Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Ökad informationskrigföring och den Post-Lagerstenska dvalan

av David Bergman

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Exempel på effektiv myndighetskommunikation där ett tydligt agerande förstärker det budskap som förmedlas. Foto: Martina Huber/Regeringskansliet

Försvarsmaktens användande av kommunikation har utvecklats drastiskt de senaste 10 åren. Under den tiden har myndigheten byggt upp en allt mer effektiv kommunikationsstrategi. En strategi där man inte viker utan bemöter klagomål med fakta och där Försvarsmakten som expertmyndighet på ett naturligt sätt kommit att medverka i debatten runt viktiga frågor.

Även om mer återstår att göra har organisationen även utvecklat en allt mer öppen kultur där bloggare och försvarsskribenter på relativt kort tid gått från att ses som ett säkerhetshot till att vara en naturlig och allt mer drivande del i försvarsdebatten. Den hastighet som interagerandet i sociala medier medger har inte bara främjat diskussionen mellan yrkesfolk utan också gjort att de som är kritiska till Försvarsmaktens verksamhet snabbt har kunnat bemötas på ett korrekt och sakligt sätt.

Även om många är delaktiga i organisationens utveckling så är det cheferna som sätter tonen och anger riktningen. Föregående överbefälhavare Sverker Göransson gjorde sig känd för att kommunicera klarspråk om exempelvis organisationens begränsningar och främmande makts ubåtskränkningar. Men kanske mest bidragande till utvecklingen har varit tidigare informationsdirektören Erik Lagersten som med ledorden Sakligt – Ödmjukt – Självsäkert lade stort fokus på att föra en öppen debatt och ”att vara i arenan”. Oaktat om man ibland haft avvikande uppfattning i sakfrågor kan ingen förneka att dessa två individer under sin tid skapade en hållbar strategi för effektiv myndighetskommunikation.

Parallellt med den ökade svenska försvarsdebatten har förekomster av påverkansoperationer mot Sverige tilltagit. Både Säkerhetspolisen och Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap har öppet varnat för att främmande makt försöker påverka svensk opinion. Den farligaste delen av informationskrigföringen är ofta inte officiella uttalanden som är öppet hotfulla, oaktat innehåll är dessa tydliga och för det mesta enklare att förhålla sig till. De farligaste delarna är oftast de inlägg som försöker styra debatten in på stickspår och skapa ett felaktigt sammanhang – ett narrativ – med medvetet förvridna fakta, halvsanningar och lögner om att Sverige skulle vara neutralt, att Gotland historiskt skulle varit en demilitariserad zon eller att fiktiva Nato-kärnvapen skulle kunna placeras i landet.

Det är dessa påståenden som är viktiga att bemöta snabbt och en av de faktorer som ökar kravet på en öppen, effektiv och proaktiv myndighetskommunikation – året runt på alla medier. Så länge det pågår ett krig på informationsarenan är det där vi måste utkämpa det.

Dock har tyvärr Försvarsmaktens informationsstab under dess nya ledning intagit en väldigt tillbakadragen roll under det senaste halvåret. Flera viktiga frågor och debatter har bemötts sent eller hanterats helt med tystnad. I vissa frågor har vi sett enskilda försvarsskribenter bemöta påståenden och frågor som myndigheten rimligtvis borde ha hanterat.

Om detta är ett medvetet steg i en förändrad informationsstrategi måste ett förtydligande göras. Men beror tystnaden på något annat behöver Informationsstaben skyndsamt omvärdera sitt förhållningssätt. Tystnad och inaktivitet är sällan en bra metod. Särskilt inte om man vill driva en debatt som i allra högsta grad kommer att påverka organisationens utveckling framåt, vare sig man vill det eller inte. För att vara en del i det försvars- och säkerhetspolitiska samtalet krävs en förtroendeskapande närvaro på sociala medier och andra forum som är synlig och kontinuerlig.

Det pågår ett informationskrig mot Sverige. Omvärlden blir allt oroligare och behovet av en väl fungerande myndighetskommunikation har sällan varit större.

Det är dags att vakna ur den Post-Lagerstenska dvalan och ge sig ut i arenan.

 
Författaren är kapten, doktorand, författare och försvarsskribent.

DELA   BINDA   SLÅ !

av Göran Frisk

I  Krigsvetenskaps Akademien finns ett antal mycket kunniga personer inom de flesta områdena av det svenska samhällslivet. Över åren har genomförts ett stort antal studier, utredningar och diskussioner och ett antal böcker om framtida konflikter har skrivits av akademiledamöter.

Kunskaperna är gedigna. En fördel är att så gott som samtliga ledamöter har haft befattningar, en del har det fortfarande, i centrala och regionala  myndigheter. Många har tjänstgjort militärt i operativa och taktiska befattningar inklusive utlandstjänstgöring som givit omfattande erfarenheter. Detta motiverar mitt förslag till ett mycket aktuellt och svårt studieområde, nämligen hur besegrar vi terrorismen i Sverige, Europa, Mellan-Östern liksom i många andra delar av världen.

Detta inlägg avgränsas till Sverige där det existerar ett antal konflikter och kriser inom många områden och på olika nivåer. Hittills har samhällets motåtgärder inte varit särskilt verkningsfulla.

Polisen konstaterar att i ca 50 områden i Sverige råder en laglöshet som innebär att normala hyggliga medborgare inte kan röra sig fritt alla tider på dygnet. Affärsidkare hotas och utpressas. Bilar sätts i brand.

Kvinnor trakasseras och utsätts för våld av grovt slag.

Ett stort antal flyktingar har varken fått bostäder eller arbete.

Barnen går inte i skolan.

Vid bränder eller olyckor utsätts räddningspersonal och polis för stenkastning och bensinflaskor kastas mot dessa.

I Sverige rekryteras personer, såväl män som kvinnor till IS och dess samarbetsorganisationer Al Qaida,  Boko Haram m fl.

I flyktingförläggningar uppstår ofta bråk som personalen inte kan förhindra och hantera.

En försvårande faktor är att polisen f n dräneras på personal som slutar samtidigt som polisorganisationen förändras i grunden.

För att samhället ska kunna lösa uppgiften att skydda sina medborgare bör Akademien genomföra en eller flera utredningar och studier  som  utmynnar i ett antal konkreta förslag till Regering och Riksdag på kort  och medellång sikt. Förslagen på kort sikt syftar till att snarast förhindra terrorattentat i Sverige. När det syftet är uppnått är det nödvändigt att integrera flyktingar och immigranter i det svenska samhället.  Detta bör vara ett mål på medellång sikt.

I  de olika arbets- och studiegrupperna är det lämpligt att sätta ihop personer från olika myndigheter. Det är av största vikt att även bevakningsföretag, underrättelseföretag, dataföretag etcetera kommer med i arbetet. Politiska hänsyn ska inte tas. Det moderna begreppet PK, politiskt korrekt, har ingen plats här.

Av särskilt intresse är att skapa goda relationer med muslimska grupper. Erfarenheten visar att de flesta muslimer motsätter sig terrorverksamhet.

En mycket angelägen uppgift är lättnader i lagar och förordningar så att infiltration, telefonavlyssning, dataavlyssning m m kan genomföras dygnet runt och året runt.

Så många terrorbekämpare som möjligt måste lära sig arabiska. Lämpligen rekryterar vi de tolkar som deltagit i Sveriges internationella missioner i arabisktalande länder.

Lika viktigt är att skapa goda relationer med flykting- och immigrantgrupper.  Detta ska göras för att få kunskaper om vilka möjliga terrorister med stödgrupper som finns i Sverige.

Självklart är samarbete med andra länder för att utbyta kunskaper om terrorister och deras verksamhet och förberedelser för terrordåd. Ett land som är framgångsrikt i terrorbekämpning är Israel som vi kan lära av.

En fråga som länge kan sysselsätta militära och civila befattningshavare  är ledningen. För min del anser jag att den nationella operativa polisledningen ska leda kampen mot terrorismen, vilken rapporterar direkt till regeringen.

På kort sikt kan vi förbättra våra möjligheter till att förhindra terrorbekämpning genom att sätta in hemvärnet för samarbete med polisen och räddningstjänsten. Fördelen med hemvärnet är att man har god lokalkännedom.  Polis, räddningstjänst, bevakningsföretag och hemvärn som bildar integrerade terrorbekämpningsenheter skulle utgöra ett stort hot mot terrorgrupper.  Den stora detektiven allmänheten är en given informationskälla.

Till sist, tillbaka till rubriken som kommer från ett arméreglemente. DELA  BINDA SLÅ innebär att man ska splittra potentiella terrorgrupper i små enheter. Sen ska dessa bevakas och övervakas  så att de inte kan röra sig från området där de befinner sig. Sen bekämpar man en grupp i taget, tillfångatar och ställer aktuella personer inför rätta.

Om inte vi försvarar våra demokratiska värden vilka ska då göra det? Om vi inte gör det nu när ska vi då göra det?

 
Författaren är kommendör och ledamot av KKrVA.

Brexit

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan den brittiska folkomröstningen ledde till ett Ja för att lämna EU. Efter en intensiv valkampanj och några dagar av starka reaktioner – från båda håll – inföll ett visst lugn.

Resultatet har ännu inte lett till någon politisk handling i London, i den meningen att regeringen inte har lämnat in någon avskedsansökan. Dock har Storbritannien meddelat att man avstår från den period som ordförande för EU som var schemalagd till 2017. Samtidigt har vi sett stora förändringar i det politiska ledarskapet.

Förre premiärministern David Cameron valde att avgå. Hans tanke tycks först ha varit att sitta kvar till oktober och att hans ersättare därefter skulle kunna sända in utträdesansökan, men skiftet gick fortare än så. Nigel Farage, ordförande för det starkt EU-kritiska UKIP, valde också att avgå med hänvisning till privata skäl.

Brexitkampanjledaren Boris Johnson, av många sedd som den självklare efterföljaren efter Cameron föll ifrån då justitieministern Michael Gove (Brexitanhängare) oväntat drog undan sitt stöd för honom. Gove kandiderade därefter själv för posten men förlorade i Tories omröstning och fick försvinna från regeringen. Den nya premiärministern Theresa May (Bremain) trädde till den 11 juli.

Skiftet på premiärministerposten har lett till andra förändringar i regeringen. Bland annat kom Boris Johnson in på posten som utrikesminister. Den tidigare Europa-ministern David Davis (Brexitanhängare) blir ansvarig för Brexitförhandlingarna med EU och han har gett uttryck för tanken att en utträdesansökan kan komma ”runt december”, alltså senare än den första prognosen från David Cameron.

Är den nya regeringen en bra eller dålig uppsättning? I ett uttalande den 13 juli kritiserade Europaparlamentets talman Martin Schulz det nya kabinett som Theresa May satt upp och sade att det fortsätter en ”farlig ond cirkel” som kommer att skada Storbritannien och Europa. Schults ser den nya regeringen mer som ett försök att lösa Tories interna problem än att göra det bästa av relationerna EU/UK.

Det är inte helt klart vad Martin Schultz bygger sin uppfattning på men en ledtråd kan vara en emotionellt laddad artikel från maj, skriven av David Davis, som i stort går ut på att EU inte kan hantera UK som vilket land som helst, till följd av landets unikitet.

En annan indikation på omvärldens (läs EU:s) syn på saken är vad den franske utrikesministers Jean-Marc Ayrault uttryckte strax innan en långtradare i Nice fick världen att tänka på annat. I en radiointervju sade Ayrault att han betraktar sin nyutnämnde brittiske kollega Boris Johnson som en lögnare. ”Under kampanjen inför folkomröstningen ljög han vid många tillfällen inför det brittiska folket, och nu är han trängd upp mot väggen”. Ingen kan missa piken i att Ayrault tillade att det Frankrike behöver nu är en förhandlingspartner som är ”tydlig, trovärdig och någon att lita på”.

Man kan ana ett visst gap i förväntningarna hos de olika parterna inför kommande Brexitförhandlingar.

Vad är då felet med EU? Eller med Europa?

Vår europeiska kontinent är jämfört med andra världsdelar liten, tättbefolkad och har en osedvanligt blodig historia. De otaliga och långa krigen, till exempel mellan England och Frankrike eller för den delen mellan Danmark och Sverige, saknar i sin omfattning motsvarigheter på andra kontinenter.

Europas konfliktfyllda historia ställer höga, kanske omöjliga krav på EU. En union för 28 mer eller mindre nationalistiskt sinnade stater som i olika hög grad kan betraktas som både arroganta och halsstarriga, är befolkade av invånare som ofta har svala eller negativa känslor för grannfolken. Grannar som man kanske inte förstår vare sig språkligt, kulturellt eller religiöst. Sekelgamla oförrätter, både verkliga och upplevda, som ligger och ruvar.

Bakvänt resonemang, invänder kanske någon. Har vi inte fler kontakter över gränserna än någonsin? Svenskar som läser medicin i Polen. Balter som arbetar på svenska byggen. Ingen blir väl förvånad av att höra tjeckiska i Rom eller portugisiska i München? Jovisst är det så, men samtidigt ser vi andra tecken: Den eviga språkstriden i Belgien förblir olöst. Direkt efter folkomröstningen kunde vi se de som försökte blåsa på den nordirländska konflikthärden, i hopp om att där finns glöd som kunde flamma upp igen. Eller Trafikverket som i Norrbotten har fått byta ut de samiska vägskyltar som skjutits sönder av ogillande.

De ledande staterna inom EU, då tänker jag på Frankrike, Storbritannien/Nordirland (UK) och Tyskland, är alla exempel på framsynta och moderna stater. Men deras respektive ledande skikt agerar inte i ett vacuum, de är inte opåverkade av de emotionella och nationella omständigheter som format deras länder. Historien lever.

Strax efter folkomröstningen har den Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker övergått till att hålla sina tal på tyska och franska men inte som förut på engelska. Intressant markering med tanke på att även i ett EU utan UK skulle engelska vara det språk som flest medborgare förstod, som första- eller andraspråk.

Vår svenska EU-parlamentariker Cecilia Wikström (L) kommenterade detta med ”Det är som barn som leker i en lekpark”. En bistrare slutsats är att det är så här Europa ser ut och har sett ut sedan urminnes tider.

När britterna nu – i den starkaste emotionellt laddade manifestationen på länge – har röstat för utträde så är det tre områden som kommer i fokus. Tre helt olika områden men ändå nära knutna till varandra:

Smittorisken

Bryssel vill undvika att fler medlemmar söker utträde ur unionen. Den uthålliga och kloka vägen för att nå dit går över ökad lyhördhet. Att bromsa in federaliserings-processen och minska avståndet mellan Bryssel och de många väljarna. Talet om EU:s demokratiska underskott är – oavsett om kritiken rättvis eller ej – så viktig att EU inte har råd att fortsätta att negligera den. Men, det enda verksamma som EU kan göra på kort sikt är att ge britterna så dåliga villkor som möjligt och att därigenom skicka ett hårt budskap till andra potentiella utträdare. Det bådar inte gott för britterna.

Historiens närvaro vid förhandlingarna EU-UK

Britternas utgångsläge är inte alltför bra. Utöver det ovan skrivna finns även den starka rivaliteten mellan de största länderna. De två världskrigen är inte bortglömda, vare sig i London eller i Berlin. Fransmännen å sin sida ska nu förhandla med sina historiska ärkefiender. Hastings 1066, Azincourt 1415, Blenheim 1704, Trafalgar 1805, Waterloo 1815, Oran 1940 eller terrorbombningarna av Caen 1944 är händelser som antagligen inte kommer att nämnas, men som ändå är beståndsdelar i den uppfattning som förhandlarna har om varandra.

Det är särskilt värt att notera att medan Cameron dagarna efter folkomröstningen menade att åberopande av paragraf 50 om utträde kunde vänta till oktober, ville EU – även vår regering – se en rivstart. ”Välj ny premiärminister bums och skicka in er anmälan nu” var, lite förenklat, Bryssels ståndpunkt. Det stärker min tro att britterna kommer få en dålig uppgörelse. 

Möjliga inhemska konsekvenser för britterna

Valrörelsen var tidvis hätsk, med övertoner och skrämselargument på bägge sidor. En obehaglig kulmen nåddes med mordet på Jo Cox. Efter valet fortsatte hårda ordväxlingar mellan parterna ännu ett tag. För närvarande råder ett relativt lugn, men det finns anledning tro att debatten inom UK kommer att blossa upp igen då förhandlingarna med EU inleds och det är inte säkert att den debatten kommer att präglas av en vilja att förstå den andra parten.

Det mest sannolika är att UK agerar i enlighet med folkomröstningen och faktiskt utträder. Det kan fungera väl, men ett mörkt och inte helt orimligt scenario efter Brexit är ett rumphugget och småfattigt land, övergivet av Skottland och kanske även av Nordirland och Gibraltar, där två grälsjuka politiska läger beskyller varandra för att utfallet av Brexit blev så mycket sämre än någon av dem hade fruktat, eller hoppats på. Ett stort fall från att vara den ledande EU-medlemmen UK som vi kunde se så sent som i juni.

Mindre sannolikt, men intill dess att vi faktiskt ser att UK sänder in ansökan om utträde så kan vi inte helt utesluta att landet faktiskt väljer att stanna kvar. Men det alternativet borde leda till en hård svekdebatt, hot om ny omröstning i en nära framtid och oavsett utfallet en djup förtroendespricka mellan UK och resten av unionen för lång tid framöver.

Britternas olycka är att de blandade ihop EU med Europa. Alla de egenskaper som olika medlemsländer fört med sig fanns där från början, helt oberoende av unionen. Vem tror att ett Grekland utanför EU hade haft mindre inkompetenta politiker? Skulle ett Ungern utanför EU inte drömma om Stor-Ungern, så som det såg under Habsburg? Var det unionen som gjorde polackerna till ovanligt konservativa katoliker? Eller som förde korruption till Italien? Svaret på frågorna är nej, nej och åter nej.

Kontinenten vi alla bebor är ett lapptäcke av små och medelstora stater, plus ett större land en bit österut. Chauvinism, revanschism och misstro mot grannen har präglat oss i sekler. Den Europeiska Unionens ytterst otacksamma uppgift är att – trots vår konfliktfyllda historia – försöka få kontinenten att fungera som en enhet. Är det då medlemsstaternas sak att ensidigt ställa orimliga krav på unionen, eller bör varje enskild medlem rannsaka sig själv och fråga ”Hur kan vårt land bidra?”

Britternas val är olyckligt och hela kontinenten kommer att få betala. Den största bördan lär dock hamna på britterna själva.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Sverige är i krig om några år?

av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”.

En fråga som inställer sig är varför den militära och politiska ledningen går i polemik med sin arméchef – kan det vara så att vi inte har erforderlig förmåga att möta ett väpnat angrepp och inte vill ta debatten eller anser man att risken att detta inträffar är försvinnande låg och vi därför inte behöver denna förmåga de närmaste åren, d v s under rådande försvarsbeslut 2015 – 2020?

Om vi börjar i det senare, kan konstateras att vi lärt oss att sia om säkerhetspolitisk framtid är omöjligt. Att ha handlingsfrihet att möta olika händelseutvecklingar är därför den gyllene regeln i all försvarsplanering. Detta är också inriktningen i nu liggande försvarsbeslut. Försvarsbeslutet säger om krav på ”krigsberedskap” att vi inom tre månader[2] skall kunna mobilisera hela försvarsmakten och kunna möta ett väpnat angrepp. Visserligen skall vi räkna med att inte behöva föra kriget ensamma. Men det är ett högt tidskrav – regering och riksdag räknar tydligen själva med att inom några månader måste försvarsmakten kunna stå stridsberedd.

Med detta konstaterande blir reaktionen på arméchefens uttalande svårförståeligt. Det kan alltså inte vara olika syn på beredskapskraven som leder till upprördheten. Min slutsats blir att reaktionen på arméchefens uttalande bottnar i att förmågan att möta ett väpnat angrepp enligt Riksdagens beslut har brister som man inte vill diskutera.

Vad är det då som är så känsligt i våra olika förmågor att svallvågorna blir så höga att arméchefen spolas bort?

Inom akademien pågår ett arbete med en analys av framtida behov inom hela försvarssektorn. Preliminära slutsatser förstärker intrycket av allvarliga brister inom försvarsbeslutsperioden som säkert orsakar huvudbry hos ansvariga. Jag ger här några exempel.

Vi kommer inte att ha ett kvalificerat robotluftvärn före år 2020. Konsekvensen blir att arméns stridsvagnar sannolikt blir utslagna innan de kommer till verkan. Vi kan inte eskortera underhållstransporter till Gotland med fartyg då korvetterna inte kan ge erforderligt skydd mot luftangrepp. Vidare – våra flygbaser kan inte försvaras mot luftangrepp med robotar.

Inom underhållssidan som transporter, stridssjukvård och tillgång på robotar synes bristerna allvarligt begränsa våra förmågor.

Slutligen är bristen på utbildade soldater så stor att krigsorganisationen inte kan bemannas med mer än till delar med tillräcklig kvalitet.

Den viktiga och avgörande frågan kvarstår när dammet lagt sig efter Brännströms inlägg – kommer vi under nuvarande försvarsbeslut att kunna lösa de uppgifter Riksdagen ålagt totalförsvaret?

Kravkatalogen är tydlig – försvara Sverige mot väpnat angrepp (Försvarsbeslutets  huvudskrivelse); ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas” och i samma stycke ”risken för dessa har ökat” (bil sid 1) samt att kraven på beredskap gäller utan återtagning (bil sid 8)

I försvarsmaktens nyligen utgivna ”Militärstategisk doktrin – MSD 16” kan man kanske hitta svaren? Trots att doktrinen till sin huvuddel kan ses som en lärobok med till största delen allmängiltiga råd, ges på några ställen en insikt i hur försvaret avser agera inför dagens komplexa utmaningar. Några sentenser värda att notera är ”framgång kräver att man ligger ett steg före” och ”förlorad tid kan inte återtas” (sid 45), vidare ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock” (sid 53). Slutligen ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet”. Detta visar en viss insikt om att det fordras hög beredskap, flexibilitet och kvalitet. Men enligt min uppfattning är det tyvärr långt mellan doktrin och verklighet.

Varför blir det sådana konvulsioner när någon lyfter frågan om vi kan hantera ett väpnat angrepp ”inom den tidsperiod som omfattas av ett försvarsbeslut”, d v s i ett relativt sett kort perspektiv? Svaret är enligt min uppfattning att i den politiska beslutsfattningen vill man inte gå längre än att ge allmänna långsiktiga riktlinjer men bara vara tydlig om ekonomiska kortsiktiga ramar. Försvaret har anpassat sig och godtar ”spelordningen”. Att vi inte kommer att leva upp till de krävande militärstrategiska slutsatserna lämnas utan åtgärd och utan protest. Alla är dock rörande överens om att på lång sikt är målsättningen att vara i balans mellan behov och resurser. Men det får tydligen kommande försvarsbeslut ta tag i! Så har tyvärr ofta varit fallet också i tidigare perioder när krav på förstärkningar av försvarsförmågan aktualiserats.

Om kriget kommer imorgon får nuvarande organisation ta konsekvenserna. Det blir då bl a den nye arméchefens ansvar.

 
Författaren är viceamiral, f d stf ÖB, och Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidigare Styresman

Noter

[1] Jag har medvetet valt att i detta inlägg inte hänga upp framställningen på en semantisk och exakt analys av andras ordval – andemeningen är tydlig nog.
[2] Huvuddelen av krigsförbanden (Fö2015/00953/MFI, bilaga sid 8, Beredskap)

Ny fas i det fortgående turkiska nationsbyggardramat

av Michael Sahlin

Ett redan spänt och polariserat läge i Nato-landet Turkiet accelererade medio juli in i ett nytt, oväntat och dramatiskt skede, en ny fas i det oavslutade turkiska stats- och nationsbyggarprojektet, eller processen. Först ett dramatiskt, om än till sist misslyckat, statskuppförsök som tog alla, inklusive den turkiska underrättelsetjänsten, på sängen, trots att man kunde ana ett samband med redan förberedda utrensningar av misstänkta anhängare av Hizmet-rörelsen och dess karismatiske ledare Fethullah Gulen. Sedan avslöjanden/påståenden om att kuppmakarna bestod av gulenister som under radarn i stor skala infiltrerat (även) den turkiska försvarsmakten, TSK. Sedan den skakade Erdogan-regimens massiva repressalieåtgärder, med massarresteringar och massavskedanden, en nu påskyndad revolution. President Erdogan må, tvärtemot kuppmakarnas intentioner, ha gått stärkt ur kuppkrisen, särskilt som även den politiska oppositionen så tydligt ställde upp på den trots allt folkvalda regimens sida och därför nu har svårt att artikulera kritik mot undantagstillstånd och ”revolutionära” tvångsåtgärder, men kvarstående frågetecken kring dramaförlopp och framtidsutsikter pekar däremot på ett försvagat, ytterligare instabilt Turkiet. Än en gång drabbas det stolta TSK, hårt pressat också av krigen mot PKK, IS, mm, av åderlåtning och demoralisering. Just nu handlar det om en påstådd slutuppgörelse mellan två grenar av framväxande turkisk sunni-islam, Erdogan/AKP versus den hemliga Gulen-rörelsen, men detta berör trots allt bara en del av Turkiets totala uppsättning av politiska, religiösa och etniska konfliktytor; dessa andra konflikter kan också komma att intensifieras till följd av den inom-sunnitiska hegemonikampens nu våldsamma konvulsioner. Läget i Turkiet, som följs av en bekymrad omvärld, präglas nu av en informationsstrid av existentiell betydelse mellan olika berättelser. För demokrati och rättsstat inger utvecklingen starkt bekymmer. Frihetsinskränkande åtgärder som nu presenteras som blott tillfälliga kan befaras bli långlivade. Det turkiska projektet har inte landat.

Det tar visst aldrig slut. Ständigt nya, dramatiska rubriker om utvecklingen i Turkiet

Det gäller att hänga på, sammanbitet, inte släppa blicken, för den som har att försöka följa och förstå vad som händer. Det hjälper en aning om man har möjlighet att se de större linjerna, de som framskymtar om man har följt utvecklingen i decennier. Det hjälper en att se att det turkiska nationsbyggarprojektet, det som den visionäre men hårdföre Ataturk inledde på 20-talet efter det första världskrigets ragnarrök, det som ännu långt ifrån är fullbordat. Turkiet har, till följd av historia och geografi, inte landat ännu. Icke desto mindre talas i dessa tider mer än tidigare om Turkiets strategiska betydelse: det handlar om kampen mot IS och hanteringen av de syriska och irakiska kriserna, det handlar om det europeiska flyktinghanteringstraumat, det handlar om Turkiets läge som transitland för vår tids stora flöden, migration, energi, jihadism, narkotika, det handlar om Turkiets roll som Nato-allierad Svarta havsmakt och innehavare av de strategiska sunden. Det handlar, eller handlade, också om Turkiet som samhällsmodell, beviset för att liberal demokrati och islamskhet går att förena.

Traditionen med militärinterventioner

Den turkiska militären, numera med Nato:s näst största krigsmakt, har känt sig ha översynsansvaret för genomförandet av Ataturks visionära stats- och nationsbyggarprojekt, detta särskilt från och med den tid efter det andra världskriget då det blev politiskt naturligt och nödvändigt, inte minst med hänsyn till Nato-medlemskapet, att öppna för ett flerpartisystem och en konstitution byggd på parlamentarism. Men redan 1960 hade militären fått nog, och störtade (och hängde) den dåvarande, starkt kontroversiella premiärministern Adnan Menderes. 1971 var det dags igen, och sedan igen 1980. Käbblande politiker (Demirel, Ecevit m fl) hade inte förmått förebygga en våldsspiral med regelrätt gatukrig mellan den kalla krigstidens höger- och vänsterextremister, och militärledningen valde efter inledande tvekan att själv införa en flerårig militärdiktatur som med stor hårdhet genomdrev en slags stabilitet, och en auktoritär författning på ”kemalistisk” grund som i sina grunddrag gäller än idag. Hårdheten då gav upphov till både kurdisk separatism (PKK, 1984) och  islamistisk radikalisering. 90-talet innebar både framväxten av ett allt starkare islamistiskt parti, det som då hette Refah-partiet och vars ledare t o m nådde premiärministerposten (1996), och ett allt smutsigare krig mellan PKK och den turkiska statens olika väpnade aktörer. Och ständig, till synes olöslig, parlamentarisk instabilitet. 1997 hade militären (igen) fått nog och genomförde då det som har kallats ”The post-modern coup”, då man tvingade bort regeringen Erbakan/Ciller men i övrigt avstod från fysisk inblandning.

År 2007 var det dags igen. Då hade Refah-partiets reformerade efterträdare, AKP, nu under ledning av Erbakan-lärjungen Erdogan, efter jordskredssegrar i valen flyttat fram sina islamistiska positioner efter de inledande regeringsårens försiktiga konsolideringssteg, och Erdogan hade bestämt sig för att lansera sin partigrundarkollega Abdullah Gul som president, republikens och kemalismens högsta prestigepost – en medveten ”provokation” (genom att fru Gul stolt och trotsigt bar slöja) som föranledde generalitetet att protestera i ett berömt memorandum som dock utmanövrerades genom en djärv folkomröstning som i sin tur stärkte Erdogan och banade vägen för de krafttag mot militären som manifesterades i de stora rättegångarna (”Ergenokon” resp ”Bayloz”). Till sin hjälp i uppgörelserna med de kemalistiska och sekularistiska krafterna, militära och civila, hade AKP/Erdogan en islamistisk rörelse med egen islamsk identitet, en slags orden vid namn (bl a) Hizmet som leddes av en I USA boende predikant vid namn Fethullah Gulen, en orden vars välutbildade medlemmar sedan rätt länge hade ” infiltrerat” viktiga delar av den turkiska statsförvaltningen.

Med den gemensamma striden mot kemalismen bedömd som en ”mission accomplished” började dock detta inom-sunnimuslimska partnerskap att surna steg för steg och glida över i öppen konflikt – en etablerad statsmakt mot en diffus fiende i ett hemligt, växande brödraskap med oklara mål och obskyra metoder. Alltsedan den stora korruptionsskandalen 2013, då domare , åklagare och poliser, tillika sedermera påstådda Hizmet-medlemmar, företog razzior som hotade både AK-partister och dåvarande premiärministern, har den förhärskande och styrande regimberättelsen varit att det i själva verket rörde sig om ett statskuppsförsök av sammansvurna gulenister som kommit att utgöra en konkurrerande stat i staten, varefter har följt en lång och omfattande serie utrensningar inom olika samhällssektorer, med successivt skärpt anklagelseretorik:  gulenisterna är i själva verket terrorister, som sådana jämförbara med PKK (i Turkiet och Syrien) och IS. Ty åtföljande underminering av bilden av Turkiet som västlig rättstat och liberal demokrati har tärt på relationen med Turkiets västliga allierade, och vänner.

Hizmet-infiltration även inom försvarsmakten? Tankar om det otänkbara

Men i takt med Erdogan-regimens intensifierade förföljelse av misstänkta gulenister inom olika delar av samhälle och statsförvaltning har frågor naturligtvis uppstått om hur det står till med eventuell Hizmet-infiltration även av den traditionellt sekulära, eller kemalistiska försvarsmakten, en känslig fråga både med tanke på Gulen-rörelsens roll inför och under rättegångarna mot hundratals höga militärer den gången och med tanke på behovet av borgfred mellan regim och militärledning med anledning av den stormiga utrikes- och säkerhetspolitiska situationen i Mellanöstern och de egna krigen mot PKK och IS. Vem styr vem, kunde en del analytiker formulera som problematisk fråga, militärledningen, Erdogan eller tvärtom? Svaret tycktes inte självklart. Och tanken att det traditionellt västorienterade och sekulära TSK, numera tydligt inlemmat i västliga säkerhetsstrukturer, som Nato, skulle vara infiltrerat av en hemlig sunnimuslimsk sekt, därtill i konflikt med en islamskt präglad folkvald regim, kunde tänkas vara en tanke om det otänkbara. En ”pakistanisering” av turkiska TSK!?

En väsentlig omständighet här har att göra med senaste års utveckling: AK-partiets och, framför allt, dess dominante ledares maktkonsolidering steg-för-steg, med kontroll etablerad över parlament, statsförvaltning, rättsväsende, utbildningssystem, media, affärsliv, o s v, ett enmansvälde utan ”checks and balances” där endast militärmakten kunde synas återstå som en aktör med kapacitet att inskrida för att bromsa och kursändra (om nu inte Hizmet-rörelsen ska inräknas…)

En annan, parallell, tanke om det otänkbara: hur hållfast är teorin/prognosen om att eran av militära interventioner i den turkiska politiken definitivt är över, eran med åren 1960, 1971, 1980, 1997 och (möjligen) 2007 som de regelbundet återkommande hållpunkterna, en gång per drygt ett decennium. När detta skrivs vet alla att denna era bevisligen inte är över, men innan det skedde var ju den etablerade, statsvetenskapligt utforskade, sanningen att militärkupper i dagens Turkiet är just otänkbara. Skälen: att spåren från tidigare militärinterventioner förskräcker, att den turkiska försvarsmakten numera är starkt integrerad i västliga strukturer, att toleransen åtminstone i västvärlden för militärkupp och militärregimer är ytterst begränsad (undantag Al- Sisi i Egypten?), att samhällsutvecklingen, inklusive internet och sociala medier, gör det rent tekniskt svårt för kuppmakare att balansera behoven av sekretess och behoven av noggranna förberedelser, att den politiska kulturen numera är sådan att en kupp skulle mötas med massivt folkligt motstånd, och att Erdogan-regimen ju hårt tjudrat TSK, med hjälp av gulenisterna (sic!).

Givet dessa två parallella tankar om det otänkbara – att försvarsmakten, traditionellt västorienterad och sekulär, kunde tänkas ha infiltrerats av en sunniislamsk sekt och att eran med militärkupper  trots allt inte skulle vara över – kom det naturligtvis som en chock när det visade sig att en kupp – eller ett kuppförsök – faktiskt hade inträffat, och att (som det nu hävdas av den skrämda och upphetsade regimen) att det handlade om en gulenistisk fraktion inom militären, inte TSK som helhet, ”in the chain of command”. Kuppförsöket, märkligt på många sätt, syntes alltså bekräfta både att kupper faktiskt var möjliga och att försvarsmakten faktiskt hade infiltrerats av gulenister, eventuellt i maskopi med mer traditionellt kemalistiska kretsar – i så fall trots all harm över gulenisternas ansvar för skåderättegångarna för 6-7 år sedan, i så fall en följd av att ett gemensamt ogillande av Erdogan-regimen i dagens miljö vägt tyngre än de uppslitande minnena av ”Ergenokon”- och ”Bayloz”-rättegångarna, de som regimen numera skyller på förrädiska gulenistiska krafter.

Det märkliga kuppförsöket

Hur som helst var det naturligtvis chockartat för allmänheten att se en tredjedel av Turkiets generaler och amiraler arresteras som gulenister och kuppmedansvariga, liksom en mängd andra i känsliga, maktnära positioner, därtill att kuppförsöket genomfördes så anmärkningsvärt våldsamt, därtill och inte minst att denna avancerade (påstådda) infiltration och kupplanering på bred front och hög nivå hade kunnat fortgå utan upptäckt av turkiska underrättelsetjänsten MIT, trots all hittillsvarande gulenisthäxjakt inom andra sektorer och vaksamhet även på motsvarigheter inom TSK. En annan märklig omständighet: att kuppförsöket misslyckades, efter att det stått och vägt under den våldsamma och dramatiska natten – det har inte hänt förut i den turkiska traditionen med militärinterventioner. Och även detta: att politik och samhälle i sin helhet, inklusive den politiska oppositionen (inklusive det stängnings- och åtalshotade pro-kurdiska HDP) denna gång markerade och manifesterade motstånd.

Så det hela är märkligt och inrymmer en massa frågor och frågetecken, vidöppet för allehanda spekulationer och konspirationsteorier. Även efterspelet handlar om ett informationskrig mellan olika berättelser. I mer oberoende analyser, de som dagligen rullar fram nya delberättelser, framkommer dock ett samband mellan kuppförsöket och faktum att regimen länge och omsorgsfullt planerat för utrensningar av misstänkta gulenister även inom försvarsmakten, att kupplaneringen motiverades av en strävan att förekomma just detta, att man länge men inte ända in i kaklet lyckades hemlighålla avsikter och planering, så att igångsättandet kom att präglas av improvisation och desperation, vilket i någon mån kan förklara vildheten i anslaget

Att Erdogan, på semester i Marmaris, och hans närmaste och lojala delar av TSK, och på gatorna utkallade folkmassor, lyckades vända det hela och stå rycken innebär rimligen katastrof och mardröm för alla aktiva och passiva deltagare i kuppförsöket: i stället för regimförändring resulterade kuppförsöket i ett kraftfullt stärkande av Erdogan-regimen. Och nu förestår den gruvliga hämnden. Darra månde alla de som känner sig vara, eller bli, föremål för hegemonens yxa och kvast. Och i omvärlden funderas som bäst över vad kuppförsöket, påståendena om massiv infiltration i TSK av en mot regimen konkurrerande sunnimuslimsk sekt (vars ledare till yttermera visso finns i USA och nu krävs utlämnas), och den synnerligen massiva motreaktion som regimen nu utvecklar, vad allt detta ska innebära, nu och senare, vad beträffar Turkiets utrikespolitiska agerande i olika riktningar. Medier är i dagarna fulla av tal och siffror på tusen och åter tusen arresterade eller avskedade av alla kategorier, utöver alla dessa generalspersoner. För liberaler i Turkiet, normalt ytterst Erdogan-kritiska, gäller det nu att hålla tand för tunga och anpassa sig. ”Dies irae”, vredens dag ,råder.

Hur den turkiska staten i sin normala verksamhet ska kunna hantera ett massivt bortfall av nyckelkompetens, civil som militär, till följd av alla arresteringar och avskedanden i det uppgivna syftet att med håven fånga in alla misstänkta gulenister (och några till, för säkerhets skull) är en fråga man med betydande fog kan ställa sig. En annan gäller alla konsekvenser för rättsstat, demokrati och parlamentarism som Erdogans ”revolution” kommer att medföra. Det proklamerade undantagstillståndet i tre månader och suspenderandet av Turkiets tillträde till MR-konventionen förklaras av apologeterna vara blott tillfälliga nödåtgärder, jämförbara med Frankrikes variant av ”the war on terror”, åtgärder, heter det, som ”endast gulenister behöver bekymra sig över”. Men alla vet att denna slags uttalanden alltid brukar användas för att legitimera extraordinära åtgärder, i en ”revolutionär” situation, med kraftig socio-politisk polarisering. Och alla som varit med vet hur nära till hands det är och blir att extraordinära åtgärder missbrukas, och förlängs; det heter att man jagar gulenister men i håven hamnar måhända alla som bedöms som eller misstänks vara motståndare till regimen – och då talar vi om en övergång från en auktoritär till en totalitär regim där alla som inte är aktiva lojalister betraktas och behandlas som potentiella terrorister. Alla vet att krypen på marken far illa när elefanter slåss.  En del analytiker jämför utrensningarnas Turkiet idag med Maos Kina när kulturrevolutionen skulle initieras respektive stoppas, eller Khomeinis Iran. Eller Hugo Chavez’ Venezuela.

Gulenister versus erdoganister (versus kemalister)

När man nu talar om en – av kuppförsöket legitimerad – utrensningsvåg och en närmast revolutionär situation med stor dynamik och dramatik, syftande till en total omvandling av i varje fall stat men möjligen också samhälle i Turkiet enligt den styrande hegemonens vision om ett ”nytt Turkiet”, inställer sig naturligtvis ett antal svåra frågor om Turkiets ideologiska och säkerhetspolitiska hemvist, identitet, Turkiet i spagat med ett ben i Mellanöstern och ett annat i Europa/Väst. Det turkiska Janus-huvudet ter sig mer än kanske någonsin svårbedömt. Här kan man dock vänta sig att när den värsta upphetsningen lagt sig så kommer företrädare för den turkiska staten att söka lugna och försäkra: någon betydande kursändring ligger inte i korten – och begära att bli trodda. Som framgick av Dov Zakheims artikel i dagarna finns farhågor om ett alltmer islamskt Turkiet, på glid sydösterut.

Erdogan-regimen företar alltså nu en massiv utrensningskampanj mot dem man stämplar som gulenister; kvasten går och i håven hamnar till sist kanske 100 000 universitetslärare, byråkrater, militärer, journalister, o s v, o s v, alla stämplade som (misstänkta) gulenister och kuppsympatisörer, och regimmotståndare. Det handlar alltså, just nu, väsentligen om en konflikt mellan två grenar av turkisk sunni-islam. Religiöst och ideologiskt är det inte lätt, uppenbarligen inte för någon, att urskilja skillnaden mellan dessa riktningar, alltså utöver maktkampen som sådan, ”a turning point in a yearslong struggle for control of the Turkish state”, som New York Times analytiker uttryckte det i dagarna. Tills för någon tid sedan framtonade en bild av Hizmet som en modern,moderniseringsinriktad och mild form av sufi-islam utan tydliga politiska mål som skulle skilja dem från AKP:s variant. Nyanser finns: synen på kurdfrågan, på Israel, ytterligare ett och annat. Men ingen tydlig skillnad. Nu, i upphetsningen efter kuppförsöket, talas även i liberala medier mer om ”the dark side of Hizmet”, en orden med apokalyptiska, globala världserövrarplaner. Sanningen kommer väl hur som helst att drunkna i politiseringens strömvirvlar. Men faktum tycks vara att den messianska gestalten Fethullah Gulen har hundratusentals anhängare i Turkiet (medan Erdogan och hans AKP för sin del i val stöds av c.a hälften av valmanskåren, någonstans mellan 20 och 24 miljoner turkar, motsvarande mellan 43 och 49 %. Alltså cirka hälften).

Det betyder att om team Erdogan nu ska omvandla Turkiet genom att utrensa alla gulenister från stat och samhälle och därvid – för denna sak skull – upphäva demokrati och rättsstat och alienera västvärlden så bör man inte glömma att detta rör sig om blott en av flera, många, konfliktdimensioner i turkiskt samhälle och politik, en uppgörelse inom det framväxande turkiska sunni-islam. Man får alltså inte glömma att det finns en annan ”fault line” som heter sunni-versus alevi, dvs de kanske 15 miljoner människor som tillhör ”sekten” Alevi vars medlemmar inte bär slöja och inte går till moskéer, m fl skiljaktligheter. Ska inte bara gulenister utan också alevi-medlemmar nu utrensas också, när det ändå hålls på och kuppförsöket gav möjligheten?  Och så förstås de etniska skiljelinjerna/konfliktdimensionerna, främst den turkisk-kurdiska,  nu anmärkningsvärt nog helt i skuggan av den inom-sunnitiska uppgörelsen, trots pågående krig med PKK. Och IS. Och det vore oklokt att glömma att bara för tre år sedan såg konfliktmönstret helt annorlunda – under Gezi Park-demonstrationerna handlade det om miljoner mestadels unga turkar i de stora städerna som revolterade mot Erdogans person och regim, med miljö- och livsstilsfrågor som tematiskt fokus.

Den stora risken nu är att urskiljningslösheten i den inom-sunnitiska uppgörelsen, först det vildsinta och desperata kuppförsöket och därefter den massiva hämndkampanjen, väsentligen kommer att verka fördjupande också av de övriga klyftor i den turkiska samhällskroppen som väntat på en överbryggande lösning ända sedan starten på det moderna turkiska statsexperimentet. Det gäller för regimer som gäller för kuppmakare: ju mer hårda tag, desto mer motstånd, ju mer du får dina hängivna anhängare att jubla, desto mer riskerar du att uppväcka hat och revanschlystnad på andra sidan skranket. Att söndra och härska – det var väl Pompejus som myntade begreppet? – fungerar bara länge. I detta antyds att om Erdogan-regimen nu säger sig ämna utrensa alla gulenister i armé, stat och samhälle, och tillse att en upprepning av kuppförsöket omintetgörs för evärderlig tid, och därför tar till storsläggan (”Bayloz” på turkiska!), så finns ju den uppenbara risken att våld föder motvåld, att kupp föder motkupp som föder motkupp.  Det är bevisligen svårt att pressa tillbaka anden i flaskan.

Det förda resonemanget söker alltså utveckla det inledande påståendet om att det turkiska stats- och nationsbyggarprojektet ännu långt ifrån har landat. Det förblir oklart vad som är tes, vad som är antites och vad som till sist blir syntesen.

Kuppförsöket visade att missnöjet inom försvarsmakten var minst så utbrett och akut (och komplext) som en del befarat under några år. När nu motståndet ska rullas upp, också med hjälp av uppskrämda angiverier och frampressade bekännelser, blir frågan onekligen vad som ska hända med Turkiets stolta försvarsmakt. Är landets ”ÖB”, generalen Hulasi Akar, han som under pistolhot av sin adjutant flera timmar den dramatiska natten hölls som gisslan och som vägrade skriva på kuppdeklarationen, verkligen beredd att själv medverka i en juridiskt kanske tveksam anklagelseprocess mot mängder av nära kollegor, tror han sig veta att det är sant det som sägs om infiltration och politiskt frimureri, vet hur många kollegor det kan röra sig om, vet han att flertalet av de i TSK som inte medverkade i kuppförsöket, d v s flertalet militärer, tolererar ytterligare förödmjukelser, ytterligare imageförluster, ytterligare internationell prestigeförlust, ytterligare kompetensåderlåtning? Litar han på sina soldater, litar de på honom? Likt (men mer än) alla andra överbefälhavare har Akar en svår balansgång att vandra: trovärdighet och förtroende i förhållande till den politiska makten versus trovärdighet/förtroende inom den egna kåren. Och inom Nato.

För att försöka sammanfatta:

Den dramatiska och konfliktfyllda utvecklingen i Turkiet, utrikes- som inrikespolitiskt, har nu hamnat i ett crescendo av action-reaction: det våldsamma och även för den turkiska säkerhetstjänsten kuppförsöket överraskande kuppförsöket och nu igångsatta utrensningsoperationer har nu skapat en ytterligare tillspetsad instabilitet som det uppenbarligen är ytterst vanskligt för omvärlden, särskilt västvärlden, att förhålla sig till. För USA handlar det både om konsekvenserna för den prioriterade kampen mot IS och den bilaterala känsligheten kring det turkiska, nu ultimativa, kravet på utvisning och lagföring av Hizmet-ledaren Fethullah Gulen, för EU gäller bekymren främst den fortsatta hanteringen av flyktingkrisen och det redan inledningsvis starkt kontroversiella migrationsavtalet, inklusive frågorna om terrorlagstiftningen och möjligheterna att beteckna undantagstillståndets Turkiet som ett ”säkert land”.

Det kommer att bli svårt, och ta tid, för den turkiska försvarsmakten, redan hårt pressad av krigen mot PKK och IS och beredskapsbehovet i förhållande till alternativa utvecklingar i Syrien och Irak, att återhämta sig efter kuppchocken och efterföljande utrensningar: under förutsättningen att Gulen-infiltration inte enbart eller främst är ett regimpåhitt för att legitimera pågående utrensningar av element som bedöms tveksamt lojala till sittande regim och hegemon kan man se fram mot en utdragen process av moralsänkande ovisshet – vem är vem ibland oss? Exakt hur många ibland oss har i själva verket hemligen gått över skranket och föredrar att vara lojala mot Ledaren Gulen snarare än Ledaren Erdogan? Hur många ibland oss kommer att utrensas, idag, i morgon eller nästa år? Var står försvarsledningen? Vilken är dagstemperaturen när det gäller lojalitetsfördelningen mellan kemalism, gulenism och erdoganism inom den värnpliktsbaserade, pressade försvarsmakten? Hur stora är riskerna för ytterligare konvulsioner?  Tillgängliga, alternativa utvecklings- och utfallsförlopp torde inge stor olust. Vad mer döljer sig under radarn?

För Erdogan och hans regim handlar det, oavsett sanningshalten i det som nu upphetsat påstås, om att bedöma om det är försvarsmakten TSK, som institution, eller gulenismen inom respektive utanför TSK som utgör den stora utmaningen mot partiets och presidentens anspråk på absolut, oinskränkt makt över ”The new Turkey”. Kommande rättegångar kommer att bli traumatiska.

Fortsatt handlar det om en kamp mellan olika berättelser, där regimens berättelse berättar om en existentiellt nödvändig, apokalyptisk slutkamp mot en inre fiende med diffusa yttre stödtrupper, en kamp som måste vinnas om Erdogan-ledd turkisk frihet och storhet skall kunna förverkligas. Andra berättelser finns, men kan få svårt att nå ut och vinna gehör. Och fler fiender finns som sagt.

Det handlar hursomhelst om en ny, turbulent fas i den långvariga, förvisso oavslutade, turkiska stats- och nationsbyggarprocessen. Syntesen, landningen, tycks avlägsen. Utmaningen i processen, eller projektet, fortsätter att handla om hur man ska kunna förena demokrati, stabilitet, välfärdsutveckling och islamskhet/islamism i ett delat, sprickfyllt land som ligger där det ligger – och vars öde och vägval därför är av stor, växande betydelse för en undrande och oroad omvärld, särskilt för Washington och Bryssel.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Sveriges Brexit-paradox

av Albin Aronsson

Om Storbritannien väljer att lämna EU kan effekten på sikt paradoxalt bli att Sveriges säkerhet stärks. Detta eftersom Nato troligen kommer att stärkas av Brexit, EU försvagas och att Sverige i stort blir tvunget att söka medlemskap i försvarsalliansen.

De senaste veckorna har de alarmerande artiklarna om hur negativt Brexit är för Europa och Sverige florerat rikligt i debatten. Om Storbritannien slutligen väljer att åberopa EUs artikel 50 och förhandla sig ut kommer självklart Europa att påverkas, negativt men kanske också positivt. Storbritanniens betydelse för global säkerhets- och försvarspolitik är dock oavsett Brexit betydande och landets åtagande gentemot Nato har inte ifrågasatts. Försvarsalliansen kommer istället troligen bli det enda forumet för seriösa säkerhetspolitiska överläggningar och Sverige kommer då att bli än mer beroende av en allians man inte är medlem i. Det finns tre huvudsakliga skäl till att Brexit på sikt kommer att göra ett svenskt Nato-medlemskap oundvikligt och därmed stärkande för Sveriges säkerhet.

För det första är Storbritannien en oerhört stark enskild aktör inom området säkerhets- och försvarspolitik och detta kommer knappast att förändras märkbart med landets sorti från EU. Sedan 2010 har visserligen regeringen skurit kraftigt i försvarsbudgeten men i och med 2015 års försvarsbeslut har man påbörjat ett viktig återtag avseende kapacitet. Beslutet innebär bland annat nya fartyg, nya stridsflygplan och lovad finansiering av den nukleära avskräckningskapaciteten.

Landet har en mycket stark relation till USA och den kommer inte att förändras avsevärt med Brexit. Även om Obama uttalat sig kritisk till Brexit påtalade han inför Natos Warszawa-möte att den ”speciella relationen” mellan de två allierade fortsatt kommer att vara helt central. USA och Storbritannien är båda medlemmar i Nato och därför blir det av yttersta vikt för andra stater (bland annat Sverige) att samarbeta inom den organisation som båda stormakterna är medlemmar av.

Ofta förbisedd men av central betydelse är Storbritanniens starka strategiska kultur. Den bygger till stor del på en oförskönad världsbild och insikten att hård makt, trots utopiska uttalanden från andra håll, fortsatt bestämmer när det kommer till kärnan av makt och inflytande. Denna strategiska kultur härstammar från landets storhetstid som imperium och märks fortfarande i diskussioner med tunga företrädare och tänkare inom landets säkerhetspolitiska elit. Man är helt enkelt bra på strategisk policy planering.

Risken för en uppbrytning av Storbritannien är också överskattad. På grund av det kraftiga raset i oljepriset de senaste åren är prospekten för Skottland att bli självständigt och fortsatt rikt mindre lockande.

EU blir däremot fullständigt vingklippt säkerhetspolitiskt med Storbritanniens sorti ut ur unionen. Landet kommer dock enskilt att fortsatt vara en aktör av fundamental betydelse för Europa och Sveriges säkerhet. Forumet inom vilket landet tar med sig denna styrka, kunskap och kontakter kommer dock att vara Nato och inte EU. Men i Nato är Sverige inte medlemmar.

För det andra har Sverige ett starkt och nära bilateralt samarbete med Storbritannien avseende försvars- och säkerhetspolitik. Samarbetet har fluktuerat genom århundradena men de senaste årens radikalt försämrade säkerhetsläge i Europa och globalt har accentuerat dess betydelse. Genom den populärt kallade ”Hultqvist-doktrinen” har Sverige sökt fördjupat bilateralt samarbete med de båda stormakterna USA och Storbritannien i förhoppningen att detta kan ersätta ett medlemskap i Nato. Det senaste undertecknade dokumentet berörde över 50 områden inom vilka Sverige och Storbritannien ämnar fördjupa samarbetet, exempelvis aktiviteter för att stärka interoperabilitet och allmän försvarsutveckling (ospecificerat offentligt).

För det tredje kommer Nato och, som forskaren Malena Britz vid försvarshögskolan förutsett, den transatlantiska säkerhetsrelationen förstärkas. Detta kommer att ske på bekostnad av en svagare gemensam försvars- och säkerhetspolitik (CSDP).

Storbritannien kommer, som en kompensation för Brexit, att öka sitt åtagande till Nato. Alliansen utgör redan ”grundvalen” för landets säkerhetspolitik och allt eftersom man inte behöver skicka officerare och civila till EU kommer man att kunna fokusera helhjärtat på Nato.

Sverige har baserat sin säkerhetspolitik på EU sedan man avskaffade neutraliteten 1995. Vi har genom åren investerat mycket i samarbetet och hyst särskilt höga förhoppningar om en förstärkning av unionens försvars- och säkerhetspolitik. Det har framförallt varit mer politiskt bekvämt och genomförbart att satsa på EU än alternativet. Men EU kommer att försvagas ordentligt av att dess militärt sett starkaste medlem lämnar samarbetet. När EU inte längre är lika viktig som tidigare inom området försvar och säkerhet kommer Natos betydelse för Sverige naturligen att öka.

Sverige kommer alltså att bli mer beroende av en allians (Nato) man inte är medlem i. Inte undra på att Peter Hultqvist svettades när han nämnde Brexit i samband med omröstningen av värdlandsavtalet mellan Sveriges och Nato.

Brexit medför nämligen på sikt att den säkerhetspolitik som Sverige fört sedan 1995 blir helt ohållbar. Trovärdigheten av EUs artikel 42.7 (solidaritetsklausulen) kommer att undergrävas än mer med konsekvensen att hela konstruktionen blir ett luftslott.

Det kommer troligen bli oundvikligt för Sverige att söka medlemskap i Nato med Storbritanniens sorti från EU och CSDP. Socialdemokraternas utopiska drömmar kommer att krackelera.

Men det skulle inte vara särskilt negativt. Det skulle istället vara direkt uppfriskande om Sverige tvingades lämna sina försök till verklighetsflykt och ”slutet på historien” lösningar.

Ett medlemskap i Nato skulle kraftigt gynna Sveriges säkerhet på sikt. Brexit utgör därmed en paradox avseende betydelsen för svensk utrikespolitik.

 
Författaren är statsvetare och har tidigare arbetat med europeisk säkerhetspolitik på Atlantic Council i Washington, DC. 2016 deltar han i tankesmedjan Frivärlds Utrikesakademi

”Att rösta fritt är stort, men rösta rätt är större”

Om folkomröstningar och den liberala (representativa) demokratin – BREXIT, m m.

av Michael Sahlin

BREXIT-omröstningen diskuteras nu på stor internationell bredd när det gäller olika konsekvenser och risker, också av säkerhetspolitisk art och också för svenskt vidkommande, förutom en mängd frågor rörande EU:s framtid under det samlade trycket av ekonomiska, migrations­politiska, institutionella och säkerhets­politiska utmaningar. Men det handlar också och inte minst om folkomröstnings­mekanismen som sådan, som tillgång, utmaning och problem för den liberals­demokratiska samhälls­ordningen som i den moderna världen vilar på tilltro till den representativa demokratin. Det finns ett problematiskt samband mellan missnöjes­fiskande populism, från höger som från vänster, och fenomenet folkomröstningar, tänkt som ett komplement i vissa frågor till det representativa styrelseskickets normala funktionssätt, men i krisatmosfär understundom betraktat som ett alternativ – och ett pedagogiskt dilemma för den liberala demokratin. Mot varandra står två synsätt: å ena sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att underkasta den en folkomröstning (för att i särskild ordning säkerställa legitimitet), å andra sidan att ju viktigare en fråga desto angelägnare att tvärtom undvika – eller motstå krav på – att den måste avgöras genom folkomröstning. För liberala demokrater innebär detta ett dilemma, en ambivalens, en utmaning. Dessa frågor inrymmer viktiga aspekter på den liberala demokratins globala – och europeiska – kris.


Det finns i tider som dessa  goda skäl att reflektera över temat folkomröstningar, den demokratiska metod som det är vanligt numera, också på regeringsnivå i Sverige, att ”tycka illa om” – som Margot Wallström uttryckte det.

Författningsvarianter

Folkomröstnings­instrumentet, den ”direkta” demokratin enligt idealtypisk modell med anor från det antika Aten när det begav sig, finns med som en slags sten i skon, mer eller mindre tydligt förankrat i de olika länder­nas/demokratiernas författningar, som reservutgång i komplicerade lägen, ofta genom en författningsstadgad möjlighet för en viss befolkningsandel att kunna kräva, efter en framgångsrik namninsamling, om denna andel inte finner att de vanliga representativa procedurerna räcker till för att garantera legitima (eller ”rätta”) beslut.  I andra fall kan det te sig bekvämt för de etablerade partierna, eller ett dominerande parti, att antingen hota med att föra en fråga till folkomröstning, eller komma överens om att föra en extraordinär fråga som förefaller svår att lösa ut inom ramen för etablerade partistrukturer/skiljelinjer till ”folket” i en folkomröstning, ibland som alternativ till att utlysa nyval som metod att dyrka upp låsningar. Mängder av varianter och exempel finns, som bekant även i den svenska politiska 1900-talshistorien. Den liberala demokratin uppvisar en fundamental ambivalens, och svaghet, i frågan om folkomröstningar.

En aspekt på detta gäller om folkomröstningar, författningsstadgat eller i politisk praxis, skall vara beslutande eller rådgivande. Som vi vet, också från den svenska historien, finns här en dragkamp mellan formellt och reellt; den som riskerar en låt vara (endast) rådgivande folkomröstning inser att den bärande legitimiteten skadas om något annat än folkomrösts­nings­resultatet blir det beslut som ändå fattas i de sedvanliga representativa procedurerna. Därför är det vanligt att de politiska ledare som finner skäl att föra en fråga till folkomröstning förklarar att man kommer att rätta sig efter resultatet. Desto mer grannlaga då att med omsorg välja ut frågor som lämpar sig sådant risktagande (m a o mindre viktiga frågor där ”fel” folkligt beslut kan tolereras och hanteras) och att med noggrannhet tänka igenom hur frågan ska ställas, eller att ta risken även i en viktig fråga om man känner sig trygg och säker på att ”rätt” svar kommer att ges. Ordet ”risk” används här i syfte att problematisera. Historien, alltså också den svenska (högertrafiken, kärnkraften, valutaunionen, den aktuella debatten om eventuell folkomröstning om en eventuell svensk NATO-anslutning), vimlar av exempel på starkt bekymmersamma utfall av hot om folkomröstningar och (oväntade) folkomröstnings­resultat.

Ändå verkar det vara svårt, även efter de BREXIT-spår som tycks förskräcka och diskreditera, för den liberala. representativa demokratin att avstå från eller befria sig från folkomröstnings­institutet som reservutgång. Man kan vilja fundera över varför det är så. Funderingen kan börja med några erfarenheter från andra länder.

Folkomröstningar i internationell krishantering

Och man kan då påminna om att folkomröstningar också har en internationell dimension, en krishanterings­dimension.  Det i sin tur har att göra med att grundfrågan gäller vad som konstituerar legala och – bredare – legitima beslut. Ingen regim är immun mot legitimitetsproblemet – även auktoritära eller totalitära diktaturer måste göra en avvägning mellan legitimitet och repression när man kämpar för att behålla makten och för att genomdriva beslut, ju mindre legitimitet desto större behov av repression, ofta i en ond cirkel. Den som vågar riskera en folkomröstning, eller för den delen ett nyval, har i ena vågskålen chansen till förstärkt internationell  legitimitet och därmed makt internt, i den andra vågskålen den mer eller mindre påtagliga risken att chansningen misslyckas, att folket väljer ”fel”. Men för liberala demokratier – varom mer nedan – tillhör legitimitet och legitima beslut själva definitionen av samhällsmodellen. Därav känsligheten och sårbarheten för fenomenet folkomröstningar.

Härigenom blir folkomröstningar både ett (riskfyllt) instrument i det internationella samfundets krishante­ring/fredsbyggande och ett svårbemästrat problem. Det handlar om att ibland (exempelvis Sydsudan) ha en folkomröstning om en ny författning eller ett fredsfördrag som slutpunkten på en krävande fredsprocess, som morot respektive piska, i andra fall att misslyckas (som i fallen Slovenien och Kroatien) eller lyckas (Kosovo) motsätta sig att en folkomröstnings­kampanj får lov att störa en känslig fredsförhandling, syftande till kompromiss­överens­kommelse.  Det handlar här om ett dilemma av samma art som frågan om ansvarsutkrävande vs fred – att det för liberala demokrater kan vara svårt att hitta övertygande argument mot att folket tillfrågas eller att ansvar utkrävs – när det primära i rådande läge är att få till stånd en fredsuppgörelse.

Ett bra, självtupplevt, exempel  är Makedonien hösten 2004. Freds­processen, Ohrid Framework Agreement, hade just kommit fram till den svåra frågan om decentralisering och interetnisk ändring av kommuns­gränserna. En grupp oppositions­politiker, inklusive den nuvarande omstridde premiärministern Gruevski, hade hittat en passus i konstitutionen om att 50 000 namnunderskrifter skulle räcka för att kräva en folkomröstning i frågan. Sedan det konstaterats att erforderliga namnunderskrifter uppnåtts blev dilemmafrågan för det internationella samfundets representanter hur man skulle kunna, med bibehållen demokratisk trovärdighet, förhindra en folkomröstning som med enkel majoritet för att avvisa det aktuella lagförslaget garanterat skulle innebära havererad fredsprocess. Det räckte inte att argumentera för ett ”ja”, alla visste att om det erforderliga valdeltagandet (50% av valmanskåren) uppnåddes så skulle nej vinna och krisen vara ett faktum. Alltså fick IC-budskapet bli: ”rösta inte, avstå!”. Och det lyckades, bara 25% röstade, processen gick vidare, men det var ingen enkel pedagogik i freds­byggandets Makedonien.

Så frågan om folkomröstnings­institutets för- och nackdelar finns också på internationell nivå, i den utsträckning och så länge som liberals­demokratiska värderingar styr det internationella systemets gängse syn på begreppsparet legalitet-legitimitet, förstärkt måhända av den klassiska definitionen på hyckleri som lastens hyllning till dygden.

Men på nationella nivån finns, som exemplet Makedonien m fl visar, en mängd varianter i olika politiska kulturer av ambivalens till den liberala representativa demokratins tillräcklighet/otillräcklighet ur legitimitetssynpunkt, alternativt behov av komplement för säkerställande av legitimitet genom nationella, regionala och/eller lokala folkomrösts­ningar, oavsett det politiska spelet om instrumentets användning. Vissa författningar nämner knappt eller alls möjligheten, men kan tillkomma likväl genom politiska beslut. Andra stipulerar om enbart rådgivande folkomröstningar, men sådana kan som sagt i praktiken likväl ändå bli beslutande, om politikerna riskerar att i förväg binda sig för efterrättelse. Andra (typ Schweiz) grundas på en idévärld eller politisk kultur om den direkta demokratins omistlighet, genom bestämmelser som underlättar och tillråder folkomröstningar på olika nivåer (och som försvårar förändring). Andra åter har föreskrifter om kvalificerade majoriteter som erfordras för att ett parlament skall kunna utlysa en folkomröstning, i typfallet gällande författningsändringar – i t.ex. Turkiet stipuleras att det krävs 3/5 majoritet för att föra en författningsändring till (beslutande) folkomröstning, och 2/3 majoritet för att parlamentet självt skall kunna besluta.

En klassisk avvägning

Varianterna i författningsreglering eller politisk tradition/praxis – och det oavsett om det handlar om parlamentariska eller presidentiella modeller av liberal demokrati – ger uttryck för en klassisk avvägning mellan behovet av legitimitet och folkförankring i beslutsfattandet och behovet av fungerande regeringar och effektiv styrning, mellan förändrings­barhet och broms­mekanismer mot alltför snabba och ogenomtänkta förändringar.  Samma avvägning gäller förstås också för författnings­ändringar i stort, oavsett kopplingen till folkomröstnings­mekanismen, t ex att vi i Sverige har regeln om två parlamentsbeslut med mellanliggande val.

Nu dags för ett stålblankt Churchill-citat: ”Democracy is the worst form of government, except for all the others that have been tried from time to time”.

Det har ifrågasatts om Churchill sade precis så, men vad han uppenbart menade var att den västerländska liberala demokratin visserligen har en massa skavanker och problem men att alla andra prövade modeller, auktoritära eller totalitära regimer/system i allehanda varianter, eller drömmar om  ”demokratisk socialism” (där folket styr politiken och politiken genomsyrar folk och samhälle, enligt idealet) visat sig vara sämre, om alls fungerande. Eller för den delen moderna varianter av s k ”majoritas­rianism” där segrar i demokratiska val  föder anspråk på obegränsad maktutövning, i förlängningen majoritets­diktatur.

När vi nu talar om den liberala demokratins (europeiska och) globala  kris och riskfyllda folkomröstningar i det perspektivet finns skäl att erinra om vad liberal demokrati som begrepp och ideal innebär – givet dess anspråk på att vara ett permanent och slutgiltigt svar på det universiella legitimitetsproblemet (även om ”historien inte nått sitt slut” a la Fukuyama).

Den liberala, representativa demokratin och dess kritiker

En grundbult i dagens värld och samhällen är huvudprincipen om ett representativt system, låt vara som vi sett med olika art och grad av kompletterande folkomröstnings­inslag, som tillgång respektive problem. Ett stabilt representativt system förutsätter ett fungerande, trovärdigt och i förhållande till de aktuella samhälls­förhållandena relevant partisystem som av folket (”folket”) uppfattas som rimligt representativt och rimligt kapabelt att leverera efterfrågade beslut, att folk upplever ett samband, en konsekvens, mellan den egna rösten i valet och den resulterande regeringsbildningen och den förda politiken. En annan konstituerande princip handlar om allmän acceptans av regeringsmaktens och politikens begränsning, att allt inte är politik utan att det är viltigt att det vid sidan av politiken finns en civil samhällelig och ekonomisk sfär som tillåts leva sitt eget liv. Tillsammans tänks dessa båda grundbultar garantera eller optimera värden som stabilitet, välstånds­utveckling och frihet, frihet i olika avseenden. Och för att övervaka skyddet för dessa friheter och motverka maktmissbruk, och manifestera regelstyrning snarare än politisk styrning, finns rättsstatsprincipen som likaledes konstituerande grundbult, och ett antal mekanismer för granskning av makten i dess olika former, vilket främst  förutsätter fria medier, fristående rättsvårdande myndigheter och yttrande- och församlingsfrihet.  Det komplicerade samspelet mellan de olika friheterna och kravet på politikens begränsning ligger till grund för samhörigheten mellan liberal demokrati och en mer eller mindre tydligt kapitalistisk ekonomisk ordning.

Det är dessa liberala värden som genom västvärldens och USA:s dominerande roll i globaliseringen  och FN:s tillkomst och framväxt som normerande faktor uppnått status som universella värden. Tills nu, när det tycks framväxa utmaningar från olika håll. Från vänsterhåll har ju kritiken alltid varit att den liberal-kapitalistiska ordningen skapar friheter för den ekonomiska oligarkin att bibehålla och fördjupa orättfärdiga ojämlikheter i samhället (därav visionerna om ”demokratisk socialism” som nödvändig färdväg till ett gott och rättvist samhälle, och realiteterna av sovjetisk eller maoistisk kommunism).  Från högerauktoritärt håll i olika delar av världen framförs att liberal demokrati, om än kanske önskvärt i  princip – apropå definitionen av hyckleri – inte låter sig förena med behovet av stabilitet och styrbarhet i mångdimensionellt komplexa utvecklingssamhällen. Och från dagsaktuellt högerpopulistisk håll framhålls bl a att den liberals­demokratiska samhällsmodellen i all sin ekonomism, materialism och marknadsgyckel saknar svar på grundläggande identitetsfrågor, i folkvandringstider som dessa.

Man kan alltså säga att de liberals­demokratiska systemen, på nationell och internationell nivå (exempelvis EU) nuförtiden sviktar under  det samlade trycket av  vänster- och högerkritik:  bristande ekonomisk och social rättvisa och oligarkivälde, instabilitet och oförmåga att leverera effektiva beslut, identitets- och värderingskris. Ännu fungerar de internationella institutionernas (FN, m fl) normgiv­nings­makt, men tendensen tycks vara inte bara minskande västliga möjligheter att ”exportera” sin unika lösning på legitimitetsproblemet utan också tendenser till ifrågasättande och underminering också på hemmaplan, i Europa (Le Pen, Orban, Brexit, mm) och USA (Trump).  Men också mer oberoende och vetenskapliga analytiker  pekar, nu som förr, på den liberala demokratins mycket speciella förutsättningar genom gynnsamma samhällsbetingelser och ryggtäckning av global amerikansk makt men samtidigt med karaktär av historiskt provisorium och socio-ekonomisk bräcklighet och politisk instabilitet, ett system på sikt oförmöget att harmonisera styrande och styrda.

Populism och folkomröstningar: misstro mot det representativa systemet

Det är här som problemet med folkomröstningar, nu senast dramatiskt manifesterat av BREXIT, kommer in.  Problemet ligger bl a i just detta om folkomröstningar börjar ses inte bara som ett komplement i den representativa liberala demokratins huvudfåras marginal utan snarare som ett alternativ, ett sätt att manifestera misstro mot och missnöje med själva det liberals­demokratiska representativa systemet. Och här kommer begreppet populism in på banan: konsten att med relevanta retoriska knep fånga upp och ge röst (och legitimitet) åt ”vanliga människors” känsla av vanmakt, övergivenhet och (som det heter på sociologiska) ”relativ deprivation”, att vara förfördelad part i relation till mer gynnade eller framgångsrika grupper, med ty åtföljande diffusa hat, ilska, misstro mot  etablissemang och samhällselit, de smarta och gynnade. Vänsterpopulismen vädjar till  människors klassbaserade missnöje, högerpopulismen  (i dagens verklighet på frammarsch) söker fånga upp  människors identitetsvilsenhet i folkvandringstider. Alltså olika svar till den vilsne och arge och hans fråga: vem ska jag vara arg på? Staten, etablisses­manget, eliten, de besuttna – eller invandrarna?

Populism hör alltså, närmast definitionsmässigt, ihop med misstro mot den representativa liberala demokratin. Populism uppstår och frodas i en krisatmosfär  där misstro mot den representativa demokratin har uppstått genom – som i dagens Europa och EU – samtidiga kriser av ekonomisk, migrationspolitisk, säkerhetspolitisk och institutionell art. Och populism och populister  verkar, definitionsmässigt för att ytterligare underblåsa detta missnöje och denna misstro. Krav på folkomröstningar är ett vanligt förekommande verktyg i detta.  Det skapar i sin tur ett svårt dilemma för liberala demokrater. Det är svårt för en demokrat att principiellt säga nej till ett förslag om att tillfråga ”folket”, för säkerhets skull, även om det kan befaras att tilltron till de representativa mekanismerna skulle skadas. Och det är svårt att avvisa argumentet att ju viktigare en fråga, desto angelägnare (av legitimitets- och förankringsskäl) att frågan underställs en folkomröstning. Och till saken hör ju, som nämnts, att idén om folkomröstningar i särskilda fall finns med i snart sagt alla liberala demokratiers författningar. Problemet är hur ”de särskilda fallen” ska definieras. Dessutom är det som bekant bekvämt för politiker, oavsett parlamentarism eller presidentiella system, att ha tillgång till möjligheten att tillgripa folkomröstning när intern partisplittring råder (jfr Brexit) eller när en fråga måste avgöras men grund saknas för att avgöra den på basis av de skiljelinjer som konstituerar det befintliga partisystemet. Eller när det handlar om en mer teknisk fråga som ter sig harmlös ur maktspelssynpunkt.

Problemet med folkomröstnings­institutet, särskilt i tider när av olika skäl populism (misstro mot det representativa systemet) grasserar, äri att både krav på och genomförande av folkomröstningar tenderar, definitionsmässigt,  att undergräva just den balans och legitimitet som den liberala demokratin försöker realisera. Detta åskådliggörs av argumentet ”ju viktigare fråga, desto angelägnare att denna frågas avgörande får ett slutligt test ur legitimitets- och folkförankrings­synpunkt i en folkomröstning”.  Det är som sagt svårt-till-omöjligt för en demokrat att avvisa detta argument, men konsekvenserna förskräcker likväl. Alla vet att en folkomröstnings­kampanj innebär polarisering och riskerar vulgarisering ,och alla inser därför att regeln i praktiken snarare borde vara att ”ju viktigare en fråga, desto olämpligare är det att underställa den en folkomröstning” – även om det kan vara svårt att säga detta rakt ut, ur demokratisk synpunkt. Som juristen, mm,  Thomas Thorild citeras säga om tänkandet (”att tänka fritt är stort men tänka rätt är större”) över aulaingången på Uppsala Universitet. så kan möjligen dilemmat uttryckas när det gäller elitens syn på folkets röst. Därav rubriken.

Klokt och/eller oklokt

Det följer av detta resonemang att det var oklokt av David Cameron att utlysa en folkomröstning om det som blev BREXIT. Han chansade maktpolitiskt på att folkomröstnings­hotet skulle ge kraft åt en omförhandling med EU om brittiska medlemskapsvillkor och därefter vind i seglen för en framgångsrik YES-kampanj.  Och tyst i klassen därefter inom Tories. Han drog en nästan unik nitlott med omfattande (men ännu ovissa)  ekonomiska och säkerhetspolitiska konsekvenser, för såväl Storbritannien som EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige.

Och det vore för Frankrike, EU och därbortom olyckligt om Marine Le Pen skulle komma i läge och få för sig att även i Frankrike utlysa en folkomröstning, om FREXIT. Kanske följt av ungrare, polacker och andra.  Och det är en stor fara för hela västvärlden i vid transatlantisk bemärkelse om närmaste år, med början i det amerikanska presidentvalet, ser en allmän tendens till upplösning av den hittillsvarande, efterkrigstida liberals­demokratiska ordningen.

I konsekvens med detta: det vore – är – olyckligt och oklokt att spela med folkomröstnings­kortet/hotet i den svenska NATO-debatten, alldeles bortsett från att BREXIT-chocken nu fått mången i ledande ställning att säga sig ”tycka illa om” folkomröstningar.

I summa:  mycket finns att säga och spekulera om säkerhetspolitiska följder av den brittiska folkomröstningen, men viktigast av allt är diskutera vad den utsäger om folkomröstningars vara eller inte vara. Författningsfrågor innehåller säkerhetspolitiskt sprängstoff.

 
Författaren är ambassadör, f d generaldirektör, fil dr och ledamot av KKrVA.

Kan Finland och Sverige räkna med en gratis middag vid Natos bord?

av Yrsa Grüne

 ”En kontinuerlig utveckling av det militära samarbetet med Nato är en av de viktigaste delfaktorerna för att Finland ska kunna upprätthålla och utveckla det nationella försvaret och kapaciteten att försvara sitt eget territorium. Finland fortsätter med sitt omfattande deltagande i Natos övningar och utbildningsverksamhet.”

Bland annat så står detta i Finlands regerings utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som gavs till riksdagen strax före midsommar och man kan utgå ifrån att regeringen inte kommer att avvika från den linjen.

Det är i högsta grad en politisk avsiktsförklaring. Svaren på hur Finland praktiskt har tänkt utveckla sitt försvar kommer senare i den försvarspolitiska redogörelsen. Den beräknas vara klar tidigast vid årsskiftet 2016-2017. Östersjöområdet har präglats av växlingar mellan försiktig optimism om en stabilare säkerhetssituation och oro för en ytterligare upptrappning. Detta enligt Finlands statsledning. Hur frågan hanteras i den kommande redogörelsen återstår att se.

Eftersom de tidigare utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen svällt ut med varje ny regering, har man redan tidigare övervägt en uppdelning likt den statsminister Juha Sipiläs regering tog in i sitt program när regeringen tillsattes för drygt ett år sedan. Indelningen har gjort det möjligt att behandla varje område mer utförligt. Den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen omfattar den här gången bara drygt trettio sidor.

Den röda tråden i redogörelsen handlar om att utveckla nätverken ytterligare och att stärka det territoriella försvaret: ”Finland måste med tanke på sin säkerhet noggrant bevaka den militära förmågan och de militära avsikterna hos aktörer som påverkar i synnerhet vår närmiljö.”

Geopolitiken har aldrig försvunnit från sättet att resonera men gör nu sitt återtåg också officiellt i Finlands regerings bedömning. Tydligare än förr erkänner man att omvärlden och närområdet har förändrats till det sämre. ”Den förändrade omvärlden för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik kännetecknas av snabba förändringar och oförutsägbarhet.”

För första gången får också det fördjupade samarbetet med Sverige, de övriga nordiska länderna och Förenta Staterna ett eget avsnitt. ”Försvarssamarbetet med Sverige har som främsta syfte att stärka säkerheten i Östersjön samt Finlands och Sveriges försvar”, heter det i redogörelsen, och man talar också om ett omfattande samarbete som ”främjas utifrån gemensamma intressen, utan några begränsningar”. I synnerhet det sistnämnda – utan några begränsningar – hör till det mest citerade när det gäller mediernas och forskarnas försök att bena ut vad det kunde betyda i praktiken.

Natoanhängarna har naturligtvis glatt sig åt att den så kallade ”optionen” finns kvar när det gäller ett eventuellt Natomedlemskap i framtiden. Jämfört med regeringen Katainens regering kan man också tolka formuleringen som att tröskeln för att ansöka om Natomedlemskap har sänkts: ”Finland bibehåller möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato och ger noggrant akt på förändringar i sin säkerhetsmiljö.”

Regeringen Sipilä har understrukit att den inte planerar lämna in en medlemsansökan men valde ändå att inte skriva in att en ansökan inte ens kommer att förberedas under den här regeringsperioden (som Katainens regering gjorde).

Natooptionen har tyvärr alltför ofta tolkats som en biljett in i Atlantalliansen. Det skärpta säkerhetsläget i Östersjöområdet har dämpat dylika förhoppningar. I dag tror de flesta att a) Nato inte skulle acceptera Finland under rådande förhållanden och b) att Finland ändå inte skulle kunna räkna med hjälp enligt artikel fem i Natostadgan vid en kris.

Inför Natos toppmöte i Warszawa kunde man notera en viss nervositet. Före de nordiska statsöverhuvudenas besök i Washington var man inte säker på att en inbjudan till Natomötet skulle droppa in. Osäkerheten förbyttes i öppen belåtenhet – kanske rentav stolthet – när det blev klart att Finland och Sverige som enda länder av Natos Enhanced Opportunities Programme (EOP) – det fördjupade partnerskapsprogrammet – fanns med på listan över inbjudna. Att president Sauli Niinistö och statsminister Stefan Löfven skulle sitta med vid middagsbordet höjde statusen ytterligare.

Man brukar tala om att det inte finns några gratisluncher. Frågan är om det finns några gratismiddagar inom Natokonceptet?

Finland och Sverige har aktivt agerat för att få ett uppgraderat partnerskapssamarbete med Nato och har nu fått vad de ville ha. Men hur är det med aktiviteten när det gäller förslag om hur man inom EOP kunde dra sitt strå till stacken när det gäller säkerheten? Med rättigheter följer också ansvar. Att Finland försvarar sitt territorium är en förpliktelse som gagnar Nato – men utgör ingenting nytt. Det finns dock en förståelse inom Nato för att Finland ogärna åtar sig andra förpliktelser. Vid en kris i närområdet vore det gamla territoriella försvarskonceptet en stor utmaning och man kan anta att det skärpta säkerhetsläget i närområdet har lyft konceptet till en ny nivå. Så kan man tolka formuleringen som gäller Finland avsikt att ”noggrant följa med”.

Regeringen kritiserades för att publicera redogörelsen en knapp vecka före Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskapet. Regeringen försvarade sig med att det ”alltid” finns någon deadline man borde beakta och att Finland måste kunna göra sina egna bedömningar oberoende av dem.

Men just när det gäller brexit kunde det ha varit bra att vänta. I redogörelsen talas det om Finlands vilja att stärka den militära förmåga inom EU. Med tanke på att en överväldigande majoritet av EU-länderna också är medlemmar i Nato är utsikterna inte särskilt ljusa, oberoende av vad Natos toppmöte kommer fram till.

Storbritannien är den starkaste transatlantiska militära länken och har varit den drivande kraften för att utveckla EU:s förmåga att ta hand om kriser i sitt eget område. Ett mer militärt starkt EU ter sig knappast särskilt attraktivt efter brexit, i synnerhet om det finns risk för dupliceringar. Saken diskuteras på toppmötet men chanserna för att stärka EU:s militära samarbete snarare har minskat än ökat efter brexit.

I den brittiska försvarskommitténs rapport (Russia: Implications for UK defence and security) finns det en formulering som pekar på att Nato internt måste komma överens om att artikel fem bör gälla eventuella nya medlemmar redan innan de har accepterats.

Möjligheten togs upp också i den bedömning som en expertgrupp gjorde på uppdrag av Finlands regering. Den betraktades dock som praktiskt ogenomförbar, eftersom folkomröstningar i Finland och Sverige om ett Natomedlemskap kunde resultera i ett nej.

Som situationen ser ut nu i Östersjöområdet skulle ett eventuellt förslag om dylika garantier med största sannolikhet falla på sin politiska omöjlighet och med hänsyn till Ryssland.

Det betyder att det militära samarbetet med Sverige växer i betydelse för Finland. Samtidigt sneglar man i Finland oroligt mot Stockholm, alla försäkrandes om motsatsen till trots. Oron för att Sverige ansöker om Natomedlemskap handlar inte om misstro mot den svenska regeringen – den oberäknelighet som nämns i redogörelsen tyder på att man i Finland mycket väl är medveten om att tvära kast kan ske.

Det är möjligt att det helt enkelt inte finns tid för att meddela om sina avsikter i god tid.

Ett sätt att försöka dämpa osäkerheten i närområdet är försöken till en dialog med Ryssland. Den vägen har Finland valt. Att det inte är lätt kunde tydligt utläsas av kroppsspråket när Finlands president Sauli Niinistö och Rysslands president Vladimir Putin höll sin presskonferens den 1 juli på Gullranda. Finland fattar naturligtvis sitt eget beslut, sade Putin med hänvisning till ett Natomedlemskap. Men det har sina konsekvenser, tillade han och slängde iväg en ballong med ett påstående om att det inte finns några ryska styrkor på 1500 kilometers avstånd från gränsen.

Dessa kilometrar började leva sitt eget liv i kommentarer och analyser om vad Putin egentligen menade: skulle man räkna avståndet på bredden eller på längden, handlade det om en fel översättning eller om att den ryske presidenten var illa informerad. Så flyttades uppmärksamheten bort från kärnan i Putins budskap: att Ryssland skarpt motsätter sig ett finländskt Natomedlemskap. Manöverutrymmet för Finland är än en gång litet.

 
Författaren är journalist.

Heja David!

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Soldat och officersyrket är inte vilket jobb som helst. Utövarna ska klara jobbet också i farliga situationer. Det är det grundläggande skälet till att dom är anställda. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

av Ulf Henricsson

Kapten David Bergmans inlägg på denna blogg w 25 gladde mig men gjorde mig också nedstämd.

Det gladde mig för att det visar att det fortfarande finns officerare i tjänst som törs sticka ut hakan och ifrågasätta det man tycker är fel.

Det som gör mig nedstämd är den beskrivna attityden att hantera döden, sin egen eller andras, som ju är en ofrånkomlig del av den militära professionen. 

Till det första. Jag fick för några år sedan frågan avseende försvarsmaktens personals deltagande i försvarsdebatten av f d ÖB Bengt Gustafsson: ”Du Ulf – var det så här lågt till tak när vi höll på”? Mitt svar var – nej. Äldre kollegor vittnar om att de uppmuntrades av sina chefer att ha synpunkter även om dessa stred mot den officiella ståndpunkten. I samband med försvarsminister Tolgfors avgång ringde en av våra TV-kanaler och undrade vad man tyckte inom Försvarsmakten. ”Då tycker jag du skall ringa någon som arbetar i försvaret – jag är pensionär sedan tio år” svarade jag. ”Jovisst – men det är ingen där som törs säga något” var det nedslående svaret. Det var inte första gången jag fått den kommentaren avseende angelägna försvarsfrågor och när jag påpekar den uppfattningen för generaler och informationsfolk slår de ifrån sig och säger att vi ställer alltid upp och här är högt i tak.

Talar jag med yngre officerare tycker de inte alls det är högt i tak. Oavsett vad som är sant borde detta göra försvarsledningen bekymrad. Jo – jag vet att vi har major Carl Bergqvist och örlogskapten Niklas Wiklund som skriver, men märk att de under många år skrev under pseudonymer (Wiseman och Skipper) och kom ut på arenan med egna namn när de var etablerade och svåra att få tyst på, utan alltför mycket uppmärksamhet.

Vilka skall debattera försvarsfrågor om inte yrkesfolket får eller törs? Vi  pensionärer och civilister? Ok – men skyll er själva och demokratiministern borde vara bekymrad eftersom tystnaden sprider sig mer och mer i offentlig förvaltning. Men märk väl, hemligheter diskuterar man inte offentligt.

Och så till döden. Uppgiften att David under en övning inte fick visa bilder på ”döden” skulle jag tagit som ett dåligt skämt om jag inte upplevt samma sak själv. I början av 2000-talet skickade vi från FHS in ett uppdragsförslag för forskning till Försvarsmakten med rubriken ” Militär organisation och döden”. Ett ganska angeläget ärende eftersom svenska soldater understundom dör i tjänsten både i utlandsmissioner och hemmavid. Svaret fick mig att häpna! –” behov saknas” Är detta några få tillfälligheter utan betydelse? Nej, under min tid som fördelningschef mötte jag officerare som tänkte säga upp sig i händelse av krig för att undvika konfrontationen med döden – då har man missat något under rekrytering och utbildning!  Det var länge sedan – javisst men för någon månad sedan under ett fördrag för en officerskurs fanns det några kadetter som inte kunde tänka sig att döda.

Många soldater som varit i utlandstjänst uppger att ”döden” lämnades utanför utbildningen inför missionen. Själv fick jag kritik för att låta alla soldater på första Bosnienbataljonen fylla i Fonus ”Vita arkivet” där du planerar din begravning. Mitt syfte var att få alla att tänka efter före.

Kanske var det civila personer närvarande vid det tillfälle David relaterar till? – så mycket bättre – civilsamhället är lika dåligt på att hantera döden som försvaret. Trots att vi alla den vägen skall vandra.  Att hantera dessa frågor seriöst före en utlandsmission skulle minska antalet PTSD fall att behandla efteråt.

En organisation med det yttersta syftet att utöva statskontrollerat våld genom väpnad strid måste förberedas för detta och i detta ingår att vara beredd att hantera död och elände. Och det gör man inte genom att låtsas som om problemet inte finns.

 

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Säkerhetspolitikens Plan A och Plan B

av Mats Bergquist

Under senare års Nato-debatt har motståndare till medlemskap nästan alltid hänvisat till den tvåhundraåriga obrutna tradition av neutralitet eller, numera, alliansfrihet Sverige representerar. En sådan framgångsrik politik överger man inte utan vidare. Anhängarna av medlemskap brukar på motsvarande sätt hävda att denna tradition inte alls är så obruten som det sägs; särskilt refereras då till det samarbete som Sverige under det kalla kriget i hemlighet bedrev med USA och en del Nato-länder och som bl a beskrivits i Mikael Holmströms bok. Alltså är steget till medlemskap inte långt.

I själva verket har ingen av sidorna helt fel. Alliansfriheten har sedan paradigmskiftet 1812 (-1814), då Sverige under Bernadottes ledning efter ett likaså tvåhundraårigt engagemang på kontinenten, drog sig tillbaka från den europeiska scenen, varit huvudlinjen i svensk säkerhetspolitik. Denna har, med en formulering jag använde under ett finsk-svenskt säkerhetspolitiskt seminarium häromveckan på President Niinistös sommarresidens, varit Plan A. Men denna Plan A har ofta, men inte alltid, ackompanjerats av en Plan B, avsedd att fungera för den händelse alliansfriheten skulle kränkas av någon stormakt. Omvärlden skulle kunna utgå från att inga anfallsföretag mot främmande makt skulle utgå från svensk mark – om således svensk alliansfrihet respekterades. Men om Sverige skulle komma med i ett krig i vår del av Europa skulle Plan B kunna medföra politiskt eller militärt stöd från en annan stormakt. 

Plan B har under årens lopp haft mycket olika skepnader och ibland varit mera implicit än explicit. I november 1855, då Oscar I under Krimkriget 1853-1856 för att återvinna Finland eller i alla fall Åland, var frestad att ansluta sig till alliansen mot Ryssland, ingick Sverige ett formellt fördrag med Frankrike och Storbritannien. Dess innebörd var att Sverige-Norge inte skulle avstå territorium till Ryssland (man tänkte på en möjlig isfri hamn längs Ishavet), mot att de allierade makterna garanterade de förenade kungarikenas territoriella integritet, alltså en defensivallians.

Så långt har ingen svensk regering därefter gått. Ibland har Plan B mera baserat sig på nära dynastiska och politiska kontakter, som t.ex. Oscar II:s och Gustav V strävanden att, efter Frankrikes nederlag i fransk-tyska kriget 1870-1871, orientera sig mot den nya stormakten Tyskland. De ledde egentligen inte längre än till vissa militära överläggningar. Men de nära kontakterna mellan Stockholm och Berlin föranledde Ryssland att frukta att Sverige skulle ansluta sig centralmakterna, om ett krig skulle komma. Detta fungerade som en sannolikt effektiv avskräcknings­mekanism. År 1910 sade utrikesminister Arvid Taube i en föredragning för regeringen att Sverige borde fullfölja sin neutralitetspolitik, men samtidigt försäkra sig om stöd utifrån, och detta i tid. Det var Tyskland han tänkte på.

Under första världskriget gjorde sig regeringen Hammarskjöld (1914-1917) till ovän med flera stormakter, främst England, vilket förorsakade stora försörjningsproblem.  Vänstermajoriteten i riksdagen beslöt 1920 att ansluta vårt land till Nationernas Förbund. Detta motsatte sig både högern, bondepartierna och yttervänstern, som alla sade sig vilja värna alliansfriheten. Under större delen av medlemskapet av NF 1920-1936 skulle man kunna säga att Plan A och B fusionerades, då man naivt nog hoppades att det kollektiva säkerhetssystemet kunde fungera. Men 1936 förklarade sig de nordiska länderna inte längre bundna av den artikel 16 i stadgan som symboliserade den kollektiva säkerhetstanken.

Efter det andra världskriget, slutpunkten för den tioårsperiod då Sverige var helt utan någon Plan B, ville den politikergeneration som gjorde sina lärospår under kriget (Erlander, Sträng, Torsten Nilsson, Sven Andersson), inte en gång till fångas med byxorna nere. Därför sanktionerade de under det kalla kriget ett allt närmare samarbete med först Storbritannien, sedan USA och våra Nato-grannar Norge och Danmark. Olof Palme fortsatte samma politik. Detta var då okänt för det svenska folket, men väl känt av Moskva, inte minst genom spionerna Wennerström och Bergling. Den amerikanska beslutet att föra in vårt land under kärnvapenparaplyet blev självfallet den mest effektiva avskräcknings­mekanismen. Hur känd denna garanti var är förstås osäkert. Men i Moskva kunde man kanske ana det hela.

Sedan regeringen Löfven tillträdde 2014 har försvarsminister Peter Hultqvist, under betonande av att alliansfriheten består, ingått  bilaterala samarbetsavtal med Finland, där samverkan  enligt statsminister Löfvens tal på det finsk-svenska seminariet kan sträcka sig bortom fredstida förhållanden, och flera Nato-länder, inkl  USA. Förra månaden antog Riksdagen det s k värdlandsavtalet med Nato som reglerar utländska truppers närvaro för den händelse Sverige skulle begära militärt stöd. Denna Hultqvists Plan B är givetvis avsedd att signalera att om vår alliansfrihet inte respekteras, har vi byggt upp ett säkerhetsnät som skall verka avskräckande. I denna politik, som i motsats till det kalla krigets år skett i all öppenhet, har regeringen Löfven och Hultqvist, mot bakgrund av en ökad spänning i vårt närområde, gått längre än någon sedan Oscar I. Dock är det en principiell skillnad mellan November­traktaten och regeringen Löfvens samarbetsavtal.

Denna politik har således föranlett både inhemska och utländska kritiker av den nuvarande politiken att anklaga Sverige för dubbel bokföring och bristande moral. Men i mina ögon är denna politik rationell, men kräver givetvis ett starkare försvar än det som olika regeringar före 2014 rustat ned; om Plan A fallerar, får man lita till Plan B. Den period som Sverige inte haft någon form av Plan B, 1936-1945, är således den farligaste i senare århundradens historia. Då var landet utan något som helst politiskt eller militärt stöd från något håll och således mer eller mindre prisgivet åt stormakternas nycker och intressen. Denna situation vill vi inte se igen.

Tanken på en Plan A och en Plan B är det svenska folket tydligen inte främmande för. När Göteborgs universitets årliga undersökning om Nato-sympatierna i år visade ett visst ökat stöd för medlemskap, uttalade 60 % av de tillfrågade  s a m t i d i g t  stöd för fortsatt alliansfrihet, vilket media, såvitt jag kunde se, underlät att redovisa.

Hur Plan B skulle fungera i ett krisläge vet varken vi själva eller omvärlden. Det beror, som den nestorn på det finsk-svenska seminariet, Jaakko Iloniemi, påpekade, på stormakternas intressen och bedömning av det akuta läget. När en internationellt känd strategisk tänkare för inte så länge sedan frågade en svensk politiker om vederbörande trodde att den amerikanska kärnvapengarantin till Sverige från det kalla kriget fortfarande gällde, uteblev svaret, vilket strategen fann märkligt.  Men, som jag svarade på en liknande fråga under det finsk-svenska seminariet, varför skall man svara på sådana frågor?

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Försvaret dubbelt upp – nu!

 

av Lars Wedin

Sverige har nu uppenbarligen valt att liera sig med USA. I stället för att bli en jämställd partner i Nato knyter vi oss till en stormakt vars intressen inte nödvändigtvis är våra.

Det senaste halvåret har vårt förhållande till Nato varit föremål för en intensiv och välgörande debatt. Denna har innehållit många klarlägganden och kloka synpunkter men också många konstiga eller rent av falska påståenden. Nu är i alla fall värdlandsavtalet på plats.

Det förefaller troligt att Nato kommer att öka sin närvaro i Östersjön till sjöss och i luften. Detta kommer att ställa stora krav på Marinen och Flygvapnet och framför allt kräva en klar strategi. Hur skall vi se på denna närvaro och hur skall vi agera? Vår halvallians med USA och nära förhållande till Nato – men utan att vara medlemmar – kan komma att ställa oss inför delikata situationer.

Det konstiga är att Försvarsmakten och dess förmåga inte har diskuterats tydligare. I stort sett alla vet att försvarsöverenskommelsen 2015 var underfinansierad; målet att nå den organisation som fastställdes 2009 kan inte nås. Och då är detta mål alldeles för lågt satt. För Marinen, som denna blogg handlar om är målet sju korvetter, fem ubåtar och sju minröjningsfartyg alldeles för litet. Det dubbla skulle ligga närmare sanningen. Femton korvetter fördelade till Stockholms, Karlskronas och Göteborgs skärgårdar förefaller vara en rimlig utgångsgruppering. Härtill kommer att Marinen tillsammans med luftvärnet borde bygga ett antal luftvärnsfregatter för försvar av hamnar och Gotland.

En försvarssatsning om knappt 1 % av BNP är alldeles för låg. Sverige ligger i botten av ”Europaligan”. Som allianslös nation vore minst 2 % rimligare. Försvarsbeslutets ramar behöver alltså (minst) dubblas!

Dubbla försvarsbudgeten vore ett mål som alla med insikt i försvaret borde kunna enas om. Kanske en kampanj: ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

ICDS-rapporten Closing Nato’s Baltic Gap[1] visar för övrigt att Nato inte har några stora resurser att avsätta till Sveriges försvar.

BREXIT är kanske början på en stor geopolitisk omvälvning. I sådana tider behöver ett land kunna lita till sina egna krafter OCH vara en intressant partner. Att vara fripassagerare duger inte.

För Marinen är läget allvarligt givet att det tar åtminstone tio år att få en ny fartygstyp operativ. Eftersom ingenting utom två ubåtar tycks finnas i planerna är Marinens själva existens i fara.

Försvaret behöver en professionell ledning

Arméchefen Brännströms avgång aktualiserar en annan viktig fråga – försvarets ledning. Krig förs med stridskrafter: armé-, marin- och flygstridskrafter. Men ingen av stridskraftscheferna ingår i Försvarsmaktens ledning; denna är i stället dominerad av stödfunktioner som ledning, kommunikation och produktion. Undertecknad känner inte till något annat land med en sådan organisation.

Vi bör därför snarast återgå till en organisation där armé-, marin- och flygvapencheferna är ÖB närmaste rådgivare avseende respektive stridskraftområde med entydigt ansvarig för sina stridskrafter; låt oss kalla dem försvarsgrenschefer. Produktion, kommunikation m.m. bör växlas ned till att bli stödfunktioner.

Sveriges överbefälhavare har en unik ställning. Det finns knappast något annat land som i fredstid har en militär som ”supreme commander”! Detta må vara en del i den besynnerliga svenska författningen och dess historiska rötter. Men det har också inneburit att försvarsgrenscheferna har fått munkavle. Regering, riksdag och press har ingen ordentlig insyn i försvaret och dess avvägningar. Tidigare, när en försvarsgrenschef kunde avge en ”avvikande mening” fick våra styrande också en insikt i försvarets olika avvägningsproblem; problem som alltid kommer att finnas. Konkurrensen mellan försvarsgrenarna har ju inte försvunnit utan bara flyttat in i Försvarsmaktens högkvarter. Denna konkurrens är dessutom inte enbart av ondo, tvärt om; bedriven med ansvar handlar ”försvarsgrensstrider” om olika strategier; var tyngdpunkten i försvaret skall läggas. Sådan debatt, också bedriven av militära chefer, är en väsentlig funktion i en demokrati.

För Marinen vore en sådan nyordning av särskilt stor betydelse eftersom Marinen inte bara är en del av försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige. Armén och Flygvapnet har säkert också argument för en sådan nyordning men här är det Marinen det handlar om.

En maritim strategi

Regeringen har 2015 lagt fram en maritim strategi. Denna innehåller en bra beskrivning av havets betydelse för Sverige. Några axplock ur inledningen:

Sverige har en av Europas längsta kustlinjer och en stark tradition av mari­tim verksamhet. Sveriges maritima näringar har goda möjligheter för tillväxt och kan dra nytta av den globala expansion som förutspås inom området. Samtidigt innebär ökade anspråk på havs- och kustområden, användning av marina resurser och tillväxt inom besöksnäringen, ett ökat tryck på hav och kust. Med en balanserad utveckling och en aktiv politik för att hantera dessa utmaningar, kan de maritima näringarnas potential realiseras. Med sin mångfald av maritima akti­viteter utgör svenska havs- och kust­områden en stor tillgång för svensk ekonomi. … Haven utgör en förbindelselänk med andra länder. Över 90 procent av Sveriges export och import använder sjöfart som därmed är en livsnerv för handel med omvärlden, men ytterst också för Sveriges välstånd…

Detta är naturligtvis utmärkt men – vare sig Försvarsmakten, Marinen eller Kustbevakningen är nämnd i dokumentet. Det borde vara självklart att Marinen och Kustbevakningen skulle vara en del av en maritim strategi.

Detta är också ett skäl till att återinföra en riktig marinchef som aktivt kan delta i den maritima utvecklingen och som kan agera som jämbördig till Kustbevakningens generaldirektör.

Det är Marinen och Kustbevakningen som har att skydda den verksamhet som den maritima strategin talar om. De är också avnämare av denna: maritimt intresserat samhälle, sjöintresserad personal och en innovativ maritim industri för att nämna tre viktiga områden.

Marinen + Kustbevakningen = sant?

Den maritima strategin ställer ökade krav på statens samlade förmåga att agera till sjöss i fred, kris och krig. För att ta ett exempel: när vindkraftverk till sjöss får allt större betydelse för elförsörjningen så ökar också skyddsbehovet.

Sverige drar traditionellt en skarp skiljelinje mellan fred och krig. Detta återspeglas också i den marina uppgiftsfördelningen: Kustbevakningen i första hand i fred (den är ju obeväpnad) medan Marinen skall ha förmåga för väpnad strid, d v s krig. Denna skarpa skiljelinje har för länge sedan upphört att existera i verkligheten; det går inte att dra skarpa gränser mellan inre och yttre säkerhet, civilt och militärt. Det finns naturligtvis ytterlighetsfall. Vi behöver inte kustkorvetter för att kontrollera nykterheten till sjöss på midsommarafton och Kustbevakningens fartyg har knappast någon förmåga vid ett invasionsförsök. Men däremellan finns en lång rad scenarier med mer diffus och komplex hotbild: organiserad brottslighet, terrorism och nu hybridkrigföring. Den senare typen kännetecknas just av osäkerhet om intentioner och aktörer.

Nu är det knappast troligt att Marinen och Kustbevakningen slås ihop. Det faktum att det finns en militär och en civil marin organisation ger också statsmakterna ett ökat spelutrymme. Däremot är det absolut nödvändigt att skapa så mycket synergi som möjligt; både den civila och den militära flottan är otillräcklig. Kustbevakningen har visserligen många båtar men inga snabba fartyg för kontinuerlig patrullering av vår ekonomiska zon.

Ett förslag vore anskaffandet av ett antal OPV – Offshore Patrol Vessels – på marknaden. Materielen bör så långt möjligt vara lika. Teknikutvecklingen underlättar detta genom att fler och fler uppgifter kan lösas av drönare (drones). Det bör understrykas att även Kustbevakningen behöver ha beväpning – nödvändigt med hänsyn till det ökade hotet från terrorister. Ett skräckscenario är ett terroristangrepp på ett stort kryssningsfartyg.

Med ett sådant upplägg skulle fartygen kunna växla uppgift mellan civila och militära uppdrag även om de givetvis skulle vara specialiserade för det ena eller det andra ändamålet. När så behövs kan marina fartyg ta ombord kustbevakningspersonal med polisiära befogenheter.

Härutöver måste personalramarna ökas så att alla fartyg kan vara fullbemannade och, helst, med dubbla besättningar.

Utbildning

En väsentlig fördel med att återinföra försvarsgrenarna är att försvarsgrenschefen skulle ”äga” utbildningen. En blick på Försvarsmaktens hemsida avseende GMU (Grundläggande Militär Utbildning) visar att det är fråga om att utbilda infanterister. För den som är intresserad av ett yrkesliv till sjöss förefaller GMU inte så lockande. Visst behövs vakt- och vapenutbildning men den blivande sjömannen behöver i första hand sjömanskap.

Den blivande sjöofficeren behöver också läsa ett antal ämnen som hans kamrater inte behöver (det omvända gäller givetvis också): internationell rätt (FN havsrättskonvention m.m.), hydrografi, sjömanskap, det maritima regelverket samt, för blivande nautisk personal, navigering. Visst behöver också sjöofficeren statskunskap men denna bör då inriktas på hans/hennes yrkessfär. Militärhistoria är ett nödvändigt ämne för alla officerare – sjöofficeren skall givetvis i första hand läsa marinhistoria.

Ingenting hindrar att en marin officersutbildning vilar på vetenskaplig grund. Kanske kan det nordiska samarbetet leda till en gemensam sjökrigsskola (och krigs- respektive flygkrigsskola). Utbildningen kan sedan avslutas med ett gemensamt halvår avseende specifika nationella frågor.

Avslutning

BREXIT visar att dagens geostrategiska verklighet inte är evig. Visst bör Sverige bli medlem i Nato samt drivande när gäller försvarsutvecklingen inom EU. Men svensk politik måste grundas på svensk förmåga.

Försvarsmakten måste åter få en professionell ledning där försvarsgrenschef, under ÖB, har ett odelat ansvar. Detta är speciellt viktig för Marinen som inte bara är en del av Försvarsmakten utan också en del av det maritima Sverige.

Det nära samarbete med Kustbevakningen som är nödvändigt av finansiella och operativa skäl kräver att Marinen kan agera även utanför Försvarsmaktens område.

En nyanskaffningsplan måste snarast utformas. Den nuvarande, i FB 2009 fastställda, marina styrkan är alldeles för liten och dessutom inte hållbar på sikt. Här borde synergi med Kustbevakningen kunna skapas.

För att en sådan utveckling skall vara möjlig måste försvarsanslaget höjas rejält. Det finns inga pengar att överföra mellan försvarsgrenarna, alla har för små resurser.

Starta en kampanj med mottot ”Försvaret dubbelt upp – nu!”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études vid Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Wesley Clark, Jüri Luik, Egon Ramms, Richard Shirref, ”Closing Nato’s Baltic Gap”, International Centre for Defence and Security, Tallin, 2016.

Våldsutövning och faran med överdriven intellektualisering

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

En svensk soldat besegrar en afghansk soldat under en vänskaplig (men prestigefylld) brottningsmatch mellan förbanden i Afghanistan. Trots att användandet av våld är en naturlig del av krigets natur finns i viss mån närmast en beröringsskräck för frågor om våld och dödande inom delar av den militära organisationen. Foto: Johan Lundahl, Combat Camera / Försvarsmakten

av David Bergman

”Hur kan man vilja bli rättsläkare?” frågar en av kadetterna. Framför gruppen ligger tre kroppar på metallbårar. En har avlidit av naturliga orsaker. De andra av mindre naturliga, men mer uppenbara anledningar. Den kvinnliga rättsläkaren som visat oss runt under studiebesöket på bårhuset vid avdelningen för rättsmedicin är tyst några sekunder, till synes oförstående inför frågan, men svarar slutligen: ”Men hur kan ni vilja bli militärer, ni ska ju kunna göra det här mot en annan människa?”

Trots den centrala del som våldsanvändning och handlingen att döda utgör i krigföring, är diskussioner om ämnet relativt begränsade. Debatter om framtidens konflikter kan även ibland ge intrycket av att dessa kommer att kommer vara blodlösa, digitalt utkämpade informationskrig som kommer att avgöras utan att en enda kula avlossas.

Att verka i väpnad strid är bland det mest stressfyllda en människa kan utsättas för. Det betyder att du riskerar att skadas, eller att dödas men även att du kan komma att behöva korsa den psykologiska tröskeln som det innebär att ta en annan människas liv. Alla texter om krigföring som utelämnar eller förskönar dessa grundläggande fakta är ofullständiga och missvisande.

Våldshandlingar begränsas i samhället inte bara i lagar och religiösa skrifter, utan även i kulturella och sociala normer. Genom dessa socialiseras vi under vår uppväxt (förhoppningsvis) till en inneboende aversion gentemot explicit våldsutövning som måste överkommas för att kunna fungera på slagfältet.

Att ikläda sig en uni-form är en betydande del i en avindividualisering genom vilken soldaten inte längre är en individ utan genomför legitima handlingar som del av ett kollektiv. En annan av de mest centrala aspekterna i dödandet är avhumanisering, vilket används som en naturlig och inneboende del i militära utbildningar. Soldaten lär sig tidigt under sin grundutbildning att skjuta inte på människor, utan på silhuetter med grova attribut och elak uppsyn. Genom denna process förvandlas målet för det egna våldet från en människa med tankar och känslor till ett objekt: Fienden. Avhumaniseringen förstärks inte sällan utöver de avsiktliga processerna genom att motståndaren ges öknamn eller framställs som obildade, blodtörstiga vildar (animalistisk humanisering) eller rigida robotar utan emotioner eller känslor (mekanisk humanisering).

Den inneboende avindividualiseringen och avhumaniseringen i militär utbildning är naturlig och måste finnas. Men dess effekter har sina begränsningar. Eftersom våra soldater är intelligenta individer som ofrånkomligen kommer att fundera och resonera runt sina handlingar krävs även senare i utbildningsstegen omvänt en humaniseringsprocess där samtal om våldshandlingar, att döda och om döden, är naturliga moment.

Trots detta är diskussioner runt och utbildning i psykologin bakom våldsutövning, med några få undantag och insatser av enskilda eldsjälar, relativt sällsynt i den militära organisationen. Tvärtom finns det stundtals närmast en beröringsskräck inför diskussioner om våldsanvändning och en tendens att överintellektualisera krigföring. När våld blir systematiserat diskuterar vi oftare krigföring i termer av att ”komma innanför motståndarens OODA-loop” och att ”orsaka systemkollaps” än att uttryckligen tala om att det är våldsverkan och dödande som uttrycken avser.

”Det här är väl ändå inte särskilt smakfullt” sade en hög officer vid ett tillfälle under en större stabsövning och jag blev bryskt tillrättavisad på grund av att bilder på dödade civila användes på en fingerad propagandaprodukt. Min roll var att spela ”röd” sida och agera som motståndarens special- & psyopsförband. Den kritiserade propagandaprodukten pekade falskt ut att civila lokalinnevånare skulle ha dödats av den fredsbevarande styrkans artillerield mot motståndsmännens positioner. Den högre officeren menade att bilden ”kunde missförstås” och inte hade något i övningen att göra. I viss mån hade kollegan rätt; Bilden var inte smakfull. Men mina argument, att det var så civilt lidande i en konfliktzon mycket väl kunde se ut, men framförallt att motståndarens verksamhet och propaganda i ett skarpt läge sannolikt skulle sett mycket värre ut, föll för döva öron. En direkt order gavs att inga bilder på skadade eller döda fick användas inom övningen och mina efterföljande inspel blev så kraftigt detaljstyrda och koreograferade att de inte orsakade någon som helst inverkan på övningsspelet.

Trots att krigets grundläggande natur sannolikt kommer att förbli oförändrad, ser vi i kontrast en omfattande utveckling och diskussioner kring metoder för att föra krig. Inte minst vad gäller en kraftig ökning av specialoperationer, informationsoperationer och cyberkrigföring. Inför denna utveckling är det lätt att få intrycket att framtidens slagfält med hybridkrigföring kommer att vara kontaktlöst, fritt från blod och helt utspelas i informationskanaler och digitala domäner. Men termen ’hybrid’ betyder just korsning och att olika metoder för krigföring utnyttjas samordnat och på nya sätt – inte att det traditionella sättet att föra krig skulle upphöra eller krigets natur ändras. Tvärtom ser vi att även konflikter som anses vara skolboksexempel i användandet av informationskrigföring, i allra högsta grad även innehållit våld och dödande.

Utvecklingen av metoder för krigföring kan få som en följd att frågan om just våldsverkan och dödande blir svårare att beröra som en effekt av en överintellektualisering av synen på krigföring. Men att utöva våld och att vid behov också döda kommer högst sannolikt att vara en central del även i framtida konflikter och något som måste behandlas inom all militär utbildning.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.


 
En utökad version av detta inlägg är införd i nr 2-2016 av Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift »

Återstarta maskinen!

av Bo Richard Lundgren

Mycket tyder på att återuppbyggnaden av det svenska civila försvaret går väldigt trögt. I senaste numret av MSB:s tidning TJUGOFYRA7 vittnar en analytiker på myndigheten om detta. Han har tagit del av de senaste nationella risk- och förmågebedömningar som gjorts och säger att ”det verkar saknas kunskap om vad man ska ta höjd för i sin planering, både när det gäller krisberedskapen och civilt försvar.”

Det finns naturligtvis flera skäl till varför planeringen går trögt i Sverige. Det viktigaste skälet är den långa ”strategiska time-outen” som fick genomslag efter murens fall. Ett annat viktigt skäl är frånvaron av tydliga planeringsanvisningar från regeringens sida. En tredje väsentlig orsak är att statsmakterna inte anslagit några nya pengar till det civila försvaret trots upprepade paroller om att såväl totalförsvar som det civila försvaret ska byggas upp på nytt.

Denna oförmåga att komma igång med planeringen på civil sida finns också inom Nato. I slutet av maj i år höll chefen för Nato:s civila planering – Lorenz Meyer-Minnemann  ett uppmärksammat tal där han framhöll behovet av att medlemsländerna och partners på allvar tar itu med den civila planeringen.

Som vägledning har Nato nyligen gett ut Riktlinjer och baskrav för den civila planeringen (RESILIENCE GUIDELINES FOR SEVEN BASELINE REQUIREMENTS).  Dessa riktlinjer och krav är genomarbetade och ganska detaljerade och är väl lämpade att utgöra en grund för ländernas analys och genomgångar av viktiga områden. De sju områdena är:

  1. Assured Continuity of Government and Critical Government Services.
  2. Resilient Energy Supply.
  3. Ability to Deal Effectively with Uncontrolled Movement of People.
  4. Resilient Food and Water Resources.
  5. Ability to Deal with Mass Casualties.
  6. Resilient Civil Communication Systems.
  7. Resilient Civil Transport System.

Dessa områden har stor relevans även för det svenska civila försvaret. Meyer-Minnemann använde uttrycket restart the engine. Men han ansåg att det inte räckte med att återstarta maskinen. We also havet to re-design it. Det stämmer också på svenska förhållanden. Vi behöver återstarta under nya moderna former. Enligt min mening skulle Natos inriktning kunna utgöra en bra grund och en inspiration för en sådan återstart.

Statsmakterna har framhållit att den solidariska säkerhetspolitiken ska vara grunden för den svenska försvars- och säkerhetspolitiken och att hot mot freden och vår säkerhet avvärjs bäst i gemenskap och i samverkan med andra länder. Vi har nu möjlighet att i handling visa att vi menar allvar med dessa deklarationer. Vi kan på det civila försvarets område bygga upp vår säkerhet efter gemensamma mål och riktlinjer. Det gagnar oss själva. Och det gagnar alla.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Har vi fel fokus vid rekrytering till försvaret?

av Magnus Sjöland

Vi går in i en helt ny värld med helt nya hotbilder, vilket kräver helt nya strategier. Många ropar att det var bättre förr och att vi skall kopiera gamla strukturer för att möta de nya hoten. Detta tror jag är helt fel väg att gå.

Vi kommer i framtiden att möta nya hot mot vårt samhälle som vi inte kunnat fantisera om, många av dessa är riktade mot infrastruktur, kommunikation, information och media. Dessa behöver inte vara fysiska utan kan vara olika sätt att ta sig in i våra informationssystem för att där ändra, kopiera eller radera information. Vilket kan vålla stor materiell skada, lidande och död. 

De senaste åren har vi fått se hybridkrigföring i vår närhet och cyberattacker mot vårt samhälle. Det konstiga är att detta inte har fått något större avtryck vid rekryteringen till Försvarsmakten och de svenska försvarsmyndigheterna. Nya strategier behöver också snarast tas fram för hur vi skall skydda oss. Även hur vi skall organisera vår stat, vissa av hoten berör polis, andra MSB eller FM. Många av hoten verkar hamna i ett ”vakuum” där ingen har ansvar?

Cyberhot och cyberattacker har vi pratat om sedan 80-talet och är inget nytt, det som har hänt är att hela samhället idag är uppkopplat mot Internet och datoriserat på ett helt annat sätt än på 80-talet. Försvarsmakten, försvarsmyndigheterna och försvarsindustrin är ofta väl skyddade mot cyberattacker då de levt med hoten under lång tid. Det nya är att hela samhället idag är mycket mer sårbart och intrikat sammanbundet av ett stort antal informationssystem. Många funktioner i samhället har inte ens tänkt tanken på cyberhot, därför är det viktigt att vi nu kraftsamlar och skyddar oss. Samhället är idag beroende av att dessa funktioner fungerar, ofta även Försvarsmakten direkt eller indirekt.

Det är inte OK att något kan få vår flygtrafik att stoppa eller våra tåg att stanna, att våra tidningar inte går att läsa eller att vi i värsta fall inte får någon el mitt i kalla vintern.  Oavsett om det är någon som utför en cyberattack eller om det är inbyggda ”felbuggar” i programvaran, skall det inte få så allvarliga konsekvenser på för Sverige livsviktig infrastruktur. Det finns metoder, programmeringsspråk och erfarna IT-specialister som kan se till så att våra IT-system blir motståndskraftiga mot inbyggda fel eller attacker. I de fall samhället är beroende av rent kommersiella system, bör vi via skattemedel se till så att de blir mer tåliga via skattsedeln eller om det blir billigare bygga robusta statliga system för de mest centrala funktionerna.

Det är inte OK att någon kan leka med oss eller jävlas med oss på rent pin kiv! Det är inte OK att vi inte förstår vad som händer i vår omgivning och att vårt öppna samhälle är hotat. Den nya hybridkrigföringen ställer alla gamla invanda mönster på hur ett krig utkämpas på ända, här krävs också att vi rekryterar in riktigt stora tänkare som kan ”se utanför boxen”.

För att dra ett parallellt exempel för att belysa hur fel det kan bli när gårdagens försvar möter helt nya hot. Jag tänker på när en koalition med ett högteknologisk USA i spetsen invaderade Irak i Kuwait-kriget. De hade inte en chans på natten då USA hade moderna mörkerhjälpmedel och Iraks armé var ”blind”. På samma sätt kan man dra paralleller i framtiden om nya högteknologiska hot inte går att möta med ”blinda” soldater, när fienden slår ut elförsörjning, banker, tidningar, telefoner, tåg och flyg, utan att avfyra ett enda skott. Vi kommer även i framtiden få möta mer konventionella fysiska hot där inga soldater är inblandade, t ex autonoma (en robot kör utan att någon människa styr eller behöver vara inblandad) farkoster i stora mängder, dessa kan vara lastbilar, fåglar, insekter, missiler, humanoider, stridsvagnar, flygplan, båtar och ubåtar. Dessa krig kommer mer att innebära att ingenjörer krigar mot ingenjörer och professorer. I båda dessa fall behövs avancerade algoritmer och stort teknik- och datakunnande för att skydda vårt samhälle.

Många är rädda för att de inte kan hitta tillräckligt många soldater i det nya svenska systemet, jag håller med om att detta är ett bekymmer. Vi måste kunna bemanna de befattningar som är beslutade.

Men vi har ett mycket större bekymmer med att hitta de experter och talanger som behövs för att möta de stora utmaningarna som vi står inför ovan. De framtida krigen kommer mer och mer att ske i cyberrymden, av autonoma enheter och mindre och mindre av soldater. Vi kommer att behöva färre soldater och fler riktigt duktiga tänkare och ingenjörer. De två största hoten just nu är:

  • Cyberförsvara Sverige, hur skyddar vi oss mot inbyggda fel och attacker?
  • Hybridkrigföring, vad innebär det för oss? Hur analysera och förstå dessa?

För att klara av att möta cyberhoten behöver vi rekrytera de bästa ingenjörerna, inte vanliga soldater. Det krävs världsledande kunskap för att möta hoten i Cyberrymden, och riktigt skärpta filosofer, schackspelare, matematiker eller andra tänkare för att förstå hur den innersta kärnan av olika hybridkrigföringstekniker kan appliceras. Vi måste kunna se mönster tidigt och hur dessa kan utgöra ett hot mot oss.

Att arbeta med cyberattacker är något helt nytt och på en helt annan nivå än den traditionella krigföringen. Vi saknar idag kunskap och det är skriande brist på cyberspecialister i Sverige. Om vi tittar på den ström av duktiga unga vuxna som lämnar skolorna så står inte försvaret högt i kurs, i topp ligger bolag som Facebook och Google. FMV, FRA, FHS, FOI, FM ligger långt ner i popularitet bland dem som går ut våra bästa skolor med de högsta betygen.

Hur skall vi göra för att locka till oss de som är kapabla att lösa problemen? Det fina är att det inte behövs speciellt många personer för att trenden skall vända, då de dels i sig själva lockar till sig fler, men att de i sin tur även kommer att sysselsätta många med att lösa problemen. Kan vi kraftsamla IT-branschen och försvarsbranschen mot Cyberhoten? Kan vi visa Sveriges ingenjörer och tänkare att försvaret är en hel bransch med massor av spännande arbetsuppgifter, spännande ny teknik och många olika arbetsplatser som man kan välja mellan och byta jobb emellan? Det finns allt från jobb i små och medelstora spetsföretag, stora exportbolag, flera olika myndigheter med spännande forskning, drift och operativa insatser, internationell standardisering till att ställa krav på vad som skall införskaffas. Vore det inte bra om vi kan visa upp en palett av vad som finns inom försvarsbranschen, så kanske fler skulle bli intresserade av att leta sig dit? Detta skulle även ge mycket större chans att finna folk till alla de tjänster som behöver tillsättas, som t ex soldater, administratörer, inköpare, forskare och programmerare.

Om vi i Sverige kan gå i bräschen för att lösa de gigantiska problem som ett öppet samhälle med ett fritt Internet innebär, så finns det enorma möjligheter att detta kan bli vår nya exportindustri. Här kan vi ta fram både tjänsteprodukter i form av rådgivning och konsultinsatser, samt avancerade IT-produkter för skydd av samhället. Jag tror att även försvaret behöver en rejäl omorganisation och att helt nya tjänster behöver inrättas. För att lyckas med detta måste vi få talangerna att stanna i Sverige och börja jobba med våra säkerhetsbrister.

Jag anser att vi behöver:

  • Ge mycket mer fokus åt att hitta de duktigaste ingenjörerna och tänkarna.
  • Vi behöver göra hela branschen mer attraktiv.
  • Mer samordning krävs mellan alla aktörer.

Detta skulle leda till ett säkrare och tryggare Sverige med stora chanser till en ny stark exportindustri. För att locka folk till dessa viktiga poster kan vi profilera mot samhällsskydd, inte krig. Jag tror att många ryggar tillbaka vid tanken på krig och försvar, däremot kan många vara intresserade av att skydda vårt samhälle.

 

Författaren är VD och ledamot av KKrVA

 

 

Är det bästa det godas fiende?

av Bo Hugemark

Med stigande förvåning åhör jag redogörelser om hur våra stridskrafter är interoperabla med NATO:s, hör jag försvarsministern tala entusiastiskt om nära samarbete med USA och amerikanske vice försvarsministern halvt lova bistånd om Gotland hotas, läser reportage om svenskt deltagande i NATO-övningar som handlar om försvar av Baltikum.

På vissa håll ses det här som ett försök att smyga in Sverige i NATO. Inte särskilt dolt i så fall. Och det vore ingen bra idé. Den socialdemokratiske ambassadören Bo Eriksson pekade i ett anförande på tankesmedjan Frivärlds seminarium ”Socialdemokratin och NATO” hur partiet i det förgångna tvingats till flera omvändelser under galgen utan att ha förberett sina väljare på detta, med svåra konvulsioner som följd. Bättre att vara i förhand och öppet förbereda folket på det oundvikliga.[1]

Jag vet inte vad partiets ledning har för planer i detta avseende. Jag tolkar diskrepansen mellan det praktiska handlandet och den officiella doktrinen som ett försök att hantera den strategiska verkligheten och leva upp till Solidaritetsförklaringen. Det handlar om insikten att vi inte kan stå utanför konflikter i närområdet, beredskapen att ge andra militärt stöd och förhoppningen att själva få det. Man inser kanske att detta är något som kan bli aktuellt tidigare än det går att utrota gamla dogmer.

Eller så tror man att man kan både ha kakan och äta den? Vi kan nog räkna på amerikanerna som den dominerande makten i NATO i eget strategiskt intresse kommer till vår hjälp om det kniper även om vi står utanför alliansen.

Det är i så fall en situation som liknar det kalla kriget och det som brukar betecknas som fripassagerarskap. Vi stod utanför NATO men hoppades på stöd, framför allt amerikanskt, om vi angreps.

Är kanske en fripassagerarpolitik en hållbar linje även idag? Varför ta en jobbig och osäker opinionsbildningskampanj för att få garantier enligt artikel 5, när man kan få informella garantier ändå? Är inte det bästa – NATO-medlemskap – det godas fiende?

Även om vårt läge liknar det kalla krigets finns det dock skillnader som gör den tidens politik obsolet.

En är att det då fanns ett respektabelt motiv för alliansfriheten, omsorgen om Finlands ställning, medan det idag förmodligen är rädslan för röstförluster som är avgörande.

En annan är att vi inte har vad vi hade då, ett starkt försvar som kunde hålla ut tills hjälpen hunnit beslutas och levereras. I dagens strategiska och operativa miljö är varje dag, timme och minut avgörande för om man hinner etablera samverkan. Om vi ska vänta till den akuta krisen för att fatta politiska beslut och koppla upp militära samverkanslinjer kan det hända att man kommer i efterhand. För att nu inte tala om att förbanden inte är samtränade och soldaterna inte beredda.

I Kungl Krigsvetenskapsakademiens studie ”Till bröders hjälp” listade jag tre F som villkor för Solidaritetsförklaringens trovärdighet. Det första var tillgången på Förband. Den avgör ambitionsnivån; något kan man alltid prestera, viktigast är att försvara våra strategiskt mest vitala områden, läs Gotland. Det andra är Förberedelser, som jag utvecklat ovan. Det tredje, och kanske viktigaste, är Förankring hos folket och dess ledning. Ett alliansfördrag har framför allt en pedagogisk betydelse; det klarar i förväg ut medlemmarnas förpliktelser. I beaktande av hur diskussionen om värdlandsavtalet låtit, kan man ju lätt göra sig en föreställning om den debatt som skulle uppstå vid en kris i Baltikum om det som vi utlovats i Solidaritetsförklaringen: yrvakna reaktioner från alla dem som fortfarande tror att vi är neutrala, hänsynslös propaganda och hotelser från Ryssland , understött av svenska nyttiga idioter.

Som vi alla vet finns det mycket stora svarta hål i den svenska försvarsförmågan, när det gäller att försvara oss själva och hjälpa andra. Ett NATO-medlemskap skulle inte, som ibland sägs, vara i stället för att upprusta. Ett NATO-medlemskap skulle inte förändra vad vi skulle använda försvaret till i händelse av kris och krig. Men ett NATO-medlemskap skulle i tid förklara detta för Sveriges folk.

 
Författaren är överste, säkerhetspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] http://frivarld.se/video/?tubepress_item=rwJWrD_2xZY

Ät inte upp sättpotatisen!

av Mats Olofsson

I vår- och försommartider är det säkert många som förberett sitt grönsaksland och satt potatis, som i sommar förhoppningsvis ska ge god skörd av färskpotatis till sillen. Men sättpotatisen är ju också potatis och är man riktigt utsvulten så kan man äta upp den direkt. Den ger näring och mättnad och man blir tillfreds – för stunden. Det blir dock värre framåt hösten, när det inte finns något att skörda och hungern återkommit. Då får man handla dyrt eller be andra om nödhjälp.

Likheten med att satsa på forskning är faktiskt slående. Att investera nu ger inte ”mättnad” idag, men det ger möjlighet att skörda kunskap, skapa storverk och vara efterfrågad om tio-femton år. Alla satsningar ger inte resultat, men alla frön och sättpotatisar gror inte heller. Sätter man många kan man dock räkna med att kunna skörda.

Jag har genom åren sett med oro på det faktum att såväl politiker som interna beslutsfattare ofta har valt vägen att omfördela medel från forskning och teknikutveckling – i försvarssektorn kallad FoT – för att lösa närliggande, ofta mycket akuta, utmaningar som behövt finansiering. Som andel av försvarsanslaget har FoT-satsningarna på tio år minskat från ca 4% till drygt 1.3%. Det är sant att omvärlden förändrats och det samtidigt införts en materielförsörjningsstrategi som anger att vi inte ska satsa på egenutveckling annat än i särskilda fall. Men det innebär enligt min uppfattning en alltför snäv tolkning att därför strypa forskningen och förutsättningarna att pröva ny teknik. Därtill har tron på en lugn omvärlds­utveckling på sistone fått sig en rejäl törn. FoT genererar kunskap, som kan omsättas i förtroenden, samarbeten och byte mot andra viktiga förmåner i det komplexa internationella maktspelet, bilateralt eller med FN/EU/Nato.

Att handla kvalificerad materiel ”från hyllan” kräver också kunskap och insikt, för att kunna ställa rätt krav och utvärdera till sin egen fördel. Ett kostsamt felköp baserat på alltför begränsad insikt eller systemförståelse kan bli direkt kontraproduktivt. Och i en skarp konflikt kan det vara helt avgörande att expertkunskap för anpassning av den materiel man disponerar finns gripbar på hemmaplan, särskilt för en alliansfri nation som Sverige.

Det är inte bara i försvarssektorn som reduktioner varit en trend. Staten som helhet satsar enligt egen utsago mycket på forskning, men andelen av BNP har minskat under senare år. Ändå är det för en så export­beroende nation som Sverige helt fundamentalt att fortsätta skapa framgångsrika företag, handla med sin expertis och bibehålla sin konkurrenskraft. Morgondagens motståndare på den tävlingsarenan (främst nationerna i Asien) satsar enormt på utbildning och FoU. Det tidigare enprocentsmålet för statligt beställd forskning borde återinföras, innebärande större satsningar då BNP stiger. Sveriges höga placering på listan över mest innovativa länder är ingen självklarhet. Den bygger på en kombination av ständig kunskapsutveckling och utrymme för kreativt tänkande utan alltför hierarkisk styrning. Ett sådant synsätt och arbetssätt har tidigare med stor framgång tillämpats i såväl myndigheter (inklusive universitet och högskolor) och industri i vårt land. Men verksamheten behöver anpassas till omvärldsutvecklingen och den behöver ny gödning!

Cyber, autonomi (obemannat) och rymd är exempel på relativt nya områden med ökande kunskapsbehov, där civila och militära forskningsbehov till stor del sammanfaller. Det brukar benämnas dual-use och här anser jag att ytterligare samverkan kan ske. Men det krävs också specialkunskaper inom respektive användningsområde, varför finansiering krävs från båda samhällssektorerna.

Spelindustrin, Spotify och musikbranschen i all ära – de drar in många miljarder till Sverige idag, men de är ändå att betrakta som toppen i den mänskliga behovspyramiden. För att få mat att äta, ett försvar med rätt förmåga och välstånd även för våra barnbarn, så får vi inte äta upp sättpotatisen. Då riskerar vi att inte upplevas som intressanta i framtiden – d v s ha fel (läs för dålig) utbildning, för låg tillväxt i företagssektorn, ont om nya jobb och en försvarsmakt utan relevanta förmågor relativt omvärld och hotbild. Den framtiden vill nog ingen av oss medvetet gå in i, så min uppmaning blir: Plantera idag! Dvs öka satsningarna i höstens forskningspolitiska proposition, bredda försvars-FoT och satsa på att göra Sverige konkurrenskraftigt genom kunskap. Enfald är kanske ett väl hårt ord, men den långvariga nedmonteringen av FoT i försvaret och oviljan att satsa på allvar även i resten av samhället skapar varken mättnad eller välstånd i framtiden.

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA. Han var tidigare chef för FoU/FoT i Försvarsmakten.

Sanktionerna mot Ryssland – nära vägs ände?

av Gunilla Herolf

I juni 2016 förväntas Europeiska rådet att besluta om förlängda sanktioner mot Ryssland. En anledning till detta är att inga framgångar kan ses när det gäller efterlevnaden av Minsk II-fördraget. Sanktionerna var tänkta att upphöra så snart Ukraina och Ryssland hade uppfyllt de löften de givit i fördraget.

EUs medlemsländer har under hela den tid som sanktionerna existerat varit splittrade. Länder som tidigare varit del av Sovjetunionen eller Warszawapakten har ofta varit starka förespråkare för fortsatta sanktioner, medan en del stater med stor handel med Ryssland har sett priset för det egna landet som alltför högt.

Under en längre tid har det funnits påtagliga tecken på att stödet bakom EUs sanktionspolitik blivit allt bräckligare. Framträdande bland kritikerna är Italien, Ungern, Cypern och Grekland. Italien lyckades genom sitt motstånd förhala det beslut om förlängning av sanktionerna som togs i december 2015. Inget land har dock ännu deklarerat att det tänker lägga in sitt veto mot det beslut som nu ska tas.

På den andra sidan finns länder som Polen, Baltikum, Sverige och Storbritannien. Även USA, som vidtagit egna sanktioner, har påtalat att med tanke på att inget händer i det ryska beteendet måste sanktionerna fortsätta.

Tyskland är ett nyckelland. Landet har hela tiden varit starkt delat och Angela Merkel har av vissa varit hårt kritiserad för sin sanktionsvänlighet. Idag ser man att de krafter som vill bryta upp sanktionerna vuxit sig allt starkare. Ett antal kristdemokrater, socialdemokrater och vänsterpartister besökte nyligen den ryska duman och mottogs av dumans ordförande, Sergej Naryshkin. Naryshkin står nära Putin och ingår i den grupp som omfattas av EUs sanktioner och som därför inte får resa in i EU (Han står för övrigt som undertecknare av propagandabrev till ett antal svenska politiker.) Strax efter detta besök kom nästa tyska grupp, den här gången företrädare för den s k Petersburgdialogen, bestående av tyska affärsmän, vilka länge protesterat mot sanktionerna. Den tyske vice-kanslern Sigmar Gabriel tillhör den grupp som öppet talar mot fortsatta sanktioner. Han menar att Minskprotokollet ska respekteras, men i motsats till Angela Merkel anser han att sanktionerna gradvis kan tas bort allt eftersom de olika kraven möts.

Ett annat nyckelland är Frankrike. Här finns liksom i Tyskland starka krafter som gärna överger sanktionerna. Nyligen gavs inresetillstånd till den ryske jordbruksministern, en av de personer som omfattas av sanktionerna om inreseförbud i EU.

När man jämför befolkningarnas åsikter kan man se samma mönster. Tyskar och fransmän är mindre positiva till sanktioner än nordbor och engelsmän och har också mindre sympati för Ukrainas nuvarande regering. Jordbrukare, affärsmän och andra grupper som drabbas av sanktionerna har också länge protesterat mot dem.

Den interna press som nu riktas mot den tyska förbundskanslern är oerhört stark. Som den viktigaste politikern i Europa har hon hittills försökt balansera olika europeiska intressen. Det är en svår uppgift med osäkert resultat. Om Storbritannien lämnar EU kommer sanktionsförespråkarna att bli svagare. Å andra sidan kan man tänka sig att Merkel inte heller gärna tar annan ståndpunkt än den amerikanska i denna fråga. Om Minskprotokollet skulle börja efterlevas skulle problemet lösas, men det är inte så troligt. Mest sannolikt är nog en underminering av sanktionerna av den typ som vi nu ser ske i olika länder och så småningom ett totalt upphörande av dem.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Natorapporten har en allvarlig slagsida

av Yrsa Grüne

Den bedömning av vilka återverkningar ett eventuellt finländskt Natomedlemskap skulle ha för Finland är tydlig på en punkt. Finland och Sverige bör fatta ett gemensamt beslut – om att ansöka om Natomedlemskap eller att stå utanför det.

Det är en önskvärd tanke, åtminstone för dem som betonar det gemensamma mellan de två länderna före olikheterna. Men vad handlar det om? De fyra experterna – Mats Bergquist, François Heisbourg, René Nyberg och Teija Tiilikainen – skrev en bedömning som i själva verket inte innehöll mycket av vad som tidigare har sagts. Det nya är att detta nu är listat på ett och samma ställe.

Experterna påpekar i sin rapport att detta är första gången sedan 2007 som en dylik bedömning har gjorts. Uppenbarligen syftar de med sitt uttalande till den rapport om ett finländskt Natomedlemskap som ambassadör Antti Sierla gjorde 2007. Expertgruppens bedömning kan ändå inte jämföras med Sierlas utredning. Bland annat fattas den ekonomiska ramen – Sierla för en diskussion om ett finländskt Natomedlemskap kunde göra Finland mer attraktivt för utländska investerare – helt och hållet och också i övrigt är synfältet mer begränsat. Ingenting om försörjningstryggheten heller.

Det begränsade synfältet har också sina fördelar. Symbiosen Finland-Sverige togs inte upp i Sierlas utredning, där handlade perspektivet mer om Norden. Tiden var annorlunda och geopolitiken fanns, men inte så uttalat som efter Rysslands olagliga annektering av Krim.

Medlemmarnas – inklusive små Natoländers – möjligheter att påverka USA inom Nato betonas av expertgruppen. Samma sak skrev Karoliina Honkanen redan 2001 i boken ”Små länders möjligheter att påverka Nato” (fri översättning till svenska av titeln ”Pienten Maiden vaikutusvalta Natossa”). Och om man tror på detta är ju den enda logiska slutsatsen att alla nordiska länder borde vara medlemmar av Nato.

Eller för att citera den norske veterandiplomaten Thorvald Stoltenberg: de nordiska länderna borde alltid vara tillsammans i alla organisationer. Se bara på det senaste mötet i Vita huset mellan president Barack Obama och de nordiska statsledarna. Vi uppfattas som ett av omvärlden, oberoende av om vi vill det eller inte. Och trots att vi ingalunda är lika.

Vi kunde utnyttja det bättre.

Men det skulle kräva någon form av nordisk union och det verka inte riktigt sannolikt att en överenskommelse vore möjlig inom en överskådlig framtid. Därmed uppstår frågor kring expertgruppens Natorapport. I själva verket kommer det första ”aber” – här med avsikt valt det tyska språket som av någon outgrundlig anledning förekommer på flera ställen i rapporten – i själva översättningen till svenska. ”Konsekvenser” har åtminstone i finlandssvenskan en lite mer negativ klang än ”verkningar” (som användes i Sierlas rapport) eller det mer ålderdomliga ”återverkningar”.

Men bortsett från semantiken som man naturligtvis kan tolka olika och diskutera finns det en substansfråga som är principiellt oerhört viktig. Och som ännu väntar på sitt svar.

Forskaren Johan Strang vid Helsingfors universitet lade fingret på kärnfrågan i en insändare i tidningen Helsingin Sanomat den 7 maj. Strang undrar vad expertgruppen menar med att det vore att rekommendera att Finland och Sverige borde koordinera sina beslut i Natofrågan. ”Vad betyder ’ett koordinerat beslut’ i praktiken”, undrar Strang och fortsätter ”det kan åtminstone inte betyda att Finland passivt följer med Sveriges försvarspolitiska beslut. Strang understryker också att hela den utrikespolitiska ledningen, inklusive republikens president, har betonat att Finland fattar sina beslut självständigt.

Så hur skulle denna ”koordinering” gå till i praktiken?

Fortsättningen i Strangs resonemang är intressant. Han konstaterar  att en försvarsallians (mellan Finland och Sverige) skulle möjliggöra en gemensam linje men som alla vet, är en dylik inte aktuell. Sverige har förbundit sig att inte förbli passivt om ett annat nordiskt eller EU-land utsätts för militär aggression men är inte säkert på att Finlands inställning till de baltiska länderna skulle vara densamma som Sveriges i en krissituation.

En försvarspakt mellan Finland och Sverige kunde då bli ett problem för Sverige.

Strang bollar med tanken om ett avtal mellan Finland och Sverige att röra sig i överenskommen riktning i Natofrågan.

Inte heller det verkar realistiskt. Varje land ser om sitt eget hus, och om Sverige upplever att hot riktas direkt mot landet och att ”bufferten” Finland inte längre fungerar, ligger det helt enkelt inte i Sveriges intresse att binda sig till Finland. Däremot är säkert solidaritetstänkandet fortfarande starkt, en faktor som inte bör förringas.

Expertgruppen säger klart ut att Ryssland är den potentiella fienden.

I den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse som regeringen ska lägga fram inför riksdagen blir det intressant att se hur de praktiska arrangemangen för symbiosen med Sverige är tänkt.

 
Författaren är journalist.

Militärt missnöje

av Olof Santesson

Inom försvaret gror missnöje. Publikinlägg på det temat bröt sig mot trevliga frågor och svar när Micael Bydén ett stycke in i maj framträdde vid Allmänna försvarsföreningens årsmöte i Lejonskjöldska salen på FHS. Nye ÖB, som gentemot organisation och omvärld inlett sitt jobb med nästan bedövande optimism, verkade i det ögonblicket mest bekymrad – som om det rörde sig om stämningsproblem.

Gudarna ska veta att jobbiga förhållanden på svensk arbetsmarknad ges det dagliga belägg för. Titta på barnmorskor eller cancerpersonal ilskna/uttröttade av slimmade personalförhållanden. Varför skulle Försvarsmakten vara förskonad? Men kunde inte diskussionen, utöver att gälla tidsbrist och drunknande i pappersflöden, åtminstone snuddat vid hur det måste kännas hos militära yrkesmän och -kvinnor när de konfronteras med vad verktygen räcker till inför deras mantra – förmåga till väpnad strid?

De blå kan nog glädja sig åt sina fåtaliga system, även om det brister i tillgänglighet på flygplan och Visbykorvetterna saknar eget luftvärn. Mer motsägelsefullt borde det kännas för arméofficerare att behöva tro på det meningsfulla i att försöka leva upp till en ny nationell försvarsplan, på marken uppbyggd på en handfull bataljoner som måste lappas och lagas på med snart överåriga värnpliktiga.

Vår politiker kan blunda litet, de har vanan inne. Dock, åtminstone en svensk befälsgeneration har måst vänja sig i något som liknar Danmarks militära läge på nittonhundratrettiotalet: till vad kan det nytta? Om det påverkar stämningen, då förstår man att inte ens stridsglad ÖB har lätt att peppa de sina.

Och den nog lite besläktade spetsiga frågan, om hur vi ska reda oss i en nationell försvarsuppgift med en organisation alltjämt baserad på internationella insatser med lätta förband, glömde han att svara på eller ville inte. Annars kunde ÖB ju ändå ha sagt att fem bataljoner i alla fall ska organiseras enligt den gamla framsynta principen med en blandning- av pansarskytteskyttekompanier och stridsvagnskompani (-er?), hur det nu ska gå ihop.

Men om återtagningsarbetet någonsin blir färdigt, skulle faktiskt några officerare inte längre bara behöva hanka vidare med ”behovssammansatta” förband rimligtvis utan någon fasthet. Tanken under 2000-talets nödår efter sekelskiftet hade möjligen varit god (och billig?): man skulle, om det behövdes, trä på lätta skyttebataljoner med tilläggsenheter. Försvarsmaktens konstruktörer kunde förstås ha gått den andra vägen – skala av enheter som inte krävdes för bataljonens specifika uppgift. En pansaröverstelöjtnant skulle nog ha klarat att leda enbart skyttekompanier.

Men nu, med en nygammal huvuduppgift kan väl i alla fall även en flygare som Bydén och en ny arméchef uppmuntra lite. I bästa fall får en liten ny kull av bataljonschefer med stabspersonal öva sig att föra mekaniserade förband. Sådant kunde kanske lätta upp deras tillvaro.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Om den skenbara stabiliteten

av Jan Leijonhielm Jag bevistade för några dagar sedan ett seminarium med bl a Peter Hultquist, som gav sin syn på vårt säkerhetspolitiska läge. Efter att korrekt och utan att darra på manschetten beskrivit den ryska utvecklingen med ett alltmer hotfullt uppträdande mot omvärlden underströk försvarsministern att Sveriges alliansfria linje låg fast och skulle så förbli. […]