Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

Säkerhetspolitikens paradigm, dilemman och paradoxer

av René Nyberg

De säkerhetspolitiska utredningar som offentliggjorts i Finland och Sverige har skapat en tydligare bild av skillnaderna och likheterna mellan länderna. Uttrycket Common strategic space är ett nyckelbegrepp i Finlands Natoutredning. Det syftar på närheten och det ömsesidiga beroendet, alltså på det faktum att Finlands och Sveriges beslut och åtgärder påverkar varandra. Däremot är talet om automatik vilseledande. Båda länderna fattar sina egna beslut utgående från sina nationella intressen.

På andra sidan Bottniska viken förs en annorlunda diskussion. Den svenska debatten är öppet partipolitisk. Sverige har mycket att ta igen när det gäller att stärka den egna försvarspolitiken. Efter Kalla krigets slut monterade Sverige ner sitt försvar och avstod från det territoriella försvaret och värnplikten. Kvar har man dock en av tradition stark vapenindustri, ett flygvapen med hög prestationsförmåga, en slagkraftig marin med toppresterande ubåtar och en underrättelseförmåga i världsklass.

Finlands styrka är avskräckning genom bestridande från att utnyttja Finlands territorium – deterrence by denial. Således ett territoriellt försvar.

Finlands svagheter har att göra med materiel och den långsamma höjningen av beredskapen. Vidare är detaljerna i den kommande underrättelselagen fortfarande öppna, framför allt vad gäller metoderna för inhämtning av information.

Frågan om södra Östersjön, som dominerar i den svenska debatten, får Finland att framstå som en avlägsen landsända, en periferi. Det är dock en illusion. Södra Östersjön är ingen egen, fristående krigsskådeplats. Det är ingen ny neuralgisk front mellan Ryssland och Väst, som en svensk bedömare uttryckte det. Verksamheten på Östersjön är en återspegling av kriget i Ukraina och utgör därmed en sidoskådeplats – som visserligen ger upphov till nervsmärta, det ska inte förnekas. Det var därför Finlands F-18 Hornet-plan anföll och Sveriges JAS 39 Gripen-plan försvarade Gotland i september.

Den ökade militära verksamheten på Östersjön har breda återverkningar. Med den tangerar Östersjön Rysslands kärnområden, Sankt Petersburg och Murmanska kusten. I ett ryskt perspektiv visar sig hela Östersjön i ljuset av Sankt Petersburg och Sankt Petersburg-regionen. Södra Östersjön kan inte separeras från den större militärgeografiska helheten.

Den förmåga som Ryssland har skapat, att med hjälp av olika vapensystem bestrida tillträde till och kontroll över ett stridsområde – A2/AD – är en betydande militär faktor. På detta sätt agerar Ryssland förutom i Kaliningrad också på Krim, i Syrien och i Sankt Petersburg och Murmansk. I norr är strävan att skjuta fram skyddet av andraslagsförmågan ända till Norska havet. Uppgiften om att man grupperat S-400 SAM-robotar i Leningrads oblast i riktning mot finska gränsen är en del av denna helhet. Det har också att göra med robotförsvaret, vars begränsningar Ryssland och USA inte lyckats enas om.

Det är naturligt att Finland och Norge har en omfattande och politiskt betydelsefull bilateral agenda med grannlandet Ryssland. Medlemskapet i Nato är Norges sätt att hantera sitt eget dilemma, alltså det olösliga problem som en stormaktsgranne utgör. Däremot är det överraskande att Sverige inte har någon motsvarande väsentlig agenda. Stockholms kontakter till Moskva är i dag ringa, rentav sämre än på länge. I detta ligger något paradoxalt, alltså till synes ologiskt. Och det förklaras inte enbart av geografin.

Skillnaderna mellan Finland och Sverige stammar inte bara ur geografin, utan också ur ländernas olika historiska erfarenheter. De avspeglas direkt i dagens värderingar. Pragmatismen är Finlands trosbekännelse. Överlevnadsinstinkten – survival – definierar än i dag Finlands identitet. Sveriges ideologiskt färgade världsuppfattning har trängt den i andra världskriget och Kalla kriget hårt prövade pragmatismen åt sidan. Den 200-åriga neutralitetstraditionen utgör fortfarande en del av den svenska identiteten. Därför är en del av befolkningen i opinionsmätningarna för både neutralitet och en anslutning till Nato.

Detta förklarar vissa centrala skillnader i ländernas säkerhetspolitik. Enligt den svenske utredaren Krister Bringéus innebär det militära samarbetet mellan Finland och Sverige dock ett skifte av paradigm, alltså en ändring av ett allmänt accepterat tankesystem. Vid Gullrandadiskussionerna i juni konstaterade statsminister Stefan Löfven att det militära samarbetet med Finland syftar till operativ planering för situationer bortom fredstida förhållanden. De allra ivrigaste i Finland hann redan se framför sig en försvarsallians, dock utan att komma ihåg att Sverige varken ger eller begär några garantier. Detta är dock inget hinder för en utveckling av det militära samarbetet steg för steg.

En liknande paradox, det vill säga en skenbar ologiskhet, finner man i ländernas sätt att förhålla sig till ett medlemskap i Nato, även om båda ländernas försvarsmakter i lika hög grad är kompatibla med Nato. Den svenska regeringen överväger inte ett medlemskap. Den finska regeringen utesluter däremot inte möjligheten.

De ovannämnda exemplen återspeglar betydande kulturskillnader. Sveriges intresse för att utveckla det militära samarbetet vittnar dock om att Finland inte är den enda vinnande parten, även om det ökade strategiska djupet entydigt stärker Finlands ställning.

Säkerhetspolitiken måste vara långsiktig eftersom den inte har någon slutpunkt, ingen slutgiltig lösning – finalité. I den oberoende Natoutredningen talar man om Finlands geopolitiska dilemma, det vill säga det olösta problem som dess oförutsägbara granne utgör. Då man inte kan lösa dilemmat måste man kunna hantera det.  

 
Författaren är Finlands f.d. ambassadör i Moskva och Berlin

Frivillighet eller tvång – vad vore bäst för Sveriges försvar?

av Fredric Westerdahl

Försvaret bygger idag på frivillighet och har idag mycket professionella medarbetare. Soldater och sjömän är mer kompetenta idag än förr. Vi får nog bege oss till sjuttonhundratalet för att finna högre nivå på erfarenhet och duglighet bland soldater och sjömän. Tillsammans löser försvarets personal svåra uppgifter, såväl i Sverige som ute i världen. Omvärldsläget gör nu att ett starkare försvar krävs.
 

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Författaren framför ett antal argument mot återinförandet av värnplikt. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

Våra folkvalda vill inte betala kostnaderna för det försvaret de beslutat om, utan verkar vilja vältra över stora delar av försvarets personalkostnader på de individer som ska tvingas till värnpliktstjänst utan lön.

Frivillighet innebär att en medborgare fritt väljer att leva och verka som hon eller han själv vill. Att med tvång kallas in för värnpliktstjänst vid olika tider i livet är inte frivillighet. Prat om frivilliga värnpliktiga är som att prata om kristna ateister. Värnpliktiga skulle tjänstgöra under tvång, de är inte frivilliga.

Den unga generationen kan sannolikt uppleva tvångsutskrivning som otidsenligt och ett gravt ingrepp i deras frihet. Alla medborgare har såväl rättigheter som skyldigheter, men när värnplikt inte är allmän, när endast en liten del tvingas till tjänstgöring blir skyldigheten selektiv. Värnplikt skulle därför skilja sig från andra medborgerliga skyldigheter.

Att ekonomiskt ersätta personer som tvingas till tjänstgöring på minst samma nivå som anställda verkar inte föresväva i debatten, vilket visar att syftet är att vältra över kostnaderna på de medborgare som tvingas till värnpliktstjänst.

Försvarets behov av personal i förbanden har hittills, med nuvarande förutsättningar, inte fullt gått att möta med frivilliga. Att återaktivera den tvångsutskrivning av värnpliktiga som infördes 1905 är ett alternativ, ett annat alternativ är fortsatt frivillighet. Att erbjuda frivilliga soldater och sjömän bättre villkor kan göras så att tillräckligt många väljer att börja och fortsätta jobba i försvaret. Staten kan välja att ge skattelättnader till de soldater och sjömän vilka förväntas riskera livet i försvaret av Sverige. Staten kan också välja att sätta löner vilka motsvarar lönerna för samma kompetenser i civil verksamhet. Att köra grön lastbil borde betalas som att köra röd lastbil, inte betydligt lägre. Att rekrytera och behålla personal på frivillig grund kostar pengar, och det är där skon klämmer.

Försvarets grundläggande utmaning är att våra politiska beslutsfattare inte vill betala för Sveriges försvar. Att återinföra tvångsutskrivningen av värnpliktiga är ett sätt att dölja kostnader, då de med tvång inkallade värnpliktiga ser ut som gratis arbetskraft. Värnpliktens samhällskostnader med uteblivna skatteintäkter och minskad BNP kan bli stor, men mindre synlig än konkreta budgetposter.

Effekten på Sveriges operativa förmåga av återaktiverad värnplikt blir inte entydigt positivt. Förband med värnpliktiga kan med nuvarande lagstiftning inte lösa fredsfrämjande operationer i andra delar av världen. Våra redan begränsade operativa möjligheter att solidariskt bidra vid ett angrepp på något av våra grannländer begränsas ytterligare med värnpliktiga i förbanden.

Försvarsmaktens möjlighet att locka nya medarbetare kan påverkas negativt av ett system med värnplikt. En medborgare som visar intresse att jobba i Försvaret skulle efter påbörjad utbildning bli tvingad att såväl fullgöra utbildningen som att senare bli tvångsinkallad till ytterligare tjänstgöring. Detta vare sig den personen vill eller inte. Tvång är tvång och inte frivillighet. Allt färre kan, med de förutsättningarna, komma att frivilligt söka sig till försvaret. Konsekvensen kan bli att en allt större och växande andel av personalen istället måste tvingas in med värnplikt för att fylla förbanden. Att då fortsatt bygga försvaret på i huvudsak frivillighet kan bli utmanande. De vackra orden om att fortsatt bygga främst på frivillighet är kanske bara ett sätt att säga att hemvärnet fortsatt ska utgöra nästan hälften av förvaret och att det förblir frivilligt för anställda soldater, sjömän, gruppchefer, officerar och civila att fortsätta sin anställning.

Försvaret har brist på personal, men bristen på utrustning är allvarligare. Att fylla förband med tvångsutskrivna värnpliktiga när det saknas relevant utrustning vore att visa allt annat än respekt för medborgare vilka med värnpliktens tvångsmedel får ställa sin tid och sina liv till statens förfogande. Försvarsmateriel saknas, eller är så föråldrad och sliten, att personalbristen i sammanhanget framstår som den mindre utmaningen.

Frågan vi bör ställa oss själva, innan vi hoppar upp på konsensuståget, är hur framtidens vapensystem bäst förs samman med kompetent personal. Det är inte givet att detta bäst löses genom tvångsutskrivning av värnpliktiga.

Nostalgin kring värnpliktens fördelar är omfattande både utom och inom försvaret. Att värnplikt har nackdelar behöver vi vara medvetna om. Nackdelarna rör förbandens tillgänglighet och operativa användbarhet, personalens motivation, samt möjligheterna att ha kompetens att hantera avancerad materiel. Försvaret finns ytterst för att kunna genomföra strid mot en kvalificerad motståndare och den fria viljan är avgörande för motivationen. En människa som tvingas i tjänst kan inte förväntas lösa sin uppgift med samma engagemang och självuppoffrande beslutsamhet som den som själv valt sitt öde.

En fördel med tvångsutskrivning av värnpliktiga är att en del av försvarets personalkostnader kan vältras över på de unga som tvångsutskrivningen drabbar. Försvaret behöver heller inte anstränga sig för att framstå som en attraktiv arbetsgivare för de unga, som med värnplikt tvingas in i verksamheten. Återaktiverad värnplikt kan vara ett sätt att fylla förbanden.

Det finns de som önskar vrida klockan tillbaka och göra all nedmontering av Sveriges försvarsförmåga ogjord. Att flygets landsvägsbaser inte avvecklats, att artilleripjäserna inte sågats upp, att försvarsanläggningarna inte rivits, listan är lång och spåren förskräcker. Det finns de som önskar att Sverige aldrig hade övergett den allmänna värnplikten där de flesta unga män i varje generation fick militär grundutbildning.

Nu går det inte att göra nedmonteringen ogjord. Ekonomiska resurser saknas för att återbygga vad som rivits ned. Det är så illa att resurser på många håll saknas för att underhålla det försvaret fortfarande har. Det kan tyckas lockande att åter börja tillämpa värnplikt för att kunna vältra personalkostnader från försvarsbudgeten över på tvångsutskrivna, icke frivilliga, värnpliktiga.

Det går tyvärr fortare att riva ned än att bygga upp. Låt oss avstå från att riva ned den frivilliga personalförsörjning som byggts upp. Att ställa om från värnplikt till frivillighet har varit ett omfattande arbete. Att återigen ändra personalförsörjningen kan innebära ännu ett omställningsarbete på bekostnad av operativ förmåga här och nu. Det kan stå oss dyrt. Förmåga går snabbt att riva ned, men tar tid att bygga upp.

Ett försvar i takt med tiden förutsätter en försvarspolitik som gör rätt för sig genom att betala vad det reellt kostar. Nuvarande försvarspolitik kan liknas vid att beställa en trerättersmeny, men endast lägga hälften av vad detta kostar på bordet. Vackra ord som inte efterföljs av rejäla satsningar av resurser är tomma ord.

Två procent av bruttonationalprodukten till försvar är målet för Natos medlemsländer. Att tro att ett land, utan att vara med i alliansen, ska bygga ett tillräckligt bra förvar med hälften av den ekonomiska satsningen, är att köra huvudet i sanden.

 
Författaren är  överstelöjtnant.

Officersprofessionen och det akademiska systemet

av Magnus Haglund

En viss debatt kring dessa frågor fördes för ganska länge sedan. Det var därför intressant att lyssna på ledamoten  Martin Norsells inträdesanförande vid oktobersammanträdet och vad den akademiska världen i själva verket önskade eller krävde för att officersutbildningen skulle passa in i det akademiska systemet. Många aspekter lämnades på problemen kring akademiseringen av officersutbildningen och hur man eventuellt skulle kunna uppnå en slags akademiskt samordnad officersprofession på sina egna villkor för därmed kunna passa in densamma på en normalt sätt i vårt akademiska system. Avsikten är tydligen – i klartext – att en inpassning under Utbildningsdepartementet därmed skulle kunna förtydligas eller klargöras.

Enligt min mening söker man därmed efter något som egentligen inte finns – en gemensam professionell grund för officersyrket. Utbildningen kan i så fall få en alltför förenklad och snäv inriktning mot den del av professionen, som handlar om att ”kunna utöva den legala rätten att bruka våld för landets försvar genom att ha förmåga till väpnad strid.” Det är det kanske detta alltför snäva perspektiv på officersprofessionen, som ännu förleder tankarna kring utbildningens inriktning. Officersyrket handlar ju om betydligt mera än så och ett bredare perspektiv bör därför anläggas på vår officersutbildning.
 

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.  Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Magnus Haglund argumenterar för att vi behöver prioritera professionens krav på den unge officeren.
Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.

Dagens akademisering fick sina grunder redan under mitten av 1990-talet, då det ännu saknades en tydligare strategisk inriktning inom försvaret och inom Försvarsmakten – och frågan är kanske om vi kommit så mycket längre sedan dess. Till stora delar saknades dessutom ett brett anlagt synsätt på officersprofessionen som underlag för utvecklingen av de individer som antagits till det dåvarande officersprogrammet. Jag tycker att man kunde läsa det ganska tydligt mellan raderna i de presentationer, som då fanns.[1]  Det blev därför ganska naturligt, att erfarenheter från det gamla invasionsförsvaret och FHS egna, och kanske inte helt relevanta, värderingar därför fick ett ganska stort genomslag i uppbyggnaden av den officersutbildning, som vi nu har. Vi har nu, närmare 20 år efter ”akademiseringen”, medverkat i flera internationella operationer på marken, till sjöss och i luften och det borde finnas ganska omfattande erfarenheter att ta fasta på för en förbättrad utbildning av våra officerare. Det borde nu också finnas en tydligare politisk inriktning och därmed en strategisk grund för vårt insatsförsvar och hur det ska fungera. Sådana grundläggande faktorer bör, enligt min mening, läggas till grund för en omfattande översyn av officersutbildningen och hur våra framtida officerare snabbt ska kunna skolas in i sina avsedda befattningar inom förbanden samtidigt som en nödvändig akademisering kan utvecklas inom försvarssektorn. Flera kollegor anser dock fortfarande att akademiseringen mest inneburit en försämring för officersutbildningen – en uppfattning, som jag inte helt delar. En akademisering, som bygger på försvarets behov, borde vi välkomna, men inte en professionalisering, som bygger på den akademiska världens systematik.

Inledningsvis måste vi alltså klargöra för oss att förutsättningarna har förändrats i grunden. Det är inte längre enskilda individers frivilliga åtaganden, som etablerar bemanningen av ett förband inför en internationell operation.  Det finns inte heller en uppdelning mellan nationell insatsorganisation och en särskild, frivillig utlandsstyrka, som tyvärr alltför många fortfarande tycks tro.[2] Det handlar nu i stället om insatser med mer eller mindre stående förband även om det väl ännu inte är genomfört överallt. En viktig slutsats, som ändå redan nu kan dras, är, att befälsutvecklingen och -utbildningen bör vara koncentrerad till förbandens behov, vilket i sin tur skärper kraven främst på befälsutövning och professionell kompetens för förbandens befäl av alla kategorier.

Ämnet Krigsvetenskap betraktades tidigt som en grund för akademiseringen och det kan då kanske vara av intresse, att se hur detta ämne definieras. Enligt Nationalencyklopedin omfattar ämnet traditionellt:

– Krigföring (lant,-  sjö,- senare även luftkrigskonst), vapenteknik, ballistik, fortifikation, topografi och krigshistoria. Senare anses flera hjälpvetenskaper tillkommit som krigsmedicin, veterinärmedicin, juridik, meteorologi, etik, beteendevetenskap, statsvetenskap, utrikes- och säkerhetspolitik.

Kan det verkligen vara dessa ämnen som framdeles ska bilda en grund för den professionella och akademiserade officersutbildningen, när vi nu känner till hur vårt försvar ska kunna användas – i närområdet och hemma?

Min egen erfarenhet är att det är en annan ämnesgrupp, som måste ligga till grund för en framtida professionell officersroll. Det handlar om ledarskap och befälsutövning. [3]Utan en tydlig kompetens inom dessa områden torde vårt försvar ganska snart degradera sig själv till en administrativ managementorganisation och det är inte bara jag som redan sett trista tendenser i den riktningen. Under många år var det ju dessutom kutym att alla civila ledarskapsutbildningar inbjöd  en erfaren och uppskattad militär föreläsare i ämnet ledarskap, men så är det inte längre. Även i modernare sammanhang tycks det militära ledarskapet reducerats alltför mycket. Det finns sannolikt fler än jag som kunnat observera, att officeren/instruktören numera tycks stå vid sidan om i utbildningssituationerna. Det finns många exempel på detta – inte minst på Försvarsmaktens hemsida. Maskeringsmålade och beväpnade soldater instrueras att ett befäl, som ”kontorsklädd” står vid sidan om och pekar! I ett insatsförsvar är det förstås chefen som leder och instruerar. Självklart är han utrustad på samma sätt som sina underlydande! Det finns alltså ett omfattande och viktigt ämne att återerövra och här borde den framtida officersutbildningen bli en viktig och uppskattad funktion för hela samhällets behov av säkerhet och i en bredare bemärkelse.

Det är nog dessvärre också så att den gamla och begränsade synen på deltagandet i internationella operationer fortfarande styr Försvarsmaktens agerande i flera avseenden och alltför många tycks fortfarande sätta likhetstecken mellan internationell verksamhet och särskilt beordrade internationella markoperationer. Det förhåller sig ju inte alls på det sättet och eftersom vi nu måste få fram dugliga yngre officerare till våra förband, så bör vi ju i första hand satsa på deras ledarskapsutveckling och professionella förmåga och kunskaper. På enkel förbandsnivå måste det finnas chefer som kan leda sin enhet och kunna förstå vad den taktiska situationen kräver av insats med förbandets personal och utrustning. Det är ett tydligt krav inom en försvarsorganisation. Det verkar då inte särskilt väl genomtänkt att marinens nyutnämnda officerare i stort sett saknar erfarenhet från bryggtjänst och förmåga att framföra fartyg, för att ta ett för mig närstående exempel.  Min slutsats är mycket klar. Vi måste i första hand prioritera professionens allmänna krav på den unga officeren. [4]Det är först i andra hand som individernas fortsatta utbildning kan komma att prioriteras och då gärna i form av studier inom den militära professionens alla möjliga akademiseringsmöjligheter.

Jag hade personligen förmånen att för ganska länge sedan få studera hur den brittiska sjöofficersutbildningen fungerade, och jag tror mig förstå, att den har över åren stått sig väl från professionell utgångspunkt och har ett internationellt erkänt anseende även i våra dagar. Vår utbildning av officerare vid marinen bör nog snarare ta sin inspiration därifrån och avstå från gamla och konstruerade föreställningar från det kalla krigets dagar. Det inledande utbildningsmålet för blivande marinofficerare i den brittiska marinen är ganska enkelt. Man ska omvandlas från att vara en jordbunden varelse till att kunna fungera i verksamhet till sjöss. Med en sådan inriktning för marinens kadettutbildning torde det dessutom bli en attraktiv inriktning även för kustbevakningens befäl och en sådan samordning skulle förmodligen den svenska staten också uppskatta. Därefter utbildas den nyutnämnde officeren till en ”krigande sjövarelse”, och efter en normal officerskarriär till sjöss kan en mera akademisk utbildning tillkomma. Om Royal Navy ansåg sig behöva kunskaper inom något specialområde, så rekryterar man redan färdigutbildade akademiker genom det som kallas University Cadet Entry. På det sättet kunde man skaffa sig specialister över en ganska stor bredd och det borde vi också överväga inför alla nya situationer som kan påverka vårt behov av specialkunskaper i en globaliserad värld – och det gäller nog inte enbart för marinen.[5] I antagningskravet för den vanlige sökanden till sjökrigsskolan fanns annars en ”kandidatnivå” bestående av två ”O-levels” och en A-level” – kanske kan det nödtorftigt jämföras med vår grundskoleexamen, vilket bör vara tillräckligt som rekryteringsgrund.[6] Det är kanske i första hand andra kvaliteter än skolbetyg som trots allt är mera betydelsefulla för en blivande officer. [7]

Hur officersutbildningen inom de andra försvarsgrenarna lämpligen bör anordnas, har jag dessvärre ganska begränsade möjligheter att föreslå. Det faller utanför mitt personliga kompetensområde och jag tror att det är viktigt att man förstår den ”innersta avsikten” bakom utbildningen och försvarsgrenens ”själ” för att kunna bygga upp ett nytt och bättre system än dagens ganska utslätade. För marinen behövs således både sailors and scholars! I ett nytt synsätt på officersprofessionen inom insatsförsvaret bör därför våra försvarsgrenar själva söka finna utbildningsgångar, som i första hand kan tillgodose förbandens behov av kompetenta yngre befäl och inte främst söka hitta utbildningsavsnitt, som skulle kunna vara gemensamma över försvarsgrensgränserna. En övergripande synpunkt är alltså, att den framtida officersutbildningen snarare bör anordnas försvarsgrensvis än att vara ”outsourcad” [8] till en annan myndighet. Det skulle antagligen professionen vinna på och möjligheterna till ”coachning” genom äldre yrkeskollegors försorg kan tillvaratas på ett naturligt sätt och det är troligen bra inte enbart för försvarsgrenen utan för hela försvarsfunktionen.

Möjligen skulle en annan utbildningsgång, inriktad på förbandens tidiga behov, även kunna erbjuda en ny möjlighet till internationell samordning – med våra nordiska grannar! Och det kunde samtidigt ses som en naturlig del i solidaritetspolitiken. Det antalsmässigt begränsade framtida behovet av officerare finns ju inte bara i vårt land.

Det är först senare i en militär karriär som individernas – de professionella officerarna – mera akademiska liv bör inledas – och här finns alltså redan en hel del att tillvarata och vidareutveckla från de senaste decennierna på FHS. Och det är viktigt att vi fortsätter en utveckling – för våra egna behov och för andra länders officerare och inte minst då en internationell samordning kan bedömas vara av säkerhetspolitisk betydelse för vårt land!

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA

Noter

[1] Det var ganska svårt för en icke initierad att skapa sig en bild av utbildningsmålen för den akademiserade officersutbildningen. Försvarsmaktens broschyr ”Försvarsmakten i fickformat” är mycket otydlig härvidlag och Försvarshögskolans presentationer på nätet utgör mest en ansamling av kursavsnitt med deras meritvärdering mätt i högskolepoäng. Ingendera beskriver egentligen vad man vill att den nyutnämnde officeren ska kunna i sina professionella roller.

[2] Försvarsmaktens ganska märkliga hantering av sina anställda efter en förfrågan för några år sedan, om man kunde tänka sig att delta i internationella operationer eller inte och att man då avskedade exempelvis biträdespersonal i Högkvarteret, som svarat nej, tyder på att insikten om skillnaderna inte riktigt tagit form.

[3] Som ett slags ödets ironi, har just institutionen för ledarskap lagts ner på FHS, eftersom det tydligen fuskats med ekonomin inom instutitionen.

[4] Det är väl sannolikt, att en sådan inriktning dessutom skulle ge en betydande rekryteringskraft.

[5] Genom sådana rekryteringar kunde vi kanske skaffa oss kunskaper även i några mera udda vetenskaper, som kanske till del redan finns ett behov av t ex oceanografi, geologi och, varför inte, humanistiska vetenskapsgrenar.

[6] Om man, å andra sidan, skulle kunna tänka sig en officersrekrytering som bygger på ungefär tre terminers studier vid högskola/universitet, så genomförs ju en annan form av akademisering, vilket skulle kunna vara ett alternativ till dagens system med ”inomverksutbildning”. Denna form har nu blivit standard i den brittiska marinen.

[7] I Sverige diskuterades då – i mitten av 1960-talet – om vilka krav inom ämnena matematik och fysik, som skulle vara vägledande vid antagningarna till Sjökrigsskolan. Vår fråga om vilka ämneskrav som ställdes på de sökandes O-levels och A-level tedde sig dock egendomlig för våra brittiska värdar, som ansåg att detta naturligtvis var individens val. Man hade då nyligen diskuterat om ”Klassisk kinesiska” kunde vara en grund för en kommande sjöofficersutbildning och funnit att så kunde det visst vara. Kunskapsbredden inom en officerskår blir förstås betydande med ett sådant synsätt!

[8] Det kan anses vara rimligt att den militära professionens grunder, som är eller borde vara yrkets kännemärke, hanteras försvarsgrensvis även i Sverige som i de flesta jämförbara länder.

Replik till Sten Tolgfors

av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

  1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

  1. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
  2. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
  3. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
  4. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
  5. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

De långa linjernas tyranni

av Claes Arvidsson

I Ekots lördagsintervju 1 oktober 2016 slog Rysslands ambassadör Viktor Tatarintsev fast att relationerna med Sverige var usla. Ja, till och med sämre än under ubåtsjaktens dagar under 1980-talet – och, ska vi förstå, då var de riktigt dåliga.

Det är ju allmängods. Eller?

Att det finns en kvarhängande bild av iskalla relationer kan nog äga sin riktighet, men verkligheten var mer komplex än så. På ett plan var de alldeles utmärkta. Samtidigt finns det en del paralleller med dagens spända läge som kan vara värda att uppmärksamma. En uppenbar likhet är det envetna förnekandet från Kremls sida av aggression och dolska avsikter.

Men det finns också aktuella beröringspunkter i svensk politik? Ja, i alla fall några tankekors. 

Ubåtskrisen på 1980-talet

U 137:s grundstötning i Gåsefjärden i oktober 1981 skapade en synnerligen allvarlig kris i relationerna med Sovjetunionen. Tvåpartiregeringen Thorbjörn Fälldin levererade en skarp protest. Allt besöksutbyte avbröts. Olof Palme och socialdemokraterna ställde sig till en början på samma barrikad, men snart skildes vägarna.

Efter valet 1982 blev det regeringsskifte, Palme kom tillbaka.

De borgerliga partierna – och särskilt moderaterna och folkpartiet – skärpte den kritiska synen på Sovjetunionen. Det påverkade i sin tur även uppfattningen om Palmes avspännings- och fredspolitik (t ex förslaget om kärnvapenfri zon i Norden) som bedrevs med fortsatt iver. Socialdemokraternas problemformuleringshegemoni utmanades.

Samtidigt fortsatte ubåtsjakten. Läget spetsades till när Ubåtsskyddskommission under ledning av den förre försvarsministern Sven Andersson (och med Carl Bildt som en av ledamöterna) kom med sitt betänkande i april 1983. Trots att det inte hade ingått i direktiven hade kommissionen valt att svara på den fråga alla ville ha svar på: Vem var inkräktaren? Sovjetunionen eller annat WP-land utpekades.

Kommissionens slutsatser kunde inte annat än leda till en skarp protest från regeringen Palme sida. I noten lades dock all skuld på den sovjetiska militären. Kreml frikändes men uppmanades att ta befälet och beordra militären att stoppa kränkningen av svenska vatten. Dessa fortsatte dock. Trots detta tonade regeringen ned ÖB:s ubåtsrapporter. Man talade om rapporterna som allvarliga, inte kränkningarna. Det man från militär sida beskrev som säkra kränkningar blev i Rosenbad till iakttagelser som vederbörande myndigheter ”inte kunnat utesluta var kränkningar”.

Enligt Thage G Peterson, i boken Olof Palme som jag minns honom, var Palmes kritik av Sovjetunionen mest ett spel för gallerierna. Palme hade ifrågasatt Ubåtsskyddskommissionens bevisföring och skällt ut Sven Andersson för att ha pekat ut Sovjetunionen. Han ansåg sig ha blivit lurad. Andra ledande s-politiker har senare beskrivit ubåtskränkningarna som ”ubåtar i syne” (Ingvar Carlsson) och ”irrfärder ”(Pierre Schori).

När ubåtsjakten förblev resultatlös så till vida att det inte gick att nationalitetsbestämma inkräktarna togs detta till intäkt av regeringen för att normalisera förbindelserna med Sovjetunionen. Under pågående jakt utanför Karlskrona i mars 1984 inbjöds den sovjetiske jordbruksministern till Sverige. Planer lades för ett besök i Moskva av den svenske statsministern 1986.

Sett från ett annat perspektiv – Palmes freds- och avspänningspolitik – ter sig också bilden av ett hårt klimat minst sagt överdriven. Den dåvarande svenske Moskvaambassadören Örjan Berner konstaterade 1985 i boken Sovjet och Norden att ”…Stockholms utrikespolitiska linje på för Moskva viktiga områden, det vill säga rustningsfrågor i Norden och i Europa,(har) sällan löpt så parallellt med de sovjetiska ståndpunkterna som under 80-talet”.

Så vad gäller relationerna mellan Sverige och Sovjetunionen var de, som ambassadör Tatarintsev säger i Ekointervjun, mycket riktigt inte lika dåliga som de är i dag.

Tankekors 2016

Ubåtskrisen på 1980-talet ledde till inrikespolitisk strid om neutralitetspolitikens innebörd. Bahr, Bodström, Ferm och Milstein gav namn till olika affärer som sådde misstro kring utrikes- och säkerhetspolitiken med Palme själv i centrum (Palmekommissionen, Brandtkommissionen, femkontinentinitiativet). Kritiska röster talade, och det med rätta, om dubbelspel.

Och i dag? Problemet är ett slags dubbelpolitik. Ska men sätta kritiska frågetecken för regeringen Löfven handlar det om en kluvenhet mellan Arvfurstens palats och Jakobsgatan 9. Utrikesminister Wallström är fast förankrad i neutralismens idévärld med allt vad den innebär av distans till Nato. Palme är hjälten. Närområdet är snarast FN, manifesterat i regeringens prioritering av den eftertraktade platsen i säkerhetsrådet.

Kostnaden för kampanjen (22 miljoner kronor) är det inte mycket att säga om. Däremot finns anledning fundera över vad som kan ha utlovats på vägen eller vilka handlingsrestriktioner som först kampanjen och sedan det kommande arbetet i rådet för med sig. De kan gälla allt från den svenska hanteringen av Nordstream II, beslutet att stödja FN-resolutionen om förbud av kärnvapen eller medlemskap i Nato.

Under ubåtskrisens dagar möttes kritiker av regeringen Palmes politik med varningar för korståg och avståndstagande från tanken på systemskifte i Moskva. Man kan lätt ana hur det skulle ha låtit i dag. Men så låter det inte alls från regeringen Löfven som utan att tveka lägger skulden på Ryssland för kriget i Ukraina och hotbilden i Östersjöområdet.

I ett avseende är dock linjen lång. Att inte vilja sitta still i båten ledde på Palmes tid till anklagelser mot oppositionen om hot mot Sveriges fred och säkerhet. Nu är handlingsimperativet detsamma när ett svenskt medlemskap i Nato står på agendan i den politiska debatten: Sitt still i båten, annars! Men liksom på 1980-talet är inte heller regeringens politik stillasittande. Som väl är, är dock rörelseriktningen den motsatta. Närmare USA. Närmare Nato.

 
Claes Arvidsson är författare, mångårig ledarskribent i SvD och ledamot av kkrVA.

En andra flyktingvåg till Europa?

av Magnus Sjöland

Jag har precis kommit hem efter en resa med Folk & Försvar till Grekland, där vi träffade privata och offentliga organisationer samt de två största politiska partierna. Detta för att få en större förståelse för säkerhetsläget, immigrationsläget och hur ekonomin just nu ser ut i Grekland. Grekland har de senaste åren plågats av en kraschad ekonomi, enorma flyktingströmmar och ett spänt säkerhetsläge.

När vi frågade de olika beslutsfattarna och myndighetscheferna vilket de ansåg vara det största hotet mot Grekland just nu, pekade flera ut Pakistans beslut att kasta ut alla flyktingar från Afghanistan som det största hotet mot Grekland och Europa just nu. Det föreligger ett stort hot om en andra flyktingvåg mot Europa.

Sedan Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 har Pakistan tagit emot över 3 miljoner flyktingar från Afghanistan. Idag är det talibaner som får folk att fly sina hem och inne i Afghanistan finns det redan ca 1,2 miljoner interna flyktingar. UNHCR (UN High Commission for Refugees) uppskattar att det idag finns minst 1,5 miljoner flyktingar från Afghanistan i Pakistan och att det är det land i världen som efter Turkiet hyser flest flyktingar just nu. Många måste lämna landet senast 15 november 2016 och resten senast 31 december 2016. Köerna ringlar sig nu långa vid gränsen mot Afghanistan och de vet inte vart de skall ta vägen, vintern nalkas och det kan bli lika kallt som i Sverige om vintern. En ny stor flyktingkatastrof håller på att segla upp och UNHCR är helt oförberedd.

Det grekerna är rädda för är att flyktingarna riktar sina blickar mot Europa och att de då tänker fly med båt till Grekland, som en första anhalt till Europa. Läget är redan ansträngt och grekerna vet inte hur de skall klara denna eventuella andra flyktingvåg, som i värsta fall kan bli minst en miljon människor.

 
Författaren är Verkställande Direktör och ledamot av KKrVA.

Hur kan Försvarsmakten växa i styrka

av Ulf Henricsson

Framtiden går inte att förutse. Således kan vi inte bortse från en situation där vårt land behöver ökad militär förmåga. Vår försvarsmakt, måste kunna växa och det måste få kosta om begreppet skall ha en reell betydelse.

Det oförutsedda inträffar

Nuvarande säkerhetspolitiska situation var inte förutsedd. Vi skulle ju ha tio års förvarning! Då skulle politiken fatta beslut om förstärkningar av försvaret. Vilka åtgärder har då vidtagits? Enkelt beskrivet har FM fått två miljarder till per år. Detta räcker i bästa fall till att genomför 2009 års försvarsbeslut – som förutsatte oförändrad positiv omvärldsutveckling. Det är ingen verklig förstärkning, men minskar utförsbacken.

Komplicerad tillväxt

Beslutade åtgärder är genomförda i början av 2020-tal. Det visar hur ihåligt talet om att ”vi rustar när det behövs” är – effekten kommer alltför sent. Historien är fylld av exempel på att idén, att växa när det behövs, inte fungerar. Framförallt bidrar den inte till försvarets viktigaste uppgift – att vara fredsbevarande.

Att växa under kontrollerade former med befintlig struktur som grund är tidskrävande. Först skall materielen levereras, i rätt tid och antal.

Skall organisationen växa behövs det nyrekryterad personal och i dag måste den utbildas från grunden. Till detta krävs infrastruktur och utbildningspersonal. Den senare måste tas från befintliga förband som därmed tappar i styrka och beredskap.

Vid tillväxt är det inte bara viktig materiel som stridsfordon, artilleripjäser som skall hanteras utan också mängdvaror som uniformspersedlar, verktyg , skyddsutrustning,  sjukvårdsmateriel m m. Det finns alltså hur många möjligheter som helst att processen störs när någon parameter ändras.

Så länge pliktlagen gäller kan personalen kallas in men då är det numera personal som inte har militär grundutbildning utan vi måste börja med den. Att få fram en användbar bataljonschef tog under det kalla kriget cirka åtta år. Säg att vi tar lite genvägar och nöjer oss med lägre kvalitet och gör det på hälften – fyra år.

Vad avser materiel kan man i dagsläget köpa vissa saker från ”hyllan” men kvalificerad krigsmateriel tillverkas inte förrän man har en beställning. Om ett beslut att avsevärt öka försvarets styrka skulle fattas görs det i ett oroligt omvärldsläge då inte bara vi vill ha prylarna – det som finns på hyllan försvinner fort. Som regel till det land där tillverkning sker.

När det gäller mer kvalificerad materiel kan man kanske slå sig in på en löpande produktionslinje, om man har tur, men då gäller det enstaka materielslag. Realistiskt är att vi får ställa oss i kö och att leveranserna prioriteras utifrån tillverkarlandets behov. Att starta produktion och leveranser av färdigutvecklad och produktionsanpassad materiel kan ta från ett år till kanske fem år beroende på komplexitet och omvärldsläget.

Det tar tid

Om vi antar att en till två bataljoner kan vara krigsdugliga inom fyra år från beslut och att vi sedan kan öka med två bataljoner om året så skulle vi kunna dubblera den nuvarande armén på 7 år. Det låter mer än det är – mindre än 10% av det antal bataljoner vi hade i början på 1990-talet och knappast det som krävs för att försvara hela landet – som riksdagen säger sig vilja. För att det skall bli en fungerande organisation krävs också att vi parallellt utbildar och organiserar stödförband. (Ledning, artilleri, luftvärn logistik och sjukvård). Dessa tider kan naturligtvis minskas om det finns genomarbetade planer och viktig materiel i förråden.

För marin och sjöstridskrafter gäller i sort samma förhållanden. Dock är anskaffning av fartyg och flygplan mer tidskrävande även om vi har tillverkning inom landet eftersom byggprocessen är långsammare och en stor del av komponenterna importeras och är utsatta för samma konkurrens. Sannolikt kan dock vapentillgången, framförallt för flyget, utökas i högre takt om det ligger i något lands intresse (USA)

Det finns andra mer improviserade modeller att förstärka försvaret.  Allt från mer eller mindre utbildade folkuppbåd utrustade med de vapen man kan skramla ihop till den konventionella modellen. Försvarseffekten av detta tål att diskutera, framför allt om svensk folket är beredda att tillämpa en sådan metod som kommer att innebära stora umbäranden.

Detta är ju sorgesam läsning för de som tycker försvarsförmåga bara skall finnas när den verkligen behövs. Finns det då inget som kan få effekt på kortare tid. Jo, jag anser att en rejäl förstärkning av luftvärnet skulle ge en avsevärd krigsavhållande effekt. Och då talar jag om långräckviddiga system typ Patriot. Det skulle ge en angripare stora restriktioner i uppträdandet och vårt eget flyg avsevärt längre överlevnad.

För att ge tillräckligt snabb effekt måste vi anskaffa redan tillverkade system och de skall levereras med personal som sköter utbildningen. Kan vi då komma på leveranslistan för sådana system? Eftersom det sannolikt bara är USA som kan leverera hamnar vi efter NATO länderna – såvida inte USA/NATO finner ett egenintresse i att vi får systemen tidigt och det vet vi inte i tid. Fast kunde vi ha hemliga avtal med USA under det kalla kriget kan vi väl ha det nu också.

Slutsatser

Det tar längre tid än vi sannolikt kommer att ha på oss för att få effekt av tillväxt. Angriparen kan också välja att slå till innan tillväxten får avsedd effekt. Och det kommer att kosta! Gapet mellan vad vi har idag och vad vi som allianslösa skulle behöva går inte att överbrygga med måttliga anslagsökningar. Återtagningen efter 1925 års försvarsbeslut resulterade 1936 i en 30% ökning av anslagen och 1942 ökades anslagen med 300%! Åtgärderna var genomförda under första delen av 1950 talet.

Därför bör vi söka medlemskap i NATO vilket avsevärt ökar vår möjlighet att växa och att verkligen få effekt av att ”vara tillsammans med andra”.

Eftersom försvarets viktigaste uppgift är att vara fredsbevarande torde det vara mer fredsbevarande att vara tillsammans med över 400 miljoner andra européer än att 9 miljoner svenskar står ensamma.

En annan effekt är att det kan stärka vår försvarsindustri genom att det blir lättare att sälja till NATO-medlemmar. Det visas väl av den begränsade framgången med JAS och ubåtar de senaste åren. En stark försvarsindustri bidrar till bättre förmåga att växa.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Flertal i riksdagen är för Natomedlemskap

Sten Tolgfors. Foto: Henrik Sundbom

Sten Tolgfors.
Foto: Henrik Sundbom

av Sten Tolgfors

Mats Bergquist kritiserar (6 oktober 2016) Natodebatten för att förbigå två aspekter, nämligen ”konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen.” Så låt oss ägna några ord åt dessa.

”Säkerhetsdilemmat”, definierar Bergquist som, att då ”din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras”.

Men det han egentligen beskriver är konsekvenserna av Rysslands agerande under de gångna åren, som i högsta grad försämrat andras säkerhet. Landet syftar till att skapa och anser sig ha rätt att upprätthålla en buffertzon, en zon av inflytande längs sina gränser. Detta har genom uttryck som annektering av Krim, krig i östra Ukraina, aggressivt uppträdande över Östersjön och upptrappad retorik skapat en starkt negativ säkerhetspolitisk utveckling i Sveriges närområde.

Att detta ryska förhållningssätt gentemot grannländer står i direkt strid med FN-stadgans våldsförbud, samt dess entydigt etablerade självbestämmanderätt för stater – som därtill gäller varje stat och inte bara de länder som stormakter önskar skall omfattas – nämns sällan i Sverige och inte alls av Bergquist.

Därför är det beklagligt att i sammanhanget referera kalla krigets försök att ”… skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst.” Det är nämligen detta Ryssland i nutida tappning och egen tolkning har tagit sig före. Ett antal länder skall därmed få acceptera att de saknar säkerhetspolitiskt självbestämmande och skall underordna sig den stora statens behov.

Bergquist skriver att Ryssland ser svenskt Natomedlemskap som en röd linje, men menar att landet ”accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO.” De senaste årens uppträdande mot grannarna kring Östersjön – inklusive Sverige – säger annorlunda; att Ryssland agerat mot Värdlandsavtal, ett särskilt nära partnerskapssamarbete och gemensamma övningar. Andra gör bedömningen att Ryssland skulle ogilla men acceptera svenskt medlemskap. Men grundfrågan förblir densamma, skall svenska folket ha rätt att självständigt välja Sveriges säkerhetspolitiska linje?

I sak verkar svenskt medlemskap krigsavhållande och bidrar därmed till ett stabilare Östersjöområde. Värt att understryka är att Natos artikel 5 enbart är defensiv till sin karaktär.

Bergquist skriver att svenskt-finskt Natomedlemskap skulle vara ”den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952”. Därmed bortser texten från Berlinmurens och Warszawapaktens fall, våra grannländers återvunna frihet och deras demokratiskt uttryckta önskan om medlemskap i både EU och Nato. Detta, att länder i Central- och Östeuropa så som halva Tyskland, Polen, Tjeckien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Slovakien, Estland, Lettland, Litauen sökte och vann medlemskap var en avsevärt större förändring än vad det nära partnerlandet Sveriges medlemskap skulle vara.

Men det problematiska när sådana resonemang förs är att blicken inte riktas mot Rysslands agerande, den riktas mot Sveriges. Hot beskrivs komma från demokratiska länders önskan att i enlighet med FN-stadgans självbestämmanderätt söka medlemskap i Nato. De ryska reaktioner författaren diskonterar sätts inte in i en kritisk eller normativ kontext, utan det förutsätts vara vi som skall anpassa oss efter stormaktens förmodade vilja och förmodade reaktioner. Därmed avskrivs en del av det nationella självbestämmande som säkerhetspolitiken är till för att skydda.

Problemet idag är att Östersjöregionen är säkerhetspolitiskt fragmentiserad, trots att den bara kan försvaras som en helhet. Huvuddelen av Östersjöns stränder ligger inom EU, men faktiskt utanför Nato. Försvar förvandlas därmed från en fråga om militär rationalitet till en politisk fråga. I en pågående kris eller ett krigs inledning måste Sverige och Finland fatta politiska beslut om hur länderna skall agera. Detta tar tid, tid som då inte finns, och dessa politiska beslut kommer att betraktas som mycket påverkbara av en motståndare. Det ligger i en sådan motståndares intresse att detta förhållande består.

Denna fragmentisering fungerar inte krigsavhållande, utan försvagar Östersjöregionen. Ju fler säkerhetspolitiska frågetecken som besvaras, desto stabilare blir området. Medlemskap i Nato innebär för Sverige högsta möjliga tröskel mot angrepp. Man bör notera vad Lettlands president Vejonis sagt: ”Det är svaghet som provocerar rysk aggression”.

Artikelns andra påstående, om bristande inrikespolitiskt fokus, kan egentligen bemötas redan genom en hänvisning till dagens aktiva politiker, som är de som äger hanteringen av säkerhetspolitiken. Den inrikespolitiska hanteringen är dock inte en ”störande faktor i ekvationen”, som Bergquist hävdar, utan en aspekt av den. Men just denna aspekt är det måhända vare sig diplomater eller tidigare politiker som primärt bär ansvar att hantera. För oss finns dock en möjlighet att bidra med fakta, analyser och egna erfarenheter i sak.

Natofrågan får inte reduceras till inrikespolitiskt spel. Istället krävs en öppen, kunskapssökande och folkbildande diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska hemvist. Önskvärt vore därför att fler delgav sina perspektiv, analyser och förslag.

Det vore bättre att Sverige blir medlem i Nato efter en öppen diskussion, än att som var fallet med EU bli medlem efter en hastig omsvängning framdriven av en intern eller extern kris. En sådan hantering skulle bädda för ett årtionde av svekdebatt och det går inte att utesluta att det är så Natofrågan ändå kan komma att hanteras.

”NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier”, menar Bergquist – men så är det ju inte. De fyra Allianspartierna driver tvärtom medlemskapsfrågan.

Det är för socialdemokraterna Natofrågan kan vara splittrande. Men varför en moderat skulle skriva en bok som diskuterar hur socialdemokraterna internt skall hantera säkerhetspolitiken förblir oklart.

Däremot finns anledning att uppmärksamma perspektiven i den säkerhetspolitiska diskussionen. Säkerhetspolitiken diskuteras idag som vore Natomedlemskap en förändring som måste motiveras, men där nej till Natomedlemskap är ett uttryck för status quo, som därmed inte på samma sätt behöver motiveras i sak. Fler i riksdagen är ju idag mot än för medlemskap.

Men den bilden är förenklad.

I själva verket är det idag tre säkerhetspolitiska linjer som står emot varandra och som alla innebär förändring. Av dessa tre har Natomedlemskap idag störst parlamentariskt stöd.

Den första säkerhetspolitiska synen är tillbakagång till en mer isolationistisk linje, vilket som jag uppfattar det stöds av Vänsterpartiet, Sverigedemokraterna och delar av Socialdemokraterna. Här ses Sveriges säkerhet som skild från andras. Det är ett mål att stå utanför konflikter i närområdet och det antas vara realistiskt att det är möjligt att uppnå detta. Referensramen stammar från neutralitetspolitiken. Neutralitet nämns faktiskt som en både möjlig och önskvärd linje av t ex Thage G. Peterson.

Den andra säkerhetspolitiska linjen är regeringens, där djupgående bilaterala militära samarbeten med främst USA och Finland lyfts fram som alternativ till medlemskap i Nato. Ambitionen är så långt gående, att samarbetet kan omfatta operativ planering med länder som Finland och förberedelser för gemensamt militärt agerande vid självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.

Linjen är inte tydlig, eftersom det hävdas att den militära alliansfriheten i sig ger Sverige handlingsfrihet – samtidigt som Sverige genom den solidariska säkerhetspolitiken har utfäst grannländerna stöd i händelse av attack.

Den tredje linjen är de fyra Allianspartiernas önskan om svenskt medlemskap i Nato. De stöder bilaterala försvarssamarbeten – men inte som alternativ till Natomedlemskap. Bilaterala samarbeten och nordiskt försvarssamarbete välkomnas och kan gärna fördjupas inom ramen för Nato.

I riksdagen stöder idag 69 mandat den första linjen, 138 stöder regeringen linje om djupgående bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato, medan medlemskap i Nato stöds av 141 mandat.

Samtliga dessa linjer innebär förändring av säkerhetspolitiken. Bevisbördan ligger därmed också på regeringen, som vill en förändring som inte tydligt har konsekvensbeskrivits. Dessa linjer kan, bör och måste värderas på egna meriter. Svenska folket måste på en kunskapsgrund kunna vara delaktigt i att välja säkerhetspolitisk väg.

Bergquist skriver att Nato måste bli föremål för folkomröstning och svenska folkets deltagande. Men han lämnar ingen synpunkt på svenska folkets medverkan i valet av djupgående bilaterala militära samarbeten, med delad operativ planering och förberedelser för gemensamt uppträdande vid angrepp, istället för Nato. Min syn, vilken jag utvecklat tillsammans med Finlands tidigare försvarsminister, Stefan Wallin, är att en sådan linje inte är lämplig eller önskvärd, då den medför icke-analyserade och debatterade risker. (http://www.svd.se/sveriges-och-finlands-samarbete-racker-inte)

Den ger sammanfattningsvis Sverige 130 mil av gräns mot Ryssland, utan att tillföra Sverige säkerhetsgarantier. Samarbetet blir otillräckligt för att stå emot Ryssland, i händelse av krig och beroendet av Nato kvarstår. Inom ramen för Nato kan dock ett samordnat nordiskt försvar formas.

Inkonsekvensen i den nuvarande diskussionen blixtbelystes av reaktionerna på vicepresident Joe Bidens uttalanden i Stockholm om territoriets okränkbarhet. Tog regeringen avstånd från dem? Avvisade någon betydelsen av USAs engagemang för Sveriges säkerhet? Sverige förutsätter stöd i händelse av angrepp och välkomnar USAs markerade engagemang för vår säkerhet, men Sverige vill inte genom medlemskap i Nato att hjälpen skall garanteras att komma då den behövs?

Natomedlemskap vore förvisso ett steg framåt i säkerhetspolitiken, men helt i linje med de senaste 25 årens stegvisa förändring. Medlemskap ger tydliga och konstaterbara fördelar. Det bilaterala militära samarbetsspåret, med ensidigt beroende av USA ger inga fördragsfästa säkerhetsgarantier och kan brytas av den starkare parten, allt beroende på personförändringar i ledningen.

Min oro är – i kontrast till Bergquists argumentation – att valet av säkerhetspolitisk linje för Sverige i alltför hög grad styrs av interna partiangelägenheter. Ett tecken på det är att beskrivningen av Sveriges säkerhetspolitiska linje hittills har ändrats i varje regeringsförklaring och utrikesdeklaration under denna mandatperiod. Hur redovisas i min bok ”Sverige i Nato”.

Fördjupning av analys och argument, folkbildning om säkerhetspolitik och existerande alternativa vägval, samt att fler bidrar med argument och erfarenheter kan föra frågan framåt på saklig grund.

Ett viktigt steg framåt vore att regeringen lät utreda både konsekvenserna av, samt för och nackdelarna med, ett svenskt Natomedlemskap och sin egen linje med långtgående bilaterala försvarssamarbeten utan säkerhetsgarantier från någon. Svenska folket kan då få kunskap om konsekvenserna både av regeringens bilaterala militära samarbeten som alternativ till Nato och av Natomedlemskap. Hur ska svenska folket annars kunna välja emellan dem, oavsett om det blir i riksdagsval eller folkomröstning?

Enligt Bergquists text finns således främst två saker att diskutera. ”Säkerhetsdilemmat” och ” den inrikespolitiska process” som måste föregå Natomedlemskap. ”Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande.” Jag är föga förvånande av rakt motsatt uppfattning.

Säkerhetspolitiken behöver analyseras och diskuteras i sak. Den politiska processen är partiernas ansvar att hantera.

 
Författaren var försvarsminister 2007-2012 och är författare till boken ”Sverige i Nato”.

Nytänkande behövs

av Magnus Haglund

Den ganska förvirrade och ofta förvirrande debatten om Nato föranleder många tankar kring vår säkerhetspolitik, där vi ofta glömmer bort, att vi faktiskt redan är medlemmar i en försvarsallians – EU.  Dessutom diskuteras försvarsfrågan oftast från en utgångspunkt, där vi tar det för givet att hot av olika slag ska motivera och vara en grund för vårt försvar och därmed också för försvarsbudgeten. Detta innebär i sin tur, att vi mest diskuterar vilka hot som kan anses vara relevanta för vårt försvar att kunna möta och inte främst hur säkerheten för vårt samhälle och våra medborgare ska kunna upprätthållas, som kanske ändå är det viktiga. Alla mer eller mindre fantasifulla scenarier med Ryssland som angripare, visar kanske mera på vår okunskap och ovana vid att debattera vår framtida försvars- och säkerhetspolitik och att vår tro på att hotbilderna därmed blivit viktigare än verkligheten. Den tråkiga följden av just det resonemanget blir ju också, att vi kapar alla förbindelser även med det civila ryska samhället, vilket nog väcker mera förvåning än respekt. Men det är kanske inte på det sättet som vi bör sortera eller dimensionera våra försvarsansträngningar och den allt övergripande frågan är ju faktiskt, att vi anslår alltför lite pengar till vårt försvar. Vår sammanlagda försvarsbudget borde i dagsläget omfatta 2 % av vår BNP för att vi ska verka trovärdiga utåt i vår försvarsambition och trovärdigheten sitter nog inte i antalet mobiliserbara förband eller liknande – utan i att vi verkligen satsar ordentligt på försvaret av vårt samhälle och att detta kan förstås av andra staters säkerhetspolitiker.

Så här inleds EU strategi för sjöfartsskydd från 2014 och som i Sverige inte ens handlagts inom försvarsdepartementets ansvarsområde – utan inom näringsdepartementet:

Havet är en värdefull källa till tillväxt och välstånd för Europeiska unionen och dess medborgare. EU är beroende av öppna, skyddade och säkra hav och oceaner för ekonomisk utveckling, fri handel, transport, energitrygghet, turism och en god havsmiljöstatus.

Större delen av både den externa och interna EU-handeln går sjövägen. EU är globalt den tredje största importören och den femte största producenten inom fiske och vattenbruk. Mer än 70 % av unionens yttre gränser utgörs av sjögränser och hundratals miljoner passagerare passerar genom unionens hamnar varje år. Europas energitrygghet är till stor del beroende av sjötransport och av sjöfartsinfrastruktur. Den betydande ökningen av medlemsstaternas flottor och lämplig hamninfrastruktur (t ex LNG-anläggningar) bidrar till en välfungerande energimarknad och en tryggad energiförsörjning och därmed till välfärden för de europeiska medborgarna och europeisk ekonomi som helhet.

EU och dess medlemsstater har därför strategiska intressen, inom hela det globala marina området, när det gäller att identifiera och möta säkerhetsutmaningar med koppling till havet och till sjögränsernas förvaltning. Europas medborgare förväntar sig effektiva och kostnadseffektiva lösningar för skyddet av det marina området, inklusive gränser, hamnar och offshoreanläggningar, för att säkra handel till havs, hantera potentiella hot från olaglig verksamhet till havs och på bästa sätt utnyttja havets potential för tillväxt och sysselsättning, och samtidigt skydda havsmiljön.

Europeiska unionens strategi för sjöfartsskydd omfattar såväl de inre som de yttre aspekterna av unionens sjöfartsskydd. Den fungerar som en övergripande ram och bidrar till ett stabilt och säkert globalt marint område i enlighet med den europeiska säkerhetsstrategin (ESS) samtidigt som den säkerställer samstämmighet med EU-politik, i synnerhet den integrerade havspolitiken, och med strategin för inre säkerhet i Europeiska unionen.

Alla med ett mera marint tänkesätt förundras naturligtvis över att denna mycket tydliga inriktning inte tycks utgöra en grund för planeringen av vårt framtida marina försvar, men man kan ju lyfta blicken något och konstatera, att inte ens texterna i Lissabonfördraget eller i EU säkerhetsstrategi tycks spela någon roll i vår försvarsplanering, som mest tycks fortsätta på ett gammalmodigt sätt från det kalla krigets tid.

Man kan ju fundera något över hur vår planering och budgetering fungerar i själva verket. På pappret såg det bra ut, när Försvarets Planerings och Ekonomisystem, FPE- systemet, importerades från USA i slutet av 1960-talet. Avsikten var förstås, att nu skulle försvarsplaneringen bli tydligare och lättare att uppfatta, men man insåg uppenbarligen inte att systemets tilltänkta användningsområde egentligen var att man skulle kunna göra avvägningar på strategisk nivå mellan olika funktioner. Så blev det inte i Sverige. I stället baserades vår tillämpning av systemet på försvarsgrenarnas organisatoriska ”program” och det tillförde därför knappast några överblickbara förbättringar eller förenklingar alls i vår planeringsvärld. Dessutom tycks försvarets studieverksamhet låsts av planeringssystemets irrgångar. I stället för strategiska – och kanske undantagsvis operativa – avvägningar med hjälp av PFE-systemet fortsatte fördelningen av försvarsanslaget därför i verkligheten med hjälp av den procentuella fördelningen, som av misstag fastställdes på politisk nivå vid försvarsbeslutet 1958 – och den fördelningen gäller ju fortfarande – trots den avsevärt ökade administration och pappersförbrukning som FPE-systemet medförde. Den strategiska verkligheten handlade ju inte heller om en konventionell konflikt med konventionella stridskrafter. Redan i början av 1960-talet, då Sovjetunionens krigföring västerut – även mot Sverige – skulle inledas med ett förödande kärnvapenslag, uppstod kanske frågan om hur ett sådant hot skulle kunna mötas, med vilka stridskrafter och hur det då skulle budgeteras? Systemet med budgetplanering kunde inte hantera sådana frågor, men fick ändå verka vidare och egentligen utan att verkligheten fick påverka det. När sedan Sovjetunionen kollapsade stod vi inför vad som kallades ”en strategisk paus”, men det var snarare en ”hotbildspaus”, som uppstod då den sovjetiska hotbilden gick upp i rök! Och utan hotbild kunde man inte planera och det fanns då till och med några naiva bedömare, som tyckte, att utan hotbild behövde man inte ens ha något försvar!

Hur kan vi fortsätta att hantera försvarsfrågan så ogenomtänkt och oprofessionellt?

I själva verket har alla självständiga stater faktiskt ett grundläggande behov av ett försvar i någon bemärkelse och det tycks man ha missat totalt, när man mest håller på med hotbilder. Den svenska staten – och det svenska samhället – har faktiskt redan i dag ett behov av att kunna upprätthålla sin suveränitet och har därför ett mycket basalt behov av ett försvar i form av ett incidentförsvar i luften, till sjöss och på marken. Vi måste av rent folkrättsliga skäl kunna upprätthålla statsgränsernas okränkbarhet och det måste vi kunna göra på ett trovärdigt sätt och också med vapenmakt och på statens uppdrag om så krävs. Här finns det alltså en första nivå för hur vi bör bygga upp ett trovärdigt försvar. Men eftersom en framtida säkerhetspolitisk utveckling i dag kan te sig alltmer oförutsebar, så behöver vi också förmågor, som redan i fred snabbt ska kunna bygga upp en förbandsmassa – utöver behoven för ett incidentförsvar – så att någon – vem det vara må och efter våra egna överväganden – inte frestas att skapa eller bedriva någon säkerhetshotande verksamhet riktad mot vårt land eller mot våra medborgare. I många fall handlar det förstås om att vår polis och kustbevakning ska kunna möta enklare hot mot vårt samhälle, men visst kan vi redan i dag förutse situationer, där insatser också blir en uppgift för försvaret och särskilt så, om man bedömer att staten måste kunna tillgripa vapenmakt för att skydda landet och medborgarna. Möjligen kan det redan på denna ganska okomplicerade nivå finnas anledning, att också kunna kalla in förband till vad som kan kallas beredskapsövning, för att försöka säkerställa landets okränkbarhet i olika avseenden.

Om man granskar den ännu gällande EU säkerhetsstrategi, så finner man, att det finns verksamheter på högre ”krigföringsnivå”, som vi redan år 2003 borde hanterat i vår försvarsplanering och som vi borde uppmärksammat bättre. Där inleder man med att konstatera, att någon storskalig aggression mot någon medlemsstat i dag inte är trolig, men att vi enskilt eller tillsammans bör kunna hantera:

  • Terrorism
  • Spridning av massförstörelsevapen
  • Regionala konflikter
  • Stater i upplösning och
  • Organiserad brottslighet

I den översyn som har annonserats kan det tänkas, att ”smygande angrepp” eller ”små gröna män” kommer att tillkomma i EU säkerhetsstrategi, men vad som kanske kan vara svårt att förstå i Sverige är, att verksamheter som på detta sätt hotar vårt samhälle också ska kunna bekämpas av vår försvarsmakt. Det är ingalunda enbart polisiära uppgifter som det rör sig om och vi måste tankemässigt anamma detta innan det blir alltför sent. Är det ”Ådalen-komplexet” som ännu hindrar tankeverksamheten om att försvarets resurser måste kunna användas redan under fredsförhållanden?

Terrorismen sätter redan i dag liv på spel, leder till stora kostnader och strävar efter att underminera öppenheten och toleransen i våra samhällen och utgör ett växande strategiskt hot mot hela Europa. Flera terroriströrelser har stora stridsmedel och andra resurser och är beredda att tillgripa obegränsat våld för att orsaka massiv skada och död – även i Sverige.

Terrorism kan även kopplas till spridning av massförstörelsevapen, som alltså inte enbart handlar om kärnvapen, utan också mer eller mindre giftiga kemiska ämnen av många olika slag och som vi måste kunna möta – innan det blir något tillslag i vårt land.

De många regionala konflikter, som blossat upp efter det kalla krigets låsningar, kan också ha en terroristanknytning, som vi oftast glömmer bort eller mycket naivt tror enbart förorsakar en mer eller mindre omfattande flykting- eller migranttrafik, som vi tror oss kunna hantera på ett rimligt sätt. Sådana konflikter kan många gånger också direkt förorsaka staters sammanbrott eller upplösning och hela västvärlden har dessvärre svårigheter, att uppfatta och förstå att stater i exempelvis Mellanöstern eller Afrika oftast inte är baserade på folklig gemenskap eller något liknande, utan på stammar och klaner, som i grunden är varandras fiender, vilket ständigt är ett problem för den organisation, som vi uppfattar som ”staten”. Inbördeskonflikterna har dessutom en tendens att eskalera och extremism i olika former kan i sin tur bygga upp terroristorganisationer, som även de kan förlägga verksamheter i Europa – och i Sverige.

Alla de företeelser, som anges i EU säkerhetsstrategi kan förstås också resultera i organiserad brottslighet; något som vi kan ha svårt att tro inledningsvis och folk i Sverige förvånas exempelvis över hur omfattande narkotikatrafiken verkligen är på global nivå; och visst berör det också lilla Sverige! Människohandeln, som sedan många år smugglat framför allt afrikaner över Medelhavet, kan ses som ett exempel på en annan organiserad brottslighet som EU har svårt att hantera – inte minst eftersom Libyen, som länge varit ett ”basområde” för människosmugglingen, numera mest är en ”stat i upplösning”. Det skulle behövas radikalt annorlunda ingripanden för att förhindra smugglarnas flytetyg från att ens lämna stränderna eller hamnarna i Libyen! Plats för en FN-sanktionerad och mera offensivt inriktad EU-operation Sophia!

På en något högre konfliktnivå har det redan visat sig vid studier, att Sverige är mycket känsligt för avbrott i varutillförseln i allmänna termer och inte ”bara” i oljeimporten. Det kan tänkas att någon illvillig – stat eller annan organisation – skulle vilja påverka den svenska statens agerande i något som man uppfattar som ett viktigt avseende och då visar det sig att vi med tiden har blivit mycket känsliga för den gamla påtryckningsformen blockad. Diskussionerna har ju det senaste året handlat om Gotland och ett eventuellt ryskt agerande där, men den stora svagheten med Gotlands och alla gutars säkerhet i dag kanske främst handlar om, att om hamnen i Visby stängs, så blir det kanske inom ett par dygn svårigheter med det dagliga behovet av matvaror för öns befolkning. Och, om man vidgar ett sådant scenario, så visar det sig, att Sveriges uthållighet på flera områden är så begränsad, att det inte skulle behövas en större stats resurser, för att få tydliga effekter i Sverige. Det kanske räcker med någon terroristorganisation för att minera Göteborgs hamn och därmed tillfoga landet svåra försörjningsproblem och vi har tydligen dragit in den lilla symboliska styrkan som vi tidigare hade just där.

Det handlar alltså inte enbart om krigföring på högsta nivå. Försvaret måste kunna sättas in betydligt tidigare och för att motverka störningar av olika slag i vårt samhälle. Bevakningsförband, amfibieenheter, patrullfartyg och jaktflyg skulle här ha en tydlig plats och med klara uppgifter redan i fredstid. Om vi sedan kunde ”bygga in” en möjlighet till uppmönstring eller bestyckning i våra mera fredsanpassade system, så kunde detta förstärka en tröskeleffekt på ett påtagligt sätt.

En medvetenhet om vårt medlemskap i EU och därmed i unionens säkerhetsstrategier borde också sätta sin prägel i frågorna om var våra förband och enheter ska kunna uppträda och verka geografiskt. Talesättet, att vi bara ska kunna verka i Sverige och inte i internationella insatser, blir därmed mera reducerat till ett politiskt slagord, än anpassat till landets säkerhetspolitiska verklighet.

I dagarna har en debatt rörande vår vilande värnplikt också aktualiserats, men mest för att man genom selektiva åtgärder ska kunna fylla de förband och enheter, som vi enligt försvarsbesluten ska kunna sätta upp. Visst blir det en hel del bakåtskådande och i debatten talas det nostalgiskt om hur trevlig det var ”på luckan” och att fysträningen var bättre då, men några reella försvarspolitiska inlägg är svårare att upptäcka i sammanhanget. Risken finns därför, att en återupptagen värnplikt snarare blir till en återgång till den ganska mekaniska form av ”förbandsproduktion”, som vårt försvar led av under det kalla krigets avslutande tid, då ju ett sovjetiskt angrepp västerut troligen skulle betyda, att den tid som krävdes för våra s k krigsförband att mobilisera och framgruppera troligen inte fanns. Det betyder alltså, att vi måste förstå, att även våra mer eller mindre värnpliktsbemannade enheter – om det nu blir några – måste vara tillgängliga redan i fred och kunna lösa enklare stridsuppgifter kanske redan efter ungefär 3 månaders tjänstgöring och mera komplicerad verksamhet efter 6 månader. Systemet för förbandsproduktion enligt tidigare modell fyller i dag knappast någon säkerhetspolitisk roll och eventuella värnpliktsbemannade förband måste  finnas tillgängliga redan i fred och helst på ett flexibelt sätt som medger ”beredskapsövningar” eller inkallelser till kompletterande utbildning över tiden. Vid ett möjligt behov av en säkerhetspolitisk markering ska dock alla kunna kallas in för att bli en del av den tröskel, som då kan vara ett sätt att på ett trovärdigt sätt hindra en eskalering av en konflikt och att ”försvara freden” för det är ju detta som försvarets uppgift egentligen handlar om.

Vårt försvar måste alltså kunna agera över ett betydligt bredare spektrum och inte enbart inriktas på ett konventionellt baserat ryskt angrepp, som det redan varit alltför länge, men det mest intressanta är kanske, att försvar i enlighet med EU säkerhetsstrategier kan vi genomföra i nära samarbete med andra EU-medlemsstater och alldeles oberoende om de är medlemmar i Nato eller inte.

Det är samtidigt svårt att undvika funderingar kring vår Försvarsmakts funktioner i dagens samhälle och därmed också kring frågor om hur vi bör organisera landets försvar. Att ha en sammanslagen organisation av Försvarsmaktens typ byggde kanske en gång på att man ansåg, att delarna hade en gemensam uppgift, men sådana tankar verkar kanske lite nattståndna i dagens mycket diversifierade värld, där ett operativt samarbete snarare borde förberedas och genomföras redan i dag och på dagens konfliktnivå och tillsammans med våra närmaste EU- grannar. Där har kanske våra arméenheter mera att göra med polisen och marina förband mera med kustbevakningen, för att peka på två exempel, som egentligen pekar på att självständiga försvarsgrenarna borde återuppstå, så att även det många gånger komplicerade internationella samarbetet kan delegeras och därmed underlättas – och i alla fall inte försvåras som det tyvärr blivit ibland. Kunde vi dessutom skapa en strategisk ledning i regeringskansliet, så skulle vi kanske kunna se fram emot ett riktigt bra funderande försvar av landet och för att undvika att de konfliktanledningar, som trots allt finns, får eskalera till en kritisk och krigisk nivå.

 
Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.

Den mörknande framtid är vår

av Lars Wedin

Nyligen hade jag, inför ett föredrag, anledning att tänka igenom dagens situation som följd av kalla kriget och omvälvningarna som följde i spåren av Murens fall. Det är slående hur dåtidens ”Eurofori” nu har ersatts av den djupaste pessimism. Faktum är att dagens situation nog är den farligaste på mycket längre. För inte så länge sedan kunde man säga att ja, dagens situation är mycket mer oförutsägbar och råddig än vad som gällde under kalla kriget. Men, vi var i alla fall inte hotade av kärnvapen. Detta gäller inte längre – kärnvapenfrågan är i högsta grad ”alive and kicking”; främst tack vare herrar Putin och Kim Yong-nam. I detta läge behövs politiskt ledarskap: i världen, i Europa och i Sverige.

Dagens situation kan karaktäriseras som ”grundvalarnas kris” – vi står mitt i en gigantisk förändring av världsordningen som berör inte bara förhållandet mellan stater utan också själva staten som idé i enlighet med västlig tradition.

Världens befolkning kommer att öka till 9 – 10 miljarder under de närmaste 5 – 10 åren. Det är tveksamt om jordens resurser räcker till för alla – i varje fall för att leva ett liv på en nivå som vi tycker är rimlig. Samtidigt leder jordens uppvärmning till att de tropiska och subtropiska klimatzonerna blir allt mer obeboeliga och resurssvaga medan den arktiska klimatzonen (d.v.s. en stor del av Sverige) får ökade möjligheter.  I detta perspektiv förefaller en omfördelning av jordens befolkning från syd till norr naturlig.

Flyktingkrisen är här för att stanna. Européer och amerikaner kan bygga murar men människans drivkraft att skaffa sig bättre och säkrare levnadsförhållanden kan inte stoppas. En rimlig invandring är för övrigt nödvändig med hänsyn till vår åldrande befolkning. Vad som är ”rimligt” är givetvis omöjligt att uttrycka i exakta termer men det handlar om en nivå som går att integrera utan att skapa stora sociala spänningar. Men för att komma dit krävs åtminstone två saker: stabilitet i Mellersta Östern och Afrika samt drägliga utkomstmöjligheter för befolkningen där den finns. Båda delarna känns avlägsna. Amerikas och Europas befolkningar har glömt att en stor del av européerna flydde fattigdomen till det Nya Landet där snart sagt alla utom en liten grupp diskriminerade indianer faktiskt är invandrare.

En konsekvens av flyktingkrisen är islamiseringen av Europa. Vi måste här skilja på islamister och muslimer i allmänhet. De senare utgör inget större problem. För islamisterna däremot är målet att skapa ett islamistiskt samhälle styrt av Sharia-lagar. Burkinibråket i Frankrike är ett utmärkt exempel på hur en politisk provokation kan användas för att skapa ”facts on the ground”! Islamisterna stöds intressant nog av den yttersta vänstern som ser dessa som allierade i kampen mot det demokratiska, sekulära samhället.

Med islamiseringen har vi fått en ny sjuka – identitetspolitik och rasifiering. Syftet är något suddigt men huvudbudskapet tycks vara att splittra landet. Den då blivande ministern Åsa Romson förklarade i ett beryktat tal att vita heterosexuella medelålders män inte är människor. Den svenske rasbiologen Herman Lundborg har åter kommit till heders om än på ett något oväntat sätt. Har detta med säkerhet att göra kanske någon frågar sig?  Ja, ty det handlar om att dela upp svenska folket – alla som bor här – i olika grupper som förväntas vara fientliga mot varandra. Ett splittrat samhälle klarar inte påfrestningar – se Frankrike 1940.

Terrorismen är här för att stanna. Vid sidan av den organiserade islamistiska terrorn – direkt kopplad till krigen i Mellersta Östern – har vi den, än så länge, mindre organiserade neo-nazisistiska varianten. Vänsterradikal terrorism är alltid ett latent hot.

Det är kanske inte underligt att de ultranationalistiska partierna som UKIP och franska Front National går framåt. Dessa – motståndare till globaliseringen i allmänhet och frihandel i synnerhet – utlovar en återgång till 50- och 60-talens ekonomiska utveckling och framtidstro – ”les trente glorieuses” eller de trettio fantasiska åren. Allt blir bra bara man lägger ned EU, utlovar Marine Le Pen och hennes vapendragare. BREXIT är bara början – såvida inte resultatet snabbt visar sig tillräckligt avskräckande. Och det är det knappast någon som vill. Det är idag inte osannolikt att Trump vinner valet i USA; i så fall skakas också NATO i sina grundvalar. Utan EU och utan NATO så förtvinar hela vår säkerhetsarkitektur. Putin gnuggar givetvis händerna – det är inte så konstigt att han stödjer Marine Le Pen och, vad jag förstår, Donald Trump. Även om dessa mörkrets representanter inte vinner kommande val så stöds de ändå av så många att de är en kraft att räkna med.

Krigen i Mellersta Östern och i Libyen tar knappast slut. Risken för att dessa motsättningar ”exporteras” till Europa är knappast negligerbar. Oroligheterna kring området vid Röda havet och östra Medelhavet är av stor strategisk betydelse beroende på sjövägen från Asien till Europa; exempelvis har en av de stridande grupperna i Jemen – Houthis – sannolikt sjömålsrobotar.

Konflikten om herraväldet över Kinesiska sjön mellan å ena sidan Kina, å den andra dess grannar och USA är fundamental och berör vitala intressen. Samtidigt är USA och Kina förbundna med varandra i en ohelig allians kring den amerikanska statsskulden.

Någon sådan återhållande faktor föreligger inte i den ryska aggressionen mot Ukraina. Här är det fråga om traditionella geopolitiska strävanden plus sannolikt en god portion maktnostalgi. Att Ryssland vill införliva Baltikum i sitt vacklande välde är relativt självklart; en blick på kartan räcker plus medvetenheten om Östersjöns strategiska betydelse. De svårförsvarade baltiska staterna och den svenska svagheten inklusive den svenska vacklande hållningen till NATO gör att Östersjön nu tagit över the Fulda Gap’s roll under det kalla kriget; det är här det tredje världskriget börjar om det värsta skulle hända. Men denna gång skulle Sverige ha ett direkt ansvar för en sådan utveckling genom sin militära svaghet och otydliga säkerhetspolitik – nära vän med NATO men inte medlem.

Men i havet kan vår ljusnande framtid finnas…

Den globala utvecklingen som skissats ovan ställer många svåra frågor. Alla behöver diskuteras eftersom de berör vår – världens, Europas och Sveriges – framtid. Många kan vi bara lösa tillsammans med andra. Två frågor kan vi bara hantera själva: hur skall Sveriges försvar hanteras så att vi inte blir ett säkerhetspolitiskt svart hål och hur skall Sverige hållas ihop?

Här skall jag koncentrera mig på tre svåra frågor, som mer sällan diskuteras: Hur skall jordens ökande befolkning

  • Förses med mat och sjukvård?
  • Förses med energi?
  • Ges ett anständigt liv?

Havet – den blå tillväxten – kan inte ge alla svar men många, exempelvis:

  • Mat, medicin, mineraler, förnyelsebar energi;
  • Olja och gas som ännu under lång tid kommer att vara nödvändigt;
  • Dricksvatten

Blå tillväxt är också namnet på den långsiktiga EU-strategin som ska stödja hållbar tillväxt i havs- och sjöfartssektorerna som helhet. Haven och oceanerna är drivkrafter för den europeiska ekonomin med stor innovations- och tillväxtpotential. EU:s blå ekonomi står för 5,4 miljoner jobb och har ett bruttoförädlingsvärde på strax under 500 miljarder euro per år. Här finns stora möjligheter också för det svenska näringslivet.

Den svenska regeringen har efter många år av tveksamhet insett att den maritima sektorn är framtiden. En maritim strategi har utvecklats och skall nu implementeras. Tyvärr har säkerhetsaspekten fallit bort i denna strategi. Här krävs alltså krafttag av Regeringen, Försvarsmakten och försvarsdebattörerna.

För att den blå tillväxten skall bli verklighet på ett hållbart sätt krävs ordning och säkerhet till havs; kriminalitet (drog-, vapen-, människohandel, illegalt fiske, nedsmutsning (plastpåsar), dumping av farligt avfall…) måste bekämpas. Detta är en angelägenhet för alla jordens kuststater men där de utvecklade länderna i bl.a. Europa givetvis måste ta ett särskilt ansvar.

Europa är starkt beroende av sjöfart – 90 % av all handel går på köl. En stor del av sjöfarten går från Asien – inte bara Kina – via Indiska oceanen och Röda havet. Detta innebär att sjöfarten passerar ett antal strategiska förträngningar: Malackasundet, Bab-el-Mandeb, Suezkanalen samt östra Medelhavet där speciellt de tre sistnämnda går i obehaglig närhet av krig och terror. Härtill kommer för Sveriges räkning den spända situationen i Östersjöområdet och det nordiska området som helhet.

Sverige är också till 90 % beroende av sjöfart för export och import. Sverige – och speciellt Gotland – är dessutom beroende av import av livsmedel. Att blockera de största hamnarna, framför allt Göteborg, och Gotland skulle vara ett effektivt, och relativt oblodigt, sätt att få Sverige på knä.

När den maritima näringen stärks och blir allt viktigare ökar behovet av skydd – såväl i betydelsen safety som security – av densamma. Vår energiförsörjning blir exempelvis allt mer beroende av vindkraftverk till sjöss. Dessa måste skyddas. Marinen, Kustbevakningen och Sjöfartsforum (det svenska maritima klustret) måste ömsesidigt stärka varandra.

EU har antagit en maritim säkerhetsstrategi. Denna syftar till att förbättra samarbetet gentemot maritima hot och risker samt att skydda EUs maritima strategiska intressen. Det är hög tid att denna inarbetas i Regeringens uppdrag till Försvarsmakten.

Sverige har sammantaget all anledning att stärka sin förmåga att främja och skydda de nationella, europeiska och globala maritima strategiska intressena. Grunden måste vara att i fred och kris kunna skydda de egna intressena men Sverige bör också kunna bidra till de gemensamma europeiska intressena – som, faktiskt, också är Sveriges. Det rika Sverige bör vara en producent av säkerhet till sjöss och inte en demandeur.

Härmed löser vi givetvis inte alla globala problem men vi skulle i alla fall göra vad vi kan.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

NATO-debatten och säkerhetsdilemmat

av Mats Bergquist

Statsministerns och president Niinistös mycket tydliga deklarationer på det finsk-svenska säkerhetspolitiska seminariet på Gullranda utanför Åbo i juni kunde, i alla fall tills vidare, satt punkt för debatten om NATO i våra båda länder. Men publiciteten här kring Krister Bringéus utredning har ånyo engagerat politiker och media både här hemma och i Finland. Förre försvarsministern Sten Tolgfors har därtill i dagarna i bokform publicerat en plaidoyer för ett medlemskap. Så mycket nya argument har väl inte framkommit, men särskilt Bringéus gedigna insats har hjälpt till att hyfsa debatten. Det är väl oundvikligt att somliga vill tolka hans text som stöd för sin egen hållning. Men varken Bringéus, eller den finska utredning jag deltog i, hade till uppgift att rekommendera en viss politik, endast att belysa vilka konsekvenser han och vår grupp anser ett medlemskap skulle kunna få för respektive land.

I debatten har nu liksom tidigare två temata behandlats styvmoderligt eller rent av lyst med sin frånvaro: konsekvenser av det s k säkerhetsdilemmat respektive den inrikespolitiska process som måste föregå ett eventuellt inträde i alliansen. När det gäller säkerhetsdilemmat hävdar Bringéus att ett svenskt medlemskap skulle eliminera en osäkerhetsfaktor i vad avser hanteringen av en kris i Östersjöregionen. Han skriver vidare, med ett rejält understatement, att det skulle förändra den strategiska situationen i Europa. Han noterar att det skulle medföra en kris i relationerna med Ryssland, vars omfattning och varaktighet man inte kan veta något om.  Han instämmer också med den finska utredningen att med erfarenhet av tidigare utvidgningar av alliansen, Moskva snart skulle acceptera faktum.

Denna slutsats innebär dock inte något annat än ett antagande om att Moskva inte med våld kommer att söka förhindra en svensk och/eller finsk anslutning. Men om, vilket vi också skriver i vår rapport, ett medlemskap skulle förstärka våra länders omedelbara säkerhet, vilka blir då de konsekvenser som säkerhetsdilemmat dikterar? Här måste man i alla fall försöka se utvecklingen på något längre sikt. Det innebär oundvikligen ett tydligt spekulativt element, men måste likafullt diskuteras. Om Östersjön i relationen NATO-Moskva, främst orsakat av de följder ockupationen av Krim och interventionen i östra Ukraina fått, är den nya neuralgiska fronten, riskerar man inte att med ett medlemskap åstadkomma just det man vill förhindra, nämligen instabilitet? Om NATO och Ryssland – än mera om Finland också gick med – skulle komma att gränsa direkt med varandra i ett många gånger större område än nu, kommer spänningen med stor sannolikhet att höjas och, med tanke på Murmansks och St Petersburgs läge och betydelse, bli varaktig. Man kan på detta sätt byta ökad omedelbar säkerhet mot ökad spänning.

Under det kalla kriget var gränslinjerna klara. Spänningen mellan blocken, som tidvis var mycket stor, ledde till olika mer eller mindre välövervägda försök att minska de direkta konfliktytorna. Stalin, Östen Undén, George Kennan, Adam Rapacki och Olof Palme är några namn bland dem som försökte skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men utöver den Brandtska östpolitiken var det inte mycket man kunde åstadkomma före murens fall. Positionerna var låsta. Man får anta att liknande strävanden skulle dyka upp om Sverige – och Finland – bleve medlemmar i alliansen, detta även om våra båda länder skulle komma att tillämpa liknande unilaterala åtaganden som gäller för Norges medlemskap i NATO.

Säkerhetsdilemmat, som är ett fundamentalt koncept i den säkerhetspolitiska analysen, innebär ju att om din egen säkerhet höjs kan någon annans säkerhet försämras. Att Ryssland skulle tolka ett svenskt – och/eller finskt – medlemskap i NATO som en försämring av sin egen säkerhet är ett tryggt antagande. Utrikesminister Lavrov har t ex redan sagt detta offentligt: beslutet att söka medlemskap är respektive lands, men följs av ryska militära motåtgärder. Detta är närmast ett axiom. Empiriskt kan man visa att stater ofta underskattar säkerhetsdilemmats effekter. Detta innebär ingalunda något ryskt veto mot en eventuell svensk och/eller finsk ansökan. Men det geopolitiska läget påverkar självfallet varje stats val.

Nu invänder anhängarna av medlemskap att denna situation redan föreligger: vi är så uppkopplade med NATO att Moskva ser oss som en del av alliansen och att ett medlemskap därför inte skulle ha någon större eller i alla fall varaktigare inverkan på läget i Östersjöområdet. Men då missar man den politiska röda linje som ett medlemskap är. Moskvas språkbruk är i detta sammanhang indikativt. Man talar fortfarande med ett normativt ordval om Sverige och Finland som neutrala, men accepterar samtidigt de facto det praktiska samarbete vi har med NATO. En blick på den karta som finns i den finska rapporten förklarar vad det är fråga om. Om det stora område som Sverige och Finland utgör skulle symboliskt s a s byta färg på Europakartan skulle detta innebära den största geopolitiska förändringen i Västeuropa sedan Turkiet (och Grekland) kom med 1952, något som faktiskt varken Krister Bringéus eller Sten Tolgfors nämner. Både vår finska rapport och Bringéus använder termen ”vattendelare” om innebörden av ett medlemskap. Om det inte fanns någon större skillnad mellan vårt nuvarande samarbete med alliansen och ett medlemskap vore ju termen ”vattendelare” poänglös. Denna skillnad är i eminent mening politisk.

Att Krister Bringéus inte tar upp den inrikespolitiska process som skulle föregå ett medlemskap är naturligt. Det har inte ingått i hans uppdrag. Han har nöjt sig med att beskriva medlemskapsprocessens formalia. Men expolitikern Tolgfors skrinnar, liksom praktiskt taget alla debattörer, snabbt över eller förbi ämnet. Man får ibland intrycket att detta är en så störande faktor i ekvationen att man helst lämnar den åt sidan. Per T Ohlsson (SDS 18/9 2016) verkar vara en av de få i den svenska debatten som utgår från de inrikespolitiska realiteterna. Tolgfors sätter sin lit till att den interna diskussionen i Sverige rätt snart skall leda till ett större samförstånd kring en ansökan. Det kan givetvis komma att ske, men kommer i så fall i alla händelser att ta lång tid eftersom ett medlemskap svär mot den säkerhetspolitiska tradition som i långeliga tider varit svenskt riktmärke.

Den politiska process som enligt Bringéus kan komma att ta 12-15  månader, och enligt den finska utredningen något längre, är en integrerad del av en ansökan. Den är inte någon separat eller sekundär fråga. Den behandlas därför utförligt i den finska rapporten. Även den som är anhängare av ett svenskt medlemskap borde inse att vi inte kommer förbi folkomröstningsfrågan. Den som tror att man – utom i ett skarpt krisläge – kan bortse från att om man har anordnat omröstningar om EU och EMU, det skulle te sig obegripligt för väldigt många att inte ha en sådan om NATO. Detta kan faktiskt komma att gälla även om socialdemokraterna skulle byta fot. NATO-frågan skulle riskera allvarliga sprickor i flera partier. Vilken partiledare vill frivilligt utsätta sig för detta? NATO-frågan har klart större dimensioner och kan därför inte utan vidare jämföras med EU-inträdet, som man ofta hänvisar till. Ett nej i folkomröstningen 1994 om EU hade givetvis varit problematisk, men i en NATO-omröstning katastrofal, vilket f ö Per T Ohlsson noterar. Även ett svagt ja skulle bli problematiskt och motivera motståndare att ifrågasätta omröstningens legitimitet.

Debatten om NATO kommer rimligen att fortsätta inför 2018 års val. Man skulle önska att den också tog upp de centrala frågor som jag ovan sökt diskutera. Övriga argument, som återges i Sten Tolgfors katalog över ståndpunkter för eller emot är, när allt kommer omkring, enligt min mening knappast lika avgörande. Som det nu är tenderar alltså den publika diskussionen ofta att skymma den helt avgörande strategiska grundfrågan: främjar vi genom en ansökan strategiskt lugn i Nordeuropa eller kommer vi att ytterligare skärpa spänningen? Och i så fall för hur lång tid? Och är inte, med tanke på de politiska förutsättningarna, den linje som främst bär Peter Hultqvists signum, den under överskådlig framtid optimala? Om detta kan man ha olika meningar. Att den nuvarande linjen inte tillfredsställer krav på de räta linjer som många tycks kräva är klart. Säkerhetspolitiken är emellertid inget rutmönster och den svenska linjen är f ö varken ny eller irrationell.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

Kommentar till debatten om Svensk-finskt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete

Av René Nyberg

 

  • En gemensam missuppfattning gällande både den finska och svenska utredningen är att läsa rapporten som en vägkarta för Nato-medlemskap.
  • Missförståndet är allvarligt och en grundläggande felbedömning av uppdraget. Det gäller inte argument för eller vägval hur man kunde ansluta sig till Nato. Nej, uppgiften är att stärka säkerheten. Beroende på omständigheter och utvecklingen i Europa och i Östersjöregionen kan – men behöver inte – Nato- medlemskap vara det rätta steget. Denna möjlighet håller i alla fall den finska regeringen öppen.
  • Jag har upprepade gånger citerat Anna-Lena Laurén om att svenskarna är mera upprörda än oroade för Ryssland medan finländarna är mera oroade än upprörda. Låt mig göra det igen med färskt citat från Sveriges Radios program Konflikt från 11 september med rubriken ”Ryssland och rädslan” där vi båda medverkade.
  • När Ryssland annekterade Krim var reaktionen i Finland enligt Anna-Lena Laurén: ”Ok, det hände och vi vet det här kan hända.” I Sverige var man enligt henne ”upprörd, hur kan det hända, hur är det här möjligt?” Så långt DNs och Hbls förträffliga korrespondent i Moskva.
  • Det bör tilläggas att Rysslandsanalysen i båda rapporterna i det stora hela överen stämmer.
  • Krister Bringéus tar i sin rapport grundligt itu med Finland – ”Finlandsaspekten ägnas skärskild uppmärksamhet” — och det på ett mera grundläggande sätt än den föregående rapporten. Samtidigt betonar Bringéus att man i Finland föredrar att inte bli en del av den svenska Natodebatten.
  • Låt mig citera Krister Bringéus för att ge ett intryck av hans förmåga att förstå nyanser:
  • ”I de finska resonemangen tänks alltså flera tankar samtidigt, utan att de nödvändigtvis uttalas. Man förväntar sig däremot att de kan tydas på svensk sida.”
    • Bringéus kommer även med följande korrekta observation om debatten i Finland.
      • ”Det bör uppmärksammas att man i den finska debatten kan inta en principiellt positiv hållning till Natomedlemskap, utan att för den skull mena att en ansökan är aktuell i dagsläget.”
    • Speciellt intressant är den mycket ingående beskrivningen av det ”i varande” finsk-svenska militära samarbete som enligt statsminsiter Lövens tal i Gullranda syftar till en operativ planering bortom fredstiden. Krister Bringéus talar om ett paradigmskifte. Det är självklart att utökat strategiskt djup i västlig riktning för Finland väger mera än tvärtom.
    • Frågan, är Finland sett ur svensk strategisk synpunkt periferi, som några skribenter i Sverige hävdar, eller såsom Bringéus elegant uttrycker sig: ”Finland skulle i en eventuell Östersjökris geografiskt ligga vid sidan om krisens epicentrum.”
    • Det lönar sig att ändra något på optiken. Från rysk synpunkt ligger fronten i Ukraina och Östersjön är en sidoshow. Men när vi talar om Östersjön närmar vi oss det ryska kärnlandet, St. Petersburg och det innersta i den ryska militära makten, andraslagsförmågan i Murmanskkustens fjordar. Återöppningen av den nedlagda basen i Alakurtti nära den finska gränsen kan enbart förklaras med behovet att skydda denna nexus av Rysslands militära makt från landsidan.
    • Bringéus tar upp en aspekt som även den finska rapporten lyfte fram och det gäller perspektiv skillnaden mellan å en sida Finland och Norge och å andra sidan Sverige.
      • ”Finland har precis som Norge en bred bilateral agenda med Ryssland och en lång land-/sjögräns, vilket Sverige inte har.”

Som Krister Bringéus betonar är de geografiska förutsättningarna och intresseriktningarna, om än likartade, inte identiska.

  • Vidare vyer skadar aldrig. Naturligtvis är Östersjön och den södra Östersjön fokus för Sveriges försvarsplanering. Det förklarar även varför de finska F-18 Hornet attackerade och de svenska JAS 39 Gripen försvarade Gotland för några veckor sedan i en gemensam militärövning. Det är någonting ingen av oss kunde ha förerställt sig för bara några år tidigare. Snart byts rollerna och det är Gripen som angriper och Hornet som försvarar finsk mark.

 
Författaren är ambassadör, pol mag och kallad ledamot av KKrVA.

Är värnplikt slaveri?

Värnplikten är inte helt okontroversiell. Foto: Combat camera/Försvarsmakten

Värnplikten är inte helt okontroversiell. Foto: Combat camera/Försvarsmakten

av Lars Holmqvist

Senast den 30 september presenteras Annika Nordgren Christensens utredning om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning. Vi kan anta att utredningen kommer att beröra värnplikt som en av metoderna för att bemanna vårt försvar.

Men värnplikt är inte okontroversiellt. Det har alltid funnits kritiker till systemet. Särskilt under de senaste årtiondena har vi kunnat se en ökad kritik mot värnplikten som idé, från en frihetlig liberal ståndpunkt.

Ett ganska färskt exempel på denna liberalt sinnade kritik är en debattartikel som Joar Forsell (ordförande i Liberala Ungdomsförbundet) och Mårten Roslund (ordförande Grön Ungdom) skrev och som publicerades i Expressen den 1 september.

Artikelrubriken var ”Värnplikten kränker individens frihet”. Man kan kanske tycka att det är av mindre intresse vad unga politiker uttrycker, de kan ofta utgöra väldigt yviga inslag i debatten, men långt driven liberalism är ett tankegods vars inflytande förefaller öka i betydelse, låt vara från en låg nivå. Redan 1993 uppstod viss turbulens i Moderata Samlingspartiet då uppfattningen att värnplikt = slaveri luftades på partistämman.

Den som googlar på ”värnplikt slaveri” får knappt 5 000 träffar. ”Conscription slavery” ger 400 000 träffar medan ”draft slavery” ger mer än dubbelt så många. I USA är frågan mer etablerad än i Sverige och berör långt fler än unga politiker.

Som exempel kan nämnas att Ron Paul, född 1935 och en av republikanernas presidentkandidater inför valen 2008 och 2012, i maj uttryckte, med anledning av ett regeländringsförslag, att ”Drafting Women Means Equality in Slavery”.

USA:s historia är en annan än vår. Inte minst under Vietnamkriget blev kritiken mot draftsystemet mycket hård. Unga män kallades in under tvång för att sättas in i strid i främmande land.

De orsakssamband som leder till att åsikter formuleras kan vara komplicerade och det är svårt att peka ut en specifik orsak som leder till en viss uppfattning i en sakfråga. Men i detta sammanhang måste nog ändå libertianismen nämnas.

Den libertianska tanken förespråkar en stark reduktion av statens befogenheter och budget. Libertarianer menar att flertalet av de strukturer som vi tar för givna i ett välfungerande samhälle, skulle kunna fungera lika bra genom privata initiativ. Den mer extrema strömningen, anarkokapitalismen, vill inte ha någon stat alls. Den mest konsekventa libertianismen leder fram till slutsatser som att ”skatt är stöld” och då ligger uppfattningen att värnplikt är slaveri rimligen inte långt borta.

Intressanta tankar, men det folkliga stödet för libertianism torde vara svagt. Det finns sedan länge en bred politisk uppslutning kring en stark stat och en lagstiftning med betydande inslag av tvång. Tvånget är ständigt närvarande och de flesta av oss reflekterar inte över det: den tvingande skolplikten, avspärrningar runt en byggplats där sprängningsarbeten pågår eller tvånget att hålla till höger i trafiken.

Min uppfattning om libertianism (och än mer om anarkokapitalism) är att den tycks bygga på antagandet om att människor regelmässigt av egen kraft fattar goda och rationella beslut. Det är en positiv och i många fall korrekt uppfattning. Men inte alltid.

Vad som bekymrar mig är att det idag redan finns samhällen där statens roll endast är nominell eller att den saknas helt. Vi brukar tala om klansamhällen, tribal kultur eller använda det engelska uttrycket för dem: ”failed states”.

Den empiriska slutsatsen vi kan dra av dessa samhällen är inte att den enskildes frihet är större än den hårt beskattade nordeuropéns. Tvärtom kännetecknas de av att andra strukturer, klaner om man så vill, fyller det tomrum staten lämnat efter sig och den enskildes möjlighet att välja väg inom klanen, eller byta klan, är hårt beskuren.

Utan att säkert veta, gissar jag att få västerländska libertianer på ideologiska grunder har valt att bosätta sig i t ex Afghanistan, Mali eller Somalia för att på plats kunna uppleva friheten från staten.

Tillbaka till värnplikten. De båda artikelförfattarna hävdar inte att värnplikten är slaveri, men väl att den kränker individens frihet. Jag menar att även om synpunkten är nominellt korrekt så leder resonemanget fel och detta bygger jag på följande:

  1. Staten är i sig inte en form av förtryck. Tvärtom har det i alla kända kulturområden visat sig att bättre organiserade samhällen har varit mer framgångsrika i konkurrensen med andra. Det har även lett till den självklara konsekvensen att människors migration över tiden har tenderat att gå i riktning mot bättre organiserade samhällen, inte från dem. Alla vägar leder till Rom, som man har sagt i ett par tusen år.
  2. Kompromisslös liberalism liksom kompromisslös socialism baseras på idén om en idealmänniska som inte existerar. Så snart en sådan samhällsmodell möter verkliga människor med de fel och brister som vi alla uppvisar, så krackelerar den. Empirin visar att staten med sitt tvång är den struktur som krävs för att vi ska kunna styra vår skaparkraft i en konstruktiv riktning. Utan den strukturen är samhällelig stagnation det bästa man kan hoppas på.
  3. Det senaste seklet har en viktig faktor tillkommit i och introduktionen av det demokratiska styrelsesättet. I en fungerande demokrati är även tvångslagstiftningen hårt reglerad. Det måste finnas ett gott syfte, tvånget måste vara begränsat till det som tjänar syftet, det praktiska genomförandet av tvånget måste också vara reglerat och det måste uppfattas som rättvist. Upplever valmanskåren att kraven inte uppfylls kan man genom val kräva avskaffande eller reformering.
  4. Rent principiellt är tvånget att betala skatt och tvånget att ej kunna använda sin tid (plikttjänstgöring) ganska likartat, så länge uttaget inte sker godtyckligt.
  5. Återstår då frågan om statlig verksamhet med huvudinriktning väpnad strid är något så pass speciellt att tvång inte borde tillåtas i just detta sammanhang. Ett par reflektioner:
    • Just eftersom tvånget att vara soldat eller sjöman är det mest krävande av alla, är det också kringgärdat av tvingande regler för hur tvånget får utformas och vad som inte kan krävas av den enskilde. Staten kan inte heller tvinga en enskild ut i kriget med mindre än att landets existens står på spel.
    • Någon kan invända att grundläggande militär utbildning är ett tvång som drabbar den enskilde utan att landets existens behöver stå på spel under utbildningstiden. Jovisst, men samtidigt är utbildningen som sådan en fredsaktivitet och kan därför inte jämföras med att tvingas delta i väpnad strid.
    • Stridens natur är sådan att order och tvång är en förutsättning för överlevnad och framgång på stridsfältet. Professionella soldater liksom frivilliga under utlandstjänstgöring tvingas lyda order, vilket vi ser som naturligt och nödvändigt, utan att därför tala om slaveri eller kränkande av enskildas rättigheter.
    • Riket omfattar i det närmaste 450 000 km2, ett av Europas största kustinnehav, färre än 10 miljoner invånare och en allt mörkare omvärld. Om någon kan beskriva ett trovärdigt och ekonomiskt möjligt alternativ till värnplikten som del av vår Försvarsmakts personalförsörjning, träd gärna fram.

Den frihetligt inspirerade kritiken av värnplikten som institution imponerar inte. Den tycks ta avstamp i en extrem tolkning av liberalism och den enskildes frihet som dessutom lämpar sig väl för att paketeras i emotionellt laddade one-liners. När man uttrycker att ”Värnplikten kränker individens frihet” så har man visserligen rätt i någon mån men det blir lite som att säga att man är ”för fred” eller ”mot orättvisor”.  Jovisst, värnplikten kan anses – på ett hårt reglerat och ytterst ett rättssäkert sätt – kränka individens frihet men värnplikten gör det i så fall på goda grunder och av nödvändighet.

Ditt hem har tagit eld o brandkåren behöver dra slangen över grannens tomt för att rädda huset, men grannen råkar vara libertarian. Be en stilla bön att brandkåren gör sitt jobb och – utan tvekan – väljer att kränka grannens frihet.

 

Författaren är egen företagare och reservofficer.

Fungerar dagens priskompensation till försvaret?

av Helge Löfstedt

Genom decennierna har uppfattningarna om anslagsbehoven för Försvarsmakten gått isär. En  källa till åsiktsskillnaderna är synen på det försvarsprisindex, FPI, som Statsmakterna använder för att kompensera för den pris- och kostnadsutveckling som finns inom försvarssektorn. FOI har tidigare skrivit ett antal rapporter i ärendet. Där framförs bland annat åsikten att FPI tenderar att leda till underfinansiering. Här måste också framhållas att en underfinansiering som i procentsiffror ser liten och oskyldig ut snabbt kan medföra skillnader i miljardbelopp för de årliga försvarsanslagen.

FOI sände i våras ut ytterligare en rapport i ämnet nämligen Försvarsspecifik inflation –  Teori och internationella tillämpningar. Rapporten är skriven av överingenjören vid FOI, tillika ledamot i Akademien, Peter Nordlund jämte två kollegor. Med rapportens hjälp tolkar jag svaret på frågan i rubriken ovan som att priskompensationen till försvaret inte fungerar väl. I rapporten formuleras detta något mera indirekt – FOI-forskarna vill se ett vägval mellan

  • att utveckla nuvarande system och göra om dagens FPI så att det bättre överensstämmer med Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling eller
  • att överge dagens system och i likhet med i rapporten studerade länder göra en generell anslagsuppräkning som sedan kompletteras med en explicit bedömning av den försvarsspecifika inflationen för att därefter övergå i budgetförhandlingar.

Bakgrunden till förslaget till förändring synes vara erfarenheten att politikerna gärna foku­serar nya sakbeslut och går förbi effekterna av”beräkningsformler” och därmed okritiskt accepterar den pris- och lönekompensation som ges av FPI. Detta ger FPI status av ”osynlig beslutsfattare”, något som noterades redan i en rapport av Nordlund m fl år 2009. Förekom­sten av denne osynlige beslutsfattare kan sägas ha bekräftats av skeendet inför FB 2014. De politiska uttalandena om det angelägna i förstärkning av försvaret, som kunde höras tidigt, följdes sedan av för många förvånande måttliga anslagshöjningar. En förklaring till detta är att den räknemässiga hanteringen lett till neddragningar i inflationskompensation och resultatet blev den underkompensation som nämndes ovan. Resultatet av den samlades processen blev att vi i Sverige fortfarande lägger mindre andel av BNP på försvar än de flesta av våra grannar. Och det finns risk att andelen kommer att minska ytterligare under kommande år.

Något som talat emot ett försök att få FPI att bättre följa Försvarsmaktens faktiska pris- och löneutveckling är att USA och Kanada övergivit den vägen efter att under några år ha lagt betydande resurser på detta. Som läsare får jag intrycket att FOI-studien rekommenderar det andra tillvägagångssättet. Viktigt är att undvika att Sveriges riksdag ges illusionen att ett FPI tagits fram som ger en entydigt grund för det politiska avgörandet av försvarets anslag och dess utveckling.

Av rapporten framgår också att Sverige är det enda land där statsmakterna reducerar infla­tions­kompensationen för att stimulera fram ökning av försvarets produktivitet. I en littera­tur­genomgång redovisas att många ekonomiska forskare pekar på både teoretiska och praktiska problem i detta avseende.  Inget av de i studien behandlade länderna gör därför ett avdrag i priskompensationen där motivet skulle vara att styra respektive försvarsorganisation mot produktivitetsutveckling och högre effektivitet.

Därmed skulle nog kunna vara sagt om produktivitetsavdraget vid uppräkningen av försvar­sanslaget till följande budgetår. Frågan är dock om bristande ”internationellt stöd” är till­räckligt som argument för att på detta sätt lätta på trycket mot produktivitetsutveckling. Ett väl så viktigt argument fås om man kritiskt frågar sig om avdraget på ett tydligt sätt medfört ökad produktivitet. Jag kan inte se något som visar att så är fallet. Däremot synes FPI-kon­struktionen med ingående produktivitetsavdrag vara nära associerat med det faktum att det svenska försvaret över decennier minskat mycket kraftigt i omfång. Drivkraften har då bl a varit den pris- och lönemässiga underkompensation som tvingat försvarsmakten att regelbundet lämna in förslag till neddragning i antal anläggningar liksom antal vapensystem. Den nyligen kun­gjorda neddragningen av antalet JAS E utgör ett sent exempel på detta.

Ökad produktivitet inom försvaret är i och sig angeläget men fordrar tydliga arbetsmoment och utvärderingar inriktade mot just fenomenet produktivitet.

Den i mina ögon avgörande frågan är om ytterligare nedläggningar och ned­dragningar av antalet vapensystem verkligen är lämpliga i nuvarande säkerhetspolitiska läge. Bättre är om man nu kan skapa politisk majoritet för ett principiellt ställningstagande att ytter­ligare minskningar bör undvikas. Jag vill då nämna en lösning som man infört i Australien. Där vill man säkerställa att antalet vapensystem inte behöver minskas i samband med byte av systemgeneration. För att garantera detta räknas anslaget för nyanskaffning av ma­teriel upp någon procent per år. Tillägget dimensioneras så att det medför att ny materiel kan anskaffas med prestanda som motsvarar materiel som finns i omvärlden.

Till bilden hör då att sättet att kompensera för försvarsinflation i Australien också är mycket enkelt. Man använder ett samlat förenklat värde och hela försvarsanslaget räknas inför ett nytt budgetår upp med en fast siffra som numera är 2,5 %. Därutöver räknas också materiel­an­slaget upp på det sätt som beskrevs ovan. Med detta enkla beräkningsförfarande kan de poli­tis­ka och militära ledningarna då koncentrera sig på de avgörande politiska momenten näm­ligen att ta ställning till anslagsnivåer med motsvarande innehåll!

Här skall också nämnas att de länder som behandlas i rapporten är Australien, Danmark, Finland, Kanada, Norge, Storbritannien, Sverige och USA.

 
Författaren är pensionerad överingenjör från FOI och ledamot av KKrVA.

Nya krav på utvecklad samhällskommunikation

av Erik Lagersten

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.

Att fatta beslut som rör den enskildes eller samhällets säkerhet står inför flera utmaningar. Allmänhetens förtroende för att Sverige klarar en kris formas inte längre enbart av hur väl samhället klarar den faktiska uppgiften, utan också hur samtliga inblandade förstår att hantera bilden av förmågan, innan, under och efter ett skeende. Det gäller för polis, försvar, räddningstjänst och sjukvård eller för våra vardagsförutsättningar, från el- och livsmedelsförsörjning till trafik- och betalningssystem.

 
Att vi inte är rustade för detta visar flera nationella och internationella säkerhetshändelser under de senaste åren. Rapporteringen av faktiska förlopp har förvirrats genom uppenbart manipulativa uppgifter eller att myndighetsföreträdare själva bidragit till ryktesspridning genom för tidiga slutsatser, eller budskap som varit i konflikt med varandra över tid.

Nu utmanas en stabil samhällsstruktur då allt fler aktörer agerar i syfte att påverka destruktivt och att lättillgängliga tekniska system medger att information blixtsnabbt och ofiltrerat sprider sig exponentiellt, både i kvantitet och förändrat från ursprungligt innehåll. Noterbart är att det inte längre är enbart ”sociala funktioner” som är sårbara i detta perspektiv, utan minst lika mycket traditionella mediers förmåga att förstå vad som är sanning eller desinformation. I ett ansträngt läge kommer våra beslutsfattare att ha samma problem, samtidigt som den tidigare generella auktoritetstilltron sviktar eller utmanas hos allmänheten.

Företrädare för offentlig sektor måste nu förstå denna komplexitet och hur modern kommunikation fungerar. De måste skapa organisationer som uthålligt och konsistent förmedlar korrekt information. Detta som skydd mot inre och yttre påverkan. Följande ställningstaganden är centrala, (1) att koordinera beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner, (2) att utgå från vad som ska uppnås och använda såväl verksamhetsmässiga möjligheter samt bilden av desamma, (3) att betrakta ledning och kommunikation som samma process, (4) att tidigt bemöta felaktigheter och desinformation, (5) att delegera rätten att snabbt formulera en uppfattning eller ståndpunkt.

Sverige har sedan i år en civil tjänsteman från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap placerad vid NATO Strategic Communications Centre of Excellence. Regeringens beslut motiveras främst med behovet av att analysera och bemöta rysk informationskrigföring eller desinformation. I den allmänna debatten och i regeringens överväganden, har inte uppmärksammats hela innebörden av Strategic Communications, förkortat Stratcom eller de konsekvenser eller fördelar nyttjandet skulle innebära. Stratcom utvecklas nu framförallt militärt, men konceptet bör framöver vara föremål för övervägande inom civilt offentligt beslutsfattande.

Kritiken mot svenskt deltagande i Stratcom-centret har fokuserat på en föreställningsvärld om en militär vilja att vilseleda. Under rubriken ”Nu ska Nato lära Sverige propaganda” i Aftonbladet Kultur, har det bland annat kunnat läsas att syftet är att ”det är Putins lögner svenska medier måste bli bättre på att avslöja” följt av att ”till saken hör att inga svenska medier går på de ryska propagandalögnerna.” Det senare påståendet förtjänar särskilt att ifrågasättas i ett annat sammanhang, men analys och bemötandet av möjliga motståndares förmåga är bara en mindre del av en utvecklad Stratcom förmåga. Okunskapen missar helheten som istället borde vara föremål för granskning.

Stratcom, i en militär kontext, syftar till att identifiera önskat slutläge och de åtgärder som ger störst effekt för att nå dit. Därefter sker en systematisk koordination av diplomati, kommunikation och informationsoperationer kombinerat med militära maktdemonstrationer eller operationer. Då användandet av de senare är en integrerad del av konceptet, är det missvisande att översätta begreppet med ”strategisk kommunikation”, som traditionellt sett handlar om kommunikationens roll att nå organisationens mål. Det saknas idag en bra svensk benämning. Möjligtvis är ”strategisk verksamhetskommunikation” mer rättvisande.

Militärt kan resultatet vara en övning med tungt bombflyg över Östersjön som samtidigt återföljs av en kommunikation mot berörda målgrupper. Det kan vara att en verksamhet som tidigare genomfördes i det fördolda nu offentligt redovisas som en styrkedemonstration. Men det kan också vara att en operation som normalt skulle betraktas utan militärt värde genomförs därför att den har ett högt politiskt värde och därigenom uppnår önskad effekt.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.

Har inte detta alltid gjorts? Det går självklart att hitta exempel på alla varianterna ovan, skillnaden nu är att konceptet ska utgöra en del av beslutsfattandet som metod på den högsta politiska och militärstrategiska nivån inom Nato.

Arbetet är inte okontroversiellt. Det finns ett inbyggt motstånd bland de funktioner som ska samordnas att låta sig koordineras av ett nytt element  inom beslutsapparaten. Utöver detta innebär militära maktmedel alltid en risk för förluster eller skador där dessa måste vägas mot den effekt som kan uppnås. Det är särskilt angeläget att detta beaktas om syftet med det som görs är symboliskt. Det finns också inom medlemsländerna en skepsis mot samordnade budskap då de nationella förutsättningarna inom varje land ser väldigt olika ut för detta.

För Sverige menar jag dock att aktuella erfarenheter och utvecklingen av krisernas natur i ett modernt kommunikationssamhälle, behöver anamma Stratcom-konceptet för samhällets koordinering och ställningstaganden i ett bredare perspektiv. Det inbegriper inte bara svenskt försvar utan också en förmåga för de civila delarna av offentlig sektor. I dag agerar ofta olika företrädare som om det som görs kan vara skilt från det som sägs. Det handlar om okunskap, ibland naivitet och vid tillfällen oförmåga att förstå helhet och förutse följdeffekterna av ett agerande eller vad som sägs. Det gäller för såväl förtroendevalda som tjänstemän. Grunden måste vara att säga det du gör och göra det du säger.

Följande principer behöver omhändertas inom offentlig förvaltning, enligt min mening, för att möta detta krav:

  1. Koordination av beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner. Det gäller i synnerhet mellan regering och berörda myndigheter. I frågor som rör samhällets säkerhet krävs en mycket tätare samverkan mellan politiker och tjänstemän. I praktiken innebär detta att antalet beslutsfattare minskar i en krissituation vilket ställer stora krav på integritet, roller och förtroende från dem som inte är delaktiga i processen.
  2. Identifiera vilket mål som ska uppnås och använda samtliga resurser i syfte att komma dit. Samspelet mellan nyckelpersoner, vilken verksamhet som har betydelse och kommunikationen måste utvecklas. Beroende på om det är allmänhetens förtroende för svenskt totalförsvar vid ett militärt angrepp eller tilltron till vårdens förmåga vid en epidemi så ser paletten olika ut. Det gemensamma är att samtliga delar måste användas och förståelsen för att det kanske inte är själva handlingen som är det viktiga, utan hur den uppfattas eller vice versa.
  3. Ledning- och kommunikationsprocesserna måste integreras inom varje organisation. Ingen beslutsfattare kan längre ha dessa åtskilda då de så tydligt samverkar. Kommunikation omhändertar inte längre konsekvenserna av ett beslut utan är själva förutsättningen för det. Centralt är också att den sammanslagna processen och det som kommuniceras ut uppfattas som trovärdigt. Det innebär att såväl organisationens styrkor som svagheter måste förmedlas så långt det är möjligt. Om en ensidig skönmålning uppfattas ske riskerar ledningen, inte minst internt, att ifrågasättas med risken för den demoralisering som då kan uppstå.
  4. Felaktigheter eller desinformation måste bemötas tidigt oaktat var det förekommer. Offentlig förvaltning bereder omsorgsfullt ärenden vilket gör att tiden till svar normalt är lång. I en värld där de som vill oss illa utnyttjar alla tillgängliga kanaler måste samhällets svar vara lika snabbfotat. Fokus bör ligga på att först bemöta felaktigheter för att därefter ge en komplett bild av sanningen.
  5. Samhällets eller myndighetens uppfattning måste snabbt kunna formuleras. Ofta kräver en kris eller utvecklingen av mediekonsumtionen att tidigare ställningstagande inte är applicerbara eller att svar saknas då frågeställningarna snabbt blir nya. Enskilda företrädare måste utveckla förmågan att formulera en ståndpunkt under tidspress. Detta kan enbart göras med en delegering av mandat och tilltro på att verksamhetens grundsyn och mål samt moraliska-etisk kompass, är kristallklar för de som får ett sådant förtroende.

Det kan i sammanhanget inte nog understrykas hur viktig en fri oberoende press är för allmänhetens tilltro och förtroende för offentlig förvaltning. Myndigheters professionalisering  och systematiska arbete med kommunikation måste följas av en kritisk insyn. Detta ställer nya och stora krav på journalister att i sin granskning ha tid och kraft att gå på djupet i komplexa frågeställningar samt att inte devalvera begreppet ”avslöjande” och det arbete som krävs för verkliga sådana.

Svenska exempel på en tillämpning av Stratcom går att finna redan från mitten av 90-talet hos polisen, som tillsammans med lokala och regionala organisationer, redovisat invånarnas uppfattning om upplevd trygghet snarare än faktisk trygghet. En sådant resonemang är en utmärkt effektmätare för att identifiera vilka åtgärder som krävs utifrån en bred palett av verktyg, givet att man förstår eller vågar tolka resultaten rätt. Andra exempel är underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014, placeringen av permanenta militära förband på Gotland 2016 samt myndigheternas hantering av pandemin 2009 till 2010.

Det går att kalla ett utvecklat koncept för Stratcom eller något annat. Det centrala är att offentlig sektor med säkerhetsansvar, i grunden funderar på om nuvarande organisationer och ledningsförmågor är utformade för att kunna arbeta på det sätt som krävs oaktat hot. Upprätthålls inte allmänhetens förtroende, genom en systematisk kombination av professionell kommunikation och fungerande verksamhet, står samhället inför större utmaningar i kris än vad som är rimligt att klara av.

 
Författaren är Kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten, Kommendör i Försvarsmakten reserv och Styrelseledamot i Sveriges Kommunikatörer.

Se upp för rysk-kinesiskt strategiskt samarbete!

Innebörden av marina samövningar

av Ingolf Kiesow

”Om något land skulle försöka skaffa sig global hegemoni och dominera Västra Stilla havet, bör det tänka sig för två gånger, eftersom Kina och Ryssland är svåra att tas med vart och ett för sig, för att inte tala om båda tillsammans.”

Med de orden avslutas en ledartikel i den statliga kinesiska dagstidningen ”Global Times” den 12 september 2016 om innebörden av en rysk-kinesisk marin samövning i det Sydkinesiska havet.

USA har alltsedan det japanska anfallet på Pearl Harbor 1941 haft en marin närvaro i Västra Stilla havet för att förhindra att något land skulle kunna konkurrera med USA i militär styrka till havs. USA äger ö-gruppen Guam i Västra Stilla havet och anser sig vara en del av regionen. USA:s sjätte flotta är stationerad i Japan, och USA  har en närvaro med flyg- och markstyrkor i såväl Sydkorea som Japan samt mindre enheter  på Filippinerna. Artikeln i Global Times illustrerar en vilja att ändra på detta förhållande, med andra ord en revisionistisk tendens i  kinesisk säkerhetspolitisk diskurs.

Kina har sedan 1970-talet gjort anspråk på nästan hela det Sydkinesiska havet, som till större delen omfattar öar och vatten som andra länder anser som sina och utövar kontroll över på olika sätt. Genom att anta FN:s internationella havsrättskonvention har Kina accepterat en princip om obligatorisk medling i tvister om konventionens innehåll. När Filippinerna 2015 väckte talan mot Kina inför den internationella skiljedomstolen i Haag vägrade dock Kina att delta och kallar domstolens utslag för ”illegalt”. Skiljedomstolen kom med sitt utslag i somras, och det gick Kina emot på nästan alla punkter. Kina utmanar nu övriga länder på olika sätt. Uppmuntrade av myndigheterna seglar exempelvis stora kinesiska fiskeflottor ut mot grannländerna. Där kan de påräkna skydd av kinesiska beväpnade ”kustbevakningsfartyg” under sina intrång på grannarnas fiskevatten.

Ockupation av öar, som även omfattar ubåtsjakt, kommer att utövas, liksom artilleriövningar och försvar av öar” heter det också i artikeln om den kinesisk-ryska marina samövningen..” USA och Japan har bränt sina fingrar”. Samtidigt framhäves Kinas och Rysslands detaljerade strategiska partnerskap för samarbete”. Artikeln säger också att det inte rör sig om en militär allians. Syftet är att skydda den egna säkerheten och att bevara sitt strategiska utrymme för överlevnad och utveckling”, ett ordval som osökt för tanken till Nazi-Tysklands krav på ”Lebensraum” under 1930-talet på ”. Både Kina och Ryssland är kärnvapenmakter, och om deras ambitioner skulle motarbetas ”kommer det 21:a århundradet att bli fullt av mörker och fasa” förkunnar tidningens redaktion.

Inte en militär allians, men…

Det skall framhållas att” Global Times” anses representera den mest nationalistiskt färgade delen av den kinesiska maktapparaten och inte alltid representerar officiella ståndpunkter. Vidare är det sant att Ryssland och Kina inte har ingått i någon militär allians, och att deras samarbete inte kan betecknas som ”intimt”. I den ryska duman dyker då och då upp förslag om hur man skall stoppa den ansvällande vågen av kinesiska småföretagare i östra Sibirien, som man befarar kan komma att tas över helt av kineser. Den ryska entusiasmen är synnerligen begränsad över Kinas ambitioner att sammanknyta hela den eurasiska kontinenten med projektet ”One Road, One Belt” under ledning av kinesisk finansiering. I ryska media hörs tvärtom farhågor för att de egna traditionella positionerna hotas i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien i allmänhet och särskilt vad gäller olje- och gasledningar från området.

Skäl för samverkan

Dessa misstankar och rivaliteter hindrar inte att Kina och Ryssland funnit sina säkerhetspolitiska intressen sammanfallande under trycket av den internationella händelseutvecklingen.

Ryssland har fått se sin ekonomi försämras av västerländska sanktioner för dess agerande i Ukraina i kombination med sjunkande priser på olja oh gas. Det har lett till ivriga försök att få Kina att ersätta Europa som marknad. Kina har för sin del varit ovilligt att betala överpris för ryska energiråvaror, men förhandlingarna har i alla fall lett till kinesiska utfästelser om investeringar i rysk olje- och gasutvinning i Norra Ishavet och byggande av ledningar från Sibirien till Kina.

Kina har efter utslaget i Haag-domstolen å andra sidan själv råkat ut för negativa reaktioner och försämrade relationer med sina grannländer i det Sydkinesiska havet. Viktigast är att grannländerna har börjat samarbeta militärt med USA och Japan samt upplåta baser till USA. De tar emot stöd med vapen från både Japan och USA och har kraftigt höjt sina egna försvarsanslag för att stärka sin marina förmåga.

Det militära samarbetet mellan Kina och Ryssland inskränker sig inte till marina samövningar i Medelhavet och Sydkinesiska havet. Det omfattar också samövningar till lands och i luften ”för att bekämpa terrorism” och omfattar även gemensam utveckling av nya vapen. Kina har visserligen utvecklat en egen vapenindustri, som kan täcka de flesta behoven men fortsätter att vara en kund till rysk vapenindustri.

Indien reagerar också mot Kina

Till allt detta kommer att Kinas agerande i det Sydkinesiska havet även haft inverkan på attityderna hos andra grannländer till Kina. Indien har alltsedan 1948 en territorialtvist med både Pakistan och Kina rörande områden i det före detta landet Kashmir, vartill kommer att Kina tidvis gör anspråk på nästan hela den indiska delstaten Arunachal Pradesh. 1962 anföll Kina Indien och ockuperade omtvistade områden. Bl a efter kraftiga internationella reaktioner drogs dock de kinesiska trupperna tillbaka. Sedan dess råder en djup misstro mot Kina i Indien, som nu får näring av Kinas expansion i det Sydkinesiska havet. När Pakistan sprängde sin första kärnvapenladdning gavs inte någon officiell förklaring. Ett par månader tidigare hade Indiens försvarsminister George Fernandes dock vägrat att låta Indien gå med i det internationella icke-spridningsavtalet med motiveringen att Kina är en kärnvapenstat och att han ansåg att Kina är Indiens ”potentiella fiende nummer ett”. Indien har sedermera utvecklat både ett ubåtsbaserat kärnvapen och kärnvapenbärande missiler, som kan avskjutas från mobila plattformar. En ny typ har nyligen visats upp, som har en räckvidd som når fram till Kinas huvudstad Beijing. Dessa missiler är nu på väg att förbandssättas, vilket väcker indignerade protester från Kina.

USA har sedan början av 2000-talet eftersträvat närmare förbindelser med Indien för att göra detta land till en demokratisk motpol till Kina i Asien. I och med att ledaren för det Hindu-nationalistiska partiet BJP, Narendra Modi, för två år sedan blev Indiens premiärminister med ett program för radikal modernisering av den indiska ekonomin blev Indien också mottagligt för dessa inviter. Sedan dess har ett närmande pågått mellan Indien och USA.

Pakistan

Pakistan hade sedan 1948 fått stöd från USA med både vapen och pengar för att skydda sig mot Indien. Samarbetet försvårades dock efter hand av att pakistanska myndigheter misstänktes för att ge stöd till Taliban-rörelsen, som tillåts verka från vissa avlägsna delar av landet och operera i Afghanistan utan att hindras av den pakistanska militären. Alltsedan president Obama beordrade avrättningen av Al-Qaeda-ledaren Osama Bin-laden på pakistanskt territorium utan att först begära tillstånd av den pakistanska regeringen har de pakistansk-amerikanska relationerna fortsatt att försämras. I den amerikanska senaten väcks nu motioner om sanktioner mot Pakistan för dess stöd till Talibanerna.

I takt med att USA närmade sig Indien och Pakistans relationer med USA försämrades har Kina kunnat intensifiera sina egna ansträngningar att få inflytande och ersätta USA i rollen som hjälpare mot Indien. Bl a  utvecklas ett gemensamt pakistansk-kinesiskt stridsflygplan, som skall ersätta det amerikanska F-16 i det pakistanska flygvapnet. Pakistan har mött växande motstånd i den amerikanska kongressen för köp av nya modernare F16 och i gengäld försvårat amerikanska transporter av materiel till de amerikanska styrkor i Afghanistan som bekämpar Talibanerna.

Ny roll för Ryssland

Ryssland har inte varit sent att också utnyttja tillfället att vinna inflytande i Pakistan. Under hösten 2016 planeras den första rysk-pakistanska militära samövningen med namnet ”Friendship 2016” att äga rum. Pakistans ambassadör i Moskva har också meddelat att man förhandlar om vidgat samarbete om försvar och militär-tekniskt samarbete. Rollerna har förändrats. Medan USA närmar sig Indien försämras dess relationer med Pakistan, som i stället ges stöd av Ryssland och Kina.

Rysk-kinesisk samverkan i ett europeiskt perspektiv

I ett större sammanhang försämras förhållandet mellan USA och Kina samtidigt som det försämras mellan USA och Ryssland. Att ha en gemensam potentiell motståndare har redan lett till ett växande strategiskt samarbete mellan Kina och Ryssland. Det är inte någon militär allians, och det markerar inte att ett nytt kallt krig ännu har delat in världen i maktblock, men det kan få betydelse även för Europa. Visserligen har EU inte några strategiskt viktiga intressen att bevaka i Asien, men om Kina skulle se sig manat att eskalera någon av sina många tvister med sina grannar i Asien kommer USA att beröras – och Europa är lierat med USA i NATO och bygger sin militära trygghet på denna allians. I ett läge då USA måste fokusera på Asien kan Ryssland tänkas utnyttja situationen till att försöka flytta fram sina positioner i Europa.

USA står inför ett presidentval. Varken Donald Trump eller Hillary Clinton har någon mjuk inställning till Kina, men USA:s ekonomi har inte tillåtit någon förstärkning av den militära förmågan för att göra allvar av president Obamas deklarerade avsikt att göra en ”pivotering” i riktning Asien. Någon betydande förstärkning av den militära närvaron i Västra Stilla havet har man inte haft råd med. USA skulle tvingas att välja prioritering, om två konflikter skulle uppstå samtidigt, i Asien och Europa. Numera går dubbelt så mycket sjöburen handel över Stilla havet som över Atlanten. Mycket talar för att USA skulle välja att prioritera Asien högre i ett sådant läge. Länderna i Europa gör klokt i att se över sin egen militära förmåga. Den bör dimensioneras så att man inte stimulerar ryska förhoppningar om att kunna utnyttja USA:s begränsade resurser och Kinas agerande på den andra sidan av den eurasiska kontinenten till att flytta fram sina egna positioner i vår region.

Ett svenskt perspektiv

Även i Sverige bör vi reflektera över vart den militära utvecklingen i världen är på väg i ett större perspektiv än vår egen region. Antingen vi är med i NATO eller fortsatt alliansfria hoppas vi på amerikanskt ingripande, om Ryssland skulle försöka använda vårt territorium. Om USA vid det tillfället är engagerat i Asien är det inte säkert att vi kan påräkna tillräckligt snabb amerikansk mobilisering och transport av styrkor för att rädda Sverige , om vi inte själva har resurser att fungera som snubbeltråd.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

 

Mot väpnad konflikt VI

av Johan Wiktorin, avdelning I

Det har gått fem månader sedan sist och det har blivit dags för uppföljning av serien Mot Väpnad Konflikt. De sedvanliga förbehållen om bland annat icke-linjär utveckling och brister i förståelsen av Gerasimovs krigföringsmodell gäller fortfarande.

Bild1

Den föregående uppföljningen från april hittar du här.

Ny skattning 160918

bild1

Slutsats: Trenden fortsätter mot väpnad konflikt. Vi har ett direkt militärt hot mot Sverige.

Under rubriken forma koalitioner har de senaste årens utveckling konsoliderats, framförallt när det gäller de ryska försöken att knyta sig närmare i Kina i de fall udden kan riktas mot USA. I efterdyningarna efter kuppförsöket i Turkiet i mitten av juli kan vi också se en ökad rapport mellan Turkiet och Ryssland, medan banden mellan EU/USA och Turkiet blivit alltmer ansträngda. I veckan besökte också den ryske generalstabschefen sin kollega för att följa upp Erdogans möte med Putin i Sankt Petersburg förra månaden.

Det pågår ju naturligtvis politiskt och diplomatiskt tryck hela tiden, även när det inte råder någon risk för väpnad konflikt. Två saker som sticker ut, och som gäller Sverige är dels utrikesminister Lavrovs tydliga varning till oss för att gå med i Nato. Det är också den inbjudan som Ryssland skickat ut till både Nato och till en del av Östersjöstaterna om samtal kring säkerheten i Östersjön. Här har Ryssland tagit initiativet, och om inte koordineringen i svaren blir bra, så kommer Kreml att försöka vidga uppfattade sprickor. Anmärkningsvärt är också att Tyskland inte är inbjudet.

I den ekonomiska sfären ligger EU:s sanktioner mot Ryssland fast och har förnyats i sexmånaders-intervaller: USA har utvidgat sina sanktioner i perioden mot ytterligare juridiska och fysiska personer. Den mest iögonfallande åtgärden var när Gazprom stängde av gasleveranser till Polen under en månads tid. Här finns det anledning att vara uppmärksam inför den kommande vintern, då uteblivna leveranser till gasberoende stater skulle kunna skapa stora påfrestningar i det europeiska systemet.

När det gäller de diplomatiska relationerna, så fortsätter den gradvisa nedbrytningen av dessa. Paradoxalt har väst och Ryssland parallellt lyckats förhandla fram vapenvilor i både Ukraina och Syrien. Det är svårt att hävda att dessa följs, men det visar att betydelsefulla kanaler alltjämt finns som kan användas för kommunikation i ansträngda lägen.

Det hindrar dock inte att Ryssland enligt amerikanska uppgifter trakasserar diplomater. Vi kunde också se en släppt film, där en rysk vakt vid den amerikanska ambassaden försöker gripa en amerikansk diplomat som får brotta sig in genom entrén. USA har också byggt en ny mur runt sin ambassad i Moskva. Ryssland anklagar också USA för att understödja rebeller i Syrien som använder C-stridsmedel. Som vanligt med desinformation, så är en del sant (ISIL har använt detta) och annat osant (USA stödjer inte ISIL).

En detalj som inte fick någon uppmärksamhet här under sommaren var att Polen stängde sin gräns mot Kalingrad Oblast och Ukraina. Jag har försökt att förstå varför Polen i samma veva inte stängde gränsen mot Belarus samtidigt, men gått bet. Nyligen kom också 200 tjejener från den ryska republiken via Belarus och sökte politisk asyl i Polen, men avvisades i klump.

Det är inte bara Polen som förstärkt gränsbevakningen. Norge har börjat upprätta ett staket mot Ryssland längst upp i norr, för att försvåra rysk användning av flyktingar som politiskt vapen. Den estniska regeringen har också förberett ett förslag till sitt parlament om upprättandet av en fem km lång gränszon mot gränsen till Ryssland.

På den egna planhalvan har de nordiska ledarna gästat Vita huset i maj och vår stats-, utrikes- och försvarsminister deltog i Nato:s toppmöte i Warszawa i juni. Inte första gången en svensk regering deltagit i ett sådant, men med tanke på det stadiga avvisandet av Nato-medlemskap en tydlig signal om det fördjupade samarbetet.

En ännu snabbare fördjupning av försvarspolitiska samarbeten har skett genom de samarbetsavtal vi slutit med USA och Storbritannien. De senaste två åren har en strid ström av tjänstemän färdats kors och tvärs över Atlanten för att åstadkomma detta. Lägg till detta även amerikanska besök av kongressledamöter från bägge partierna i Sverige och inte minst vicepresident Bidens besök för en månad sedan (återkommer om detta längre ned).

Timingen med Storbritannien var nästan synsk. Mindre än en vecka senare bestämde sig de brittiska väljarna för att dra sig ur EU. Brexit är av stor säkerhetspolitisk betydelse. Det försvagar EU, utan att stärka något annat. Tvärtom, förra veckan kom ett franskt-tyskt förslag om att fördjupa det europeiska försvarssamarbetet, vilket den svenska regeringen omedelbart avvisade.

Vi kan skönja konturerna av ett fragmenterat transatlantiskt säkerhetslandskap. En nordlig del, också av EU, där de nordiska länderna, Polen, de baltiska staterna och Storbritannien satsar på att garantera sin säkerhet genom Washington, medan kontinenten går i riktning mot fördjupning av EU-samarbete. Denna rörelse bromsas av de andra, och risken ökar för att de södra länderna kommer försöka att försvåra framförallt svenskt-finskt närmande till Nato liksom ett förringande av de baltiska staternas utsatta läge. Lägg därtill de försvårade relationerna med Turkiet.

På temat aktioner av politiska motståndare så ligger initiativet helt klart i Moskva. Eliten stärker greppet på hemmaplan och genomför eller understödjer detta i väst. I Ryssland har man sedan april stiftat en ny anti-terrorlag (Yarova-Ozerov). Undersökningskommitténs ordförande Alexander Bastrykin har uppmanat till radikala åtgärder mot den politiska oppositionen för att möta det ”destruktiva inflytandet” som USA har på rysk inrikespolitik. Strax efteråt blev Aleksei Navalny överfallen på öppen gata av en grupp kossacker.

Flera avskedanden eller förflyttningar har gjorts inom de administrativa organen och i regionerna, där lojalitet med regimen premierats. Mest intressant för vår del är att FSB-chefen i Kaliningrad, Evgeny Zinichev, befordrats till guvernör i länet.

Inför dagens parlamentsval har myndigheterna också väckt åtal mot opinionsinstitutet Levada Center för att vara utländsk agent. President Putin personligen försökte också använda avstängningen av de ryska friidrottarna i OS, som ett försök att underminera landet.
På bortaplan har Ryssland kunnat skörda frukterna av långvarigt arbete av att stödja radikala och populistiska rörelser. Den amerikanska politiken är djupt polariserad och där Donald Trump öppet flirtar med den ryske presidenten. Hans andra kampanjledare, Paul Manafort, tvingades avgå på grund av sina relationer till ryska kontakter.

Veckorna efter Brexit öppnade sig också ett djupt och otäckt ledarskapsvakuum, där de politiska ledarna försvann en efter en. Alla dessa enskildheter har naturligtvis inte ryska förklaringar, utan poängen är att den politiska sammanhållningen i väst är på väg att luckras upp med rysk uppmuntran, där så är möjligt.

Här hemma har i alla fall Säpo varnat för hur ryska agenter försökte påverka röstningen i Riksdagen om slutande av det så kallade Värdlandsstödsavtalet.

———————————

När det gäller informationsoperationer, så har en del av dessa just på det ameriaknska valet. Den ryska fronten Wikileaks har börjat publicera mail från Hillary Clintons privata server för att underminera hennes ställning. Wikileaks har också dumpat resultatet från hackandet av demokraternas kongressorganisation. Trots att organisationen säger sig ha ryska informationstillgångar har man aldrig släppt ut något sådant material.

Vad värre är, så har amerikanska myndigheter konstaterat försök att tränga in i själva valräkningssystemet i ett par delstater. Även här pekar tidningarnas uppgiftslämnare på att det är ryska hackare bakom detta. Den ryske presidenten kommenterade för ett tag sedan alla dessa anklagelser med att man inte var inblandade ”på statsnivån”, vilket är en intressant formulering. I vår del av världen har det tyska författningsskyddet (BfV) sagt att Ryssland ligger bakom dataintrången i Bundestag.

Om USA kan konstatera något liknande, så kan vi nog se fram emot en hårdnad konfrontation i cybervärlden, något som president Obama påminde om vid G-20-mötet i början av månaden. Han inskärpte att landet har både de bästa offensiva som defensiva kapaciteterna i världen.

Andra inslag i informationskrigföringen är att de ryska luftlandsättningstrupperna i somras luftlandsatte materiel och trupp på Nordpolen. Google har också blivit avslöjade med att rita in politisk överhöghet över Krim beroende på var du befinner dig. Sålunda är Krim ryskt på Googles kartor i Ryssland och ukrainskt annars.

I början av augusti for också Ryssland i grova anklagelser mot Ukraina för att försöka genomföra terrorangrepp på Krimhalvön. Förhör visades med påstådda fångar i rysk TV, men frågan dog plötsligt och det visade sig att den ryska historien kunde motbevisas.

Här hemma har framförallt ÖB personligen blivit måltavla för flera utfall från det ryska utrikesdepartementet. När ÖB efterlyste en kommunikationskanal mellan svenska och ryska militära högkvarter för att undanröja missförstånd vid incidenter fick han utstå ett kraftigt angrepp från departementets talesperson, Maria Zakharova, om motsatsen. Samma visa upprepade sig igen med koppling till diskussionen om transpondrar, där ÖB ånyo blev påhoppad med argumentet om att det är Nato-plan som kränkt svenskt territorium i år. Att frågan gäller vad som händer ute i internationellt luftrum ville man inte låtsas om.

Därför är det spännande att konstatera att ÖB ännu inte blivit påhoppad för sina uttalanden i samband med förstärkningen av Gotland förra veckan. Möjligen har man i Kreml dragit slutsatsen att ÖB inte varit påverkbar och att det rent av har stärkt ÖB’s ställning. För tidigt att dra den slutsatsen, men en rimlig hypotes.

————————————-

När det gäller strategisk avskräckning, så kretsar mycket kring intensiv övningsverksamhet. I juni körde Nato/USA flera nästa parallella övningar i närområdet. Baltops, utan ryskt deltagande även denna gång, kördes i Östersjön samtidigt som övningen Anakonda med 31000 genomfördes med fokus till förstärkning av Polen. På motsvarande sätt genomfördes Sabre Strike i de baltiska staterna samtidigt som Baltops. I de två förstnämnda deltog svenska förband, medan Finland också deltog i Sabre Strike.

Sabre Strike var också föremål för ett överraskande angrepp från den tyske utrikesministern Steinmeier som kallade denna för ett ”sabelskramlande” som bara tjänade till återuppliva gammal konfrontationspolitik. Passande nog verkade han glömt bort såväl Zapad-09, då Ryssland övade kärnvapenattack på Warszawa liksom annekteringen av Krim.

I samband med detta genomförde Ryssland en stor beredskapskontroll den 14 juni, där man bland annat kontrollerade statusen på olika depåer. Putin deklarerade att man var tvungen att höja landets stridsberedskap på grund av Nato. Att en Nato-brigad i varje baltisk stats skulle kunna ha någon relevant anfallskapacitet mot Ryssland är ju skratteretande.

Dessförinnan, i mitten av maj, invigde Nato den första etappen i sitt gemensamma robotförsvar på plats i Deveselu, Rumänien. I Redzikow, vid polska Östersjökusten, tog man samtidigt också det första spadtaget för nästa etapp. Detta försvar är en viktig drivkraft för att förstå rysk-amerikanska spänningar i Östersjön. Att sedan den berömde robotkonstruktören Jurij Salomonov i rysk direktsändning 2012 sa till den dåvarande presidentkandidaten Putin att Nato inte kan skydda sig mot ryska robotanfall spelar ingen roll.

Frankrike testade ballistisk robot från ubåt i Atlanten den 2. juli. Ryssland svarade (?) med beredskapskontroll av kärnvapenregementen två dagar senare. Drygt två veckor senare drog Ryssland igång en ny övning. Om det föranleddes av att USA hade Nightwatch (E-4B) i luften i Europa eller om det senare var en reaktion på övningen har jag inte haft någon möjlighet att hitta. USA hade också RC-135 Cobra Ball i luften, vilket används för att detektera ballistiska robotar. Nightwatch eller National Airborne Operations Center är Pentagons ledningscentral vid kärnvapenkrig och det finns fyra maskiner totalt.

Nästan två veckor senare, den 1/8, var det dags för den amerikanska övningen Polar Roar, där man med bombplan av typen B-2 och B-52 flög över Nordpolen till Nordsjön och Östersjön för en styrkeuppvisning. Sverige övade identifiering genom att gå upp med incidentberedskapen.

När det gäller övriga kärnvapenrelaterad avskräckning får vi inte glömma bort de nordkoreanska provsprängningarna liksom flera robottester som riktats mot japansk ekonomisk zon. Dessa åtgärder binder en försvarlig del av amerikansk uppmärksamhet, vilket minskar reaktionsmöjligheterna i vår del av världen.

Detta gäller också den hårdnande attityden från Kina som inte accepterar utslaget från Skiljedomstolen i Haag om sina territoriella anspråk i Sydkinesiska havet, utan möter istället detta med forcerad utbyggnad av militära faciliteter på skär och korallrev liksom ökad övningsverksamhet. För att ytterligare spä på osäkerheten övar nu kinesiska oh ryska flottenheter i området. Ett liknande aggressivt beteende kan också noteras i Östkinesiska havet, där konfrontationen sker mot Japan i form av beväpnad kustbevakning och fiskefartyg som tar sig in i japansk ekonomisk zon.

Slutligen, i den södra riktningen märker vi dels landstigningsövningar i Svarta havet från både USA och Ryssland under sommaren liksom den nyligen avslutade storövningen Kavkaz-2016, där Ryssland kan ha övat upp till 120 000 man och använt detta för maskerade förflyttningar av förband och förnödenheter.

När det gäller strategiska förflyttningar, så märks framförallt en tillfällig deployering av världens bästa jaktplan, F-22 Raptor, till Rumänien och Litauen. Även kring koreanska halvön har motsvarande förflyttningar gjorts. En intressant sak är att tidningen Izvestija nyligen skrev om deployeringen av det ryska systemet för satellitnavigationsstörning, POLE-21. Detta system är avsett att störa ut signaler från bland annat GPS och GLONASS inom ett visst område.

Avseende stridsoperationer har jag stoppat in del annan övningsverksamhet. Ni som följt serien vet att det inte är enkelt att avgöra i varje fall var saker hör hemma på grund av multipla syften och effekter med viss verksamhet.

Rena stridsoperationer har i alla fall skett i Syrien, som till exempel när Nato-landet Turkiet intervenerade i Syrien för nästan en månad sedan. Ryssland attackerade också ISIL i styrkeprojektionsuppvisning genom att lyfta med bombflyg från den iranska flygbasen Hamedan och skjuta kryssningsrobot Kalibr från örlogsfartyg ibland annat Medelhavet.

Uppgifter har också kommit att ryskt flyg attackerat baser där amerikanska och brittiska specialförband nyss uppehållit sig. Igår verkar amerikanskt flyg också ha attackerat syriska regeringstrupper av misstag med ett stort antal dödsoffer som följd. Risken för militära incidenter ökar mellan stormakterna när man uppträder gärna varandra.
Så har ryskt stridsflyg uppträtt oerhört aggressivt mot amerikanska spaningsflyg i Svarta havet och iranska båtar trakasserat den amerikanska jagaren USS Nitze i Persiska viken sen april. Ryssland har också vid enstaka tillfällen jaktskyddat egna signalspaningsplan.

En annan typ av övning som hölls under sommaren var den stora ryska civilförsvarsövningen av ryska katastrofministeriet EMERCON med uppgivna 520 000 deltagare.

Övningar av konkreta stridsoperationer har blivit allt tydligare senaste tiden. Den 10/8 genomfördes en beredskapskontroll av västra militärdistriktet i Ryssland. Ett par dagar senare genomförde Lettland en överraskande beredskapsövning med koncentration till den östra regionen.

För svensk del

Jag bedömer att vi i historieböckerna kommer att kunna se den 25 augusti 2016 som dagen, då krisen mellan väst och Ryssland blev påtaglig i Sverige. Den dagen beordrade den ryske presidenten en omfattande beredskapsövning med truppsammandragningar som fick den polska militärledningen att sammanträda omedelbart. Det var också den dagen som vicepresident Biden varnade Ryssland för att svenskt territorium var okränkbart. Intressant nog valde han formuleringen ”…Putin, or anyone else…”. Ser det amerikanska säkerhetsetablissemanget en grupp hökar beredda att ta över makten i Ryssland? Samma dag gick också Turkiet in i Syrien i stort format.

Tre dagar senare infann sig den finländske presidenten Niinistö och statsminister Sipilä till ett inofficiellt möte på Harpsund med statsminister Löfvén och andra inbjudna gäster. Den som följer säkerhetspolitiken i Finland noterar särskilt att landet accelerarat sina ansträngningar för att få till stånd bilaterala avtal med USA också. För närvarande befinner sig Kommendören av Försvarsmakten Jarmo Lindberg sig i USA tillsammans med försvarsdepartementets kanslichef Jukka Juusti för förhandlingar.

Här är det intressant att minnas de sovjetiska planerna hösten 1940 som gick ut på ett skenanfall mot Gotland, medan det verkliga anfallsmålet var Åland. Om detta finns att läsa i Tidskrift för Sjöväsendet nr 3/2014. Jag noterar särskilt att Ryssland stadigt hållit fast vid att det ingångna Moskvafördraget om Åland ingånget mellan Finland och Sovjetunionen 1940 fortfarande gäller. Det stipulerar att Finland ska garantera att inte tredje part får tillgång till Åland. I nutid skulle det troligen motsvaras av USA och Sverige. Detta ska läggas bredvid det faktum att Ryssland tillverkar i princip kopior av amfibiebataljonernas Stridsbåt 90 liksom finländska kustjägarnas Jurmoklass (M-12). Något att hålla ögonen på, eftersom Åland är ännu viktigare än Gotland vid en konfrontation med Ryssland.

Sverige reagerade konkret på det nya läget genom en beredskapskontroll den 5/9 med överskeppning till Gotland av förband från fastlandet. Detta visade sig vara en fint maskerad förstärkning av försvaret på ön, när ÖB meddelade att det blev en tidigareläggning av det permanenta försvaret av Gotland. Vi kan beklaga att det inte blev mer, men nu gjorde vi det bästa vi kunde med det vi har. Att inte lämna ett vakuum är oerhört viktigt och att komma innanför en motståndares planer är den högsta konsten av krigföring. Östersjömarinens landstigningsövning i onsdags fick därför genomföras under nya planeringsförutsättningar för det västra militärdistriktet.

I samma veva gick också södra militärregionen ut med vädjan om tips avseende allmänhetens observationer kring misstänkt verksamhet i anslutning till försvaret. Jag är mycket förtjust i detta tilltag, det försvårar eventuell underrättelseinhämtning och höjer medvetandegraden i landet.

För den minnesgode finns också en hel del incidenter kring civil försörjning att uppehålla sig kring, även om majoriteten mycket sannolikt har andra förklaringar än statsantagonister. Ett axplock:

Sabotaget mot masten i Häglared utanför Borås i mitten av maj, ett falskt meddelande på Sveriges Radios hemsida om ett attentat vid Arlanda och sabotage vid tillbyggnaden vid Södertälje sjukhus.

Den 19/5 noterade jag störningar av radiohuset i Göteborg, nedgång av Luftfartsverkets radar liksom störningar hos SJ och SOS Alarm. Till detta kan läggas en stor ökning av antalet vattenläckor i landet, senast i Gävle, och en känsla av ökat antal lastbilsolyckor vid broar av olika slag (här har jag inte hållit räkningen).

Den politiska nivå på ömse sidor blockgränsen är antingen uppfylld av sin egen plan (regeringen) eller Nato (alliansen). Ingetdera svarar på akuta behov av att höja försvarsförmågan på kort sikt och några ambitioner att höja förmågan på lång sikt synes inte heller. Som jämförelser kan nämnas Polen som kommer att höja försvarsanslagen ytterligare 30 % nästa år. Den tyska regeringen gav i somras ut ett sk White paper, där man fortfarande har målet 2,0 % av BNP till försvaret och talade om tio dagars enkild livsmedelsberedskap. Norge väntas i november klubba ett förslag från augusti om en förstärkning av försvaret med 160 miljarder NOK de närmaste 20 åren. Och då är de här länderna med i Nato.

Det paradoxala är att det politiska Sverige kan svänga sig med bedömningar om terrorhot, medan ingen på den politiska nivån vill ta uttrycket militär hot i sin mun. Min skattning enligt Gerasimovs modell är att det nu råder ett tydligt militärt hot mot väst, och därmed Sverige, från rysk sida. (Se övre vänstra delen av grafen)

Det är regeringen som styr riket. Ansvaret ligger tydligt där, men även oppositionen måste vara konstruktiv. Jag önskar mig en smula ödmjukhet från både regeringen och alliansen i dessa frågor. Om inte den farliga trenden kan rullas tillbaka, så får de snart sitta i samma samlingsregering.

Domen över 25 års försvarspolitik

av Bo Hugemark

Raskt marscherat, på min ära. Den förra härordningen, rekrytering genom allmän värnplikt, fick bestå i 108 år. Dagens ska enligt utredningsförslaget överges efter tio år. Berömvärd flexibilitet eller följden av ett gigantiskt misslyckande?

Det lutar nog åt det sistnämnda. Oavsett vad man anser om hur Försvarsmakten ska rekryteras så kan man konstatera att dess kapacitet är helt i otakt med den säkerhetspolitiska situationen och det strategiska läget. Det har hänt flera gånger under seklerna men aldrig till den grad som idag. Domen över försvarsledning och försvarspolitiker efter det kalla krigets slut kan bara bli: fullständig inkompetens. Eller för att travestera, ett beryktat uttryck från år 2000: ”Strategisk black-out”.

Ett uttryck för detta är det replikskifte vi hört till leda mellan intervjuande journalist och intervjuad försvarspolitiker eller hög företrädare för Försvarsmakten, i samband med kriser, incidenter, rysk upprustning etc:

Fråga från aningslös intervjuare: – Föreligger det något hot mot Sverige?

Svar från tanklös (förlåt dålig ordvits) intervjuad: – Nej inte idag, men man kan inte utesluta det i framtiden.

Här trampar intervjuoffret fel på flera sätt.

För det första genom att falla in i det enfaldiga hotbildstänkandet. Ett demokratiskt lands försvarsmakt stärker dess säkerhet och ökar stabiliteten i dess omgivning genom att finnas till, även om inga tydliga hotbilder kan skönjas. Ett talande exempel framfördes av Akademiens f d styresman, framlidne professor Bo Huldt under 1990-talet. Han hävdade att Sveriges försvarsmakt, som tycktes onödigt stor efter de förstärkningar som beslutades före murens fall, gav oss en respektingivande status i de förhandlingar om rysk truppreträtt ur Baltikum där vi var aktiva.

För det andra, om man nu vill tala om hotbilder, har det i modern tid aldrig handlat om att Sverige hotats med ett isolerat angrepp på grund av vårt egenvärde för en stormakt, om. Ett hot mot Sverige skulle uppstå i samband med en konflikt i vårt närområde, under det kalla kriget sovjetiska operationer mot Norge, efter det kalla kriget rysk aggression mot Baltikum.

För det tredje är svaret ett uttryck för villfarelsen om en nådatid som kan utnyttjas för att rusta upp mot det framtida hotet. Men den så kallade anpassningsdoktrinen har uttryckligen vederlagts av verkligheten, bland annat under mellankrigstiden. Litet eftertanke säger att det är en förflugen idé.  Så här skrev jag i Vårt Försvar 2004:

Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?

Läget år 2015

Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut?

Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bl a i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.

Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag?

Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?

Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter.

Nu har vi facit. Putins Ryssland uppvisar alla de ovannämnda egenskaperna och har redan använt militärt våld för att erövra territorium. Men vi har inte upprustat så att vi ens kan försvara de mest strategiskt viktiga områdena eller har en chans att i tid få hjälp utifrån. Nu börjar det gå upp för politisk och militär ledning att ett angrepp på Sverige kan bli det första draget i en rysk aggression i Baltikum. Och avseende ett sådant scenario finns det sedan många år ingen nådatid alls. Den enda på högre ort som förmått säga detta är förre arméchefen Anders Brännström.

Ofta har nådatidsresonemanget förklarats med att Rysslands krigsmakt var så nedgången efter det kalla krigets slut att den inte utgjorde något reellt hot. Det blev alltmer osant, av två orsaker. Dels rustade vi själva ner i accelererande fart. Dels blev vår säkerhet efterhand mer och mer sammanvävd med de baltiska staterna och deras utsatta situation. Processen startade med suveränitetsstöd i början av 1990-talet och engagemanget i den ovannämnda trupputdragningsprocessen, fortsatte med vapenhjälp och resulterade 2009 i Solidaritetsförklaringen. Av denna process märktes föga i försvarspolitiken.

Här har vi alltså grundorsaken till kaoset i försvarets utveckling: Brist på sammanhang mellan försvar och säkerhetspolitik.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker samt ledamot av KKrVA.

Är våra begränsade tankemönster otillräckliga för att lösa konflikter?

 

av Magnus Sjöland

Många konflikter som pågår just nu i världen beror på uppfattningen ”ni har fel, vi har rätt!”. Ofta rör det sig om olika kulturer som under många tusen år växt fram. Det handlar om icke överensstämmande moral, etik, lagar och religion. Några exempel på värdeomdömen där någon säger sig ha rätt och någon annan att denne har fel, kan vara om det är rätt med aktiv dödshjälp, att könsstympa män som begått en våldtäkt, att utdöma dödsstraff på någon som begått ett massmord eller att det är rätt med abort. Jag skall i detta inlägg försöka bidra med lite filosofiska funderingar inom området värderelativism.

En stor del av vårt tänkande från de gamla grekerna 400 f.kr till idag har handlat om logik, argumentation, få rätt och att ”vinna”. Vi har gjort fantastiska framsteg inom teknik och vetenskap, men mindre inom det mänskliga området. Vi är lika primitiva idag som för 2000 år sedan när det gäller konfliktlösning, det har inte hjälpt att vi utvecklat väldigt avancerade vapensystem. Är det möjligt att våra begränsade tankemönster är otillräckliga och har blivit farliga? Att vårt sätt att tänka vad gäller att ”ha rätt” inte fungerar när det gäller konfliktlösning, etik och moral?

Vårt traditionella tankesystem grundas på att få fram sanningen, som skall kontrolleras med vetenskapliga metoder, logik och argumentation. Resultatet har en stark tendens mot negativitet. Av många anses detta vara ett snabbt och effektivt medel för att nå sanningen. Det blir enkelt att snabbt få poänger på motståndarsidan, då man själv väljer referenssystem. Vid mer intensiv argumentation är det inte heller ovanligt med aggressivitet som inkluderar personangrepp, ofta utan koppling till sakfrågan. Inte ovanligt inom juridik och politik.

Jag tror att ett av de största problemen med vårt sätt att lösa konflikter är språkets begränsningar. Först skall vi översätta verkligheten i språk, sedan skall vi föröka lösa konflikten med vårt språk. Vårt tänkande är mycket större än språket, vi tänker i bilder, ljud, känslor, rörelse, lukter och olika former av förnimmelser, språket passar dåligt för att använda som ett verktyg för vårt tänkande. Sedan när vi tänkt klart så skall det översättas till språk igen, vilket inte är så lätt. Tänk t ex på när du vill förklara din kärlek till någon eller när du vill beskriva en skönhetsupplevelse i ett konstverk eller ett musikstycke.

Det är en stor fara för oss idag att vissa samhällen och grupperingar har blivit mer intoleranta och aggressiva, samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar rörande det man uppfattar vara ociviliserat, ökar risken för krig dramatiskt.

Hur skall vi se på olika kulturers olikheter? Finns det någon som kan döma av dessa frågor? Finns det någon objektiv sanning? Kan dessa olikheter mildras och förståelsen mellan kulturer öka? Om en person säger att ”detta är rätt” och en annan säger ”du har fel”, kan då båda ha rätt?

Folk har olika åsikter, ofta tänker vi att vi själva har rätt och de andra har fel. Ibland kan vi gå med på att vi har fel, speciellt om den andre kommer med ett övertygande argument, t ex att denne har varit med om något som vi själva har missat. Kan det finnas en tredje möjlighet som innebär att vi båda har rätt trots att vi säger emot varandra? Kan det vara så att mina omdömen är riktiga ur min synpunkt och dina ur din synpunkt? Om vi jämför med ett exempel inom fysiken så kan det vara så att jag säger att en bil är ”snabb” så jämför jag med en traktor, medan du säger emot för du jämför med en ny Ferrari som är mycket snabbare än den rostiga gamla bil som jag pekade på. Våra värdeåsikter blir relativa.

När någon säger att denne har rätt i värdefrågor (t ex det är rätt med dödsstraff eller att abort måste förbjudas) måste vi acceptera att dessa påståenden är relativa, då vi måste acceptera en relativism i synen på världen. Vi har vuxit upp på olika sätt, varit med om olika erfarenheter och kanske levt i skilda kulturer.

Denna artikels teoretiska fundament vilar på en gren inom filosofin som heter värderelativism och om du vill kan du studera vidare genom att läsa några kända filosofer som t ex Immanuel Kant, Michael Dummet eller Friedrich Nietzsche.

Jag tror att det inom en kultur växer fram ett gemensamt och med tiden föränderligt begreppssystem. Detta begreppssystem krävs för att social samlevnad skall vara möjlig och kräver en mycket stor enighet i den existens av de i vardagen uppkomna situationerna. En gemensam värdegrund växer fram. Någon objektiv sanning är svår att hitta, men en sanning i förhållande till de begreppssystem som växer fram går att hitta. Om vi antar detta så är inte längre en sanning en egenskap för våra omdömen (”du har fel, jag har rätt”), utan en relation som råder mellan omdömet och det begreppssystem det relaterar till. Detta betyder att något är sant i förhållande till ett begreppssystem, men kan vara falskt i förhållande till ett annat. Detta innebär att sanningsbegreppet är relativt.

Jag skall i den fortsatta texten förutsätta att det finns viss sanningshalt i åtminstone vissa värdepåståenden, ett bevis för detta är ju att folk kan bli så upprörda att de kan starta slagsmål och i värsta fall även krig för att få rätt. Detta för att oförenliga värdeomdömen kan vara lika berättigade, lika rationella, lika väl argumenterade, lika stabila (oberoende av konfrontation med nya situationer) och lika välgrundade. Detta kallas Kunskapsteoretisk relativism och innebär att det finns välgrundade påståenden och stabila teoretiska påståenden som är oförenliga, detta gäller inte enbart inom vissa värdeomdömen, utan även avseende vetenskapliga påståenden.

Hur skall man bete sig i verkligheten när olika kulturer krockar? Om man bekänner sig till Speciell normativ relativism säger man att man inte skall lägga sig i, inte ta avstånd från och inte kritisera moraluppfattningar som råder i andra samhällen än sitt eget. Den uppmanar till tolerans mot andra och främmande moraluppfattningar. Dessa fördömer ofta t ex missionärerna som reste till Afrika på 1800-talet och som skulle lära ut den rätta läran. Det låter liberalt och till en början attraktivt och är bra som ett allmänt förhållningssätt. Men ibland kan man behöva ha berättigad kritik av andra moraluppfattningar om de går emot vad de flesta moralfilosofiska system accepterar t ex tortyr, kannibalism, incest, blodshämnd, miljöförstöring eller förtryck av politiska motståndare.

Ett diametralt motsatt förhållningssätt är Kulturell moralisk relativism, som hävdar att man skall handla i enighet med den moral och värderingar som finns i det egna samhället. Enligt denna så är det rätt med dödsstraff i USA, men fel i Sverige. Denna relativism är stark och anser att det är FEL att utföra dödsstraff i Sverige och RÄTT i USA. Inte att det anses fel i Sverige och anses rätt i USA. Detsamma kan sägas om kvinnlig omskärelse, det är FEL i Sverige och RÄTT i vissa stater i Afrika. Den Kulturella moraliska relativismen kan bli farlig om det anses moraliskt riktigt och önskvärt att införa den egna moralen i andra samhällen.

Om ett samhälle uppmanar att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden blir det oftast konflikter. Även om man ser ut att ha ”lyckats” så brukar det inte hålla i längden, se t ex på de kolonier som vissa Europeiska stater lade under sig och skulle civilisera eller de östeuropeiska lydstaterna under Sovjetunionen. Ett dagsaktuellt exempel är IS, som med våld försöker införa sin civilisation i Syrien och Irak

Ett mer individualistiskt förhållningssätt kan vara att alltid handla efter sitt eget samvete eller sitt egna sunda förnuft, detta kallas Individuell moralisk individualism. Man hör ofta människor säga ”om vi alla på jorden kunde handla efter sunt förnuft så lätt det skulle vara” eller ”tänk om våra politiker kunde begripa sig på vanligt hederligt sunt förnuft!”. Det känns dock inte rimligt att något är rätt bara för att någon anser att en handling är rätt och att detta skulle innebära att detta gör handlingen rätt. Om var och en skulle handla enligt sin egen kultur, sitt eget samvete, sitt egna sunda förnuft eller de samhällen de kommer ifrån så tror jag att det skulle bli kaos. Och hur skall vi göra med våra invandrare? Detta leder till problem, eftersom vi svenskar inte är speciellt toleranta mot främmande kulturer. Det känns inte acceptabelt att de som kommer till Sverige skulle ta med sig sin moral om den inte kan accepteras av svenskar, t ex könsstympning och blodshämnd. Hur mycket av de olika kulturerna kan och bör förenas? Vi kanske kan vara mer toleranta inom kultur än inom moral?

Sammanfattningsvis är det en fara för oss alla om ett samhälle uppmanar sin befolkning att införa sin civilisation och dess moral i mer ociviliserade områden får ett starkt fotfäste i vissa kulturer, att vissa samhällen och grupperingar blir mer intoleranta samt att nationalismen växer sig starkare i många länder. Om intoleransen ökar och det påbjuds att införa den egna moralen i ociviliserade områden, ökar risken för krig dramatiskt.

Våra tankemönster känns begränsade av språkets tillkortakommanden och begränsar vårt sätt att tänka när det gäller konfliktlösning. Vi behöver komma på nya verktyg, kanske mer visuella och emotionella? Språket begränsar oss och ibland kan det bli så att fast vi menar samma sak så missförstår vi varandra, då vi säger olika men menar samma sak. Saken blir inte lättare av att vi talar olika språk och att det då krävs översättningar, som kan göra att missförstånden ökar.

Vi måste vara mer toleranta mot varandra och förstå att ”båda kan ha rätt” utifrån att bådas värdeomdömen kan vara lika välgrundade och väl genomtänkta. Man kan också hoppas på att vi om några hundra år kan ha kommit så långt att nästan alla människor på jorden har närapå en gemensam värdegrund, det tar lång tid att fundamentalt ändra en värdegrund, men tittar vi på vår svenska såg den helt annorlunda ut för 100 år sedan; dödsstraff, omyndiga kvinnor, rasbiologiska institut, statare, kastrering av ungdom etc. Jag tror och hoppas att det kan gå fortare än 100 år att hitta en gemensam värdegrund, då detta minskar riskerna för nya konflikter radikalt. Det som gör att det kan gå fortare är globaliseringen, IT-teknologin, smart-Phones, nya kommunikationssätt som t ex Facebook, mail och SMS.

 
Författaren är VD och ledamot av KKrVA

Överprofessionalisering och positionering: Den Ekenbergska ut-redningen om framtidens officersutbildning

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

av David Bergman

Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka.

Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny officersutbildning innehåller den, med undantag för vissa tankar om olika ingångsvägar till officersyrket, få större nyheter. Tvärtom föreslår utredaren att dagens utbildningsstruktur med samma skolsteg behålls intakt.

Det grundläggande officersprogrammet föreslås lämnas orört, medan vidareutbildningarna till major/örlogskapten och överstelöjtnant/kommendörkapten kvarstår men infogas än mer tydligt i den akademiska strukturen under beteckningen Magister- & Mastersprogrammen HOP 1 samt 2. Utredningen presenterar två mindre varierande alternativ där de antingen skall genomföras direkt efter varandra eller med viss tidsseparation. Den mest märkbara förändringen är att den akademiska ribban för vilka examina som eftersträvas höjs.

Utifrån detta blir två frågor centrala:

Den första frågan rör utbildningarnas innehåll. Även om förmågekrav diskuteras i rapporten hade ett resonemang om innehållet i de föreslagna vidareutbildningarna varit behövligt och att rekommendationer för en specifik examensform hade härletts utifrån dessa. En masterexamen är (förhoppningsvis) självklart inget mål i sig.

Den andra frågan rör vem som skall hålla utbildningarna. Det är glädjande att utredningen berör behovet av disputerade officerare som en förutsättning för att leda utbildning och utveckling. Men att behovet finns är sedan länge fastställt, det är hur detta skall uppnås som kräver en lösning.

Man kan alltid diskutera om officersutbildningen skall vara en högskoleutbildning. Att undervisning har en hög kvalitet och bygger på vetenskaplig grund måste inte betyda att den leder till formella poäng och examina. Men om detta är viljan – och fler än Ekenberg har uttryckt att så är fallet – så kan förhoppningsvis alla vara överens om att utbildningen skall genomföras på bästa sätt och att vi har lärare som är kompetenta för uppgiften.

Redan 1992 sågs officerare med doktorsexamen som en förutsättning för att kunna genomföra en akademisering och en stor satsning gjordes på dåvarande ”ÖB:s doktorandprogram”. Men efter mer än 25 års kostsamma satsningar är endast enstaka individer som genomfört programmet kvar inom Försvarsmakten och det saknas fortfarande konkreta planer för karriärvägar och befattningar för disputerade officerare.  Detta är självklart ett slöseri med både ekonomiska och personella resurser.

Riskerna är uppenbara och ekvationen väldigt enkel. Om vi fortsätter att höja den akademiska ribban för officersutbildningen utan att ha en konkret plan för disputerade officerare att leda denna utveckling kommer beroendet av extern akademisk kompetens fortsatt öka och möjligheten för officerarna att påverka vår egen officersutbildning att minska.

Rapportens tydliga fokus på att behålla nuvarande utbildningsstruktur, men ge den en ökad akademisk status gör att rapporten känns mindre som en utredning för en ”ny officersutbildning” utan mer som ett rättfärdigande för den redan inslagna vägen och som ett positioneringsdokument för Försvarshögskolans roll i det framtida arbetet.

”Är detta nödvändigtvis fel?” kanske någon frågar sig. Inte nödvändigtvis vad gäller vägvalet i sig. En utredare styrs självklart också av det mandat som getts. Men en utredning om ny officersutbildning kan tyckas någon överflödig om inga egentligen nya handlingsalternativ utreds. Att bara bekräfta det som sker hade inte krävt en utredning. Och om den inslagna vägen redan är cementerad torde en diskussion om innehåll, inte examina och formalia, vara mer välbehövlig.

Men det finns en ännu större fara. Den utveckling vi är inne i bygger på professionsteori vilket utredningen även hänvisar till. I dessa teorier utvecklas det särskilda krav på expertis, yrkesetik och kåranda som gör att en profession särskiljer sig över andra yrken. Men redan 1959 varnade den amerikanske militärsociologen Morris Janowitz för risken för militär överprofessionalisering.

En överprofessionalisering uppstår i en yrkeskårs utveckling när en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet. Janowitz varnade att en överprofessionalisering kan vara direkt skadlig för den militära professionen om det leder till att avancerade examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig.

Det finns all anledning att kontinuerligt sträva efter att förbättra officersutbildningen. Få saker kan vara viktigare än de framtida cheferna för våra militära förband. Men oaktat vägval måste vi säkerställa att vi har officerare som driver utvecklingen och att vi aldrig förlorar fokus på förmågan till väpnad strid.

PS: Kalla mig gärna gammaldags, men jag tror att myndigheters språk i allra högsta grad bidrar till den trovärdighet som läsare tillskriver deras budskap. Om det finns klara brister i språket, vad kommunicerar det om innehållet? Mindre stavfel kan självklart slinka igenom i långa dokument, men fragmenterade meningar och brister i syntax måste hanteras innan en rapport publiceras. Att dubbelskrivningen ”krigskrigsförband” återfinns hela 13 gånger på 121 sidor i rapporten är mindre imponerande, särskilt i en rapport som förespråkar högre akademisk nivå.

 
Författaren är Kapten och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi