Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Djupare slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Försvarsmaktens rekryteringsfilmer fortsätter att skapa debatt. Efter föregående inlägg om slagsidan på rekryteringen bemötte myndigheten kritiken i kommentarsfältet på sin YouTube-kanal och senast redogjorde ansvariga mer ingående för sin syn på kampanjerna i senaste numret av Officerstidningen. Den aktuella rekryteringskampanjen kommenterades också redan i samband med att den lanserades, redan innan nuvarande diskussionen kom igång. Svaren från ansvariga visar dock genomgående på en olycklig diskrepans mellan Informationsstaben och personal vid de förband de rekryterar till. Detta ökar risken att slagsidan kan förvärras.

 
De olika svaren på kritiken utgår sammanfattningsvis från att kritikerna inte förstått kampanjens syfte och förtydligar att den syftar till att locka människor som tidigare inte övervägt Försvarsmakten som arbetsgivare, samt att man gjort en undersökning av målgruppen. Detta är givetvis bra att klargöra. Problemet är bara att ingen har påstått något annat.

Att nå nya målgrupper som ännu inte ansökt till Försvarsmakten och att dessa måste analyseras ställer nog de flesta sig bakom. Den huvudsakliga kritiken har dock utgått från att anställda inte känner igen sig och personliga upplevelser inom organisationen att den aktuella typen av kampanjer riskerar att ge en felaktig bild av yrket och bygga orimliga förväntningar, vilket riskerar att inte bara locka nya utan fel individer ur målgruppen. Orimliga förväntningar är ett brett begrepp, men det kanske mest extrema exemplet har varit att vapenvägrare ryckt in till GMU. Detta berörs i responsen endast i förbigående med att man ifrågasätter att detta stämmer, ett något underligt förhållningssätt till kritik från medarbetare som delger självupplevda situationer.

I responsen från myndigheten sägs explicit att reaktionerna från medarbetarna handlar om en ”hotad självbild”. Nu har jag inte uppfattat att så är fallet utan upplever att diskussionen hållits på en saklig nivå. Men om det vore så, skulle det inte då finnas anledning till än större oro? Om bilden i marknadsföringen skiljer sig så radikalt åt från den som medarbetare har av sig själva och yrkets kärnfunktioner att de upplever sin egen uppfattning hotad, finns det väl snarare mycket god anledning att reflektera över diskrepansen.

På en viktig punkt delar jag Informationsstabens mening, att den uppfattning som den slutliga soldaten har om sig själv och sin roll bygger på mycket mer än en reklamfilm och att om något fallerat är det ofta ett systemfel. Detta är viktigt att hålla i åtanke i alla diskussioner inom området. Om vi misslyckats att ge en rättvisande bild till en färdig soldat – från första intresse, till ansökan, antagning, inryckning, utbildning och anställning – är det ett systemfel och inte beroende på en enskild faktor. Detta ställer dock snarare större krav på systemet samt en koherens i detta: att exempelvis de som arbetar med uttagning upplever att de får rätt sökande, att de som arbetar med utbildning upplever att de får rätt uttagna och så vidare. Orimliga eller felaktiga förväntningar kommer att belasta kedjan mer ju längre de finns kvar.

Sammantaget missar responsen från Informationsstaben kritikens kärna, samtidigt som den ger en något nedvärderande klapp på huvudet till de medarbetare som uttryckt ärlig frustration och oro över att rekryteringskampanjen riskerar att ge en felaktig bild av soldatyrket och skapa orimliga förväntningar.

Den aktuella kampanjen anges vara del i ett övergripande varumärkesbyggande. Man kan ifrågasätta om Försvarsmakten och andra tjänsteinriktade organisationer bör rakt av använda ekonomiska begrepp för vinstdrivande organisationer som ’marknad’ och ’varumärke’. Förutsättningarna skiljer sig markant mellan olika typer av organisationer. Arbetet de representerar behövs dock. Försvarsmakten behöver framhäva och positionera sig som den bästa möjliga arbetsgivaren jämfört med andra. Men även inom rent civila tillämpningar av Employer Branding understryks vikten av att intern kommunikation inom företaget samt extern kommunikation till kandidater, klienter och kunder har en gemensam syn på företagets Corporate Brand – att bygga på de anställda man redan har i att kommunicera vad och hur man gör men framförallt varför man gör detta.

Min huvudsakliga oro rör faktiskt inte den aktuella kampanjen. En missvisande reklamfilm stjälper inte skutan. Jag är däremot mer oroad för den uppenbara och ökande klyftan mellan Informationsstaben och förbanden i denna typ av frågor. Man hade kunnat önska att ansvariga visat att de lyssnar på förbanden de ska rekrytera till lika noga som de säger sig ha analyserat målgruppen de försöker attrahera. Ett dövt öra för varningssignaler inom organisationen riskerar tyvärr att leda till en kraftigare slagsida och en större misstro.

 

Författaren är kapten och Försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Civilsamhälle och myndigheterna

av Hans Lindblad

Många vittnar om hur människor i Stockholm hjälpte varandra efter terrorattacken på Drottninggatan. När kollektivtrafiken var nedstängd kom många att erbjuda okända skjuts eller öppnade sina hem för enskilda som annars inte haft tak över huvudet. Civilsamhället fungerade genom att människor ställde upp för varandra och visade beslutsamhet att värna öppenhet och gemenskap. Svensk polisorganisation har erbarmligt låg andel utredda brott, men den här gången tog den sig ändå samman på ett bra sätt. Så borde det helst alltid vara, att både civilsamhälle och myndigheter fungerar.

4-6 december 1998 drabbades min hemstad Gävle av ett extremt och ihållande snöfall. Mycket stora mängder föll över centrum och ut mot havet mot norr (för övrigt delvis områden som tolv år tidigare genom regn drabbats av de kraftigaste radioaktiva nedfallen i Sverige efter reaktorhaveriet i Tjernobyl). Hittills enda gången i modern tid som en svensk stad varit isolerad från omvärlden i flera dygn. Järnvägarna, E4 och alla andra vägar och gator var oframkomliga. Väldiga snömängder överallt gjorde att polis och kommunala organ inte kunde nå medborgarna. I praktiken fick jag dra mig till minnes från försvarsutskottet, exempelvis att livsmedelshandeln är beroende av närmast daglig tillförsel. Redan andra dygnet var mejeriprodukterna slut, och hyllor blev allt tommare så det blev meningslöst att hålla öppet. Allvarligast var naturligtvis att inte heller ambulanser kunde göra något. När snöfallet upphört sände försvarsmakten in ett par helikoptrar och Dalregementet kom med några bandvagnar.

Flertalet arbetsplatser var stängda, liksom skolor. Post och tidningar bars inte ut, men Gefle Dagblad och Arbetarbladet tryckte upp mindre upplagor för gratis hämtning på platser i centrum.

Många mindes sedan starkt hur människor ställde upp för varandra. Tvärtemot vanan i Sverige började många prata med okända, sökte uppmuntra, informera och utbyta råd. Grannar grävde fram varandras dörrar som annars inte kunde öppnas, och man sökte upp äldre när hemtjänsten inte kunde komma. Mitt dominerande intryck var att medborgarna agerade, att det vi såg var ett spontant civilsamhälle, starkare än vi nog trodde innan. Jag såg inga tecken på panik eller rädsla. De flesta tycktes suga in intrycken av en spöklik stad helt utan fordonstrafik. Naturligtvis insåg vi att allt hade varit mycket allvarligare om också strömmen brutits, med många eluppvärmda bostäder.

Upplevelsen av civilsamhället var en kontrast till vad jag hört om industriutsläppet i Karlskoga 13 år tidigare, i januari 1985. Det gällde oleum som svepte in över staden som en tät dimma det närmaste dygnet. Oleum utgörs av svaveltrioxid löst i hundraprocentig svavelsyra. I kontakt med luftens fuktighet bildades en kraftig dimma över ett stort område. Den tidigare chefspsykologen i Israels försvarsmakt Ben Shalit var gift med en svenska och laborator vid FOA i Karlstad. Han tog sig till Karlskoga och blev förundrad över vad han såg. Hade ett motsvarande gasmoln uppträtt i något land vid Medelhavet skulle panik ha utbrutit, men folk skulle åtminstone ha agerat. Visst flydde en del också från Karlskoga, men de flesta stannade märkligt lugna i sina hus, tydligen i full förtröstan på att om något skulle vara farligt så skulle polisen, kommunen eller landstinget vidta behövliga åtgärder. Det var myndigheternas ansvar och därför inget som den enskilde och därmed civilsamhället behövde oroa sig för.

Den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger beskrev hösten 1982 i sin reportageserie ”Svensk höst” i Dagens Nyheter intryck av en tids vistelse i landet. Det som frapperade honom mest var svenskarnas märkligt stora tilltro och tillit till överheten. Stat och kommun uppfattades som ”den gode herden”. Detta i stark kontrast mot södra delen av kontinenten, där människor i alla tider lärt sig att betrakta myndigheter och offentliga tjänstemän med stor misstro. ”I generationer hade central- och sydeuropéer fått erfara hur makt är korrumperad, och de enskilda har därför lärt sig att värja sig från påbud uppifrån. Svenskar har, vilket alla borde avundass dem, inte som många andra folk tvingats uppleva myndigheter vars tidsfördriv är beväpnad människojakt.” Att utan vidare få människor att acceptera personnummer hade knappast varit möjligt i ett kontinentalt land.

Den tillit till svenska myndigheter Enzenberger tyckte sig se för 35 år sedan är sedan länge urholkad. Att mordet på Olof Palme inte klarades upp bidrog till misstro. I stället för att utse en av Europas mest erfarna mordutredare som spaningsledare tilläts en amatör på området att bestämma. Rader av elementära regler åsidosattes, och i stället för att hålla många spår öppna band sig ledaren tidigt för en teori. En person dömdes sedan för mordet men friades i nästa instans. Vanskötseln av spaningsarbetet och konflikter mellan åklagare och polis fick naturligtvis förödande effekter på allmänhetens tilltro.

Ett annat fruktansvärt exempel var mordet på tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund 2008, vilket knappast kunde ha inträffat i ett land med fungerande polisväsende. Risken för fortsatt dödande gör det extra angeläget att söka lösa sexualmord. Det visade sig sedan att Englas baneman redan tidigare dödat en kvinna, men att polisen i Dalarna lagt tips rörande det mordet på hög i ett år. Rikskrim gav polisen en lista på dömda sexualbrottslingar i närområdet med uppmaning att ta DNA-prov på dem. När en annan polismyndighet senare fick i uppdrag att ganska dalapolisens agerande överlämnades dokument, men först sedan mördarens namn raderats från listan på personer som borde undersökas. Urkundsförfalskningen var rimligen gjord i polishuset i Falun. Det är svårt att föreställa sig att det brottet i en organisation med så många chefer hade begåtts av någon på konstapelnivå. Som väntat lades ärendet snart ner. Englas mor begärde skadestånd för polisens allvarliga försummelser, men självfallet förlorade hon. Den svenska rättsapparaten har i alla tider i de allra flesta fall tagit myndigheternas parti mot enskilda.

Övergrepp inom äldrevården, kommunala skandaler med korruption och brott mot upphandlingslagen, grundlagsbrott ifråga om offentlighetsprincipen, kriminalitet inom Telia och rader av andra fall bidrar sannolikt till ett successivt minskat förtroende. Regelbrott och oegentligheter inom Riksrevision står i klass för sig eftersom det gäller den myndighet som mest av alla borde stå oväld och ha omdöme. Oegentligheter är naturligtvis inget nytt. Rättsskandalerna kring hovet och höga juridiska befattningshavare i början av 50-talet fick upp ögonen på många människor, inte minst genom Vilhelm Mobergs granskningar. Att människor ändå kunde tro på ”den gode herden” kan ha samband med den kommunala självstyrelsen där de allra flesta ännu personligt kände kommunalt förtroendevalda. Men sedan 50-talet har ju tjänstemannaväldet ökat enormt inom stat, kommun och landsting.

Tsunamin 2002 förvärrades som svenskt trauma genom att Göran Perssons regering var märkligt handlingsförlamad de första dygnen. Vid Estoniakatastrofen var Carl Bildt i väntan på nästa regering chef för en expeditionsministär – som bör vara försiktig med att fatta beslut för framtiden. Trots detta deklarerade Bildt, utan något redovisat tekniskt underlag eller samråd med andra partier, att fartyget borde bärgas för att kunna ta hand om kroppar. Ingvar Carlsson ville inte börja sin nya regering med att gå emot Bildt. Få andra ställningstaganden har lett till så upprörda känslor under många år med skiftande besked och motsättningar fram och tillbaka, mest påfrestande naturligtvis för de anhöriga. I två av de mest uppmärksammande händelserna under senare årtionden har problem alltså snarast förvärrats uppifrån.

Jag var 1992-95 ledamot i den statliga hot- och riskutredningen. Vi använde ett antal scenarier för att söka bedöma vilka behov allvarliga händelser kan ställa på insatser och samordnad ledning. Svårast är förlopp där man inte vet om läget kommer att bli ännu värre och hur utdraget det hela kan bli. Det behövs då bedömningar i olika tidsperspektiv. Om någon föreslagit förlopp liknade dem som sedan blev verklighet i fallen Estonia, tsunamin och terrorbrotten på Drottninggatan skulle vi nog inte tagit med dem eftersom de händelserna hade snabba förlopp med sannolikt mindre behov av uthållig samordnad operativ ledning.

Bland förlopp vi konstruerade var att Trängsletdammen brast och en störtflod sedan sköljde ner längs Dalälven och tidigt utplånade tätorten Mora. Andra scenarier gällde nedfall av radioaktivitet, gasmoln, stora stopp i el- och vattenförsörjning, svår brist på elektronikkomponenter. Vi tittade på massflykt från andra sidan Östersjön. För att bedöma ledningsbehovet studerade vi tre alternativ, med mottagning av 50 000, 200 000 respektive 500 000 asyl- och hjälpsökande.

Vid en stor påfrestning behövs samordning mellan många aktörer. Vi fann tidigt att det svenska systemet med ”självständiga myndigheter” försvårar ledning genom att ingen myndighet godtar att få direktiv från en annan myndighet. Den övergripande samordningen behöver därför skötas från regeringen konstaterade vi, men vi ansåg oss inte ha mandat att ange hur arbetet skulle vara organiserat inom regeringskansliet. De följande 15 åren kom tre andra utredningar som gick in på detta. Fackdepartement tar inte heller order av varandra, så efterhand blev det en allt bredare uppslutning bakom principen att den övergripande samordningen ytterst skulle vara statsministerns ansvar. Till del kan det ses som en fortsättning på den dagliga funktion statsrådsberedningen redan har genom sina kontakter med samtliga departement. I nära anslutning till statsrådsberedningen bör finnas en krisledningsenhet som följer och analyserar inhemska och utländska tänkbara hot, har kontinuerlig beredskap och ansvar för utbildning, övning och vid behov konkret ledning.

All kompetens behöver inte ständigt finnas i regeringskansliet, utan beroende på de aktuella behoven bör personal också hämtas från fackmyndigheter och andra organ. Varje påfrestning har ju sina egna förutsättningar. Hade statsministern direkt vid beskedet om tsunamin kallat till sig en chef från räddningstjänsten i Stockholm med önskan om hjälp skulle denne rätt snabbt ha angett i vilken ordning beslut borde fattas. Ryggmärgsreaktionen för en katastrofkunnig person är att primärt tänka på de skadade.

Men statsministern och hans närmaste saknade sådan rutin och tycktes helt förlamade. Först efter flera dagar började man fundera kring flygtransporter. Det rimliga hade varit att redan första dygnet sända iväg flygplan till Thailand med frivilliga läkare och sköterskor som kunde erbjudas som förstärkning där skadade svenskar vårdades. Visade det sig sedan att inte alla behövdes kunde de i stället erbjudas till andra länder i regionen. Italien visade hur snabbt en insats kan göras. Socialstyrelsen var totalt passiv. Ledningen där sade sedan att det inte fanns några instruktioner för en situation av detta slag. Men då kan man strunta i alla pärmar och agera efter förnuftet, med eller utan beslut från regeringen. Vem skulle i efterhand ha straffat Socialstyrelsen om den sänt iväg några av sina traumagrupper till Thailand i stället för att avvisa dem som erbjöd sig att hjälpa till?

Först efter flera års ytterligare utredande inrättades en krisledningsenhet, kopplad till statsministern enligt de förslag som lämnats. Ett tag ville försvarsministern ha ansvaret i normala tider men överlämna det till regeringschefen vid en inträffad kris. Det avfärdades med att det är fel att skifta ledning mitt i en kris. Tanken att ett annat fackstatsråd skulle ha samordningsfunktionen fördes mig veterligen inte fram av någon.

Jag blev därför, efter att följt frågan i flera år, förbluffad när den nya regering som tillträdde 2014 rev upp det som utretts och beslutats tidigare och i stället meddelade att funktionen lades under en fackminister, nämligen inrikesministern. Beslutet tycks ha fattats brådstörtat och utan redovisat underlag. Det känns meningslöst att viktiga frågor om landets säkerhet utreds under lång tid om allt sedan ersätts med en svårbegriplig improvisation. Var det för att den nye statsministern kände sig osäker och därför inte ville ha ansvaret? Av samtliga regeringschefer sedan inrättandet av Louis De Geers statsministerämbete 1876 var Stefan Löfven den förste som saknade erfarenhet från både regering och riksdag. Inte ens 20-talets båda tjänstemannaregeringar hade så oerfarna chefer.

Antag att Sverige drabbas av en massepidemi som slår mot flera kritiska samhällsfunktioner. Det rimliga vore att statsministern tar det övergripande ansvaret och under krisledningen använder bland andra Socialdepartementet, Socialstyrelsen och Smittskyddsmyndigheten. Inte ett fackstatsråd från ett helt annat område.

Jag utgår från att nästa statsminister frångår regeringens nuvarande ologiska krisorganisation och återför ansvaret till regeringschefen.

 
Författaren är ledamot av KKrVA och tidigare riksdagsledamot.

Genmäle till Björn Von Sydow

av Carl Björeman

Förre försvarsministern, numera ordföranden i Försvarsberedningen, Björn von Sydow, menar i ett genmäle mot mig på Akademiens blogg 2017-04-21 ”att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget.” Det stämmer inte.

Försvarsinriktningen år 2000 var relevant mot något helt annat, nämligen den föreställning om det rådande omvärldsläget som den politiska och militära försvarsledningen dessvärre hade intalats, av Wilhelm Agrell kallad ”en ny svensk överdoktrin”. Denna överdoktrin var rådande under några år. Nationellt försvar framstod som något ”irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, ”Fredens illusioner” s. 244). Björn von Sydows genmäle mot mig tyder enligt min mening på att han tagit starkt intryck av denna vilseledande överdoktrin. Han snedvrider därmed även dagens försvarsdebatt.

Björn von Sydow gör emellertid i sitt genmäle flera utsagor av allmänt intresse. ”Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister.” Det är korrekta utsagor.

Problemet är emellertid att försvarsministerns ”målbild” inte styrde försvarsbeslutet år 2000. Dåvarande ÖB Owe Wiktorin gör med större trovärdighet anspråk på denna tvivelaktiga ära. I ”Försvarets forum nr 2 april 2000” skriver denne, under rubriken ”Beslut bekräftar inriktning”: ”Riksdagen har nu fattat det mest omfattande försvarsbeslutet i modern tid . […] I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Jag har i min tidigare inlaga på bloggen – den som Björn von Sydow genmält – visat att dåvarande ÖB Owe Wiktorin har haft stort inflytande i saken. Björn von Sydow har i sitt här aktuella genmäle mot mig inte behandlat denna min inlaga, vare sig positivt eller negativt. I korthet innebar min inlaga att ÖB Wiktorin den 8 december 1994 för centerledaren Olof Johansson avslöjat sin idé (”målbild”) om hur försvarsfrågan borde lösas. Samtidigt hade Wiktorin försäkrat sig om centerledningens stöd i kommande försvarsbeslut att – i sådana beslut

  • territorialförsvaret borde läggas ner
  • markstridskrafterna minskas
  • satsning ske på flygvapnet och JAS
  • högkvarteret borde få sköta detta utan inblandning från politikerna (Erik A Egervärn (c) i Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28)

ÖB Wiktorin började från 1998, med biträde främst av Johan Kihl och Michael Moore, officiellt strateger men till funktion spinndoktorer för ÖB: s katastrofala hugskott och därmed till fördel för flygindustrins särintressen, öppet argumentera för sin målbild.

Förvarsbeslutet år 2000 innebar bland annat följande:

  • territorialförsvaret började läggas ned
  • arméstridskrafterna började att minska
  • satsning på flygvapnet och JAS bekräftades
  • högkvarterets inflytande ökade

Sammanfattningsvis bedömer jag att ÖB Wiktorins ”målbild” – i klar skillnad till dåvarande försvarsminister Björn von Sydows målbild – var öppet fientlig gentemot värnplikt och nationellt försvar. Det skulle vara till fördel för tydligheten i försvarsdebatten om Björn von Sydow ansluter sig till denna min bedömning .

 

Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

Frankrike, Tyskland och den europeiska samhörigheten

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Strategins kostnader. Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK)

Av Jan Wickbom

Sverige är en självständig, alliansfri och demokratiskt styrd nation som skall försvaras av sina egna legala soldater. Ett angrepp är ett angrepp på det svenska folket – inte bara de som går på Drottninggatan. Det är vårt folk som skall försvara sig – inte våra fordon, fartyg och maskiner. Men hela folket kan inte underhållas (logistik) och alla kan inte beväpnas, utrustas och utbildas för att försvara sig och Sverige. Vi måste därför avdela en strategiskt användbar försvarsmakt (HK) med fyra element (mark-, sjö- och luft- samt cyber-element), som kan mobiliseras vid eller inför ett krigsutbrott.

Om en presumtiv motståndare, Ryssland, blir medveten om att angreppet kommer att möta en mobiliserad svensk försvarsmakt, torde han avstå från att angripa Sverige. Eller också försöker man inledningsvis att över havet och genom luften anfalla och ta för vår försvarsmakt viktiga platser, områden och logistikfunktioner över hela territoriet för att sedan kunna ockupera hela Sverige. Försvarsmakten måste därför ha hög, delvis stående, beredskap för vårt cyberförsvar och för våra sjö- och framför allt luftstridskrafter. Sveriges logistik måste stödjas av USA.

Försvarsmakten får så stor förmåga och så hög effekt som riksdagens försvarsanslag (strategins kostnader), rätt utnyttjat, medger.

Operativ förmåga och effekt

Om försvarsmakten är kostnadseffektivt organiserad, kan cyberförsvaret alltid styra försvarsmakten till bästa möjliga (förmåga och effekt) operationer. Cyberförsvaret avläser dygnsvis såväl det politiska som det militära läget på globen. Både Regering och Försvarsmakt har erforderlig handlingsfrihet.

Vi kan i dag börja organisera den politiska och militära förmåga som vi anser vara mest kostnadseffektiv. Detta förutsätter dock att Sveriges försvar (HK) kommer att organiseras som en alliansfri, självständig, kostnadseffektiv försvarsmakt. En försvarsmakt, den Hårda Kärnan (två hundra år gammal), är ingen variabel, vilket däremot den politiska och militära omvärlden är och förblir.

KV 21

Studien Krigsvetenskap i 21 århundradet synes hittills ha bedrivits bakvänt. Man har börjat med att beskriva angriparens, Rysslands, troligaste cyberrelaterade angreppsmetoder, taktik och operationskonst. Sedan fortsatt med att utforska vad som är våra politiska och militära största svagheter. Hittills (studien skall avslutas år 2018) har man sedan fastslagit att inriktningsbeslut 2015 måste tillföras mer pengar för att täcka dessa svagheter.

Sveriges Försvarsminister är nästan ensam om att påvisa hur inriktningsbeslut 2015 är olämpligt som utgångspunkt för den nödvändiga utvecklingen av en ny försvarsmakt.

Under vår mångåriga ”strategiska time out” synes all militär kunskap om vad försvarspolitik innebär ha försvunnit. Hur en försvarsmakt skall organiseras diskuteras inte. Nu talas och skrivs det bara om säkerhetspolitik och militära insatser. För säkerhets skull skall man anordna ”trösklar” i de områden där ryssarna kan väntas anfalla. Dessa trösklar består huvudsakligen av ”insatsförband”, det vill säga tekniskt högtstående förband ur alla försvarsgrenar. Om eller sedan dessa insatser/anfall misslyckats skall resterna av förbanden övergå till ”totalförsvar” och förhoppningsvis avlösas av Nato. Man har glömt den enskilde soldatens vedermödor. Vakna upp ! 

Studien KV21 skall nu fortsätta. Efter att inledningsvis konstatera att Sverige behöver en försvarsmakt (inte en krigsmakt) bör skisseras hur många värnpliktiga soldater vi årligen kan utbilda, beväpna, utrusta och sedan hålla krigsplacerade i 15 år. Därefter, eller samtidigt, bör en kostnadseffektiv försvars- och fredsorganisation med tre försvarsgrenar beskrivas. Till sist bör denna krigsvetenskapliga studie framläggas för Försvarsberedning 2018, där den skall budgeteras.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA

En rysk ljusglimt?

av Jan Leijonhielm

Den 26 mars skedde omfattande demonstrationer över hela Ryssland, de största sedan 2012, då hundratusentals protesterade mot Putins tillträde som president för en ny period. De hade initierats av oppositionspolitikern Aleksander Navalny och riktades mot korruptionen i allmänhet och premiärminister Dmitrij Medvedev i synnerhet. Denna gång hade demonstrationerna dock en annan karaktär och kan i bästa fall innebära en ny faktor i rysk politik, detta av följande skäl:

Framför allt var sammansättningen annorlunda. Medan tidigare demonstrationer huvudsakligen bestod av medelålders ryssar som upplevt sovjeteran, gick en oväntat stor skara tonåringar och personer under 30 ut på gatorna. De representerade en mer orädd generation som i större utsträckning hämtar sin information från nätet, och upplever att de inte vill leva i en starkt korrumperad stat. Detta hjälpte nu inte, polis och FSB arresterade tusentals. Av detta märktes naturligtvis mycket lite i statskontrollerade media.

En annan faktor bestod i spridningen över landet. Även i mindre och mellanstora städer förekom stora protester. Dessutom deltog uppenbarligen en relativt stor andel arbetare i dessa städer, något som gör det besvärligt för regimen att skylla på förvillade och västinfluerade storstadsbor. Här gällde det kärnväljare.

En förklaring till storlek och sammansättning beror sannolikt på måltavlorna för demonstrationerna. Korruptionen är märkbar för alla samhällsklasser och i alla delar av landet. Dessutom är Medvedev genuint impopulär, ca 60 procent av befolkningen hyser inget förtroende för honom. Navalnys roll var däremot inte avgörande, endast en mindre del av befolkningen känner över huvud till honom och endast 5-7 procent skulle i dagsläget rösta på honom i ett presidentval, något Navalny dessutom inte formellt kan deltaga i, eftersom han fällts i domstol för uppenbart påhittade brott.

Att en yngre generation på ett för regimen mycket oväntat sätt visade intresse för politiken tyder på att ett paradigmskifte kan vara på väg. Yngre generationer har hittills varit påtagligt frånvarande i politiken, studenter inte minst. Då räknar jag inte in den s k Putinjugend (ry Nasji), Förenade Rysslands ungdomsförbund, som används som förebild på idoldyrkan och som instrument vid t ex ambassaddemonstrationer, aktioner mot ”landsförrädare” eller bokbål.

Förklaringen till den synbara apati som studenter och andra uppvisat beror i hög grad på att all form av opposition noteras av myndigheterna och ofta leder till stäckade tänkta karriärer inom statsförvaltning och risk för utestängning från universitet. Ett av de mest liberala universiteten, Europeiska Universitet i S:t Petersburgs hotas f n av stängning, regimen har funnit det alltför västvänligt och frispråkigt.

Vad är då utsikterna för fortsatta protestyttringar, eller någon effekt av dem? Dessvärre måste åtminstone de senare betraktas som ytterst begränsade. Putin et consortes hyser en närmast panisk skräck för Majdanliknande protester som skulle bli svårhanterliga och har under åren byggt upp ett stort antal skyddsmurar. Under demonstrationerna 2012 gick hundratusentals ut på gatorna mot det manipulerade presidentvalet. Resultatet blev magert: de som kunde identifieras har successivt åtalats, medan marschen mot en totalitär stat obekymrat fortsatte. Ja, lagstiftningen skärptes naturligtvis också på ett antal områden.

Om demonstrationerna skulle bli svårhanterliga, d v s om säkerhetsorganen inte hinner gripa alla eller tappar kontrollen, har de nu laglig rätt att använda vapen mot folkhopar, d v s skjuta skarpt mot obeväpnade (säkerligen skulle dock skjutvapen i efterhand upptäckas bland demonstranterna).

Det finns synbarligen små kryphål i lagen. Således kan man utan tillstånd utföra enmansdemonstration, men den som så gör kommer snabbt att finna att han/hon omgärdas av andra demonstranter som framstampats av myndigheterna och vips så grips personen av polis för olaglig demonstration. En variant består i att motdemonstranter plötsligt dyker upp och då måste den ensamme gripas av säkerhetsskäl. Demonstrationsrätten har även på andra sätt beskurits kraftigt genom lagstiftning, och nya lagar förbjuder kritik av myndighetspersoner eller skymfande av nationen.

Historiker som vågar ha kritiska synpunkter på t ex det kloka i att låta Leningrads befolkning under andra världskriget uthärda fruktansvärda lidanden avskedas. Eftersom annekteringen av Krim skedde genom ”demokratiska” val, och som skydd för den hotade ryska befolkningen, blir kritiker av den lagstridiga annekteringen brännmärkta som landsförrädare av lydiga media osv.

Mot bakgrund av att Putin nästa år sannolikt kommer att omväljas som president till 2024-inget annat tyder i dag på det, han ligger stadigt över 80 procent i opinions­undersökningar och tiden börjar bli för knapp för en kronprins att träda fram, så är det svårt att se hur opinionsyttringar av nämnda slag skulle kunna åstadkomma en förändrad politik. Det mesta talar dessvärre för en fortsättning av nuvarande trender i alltmer repressiv riktning, instrumenten för att bryta denna utveckling finns helt enkelt inte. Putins oväntade frånfälle, en palatskupp eller mycket stora, ihållande och landsomfattande demonstrationer kanske kan få denna profetia på skam. Det är dock föga troligt att vi i hans ställe skulle få se en liberal politiker med målet att skapa en modern stat på demokratisk grund. Någon valbar sådan finns ännu inte i sikte. Den ryska befolkningens intresse för en sådan stat ligger enligt opinionsundersökningar också tyvärr på en bottenplats sedan länge.

Demokrati blev under Jeltsin synonymt med kaos och fattigdom, sedan hjälper det inte att nästan halva befolkningen anser att landet är på fel väg, förkärleken för en stark ledare väger under alla omständigheter tyngre.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA:

Det värsta terrorscenariot

av Magnus Sjöland

Jag och många med mig ser att det värsta terrorscenariot är om en terrororganisation eller en galning kommer över kärnvapen eller radiologiska vapen.

Nu i dagarna ser vi detta hot från:

  • Nordkorea
  • IS

Detta inlägg handlar främst om IS och andra liknande terroristgrupper, men vi ser att sannolikheten för ett krig har ökat med Nordkorea som nästan varje vecka gör utspel, skickar iväg missiler eller testar kärnvapen. Detta för att visa sin makt och inflytande i världspolitiken?

ISIS har gjort flera utspel och skrivit att de kan köpa kärnvapen. Nu tror jag inte att de har förmågan att kunna hantera kärnvapen, men däremot är risken överhängande för att de börjar använda de mindre farliga smutsiga bomberna, bomber som när de exploderar sprider radioaktivitet i sitt närområde. En smutsig bomb räknas inte som ett massförstörelsevapen, men strålningen och de radioaktiva ämnena är farliga för de flesta levande organismer. Om en självmordsbombare använder sig av en smutsig bomb, blir det initialt samma skada som om bomben inte vore smutsig, men med en helt annan långtidseffekt.

De självmordsbombare vi ser idag tar ofta med sig någon i döden, och ibland blir många dödade och skadade. Nyhetsmedia rapporterar under några dagar, man sanerar snabbt området och redan efter en vecka så är nyhetsflödet någon annan stans och dådet sjunker snabbt bort ur folks medvetande. Nya världshändelser dyker upp, nya olyckor eller attentat sker i en aldrig sinande ström. Terroristerna önskar att deras dåd inte försvinner så snabbt i nyhetsflödena.

Smutsiga bomber är relativt enkla att tillverka och skulle passa en terroristorganisation perfekt. Vad man ofta är ute efter är en långtidseffekt, vilket man fick 11 september. De smutsiga bomberna skulle ge en enorm långtidseffekt, folk skulle bli rädda för att få cancer, handeln blir lidande, turismen går ner och det tar lång tid att sanera. Risken är stor att hela världsekonomin går ner om några sådana bomber detonerar samtidigt i några av världens största städer. Detta skulle ge en enorm effekt på våra moderna samhällen, många gånger större än alla terrordåden vi hittills har sett tillsammans.

Radioaktiva ämnen går illegalt att få tag på i området norr om Turkiet, Syrien, Iran och Irak, mycket kommer från före detta Sovjetrepubliker. När Sovjet kollapsade kunde man relativt ofta läsa i våra svenska tidningar om folk som smugglade in radioaktivt material långt in i Europa. De senaste 20 åren har USA och Ryssland hjälpts åt att stoppa smugglare och tillsammans med länderna i området norr och öster om Svartahavet har de tagit fast smugglare vid flera tillfällen de senaste åren. De har hittat ritningar på smutsiga bomber och lagt beslag på både anrikat och icke anrikat uran. Värdet på smuggelgodset har varit allt från någon miljon till flera miljarder kronor. Köpare anges vara bland annat islamistiska fundamentalister.

Vad kan vi göra i Sverige? Vad skulle hänt om mannen i lastbilen som körde in i Åhlens detonerat en smutsig bomb? Kan vi minska sannolikheten för att något sådant händer hos oss? Har vi adekvat saneringsutrustning? Har vi jodtabletter att dela ut? Har vi ett system som ser till att folk håller sig inne och kan överleva några veckor tills den värsta strålningen lagt sig? Kan vi stötta USA, Ryssland och de forna Sovjetrepublikerna att få stopp på smuggling och illegal handel av uran? Kan vi ändra de ekonomiska incitamenten för smugglarna? Kan vi minska intresset i Sverige för att ansluta sig till olika former av islamistisk fundamentalism?

  • Jag kan inte svara på alla dessa frågor, men jag anser att vi bör fortsatt stödja FN och dess organ IAEA:s ansträngningar med att hålla koll på kärnreaktorer och se till så att vi kan leva i en fredlig värld med en trygg energiproduktion.
  • Vi bör vara mer medvetna om att risken för smutsiga bomber har ökat. Både Obama och Trump har det senaste året varnat för att detta kan ske och USA lägger stora resurser på att minska risken för att smutsiga bomber tillverkas och används.
  • Vi bör se till att samöva och fundera på t ex vad som kunde hänt på Drottninggatan 7 april 2017 om även en smutsig bomb hade detonerat. En icke-smutsig bomb fanns ombord, som turligt nog inte exploderade. Mannen som körde lastbilen kom från Uzbekistan, en före detta Sovjetrepublik, som tampas med islamistiska fundamentalister, och som är en av världens största producenter av uran.
  • Se till att informera befolkningen om vad man skall göra om det blir en olycka så att de har möjlighet att överleva utan att behöva exponeras för stora doser av strålning.

 
Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Replik till Ledamoten Rosenius inlägg 2017-03-20

Jonas Haggren

Jonas Haggren

av Jonas Haggren

Övergripande har Rosenius rätt i sina iakttagelser om att vi borde ha en bättre försvarseffekt och därmed ha en högre ambition. Rosenius argumenterar i den senare delen av sitt inlägg för detta men också för förändrad mix av förbandsstrukturer, volymer, ökad rörlighet m m. Där är vi inte nu.

MSD 16 är skriven utifrån ett realistiskt perspektiv och ska för Försvarsmaktens personal återspegla vad vi kan göra med det vi har här och nu (och ett par år in i framtiden). MSD 16 ska också sätta de militärstrategiska ambitionerna för försvarsplaneringen så att strategi, planer och resurser hänger ihop. Det betyder i sin förlängning att doktrin som företeelse inte ska inteckna eventuellt tillkommande resurser (nya förmågor och förband) i framtiden utan utgöra en fast grund för en rimlig militär strategi här och nu. Om det inte råder kongruens mellan strategi och resurser kan trovärdigheten för verksamheten allvarligt skadas.

Rosenius skriver att ordet möta ”inte förpliktigar till mycket” samt att begreppet undvika att förlora ”inte torde leda till initiativkraft”. I doktrinens konceptdel förklaras hur dessa begrepp tolkas; ”balans mellan offensivt och defensivt agerande, säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel.” Detta representerar en väl avvägd ambition för att kunna öka uthålligheten (för att öka den politiska handlingsfriheten och skapa utrymme för att få stöd). En högre ambition med de resurser som är tillgängliga kan starkt begränsa handlingsfriheten. Orden ”med alla till buds stående medel” syftar dels till att understryka att det är här och nu, med tillgängliga resurser som avses, dessutom att: vi ger aldrig upp. Det var länge sedan detta senast tydligt uttrycktes och har varit ÖB:s budskap till Försvarsmaktens personal och chefer.

I artikelns senare del diskuterar Rosenius om förbandstrukturer och volymer. De framtida övervägandena omhändertas i perspektivplaneringen som just analyserar bl a detta. Det betyder att om perspektiv­planeringens förslag blir verklighet i en framtid, så kan strategin möjligen ändras till en högre ambition, och därmed doktrinen och som konsekvens försvarsplaneringen revideras. Skillnaden mellan vad som uttrycks i doktrin respektive vad som övervägs i perspektivplaneringen borde Rosenius vara väl förtrogen med.

 
Författaren är konteramiral, chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning och ledamot av KKrVA.

Intermediate Range Missiles – Back to the 1970s

by Stefan Forss [1]

It may be too late to save the INF Treaty, Brookings Senior Fellow, Ambassador Steven Pifer stated recently. “From bases in western Russia, nuclear-armed Russian SSC-8 GLCMs could target Helsinki, Stockholm, Copenhagen, Berlin, Vienna, Prague, Budapest, Rome, Athens, Ankara, and even Paris and London”, he wrote and suggested that Washington “should seek to raise the political heat on the Kremlin by making the missile an issue between Russia and the countries that the missile will threaten”.

The U.S. government is expected to formulate its position regarding this issue soon. “An American decision to withdraw from the treaty, known as the Intermediate-Range Nuclear Forces Treaty, or I.N.F., would be disastrous”, The New York Times observed correctly on April 3, 2017.

The issue is, however, much more serious than just a treaty breach caused by an odd, yet to be disclosed Russian land-based long-range cruise missile. When bits and pieces are added together the full picture looks serious. Russia is, in fact restoring the capabilities that were lost after implementation of the INF Treaty, consisting of a complete battery of various ballistic and cruise missiles, while the West has practically nothing to counterbalance this asymmetry. Welcome back to the 1970s.

Consider the ballistic missile RS-26 Rubezh, which is expected to be declared operational anytime soon. After a failed first test in September 2011, the second test flight of this new missile took place in May 2012. It was successful. The missile apparently flew with a very light or empty payload from Plesetsk to Kamtchatka, 5,800 kilometers, I e to intercontinental range, which automatically defined the missile as an ICBM, covered by the New START Treaty. The following test in October 2012, was performed from Kapustin Yar to Sary Shagan over a distance of approximately 2,000 kilometers. This was the first public telltale signal of a possible diversion from a real intercontinental-range missile program towards the politically forbidden INF ground. However, being START accountable, the RS-26 evidently is not formally violating any treaty. All subsequent tests have been performed to medium range distances, indicating that the real operational purpose of this missile is sub-strategic.

In December 2013, the commander of the Strategic Rocket Forces, Lieutenant General Karakayev disclosed that RS-26 is built on the RS-24 Yars ICBM, but is substantially lighter. This indicated that Rubezh is a stripped version of Yars. The case of the old Pioner a.k.a. SS-20 Saber IRBM missile, a two-stage, stripped version of the Temp-S ICBM, came to mind. In March 2015, it was finally acknowledged that RS-26 Rubezh has fewer stages and shorter range than the RS-24 Yars ICBM. The missile is now also known by the name RS-26 Yars-M.

The RS-26 case shows to what lengths Russia is going to mask its real intentions in the INF field. Letting the missile fly once beyond the 5,500 kilometer ICBM range definition was a clever way to disguise its real intent to reintroduce an improved version of the INF flagship SS-20.

Russia’s wish to leave INF behind should not come as a surprise. It has been on the agenda since 2004. Much of the INF debate has, however, until recently been related to the Russian operational-tactical Iskander missile system, although the U.S. concerns about Russian INF violations have not so far focused on Iskander. Both the ballistic missiles and cruise missiles now operationally deployed side by side in Iskander-M brigades clearly have potential to fly to significantly longer ranges than the allowed 500 kilometers. The former commander of the Artillery and Rocket Forces, Colonel General Zaritsky, emphasized already in 2007 that the ballistic Iskander-M missile has potential to fly to 1,000 kilometer range without changes to the launcher. TASS reported in January 2017, that work on Iskander upgrades is planned to begin in the early 2020s. The (Ft. Leavenworth) Foreign Military Studies Office’s Operational Environment Watch reports about this in its March issue.

To assess the potential range of the Iskander cruise missile, one gets a clear indication just by comparing the lengths of that missile with the Kalibr-NK deployed with naval units and possibly being the missile attributed to SSC-8. The range of the latter is 2,000 kilometers or more, its length 8-8.5 meters as compared with the length of the 7+ meter long Iskander-K. In the first approximation, range is proportional to the length of the missile, the difference essentially being fuel tanks. With the same engine and fuel as the Kalibr-NK, Iskander-K definitely is able to fly well over 1,000 kilometers.

The SSC-8 launcher is slightly larger than the Iskander launcher, but with much the same general appearance. Distinguishing between the two would be essential from a verification perspective, but it is not easy, General Philip M. Breedlove pointed out in an interview in February. If both weapon types violate the INF Treaty, the ability to ascertain the distinction between the two loses relevance.

The questions about the SSC-8 launcher and its missile, however, remain unsolved. Kalibr is a good candidate for the missile. The launch tube needs to be about nine meters long. The Bastion-P launcher, usually attributed to Onyx/Yakhont anti-ship missiles, has the right size. Interestingly enough, IHS Jane’s 360 reported in November 2016 that Bastion-P had been deployed in Syria and that its P-800 Onyx missile also had a land-attack mode.

Bastion-P launcher. (Source: http://defencetalk.net/attachments/1-jpg.14577/). The launch tube is 8.9 meters long, big enough to accommodate Kalibr-NK cruise missiles.

Bastion-P launcher. (Source: http://defencetalk.net/attachments/1-jpg.14577/). The launch tube is 8.9 meters long, big enough to accommodate Kalibr-NK cruise missiles.

Iskander-K (foreground) and Iskander-M (background) launchers in Kaupustin Yar in June 2013. The launchers fire R-500 cruise missiles and 9M723 ballistic missiles, and are deployed with Iskander-M missile brigades. (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

R-500 cruise missile launch

R-500 cruise missile launch from Iskander-K launcher in Kapustin Yar in October 2016 (Source: http://militaryrussia.ru/blog/topic-832.html)

Be it as it may, arguing solely from an arms control perspective in the public debate leads astray. The big picture of Russia’s come back to the forbidden intermediate range missile category has profound political and military operational consequences, not experienced since the late 1970s.

The deterrence value of NATO fourth generation dual-capable fighter aircraft deployed in Europe is questionable. The Tornado and F-16 aircraft assigned for nuclear missions have a less than impressive capability to penetrate strongly defended air space. The only aircraft available which can perform such a mission and return safely is probably the U.S. B-2 strategic bomber.

An important additional fact is that all warheads assigned to the sea-launched nuclear Tomahawk (TLAM-N) missiles were dismantled in 2012.

After the Soviet Union began deploying ‘Euro-strategic’ SS-20 missiles in 1976, re-establishing equilibrium of military forces in Europe demanded a Western counterweight in theater nuclear forces, should arms control fail. German Chancellor Helmut Schmidt played a pivotal role in the internal deliberations with the U.S., British and French leaders, which led to the NATO dual-track decision in 1979 to develop, produce and deploy nuclear-tipped U.S. cruise and Pershing II missiles in Europe if the Soviet Union didn’t agree to negotiate reductions in this missile category. The Soviets didn’t yield and deployment eventually took place.

As the staggering nuclear sub-strategic asymmetry is building up, there is not very much that can be done to contain it. The INF Treaty is, however, extremely important as a symbol of responsible nuclear arms control. It is too precious to sacrifice. Deterrence will have to be achieved with other means. Talk about reintroducing land-based nuclear weapon systems in Europe lack credibility altogether. There is no appetite at all in Europe for such moves, and they would come all too late anyhow. Significant vulnerability will probably remain for several years.

The lifecycles of the Russian and U.S. nuclear weapons systems are essentially out of step at a time when prospects for further arms control measures are low. USA is only in the early stages of renewing its nuclear forces. The Defense Science Board and prominent nuclear weapons professionals have described necessary steps on how to preserve nuclear deterrence. Early introduction of the new variable yield B61-12 nuclear bomb is needed as Russia evidently emphasizes small yield nuclear weapons and has adopted a very dangerous doctrine of nuclear use to de-escalate armed conflicts.

Some argue that the B61-12 is dangerous because small yield nuclear weapons cause less collateral damage and are thereby more usable, thus lowering the nuclear threshold. The evident counter-argument is that non-usable nuclear weapons don’t contribute to deterrence. The threshold, however, remains very, very high.

One area, where the USA and NATO clearly have an advantage and a legitimate means to address the non-strategic nuclear disparity is missile defense. The US/NATO missile shield in Europe, known as the European Phased Adaptive Approach (EPAA), is worth strengthening, as it poses no threat to the Russian strategic nuclear deterrent. It is operationally necessary not only to defend against Iranian missiles but also to blunt the threat from Russia’s new dual-use land- and sea-based intermediate range missile systems.

 
The author is professor, a physicist and Adjunct Professor at the Finnish National Defence University. He is a former Chief Scientist at the Technical Research Centre of Finland and the Ministry for Foreign Affairs. The author is also a Fellow of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views presented are exclusively his own.

 


Note
[1] A shorter version of this article was published by the Atlantic Counsil Nato Source Blogg on 6 april 2017. http://www.atlanticcouncil.org/blogs/natosource/russia-s-new-intermediate-range-missiles-back-to-the-1970s).

Desinformation till husbehov

av Claes Arvidsson

Häxjakten måste få ett slut! Så löd rubriken i början av året när Aftonbladets kulturredaktion försvarade sig mot att ha lyfts fram som den redaktion i mainstreammedia som allra mest visserligen skriver på svenska men pratar ”putinska” (AB 9/1). Slutsatsen drogs i en granskning av forskarna Martin Kragh och Sebastian Åsberg, publicerad i den vetenskapliga tidskriften Journal of Strategic Studies. Artikeln Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: The Swedish Case är synnerligen läsvärd.

Det som kontroversen handlar om är rapporteringen om Ukraina och beskrivningen av Aftonbladet kultur som ”den viktigaste interlokutören för ett Kremlvänligt vänsternarrativ” (inklusive exempel på fakenews). Samma slutsats drogs för övrigt förra året i en rapport om mediebevakningen av kriget i Ukraina från det finska Utrikespolitiska institutet. Fast där kallades det för det ryska narrativet.

Forskarna avslöjade också att flera medarbetare på kulturredaktionen varit aktiva bland annat i Kreml närstående nätsammanhang – och i debattens efterdyningar kom det fram mer än så (Expr 18/1).

Ett led i informationskriget

Chefen för det hela, nån-slags-kommunisten Åsa Linderborg, avvisade först kritiken med att ”vi problematiserar och skriver om Ryssland på ett lite annorlunda sätt till exempel har vi uppmärksammat fascistiska rörelser i Ukraina”. Ett par dagar senare uppmanade hon i en artikel till att Försvara det fria ordet (AB 10/1). I Linderborgs läsning är forskningsrapporten ett led i ett pågående informationskrig där alla som inte vill gå med i ”krigsalliansen” (Nato) ska misstänkliggöras.

Andra mediers rapportering om Ryssland beskrevs som ett ”hysteriskt självspelande piano” och vidare ”man vill hellre att vi ska sjunga gospel med Trump och Orban än att vi ska stå alliansfria”.

En konspiration alltså.

I en stödartikel av en extern skribent (Jan Scherman) följdes temat upp med att så tvivel om myndigheternas trovärdigt i fråga om hotbilden mot Sverige (AB 12/1). Egentligen handlar allt bara om att få Sverige med i Nato och kraftigt ökade försvarsanslag. Som, underförstått, alltså inte behövs. Varken det ena eller andra. Den påstådda logiken hos dem som varnar för en allt mörkare hotbild, är att Ryssland anföll Sverige 1809 och har det hänt förr kan det hända igen.

Alltså finns inget ryskt hot. Ska vi förstå.

Media avfärdas som okritiska. Alltså inte att lita på.

Detsamma gäller forskarna.

En annan angreppspunkt mot Kragh och Åsberg från Linderborg och andra, är påståenden om bristande vetenskaplighet. Fem anmälningar har också skickats till Nämnden för utredning av oredlighet i forskning, bland andra av ”’Egor Putilov’, avslöjad som SD-desinformatör, filmaren och debattören Maj Wechselmann, vänsterpartisten Lars Drake och Carl Meurling, en affärsman med tidigare SD-kopplingar”. (Expr 5/4).

Tio forskare i facket har tillbakavisat anklagelserna både vad gäller metod och inriktning (UNT 17/2).

Dessutom. Det blir lätt komiskt när en granskning av åsiktsbildning i alla mediekanaler betecknas som åsiktsregistrering. Mindre lustigt är det Kragh utsatts för efter publiceringen av artikeln: ”Anonyma hot har inkommit från både höger- och vänsterradikala miljöer, attacker har skett i ryska mediekanaler som RT och Sputnik liksom ett allvarligt IT-angrepp, och till universitetet inkommer uppmaningar att avskeda honom…” (UNT 17/2).

Som eko från Kreml

Vad kan man säga? Det vill säga mer än att vänstern är som den alltid har varit. Men Linderborg säger dessutom att ”ironiskt nog börjar Sverige bli som Ryssland, avviker man från linjen får man en reprimand”. Eller som en av Linderborgs medarbetare, uttryckte saken på radiokanalen Echo Moskvas hemsida – att Aftonbladet kultur är ”den reella yttrandefrihetens sista ö i Sverige” (SvD 31/3).

Kort sagt, det är som ett eko från Moskva: egentligen är det inte någon skillnad mellan vår ryska demokratur och er demokrati.

Det verkligt intressanta i vår tid är att utblicken från vänster strukturellt passar som hand i handske i den verklighetsbild som också kolporteras av antietablissemangets företrädare till höger. Kritik i sak förvandlas till hot mot det fria ordet. Lita inte på myndigheterna – eller experterna. Inte heller på mainstreammedia. Eliten konspirerar.

Just dessa stämningar försöker Ryssland anknyta till och underblåsa. Med ”operatörer”, men också med hjälp av ”ovetande aktörer” till höger och till vänster i politiken.

Som på Sovjettiden

På sätt och vis är det synd att debatten helt kommit att fokusera på Aftonbladet kultur, eftersom den slagsidan egentligen inte är någon nyhet. För i artikeln visar Kragh och Åsberg hur den ryska utrikespolitiken mot Sverige ändrades efter Ukrainakrigets utbrott och den ryska annekteringen av Krim 2014. Det handlar både om offentlig diplomati och s k aktiva åtgärder – allt med ett tänk och en taktik förankrad i Sovjettiden.

Via nyhetskanalen Sputnik spreds budskapet om ett aggressivt Nato, ett EU på dekis och ett inringat Ryssland. Forskarna visar också hur man arbetar med andra medel som förfalskningar, desinformation, militära hot och inflytandeagenter.

Ett exempel på desinformation är det falska brevet från försvarsminister Hultqvist till Bofors med gratulationer till försäljningen av artilleripjäsen Archer till Ukraina. I ett annat falskt brev lovade en svensk åklagare att inte ingripa mot ukrainska krigsförbrytare.

Militära hot hör till bilden, som när utrikesminister Lavrov förra våren varnade för att Ryssland skulle se sig nödgat att ”vidta nödvändiga åtgärder” om Sverige gick med i Nato. Det skedde samtidigt som det pågick en debatt inför ett riksdagsbeslut om fördjupat svenskt samarbete med Nato – och en allt mer intensiv diskussion om att Sverige borde ta steget full ut. Bli Nato-medlem.

Lavrov sade inte vad åtgärderna skulle innebära. Det gjorde dock den statliga nyhetstjänsten Ria Novosti, som målade upp en nyhetsbild fylld av robotvapen, ubåtar och kärnvapen.

Till saken hör att det centrala argumentet hos de svenska Nato-motståndarna är att mer Nato för svensk del ökar spänningarna i Östersjöområdet.

Då som nu är taktiken att vända sig till anti-etablissemanget av olika politiska schatteringar och skapa osäkerhet om medborgarnas tilltro till det politiska systemets integritet. Och bäst lyckas man när budskapet hittar legitima bärare hos oss, som tar rösten från Kreml vidare som sin egen.

Keep cool – ha koll

Effekten av de ryska försöken att påverka i Sverige ska inte överdrivas, men i det anti-klimat som nu lägger sig över Europa ska betydelsen inte heller underskattas – och då inte minst i Nato-frågan. Det gäller att vara cool. Att ha koll är dock en fråga om rikets säkerhet – också för att kunna ge konsumentupplysning till medborgarna. Tänk Brexit. Tänk Vita huset. Tänk presidentvalet i Frankrike. Och 2018 är det riksdagsval i Sverige.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av KKrVA.

Björn von Sydow svarar Carl Björeman

av Björn von Sydow

Carl Björeman beskriver i sin artikel hur bl a försvaret och värnplikten utvecklades från slutet av 1990-talet till idag. Björeman framför också att jag skulle ha haft en negativ syn på värnplikt. Det stämmer inte.

Enligt Björeman innebar försvarsbeslutet 2000 starten på en händelseutveckling som slutade med att plikten lades vilande 2010. Retrospektivt kan man se det så men det var inte den politiska intentionen med besluten 2000/2001. Jag menar att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget. Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister. Försvarsbeslutet 2000 hade en balans mellan nationellt försvar och internationella insatser. Jag anser att den organisation som framgår av försvarsinriktningen 2000 var relevant då och jag menar att den strukturen, åtminstone på ett övergripande plan, skulle vara balanserad och relevant även idag med dagens omvärldsläge.

Att göra plikten vilande och övergå till en helt på frivillig grund rekryterad insatsorganisation beslutades 2009 med endast tre rösters marginal av den dåvarande borgerliga majoriteten i riksdagen. Socialdemokraterna röstade mot. Nuvarande regeringen beslutade kort efter tillträdet 2014 att aktivera en del av totalförsvarsplikten – skyldigheten att genomföra repetitionsutbildning – och 2017 beslutades att mönstring och grundutbildning med värnplikt skulle återinföras.

I de propositioner som lades fram till riksdagen 1999–2001 utgick jag och regeringen från att värnplikten fortsatt utgjorde grunden för försvarsmaktens personalförsörjning. Försvarsbeslutet 2000 omfattade organisatoriskt bl a sex brigadledningar, 16 mekaniserade bataljoner, sex stadsskyttebataljoner samt understödsförband m m. Med denna organisatoriska inriktning skulle fyra armébrigader kunna organiseras omedelbart efter mobilisering. Det skulle också skapas 12 markstridsbataljoner vilka tillsammans med ett relativt omfattande hemvärn och andra förband bildade de nationella skyddsstyrkorna. Till det kom bl a tre amfibiebataljoner, 12 ytstridsfartyg, fem ubåtar och sex Jas-divisioner. I propositionen 2001 föreslogs att ca 16000 totalförsvarspliktiga skulle fullgöra värnplikt åren 2003–2004 och därefter skulle intaget öka till 17-18000. Tillämpningen av plikten utgick från krigsförbandens behov och var en mer eller mindre uttalad kompromiss mellan tvång och frivillighet. De som var lämpliga och villiga skulle kallas in.

En viktig del i försvarsbeslutet 2000 var också förmågan till tillväxt det s k anpassningskonceptet. Det byggde på förberedda åtgärder bl a rekrytering och utbildning av officerare som möjliggjorde en utökning av antalet krigsförband vid behov. Organisationen skulle ha en inbyggd tillväxtpotential om bl a ytterligare två brigader, sex Jas-divisioner och två ubåtar m m.

Försvarets situation idag har många orsaker och regeringar med olika partifärg bär ett ansvar för att vi är där vi är. Jag har nu som ordförande i Försvarsberedningen att blicka framåt för att i bred politisk enighet skapa ett försvar av Sverige anpassat för de krav dagens säkerhetspolitiska läge kräver och som är relevant i framtiden. Jag ser framför mig att vi kommer att diskutera hur totalförsvaret och dagens krigsorganisation kan förstärkas. Jag ser också att vi på allvar måste diskutera hur de civila delarna av totalförsvaret ska organiseras och bemannas. Jag utgår från att totalförsvarsplikten kommer att vara en viktig komponent i detta.

 
Författaren är ordförande i Försvarsberedningen och ledamot av KKrVA. Han har tidigare bl a varit Talman i Riksdagen samt försvarsminister.

ÖB-förslag hinder för värnplikt

av Carl Björeman [1]

    Ledamoten Carl Björeman har i nedanstående inlägg på ett förtjänstfullt sätt sammanfattat på vilka grunder den allmänna värnplikten lades vilande. Det kan konstateras att aldrig tidigare har ett värnpliktsförsvar byggt på en indirekt defensiv försvarsprincip varit så viktig för Sveriges krigsavhållande förmåga som under den beskrivna perioden, liksom för en lång och osäker framtid.

    Per Blomqvist, Överste 1 gr

Regeringen beslutade den 2 mars att återaktivera den sedan 2010 vilande värnplikten. (Regeringsbeslut 3 2017-03-02). Regeringen gör därmed ett försök att avhjälpa den svåra bristen på soldater i Försvarsmakten. Försöket kommer med stor sannolikhet att misslyckas. ÖB-förslag, antagna av regeringen omkring sekelskiftet men fortfarande i kraft trots avgörande lägesförändringar, lägger hinder i vägen.

Försvarsbeslutet år 2000 är av central betydelse i sammanhanget. Detta beslut innebar att ÖB Owe Wiktorin fick gehör för sin idé om försvarets inriktning i framtiden. Han skrev i Försvarets forum nr 2/2000: ”I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Den inriktning som ÖB avsåg hade han avslöjat inför centerpartiets ledning redan i december 1994 men han började först 1998 att argumentera öppet för denna. Vid ett möte 8 december 1994 mellan ÖB Owe Wiktorin och centerpartiets ledning var ÖB tydlig: ”lägg ner territorialförsvaret, minska arméstridskrafterna, satsa på flygvapnet och JAS, och låt högkvarteret sköta detta utan inblandning från politikerna”. (Erik A. Egervärn, riksdagsledamot, centerpartiet, Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28).

Försvarsbeslutet år 2000 innebar starten på en händelseutveckling som i väsentliga avseenden stämde med den inriktning som ÖB Wiktorin hade delgivit centerpartiets ledning 8 december 1994.

  • Avvecklingen av territorialförsvaret påbörjades.
  • Arméstridskrafterna minskades, brigaderna började avvecklas.
  • Satsning på JAS bekräftades.
  • Högkvarteret fick ökat inflytande.

FB 2000 innebar onekligen en triumf för ÖB Owe Wiktorin. Samtidigt avslöjar denne en negativ syn på värnplikt. Den ses som ett hinder för den inriktning som Wiktorin förordade. För Sveriges försvarsförmåga fick Wiktorins förslag katastrofala följder.

Grundorsaken till att ÖB Wiktorins förslag satte i gång en ödesdiger utveckling var att beslutsunderlaget från början saknade verklighetsförankring. Wilhelm Agrell skriver om denna brist: ”Att detta inte upplevdes som problematiskt, vare sig på den politiska nivån, i Försvarsmaktens ledning eller bland de civila myndigheter som samverkade med försvaret, måste i första hand förklaras med den hegemoni som föreställningen om det europeiska säkerhetssystemet som en permanent fredsordning stegvis uppnått under perioden 1998–2004. Utifrån denna världsbild, som under några år blev en ny svensk ”överdoktrin”, framstod nationellt försvar som något irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 244).

”Överdoktrinen” vilseledde inte bara den högsta politiska och militära ledningen. I en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter 2004, under rubriken ”Yrkesarmé krävs mot ny hotbild” föreslog 17 armégeneraler att värnpliktsförsvaret skulle ersättas, vad gäller armén, av en yrkesarmé om 20 000 anställda soldater. (Dagens Nyheter 2004-04-19). Artikeln vittnar enligt min mening om att skribenterna saknade erforderlig kunskap om Sveriges behov av försvarsförmåga och tillgång på till för denna anpassade försvarsresurser. De 17 generalernas artikel publicerades dessutom under en period då Sveriges försvarsförmåga var i förfall.

”Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. – – – – det fanns ingen förbandsstruktur, ingen krigsplanläggning och ingen övningsverksamhet som ens avlägset liknade den Finland under samma period vidmakthållit.” (Wilhelm Agrell i ”Fredens illusioner”, s. 243-244).

”Försvarsbesluten 2000 och 2001 – – – – innebar en definitiv och irreversibel kursomläggning. Det ”gamla” försvaret, det förrådsställda och på jämförelsevis kort tid (dygn – veckor) mobiliseringsbara invasionsförsvaret, skulle utgå. I dess ställe fanns emellertid ingen ny Försvarsmakt ned samma konkreta utformning och strategiska inriktning.” (Agrell s. 167).

När riksdagen år 2009 fattade beslut om att värnplikten skulle bli vilande (enligt min bedömning lämnad att självdö) var det militära politiska läget ett helt än vad det lättsinnigt hade bedömts vara tio år tidigare. Det europeiska säkerhetssystemet var ingen fredsordning. Ryssland hade året innan, 2008, angripit Georgien. Den svenska ”överdoktrinen” var i perioden omkring 2009 vilseledande. Trots detta valde den politiska och militära ledningen att 2009 låta sig vägledas av överdoktrinens värnpliktsfientliga värderingar.

  •  I försvarsbudgeten var det nationella försvaret och värnplikten drastiskt nedvärderade. Högst prioriterade var flygvapnet och flygindustrin. Det var svårt att ändra denna ordning eftersom den byggde på den överenskommelse mellan SAAB och flygvapnet som innebar att flygvapnet ända sedan beredskapsåren lät sin flygplansomsättning styras av SAAB:s produktionsbehov. ÖB Wiktorins prioritering 8/12 1994 dominerade ännu 15 år senare. Internationella, fredsframtvingande insatser (med ÖB Hederstedt och ÖB Syrén som pådrivande aktörer) var högt prioriterat budgetmässigt. I en pressad försvarsbudget blev det inte mycket över till nationellt försvar och värnplikt. Hederstedt utfärdade under sin tid som ÖB (2000–2003) order som visade att han instämde i vad International Herald Tribune hade skrivit 7 april 1999: ”Värnplikt gör det svårare för nationerna att gå i krig” (min översättning).
  • Försvarsmaktens utbildningskapacitet skars ned kraftigt. När allmän värnplikt gällde utbildades huvuddelen av de värnpliktiga vid de av arméns regementen som huvudsakligen utbildade bataljoner och/eller kompanier för brigader. Ännu på 1990-talet fanns det cirka 40 sådana regementen. (Försvarets forum 1 juli 1994). År 2009 fanns i armén summa 8 regementen (Försvarsmakten i fickformat 2009, s. 18). Huvudparten av nedläggningarna – 18 regementen – bestämde i FB 2000, d v s då Björn von Sydow var försvarsminister och Owe Wiktorin var ÖB (Prop 1999/2000: 30, s. 60-61 och 74). 14 regementen lades ned efter beslut i FB 2002 och 2004, vilka beslut verkställdes under perioder då Björn von Sydow , Leni Björklund och Sten Tolgfors var försvarsministrar och Johan Hederstedt och Håkan Syrén var ÖB (Prop. 2001/02: 10, Prop 2004/05:5).

Mot ovan tecknad bakgrund fanns det omkring år 2009 starka skäl att utveckla värnplikt – selektiv eller allmän – men det fanns av ÖB initierade och av försvarsministrarna godkända budget och utbildningsmässiga hinder för en sådan utveckling, Försvarsministrarna och ÖB var under perioden 2000–2010 värnpliktens ”dödgrävare”.

Under perioden 2010–2017 har behovet av nationellt svenskt försvar, bemannat av värnpliktiga, ytterligare stärkts. Det militärpolitiska läget kring Östersjön har försämrats. Ryssland rustar upp, främst med typer av stridsmedel som snabbt kan slå ut Sveriges sårbara och dyrbara ”tröskelförsvar”, som saknar uthållighet. Men den svenska försvarspolitiken styrs i praktiken av order och prioriteringar av samma slag som på Wiktorins och von Sydows tid:

  • högteknologiska vapen är högst prioriterade (Svenska Dagbladet 2/2 2017, 27/4 2016, 11/ 2017).
  • ökade svenska internationella insatser, t ex i Irak (regeringskansliet 23/3 2017)
  • det finns inga tecken på att vare sig ÖB eller försvarsministern vågar föreslå en ökning av arméns utbildningskapacitet.

Den tidigare nämnde förre försvarsministern Björn von Sydow har utsetts till ordförande i försvarsberedningen. Om han skall kunna lägga fram förslag som gör det möjligt att återaktivera ett livskraftigt hemvärn krävs det att han med kraft tar klart avstånd från den negativa syn som han hade på funktionen när han var försvarsminister.

 
Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

 


Not
[1] Inlägget har tidigare varit infört på bloggen Alliansfriheten.se

Med anledning av Pierre Schoris senaste debattartikel

Pierre Schori. Foto: Arild Wågen, Wikimedia Commons.   Sammanträde i Nato. Foto: Nato.
av Lars Holmqvist

I SvD torsdagen 30 mars återkommer Pierre Schori till frågan om ett svenskt Natomedlemskap, denna gång ur perspektivet att bistånd skapar mer hållbar säkerhet än Nato. Artikeln innehåller en hel del att förundra sig över.

Inledningsvis menar Schori att ”vi kan inte i vår säkerhetspolitik göra våra val utifrån ett snävt militärt perspektiv”. Det är nog korrekt men vem har uttryckt en annan uppfattning? När och var skedde i så fall det?

Svenska statens kostnader för säkerhetspolitiken skulle kunna beräknas som summan av vissa statliga Utgiftsområden: UO 5 (Internationell samverkan), UO 6 (Försvar och samhällets krisberedskap), UO7 (Internationellt bistånd) och UO 27 (Avgifter till EU). Summan av dessa år 2017 är budgeterade till 116,7 miljarder. Till detta kan man åtminstone räkna en del av U8, Migration om totalt 32,5 miljarder.

Kostnaderna för de ickemilitära delarna av säkerhetspolitiken överskrider alltså med god marginal kostnaderna för Försvarsmakten. Det finns visserligen skilda politiska uppfattningar om alla dessa utgiftsområden men vem förespråkar, med Schoris ord, en säkerhetspolitik med ”ett snävt militärt perspektiv”?

Som stöd för sin tes tar Pierre Schori upp en rapport från Försvarsmakten vilken han beskriver som ”hemligt dokument”. Men det handlar FM budgetunderlag för 2018 och är en offentlig handling. Inte hemligare än att den kan läsas på FM:s hemsida.

Han använder det förment hemliga dokumentet för att i en glidande text misskreditera generalerna Bydén och Gyllensporre. ”Våra två högsta militärer, som har en flerårig yrkes- eller utbildningserfarenhet i USA och båda har tjänstgjort i Afghanistan, ser på Nato rent militärt”. Som om gjorda erfarenheter från USA och Afghanistan på något vis skulle påverka deras omdöme och som om militärer förväntas göra bedömningar som inte har bäring på militära aspekter.

Sedan finner vi några exempel på ett besvärande, möjligen manipulativt språkbruk:

  • President Donald Trump nämns inte mindre än sju gånger (låt vara att vid ett av dessa tillfällen omnämns han som ”en tweetande Bagdad Bob i Vita huset”)
  • Mot bättre vetande gör Schori gällande att ”Med Sverige i Nato skulle vi löpa risken att bli indraget (i) Pentagons globala strategi – som Spanien, Danmark och England blev under Bushs illegala Irakkrig”. Naturligtvis vet Schori att Tyskland och andra Natoländer vid olika tillfällen har valt bort deltagande. Natomedlemmar har den rätten.
  • Insatsen i Afghanistan beskrivs som ett ”fiasko”. Nog finns det goda skäl för kritik, men varför sådana överord?
  • Två gånger omnämns Nato som ”kärnvapenalliansen”. Detta är ingen tillfällighet, utan ett försök att skapa och förstärka upplevelsen Nato = obehag. Men om Nato ska undvikas på grund av att enskilda medlemmar innehar kärnvapen, ska vi då även undvika FN, EU, EBU (Europeiska radio- och TV-unionen) eller för den delen, Fransk-svenska Handelskammaren? Man bör även påminna sig om att en grundbult i dagens svenska säkerhetspolitik är bilaterala avtal med kärnvapenmakten USA, den s k transatlantiska länken.

Pierre Schori tycks skapa egna argument ”pro Nato”, över vilka han sedan kan göra sig lustig: ”Bland svenska Nato-anhängare verkar panik ha uppstått. I stället för eftertanke och besinning hävdar de att just på grund av att Trump blivit överbefälhavare i kärnvapenalliansen måste Sverige gå med i Nato. Då kan man utöva inflytande inifrån. Vilken planet lever de på?”

Texten förvånade mig då jag hittills helt har missat detta argument i debatten. Jag lade därför en hel del tid på att finna källan. Men kanske är jag oskicklig på att googla, eller så handlar det om en diskussion som inte har lämnat några som helst spår på internet. Eller så hittar Schori på.

De pro Nato-argument som jag dock har lyckats finna och som har någon som helst bäring på den nye presidenten är få och snarare av det slaget att Europa självt behöver ta ansvar för sin egen säkerhet om USA:s stöd skulle bli osäkert.

Svaret på Pierre Schoris retoriska fråga är nog ”inte på denna planet”.

För säkerhets skull nämns i artikeln två gånger det faktum att Rysslands militära utgifter är långt mindre än Västs. Lustigt att Schori här själv gör sig skyldig till att se frågan ur ”ett snävt militärt perspektiv”. Få eller ingen tror att ett möjligt framtida krig blir ett helt kinetiskt krig likt det vi övade inför innan muren föll. Det förefaller aningen underligt att Pierre Schori helt har missat de senaste årens diskussion om asymmetrisk krigföring och/eller fullspektrumkonflikt. Den typ av krigföring som i grunden handlar om att kompensera för egen relativ militär svaghet, till exempel Ryssland i relation till Väst.

Schori citerar uttalanden från Norge och Tyskland vilka han ser som exempel på en ”djärvare debatt” än den svenska. Intressant nog tycks debatten i dessa Natoländer inte vara tillräckligt djärv för att ge Schori chansen att välja citat där man ifrågasatt det egna Natomedlemskapet.

Det gemensamma Natomålet om 2% till militärt försvar, vilket medlemsstaterna enhälligt beslutade om i Wales 2014, tycks uppröra Pierre Schori. Han vill få detta till att ”De allierade krävs på mer pengar, som mestadels går till den amerikanska vapenindustrin”.

För svensk del menar Schori att ett 2%-mål enbart kan vara en följd av Natofrågan. Tanken på vad som krävs för att ett tiomiljonersfolk ska kunna skydda 450 000 km2, en av Europas längre kuststräckor och ett utsatt geopolitiskt läge, släpper Schori helt.

Pierre Schori:

”Målet efter murens fall var att skapa en alleuropeisk fredsordning med deltagande av Ryssland och USA samt en utveckling av regionalt samarbete i Nordiska Rådet, Östersjörådet, kring Barents hav och Arktis. Så gäller än idag.

Ryssland är vår granne, ett land som västvärlden inte kan omvandla till att bli som vi, men som vi måste finna vägar att leva med. Alla människor önskar fred, också ryssarna.”

Målet är väl rimligt nog. Samtidigt vet vi att det är onåbart med mindre än att regeringen i Kreml accepterar och respekterar enskilda länders och folks val. Bäst vore om Rysslands härskare i själ och hjärta skulle vilja ställa sig bakom detta mål på samma sätt som demokratierna i Väst gör, men näst bäst är att de ändå på något sätt förmås att ställa sig bakom. Det lär inte ske utan att Väst ställer tydliga krav, krav som vilar på styrka.

Så småningom går Schoris artikel mot sitt slut:

”Trumperan, oavsett hur länge den varar, visar att Europa behöver en ny säkerhetsarkitektur, med målet att uppnå hållbar fred och en rättsbaserad internationell ordning.

I en sådan process är 1 procent av bistånd och internationell solidaritet bättre än 2 procent av Nato-påbjuden militär upprustning.”

Nej. På samma sätt som nyttig kost, motion och tillräcklig sömn inte kan skydda oss mot risker som blankslitna bildäck på ishala vägar eller gamla brandfarliga elledningar, så kan internationellt bistånd eller generös flyktingpolitik inte skydda oss mot cyberangrepp, desinformation eller mellanstatlig utpressning.

Pierre Schori försöker etablera som något slags ”sanning” att valet står mellan att vara en god aktör i det internationella samfundet och att upprätthålla en tillräcklig tröskel mot aggression. Denna motsättning är i grunden falsk och tjänar inget gott syfte.

Det är på alla sätt lovvärt att SvD låter båda sidor komma till tals i en fråga som är så pass viktig som Nato. Men debatten tillförs inget av värde genom inlägg som utgörs av halmgubbar (att skapa falska argument vilka man sedan ”bemöter”), vulgära formuleringar och retoriska finter. ”Nej till Nato”-sidan i debatten förtjänar bättre än så här.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Krisen på Koreahalvön kan utlösa allvarliga effekter även i Europa!

av Björn Körlof

Ambassadör Börje Ljunggren har, i en artikel i SvD (2017-04-05) under rubriken ”Kan Trump förhindra ett nytt Koreakrig”, med stort allvar sökt analysera riskerna med utvecklingen av Nordkoreas kärnvapenprogram och varnat för oöverskådliga konsekvenser om inte de närmast berörda staterna (USA och Kina) kan enas om politiska åtgärder för att länka utvecklingen in på mer stabiliserande banor. Även professorn vid Harvard, Graham Allison, har nyligen varnat för att relationen mellan USA och Kina är så spänd att risken för krig är hög.

Orsakerna är välkända. Den nordkoreanska regimens kärnvapenprogram och provokationerna med utskjutning av missiler i riktning mot Japan och över Sydkorea sätter den amerikanska trovärdigheten vad gäller skydd av dessa stater på sin spets. Blir Japan och Sydkorea gisslan i ett kärnvapengrepp från Nordkorea som inte USA kan förhindra destabiliseras hela Fjärran Österns säkerhetspolitiska struktur. Kan inte USA finna former för att bemästra det nordkoreanska hotet löper amerikansk trovärdighet också över hela den globala skalan risken att undergrävas. Ytterst kan inte USA hantera situationen på annat sätt än att självt garantera kärnvapeninsats, kanske t o m i ett tidigt skede. Den amerikanske utrikesministern har nyligen också varnat både Nordkorea och Kina för att det amerikanska tålamodet nu är mycket nära slutet.

En utveckling enligt ovan i Fjärran Östern skulle binda stora delar av kraften i den amerikanska militära potentialen dit, men också leda till att den, kanske något orutinerade, amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiska ledningen måste ägna all tid och kraft åt hotet från Nordkorea och även Kina och åt att förhindra en okontrollerbar utveckling i området.

Det bör uppmärksammas att – förutom den självklara oron som i sig ligger i en militärt konfrontatorisk utveckling i Fjärran Östern – har dessa händelser också säkerhetspolitiska implikationer för Europa. För Ryssland har dess östliga och västliga hotbild – eller dess östliga och västliga möjligheter! – varit central ända sedan den imperialistiska expansionen tog sin början under 1700-talet. Antingen har hotbilden uppfattats som riskfylld med den innebörden att Ryssland skulle kunna tvingas in i ett tvåfrontskrig i väst och i öst samtidigt, något som präglade den sovjetiska statsledningens oro under inledningen till Andra Världskriget då Japan och Tyskland kom att uppfattas som två makter som skulle kunna hota Sovjet samtidigt. Men situationen har också i Moskva uppfattats som att den, komplementärt, kan ge möjligheter till långsiktiga säkerhetspolitiska vinster om Ryssland kan agera starkare i en riktning om dess motståndare blir bunden hårt i en annan.

Både Ryssland och USA har alltså östliga och västliga globala säkerhetspolitiska mönster att hantera och eftersom de är antagonistiska i olika avseenden kan en konfrontation i ett område som binder den ena vara till påtaglig fördel för den andra.

En allvarlig utveckling i Fjärran Östern som ställer USA:s trovärdighet och militära kapacitet på hårt prov och binder dess politiska och militära kapacitet för lång tid i denna riktning kan locka Ryssland att sätta USA på prov i en helt annan riktning, nämligen i Europa, om den ryska ledningen upplever att den kan agera mer fritt med ett USA som är hårt bundet på annat håll. Det kan ske på många sätt t ex genom att trappa upp konflikten i Ukraina till en högre militär nivå eller med mer intensifierad hybridkrigföring mot de baltiska staterna och ökat militärt hot mot dem för att testa NATOS politiska och militära sammanhållning. Att Sverige och Finland, som inte är paktbundna och därför kan upplevas som mindre riskfyllda att provocera, kan utsättas för allvarliga säkerhetspolitiska utmaningar i samband med en allvarlig militär och politisk kris eller urladdning i Fjärran Östern kan därför alls inte uteslutas. Tvärtom. Faran för långtgående globala effekter av krisen i Fjärran Östern får därför inte underskattas även för Europas och vår egen del.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör och ledamot av KKrVA.

Slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman
 
Foto: Lt S J Beadell, Imperial War Museum collections (Public Domain)

Den senaste tiden har Försvarsmaktens senaste externa rekryteringsfilmer på temat ”Hur många skäl behöver du?” och den webbsida som filmerna hänvisar till orsakat en omfattande diskussion i sociala medier. Rekryteringssidan visar glada människor som bakar, fysar, solar, skrattar, eldar och fysar lite till. Däremot har kärnverksamheten nedtonats och i vissa delar helt utelämnats i vad som verkar vara ett medvetet ställningstagande att tona ner vapen och utrustning. En tro man främjar organisationen genom att undanhålla dess kärnverksamhet risker dock att bli kontraproduktiv.

 
Det finns inget fel i att lyfta fram människor som grunden för vår verksamhet – tvärt om! Det personliga mötet och mänskliga berättelser är effektiv i rekrytering eftersom de är enkla att relatera till. För vissa, liksom mig själv, kan det till och med vara detta som lockat till en yrkesbana som kanske inte annars skulle blivit vald. Att antalet ansökningar varit uppseendeväckande lågt till exempelvis officersutbildningen de senaste åren visar också att insatser behövs då många sannolikt helt enkelt inte känner till möjligheterna.

Däremot finns en risk med en marknadsföring som aktivt undviker att visa verksamhetens kärna och syfte. Risken är att den blir kontraproduktiv genom att den skapar felaktiga förväntningar, eller ger en bild som (med all respekt för scouterna) mer liknar ett avancerat scoutläger än militära förband som förbereder sig för att i väpnad strid möta alla angripare.

Den uppenbara faran med att bygga orimliga förväntningar är att de alltid leder till besvikelse hos individen eftersom upplevelsen per definition omöjligen kan möta förväntan, oaktat hur bra utbildningen är. Utöver detta gör orimliga förväntningar att individen svårligen kan bilda sig en realistisk uppfattning om den tjänst han eller hon söker sig till, och därmed mentalt förbereda sig för detta. Risken för felrekrytering och ökade avgångar blir då uppenbar.

Att det ryckt in vapenvägrare (om än tacksamt få) för att påbörja sin Grundläggande militära utbildning är ett symptom på när individer getts orimliga förväntningar. Vad de trodde att de skulle få göra kan bara individerna svara på, men att de ärligt talat inte trodde att de skulle vara tvungna att bära uniform eller hantera vapen är desto mer tydligt och understryker faran med att ge en alltför vinklad bild i rekryteringen. Individen har givetvis ett eget ansvar att söka information, och ibland så hör människor vad de vill höra. Men det är bara organisationen som kan ge en rättvisande bild av sin egen verksamhet och individers tendens för selektiv perception är faktiskt bara en ytterligare anledning att prioritera detta. Att ge orimliga eller sanerade bilder av verksamheten och dess krav tjänar ingen på.

Samtidigt som externt upphandlade rekryteringsfilmer kritiserats har ironiskt nog flera filmer från Pilotutbildningen, Säkerhetskompani Sjö och inte minst de filmer som producerats internt av Combat Camera fått stor uppskattning för att lyfta fram verksamheten på ett bra sätt.

Ett vanligt fel vid marknadsföring är för stark avsändarorientering: Att formulera budskapet utifrån vår egen position inom organisation och inte den tilltänkta målgruppen. Detta gör att interna filmer gjorda för de redan frälsta inte alltid är de bästa för rekrytering och man måste tolka reklamfilmer utifrån vem som är målgruppen. Men de är inte varandras motsatser och det går inte heller att automatiskt avfärda kritiker med att de ”inte är målgruppen”. Snarare är det viktigt att personal inom organisation känner att reklamen som ska locka deras blivande kollegor återspeglar den verksamhet de bedriver.

Det finns en inneboende fara med att använda civila marknadsföringsfirmor för myndigheters rekrytering. Som ordet ”marknad” antyder fungerar dessa teorier bäst för att maximera vinst genom att hitta ett optimalt sätt att sälja in en produkt eller tjänst till den tilltänkta målgruppen vilket maximerar försäljning. En bärande del i detta är att genom marknadsanalyser utveckla produkten eller tjänsten efter konsumentens behov för att kunna nå en så bred målgrupp som möjligt. Men en statlig myndighet ska inte anpassa sin verksamhet eller vrida bilden av densamma för att locka fler. Tvärtom skall Försvarsmakten och andra myndigheter stå fast i det uppdrag vi har och vara tydliga med detta i vår kommunikation utåt.

Man kan självklart argumentera att bilder från soldatens vardag eller en konflikt inte tilltalar alla, och att för mycket bilder på vapen och militär materiel kan avskräcka vissa. Men en rimlig följdfråga borde då vara om individer som inte tilltalas av bilder på försvarsmaktens kärnverksamhet verkligen är de vi vill rekrytera? Om någon individ på ett tidigt plan avgör att verksamheten inte är något för dem kan väl svaret vara så enkelt som att denne var bättre lämpad för en annan yrkesbana.

Det finns absolut militärer som inte förstår marknadsföring. Men just nu är jag långt mer orolig för de marknadsförare som inte förstår den militära professionen. Risken är att slagsidan i rekryteringen i värsta fall övergår i en kantring.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Varför är vi mål för terrorn?

av Lars Nylén
 

Så drabbades Sverige av ännu en omskakande attack med terrorismens tydliga kännetecken. Även om Sverige inte kan anses vara i terrorismens epicenter är landet och de som bor och vistas här inte garanterade att slippa undan. Ett snabbt agerande och utmärkt hjälp från Detektiven Allmänheten är värd mycket stor uppskattning.

Självklart ställer sig de flesta frågor som: Varför? Vad ont har vi gjort? Vad är meningen med detta avsiktliga och brutala våld mot civila oskyldiga? Hur kan en människa vara så grym? Vad ligger bakom?

Nu finns ett mönster. Händelserna de senaste åren i flera europeiska städer är relaterade till den Islamiska Staten (IS) och dess ambition med det utropade kalifatet och att få till en ny världsordning.

Abu Muhammed Al-Adnani var talesperson för IS fram till sin död i Aleppo i augusti 2016. Den 22 september 2014 sa han i ett tal som anses ha fått signifikant betydelse för utvecklingen: “If you can kill a non-believing American or European – especially the spiteful and filthy French – or an Australian, or a Canadian, or any other non-believer from the non-believers waging war, including the citizens of the countries that entered into a coalition against the Islamic State, then rely upon Allah, and kill him in any manner or way however it may be. Smash his head with a rock, or slaughter him with a knife, or run him over with your car, or throw him down from a high place, or choke him, or poison him”.

Alla är medvetna om det krig som utkämpas mot IS i Mellanöstern och hur organisationen pressas tillbaka. Genom Al-Adnani:s påbud öppnade IS en andra front i kriget. En massa slumrade krafter runt om i Europa kände uppenbarligen en kallelse och svarade på påbudet, frustrerade ensamvargar eller personer med konkretare anknytningar till IS. På annat sätt kan inte bildödandet i Nice, Berlin, London och Stockholm ses. De anslöt sig till den andra fronten.

Det innebär att det inte enbart handlar om enskilda individer som var för sig fått för sig att genomföra ett omfattande illdåd. Deras gärningar och därmed vårt samhälles reaktion måste därför, utan att generalisera, ses i ett mycket allvarligare och avsevärt mer komplicerat sammanhang, nämligen IS:s politiska målsättning om en ny världsordning och uppmaning till kamp mot icke troende (non-believer).

Genom sin andra front bedriver alltså IS enligt vedertagen terminologi ett hybridkrig eller asymmetriskt krig som nu också fått följder i Sverige. Det är med den insikten som också vi i Sverige nu behöver överväga nya tag. Samtidigt måste skärpt uppmärksamhet riktas mot individer i riskzonen.

 
Författaren är tidigare rikskriminalchef och ledamot av KKrVA.

Presidenters personlighet

av Nils Daag
 

”Oförutsägbar” och ”komplex” är ord som blivit allt vanligare i prognoser om utvecklingen under de närmaste åren. Att den positiva trend som inleddes 1989 brutits är alla ense om. Men sedan? Den utrikes- och säkerhetspolitiska ekvationen innehåller helt enkelt alltför många okända eller svårbedömbara variabler. Alltifrån den växande populismen och okontrollerbara flyktingströmmar från Afrika och Mellanöstern, EU’s framtid efter Brexit till Kinas framväxande globala anspråk och Rysslands och Turkiets aggressiva agerande. Den kanske största osäkerheten vidlåder USA’s nyvalde president Donald Trump. Såväl hans politik som hans personliga uppträdande har väckt betydande farhågor och osäkerhet i omvärlden. Hans psykiska hälsa har ifrågasatts. Den franske säkerhetspolitiske experten Francois Heisbourg liknade vid ett seminarium Trumps intensiva tweetande vid kejsar Wilhelm II’s obalanserade marginalanteckningar under åren närmast före det Första världskriget. Inte särskilt uppmuntrande.

Det finns åtskilliga teoretiska modeller för att bedöma hur politiska ledare kan komma att agera, när de konfronteras med kriser och utmaningar. En av de bästa och mest lättbegripliga återfinns i James David Barbers bok ” The Presidential Character. Predicting Performance in the White House” som utkom för snart ett halvsekel sedan. Genom att dela in presidenternas personlighet i fyra grupper söker Barber förutspå deras agerande i Vita huset.

Active positive

Hög aktivitet och självuppfattning. Flexibel, rationell och produktiv. Resultatorienterad. Roosevelt, Clinton och Obama tillhör denna kategori. Men alla dessa goda egenskaper behöver inte nödvändigtvis leda till resultat. Personen ifråga kan exempelvis underskatta irrationella faktorer i politiken. Att andra helt enkelt inte tänker och agerar lika logiskt.

Active negative

Här föreligger en motsättning mellan intensiva satsningar och ringa emotionell tillfredsställelse. Det finns tvångsmässiga och aggressiva inslag i personligheten som är svåra att hantera. Självbilden är vag, livet är en strid för att förvärva och behålla makt. När Barber skrev sin bok hade han nog i första hand inspirerats av Richard Nixon. Men även Lyndon Johnson passar in i denna kategori.

Passive positive

Söker popularitet och tillgivenhet genom att vara trevlig och samarbetsinriktad. Reagan skulle passa in här. Tidigare presidenter i denna kategori som Taft och Harding led av låg självuppfattning. Beroendet av andras uppskattning kan leda till besvikelser.

Passive negative

Här uppstår frågan varför en person som vare sig agerar och tar initiativ eller njuter av tillvaron överhuvudtaget kan hamna i en dylik maktposition. Svaret blir pliktkänsla. Men personer med dessa egenskaper tenderar att dra sig undan konflikter och förlita sig på procedurer snarare än substans. Eisenhower anses ha tillhört denna kategori. Det är tveksamt om en person med dessa egenskaper kan bli president i framtiden

Trump

I vilken kvadrant hamnar då Trump? Hans sätt att agera aggressivt, hämndlystet och oöverlagt via sociala media är unikt och gör honom svårbedömbar. Han är också speciell genom sin begränsade politiska erfarenhet. Men mycket av det som i efterhand blivit känt om Johnsons och Nixons reaktioner stämmer väl in på Trump. Han är active negative, om än med vissa särdrag. Barbers mer detaljerade beskrivningar av denna personlighetstyp inkluderar: Energiska insatser, men också negativa och emotionella reaktioner. Själviskhet är en annan egenskap liksom svårigheter att kontrollera sin aggressivitet. Personen frestas att antingen ta strid eller dra sig ur. Världen är farlig och hotfull. De individer som han konfronteras med är antingen svaga eller ute efter att störta honom. Däremot idealiseras ”Folket” som kollektiv. Idag skulle man förmodligen tala om den tysta majoriteten eller ”real Americans”

Enligt Barber förklarar den active negative personen motgångar med konspirationer eller kaos. Personlighetstypen söker ständigt bekräftelse. Och känner sig starkt hotad av förlöjliganden. Han utvecklar personliga fiendskaper. Internt uppfattas han som dominerande, utifrån som rigid. Den bristande självkänslan får sig i längden en knäck.

Allt detta skrev Barber i början av 1970-talet. De två mest framträdande dåtida exemplen var som sagt Johnson och Nixon som bägge fick nog och lämnade i förtid. Johnson genom att inte ställa upp för en andra mandatperiod p g a den allt häftigare kritiken mot Vietnamkriget. Nixon för att undgå Riksrätt efter Watergate. Åtskilligt pekar på att Donald Trump kommer att röna ett liknande öde. Att frivilligt lämna i förtid eller att tvingas bort av det politiska systemet. Det är inte alltför svårt att peka på redan kända fakta och händelser som stödjer en sådan tes.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Vilken försvarsförmåga vill våra politiker ha – vet de vad de får?

av Karlis Neretnieks

Idag kretsar den försvarspolitiska debatten nästan uteslutande om enskilda vapensystem, personalfrågor och hur mycket pengar det krävs för att kunna genomföra det som beslutades i inriktningsbeslutet från 2015. Viktiga frågor i sig, men få ställer den grundläggande frågan ”vilka operativa[1] uppgifter vill vi att Försvarsmakten ska kunna lösa?” Det vill säga frågor av arten: vilken förmåga ska Försvarsmakten ha att hålla sjötrafiklederna på Västkusten öppna, med vilken ambition ska övre Norrland försvaras, etc. (se även fotnot).

Utan att, åtminstone i grova drag, besvara den typen av frågor hänger det mesta i luften – vilka vapensystem och hur många förband av olika slag behövs, i vilka delar av landet bör olika förnödenheter lagras, vilka landsändar ska prioriteras vid återskapandet av ett krigsflygbassystem, bör vi förbereda utrymning av vissa orter m m.

Men kanske än viktigare, genom att diskutera olika ambitionsnivåer för Försvarsmaktens (operativa) förmåga skulle dialogen mellan försvarspolitiker och försvarsmakten kunna handla om det som rimligen bör vara den politiska nivåns huvudintresse – hur göra avvägningen mellan olika säkerhetspolitiska mål, eventuell risktagning och hur det rimmar med avdelade medel. Eller lite mera drastiskt uttryckt – den politiska nivån skulle konfronteras med konsekvenserna av sina beslut.

Metoden är inte oproblematisk då den tydliggör att vissa delar av landet måste prioriteras framför andra. Självfallet en politiskt het potatis. Den kan också leda till, i alla fall teoretiskt, till att politikerna känner sig försatta i en utpressningssituation ”vill ni att Övre Norrland ska försvars så kostar det följande”. Men vilka problem man än ser så finns det ett klart samband mellan (operativa) krav på Försvarsmaktens förmåga och de säkerhets- och försvarspolitiska handlingsmöjligheter som en regering skulle ha i händelse av att Sverige skulle bli hotat eller i värsta fall angripet.

Detta sätt att nalkas problemet vore inget nytt.

I 1948 års försvarsbeslut angavs att ”Försvarskrafterna böra utformas så att en angripare i det längsta hindras att få fast for på svensk mark och att ingen del av landet behöver uppgivas utan segt motstånd i olika former”. Även om formuleringarna är otydliga ledde de efterhand till att Försvarsmakten (då Krigsmakten) inriktades mot att samtidigt kunna avvärja en landinvasion i norr och en kustinvasion i söder. Här fanns dock i bakhuvudet hos såväl politiker som försvarsledning att striden måste föras på ett sätt som möjliggjorde eventuell hjälp från andra länder. Alla resurser fick därför inte förbrukas i ett ”vinna eller försvinna” koncept. Det gjordes stora investeringar för att göra konceptet rimligt trovärdigt. I storleksordningen 4 % av BNP avdelades till försvarsändamål.

Efterhand som den krigsorganisation vilken till stora delar var ett arv från andra världskriget måste omsättas blev det uppenbart att kostnaderna för att bibehålla denna målsättning skulle bli mycket höga. 1964 ändrade därför regeringen ambitionsnivån till att endast kunna avvärja en stort upplagd invasion (kustinvasion i södra Sverige) och att striden i andra riktningar (övre Norrland) främst skulle syfta till att under längre tid fördröja en angripares framryckning.

Modellen både dog, och levde vidare, även efter de nedskärningar som 1972 års försvarsbeslut innebar. Genom att neutralitetspolitiken blev en dogm under 1970-talet, vi skulle under inga omständigheter planera för utländsk hjälp, gick det inte att ha som inriktning att föra ett segt försvar i väntan på att andra skulle ingripa för att stödja oss. Något som hade varit den logiska lösningen när möjligheterna att med egna medel avvärja en invasion efterhand minskade. Men en sådan inriktning hade varit att erkänna att vi inte själva kunde försvara landet, d v s att vi var i behov av utländsk hjälp och att neutralitetsdoktrinen därmed var orealistisk.

Den operativa målsättning som växte ur denna dualism blev att vi trots allt skulle försöka avvärja en angripare gränsnära, främst vid en kustinvasion, men att det skulle finnas en beredskap att övergå till att fördröja en angripares framträngande. Realismen i denna inriktning kan ifrågasättas.

Även om modellen med att koppla Försvarsmaktens utformning till operativa krav efterhand urholkades så gav diskussioner i sådana termer ändå den politiska ledningen en grov uppfattning om vilken försvarseffekt man fick för avdelade medel. Den kunde göra bedömningar i vad mån de satsningar som gjordes uppfyllde önskade säkerhetspolitiska målsättningar och om det gav regeringen tillräcklig militär och politisk handlingsfrihet för att kunna hantera en situation där Sverige blev angripet, eller hotades av angrepp.

Självfallet klarar Försvarsmakten vissa operativa uppgifter även idag. Grovt sammanfattat kan de beskrivas som: vid ett begränsat angrepp under kortare tid försvara delar av Mellansverige, främst Stockholmsområdet, samt genomföra strid på Gotland i syfte att försvåra ett kuppartat övertagande av ön. Här bör noteras att övriga delar av landet i praktiken lämnas oförsvarade i det fall Stockholmsområdet prioriteras. Härutöver bör det också noteras att Försvarsmakten kan samverka med Natostridskrafter. En inte oviktig operativ förmåga förutsatt att alliansen, eller enskilda medlemmar av alliansen, har viljan och nödvändiga resurser för att tidigt ingripa i eller i anslutning till Sverige – tre faktorer som alla är förknippade med stora osäkerheter. Detta är vad vi i bästa fall kan uppnå inom ramen för inriktningsbeslutet från 2015.

Frågorna som inställer sig är: anser våra försvarspolitiker att dessa Försvarsmaktens förmågor ger dem det handlingsutrymme som de önskar ha för att kunna hantera de utomordentliga utmaningar som ett angrepp eller ett hot om angrepp mot Sverige skulle innebära? Anser de också att detta upplägg bidrar till en ökad stabilitet i Östersjöområdet, och därmed i förlängningen att risken för ett angrepp mot Sverige blir mindre – något som rimligen borde vara säkerhetspolitikens yttersta mål.

I det fall man hyser tveksamheter om dessa förmågor motsvarar dagens säkerhetspolitiska situation skulle en agenda för diskussioner mellan våra försvarspolitiker och Försvarsmakten kunna innehålla följande punkter:

  1. Vilka egenskaper och förmågor krävs hos Försvarsmakten för att göra det svårt för Ryssland att överraskande försöka ta Gotland och ytterligare ett eller två områden i södra Sverige, t ex Södertörn och Blekinge i syfte att där gruppera luftvärns- och sjömålsrobotsystem kopplat till en konflikt i Baltikum? Om Ryssland skulle ta någon del av fastlandet vad skulle krävas för att omöjliggöra, alternativt försvåra, för Ryssland att utnyttja de tagna områdena? Utgående från att Nato ingriper till vårt stöd, alternativt inte ingriper, krävs då olika svenska förmågor?
  2. I händelse av att Ryssland skulle se en anledning till att utvidga skyddet för baskomplexen på Kolahalvön genom att framgruppera långräckviddiga luftvärnssystem till norra Sverige vad skulle krävas av svenska förmågor för att hindra, alternativt fördröja, genomförandet av en sådan operation? Hur skulle vår ambitionsnivå påverkas av att Nato eventuellt skulle ingripa för att avvärja det hot som en sådan rysk framgruppering skulle innebära mot Nordnorge och delar av Norskahavet? Vad skulle krävas av oss för att underlätta eventuella Nato-operationer i anslutning till norra Sverige?
  3. Vilka delar av landet är speciellt intressanta, och i vilka avseenden, för att kunna ta emot militär hjälp? Hur kan vi säkerställa skyddet av vital infrastruktur i dessa områden redan i tidiga skeden av en konflikt, och hur kan vi under längre tid hindra en angripare att nå dessa områden?
  4. Vilka förmågor krävs för att säkerställa åtminstone en begränsad importsjöfart till Västkusten för att därmed säkerställa landets försörjning av främst livsmedel, fossila bränslen och andra oundgängliga förnödenheter. I vilken mån kan eventuellt stöd från Nato påverka behovet av egna förmågor?
  5. Finns det några speciella åtgärder vi kan vidta eller förmågor som vi bör ha som kan bidra till att öka Natos möjligheter att ingripa vid en kris i Baltikum och därmed öka Natos avskräckningsförmåga. Allt i syfte att minska risken för att en konflikt överhuvudtaget skulle uppstå i Östersjöregionen?

Det är endast efter att ha diskuterat igenom frågor av den här arten som den politiska nivån kan bedöma vilka risker och möjligheter som olika stora satsningar på Försvarsmakten och Totalförsvaret i övrigt innebär.

Möjligheterna att kunna välja olika alternativ för hur vi ska agera i händelse av ett angrepp eller inför hotet av att angripas skapas i fredstid. Att inriktningsbeslutet från 2015 skulle ge en regering ytterst begränsad handlingsfrihet är uppenbart. Vi skulle vara helt i händerna på beslutsfattare i andra länder utan möjligheter att påverka skeendet – varken politiskt eller militärt.

 
Författaren är generalmajor och ledamot av KKrVA samt tidigare rektor för Försvarshögskolan.

 


Fotnot
[1] Termen operationer används här i dess klassiska betydelse som nivån mellan strategi och taktik. Operationer syftar till att genom serier och kombinationer av olika taktiska insatser, och där oftast flera försvarsgrenar deltar, uppnå ett övergripande mål. Eller utryckt på ett annat sätt, enskilda strider som t ex slå en luftlandsättning eller bekämpa ett antal fartyg är inte operationer, det är taktik. Det är hur sådana taktiska insatser kombineras över tiden, för att t ex hindra en angripare från att ta en viss del av Sverige, som utgör en operation.

 

Ett europeiskt försvar?

av Mats Bergquist

Den då och då uppblossande diskussionen om en europeisk försvarsdimension har aldrig mött någon genklang i Sverige. Det är nästan bara Carl Bildt som emellanåt tagit upp ämnet. Debatten här har när det gäller EU främst rört ekonomiska aspekter. Det var under folkomröstningskampanjen 1994 slående att säkerhetsfrågorna lyste med sin frånvaro. Den säkerhetspolitiska debatten har främst handlat om det bilaterala förhållandet till USA eller andra Nato-länder – och på senare år frågan om en eventuell anslutning till Nato. Det bilaterala samarbetet med centrala Nato-länder är i den sittande regeringens optik, ett slags Plan B om alliansfriheten skulle bli omöjlig att upprätthålla.

I Finland däremot har temat om EU:s säkerhetspolitiska dimension förekommit oftare. Finlands anslutning till EU 1995 motiverades både i ekonomiska och säkerhetspolitiska termer: det gällde att när tillfälle gavs förankra landet så fast som möjligt i den västliga världen. Detta var inte minst Paavo Lipponens huvudtanke under hans regeringschefstid 1995-2003. Även president Niinistö diskuterar emellanåt ämnet.

När nu, främst efter valet av Donald Trump och dennes olika uttalanden om Nato, en europeisk försvarsdebatt fått mera bränsle, är det svenska politiska etablissemanget inte särskilt väl förberett. Uttalanden av statsministern och försvarsminister Hultqvist är vaga, vilket inte är att undra på. Man är sedan länge van vid att tänka i andra banor. I själva verket har den typ av Plan B, med uttryckligt eller antytt samarbete med i tur och ordning främst Frankrike, Tyskland, Storbritannien och USA ,man följt varit en följeslagare i svensk säkerhetspolitiskt tänkande sedan mitten av 1800-talet (se min ”Från Oscar I till Peter Hultqvist”, Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift 2016:4).

Så hur allvarligt skall då den nu pågående europeiska debatten tas? Är den ett tecken på ett paradigmskifte eller en debatt av samma slag som man haft, med ganska långa mellanrum om lödigheten i det amerikanska åtagandet till Nato? Detta ämne avhandlades under ett seminarium som akademin tillsammans med Folk och Försvar arrangerade den 7 mars. Syftet var att, med deltagande av några välkända europeiska och amerikanska analytiker, bekanta intresserade här med debatten.

Francois Heisbourg, bl a ordförande i IISS:s styrelse, hävdade att både Ryssland och jihadismen var större hot mot Europas säkerhet än Donald Trumps åsikter om Nato. Barry Blechman, tidigare mångårig ordförande i styrelsen för tankesmedjan Stimson Center i Washington, menade att samarbetet med alliansen är så inkapslat i amerikanskt militärt tänkande att faran för en allvarlig transatlantisk splittring inte är särskilt stor. Likafullt har den uppkomna situationen föranlett bl a beslutet att upprätta ett mindre högkvarter också för EU:s operationer i Mali och på övriga platser. Det har alltsedan projektet med en europeisk armé, European Defence Community (EDC), havererade 1954 hela tiden funnits de inom unionsländerna som velat ta upp tråden från EDC. Nu har dessa fått viss vind i seglen.

Men från dessa allmänna tankar till att inleda en diskussion om skapa en självständig europeisk nukleär avskräckningsförmåga är steget mycket långt. Likafullt har denna tanke vädrats på sistone. Eftersom Storbritannien nu efter Brexit ser ut att lämna unionen, måste en sådan kapacitet i första hand utgå från den franska kärnvapenstyrkan. Men detta förutsätter att Frankrike är berett att dela beslutsfunktioner med andra EU-länder, kanske placera ut landbaserade stridsspetsar i andra länder; de flesta franska stridsspetsar är dock ubåtsbaserade, varför det inte kan bli fråga om något större antal. Sannolikt möter denna diskussion omedelbart motstånd. I Frankrike kommer den rimligen att generera samma debatt som när EDC förkastades 1954. Den gaullistiska traditionen är ingalunda död. När EDC-förslaget låg på bordet var ju Frankrike den dominerande makten i EU:s föregångare Europeiska Kol- och Stålunionen ESCC. Det handlade då om att på något sätt sy in Västtyskland i försvaret av Västeuropa. Detta löstes genom att landet togs upp i Nato 1955. Men nu är Tyskland Europas starkaste makt, som även om det är Frankrike som har kärnvapnen, måste ha en roll i alla beslut om utplacering eller användandet av dessa system. Vill ett Tyskland som nu sakteligen försöker vänja sig vid sin nygamla roll som kontinentens dominant, alls ens diskutera en kärnvapendimension? Sannolikt inte.

Tanken på en delvis europeisk kärnvapenstyrka är inte helt ny; den diskuterades redan i början på 1960-talet i form av tankar på utplacering av kärnvapen på ett antal ytstridsfartyg. Bakgrunden var att de europeiska Nato-länderna ville ha inflytande över den strategiska planeringen och undanröja eventuella tvivel om att artikel 5 verkligen skulle gälla i ett krisläge. President Kennedy auktoriserade diskussioner med de europeiska allierade, men endast Västtyskland tycks ha uppammat någon entusiasm för idén, eftersom den inom Nato skulle kunna jämställa Bonn med London och Paris. Washington förbehöll sig dock alltid vetorätt ifråga om eventuell användning. Tanken förblev en tanke och begravdes definitivt av Lyndon Johnson 1965.

Det är uppenbart, vilket betonades under seminariet, att varje  e u r o p e i s k  lösning av säkerhetsproblematiken måste involvera Storbritannien, oavsett om Brexit blir verklighet eller inte. London var ju med i det första säkerhetspolitiska projektet i Europa, Västeuropeiska unionen (WEU), som dock efter Nato:s bildande 1949 miste det mesta av sin specifika vikt. Men inte förrän 1998 lyckades det britterna att begrava WEU och tillsammans med fransmännen i den s k St Malo-överenskommelsen, som också gav upphov till ett utökat bilateralt brittiskt-franskt försvarssamarbete, slå fast att Europas territoriella försvar skulle hanteras av Nato. I Paris hade man länge velat behålla WEU som ett slags säkerhetspolitisk reservorganisation, om USA på grund av nya strategiska orienteringar eller absorption i andra världsdelar som under Vietnamkriget, inte längre skulle ses som en trovärdig garant för (Väst)Europas säkerhet.

Donald Trumps ”America First”-linje och skilda uttalanden under valkampanjen har genererat misstanken om att man inte i Washington längre under alla förhållanden skulle vilja stå vid Nato-fördragets artikel 5. Det är då föga att undra över att somliga krafter inom EU överväger att blåsa liv i WEU-traditionen. Själva EU kan knappast komma ifråga som bas för hårda europeiska säkerhetsåtaganden, om inte annat för att Storbritannien, som vid sidan av Frankrike förblir Europas ledande militärmakt, måste vara med för att hela konceptet skall kunna få någon trovärdighet.

Att återuppliva tanken från 1950-talet på ett gemensamt europeiskt försvar ter sig nog under nuvarande förhållanden som en ganska omöjlig idé. EU idag är ganska annorlunda än den embryonala sexstatsorganisation som existerade 1954. De 27 medlemsländerna har mycket mera diversifierade hotbilder än de sex. Att de nya medlemmarna i Öst- och Centraleuropa skulle vilja byta ut Nato mot en europeisk allians förefaller mycket osannolikt.

Det är inte särskilt sannolikt att Nato-fördraget, utan att direkt sägas upp, i praktiken förvisas till arkivet och att något slags WEU återuppstår. Däremot är det ganska klart att kostnaderna för artikel 5 kommer att öka för medlemsländer och att detta i praktiken också kommer att gälla partnerskapsländer som Sverige. Detta betonades av de europeiska deltagarna i seminariet den 7 mars. Här upprepar Donald Trump åsikter som länge vädrats i Washington, senast mycket tydligt av Barack Obamas försvarsminister Robert Gates 2011: rustningsbördan måste fördelas jämnare. Det betyder ju inte, som sades av flera av panelisterna under seminaret, att just två procent måste vara ett absolut tal, men att  r i k t n i n g e n  när det gäller försvarsutgifterna måste vara klar.

Det är ganska klart att den nyvalde presidenten sänt ut en varningssignal genom sina slarviga uttalanden om att Nato skulle vara obsolet eller att man finge överväga i vilken utsträckning artikel 5 skulle tillämpas om Ryssland skulle intervenera i något medlemsland. Till sist bör man inte glömma bort att Nato naturligtvis är ett för USA kostsamt åtagande, men att det knappast är en slump att alliansen blivit så långvarig. Isolationistiska tendenser finns i USA men Nato förblir ett helt centralt instrument i stormakten USA:s säkerhetspolitik och förmåga att projicera makt över hela världen. Sannolikt kan Peter Hultqvist, trots Trumps fataliteter, sova ganska hyggligt om nätterna. Men att vårt försvar måste stärkas rejält är klart.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Yes or no to Turkish (liberal) democracy

by Michael Sahlin

April 16 2017 will be one of the most important, decisive days in the history of the Turkish Republic, the day when the Turkish people will decide, by simple majority in a crucial referendum, whether to say yes or no to Turkey as a liberal democracy, with long-term implications for the country´s standing in the international security system.

Obviously, the above is a different way of describing the stakes of the day, that day. For in the referendum, ”yes” stands for accepting a proposed constitutional amendment introducing, for reasons discussed later, a presidential system to replace the Republican Turkish tradition of parliamantarism, whereas ”no” stands for the opposite, that the proposed amendment asks the Turkish people to accept quasi unlimited Erdogan rule for quasi unlimited time. So the question to discuss here is whether, or to what extent, the referendum ”evet” (yes) means a ”hayir” (no thank you) to liberal democracy in Turkey for a long time to come, and, conversely, whether a ”no” vote means ”yes” to sticking to parliamentary (liberal) democracy as the best, or least bad, solution to Turkey´s struggle for stability, legitimacy and identity.

Before looking into the facts of the matter, over and beyond the heated arguments of current political polemics, first some conceptual points of departure.

Liberal democracy vs authoritarianism vs ”majoritarianism” (and totalitarianism)

Challenges from non- or anti-democratic forces in the contemporary world have encouraged specification of the meaning of ”Western” democracy under the label of liberal democracy. It is appropriate here to remind that in various ways liberal democracy – in addition to assuming per definition a governance through free and fair elections by the whole population above a certain age limit – is defined in terms of restricted government, and therefore deliberate limits to the sphere of politics in society.

The concept of constitutionalism implies that the political ”rules of the game” are defined in a constitution that cannot be easily changed by government decision; constitutional change typically requires elaborate procedures and broad political consensus. Constitutionalism is related to the concept and idea of rule of law, similarly limiting legitimate governmental interference into the justice system; the constitution and the law are ”above” the government, right is might, rather than the other way round. Furthermore, in a liberal democracy, the incumbent government cannot legitimately restrict the rights of citizens to compete for power and influence; there must per definition be unrestricted freedom of assembly and freedom of expression, which in turn necessitates freely operating media. These freedoms in turn are basic to the indispensability of a vibrant civil society which fulfills many of the societal functions left over or abdicated by the limited government, regardless of government structure, unitary or federal. This in turn provides the link between liberal democracy and ”economic freedom”, an open, “capitalist” market economy, again due to the deliberate restrictions in the scope of political steering. The latter component, obviously, has always been ideologically contested between left and right, largely due to what Maurice Duverger called ”the iron law of oligarchy”, but is nonetheless a key component in the set-up of defining ”freedoms” (and ”rights”) in liberal democracy, of course including constitutionally and legally binding respect for human rights, individual and collective.

Furthermore, in a liberal democracy, per definition, there must be effective mechanisms of accountability, of holding the government accountable – even if we are per definition talking about limited government. In liberal democracies accountability is not limited only to the minimum requirement of regular elections – a necessary but not sufficient condition for legitimacy – but also through these mechanisms of accountability, ranging from impeachment (US style) to interpelations and/or votes of non-confidence (against individual ministers or the government as a whole). Mechanisms of accountability thus serve to limit governments in liberal democracies, making credibly sure the other limits are observed and that people, the electorate, the citizens – through an unrestrained political opposition and unrestrained instruments of public opinion and freedom of assembly – are not at the mercy of the government in between elections.

And finally, as we know, there is the empirical fact that liberal democracies can be grouped in a matrix where one dimension distinguishes between presidential and parliamentary systems, the other between unitary and federal (or confederal) systems, with a historical tendency for there to be a coincidence between presidential and federal systems – and thus between unitary and parliamentary systems. In most cases, presidentialism serves as a means to handle the delicacies of balance between the centre and the component parts in countries (e.g. the US) where history and geography have made the founding fathers advocate federalism. And in federal systems, at least US style, for reasons of regional balance and accountability, the constitutional key is “Montescieu”, i.e. the explicit and elaborate balance of power between the president/executive, the congress/legislature and the judiciary.

So liberal democracies can be structurally different, whether unitary of federal, parliamentary or presidential (or, as in France, “semi-presidential”), and still be liberal democracies – in terms (as above) of limited government, accountability and respecting the various “freedoms” and “rights”. In these countries (typically of the “Western” world, the way global history has evolved) liberal democracy is seen both as a permanent and just solution to the problem of legitimacy and a way to optimize national and individual interests, and the best way to promote economic growth and development. One needs to add here that as a reflection of US and Western dominance of world affairs, globalism and multilateralism in the Post Cold War era, the values of liberal democracy have come to constitute was has come to be labeled the “core values” of international institutions such as NATO, the EU and others, including the UN. Therefore “universal values”.

The list of criteria would then be incomplete unless the factor of secularism were to be added. Even though there can be secularism without liberal democracy, the opposite, liberal democracy without secularism is, arguably, unthinkable, for a long range of reasons.

And finally, there is – as a consequence of all the above – the coincidence between liberal democracy and the notion of representative governance, the idea that in modern states in the modern world democracies have to be operationalized via intermediary institutions, i.e. indirect democracy (people choosing representatives that control the government) as distinct from old and new notions of direct democracy with (“populist”) Leaders appealing directly the “the people” in defiance of the intermediaries.

“Majoritarianism”

Books can be, and have been, written about this, but a short summary and reminder as the above may still be useful as a means to contrast liberal democracy to the contradictory arguments historically put forward by believers in authoritarianism (typically because of a perceived need for stability) and totalitarianism (typically as a revolutionary zeal for societal transformation) but also to the contemporary phenomenon of so-called ”majoritarianism”.

Bowing to an internationally established minimum requirement for (government) legitimacy, and in recognition of the need for a certain minimum of legitimacy (for power and authority), “majoritarianism” accepts that a government has to be popularly elected; in the modern world there is hardly any other criterion of legitimacy, hardly any other way to justify power, domestically and internationally. Claiming thereby to be a “democracy”, although an “illiberal” variety, “majoritarianist” regimes – even though perhaps avoiding that particular label – would argue that in principle there are no hindrances or limits to governmental power, not the constitutional provisions, not independent rule of law mechanisms, not established mechanisms of accountability, not existing regulations of power sharing, nor concerning the liberal freedoms, etc, as long as that government can claim legitimacy from being popularly elected, although limiting the opportunity for accountability to the periodical elections.

So in theory, a majoritarian regime can lean even to totalitarianism, to the extent its electoral mandate can be interpreted to imply unlimited ambitions and unlimited power. Paradoxically, the majoritarians can also claim “democratic-socialist” credentials, holding forth that the popular mandate entitles them to argue along the lines of “the larger the scope of power of the elected government and its executive branch (at the expense of other institutions in state and society) the more democratic that society becomes”, for the elected government represents “the people” through the dominant political party. In other words “politicization” equals “democratization”; only the elected government (or Leader) represents the ”people” or the ”nation” and the larger the scope of its power the more ”democratic” the state and the nation. The ability to keep winning elections remains the key to legitimacy.

The prevailing global trends towards ”majoritarianism”, reflecting various kinds and degrees of crisis for liberal democracy (a much longer story), is, we can see, based on different factors and different arguments: anti/globalization, anti/Westernization, need for stability, need for strong governance in times of crisis, power hunger of leaders and the like. And obviously, majoritarian systems/regimes differ in their degree of authoritarian illiberalism. But for them to fit into a common definition of “majoritarianism” two distinctive features stand out: the claim to be a “democracy” (compared to explicitly non-democratic authoritarian or totalitarian systems) and the high degree of impatience with any and all institutional hindrances or limits to governmental authority, whether constitutional, legal, or socio-political.

Majoritarianism as a concept and reality is a comparatively recent phenomenon, reflecting the contemporary combination of needed claims to “democratic” credentials for domestic and international legitimacy, on the one hand, and on the other hand the various and varying arguments advanced with claims that regime (and national) goals are incompatible with the power limits and freedoms guaranteed in liberal democracies. As a concept, therefore, majoritarianism tends in the literature to refer to authoritarian tendencies in hitherto liberal-democratic countries, rather than to long-established autocracies that use controlled elections as essential fig leaves for legitimacy, reducing to some extent the need otherwise for sheer repression, and the risks of international isolation with economic costs. One can on this point compare the Turkish political discourse with recent exercises in referendums in Azerbajdzjan and Turkmenistan, for example.

Even though at this stage it is less meaningful to try to predict the longevity of majoritarianism as a system, in its competition with crisis-ridden liberal democracy and classical authoritarianism, its systemic weaknesses are clear and present. Claims to represent “the people” in practice unavoidably means deliberate polarization – as a result of the need for supporter mobilization in order to win elections. And polarization means instability, even though the stated reason for power concentration  was said to be precisely the need for (imposed) stability. And then the other paradox: the harder the crack-down by the illiberal government on the various institutions and principles of liberal freedom, the more vulnerable the government (Leader) becomes to dissent bouncing back, threatening both legitimacy and prospects for future election; a vicious circle that militates against orderly, peaceful power transfer. Furthermore, illiberal majoritarianism is al most per definition wide open to political abuse: without functioning checks and balances and without limits to the regime´s scope of authority there is little or nothing to prevent the government from consolidating step-by-step its grip and its power monopoly, such that losing elections becomes almost unthinkable and outright abandonment of pretences to “democracy” instead quite thinkable, at a later stage.

Cases of “democracy” (winning in more or less free and fair elections) being used as a means to come to power and then with determination using the power position reached to destroy that same democracy have, as we know, featured well before the term “majoritarianism” was conceived. And furthermore, as we also have seen historically, the emergence of “Leader cult” almost unavoidably becomes part and parcel of mass mobilization for authoritarian or totalitarian varieties of “majoritarianism”, implying further estrangement from liberty values.

De facto versus de jure: power, constitutionalism and the political context

Against the backdrop of this overview, and before entering into the specifics about what the referendum will be about, looking at the proposed constitutional amendments aiming at turning de facto into de jure in strengthening the personal powers of the incumbent president, Recep Tayiip Erdogan, some observations concerning the political context of the proposed constitutional transformation (or “regime change”) need to be added to the analysis.

First on the issue of de facto versus de jure. One aspect of the dominance, de facto, of president Erdogan is highlighted if we consider that under the current amendment – assuming expected future electoral wins – he will be able to remain in supreme power until at least 2029 (or longer if he decides on early elections before the regular date). In 2029 he, turning 75, will have ruled Turkey for an incredible 26 years, as premier, party leader and president. Until now he has been victorious in all elections and referendums since coming to power, ruling during most of that era with the support of an own AK Party majority (as against a notoriously weak parliamentary opposition).

The rise of de facto presidential power dates back, inter alia, to the referendum decision in 2007 – as part of the then lingering struggle between Erdogan´s AKP government and the secularist/kemalist establishment – to have the presidential position popularly elected, a change implemented first time in 2014 when Erdogan, campaigning with all the facilities and prestige of his Premier status and benefiting from a low turnout in summer vacation conditions, won by some 52% of the voters. Having outmaneouvred the competition and won the election, Erdogan immediately started to argue that he was going to be a politically active president – no matter what the existing 1982 Constitution had to say about the president being a largely ceremonial post with no link to any specific political party – and that the next logical step, to avoid unclarity about the real power distribution, would have to be to introduce a presidential system. (The AKP congress in May 2016, with Yilderim replacing Davutoglu as Prime Minister, later codified this to be the party´s main priority.)

The history of successive AKP and Erdogan power consolidation (de facto) proceeded from the earlier struggle against the secularist/kemalist civil-military establishment, at that time jointly with the main rival branch of Turkish sunni-islamism, Fethullah Gulen´s Hizmet movement, to a next stage (as from 2012) of overt enmity between these two branches, ending up with team Erdogan stamping Hizmet as a terror organization (“FETÖ”) that needed to be fought and purged. This period of intra-Sunni conflict coincided first with the democratically problematic crackdown on the Gezi Park revolt movement (summer 2013) and later also with increasingly problematic spillovers from the Syria crisis: the decisions summer 2015 to open warfare both with PKK in Turkey (after years of so-called “resolution process” and ceasefire) and with IS (after long negotiations with the US) – leaving the Turkish regime with a “war on terror” against three enemies, PKK, IS/Daesh and the Gulen movement, and as a result of these increasing tendencies to authoritarian responses, eroding rule of law and alienating Western partners.

And then came the July 2016 attempted but failed coup d´etat and the ensuing acceleration of crackdown and purge and further enhancing erdoganist power consolidation and power expansion. A promulgated state of emergency, extended in stages, was used to purge or arrest ever-widening opposition circles, to overrule the role of parliament through government and legislation by decree and to tighten the grip of the executive branch over media, the judiciary, civil society and private enterprise – and to criminalize political opposition, notably the pro-Kurdish HDP. And to tighten the grip of regime and president over the various branches of the executive, including the depleted and demoralized military. The string of terror attacks during the years 2015 and 2016 served to further foster, under Erdogan´s oversight, a climate of fear and siege.

All these and other trends, then, created a situation de facto of virtually unlimited powers left in the hands of the incumbent president, Erdogan, with none of the pre-existing constitutional and political mechanisms of accountability and power limitation any longer ready and able to resist the very high degree of power concentration, and with the parliament in the hands of its AKP majority, and with the AKP sworn to absolute loyalty to the person of the president.

But there was this one snag: even though there were countless examples of the president´s unconstitutional behavior over the years, it was politically inconceivable, for minimum legitimacy, to leapfrog the constitutional provision that bringing a constitutional change to a determining referendum required 3/5 majority in parliament, something the AKP could not muster on its own since the Nov 1 2015 elections. But the nationalist MHP leader Devlet Bahceli saved Erdogan´s day late in the stormy autumn of 2016. Claiming, in a volte-face, on one famous (some say infamous) occasion that this difference between political de facto and constitutional de jure had become unbearable and harmful to the nation at a critical juncture (and that Turkey´s war on terror and other challenges necessitated national unity under a strong hand) he now, controversially, offered his party´s cooperation with the AKP to see through, by sufficient parliamentary majority, the proposed transfer – or regime change – to a presidential system “a la turca”.

So accompanied by terror attacks and widening government crackdown the two parties sat down to negotiate a joint package of constitutional amendments to this end. And after a stormy series of parliamentary sessions on this highly controversial subject the 18 articles in the joint AKP-MHP constitutional change was voted through by (sufficient) majority vote. And now president has endorsed (sic!) the package and the referendum is set for April 16, still (remarkably) under conditions of state of emergency. The president will lead the Yes campaign, pledging to carry out 40 rallies throughout the country.

Some complicating perspectives

Finally, before looking into the specifics of the constitutional changes brought to the people for its ultimate decision, a few more complicating perspectives need to be brought up. One question here pertains to the issue of a theoretically possible “no” in the referendum. What happens then? Is such an outcome at all tolerable for president Erdogan and his regime, having invested maximum effort into this regime change endeavor. If not, then the campaign can be expected to be as polarizing and ruthless as is seen to be needed by the regime to avoid a “no”, and, preferably, to achieve a clear yes, say 55%, for legitimacy. But if “no”, then status quo ante, the same de facto-de jure destabilizing tension. An untenable situation, probably, hence (probably) instant regime call for new elections, especially to the extent the regime suspects internal AKP disloyalty in the referendum, with fresh elections giving team Erdogan an opportunity to replace (suspected) disloyalists with (certain) loyalists in the AKP cadres. So for the “naysayers” a referendum “no” would of course be victory and relief, but also new steps on the path of uncertainty.

And what if a simple majority, whether slim or large, of the electorate is convinced by the Erdogan-led Yes-campaign to say yes to the proposed regime change, how will the consequences of that be handled in the interim period between April 16 and the point of full implementation of the new system as from the electoral rounds in 2019? The provisions on that in the AKP-MHP amendments give little guidelines. More de facto-de jure acrimoniousness? More questions concerning the constitutionality of immediately implementing de facto provisions of the new constitution that are supposed to enter into force de jure only after final confirmation in the 2019 elections? Will, from the point of view of team Erdogan, there be a perceived need for new elections after the referendum regardless of outcome, for consolidation and party cleansing?

And here is another question: will the MHP leadership be rewarded after a Yes victory with cabinet positions in a “national front” or “national unity” government, perhaps as a means for a divided and weakened MHP to escape the fate of extinction?

And then there is the rather foggy issue of whether the amendments now at issue are meant to be applicable and tailor-made for the Erdogan persona only and exclusively, such that it is an open question what happen after him, or whether the amendments strictly refer to the function, such that it is constitutionally assumed that a successor would inherit identical powers. And if the latter, how is the new Turkish presidential system supposed to function in the (theoretical) case of a winner in future presidential elections representing other party/parties than the dominant one, currently but perhaps not eternally the AKP? One can recall here that in the first presidential elections in 2014, Erdogan came out victorius in the first round largely due also to tactical mistakes of the divided opposition; had there been a second round, Erdogan versus the combined opposition forces, the outcome could conceivably have been quite different, in spite of AKP dominance in the parliament.

It has also to be borne in mind that at issue in today´s Turkey and the upcoming referendum is whether to legalize and constitutionalize de facto established vast presidential powers at the helm of a dominant party and strongly mobilized supporter masses in a “revolutionary” atmosphere, and not  the mere question of whether to make the incumbent permanently safe from any risk of power competition or palace revolt. Or whether not to.

It would seem that these various uncertainties are providers of the ingredients for protracted instability, regardless of the referendum outcome.

The constitutional amendments: “democratic dictatorship”?

The “Turkish style” presidential system now presented to the Turkish electorate for its verdict on April 16, in its final shape a compromise between “secular nationalist” MHP and the ruling “islamic nationalist” AKP , was defended by the MHP leader (Bahceli) in front of competition from skeptical MHP activists and grassroots in wordings setting the tone of the Yes-campaign:

“Turkey is facing a dire period full with dangers and threats. The imperialist conspiracy, aimed at changing the borders of neighboring regions and redrawing them by force, has intensified. Sadly, our country is besieged. Russia and the Western alliance are patting the PKK-PYD-YPG on the back, seeking to strengthen the camp of our enemies. It is an inevitable and indisputable imperative for Turkey to keep its unity strong and close ranks through national consensus and cohesion” (Ali Bayramoglu in Al Monitor, Feb 23 2017).

And the central figure of the referendum campaign, the person it is all about, Erdogan, would argue similarly in a note of warning to the “naysayers”: ”Who says no? The PKK says no. Who says no?  Those who want to divide and carve up this country say no. Who says no? Those who are against the native and national in this country say no.” And PM Yildirim, the man who will lose his job if the referendum says yes, added: “We say yes because the PKK, the HDP and “FETÖ” say no. To make up your mind, look at who the naysayers are” (Ibid).

This highly polarizing language, destined to widen cleavages and make post-referendum reconciliation a daunting task, regardless of outcome, will face in the campaign a conglomeracy of “naysayers”, the CHP and HDP (decimated by a wave of arrests), supposed dissenting Kurdish, Alevi or secularist voices within the AKP and MHP at the level of partisan politics, and various social groupings, who will openly or secretly oppose the amendment on the grounds that they in fact would mean the introduction, de jure, of unlimited one-man rule in Turkey, for practically unlimited time, something bad for business and bad for democracy and the rule of law in Turkey.

Even though there are warnings, and indications, that a too wildly polarizing or demonizing language (like naming any and all “naysayers” terror sponsors or the like) would be harmful to the country – and in fact potentially counterproductive and thus risky – there remains reason for concern that Turkey is in for a destructive campaign, in view of the stakes and the uncertainties.

Nonetheless, there are facts of the matter in the cloud of polemics, and here one can refer back to the earlier discussion on the roots and arguments of “majoritarianism”, notably the way the “Yes”- propaganda handles the criticisms of eroding democracy and rule of law, arguing that the expanded power of the elected leader means enhanced, even elevated, democratization, democratization in combination with needed effectivization of governance.

It follows from the account above of the political context and the rise of executive presidential powers de facto in recent years that Turkey largely abandoned the systems category of liberal democracy (as defined above) years ago, as from when the president and his team started to advance the role of the executive at the expense of other public sector arms and to institute government consolidation steps in clear breach of the provisions of the valid constitution, the regime using its control of the AKP and its parliamentary majority (albeit shaken after the June 7 2015 elections) as main instrument. In other words, liberal democracy in Turkey was largely undone as a price for the AKP-Gulen conflict and then by the conflicts with the PKK and, to some extent, IS.

This trend is now being codified by the proposed constitutional provisions of executive/presidential control of the main juridical institutions in the country, the Turkish Constitutional Court (TCC) and the High Council of Judges and Prosecutors (HSYK, to be renamed Council of Judges and Prosecutors,  HSK), the former supposed to be the bastion in defence of constitutionality and rule of law, the latter the key instrument in the election of members of other key institutions in the system of justice, the Court of Cassation and the Turkish Council of State, these authorized to propose two members each to the TCC. A study of the details of proposed changes in the amendments, changing membership numbers and stipulating responsibilities for appointments, shows greatly enhanced presidential control of these institutions – indispensable for checks and balances and rule of law in any liberal democracy, directly through presidential powers of nomination and indirectly through the powers of the parliament majority, as controlled by the president.

For the amendments (the AKP here overruling MHP objections) allow the president to remain part and leader of “his” party, in this case the AKP, thereby commanding or controlling party nominations before future elections. The enhancement of presidential-cum-party leader control of the dominant party is further underscored by provisions to increase the number of lawmakers (from 550 to 600), to conducting simultaneous presidential and parliamentary (and local) elections, and to lower the age limit of eligibility, reducing the weight of veteran AKP politicians and paving the way for a new (“devout”) generation of hand-picked aspiring Erdogan loyalists. In this, together with the maintenance (satisfying MHP demands) of a unitary structure of governance, lies an important deviation from international presidential system normalcy, whether liberal democratic or not.

And what about the role of the parliament, e.g. as a mechanism of accountability – an indispensable component not only in liberal democracy but in democracy altogether?

The answer is connected to what is prescribed in the amendments concerning the role of president and government. The Turkish presidential system as now proposed takes out the function of prime minister and leaves it to the president to appoint both the post(s) of vice president and the cabinet members, none of whom are answerable to the parliament, neither by the institution on no-confidence vote nor by the right of interpelation. Furthermore, the rights granted to the president to declare a state of emergency and to rule by decree, and to call for fresh elections in case of perceived need, provide added indicators of regime change. And what about abuse of power safeguards? Well, the provisions in the amendments clearly set the requirements for impeachment so forbiddingly high, especially in view of presidential control of both the parliament and the TCC, that such an eventuality becomes practically inconceivable – as long as the AKP controls parliament and Erdogan controls the AKP (a prerequisite for the proposed system to avoid constitutional chaos).

In addition there are the factors of mandate duration – that the incumbent president, if elected in 2019 and then re-elected in 2024, can remain in his post at least until 2029 – and of strengthened executive and presidential powers, notably over the military and the budget, already adopted under the current (post-coup) state of emergency and its lengthy sequence of legally binding decrees (without parliament approval/confirmation, the TCC having declared non-interference as supposed iltimate domestic guarantor of constitutionality).

So regardless of whether all this, here summarized, entails the mere transformation from power de facto to power de jure – and of whether the current (provisional) state of emergency will for all practical and juridical purposes be transformed into, or glide into, a systemic/permanent order of constitutional state of emergency – it has to be stated, for fact, that the proposed amendments will render the incumbent president unique, unprecedented powers, in almost any comparison, historic or geographical. For the package renders the president unchecked control of the government, the party, the parliament, the judiciary, the military and other executive branches, in addition to the dominance of the private sector economy following the post-coup purge wave. And in addition to guaranteed immunity. And the net difference between de facto and de jure lies in the elements of permanence, unchangeability and aspiring international legitimacy. And regime safety.

It will, in this perspective, be of considerable interest to observe how the government, in the period preceding and following the referendum, will deal – formally – with the delicate issue of the  state of emergency: infinite prolongation costs legitimacy, and lifting it (for the purpose of portaying legitimizing normalcy) costs difficult and challenging issues of retroactivity,

It follows that the referendum on April will be a very, very important day, and not just for Turkey and the Turkish citizens but also for Turkey´s friends and allies abroad, i.e., all those that would have reason to regret to see Turkey disengage from the Western family of nations and alliances, instead looking for Azerbajdzjani or Turkmenistani sources of political inspiration.

One final question: can the fateful outcome be predicted? There seems, at the time of writing, to be two things to be said on this. According to some opinion poll analysts one should expect a clear, perhaps even resounding, yes in light of the apparent fact that there is in today´s Turkey a strong rightist/nationalist wind blowing across the country, combining the different currents of rightist Turkish nationalism, secular and islamist, into a lasting pattern, in reaction to all the strains and crises of recent years, topped by the challenge of Kurdish militancy and the coup experience. In view of this wind, further reinforced by Yes-campaign rhetoric, the “yes” should be expected to win comfortably.

Still, as pointed out and shown by others, the race seems to be tight, with lingering uncertainty, causing concern at Yes campaign headquarters, a concern also about the reliability of AKP and MHP loyalty. A lot seems to be presently focused on the Kurdish votes: will there perhaps, with the PKK war and HDP intimidation ongoing, be attempts made to “buy over” hesitant Kurds with discrete pledges that as from April 17 concessions on the Kurdish issue will be delivered? After all, the “resolution process” of a few years ago was based significantly on a Kurdish movement conviction that regardless of team Erdogan motives (support for the presidential system) there was hardly any other political party able and willing to challenge Turkish nationalism with a serious attempt at resolution to the “Kurdish question”.

And: what if at some stage AKP strategists see the emergence in their daily opinion polls of a trend pointing to a real risk of losing the referendum, even in the face of rather extreme repressive and polarizing (but perhaps counter-productive) measures? Then what? Find an excuse to cancel or postpone the referendum?

But that rather speculative question perhaps begs another question at the very end: is stable parliamentary (liberal) democracy any longer a credible alternative in today´s and tomorrow´s Turkey, or is it overtaken by events, sociologically and demographically?

 
The author is ambassador and a former director general.