICBMs, and also forgo development of a new long-range strategic cruise missile, the Long-Range Standoff weapon, LRSO. They want, however, to preserve the sea-based strategic deterrent and the new strategic stealth B-21 Raider bomber program in a dual-capable role, including the B61-12 variable yield nuclear bomb.

One of Dr. Perry’s and General Cartwrights main arguments concerns money. The projected cost of the nuclear programs over the next three decades could according to the US Congressional Budget Office amount to 1.7 trillion USD. This is indeed a huge sum which could significantly divert funding from other urgent sectors. The Russians have understood this very well for quite some time. Their own massive investment in their own nuclear triad, not to speak of medium range dual-capable systems, is a built-in feature in their nuclear policy, also geared to slow down the increase of US conventional military might.

The problem with this WP article is that it looks very much like an endorsement of a variant of the unilateral presidential nuclear initiative of George H Bush in 1991. This was at the time a commendable and straightforward way to come to terms with the problems posed by excessive non-strategic nuclear weapons. The result was that the US rather soon did away with all operational non-strategic nuclear weapons in all other services but the Air Force.

President Bush’s move built on the understanding that Russia would follow suit. Presidents Gorbachev and Yeltsin both reciprocated, in good faith it would seem, but the implementation of these initiatives on the Russian side remained more or less opaque. When one of the Russian nuclear hawks, Colonel General Leonid Ivashov visited Helsinki in 2000, I therefore asked him to provide specific answers. His response was a long tirade about how Russia has fulfilled all commitments made. It was not very useful, but rather disinformation as the Russians had no intention to live up to these commitments in earnest. That became plainly clear some years into Putin’s presidency. Now the Russian military services again employ nuclear weapons in various roles.

Giving up US ICBM’s and strategic ALCMs unilaterally would be appreciated in Moscow, and would also be perceived as evidence of weakness on the American side. It would give the Russian hardliners exactly what they want, strategic superiority. The Chief of the Russian General Staff, Army General Valery Gerasimov just recently outlined in detail the progress Russia has achieved in long-range precision strike systems.

Prudent US policy is therefore to go on with the planned programs to renovate all the legs of the triad. That was exactly what President Reagan did – remember the MX/Peacekeeper ICBM and the advanced plans for the road-mobile Midgetman ICBM, as well as the stealth Advanced Cruise Missile, in fact the only one of these strategic weapon systems to be deployed operationally, albeit for a rather short period of time.

Reagan’s recipe for getting Russia back to the negotiating table was to negotiate from a position if strength, which eventually lead to great results. It would be unwise now to give up good bargaining chips for free.

 
The author is professor and a called fellow of KKrVA.

 

---

Not

[1] The opinions expressed are the authors’ alone

av Nils Daag

I det internationella maktspelet är Sverige en lättviktare. Men tidvis har starka personligheter bidragit till att vi har ”punched above our weight”. Neutraliteten/Alliansfriheten har i vissa skeden varit en bidragande faktor. Vi har setts som opartiska utan egenintressen. Under efterkrigstiden går en linje från Dag Hammarskjöld till Hans Blix. Därefter är de två mest framträdande svenskarna på den internationella scenen, Carl Bildt och Jan Eliasson. Bägge är fyrtiotalister. De har varit djupt involverade i internationell medling. Bägge har varit utrikesministrar.

Men där upphör likheterna. Jan Eliasson är sprungen ur arbetarklassen. Han hyllar multilateralismen, särskilt FN och har ett globalt synsätt. Han fullföljer en socialdemokratisk tradition, där de mjuka säkerhetspolitiska frågorna är lika viktiga som de hårda. Sällskaplig, energisk, med stort människointresse, lagarbetare (med sig själv i ledningen), i grunden tjänsteman som tog steget över till politiken genom sina kontakter med Olof Palme.

Adelsmannen Carl Bildt var politiskt engagerad redan i koltåldern. Hans karriär ledde honom som bekant till partiledare och sedermera också till statsministerposten. Hans säkerhetspolitiska fokus är de hårda frågorna i Europa och dess grannskap. Hans intellekt, detaljkunskaper och kontaktnät imponerar. Men samtidigt är Bildt en ensamvarg som inte anser sig ha behov av en organisation.

Den bästa sammanfattningen av Eliassons utrikespolitiska livsgärning finns i den vänbok som gavs ut m a a hans 70-årsdag. Titeln var ”En diplomatins hantverkare”. Något motsvarande finns inte för Bildt, även om hans själv i ett par böcker redovisat sina insatser och åsikter.

Det är därför med höga förväntningar man öppnar journalisten Björn Hägers nyutkomna ”Uppdrag Bildt”. Men man blir rätt snart besviken. Trots att såväl titeln som omslaget indikerar att utrikesfrågor står i centrum, handlar de dryga 500 sidorna främst om inrikespolitik. Och mycket av det som rör världen utanför ses i ett inrikespolitiskt sken. Det gäller t ex Lundin Oils dubiösa engagemang i Sudan och ansträngningarna att få loss de två fängslade journalisterna i Etiopien. Överhuvudtaget ägnas merparten av boken åt att söka binda Bildt vid diverse misslyckanden, affärer eller rentav olagligheter. Alltifrån hur han fuskade sig igenom värnplikten till hur han förvisades til en andraplansroll i Bosnien. Detta är självklart legitimt, men det sker på bekostnad av en mer ingående diskussion av Bildts utrikespolitiska filosofi

Men trots allt uppstår under läsningens gång några fundamentala frågor.

– Vilka är egentligen Bildts övergripande strategiska prioriteringar? Varför redovisar han ständigt sina aktiviteter i ett par ofta innehållslösa twittermeningar?

– Åstadkommer man verkligen bättre resultat genom att halva tiden befinna sig i luften? ”Wheels up from Bruxelles” blir enligt Björn Häger den tweet som tydligast sammanfattar Bildts utrikesministertid. Vid hans avgång i samband med valförlusten 2014 räknade TT ut att hans flygresor motsvarat drygt tusen varv runt jorden.

– Varför valde han under sin tid i regeringen att i så ringa grad utnytja det diplomatiska maskineri som stod till hans förfogande?

– Hur har han, som den ende svenska politikern, lyckats utveckla teflontekniken att inte svara på frågor till en sådan fulländning? Hägers reaktion pendlar mellan yttersta frustration och motvillig beundran.

Amerikanska ambassaden liknade som bekant Bildt vid en ”Medium sized dog with a big dog attitude”. Den fråga man kan ställa sig efter att ha läst Hägers bok är ”is there any bite”? D v s vad har Carl Bildt egentligen uppnått under decenniers kringflackande som en diplomatins Flygande holländare? Kanske finns det en plan, en strategi. Men de femhundra sidorna i Hägers bok ger inga ledtrådar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

av Ingolf Kiesow

”US’ anti-China report deserves retaliation”. Så lyder rubriken till ledarartikeln 2017-11-17 i den kinesiska partitidningen “Global Times. Artikeln handlar om långtgående förslag i den årliga rapporten till den amerikanska kongressen från ”kommissionen för granskning av amerikansk-kinesiska ekonomiska och säkerhetsförhållanden”. Dessa båda dokument illustrerar tillsammans de stämningar som skapar en växande risk för ett handelskrig mellan Kina och ”Väst”.

Partikongress med vilja att förändra

När världens folkrikaste land ändrar sin inställning till omvärlden påverkas alla länder, även Sverige.

Av de dokument som presenterades i samband med den 19:e nationalkongressen med Kinas kommunistiska parti framgår bl a

• att Xi Jingping ensam får makt över alla delar av partiet – och därmed landet – på ett sätt som inte beviljats någon annan ledare sedan Mao Tsetungs dagar,
• att Xi Jingping fortsätter att vara landets ledare och att hans teser om hur Kina skall styras upphöjs till en del av partiets konstitution. Därmed ges de samma vikt som Marx’, Lenins, Mao Tsetungs och Deng Xiaopings teser,
• att landet skall styras på ett mera auktoritärt vis, att gränserna för yttrandefriheten bevakas mera noggrant och utländskt inflytande skall bekämpas, samt
• att Kina skall ”inleda en ny epok och återta sin plats i centrum” och spela en ledande roll i världen.

Kina vill att den övriga världen skall använda Kina som en förebild

Xi Jingping rapporterade till kongressen att Kina i mitten av det tjugonde århundradet skall ha blivit ”en global ledare ifråga om nationell styrka och internationellt inflytande, med en modern ekonomi, avancerad kultur och väpnade styrkor av världsklass.” Xi konstaterade att dessa framgångar också betyder att socialism med kinesiska förtecken har breddat vägen för utvecklingsländer och därför också tillför ”kinesisk visdom” och ”kinesiska lösningar” på problem som möter mänskligheten. Partitidningen Global Times förtydligar för europeisk del med att säga att ”under de senaste åren har Storbritannien skilt sig från EU och flyktingkrisen och terrorism har chockat Europa. Nu, när den katalanska oberoenderörelsen har blivit en konstitutionell utmaning, är alla dessa händelser antagligen inte isolerade från varandra. Det betyder att styrandet av Europa är svårt att upprätthålla… Det är dags att vakna upp!” Europa behöver med andra ord lära av Kinas mera auktoritära system!

Kina är redan på väg att utmana USA militärt

I mitten av det tjugonde århundradet skall Kinas folkarmé ha blivit ”en krigsmakt av världsklass” sade Xi Jingping vid öppnandet av nationalkongressen. Redan idag är Kina faktiskt på väg att lyckas i sitt uppsåt att militärt mota bort USA från västra Stilla havet. Den slutsatsen drar i varje fall en stor studie, som gjordes av Rand Corporation 2015. Den förutsade att redan med då pågående nyanskaffningar och utbildning skulle Kina i år vara överlägset de amerikanska styrkorna på sex av nio områden av relevans vid en väpnad konflikt om Taiwan och på fyra av nio områden av relevans vid en konflikt i Sydkinesiska havet. ”USA:s dominans är en vikande frontlinje” heter det i en presentation av rapporten 2016.

Vilja – och växande förmåga – till ekonomisk dominans

De redan svåra handelspolitiska motsättningarna mellan Kina å ena sidan och USA och EU å den andra kan förvärras och tillsammans med Kinas ambitioner att ”vägleda världen” bli till en ideologisk kamp mellan två block, en historisk parallell till det kalla kriget. Det är inte nödvändigt att det blir så, inte om amerikanska, europeiska och kinesiska ledare lyckas undvika eskalering av redan pågående motsättningar. Däremot står det klart att läget kräver största möjliga försiktighet och uppmärksamhet även i de små länderna, som lätt kan komma i kläm, särskilt om de vill försöka framstå som neutrala och oberoende.

De ekonomiska faktorerna talar redan till Kinas fördel. Räknat i ”Purchasing Power Parity” (ungefär i förhållande till inhemsk ”köpkraft”) är Kinas BNP idag störst i världen eller 21.417.150 miljoner dollar jämfört med USA:s 18.569.100 miljoner dollar enligt Världsbankens statistik för 2016. [1]

Kina arbetar på att skapa nätverk, där EU ingår

Under det senaste året har Kina visat en tydlig vilja att ha goda relationer med Europa. Kinesiska företag har gjort uppmärksammade investeringar i Portugal, Spanien, Polen, Ungern och Grekland, liksom i infrastrukturföretag i Storbritannien och Frankrike och i viss utsträckning även i övriga Europa. År 2016 investerade Kina fyra gånger mera i Europa än investeringar i den andra riktningen – och betydligt mera än i USA. Tidigare ofta starkt kritiska uttalanden om Europa har tonats ned och gjorts mera sällsynta, medan kinesiska media i stället framhäver gemensamma intressen i exempelvis fortsatt frihandel och kampen mot den globala uppvärmningen. Denna tendens har uppmärksammats i USA och väckt en viss oro där. Den välkända ekonomiska media-koncernen Bloomberg har till exempel publicerat åtskilliga artiklar i ämnen som ”När USA retirerar från ledarskapet för världen stiger Kina och Tyskland fram”. Premiärminister Li Keqiangs tre Europa-besök uppmärksammades och befaras tyda på en ny intressegemenskap riktad mot amerikansk dominans. Artiklar på samma tema, men med omvända förtecken, förekommer i kinesiska media; EU och Kina sitter i samma båt, om Donald Trumps verbala angrepp på frihandeln omsätts i praktiken. En kil är på väg att drivas in mellan EU och USA, en kil som delvis har skapats av Donald Trumps till synes irrationella beteende.

”Panda-omfamningen” har en besvärande sida. Den är en del av större utrikespolitiska ambitioner, som framfördes och ständigt upprepades i det officiella nyhetsflödet från partikongressen.” One Belt One Road (förkortat till OBOR)” eller Den nya Sidenvägen”, som den också kallas, är en central del av denna politik. Den omnämndes nästan alltid, när de nya riktlinjerna för utrikes- och säkerhetspolitiken berördes. Den innebär att man skall skapa transportleder från Kina till Europa och Nordafrika både till lands och till sjöss. Enorma investeringar skall göras i infrastruktur på vägen till lands och i hamnar längs leden till sjöss. De tidigare nämnda Europa-investeringarna är delvis ett led i detta projekt. Europa skall vara en integrerad del av ett ekonomiskt nätverk, där Kina skall spela en central roll och där man också vill utöva politiskt inflytande. Sverige är inte något undantag. Volvo personbilar är exempelvis redan Kina-ägt, och Hong Kong-bolaget MTR driver redan Stockholms tunnelbana och vill bygga hela nya stadsdelar samt nya linjer för höghastighetståg genom Sverige.

Ryssland samverkar med Kina

Eftersom vapen, som utvecklas och produceras inom ett land medför kostnader, som inte bör beräknas i växelkursvärde utan i PPP, har Kina redan större utrymme för militära investeringar än USA. Kinas långsiktiga planering tillåter att detta kan ske med utnyttjande av en mindre andel av BNP än vad USA behöver skapa utrymme för i sin budget. Om inte utvecklingen vänder kommer partikongressens tal om Kina som militär världsmakt år 2050 att bli verklighet med råge

Kina står inte ensamt i sin utmaning av ”Väst”. Sedan 2012, då Xi Jingpin tillträdde sitt ämbete som president, har Ryssland närmat sig Kina, särskilt under de senaste två åren. Det var i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser och samtidigt mötte en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gasleveranser. Den ryska utrikespolitiken har därefter fört landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få Kina att ersätta Europa som avnämare av den ryska gasen. Med en travestering av talet under Barack Obamas tid om USA:s ”omfokusering” av strategiska resurser till Asien talar man både i Ryssland och Kina om ”Putins Slow Pivoting to China”. Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Man utvecklar gemensamt framtida vapensystem och bedriver militära samövningar till lands, till sjöss och i luften. Kinas ekonomiska styrka backar numera upp Rysslands förmåga att utveckla och framställa nya vapen.

Ökat tryck från Kina och Ryssland kräver vissa omgående åtgärder

Kina och Ryssland samverkar i utveckling av nya vapensystem. Kina deltar i en rysk manöver i Östersjön, och ”den nya Sidenvägen” går till lands genom ryskt territorium med slutdestination i Östersjöhamnar. Kina strävar numera efter att stöpa världen efter sina egna preferenser, som delas av Ryssland i väsentliga avseenden.

Rysk expansion på Krimhalvön och i Ukraina skapar oro i ”Väst” liksom fortsatt militär upprustning och ökad övningsverksamhet. Ryssland arbetar både öppet och i de fördolda på att skapa split och förvirring samt klyftor mellan befolkningslagren och mellan dem och deras politiska ledare. Ryssland vill både förhindra Nato:s vidare utvidgning och minska sammanhållningen inom ”den transatlantiska länken”. Propagandan används både öppet och i det fördolda genom sociala medier med att sprida halvsanningar och rena lögner om ”Väst” och dess politiska ledare. Dessa ambitioner ägnas mycket utrymme i europeiska media, men detsamma gäller inte de kinesiska.

Medan vi är vana att iaktta och reagera på politiska och militära framflyttningar av ryska positioner och rysk propaganda är vi dåliga på att göra detsamma ifråga om Kinas. Det landet rustar också upp sin militära förmåga – med större ekonomiska resurser – och dess propaganda arbetar också på att förklena och förlöjliga de politiska och ekonomiska systemen i ”Väst”. Kinas målsättning ter sig allt mera sammanfallande med den ryska globalt, och Europa blir både direkt och indirekt föremål för ett alltmera påtagligt kinesiskt intresse. Efter den 19:e partikongressen bör det framstå tydligt för var och en att en avsevärd förbättring måste ske i vår Kina-bevakning. Sverige bör inom EU:s ramar försöka värja oss mot möjliga inskränkningar av vårt oberoende och oönskad påverkan på vårt politiska system. Vi kan knappast avsäga oss de fördelar som ”pandakramen” kan ge oss, men vi måste värja oss mot det krypande beroende som den är avsedd att skapa. Vi bör redan nu

• avhjälpa sådana brister i vår lagstiftning som försvårar och i vissa avseenden omöjliggör styrning av myndigheterna inför möjliga kaotiska lägen i världshandeln. Bristerna försvårar vår försörjning och gör det lättare att utöva påtryckningar mot Sverige (ett ämne, som berördes vid Akademisammankomsten 2017-09-13), inte minst mot bakgrund av risken för ett kommande amerikansk-kinesiskt handelskrig, där även EU kommer att dras in,
• skapa möjligheter att stoppa ryska och kinesiska förvärv av strategiska tillgångar på svensk mark – till exempel containerhamnen i Gävle och ubåtshamnen i Fårösund, som nyligen hamnat under rysk respektive kinesisk kontroll,
• sluta upp med att motsätta oss de stora EU-ländernas krav på föregående EU-kontroll av förvärv av tredje part av strategiskt betydelsefulla infrastrukturtillgångar inom unionen.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

 

---

Not

[1] Jämför man i stället med användande av traditionella växelkursvärden har USA fortfarande världens största BNP – 18.569.100 miljoner dollar jämfört med Kinas 11.199.145. Att siffran för USA är densamma enligt båda sätten att räkna är givet genom att det är dollarn som är utgångspunkten för båda beräkningarna. Räknat i växelkursvärde har Bloomberg räknat ut att med nuvarande utvecklingstakt går Kinas BNP om USA:s först år 2029.

av Mats Bergquist

Att små stater sällan byter ”grand strategy” är något som författaren till dessa rader i olika sammanhang upprepat. Det finns goda skäl för detta påstående. En liten stat har av uppenbara skäl mindre strategisk autonomi än en stormakt. Byten eller, värre, frekventa byten av grundläggande strategi kan skapa misstroende i omvärlden och öka risken att dras in i en konflikt. Den mindre staten drar nytta av att dess stormaktsgrannar med rimlighet kan förvänta sig en viss politisk grundlinje. Och omvänt gäller att den lilla staten kan minska risken att råka in i politiska förvecklingar eller värre med omvärlden om man med trovärdighet kan hävda att man i sin säkerhetspolitik följer en grad av konsekvens. Självfallet kan inte säkerhetspolitiken förbli opåverkad av förändringar i omvärlden, men sådana förändringar kan rymmas inom ramen för en stats etablerade ”grand strategy”.

I svensk debatt dök denna argumentation kanske först upp i EEC-debatten 1961–1962 där regeringen – och centerpartiet – på goda grunder hävdade att en ansökan mitt under det kalla kriget om medlemskap, med tanke på den europeiska gemenskapens politiska dimensioner, kunde skapa misstro rörande svensk neutralitetspolitik. Temat har, men inte alls lika prominent, figurerat i NATO-debatten.

En mindre stat har i princip alltid tre olika möjliga förhållningssätt till stormaktsgrannar: triumfvagnspolitik, som syftar till att vinna fördelar genom att hålla sig väl med grannen; balanspolitik, d v s att för sin säkerhet alliera sig med en annan stormakt och/eller andra mindre stater; och neutralitets- eller alliansfri politik. Historiskt sett är den första varianten vanligare än den andra. Skiljelinjen mellan den första och tredje varianten kan ibland te sig tunn. En viss stats politik kan förete element av båda dessa förhållningssätt. Finland strävade, med stöd av VSB-pakten, under det kalla kriget att med en 1300 km lång gräns med Sovjet föra en neutralitetspolitik, men hade också påtaglig nytta av sina ekonomiska kontakter med Sovjetunionen. Sverige kunde hålla större distans till Sovjet.

Danmarks politik efter 1864 är en intressant och förbisedd fallstudie i en liten stats relationer till sin stormaktsgranne, i detta fall Tyskland. Man har nu glömt bort att i det danska riket före 1864 ingick också det, i det stora hela tysktalande hertigdömet Slesvig-Holstein, som ju sträckte sig ända till Hamburgs förorter och där således den danske kungen var suverän. Men 1864 berövade Bismarck med våld Danmark detta territorium och infogade det i Preussen. Detta senare land hade redan 1848–1849 försökt skilja hertigdömet från Danmark, men utan att lyckas. Danskarna hade 1864 förhoppningen att om det efter kriget femton är tidigare gick att behålla status quo (bl a med visst svensk-norskt militärt och Storbritanniens diplomatiska stöd) kunde det väl gå igen. Men det blev en snabb och total preussisk-österrikisk triumf. Sammanhanget skildras i en dansk TV-serie som också kördes i svensk TV för några år sedan och som väl skildrar den totala bristen på realism hos såväl statsledningen som militärledningen.

Man kan dra en parallell med effekterna av Sveriges krig med Ryssland 1788–1790 respektive 1808–1809. Eftersom freden i Värälä 1790 slutade med status quo kunde det väl gå bra en gång till, om nu Ryssland skulle gå till anfall? Detta ihåliga självförtroende skall ses mot bakgrund av att föregående krig, för svensk del 1741–1743 respektive för dansk del 1814 med Sverige som båda slutat i en katastrof: förlusten av Finland respektive Norge. Det återupprättade självförtroendet ledde således både Gustaf IV Adolf och den danska statsledningen vilse. Förlusten 1864 av en fjärdedel av landets territorium och 40 % av dess befolkning – så många talade tyska i den tidens Danmark – blev lika traumatisk för Danmark som den blev för Sverige 1809 och framtvingade i båda fallen en strategisk omorientering som varat in i dessa dagar. Danmark måste nu förhålla sig till det allt mäktigare tyska riket. Man anlade en strikt realpolitisk linje, utan att anlägga några moraliska aspekter. Ett mått av pacifism spred sig i det danska samhället och därmed en uppfattning att det rent av vore omoraliskt att om Tyskland skulle gå till angrepp offra danska soldaters liv i en hopplös kamp. Att räkna på hjälp från någon annan stormakt, d v s i praktiken Storbritannien, var inte realistiskt eftersom detta sannolikt tvärtom skulle öka riskerna för Danmark. Det fanns alltså, i motsats till i Sverige, egentligen inget Plan B-tänkande. Man måste förhålla sig till Berlin och förkastade allt balanstänkande.

Detta strikt realpolitiska synsätt skulle styra Danmark genom båda världskrigen. Intressant nog hade Danmark under såväl första som andra världskriget, då landet ju trots ockupationen i princip var suveränt, samma utrikesminister, Erik Scavenius, som företrädde partiet Radikale Venstre, som var influerat av pacifistiska strömningar. En av Scavenius svenska kollegor under första världskriget, Johannes Hellner, utrikesminister i Nils Edéns regering 1917–1920, betecknar sin danska motsvarighet som en av de mest kallt och logiskt resonerande människor han träffat. Denna kylighet och logik manifesterade sig i de eftergifter som den danska regeringen såg sig tvungen göra för att undvika tysk ockupation under det första respektive repressiva övergrepp mot Danmarks suveränitet under det andra världskriget. En sådan ockupation 1914 eller senare hade kunnat bli följden av reducerad dansk livsmedelsexport till Tyskland eller omfattande brittiskt marint inträngande i Östersjön. Danmark skrev 1941 motvilligt på en s k anti-Kominternpakten, Hitlers alliansnätverk, och tillät upprättandet av en frivillig SS-kår till östfronten. Men ibland ansåg också Scavenius det möjligt, som i fallet med en av Tyskland önskad tull- och myntunion, att med framgång motsätta sig tyska krav.

Trots att Danmark 1949 gick med i NATO menar den danske historikern, publicisten och tidigare diplomaten Bo Lidegaard (bl a i en tankeväckande artikel i Politiken 23 november 2014) att den danska realpolitiken fortsatte århundradet ut. Danmark skulle vara med i det västliga samarbetet, men inte i någon framträdande roll, och därtill kunna tala med alla. Försvaret gavs ingen hög prioritet. Nu fanns ingen stormaktsgranne att förhålla sig till, vilket också minskade incitamentet till en eventuell revidering av den strategiska grundlinjen som uppenbarligen hade ett utbrett stöd i landet. Danmark var således inte någon tydligt drivande kraft i NATO och skulle i EU, där man ju kom med 1973, ibland karaktäriseras av den s k asteriskpolitiken, som främst innebar ett danskt undantag från EU:s försvarssamarbete.

Men detta skulle ändras i och med att Anders Fogh Rasmussen 2001 tillträdde som statsminister för en koalitionsregering mellan Venstre och De Konservative. Fogh Rasmussen, som skulle sitta till 2009, för att sedan 2009–2014 som förste dansk i en så ledande internationell position bli NATO:s generalsekreterare, skulle komma att genomföra vad som måste ses som en strategisk omorientering. För Rasmussen var inte realpolitiken nog som riktmärke. Världspolitiken måste också handla om värden, som ibland måste värnas med våld. I Fogh Rasmussens värld var Scavenius realpolitik feg och klandervärd. Danmark borde ha stått upp och slagits, oavsett offren. Danmark blev under Rasmussen följdriktigt, jämte Spaniens José Maria Aznar, en av George W Bushs och Tony Blairs mest trogna allierade i krigen mot Afghanistan och Irak. Danmark har med tanke på insatserna lidit stora personella förluster, över 50 soldater stupade (de allra flesta i Afghanistan), utan att detta förefaller ha väckt någon substantiell opposition mot krigsdeltagandet hos den allmänna opinionen. Man kan nog tryggt anta att en motsvarande situation i Sverige inte vore tänkbar.

Bo Lidegaard menar nu att Danmark till slut gjort sig av med traumat från 1864 och övergett vad han kallar ”hyperrealismen”. Detta har alltså underlättats av att stormaktsgrannen idag är det demokratiska Tyskland som knappast hotar Danmark. USA är naturligtvis fortfarande den helt dominerande stormakten, men inte längre den stat som sätter spelreglerna. Följaktligen behöver USA stöd i kampen mot de onda krafterna. Men det speglar rimligen också en politisk övertygelse hos Anders Fogh Rasmussen personligen. Även om det aktiva danska deltagandet i flera krig inte mött så mycken opposition undrar Bo Lidegaard om allmänheten egentligen uppfattat förändringens vidd. Sannolikt är det inte så många i Sverige heller som noterat eller förstått innebörden av den förändrade danska politiken. Danmark har, trots denna synbara förändring och det aktuella intresset kring Kaliningradexklaven, mera sällan figurerat i den aktuella säkerhetspolitiska debatten, som ju i alla fall sedan Krimkrisen dominerats av läget i norra Östersjöområdet. Att man i Washington tidigt uppfattade dessa nya signaler visades genom att George W Bush redan 2005 avlade ett officiellt bilateralt besök enbart i Köpenhamn.

Det finns säkert de i Danmark som menar att Lidegaard överdriver sina teser. Dessa kan då hänvisa till att Danmark alltfort inte visat tecken på att mjuka upp sitt motstånd mot EU:s gemensamma försvarspolitik och att man således nu inte deltar i diskussionerna kring PESCO (Permanent European Security Co-operation). Omorienteringen skulle därmed inte vara så genomgripande som Lidegaard hävdar. Men denna fortsatta danska inställning kan ju lika väl hänga ihop med att man som Storbritannien inte vill medverka till något som kan riskera att försvaga NATO:s roll som ensamt ansvarig för alliansens territorialförsvar.

Den av Fogh Rasmussen inledda politiken förefaller egentligen inte ha ifrågasatts av hans efterträdare på statsministerposten, partikamraten Lars Lökke Rasmussen 2009–2011, socialdemokraten Helle Thorning-Schmidt 2011–2015 och ånyo Lökke Rasmussen därefter. Danmark deltar aktivt i luftövervakningen både av Island och Baltikum där det danska flygvapnet f ö var det som störde ryska bombplan som i den s k långfredagsincidenten 2013 övade anfallsföretag mot Sverige, medan den svenska incidentberedskapen stod på marken.

Vilka konsekvenser har då den nya danska politiken i ett vidare perspektiv fått? Danmarks samarbete med USA har ökat väsentligt liksom den danska närvaron i Östersjön och landets specifika säkerhetspolitiska vikt i allmänhet. Den aktiva interventionspolitiken i tredje världen kan tyckas ha flyttat till närområdet. Den roll som NATO:s favoritmedlem i Norden som Norge både av strategiska och politiska skäl haft under de första femtio åren av alliansens tillvaro har fått konkurrens.

En strategisk omorientering genomförs och cementeras inte på dryga 15 år. Vad som skett skall inte heller karaktäriseras som ett skifte av dansk ”grand strategy” eftersom Danmark länge varit medlem i NATO. Men denna tydliga tyngdpunktsförskjutning i dansk säkerhetspolitik är i alla händelser värd att följa noga. Danmark ligger inte längre i någon säkerhetspolitisk skugga, om nu detta tidigare ibland varit fallet.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

av Magnus Sjöland

Säkerhetsläget har försämrats och EU gör nu sin största satsning någonsin för att stärka Europas säkerhet, stärka vår konkurrenskraft och skapa fler arbetstillfällen. EU lanserar nu ”the European Defence Fund”. Totalt handlar det om över 5 miljarder kronor fram till 2020 och därefter över 50 miljarder kronor per år (5.5 miljarder Euro/år). Risken är stor att Sverige endast får smulor av detta eller inget alls medan de stora länderna får det allra mesta. Mer om detta längre ner i artikeln.

EU kommer att satsa på pengar inom tre huvudkategorier:

• Försvarsforskning
• Utveckling av försvarsmateriel
• Medfinansiering från EU

För att ett projekt skall bli beviljat finns flera olika krav, som t ex att medlemsstaterna måste satsa egna pengar och att de företag som är med är Europeiska företag. Andra krav på projekten:

• Skall vara överlägset redan befintliga produkter
• Hög innovationsgrad, gärna ett stort steg framåt
• Ge nya marknadsmöjligheter för export och möjlighet för företag att växa
• Ge möjlighet till autonomi för europeisk industri
• SME (små och medelstora företag) skall ges möjlighet att vara med, detta uppmuntras
• Resultaten skall användas för att stärka EU försvar och säkerhet – inte bara pappersprodukter eller rena forskningsprojekt

Nu till problemet: Sverige har slutat att finansiera nya teknikutvecklingsprojekt inom försvarssektorn sedan ca 15 år tillbaka. Om inte detta ändras betyder det att vi inte kan vara med och få del av de över 50 miljarder kronor per år som EU kommer att satsa på att modernisera vårt försvar och vår kompetens, då det krävs medfinansiering från medlemsländerna för att få vara med i projekten. Om svenska företag vill vara med, så måste svenska staten (Försvarsmakten eller FMV) vara med och finansiera projekten för att det skall beviljas. Men Sverige har strukit dessa ur budgeten för flera år sedan och ingen politisk vilja verkar finnas för att satsa på teknikutveckling. Tyvärr!

Hur skall Sverige få del av den senaste tekniken? Hur skall Sverige möta de senaste hoten? Listan på hot kan göras lång: cyberattacker, nanoteknik, terrorism, ny mycket högre eldkraft, autonoma farkoster, nya kamouflagetekniker, robotar och rymdvapen. Om vi är med i EU:s satsning, får vi del av de andra medlemsländernas teknik och vi är med och utvecklar nya tekniker för att skydda oss mot det nya som hotar våra samhällen. I juni i år kom den första utlysningen från EU:s fond som gällde:

• En teknikdemonstrator för en förbättrad situationsmedvetenhet åt marinen
• Truppskydd och avancerade soldatsystem
• Europeisk inriktning av försvarsforskning

Tidigare lade svenska staten stora belopp på teknikutveckling, vilket lagt grunden för de SME och stora företag vi har idag inom försvarssektorn i Sverige. Staten definierade vad de behövde och medfinansierade nyutveckling av de produkter som behövdes för att försvara vårt land. Många projekt var unika, och har blivit en stor framgång både för vårt försvar och på exportmarknaden. Idag är den förhärskande strategin att ”köpa från hyllan”, vilket ofta innebär att vi köper redan omoderna system eller snart föråldrade system, och ofta missar den allra senaste tekniken. Staten får därför svårt att möta de senaste hoten .

Företagen famlar i blindo och försöker gissa vad staten kan behöva, utvecklar på chans och hoppas att staten skall köpa de nya produkterna. Detta innebär att de svenska företagen tappar konkurrenskraft mot företag i andra länder där de kan få riktade beställningar. När inte svenska staten har köpt produkterna, minskar dessutom företagens trovärdighet på exportmarknaden och mycket exportmöjligheter går förlorade.

USA har flera system som de inte säljer på export, då det är för avancerad teknik. Det kan finnas möjligheter om man har egen high-tech att byta med eller samutveckla nya system tillsammans. Annars får vi snällt vänta tills den blivit så föråldrad att vi får köpa den. Det vore bra om vi i Europa kan lyfta oss så att vi får fram fler världsledande system och tekniker.

Jag tycker att det vore synd om vi i Sverige ställer oss utanför denna fina möjlighet att få del av den senaste tekniken. Risken är även stor för att våra företag hamnar på efterkälken om de utestängs från den Europeiska gemenskapen.

Vi bör avsätta en rejäl slant i försvarsbudgeten för tillämpad forskning och teknikutveckling, samt stärka statens förmåga att analysera hot och definiera utvecklingsprojekt. Detta skulle ge:

• Stärkt skydd av vårt land
• Stärkt svensk konkurrenskraft
• Fler jobb i Sverige
• Fler möjligheter att vara med i samarbetsprojekt både inom EU och med USA

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Av Helge Löfstedt

Akademiens projekt KV21 utgör ett ambitiöst arbete som bör bli av stor nytta både för Försvarsmakten och Försvarsberedningen och deras arbeten inför nästa försvarsbe­slut. Böcker, delrapporteringar och senast symposiet 18 oktober ger också akademiens ledamöter flera möjligheter att delta i processen. Här följer några synpunkter närmast avseende sy­nen på hybridkrigföring med förslag på motåtgärder som bör vara angelägna mot några varianter av terroraktioner.

Hybridkrigföring utgör ett nytt inslag i det militära försvarets uppgifter. Begreppet har varit föremål för analys men resultaten har enligt min åsikt mera bestått i abstraktioner och mindre om tydlig innebörd för Försvarsmaktens verksamhet och organisation. Här vill jag fästa upp­märksamheten vid ett scenario som består i att det bryter ut en våg av sabotage och terror i stor skala utan att det tydligt det kan konstateras att militärt angrepp föreligger. Mycket snabbt uppstår då ett stort behov av bevakning och skydd av infrastruktur, militär såväl som civil. Polisen, som rimligen har huvudansvaret, kom­mer då mycket snabbt att behöva förstärkning.

Den resurs som i ett scenario av ovanstående karaktär ligger närmast till hands att utnyttja utgörs av hemvärn. Ett problem är att det svenska hemvärnet sedan något decennium är jäm­förelsevis fåtaligt. Det är inte självklart att de kvalitativa förbättringar som gjorts inom hem­värnet fullt ut kan kompensera de svårigheter som konstitueras av det ringa antalet personer som finns tillgängliga. I våra grannländer har man också betydligt större styrkor av territoriell karaktär som kan ta sig an motsvarande uppgifter. Danmark och Norge har hemvärn som om­fattar ca 36 000 respektive 45 000 soldater, i båda fallen uppdelat på flera delar varav några mer aktiva och andra mer reservbetonade. I Finland finns lokala och territoriella styrkor som omfattar nära 100 000 soldater. I en jämförelse skall då också beaktas att alla de tre grann­länderna har mindre eller väsentligt mindre yta där känslig civil och militär infrastruktur med behov av skydd återfinns. I alla tre länderna finns också ett inslag av plikt för att rekrytera eller stärka rekrytringen av personal till verksamheten.

Hemvärnsstyrkorna i Danmark och Norge har till del uppgifter som motsvarar de som civilförsvaret tidigare hade i Sverige. Detta som påminnelse att hemvärnets användbarhet vid kriser och påfrestningar av olika slag bör beaktas, således även sådana som inte primärt ställer anspråk på ordinarie militära resurser.

Värnpliktigt hemvärn

Förslaget här är att så snabbt det går förstärka det svenska försvaret med en viss volym av hemvärn som rekryteras med hjälp av värnpliktslagen. Troligen kommer de praktiska svårig­heterna att utbilda och organisera personal att bli gränssättande för den tillväxt i antal som kan bli aktuell under en femårig försvarsbeslutsperiod. Här föreslås ökning med ca 25 000 det vill säga en fördubbling av hemvärnets personalstyrka. Detta medför behov att utbilda motsvarande antal personer. Det innebär 5 000 per år vilket med en utbildningstid på ca 4 månader och två om­gångar per år medför att ca 2 500 utbildningsplatser behöver skapas. I nedanstående tabell visas detta i ett organisatoriskt sammanhang.

Uppgifter	Grundnivå (enligt delrapport sommaren 2017)	Nivå 2025 enligt mitt förslag (utökad värnplikt)
Bevakning o skydd av militär och civil infrastruktur	40 frivilligt rekryterade hemvärns­­bataljoner Omfattar ca 25 000 soldater frivilligt rekryterade	40 frivilligt och värnplikts­rekryterade hemvärns­bataljoner Omfattar ca 25 000 frivilligt rekryterat hemvärn samt ca 25 000 soldater som rekryteras genom värnplikt
Terror­bekämpning med god aktiv förmåga	Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare)	Ca 8 bataljoner (lätta skytte-, säkerhets-, liv-,jägar- och amfibie­bataljon/er/ samt flygbasjägare) 10 värnplikts­rekryterade regionala hemvärns­bataljoner omfattande totalt ca 6-7 000 soldater
Terror­bekämpning med viss aktiv förmåga	2 Mekaniserade brigader	3 Mekaniserade brigader (efter omvandling av P 7 i Skåne till brigad­garnision)
Helikoptrar för transport av terrorist­jägare	3 skvadroner	Som i grundnivån
Egenbevak­ning o egenskydd	Återstoden av Försvars­makten	Som i grundnivån

Regionala terroristjägare i hemvärnet

Förstärkning vad avser förmåga till bevakning och skydd utgör dock bara en del. Ett viktigt inslag i den hybridkrigföring som vi kan ställas inför utgörs av militära jägarförband (Spetz­nas?) som förberett baser på vårt territorium och därifrån utför upprepade insatser som suc­cessivt genomför den förstörelse av känslig infrastruktur som scenariot innehåller. Förstärk­ningsförslaget utgår från antagandet att det i Sverige på politisk nivå, liksom i många andra länder, finnas en stor tvekan att eskalera situationen och att man därför i det längsta väntar med att deklarera krigstillstånd. Denna tvekan får man förutsätta att en analyserande motstån­dare känner till och att han därför lägger stor vikt vid att lägga agerandet på en nivå så att det länge inte framstår som militärt angrepp. Detta ökar sannolikheten för att en angripare använder sig av militära terrorförband på det dolda sätt som här skisseras.

Uppträdandet liknar gerillakrigföring. Erfarenheter därifrån är att för effektiv motverkan efterfrågas förmåga att aktivt spåra och jaga sådana gerillauppträdande enheter. Detta åligger då främst de basjägarenheter som finns i dagens organisation. Deras antal är dock mycket lågt och det är angeläget att väsentligt öka deras volym. Här föreslås att tio bataljoner med liknande förmåga tillförs.

Man kan naturligtvis diskutera var de enheter som tillförs organisatoriskt skall placeras. I KKrVA symposium 18 oktober nämndes ett antal lokalförsvarsbataljoner som rimligen skulle ha uppgifter som närmar sig det som här föreslås. Här förordas dock att de hänförs till hem­värnet. Motivet att då liknande det som redovisades för det första förslaget, det vill säga att det beredskapsmässigt är lättare att utnyttja hemvärn än övriga delar av det militära försvaret. Den organisation som hemvärnet utvecklat under de senaste decennierna utgör också en god grund som bör underlätta den utveckling som här föreslås.

De tio bataljonerna kan rimligen också ses som ett sätt att ge de nyorganiserade militärregi­onerna resurser som svarar mot uppgifter som de redan ålagts. Fördelningen skulle kunna bli två bataljoner i varje militärregion och med en extra bataljon på Gotland och en i norra regi­onen. Utifrån grundantagandet att enheterna utgör regionala resurser kan säkerligen ovanstå­ende kompletteras med en mera utförlig behovsanalys än vad som här presenterats.

Även för dessa bataljoner blir det under den närmaste försvarsbeslutsperioden närmast en frå­ga om hur mycket personal som det blir möjligt att utbilda och organisera. Tio bataljoner in­nebär en volym på ca 6-7 000 personer och den årliga utbildningen behöver då komma upp till närmare 2 000 personer under försvarsbeslutsperioden.

Tillsammans med utbildningen till det utökade lokala hemvärnet blir behovet ca 4-5 000 nya årliga utbildningsplatser under försvarsbeslutsperioden. Detta utöver den värnpliktsutbild­ning som behövs för att driva den organisation som Försvarsmakten redan har. I Danmark har tankar förts fram på att öka värnpliktsutbildningen till den nivå som här skisseras.

Förslagen om utökat hemvärn avser vad som bedöms angeläget och möjligt att åstadkomma  under en försvarsbeslutsperiod på fem år. Om denna förstärkning är tillräckligt eller om ytter­ligare förstärkning behövs är något som får tas upp i ett fortsatt arbetet och då för att ingå i nästföljande försvarsbeslut omkring år 2025.

Till sist: samtidigt bör även möjligheterna analyseras att få ut större operativ förmåga genom att utnyttja modern teknik. Bakom mitt förslag ligger dock övertygelsen att det även behövs förstärkning av de personella tillgångarna.

En bonus för ovanstående förslag är att tillskottet i militär verksamhet ökar Försvarsmaktens synlighet i samhället och även dess demokratiska förankring.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

av David Bergman

Ökenlandskapet är endast upplyst av fullmånen och helikopterns röda akterlampa. Rotorn blåser upp sand som piskar i ansiktet. En andra helikopter hovrar beskyddande ovanför. Skottlossningen har upphört sedan en tid. Soldater springer hukande med bårar mot den öppna akterrampen. På dem ligger två lokala poliser, båda skottskadade. Deras chef sitter kvar död i sitt fordon någon kilometer bort.

Lugnet hos de skadade förvånar mig. De har båda skottskador i benen. En av dem var först orolig om ”paketet” satt kvar. Han vill kunna älska med sin fru igen. Efter att han fått ställa sig upp och pinka stödd mellan två svenska soldater blir han direkt lugnare, allt verkar sitta kvar och fungera. Hans lättnad sprider en munterhet bland de omkring honom. Sjukvårdarna viker aldrig från de sårades sida.

Stämningen är spänt avslappnad, alla agerar professionellt. Allvaret tar fram det bästa hos varje person. Undantaget är den tyske lastmästaren. Jag är chef på platsen men han är ansvarig över vad som lastas i helikoptern och håller bromsande upp händerna. Den order han fick var att hämta skadade svenska soldater, situationen på marken stämmer inte överens med hans uppgift. Det blir fel på hans lista, ropar han över helikopterns dån, och menar att poliserna själva kan ta sig till ett civilt sjukhus. Jag tror aldrig att jag varit så förbannad i hela mitt liv. Männen blöder fortfarande. Jag har deras blod på min uniform. Det är avgörande att så snabbt som möjligt få dem till kvalificerad sjukvård. Vem fan bryr sig om hans jävla lista? Jag gör inga försök att dölja min irritation och ilska. Kanske är det vad som får honom att ändra sig och stiga åt sidan. Om han vägrat hade jag flyttat honom med våld.

Att verka i väpnad strid är en av de största påfrestningarna en människa kan utsättas för. Att riskera att själv skadas eller dödas men framförallt att kanske behöva genomföra våldshandlingar som skadar eller dödar andra människor är något som aldrig bör romantiseras eller förskönas. Alla texter som utelämnar detta grundläggande faktum är i grunden ofullständiga och missvisande. Trots detta så visar historien gång på gång att människan inte bara fungerar utan även ofta excellerar och presterar det till synes omöjliga i de mest extrema situationer. De värsta situationerna tenderar att kunna ta fram det bästa hos människor. Men striden kan också upplevas som en förlösande avspänning som när den kommer nästan är njutbar, och något som soldater kan sakna i efterhand.

Genom historien kan vi även se att människans reaktioner på, och sätt att hantera strid är relativt konstanta. Även om teknik utvecklat våra metoder för att föra krig så är människan oförändrad. Hur personer hanterar och agerar under strid kan ibland upplevas konstigt, stundtals även provocerande för vissa. Men om vi verkligen vill förstå beteenden under strid bör vi inte beskriva dem med begrepp som rätt och fel, snarare som en naturlig reaktion på en onaturlig och extrem situation. Vi måste även diskutera reaktionerna med utgångspunkt i den kontext de uppstår. Något som ärligt talat kan vara svårt, men inte omöjligt, för den som aldrig upplevt något liknande.

Det saknas inte på något sätt berättelser från människor i strid eller som beskriver människor i strid. Att striden utgör en definierande punkt med starka intryck i mångas liv, som det självupplevda exemplet i inledningen, är sannolikt en av anledningarna att många vill föra dem vidare. Att psykologiska effekter i strid är svåra att studera på ett strikt vetenskapligt objektivt sätt gör dessa berättelse än mer värdefulla. Varje stridssituation är dock unik, precis som varje person som möter den, vilket gör att beteenden även i situationer som liknar varandra kan variera. Men det finns ett antal gemensamma nämnare och en systematik i hur människor hanterar dem. För att kunna förstå bättre vad som är grunden för reaktionerna kommer vi först att gå igenom 1) Vad som kännetecknar den extrema kontexten, och 2) hur människan kan lära sig att fungera i dem.

Jag kommer inte här att vidare beskriva människans fysiologiska stress-respons. Detta finns utförligt beskrivet på många andra ställen. Dessutom är det ur psykologiskt hänseende inte detaljer i detta stress-respons som är mest relevant utan den systematik i hur vi hanterar det.

Risk och osäkerhet

Det som uppenbart skiljer en livshotande situation från en normal, är att den oftast innehåller ett stort mått av risk och osäkerhet. Risk brukar normalt bedömas som en funktion av sannolikhet och konsekvens: vad är sannolikheten att någon skall inträffa och vad är konsekvensen av händelsen? Risk uppfattas även efter hur direkt hotet är. Direkt beskjutning upplevs exempelvis annorlunda än det kumulativa, osäkra hotet av dolda improviserade sprängladdningar.

Risker medför ofta rädsla. När soldater tillfrågas om sin största rädsla innan strid så kommer rädslan för social uteslutning huvudsakligen på första plats. Risken att skadas eller dödas kommer i de allra flesta fall först på andra plats. Soldaterna i en israelisk infanteribrigad med hög nivå av stridserfarenhet fick frågan om vad de upplevde som ”de mest skrämmande aspekterna av strid”. Över 40% svarade ”lämna underordnade/kamrater i sticket”. Resultat blev likartat då frågan ställdes till en svensk FN-bataljon i Libanon som varit utsatt för fientliga aktioner. Variationer finns självklart med nivå av stridserfarenhet samt nivå av ansvar. Exempelvis är rädslan att överge en underordnad högre hos officerare än soldaters rädsla att överge en kamrat, även om båda är höga. Betydelsen av social samhörighet och förbandsanda kan inte tillräckligt understrykas.

När det gäller att bli utsatt för våld är rädslan att bli invalidiserad och vanställd ofta större än att bli dödad. Döden är alltför abstrakt medan alla någon gång upplevt smärtan av att skära sig eller bryta ett ben. Den berömda tyska propaganda-affischen som visar en soldat med ett amputerat ben och texten ”Gentlemen Prefer Blondes But Blondes Don’t Like Cripples” spelar både på rädslan att skadas och på risken att skadan på sikt kan leda till social uteslutning på hemmaplan.

En central faktor i striden är osäkerhet. Till vardags är våra dagar relativt välordnade och schemalagda vilket gör att vi enklare kan förhålla oss till dem och de utmaningar de för med sig. Människan fungerar bäst då hon känner att situationen är begripbar, meningsfull men framförallt hanterbar. Det kända kan vi förhålla oss till och anpassa oss efter, men med ett stort antal okända eller otydliga faktorer är detta omöjligt. Vid ett stort mått av osäkerhet tenderar människan att förbereda sig för det värsta, vad vår fantasi målar upp är nästan alltid värre än verkligheten.

Coping-strategier

Under ordergivningen inför en större operation råder lika stor förvirring som osäkerhet. De lokala förbanden ska vara ledande, om än med sina svenska mentorer som stödhjul, vilket gör att uppgifterna för de egna förbanden och våra order är svåra att precisera.

Min egen frustration är stor. Teamet jag är chef över kommer förvisso att ha en relativt liten roll initialt, men riskerna och komplexiteten i vad som ska inledas tidigt nästa morgon är omfattande. Frågorna är många från fler än mig när ordergivningen drar mot sitt slut. En del av mig känner med den högre chef som håller i ordergivningen. Att döma av hans plågade min och brist på svar bär han på en minst lika stor frustration.

”Vilken uniform tar vi?” frågar slutligen någon. Ökenuniformen är standard. Men vintern har övergått i vår, påtalar frågeställaren, och den tillfälliga grönskan i vissa dalgångar gör att den gröna fältuniformen kan vara lämpligare. Det går fysiskt att se hur den ansvarige chefen slappnar av när ett leende av lättnad kommer över honom. Med en näve i bordet dömer han av att grön uniform gäller. Kompletterande order ges och ingående kontrollfrågor ställs om denna detalj.

Innan avmarsch tidigt efterföljande morgon ropar samme chef fast mig. Jag är övertygad att han vill ge oss några sista uppmuntrande ord eller någon kompletterande information om vår uppgift. Tvärtom hugger hans pekfinger nedåt mot mina fötter. Att jag behållit de sandfärgade ökenkängorna till den gröna uniformen utvärderas grundligt. När den uppsträckningen är klar, vilket den inte är förrän efter en lång stund, ges order om kängbyte och omvisitation. Monologen är som hämtad från en kasernkorridor på inryckningens första dag. Ytterligare information om vår uppgift eller lyckönskningar får vi klara oss utan.

Människan lär sig att hantera rädsla, risk och osäkerhet genom att utveckla coping-strategier. Genom dessa lär sig individen ett mönster för hur denne ska förhålla sig till och bemästra en ofta kaotisk kontext. Det finns flera olika sätt att kategorisera coping-strategierna, men två av de vanligaste är problemfokuserade strategier och emotionellt fokuserade strategier.

Problemfokuserade coping-strategier inriktar sig som namnet antyder på externa faktorer och källan till den upplevda stressen. Detta kan ske exempelvis genom att påverka sin egen förmåga att hantera den som att lära sig nya ”skills”, få bättre underrättelser om det oklara läget eller det självklara i att verka direkt för att eliminera den faktor som skapar stressen.

Högre chefer visar ibland oförståelse för att soldater (enligt dem) lägger oproportionerligt mycket tid på exempelvis val av utrustningsdetaljer eller omsorg i att anpassa dessa på stridsvästen. Men ur ett coping-perspektiv blir detta logiskt. Den enskilde soldaten har inte samma överblick eller chans att påverka den övergripande utvecklingen som sina chefer. Följaktligen blir deras problemfokuserade coping-strategier mer inriktade på att optimera faktorer som exempelvis utrustning vilka de kan påverka.

Ett överdrivet detaljfokus kan även vara chefers coping-strategier för att försöka reducera osäkerhet. Hur den högre chefen i exemplet ovan agerande i uniforms-frågan är sannolikt exempel på just det. När de övergripande frågorna blir för komplexa att överblicka eller påverka tenderar chefer att reducera sitt fokus till de mer jordnära frågor som man kan påverka, som valet av uniform och kängor, eller att generellt tillämpa en högre grad av formell disciplin i detaljer. Rent individuellt fungerar sådana coping-strategier självklart, men riskerar att bli kontraproduktiva i ledningen av förbandet. I avsnittet om inryckningen gick vi igenom sambandet mellan formell och funktionell disciplin, och att underställda måste se den kopplingen för att uppfatta och acceptera disciplinen som funktionell.

Handlingen att avfyra sitt vapen i sig är för många ett utmärkt exempel på en problemfokuserad coping-strategi. Vapenhantering är den mest grundläggande soldatfärdigheten och att avge eld mot en fiende den tydligaste formen av påverkan som går att uppnå. Den israeliska armépsykologen Ben Shalit beskriver i ett exempel hur han följde besättningen på en motortorpedbåt vars uppgift var att stödja exfiltrationen av en kommandoenhet på stranden. Efter en lång tids ansträngande väntan kom stridskontakten plötsligt och Shalit beskriver hur kulspruteskytten (i normala fall kock på båten) fick vad som inte kan beskrivas på annat sätt än ett ”saligt leende” när han kramade av eldskurarna. Vi kommer att prata mer om leendet längre ner. Han beskriver hur besättningen på båten drog en kollektiv lättnadens suck då de äntligen kunde agera för att påverka situationen. Handlingen att krama avtryckaren har en starkt förlösande effekt, vilket ofta gör att anspänningen reduceras eller släpper helt. Detta gör att personal vilka ej har direkt strid som huvuduppgift – exempelvis signalister, förare eller sjukvårdare – kan uppleva en kvarvarande anspänning, trots att de löst sin huvudtjänst föredömligt. Detta av den enkla anledningen att de inte fått avlossa sitt vapen.

De emotionellt fokuserade strategierna riktar sig på att internt hantera de känslomässiga gensvaren på den upplevda stressen. Detta kan innefatta förnekande, undvikande, distansering, att utöva självkontroll, självklandring eller att projicera detsamma på motståndaren.

Samtidigt som soldaterna ordnar stridsvästarna är det inte ovanligt att de även parallellt nyttjar en emotionsbaserad coping genom att distansera sig från den övergripande bilden om de upplever den för komplex eller svårförståelig. Den enskilda situationen blir helt enkelt lättare att förhålla sig till om de inte vet om den fulla komplexiteten utan kan fokusera på vad de har framför sig. Att de heller inte alltid behöver veta allt för att lösa ut sin uppgift, gör strategin än lättare att nyttja.

Tydligare struktur och regelbundenhet kan också fungera som en emotionell coping-strategi. Genom att använda fastställda rutiner blir den extrema situationen lite mer hanterbar. Att använda fasta mallar och rutiner för exempelvis rapportering, signalering och eldledning syftar främst till att kommunikationen ska ske effektivt och minimera risken för missförstånd. Men de fyller också ett tydligt psykologiskt syfte då individerna kan använda dem för att förhålla sig till striden, och därmed reducera i alla fall en del av osäkerheten.

Lastmästarens agerande i den inledande ögonblicksbilden är sannolikt ett exempel på när en coping-strategi gick för långt, även om jag gjorde denna reflektion först långt senare. Att larmas ur beredskap mitt i natten för att med kort varsel landa på en osäkrad landningsplats i öknen där de inte vet säkert vad som hänt är oerhört mentalt påfrestande. Lastmästarens coping-strategier grundade sig troligen i en mycket stor grad på nitisk regeltrogenhet (även för en ordningsam tysk), och att vägra avvika från regelverk eller formalia. Även om coping-strategin fungerade för honom i den bemärkelsen att den reducerade stress och ångest gjorde den honom även mentalt låst och oförmögen att anpassa sig till den faktiska situationen som han mötte (samtidigt som det gjorde mig heligt förbannad).

Vid utbildningar i ämnet brukar jag visa de första 15 minuterna av filmen ”Rädda Menige Ryan” som ger exempel på både positiva och negativa former av problemfokuserad och emotionellt fokuserad coping. Tydliga exempel på emotionell coping kan ses i genomförandet av religiösa riter, exempelvis att be eller kyssa kors på halsband. Vi kan se människor som distanserar sig från händelserna, att de nästan vägrar erkänna att de sker eller låser på i situationen helt oviktiga aspekter. En man är exempelvis låst i att upprätta ett fältsjukhus mitt under brinnande strid, och håller hårt i sin skrivmaskin. Det finns även de som projicerar sina känslor på fienden. Vrede, frustration och ilska leder i stunder till en negativ problemfokuserad coping och vilja att ge igen med överdriven grymhet. När en bunker övertänds ropar en av soldaterna exempelvis ”Skjut inte, låt dem brinna”. Överdriven och obefogad grymhet är naturligtvis en sämre strategi, då onödigt lidande folkrättsligt skall undvikas. Men det finns också exempel på mer positiva strategier. Exempelvis samlar Sergeant Horwath som spelas av Tom Sizemore sand från slagfälten i förmärkta plåtburkar. I ett långt krig måste det ibland delas upp i etapper som ges tydliga avslut för att kännas hanterbart.

När Försvarsmakten släppte en film från strider i Afghanistan reagerade vissa på att soldaterna skrattade. ”Tycker de att dödande är roligt?” frågade sig någon i kommentarsfältet på hemsidan. Att se någon skratta i en livshotande situation kan missuppfattas som kommentatorn gjorde. Sanningen är att både skratt och gråt är vanliga mekanismer för ångestreducering. Jämför detta med att någon skrattar nervöst i socialt pressade situationer när de inte vet vad de ska göra. Humor är även i sig något som ofta nämns som en positiv coping-strategi. Genom att skämta om dem kan stressfyllda upplevelser bli lite mindre påfrestande på samma gång som skratt reducerar muskelspänningar och förstärker ett positivt känslotillstånd. Svart humor måste dock tolkas inom den situation den yttras, och är med största sannolikhet inte lika rolig när den bevittnas av en utomstående.

Övning och träning

I föregående inlägg om våldsutövning och konsten att döda tog jag upp flera exempel på när soldaters benägenhet att avfyra sina vapen varierat genom krigshistorien, inte minst beroende på vilken träning de fått (eller inte fått). Ett grundantagande är att soldater som saknar tillräcklig utbildning och träning med största sannolikhet inte kommer att klara av att fungera i – än mindre bemästra – en stridssituation. Utbildning och övning bygger upp en generell resiliens mot stress samtidigt som det ger individen möjligheter att utveckla coping-strategier som går att använda på framtida skarpa situationer.

Resiliens avser individens förmåga att möta utmaningar och motgångar samtidigt som den funktionella nivån bibehålls. Alla känner vi sannolikt någon som vi sett upp till, som haft förmågan att bibehålla ett orubbligt lugn trots yttre påfrestningar. Även om förmågan är biologiskt betingad kan vi säkert anta att individen inte föddes lugn med stål i blicken, utan att det hänt något mellan vaggan och den kontext där vi observerar denne.

Resiliens är en förmåga som går att påverka genom träning och utbildning. När det gäller militära sammanhang innebär det övningar som innehåller 1) ett upplevt hot mot liv där 2) individen måste vidta aktiva åtgärder för att kunna bemästra situationen (active mastery). Exempel på sådana övningar är fallskärmshoppning, dykning och närkamp. Individen vet sannolikt på ett intellektuellt plan att säkerhetsfunktioner säkerställer deras liv, men människan kan exempelvis inte andas under vatten, vilket gör att vi med rätta tolkar det som ett hot mot liv, och individen vet att det endast är deras aktiva bemästrande av situationen som säkerställer framgång. Att lyckas bygger en självtillit hos individen att andra situationer med liknande, eller ökande svårighetsgrad kan överkommas på samma sätt.

Stridssjukvårdare ur Ledningsregementet övar omhändertagande av skadad. Figuranter med amputerade armar & ben har hyrts in och sminkats för att ge största möjliga realism. Att öva hjälper inte bara individen att befästa praktiska färdigheter utan även att utveckla en generell resiliens mot stress och psykologiska coping-strategier som sedan kan användas i en framtida skarp situation. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

Övningar som utvecklar coping-beteenden sker huvudsakligen befattningsspecifikt. I detta är specificitetsprincipen från idrottspsykologin en bra beskrivning: att träna tävlingslikt och utsätta kroppen i så stor uppsträckning för de krav som idrottsgrenen medför. Enklare uttryckt: Du blir bra på det du övar. Det kan ske genom att lägga på externa stressorer (exempelvis bakgrundsljud, mörker, fysisk belastning, ytterligare information att processa) eller att göra själva momentet så överensstämmande med den normerande situationen som möjligt. Ett tydligt exempel är sjukvårdsövningar där figuranter sminkas och agerar utefter den simulerade skadan för att göra sjukvårdatens upplevelse och omhändertagande så verklighetstroget som möjligt. Detta underlättar individens förmåga att utveckla coping-strategier som är direkt applicerbara den dag de ställs inför en skarp situation. Ekvationen är enkel: Ju mer verklighetstrogna övningar desto större blir den psykologiska effekten i form av resiliens och coping-strategier.

Träningen är självklart aldrig någon vaccination som gör individen immun mot stress. Strid kommer alltid att vara en enormt påfrestande situation som innebär en svår utmaning. Men rätt träning och utbildning gör att individen utvecklar en resiliens mot stress och coping-strategier, vilket gör kaotiska och komplexa situationer mer hanterbara när de väl ställs inför dem.

 
Författaren är major och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 

---

Referenser

Cunningham, C.A., Weber, B.A., Roberts, B.L., Hejmanowski, T.S., Grifin, W.D. & Lutz, B.J. (2014) The role of resilience and social support in predicting post deployment adjustment in otherwise healthy Navy personnel. Military Medicine, 179, 979–985

Green, K.T., Calhoun, P.S., Dennis, M.F. & Beckham, J.C. (2010) Exploration of the resilience construct in posttraumatic stress disorder severity and functional correlates in military combat veterans who have served since September 11, 2001. Journal of Clinical Psychiatry, 71, 823–830

Klann, G. (2003) Crisis leadership: Using military lessons, organizational experiences, and the power of influence to lessen the impact of chaos on the people you lead. Greensboro, NC: CCL Press.

Kolditz, T. A. (2007a) In extremis leadership: Leading as if your life depended on it. San Francisco: Jossey-Bass.

Kolditz, T. A. (2007b) Leading as if your life depended on it. In D. Crandall (Red), Leadership lessons from West Point (pp. 160–187). San Francisco: Jossey-Bass.

Lazarus, R. S., Averill, J. R. & Option, E. M. Jr (1974) The psychology of coping: Issus of Research and Assessment, i Coelho, C. V. & Hamburg, D. A. (Red) Coping and Adaptation, Basic Books, New York

Lazarus, R. S. & Folkman, S. (1984) Stress, Appraisal, and Coping, Springer

Matthews, M. D. (2014) Head Strong – How Psychology is Revolutionizing War, Oxford University Press

Samuels, Steven M. , Foster, Craig A. & Lindsay, Douglas R.(2010) Freefall, Self-Efficacy, and Leading in Dangerous Contexts, Military Psychology, 22: 1, S117 ― S136

Shalit, B (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Shalit, B. (1981) Perceived Perceptual Organization and Coping With Military Demands, i Spielberger, C.D. & Sarason, I. G. (Red) Stress and Anxiety, Vol 8, New York

Shalit, B. (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Watson, P. (1978) War on the Mind, Hutchinson, London

 

av Bo Richard Lundgren

Varje dag kan vi i massmedierna ta del av den svenska polisens tillkortakommanden. Hit hör att uppklarnings­procenten av anmälda brott fortfarande ligger på en skrämmande låg nivå. Hit hör också att polisen inte hinner utreda allvarliga brott t ex våldtäktsfall. Dessutom växer laglösheten i vissa förorter, där kriminella gäng breder ut sig och styr. Och vid oanmälda demonstrationer hinner man inte kommendera tillräckligt många poliser. Listan kan göras lång. Polisen går på knäna.

Samtidigt kräver den svenska allmänheten att ordningen återställs. Att det offentliga agerar och tar sitt ansvar. Vad gör då våra politiker? Jo, man ropar på fler traditionella poliser, trots att man vet att det tar flera år att rekrytera och utbilda dessa. Man vet också att alla platser på polisutbildningen inte är fyllda d v s att man saknar tillräckligt många kvalificerade sökande. Dessutom väljer många poliser i aktiv tjänst att sluta.

Finns det då inga andra svar på dessa problem? Jo, det finns andra lösningar. Men dessa är märkligt frånvarande i den svenska debatten. Det handlar om civil-militära enheter och frivilliga resurser.

Om vi först tittar på civil-militära enheter. Ser vi oss omkring utomlands kan vi konstatera att minst tolv europeiska länder har en särskild poliskår – gendarmer- som är militärt organiserade och som kan användas som nationella säkerhetsstyrkor. Flera av dessa länder, t ex Frankrike, Italien och Belgien har använt sina styrkor för bl a bevakning och terroristbekämpning.

Gendarmer kan ingå i eller underställas ett försvarsministerium eller ett inrikesministerium. Det finns också en gemensam EU-styrka (FGE) som bildades 2004. Denna har i dagsläget 800-900 anställda men växer och kan även räkna med 2300 reservister från Frankrike, Italien, Spanien. Portugal och Nederländerna.

När det gäller frivilliga resurser kan vi notera att dessa välkomnats i den svenska Försvarsmakten. Hemvärnet utgör idag nästan halva armén. Men på polissidan är det helt tomt. Så resonerar man inte i andra länder. Efter Nice-attentatet 2016 uppmanade president Hollande frivilliga att utbilda sig som reservister för att kunna hjälpa till vid liknande tillfällen. De utbildas vid Gendarmerie-skolan i Montlucon. Tanken är att dessa frivilliga skall kunna arbeta sida vid sida med fast anställda gendarmer. I Sverige skulle vi kunna ge frivilliga poliser en kortare utbildning. I skarpa lägen leds dessa av ordinarie polisbefäl.

Nu invänder någon att vi i Norden har en annan tradition. Vi skiljer strikt på polis och militär. Ja, hittills, kan man tillägga. I dagarna meddelades det från Danmark att danska soldater nu tar över vissa polisiära uppgifter. De skall bevaka byggnader som tillhör den judiska församlingen i Köpenhamn. Och danska soldater tar också över delar av den danska gränskontrollen. I Finland planeras en polisreserv. Den kommer att bestå av personer som fått militärpolisutbildning, pensionerade poliser och experter från olika samhällsområden.

Hur ser det då ut i Sverige? Ja, här finns det en uppenbar beröringsångest när det gäller att engagera militär personal och frivilliga för inrikes ordningsproblem. Vi försöker fortfarande upprätthålla en gammal uppdelning mellan inre och yttre säkerhet. Men alla vet att denna gräns inte längre är relevant. I vårt moderna samhälle förs ett krig mot terrorister, kriminella gäng och våldsbejakande organisationer. Hotet från dessa är alla gränsöverskridande.

Var finns då hindren? Var finns motståndet mot nya lösningar? Jag vet faktiskt inte. Jag kan bara gissa. På den politiska nivån kan Ådalen 1931 fortfarande spöka, särskilt hos äldre socialdemokrater. Det är heller inte helt osannolikt att det finns ett professionellt motstånd hos polisen som inte gärna ser ”konkurrerande” organisationer.

Men. Den svenska allmänheten kräver nu att politiker och myndigheter lämnar gamla tankemönster. Att man försöker hitta moderna lösningar för att kunna möta hot mot samhällets och medborgarnas säkerhet. De svenska skattebetalarna har också rätt att kräva att offentliga resurser används på det mest optimala sättet.

Våra europeiska och nordiska grannar har hittat moderna lösningar på allvarliga ordningsproblem i samhället. Man har valt att använda civil-militära enheter. Och man bygger upp frivilliga resurser. Det borde vi också göra.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

 

av Bo Hugemark

”Aurora är latin och betyder morgonrodnad vilket är det färgspel som uppstår på himlen när solen går upp”.

Så står det på Försvarsmaktens hemsida som svar på frågan ”Vad betyder Aurora?” Varför det valts som namn på den stora försvarsmaktsövningen förklaras inte. Kan det vara en symbol för en ljusnande framtid för försvaret? Eller kanske det syftar på att morgonrodnadens gudinna var, som Wikipedia uttrycker det, ”inblandad i ett antal kärlekshistorier med olika motparter” alluderande på samövning med tänkbara allierade.

Vladimir Putin lär inte uppskatta den förklaringen. Knappast heller att det också är namnet på kryssaren som spelade en världshistorisk roll såväl i den ryska revolutionen i mars 1917 (”Februarirevolutionen”) som den bolsjevikiska statskuppen i november samma år (”Oktoberrevolutionen”). Ty Putin är inte road av revolutioner, och 1917 är inget märkesår i Ryssland.

2017 kan dock bli ett märkesår för svensk säkerhets- och försvarspolitik, om man utnyttjar de positiva effekter som övningen skapat.

Den bör ha bidragit till att bevara freden i Östersjöområdet genom att visa västlig beredvillighet att stödja Sverige militärt och Sveriges medvetenhet om sin viktiga strategiska roll.

Det handlar med andra ord om att göra Sveriges solidaritetsförklaring mer trovärdig. I boken Till bröders hjälp (Kungl Krigsvetenskapsakademien 2011) hävdade jag att denna trovärdighet vilade på tre pelare; FÖRBAND, FÖRBEREDELSER och FÖRANKRING. I vilken mån har dessa förstärkts?

Förberedelser

Övningen har förvisso gjort staber och förband mer skickade att genomföra strid och operativ verksamhet, detta också i samverkan med tänkbara allierade. Men frågan är om en skarp operativ samverkan skulle kunna komma till stånd tillräckligt snabbt. De kriser och krig som vi kan dras in i kan med stor sannolikhet vara snabbt uppblossande och komma överraskande. Utan en gemensam operativ planering riskerar vi att komma i efterhand. Och en sådan är inte möjlig i ett allianslöst tillstånd. Eller kommer den att genomföras i det fördolda för att slippa NATO-medlemskap för att därmed äta kakan och ha den kvar? Då är vi inne på den tredje pelaren.

Förankring

Helt avgörande för en effektiv militär insats i ett brådskande läge är snabba politiska beslut av alla parter. Redan beslutsprocessen inom NATO kan bli komplicerad. Lägg därtill att det kanske inte är säkert att alliansmedlemmarna i ett läge med många hot väljer att prioritera stöd till fripassageraren Sverige.

Motsvarande problem kan uppstå i Sverige, som fortfarande hänger fast vid den handlingsfrihet som allianslösheten påstås ge. Hos allmänheten är fortfarande föreställningen om Sverige som en neutral stat vitt spridd. Aurora bör ha gjort klart för många att Sveriges försvar kommer att föras tillsammans med allierade. Men det är inte svårt att föreställa sig lägen, då s k ”fredsvänner”, inspirerade av ryska troll, piskar upp demonstrationer och då delar av det politiska etablissemanget grips av provokationsskräck, så att avgörande beslut försenas. En tröghet som kan fresta till ett förebyggande angrepp.

Den viktigaste effekten av ett alliansmedlemskap är just att ett gemensamt uppträdande är satt på pränt i förväg. Det behöver inte bli någon diskussion om att militärt stöd skall ges/tas, utan endast om formerna för detta.

Ytterst hänger effekten av att ge och få stöd på vår egen försvarsförmåga. Därmed över till den förstnämnda pelaren.

Förband

Aurora har säkerligen förbättrat vår försvarsförmåga. Men efter decennier av inkompetent försvarspolitik finns det fortfarande många brister både kvalitativt och kvantitativt. Om detta är de flesta politiker eniga. Men om takten och omfattningen av förstärkningen råder ingen enighet.

Risken finns att de goda föresatserna begravs i den sega planeringsprocessen under tal om vikten av långsiktig planering. Inget fel med långsiktighet, men läget är nu sådant, både i omvärlden och i försvaret, att man det krävs omedelbara åtgärder.

Som jag utvecklade i en KKrVA-blogg i november 2016 finns det mycket som kan göras omgående och som ger snabb effektökning. Åtgärder som också skickar tydliga signaler om vår försvarsvilja, inåt och utåt.

Men pengarna då?

Inför valåret utlovas miljarder till allehanda välfärdsprogram. Vore det fel att lägga en del av dessa miljarder på välfärdens nödvändiga grund och statens primära uppgift – rikets frihet och oberoende?

Aurora 2017 möttes med huvudsakligen positivt intresse hos allmänheten, både för att det visade att vi har ett fungerande försvar och att vi inte står ensamma. Detta måste utnyttjas för att förstärka försvaret och för att tydliggöra vår säkerhetspolitik.

Låt mig återvända till morgonrodnadens gudinna, där hon spränger fram med sitt ekipage, och tillfoga litet mer latin.  Aurora – Carpe diem. Dagen gryr – fånga dagen!

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

av Mats Olofsson

I dagspressen florerar mängder av artiklar om automation och artificiell intelligens, men också om de hot dessa företeelser kan komma att innebära. Samtidigt går Sveriges industri urstarkt och många tar det för självklart att vår position som en ledande innovationsnation (nr 2 i världen enligt senast publicerade index) kommer att bestå. Men risken finns, vilket också påpekas i media, att vi genom den höga orderingången är så ”maxade” att vi inte hinner med att anpassa svensk industri till den nya, digitaliserade, verkligheten. I företagarvärlden kallas denna omdaning ofta för Industri 4.0, för att markera ett systemskifte där digitalisering, automation, sensorer m m dominerar och människan som arbetskraft i traditionell mening kommer på undantag.

Jag är övertygad om att oron är befogad, men att det samtidigt är helt nödvändigt att Sverige anpassar sig till denna globala företeelse, som dessvärre bara kommer att förstärka skillnaderna mellan de framgångsrika och de som ligger i efterläge. Många nationer som redan idag kämpar med sysselsättningskris och dåliga finanser, kommer säkert att uppleva en ännu tydligare markering av sin utsatta position, när låglöneländer som kan erbjuda billig arbetskraft inte längre är intressanta för ”spetsnationerna” som ersätter lönearbetare med robotiserade fabriker på hemmaplan. I dessa kan man kontrollera kvaliteten i realtid, man slipper långa, dyra och miljöskadliga transporter och man kan variera produktionstakten utan hänsyn till fackföreningsavtal m m. Allt detta tilltalar en del och skrämmer andra.

Vi ser dessutom hur även kvalificerade jobb för högutbildade efterhand kan komma att ersättas av system med artificiell intelligens. Den företeelsen tarvar ett eget inlägg på denna blogg vid ett senare tillfälle, för den kan förväntas komma att påverka även funktioner för beslutsfattande i kris och krig, vilket utgör en särskild moralisk utmaning.

Ur en nationalekonomisk synpunkt är automationen intressant och samtidigt är det viktigt att Sverige inte hamnar i ett bakvatten. Vi har kompetensen, vi har de industriella förutsättningarna, vi har relativt billig energi till fabrikerna och vi har gott om plats på landsbygden.

Det som mera sällan syns i diskussionen är vad denna förändring innebär på ett globalt plan, när de välutvecklade ländernas industrier tar hem tidigare legoarbeten från mindre ekonomiskt framgångsrika nationer. En arbetslöshet på flera tiotals procent kommer sannolikt att öka ytterligare, hopplöshet spridas och successivt byggs ett säkerhetspolitiskt förändrat spänningsläge, som kan förmodas yttra sig i form av ökad migration, ökad aversion mot EU och andra globala etablissemang, ökad kriminalitet och i värsta fall även konflikter inom och mellan stater. Tecken som vi redan ser i olika yttringar men som kan förväntas bli flera och alltmer komplexa, särskilt i kombination med effekter av naturkatastrofer, strid om tillgång på rent vatten och många andra orosorsaker.

Att av detta skäl välja bort den nya teknologiska världen, såväl i det civila samhället som i den försvarsmakt som ska försvara samhällets grundläggande institutioner och dess medborgare, är inte ett alternativ för andra än för de naivt godtrogna. Sveriges välstånd är intimt kopplat till dess innovationsförmåga och landets företags internationella trovärdighet som leverantörer i framkant, med spetsiga produkter. Det kan gälla tung basindustri såväl som t ex mode-, musik- och spelbranscherna. Över hela linjen behöver Sverige hålla sig kvar i teknikens framkant, annars rasar snabbt de samhällsekonomiska förutsättningarna att vara öppna, generösa och trovärdiga.

Detta beroende av tekniska anpassningar är nog inte något som gemene man funderar över till vardags, men är som jag uppfattar det nyckeln till varför vi idag har en högkonjunktur, sunda statsfinanser och en stärkt ekonomi hos stora delar av befolkningen. En högteknologisk industri har sedan 1950-talet också varit en orsak till Sveriges hittills väl utvecklade militära förmågor vad avser kvalificerade materielsystem.

I tidigare blogginlägg har jag hävdat att kunskapsbyggande och innovation är centrala faktorer för Sveriges fortsatta välstånd. Det kräver en skola av hög kvalitet, en politik som aktivt stödjer utbildning och företagande samt ett samhälle där alla politikområden hänger ihop, med en sund och hållbar grundinriktning befriad från politiska kast och spretiga svängningar. I denna helhet inbegriper jag Försvarsmakten och försvarspolitiken, som inte får betraktas som väsensskilda från resten av samhället. Teknikutvecklingen måste ske parallellt i de civila och militära systemen, med en extra kravbild avseende robusthet för militära materielsystem. Man kan dock utan tvekan hävda att robusta system inom IT är lika centralt viktigt hos många myndigheter och i sjukvården, annars kan resultatet bli mycket besvärande och i värsta fall katastrofalt för de drabbade.

Inom Krigsvetenskapsakademins projekt KV21 belyses teknikutvecklingen ur olika aspekter. Jag är övertygad om att vi behöver en större samverkan inom stat, region och kommun – militärt och civilt – för att skapa ett tåligt samhälle med robusta system som kan säkra tillgången till våra centrala flöden av varor, betalningsmedel, tjänster, transporter, el, vatten, tele m m. Och då behövs tillförlitliga tekniska system, sensorer, kommunikationssystem och mycket annat till hjälp för samverkan. Därtill behövs en ny ”företagskultur” inom berörda myndigheter. Nu, i den positiva syn på försvarsfrågorna som föreligger i den allmänna debatten, är det hög tid att greppa även dessa kritiska frågor. Inte bara i KU och inte bara för redan upptäckta problemområden, utan framsynt och prestigelöst för att skapa ett resilient samhälle.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

Av Rune Carlsson

I boken medverkar professorerna Inger Enkvist, Magnus Henrekson och Martin Ingvar samt doktoranden Ingrid Wållgren. De hävdar att Sverige måste frigöra sig från nuvarande kunskaps- och utbildningssyn och börja se skolsystemet med ett helt annat perspektiv. Pedagogiska teorier, som nedvärderar kunskap, har fått ett starkt genomslag i den svenska skolan. Eleverna får själva upptäcka hur världen är beskaffad istället för att bli undervisade.

Synsättet saknar, enligt författarna, stöd i såväl forskning som beprövad erfarenhet. Det elevcentrerade lärandet är ineffektivt. Författarna anser att ett väl utformat lärarlett lärande är mycket effektivare. Centralt i de förslag på ändring de framför, är en strukturerad ämnesdefinierad undervisning, som gör det möjligt att mäta uppnådda resultat.

Det finns naturligtvis likheter, men också avgörande skillnader mellan utbildning av barn och ungdomar i en grundskola och vuxenutbildning, som syftar till att skapa krigsförband. Men det synsätt som nu präglar den svenska skolan började växa fram för ungefär 50 år sedan. Vi fick en Ny befälsordning (NBO), salig i åminnelse, i början av 1980-talet. Påverkades den också av de idéer som då var rådande i samhället? Naturligtvis! Jag var med, och kunde själv konstatera det, men jag såg också, att Försvarets särart gjorde att gamla sanningar inte helt glömdes bort, vilket tycks ha blivit fallet i den allmänna skolan.

NBO infördes för att samhällets förändringar gjorde det nödvändigt. Ett tecken var att folkskola, realexamen och studentexamen försvann. De hade varit en naturlig grund för uppdelning av befälskårerna i underbefäl, underofficerare och officerare. En annan förändring var att auktoritet upphörde att bero på samhällsställning. Den måste förtjänas. Försvaret hade sedan länge varit klar över att ledarskap, grundad i saklig auktoritet, överglänser auktoritärt chefskap. Den skillnaden gjordes tydligare.

Bland tänkare, som påverkade skolans utveckling, kan nämnas John Dewey och Alva Myrdal. De förespråkade en elevcentrerad pedagogik. Fostran i frihet skulle öka elevernas vilja till samarbete, samhälleligt engagemang och solidaritet. Jean Piaget menade att eleven själv konstruerar sin kunskap när han eller hon tar in, bearbetar och tolkar information i samspel med omgivningen. Michel Foucault drog slutsatser från sin forskning, att lärare skall undvika att utöva makt. Han eller hon skall vara en del i gruppen och fungera mer som handledare än som instruktör.

En viktig profet för NBO var Will Schutz, med den gruppdynamiska teorin Fundamental Interpersonal Relations Orientation (FIRO) från 1958. Den bygger på erfarenheter från luftstrider under Koreakriget. Senast jag såg hänvisningar till den, var när den nye moderatledaren, Ulf Kristersson, tog plats i gruppen Alliansledare!

Hur ser olika grundsyn ut i praktiken? En vedertagen metod att lära soldater att ta isär och sätta ihop ett vapen, är att en instruktör först visar hur det går till (för att eleverna skall få överblick och förstå målet med övningen), därefter instrueras eleverna stegvis (gammal kunskap utnyttjas, elevernas korttidsminne överbelastas inte). Sedan kommer det viktigaste momentet, att öva tills färdigheten behärskas helt (överföring av kunskap, färdighet och förståelse för bearbetning och lagring i långtidsminnet). Slutligen prövar instruktören att alla kan vad som krävs. Vi känner igen metoden som: Visa, instruera, öva. Därtill kommer kravet på överinlärning, för att garantera att färdigheten finns kvar när den behövs i ett skarpt läge. Bokens författare torde hålla med om värdet i denna metod.

En nidbild, som kanske ändå säger något om olika synsätt, är att motsvarande övning skulle se ut som följer, om den allmänna skolans grundsyn tillämpas extremt. Handledaren delar ut ett antal vapen, delar in klassen i grupper och ber dem ta isär och sätta ihop vapnen på det sätt de finner lämpligt. Medan grupperna arbetar kan han ägna sig åt föräldrakontakter och andra administrativa uppgifter. Grupperna sätter upp sina egna mål för verksamheten, vilka därför inte kan utvärderas av handledaren.

Den första metoden kräver en instruktör med goda ämneskunskaper, den är bevisat effektiv, eleverna kan motiveras genom att lyckas, men överinlärningen är arbetsam. Metoden är mindre användbar för inlärning på mera avancerade nivåer. Den andra metoden kan belysa behovet av samarbete, men är mycket ineffektiv. Och hur skall handledaren kunna upprätthålla sin auktoritet och skapa lugn och säkerhet för inlärning? Kraven är orimliga och därför inte motiverande för läraren, som borde vara processens viktigaste resurs. Metoden kan emellertid användas på mera avancerade nivåer, förutsatt att läraren har bra kompetens och kan strukturera utbildningen. Den förutsätter också att eleverna har tillräckliga förkunskaper.

I Lärobok för trupputbildning 1980 redovisades Chefens för armén grundsyn för utbildningen: ”All grund- repetitions- och befälsutbildning skall syfta till att skapa och utveckla dugliga soldater och krigsförband. Utbildningen skall baseras på en positiv människosyn”. Den positiva människosynen och olika motivationsfaktorer beskrevs i boken Ledarskap, fastställd av ÖB 1976. I grundsynen talades också om förmedlad utbildning, gruppinriktad utbildning, probleminriktad utbildning och upplevelsebaserad utbildning. Där står också att en helhetssyn skall säkerställas. De vetenskapliga källorna för dessa begrepp var delvis desamma som den allmänna skolan öste ur, men lärdomarna tillämpades uppenbarligen på olika sätt.

I Pedagogiska grunder för Försvarsmakten 2006 (sid. 378 f) står, att en stor svaghet i ämnesuppdelad utbildning är att den splittrar sammanhangen och förvirrar eleverna. Ett alternativ är då problemorienterade, ämnesövergripande teman. Martin Ingvar tycks inte dela den uppfattningen. I Kunskapssynen och pedagogiken skriver han (sid. 184): ”Kreativitet, kritiskt tänkande och problemlösningsförmåga är heller inte generiska (generella, överföringsbara – min tolkning) kompetenser som kan läras ut direkt. Den sortens förmåga förutsätter specifika kunskapsbanker. . . Kreativitet är alltså till stor del fältspecifik (ung. förekommer inom avgränsade, självständiga områden) och förutsätter att man behärskar det aktuella området väl. Därför är de traditionella ämnesindelningarna fortfarande det bästa sättet att bygga upp den kunskap som behövs för att lösa problem och tänka kritiskt.”

Dessa olika slutsatser beror troligen på att Martin Ingvar talar om inlärning hos barn, vilket Försvarsmakten inte gör. Han vänder sig särskilt mot att alla ämnen, t o m matematik, tenderar att till slut handla om samhällskunskap! Jag hyser en gnagande misstanke om att även Försvaret har underskattat ämneskunskapernas betydelse. Citaten ovan kan tyda på det, men framförallt tanken att med NBO införa ett nytt, unikt enhetsbefäl, som skulle klara alla konster – särskilt som en planerad specialistkurs aldrig kom att genomföras. Det har fått rättas till genom den nya kategorin Specialistofficerare.

Som jag minns utbildningen inom artilleriet, växlade betoningen mellan ämneskunskap och helhetssyn hela tiden. Men kraven på överblick stegrades, när ramen vidgades från grupp, över regemente till fördelning. På den grundläggande Officerskursen i NBO var de viktigaste ämnena eldlednings-, pjäs- och batteriplatstjänst, vid sidan av ledarskap och trupputbildning. Helhetssynen säkrades genom tillämpade förbands­övningar inom haubitskompanis ram.

Att båda aspekterna är viktiga, kan belysas med en historia. Arméstabschefen Robert Lugn lär en gång ha uppmanat en föredragande generalstabsaspirant: ”Dra de stora linjerna, detaljerna kan jag redan!” Hur som helst, dagens utbildare står säkert inför andra utmaningar än vi hade.

Vi fick oss tilldelade ett antal värnpliktiga, uttagna till olika kategorier och tjänstegrenar. De skulle utbildas i grundorganisationen för att bemanna nya krigsförband, som kunde gå direkt in i mobiliseringsorganisationen. Historiskt sett var det en parentes. När krigsförbanden nu skall rekrytera och själva utbilda sina soldater, liknar det förhållandena före Försvarets expansion under beredskapsåren på 1940-talet. En annan skillnad är att vi utvecklade artillerister till officerare. Nu tycks principen vara att utveckla officerare till artillerister. Är det rätt väg?

Utöver säkerhetspolitiska implikationer innebär nuvarande numerär, att konkurrens och erfarenhetsutbyte mellan olika förband uteblir, eftersom det bara finns ett av varje slag med samma förutsättningar och uppgifter. Frågan är väl om numerären ens räcker till klasser av tillräcklig storlek för att utveckla olika personalkategorier på ett effektivt sätt. Ytterligare ett starkt argument för internationellt samarbete!

Den citerade CA:s grundsyn lär ändå stå sig. Sista meningen lyder: ”Utbildningen skall bygga vidare på en beprövad trupputbildningstradition som fortlöpande skall utvecklas.” Nu är emellertid trupputbildning och pedagogik inte riktigt samma sak. CA:s grundsyn har ersatts av ÖB:s grundsyn för pedagogik. Den har akademiserats och omfattar över 60 sidor. Där behandlas frågor som: vad är kunskap, vad är etik och vad är människosyn. Men där står också, att Försvarsmaktens utbildning främst skall utvecklas lokalt. Mera handfast är också Handbok Utbildningsmetodik från 2013. Traditionen lever!

 
Författaren är f d överstelöjtnant och kurschef vid ArtOHS.

av Krister Andrén   [1]

Under försvarsövningen Aurora17 riktades medias strålkastarljus på försvaret. Det var välkommet. Det är mycket som svenska folket behöver förstå bättre. Ett brett och långsiktigt perspektiv på det svenska försvarets uppgifter och behov krävs.

Aurora17 var viktig. För första gången på två decennier övades nationellt försvar mot väpnat angrepp i stor skala och för första gången tillsammans med en bred krets av partnerländer.

Positiv rapportering och retorik under Aurora17 får dock inte undanskymma att det svenska försvaret är extremt illa anpassat till det försämrade omvärldsläget. Den strukturella inriktning, som i ett helt annat läge beslutades 2004, ligger alltjämt fast och det svenska försvarsanslaget ligger på historiskt låga en procent av BNP. Tio viktiga år har förlorats!

Mycket har hänt. Östersjöregionen är åter ett skärningsområde mellan starka motstridiga stormaktsintressen. Svenskt territorium är av stor betydelse för Natos möjligheter att försvara sina utsatta baltiska medlemsstater. Ett svagt försvarat Sverige ger samtidigt Ryssland motiv att tidigt i en uppväxande kris söka ställa Nato inför fait accompli.

Vi måste dessvärre realistiskt utgå från att agerandet mot småstaten Sverige i en verkligt allvarlig kris mellan Ryssland och Nato skulle kunna bli mycket överraskande och kraftfullt. Sveriges säkerhet kan bara säkras genom fred i regionen som helhet och måste byggas tillsammans med andra länder i regionen och med Nato. Ensam är förvisso inte stark!

Låg nivå på fredstida militär verksamhet ses alltför ofta som det främsta kriteriet på stabilitet. Det är en farlig felsyn. Det avgörande kriteriet är stabilitet i en allvarlig kris. Ett svagt svenskt nationellt försvar har en destabiliserande effekt i regionen. Tal om att stärkt svensk tröskelförmåga är spänningshöjande och destabiliserande är fel och vilseledande. Omvärlden behöver övertygas om att förebyggande åtgärder mot Sverige vare sig behövs eller är möjliga.

Dagens svenska försvarsförmåga är för låg och för sårbar. Försvaret och hela samhället behöver ökad robusthet. De fåtaliga verkligt slagkraftiga verkanssystemen liksom ledningssystemet behöver effektivt skydd. Viktiga komponenter saknas.

Luftvärnet, som nästan avvecklades 2004, är idag helt centralt. Det behöver förstärkas och moderniseras så snabbt det bara går. En robust långräckviddig förmåga att bekämpa såväl mål över hela Sveriges yta som angriparsystem och funktionen på större djup behöver också tillföras.

Personal är ofrånkomligen en avgörande begränsande faktor, men pengar får inte vara det. Anslagen behöver snabbt minst fördubblas. Vi har inte råd att förlora mer tid.

Sist men inte minst: Europeisk säkerhet är nyckeln till svensk säkerhet. Med eller utan svenskt Nato-medlemskap utgör det transatlantiska samarbetet grunden för svensk säkerhet. För Europa är den amerikanska kärnvapengarantin åter en omistlig del. Europas del i denna är nog så viktig, nämligen att ge ett enigt politiskt stöd. Det gäller även Sverige.

 
Författaren är tidigare ämnesråd och tidigare rådgivare till Överbefälhavaren. Han är ledamot av KKrVA.
 

---

Not
[1] Texten är tidigare publicerad i Mariestadstidningen 2017-10-17.

av Jan Leijonhielm

Ryska media har under senare tid, liksom västmedia, ägnat stort utrymme åt Kataloniens krav på självständighet. Den bild som den ryska befolkningen får skiljer sig dock rejält från vi kan läsa i västpress.

En grundläggande syn är att Katalonien självklart skall få sin självständighet, det passar utmärkt in i narrativet att Europa håller på att falla sönder i ett kaos av små självständiga stater. Denna utveckling styrs, enligt rysk syn, i bakgrunden av Bryssel, som genom sönderfallet skulle stärka sin egen maktposition. I Ryssland är alla tankar på regionalt självstyre eller folkliga yttringar för ett sådant inte bara förbjudet i lag, alla tecken bemöts med stor hårdhet, eller brutal krigföring, som i Tjetjenien.

Därutöver förekommer en hel del kopplingar till situationen i Ukraina, Madrid håller i ryska media på att begå precis samma misstag som den illegala och fascistoida regimen i Kiev. Inbördeskrig hotar och en liknande situation som i östra Ukraina kan bli en följd. I fallet Ukraina kan f ö noteras, att allt fler röster höjs för att Moskva skall erkänna Donetsk/Lugansk som självständiga stater eller regioner på samma sätt som skedde i fallet Abchazien och Sydossetien (ännu bara erkända av Ryssland, Nicaragua, Venezuela och öriket Nauru). Förespråkarna hävdar att ett sådant erkännande skulle bevara självständigheten permanent. Samtidigt trappar man upp retoriken kring utbrytarnas ställning. Från officiellt håll har garantier utfärdats för att separatisterna aldrig skall behöva besegras militärt. Dock förnekar man att rysk militär är involverad i stridigheterna, trots otaliga bevis på motsatsen, men att frivilliga naturligtvis strömmar till och att dessa ”måste förses med vapen av lämpligt slag”. Moskva erkänner därigenom öppet att man förser separatisterna med vapen.

För att befästa sin påstådda opartiskhet har man från rysk sida föreslagit att FN skulle gå in och medla, samtidigt som separatisterna med Moskvas militära stöd flagrant bryter mot båda Minskavtalen. Ett villkor är dock att EUs sanktioner skall upphöra.

Relationerna till EU har beskrivits som nästintill krigsliknande, med orättfärdiga sanktioner och hotfulla ordalag från Bryssel. Kopplingar har i media gjorts till både Natos påstådda aggression och utformningen av Zapad som ett svar på detta, inte från officiellt håll, men av tunga säkerhetspolitiska analytiker. Skapandet av centra för cyberförsvar och desinformation i Estland och Lettland utgör tillsammans med de ca 1100 man starka baserade Natoförbanden i de tre baltiska staterna enligt rysk syn ytterligare ett bevis för Natos aggressiva avsikter. Som en reaktion kan man se den fortsatta uppbyggnaden av den militära förmågan i vårt närområde. De kärnvapenbestyckade korvetter som anlände i år till Kaliningrad är uppenbarligen kvar, två nya flygregementen skall tillföras Östersjömarinen, Norra Marinen kommer att få flytande hamnanläggningar för skapande av brohuvuden, två markbrigader med uttryckt kärnvapenkapacitet kommer att upprättas i Västra Militärområdet i närheten av finska gränsen o s v. Den ryske ambassadören i Helsingfors har nyligen hotat Finland med militära motåtgärder om landet skulle gå med i Nato, på samma sätt som hans chef Lavrov hotade Sverige 2016.

Sammantaget framstår den ryska omvärldsuppfattningen som allt mer aggressiv, men också motsägelsefull. Samtidigt som man uppmuntrar separatism och förutser EUs kommande sammanbrott förstärker man den militära hotbilden och rustar för den. Natos snubbeltrådsstyrkor beskrivs som en aggressiv handling. I stort sett allt Nato och EU gör i dagsläget framställs i media med syftet att krossa Ryssland. Inrikespolitiskt förstärks en ohöljd nationalism som används i repressivt syfte. Den som kritiserar annekteringen av Krim eller separatisterna i Ukraina stämplas som landsförrädare.

En del av förklaringen till nuvarande strategi är givetvis Putins behov av en hotbild på den inrikespolitiska scenen. Hans popularitet ligger f n över 80 procent och allt tyder på att han ställer upp i presidentvalet nästa år. Frågan, som ännu inte låter sig besvaras, är om han kommer att fortsätta sin aggressiva hållning till omvärlden efter valet. En from förhoppning är att den då inte är lika nödvändig, men osvuret är nog bäst. Mer troligt är dessvärre att han fortsätter föra Ryssland in i spiralen av en oroväckande utveckling.

 

Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

 

av Magnus Sjöland

Om du vore långt bort från jorden, långt bort i universum, skulle du se planeten jorden som en liten blå prick.

Om du zoomar in, skulle du se hav, kontinenter, floder och berg.

Om du zoomar in ytterligare skulle du se människor, djur och växter.

Om du studerar människorna, så ser du att de ibland bär sig väldigt illa åt mot varandra. De konstruerar atomvapen som kan förgöra hela planeten, de hotar varandra med dessa vapen, de bygger interkontinentala missiler som kan nå alla delar av jorden.

De drar streck i naturen som de kallar gränser, på vissa av dessa gränser drar de taggtråd och bygger murar. De bygger murar mellan varandra av rädsla för att de kanske kan få det sämre om någon okänd kommer och hälsar på. De bygger skyddstullar för att de är rädda om sina omoderna fabriker. De tänker inte på att de då samtidigt inte kan köpa den senaste och billigaste teknologin eller den miljömässigt bästa lösningen och att de på sikt blir både fattigare och smutsigare.

Plötsligt kan några människor få för sig att bilda nya länder och dra nya streck genom naturen. Alla är inte med på detta och människoblod spills. Nationalism har börjat frodas. Det finns ibland ett förakt för andra människor för att de ser lite annorlunda ut eller för att de pratar med en annan dialekt. Ibland leder detta till folkmord. Vi ser det på många platser på jorden, och på en plats som heter Europa ökar främlingsfientligheten och plötsligt vill nu många regioner bryta sig loss och dra egna streck genom naturen och bygga nya skydd mot andra människor än de som bor där just nu.

Människorna startar krig, för att de tror på någon gud som några andra människor i närheten inte tror på. Ibland kan det till och med vara så att de tror på samma gud, men ber inte på samma sätt till denna samma gud. De flesta av dessa gudar uppfanns för flera tusen år sedan och människorna har stridit ända sedan dess om vilken gud som är den rätta. Många miljoner människor har dött i religionskrig genom historien och detta pågår fortfarande på den lilla planeten.

Om vi fortsätter att zooma in ser vi att nästan alla människor går omkring och tittar på en liten skärm, de kallas Smartphone. På denna skärm kan de skriva och läsa, skicka bilder och nyheter till hela planeten. Många är rädda och oroliga att någon av de stora ledarna skall skriva ett litet meddelande, det kallas för Twitter, som någon annan ledare uppfattar som en krigsförklaring. Det hände under året 2017 och människorna blev rädda och bävade för vad som skulle hända. Tänk att en människa bland många miljarder med några knapptryckningar på sin Smartphone riskerar att starta ett 3:e världskrig som ingen i förlängningen vet vad det skulle leda till annat än en enorm förödelse. Sådant måste mänskligheten sätta stopp för!

Vetenskapen bland människorna är viktig och många jobbar som forskare, läkare, ingenjörer och uppfinnare. Man vet vad som är bäst för människan. Man vet vad som är nyttigt, vad som är farligt och vad man kan göra för att få en ren planet utan krig och svält.

Men någonting är galet med människorna. Några av dem är maktgalna, andra giriga eller avundsjuka och visar förakt för sina medmänniskor. Vissa av dessa kan göra vad som helst för att kunna göra sig själva eller sitt land större och mäktigare, få berömmelse eller öka sin rikedom. De kan tänka sig massmord, utplåning av hela kulturer eller miljöförstöring, bara de får sitta högst upp och ha maximal makt. Många av dessa njuter av en självförhärligande bild.

Vem skall hjälpa människorna på den lilla blå planeten? Vem skall komma och ställa allt tillrätta? De har ju svaren själva!

De vet ju svaren. De forskar fram nya mediciner, nya fantastiska teknologier som kan hjälpa dem med både nytta och nöjen. Svälten borde vara ett minne blott då de producerar mat i överflöd och fetma är ett större globalt problem än svält. De vet att frihandel, utbildning, massiva globala insatser vid katastrofer och nya virusutbrott, hjälp till självhjälp till utsatta, liberala tankegångar, fri företagsamhet, långsiktiga regler och att alla har lika värde, gör att alla på sikt kan få bo i fred och frihet på en fin liten blå planet långt ut i rymden.

Det finns så mycket människorna har att värna, sin vackra konst, underbar natur med djur och växter, ståtliga byggnader, och alla de människor som bor där – små oskuldsfulla barn, pensionärer som jobbat hårt i hela sitt liv och de som går till jobbet varje dag även om det ibland känns motigt. De får inte heller glömma att de har ett ansvar både mot tidigare generationer som byggt upp det som finns idag och att de bör lämnar över planeten i ett gott skick till framtida generationer.

Alla människor som bor på planeten har ett stort moraliskt ansvar att handla klokt och förståndigt så att mänskligheten inte försvinner, det är det största och viktigaste moraliska målet, att värna människans fortlevnad.

De lever i en revolutionerande tidsålder där de tämjer naturen, gör stora forskningsframgångar, minskar sjukdomar och lidande. Men de har också blivit så kraftfulla att hela mänskligheten kan utrota sig själv och dö ut på väldigt kort tid. De har stor anledning att hålla sams och sträva efter fred. Om de fortsätter att göra stora vetenskapliga framsteg i samma takt som de senaste 200 åren kommer de om 1000 år att kunna kolonisera andra planeter och inte bli så beroende av sin planet.

Den lilla planeten ligger i ett vacuum, ett stort svart vacuum. Rymden som omsluter planeten är väldigt kall och ogästvänlig. Atmosfären runt planeten skyddar människorna mot farlig strålning från rymden, gör att de kan andas och får en behaglig temperatur. Långt, långt borta på en avlägsen planet kanske det bor någon som kan komma till undsättning och hjälpa människorna, men detta är inget de vet något om. Utmaningarna är stora och de får reda ut sina problem själva. Människorna tror att de är utvalda och har en priviligierad ställning i universum, men de är små prickar på en liten fin blå planet i rymden.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

av Göran Frisk

För närvarande har Sverige ett antal konflikter som vi inte har löst och är långt ifrån att lösa. Här peka på de viktigaste liksom ges några förslag till lösning. I förslagen finns också en del synpunkter på dåligt fungerande organisationer i vårt land.

Konflikterna understöds både inifrån landet av militanta grupper men också från illasinnade stater och organisationer utanför Sverige. Jag prioriterar inte någon eller några konflikter. De hänger ihop på olika sätt, mer eller mindre synligt. Konflikterna är av sådan natur att de bör lösas i närtid. Det existerar inga fördelar med att vänta.

Dagsläget

Det finns ett antal områden i vårt samhälle som är s k ”no-go-zones”. Det är områden i vilka polisen och räddningstjänsten inte ger sig in i utan skydd.

I dessa områden men även inom andra förekommer nästintill dagligen skjutningar och andra våldsdåd, ofta förknippade med uppgörelser mellan kriminella grupper och personer. Det förekommer också våld mot vanliga medborgare särskilt kvinnor och flickor.

En omfattande försäljning av droger förekommer också. Dessa är våldsorsakande. Medborgarna är rädda och går inte ut efter mörkrets inbrott.

Samtidigt säkert växer nazistiska grupper fram med en uttalad våldsideologi. Dessa grupper har visat upp sig bl a under sommaren i Almedalen liksom i samband med bokmässan i Göteborg. Ett stort antal av medlemmarna är straffade för större eller mindre brott.

I samband med nazisternas verksamhet framväxer också olika motståndsgrupper upp. En del av dessa utgörs av militanta vänstergrupper medan andra har medlemmar som kan karakteriseras som ”vanliga medborgare”. I samband med nazisternas verksamhet uppstår ibland motdemonstrationer som resulterar i våld. Också mot polisen.

Sverige tar mot många flyktingar främst från Mellan-Östern och Afrika. Under ”flyktingperioderna” har regler och bestämmelser ändrats med ojämna mellanrum. Detta gäller gränskontroller, asylansökningar, återförening med anhöriga, flyktingarnas boende, skolor och sjukvård etcetera.

Under flykten till Sverige drunknar många i Medelhavet, far illa i usla flyktingläger i Turkiet, Grekland och Italien. I Polen och Ungern jagas de ut ur länderna och misshandlas på olika sätt. I Sverige förekommer våld och motsättningar inom och mellan olika flyktinggrupper och ”vanliga svenskar”. Bilar och skolor bränns.

I tillägg rekryteras medlemmar och stöd ges till IS. Ett mindre antal unga kvinnor åker till stridsområdena i Mellan-Östern. När IS- medlemmar kommer tillbaka till Sverige är de ofta fysiskt och psykiskt skadade.

Samtidigt finns hos en del svenska myndigheter en okunskap och med denna parad likgiltighet för hur hemlig information ska skyddas. I IT–samhället är detta ytterligt allvarligt och skadligt. Detta visades tydligt genom misstagen i Transportstyrelsen. Hur man kan komma på tanken att lägga ut hemlig information utomlands att hanteras på det sätt som skett framstår som totalt obegripligt. Att gå främmande makts ärenden brukade åtminstone tidigare rubriceras som landsförrädisk verksamhet.

En myndighet sticker ut i positiv mening, nämligen Försvarsmakten. Här hanterar man sekretesskyddad information med stor kunskap.

Mot Sverige förekommer aggressiva handlingar som syftar till att skrämma, testa vår beredskap, förbereda väpnade handlingar, utpressning etcetera. Dessa handlingar genomförs av ryska stridsflygplan. De kan innebära förberedelser för anfall mot mål på marken eller störa svenska flygstridskrafters övningar och verksamhet.

De genomförs också under vattenytan av miniubåtar och dykarfarkoster. En av dessa kränkningar har analyserats noggrant av en grupp pensionerade analytiker under ledning av kommendören 1 gr Nils-Ove Jansson som har varit ställföreträdande chef för den Militära Underrättelse och Säkerhetstjänsten (MUST).

Kränkningen skedde i Gävle hamn den 29 juni. Den kränkande farkosten var en rysk dykarfarkost typ Triton NN. Den är en nyutveckling som kan framföras under vattenytan och slussa ut och in attackdykare. Om den vill komma undan snabbt för att kunna docka på en moderubåt eller ett moderfartyg på ytan går den upp i ytläge och förflyttar sig med en fart på över 30 knop.

Sedan har vi kärnvapenhotet. Ett tydligt sådant riktat mot Sverige var ubåten U 137 som gick på grund i Karlskrona skärgård i oktober 1981. Ubåten hade kärnvapentorpeder ombord som kunde förändras till kärnvapenminor med kort varsel.

Motåtgärder med nu tillgängliga resurser

De s k no-go-zones måste göras till go-zones. Eftersom det inte finns några möjligheter att skydda medborgarna och deras egendom med polisens nuvarande resurser måste andra åtgärder vidtas. Vi har inga gendarmeri­förband i Sverige, däremot finns hemvärnsförband i hela landet. Dessa har god lokal- och personkännedom liksom kontakter med kommunala myndigheter. De är utbildade i spanings-, bevaknings-, och skyddsuppgifter. Om kriminella gäng försöker begå brott kan hemvärnsförbandet rapportera till polisen.

Välutbildade bevakningsföretag kan också utnyttjas. De kan samverka med hemvärnsförband och rapportera till polisen.

Våldsanvändning utövas av polisen utom i de fall hemvärnsförband eller personal ur ett bevakningsföretag angrips då de kan tillgripa självförsvar. Polisen har ledningsansvaret.

De nazistiska grupperna hanteras av polisen och säkerhetspolis. Då dessa kan komma att utöva ett direkt hot mot samhällsordningen kan särskilda tvångsåtgärder behöva övervägas mot dessa i väntan på förundersökning och lagföring där gällande lagstiftning bör ses över och skärpas. Nazisternas måltavlor som journalister, politiker, människor med judisk bakgrund liksom muslimer måste få ett väsentligt bättre skydd än f n. Undfallenhet och handlingsförlamning mot de nazistiska ytterlighetsgrupperingarna leder enbart till att dessa tillväxer i antal och styrka. Polisinsatserna i samband med nazist­demonstra­tionerna i Göteborg nyligen förtjänar högsta beröm.

Det är ingen demokratisk rättighet att med odemokratiska metoder försöka att avskaffa den svenska demokratin. Demokratin måste försvaras varje dag med alla till buds stående medel.

Flyktingfrågan är synnerligen komplicerad. De flesta människor i Sverige är villiga till rimliga personliga uppoffringar för att hjälpa flyktingarna. Dessa utgör inte en enhetlig grupp utan har olika behov och önskemål. Här fokuseras på säkerhets och skyddsbehoven. Då det handlar om flera hundratusen människor spridda över hela landet blir säkerhets och skyddsfrågorna svåra.

En lösning är att hemvärn och bevakningsföretag engageras för att skydda människor i flykting­förlägg­ningarna och i övriga områden där flyktingar bor. Detta inkluderar ”no- go-zones”. Man bör här ha i minnet att kriminella gäng och nätverk rekryterar unga pojkar och män ur olika flyktinggrupper till sin brottsliga verksamhet och att detta bl a sker där dessa bor.

Betonas ska att polisen har våldsmonopolet och tillkallas när våldsamma situationer hotar eller redan har utbrutit. I görligaste mån måste också ”föräldrar på stan” engageras för att kunna lugna oroliga situationer liksom vid behov tillkalla bevakningsföretag/ hemvärn/ polis beroende på aktuell hotnivå.

Ett särskilt problemområde utgör flyktingtrafiken över Medelhavet. De europeiska sjönationerna skulle med lätthet kunna patrullera den nordafrikanska kusten för att kunna rädda flyktingar som riskerar att förolyckas i sina undermåliga farkoster. Detta  förutsätter överenskommelser på EU- nivå vilket  borde vara rimligt för länder som har en gemensam uppfattning om människovärdets okränkbarhet.

Likgiltigheten för att skydda hemlig information behöver stävjas. Myndigheter, landsting, länsstyrelser, kommuner, företag m fl som har ärenden, information och kunskaper av hemlig natur måste självfallet skydda denna. Det måste etableras en tydligare insikt om att främmande makter och organisationer vill ha tillgång till den hemliga informationen och kan ha som ambition att vilja skada vårt land. Motåtgärderna är enkla. Säkerhetspolisen och försvarsmakten är de myndigheter som har bäst kunskap i dessa frågor och som också kan utbilda de som behöver öka sina kunskaper. Dessutom är det rimligt att de som bryter mot sekretessbestämmelserna kan lagföras. Som läget nu är från regeringsnivå och nedåt måste aktiva åtgärder genomföras med stor skyndsamhet.

Det får anses ytterligt märkligt att statsministern inte leder verksamheten när det inträffar tillstånd av kris i landet. Denna ledning kan inte delegeras till enskilda fackministrar.

Den militära dimensionen

De kränkningar som riktas mot Sverige i luften, på marken samt på och under vattenytan måste kunna bekämpas. Verksamheten torde logiskt kunna sammankopplas som förberedelser för krig och påtryckningar mot Sverige. Nedrustningen av svenskt försvar behöver ersättas av en skyndsam återuppbyggnad.

Eftersom regeringar och Överbefälhavare avrustat marin förmåga sedan VK II, fokuserar jag på denna.

Vi har så småningom fyra moderna ubåtar, två nybyggda och två moderniserade. Hur någon försvarspolitiker eller försvarsstrateg kan anse detta vara ett rimligt antal är svårbegripligt. Östersjön, Bottniska Viken, Skagerak och Kattegat är bland de bästa ”ubåtsvatten” som finns på vår jordklotet.

Ubåtar som samverkar med attackflyg och ytattack är formidabla slagstyrkor. Ubåtar, attackflyg och ytattackfartyg beväpnade med torpeder, sjö- och markmålsrobotar av kryssningstyp kan ingen mot Sverige aggressiv makt bortse från.

Eftersom en motståndare är lika duktig som vi avseende militärgeografi, marin topografi och hydrografi vill han naturligtvis förstöra flygplan ubåtar och fartyg på deras baser. Därför har angriparen utvecklat system som kan lösa för att lösa dessa uppgifter. Det viktigaste marina systemet för den här typen av uppgifter är miniubåtar och dykarfarkoster. De transporterar spetznazgrupper som löser sabotageuppgifter. Exempelvis att slå ut våra flygstridskrafter, dessas beväpning liksom drivmedelsförråd i anslutning till våra flygbaser. Försvarsmakten har goda kunskaper om detta hot. Vad görs från vår sida som kan hota dessa fientliga stridskrafter?

De stridskrafter som kan utgöra ett allvarligt hot mot miniubåtar och dykarfarkoster är fartygs-, helikopter- och amfibieförband. Vad vi behöver är korvetter, ubåtar, minjaktfartyg, helikopterförband med spaningsutrustningar inklusive vapen av olika slag. Vi har en amfibiebataljon som är utbildad och utrustad för strid i skärgård. De kan bekämpa spetznaz grupper som gömmer sig på öar och på fastlandet.

Situationen kan avsevärt förbättras på kort sikt. Vi har f n fem Visbykorvetter, fyra Göteborgskorvetter varav två ska moderniseras och två ligger i något slags malpåse. Vi har sju minjaktfartyg varav två ligger i malpåse. Vi har nio helikoptrar typ 14 som kan nyttjas för ubåtsjaktverksamhet men de bär inte vapen. Man kan på goda grunder anta att en ubåtschef på en miniubåt eller chefspiloten på en dykarfarkost fruktar vapeninsatser. Under ubåtsjakten på 70- och 80-talen hade helikopter 4 såväl sjunkbomber som trådstyrda torpeder. Ytfartygen hade ELMA- kastare som kunde avfyra ELMA-granater i salvor. En granat räckte för att slå hål i ett ubåtsskrov så att denna började sjunka. Om ubåtschefen med besättning ville överleva var han tvungen att blåsa tankarna och inta ytläge och ge upp.

Helikoptrarna behöver vapen i form av trådstyrda torpeder. Korvetter och minjaktfartyg behöver ELMA-kastare. Våra ubåtar behöver moderna ubåtsjakttorpeder som är mindre känsliga för undervattensmotmedel.

Dessutom kan ytterligare två korvetter och två minjaktfartyg moderniseras. Då får vi inom kort nio ytstridsfartyg och sju minjaktfartyg.

MEN DET STORA BEKYMRET ÄR ATT DET INTE FINNS NÅGRA NYBYGGNADSPLANER FÖR NYA YTSTRIDSFARTYG.

För detta bär regering, politikerna i den senaste försvarsuppgörelsen samt försvarsledningen ansvaret.

De har enligt min mening misskött sitt arbete och felavväger den kommande försvarsmakten. Vi bygger, likaledes enligt min mening, försvaret för det hot från Sovjet som vi ansåg troligt under det kalla kriget, nämligen invasion från havet och från norra landgränsen. Alltså det föregående kriget.

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

av Johan Althén

Så här kort efter att Aurora har genomförts kan det vara lämpligt att reflektera lite över erfarenhetshantering. Att hantera erfarenheter är en utmaning. För vem är det en ny erfarenhet och för vem är det en gammal sanning?

I Försvarsmakten är vi duktiga på att utvärdera, det är något som i princip alltid avslutar en verksamhet. Men vad gör vi med våra utvärderingar? Det är säkert många av detta inläggs läsare som många gånger nickat instämmande och menande pekat på reglementet när fänriken under en utvärdering påtalat en nyvunnen erfarenhet. Men är fänrikens (redan av organisationen kända) erfarenhet mindre viktig? Ur vilket perspektiv?

Jag menar att det finns två perspektiv. Den första är organisationens och den andra är individens. För organisationen finns reglementen, handböcker och styrande dokument som är en samling av tidigare erövrade och beprövade erfarenheter som ständigt (bör) revideras. För individen finns det två delar; Den ena handlar om att ta till sig andras erfarenheter och den andra är att själv uppleva något. Det är med andra ord ingen slump att det under officersutbildningen läses mycket böcker och genomförs prestationsövningar. Till det senare perspektivet är det även enligt mitt förmenande minst lika viktigt att uppmärksamma individen och dennes prestation – du har gjort något vikigt och dina erfarenheter är värdefulla för oss.

Jag upplever att Försvarsmaktens erfarenhetshantering fokuserar på organisationsperspektivet i sin erfarenhetshanteringsprocess. Men är det fel? Nej, jag vill hävda att vår pedagogiska modell (visa, instruera, öva, öva och pröva) i kombination med reglementen och övningar i förband redan har det som behövs för att ge individen den individuella erfarenhet för att kontinuerligt växa i sin yrkesroll. Utmaningen är snarare att avgöra när en erfarenhet är till gagn för organisationen och dess utveckling. Hur får vi till en lärande organisation där styrande dokument ständigt är aktuella?

Det krävs ett systematiskt och metodiskt arbetssätt för att hantera organisationens erfarenheter med ansvarig personal som kan bearbeta inkomna erfarenheter. Hela processen bygger på att systemet föds med erfarenheter. Därför måste vi fortsatt tillåta att fänriken (och andra) påtalar gamla sanningar som nya erfarenheter och snarare ser dem som ett kvittens på den gamla sanningens fortsatta giltighet än gammal skåpmat. För att om vi inte tillåter ett öppet klimat kommer inte organisationen att utvecklas då nya guldkorn ur erfarenhetssamlingarna inte kan identifieras.

Tidigare chefen för markstridsskolan, numera brigadgeneral Michael Claesson, sammanfattar min reflektion väl:

En positiv attityd till erfarenhetshantering (Lessons Learned) bygger på att soldater och officerare känner att någonting görs eller att man åtminstone får en återkoppling på enklaste sätt. Vi måste gemensamt inom armén avliva känslan av att behöva ”lämna information in i ett svart hål”. En metodisk erfarenhetshantering blir därför en förutsättning för en balanserad väg framåt där erfarenheterna från våra insatser hjälper oss och blir en del i den ordinarie taktik-, stridsteknik- och typförbandsutvecklingen.

(länk: https://blogg.forsvarsmakten.se/armebloggen/2011/07/25/utvecklad-erfarenhetshantering-lessons-learned-vid-markstridsskolan)

Det värmer därför ett officershjärta när erfarenheterna från Aurora inte verkar stanna i en skrivbordslåda eller i en digital presentation utan alla nivåer planerar att slå mynt av erfarenheterna. Både organisationen Försvarsmakten och jag som officer har blivit många erfarenheter rikare i vår fortsatta väg framåt.

Utvärdera mera!

 
Författaren är major och skvadronchef med erfarenhet från operationer i Kosovo och Afghanistan.

av Lars Holmqvist

När detta skrivs går försvarsmaktsövningen Aurora 17 in i sina allra sista moment. Som medlem i Hemvärnet har jag själv haft förmånen att få delta under en del av förra veckan och dessa dagar var mycket intressanta.

Under de militära övningar jag själv deltog i under det kalla kriget fanns utan tvekan civilläget med i de förutsättningar som utgjorde ram för övningarna. Bofasta kunde nyttjas som sagesmän, sommarstugeområden kunde vara folktomma eller, p g a ledighet eller flyktingsituation, vara bebodda. Hänsyn skulle tas till civila vid gruppering och vid förflyttning och i vissa situationer kunde flyktingströmmar vara något som påverkade stridsfältet och/eller egen rörlighet. Civila resurser kunde bli aktuella att rekvirera i vissa lägen, såsom lokaler eller entreprenadmaskiner. Men sammantaget övade vi militär strid och ingenting annat. Den civila sfären var perifer.

Observationen

Nu har jag inte någon överblick över den stora och komplexa organisation som hela Aurora 17 utgör och det ska jag inte heller ha, men inom den ”byggkloss” där mina kamrater och jag övades, kunde jag göra en intressant iakttagelse.

Vi ställdes mot en spelad motståndare som enligt förutsättningarna inte enbart strävade efter att nå militära mål utan även politiska, ickemilitära mål. En motståndare som genom olika insatser skulle försöka skada civil infrastruktur, påverka media i försvarsnegativ riktning, vända civilbefolkningen mot idén att försvara landet och ytterst påverka det politiska beslutsfattandet i regeringen. Detta är – tror jag – nytt och det är synnerligen positivt.

Forskaren Oscar Jonsson, verksam vid Department of War Studies, King’s College i London, skrev i september en artikel för Timbro med anledning av den ryska övningen Zapad 17. Ur artikeln, som är mycket läsvärd, klipper jag följande citat:

”Den ryska förståelsen av krigföring baserar sig på ett holistiskt tankesätt. Motståndaren ses som ett system, och Ryssland letar efter de sårbarheter som kan fälla hela systemet. Detta gör att det i både rysk offensiv och defensiv finns en nära koppling mellan icke-militära och militära medel.

I Zapad kommer en blandning av militära och icke-militära moment att övas. Civilförsvarsmyndigheter, nationalgardet och parallella civila beslutskedjor kommer alla att engageras. Det motsvarar det totalförsvarskoncept som vi i Sverige en gång hade och som regeringen bestämt, men inte avdelat resurser, för att återta.”

Med citatet från Oscar Jonsson i åtanke, vilken blir betydelsen för vårt lands försvar? Vilka är de hårda och svåra delarna av försvaret och omvänt, var kan motståndaren finna sårbarheter? Jag vill här av naturliga skäl inte beskriva vårt försvar på en onödigt detaljerad nivå utan önskar föra ett mer översiktligt resonemang.

Våra militära förband – inklusive Hemvärnet – är organiserade, utrustade och övade för att lösa sin huvuduppgift, väpnad strid.

Det hindrar i och för sig inte att de även kan lösa ickemilitära uppgifter, planerade eller oplanerade, liksom att på olika sätt ge stöd åt det civila försvaret. Samtidigt finns en lång rad av hot och risker där Försvarsmakten inte är och inte heller skall vara lösningen. Vi har få förband och i en krigssituation kommer förbandens huvuduppgifter att vara fullt tillräckligt för dem att hantera.

De olika civila myndigheterna bör alltså planera för att lösa sina respektive åtaganden inom ramen för totalförsvaret med egna resurser och – givet citatet av Oscar Jonsson ovan – göra det på ett sådant sätt att de själva inte utgör en möjlig sårbarhet i en motståndares ögon.

Insikten om det civila försvarets ökade betydelse finns uppenbarligen idag på regeringsnivå och den ligger antagligen bakom de regeringsinitiativ vi sett de senaste två åren för att stärka de civila delarna av försvaret. Detta är en förändring i rätt riktning och det tycks även leda till åtgärder, låt vara att tempot i uppbyggnaden ännu är plågsamt lågt.

Reflektionen

Det finns mer än ett sätt att se på det civila försvaret. Jag tänker mig två scenarier och skillnaden mellan dessa två är ganska stor:

Scenario ett är att vi kan se på det civila försvaret som något som stärker medborgarnas skydd och som skapar resurser för att stödja det militära försvaret. Den bilden tror jag ligger nära synen vi hade på Civilförsvaret under det kalla kriget och den är också intuitiv. Var och en förstår att krig innebär svåra påfrestningar på civilbefolkningen vilket genast leder till frågan om hur vårt samhälle bäst kan organisera ett skydd för dem.

Det andra scenariot är att en motståndare som letat efter och identifierat sårbarheter i det svenska samhället tänker nytt och istället för ett konventionellt militärt anfall väljer ett angreppssätt som i huvudsak bygger på ickemilitära medel. Våra militära förband hamnar då i en situation där de står redo men förblir overksamma då ingen militär motståndare visar sig, samtidigt som civil infrastruktur, kommunikation, beslutsfattande och försvarsvilja i egenskap av motståndarens primära mål angrips på olika sätt.

Scenario två leder till en situation där det civila försvarets chefer finner att deras respektive verksamheter utgör direkta mål för motståndaren och det enda verksamma skyddet mot angreppen är de försvarsförberedelser som på förhand har gjorts. Det kan vara fråga om såväl åtgärder vidtagna med verksamhetens egna resurser som i ett strukturerat, planerat och övat samarbete med andra aktörer.

En fråga jag ställer mig – en smula osäker på om jag verkligen vill veta svaret – är i vilken grad våra politiska och civila beslutsfattare överlag är redo för ett scenario två. Vi kan se på några händelser som uppmärksammats ganska nyligen:

• Tullverkets agerande i samband med attentatet den 7 april, som jag skrivit om tidigare, ledde till att tullens verksamhet avstannade i ett läge då en fast gränskontroll hade kunnat vara ytterst viktig för säkerheten
• Vi har alla tagit del av turerna kring Transportstyrelsens medvetna beslut att bryta mot lagen och därmed skapa stora revor i vår nationella säkerhet
• Miljöpartiet har på Gotland och i Karlshamn valt att gå i opposition mot den regering som partiet de facto ingår i, genom att ifrågasätta Aurora 17
• En rad organisationer, däribland två riksdagspartier (V och Mp) valde att delta i protestaktioner mot Aurora 17 som organiserades av personer tillhöriga Kommunistiska partiet (tidigare KPML(r)). Ett parti som lever upp även till högt ställda krav för att få kallas extremistiskt.

Väl medveten om att punkterna utgör en något anekdotisk bevisföring från min sida så vill jag inte dra några tydliga slutsatser av dem, men sammantaget ger de ändå anledning till viss oro.

Chefer i våra kommuner, landsting, länsstyrelser och nationella myndigheter borde alltså säkerställa att deras totalförsvarsplanering inte bara tar höjd för krigets krav utan även för en situation där den egna civila verksamheten kan utgöra motståndarens förstahandsmål.

Nästa stora svenska övning, Totalförsvarsövning 2020 är nu på planeringsstadiet. Det ska bli intressant att se hur den kommer att svara mot scenario ett respektive scenario två. En annan fråga är hur vi bäst kan göra nytta av tiden fram till 2020. Jag tror att det brådskar.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

av Helge Löfstedt

I akademiens arbete KV 21 finns olika bedömningar beträffande utnyttjandet av JAS 39 i framtidens försvarsmakt. Inom ramen för Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie Krigsvetenskap i det 21:a århundradet (Kv 21), koncept 1, som efter en inledande analysomgång valts som grund för slutsatser beträffande hur Försvarsmakten bör utvecklas mot 2030, ingår tre divisioner av  JAS 39 E och tre divisioner av JAS39  C/D. I ett senare utkast ingår däremot endast JAS 39 E. Man har där ersatt 3 divisioner JAS 39 C/D med ca 20 stridsflygplan, d v s en division, JAS 39 E.  Frågan om vilket antal som skall anskaffas av JAS 39 E blir rimligen också en av de större frågorna att ta ställning till i det kommande försvarsbeslutet. Här efterlyser jag mera analys för att övertyg­ande visa att det i ett operativt helhetsperspektiv är lämpligt att byta de tre divisionerna JAS 39 C/D mot en division av versionen JAS E.

Uttalandet att JAS 39 C/D inte är “operativt relevant” efter år 2025 har förekommit. JAS 39 C/D kom i tjänst omkring 2003 och är därmed yngre än de flesta internationellt förekomm­ande motsvarigheter.  Här skall man vara medveten om att operativa värderingar av försvarskom­positioner i hög grad är subjek­tiva till sin karaktär. Det kan då vara angeläget att se vad pro­fessionella skapare av försvarskompositioner i utlandet anser. Här följer några exempel från USA, Ryssland och Israel.

Först vill jag dock påminna om principen High-Low-Mix och som karakteriserar försvars­struktureringen i många länder. Denna princip innebär att man samtidigt har två eller flera systemtyper parallellt och där en typ inriktas på moderna och höga prestanda, medan man för andra typer nöjer sig med inte fullt så höga, men fortfarande tillräckliga, prestanda. Detta innebär lägre kostnader som ger möjligheter att få tillgång till en större numerär, vilket i sig möjliggör fördelar i form av högre grad av operativ handlingsfrihet. Ofta består systemen med inte fullt så höga prestanda av mindre moderna system där utvecklingen medfört att deras prestanda överträffas av modernare system.

Mina källor för följande faktaredovisning är The Military Balance 2017 för dagsläget och Wikipedia avseende framtidsbedömningar.

USA

Även den teknologiskt ledande supermakten USA gör avkall på topprestanda för att kunna upprätthålla operativ handlingsfrihet. Flygstridskrafterna består således av toppmoderna stridsflygplan i kombination med äldre med olika grader av modernitet. Totalt kommer USA, åtminstone under det närmaste decenniet, att ha fem tydliga nivåer av prestanda för sina stridsflygplan. Alltifrån F-22 med mycket höga prestanda, men som finns i litet antal. En lägre nivå utgörs av den senast utvecklade typen F-35 (Joint Strike Fighter) och som efter hand ökar i antal. Vidare finns ett antal moderniserade F-15 som fortfarande betraktas som ett högprestandaflygplan trots att det togs i tjänst 1976. Vidare F-16 och F-18, båda från början av 1980-talet. Dessa kommer under lång tid att finnas i två tydliga prestandanivåer, nämligen sådana som är sent tillverkade samt sådana som tillverkades tidigt, men som moderniserats. Till bilden hör då att både F-15, F-16 och F-18 fortfarande produceras trots att produktion av F-35 påbörjats sedan något år. Man kan också notera att de olika typerna med största säkerhet kommer att förbli i tjänst under ytterligare något decennium.

Israel

High-Low-Mix är som princip vanlig också i små länder.  Israel utgör ett framträdande ex­empel. Där finns i aktiv tjänst fyra varianter av F-15 och tre varianter av F-16. D v s totalt sju olika typer.  Allt inom ett totalantal på något över 400 stridsflygplan. De med högsta pre­standa utgörs av de ca 80 flygplan av typen F-15 i olika varianter. Vidare finns ett större antal av F-16 med “tillräckligt höga prestanda” som införts i olika varianter med början av 1980-talet till slutet av 1990-talet. Därutöver finns ytterligare tre typer av äldre stridsflygplan i reserv.

För framtiden har Israel påbörjat anskaffning av F-35 som avses ersätta ett mindre antal av befintliga F-16. Resterande F-16 kan dock förväntas vara operativt relevanta under flera decennier framöver

Ryssland

Ryska stridsflygplan har i detta sammanhang intresse både som internationell trendsättare och som potentiellt hot. Också Ryssland har många typer av jakt-, attack- och spaningsflygplan i tjänst. Av dessa togs två typer i tjänst under 2000-talet. Produktionen av typen Su 34 pågår sedan några år, men kommer att avslutas omkring 2025 med 184 levererade flygplan. Den andra och mest omtalade moderna typen, Su PAK-FA, verkar komma i tjänst under de när­maste åren. Men tillverkningen har fördröjts, bland annat på grund av bristande medel, vilket bl a leder till att ett samarbete med Indien gnisslar. En serielängd på 200 flygplan har nämnts, men det verkar nu tveksamt om mer än en tredjedel kan levereras till Ryssland före år 2025. Tillsammans kan antalet för dessa två nya typer år 2025 uppgå till närmare 250 flygplan.

I övrigt har modernisering påbörjats av nära 400 flygplan som tillverkats från kalla krigets senaste decennium fram till några år in på 1990-talet. Därutöver kommer att finnas drygt 400 nyproducerade flygplan av typer som i hög grad grundas på konstruktioner från kalla kriget. Det gäller Mig-29K och MIG 35 vilka utgår från Mig 29 samt Su-30, 33 och 35 som utgår från Su 27. Äldre typer kommer således att dominera till antalet i ryska flygstridskrafter, d v s vara operativt relevanta under åtskillig tid och detta även efter 2025.

Med tillgängligt öppet underlag kan sedan beståndet av ryska flygplanen i tjänst år 2025 bedömas. De har då naturligtvis tagits i tjänst vid olika tidpunkter. Ett medelvärde för dessa tidpunkter när flygplanen först togs i tjänst kan sedan beräknas till år 1995. Motsvarande medelvärde för ålder blir då 30 år. Som tidigare nämnts togs JAS 39 C/D i tjänst år 2003 dvs för 14 år sedan och typen kommer år 2025 att ha varit i tjänst i 27 år, d v s de är några år yngre än den ryska medelåldern för stridsflygplan.

Ett principiellt perspektiv – High-Low-Mix

Ovanstående genomgång visar att en kombination av stridsflygsystem med olika prestandan och egenskaper, i bland benämnt High-Low-Mix, inte är ovanligt förekommande i omvärldens försvarsmakter. Det kan då vara intressant att närmare reflektera över varför så har blivit fallet. Ett enkelt svar är att det är ekonomin som styr. Men naturligtvis måste gränser dras beträffande vilka prestanda som är användbara och då blir svaret mera komplext.

I många länder förs en diskussion mellan olika skolor i synen på val av vapensystem. Den skola som då synes ha mest inflytande är den som fäster stor vikt vid operativa helhetsbedömningar. Vapensystem av olika schatteringar får där olika roller utifrån sina förutsättningar och sin förmåga att ge olika former av bidrag till en operativ helhetsbild. Dessa operativa överväg­anden utformas då enligt moderna militärteoretiska tankar där man framhåller vikten av manöver i en kamp om operativ handlingsfrihet. Allt naturligtvis i syfte att uppnå politiska mål.

I en andra skola görs analyser för varje vapensystem där man studerar hur dessa ska nyttjas i olika stridssituationer i syfte att vinna framgång mot en avancerad motståndare. I denna skola återspeglas en aversion mot egna förluster, något som efter hand förstärkts i västerländsk syn på krigföring. Lätt överfokuseras, som uttryck för en försiktighetsprincip, på förmåga mot en motståndares mest kapabla system. Värderingarna blir i så fall inte representativa för helheten i en operation. Inom denna skola lyfter man inte heller lika systematiskt fram erfarenheter från sådana dueller till operativ nivå. System med gynnsammare ekonomi beaktas inte fullt ut och konsekvensen av att de ger möjligheter till ett större antal i en begränsad ekonomi beaktas inte. Resul­tatet blir lätt att endast system med de högsta prestanda förordas. Detta leder ytterst till redu­cerad operativ handlingsfrihet jämfört med vad som fås vid en mera grundligt genomförd operativ analys.

Problemet med att kombinera duellvärderingarna med modern operativ helhetsanalys har ingen självklar eller enkel lösning. En väsentlig svårighet är att ange och värdera vad som är tillräckliga prestanda för att en komponent skall kunna ingå i Low-delen inom ramen för en meningsfull High-Low-Mix. Bidraget till den egna operativa handlingsfriheten från förband och system i Low-registret kan då bestå i förmåga att blockera delar av motståndarens ut­veckling i en operation. Om man låter system med inte fullt så höga prestanda ta sig an uppgifter där dess prestanda är tillräckliga frigörs högprestandasystem för uppgifter där deras högre prestanda är mest angelägna. Detta ökade möjligheter för dessa enheter att genomföra flera aktiva aktioner. Sådana indirekta bidrag kan vara lika viktigt som att vinna avgränsade dueller.

Komplett uppsättning av analyser

Med ovanstående som bakgrund är det tydligt att det behövs ett växelspel av försvarseko­nomiska analyser och värderingar som omfattar både analyser i avgränsades stridssituationer och analyser i hela operationsområden. Sveriges militäroperativa situation gör det angeläget att överblicka hela landet i hela dess stora yta och därav följande långa avstånd när stridskraf­terna skall manövreras. Detta medför rimligen komparativa fördelar för högrörliga strids­krafter. Detta gäller då både sådana system som har ”tillräckligt goda prestanda” som de som har mycket goda prestanda. Allt detta bör beaktas för att bedöma i vilken mån uppväxling och byte av de tre divisioner JAS 37C som återfinns i koncept 1i akademiens arbete KV 21 bör ersättas av en nyproducerad division JAS 39 E.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och medlem i KKrVA

av Nils-Ove Jansson och Nils Engström

Efter muddringsarbeten i Gävle hamn kontrollerades resultatet med sjömätning genom ramning. På de platser där djupavvikelser från fastställt djup noterades gjordes undersökning med multibeam ekolod och dykare. Den 29 juni påbörjades undersökningen med multibeam ekolod och kl 1100 uppmättes ett kraftigt avvikande djup utanför den inre hamnbassängen. Avvikelsen hade formen av ett ca 13 m långt och ca 3 m brett lodeko. Dess högsta del låg 5 m under vattenytan. Ett mindre eko ca 1×1 m uppmättes på ekolodet 2.5 m väster om det större ekot. Dess översta del låg också ca 5 m under vattenytan. Se bilaga med fotokommentarer (4 st bilder) [1].

Mätningen utfördes med ett multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F med frekvens 160 kHz styrt av mjukvaruprogrammet Olex. Allt var kopplat till ett precisionsnavigeringssystem Fugro GNSS och en Linuxdator. Det använda Multibeamlodet arbetar med en sändarpuls som är bred i sidled (120 grader)och smal i längdled. De mottagna ekopulserna tas emot i 112 st smala mottagarlober fördelade på 120 grader i sidled. Ekosignalen från varje sådan lob lagras i datorminnen vars position på botten hämtas från en exakt GPS och vars storlek projicerad på botten (kvadratiska rutor) kan varieras beroende på arbetsdjupet. Genom att passera flera gånger över samma plats förbättras precisionen i mätningen. Mätningen kan presenteras som en konventionell ekolodsbild eller i 2-dimensionell ”kartbild”, alternativt 3-dimensionell bild från variabel vinkel. Metoden ger med hög precision ekonas position, djup, form, hårdhet. Djup eller hårdhet kan presenteras i färgskala. Eftersom ljudvågorna sprider sig i vattnet avbildas alltid ett föremål något större än det är i verkligheten, s k sonarmått. Variationer i vattnets temperatur och salthalt samt lobens vinkel mot vertikallinjen påverkar också mätresultatet. I aktuell mätning uppskattas felet vara maximalt +1 m.

Avvikelsen fotograferades från mätutrustningens bildskärm och studerades under lunchuppehållet varefter förnyad lodmätning vidtogs i samma område. Kl 1304 fanns ekona kvar på samma plats. Man beslöt då att hämta dykare för att identifiera dem. När man återvände kl 1405 kunde man med ekolodet inte återfinna ekona. Eftersom man fortsatte sökandet i samma sjömätningsmod med det tidigare inspelade ekot som referens, raderades detta och ersattes med den nya bottenbilden. Backup togs aldrig av den tidigare inspelningen.

En dykare gick ner för att undersöka botten och upptäckte då två parallella avtryck i den fasta lerbotten. Avtrycken var rektanglar på ca 45x120mm på 30-40cm avstånd med långsidorna mot varandra och några cm djupa. Eventuellt fanns det flera avtryck men sikten var begränsad p.g.a. slam i vattnet.

Gävle hamn ringde polisen och rapporterade händelsen kl 1400. Man försökte även larma kustbevakningen utan resultat. Avvikelserapporten mejlades till polisen kl 1600. Försvarsmakten meddelades via polisen men hade inte någon kontakt med Gävle hamn.

Enligt obekräftade uppgifter som erhållits i efterhand upptäckte några personer, som på eftermiddagen fiskade längre ut i Gävle hamn, ett föremål på ekolod som passerade under deras båt. Detta har inte närmare kunnat undersökas.

Under dagen blåste NO-vind ca 6 m/s i Gävlebukten.

Teknisk analys

Avsikten med den tekniska analysen är att pröva tänkbara förklaringar eller fenomen som skulle kunna inverka på ekolodet och för att kunna fastställa vad som orsakat ekona. Prövningen har gjorts i en tabell där likheter och olikheter har förtecknats och kommenterats. Se bilaga i excel-fil: JÄMFÖRELSE MELLAN TÄNKBARA FÖREMÅL ELLER FÖRETEELSER OCH DET AVBILDADE EKOT I GÄVLE HAMN 2017-06-26 [2]

Tekniskt fel på utrustningen har avförts. Den har fungerat före och efter ekoinspelningen och skötts av van personal. Att ett fel skulle råka uppstå på samma ställe med två timmars mellanrum och därefter aldrig mer är osannolikt.

Reflex av botten på eget fartyg uppstår mot hård botten och på dubbla djupet men icke med multibeam ekolod. Ekot ligger dessutom tvärs egen kurslinje vid inspelningen vilket omöjliggör bottenreflex som förklaring.

Språngskikt kan uppstå i älv eller åmynning när vatten med olika temperatur och salthalt skiktas. Det kan ge långsträckta ekon men inte vid vertikala lodsignaler eller med multibeam ekolod. Osannolikt att ett språngskikt kan ge ett eko som varierar så mycket i höjd/djupled och därefter inte finnas kvar.

En sjunken lastluckepresenning ger inget eko när den driver undervattnet eller ligger på botten. Om någon del innehåller luftfickor ger ekolodet utslag. Det är osannolikt att en presenning skulle ge ett exakt likadant eko under två timmar och därefter helt försvinna.

Täta fiskstim kan ge utslag på ekolod. De är pulserande och byter form. Att ett fiskstim skulle bibehålla sin position och form under flera timmar är osannolikt. Normalt står fiskstim mot strömmen. Här ligger ekot tvärs strömriktningen. Multibeam ekolod typ WASSP WMB-160F används bland annat i fiskefartyg för att fastställa var det är lämpligt att tråla. Erfarenheterna bland fiskare på hur fiskstim reagerar och uppträder och hur sådana registreringar ser ut är därför stort.  Vid den tekniska analys som gjorts har ett omfattande skriftligt underlag kring detta kunnat användas och vägas in och därför har hypotesen att det skulle vara fisk som genererat det registrerade ekot kunnat avföras.

En gång har en knölval på 15 m upptäckts i Bottehavet. Den siktades av kustbevakningen utanför Brämön vid Sundsvallsbukten i mars 2015. Det är enligt valexperter ett undantag. Mindre vitvalar 5-7 m har siktats vid enstaka tillfällen. De runda formerna på en val och ekot överensstämmer inte. Att en så stor val oupptäckt tagit sig in till Gävle hamn och inte rört sig vid mättillfällena är osannolikt. Om den varit död hade den legat kvar.

En container svävande i vattnet ligger normalt kantrad med en luftficka uppåt. Längden kan överensstämma men ekot bör ge släta och vinklade ytor. Det är osannolikt att den först kan ligga kvar och sedan försvinna på kort tid.

Ett sjunket drivande båtskrov skulle kunna ge ett farkostliknande eko med stäv, akter och sittbrunn. Det är dock osannolikt att det kan ligga kvar på samma position och kurs under två timmar för att sedan spårlöst försvinna. Strömmen (utflödet från Gavleån) var västlig < 0.5 knop och vindriktningen NO ca 6 m/s under dagen.
Det är osannolikt att ekot och dess försvinnande går att förklara med ovanstående naturliga och passiva fenomen.

        — — —

Nedan prövas aktiva artificiella förklaringar till ekots uppkomst och beteende.

En miniubåt av konventionell typ kan ha samma längd som ekot men har en mer spolformad kropp. För att uppnå ekonomisk och tyst gång har den slätt skrov och en stor lågkaviterande propeller. Den har oftast torn. Ekot saknar torn, har en oregelbunden yta och en tvär akter. Det är osannolikt att ekot är en miniubåt.

Civila ubåtar finns inte inom rimliga avstånd och användandet av sådana förvarnas normalt marina myndigheter för undvikande av falsklarm och i värsta fall bekämpning. Civil undervattensverksamhet med ubåt och dykare har ofta en följebåt av säkerhetskäl.  Längder och form på befintliga sådana stämmer inte med ekot. Att det skulle vara en okänd farkost för smuggling under dagtid i en så trafikerad hamn som Gävle är osannolikt.

Det är osannolikt att ekot kan vara en främmande miniubåt eller civil ubåt.

        — — —

Av siluett, längd och bredd samt övriga former liknar ekot en dykarfarkost (Swimmer Delivery Vehicle = SDV). En noggrannare jämförelse har därför gjorts med i Östersjön kända dykarfarkoster.

Först har den svenska Seal Carrier tillhörig marinens amfibieregemente jämförts, se bilaga [3]. Av tabellen framgår att endast två likheter finns, akterns form och sittbrunnen. Markanta olikheter är längden och att inga djuproder syns på främre delen av skrovet. Tillsammans gör de tio olikheterna att Seal Carrier kan avföras.

En annan dykarfarkost i Östersjöområdet är den ryska Triton NN, se bilaga [4]. Farkosten, som är en utveckling av tidigare dykarfarkoster Triton 1 och 2, har testats bland annat vid marina spetsnazbrigaden i Kalingrads Oblast. Här finns vid en jämförelse fler likheter än olikheter. Den viktigaste olikheten är längden. Säkra data om Triton NN saknas dock och de offentliga bilder som finns är gamla.

Andra dykarfarkoster/SDV med liknande form finns bl.a. i USA, Frankrike, Italien, Nord Korea och flera andra länder. Att någon av dessa skulle transporterat hit för inträngning i Gävle hamn är inte troligt.

Taktisk och operativ analys

Nautiskt och djupmässigt är det inga problem för en dykarfarkost att dolt tränga in i Gävle hamn. Farkosten transporteras fram till lämplig position på internationellt vatten varefter denna själv tar sig in till hamnen. Bärare kan vara en konventionell ubåt eller ett övervattensfartyg.

Att ett handelsfartyg skulle bära med sig dykarfarkosten in i hamnen är inte troligt. Risken för upptäckt vid överraskande tullvisitation eller avhopp ur besättningen är för stor. Däremot kan handelsfartyg/fisketrålare utgöra reservalternativ vid haverier/motsv. Ett handelsfartyg kan också anpassa fart och skapa bullerridåer för att dölja ubåtar vid passager som t.ex. Södra Kvarken.

I analysarbetet har information om alla fartyg som angjort eller avseglat från Gävle hamn varit tillgänglig.

Operativt måste det finnas starkt motiv för att i fredstid skicka in en dykarfarkost i Gävle hamn. Det kan inte enbart röra sig om att rekognoscera hamnen. I den doktrin den ryske generalstabschefen Gerasimov offentliggjorde i februari 2013 framgår att hybridkrigföring med öppna och dolda medel är det nya sättet att påverka säkerhetspolitiken. Vid en senare presentation där Gerasimov talade om hotet från Nato visade han en karta över Nordeuropa där bl.a. förhandslagrad amerikansk marinkårsmateriel i norska Tröndelag och Gävle hamn var markerade.

I Kungliga Krigsvetenskapsakademins tidskrift nr 1 2016 sid 52-59 ” Submarine Intrusions in Swedish Waters. Past and Present by Nils-Ove Jansson utvecklas möjligt motiv närmare. Se bifogad länk http://kkrva.se/hot/2016:1/HoT_1_2016.pdf

Under den nu pågående svenska militära övningen Aurora användes Gävle hamn för utlastning av svenska artilleriförband från Boden för sjötransport via Finland till Gotland. Avståndet från Boden – Gävle är ungefär lika långt som från Tröndelag – Gävle. Ur rysk synvinkel kan detta uppfattas som en förövning vilket tillsammans med värdlandsavtalet visar Svensk säkerhetspolitisk inriktning.

Den tekniska analysen visar att en främmande undervattensfarkost befunnit sig i Gävle hamn när den av en slump upptäcktes vid sjömätning efter muddringsarbeten. Sjömätningen var inte känd för allmänheten innan den startades 2017-06-29. Ekolodsbilderna visar förutom en skrovsiluett i 2D att någon typ av verksamhet pågår, dels akterut på farkosten, dels nära dess babordssida. Den troligaste förklaringen är dykare som slutför något slags arbete, eventuellt lastar ombord något på undervattensfarkosten. Bottenavtrycket indikerar att ett tyngre föremål stått på botten under en viss tid och gett upphov till de upptäckta avtrycken. Vid lodningen efter lunch körde hamnens mätbåt flera varv runt farkosten varför besättningen måste ha uppfattat att den var upptäckt. Såväl propellerljud som ekolodsändning på så nära avstånd uppfattas mycket tydligt i vattnet även utan tekniska hjälpmedel. På mindre än 30 minuter lyckades farkosten därefter lämna området. Eventuellt upptäcktes den av fritidsfiskare längre ut i hamnen när den passerade under deras båt.

Slutsatser

Utifrån ekolodsbilderna och personalens utsagor är slutsatsen att en främmande undervattensfarkost har befunnit sig i Gävle hamn den 29 juni mellan kl 11-13.  Det djupa intrånget ända in i Gävle hamn omöjliggör också navigatoriska misstag. Händelsen bör därmed klassificeras som en grov avsiktlig kränkning.

Om originalinspelningarna från mätningarna kl 11 och kl 13 sparats hade farkosten troligen kunnat identifieras eftersom inspelningen då kunnat studeras i olika vinkar i 3D-mod och med 12 cm mätnoggrannhet. Det hade sannolikt också gått att fastställa vilken verksamhet som pågick. Jämförande mätningar av de bevarade bilderna på ekot och kända uppgifter från den ryska dykarfarkosten Triton NN visar stora likheter. Fördäck, mast, sittbrunn, akter är utformade på samma sätt. Däremot stämmer inte längden på ekot med data och tidiga bilder av denna farkost. Med idag tillgängligt underlag kan nationalitet därför inte fastställas.

Gävle hamn och dess personal har agerat föredömligt i sin rapportering av händelsen. Vanan att arbeta i sjömätningsmod där bara senaste djupmätningen sparas efter ett muddringsarbete är förklaringen till misstaget att tidigare filer spelats över.

Efter rapporteringen förväntade sig personalen i hamnen någon form av reaktion från försvaret men den uteblev. De enda som tidsmässigt skulle kunna ha gjort en insats är helikoptrar. Försvaret saknar sedan tio år operativa ubåtsjakthelikoptrar och vapen för dessa. Helikopterförbanden på Berga och Säve är nedlagda, kvar finns bara en enhet på Kallinge flygplats i Ronneby.

 
Nils-Ove Jansson är pensionerad Kommendör 1. Gr, med tidigare tjänstgöringar i Marina ubåtsanalysgruppen, operativt ubåtsjaktansvarig i Kustflottan och Ställföreträdande Chef för Must. Han är författare till boken Omöjlig Ubåt som handlar om ubåtskränkningarna under Kalla Kriget.

Nils Engström är f d sjöofficer och Lotsinspektör med tidigare tjänstgöringar i marinen och Sjöfartsverket. Han är sjömätarutbildad och mångårig svensk representant vid IMO-konferenser.

 

---

4 bilagor

 
[1] Bilaga: Fotobilder med kommentarer.

De fotobilder som togs från mätutrustningens display är samtliga 2-dimensionella, dvs de återger föremålet ovanifrån, så som en kartbild med norr uppåt. Här presenteras några av dessa bilder för att visa och förklara de olika presentationssätt och skalor som varit tillgängliga vid analysen.

Bild A visar en översiktsbild av mätområdet inlagt i en sjökortsbild. Där framgår även de mätstråk som mätbåten gick då bottenbilden ritades upp. Mätbåtens spår visas i bilden som ett tunt blått streck. Det aktuella föremålet syns i Bild A nära mitten av bildens nedre högra fjärdedel.

Bild A

För att underlätta tolkning av bilden kan Olec-systemet presentera de 2-dimensionella bilderna i olika färger och färgnyanser, samt lägga på skuggor. Detta ger en snabb uppfattning om djupförhållandena och föremåls form. Bilden är uppbyggd av ett antal kvadratiska ytor som representerar en liten lodad och positionsbestämd horisontell verklig yta. Den ytan motsvara 0,12 X 0,12 m på de tagna bilderna. De olika färgerna representerar antingen föremålets djup eller föremålets hårdhet. Den använda utrustningen är i första hand inställd för djupmätning, varför färgerna i samtliga tagna bilder återger föremålets djup. På bild B, som bara har nyanser i blått, representerar ljusast blått de grundaste ytorna och mörkast blått de djupas belägna ytorna.
 
De djupsiffror vid en pil, som syns i en del av bilderna, är det djup som anläggningen lodat på de ytor om 0,12 x 0,12m på den platsen

Bild B

I bilder där hela färgspektrum används motsvarar färgerna djupet från varm mörkröd till kall lila nyans enligt tabellen nedan.

Om man följer färgskalan medurs i följande färgcirkel från varmast mörkröd till kallast lila, är det lättare att förstå färgfördelningen i förhållande till djupet på Bild C nedan.

Angivna riktningar upp, ner, vänster, höger relaterar i den fortsatta presentationen till riktningar i bilden. 

nyans/FÄRG	RÖD	GUL	GRÖN	BLÅ	LILA
varm	4-4,99 m	7-7,99 m	11-11,99 m	14-14,99 m	18-19 m
ljum	5-5,99 m	8-8,99 m	12-12,99 m	15-15,99 m
sval	6-699 m	9-9,99 m	13-13,99 m	16-16,99 m
kall		10-10,99 m		17-17,99 m

Bild C

Skuggning kan normalt väjas så att skugga bildas som om ljuset kommer antingen från vänster eller från höger i bilden. Samtliga aktuella bilder har ljuset från höger. Det innebär att varje skuggad yta i bilderna har ett grundare föremål omedelbart till höger om sig.

Man kan således konstatera att det stora båtformade ekot består av något som befinner sig grundare än den omgivande djupare belägna gröna botten (11,87m, Bild C). Detta visar dels de ”grundare” färgerna, men främst den längsgående skuggan på ekots hela vänstra sida. Ekots övre stävliknande del sluttar framåt och åt sidorna. De båda längsgående sidorna är parallella. Vänstra sidan svänger i sin nedre sträckning och bildar något som liknar en tvärskuren akter. Föremålet ser ut att ligga något djupare med sin övre del.

En grundare (röd) avlång kant löper runt en djupare längsgående försänkning centralt i föremålet (9,31m, Bild D). Kanten varierar bitvis i höjd och midskepps styrbord (<5,21m, Bild E), samt babord akter, sticker föremål (mörkröda fläckar) upp markant, (djup 4-5m). De två mörka skuggorna ¼ av ekots längd uppifrån, skapas av en grundare kant till höger, men utbredningen tyder också på försänkningar i den kringliggande ytan. I den röda avlånga ringens nedre kant visar både skuggning och färgnyanser på två vertikala upphöjningar, ca 2 m grundare än omgivande ytor. Ca 1,5 m till vänster om det större föremålet syns ett mindre utbrett föremål med sin djupaste synliga del på 9-10 m och sin grundaste del på 5-6 m. Det är på denna plats bottenavtryck iakttogs av hamnens dykare någon timma efter ekot försvunnit.

Bild D resp E

 
[2] Bilaga: Exceldokument: Jämförelse mellan tänkbara föremål eller företeelser och det avbildade ekot i Gävle hamn 2017-06-26 »

 
[3] Bilaga: Seal Carrier

Seal Carrier tar 2+6 passagerare, opererar ner till 40 meters djup, går i 35 knop på ytan och 5 knop under vattnet. Är 10.45 m lång, 2.21 m bred, maxhöjd 2.65 m inklusive snorkelmast, väger 3 800 kilo och tar 1,2 tons last.

 
[4] Bilaga: Triton NN Sammanställning
Nedanstående uppgifter är inte till alla delar bekräftade

Projekt 21310 Triton NN utvecklades med början 2002 vid konstruktionsbyrån Lazurit CDB i Nizhny Novgorod. En testplattform byggdes och utprovades bl. a. i Primorsk i S.Östersjön. Proven avslutades 2008. Det är inte känt om farkosten modifierades efter utprovningen. Triton NN är en dykarfarkost som saknar tryckskrov och är avsedd att transportera spetsnazdykare till operationsområdet genom en kombination av hög fart på ytan och låg fart dold under vattnet.

Farkosten är ca 10 m lång, ca 2 m bred och har en höjd av ca 2.5 m inklusive fällbar periskopmast på ca 1 m. Den framförs av två förare/piloter och kan ta 6-8 spetsnazdykare inklusive utrustning i den öppningsbara sittbrunnen. Framdrivningen sker med två vattenjetaggregat som i ytläge drivs av två diselmotorer vilket ger en fart över 35 knop. Under vattnet används två utfällbara vattenjet/trustrar på ömse sidor och akter om styrhytten. Framdrivningen sker med elmotor och batteri. Eventuellt kan farkosten förflytta sig just under vattenytan i snorkeldrift och samtidigt ladda batterierna. Räckvidd i ytläge >150 km, i u-läge >20 km. Triton NN kan lastas och transporteras i en båtvagga på ubåt och övervattensfartyg.

Utrustningen utgörs av periskopmast med satellitmottagare, kompass, dopplerlogg samt navigationsdator med elektroniskt sjökort. I fören sitter en sonar med en angiven räckvidd på 250 m. Den kan också användas som ekolod och sändartransponder för dykare och moderfartyg med en angiven räckvidd på 2 km. Farkosten har undervattenskommunikationssystem av okänd typ. I aktern sitter en sänkbar snorkelmast. Skrovet har v-botten och består av plåt. Överbyggnaden är gjord i kompositmaterial för att spara vikt. Utformningen tyder på att det har stealth-egenskaper mot radar och sonarsändning. Dykdjupet bedöms till 30 m.

Enligt obekräftade uppgifter finns idag en serietillverkad operativ version av Triton NN som är 40-44 fot, d.v.s. 12-13 m.

av Björn Körlof

Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja våld för att hantera illegalt våld inom landet. Att medborgarna, till staten, överlåtit sin rätt att försvara sig med vapen innebär naturligtvis att staten då måste kunna hantera illegalt våld så att de laglydiga medborgarna kan förlita sig på att brottsligt våld kan bemästras helt tillfredsställande.

Denna helt grundläggande rättsstatsprincip krackelerade under några år före Hitlers makttillträde då Weimarrepubliken inte förmådde bemästra det gatuvåld som de beväpnade organisationerna SA (Sturmabtailungen, d v s stormavdelningar) och Die Rote Front (”Den röda fronten”) eskalerade. När Hitlers SA successivt blev den alltmer dominerande gatuvåldsorganisationen och framstod som våldssegrare mot Die Rote Front, växte dess medlemsantal successivt också kraftigt. Polisen lyckades heller inte förhindra en alltmer omfattande illegal beväpning hos SA. Före Hitlers makttillträde diskuterades därför intensivt i statsledningen förutsättningarna för att med en stor polisiär insats, och även med stöd av försvarsmakten Reichswehr, avväpna SA och göra organisationen, liksom Die Rote Front, illegal.

Både polisens företrädare liksom ledningen för Reichswehr konstaterade att en sådan insats skulle leda till omfattande våld, och sannolikt inbördeskrig. Det var nämligen inte givet att vare sig polisen eller Reichswehr, i en sådan uppgörelse, kunde påräkna lojalitet mot republiken, ens inom de egna organisationerna.

Utgången av detta känner vi. Hitlers politiska våldsmetoder segrade, inte minst därför att befolkningen genom att rösta på honom hoppades att han kunde åstadkomma ett politiskt lugn.

Spåren från Weimarrepublikens politiska oro, svagheter och fall förskräcker. Kan inte staten i ett tidigt skede bemästra det politiskt betingade våldet riskerar utvecklingen att bli det demokratiska systemet övermäktigt.

Även om vi är långtifrån Weimarrepublikens tillstånd blir dessa tankar ofrånkomliga när man tar del av diskussionerna om hur polisen hanterat den av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) organiserade, men icke tillståndsgivna, demonstrationen i Göteborg.

När den svenska lagen om förbud mot bärande av politiska uniformer (ursprungligen tillkommen 1933) upphävdes 2002 finns inte längre förutsättningar att rättsligt ingripa mot demonstrationer där det är uppenbart att medlemmarna bär, som lagen då angav, ”uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”. Även ”uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken” omfattades av lagens bestämmelser. Lagen tillkom med syftet att förhindra att nazister använde uniform och effekten av lagen blev att deras organisationer påtagligt berövades ett kraftfullt politiskt kampmedel, som hämtats från Hitlers SA-organisation i Tyskland.

Bärande av politiska symboler kan idag istället innebära ett brott av annan karaktär, nämligen brottet ”hets mot folkgrupp”. JK har angett vilka symboler som i första hand kan behöva beaktas. T ex anses att bärande av symbolen hakkors (eventuellt i förening med andra omständigheter) kan medföra att detta brott aktualiseras. Det bör dock uppmärksammas att även när uniformsförbudslagen gällde kunde – så sent som 1996 – en person som bar armbindel med hakkors inte fällas för brott mot denna lag, trots att denna symbol rimligen måste anses ha fallit under uniformsförbudslagens bestämmelser (jfr lagtexten ovan). Hovrätten för Västra Sverige, dit målet överklagats, ansåg istället att det var ”uppenbart” att uniformsförbudslagen stred mot regeringsformen.

Att inte kunna ingripa mot politiska demonstrationer där deltagarna uppträder i militärt inspirerade, slutna formationer, marscherar i takt med tydlig uniformering i klädsel (svarta byxor, vit skjorta, svart slips likformigt instucken i skjortan, utrustade med likformiga sköldar med likformigt politiskt symboliskt tecken) innebär en acceptans av en politisk kampmetod som inte godtogs under 1930-talet när nazistfaran var påtaglig. I sammanhanget bör också med oro observeras att polisledningen i Göteborg tydligt uttalade att den ansåg sig sakna tillräckliga resurser för att kunna ingripa vid den senaste NMR-demonstrationen, bl a därför att den genomfördes utan föranmälan och polisen därför inte kunnat planera för bevakning och eventuella ingripanden.

Vid de omtalade kravallerna i Göteborg 2001, vilka i hög grad iscensattes av vänsterextrema organisationer, kunde konstateras att polisresurserna inte var tillräckliga för att förhindra våld och omfattande skadegörelse. Det måste därför uppmärksammas att sedan flera år tillbaka använder exempelvis den vänsterextrema organisationen AFA (Antifascistisk aktion) delvis liknande attiraljer som NMR vid sina demonstrationer liksom olika symboler. AFA  har dessutom vid flera tillfällen använt ansiktsmasker och huvor för att istället dölja identitet vid olika våldsaktioner.

Tre företeelser kan tala för att ett förbud mot bärande av politiska uniformer kan behöva övervägas på nytt. Självfallet behöver, m h t den ovan anförda hovrättsdomen, en analys göras vad avser förenlighet med regeringsformens krav på en långtgående yttrandefrihet.

Den första är att företeelsen, om den inte kvävs tidigt, sannolikt kommer att växa bland flera politiskt extrema rörelser och hit måste även AFA räknas. Det handlar alltså genomgående om rörelser som inte tvekar att använda våld för sina syften. Eftersom demonstrationerna sannolikt i ökande grad kommer att äga rum utan giltiga tillstånd ökar risken för våld mellan demonstranter och medborgare som reagerar på dessa demonstrationer, men risken ökar också för gatuslagsmål mellan olika uniformerade politiska organisationer.

Den andra är att dessa politiska ”enheter” säkert kommer att pröva hur långt det kommer att vara möjligt att dolt eller maskerat ”beväpna” sig. Tillåts en sådan utveckling kommer gatuslagsmålen att tillta i grad av våldsamheter och polisen då tvingas bruka, tårgas, vattenkanoner (som inte förekommer idag i Sverige) för att skingra denna typ av demonstrationer. Det måste antas att polisen i självförsvar t o m kan bli tvungen att oftare bruka skjutvapen.

Det tredje är att eftersom dessa, icke tillståndsgivna, demonstrationer nu tillåts äga rum med grundlagsskydd (yttrandefrihet) kommer polisen allt oftare att vara oförberedd och inte ha tillräckliga resurser för att ingripa och skingra dem även om olika typer av brott likväl kan bli aktuella (t ex ”hets mot folkgrupp”) eller extrema ”uniformerade” politiska organisationer möts i gatuslagsmål där hot, misshandel, skadegörelse etcetera blir brott som kan förekomma.

Dessa tre faktorer pekar i förskräckande riktning mot situationer där det politiska våldet har tillåtits ta makten över gatorna i våra städer och man måste vara på det klara med att våld inte sällan lönar sig, d v s att människorna i fruktan för att bli hotade eller indragna flyr undan eller t o m under hot tvingas medverka i eller skydda dessa organisationer.

Vi är långtifrån en situation som liknar Weimarrepublikens, men de första tecknen på den våldsinriktade politiska extremismens arbetsmetoder kan iakttas redan nu och, måste mötas målmedvetet och kraftfullt från det demokratiska systemet innan de eskalerar till nivåer som blir mycket allvarliga för rättsstat och demokrati. Det bör stå klart att dessa organisationer inte delar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar. Det är därför dags för demokratin att visa sin styrka genom att ge polisen både tydliga lagliga medel och tillräckliga resurser för att få bort – oavsett politisk färg – det marscherande, uniformerade och sannolikt snart mer påtagligt beväpnade, extrema politiska våldet, från våra gator och torg.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.