Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Är Trump ett större spöke i Sverige än i Finland

av Yrsa Grüne

I det militära samarbetet mellan Finland och Sverige handlar det om att vi vill ha en pålitlig samarbetspartner. Båda ska veta vad den andre tänker. Sedan får vi se hur våra synsätt passar ihop. Så sade president Sauli Niinistö i en tv-intervju nyligen (Yle 14.1).

Han upprepade också vad som har sagts många gånger sedan Finlands förre försvarsminister Carl Haglund och Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist offentliggjorde planerna på det integrerade samarbetet i februari 2015 i Stockholm: att samarbetet framskrider steg för steg och att relationerna är utmärkta. Presidenten sade också att det finns anledning att dämpa ivern över samarbetet på vissa håll i Finland. Någon försvarsallians mellan Finland och Sverige är inte aktuell, menade han.

Frågan är om det ändå inte närs dylika förhoppningar i Finland, i synnerhet efter Hultqvists tal i Sälen. Låt vara att det militära samarbetet med Finland och Hultqvists avsikt att låta utreda hur långt detta samarbete kan tas var den sista av de sex punkter försvarsministern nämnde.

I Finland var det givetvis det enda – nästan – som lyftes upp i rubrikerna.

”Sverige vill fördjupa det militära samarbetet med Finland”, förkunnade medierna enstämmigt.

Större lyhördhet behövs. Om det stämmer vad Hultqvist sade att avsikten är att under förre försvarsministern Björn von Sydows ledning utreda hur långt samarbetet kan tas. Då borde det logiskt sett handla om att skapa någon form av politiska ramar för vad som förväntas av detta samarbete. Politiska ramar, det vill säga tydliga instruktioner om vad som förväntas i till exempel en krigssituation, saknas.

I intervjun med president Niinistö försökte redaktören pressa presidenten på ett svar på vad detta samarbete innebär i praktiken – och vad det kunde innebära i en krissituation. Presidenten svarade att han tror att vi först nu befinner oss i en dylik diskussions inledningsskede. Tyvärr följde journalisten inte upp vad presidenten avsåg med sitt uttalande. Enligt presidentens bedömning är hotbilderna i Finland och Sverige ungefär lika. Däremot betraktar han – i motsats till hur statsminister Stefan Löfven bedömde situationen i Sverige – inte risken som överhängande när det gäller en rysk inblandning i valprocessen i Finland. Det är presidentval nästa år. Niinistös företrädare, Tarja Halonen, är av annan åsikt gällande säkerheten. Till tidningen Helsingin Sanomat sade hon i slutet av året att situationen i Östersjön inte är så spänd som nyheterna låter förstå. Det handlar om Finlands anda. Och medierna förstorar saken, sade Halonen (HS 30.12.2016).

Uttalandet var egendomligt, i synnerhet med tanke på att regeringen i sin utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse i somras enhälligt slog fast att spänningen i närområdet har ökat.

Och även om hotbilden är lika, skiljer sig nog Finland och Sverige när det gäller militära lösningar.

Inför Trumpa­dministra­tionens tillträde förefaller nervositeten vara större i Sverige än i Finland. Det kan ha sin förklaring i att Sverige, också den nuvarande regeringen, har givit det bilaterala militära samarbetet med USA så stor tyngd. Visserligen har Finland också gjort det, men lite i efterhand. Finland har dessutom inte i tiotals år haft ett så nära samarbete med USA som Sverige har haft. Och inte minst: Finland har aldrig givit upp den allmänna värnplikten och konceptet om ett starkt territorialförsvar. Det internationella samarbetet har varit viktigt för Finland, men alltid marknadsförts på hemmaplan med motiveringen att det gagnar också det nationella försvaret.

Åtminstone utåt verkar det som om det vore mer av en ”wait and see” -anda i Finland, även om presidenten i sitt nyårstal uttryckte oro över möjligheten att beslut som gäller Europa fattas över de inblandade ländernas medverkan.

Detta förklarar också Finlands – och i synnerhet presidentens – starka betoning av EU, inte bara som enhetlig politisk union utan också som leverantör av militära garantier. I sitt nyårstal sade president Niinistö att man inte borde utgå från definitioner av vad EU:s gemensamma försvarspolitik inte kan vara, utan bara låta utvecklingen ha sin gång.

Det är inte utan att man ser en god portion önsketänkande i detta. de flesta EU-länder är medlemmar i Nato och dupliceringar verkar både onödiga och dyra. Men för Finland är EU-medlemskapet framför allt en säkerhetsfråga.

Så har vi Nato. Peter Hultqvist sade att han personligen kan garantera att Sverige inte kommer att ansöka om Natomedlemskap. Det lät ungefär lika som Finlands förra regering slog fast i regeringsprogrammet: en Natoansökan skulle inte ens förberedas under regeringen Katainens tid.  Sådana formuleringar och uttalanden är inte konstruktiva, eftersom de stärker polariseringen för och emot i en situation där en diskussion baserad på fakta och inte på känslor skulle gagna respektive land bäst.

Hultqvists motivering till att Sverige inte söker ett Natomedlemskap var att det skulle sätta ytterligare press på Finland. En något mer nyanserad bedömning gjorde ambassadör Krister Bringéus i den rapport som gavs ut i höstas. Bringéus konstaterade att situationen är annorlunda nu än den var under Sovjetunionens tid när Sverige av hänsyn till Finland gjorde vissa val.

I själva verket innebär Hultqvists argument väl då att Finland faktiskt är väldigt utsatt utan stödet från Sverige? Eller rentav en av de randstater som Ryssland betraktar som ”sina”? I Finland verkade det som om man tacksamt tog emot Hultqvists argument. Frågan är om det inte borde ha väckt oro eller åtminstone frågor i ett land som firar 100 år av självständighet just i år. Vinterkriget och återblickar i historien är naturliga under ett jubileumsår. Men om utsikten i den stora vindrutan mot framtiden börjar påminna om vad man ser i backspegeln kan man fråga sig hur långt man egentligen har kommit. Och vart man är på väg.

Det andra som har uppmärksammats efter Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen är vad man i Finland uppfattar som en vändning i svensk politik gentemot Ryssland. Behovet av en dialog med Ryssland betonades i Sälen i synnerhet av statsminister Stefan Löfven. I Finland ser man gärna på detta som att Sverige på sätt och vis börjat anamma Finlands linje. Detta var också vad president Niinistö lät förstå – att Finland aktivt har betonat vikten av dialog med Ryssland också i samtal med svenska beslutsfattare.

Det kan ju finnas ett annat skäl också. Sverige är sedan början av året medlem av FN:s säkerhetsråd där som bekant Ryssland är ett av de fem länder som har vetorätt. Om Sverige vill – och det vill man säkert – stärka FN:s roll och uppnå konkreta resultat, ja, då kan man inte vara på ständig kollisionskurs med Ryssland.

Stefan Löfven betonade att det ändå gäller att stå fast vid att Rysslands olagliga annektering av Krim aldrig får accepteras. Inne på samma linje var också president Niinistö när han fick frågan om hur han ser på USA:s blivande president Donald Trumps uttalande om att sanktionerna mot Ryssland kunde hävas om Ryssland visar samarbetsvilja i kampen mot terrorismen.

Sanktionerna är inte knutna till kampen mot terrorismen, utan till annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina, sade Niinistö och påminde om att det handlar om två skilda sanktionspaket. De sanktioner som kunde hävas är de som är knutna till Rysslands roll i östra Ukraina. Men det förutsätter nog att Minskavtalet verkligen skulle hålla, betonade Niinistö.

Presidenten sade också att han kommer att träffa Rysslands president Vladimir Putin minst två gånger i år, en gång i Finland och en gång i Ryssland.

Finland tar också över ordförandeskapet för Arktiska rådet från USA i vår. President Niinistö har sagt att Finland är redo att stå värd för ett toppmöte inom ramen för Arktiska rådet där också Donald Trump och Vladimir Putin deltar om man så önskar. Niinistö säger dock att Trump och Putin inte behöver Arktiska rådet för att träffas om de så vill. Niinistö har ändå en poäng. Med tanke på osäkerheten kring Trump­administra­tionens vilja att upprätthålla klimatavtalet i Paris och den känsliga miljön i Arktis borde det finnas ett brett intresse för ett dylikt toppmöte.

 
Författaren är journalist.

Några tips om nyårslöften till Försvarsministern, ÖB och försvarsgrenscheferna

av Ulf Henricsson

”Jasplan flög mitt under Kalle Anka på julafton” förkunnade Aftonbladet på juldagen och meddelade vidare att folket var stört och oroligt. Själv var jag mycket mer upprörd påskdagen 2013 när Försvaret inte gick upp för att möta de ryska flyget utanför Gotska Sandön. Bakgrunden till detta icke agerandet var kanske detsamma som jag upplevde i milostab Ö i mitten på 80-talet.

Vid vakthavande befälets morgongenomgång för militärbefälhavaren, generalen Bengt Leander, redogjordes för hur några av KGB:s patrullbåtar kränkt svenskt territorialvatten vid Katthammarsvik. Båtarna hade kunnat följas under flera timmar före kränkningen. För en gångs skulle låg det en robotbåtsdivision i Visby och MB undrade irriterat varför divisionen inte larmats och satts in. När VB som normalt arbetade med produktionsledning svarade att han hade bedömt kostnaderna för höga att larma utanför ordinarie arbetstid och att gå till Katthammarsvik. Då fick jag uppleva den argaste general jag någonsin mött. ”Vad i helvete tror ni vi har försvaret till” slungades ut mot de samlade stabs­medlem­marna. Det sades en hel del annat också. Var VB ”kränkt” efter detta utbrott? – kanske, men alla fick sig en välbehövlig påminnelse om huvuduppgiften. Det är synd när klartext behövs – men bra att den törs användas vid behov.

Så blir det lätt när kortsiktig ekonomi skymmer huvuduppgiften. Därför blev min julglädje förstärkt av att försvarsmakten övar på julafton – den har hittat tillbaks till huvuduppgiften. Ett stridsfordon 90 kompani stationerades i somras på Gotland, under hösten plockades den markbaserade robot 15 fram ur förrådet efter cirka 15 år och avfyrades ut över Östersjön. ÖB överväger också att decentalisera den högsta ledningen. Det visar på en helt annan vilja än den som präglade första decenniet detta århundrade, när det tog flera månader att få tre stridsfordon 90 till Afghanistan och år för att få ned några sjuktransporthelikoptrar dit. Soldaternas välfärd fick stå tillbaks för byråkrati och ett stelbent ekonomisystem. Eftersom systemen inte ändrats visar det hur enskilda personer kan påverka när viljan finns.

Under de senaste månaderna har jag hört försvarsministern, ÖB och arméchefen uttala sig om att nu skall det levereras värnkraft. Det känns just nu som om de tänker hålla ord och vi får hoppas att de många groparna på vägen kan undvikas, för de kommer som vanligt att dyka upp. Vi får hoppas att det som synes hända inte är helt beroende av att Putin uppträder aggressivt utan beror på en insikt att en tryggare värld förutsätter att vi tillsammans med andra kan försvara det samhälle vi vill ha. I bästa fall har politiken insett att försvarsförmåga inte kan styras av omvärldslägets snabba svängningar utan kräver en handfast långsiktighet (15-20 år, minst), och det räcker inte med tomma ord. Ett exempel på handfasthet är att skaffa ett kvalificerat luftvärnssystem typ Patriot (det är bara att hoppas att SvD har torrt på fötterna).

Det absolut viktigaste är dock att fortsätta att öva och låta bli att använda övningsanslaget som budget­regulator vilket alltför många av oss varit med om. Personal­kvaliteten är lika viktig som materiel­kvalitet och minst lika svår att återta.

Uppdragstaktik är försvarsmaktens ledningsfilosofi och det är mycket bra. De som inte gillar uppdrags­styrning anför mot den att; ”ja men det kan ju gå fel”! Visst, men det är ingenting mot vad det gör med detaljstyrning. Frågan är bara om uppdrags­styrningen finns till vardags? Generalerna pratar om den – säkert uppriktigt övertygade, tyvärr kommer inte samma signal från övningsfält och kaserngårdar. Om inte uppdragstaktiken fungerar till vardags i fredstid kommer den inte att fungera i krig. En filosofi måste vara djupt rotat för att fungera och därför måsten den tillämpas konsekvent av högsta ledningen och framförallt genomsyra hela organisationen.

Herrar generaler – det största motståndet mot uppdragsstyrning finns i det som kallas ”the middle management” och så har det alltid varit. Det är mycket enkelt – uppdrags­styrning berövar mellannivån makt och gör den till vad den är avsedd att vara – stöd för genomförande och det är ju inte lika kul som att ge order. Order ges från chef till direkt underställd chef och om uppdraget behöver kommuniceras görs det i samma ordning och organisationen skall anpassas till det. Det är alltför vanligt att snygga, symmetriska organisations­skisser får styra istället för ledningsfilosofin. Ta efter VI 90 (verksamhets­inriktning 90) – samma uppgift i fred som krig = tydligt ansvar. Varför föll VI 90? – stort motstånd från mellannivån och framförallt att ansvaret inte utkrävdes från de som inte levde upp till förtroendet.

Försvaret är fortfarande otillräckligt och kommer att vara så under lång tid. Men finns viljan och modet, vilket jag uppfattat att det finns, lever hoppet.

Dessutom skulle försvarsförmågan öka avsevärt med ett NATO-medlemskap.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Hubris, Nemesis and the Search for Kryptonite – Why Eternal Peace Lasted Only 25 Years.

av Robert Dalsjö [1]

The current turmoil in world affairs is not chaos, but the combined result of pendulum-swings in the realm of ideas, old grudges, and the very material matter of military superiority.

10 or 15 years ago many people in the West thought that history was over and Eternal Peace had broken out.[2] Since the West and the liberal market economies had won the Cold War, and furthermore demonstrated their total military superiority in the Gulf war, the risk of major war was behind us. The world had become unipolar and optimism reigned supreme – nobody would dare to challenge the only remaining superpower, or the wider Western community. Like Superman, he would hold the villains in check, until they mended their ways and became useful members of the community.

Anyhow, it was believed, globalisation was rapidly expanding the middle classes, and with middle class status would be sure to follow middle class values: democracy, clean government, the rule of law, good schools, moderation, etc. In the end, according to this deterministic view, we would all become liberals. The only military problem that remained – it was thought – was mopping-up operations in still untidy corners of the world, such as peace support operations in failed states, and counter-terrorism.[3]

Odnako, that was not the way that things turned out, as we by now very well know. The promised Eternal Peace did not last for more than 25 years. At present, the West is facing increasingly bold geopolitical and military challenges from both conventional actors like China and Russia and from non-state actors like ISIS and the Taliban. The West’s client states are understandably worried and restless. Moreover, the core states of the West are facing very serious challenges from within, in the shape of the groundswell that has brought us Victor Orban, the Polish government, Brexit, Donald Trump, Marie Le Pen and so on. Considering the chain of “improbable” outcomes in the last 2 or 3 years, we may actually be well into the kind of maelstrom of events that Johan Tunberger warned about in 2002.[4]

Why it turned out so differently will probably be subject of many books. Suffice it here to say that that history was not over. It came back with a vengeance, in a process driven by two separate but overlapping pendulum-swings, in combination with old grudges. The Greeks taught us that overconfidence among men – hubris – is frowned upon the Gods and leads to dispatch of the Goddess of revenge – Nemesis – to punish the overconfident. Hegel and Marx taught us instead that history is driven by the interaction of opposing forces, action begets reaction, and so on. Regardless of whether one prefers a divine or a materialistic explanation for events, we have seen plenty of it lately.

The first pendulum-swing was triggered by hubris in America and in the West. Under George Bush Jr and Tony Blair liberal interventionism reached its apogee; the West over-reached and overdosed on intervention in third world countries, trying to reshape their societies in our image. After initial and spectacular successes in Afghanistan and Iraq, Nemesis arrived in the shape of the deepening quagmire of asymmetric warfare and of “nation-building”. The over time manifest failure of these interventions made the Western powers self-doubting, gun-shy and adverse to use of the military instrument of power – just as they had been in the late 1970s, after Vietnam. Thus as the American voters elected Jimmy Carter after Nixon and Vietnam, they now elected Obama. And once again, the West’s enemies quickly sensed that there was weakness in the White House and blood in the water, and started to move forward. When the cat is licking his wounds, the rats come out…

The second pendulum-swing had to do with the fact that globalisation and liberalization also gave rise to powerful forces working in the opposite direction. The revolutions of 1989 triggered a chain of events which literally transformed the world. The Soviet bloc collapsed, China and India was brought into the world economy, and the Western liberal model of society and its values seemed to reign supreme. Hundreds of millions of people were lifted out of poverty and oppression, barriers and borders were removed, and almost everyone’s lives were improved. The climate of liberal triumphalism that reigned also opened the door for the propagation of the values, or fads, of Western elites, such as new public management, post-modernism, environmentalism and multiculturalism.

Although most people gained immensely from this transformation, the gains were not distributed equally, and some actually lost out. Many industrial workers in the West lost their jobs as manufacturing moved to low-cost locations, and the “macjobs” they still could get had lower pay and status. Moreover, the post-modern, liberal, non-traditional and cosmopolitan values espoused by western elites were not to everyone’s liking, but these were still foisted on them. Job-losses, migration and multi-culturalism thus became focal points for a rising discontent, leading to a major backlash in this decade through Putin, Victor Orban, the new Polish government, Brexit, and Donald Trump’s election victory. In many ways, it seems as 2016 may be the anti-thesis – in a Hegelian sense – of the liberal miracle year 1989.

So, the recently all-powerful West has been weakened both by its own arrogance of power, mistakes and over-stretch, and by the forces and counter-forces it unleashed through globalisation. When you add to this the fact that Russia and China held grudges against the West for what they see as humiliations in the past, and very much wanted to regain status as great powers, you had a brew fit for a witches’ cauldron.

What drives Russia and China?

First of all, China and Russia are very different societies and states in most respects. Simply put, China is on the way up, with a growing if unbalanced economy and a vibrant technology-base, while Russia is clearly in decline, a resource-based economy marked by corruption and misrule –basically like Nigeria, but somewhat larger and with nuclear weapons.

Despite these differences both countries have important traits in common, which act as drivers in their desire to challenge the geopolitical primacy of the West and the international status quo.

The leaderships of both countries harbour resentment against Western dominance and military might, and especially against the limitations on their political room for manoeuvre imposed by their military inferiority. Both leaderships also fear the loss of domestic political control and power, and perceive Western values such as democracy and openness as a deadly threat. Western propagation of democracy and openness are thus assessed as deeply hostile acts.

Furthermore, in both countries – not only among the leaderships – there is a desire to regain their “rightful” position and status as great powers, equal to America and superior to their neighbours. They thus aim to avenge “humiliations” in the distant or recent past. In the case of China, this is mainly about events in the 1800s and early 1900s, but also about the 1979 war with Vietnam, and the 1995/1996 Taiwan crisis, where US naval might made China back off. In Russia’s case, it is of course mainly about the collapse of the Soviet Empire and the Soviet Union, as well as the events that followed in the 10-15 years after, like the 1999 Kosovo war or that Moscow’s former vassals were admitted to the EU and to Nato.

In a manner eerily reminiscent of Serbia in the late 1980s, the leaders in both countries have embraced Nationalism as a good replacement for Marxism-Leninism in legitimizing their continued rule over their subjects. In Russia, Putin has also added a large dose of orthodox traditionalism and Soviet nostalgia. In playing the nationalism-card, the leaders in Peking and Moscow are literally playing with fire, as the Serbian example shows. Once the genie of militant nationalism is out of the bottle, it may become impossible to put it back, or even to control it. Leaders might be forced to live up to their own fiery rethoric, for fear of losing face, or losing power. Here, the ghosts of 1914 should give us ample warning….

In China, the ruling Communist Party can still partly buy the people off with rising standards of living. Not so in Russia, where the economy is in a downward spiral induced by rent-seeking and cronyism, now accelerated by sanctions and by low oil prices.  Thus, the social contract in Russia has changed. It used to be that the people accepted Putin’s rule, and in exchange they got political stability, a functioning state and rising affluence. Now, in exchange for accepting Putin and his cronies, they receive only a share in the glory of Russia as a strong great power, which successfully challenges a hostile and ever-scheming Western world. Indeed, the extent to which Putin lately has fostered a siege-mentality and sense of impending war among the Russian people scares not only me, but also my colleagues who specialize in Russia.

The search for anti-dotes to Western military power

So both China and Russia were dissatisfied with the status quo and wanted to revise it in their favour, but both were held back by the overwhelming military superiority of the guardian of the status quo, demonstrated so clearly in the Gulf War of 1990-1991. Like Lex Luthor, the prime villain of the Superman comics, they needed to find the equivalent of a piece of Kryptonite – i.e. an anti-dote to Western military superiority – in order to weaken the Giant. With that accomplished, they could then restore the utility of the military instrument of national power, and thus restore themselves to great power status.

China started this search first, possibly triggered by the debacle of the Taiwan crisis in 1995/1996, and with the search powered by the growing Chinese industrial miracle, first unleashed by Deng-Xiaoping’s reforms in 1978.[5] Since the Korean War, the geopolitical status quo in East Asia has been that China dominates the mainland, but the US dominates the sea and the islands. To restore itself to great power status China had to find a way to break that domination, which because of geography rests on three pillars:

  1. the strong US Navy, especially the aircraft carriers,
  2. US alliances with Asian powers and  the system of US bases, and
  3. US technical superiority.

There was no need for a rising China to match the military power of the US symmetrically or to achieve overall parity. To shatter US dominance in region, it would suffice to find asymmetric and niche ways to strike at US vulnerabilities and to reduce US advantages to the point where China’s advantage of having the home game, and the geography of the Pacific theatre, came into play. Once that was achieved, China could again dominate its small neighbours.

While it can safely be assumed that the Russian general staff have been longing for an anti-dote to American military supremacy since the first Gulf war in 1991, it was probably in the mid-00s that this search began in earnest. The first real signs that Russia was openly challenging the West appeared in 2007: Putin’s abrasive speech at Wehrkunde in Munich, the suspension of the CFE agreement, the resumption of long-range patrols by bombers, and the bronze soldier crisis with Estonia. The following year saw the short war against Georgia, which triggered radical military reforms and a major rearmament programme to modernize the Russian armed forces.

Perhaps entirely independently, perhaps partly through collaboration or adaptation, China and Russia seems to have found the same two anti-dotes to American military power, though the Russian and Chinese variants differ somewhat: “hybrid” warfare, and anti-access/area denial-capabilities. These two instruments can be used separately, or in combination with each other.

“Hybrid” warfare

Although the object of much hype and hysteria in 2014 and 2015, when it was treated as a revolutionary novelty requiring entirely new responses,[6] the hybrid tactics applied by Russia in Ukraine since 2014 contains very little that is entirely new, except the skilful use digital and social media. Russian hybrid tactics as practised in Ukraine is basically the application of salami tactics and the use of proxies in order to move positions forward, while still retaining deniability and staying below the threshold that would trigger a reaction from the victim, or from the victim’s backers.

Here, Russia has skilfully played on the West’s reluctance – post Iraq – to become deeply involved or to use military force as a political instrument. If there should be real danger of a reaction from the ever reluctant West, two steps forward could be followed by one step back, and the movement would still be a net gain. This is the same modus operandi as that successfully applied by Slobodan Milosevic in Bosnia in 1992-1995. When applied by Russia in Ukraine, it has been in combination with psychological warfare and influence operations in order to manipulate that threshold upwards, as well as the brandishing of conventional and nuclear might, in order to deter the victim or the victim’s backers from escalation. Here, Russia has skilfully brought together at the tactical level instruments of state power normally coordinated at much higher levels. In this respect, Russian hybrid tactics can rightfully be labelled as the dark side of a comprehensive approach.

Lately, this approach has also been used by China in the South China Sea to good effect in advancing China’s claims and de facto control of the area, placing airstrips and port facilities on disputed reefs, building man-made islands, and using the Coast Guard and “armed fishermen” to chase others away. Here also, the advancing party has skilfully played on and exploited the Obama administration’s reluctance to use force and to enter into confrontation.

Anti-access/area-denial

The second anti-dote to American military supremacy applied by both China and Russia is what in the West is called a capability for anti-access/area-denial, or A2/AD (we do not know what the Chinese or Russian terms for this are, if there are such terms).

Already in 2003, US analysts saw the outlines of a worrying capability that might make it possible for China to challenge the US. They called it anti-access/area-denial, or A2/AD. The reality of A2/AD has since been confirmed, and it has become a hot buzzword in military circles.[7]

Simply put, A2/AD are capabilities which make it dangerous for an opponent’s forces to reach or to remain in a region. East Asia and the Western Pacific is an area defined by a huge landmass in combination with vast expanses of water, sprinkled with mostly tiny islands, which are often thought of as two island chains.[8] The contest has primarily been over the domination of the waters off China’s coast and inside those two island chains. If the US Navy is in control of these sea areas, it can dominate the area, protect local allies, and potentially also project power onto the mainland. If it becomes too dangerous for US forces to dominate the area inside the first or even the second island chain, then things might fall apart. As the things that may fall apart include the whole geopolitical power structure in the world’s economically most dynamic region, containing at least three countries which are candidates for nuclear weapons, this is no small matter.

For China to wrest control of the region from America by anti-access and area-denial would involve, for example, striking at US aircraft carriers and bases even at a long distance, incapacitating electronic communications and surveillance systems (C4ISR), and striking at other vulnerabilities, such as very long sea and air lines of communications.

Prime instruments for such strikes might be:

  • Numerous and accurate ballistic missiles able to reach US bases in the region
  • Sensors able to locate major surface vessels at long distances
  • Guided ballistic and cruise missiles to hit major surface vessels once located
  • Integrated air defences to fend off US air power from China’s home turf
  • Cyber warfare and anti-satellite weapons to shut down electronic resources
  • Upgraded underwater capabilities to threaten sea-lines of communications (SLOCs).

When the US took serious notice of the Chinese efforts to build an A2/AD-capability that might keep the US away, it started work on an anti-anti-dote. First dubbed AirSea Battle (ASB), then renamed the less sexy Joint Concept for Access and Maneuver in the Global Commons (JAM GC), ASB/JAM GC is not a war plan to defeat Chinese A2/AD. It is an operational concept for dealing with A2/AD that is slightly more than half-way through development, with the first solid results expected about 2020.

The content is classified, but rather much can be gleaned from the unclassified debate on the concept and its components. What emerges is a broad box of tools for dealing with (mainly Chinese) A2/AD, some tools are entirely operational or no-tech (e.g. relearning the art of operating with strict emission control), some low-tech (e.g. hardening forward air bases), some mid-tech (e.g. new anti-ship missiles) and some high-tech (e.g. directed energy weapons). There is also a debate concerning the wisdom, or otherwise, of tackling China’s A2/AD-system head on, as opposed to other avenues of approach, such as by a distant blockade or by closing China’s coastal waters with a US-led A2/AD-system.

Russia

That Russia was also working on an A2/AD capability should have been noticed earlier, but still came as a nasty surprise for the West in 2014 and 2015, during the Russian operations in Ukraine and Syria. As both the Russian and Chinese theatres of war are different and as capabilities differ, the two A2/AD-concepts differ somewhat.[9]

Two main components of Russian A2/AD were already in place or on the way in 2014: a new generation of ground-based air defence (GBAD) systems, both long-range (e.g. S-400) and short-range (e.g. Pantsir), as well as a new generation of ballistic missiles (Iskander). What came as a nasty surprise (apart from at all having to confront Russia militarily) was that the Russians also had potent battle-field electronic counter-measures systems that could neutralise western digital systems, and electronic intelligence (ELINT) systems that could pin-point the location of enemy transmitters. Together with effective GBAD, they could thus negate two of the West’s major advantages: If you take out things that fly and things electronic from the equation of military power, most of the West’s advantage disappears.

Added to that was also a capability for precision strikes beyond the line of sight. This capability rests on two legs: Battle-field strikes using a combination of drones/ELINT and precision-guided munitions launched by artillery or rocket artillery, and deeper strikes into the enemy’s rear with at least two new families of long-range conventional cruise missiles. In addition to these new capabilities, there are also several new anti-ship missile systems, including hypersonic, which should give the West cause for worry.

Assessment

The strategic rationale for Russian and Chinese A2/AD-capabilities should be easy to see. For China, it is to chase away the US from the western Pacific, and then to settle differences with the small nations of the region. Successfully challenging the global hegemon and then teaching his smaller local friends who really is the boss, should restore China’s position as a great power. In a similar vein, Russia aims to make Western (i.e. US) power projection, reinforcement and resupply of vulnerable allies in Eastern and Central Europe a very risky proposition. Without America’s over-the-horizon-forces, a conflict in the region would be a local fight, which Russia could expect to win, especially with its new capabilities.

It is ironic that globalisation – one of the forces that was seen as supporting Western long-term dominance – has indeed been undermining the very same Western dominance by making military gadgets which 30 years ago was a US monopoly into something that you can almost buy off the shelf in a corner store.

A caveat is in order here: We don’t know how good some of the new Russian and Chinese systems really are, or if they will be produced, and if so, in what quantities and when. Russia is clearly, in my mind, trying to create an “aura of power” of both capabilities and the will to use force. The will is clearly there, up to a point, but is really the capability there? How much of the deluge of new Russian Wunderwaffen that we see in the press and on TV are for real and how much is just for show. Russia does after all have a GDP similar in size to Italy, is a regional power on the way down, and is dependent on imports for many key military technologies, especially electronics.[10]

Regardless of this, there would be no reason to regard A2/AD as a no-go zone or an absolute obstacle. What we have seen now in Europe has been what a prominient American analyst calls the “Oh, shit!”-phase. Now, it seems, it is time for the “Okey, how do we deal with it?”-phase.

In my mind, assessing the true capabilities of Russian A2/AD and then devising ways of dealing with it should be one of the top priorities of the Western military agenda in the coming years. All systems have weak spots. We need to look for and exploit their vulnerabilities, instead of banging our heads against the wall or tearing our hair.

No one can deny that the West’s militaries – especially air and naval forces – have grown soft from 25 years of operating in uncontested airspace and sea space, and with only irregular opponents on land. Much can be accomplished by simply recouping capabilities the West once had, and reviving practices like flying on the deck. Moreover, the laws of physics still apply, including that the surface of the earth is curved, while radar beams travel in a straight line.

Furthermore, though some problems may require a hi-tech or costly solution, all technical solutions do not have to be high tech or costly, or be produced bespoke by the defence industry. We too could harness globalisation and what some call the fourth industrial revolution to our advantage.[11] For example, cheap drones, spin-ons from commercial low cost designs, could be very useful to swamp ground-based air defences or to act as decoys. And you could buy them at your local hobbyist or make them with a 3D printer. This is good news for our armed forces, but may be less good news for defence industries.
 


Notes

[1] The text is adapted from a lecture given to an external customer in November 2016. Dr Robert Dalsjö is a politico-military affairs specialist with the Swedish Defence Research Agency (FOI) and a member of the Academy. The text is based on mainly on recent writings by him and colleagues, such as Robert Dalsjö, Kaan Korkmaz, Gudrun Persson, Örnen, Björnen och Draken: Militärt tänkande I tre stormakter, FOI-R—4103 – SE, Sept 2015; Robert Dalsjö, Brännpunkt Baltikum, FOI-R- 4278 – SE, Juni 2016; Gudrun Persson, “Rysk nationell säkerhet: Från kärnvapen till historieskrivning”, Officerstidningen 2016:2; Gudrun Persson,  Jakob Hedenskog,  Susanne Oxenstierna, and Carolina Vendil Pallin,  ”Den ryska nationella säkerhetsstrategin – Mobilisering mot ett ‘fientligt’ Väst”, Kungl. Krigsvetenskapsakademins Handlingar och Tidskrift, 2016:1; and Gudrun Persson (ed.) Russian Military Capability in a Ten-Year Perspective – 2016 FOI-R—4326—SE, Dec 2016. FOI publications are available as downloads at www.foi.se. The author is, however, solely responsible for the contents of this text, which does not necessarily reflect the official views of the FOI or of the Swedish government.

[2] Cf. Francis Fukuyama, The End of History and the Last Man (New York: The Free Press, 1992). Fukuyama is the best known example, but there were many, many more writing, speaking and thinking  in the same vein.

[3] The then prime minister of Sweden, Fredrik Reinfeldt, very publicly subscribed to this view as late as the beginning of 2014, less than two month before Putin proved him wrong.

[4] Johan Tunberger, Strategi för det oväntade: Länken mellan föränderliga mål och militär förmåga, FOI-R—0642—SE.

[5] On Chinese ”doctrine” and A2/AD, see Kaan Korkmaz’s chapter in Örnen, Björnen… .

[6] For an effective repudiation of such claims, see Keir Giles, Russia’s “New” Tools for Confronting the West: Continuity and Innovation in Moscow’s Exercise of Power (London: Chatham Housed, 2016).

[7] For more on American assessments of Chinese A2/AD-capabilities and the American response, see my chapter in Örnen, Björnen…, which has plenty of references. See also, https://warisboring.com/new-chinese-air-to-air-missile-could-hit-u-s-jets-before-they-can-shoot-back-ed70b25c000e?gi=865c1193cb5d#.uezmaoruh

[8] The first island chain runs Kyushu-Okinawa-Taiwan-Luzon-Borneo; the second island chain runs Honshu-Bonin-Guam-New Guinea (western cape).

[9] Russian A2/AD is much less covered in writings, as it is a relatively new phenomenon. For a brief overview, with references, see Brännpunkt Baltikum, pp. 30-38.

[10] See Tomas Malmlöf with Roger Roffey, “Russian Defence Industry and Procurement”, in Persson, Russian Military Capability…; Igor Sutyagin, “Russia’s Military Reform: Why the Kremlin Needs the West”, RUSI Newsbrief, 9 dec 2016.

[11] See T.X. Hammes, Technologies Converge and Power Diffuses: The Evolution of Small, Smart, and Cheap Weapons, Policy Analysis No 786, www.cato.org.

Putin, Xi och Trump: ekvation med en obekant

av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Om stridens psykologi – Del 2: Att välja ut de rätta

av David Bergman

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

”The bell” vid Navy Seals träningscenter i Coronado. När en aspirant ger upp ringer han tre gånger i klockan och lägger sin hjälm på marken som ett tecken på nederlag. Foto: Författaren

För en tid sedan besökte jag den Amerikanska flottans specialförband Navy Seals och deras grundutbildning BUD/S i Coronado. Tempot och intensiteten i kursen har gjort att efter den tredje veckan, känd som Hell Week, var det en gång endast 9 aspiranter ur en klass på över 100 kvar. Resterande hade då lämnat utbildningen genom att ringa tre gånger i den ökända klockan som ett tecken på att de gett upp. Ett politiskt krav att öka antalet specialförbandsoperatörer hade dock tvingat dem att se över sina metoder. Genom förfinade psykologiska screeningtest samt att hjälpa med preparandkurser, dietister, coacher och tränare under en längre förberedande fas maximerades aspiranter chanser att klara sig. Satsningen lyckades. En av kurserna med det nya preparandsystemet resulterade i att hela 27 individer stod kvar efter Hell Week, av alla testvärden att döma bättre tränade än någon tidigare kurs. Glädjen borde varit stor, men responsen inom organisationen blev den omvända. ”Har ni inte gjort ert jobb?” fick instruktörer höra samtidigt som tidigare årskullar kallade de nyexaminerade för ”mjukis-kursen” och vägrade erkänna dem som riktiga Seals. Den inlärda normen var att ju färre som klarade sig, desto bättre borde de vara.

 

Historiskt har kraven för att bli utvald som soldat huvudsakligen varit rent fysiska. Detta då gränssättande färdigheter som att rida, marschera långt och klara övriga umbäranden ställt större krav på fysik än intelligens och bildning. Den dramatiska utveckling som skett inom urval och selektering beror både på de den generella utvecklingen inom den psykologiska vetenskapen samt ökade krav som den tekniska utvecklingen ställt på individen. Bland annat har mekaniseringen av armén samt framväxten av ett modernt flygvapen skapat behov att selektera individer med förmåga att tillgodogöra sig allt mer krävande utbildningar. Även psykologiska personlighetstester har med tiden kommit att användas. Under andra världskriget konstaterade Office of Strategic Services (OSS) att oavsett hur motiverade och vältränade individer som sökte sig till organisationen var inte alla personlighetstyper lämpliga för den mentala pressen att arbeta obemärkt bakom fiendens linjer. Lärdomar som är giltiga för långt fler förband.

Med ökade krav på individuell färdighet och ändliga personalresurser ökar behovet av att redan innan utbildningen av en soldat påbörjas placera rätt person på rätt jobb. Med tiden har tester för generell begåvning, fallenhet för framtida utbildning och specifika yrkestester kommit att bli naturliga inslag i alla moderna militära organisationer.

I Sverige började militärpsykologiska verktyg användas under 40-talet. Inskrivningsprovet, vanligen bara kallat I-provet, togs fram av Torsten Husén, en svensk pionjär inom det militärpsykologiska området. I-provets syfte är att genom olika delprov mäta generell begåvning på en skala mellan 1 och 9. Genom åren har fler än 3 miljoner svenskar genomgått detta, och andra personlighets- och lämplighetstester, under sin mönstringsprövning. Utvecklingen av dessa tester skedde först från Personalprövningsdetaljen som 1955 ombildades till Militärpsykologiska Institutet, MPI. Många av testerna används än idag, om än i kontinuerligt förbättrade former. Exempelvis krävs en skattning av minst 6 på det 9-gradiga I-provet för att bli uttagen till officersutbildningen idag.

Vissa befattningar kräver även särskilda lämplighetstester. Med tiden har befattningar som exempelvis tolk, dykare och fallskärmsjägare kommit att omfatta kompletterande test för att bedöma de sökandes förmåga och fallenhet. Tester kan också användas för att identifiera olämpliga värderingar eller oönskade motiv bakom en ansökan. Ofta är tester inte absoluta utan genomförs som grund för en psykologintervju och som del i en helhetsbedömning.

I all urval och uttagning är validiteten avgörande. Tester måste mäta vad vi vill mäta och detta måste vara kopplat till den tilltänkta utbildningen. Det är inte möjligt att här i detalj beskriva varje tillgängligt test. Detta inlägg fokuserar på hur testerna används som verktyg för uttagning mot militära utbildningar, två verksamheter som är ömsesidigt beroende. Som kommer att visas sammanblandas inte alltför sällan uttagningstester och utbildning som verksamheter. Ofta med förödande konsekvenser. Men i många fall har psykologiska tester och förbättrad pedagogik uppstått som en effekt just av denna brist.

Krigsflygskolan och gallringsfilosofin

Under mitten av 1960-talet upplevde Krigsflygskolan på Ljungbyhed ett rekorddåligt resultat. Endast 21% av årskullen kunde examineras som piloter efter den grundläggande flygutbildningen, GFU. Situationen bedömdes som ohållbar. Alltför få flygförare kom ut i tjänst i relation till det behov som fanns på flottiljerna. Det största problemet var dock att utbildningskvalitén på de som klarade sig generellt var för dålig, något som avspeglades i den ökade haveristatistiken. Bortfallet var till stor del beroende på en bakomliggande utbildningsprincip som flygvapenofficeren Folke P. Sandahl, drivande i den efterföljande reformen, kallade ”gallringsfilosofin” – att låta alla som inte var uppenbart olämpliga påbörja utbildningen och sen systematiskt gallra ut.

Metoden var oerhört dyr både i pengar och genom att den band personella resurser. Sandahls kritik mot utbildningen var tydlig. En av de främsta orsakerna till problemen var de enskilda flyglärarnas syn på sin egen uppgift. Den mentala inställningen att gallra bort olämpliga individer och att lära ut kunskaper och färdigheter så effektivt som möjligt är två helt olika roller, som i pedagogisk mening är svåra, för att inte säga omöjliga, att förena.

Flyglärarna lade mer tid på att kontinuerligt leta tecken på en aspirants brister än att se till att denne blev så bra som möjligt. Vittnesmål berättar även om att flyglärarens förutfattade mening om eleven som oduglig kunde gå över i direkt pennalism där avskiljningar skedde mer efter lärarens personliga uppfattningar och sinnesstämning, än med grund i bristande lämplighet eller prestation hos eleven. Den uppenbara risken med en grundinställning om elevers oduglighet är att det snabbt blir en självuppfyllande profetia.

Aspiranterna fick minimal återkoppling på vad de gjorde rätt eller fel under sina enskilda flygpass, men rangordnades likväl av instruktörerna. Detta fick aspiranterna att se varandra som konkurrenter istället för kamrater. Att lära sig flyga är för de flesta tillräckligt stressfyllt, men ovetskapen om hur de låg till tillsammans med det kontinuerligt överhängande hotet om att bli avskilda skapade en osund och obefogad stress. Eleverna blev mer inställda på att inte bli avskilda än att tillgodogöra sig flygutbildningen. De som tog sig igenom utbildningen var ofta, med självklara undantag, inte de bästa utan de som flög under radarn och inte drog på sig instruktörens gallrande blick.

Psykologiska tester & förändrad pedagogik

Den första åtgärden som vidtogs för att åtgärda problemen var en reviderad urvalsprocess med psykologiska tester som skulle ta bort behovet att gallra under den efterföljande utbildningen. Ett exempel är Defence Mechanism Test (DMT) som mäter distorsion i perceptionen och förmågan att varsebli hot genom att värdera hur testpersonen uppfattar bilder som visas under bråkdelen av en sekund. Testet har varit omdiskuterat, men effekten av de utökade psykologiska förtesterna blev en ökning av antalet elever som klarade utbildningen och en kraftig minskning av antalet haverier.

Parallellt infördes en ny pedagogisk grundtanke under namnet OKAFF: Operation Kvalitetshöjning Av FlygFörarutbildningen. Den skadliga gallringsfilosofin begravdes och flyglärarens roll förändrades från att agera domare till att vara instruktör och utbildningen mot att utnyttja elevernas potential bättre. Ett system för kontinuerlig återkopplingen om elevens framsteg och förbättringspunkter i flygutbildningen blev en självklarhet.

Resultatet var slående: från endast 21% ökade det procentantal elever som slutförde utbildningen till hela 92%. Ett förhållande som hållit sig relativt konstant sedan dess. Det händer självklart fortfarande att individer måste avbryta utbildningen, exempelvis av sociala eller uppkomna medicinska skäl. Men som exemplet från Krigsflygskolan visar kan kategorin som avskiljs för ”oförmåga att tillgodogöra sig utbildningen” med rätt förtester minimeras till 0%.

Gallringsfilosofin bygger på antagandet att om du kontinuerligt avskiljer den sämste borde de bästa bli kvar. Antagandet kan vid första anblicken kännas intuitivt rimligt, men satt i en kontext med varierande moment under en längre tid blir bristerna uppenbara. I en av de senare grupperna på Krigsflygskolan konstaterade Sandahl att 14 av 16 någon gång varit bland de sämsta. Endast 2 hade kontinuerligt hållit sig i den övre halvan av rankingen, varav en slutade direkt efter GFU. Prestationerna varierade så pass mycket med fallenhet för det specifika momentet som övades, personkemi med den aktuelle flygläraren, dagsform etc. att korrelationen mellan prestationen i en enskild situation och slutbetyget var oerhört svag. Snäppet bättre än slumpen, men inte med mycket. Sandahl konstaterade även att aspiranternas flickvänner tenderade att göra slut vid olika tillfällen, till synes helt okoordinerat, vilket ledde till att mentala dippar och prestationsfall var utspridda under året för olika individer.

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Från 21% – 92%. Krigsflygskolan reformerade under 1967-88 grundligt sitt sätt att både selektera till men även i hur man utbildade på den Grundläggande Flygutbildningen, GFU. Resultatet blev slående både i rena procent som klarade sig men även i ökad kvalitet hos de färdiga flygförarna (Grafik efter data av Sandahl 1989)

Kustjägarskolan och när propellrar blir jet

Liknande positiva utvecklingar av uttagnings- och utbildningsverksamheten återfinns historiskt på flera ställen inom Försvarsmakten, ett är kustjägarskolan. I början av 1980-talet beordrades en översyn av utbildningsmetoderna som användes. Ett antal fel och missgrepp hade skett på skolan under 1981 då större delen av det erfarna truppbefälet var insatta i Karlskrona och incidenten med U137. Men även uttagningsmetoderna (exempelvis testmarschen med frivilliga ur Kustartilleriets befälsskola) hade fått kritik för bristande validitet och okvalificerade moment ej kopplade till den kommande tjänsten, och avgångarna låg långt över de 5% som ursprungligen förutspåtts för utbildningen av kustjägare.

Officerare aktiva i utvecklingsarbetet har menat att omotiverade och osunda delar som inte var relaterade till tjänsten kunde uppstå av huvudsakligen två anledningar: Den första då mindre erfaret befäl, ofta sådana som kom från andra delar av försvaret, byggt upp orimliga föreställningar om utbildningen eller hur de själva borde agera. Det andra då osunda beteenden institutionaliserats och individer som själva utsatts tog dessa med sig, ofta omedvetet förstärka, när de senare själva gick in i utbildarrollen.

Några av de främsta resultaten av översynen var den extramönstring som använts från 1983, en ny utbildningskontroll som genomfördes något senare i utbildningen samt att onödig stress generellt eliminerades. Målsättningen sammanfattades väl av Ingemar Wemmenhög som då tjänstgjorde vid skolan: ”Det är utbildningens krav som skall vara ansträngande och inte omständigheterna runt omkring”

Den tekniska utvecklingen kom också att ställa högra krav på personalen inom amfibiebataljonen. Det tydligaste exemplet är övergången från den propellerdrivna 200-båten till Stridsbåt 90 med vattenjetaggregat. Höghastighetsnavigeringen och möjligheterna med de nyare, mer avancerade båtarna fick förbandet att 1996 att utöver den egna kompetensutvecklingen vända sig till Krigsflygskolan (som lämpligt nog också övergått från propeller till jetdrift) och den tidigare beskrivna utbildningen av flygförare. Besöket och möjligheten att ta del av flyglärarnas pedagogik har beskrivits som en ”vitamininjektion” i stridsbåtsförarutbildningen, vilken idag även exporterats internationellt.

En målsättning att examinera så många som möjligt ur en kull får självklart inte övergå i en överdriven ambition att ”hålla nollan” eller misstolkas som att krav ska sänkas eller målbogsering accepteras. Militära utbildningar ställer obevekliga krav av goda anledningar! Uppenbart feluttagen personal måste också kunna omplaceras till en befattning där de kommer till bättre rätt. Men väl utförda uttagningstester är idag en förutsättning för att individer ska kunna uppnå högt ställda målsättningar när de väl påbörjar sin utbildning

Åter till Seals – När Ethos blir Mythos

Som vi kan se av det inledande exemplet från Navy Seals återfinns den diskuterade problematiken fortfarande inom vissa håll av militära organisationer. En av de första frågorna jag ställde när jag anlände till Naval Special Warfare Center i Coronado var just om kursen var ett uttagningstest eller en utbildning. Till min förvåning började deras chefspsykolog att skratta men svarade slutligen att den frågan hade även han ställt sig. Det ärliga svaret, menade han, var att det övergick från det ena till det andra någonstans under kursens gång, men erkände att exakt när varierade i stor utsträckning på instruktörerna och när dessa bedömde att de ”sållat ut de som inte höll måttet”. Att blanda gallring och utbildning är tillräckligt farligt. Men att dessutom basera gallringskriterier på individuella uppfattningar om hur ”hård” eller krävande den egna utbildningen var en gång i tiden är oerhört farligt då vårt egocentriska bias gör att vi ofta tolkar egna umbäranden som mer krävande än vad de egentligen var i en omedveten önskan att framstå som mer värdig eller kompetent.

Det färdiga specialförbandsoperatörerna hade tveklöst hög kvalitet. Att hälsa på några av instruktörerna var som att skaka hand med en Terminator och diskussionerna på individnivå var oerhört givande. Men samtidigt råder det ingen tvekan om att de fostrade en osund organisationskultur där individer som kunnat vara minst lika duktiga sållades ut av fel anledningar. Att det aktuella förbandet och utbildningen är så pass extrem och mytomspunnen är ironiskt nog sannolikt en av anledningarna till att utbildningsupplägget inte ifrågasatts mer öppet. Det har beskrivits som att förbandets ”Ethos” övergått i ett ”Mythos” där även de sökande föreställer sig bilden av den ensamme hjälten som står kvar när övriga gett upp. Högst sannolikt kommer utbildningen att förändras på sikt. Men konservativa uppfattningar om att ”så här har vi alltid gjort” kämpar emot de rationella argumenten för förändring.

Sammanfattning

Allt vi idag vet om psykologi och pedagogik är entydiga: Man ska inte utbilda och gallra på samma gång. Däremot är en grundlig och noggrann uttagning nödvändig för att de som väljs ut skall kunna tillgodogöra sig den tilltänkta utbildningen, något som kontinuerligt förfinade uttagningsmetoder hjälper oss med. Som vi ska gå igenom i kommande inlägg kommer den militära utbildningen, oaktat inriktning, alltid att ställa stora krav på individen. Något som gör det avgörande att så tidigt som möjligt välja ut de rätta för varje jobb.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

 

Referenser

Carlstedt, Leif & Johansson, Paul (1979) Operation kvalitetshöjning av flygförarproduktionen, FOA-Rapport 055028-H8, Försvarets Forskningsanstalt, Stockholm

Försvarsstaben (1954) Utredning ang behovet av stridskrafter för rörligt markförsvar inom skärgårdsområden (1954 års amfibiekommitté), Stockholm

Hesselman, Fredrik (2016) Kustjägarna – 60 år av ubåtsjakt, kustförsvar och svenska amfibieförband, Sällskapet Kustjägarveteraner, Stockholm

Husén, Torsten (1946) Några data rörande svenska krigsmaktens inskrivningsprov, Lund

Kragh Ulf (1961) DMT-variabler som prediktorer för flygförarlämplighet, Militärpsykologiska institutet, Stockholm

Sandahl, Folke P. (1996) Flygutbildning förr och nu, I: Flygvapenmusei årsbok, Ikaros, Linköping

Sandahl, Folke P. (1980) Inverkan av tm-utövning på neurotiseringsgrad. Läkartidningen, vol 77, nr 34, p 2808,

Sandahl, Folke P. (1981) Utvecklingen av pedagogiken vid den grundläggande flygförarutbildningen (GFU), i Flygpedagogik, Flygvapnet, Linköping

Sandahl, Folke P. (1988) The Defence Mechanism Test DMT as a Selection Instrument when Testing Applicants for Training as Military Pilots. Stockholm: Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, nr 4, p 132-154

Sandahl, Folke P. (1989) Military training in stress perspective, Flygvapnet, Stockholm

Schoultz, Bob (2014) The US Navy SEAL culture: Power, vulnerability, and challenge, I Brunning, Halina (Red) Psychoanalytic essays on power and vulnerability: p127-145, Karnac Books

Födde berget en mus igen?

av Gunilla Herolf

Många gånger efter det att EU bildades har stora planer lanserats för en gemensam försvarspolitik och ett gemensamt försvar. Varje gång har dock dessa planer runnit ut i sanden eller givit resultat som varit obetydliga jämfört med vad upphovsmännen hoppats på. Uppenbart är att EU:s medlemsländer inte varit beredda att ge upp sin suveränitet inom ett område så centralt som detta. För de flesta av dem har också länken till Nato, den organisation som de ser som central för sin säkerhet, varit viktig att skydda. De steg som EU tagit har i stället i regel gällt aktiviteter i områden utanför organisationens territorium.

Efter ett antal år av föga aktivitet inom säkerhets- och försvarsområdet har alltsedan Europeiska rådets möte i december 2013 denna typ av frågor legat högt på EU:s dagordning. I mars 2015 lanserade kommissionens ordförande, Jean-Claude Juncker, ett förslag om en gemensam armé. Hans motivering var att européerna därmed skulle visa ryssarna att de stod för sina värderingar. En gemensam armé skulle också öka trovärdigheten, hävdade han, när det gällde att kunna möta hot mot EU och närliggande länder. Junckers initiativ avfärdades först men togs senare upp i flera varianter. De flesta av dessa såg visserligen fortfarande den gemensamma armén som orealistisk men de var eniga i att se behovet av närmare samarbete inom ett antal försvarsområden.

Under hösten 2016 har ett antal möten avhandlat de olika idéerna. Störst intresse har ägnats det gemensamma fransk-tyska förslaget, som lades fram i september. I detta ingick inte någon Europaarmé, utan det var i stället baserat på den nuvarande ordningen med vetorätt för alla länder. Frankrike och Tyskland föreslog att man skulle skapa av ett militärt högkvarter för EU-operationer, något som Storbritannien tidigare lagt in sitt veto mot. Man ville också aktivera EU:s stridsgrupper och att EU-länderna i högre grad skulle utveckla och producera vapensystem gemensamt i stället för nationellt. Alla EU:s medlemsländer skulle ha möjlighet, om de så önskade, att delta i dessa olika typer av samarbete, men med stöd av en artikel i EU:s fördrag kan också enbart en grupp av länder agera tillsammans i s k permanent strukturerat samarbete. Typiskt för alla dessa tankar är att ingen av dem är ny. Frågan om ett högkvarter har diskuterats under ett antal år, stridsgrupperna har existerat sedan 2007 (utan att en enda gång komma till användning) och enighet om ökad gemensam utveckling och produktion av vapen har funnits i decennier. Problemet har varit att ta steget från allmänt utformade och vaga beslut till att utföra besluten i verkligheten.

Ett viktigt inslag i diskussionerna under hösten var också den globala strategi som utarbetats av EU:s höga representant, Federica Mogherini och som publicerades i juni. Innehållet berör delvis samma områden som det fransk-tyska förslaget men är inte lika långtgående. För att den globala strategin inte ska förbli en önskelista har hon dessutom utarbetat en plan för hur den ska implementeras och denna plan har diskuterats av EU:s utrikesministrar.

EU-kommissionen har också lagt fram en plan, ett resultat av långa förhandlingar med medlems­staterna. Planen, som gäller gemensam utveckling och produktion av vapen, presenterar bl a tankar om gemensam finansiering, men den vilar i hög grad på medlemsländernas goda vilja, något som alltid varit svårt att uppbåda på detta område.

De olika förslag som lagts fram visar på de olika motiv och intressen som ligger bakom dem. Det fransk-tyska initiativet är, liksom de flesta förslag från dessa två, en kompromiss av två länder som ofta har olika synsätt. Den franske presidenten ser, på grund av Storbritanniens troliga utträde ur EU och osäkerheten kring USA:s framtida politik, en möjlighet till en mer oberoende europeisk politik. Tyskland, som i militära frågor oftast agerar mycket försiktigt för att inte väcka andras antagonism, hoppas på att initiativet blir något att samlas kring i en problematisk tid för EU. Förslag från Centraleuropa, liksom från Finland, betonar det ökade skyddet (uppenbarligen gentemot Ryssland) som de skulle få genom en starkare satsning på försvaret av Europa.

För förslagsställarna, med stora ambitioner för EU:s räkning, blev EU:s försvarsministermöte den 14 – 15 november en missräkning. Bland övriga försvarsministrar var betoningen på NATO-relationen stark och tanken på ett militärt högkvarter avfärdades genast. I stället fick Federica Mogherinis mer nedtonade förslag stöd.

När EU:s ledare möttes den 15 december var tre områden uppe till behandling. Det första området gällde de delar av Mogherinis förslag som hade godkänts vid försvarsministermötet i november: I stället för ett militärt högkvarter enades man om att skapa en operativ planeringsenhet för civila fredsoperationer. Man förklarade (än en gång) att EU måste kunna ingripa snabbare vid konflikter. Man betonade också att det var viktigt att utnyttja sig av möjligheten med ett permanent strukturerat samarbete. Beträffande alla dessa områden var besluten vagt formulerade och den vidare konkretiseringen överläts till den höga representanten.

Det andra området var EU-kommissionens ovannämnda förslag om gemensam utveckling och produktion av vapen, vilken också godkändes. Det tredje gällde samarbetet mellan EU och Nato och de samarbetsområden som utpekats vid ett möte tidigare i december. Här togs inga stora steg framåt men samarbetet växer i omfattning och relationerna är nu goda, något som inte alltid varit fallet.

Vagheten i dessa beslut har lett till att länder läser in olika saker i dem. I Centraleuropa och Baltikum har man med gillande betonat det planerade ökade samarbetet med Nato. Den tyska kanslern Angela Merkel har också prisat den höga nivå som samarbetet mellan EU och Nato nu uppnått, liksom möjligheten till permanent strukturerat samarbete och möjligheten att få en planeringskapacitet på EU- nivå. President Hollande å sin sida ser resultatet som att det Europeiska rådet nu jämnat vägen för att Europa ska kunna organisera sitt försvar på egen hand, skapa permanenta resurser och leda militära eller civila operationer i en egen kommandostruktur.

Möjligen trodde Frankrike att Brexit skulle undanröja hindren för att skapa en europeisk strategisk autonomi. I så fall måste utfallet, trots de positiva franska uttalandena, ha blivit en besvikelse. En rad länder anser uppenbarligen fortfarande att det är vanskligt att satsa på EU för försvaret av Europa. Att EU som försvarsaktör kommer att bli starkt försvagat genom Storbritanniens utträde kan enbart ha bidragit till en ökad skepsis.

Födde då berget en mus även denna gång? Visst ser det så ut idag, men framtiden är osäker och mycket beror på händelseutvecklingen i USA. Om de värsta farhågorna beträffande president Trumps attityd till Nato besannas betyder det att Europa inte längre kan ta Nato för givet. Ett närmare försvarssamarbete inom EU – om än försvagat genom Brexit – kommer då av många att ses som en nödvändighet. På samma sätt kan Trumps attityd till Ryssland bli avgörande för de länder, speciellt i Centraleuropa och Baltikum, som anser sig ha anledning att frukta rysk politik och som hittills har sett USA som sin beskyddare samtidigt som en del andra EU-länder haft mindre förståelse för deras problem. Om president Trump ställer sig på rysk sida i kommande konflikter kommer europeiskt samarbete, trots problemen, att vara det enda återstående alternativet för dessa stater.

Europeiska försvarsambitioner kan som beskrivs ovan få en skjuts genom att Storbritannien inte längre blockerar vissa frågor och genom att man inte längre som tidigare med någon automatik kan räkna med USA. Samtidigt kvarstår alla tidigare problem: EU:s medlemsländer är djupt splittrade i försvarsfrågor (liksom i många andra frågor) och någon enighet om vare sig riktning eller detaljer finns inte. För att Europas framtid ska te sig något ljusare än just nu krävs betydligt mer än de initiativ vi hittills sett.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare dess andre Styresman.

Mot Väpnad Konflikt VII

(Nu har det blivit dags för Mot Väpnad Konflikt VII (MVK VII). Den förra publicerades i mitten av september. Glöm inte bort att informationen här är imperfekt och att modellens steg är exakt lika långa, i verkligheten har krisen vi befinner oss i varit ganska utdragen. Analysen är inte absolut, utan relativ. Det är trenden är som är det intressanta, inte exakt var den enskilda stjärnan placeras, och ja, några av dessa kan vara för långt åt höger. Det är troligt att jag startat för offensivt, framförallt på det ekonomiska fältet)

bild1

Trenden mot väpnad konflikt fortsätter. Om Donald Trump som amerikansk president gör en överenskommelse med Vladimir Putin som ytterligare underminerar trovärdigheten i amerikansk uppbackning till Europa ökar krigsrisken i Östeuropa påtagligt.

———————————

När det gäller att forma koalitioner, så har Finland i perioden skrivit under ett militärt samarbetsavtal med USA, vilket är en ganska stor sak för vårt grannland. Men, de är inte ensamma. Turkiet och Ryssland har också ommit överens om ökat militärt samarbete, till och med inom underrättelseområdet. Detta borde vara en riktig varningsklocka för Nato.

Ryssland har även skördat andra framgångar. I de olika valen i Bulgarien och Moldavien under hösten segrade de mest pro-ryska kandidaterna. I Montenegro gick det däremot inte alls Rysslands väg och i samband med valet greps 20 militanta serber för långt gångna attentatsplaner mot parlamentet och regeringschefen i landet. Montenegrinska myndigheter är övertygade att planerna var finansierade med ryska pengar, och självaste Patrushev fick åka till Belgrad för att förhandla loss gripna ryssar i sammanhanget.

I vanlig stil låtsas Kreml som det regnar och har istället bedrivit den militära övningen Slaviska brödraskapet med vitryska och serbiska förband i Sebien. Den militärdiplomatiska offensiven innehåller också utfästelser om materielöverföringar av stridsvagnar och stridsflygplan till Serbien.

På högsta nivå ställde den pågående presidenten till det när han tidigare i vintras ringde till Taiwans ledare, något som väckte både bestörtning och vrede i Beijing. Om detta betyder en omläggning av amerikansk utrikespolitik eller mer var en manöver för att forma en oförutsägbar bild av den blivande presidenten är för tidigt att säga.

En annan intressant, men tråkig not är att gamle Gorbatjov gav en intervju till ryska TASS och önskade sig en ny union med ungefär samma utseende som den förra. Att det inte skulle vara en Sovjetunion är en klen tröst i sammanhanget.

När det gäller de diplomatiskt och politiskt tryck, så var september början på allt sämre relationer. Både Storbritannien och Frankrike anklagade först Ryssland för krigsbrott i Syrien. Det var framförallt de urskiljningslösa bombningarna kring Aleppo som stod i blickpunkten. USA å sin sida deklarerade att man håller Ryssland ansvarigt för nedskjutningen av MH17.

Ryssland meddelade i samma veva att Kreml avsåg att dra landet ur den Internationella Brottsdomstolen (ICC), medan Erdogan började ifrågasätta avtalet i Lausanne från 1923 om det nya Turkiets gränser.

Den 16 oktober gick den amerikanske vicepresidenten ut till NBC och sa att USA kommer att slå tillbaka mot Ryssland med anledning av de ryska försöken att påverka det amerikanska valet genom dataintrång och sedermera desinformation. I efterhand får det president Obamas utspel för någon månad sedan att se illa ut. Obama sa att han hade sagt till Putin privat i september att sluta och att det fick effekt.

Denna icke trovärdiga effekt måste blivit rejält punkterad efter Biden, för den 31 oktober mejlade Vita huset till Kreml på Heta linjen med samma budskap, och vi vet nu att de ryska försöken pågick in i det sista av valkampanjen. Under några dagar, när tonläget var som mest uppskruvat lyckades någon dessutom stänga ned Internet för den ryska fronten Wikileaks ledare, Julian Assange, i hans gömsle från svensk rättvisa på Equadors ambassad i London. Som parantes kan sägas att med Trump som president faller väl hans motiv till att hålla sig undan, nämligen en påstådd utlämning till USA?

Avslutningsvis måste också nämnas den ryske presidentens utspel om stärkandet av de ryska kärnvapenstyrkorna som möttes med liknande tongångar av Donald Trump på Twitter. Dessa tweets är ju helt sensationella i den internationella diplomatins historia, och frågor ställs över hela världen hur framtiden ska gestalta sig med denna typ av eldfängda utsagor på 140 tecken.

På det ekonomiska området har USA ytterligare hunnit skärpa sanktionerna mot Ryssland, medan EU förlängt sina. I höstas tvingades Kreml tömma reservfonden för att hålla uppe likviditeten, något som säkert givit incitament till ledningen att fortsätta destabilisera Europa. Som jag skrivit tidigare, för Moskva är sanktioner ett preludium till väpnad konflikt, inte ett alternativ som hos oss.

Ryssland söker också alternativ, ett sådant är premiärminister Medvedevs uttalande om att skapa ett enhetligt betalsystem tillsammans med Kina. Att slippa amerikanska kreditkortsbjässar som American Express och MasterCard är ett åtråvärt mål i de bägge huvudstäderna. Det skulle dessutom vara ett ytterligare steg på vägen att underminera dollarn som världens reservvaluta.

Under hösten har än fler SWIFT-attacker blivit kända. Få saker i det internationella systemet har en sådan potential att bli en svart svan som en stor dataattack som gungar förtroendet för betalsystemen och i förlängningen det finansiella systemet.

Försämrandet av de diplomatiska relationerna går vidare. President Putin annonserade att landet skulle avbryta plutoniumavtalet med USA från 2000. Kreml avbröt också de militära konsultationerna kring Syrien efter den hårda kritiken beskriven ovan. Allt fler uppgifter blir också offentliga kring ryska brott mot INF-avtalet. Här har dessa uppgifter av en amerikansk administration som satt Iranavtalet före.

I början av november blev det känt att Sverige nobbat bilaterala försvarssamtal med Ryssland, eftersom dessa bör föras bland Östersjöländerna och den ryska ambassadören Viktor Tatarintsev klagade i Ekots lördagsintervju på att de svensk-ryska förbindelserna var de sämsta på mycket länge, vilket inte är så konstigt då Kreml 2014 genomförde ett strategiskt överfall på ett grannland.

Den stora händelsen på området var dock den amerikanska utvisningen av 35 ryska underrättelseofficerare och avhysning från två fastigheter, där GRU helt ogenerat bedrivit signalspaning i flera decennier. Bägge åtgärderna var nödvändiga, om än senkomna. För Kreml med förstklassig HUMINT och skarp SIGINT-förmåga är det ett kännbart avbräck på sikt. Frågan är hur Trump förfar med fortsättningen. Hans konfrontativa stil mot sina egna underrättelse- och säkerhetstjänster kommer att skapa en reaktion. Antingen försvinner kompetent folk från organisationerna eller så slår de tillbaka med läckor. I alla händelser riskerar USA att försvagas på området.

Lite utanför analysen noterar jag att pakistanska företrädare också har börjat vifta med kärnvapenkortet. I de offentliga fallen har Indien och Israel varit måltavlor för dessa utfall.

Reflektionen kring de amerikanska underrättelsetjänsterna kan också sorteras in under kapitlet skapa politisk opposition hos motståndaren. På den ryska sidan konsoliderar man sin egen makt för att inte lämna blottor. Putins parti Enade Ryssland fick kvalificerad majoritet i Dumavalet. Planer har luftats på att skapa MGB, ministeriet för statens säkerhet liksom att låta den civila underrättelsetjänsten SVR gå tillbaka till FSB (KGB).

På andra sidan Atlanten har Kreml istället lagt i en högre växel, vilket jag varit inne på tidigare. Putins rådgivare Sergej Markov förnekade i samband med att valutgången blev känd att Ryssland blandat sig i valet, men undslapp ändå: ” May be we helped a bit with Wikileaks”. Det är lätt att föreställa sig det roade småleendet.

Wikileaks började omedelbart efter det amerikanska presidentvalet att rikta sin uppmärksamhet mot Tyskland. Vips kom den tyska utredningen om samarbetet mellan BND och NSA ut. Medieaktören Breitbart började också etablera sig i både Frankrike och Tyskland inför valen i dessa länder under 2017.

Attentat, där vi inte kan attribuera stormakters händer bakom (än?) var mordet på den ryske ambassadören Karlov i Turkiet liksom lastbilsattacken mot julmarknaden i Berlin. Parantesen är på grund av att politiska mord/terroristattacker ofta har osynligt stöd från statsaktörer.

Jag måste också i sammanhanget nämna protesterna i det polska parlamentet med anledning av förslagen om begränsad journalistisk tillgång. Vi måste hålla ögonen på Polen, som har en liknande geopolitisk ställning i Östeuropa som Turkiet har i Mellanöstern.

En avslutande detalj är mötet i Helsingfors den 13 november, där den ryske fd oligarken Chodorkovskiijs samlade en grupp förtrogna för att diskutera hur Putinismen ska utmanas.

På informationsoperationsarenan har det varit full fart. USA annonserade en genomförd övning med Nuclear Earth Penetrator och tyska parlamentariker började fundera offentligt kring tyska kärnvapen. I Berlin tar man Brexit på allvar och konstaterar att det i värsta fall inte kommer att finnas ett kärnvapenparaply varken i Washington, London eller Paris, när Europa som bäst behöver det. Jag tolkar diskussionen mest som försöksballonger än så länge.

Så ska inte förbundskansler Merkel tokas när det gäller tysk upprustning i övrigt. Med en annonsering av den tyska regeringens mål att nå 2% av BNP i försvarsutgifter, så kommer budgeten att så småningom ha ökat med motsvarande 200 Mdr SEK/år. Med tanke på att Sverige tar rygg på Tyskland i många andra politiska frågor, så ska det bli intressant att följa Rosenbads försök att förklara hur man så väsensskilt kan tolka behovet av åtgärder för den egna säkerheten.

EU-parlamentet antog också den 23 november en deklaration om samma mål, så det är ju en tydlig rörelse på gång i Europa. På den ryska sidan fortsätter man istället med krigsförberedelseretoriken. Skyddsrum för alla Moskvabor finns nu klara annonserade myndigheterna stolt, medan guvernören i Sankt Petersburgsregionen berättade att man förberett ransoner för 300 g bröd per dag i 20 dagar för sina invånare.

Finland ökade sin generella beredskap i armén den 15 december och i Litauen började man utbilda medborgarna genom skriften Om kriget kommer.

I slutet av oktober var det hög temperatur. En stor DDOS-attack genomfördes mot en DNS-leverantör med stora tillfälliga konsekvenser. Även Sverige drabbades och driftstörningarna hade ett mycket intressant utseende, om vi jämför dessa med militärgeografiskt intressanta platser i landet.

170108-image-1

Den 29 oktober hade DN en artikel, där en hög Pentagontjänsteman anonymt varnade Ryssland för att angripa Sverige. Detta var en slags upprepning av vicepresident Bidens besked i slutet av augusti. Åt andra hållet lät det dagen efter, när den ryske senatorn Frants Klintsevitj varnade Norge för konsekvenserna av att tillåta 300 amerikanska marinkårssoldater basera i Tröndelag. Norge var nu för första gången i historien nu ett mål för Rysslands strategiska vapen, enligt den vice ordföranden i utskottet för försvar och säkerhet.

Åtgärder för strategisk avskräckning har också fortsatt i oförminskad styrka. Ryssland har skjutit Bulava från Yury Dolgorukiy i slutet av september och hade en stor kärnvapenövning den 6 oktober. USA flög i sammanhanget 2 Nightwatch och Cobra Ball som beredskap. Dagen efter detta startade den brittiska Nato-övningen Joint Warrior 2016 med svenskt deltagande med Gripenplan.

En hel del flygaktiviteter har ägt rum bland annat den ryska anfallsflygningen mot Syrien 16 november som innefattade en lång rörelse med strategiskt bombflyg förbi norska kusten och de brittiska öarna med eskort av Mig-31. Norsk, dansk och brittisk jakt mötte upp företaget som ju samtidigt tjänade som strategisk signalering mot västmakterna. I samma veva bör också nämnas det enda ryska hangarfartyget, Admiral Kuznetsov, seglats i samma område på väg till östra Medelhavet. Hangarfartygsgruppen har inte rosat marknaden, med flera olyckor med inblandade stridsflygplan. I dagsläget har nu gruppen påbörjat återseglats mot Murmansk och kommer att finnas i närområdet om c:a två veckor.

Ryska Tu-22M3 har nyligen också övat minläggning i Stilla havet, vilket är både en signal i regionen, men också en övning för att kunna göra samma sak i Östersjöutloppen.

I Stilla havet markerade också USA sin avskräckningsförmåga den 9 december, då man flög patrull med B-52 från Guam till Taiwan och tillbaka. Med ett europeiskt perspektiv är det lätt att glömma bort spänningarna i Asien. Kina har genomfört sin första stora övning med en hangarfartygsstyrka i Östkinesiska havet och beslagtog vid ett annat tillfälle en amerikansk obemannad undervattensfarkost som gjorde hydrografiska mätningar i området.

Ryssland har också genomfört test med sitt nya antisatellitvapen Nudol i mitten av december. Att raketen var inställd mot en bestämd punkt i rymden ökar sannolikheten för att Nudol är ett offenisvt vapen som ska kunna skjuta ned en motståndares satelliter. Rymden är ett område, där USA alltjämt har stort försprång när det gäller olika system för spaning, navigering och kommunikation till exempel.

USA har vid några tillfällen under hösten demonstrativt flugit det stora UAV-systemet Global Hawk med transponder tillslagen över de ryska separatiststyrkorna i östra Ukraina, medan Ryssland 6 oktober flög med stridsflyg som stresstest i anslutning till både finländskt som estniskt luftrum under hela dagen, vilket resulterade i flera kränkningar. Uppgifter om upp till 90 flygplansrörelser har förekommit.

De ryska Steregushchiy-korvetterna Stikiy och Soobrazitelnyy sköt sjömålsrobot Uran och luftvärnsrobot Redut i Östersjön dagen efter det amerikanska presidentvalet.

Nu är vi inne på strategiska förflyttningar. Vi har haft den uppmärksammade förflyttningen av markrobotsystemet SS-26 (Iskander) till Kaliningrad bland annat fullt öppet på det civila fartyget Ambal. Den ryska krigsmakten har också flyttat fram luftvärnsbataljoner S-400 till Kaliningrad och Sankt Petersburg liksom kustrobotsystemet Bastion till bägge områdena. Det innebär att Ryssland nu har upprättat en avreglingszon på andra sidan Östersjön som klart försvårar Nato-förstärkningar till Baltikum.

Dessa system är dessvärre inte de enda som kommit till i närområdet. Under hösten har det börjat uppträda en handfull Su-35:or på flygbasen Besovets, drygt 15 mil från Finlands östra gräns. Marinflyget i Kaliningrad fick nyligen också påhälsning av det kraftfulla attackflygplanet SU-30SM. Detta har en räckvidd med full last till Bergen, vilket innebär att denna också är en offensiv komponent i en avreglingszon över Östersjön.

Ryssland har också fört in två Buyan-M-korvetter under hösten från Svarta havs-flottan till Östersjön, där dessa nu övervintrar. Förstärkningarna av de nya arméerna i västra militärdistriktet fortgår alltjämt. De två nya divisionerna har nu en bemanning på 70 % kontraktssoldater, enligt den ryska försvarsledningen. Uppgifter har också cirkulerat om att Ryssland bokat in över 4000 järnvägsvagnar för transport till Belarus under 2017, något som tolkats som förberedelser för övning Zapad-17 som ska gå av stapeln i september.

Längre bort från oss har USA annonserat avsikten att gruppera det långräckviddiga luftvärnssystemet THAAD i Sydkorea för att skydda sina allierade mot den utveckling som sker kring långdistansrobotar i det oberäkneliga Nordkorea. Denna potentiella flashpoint kan utlösa mycket stora krafter i världen och vi behöver ha full uppsikt mot vad som händer med diktatorns agerande. Nordkorea ligger i skärningen mellan ryska, kinesiska och amerikanska intressen precis som delar av Centralasien.

På temat stridsoperationer hittar vi att de ryskstödda attackerna i östra Ukraina ökat markant de senaste två månaderna. Ukraina har värjt sig och ökar nu försvarsbudgeten till 5,2 % av BNP. Kiev har också genomfört robotövningar i andra delar av landet och infört eldtillstånd i fred mot luftrumskränkningar.

I Syrien har det varit full kampanj hela hösten sedan eld upphör-avtalet kollapsade. Aleppo har tagits av syriska regeringsstyror stödda av Ryssland, Iran och olika shiamiliser. Nu pågår full huggning om olika zoner som kan resultera i en upplösning av den syriska staten. Det blir tydligt att kurderna, både i Syrien och Turkiet, blir allt mer klämda i den ryska pressen på Turkiet.

I kriget i Jemen har det också inträffat flera signifikanta händelser. I oktober förstördes först Förenade Arabemiratens logistiska fartyg HSV Swift av ett anfall med kustrobot utanför kusten i västra delen av landet. Strax efter utsattes den amerikanska jagaren USS Mason för flera liknande anfall. Tack vare överlägsen telekrigförmåga lyckades den amerikanska flottan avvärja dessa. Eftersom farleden som detta skedde i är viktig för världens oljetransporter med sina 3 miljoner fat olja/dag, så förstår vem som helst att störningar här skulle kunna få oljepriset att skjuta i höjden.

————————————-

Här hemma har Sverige knotat vidare. Allt fler tecken tyder på att staten börjar röra på sig. Vi kan se hur politisk påverkan fick Gotlands kommun att dra tillbaka planerna på att hyra ut Slite hamn som stöd till projektet NordStream 2, trots att kommunen hade all laglig rätt att ingå avtalet. Hur det blir med Karlshamn återstår att se, men det blir allt svårare för hamnen att säga ja. Likaså stängde regeringen möjligheten till etablering av en vindkraftspark i Hanöbukten med hänvisning till försvarsförmågan.

Försvarssektorn har fortsatt att överraska omgivningen genom att hemlighet färdigställa tung kustrobot, vilket demonstrerades med en uppmärksammad skjutning. Övningsverksamheten har också fortsatt med bland annat anmärkningsvärt sena beredskapsövningar under december i form av stridsvagnskompaniet på Gotland och av marina enheter.

Den civila och militära säkerhetstjänsten är på tå, vilket bland annat visats av gripande av utländska medborgare vid skyddsobjekt i Bålstaterrängen. Vi har också kunnat ta del av rapportering kring okända flygningar med drönare i anslutning till militära övningar. Försvarsmakten kommunicerar också allt mer offenisivt med reportaget i Försvarets Forum om specialförbandet SOG och dess reaktionsförmåga.

Även FRA är med och bevakar säkerhetshotande verksamhet. På en konferens i Dagens Industri regi visade generaldirektören Dag Hartelius denna bild som visar en del av identifierade angrepp från statsunderstödda aktörer under en månad 2016 mot Sverige. Den geografiskt kunnige ser genast att några mål måste vara kraftförsörjningen.

170108-img_1833

I november kom också beskedet att Sveriges största övning på 24 år, Aurora 17, kommer att gå av stapeln med brett internationellt deltagande. Bland annat deltar USA preliminärt med attackhelikoptrar, mekaniserat kompani, luftvärn och örlogsfartyg. Frankrike ska också vara med luftvärnsförband, vilket kan vara en del i en process att välja nytt medelräckviddigt luftvärnssytem till försvaret. Strax före jul beställde också FMV 40 stycken granatkastarbandvagnar. Annika Nordgren Christensen kom med sin utredning om personalförsörjningen och Ingemar Wahlberg med sin om materielförsörjningen. Två delvisa återställare i form av aktiverad plikt för grundutbildning och fältnära logistik till FM blev resultatet för en försvarsbyråkrati som ökat farten.

Tidigare försiktiga FOI kom ut med sin rapport om den ryska militära förmågan på tio års sikt och bedömer de tillgängliga resurserna från att Ryssland har förmåga att ta initiativ till våld i sitt närområde. I december blev chefen för den Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) Gunnar Karlson intervjuad i direktsändning i Agenda. I denna sändning pekade han ut Ryssland som ansvarigt för påverkansoperationer riktade mot Sverige. Egentligen var detta något oerhört, både i form av målet för dessa, vår demokratiska process och grundläggande funktioner, men också formen. Här satt en högt uppsatt statstjänsteman och attribuerade Kreml för dessa operationer, något som varit ett politiskt privilegium och också ansvar tidigare. Jag anser att min förre chef gjorde helt rätt, men är förvånad över att ingen diskuterat denna tydliga varning.

Lite ledtrådar kan man få i dagens DN, där övningsverksamhet för totalförsvaret verkar ha skett ett drygt år i skymundan. Lite till mans börjar det nu gå upp allt fler att vi sitter i ett besvärligt läge, men sådant talar man med små bokstäver om. Hur vi ska ta oss ur detta väntas statsministern presentera senare under dagen i Sälen, då den nationella säkerhetsstrategin ska läggas fram.

Det kommer att bli hårt tryck på regeringen, med all rätt, att visa vägen framåt under Rikskonferensen. Under 2017 kan vi värsta fall få se halva Europa ritas om, ifall den nya amerikanska presidenten gör upp med härskaren i Kreml. Det är för ett svagt Europa, ett aggressivt Ryssland och ett frånvarande USA som vår försvars- och säkerhetspolitik måste ta höjd för. Vad som händer när USA drar sig undan, eller uppfattas dra sig undan, har vi sett tusentals sorgliga exempel på från Syrien de senaste åren.

”Väst” inför 2017; Först handelskrig och sedan vad då?

av Ingolf Kiesow

I USA skall en nyvald president träda till makten. Hans uppfattning om världen stämmer varken med uppfattningen hos majoriteten av den egna befolkningen eller uppfattningen hos människorna i Europa, Japan och Sydkorea, med andra ord i det som kallas för ”Väst.”

En Trump-doktrin?

Donald Trump tänker bygga en mur mot invandringen från Mexico, minska USA:s engagemang i NATO, men höja försvarsutgifterna kraftigt, inställa förhandlingarna om ett frihandelsområde kring Stilla havet, frånträda det nordamerikanska frihandelsavtalet, sluta delta i klimatförhandlingarna och återgå till användning av fossila bränslen, införa höga skyddstullar mot import från Kina, hota med att erkänna Taiwan för att stoppa Kinas expansion i Sydkinesiska havet och tvinga Kina att spela efter regler, ”fair play”, i handelsfrågor.

Allt detta kan verka som en oansvarig brist på ordnade tankar. Presidenthustrun Michele Obama har också uttryckt oro för Amerikas framtid med en person vid rodret, som har en tonårings temperament. Å andra sidan höjs redan röster om en ny utrikespolitisk ”Trump-doktrin”. CNN hade häromdagen en TV-konferens med fyra kommentatorer, varav tre hade republikansk anknytning. Tillsammans gav de en bild, där sammanhang hade skapats, ett utkast till en handlingsplan, och flera gånger talades det om ”Trump-doktrinen”. Den lät inte övertygande, eftersom Trump själv aldrig har presenterat sina säkerhetspolitiska idéer på ett sammanhängande sätt.

Deltagarna menade att han först kommer att gripa sig an relationerna med Ryssland. Putin kommer att erbjudas att få behålla Krim-halvön och att Väst accepterar att rebellerna fortsätter att kontrollera östra Ukraina och att USA låter de europeiska länderna stå för sitt eget försvar och själv drar tillbaka de vapen i Europa som mest oroar Ryssland. Sanktionerna mot Ryssland skall upphöra. I gengäld skall Ryssland dra sig tillbaka från Mellanöstern, sluta stödja Iran och inte uppmuntra separatistiska eller ryssvänliga element i östra Europa. ISIL skall elimineras med gemensamma insatser. När fred och ordning sålunda har etablerats i Europa och Mellanöstern ska man ta sig an det kinesiska problemet. Erkännande av Taiwan skall användas som förhandlingskort för att få Kina att uppträda som en handelsnation i WTO:s anda, upphöra med statsstöd till de egna företagen och att försvåra utländska företags konkurrens med de statsägda företagen på den kinesiska hemmamarknaden. Stöld av tekniska hemligheter och cyberspionage skall också upphöra, liksom Kinas expansion i det Sydkinesiska havet.

Efter allt detta skall USA:s ställning som supermakt ha återupprättats och USA skall leda världen.

Pax Americana; en pipdröm

Det första problem som faller i ögonen i denna vision om fred under amerikansk ledning är att den ryska nationalismen har byggts upp systematiskt av Putins propagandamaskineri och dessutom alltid funnits där. Det är inte realistiskt att tro att Ryssland skall ge upp sina vunna positioner i Mellanöstern och Europa.

Fred lär inte heller uppstå bara för att stormakterna vill det. Irans ledare drivs av religiös fanatism och kommer inte att upphöra med sitt stöd till shiitiska styrkor i Syrien och Jemen eller till militanta shiitiska element i Irak, Bahrain och Dahran-provinsen i Saudiarabien. De etniska motsättningarna i Libanon och mellan stammar i Libyen, Sudan, Nigeria, Tschad och Somalia, som också har religiösa inslag, lär inte upphöra för att USA och Ryssland kommer överens, inte heller de som pågår mellan shiiter och sunniter i Pakistan och Bangladesh eller muslimer och buddhister i Myanmar eller muslimer och kristna i Indonesien eller muslimer och hinduer i Indien eller mellan Indien och Pakistan i Kashmir.

I alla dessa sammanhang kan utomstående stormakter visserligen försöka bidra till att utjämna motsättningarna, men det är osannolikt att Ryssland och Kina kommer att göra det under amerikansk ledning och bortse från sina egna intressen i konflikterna. Saudiarabien och Gulfstaterna är helt beroende av sina oljeinkomster och har grundläggande intressen som strider mot den oljepolitik som Trump avser driva. Däremot har de gemensamma intressen med Ryssland om prispolitiken för olja. USA:s inflytande i arabvärlden skadas redan före Trumps tillträde eftersom han har valt en judisk affärsman, som är känd för sina sionistiska åsikter, till ambassadör i Israel och tänker flytta ambassaden till Jerusalem. USA:s ”mjuka makt” tilltar inte med Trumps USA-centrerade attityd till omvärlden, det avtar. De olika åtgärderna motverkar varandras syfte.

Handelskrig med Kina

Den största illusionen är att Kina skulle acceptera amerikansk utpressning med hot om att erkänna Taiwan och falla till föga i handelspolitiken och om Sydkinesiska havet. Om nationalismen kan sägas vara stark i Ryssland bör den beskrivas som mycket stark i Kina Där har demokrati bara funnits i några få år i början av förre seklet. Landet har utsatts för västerländskt förtryck under opiumkrigen på 1800-talet och ständiga förödmjukelser av Japan och västvärlden under det andra världskriget och efter kommunismens seger i Kina. Kommunistpartiet är nu i färd med att genomföra den femte av Deng Xiaopings berömda moderniseringar, den som handlar om militär styrka. Ekonomin har förbättrats så att man har råd med modernisering och upprustning. Det gör Kina till en militärmakt, som i den inhemska propagandan ofta beskrivs som oövervinnlig. Ambitionen är att mota bort USA från västra Stilla havet, kontrollera ett band från sydkinesiska havet genom Centralasien till Europa i ett ”eurasiskt” samarbete under kinesisk ledning. Nationalstoltheten tar sig nya uttrycksformer. Taiwan anses som en del av Kina. Varje försök att ändra på dess status skulle väcka en indignation hos befolkningen som skulle bli svår att kontrollera, även om ledarna i Beijing skulle kunna övertygas om fördelarna med en sådan uppgörelse. Visserligen är Kina dubbelt så beroende av sin utrikeshandel som USA och skulle därför teoretiskt hamna i underläge i ett handelskrig, men ett försök att använda förhandlingskortet Taiwan i tron att detta skulle räcka för att få Kina på knä skulle få svåröverskådliga konsekvenser.

Relativ ekonomisk svaghet och militär styrka

Trumps politik verkar också komma att bygga på tron att en omfattande militär upprustning skall kunna backa upp USA:s position gentemot den övriga världen. Obamas politik byggde på insikten om att USA:s dominerande position hade undergrävts av att man inte haft råd att öka sin militära styrka i samma takt som man tog ansvar för allt flera engagemang, som krävde militära resurser eller ens i samma takt som medtävlaren Kina om rollen som supermakt, vilket växte i ekonomisk och militär styrka. Trump verkar sakna denna insikt om sambandet mellan ekonomisk förmåga och militär styrka och att ”det mjuka inflytandet” avtar i styrka, när hot om användning av militära medel framstår som mindre trovärdiga..

Idoelogins återkomst

Å andra sidan höjs det redan i USA röster, som tror på möjligheten av en allians mellan Väst och Ryssland för att hejda den kinesiska expansionen. Detta är en orealistisk tanke. Ryssland under Putin är en i växande grad auktoritär och nationalistisk stat i bristfällig demokratisk förklädnad. Den ryska propagandan har börjat svärta ned den västerländska formen av demokrati som något dåligt och fientligt. Kina är en mera konsekvent auktoritär stat, som är ännu mera nationalistisk och som har börjat propagera mot västerländsk demokrati på ett sätt som påminner om det kalla kriget. Ideologin har på några få år kommit att spela en roll, som ingen hade kunnat ana, när Kina hade anslutit sig till WTO och börjat öppna sina gränser, och Ryssland hade övergivit kommunismen. Det är visserligen sant att som nationalstater konkurrerar Ryssland och Kina om inflytandet i Centralasien och att de även på andra sätt har intressen, som är svåra att förena med varandra, men det gäller i ännu högre grad för deras relationer med Väst. Ryssland vill expandera i Europa och Mellanöstern och Kina i Stilla havet och Centralasien, och Väst står i vägen för allt detta. Motsättningarna mot Västs intressen förenar Ryssland och Kina. Att på några år – som Trump säger sig vilja göra – genom förhandlingar uppnå en annorlunda världsordning strider både mot utvecklingen på det ideologiska planet och mot de nationalistiska och expansionistiska tendenserna i Ryssland och Kina. Sådana utvecklingstendenser kan man knappast vända på kort tid genom förhandlingar.

Europas utmaning

Europa ges inte något självständigt utrymme i ”Trump-doktrinen”. VI förmodas liksom Japan och Sydkorea följa USA:s politik som en tax följer sin husse. Ändå blir det Europa, som får ta hand om konsekvenserna av fortsatt oreda i Mellanöstern. USA drabbas inte av flyktingar från Syrien, Irak och Afghanistan. Europa har ekonomiska intressen av handel med Kina, men inga egna geopolitiska intressen i Östasien. Vad som har bundit samman USA och Europa samt Japan och Sydkorea till att kallas för ”Väst” har visserligen dels varit säkerhetspolitiska intressen, men dels och främst också gemensamma värderingar om demokrati och en stark ställning för individen mot staten. Trumps politik utgår från hans egen uppfattning om snävt definierade amerikanska intressen och många andra värderingar, som strider mot europeiska, japanska och sydkoreanska värderingar i exempelvis klimatfrågan.

”Trump-doktrinen” är en utmaning för USA:s vänner. Vi tvingas att plötsligt begrunda och definiera våra vitala intressen och grundläggande värderingar. Sverige blir mera utsatt, när USA drar tillbaka resurser från Europa och minskar sitt engagemang i NATO. ”Trump-doktrinen” medför krav på ett långsiktigt tänkande, som inte alltid kännetecknar politikernas agerande bland de 28 medlemmarna i EU, när de skall enas om en gemensam politik. När denna politik dessutom skall anpassas efter USA:s politik ställs de nu inför helt nya krav på långsiktigt tänkande och tänkande i globala och inte uteslutande europeiska termer. Det gäller då att komma ihåg att Trumps valseger egentligen inte var någon seger men att en majoritet av USA:s väljare – med en övervikt av 2,8 miljoner av 137,7 miljoner väljare – röstade på Hillary Clinton. Det var bara egendomligheter i det amerikanska valsystemet, som gjorde det möjligt för Trump att få makten att skapa oreda i världspolitiken. Det gäller att under de närmaste fyra åren varken följa USA så att det skapar nya långsiktiga problem för Europa eller att fjärma Europa så långt från USA:s politik att man måste sluta tala om ”Väst” som ett sammanhållet begrepp.

Majoriteten av befolkningen i USA har mera gemensamt med oss än med Ryssland och Kina. Vi har vissa gemensamma värderingar, som står sig i längden jämfört med auktoritära regimer, som sätter statens intressen över individens i alla sammanhang. Detta kommer att bli svårt att alltid minnas, men väldigt viktigt att inte glömma bort, när USA:s president intar positioner som upprör oss. Det blir en kryssning mellan Skylla och Karybdis.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Det franska presidentvalet

 

av Lars Wedin

Det franska presidentvalet äger rum den 23 april med en andra och slutlig omgång den 7 maj. Det senare står mellan de två främsta i den första omgången så vida ingen har fått mer än 50 %.

Huvudkandidaterna är François Fillon från Republikanerna, Marine Le Pen från Nationella Fronten samt en representant för Socialisterna – vilken avgörs i primärval i slutet av januari. Härtill kommer ett antal kandidater från småpartier som normalt inte anses ha någon chans. Det finns dock en joker i sammanhanget: Emmanuel Macron som grundat rörelsen ”framåt” (en marche).

Till skillnad från vad som är fallet i Sverige så kretsar den franska politiken kring ett antal personer; partierna är snarare stödorganisationer för dessa. Detta leder till att man ofta mer diskuterar person- än sakfrågor. Systemet är en konsekvens av författningen, där Frankrike leds av en stark president.  Denne har särskilt stor makt avseende försvars- och utrikespolitiken. Premiärministerns roll är att verkställa presidentens politik.

Översiktligt kan de viktigaste kandidaternas politik karaktäriseras på nedanstående sätt.

Le Pen är ultranationalist. Hon vill stänga gränserna för invandrare samt gå ur EU, Nato och Euro-samarbetet. Hennes ekonomiska politik är ganska lik den yttersta vänsterns med en statsstyrd ekonomi och återinförda skyddstullar. Någon har kostnadsberäknat hennes program till minst 200 miljarder euro.

Fillon är konservativ i samhällsfrågor och liberal avseende ekonomi. Han är närmast gaullist i utrikespolitiken med en betoning av statens suveränitet och han vill se ett ”nationernas Europa”.

Macron har gjort hela sin karriär i bankvärlden; innan han började sin kampanj inför presidentvalet var han dock ekonomiminister. Ekonomiskt kan man kanske karaktärisera honom som liberal socialdemokrat. Hans största tillgång är hans ungdom (39 år) och att han är ett nytt namn. Denna brist på politisk erfarenhet är också en stor nackdel; han har exempelvis ingen erfarenhet avseende försvars- och utrikespolitik.

De 9 socialistiska kandidaterna inför partiets preliminärval har olika profil; från närmast socialdemokrat som nyss avgångne premiärministern Manuel Valls till yttersta vänstern som Arnaud Montebourg. Mellan dessa ligger Benoît Hamon och Vincent Peillon; båda före detta ministrar.  Francois Holland dröjde med beskedet att han inte avser ställa upp. I normala fall hade han varit den naturlige kandidaten och då hade inget primärval behövt hållas. En konsekvens är att valet är sent och att det ännu är något oklart vilken politik partiets kandidater går till val på.

Idag är Fillon klar favorit. Resten av mitt inlägg kommer därför att belysa hans utrikes- och försvarspolitik samt tänkbara konsekvenser för Sverige.

Fillon som president

Fillon tog hem Republikanernas presidentval genom skicklig argumentation och ett förtroendegivande uppträdande. Han har en air av gentleman. Han är konservativ i samhällsfrågor men långt ifrån den katolske extremist som svenska media utmålar honom som. Sedan han avgick som premiärminister efter förra valet, då Sarkozy förlorade mot Hollande, har han rest genom Frankrike för att undersöka vad det franska folket tänker.

Det hör till fransk tradition att en presidentkandidat presenterar sig och sin politik; Fillons bok heter Faire (Göra) och är på 313 sidor! Hans tanke är att genom att i detalj presentera sin politik får han, om han blir vald, också ett mandat att genomföra den. Han tänker också presentera de viktigaste delarna i en folkomröstning – liksom De Gaulle 1968! – just för att få ett tydligt demokratiskt mandat. Och det kommer att behövas eftersom han avser att utmana de militanta och våldsbenägna fackföreningarna i syfte att äntligen reformera Frankrike och då särskilt statsförvaltningen: alltför stor, alltför priviligierad men inte särskilt flitig.

Inrikespolitiken kommer därför att ta mycket av Fillons kraft. Polemiken har redan börjat. Men omvärlden brukar ha en tendens att tränga sig på. Resten av texten skall därför ägnas åt försvars- och utrikespolitik.

Utrikespolitik

Vad kan då Fillons utrikespolitik innebära? Allmänt är han motståndare till det som Le Pen och Trump representerar – d v s han är emot neo-fascism och främlingsfientlighet medan han försvarar traditionella västliga världen; exempelvis upplysningens ideal. Han är en stark anhägnare av den representativa demokratin. Han är framför allt pragmatiker.

I grunden står han för kontinuitet. Han är anhängare av Frankrikes oberoende och anseende i världen. Han värdesätter kärnvapenavskräckningen. Han är positiv till Frankrikes medlemskap i Nato och i EU samt värdesätter FNs institutioner. Han kommer att fortsätta att ha ett priviligierat förhålande till de fransktalande staterna i Afrika. Han ifrågasätter (nog) inte den franska återintegrationen i Natos militära samarbete även om han då (2008) tyckte det var en dum idé. Däremot har han annorlunda idéer avseende Ryssland, Amerika, EU samt Mellersta Östern.

När det gäller Ryssland så har Putins uttalade stöd för honom vållat en del debatt. I denna fråga har Fillon sagt (23 november): ”Det ligger naturligtvis inte i franskt intresse att byta allians. Vi är allierade med USA med vilka vi delar fundamentala värden, som vi inte delar med ryssarna.” Ryssland är, har han sagt, ”ett farligt land fulladdat med kärnvapen”.

Den europeiska rysslandspolitiken har misslyckats, anser han. Sanktionerna över Ukrainafrågan är kostsamma för Frankrike (export av jordbruksprodukter m m) och leder ingenstans. Ryssland kommer aldrig att lämna Ukraina; det är alltså nödvändigt att häva sanktionerna. Vidare får inte den ”provokativa” Nato-utvidgningen fortsätta. Målet måste vara att åter knyta Ryssland till Europa.

Fillon vill motverka det som kallas USAs hegemoni över Europa, där Nato är ett redskap: ”En dag är det nödvändigt att lämna det allt för starka beroendet av USA som, förefaller det mig, är ineffektivt när det gäller krishantering.” Här talar givetvis bl a om erfarenheterna från Afghanistan och Irak.

Fillon har dock knappast full handlingsfrihet i detta avseende. Även om många militärer är kritiska mot USA så vet man att Frankrike strategiskt är beroende av den amerikanska arsenalen; inte minst när det gäller strategiska transporter och C4ISTAR (Command, Control, Communications, Computers, Intelligence, Surveillance, Target Acquisition and Reconnaissance).  De gemensamma operationerna mellan den franska hangarfartygsstyrkan runt Charles de Gaulle och den amerikanska flottan i Indiska Oceanen har givit Frankrike mycket good will och förpassat det starkt försvagade Royal Navy till en andrahandsroll. Inom parentes kan nämnas att franska marinen nu lånar ut underofficerare till brittiska flottan.

Fillon är starkt kritisk mot Europadomstolen för demokratiska rättigheter. Ett skäl är att domstolen anses ha försvårat utvisning av terrormisstänkta islamister. Det viktigaste skälet är emellertid att domstolen starkt har kritiserat Frankrike för att landet inte ger medborgarskap till barn födda utomlands av utlänska värdmödrar.

Fillon är anhängare av ett nationernas Europa – mer makt åt medlemsstaterna och mindre åt de överstatliga institutionerna. Detta är knappast kontroversiellt idag. Den fransk-tyska axeln är fortsatt viktig men kräver att Frankrike moderniseras i socialt och ekonomiskt hänseende medan Tyskland måste ta tag i sitt försvar – endast 1,2 % av BNP år 2015. Nu har Merkel annonserat en relativt kraftig förstärkning av försvaret – det är oklart om Fillon tycker detta är tillräckligt.

Vidare anser Fillon att Eurogruppens medlemmar måste ha ett eget styrsystem – någon sorts ministerråd med en parlamentarisk församling. Frankrike bör vidare spela en huvudroll i ett förnyat Europa – ett mer politiskt Europa som svarar upp på medborgarnas förväntningar. Vidare måste Europa kunna säkra sina yttre gränser mot oönskad immigration. Det är också nödvändigt att Europa fördjupar försvarssamarbetet. Försvarsbudgetarna måste höjas så att Europa får förmåga att spela en militärpolitisk roll i världen. Trots BREXIT måste försvarssamarbetet med Storbritannien fortsätta att fördjupas; det så kallade Lanchesteravtalet kommer alltså inte att sägas upp.

Fillon är kritisk till frihandeln, avtalet med USA (TTIP) får inte skrivas under. Europa måste bli bättre på att skapa reciproka handelsförhållanden med t ex USA och Kina. Alla handelsavtal måste också innehålla hänsynstagande till miljön.

I Mellersta Östern vill Fillon ge prioritet åt bekämpningen av DAESH (även kallat islamska staten) och skydd av de kristna. Detta är en anledning till ett närmande med ett Ryssland, som ser sig som bålverket till skydd av de kristna mot den islamistiska terrorn. Detta medför att man måste stödja Assad, åtminstone tills vidare. Fillon vill också stärka dialogen med Iran samt hålla den traditionella gaullistiska distansen vis-à-vis Israel.

Här uppstår dock några problem. Fillon kan inte stödja Ryssland så att han kommer i motsättning med Tyskland. Kommer ”polacker, svenskar och holländare” att uppfatta honom som mindre solidarisk? Kommer det franska stödet till de baltiska staterna att vackla? Här kommer att krävas preciseringar. Annars riskerar det franska inflytandet i Europa att minska. Vidare är osäkerheten fortfarande stor vad avser Trumps politik i dessa avseenden. Spelplanen är alltså oklar.

Försvarspolitik

Den franska försvarsmakten är hårt ansträngd. Armén har 30 % insatta i operationer utomlands (Mali, Centralafrika …) samt på bevakningsuppgifter i hemlandet (7500 man). Inte minst det senare (Operation Sentinelle) sliter på soldaterna – man blir inte fallskärmsjägare för att avpatrullera en järnvägsstation! Förläggningarna är också miserabla vilket kanske är acceptabelt i Afrika men knappast i hemlandet. Familjerna är hårt ansträngda i dåliga bostäder med ständig oro för den som är ute på insats. Under de senaste tio åren har försvaret förlorat cirka 150 döda vartill kommer ett stort antal skadade.

Marinen har också ungefär en tredjedel av personalen insatt till sjöss vartill kommer deltagande i Operation Sentinelle.

Materielen är delvis gammal och slits hårt, särskilt i Afrika. Flottan behöver förnya sitt bestånd av underhållsfartyg samt bör snarast börja projektera ett nytt hangarfartyg. Kärnvapenavskräckningen kostar mycket pengar och måste alltid hållas på topp. Det råder brist på modernt transportflyg och helikoptrar – det finns uppenbarligen problem med NH90.

Budgeten, som ligger under de magiska 2 %, överskrids regelbundet – något som försvarsministern tydligen har satt i system.

Det helt avgörande hotet kommer från DAESH och oroligheterna i Sahelområdet. Men Rysslands och Kinas upprustning är också ett orosmoment.

Nästa president har alltså något att bita i.

Nedan presenteras några huvudpunkter i Fillons program.

  • En ny försvarsutredning som skall granska försvarets kostnader.
  • Gradvis ökning av budgeten till 2 % av BNP.
  • Inom EU skapa ett program där de länder som inte kan bidra till operationerna i Afrika med substantiella förband i stället bidrar med pengar. Fransmännen uppfattar idag att det är de som mer eller mindre ensamma får stå för Europas försvar mot terrorism och oroligheter i Afrika, speciellet i Sahel.
  • Konsolidera cyberförsvaret och samla detta i en ny försvarsgren. Ett förslag som möts av liten förståelse på den militära sidan.
  • Satsning på obemannade farkoster, artificiell intelligens och annan högteknologi samt förstärkning av den industriella basen.
  • Skapa en reserv som bl.a. skall bidra till att stärka bandet mellan nation och försvarsmakt. Reserven skall kunna ta över Operation Sentinelle
  • Påbörja studier för ett nytt hangarfartyg.
  • Bevara kärnvapenavskräckningen och förbereda för dess modernisering.
  • Förnya personlig utrustning och förbättra personalens levnadsbetingelser.

Konsekvenser för Sverige

President Fillon skulle vara en god nyhet om han verkligen får ordning på ekonomin. Annars hotar, enligt honom själv, en fransk konkurs. Sverige skulle också kunna få en stark allierad i FN.

I övrigt finns det nog inte så många svenska glädjeämnen.

Allmänt har nog Fillon lite till övers för svenska idéer avseende feministisk utrikespolitik eller för vår fascination över gender- och hbqt-frågor. Geografiskt prioriteras Medelhavet, kampen mot DAESH och säkerheten i Indiska Oceanen. Det nordiska området har lägre prioritet – om någon.

För Sverige är sanktionerna mot Ryssland viktiga inte minst med tanke på internationell rätt. Med Fillon kommer EU inte att kunna förlänga dem.

Fillon torde också ha liten förståelse för Sveriges låga försvarsbudget medan Sverige knappast kommer att jubla över förslaget att stödja franska insatser ekonomiskt.

Märkligt nog ställer sig Sverige nu, som författaren uppfattar det, negativt till en fördjupning av EUs försvarssamarbete. Statsministern har vidare sagt (DI 14 dec) att ”försvaret bör vara en nationell angelägenhet”. Samtidigt påstår vi oss vilja stärka EUs försvarsförmåga. Detta går inte ihop.

Fillons tanke att skapa en särskild styrgrupp för euro-området och därmed en hård kärna torde inte heller uppskattas vid Gustaf Adolfs Torg trots att detta är en direkt konsekvens av den svenska folkomröstningen.

Det finns en risk för att Fillons förståelse för Ryssland kommer att gå ut över den europeiska solidariteten. Man bör här inse att många fransmän inom exempelvis universitetsvärlden och försvaret anser att det var olyckligt att utvidga Nato till Sovjetunionens f d territorium och därigenom alienera Ryssland.

Nu är Sverige en liten spelare i Europa så vi får nog anpassa oss till de nya realiteterna. Men vilka dessa är vet vi inte förrän Trumps politik blir känd, konsekvenserna av BREXIT och det kommande Nederländska valet m m blir känt.

Om Trump nedvärderar Nato kanske Europa-försvaret får en ny chans. Detta tycks vara förhoppningen bakom Belgiens, Frankrikes, Luxemburgs och Tysklands förslag av den 15 december. En europeisk gemensam försvars- och säkerhetspolitik är emellertid orealistisk utan Storbritannien. Resultatet kanske blir en ny organisation med Frankrike, Storbritannien och Tyskland som kärna. Detta är nog vad Fillon vill.

Det finns också en möjlig allianslinje Trump – Fillon avseende bekämpningen av militant islamism.

Slutsatsen blir – vilket borde vara helt okontroversiellt – att i nuvarande osäkra läge så krävs en rejäl satsning på svenskt försvar. Detta av två orsaker: en nödvändig ökning av försvarsförmågan samt möjligheten att spela en roll i det framtida Europa.

Avslutning

Det är en sak att bedriva en kampanj för ett primärval och en annan att driva kampanj för presidentvalet. Fillon måste redan nu ta hänsyn till sina f d motståndare i partiet. Han måste ta hänsyn till utvecklingen i exempelvis Syrien och han är som nämnts pragmatiker. Bedömare som känner honom understryker just den senare aspekten samt att han är en kännare av historien. Vad beträffar Putin så ”vet han vet bättre än någon annan vem Putin är, men han är inte rädd för honom.”

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

Hur kan vi träna våra soldater i framtiden – tekniska möjligheter

av Magnus Sjöland

När vi tränar våra soldater gäller det att komma så nära den verklighet de kommer att möta som möjligt. Omgivning, natur, förutsättningar och utrustning skall vara så verklighetstrogna som möjligt. Vi har de senaste 30 åren sett en accelererande teknikutveckling med helt nya möjligheter att träna soldater, exempelvis med laser i terrängen, datorsimuleringar, träningssimulatorer, 3-D glasögon, domer, realtidsdata från det ställe dit man skall åka för att göra en insats, realtidskartor, satellitinformation, skjutfält med datorstyrda vippmål etc. Uppfinningsrikedomen är stor. Ofta är det nödvändigt för t ex en besättning på en stridsvagn, att de har tränat i simulatorer innan uppdragen utförs.

Med denna artikel vill jag titta 5-10 år in i framtiden på två nya tekniska möjligheter som finns för att träna soldater. Jag har försökt se vad som är möjligt att göra rent tekniskt om 5 år och kanske kan detta inspirera till nya svenska exportprodukter?

  • AI och autonomi.
  • Holodeck, VR i oändligt rum

AI och autonomi

Om vi studerar ett skjutfält idag för att träna antingen en marksoldat eller en helikopterförare, så består oftast målen som skall bekämpas av antingen stillastående mål eller av rälsbundna mål. De stillastående målen kan ibland vara av vipp-typ, d v s de kan fällas ner så att de inte syns, eller fällas upp och då skall de bekämpas. Mål på räls fungerar på samma sätt som en älgskyttebana, nackdelen är att man tränar in ett beteende som fungerar på skjutbanan men som sällan inträffar i verkligheten.

Om vi tittar 5 år framåt så sker det idag en väldigt snabb utveckling på autonoma farkoster och artificiell intelligens. Om man i framtiden kan bygga en plattform som kan bära målfigurer, kan man komma väldigt nära verkligheten. Det kan vara stora mål som fordon eller små mål som människofigurer. Tänk en helt ny typ av skjutbana där målfigurerna kommer smygande genom skogen med egen intelligens. Dessa kan komma med olika fart och med olika grad av intelligens, det skulle ge en enormt ökad träningseffekt och realism.

Holodeck, VR i oändligt rum

Har du sett TV-serien Star Trek? I denna serie från slutet av 60-talet så finns en spännande framtidsvision av ett rum kallat Holodeck. I detta rum kunde en virtuell verklighet projiceras holografiskt i 360 grader och de som tränade gick på ett golv som gjorde att rummet blev oändligt i alla riktningar. Man spelade upp historier i både rum och tid med olika karaktärer som existerade i Star Trek. Meningen var att ställa den som ”tränade” inför olika etiska eller metafysiska frågor. Möjlighet fanns även att ta på föremålen och känna smärta om man krockar med exempelvis ett träd när man går i skogen.

Vi har nu kommit så långt att vi om 5 år kan vara mycket nära denna Science fiction från 60-talet! Vi kan idag skapa artificiella omgivningar för träning eller nöje, projicerade på en 360 graders dome som omsluter betraktaren, eller projicera omgivningen i VR-glasögon där bilden ändras när betraktaren rör på huvudet eller går framåt.

Ett Småländskt företag har nu lyckats med att ta fram ett ”oändligt golv”, där den som tränar kan gå, springa eller krypa i alla riktningar. Där känslan är att man förflyttar sig, medan man egentligen inte kommer någonstans i den verkliga världen. Det blir nästan som ett rullband på gymmet, men där du plötsligt kan vända dig 90 grader och börja springa allt vad du orkar i en helt ny riktning.

Detta ”oändliga golv” gör det nu möjligt att träna enskilda soldater eller soldater i grupp mycket mer realistiskt när man kan kombinera VR med en möjlighet att röra sig fritt i det virtuella landskapet. Möjligheten finns nu att träna i grupp där alla ser varandra och där soldaterna springer sig fysiskt trötta i en verklighet som är väldigt lik den där de skall operera. Soldaterna kan bära full utrustning med ryggsäck, radioutrustning och vapen, och med sensorer kan man känna av soldatens rörelser och vart han pekar med sina vapen.

Kvarvarande utmaningar

Det finns då två funktioner kvar för att nå målbilden som målades upp i Star Treck på 60-talet, de uppritade hologrammen och möjligheten att kunna ta på dessa. Som det ser ut idag så finns det stora tekniska möjligheter att kunna rita upp holografiska miljöer inom en 5-10-års period, men ännu ser jag ingen möjlighet att fysiskt kunna ta på dessa och kunna känna beröringen av dessa. Då får vi nog vänta ytterligare 20-50 år?

Om detta gick att lösa skulle det ge den ultimata upplevelsen, vinden som blåser i ditt ansikte, kvistar som rispar dig på armarna, träd som står i vägen för dig och människor som du kan ge ett fast handslag. Träning i svår terräng i skogen skulle bli mycket mer realistisk och interaktionen med andra människor häpnadsväckande!

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Replik till Bo Hugemark

av Lars Ekeman

Bo Hugemarks ”Tid för ett ”Crash Program” publicerat på denna blogg den 26 november 2016 är, som alltid, av denna författare, välskriven och intressant. I sak har jag ingen invändning. Behovet av ett mer substantiellt försvar, inte minst avseende arméstridskrafterna är välkänt för de med kunskaper om försvaret.

Vad jag emellertid vill fästa uppmärksamhet på är att den svenska säkerhetspolitiska diskussionen tenderar att handla dels om behovet av upprustning av det militära försvaret och dels om Nato medlemskap eller inte. Jag vill peka på andra mjukare faktorer, vilka är minst lika viktiga och som borde diskuteras mer.

Ett sätt att förstå betydelsen av detta är att ställa sig frågan; när börjar resan som slutar i ett krigsutbrott? När började, till exempel, resan till den första september 1939 då det andra världskriget bröt ut? Var det med undertecknandet av Versaillesfreden 1919? Utbrottet av den ekonomiska världskrisen 1929? Nazistregimens makttillträde i januari 1933? Hade kriget kunnat förhindras genom ett mer resolut uppträdande mot Nazistregimen från Frankrikes och Storbritanniens sida? Frågorna och identifiering av tillfällen då man med politiska åtgärder hade kunnat länkat utvecklingen i andrar banor och därmed förhindra krigsutbrottet, kan göras många. Jag vägrar att tro på någon sorts ödesbestämdhet. Vi kan alltid påverka i den riktning som vi vill. Det kräver emellertid insikt och vilja.

Vid en diskussion på Estlands utrikesdepartement för en del år sedan i samband med en Folk och Försvar resa framhöll de estniska deltagarna betydelsen av ett fortsatt institutionsbyggande i de Baltiska länderna. Utfästelser som den svenska Solidaritetsförklaringen och andra liknande sådana var visserligen av betydelse men än viktigare var åtgärder och hjälp för att fortsätta institutions bygget och därmed stärka samhället och demokratin i syfte att skapa robusthet och förmåga att stå emot rysk påverkan. En påverkar som ofta syftar till eller resulterar i instabilitet med florerande politisk och ekonomisk kriminalitet som har politiska syften eller kan användas för sådana.

Min poäng är att man med kloka politiska åtgärder kan förhindra det vi inte vill ska inträffa. Den som enbart fokuserar på militär förmåga riskerar att bli en del av en sorts självuppfyllande profetia: Vi måste ha militära resurser för att vi kanske kan blir angripna, men vägen dit? Jag vill hellre ställa frågan på det välformulerade sätt som Stefan Ring formulerar den: Vad kan vi göra idag för att förhindra ett krig som vi inte vill ha? Det är här hjälpen med att bygga starka institutioner i Baltikum kommer in. Märk väl, jag har intet att invända mot en förbättring av vår militära förmåga och inser väl betydelsen av detta. Men jag skulle välkomna en mer bred och insiktsfull diskussion om betydelsen av att stärka och utveckla samarbetet med den Baltiska länderna och andra åtgärder för att motverka dagens obehagliga utveckling.

 
Författaren har tidigare bl a varit generalsekreterare för Folk och Försvar.

Om stridens psykologi – Del 1: Från Shell Shock till Happy American Syndrome

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

Människan i strid har studerats så länge krig har funnits. Trots det så är den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt sparsam Foto: National Archives (Public Domain) samt Anna Norén, Försvarsmakten/Combat Camera

En kollega fick en gång uppgiften att agera instruktör för en pluton som med kort varsel skulle rotera iväg på en utlandsmission. Under en dag på skjutbanan frågade en soldat om anledningen till varför man sköt dubbelskott. Kollegan, väl förtrogen i både skytte och sjukvårdstjänst, berömde soldatens fråga som relevant att reflektera över densamma och svarade sakligt att dubbelskott med närliggande ingångshål gav parallella sårkanaler med massiv genomblödning som följd vilket dödade snabbare, något som gjorde skjuttekniken särskilt lämplig i närstrid. Svaret orsakade ett omedelbart uppror hos de högre officerare som följde utbildningen från sidan. Förklaringen som den yngre instruktören gett ansågs inte passande. De alternativa utläggningarna om dubbelskotten som följde innehöll förvisso upprepningar av frasen ”Mycket bly i luften”. Men vad de trodde att blyet gjorde efter att det färdats genom luften framgick däremot inte.

 

Att studera människor i konflikt har pågått lika länge som krig har funnits. Diskussioner om hur man bäst selekterar, utbildar och övar människor för att kunna prestera optimalt i stridssituationer är tidlösa. I de krigarkulturer som funnits genom historien uttrycks också liknande dygder och personliga kvalitéer som en duktig krigare anses bör besitta.

I striden kommer soldaten att tvingas hantera och överkomma de känslor av rädsla, stress och ångest som de allra flesta ofrånkomligen upplever. Risken att skadas eller dödas tillsammans med kravet att eventuellt behöva korsa den mentala tröskeln att själv skada eller döda en fiende, medför enorma påfrestningar. Men historien visar även att människan är märkbart resilient och kan lära sig att inte bara hantera utan till och med excellera, även i de mest påfrestande situationer.

Ironiskt nog är dock den vetenskapliga litteraturen inom militär psykologi relativt begränsad, huvudsakligen av två anledningar. Den första är rent akademisk. Psykologi som vetenskaplig disciplin grundlades först under början av 1900-talet. Studier av människor i krig har innan dess ofta utgått från filosofi eller medicin. Stressreaktioner kallades under första världskriget för Shell shock. Läkarna som undersökte soldaterna kunde inte se några medicinskt fel på dem och menade därför att vad de observerade måste vara resultatet av tryckvågen från de briserande artillerigranaterna. Motsvarande fenomen har diskuterats filosofiskt av de flesta stora militärteoretiker som exempelvis Ardant du Picq vars verk Battle Studies utmärker sig från andra liknande verk just på grund av dess filosofiska resonemang runt människan i strid.

Den andra anledningen är rent praktisk. Att studera människor under strid innebär livshotande risker vilket gör den svårtillgänglig för forskare. Det som är skrivet om militär psykologi blir därför, med enstaka undantag, generellt vetenskapliga studier av forskare som aldrig satt sin fot i en konfliktzon eller rent personliga upplevelser från individer som har det.

Vissa goda exempel finns självklart. Bland de främsta brukar anses Ben Shalit som efter sin tid som chefspsykolog för IDF flyttade till Sverige och vid dåvarande FOA skrev Om konfliktens och stridens psykologi. Även Dave Grossmans bok On killing och dess uppföljare utmärker sig.

Det senaste århundradet har också sett ett antal stora militärpsykologiska genombrott. Will Schutz skapade FIRO-teorin genom att ha studerat personalen i kanontorn på Jagare under Koreakriget vilket banat väg för hur vi idag ser på grupprocesser och Vietnam Veterans Readjustment Study grundlade för diagnostisering och behandling av PTSD, men även hur traumatologiska effekter kan förebyggas och undvikas. Att systematiskt studera människor i pressade och ibland livshotande situationer ger unika insikter och erfarenheter. Inom bland annat ledarskap, grupputveckling och stresshantering har dessa ofta banat väg för utveckling och forskning inom både militära och civila organisationer.

Mycket återstår dock att göra och de skarpa insatser som Försvarsmakten deltagit i under de senaste 20 åren har tydliggjort många behov, även på det mänskliga planet. Bristen på vetenskapliga studier kombinerat med en övertro till andras praktiska erfarenheter leder stundtals till ”Happy American Syndrome”; En glad amerikan lejs in för att lära ut sitt egenutvecklade revolutionerande koncept att utbilda soldater vilket alltför ofta accepteras utan kritiskt granskande eller någon som helst diskussion om validitet och generaliserbarhet. Fenomenet har inom organisationspsykologin ibland benämnts för mimetisk isomorfism; När man strävar ett reducera egen osäkerhet genom att efterlikna andra organisationer som man upplever mer framgångsrika.

I rättvisans namn är självklart inte alla egenutvecklade koncept dåliga, och vi ska självklart värdesätta andras erfarenheter. Faran uppstår ofta i frånvaron av ett kritiskt förhållningssätt till koncepten och närvaron av misstro eller till och med ren okunskap runt de egna metoder som redan används.

På samma sätt som den relevanta litteraturen är sparsam inom området så är utbildning om de psykologiska aspekterna av våldsutövning och att döda sparsam på våra militära skolor. Förvisso berör både ledarskap och etik relaterade frågor. Men som det inledande exemplet visar finns det människor även inom organisationen som ännu inte fullt ut reflekterat över alla aspekter av sitt yrkesval. Ett kunskapsglapp som kan vara förödande den dag vi ställs inför en skarp situation.

Med start i detta inlägg kommer jag att skriva om ett antal områden inom den militära psykologin, utifrån både egna och  andras erfarenhet likväl som vetenskaplig grund och relevant forskning inom området.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi

Referenser

DiMaggio, Paul & Powell, Walter (1991). The iron cage revisited: Institutional isomorphism and collective rationality in organizational fields, i Powell, Walter & DiMaggio, Paul (Red) The new institutionalism in organizational analysis, The University of Chicago Press, Chicago

Du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA (Fransk originalutgåva: Études sur les combat: Combat antique et modern, 1800)

Grossman, David A. (1995) On Killing: The Psychological Cost of Learning to Kill in War and Society, Back Bay Books / Little, Brown & Company, New York

Kulka, R., Schlenger, W., Fairbank, J., Hough, R., Jordan, B., Marmar, C., Weiss, D. (1988) Contractual Report of Findings from the National Vietnam Veterans’ Readjustment Study: Volumes 1-4. North Carolina: Research Triangle Institute (Fulltext: http://www.ptsd.va.gov/professional/research-bio/research/nvvrs-docs.asp)

Leese, Peter (2014) Shell Shock. Traumatic Neurosis and the British Soldiers of the First World War, Palgrave Macmillan

Schutz, Will (1958) FIRO: A Three-Dimensional Theory of Interpersonal Behavior, Rinehart, New York

Shalit, Ben (1983) Konfliktens och stridens psykologi, Liber Förlag, Stockholm

Shalit, Ben (1988) The Psychology of Conclict and Combat, Praeger Publishing

Sverige gör rätt som vill förbjuda kärnvapen!

av Magnus Sjöland

Jag vill med detta inlägg stödja Sveriges regerings beslut att stödja FN:s generalförsamling i deras historiska resolution mot kärnvapen den 27 oktober 2016. Ett internationellt avtal mot kärnvapen kommer att förhandlas fram under 2017. Olof Palme föreslog 1985 vid FN:s 40-årsjubileum att kärnvapen borde förklaras olagliga, det var både klokt och framsynt. Nu 31 år senare kan det bli verklighet! Vi måste nu se till så att det blir ett starkt avtal och det gäller att kärnvapenstaterna inte förstör förhandlingarna. Tidigare avtal om biologiska- och kemiska-massförstörelsevapen, samt förbud mot landminor och klustervapen har haft stor påverkan på utvecklingen. Vi får hoppas att så även blir fallet med ett förbud mot kärnvapen.

Jag hävdar att det näst värsta vi kan göra är folkmord – utrotning av ett helt folk. Vi talar om illasinnade diktatorer i historien som utfört folkmord, som t ex Hitler eller Stalin.

Men en utrotning av hela mänskligheten är ännu värre än folkmord. Detta är ett stort svek mot alla tidigare generationer som slitit och släpat för att få sina barn att överleva. Alla mödrar och fäder som kämpat för att framtida generationer skall kunna ta över efter dem, som har berett marken, skött skogen och byggt för framtida generationer.

Precis som våra förfäder har slitit för att vi skall få det bra, så anser jag att kommande generationer skall få möjlighet att leva ett bra liv. Därför måste vi som lever idag minska de faror som hotar framtida generationer. Vi bör inte skuldsätta framtida generationer genom att vi idag lever över våra tillgångar, varken ekonomiskt eller ekologiskt. Jag anser att vi handlar moraliskt rätt om vi minimerar vårt avtryck idag och ser till så att så få faror som möjligt hotar våra efterkommande.

Det avgjort mest ologiska av all mänsklig verksamhet är utvecklingen av vapen för massutrotning! Hur tänker vi när vi tar fram dessa? Här avses vapen, som med en knapptryckning kan utföra både folkmord och total utrotning av mänskligheten. Massor med oskyldiga män, kvinnor, barn och djur utrotas utan att dessa har utfört något ont, det enda de har gjort är att de har bott på fel plats vid fel tid. Dessa vapen måste förbjudas då de inte på något sätt följer krigets lagar, som i stort går ut på att militärer skjuter på militärer och att civilbefolkningen inte får vara ett mål. Det är svårt att använda ett massförstörelsevapen utan att civilbefolkningen drabbas!

Vi bör prioritera framtiden då den är oändligt lång, vi människor har funnits i några hundratusen år beroende på vad man menar med vad som är en människa, men vi kan finnas för evigt om vi gör rätt och bäddar för framtida generationer. Detta bör prioriteras.

Jag blev bestört när jag nyligen läste om att Ryssland tagit fram en ny missil som är så snabb (7 km/sekund), att ingen kan skjuta ner den och att den sammanlagda sprängverkan är så stor att en enda missil totalt kan utplåna Storbritannien eller Frankrike med en sprängverkan på 10.000 gånger Hiroshimabombens.

Till vilken nytta? Vad händer om en sådan missil kommer i orätta händer? Vem vet vilken regim som kommer att regera om 50 år, om 100 år eller om 500 år i någon av de stater som idag har kärnvapen? Många otäcka scenarier kan målas upp, självmordsbombare som kommer över massförstörelsevapen (nukleära och kemiska), en stat som vill hämnas någon oförrätt, ett tekniskt fel som gör att en kärnladdning briserar oavsiktligt eller om en fundamentalistisk religiös undergångssekt kommer över dessa?

Jag anser att det allra, allra, allra värsta vi idag kan göra är att framställa ting som kan utplåna oss själva och hela mänskligheten. Att utveckla massförstörelsevapen är ett svek både mot oss som lever idag och mot framtida generationer, vi gör denna planet till en mer osäker plats.

Jag vill med detta inlägg stödja den svenska regeringen och alla de människor som nu jobbar för en kärnvapenfri värld. Tänk om all denna destruktiva energi som går åt till att tillverka kärnvapen istället kunde riktas mot att minska lidandet i världen och bygga en bra bas för framtida generationer.

 
Författaren är verkställande direktör och ledamot av KKrVA.

Att tala med dubbla tungor och skjuta sig själv i foten

av Bo Richard Lundgren

Försvarsberedningen betonade i sitt betänkande Försvaret av Sverige att säkerheten ska försvaras med ickemilitära och militära medel. Det som ska skyddas, det som utmanar och hotar säkerheten samt medlen för att stärka säkerheten måste ses i ett sammanhang.

Denna uppfattning delades av regeringen som i sin inriktningsproposition m m framhöll att planeringen för totalförsvaret nu ska återupptas. Detta ska ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan, ett gemensamt regelverk och en sammanhållen planering.

Det här skapade naturligtvis förväntningar hos oss som är intresserade av att totalförsvarsplaneringen kommer igång igen. Nu skulle det äntligen bli fart i planeringen efter 15 års strategisk time-out och ett totalförsvar i träda. Regeringen skulle, trodde vi, med Försvarsdepartementet i täten ta ett fast grepp om planeringen och se till att berörda myndigheter fick både tydliga mandat och ordentliga resurser.

Jaha. Och hur ser det ut i verkligheten? Hur har t ex regeringen själv organiserat sitt arbete? Jo, när den nya regeringen tillträdde på hösten 2014 beslöt man att dela upp frågorna på så sätt att militära frågor hanteras av Försvarsdepartementet och civila frågor av Justitiedepartementet. Den myndighet som ansvarar för civilt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, fördes över från Försvars- till Justitiedepartementet. Den enhet som hanterade civila frågor på Försvarsdepartementet fördes också över. Detta har gjort att totalförsvarsfrågorna nu handläggs på två departement. För en utomstående är det svårt att förstå klokskapen i denna lösning. Det är ju bäddat för kompetenstvister, revirstrider och armbrytning om vem som skall betala notan. Begreppet sammanhållen planering blir innehållslöst.

Ett annat vittnesbörd om hur det står till med planeringen idag utgör de planeringsanvisningar som regeringen gav i december förra året. Det är två dokument – delvis olika – som riktar sig till de berörda myndigheterna. Försvarsminister Hultqvist har skrivit under det ena och inrikesminister Ygeman det andra. Även här är det svårt att förstå på vilket sätt detta bidrar till det som regeringen vill åstadkomma, nämligen en sammanhållen planering.

I planeringsanvisningarna sägs att Försvarsmakten ska med stöd av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap ge berörda myndigheter tillgång till relevanta delar av planeringen avseende väpnat angrepp. Det handlar om Försvarsmaktens hemliga försvarsplanering. Det är ju bra att civila myndigheter och andra aktörer som ska stödja Försvarsmakten får del av denna information. Men planeringen skulle ju ske med utgångspunkt i en helhetssyn som omfattar hela hotskalan.

Kanske borde regeringskansliet lagt ner lite större möda på att beskriva hur andra scenarier och angreppsfall skall hanteras av de myndigheter m fl som ska involveras i den nya totalförsvarsplaneringen.

Sammanfattningsvis är det svårt för en utomstående att se hur denna nya ordning med totalförsvarsplaneringen delad på två departement främjar att säkerheten ses i ett sammanhang. Det är heller inte så lätt att begripa hur två olika planeringsanvisningar gynnar en sammanhållen planering. Det är heller inte kristallklart hur en helhetssyn som omfattar hela hotskalan skall kunna beaktas när regeringen själv inte tydligt (helst i öppna anvisningar) talar om vilka scenarier och angreppsfall som gäller.

Tvärtom finns det många tecken som tyder på motsatsen d v s att helhetssynen gått upp i rök och att planeringen blivit splittrad och avsevärt försvårad.

Det finns ett uttryck som beskriver företeelsen när man säger en sak men gör en annan. Det kallas för att tala med dubbla tungor. Ett uttryck för självskadebeteende är att skjuta sig själv i foten.

 
Författare är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Tid för ett ”Crash Program”

Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Vem får samarbeta med det nya USA?

av Mats Olofsson

Forskning på hög nivå kräver i stor utsträckning internationell samverkan. Få forskare är ensamvargar och många projekt genomförs i samverkan med globalt spridda aktörer. Även de bästa forskargrupperna behöver inspiration av andra och för att få genomslag krävs internationell publicering.

Nyligen vaknade vi svenskar upp till nyheter om att bedömningarna från dagen före om en komfortabel seger för Hillary Clinton hade förbytts i en realitet med en övervikt för Donald Trump, som segrade även i stater där demokraterna traditionellt varit överlägsna.

Vad är kopplingen mellan dessa båda stycken? Det vet vi förstås inte än, men den tydligt unilaterala retorik som Trump basunerat ut i valkampanjen, som fått inte minst de asiatiska staterna att känna en ökad spänning, indikerar åtgärder som kan minska öppenheten. Hans aviserade syn på Nato skulle kunna få effekter även i STO-sammanhang (Science and Technology Organization) och reducera samverkan och kunskapsutbyte. Samtidigt är den amerikanska försvarsmakten mycket väl medveten om var det finns för USA fördelaktiga samarbeten och om Trump vill öka satsningarna på försvaret är givetvis ett syfte att det ska vara än mer överlägset i sin utveckling än idag. Och då krävs även fortsättningsvis samarbeten för att få tillgång till sådan kunskap där USA, trots sitt ganska stora generella kunskapsövertag, inte ligger främst.

Om Sverige, vilket är rimligt och redan har framförts i den politiska diskussionen på hemmaplan, ser behov av förstärkningar av de egna resurserna för att kompensera osäkerheten kring externt (läs amerikanskt) stöd, så behöver vi också positionera oss. Vi behöver fortsatt ha de spjutspetsar av kunskap, komna ur excellent forskning i framkanten av respektive område, som attraherar USA till samverkan. På så sätt kan vi komma åt annan för oss viktig kunskap, materiel eller andra samarbeten som kan vara avgörande för vår förmågeutveckling och vår trovärdighet.

Visst kan en ny administration styrd från Vita Huset efter 20 januari bli mera sparsmakad i sin syn på internationell samverkan och visst kan den initiera försämringar i militära avtal, handelsavtal o dyl. Men man kommer med all sannolikhet även fortsatt att analysera vilka man har nytta av att samarbeta med och även fortsatt vara angelägen om att knyta sådana avtal med utvalda partners. Därför finns starka skäl att vårda (bibehålla) de områden där vi redan har en unik kompetens och dessutom identifiera områden där de svenska förutsättningarna är goda att skapa nya relevanta excellensprofiler. För detta krävs dock beslut om resursökning och jag avslutar detta inlägg med en uppmaning att analysera det jag ovan påstått och om det låter rimligt ta konsekvenserna genom att förstärka satsningen på forskning och teknikutveckling (FoT). Om Sverige ska kunna uppvisa en trovärdig försvarsförmåga i framtiden går det inte att blunda för behovet av kvalificerad FoT, både som grund för egen utveckling/anpassning och som argument i förhandlingar med andra.

Slutligen kan vi väl alla konstatera att ett område som borde kunna utvecklas med hjälp av ny forskning är förmågan att genomföra väljarundersökningar som indikerar vart vinden blåser – efter Brexit och det amerikanska valet är det väl ganska uppenbart att de gamla modellerna inte håller!

 
Författaren är överste och ledamot av KKrVA.

Det kalla krigets återkomst

av Per Blomquist och Arvid Cronenberg

Med Sovjetunionens kollaps ansågs det kalla kriget som avslutat. USA och Nato med sina krigsinstrument var herre på täppan.

För Sveriges del var det gamla rysshotet för tillfället eliminerat och det något tilltufsade invasionsförsvaret ansågs kunna nedmonteras och ersättas av ett ”omprioriterat” och mer tidsenligt insatsförsvar, närmast avsett för internationella uppgifter i fredens tjänst. Omvandlingen motiverades med nonsensdeviser som att ”Sverige försvarades bäst i Afghanistan” och annat trams.

Dödsstöten levererades slutligen av de 17 generaler, som i en artikel i Dagens Nyheter 2004 yrkade på övergång till yrkesförsvar: ett förslag som år 2009 biträddes av en splittrad riksdag.

Och där är vi nu, med ett försvar som närmast kan betecknas som ett skämt. Medan Sverige således militärt ”gått i väggen”, har Nato genom sin positionering i Baltikum och Polen gjutit nytt liv i det uppenbarligen endast skendöda kalla kriget. Rivaliteten mellan de båda ledande supermakterna har skjutit ny fart. Och en ledande grupp svenska militärer har vädrat morgonluft, hoppat på bandvagnen och tagit sig orådet att utnyttja akademiens auktoritet för en intensiv propaganda för Sveriges anslutning till Nato. Bland annat har tanken varit den att Sverige med stöd av en dubiös solidaritetsdeklaration aktivt skulle ingripa i Baltikum för att förekomma eventuella ryska invasionsförsök. Sverige skulle vidare få sitta med vid ”de storas” militära rådslag och i nationalhymnens anda få nya stolta minnen att trona på. Så har tongångarna gått och man har kunnat notera att det nya ohederliga ”rysshotet” fått nytt liv.

För drygt ett år sedan uppdrog regeringen åt ambassadör Krister Bringéus att utifrån ett fristående perspektiv utreda, analysera och redogöra för innebörden av Sveriges samarbete med sina närliggande länder samt diverse internationella organisationer. Den militära alliansfriheten skulle dock inte utredas. Utredningen, som kom ut för en tid sedan, är mycket professionellt gjord, men självfallet finns där också anledning till invändningar. För vår del har vi särskilt fäst oss vid vad Bringéus säger i sitt efterord på s 161:

”En konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den politiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar”.

Det är alltid freden vi bör satsa på – inte kriget, allt enligt Bringéus.

Men vad säger då våra krigslystna officerare som önskar en anslutning till Nato. Av allt att döma delar de inte Bringéus mening. En svensk anslutning till Nato kan väl knappast ses som en fredsinvit, snarare som ett klarläggande så till vida att ryssarna definitivt kommer att inrangera oss i ledet av potentiella fiender och vid ett krigsutbrott behandla oss därefter. Mot bakgrund av detta förefaller det föga välbetänkt att vi nu under djupaste fred i Nordeuropa skulle kasta oss i armarna på världens – alltjämt stridande – starkaste militärpakt. Just nu ter sig måhända en anslutning till Nato som tämligen harmlös. Men hur ser man på problemet om 50 år, då förhållandet har skorpat till sig och man kanske vill göra sig kvitt diverse för länge sedan ingångna krigsåtaganden. Det kan bli betydligt knepigare.

Vår socialdemokratiska regering har deklarerat att försvarssamarbetet med andra länder var en av de viktigaste faktorerna i säkerhetspolitiken. Vidare har Försvarsminister Peter Hultqvist framhållit att vi inte i förtid skulle låsa oss för visst handlande i möjliga men ovissa framtida konflikter. Visst är det så. Vi håller med. Det är en politisk linje vi med framgång följt i två hundra år. Varför inte fortsätta? Även om vi som tillhör ”fredslinjen” inte vill ansluta Sverige till Nato, vill vi ändå ha goda förhållanden till USA, men utan några gemensamma krigsplaner och krigsförberedelser. Vår nu så omtalade Natoanpassning i den svenska försvarsmakten bådar inte gott. Vi vill också ha förbindelser med Ryssland och andra grannländer. Även om Ryssland i händelse av en väpnad konflikt skulle lida nederlag kommer det med sina 150 miljoner invånare att förbli en stormakt av betydelse. Något för svenska säkerhetspolitiker att tänka på. Alltjämt hävdar vi som ledstjärna devisen:

”Ett litet lands säkerhet tillgodoses bäst genom goda relationer till närliggande stormakter.”

Vår försvarsmakt är inte till för att i första hand bekämpa en attackerande supermakt. Det klarar den inte. Men den kan effektivt användas för att i förening med klok politik och smidig diplomati trygga vår neutralitet.

 
Per Blomquist är f d överste 1 gr och ledamot av KKrVA. Arvid Cronenberg är f d  överstelöjtnant och ledamot av KKrVA.

Putin driver Ryssland mot pariastat

av Jan Leijonhielm

Jag lyssnade förra veckan i Haag till en redogörelse av organisationen Belincat som i detalj beskrev hur man gick tillväga för att fastslå att det var en rysk missil som sköt ned flight MH 17 över Ukraina. Genom en ihärdig kartläggning under mer än två år lyckades man inte bara konstatera vilken avskjutnings­anordning som användes, hur och när den transporterades till avskjutnings­stället och därifrån, utan även vilka soldater som deltog och deras befäl samt högre militära chefer med namn. Resultatet, som torde hålla i vilken domstol som helst, avvisades naturligtvis av Moskva som amatörmässig, osann (”det finns inga bevis för att det funnits någon rysk trupp i Ukraina”) och ett av många bevis på västlig smutskastning av Ryssland.

Veckan innan i Stockholm redogjorde representanter för Golos, den opolitiska ryska föreningen för valövervakning tillsammans med politiker från Jabloko, det största oppositionspartiet, för det ryska parlamentsvalet i september. Valet präglades enligt dem av massivt fusk, särskilt vad gäller valdeltagandet. Putins parti- Förenade Ryssland- som nu fick egen majoritet, stöddes i verkligheten av ca 25 procent av de röstberättigade. Jabloko, som officiellt inte fick nödvändiga sex procent av rösterna, skulle egentligen ha passerat gränsen och blivit representerat i duman. Manipulationer och illegala aktioner mot oppositionens kandidater förekom i stor skala under hela valkampen. Protester har nonchalerats av ryska myndigheter, och Golos riskerar sannolikt att snart stämplas som utländsk agent. Tilläggas kan att västmedia vid flera tillfällen okritiskt rapporterade den officiella versionen av valutgången, t ex valdeltagandet. I realiteten spelar naturligtvis valutgången inte någon politisk roll-Duman har länge varit ett skenparlament, men nu tycks man inte ens bry sig om att låtsas notera ryska eller utländska protester.

Dessa två bevis på ryska makthavares likgiltighet eller förnekande inför fakta kan mångdubblas och katalogen utökas dagligen. Putin själv anger tonen, och hela skaran av nickedockor ljuger sig sedan friskt igenom uttalanden, intervjuer och presskonferenser. Den politiske megafonen, utrikesminister Lavrov, som hotar Sverige i föga förtäckta ordalag, och som Margot Wallström gärna träffar, har faktiskt blivit utsatt för skrattsalvor när han talat inför icke-ryska församlingar. Samma sak hände ordföranden för Dumans utrikesutskott när han besökte Stockholm. Den ryske Sverigeambassadören Tatarintsev, tidigare utvisad från Sverige, blånekar till alla anklagelser i SR och hans kollega i FN förnekar att hans land bombar civila i Syrien.

Detta sker mot en bakgrund av Putins växande aggressivitet mot såväl den egna befolkningen som mot omvärlden. Inom Ryssland ökar repressionen konstant, antalet konstaterade politiska fångar är nu enligt Amnesty-som snabbt belönades med en stängning av lokalerna-över 100, sannolikt betydligt fler. Ett nytt statssäkerhetsministerium skall samla alla säkerhetsfunktioner likt det gamla KGB. Duman har gett nyskapade nationella insatsstyrkor mandat att skjuta skarpt mot demonstranter, FSB har fått ökade resurser och allt fler människorättsorganisationer stämplas som utländska agenter. Demonstranter, bloggare och ifrågasättare av annekteringen av Krim stämplas som landsförrädare och åtalas, osv osv.

Samtidigt bedriver Putin tillsammans med slaktaren Assad en hänsynslös krigföring i Syrien som borde garantera en plats inför internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, något han  redan förtjänat under det andra Tjetjenienkriget. Moskva bryter flagrant mot internationella avtal, driver fortsatt krigföring i Ukraina och ett ökande cyberkrig mot omvärlden.  Desinformationskampanjer och förtal av såväl stater som personer förekommer flitigt. Utländska media som kritiserar Ryssland utpekas som russofobiska, liksom enskilda journalister. Underrättelseverksamheten mot omvärlden växer enligt samstämmiga uppgifter från berörda länder.

Sammantaget avlägsnar sig Moskva alltmer från en global gemenskap, kvar i vänkretsen blir några få diktaturer eller totalitära stater. Man får väl hoppas att USA inte kommer att räknas till denna skara med Donald Trump som president. Det existerar ett belysande bevis på detta-en bild tagen vid en lunch på senaste G 20-mötet 2014 i Brisbane. Placeringen var fri, men vid det stora bord där Putin slog sig ned förblev han ensam-ingen ville sitta ens i närheten av honom. Han lämnade också konferensen i förtid och i vredesmod och uppenbarligen utan att ha lärt sig något. I en ond cirkel där han finner det omöjligt att backa trissar han nu upp hotbilder och retorik och drar samtidigt med sig Ryssland in i ett mörker, genomsyrat av repression, rättslöshet och alltmer av pariastatus i de internationella relationerna.

Vad kan omvärlden göra för att hantera den ryska utvecklingen? Dessvärre inte mycket. I första hand naturligtvis att bibehålla och helst utöka sanktionerna, som börjat bita i en allt mer utsatt och sviktande rysk ekonomi. Putins popularitet är inte i första hand beroende av den ekonomiska situationen, men befolkningen känner alltmer att levnadsstandarden sjunker och tillgången på importerade varor minskar. Å andra sidan bekräftas då bilden av den fientliga omvärlden och risken ökar att Putin kan känna att han behöver ett nytt krig för att stärka sin popularitet. Där finns dock sannolikt en gräns för ryssens tålamod, och Putin torde i bästa fall tveka inför nya äventyr-de är kostsamma. Men det är ett svagt hopp, och en efterträdare kommer av allt att döma från samma kategori av makthavare-någon motverkande kraft som skulle ändra färdriktningen syns ännu inte och Putin har nu byggt ett stort antal skyddsvallar mot alla tänkbara hot mot sin maktställning.

 
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA.

Stolthet och inte martyrskap bör prägla veteranfrågan

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

2014 fick drygt 100 kongoveteraner motta ÖB:s jetong som tack för sina insatser många år tidigare. Foto: Niklas Ehlén/Combat Camera/Försvarsmakten.

 
av Erik Lagersten

Under hösten har en viral inbjudan florerat på nätet. Vänner har uppmanat vänner och förband har uppmanat förband att markera uppskattning för veteraner och belysa problematiken med kamrater som drabbats av olika former av efterverkningar med anledning av militär tjänstgöring. Särskilt har uppmärksammats det faktum att i USA tar 22 veteraner om dagen livet av sig och därför har utmaningen kommit att handla om 22 armhävningar i 22 dagar.

Många har gjort inlägg på temat och även överbefälhavaren drog sitt strå till stacken. Chefen för livregementets husarer utökade för egen del prövningen till imponerade 110 dagar med 22 armhävningar per dag men även ledarskribenten Ivar Arpi prövade fysikens lagar. Bland det mest imponerade sågs 1st Battalion, The Royal Gurkha Rifles göra det i trupp och Försvarsmaktens produktionschef flyggeneralen Anders Silwer i en komplett serie.

Även jag fick vänligen några nomineringar, men då armhävningar inte riktigt är my cup of tea blev min utlovade respons ett resonemang kring veteranfrågan och möjligtvis ett problematiserande.

Under många år har Sveriges och Försvarsmaktens hantering av veteraner lämnat mycket att önska. I det allmänna medvetandet, men också från företrädare för det officiella Sverige, talas det ofta om att vi inte varit i krig på 200 år. Det är korrekt om man talar om våra gränser men inte när det gäller våra medborgare. Sedan andra världskriget har mer än 100 000 svenskar deltagit i internationella insatser. Det gäller personal och frivilliga ur Försvarsmakten men också polis, räddnings- och biståndspersonal med flera. Insatserna har omfattat allt från lugna områden till operationer under krigsliknande omständigheter.

Sverige har aldrig fullt ut kunnat ta till sig de händelser och omständigheter som mötte unga svenskar och som dessa tog med sig hem. Många äldre veteraner, men också yngre, talar om ett bemötande som i bästa fall var oförstående. Även inom Försvarsmakten betraktades inte alltid internationell tjänst eller ”skarpa” erfarenheter med blida ögon. Det var på kaserngården som det gjordes karriär.

Synen på veteraner och kraven på berörda myndigheter förändrades dock i slutet av 2000-talet. Politiker, myndigheter men även veteraner själva både ändrade språkbruk och handling och tog de steg som var nödvändiga för att ge personalen både erkänsla, men också det stöd som krävs för att kunna återgå till det ”ordinarie” civila eller militära livet. Mycket återstår men det som gjorts är i grunden väsensskilt från tidigare betraktelsesätt. Vi pratar om veteranfunktioner centralt och lokalt, veterandagar och en veteranchef på generalsnivå samt kanske det mest symboliska, att våra kongoveteraner erhöll medalj eller jetong för sina insatser nära 50 år efter att avslutad insats. Det senare är både en glädje och en skam för det officiella Sverige på en och samma gång. Det finns också en volontärrörelse som är värd att märka och mycket imponerade där kanske främst VRRs ekonomiska stöd bör uppmärksammas.

Men man bör vara observant på hur veterandiskussionen tenderar utvecklas. USA formar på många sätt föreställningsvärlden om veteranpolitiken. Där finns ett veteranomhändertagande, en särskild minister och ett system för veteranfrågor. Det ses som självklart i landet, även om det har brister, och Sverige tittar gärna på detta som modell.

Problemet är att i andra länder så är veteranfrågan dubbel. Det bygger på ett omhändertagande men främst på en genuin uppskattning för de som genomfört militärtjänst. För de som sett en militärparad i Frankrike, varit i Storbritannien veckorna innan Remembrance Day eller för den delen rest i uniform i USA vet att erkänslan strömmar mot den enskilde. Att varit veteran innebär oftast en merit och det allmänna visar detta i tanke och handling. Det positiva står i förgrunden och skapar förutsättningar för ett omhändertagande för de som behöver hjälp. De vanliga orden ”Thank you for your service” har en sådan dubbel innebörd.

I Sverige är det problemen som står i förgrunden och inte den positiva kraft veterankollektivet utgör. Av svensk statistik som finns tillgänglig har veteraner generellt bättre fysisk och psykisk hälsa än befolkning i stort. Det får inte genom tillfällig uppmärksamhet skapas en bild av veteraner som ett problem, utan fokus måste ligga på en stor grupp som borde vara efterfrågade som en samhällsresurs. Här har vi som burit eller bär uniform ett stort ansvar.

Vi riskerar att få enskilda som känner att de är martyrer för en bristande uppskattning eller erkänsla. Det finns också tendenser att förklara alla problem som uppstår senare i livet på tidigare militärtjänstgöring. Det tror jag är en olycklig generell problemformulering, till men för den enskilde i synnerhet och för veteraner i allmänhet.

Jag skulle vilja att regeringen, Försvarsmakten, Polisen, övriga berörda samhällsfunktioner samt veteranföreningar talade om sina veteraner som en samhällsresurs och en grupp som vi alla har anledning att känna stolthet över, med uppskattning som utgångspunkt och inte med medömkan. Att vi hjälper dem som behöver stöd, men att vi inser att dessa är färre än de många som positivt utvecklats genom sin tjänstgöring. Att svensk militärtjänstgöring internationellt och nationellt betraktas som en merit och inte något som unga soldater känner att de behöver dölja sin erfarenhet av när de söker jobb. Att stolthet präglar veteraner snarare än motsatsen, och att de som har berättelser om sina erfarenheter berättar om dem snarare än tiger. Först då får vi en sund veterankultur, i en svensk kontext, att prägla en nation med ständigt pågående militära insatser till gagn för svenska intressen.

 
Författaren är kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen och tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten.

Förorten i det säkerhetspolitiska perspektivet

av Lars Holmqvist

Läget i våra mest utsatta förorter, där bördan av kriminalitet är som tyngst, är idag sådant att det riskerar att påverka svensk säkerhetspolitik. Staten bör skyndsamt vidta åtgärder för att vända utvecklingen, inte bara för att vi har – eller i alla fall borde ha – förpliktelser mot de många medborgare som för närvarande tvingas leva i kriminalitetens skugga, utan för att sådana åtgärder även stärker svensk säkerhetspolitik.

Rysslands försvarsministerium organiserar och finansierar Медиа-Ас (Media Ace), en mediefestival som hölls första gången 2015 och som är tänkt att vara återkommande. Vid den första festivalens final den 28 mars 2015 höll Rysslands försvarsminister Sergej Shoigu ett anförande där han bland annat sade följande:

”The day has come when we all have to admit that a word, a camera, a photo, the Internet, and information in general have become yet another type of weapons, yet another component of the armed forces…” texten från Interfax.ru

Det förklarar Media Ace. Om information är ett av dagens vapen så faller det sig naturligt att ett försvarsministerium organiserar mediafestivaler.

Samtiden bjuder oss på fler domedagsprofeter än vanligt. Både i vårt land och utomlands finns många som gärna sprider budskap i linje med att samhället håller på att förstöras (eller redan är förstört) eller vi alla står inför en nära kollaps av det ena eller andra slaget. Några utländska exempel kan vara de argument och det språkbruk vi kunde se i samband med Brexitomröstningen (både före och efter 23/6) och den nu pågående amerikanska presidentvalskampanjen. En folkhemsk variant som läsaren kanske känner igen är Socialdemokraternas upprepade budskap från 2014 (ursprungligen troligen myntat av Håkan Juholt) om att ”något har gått sönder i Sverige”.

I Sverige kommer idag liknande budskap inte från ett fåtal källor, utan från många. Vi kan se exempel på alarmistiska debattörer mot vilka kan ställas ledarskribenter som manar till återhållsamhet. Intresset för preppning ökar, inte bara i media utan även MSB har påbörjat utbildning i den blygsamma ambitionen att överleva i minst 72 timmar på egen hand. Antalet bloggare och andra i sociala medier som ägnar sig åt detta ämnesområde är oräkneliga. Bland alla dessa finns allt från vanliga medborgare som uttrycker sin oro till målinriktade manipulatörer som verkar i syfte att skapa oro i samhället. De ryska medieaktörerna RT och Sputnik bidrar gärna.

Sedan tidigare har våra politiskt tillsatta makthavare varit vana vid en kritiskt granskande journalistkår. Däri ligger ingenting nytt. Men bilden har förändrats på kort tid, något som nu ställer högre krav på den politiska sfären. En höjning av kraven som alla politiker kanske ännu inte har uppfattat. Det räcker inte att göra ungefär rätt och acceptera att medial kritik – befogad eller inte – återkommer med jämna mellanrum. När landet ställs inför försök att riva ner vår tillit, vidga sprickorna i samhället och att underblåsa ett förakt mot ”eliten” eller mot ”dem där uppe” så måste vi som samhälle vara bättre, mer uppmärksamma, snabbare i reaktionen och bäst av allt, vara kapabla att förekomma.

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Nazistdemonstration Stockholm. Källa SVT

Utdelat flygblad, oktober 2016

Utdelat flygblad, oktober 2016

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Bilbrand i Skåne. Källa SDS

Låt oss se på läget i våra mest utsatta förorter.

I oktober 2014 presenterade Rikskriminalpolisens underrättelsesektion en rapport med namnet ”En nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan i lokalsamhället”. Rapporten nämnde att det vid tidpunkten fanns 55 geografiska områden, i 22 städer, där ”lokala kriminella nätverk anses ha negativ påverkan på lokalsamhället”. Detta döptes snabbt om till ”no go-zoner” i SvD och begreppet har därefter alltmer satt sig, inte minst efter ett antal fall av stenkastning mot blåljuspersonal under senare tid.

Tanken att ambulans, brandkår eller polis skall behöva skydda sig mot stenkastning eller uppeldning står förstås i stark kontrast mot den normalbild som formats i vårt land under sekler.

En annan sak vi möter i våra media är utvecklingen av kriminaliteten. Den långsiktiga trenden enligt BRÅ är att kriminaliteten minskar. Samtidigt levererar media uppgifter som pekar åt det motsatta hållet. I november 2015 presenterade SVT statistik över skottskadade och dödsskjutna i Stockholm/­Göteborg/­Malmö jämfört med Köpenhamn/­Oslo/­Helsingfors från 2010 och framåt. De två grupperna med städer är ungefär lika folkrika.

I de svenska städerna hade 361 blivit skottskadade under perioden jämfört med 70 i grannländernas huvudstäder. Dödsskjutningarna uppgick till 45 mot 11. Under 2016 har hittills (slutet av oktober) 105 skottlossningar rapporterats i Stockholms län. Även detta är en rekordnotering.

Slutsatsen är enkel nog. Problemet med skottlossningar är på en betydligt högre nivå i Sverige än i Danmark, Finland och Norge, länder vilka mer än några andra liknar vårt eget. I själva verket är skjutningarna så pass många och ökningen har varit så pass snabb att det är besynnerligt att frågan inte tas på större allvar i den allmänna debatten.

Den svenska polisorganisationen har utsatts för åtskillig press den senaste tiden. En omfattande omorganisation, från 21 länspolismyndigheter till en samlad myndighet indelad i sju regioner, har genomförts och inte utan viss friktion. Den sittande rikspolischefen har varit omstridd, den stora migrationen under hösten 2015 innebar en kraftig belastning på Polisens resurser. Poliskåren har på olika sätt luftat missnöje med löner, kommenderingar och betungande administration.

Det ovan skissade problemklustret, förorter som plågas av kriminalitet och en poliskår under press, utgör i sig en ymnig källa att ösa ur för den som medvetet och uthålligt vill sprida bilden av en förestående svensk samhällskollaps. Det vore därför värdefullt om vi i närtid kunde vända utvecklingen.

Förslag till åtgärder

Även om ”den hotande kollapsen” är långt borta finns det åtskilliga skäl att vända utvecklingen, att låta rättssamhället få räkna hem några signifikanta segrar. Rätt hanterat, kan vi inte bara möta hoten utan vända dem till vår fördel.

Det första steget är att formulera en målbild för förorterna, kring vilken vi kan bygga största möjliga uppslutning. Jag ska inte försöka formulera den, men väl några beståndsdelar som borde ingå i en sådan:

  • De medborgare som bor i något av de 55 områdena (Jag har ingen exakt siffra, men det rör sig om – med råge – ett sexsiffrigt tal personer och vore de samlade på en ort, skulle det vara en av rikets största städer) kan gå ner i tvättstugan eller i parkeringshuset en helgkväll utan att riskera möta knarkförsäljning eller annan kriminalitet
  • Alla medborgare är trygga i att bära religiöst eller kulturellt präglade kläder och symboler, (som t ex niqab, kippa, krucifix eller regnbågssymboler) under dygnets alla timmar och de kan även tryggt välja att inte bära dem
  • Betydligt färre bilbränder
  • Polisen, såväl organisationen som enskilda poliser, upplever att det löpande arbetet leder till framgång och därmed är till glädje för medborgarna
  • Organiserade kriminella upplever motsatsen. Deras vardag innebär ständiga motgångar och de märker att livet som brottsling blir allt svårare.

Några saker måste finnas på plats för att nå målbilden. Framgångsfaktorer:

  • Statsmakten måste vara tydlig när man kommunicerar vad som skall uppnås. Planen för uppföljning skall vara lättfattlig och den måste följas över tiden
  • Tillräckliga resurser. Arbetet kommer att kosta och det måste finansieras. Poliskåren vet rimligen bäst hur tillförda medel skall komma till nytta mest effektivt, givet att uppgiften har definierats tillräckligt tydligt
  • Poliser på fältet skall arbeta efter väldefinierade och ändamålsenliga mandat som inte är i onödan begränsande
  • Vi måste få till ett mer effektivt samarbete mellan domstolsväsende och poliskår. Det är oacceptabelt att enskild polis, som idag, ska tvingas tillbringa flera timmar av ett arbetspass på stationen p g a ineffektiva administrativa rutiner, avseende tillgången på jouråklagare och annat
  • Att den politiska ledningen och Polisledningen är redo att ge fältinsatserna ett helhjärtat stöd över tiden, särskilt i händelse av olika slags mediareaktioner.

Det säkerhetspolitiska syftet med en satsning av detta slag är att de som försöker måla upp bilden av en svensk samhällskollaps ska uppleva att uppmålandet blir det enda resultatet. Men värdet av att ett stort antal svenskar slipper uppleva kriminalitetens inverkan på vardagslivet är också stort. Inte minst förmedlar vi att även förortsbornas välbefinnande, inte bara medelklassens, är viktigt. Det finns nog anledning att tro att samhället har brustit i detta avseende hittills.

Någon kanske undrar. Krävs det inte sociala insatser, istället för poliser? Jovisst. Den långsiktiga lösningen är aldrig polisiär. Sociala insatser för att förebygga problem, att kunna ta tag i uppkomna problem tidigt, ge stöd till familjer och/eller barn och ungdomar i riskzonen eller att aktivt stödja dem som vill lämna ett kriminellt liv bakom sig, kommer antagligen att kräva långt större resurser framöver än vad vi för närvarande betalar.

Behovet finns inte enbart i de 55 områdena utan även i andra områden som för närvarande har en negativ utveckling och i våra stadskärnor.

Men ur säkerhetspolitisk synvinkel blir logiken delvis en annan. Det är angeläget att vi snabbt visar – både oss själva och våra ovänner – att Sverige har läget under kontroll och att vi har både förmåga och vilja att vända utvecklingen i våra mest utsatta områden. En seger i förorten är också en seger för svensk säkerhetspolitik.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.