Kategoriarkiv: Försvar och säkerhet

En rejäl svensk upprustning är det bästa vapnet för fred och säkerhet

av Lars Fresker

Politikerna har återupptäckt det nationella försvaret, fast valt att inte finansiera det. Den tidigare insikten, att en globaliserad värld också kräver ett försvar med förmåga till substantiella internationella insatser verkar ha förbleknat. Kommer något parti att våga ta ett helhetsgrepp på försvaret under årets Almedalsvecka?

 
Låt oss börja med det nationella försvaret. Som flera bedömare redan konstaterat och som vi skrev redan 2015 (SvD Brännpunkt 17/6 2015) behöver ett land med Sveriges yta och läge dubbelt så stor armé och dito marin, jämfört med dagens försvar, samt ett vidmakthållande av ett flygvapen om 100 stridsflygplan, dock med ökad förmåga att motstå ett överraskningsangrepp.

Det försvar vi har idag är dimensionerat för internationella insatser, med ett lugnt svenskt närområde. Det är numer också allom bekant att inom dagens försvar är materielbristerna markanta och finansieringsbehoven skriande.

Ett uppvaknande har skett hos politikerna rörande behovet av ett nationellt försvar, efter väckarklockan Georgien 2008 och kallduschen Ukraina 2014. Idag råder ingen tvekan om att Ryssland är villigt att använda våld mot sina grannländer för att nå utrikes- och inrikespolitiska mål.

Sverige agerar fortfarande internationellt. Det är helt sant att svenska officerare och soldater gör ett bra jobb i Mali, Afghanistan och Irak. Våra soldater och officerare erhåller beröm för sin goda utbildning och för de bidrag de ger till fred och säkerhet. Svenska soldater och officerare är bärare av en god demokratisk tradition och har en syn på sitt uppdrag och sina medmänniskor som följer av FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Därigenom höjer vi effekten på de fredsinsatser vi deltar i. Fast faktum kvarstår. Det är små insatser vi förmår göra idag och Försvarsmakten har svårt att personalförsörja dem på grund av en liten organisation med många vakanser.

Samtidigt bleknar våra nuvarande insatser i jämförelse med det uppenbara behovet av militär förmåga att bygga fred och säkerhet. Idag kommer de största enskilda flyktinggrupperna till Europa från Syrien och Afghanistan. I fallet Afghanistan är det ett kvitto på vårt egna misslyckande. Vårt misslyckande i betydelsen Västs misslyckande. Vi lämnade Afghanistan innan vi var klara. USA lämnade och Europa saknar förmågan att klara av insatserna där på egen hand. Konsekvenserna, bland annat i form av de civila som kriget hemsökt, kommer till oss nu.

För Sveriges del borde den tidigare målsättningen, att ha reell förmåga att ha minst en svensk bataljonsstridsgrupp insatt internationellt, i hög konfliktnivå, över tid, vara rimlig. Därutöver borde det finnas förmåga till några mindre internationella insatser med lägre numerär. För att lyckas med det, samtidigt som vi tryggar Sverige, krävs en ökning av antalet militära förband. För att lyckas med insatser både nationellt och internationellt parallellt krävs att vi behåller systemet med anställda heltids- och deltidstjänstgörande. Det systemet bygger på ett reellt behov som kommer ur dagens konflikter. Det får nu inte kastas ut som barnet med badvattnet bara för att vi nu återtar värnplikten som åkte ut vid det förra totalomkastet i försvarsinriktning.

Vi lever i en globaliserad värld. Säkerhet byggs både hemma och borta. Det är fortfarande lika sant som under 2000-talets början. Det torde vara tydligt för alla att globaliseringen inte bara handlar om ekonomi, migration och ideologi, utan också gett oss en globalisering av våld och krig. Konflikterna ute i världen pågår numera också här hemma i Sverige och Europa i form av terrorism. Har vi råd att låta bli att satsa både på nationell och internationell militär förmåga?

Sveriges militära ambitionsnivå, nationellt och internationellt borde vara; Att på en ökad nivå verka mot de säkerhetshot vi alla står inför. Sverige borde vara en del i en gemensam västlig vilja att motverka att krigen driver miljoner på flykt och in i desperation. Ett starkt och upprustat försvar är det bästa verktyget för fred både hemma och borta.

Men finns den politiska förmågan att se det militära försvaret som det verktyg det faktiskt är? Lyft blicken under nästa valrörelse! Och varför inte börja med det redan under årets politikervecka i Almedalen?

För övrig anser jag att lägstalönerna i Försvarsmakten, som stått still sedan 2012, måste höjas.

 
Författaren är ordförande Officersförbundet.

Det brittiska valet och dess konsekvenser

av Mats Bergquist 

Det brittiska valet till underhuset 2015 som många trodde skulle resultera i en seger för labourpartiet, ledde istället till en knapp seger för de konservativa. När David Cameron efter Brexitomröstningen förra året efterträddes av Theresa May sade hon att hon tänkte regera med denna knappa majoritet på 16 platser och således inte söka något personligt mandat. Men i april i år meddelade att hon ändrat sig och utlyste nyval till underhuset till den 8 juni. Snart sagt alla bedömare förutskickade att hon skulle vinna en promenadseger och kraftigt öka sin majoritet till kanske tom över 100. Men så blev det inte. I stället sällade sig det brittiska valet till en lång rad av överraskningar vi sett under senare år. Återigen har opinionsundersökningarna visat sig vara opålitliga, även om det blev klart att de konservativa särskilt under slutskedet av valkampanjen tappade mark.

I stället för en vinst på kanske uppemot 100 platser förlorade de konservativa alltså 13 medan nederlagstippade labour vann 32. Detta innebär att de konservativa med 318 platser av 650 skulle behöva ytterligare 8 för att vinna en majoritet (egentligen något färre eftersom det nationalistiska Sinn Fein, som vann sju mandat i Nordirland, vägrar att inta sina platser i underhuset).

Detta var det första felaktiga antagande som många professionella bedömare (inkl undertecknad) gjorde. Det andra innebar att man trodde att valdeltagandet skulle sjunka, eftersom man inom ett år haft folkomröstning om EU, kommunalval i delar av Storbritannien och nytt parlamentsval. Man gissade att väljarna skulle irritera sig på detta flitiga röstande och välja soffan, vilket i så fall brukar gynna torypartiet. Men valdeltagandet ökade tvärtom med några procent till ca 70, vilket för landet är en ganska normal siffra. Framför allt tycks röstandet bland yngre varit klart bättre än under Brexitomröstningen förra året. Man räknar med att i åldersgruppen 18-24 år ökade andelen som röstade från dryga 40 till 63 procent. Av dessa röstade över 70 procent på labour. Hade de röstat flitigare 2016 hade Brexit sannolikt inte kommit till stånd.

Ett tredje felaktigt antagande var att den tendens man sett i ett antal år, nämligen att mindre partier, trots att det brittiska valsystemet gynnar de stora partierna, ökade på de två storas bekostnad, vändes. I valet 2010 t ex fick liberaldemokraterna hela 58 platser, vilket var det bästa resultatet för ett tredje parti sedan 1920-talets början. Och i valet 2015 fick det skotska nationalistpartiet 57 platser och tog  a l l a  mandat i Skottland utom ett. Men nu fick de konservativa och labour tillsammans mer än 82 procent. Mätt i procent gick båda partierna fram, de konservativa med dryga 5.5 och labour med 9.5 procent. Liberaldemokraterna vann några mandat medan SNP tappade hela 22.

Hur kunde det gå så här? De konservativas valguru, australiern Lynton Crosby, som hjälpte David Cameron till en ganska överraskande seger 2015 ville tillsammans med Theresa Mays stab fokusera kampanjen i år på henne personligen snarare än på partiet. May är ju knappast någon person som bjuder på sig utan kan framstå som aningen stel och ganska formell. Den sedan valnederlaget 2015 sittande labourledaren Jeremy Corbyn, en radikal veteran (sedan 1980-talet) på de bakre bänkarna i underhuset, som överraskande tog över efter Ed Miliband, visade sig vara en effektiv kampanjarbetare. Labours valmanifest var kanske det radikalaste man presenterat på mera 30 år och slog tydligen an särskilt hos ungdomen, som tröttnat på de konservativas ständiga åtstramningskurer.

Efter en så magnifik felkalkyl som Theresa May gjort sig skyldig till kunde man tycka att hon borde dra slutsatsen att hon inte längre kunde fungera som partiledare. Men detta är uppenbarligen inte hennes plan. Huruvida hon kommer att lyckas att med hjälp av det konservativa nordirländska DUP (Democratic Unionist Party), en gång den populistiske pastorn Ian Paisleys parti, som nu har 10 av Nordirlands 18 platser i Westminster, återstår att se. Med dess hjälp får May 328 av 650 mandat. Men detta är inte mycket i ett så stort parlament, där omsättningen i form av partibyten, sjukdom, dödsfall eller överflyttning till överhuset, vilka alla kan leda till fyllnadsval, ganska snabbt kan förvandla en majoritet till en minoritet. Så skedde t ex efter valet 1992 då konservative John Major vann överraskande seger. Men redan efter några år hade denna majoritet försvunnit. Därtill kommer att de konservativa är ett särskilt i EU-frågan splittrat parti.

Så varför hänger sig då Theresa May kvar vid makten? Förutom viljan att söka rätta till med vad hon ställt till med, har det rimligen att göra med att hon och säkert många av hennes partikamrater vill undvika en ny ledarstrid, bara ett år efter Brexitomröstningen. Men det har också att göra med att förhandlingarna om Storbritanniens uttåg ur EU börjar denna månad. En ledarstrid skulle ytterligare kunna komplicera bilden. Theresa May kan nu försöka gömma sig bakom EU:s tidtabell och hänvisa till omöjligheten av att igen byta partiledare under dessa för landet mycket viktiga förhandlingar. Hon gynnas sannolikt också av en oro bland hennes partikamrater över att om det skulle bli nyval är risken för en ny regering med Corbyns radikala labourparti ganska stor. Någon uppenbar kandidat som skulle kunna ena de olika åsiktslägren ifråga om EU finns knappast.

Men kan hon lyckas? Det är osäkert. Ted Heath, premiärminister 1970–1974, försökte efter valet i mars 1974 att som minoritetsregering sitta kvar med liberalernas stöd. Men det gick bara ett halvår innan ett nyval förde labour till makten. Theresa May, som uppenbarligen är en ensamvarg, vill givetvis inte hamna i kategorin kortvariga och misslyckade premiärministrar och hoppas således kunna undvika Heaths öde. Men efter premiärministerns tydligt valhänta agerande i samband med den katastrofala höghusbranden i London har hennes aktier sjunkit ytterligare

Brexit och det misslyckade valet som resulterat i en svag regering kommer givetvis att ytterligare försvaga landets internationella position i allmänhet och i Brexitförhandlingarna med EU i synnerhet, och om inga mirakel inträffar också dess ekonomi. Som t ex Per T Ohlsson påpekar i Sydsvenskan (11 juni) kommer den tydliga isolationistiska tendensen under Donald Trump och Storbritanniens utträde ur EU och sannolikt därigenom försvagade ekonomi att lägga en större börda på EU och framför allt Tyskland. När det mesta nu tyder på att Angela Merkel stannar som förbundskansler ytterligare ett antal år blir denna viktförskjutning kanske hanterbar. Men om den världsordning som inte minst burits upp av två av de fyra segrarmakterna i andra världskriget, ifrågasätts blir situationen allvarlig.

Nu är det ju ingalunda säkert att Donald Trump blir så långvarig eller särskilt effektiv i Vita Huset och att de starka institutionella nätverk som binder USA vid Europa, trots Trump, håller för påfrestningarna. Och trots att britterna nu uppenbarligen har en brant uppförsbacke framför sig, skall man nog inte räkna ut dem. De har fortfarande världens femte ekonomi, som ett av få länder en visserligen mindre men dock expeditionär militär kapacitet, kärnvapen, en formidabel underrättelsetjänst och diplomati. Också om det nu ser ganska mörkt ut, har britterna således en del trumfkort på hand.

Men det blir av största vikt att man uppnår ett rimligt avtal med EU. Detta kommer att förutsatta att man kan komma överens om den brittiska ”skilsmässoavgiften” som EU-företrädare antytt kan bli upp emot 100 miljarder euro (vilket britterna knappast kommer att betala), respektive medborgares ställning i Storbritannien och EU samt hur förhållandet mellan republiken Irland och Nordirland skall kunna regleras. Den fredsuppgörelse som träffades 1998 förutsätter en mer eller mindre öppen gräns mellan de båda enheterna. Skall Theresa May regera med DUP, som nu under ganska många år suttit i koalition med Sinn Fein i provinsregeringen i Belfast, kompliceras bilden ytterligare. Eftersom DUP och Sinn Fein efter det senaste valet till provinsparlamentet inte kunnat komma överens om en fortsatt koalition, kan resultatet bli att London övertar styret, s k direct rule. Det tänkta nära samarbetet med DUP, den ena parten i Nordirland gör bilden än mera komplex.

Theresa May har ju satsat på en s k hard brexit, alltså en total brytning med EU – detta eftersom hon inte kan acceptera den fria rörligheten inom unionen, som denna inte kompromissar om. Och utan denna kan man inte vara medlem i den inre marknaden eller i tullunionen. Men den lilla majoritet hon ev kan uppbåda uppstår frågan om denna, som också innehåller åtskilliga som röstat för att stanna i EU, kan enas om just en ”hard” brexit eller om man skall söka andra utvägar. I och med att hon tvangs gå till parlamentet för att inleda utträdesprocessen (vilket hon inte tänkt) måste hon också gå dit med ett ev förhandlingsresultat. Man spekulerar nu om det skulle vara möjligt uppnå en uppgörelse över blockgränsen om en mjukare Brexit. Men då riskerar hon samtidigt sprickor i det egna partiet eftersom de hårda EU-motståndarna nog inte kan acceptera annat än en hård, total Brexit.

Till följd av Trumps uttalanden om NATO eller under besöket i Bryssel nyligen uteblivna erinran om NATO-fördragets art 5, har ju de periodiska tankarna på ett europeiskt försvar ånyo vädrats (se Ett europeiskt försvar?, kolumn 30/3 2017). Britterna har ju alltid här varit en bromsande faktor. Men det blir rimligen ett av britternas bättre kort i förhandlingarna om Brexit, nämligen att inget europeiskt försvar, värt namnet, kan komma till stånd utan brittisk medverkan.

Något som är utmärkande för britterna är deras betydande självförtroende. Detta är grundat i imperiets historia, segrar i två världskrig, det engelska språkets ställning etc etc. De har nästan alltid lyckats ”punch above their weight”. De har råkat ut för mycket allvarliga kriser, huvudsakligen av ekonomisk natur som åren efter andra världskriget, under 1970-talets nedgång och en ny djupdykning under 1990-talets första hälft. Men de har därefter rest sig. Det lär de göra även denna gång. Men med en synnerligen svår uppgift framför sig och med en mycket svag regering ter sig uppgiften om inte övermäktig så i alla fall enormt svår. Den skulle knappast bli mindre formidabel om ett nyval senare i år eller nästa år skulle föra Jeremy Corbyn till makten.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.

Förmåga att döda

av Ulf Henricsson

Ledamoten David Bergman tog för ett antal veckor sedan upp vårt förhållningssätt till soldaten och officerens yttersta uppgift – att kunna döda. Eftersom vi förser soldater och officerare med vapen och ammunition samt lär dem använda dessa för det yttersta syftet borde denna yttersta uppgift inte vara någon överraskning för någon.

På försvarsmaktens hemsida är det svårt att hitta någon antydan till förmågan att döda. Det mesta verkar beskriva någon form av äventyrsresa – inte minst rekryteringsdelarna.

Att inte tala om döden är en utbredd brist i dagens samhälle. Döden kommer alltid som en överraskning, trots att vi vet att den kan komma till oss när som helst.

För några veckor sedan hade jag tillfälle att fråga ett antal försvarsfrivilliga om försvarets yttersta uppgift. Inget svar var i närheten av uppgiften att utöva ”statskontrollerat väpnat våld” utan de verkade mest störda av att tala om att döda. Var det bättre förr? – tveksamt. När vi under en budgetdialog i 4:e Fördelningen i början på 90-talet kom in på den yttersta uppgiften sade en aktiv major; ”blir det krig så slutar jag”. Jag föreslog då att han borde lämna in sin avskedsansökan direkt –vi kan inte ha officerare som lämnar när allvaret börjar. Den diskussionen måste börja vid inryckningen och fortgå kontinuerligt. Det har försvarsmakten under min tid aldrig varit bra på. En del officerare tar upp frågan men bemöts alltför ofta av den attityd Daniel Bergman beskriver. I början på 2000- talet skickade FHS in ett förslag till forskningsuppdrag till Högkvarteret; ”Militär organisation och döden”. Svaret var betecknade; ”behov saknas”! En märklig inställning av en organisation som har förmågan att döda som huvuduppgift.

Diskussionen är ju egentligen inte så svår. När jag för länge sedan fick frågan att reflektera över ett av de tio budorden tänkte jag, ”undrar vilket”?

Det tog tre sekunder att inse att det var en dum fråga, och den andra tanken var; ”nej, det är för svårt”. Den tredje tanken var;” fegis, du har varit officer i trettio år och du underkänner ditt eget yrkesval om du inte antar utmaningen”. Svaret till mig själv blir ”naturligtvis, ställer jag upp på det femte budet – Du skall icke dräpa – och om jag gör det hur kan jag då vara officer”? Jag skulle före mina erfarenheter från Bosnien ha klarat det enkelt och tagit till standardsvaret. ”Jag arbetar för ett svenskt försvar som är så respektingivande att vi aldrig skall behöva använda detta till det som är dess yttersta uppgift, att dräpa”. Jag skulle på det sättet slippa att ta ställning till om jag är beredd att bryta mot femte budet. Ett annat sätt kan vara att ”i princip” ställa upp på femte budet, för då har jag bakdörren öppen.

Ett halvår innan jag fick uppdraget att leda den första nordiska bataljonen i Bosnien fick jag på en totalförsvarskurs frågan ”kommer svenska soldater att skjuta om det blir krig”? Vid den tiden var media lika fulla av krig som nu, samma vedervärdiga bilder på dräpta människor, samma önskan att misstänkta krigsförbrytare skulle ställas till svars. En annan fråga var ”kan en svensk bli krigsförbrytare”? Bägge frågorna visar på en aningslöshet och /eller verklighetsflykt som är farlig. Att idyllisera en värld som inte är idyllisk leder lätt till att man hanterar problemen utifrån hur man skulle vilja att världen var och inte utifrån hur den är. Därmed inte sagt att vi skall låta bli att arbeta för en bättre värld.

Den ”miljö” vi upplevde i Bosnien 1993/94 beskrevs bäst av min brittiske kollega med orden ”well, we are not at war, but we are in a war”. En miljö som väl räckte till att bekräfta det svar jag gav på dessa frågor. Jag hade faktiskt med mig 850 vanliga svenskar till Bosnien. Vi glömde inte att tala om risker och döden under förberedelserna. Bland annat fick alla fylla i ”vita arkivet”. Vilket omedelbart renderade kritik från högre nivå! Men det var ingen i styrkan som inte fått möjlighet att tänka efter före.

Mitt och mina underställda chefers problem var inte att få svensken att skjuta utan få honom att inte skjuta. Även en svensk påverkas av att se oskyldiga människor mördas och lemlästas, han blir rädd och fylld med adrenalin när han blir beskjuten, precis som de allra flesta andra. Här är vi alla lika och i de situationerna är det i inte så svårt för en vanlig svensk att dräpa.

Min brittiske kollega gav mig också ett tydligt råd första gången vi träffades –skjut tillbaks inom ramen för reglerna så fort du får minsta anledning. Här har man valt våldet som språk. Om Du inte gör det kommer de att fortsätta skjuta och riskerna för dina egna och dem Du skall skydda blir bara större.

Varför ska de krigsherrar som valt våldet som medel att nå sina mål låta någon hindra dem om det inte är förenat med nackdelar, det vill säga farligt? Om Du har maktmedel måste du vara beredd att använda dem när korten synas, annars kan du lika gärna stanna hemma!

En kväll i slutet av oktober 1993 ringde en av mina kompanichefer och rapporterade upprört att enheter ur kompaniet var utsatta för ett regelrätt eldöverfall av ett paramilitärt band i staden Vares. Kompaniet hade uppgiften att skydda staden och om möjligt frita cirka 300 fängslade bosniska män. Krigsherren fick då ett klart och tydligt besked att nu hade den nordiska bataljonen slut på varningsskott och från och med nu skulle vi skjuta skarpt direkt om vi blev provocerade. Jag medger att det inte kändes helt lugnt i magen just då. Resultatet blev att mitt beslut aldrig behövde genomföras och att fångarna släpptes. Det var värt all oro i världen. Var det en bluff som gick hem? Nej – ordern att dräpa var given och skulle verkställts om vi blivit beskjutna igen. Ingen dräptes den gången, men många räddades till livet.

Kan det vara så att vår kollektiva rädsla för döden och att döda, gör oss till ett attraktivt mål för terrorism?

De vi dräpte i Bosnien kan räknas på fingrarna utan att behöva använda dem två gånger. De som räddades kunde räknas i tusentals. Jag hade hellre dräpt de som var den direkta orsaken till kriget. Det tillåter dock inte demokratin och folkrätten trots att det om något skulle vara en stor humanitär insats utgående från människor lika värde. Vad är 100 maktgiriga krigsherrars liv mot 100 000 oskyldigas liv? Det är de hundra som är skyldiga!

Det femte budet behöver tyvärr i vår värld – än så länge – ett tillägg. Du skall icke dräpa – men om dråp är enda sättet att undvika ett mycket värre våld än det du tvingas till – då må Du dräpa.

Debatten om döden bör varje blivande soldat och officer ta med sig själv innan denne fastnar för jobbet. Och för försvarsmakten måste det bli ett naturligt inslag i utbildningen – som det är försent att börja med på slagfältet.

Vi talar ofta om vilka förmågor vi behöver men vi glömmer alltid bort förmågan att bruka våra förmågor – att trycka av – från högsta till  lägsta nivå. Den förmågan är inte självklar, men den måste finnas i ett trovärdigt försvar.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

ÖB sega gubbar – svar på replik

av Frank Rosenius

Ledamoten Jonas Haggren, tillika chef för Ledningsstabens Inriktningsavdelning, har 2017-05-02 gjort ett blogginlägg med anledning av mitt inlägg 2017-03-20 rubricerat ”ÖB sega gubbar?”.

Jag är tacksam att en representant för HKV ger sig in i debatten kring försvarsmaktens förmågor. Bakgrunden till mitt inlägg var bl a att nu gällande Försvarsbeslut 2015 entydigt anger att vi är och kommer att vara alliansfria. Detta innebär att Försvarsmakten har att planera våra försvarsoperationer med den utgångspunkten. Ett angrepp kommer således att inledas utan att vi får hjälp. Med denna utgångspunkt anger försvarsmakten i sin militärstrategiska doktrin att vi ”skall undvika att förlora kriget”.

Min synpunkt på ÖB:s sätt att uttrycka sig, när det gäller operativ inriktning med nu befintliga resurser, är att i det av ÖB skrivna förordet i doktrinen blandas ord/uttryck som ”tröskeleffekt, ”motståndaren snabbt kunna mötas” och ”uthålligt motstånd” med ”undvika att förlora kriget”. Målsättningen för våra försvarsansträngningar är således att inte förlora – vilket på normal svenska torde tolkas som att ”ta inga risker, spara på resurserna”. För en angripare kan detta ge ett intryck av att vi inte tänker möta angreppet med kraft. Vi har trots allt förmågor som borde ge ÖB möjlighet till en mera nyanserad skrivning.

Av Haggrens inlägg inledningsvis och avslutningsvis, drar jag slutsatsen att försvarsmakten delar min uppfattning att densamma är underdimensionerad och att vi idag inte framgångsrikt kan försvara oss mot ett väpnat angrepp.

Krigsvetenskapsakademien kommer i slutet av året inom ramen för projektet ”Krigsvetenskapen i 21:a århundradet” att ge sin syn på ett modernt Totalförsvar som hanterar dagens utmaningar inklusive att vi skall kunna försvara oss inledningsvis utan hjälp utifrån.

 
Författaren är viceamiral, tidigare stf ÖB samt hedersledamot av KKrVA och ordförande i projektet KV21.

President på marsch – en diskussion om det franska presidentvalet och dess konsekvenser. Del I

av Lars Wedin

Detta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

  • Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
  • Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
  • President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
  • Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
  • Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.

It is time to burst the western A2/AD bubble

by Jyri Raitasalo

According to the mainstream western strategic narrative, Russia has since 2014 erected multiple Anti-Access Area Denial (A2AD) exclusion zones or “bubbles” around Europe and the Middle-East. These bubbles supposedly hinder or even prevent western military action and troop deployments during a potential military crisis between the West (read: NATO) and Russia. Symbols of this new Russian A2AD policy can be found in modern long-range weapon-systems like the S-400 Triumf long-range surface to air missile system, SS-26 Stone (aka Iskander) short range ballistic missile system or the K-300P (aka Bastion-P) mobile coastal missile system.

It is true that Russia has been developing and fielding new long-range weapon systems lately. In addition it is true that these would pose a challenge to NATO forces in the case of a military conflict between Russia and the West. However, I argue that the recent western A2AD discourse is as much a reflection of two decades of outright neglect concerning the development of real high-end military capability in Europe and within NATO against advanced state-based adversaries than it is about Russia’s new capabilities.

Russia has not developed a new brilliant policy or doctrine – either on the strategic or operational levels – that corresponds with the western notions of its A2AD capabilities. Rather, in many cases Western states are projecting their own capability shortfalls onto Russia – shortfalls that are a product of over-focusing for almost two decades on multinational expeditionary military operations against weak third rate adversaries in the name of stability operations, military crisis management and counterinsurgency operations.

Bluntly put, for two decades many western states have focused on marginal military threats out-of-area to guide the maintenance and development of their militaries. Now that Russia has brought back the traditional great-power perspective to international politics and military affairs in Europe and in the close proximity of Europe, many Western states have become surprised as they lack the capabilities – nationally and in many cases even in a multinational setting – to deter or fight conventional large-scale war. A2AD has become one western tool to manage the confusion and surprise that Russia’s actions have caused within the West.

Western A2AD narrative reveals how hollow many European military forces have become – when looked from the perspective of high-end warfighting. By deploying modern military systems to advance its interests Russia is allegedly doing something strategically brilliant and new. Within the West this deteriorating security situation has been called “the new normal”. Looking at the situation today it might be better described as the “old normal” – recognizing how great powers sooner or later drift to the opposing sides in international affairs.  The Cold War era great-power confrontation was a good example of that.

If anything, the two decades of the post-Cold War era (1990-2013) could in retrospect be called “the new abnormal”, at least according to the Western reading of this era. It was supposed to be a non-zero-sum world of managing common security threats in a globalizing and increasingly interdependent world. Former adversaries – Russia included – were engaged and cooperated with. This era coincided with the post-Cold War American unipolar moment – two decades of sheer western (read: American) dominance in international politics.

The events already in Georgia (2008) – but at the latest in Ukraine (2014) – brought a quick end to this western post-Cold war era strategic myth. Unfortunately during this 20+ years many western (read: European) states lost a good part of their military capabilities and the associated military ethos related to national and territorial defence by military forces. The ongoing western A2AD discourse needs to be understood against this western predicament: having given up many of the high-end warfighting skills and capabilities, and faced with the resurgent (but very traditionally behaving) great-power Russia, western states need something that can explain away the conceptual surprise and the associated challenge that Russia’s actions have caused. The western A2AD discourse has served precisely this function – it has facilitated the western states to come to terms with Russia’s confrontational actions, which have been contradictory to the post-Cold War era western outlook to international politics and strategic affairs.

At the heart of this western A2AD narrative are Russia’s new long-range military systems. They make easy headlines and their destructive potential can be easily represented by drawing circles on the map of Europe. As was reported in March 2015,

“The Iskander missiles deployment to Kaliningrad reflects Moscow’s readiness to raise the ante in response to NATO moves to deploy forces closer to Russia’s borders. The missiles, which are capable of hitting enemy targets up to 500 kilometers (310 miles away) with high precision, can be equipped with a nuclear or a conventional warhead. From Kaliningrad, they could reach several NATO member states.”

This kind of Iskander (or other) missile deployment news, focusing on the technical aspects of military systems, bring almost nothing new to the strategic equation in Europe. Russia (and the Soviet Union before its demise) has for decades had the possibility to target any city or military facility with conventional or nuclear warheads. Also, deploying mobile platforms has a sound military logic – mobile platforms are supposed to be moved and deployed where needed.

The down side of the western A2AD narrative is located in the fact that it has actually empowered Russia at the expense of the West. Today we face a situation where western media and even western statesmen react with frenzy whenever Russia deploys new military systems and by so doing creates new or reinforces its existing “A2AD bubbles”. Iskander and S-400 Triumf launchers have become a way for Russia to communicate non-verbally its discontent about western actions. Moreover, Russia does not even have to actually deploy any “A2AD systems” in order to make a point. It is enough for Russia to declare its intent to deploy these systems. After such a declaration, Western media is guaranteed to deliver the message to a worldwide audience.

As an example, the Express published a story in November 2016 on an “ACT OF WAR: Putin deploys nuclear missiles IN EUROPE as he admits FURY at Nato expansion”. And the essence of the story was told upfront in the beginning of the piece: “AN ALARMING signal Vladimir Putin is preparing for war has come after his top military chiefs revealed the Kremlin is deploying much-feared Iskander and S-400 long-range missile defence systems deep inside Europe.”

The above-mentioned article relies on the mainstream way in the West to conceptualize one’s adversary’s military capability: focus only on the technical aspects of modern weapon-systems without any reflection about the dozens of ways to neutralize their “edge”. For example, to thwart the combined threat posed by ballistic missiles and long-range air defence missiles – what in the western strategic parlance is called A2AD threat” – the following counter-measures can be used:

  • International cooperation, alliance-politics (expanding the area of operations, collective action/defence)
  • Intelligence, Surveillance, Reconnaissance (analyze the threat, early warning),
  • Decentralization (multiply the number of targets, saturate the battlefield),
  • Deception (confuse the adversary),
  • Fortification (hardening targets to minimize losses),
  • Maneuver (difficulties for opponent to locate troops/systems),
  • Protecting the troops/systems (e.g. missile defence),
  • Taking out the threat directly (long-range fires, electronic warfare, special operations forces, cyber capabilities),
  • Minimizing the threat indirectly (degrading the opponents ability to control its systems, e.g. destroying C2-assets or degrading its electricity production),
  • Developing defensive systems (e.g. flares, chaff, HARMs, jammers, standoff capability, stealth, passive sensors), and
  • Developing TTPs (how to operate in a high-risk environment, e.g. tactical maneuver).

The list above is only indicative of the vast pool of strategic, operational, tactical and technical level means to counter the so-called A2AD systems or bubbles. But the bottom line is clear: focusing solely on the technical and/or tactical aspects of adversary’s military systems may make good headlines, but it does not by itself facilitate the formulation of sound strategy.

In addition, it should be noted that deploying military assets – any military assets – to the previously mentioned Kaliningrad is a real problem for Russian military planners or commanders, at least when the shooting war starts. Kaliningrad is a small exclave, surrounded by NATO member-states. Defending Kaliningrad without going nuclear is almost unimaginable. The alternative for Russia would be a large-scale conventional military push west (and north from Belarus) in order to pre-empt any future military operation taking place from the area of the Baltic states. Even this would not be sufficient to secure the Kaliningrad area, as NATO would be able to stage forces using its strategic depth in Western Europe until sufficient reinforcements in terms of troop numbers and capabilities had arrived.

Much of the western A2AD narrative is located on the military-technical or tactical levels. It almost completely bypasses the operational, military strategic and grand strategic level thinking and logics. Being able to pinpoint A2AD bubbles on the map – containing some sophisticated long-range military systems – does not a good strategy make.

 
The author is lieutenant colonel, docent of strategy and security policy at the Finnish National Defence University and a member of the Royal Swedish Academy of War Sciences. The views expressed here are his own.

Nya kärnvapen i Korea belyser ovisshet i Europa

av Ingolf Kiesow

Efter det kalla krigets slut kom en period då kärnvapenfrågorna kom att tillmätas mindre betydelse.  Idag präglas världen åter av stormaktsmotsättningar och växande osäkerhet – även om kärnvapnen – särskilt sedan USA har fått en ny president med ett osäkert handlag.

Ny situation på den koreanska halvön

Två händelser har nu inträffat i Korea, som skapar en ny kärnvapendimension. Sydkorea har fått en ny president, Moon Jae-in, som vill försöka föra en mjukare, men ändå bestämd politik mot Nordkorea. Det strider mot den gemensamma hårda attityd mot Nordkorea som drivs av USA och Japan och som de vill att även Sydkorea skall upprätthålla. Genom provskjutningar av missiler med kapacitet att bära kärnvapen har Nordkorea å sin sida visat att man har kommit så långt i sin missilutveckling att man snart kan nå USA:s fastland med kärnvapen.

Sydkoreas nyligen avsatta president, Park Chung-hee, förde en kompromisslös politik och förhandlade med USA om upprättande av ett gemensamt missilförsvar med utplacering av amerikanska Thaad-batterier på Sydkoreas territorium för att bekämpa nordkoreanska missiler. Nordkorea antas kunna rikta angrepp med kärnvapenbärande missiler mot både Sydkorea och USA (närmast baserna i Korea och Japan samt på den amerikanska ökedjan Guam i västra Stilla havet) samt Japan. Såväl till havs (ombord på amerikanska och japanska fartyg) som till lands i Japan finns redan olika slag av missilbekämpningssystem, som är samordnade med varandra. Kina och Ryssland motsätter sig denna utveckling, eftersom den anses rubba kärnvapenbalansen till amerikansk fördel. Missilbekämpningssystemen kan nämligen användas även till upptäckt av och försvar mot inkommande kinesiska och ryska missiler.

Förkortningen Thaad står för Terminal High Altitude Area Defence och avser ett radar-och missilsystem, som kan upptäcka och bekämpa ballistiska missiler i slutfasen av sin bana. Oppositionspartierna i Sydkorea, inklusive Moon Jae-ins parti, motsatte sig detta projekt, som inte bara skulle leda till en militär samordning med USA utan även med Japan. Ett Thaad- batteri hann dock installeras med hjälp av den sydkoreanska armén dagarna innan Sydkorea bytte regering.

I december 2016 beslutade parlamentet att ställa Park Chung-hee inför riksrätt åtalad för korruption. Nyval hölls den 5 maj 2017 och ledde till en förlust för regeringspartiet och en storseger för Moon Jae-in och hans parti.

Sydkoreansk ”solskenspolitik”?

Gentemot Nordkorea vill Moon bedriva en ”solskenspolitik”, och gentemot USA vill han bedriva en betydligt mera självständig politik än sin företrädare. Att Nordkorea under valkampanjen i Sydkorea genomförde flera provskjutningar med missiler gjorde dock att han lade sig vinn om att bygga in brasklappar i sina uttalanden om närmanden till Pyongyang. Dessa innehöll bl a att han är beredd att möta Nordkoreas ledare Kim Jong-un – om detta skulle kunna medföra att Nordkorea avstår från sina kärnvapenambitioner.

Han vill också utveckla det ekonomiska och sociala utbytet med nordkoreanerna. Slutligen vill han verka för ett återupptagande av de så kallade sexnationerssamtalen mellan de båda Korea, USA, Kina, Ryssland och Japan som fördes i början av 2000-talet med syfte att få Nordkorea att avstå från kärnvapen. I det avseendet har han redan fått mothugg från både USA och Japan, som anser att Nordkorea först måste avstå från kärnvapen innan några nya samtal kan föras.

Däremot var han under valkampanjen försiktigare än sina partikamrater ifråga om Thaad. Han har visserligen sagt att man skall ompröva den förra regeringens tillåtelse av utplaceringen av Thaad, men han utesluter inte att omprövningen leder till att man skall behålla systemet.

Nordkorea saknar inte vänner

Det visade sig ha varit förutseende av honom.  Redan en dryg vecka efter hans makttillträde sände nämligen Nordkorea upp den inledningsvis nämnda nya missilen, och denna hade kapacitet att bära kärnvapen omkring 4000 kilometer och kan därmed nå både Sydkorea och Japan samt den amerikanska ökedjan Guam. Den lyckade provskjutningen visade framför allt att Nordkorea mycket snart kommer att kunna nå det amerikanska fastlandet. Den säkerhetspolitiska bilden förändras därmed. Visserligen har nordkoreansk förmåga att nå det amerikanska fastlandet med kärnvapen varit ett möjligt perspektiv rätt länge. Nu framstår det plötsligt som ett konkret och påtagligt faktum (även om det ännu återstår att se om Nordkorea har lyckats med att också montera in någon av sina kärnladdningar i en missil på ett sätt som fungerar).

Även för Kina blev det för mycket. Kina har varit ovilligt att gå med på FN-sanktioner och bara motvilligt och delvis omsatt beslutade sanktioner i praktiken. Under våren 2017 hade Kina dock skärpt tonen mot Nordkorea, minskat sina inköp av kol från Nordkorea och nästan upphört med leveranser av olja till  landet, vilket har fått en kännbar effekt på Nordkoreas näringsliv.

I stället visar rapporter från amerikanska källor att Ryssland har levererat olja och även i övrigt ökat sin handel med Nordkorea med 85 procent under det första kvartalet 2017. Dessutom öppnades i maj en ny färjförbindelse mellan den ryska hamnen i Vladivostok och en nordkoreansk hamn. Rysslands förhållande till USA är redan dåligt och handeln med USA nästa obefintlig, medan Kina för sitt välstånd är starkt beroende av fortsatt handel med USA och därför har funnit det nödvändigt att rätta sig efter USA:s och den övriga världens krav på effektivt tillämpade sanktioner.

Kan Sydkorea lita på USA:s kärnvapenparaply?

En nygammal fråga väcks av Nordkoreas lyckade provskjutningar och regimskiftet i Seoul. Om nu kärnvapen verkligen kan skickas mot storstäderna i USA, är det då troligt att USA:s president skulle våga svara med kärnvapen eller hot om användande av kärnvapen mot nordkoreanska angrepp eller hotelser om angrepp på Sydkorea? Är USA:s avskräckningsförmåga verkligen trovärdig? Dessa farhågor har redan lett till en debatt i Sydkorea om att skaffa sig ytterligare och kraftigare offensiva vapen, exempelvis missiler med kraftiga konventionella stridsspetsar med förmåga att nå hela Nordkorea och med en precision som är god nog för att kunna slå ut de nordkoreanska avskjutningsramperna. Ett sådant projekt är redan under genomförande. Det har också föreslagits att USA bör återinföra kärnvapenbärande missiler till nordkoreanskt territorium. Moon Jae-in har å andra sidan haft på sitt program redan under valkampanjen att befälet över de amerikanska och sydkoreanska styrkorna i Korea på sikt bör överföras till en sydkoreansk general. Det kravet får nu en ny dimension. Befälet kan komma att gälla även över kärnvapenstyrkor.

Debatten går nämligen längre än vad Moon Jae-in själv talar öppet om. På 1970-talet bedrev Sydkorea ett kärnvapenprojekt, men övertalades att avstå och att 1975 underteckna icke-spridningsavtalet NPT. År 2004 konstaterade IAEA att Sydkoreanska forskare hade bedrivit sofistikerade experiment på vapenframställning som stred mot NPT. Sydkorea är en av världens ledande exportörer av kärnkraftsanläggningar och har alla förutsättningar att framställa egna kärnladdningar. Redan 2013 ledde de nordkoreanska kärnvapenambitionerna till att förslag väcktes i Sydkoreas parlament om att skaffa ett eget kärnvapen. Det förkastades, men nu förefaller sådana tankar få aktualitet igen. Enligt amerikanska media skall en majoritet av Sydkoreas befolkning vilja se ett eget kärnvapen. USA.s president Donald Trump har uttalat sympatier för tanken på ett eget sydkoreanskt kärnvapen. Inför ett möte med Kinas president Xi rapporterades att hans stab höll på att granska det policy-alternativet för den händelse att Xi skulle visa fortsatt motvilja mot sanktioner mot Nordkorea.

Japan ställs också inför den nygamla frågan om ett eget kärnvapen

Även för Japans del aktualiseras en nygammal debatt om ett eventuellt eget kärnvapen. Sådana diskussioner förekom under 1980-talet, när förutsättningarna för en mera självständig politik mot USA debatterades. Vid flera säkerhetspolitiska institut var man eniga om att ifall det skulle visa sig att USA såg ut att svikta i beslutsamhet att i enlighet med det amerikansk-japanska försvarsavtalet försvara Japan med kärnvapen borde Japan logiskt sett skaffa sig ett eget sådant. Det psykologiska motståndet mot den tanken ansågs dock vara ett hinder. Det faktum att Japan är det enda land i världen som har varit föremål för kärnvapenangrepp har skapat en svåröverkomlig barriär mot en kärnvapenpolitik. Å andra sidan välkomnas det egna missilförsvaret, och rädslan för de nordkoreanska provskjutningarna är stor. Ingenting är längre självklart. Uttalanden av Donald Trump under valkampanjen om att Japan borde skaffa sig egna avskräckningsmedel i stället för att åka snålskjuts på det amerikanska försvaret har också haft en inverkan.

Potentiell kärnvapenspridning belyser ett europeiskt dilemma

Kärnvapendimensionen har aktualiserats i västra Stilla havet genom Nordkoreas nukleära ambitioner. Samtidigt hårdnar konkurrensen mellan stormakterna. Både att den nye sydkoreanske presidenten vill föra en självständig politik mot USA och att Nordkorea snart kan nå den amerikanska kontinenten med kärnvapen gör läget mera oklart. Nordkoreas provskjutningar av missiler och provsprängningar av kärnvapen har rapporterats utförligt i europeiska media, medan Sydkoreas och Japans reaktioner nästan inte får någon publicitet alls. Debatt om Europas motsvarande behov av egen nukleär avskräckningsförmåga skymtar bara undantagsvis och då i samband med beslut om anslag till nya beståndsdelar av de brittiska och franska kärnvapnen, men inte i belysning av någon förändrad trovärdighet hos det amerikanska kärnvapenparaplyet.

Det kan förändras. Mot bakgrund av Donald Trump´s förklenande uttalanden om NATO:s betydelse under den amerikanska presidentvalskampanjen var förväntningarna stora inför hans första möte med organisationens övriga ledare; skulle han uttala att USA känner sig fortsatt bundet av artikel 5 om att ett angrepp på en medlem av alliansen är ett angrepp på alla? Det gjorde han inte. Dagens Nyheter sammanfattade mötet med att ”I stället läxade han upp sina NATO-allierade om att de inte betalar nog för sin säkerhet.” Att vägra upprepa USA:s åtagande enligt artikel 5 inger oro. Denna oro förstärks av Donald Trumps valspråk ”America First”. Tillämpat på frågan om artikel 5 kan det ju bara innebära en praktfull brasklapp inför en beslutssituation, då en allierad utsätts för kärnvapenhot.

Kärnvapenmakten Storbritannien lämnar EU om två år. Den enda återstående EU-medlemmen med ett eget (litet) kärnvapen är Frankrike. Det är också det land som aktivt förespråkar ett gemensamt EU-försvar. Motståndet är starkt mot det förslaget hos övriga medlemsländer, trots att de saknar ett eget kärnvapen och trots att bara ett fåtal ens har ett eget missilförsvar. USA:s vilja att använda sina kärnvapen för att avskräcka Sovjetunionen var en hörnsten för NATO under det kalla kriget. Dess betydelse minskade dramatiskt, när Sovjetunionen upplöstes – men liksom de amerikanska och ryska kärnvapnen upphörde den inte att finnas.

Ett lösare NATO skapar en mera osäker värld

Inför säkerhetspolitiska debatter i Sydkoreas parlament i samband med beslut om att behålla eller inte behålla det amerikanska Thaad-batteriet sänder Moon Jae-in en emissarie till EU och Tyskland (samt till Kina, Japan, Ryssland och USA). När Sydkoreas emissarie besöker Europa kan det komma att ställas frågor om hur vi själva ser på behovet av ett skydd mot att utsättas för utpressning med hot om kärnvapenanvändning. Den frågan har inte något givet svar. Europa har inte en lika oberäknelig granne som Sydkorea och Japan har i Nordkorea. Å andra sidan väcker Rysslands uppträdande i Georgien, Ukraina och Syrien dock en viss oro. Vilken roll spelar idag kärnvapnens avskräckande förmåga för NATO och övriga Europa – för EU och för den mångomtalade europeiska säkerhetspolitiska arkitekturen? Räcker det för oss att det finns ett missilförsvar i några av länderna i EU? Kan vi vara säkra på det? Varför tror vi oss ha anledning att vara mera säkra på att få hjälp än Sydkorea och Japan? Har USA under Trump verkligen en vilja att försvara oss med kärnvapen, om vi skulle ställas inför rysk utpressning med hot om kärnvapenanvändning? Hans oberäknelighet och en ovilja att ta till sig råd från sina medarbetare, som visades i samband med ett beslut om utträde ur klimatöverenskommelsen i Paris, är också viktiga element. De skapar osäkerhet om hur rationellt han resonerar den dag då han ställs inför ett beslut om att använda kärnvapen för att försvara en allierad.

Frågorna är många, och i Sverige måste vi snart ha en beredskap att besvara dem, när vi ställs inför en debatt inom EU om ett eventuellt gemensamt försvar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Håll ut menige Stig Nilsson, du är inte glömd!

av David Bergman

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

Menige Stig Nilsson i SoldF från 1972, 1986 samt 2001 – alltid med födelsedagen 10 juni

I 45 år har han suttit fången! Den svenska soldaten Stig Nilsson tillfångatogs under oklara omständigheter 1972 medan han fullgjorde sina plikter. Men trots att han suttit fängslad längre än Nelson Mandela och passerat pensionsåldern har han under alla år lojalt skyddat sina kamrater och sitt land genom att bara ge fienden sitt namn, grad och nummer: Menige Stig Nilsson, född den 10 juni.

Stigs agerande inte bara följer handboken, han är handboken i hur man skall agera som soldat för den händelse man trots tappert kämpande och alla uppoffringar ändå blir tagen fånge. Redan i 1972 års utgåva av Soldaten i fält – SoldF – blev Stig tagen som krigsfånge. Han har föryngrats något i 1986 och 2001 års utgåvor (kanske för att förvilla fienden) men han har alltid fyllt år den 10 juni. Han har även alltid haft ett korrekt agerande mot sin förhörsledare, inte avslöjat mer än vad konventionerna kräver av honom, men han har även understrukit vikten av att i fångenskap bibehålla stridsvärdet genom fysisk aktivitet, värna om sammanhållningen bland kamraterna så att ingen blir utfryst men även plikten att fly om möjligheten uppenbarar sig.

SoldF är även något av en kulturskatt. Sedan 1972 års version har Alf Lannerbäcks karaktäristiska och pedagogiska teckningar illustrerat skriften som lärt så många värnpliktiga grunderna i soldatyrket. Lannerbäck var själv officer vid Svea Livgarde men efter en skada började han teckna på heltid vid Arméns Bilddetalj och har sedermera utgjort grunden och senare förebilden för efterföljande illustratörer av SoldF och andra militära publikationer.

Men framförallt har Stig fyllt ett gott syfte. De flesta av oss fruktar för den realistiska överlevnadsutbildningen som lär ut till soldater hur de ska agera i fångsituationer. Men från händelser med svenska och andra länders soldater i exempelvis Bosnien, Kongo och Ukraina påminns vi med jämna mellanrum om vad konflikter kan innebära. De flesta minns säkert den svenske officeren Thomas Johansson som så sent som 2014 tillfångatogs under ett observatörsuppdrag i Ukraina. Den realistiska fångutbildningen och instruktionerna i SoldF är relevanta och behövs.

Inom en överskådlig framtid kommer en ny version av SoldF. Den som undrar vad som händer med menige Stig Nilsson får ge sig till tåls tills den nya versionen är fastställd. Men en sak är säker: Håll ut Stig, du är inte glömd – Grattis på födelsedagen!

 
Författaren är kapten, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

Urval och utveckling

av Rune Carlsson

En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.”

Kungl. Artilleriregementet delades 1794 upp i fyra regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska (alla nedlagda). Vid vart och ett av dessa fanns ett artilleriläroverk. Tre kategorier fick sin utbildning där: konstaplar, oexaminerade officerare och underofficerare samt examinerade officerare. Krav för att bli officer var avlagd ”Bössmästeriexamen” och för att utnämnas till löjtnant ”Generalexamen”. På Marieberg i Stockholm, som nämnts ovan, grundades 1818 Kungl. Högre artilleriläroverket. Det var från början enbart avsedd för artilleribefäl. Senare kom även elever med tillräckliga förkunskaper ur ingenjörkåren och andra truppslag att antas.

Till årskursen 1846 antogs för första gången tre icke-militärer som civilingenjörselever. De fick en anpassad läroplan. Ämnet veterinärkunskap byttes t ex ut mot civil byggnadskonst. De flesta av kursens 1 500 timmar ägnades åt väg- och vattenbyggnadskonst, matematik, mekanik och fysik. Men det finns också en helt civil historia. Den börjar med Teknologiska institutet, som grundades i Stockholm 1826. Utbildningen där var relativt elementär och hade kopplingar till hantverk och skråväsen. Fram till 1845 tilldelades eleverna gesällbrev vid avgångsexamen.

Därefter kom högre inträdeskrav att ställas. Utbildningen blev mer akademisk enligt mönster från Högre artilleriläroverket. Institutet omvandlades 1876 till Kungl. Tekniska högskolan. Detta nämnt för att peka på det nära samband som alltid har funnits mellan försvaret och det civila samhället.

Här bör naturligtvis Krigsskolan på Karlberg nämnas. Den grundades 1792 och firar alltså i år sitt 225-årsjubileum. Den är världens äldsta militärakademi med ursprunglig lokalisering (nu under namn Militärhögskolan Karlberg).

I slutet av 1950-talet tillhörde jag A 2 och var elev vid Artilleriets kadettskola. Den bytte senare namn till Artilleriets Kadett- och Aspirantskola och därefter till Artilleriets Officershögskola, innan den 1985 flyttades till Kristinehamn för att senare läggas ned.

Dessförinnan kom jag att bli djupt inblandad i införandet av ”Ny befälsordning” (NBO) och omvandlingen av ArtKAS till ArtOHS. Den första Officerskursen genomfördes där 1981. Eleverna skulle utbildas till en ny sorts enhetsbefäl med kompetens som chef, fackman och utbildare. Befälsordningen infördes helt 1983. Succesivt urval och vidareutveckling skulle ge lämpliga officerare kompetens för alla befälsbefattningar inom artilleriet och alla gemensamma befattningar inom Armén och Försvarsmakten.

Tanken var unik i världen och egentligen paradoxal. En av förebilderna var försvarets pilotutbildning. Den hade av tradition börjat med ett stort antal elever som kuggades efterhand. Vid kursen slut fanns förhoppningsvis så många godkända elever kvar som behövdes för krigsorganisationen. Många haverier och nya pedagogiska och psykologiska rön vände på hela konceptet. Ett begränsat antal särskilt lämpliga elever togs ut genom noggrant urval. Utbildningens mål var att samtliga uttagna elever skulle kunna godkännas. Utbildningen visade sig bli mycket effektiv och antalet haverier minskade.

Urvalet till Officerskursen i NBO kunde inte vara lika snävt målinriktat. De flesta som sökte hade visserligen marskalkstaven i ränseln, men alla såg sig inte i första hand som blivande chefer, utan mera som fackmän och utbildare. Så långt var allt gott och väl, men Försvarsmakten behöver ”fler indianer än hövdingar”. Systemet bäddade för en del besvikelser. Alla kanske inte nådde sina mål eller kände att de helhjärtat kunde ägna sig åt sin tänkta yrkesbana. Men jag minns eleverna som ambitiösa och målinriktade. Så här i efterhand vet jag att de har löst sina uppgifter väl på alla nivåer. Om den breda målbilden kan ha komplicerat urvalsprocessen, inverkade den i vart fall inte menligt på planläggning och genomförande av utbildningen. Vi strävade åtminstone efter att ge alla elever en god start i yrket.

Utbildningen vid OHS kan av en del ”äldre kamrater” ha setts som för teoretisk. En del gruppdynamiska inslag med upplevelsebaserad inlärning möttes med misstro. Men kursen ”Utveckling av grupp och ledare” (UGL) står sig. Den används fortfarande både militärt och civilt. Avvägningen mellan teori och praktik har annars diskuterats sedan Gustav II Adolfs dagar. Då ansågs en soldat ”utan studier väl kunna utföra sitt ämbete”, men senare insåg man att ”övning utan vetenskap är farlig och vetenskap utan övning god men föga nyttig”.

Självfallet behövs både teori och praktik. Jag har försökt få någon uppfattning om dagens avvägning dem emellan genom att höra mig för om det system med officerare och specialistofficerare som nu har avlöst NBO.

Förkunskapskrav till Officersprogrammet vid Försvarshögskolan (genomförs till sin huvuddel vid MHS Karlberg) innehåller bl a högskolebehörighet och genomförd militär grundutbildning om nio månader. Tre inriktningar finns: krigsvetenskaplig, militärteknisk och nautisk. Utbildningen är treårig och omfattar 180 högskolepoäng. I FHS kurskatalog finns dessutom bl a Stabsutbildning 60 hp och Högre stabsofficersutbildning 120 hp. Akademiskt kvalitetssäkrad officersutbildning är ett gammalt fackligt krav som har förverkligats.

MHS i Halmstad är programansvarig för utbildning av specialistofficerare. Den grundläggande utbildningen (SOU) omfattar tre terminer och leder till kompetens som instruktör eller specialist inom arméns yrkesområden. Utbildningen kan till sin huvuddel förläggas på olika funktionsskolor. För artilleriets del brukar den avslutande terminen genomföras vid Artilleriets stridsskola vid A 9 i Boden. Inriktning Sensor (eldledning) inleds exempelvis på Markstridsskolan i Kvarn. För kategorin finns även en Högre specialistofficersutbildning (HSOU) och ett stort antal kortare fortbildningskurser.

Utöver officerare och specialistofficerare finns nu heltidsanställda soldater och gruppchefer (dessutom har värnplikten återinförts, dock i blygsam skala). Systemet kan kallas ”nygammalt”. Det har vissa likheter med befälsordningen på 1960-talet, då det fanns underbefäl, underofficerare och officerare. Men urval och utbildning har naturligtvis anpassats till en ständigt föränderlig omvärld. (Inget ont om 60-talet. Armén hade då tio fördelningsstaber och 31 brigader. A 6, som var ett av sju artilleriregementen, satte vid slutet av decenniet upp två artilleriregementsstaber m.m., elva haubitsbataljoner, tre pansarhaubitskompanier och tio lokalförsvarshaubitskompanier. Förbanden övade verkligen. Visserligen hade även försvarsanställda fått reglerad arbetstid, vilket väckte viss förvåning då, men inställda övningar av budgetskäl var ännu inte uppfunna. Armén stod på toppen av sin förmåga.)

Även om försvarets numerär har minskat på senare tid, finns ingen anledning att tro att kvaliteten på förbanden eller deras befäl har försämrats. Kvalificerad materiel, personliga ambitioner och en kombination av teori och praktik räcker fortfarande långt. Allt är dock inte frid och fröjd. Armén har för få officerare och rekryteringen kunde gå bättre. Av naturliga orsaker har de flesta numera bara erfarenhet av strid i lägre förband. (Det är både ett tränings- och ett säkerhetspolitiskt problem.)

För egen del minns jag artilleriövningar i Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen med fler skjutande förband än som finns i hela landet idag. Minnesvärda är också övningar som ”Sydfront”, där 14. fördelningen anföll med tre brigader mot landstigen fiende vid Ystad. 6. fördelningsartilleristaben samordnade elden från fem haubitsbataljoner. Fienden kastades tillbaka i havet. Men det var då det – nu är det förstås nu.

 

Författaren är f d överstelöjtnant, personalchef vid A 6 och ombudsman vid Officersförbundet.

Om försvarets FoU och lönsamhet därav

av Helge Löfstedt

I ett blogginlägg 27 februari 2017 skriver Mats Olofsson om vikten av en långsiktig och genomtänkt strategi för Sveriges kunskapsförsörjning. Han betonar också vikten av satsning på FoU i alla delar av det nya totalförsvaret samt efterlyser tydliga viljeyttringar och kloka beslut för att skapa grund för nya innovationer. Det är lätt att instämma i det mesta av det som sägs i detta inlägg. Men satsning på FoU är inte bara att ösa på. De svåra problemen är att avgöra hur mycket, d v s var gränsen för satsningarna går med aktuella förutsättningar och med hänsyn till tillgängliga ekonomiska medel.

Nu till den skrivning som blivit föremål för min reaktion. Olofsson skriver om Försvarsmak­tens anslag för forskning och teknikutveckling ”… så har det visat sig att Sverige kunnat tillgodogöra sig en återbetalning på satsade investeringar i t ex Gripen, som är minst dubbelt så hög som satsningens storlek.” Som grund för detta uttalande hänvisar Olofsson till boken Synliga kostnader – osynliga vinster. Offentliga upphandlingar som industripolitik av prof Gunnar Eliasson, KTH 2010.

Min invändning är att uttalanden om återbetalning inte går att grunda på det arbete som Eliasson redovisat i sin bok. Observera också att den avkastning som här nämns avser samhällsekonomiska ”bonuseffekter” som kan finnas utöver det försvarsekonomiska värdet.

Här kan det vara lämpligt att påminna om att JAS projektet var föremål för ett flertal års debatt och överväganden. Dessa resulterade i att 1981 bedömde FMV att JAS 39 utgjorde bästa alternativ vid inköp av 300 fpl. Licenstillverkning av den amerikanska typen F-18 bedömdes bäst vid inköp av 200 fpl och inköp av den likaledes amerikanska F-16 bäst om antalet begränsas till 100 fpl. ÖB rekommen­derade köp av JAS även om F 16 och F 18 skulle ge den bästa operativa effekten. Motiven var planerings- och betalningsproblem. Arméchefen Sköld reserverade sig mot beslutet att köpa JAS. Därefter tog riksdagen först principbeslut om anskaffning av JAS och därefter i tre delbeslut anskaffning av tillsammans 204 fpl. Till bilden hör också att Sydafrika har beställt 26 nytillverkade JAS 39, vidare har 12 plus 24 JAS sålts eller leasats ut.

Eliassons studie

Olofsson är inte ensam om att referera till Eliassons studie. De referat jag har sett har tyvärr inte beaktat de begränsningar som studien lider av. Eliasson beskriver JAS-Gripen som ett avancerat nyutvecklingsprojekt som utgjort en teknologidrivare som skapat ett brett utflöde av färdigutvecklade teknologier som svensk industri i övrigt kunna tillgodogöra sig. Eliasson redovisar också genomfört arbete med ett antal fallstudier (14 st) i vilka han påvisar att den samhällsekonomiska avkastningen är betydande – minst 2,5 gånger den ursprungliga investeringen. Genomgången av dessa fall verkar grundlig. Den innehåller såväl breda som snäva teknologiområden. Framträdande exempel på breda områden är mobiltelefoni och medicinsk teknik. Några exempel på snävare teknikområden är lättviktskonstruktioner, höghastighetsbearbetning av metaller samt hydraulmotorer med höga prestanda. Naturligtvis finns avgränsningsproblem – vad är tydligt relaterat till JAS-projektet, om vilket han sedan drar övergripande slutsatser, och vad är relaterat till andra försvarsprojekt t ex luftvärnsradar. Vidare kan rimligen inte den fenomenala tillväxt som Erikson åstadkom inom området mobiltelefon ses som representativt exempel på ekonomisk framgång – men väl ett ovanligt lyckat exempel på civil ekonomisk avkastning i sammanhanget.

En allvarlig brist i Eliassons studie är dock att han inte diskuterar i vilken grad resultaten från hans fallstudier kan generalisera. Eliasson borde ha nöjt sig med att redovisa de 14 fallstudi­erna.

JAS 39 Gripens lönsamhet enligt Eliasson

Frågan är nu: hur stora medel har satsats på Gripen och i hur hög grad har dessa kunnat återbetalas genom samhällsekonomisk avkastning. Eliasson har inte nämnt något om hur stora medel Gripenprojektet har dragit. Han anger inte heller hur stora avkastningarna av de 14 fallen var utan bara att avkastningen var betydande – minst 2,5 ggr den ursprungliga investeringen.

Möjligen anser Eliasson att utbetalningarna för Gripenprojektet kan anses vara allmänt kända. Jag drar mig då till minnes att vid något tillfälle har muntligen framförts att Gripenpro­jektet har dragit totalt ca 100 miljarder kr från försvarsbudgeten. Detta under tiden från 1980-talet till år ungefär 2010. För att bli övertygad att avkastning för de 14 studerade fallen skulle uppgå till mer än 100 miljarder kr fordras dock en redovisning av denna avkastning. Med nuvarande information synes det otroligt.

En rimligare tolkning är att Eliasson syftar på avkastningen av de merkostnader för utveckling som projektet JAS 39 medför. Detta då jämfört med de andra hand­lingsalternativen, nämligen direktköp av utländska lösningar eller licenstillverkning av sådan. Men då gäller fortfarande att Eliassons studie är begränsad till 14 detaljberäkningar. Han säger inget om hur stor del av den totala utvecklingskostnaden för JAS-projektet som dessa 14 fall utgör eller hur stora de totala utvecklingskostnaderna var.  Här måste beaktas att Gripen var nyutveckling av ett helt nytt flygplan med ny grundkonstruktion. Ett arbete som rimligtvis drog ett stort antal ingen­jörs­timmar i ett omfattande arbete med befintlig teknologi. Allt detta då utöver kostnader för de åtgärder som Eliasson sedan analyserar i de 14 redovisade fallstudierna.

De totala utvecklingskostnaderna har angivits omfatta ca en tredjedel av de 100 miljarder kr som ovan nämndes. För att en slutsats att den samhällsekonomiska avkastningen av de satsade merutvecklingsinvesteringarna i Gripen skulle kunna uppgå till detta mindre, men fortfarande mycket stora belopp, fordras fortfarande en mera ingående analys än vad Eliasson redovisar.

Det som ämne som Eliasson tar upp – information om samhällsekonomisk avkastning av militärteknologisk nyutveckling som ett underlag för beslut om satsningar på FoT– måste bedömas som väsentligt. Det är därför angeläget att denna typ av analys fortsätter. Dock med beaktande att slutsatserna inte dras längre än vad underlaget medger. Vidare – samhällsekonomiska konsekvenser är naturligtvis intressanta ”bonuseffekter”, men försvars­ekonomiska bedömningar och kalkyler måste dock vara avgörandet.

Avslutningsvis: det försvarspolitiska värdet av JAS Gripen består trots de oklara slutsatser som här kritiserats.

 
Författaren är överingenjör pensionerad från FOI och ledamot av KkrVA.

Begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll – fortsättning

av Bo Richard Lundgren

Jag har tidigare på denna blogg argumenterat för att begreppet totalförsvar måste få ett nytt innehåll. Utgångspunkten var då att det s k hybridkriget måste kunna mötas med totalförsvarets resurser. I detta inlägg för jag diskussionen ytterligare ett steg och presenterar ett förslag på en ny definition.

Vi talar idag om ett vidgat säkerhetsbegrepp och en bredare hotbild. Statsmakterna har också angivit att totalförsvarsplaneringen skall ske utifrån hela hotskalan. Men statsmakterna har valt att använda det traditionella begreppet totalförsvar för att beteckna även dagens och morgondagens ansträngningar att möta hot mot den nationella säkerheten. Då uppstår ett problem som är förknippat med den nuvarande definitionen av totalförsvar. I Lagen om totalförsvar sägs att totalförsvar är verksamhet som behövs för att förbereda Sverige för krig. Denna definition knyter an till en viss situation (krig). Därmed kan begreppet inte omfattas av åtgärder som syftar till att möta andra hot i hotskalan, d v s sådana hot som inte är krig i traditionell eller folkrättslig mening. Den nu gällande definitionen blir alltför snäv. Frågan blir nu hur man skall lösa detta problem. Jag lämnar nedan ett förslag på en ny formulering.

Förslag:

Med totalförsvar menas de åtgärder som syftar till att möta antagonistiska hot mot den nationella säkerheten.

Denna formulering har flera förtjänster, anser jag. Jag listar några nedan.

  • Man kan planera i hela hotskalan. Men, man måste tydligt avgränsa totalförsvarsplaneringen till att enbart avse antagonistiska hot mot den nationella säkerheten. Hot som i första hand skall kunna hanteras inom krisberedskapen är inte relevanta, t ex skogsbränder, naturolyckor, smittsamma sjukdomar, miljöhot etc. Gränsen mellan krisberedskap och ”krigsberedskap” går nu inte vid höjd beredskap utan blir en fråga om åtgärdens syfte (mål). Åtgärden skall handla om att värna nationella intressen.
  • Man kommer ifrån dikotomin fred-krig. Distinktionen mellan planering i fred å ena sidan, t ex att minska sårbarheten i samhället, och skarpa åtgärder i krig å andra sidan, behöver inte längre upprätthållas. Åtgärderna kan vidtas i hela skalan vilket bl a innebär att gråzonsproblematiken och hybridkrigföring täcks in.
  • Man kommer också ifrån uppdelningen civilt-militärt. Alla åtgärder med det formulerade syftet kan vidtas av olika aktörer i hela hotskalan Det spelar ingen roll om åtgärden vidtas av civila eller militära aktörer.

Statsmakterna behöver nu fatta beslut och vidta åtgärder för att ett nytt totalförsvarsbegrepp skall kunna slå igenom i en modern vokabulär, debatt, planering m m. Jag listar här de viktigaste åtgärderna.

  • Lagstiftningen behöver revideras i syfte att ge begreppet totalförsvar ett nytt innehåll. Det innebär bl a att reglerna om höjd beredskap behöver bli mer flexibla.
  • Regeringen behöver precisera sin nationella säkerhetsstrategi och tydligt ange vad som skall anses vara totalförsvarsplanering samt peka ut vilka aktörer som skall göra vad och vilken förmåga som skall uppnås.
  • Regeringen behöver också utarbeta en tydlig planeringsinriktning som ger aktörerna vägledning om hur man skall prioritera mellan scenarier och åtgärder.

Om inte statsmakterna förmår revidera totalförsvarslagstiftningen kommer det att råda stor förvirring och oreda inom totalförsvarsplaneringen. Ambitionen att skapa ett modernt totalförsvar kommer då inte heller att lyckas.

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Medias agerande i samband med attentatet den 7 april

av Lars Holmqvist

Det har nu gått ett antal veckor sedan vansinnesdådet på Drottninggatan i Stockholm.  För de anhöriga till döda och skadade, för dem som skadades och för dem som undkom oskadda, kommer minnet av och sorgen över 7 april 2017 troligen att följa dem genom livet. För de flesta andra av oss har livet i stort återtagit sin gilla gång.

Samtidigt är det av vikt för samhällets försvar att vi noga studerar skeendet denna dag i syfte att dra lärdomar för framtiden och för att kunna ge återkoppling till de många olika samhällsaktörerna som var inblandade. Nedan tänkte jag ta upp två reflektioner med anledning av medias bevakning i anslutning till dådet. Här finns läxor att lära.

Den första frågan – Vådan av bristande källkritik

Det finns ett känt modus operandi för terroraktioner som bygger på att en attack kan planeras och genomföras i minst två steg.

På eftermiddagen den 27 augusti 1979, utanför den lilla nordirländska staden Warrenpoint, exploderade en kraftig vägbomb vid slottet Narrow Water Castle när en lastbilskonvoj med ett brittiskt kompani fallskärmsjägare passerade på vägen utanför. Den sista lastbilen i kolonnen  förstördes av bomben och sex soldater dödades omedelbart. Därpå följde krypskytte mot de överlevande. Britterna var väl utbildade och tränade för sin uppgift. Elden besvarades, sjukvårdsinsatser organiserades och förstärkningar tillkallades. Man upprättade även en tillfällig ledningsplats vid det gamla slottets porthus, intill vägen.

Men britternas motståndare IRA kände till de brittiska reglementena och kunde därför ana sig till vilka åtgärder som fallskärmsjägarna skulle vidta. Trettiotvå minuter efter den första bomben exploderade bomb nummer två. Den var kraftigare än den första och var gömd under mjölkkannor i omedelbar anslutning till den plats som IRA hade förutsett att britterna skulle välja som ledningsplats. Porthuset. Ytterligare tolv brittiska soldater dödades.

Baren Paddy’s Pub i Kuta Beach på den indonesiska ön Bali var välbesökt av västerländska turister på kvällen den 12 oktober 2002. Klockan 23.05 sprängdes en självmordsbombares ryggsäck inne på baren. Omedelbart rusade gästerna mot utgången och gatan utanför. Man kan tänka sig en kaotisk scen.

Mindre än en halv minut senare detonerade en andra bomb, långt kraftigare än den första, ute på den trånga gatan. De bägge bomberna dödade fler än 200 människor, huvudsakligen turister. Av dessa var sex svenskar, faktiskt fler än dödsoffren på Drottninggatan.

Vad har nu detta med våra media att göra? Då vi inte kan utesluta att ett terrorattentat riktat mot oss byggs upp i två steg är det av största vikt att media, även i lägen med stor brådska, inte släpper kraven på källkritik. Då går det inte an att skriva så här:

Tweet-Expressen
Foto: Lars Holmqvist.

 
Vi vet alla i efterhand att någon skottlossning inte ägde rum. Dock är branschen inte omedveten om problematiken, tvärtom. Så här skrev Fredrik Virtanen på Aftonbladet efteråt:

”Om två eller tre personer som förefaller oberoende av varandra kontaktar en redaktion och påstår sig vara vittnen till skottlossning, då vore det direkt oansvarigt att inte publicera uppgiften i ett kritiskt läge… Medierna bidrog till att många av oss i närheten blev onödigt rädda. Men jag föredrar det framför att medierna duktigt dubbel- och trippelkollar en uppgift medan jag promenerar rakt in i en svärm av kulor.”

Lärdomarna som media borde ta till sig är att terrordåd kan genomföras i två steg och att det första steget i så fall syftar till att uppnå högre verkan i det andra steget. Vi kan därför inte utesluta en situation där angriparen manipulerar media med falska nyheter i syfte att förmå allmänheten att agera på ett visst sätt. Detta borde media ta med sig i bedömningen av vad som ska rapporteras och vad man ska hålla inne med eller i vart fall avvakta något.

Kanske vore det ändå bättre med en generell uppmaning till allmänheten, utan att förmedla rykten. Något i stil med: ”För närvarande har vi fått icke bekräftade uppgifter om händelser på olika ställen i Stockholm. Vår rekommendation är att allmänheten så långt möjligt stannar kvar inomhus och – om man ändå måste gå ut – är uppmärksam och försiktig”. En sådan formulering minskar risken för att intet ont anande media lurar folk i en för angriparen önskvärd riktning.

Den andra frågan – Nyhetsrapportering i realtid

I mars förra året kunde vi läsa att Försvarsmakten uttryckt önskemål om förändringar i Skyddslagen. Bakgrunden var erfarenheterna från underrättelseoperationen i Stockholms skärgård oktober 2014 då närgångna civila störde den militära verksamheten.

Problemen 2014 handlade dels om buller som civila båtar och helikoptrar förorsakade och som försvårade Marinens undervattensavlyssning, dels medias direktrapportering om Marinens förehavanden, rapportering som kunde vara till direkt hjälp för inkräktaren.

Nyheten kom till vår kännedom genom media, men uppenbarligen tog delar av branschen inte alls till sig budskapet.

Minuterna och de närmaste timmarna efter dådet på Drottninggatan var hektiska. Polis och räddningstjänst tog sig an uppgiften med mod, energi och beslutsamhet. Efter vad som har framkommit gjorde de en lysande insats, för vilken vi skall vara djupt tacksamma. Detta gäller för övrigt även de många goda insatser som vanliga människor bidrog med. Men vad gjorde media?


Foto: Lars Holmqvist.

 
Eller


Foto: Lars Holmqvist.

 
Detta är två av åtskilliga exempel.

Vad ligger då bakom detta olämpliga agerande? Det finns nog inget enkelt svar. Mediabranschen är inte en monolit som agerar på ett och samma sätt. Framförallt ska vi inte glömma de många journalister som gjorde en fullgod insats denna fredagseftermiddag.

Men det finns en aspekt värd att fundera över, skillnaden mellan olyckan och den antagonistiska handlingen.

Ta som exempel en skogsbrand till följd av blixtnedslag. Brandens utveckling styrs av givna faktorer som vegetationens beskaffenhet, grad av torka och vindens riktning/styrka. Om en journalist skulle rapportera om en nyhuggen brandgata vid A och ett förråd med brandfarliga produkter vid B så skulle den informationen i sig inte kunna påverka brandens utbredning. Branden är inget väsen som kan besluta sig för att undvika A och satsa på B. Hur farlig eller skadlig branden än kan vara så är den inte en antagonist.

Det är annorlunda vid terrordåd eller vid andra former av angrepp. Antagonisten följer förloppet noga, tar del av de underrättelser som finns att tillgå och anpassar sitt agerande allteftersom. Häri ligger en avgörande skillnad som jag inte är säker på att alla journalister förstår.

Därför borde de som förmedlar nyheter överväga tydliga förhållningsregler om hur deras rapportering ska förhålla sig vid olyckor respektive vid antagonistiska angrepp. Att inte göra någon åtskillnad mellan dessa två duger inte om man vill uppfattas som en professionell aktör.

Få av oss har missat den pågående internationella ”Fake News”-trenden. Olika röster, från Vita Huset till Kreml, bedriver kampanjer mot etablerade media i syfte att misstänkliggöra dem. Våra media sägs förvränga eller mörka fakta eller komma med rena osanningar. ”Ingenting är sant och allt är möjligt”, som saken beskrevs för ett par år sedan.

Jakten på etablerade media är ingen oskyldig lek. Den bör ses som del av försöken att förstöra den grundpelare till vårt samhälle som tilliten utgör. För min egen del tror jag att vi mer än någonsin behöver SVT, SvD, Expressen och andra trovärdiga röster (ingen nämnd, ingen glömd) som kan särskilja manipulation från nyheter och som kan hjälpa oss att förstå det som sker omkring oss. Samtidigt blir det än viktigare att journalisterna agerar rätt. Jag vill ändå tro att våra svenska media egentligen är långt bättre än vad vissa gav prov på den 7 april.

För den som vill veta mer om hur svenska media själva ser på sin insats den 7 april, rekommenderar jag att lyssna på Medierna i P1 från söndag 9 april.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.

Om stridens psykologi – Del 4: Våldsutövning & konsten att döda

av David Bergman

Att få en normal människa att kunna döda är en konst som vilar på ett antal psykologiska mekanismer. Den militära utbildningen försöker inte modifiera de moraliska uppfattningar som individen redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – en ”moralisk frikoppling”. Foto: Torbjørn Kjosvold / Forsvaret

 

Under ett av mina första år som officer var jag instruktör på en garnisonsgemensam befattningsutbildning. Som yngst, med ett antal år kvar till medelåldern på instruktörskåren, utsågs jag till ansvarig för det eldöverfall som alltid genomfördes under fältövningens onsdagskväll. Jag antog tacksamt uppgiften. I krig skulle grupperingsplatsen med dess många singelkompetenser vara ett eftertraktat mål för motståndarens sabotageförband. Min ambition för uppgiften var lika stor som min kommunikation och återrapportering avseende dess omfattning och realism var liten. Upplevelsen av eldöverfallet är sannolikt högst levande hos soldaterna än till denna dag. Ironiskt nog gäller detsamma troligen skolchefen. Den efterföljande utskällningen visste få gränser. Eldöverfallet var ”fel” genomfört. Det skulle utföras på ett visst sätt vid en viss tidpunkt. Så hade det alltid varit. Punkt jävla slut. Efteråt skulle man grilla.

Den sista delen av min övningsplan innehöll ett moment för att efter eldöverfallet få soldaterna att reflektera över sin egen sårbarhet och medvetenheten om vad de själva skulle kunna komma att behöva göra mot en fiende. Syftet var att väcka tankar och mana till reflektion hos soldaterna om att även de som specialister, vilka inte hade strid som huvuduppgift, skulle kunna komma att behöva skada eller döda en annan människa. Den efterföljande diskussionen inom övningsledningen, lika utdragen som känsloladdad, gällde dock främst om vi verkligen skulle ha kvar onsdags-eldöverfallet eller för den delen bära vapen. Referenser till Falun-mördaren Mattias Flink gjordes och flera menade att det endast störde utbildningen och ”kunde missförstås”. Mina egna tankar, än till denna dag, var att jag kanske borde riktat reflektionsfrågorna till vissa i övningsledningen istället.

Att med våld eller ett trovärdigt hot om våld påtvinga någon annan vår vilja är grunden för all krigföring. Alla texter i ämnet som utelämnar eller förskönar detta grundläggande faktum är ofullständiga och missvisande. På Armémuseum i Stockholm visas vid ingången till utställningarna en grupp orangutanger beredda till kamp. De representerar det nakna våldet som alltid funnits och gått som en blodröd tråd genom hela den mänskliga historien. Vi kan tycka att detta är dåligt eller obehagligt och något vi inte gärna vill se. Men kampen, våldet och dödandet är nära förknippat med vår utveckling som art.

Samtidigt är olika former av våld och att handlingen att döda idag några av de mest tabubelagda gärningarna i vårt samhälle. Historien har fört med sig en framväxt av rättsstater och med dem ett utpekat våldsmonopol som uttryckligen förbjuder medborgare att använda våld annat än i mycket begränsade situationer. Vi regleras dagligen av såväl sociala normer, religiösa budord och juridiska lagar som samtliga fördömer våld gentemot andra. Men det samhälleligt accepterade våldsmonopolet legitimerar och bemyndigar även särskilt utsedda att i speciella situationer utöva våld och även att döda för att skydda landets territorium och dess medborgare. Våldet i sig ser i stort sett likadant ut nu som då. Dess effekter är fortfarande lika brutala och får inte förskönas eller romantiseras. Men det våld som utövas av stater har satts under kontroll. Våldet är inte längre lika naket utan har getts en struktur och iklätts en mantel av legitimitet.

På Armémuseum i Stockholm, vid inledningen av utställningarna, finns orangutanger i kamp. De representerar det nakna våldet som alltid varit en grund för krigföringen. Foto: David Bergman

Ett motstånd mot att döda andra finns som en mental spärr hos så gott som alla sunda individer. Vi berörs ofta illa i de fall där någon dödar i likgiltighet eller vad som upplevs orsakslöst. Motståndet att skada andra blir tydligare när vi ställer det i kontrast mot människor med psykopatiska drag, vilka kan utföra dessa handlingar utan eller med reducerad empati för sina offer eller ånger för sina handlingar.

Under föreläsningar i ämnet brukar jag ibland fråga varför det är just åhörarna som sitter där och hur många i salen som egentligen dödat någon? Varför åker vi inte till närmsta fängelse och hämtar våldsamma psykopater med väl dokumenterad fallenhet för och erfarenhet av grovt våld? Frågan har många svar. De som brutit mot grundregeln i ett våldsmonopol är oftast inte de bäst lämpade att förvalta det. Men kanske framförallt har personer dömda för våldsbrott visat en oförmåga att kunna kontrollera sin aggression som är oförenlig med de krav på distinktion och proportionalitet som måste ingå i det samhälleligt legitimerade våldsutövandet. Att veta mot vem man ska utöva våld och när man ska sluta. Utöver detta så har personer som diagnostiserats med en antisocial personlighetsstörning ofta problem med auktoritet och att arbeta i grupp, vilket är mindre förenliga med att arbeta i en militär organisation som tvärtom förutsätter fungerande grupper och befälskedjor.

Militära urvalsprocesser syftar bland annat till att kontrollera att alla som tas in är lämpliga och laglydiga individer vilka har en moral och etik med sunda spärrar för våld. De som väljs ut måste givetvis ha goda förutsättningar för kontrollerad aggression (att utöva våld är en oerhörd fysisk och mental påfrestning som inte är lämpat för alla), men de får inte heller ha någon överdriven benägenhet att utöva våld. Det medför en inneboende motsättning som behöver överkommas under yrkesutbildningen i ett yrke som ytterst faktiskt bygger på just det legitimerade och sanktionerade våldsutövandet. Militär utbildning innebär att den blivande soldaten lär sig genomföra olika typer av beteenden i specifika kontexter med bibehållen moralisk standard. Den syftar inte till att modifiera de moraliska uppfattningar som denne redan besitter, utan presenterar snarare under vilka premisser som dessa kan kringgås – vad Albert Bandura benämner som en ”moralisk frikoppling”.

Konsten att döda

Utmaningen att utbilda normala människor att döda kan ses genom krigshistorien. Samuel Marshalls studier från andra världskriget och Koreakriget visar bland annat att nivån och kvalitén på utbildning i stor utsträckning påverkade hur soldaterna såg på sin roll och vad som förväntades av dem. Han ger exempel på strider där endast 15-20% av soldaterna sköt för att döda, vilket tydligt visar att de psykologiska rekvisiten för att få soldaterna att döda inte alltid varit uppfyllda. Men krigshistorien bjuder också otaliga exempel när välutbildade individer i grupper med god sammanhållning naturligt överkommit den psykologiska tröskeln att skada och döda utan efterföljande samvetskval för att efter kriget naturligt återgå till det civila livets normer.

Detta bekräftas genomgående, från Ardant du Picqs tidiga skrifter från Napoleonkrigen fram till Rickard Holmes undersökningar efter Falklandskriget och leder fram till en grundläggande slutsats: de soldater som saknar adekvat utbildning vilken uppfyller ett antal psykologiska kriterier undviker dödande när de hamnar i strid. Detta medför att deras förmåga att skydda sig själv och sina kamrater men framförallt att uppnå målen med den militära insatsen nedgår. För att möjliggöra framgång i strid måste därför varje militärt system skapa förhållanden som möjliggöra att individer kan åsamka död, förödelse och lidande gentemot andra utan att i efterhand orsaka en oöverkomlig börda av stress, skuld och ånger. Att lära en normal människa att döda är en konst som berör ett flertal psykologiska mekanismer.

De aktuella psykologiska mekanismerna kan användas till att underlätta moraliskt rättfärdiga handlingar likväl som orättfärdiga. Frågan om och i vilka kontexter våld är befogat är en viktig fråga som ofta orsakar diskussion, av mycket goda anledningar. Men i detta inlägg berörs inte det rättfärdiga i kontexten utan fokus ligger på de individuella psykologiska faktorer som är allmängiltiga.

Jag kommer i inlägget att beröra tre separata men relaterade faktorer som alla har stor betydelse för att skapa förutsättningar för en fungerande soldatutbildning: distanslagen, avindividualisering och avhumanisering.

Distanslagen och att se effekterna av sitt handlande

Distanslagen är ett grundläggande begrepp för att beskriva den psykologiska påfrestningen av att döda. Redan Ardant du Picq menade att det alltid varit instinktivt hos människan att strida på så stort avstånd som möjligt och han förutspådde innan sin död 1870 att förmågan att strida på distans sannolikt skulle fortsätta öka. Distansen, menade han, bidrog inte bara med en känsla av säkerhet utan reducerade även det psykologiska motståndet att döda andra människor. Påfrestningen ökar ju närmare ens motståndare är. Att döda en motståndare med ett prickskyttegevär på långt avstånd är generellt inte lika påfrestande som att göra det med kniv i närkamp. Anledningen är begränsningen i den mänskliga perceptionen: ju närmare vi kommer desto mänskligare uppfattar vi vår motståndare, men också att närheten ökar den upplevda individuella risken för soldaten. Genom ett kikarsikte ser vi endast en identitetslös kropp medan i närkamp kommer alla våra sinnen att ge bilden av motståndaren som högst mänsklig. Distanslagen är självklart en förenkling och inte en absolut regel, individer reagerar olika på stridens påfrestningar. Men det är en central del för att förstå den psykologiska påfrestningen att döda.

Distanslagen utgår inte enbart från fysisk distans, utan även från den uppfattade emotionella distansen. Vapenutvecklingen har gjort att det geografiska avståndet som kan uppnås mellan en soldat och dennes mål nu har uppnåtts (på denna jord i alla fall) men parallellt gör den ständiga förbättringen av optik och sensorsystem att den uppfattade emotionella distansen kontinuerligt minskar. Exempelvis kommer en drönarpilot att uppleva en relativt liten distans (eller snarare närhet) till sin motståndare även om piloten befinner sig på andra sidan jordklotet.

Det uppfattade motståndet styrs inte bara av distansen och i vilken uppfattning vi uppfattar en motståndare som mänsklig, utan även i vilken utsträckning individen kan se effekterna av sitt handlande. Dessa är relaterade till i vilken omfattning individen kan uppfatta lidandet de orsakar hos motparten och om detta sker omedelbart eller utdraget. Exempelvis är effekterna av eldgivning ibland mindre uppenbara och mer direkt dödande än de skador och utdragna dödsförlopp som en bajonett eller kniv kan orsaka. Detta korrelerar i de flesta fall med distanslagen; en reducerad distans medför normalt att effekterna av handlandet blir mer framträdande för individen. Men i grunden är det individens perception av det lidande de orsakar någon som kommer att i stor grad styra motståndet att utföra våldshandlingar.

Avindividualisering

En bärande del i en militär organisation är en avindividualisering. I förra inlägget om den militära inryckningen gick vi igenom hur det går till när en individ förvandlas från en individ till en soldat, och därmed inordnas i ett starkt socialt kollektiv. Avindividualiseringen fyller flera specifika syften direkt riktade mot att skapa de psykologiska förutsättningarna för att utföra våldshandlingar eller döda.

En av effekterna med att ikläda sig en uni-form, raka sitt hår och bli enhetlig med sin grupp är att det skapar en upplevd anonymitet, vilket sänker känslan av individuellt ansvar och ger en uppfattning av universellt handlande. Exempel på detta kan vi se i negativa former vid upplopp eller läktarvåld där individer i skydd av en folksamling (ofta enhetligt klädda i sitt lags färger) utför handlingar de sannolikt inte hade genomfört om de stått ensamma och haft andras ögon på sig. Den upplevda anonymiteten sänker känslan av individuellt ansvar och reducerar tröskeln att använda våld. Styrkan i den psykologiska effekten ökar generellt med storleken på gruppen men inte minst den kollektiva identiteten. Enklare uttryckt, ju mer en individ identifierar sig som en medlem av en social grupp desto enklare blir det att utföra handlingar i dess namn, inklusive våldshandlingar.

En social grupps påverkan på individuellt beteende är generellt mycket stark. Solomon Asch genomförde 1951 ett konformitetsexperiment som hade förklätts till ett fingerat moment att bedöma längden på ett antal linjer. En grupp individer, varav alla utom en var delaktiga i det verkliga syftet, fick först titta på en linje och sedan avgöra mellan tre alternativ vilken som var lika lång. Skillnaden mellan svarsalternativen var så uppenbar att det var näst intill omöjligt att svara fel. Asch fann dock att i en grupp där de invigda självsäkert gav medvetet felaktiga svar så infogade sig 75 % av de ensamma, riktiga försökspersonerna och gav ett konformt men felaktigt svar vid minst ett tillfälle. Enklare uttryckt: de gav hellre ett medvetet felaktigt svar tillsammans med de övriga i gruppen än de var villiga att sticka ut ensamma med att ge det rätta svaret.

I en militär organisation med uniformstvång där olikheter i yttre attribut minimeras och kompletteras med krav på likformighet i handlande förstärks generellt pressen att inordna sig inom gruppen. 

Militära system verkar i sin natur för en avindividualisering där individen blir uni-form, enhetlig med den övriga massan. En tydlig auktoritet tillsammans med en upplevd anonymitet bidrar till att förskjuta ansvaret för individuella handlingar till det kollektiva vilket sänker tröskeln att använda våld. Foto: Jimmy Croona/Combat Camera/Försvarsmakten

All våldsutövning sker dock inte genom direkt eldgivning. Inom den större förbandsstrukturen reduceras personligt ansvar ytterligare genom en distinkt arbetsfördelning med uppdelade ansvarsområden, där varje handling isolerat varken är eller uppfattas som skadlig för andra. Inom en större helhet, där den individuelle blir anonym, resulterar de däremot i våldshandlingar. Som exempel; Eldledaren mäter bara en vinkel och ett avstånd, signalisten rapporterar bara data från en person till en annan och den skjutande enheten avger bara eld mot en punkt på en karta som någon annan angett. Även om individer absolut kan förstå rationella helheter kommer de att undvika moraliska helheter om de inte måste för att skydda sig själv.

Även hierarki och auktoritet reducerar ytterligare det upplevt individuella ansvaret och förstärker den kollektiva legitimiteten. Högre nivåer av struktur förskjuter upplevelsen av ansvar att komma från den dikterande auktoriteten snarare än den personliga handlingen. Milgrams klassiska lydnadsexperiment är en av de tydligaste indikatorerna på styrkan i auktoritet för människors agerande. Experimentet byggde på att de testade skulle ge elchocker till en fingerad försöksperson beroende på om denne svarade rätt eller fel på frågor Försökspersonen var i själva verket en del av experimentet. Under förevändningen att en tydlig auktoritet uppmanade dem att fortsätta fann Milgram att samtliga försökspersoner gav chocker som var angivet som farliga och 66% sådana som var angivet som dödliga på reglagen. Milgrams exempel byggde på att den auktoritäre bar en grå laboratorierock. I ett militärt system med grader och titlar vilka är absoluta och som på många sätt anses vara grundbilden utifrån vilken andra auktoritära system formats, blir denna effekt naturligt ofta än större.

I den organisatoriska ramen ges våldshandlingar överlag ett sanerande språk och agerande får specifika etiketter. Militära kommandon är i grunden funktionella – att skapa en gemensam handling bakom ett specifikt begrepp – för att öka precision och undvika missförstånd, särskilt i pressade situationer när kognitiva förmågor är nedsatta. Men etiketterna som finns på dessa kommandon fyller även en psykologisk funktion. Att peka ut målet för våldshandlingen benämns exempelvis för att ’målange’ och att döda densamme benämns som att ’nedkämpa’ eller att uppnå ’effekt i målet’. Etiketterna är sanerade och så fria som möjliga från känslomässig laddning, och för en utomstående är det inte självklart att de representerar våldsutövning. I mer allmänna ordalag pratar man ofta om att man vill ’komma innanför motståndarens beslutsprocess’ eller ’orsaka systemkollaps’ men väldigt sällan explicit om att det är våldsutövning och dödande som avses.  Att begreppen ofta saknar användningsområden utanför det militära förstärker effekten av att det agerande de representerar är bundet till rollen inom organisationen och inte individen själv.

Avhumanisering

Den slutliga psykologiska mekanismen som begränsar den mänskliga förmågan att skada eller döda berör själva målet för våldsutövningen. Att döda en annan människa innebär en oerhörd psykologisk påfrestning. I förlängningen av distanslagen, att det psykologiska motståndet reduceras med distans, finns möjligheten att reducera motparten till något annat än mänsklig. Fenomenet när vi medvetet eller omedvetet berövar en motpart sina mänskliga attribut kallas för avhumanisering. I denna process reduceras de från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt. Fienden!

Avhumaniseringsprocesser är inneboende i det militära utbildningssystemet. Från första dagen på skjutbanan får soldaten lära sig att han inte skjuter på en människa utan ”mål”. Tavlorna avbildar grovhuggna ansikten med elaka drag. När fienden berövats mänskliga attribut reduceras den psykologiska tröskeln att tillfoga skada eller död. Den planerade militära avhumaniseringen stannar vid att förvandla motståndaren från en individ till objektet fienden. Däremot kan avhumanisering medvetet eller omedvetet fortsätta eller förstärkas till en demonisering, ofta genom att fienden utmålas som lömsk och ondskefull.

Att medvetet beröva en motpart mänskliga attribut kallas för avhumanisering. Genom detta reduceras målet för våldsutövningen från en individ med känslor, hopp och drömmar till ett objekt: Fienden! När fienden berövas mänskliga attribut reduceras motståndet att skada eller döda honom. Foto: David Bergman

I en av de mer omfattande genomgångarna inom området skiljer Nick Haslam mellan animalistisk och mekanisk avhumanisering. Den animalistiska avhumaniseringen betyder att attribut som är unika för människan (inneboende hos människor men inte djur) förvägras till en specifik grupp. Som följd utmålas de som ointelligenta vildar som saknar moral och självkontroll. I de fall där avhumaniseringen fortsätter till en demonisering liknas de inte sällan vid olika typer av djur som exempelvis ormar, ohyra eller blodsugande parasiter. Den mekaniska humaniseringen berör karaktäristiska drag som är centrala för den mänskliga naturen som empati, värme, omtanke och kognitiv kontroll. I denna beskrivs objektet som autonom eller maskinlik vilket huvudsakligen inträffar på en interpersonell basis.

Avhumanisering begränsas inte på något sätt till militär våldsutövning. En omvänd, medveten humaniseringsprocess används av exempelvis polisförhandlare vid gisslansituationer. Genom att tillskriva gisslan så många humana och personliga attribut som möjligt förvandlas de allt mer från objekt som gisslan till riktiga individer, vilket gör att gisslantagarens psykologiska tröskel att åsamka dem skada blir högre.

Utbildning

Som presenterats ovan finns ett antal psykologiska mekanismer som påverkar om en moralisk frikoppling kan framkallas. Om detta sker blir det möjligt för en normal individ att utöva dödligt våld med bibehållen moralisk standard vilket begränsar efterföljande samvetskval.

Varken en avindividualisering av den blivande soldaten eller en avhumanisering av fienden är något som sker av sig själv utan en successiv process som faciliteras av utbildning. Men hur effektiva mekanismerna blir påverkas inte bara av att de ingår i den militära utbildningen utan även i hög grad exakt hur de integreras.

Den psykologiska avindividualiseringen grundläggs i den militära inryckningen. För att befästa ett system med stark auktoritet och upplevd anonymitet genomförs den första perioden intensivt med hög grad av formell disciplin. Agerandet som rättfärdigas med en moralisk frikoppling kontrasterar starkt mot vad individer upplever i det civila livet. På grund av detta underlättar det om de blivande soldaterna initialt avgränsas från sociala system med andra standarder för moraliskt agerande; Med andra ord finns det psykologiska syften att begränsa kontakten med den civila världen utanför grindarna under soldatens första tid.

Avhumaniseringsprocessen är en inneboende del i likväl grundläggande skjututbildning som stridsutbildning. I utbildningen finns initialt inga andra än de avhumaniserade figurerna med elaka anletsdrag att skjuta på. Först senare, under tillämpade övningar, varieras målspelet att innehålla olika typer av mål. Under exempelvis utbildning i närkamp förstärks förmågan till kontrollerad aggression – att använda våldet så effektivt och avgörande som möjligt – men även förmågan till graderad verkan, och att inte använda mer våld än vad som krävs.

Både avindividualisering och avhumansiering har givetvis sin naturliga gräns. Utvecklingen har kommit att ställa allt högre krav på individuell initiativkraft och självständigt agerande vilket också understryks under befattningsutbildningar. Soldaten skall inte bara lära sig under vilka premisser som våldsutövning är befogat och utöva kontrollerad aggression, utan även ha en sådan medvetenhet om effekterna av sitt agerande att de inte orsakar mer lidande än nödvändigt. På grund av detta blir inslag i utbildningar om våldsutövning och döden viktiga i senare skeden av den militära utbildningen, exempelvis genom övningar i krigsgravtjänst, att skriva Vita arkivet (En skrift om hur du önskar att din begravning genomförs och andra praktiska lösas vid händelse av din död) eller genomföra besök på bårhus.

Övergripande måste diskussioner om våld och att döda vara en naturlig del av organisationen och organisationskulturen. Professionens grundläggande uppgift får aldrig gömmas undan eller förskönas.

Överintellektualisering och stigmatisering

Oaktat de psykologiska mekanismerna bakom våldsutövning och det militära utbildningssystemet så finns ett antal övergripande faktorer som kommer påverka en soldats handlingar.

Den övergripande teknikutvecklingen skapar förvisso nya möjligheter men riskerar även att skapa en övertro till desamma. Förbättrade sensorer och ledningssystem ökar förvisso möjligheten till situationsmedvetenhet samt precisionen och effektiviteten hos enskilda vapensystem – detta är givetvis positivt. Men krigets natur är fortfarande densamma och effekterna av våldsutövning är oförändrade. Tvärtom finns ingen teknisk utveckling, autonoma vapensystem inräknat, som kommer att ta bort fotsoldater och våldsutövning från slagfältet. En övertro på teknik riskerar dock att leda till en överintellektualisering av krigföringen där vi medvetet eller omedvetet nedvärderar betydelsen av grundläggande utbildning eller den påfrestning det medför.

Den andra faktorn rör det faktum att våld (tacksamt nog) inte är en naturlig del av våra vardagliga liv. Även döden har med tiden allt mer blivit något vi gömmer undan och helst inte vill se, inkluderat de som dött en naturlig död av ålderdom. Att vi lever i ett fredligt land kan leda till vad vissa kallat för ett ”fredsskadat” samhälle med en beröringsskräck mot all våldsutövning (även legitim sådan). Det har funnits tillfällen när ledande politiker uttryckt förvåning över att svenska soldater använt våld i en väpnad konflikt, även i fall där de själva varit delaktiga i beslutet att skicka dem till konfliktområdet. Som vi kan se i det inledande exemplet finns det individer även inom den militära organisationen som inte fullt omfamnat att deras arbete, oaktat vilken specialitet man må ha, syftar till att utöva väpnad strid. Det grundläggande självklara faktum att militära insatser innebär våldsutövning är inte lika självklart för alla. Överlag riskerar detta att skapa en stigmatisering av de yrkesgrupper som utövar ett våldsmonopol eller i viss mån skapa en aversion mot kärnuppgifterna även inom professionen.

Det markant ökade användandet av specialoperationer och informationsoperationer skapar också ibland uppfattningen att våldsanvändningen skulle reduceras. Men tvärtom ser vi att även de konflikter som ansetts vara stora framgångar och skolboksexempel inom informationskrigföring i allra högsta grad även innehåller konventionella förband, våld och dödande. I tider när allt fler pratar om Hybrid-krigföring bör man betänka att termen ’hybrid’ betyder just korsning, inte att det konventionella sättet att föra krig skulle på något sätt försvinna.

Sammanfattningsvis riskerar utvecklingen av teknik och metoder för krigföring att skapa en illusion, även inom den egna organisationen, att det framtida slagfältet skulle vara helt digitalt och fritt från våld. Dock ser vi att våldsutövning och konsten att döda är lika grundläggande färdigheter idag som tidigare genom historien, och kommer vara så även i framtiden.

 
Författaren är kapten och försvarsmaktsdoktorand i psykologi

 


Referenser

Asch, Solomon (1951) Effects of group pressure on the modification and distortion of judgments. I Guetzkow, Harold (Red), Groups, leadership and men (Sid. 177–190). Carnegie Press Pittsburgh, PA

Bandura, Albert (2003) The role of selective moral disengagement in terrorism and counterterrorism, i Moghaddam, Fathali & Marsella, Anthony (Red); Understanding Terrorism: Psychological roots, consequences and interventions, American Psychological Association, Washington D.C.

Bandura, Albert (2015) Moral Disengagement: How People Do Harm and Live with Themselves, Worth Publishers, 2015

Bergman, David (2012) Slagteknik & Självtillit – Närkampens psykologiska effekter, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 3.

Bergman, David (2015) Myten om de omoraliska drönarna – Hur autonoma vapensystem kan leda till högre moral i krigföring, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar & Tidskrift, Nr 4

Bergman, David (2016) The Humanization of Drones: Psychological Implications on the Use of Lethal Autonomous Weapon Systems, i Custers, Bart (Red) The Future of Drone Use – Opportunities and Threats from Ethical and Legal Perspectives, Asser Press / Springer

Diener, Edward; Dineen, John; Endresen, Karen; Beaman, Arthur L.; Fraser, Scott C. (1975) Effects of altered responsibility, cognitive set, and modeling on physical aggression and deindividuation. Journal of Personality and Social Psychology, 31, 328–337.

du Picq, Ardant (1946) Battle Studies, Military Service Publishing Co., Harrisburg, PA

Haslam, Nick (2016) Dehumanization: An Integrative Review, Personality and Social Psychology Review, Vol 10, Issue 3, pp. 252 – 264

Holmes, Richard (1985) Acts of war: The behavior of men in battle, The Free Press, New York

Hughbank, Richard & Grossman, Dave (2015) The Challenge of Getting Men to Kill – A view from Military Science, i Fry, Douglas (Red) War, Peace, and Human Nature: The Convergence of Evolutionary and Cultural Views, Oxford University Press

Kooistra, Paul & Mahoney, John (2016) The Road to Hell: Neutralization of Killing in War, i Payne, Allison: Deviant Behaviour, Taylor & Francis

Marshall, Samuel (1947) Men against fire – The problem of battle command in future war, William Morrow & Co

Milgran, Stanley (2009) Obedience to Authority: An Experimental View, Harper Perennial Modern Classics

Purcell, Natalie; Koenig, Christopher; Bosch, Jeane & Maguen, Shira (2016) Veterans’ perspectives on the Psychosocial Impact of Killing in War, The counseling Psychologist, vol 44(7), sid 1062-1099

National Research Council and Science Service (1944) Psychology for the Fighting Man, Infantry Journal/Penguin Books

Shalit, Ben (1980) Aggression and Combat Behavior, FOA rapport C 55042-H6, Försvarets Forskningsanstalt

Nanovapen – ett hot mot mänskligheten

av Magnus Sjöland

Detta inlägg är en personlig reflektion då jag hört rykten om att flera länder i Asien tar fram nanovapen, dock finns det i nuläget ingen stat som erkänt varken utveckling eller innehav. Mycket fokus ligger på Nordkorea just nu och dess vapenutveckling. Ofta nämns att de utvecklar nanovapen. Dessa vapen kan bli ett stort hot mot hela mänskligheten!

Nordkorea har skrivit på “Convention on the Prohibition of the Development, Production, Stockpiling and Use of Chemical Weapons and on their Destruction” (CWC), vilken förbjuder kemiska vapen. De har även skrivit på avtalet mot biologiska och giftiga vapen ”The Convention on the Prohibition of the Development, Production and Stockpiling of Bacteriological (Biological) and Toxin Weapons and on their Destruction” (BWC) vilket innebär ett förbud mot att dessa vapen utvecklas och produceras, samt att ha lager av bakterier och gifter för krigssyfte. Tyvärr finns inte nanovapen med i de internationella konventionerna och Nordkorea bryter därmed inte mot internationell lagstiftning i hur man skall behandla varandra under ett krig om de utvecklar nanovapen.

Vad är då ett nanovapen? Det kan vara allt från små nanostora partiklar som härmar kemiska vapen till miniatyrelektronik som vid t ex inandning medger spårning av enskilda individer. Nanopartiklar kan orsaka allvarlig lunginflammation och fibros i lungorna vid inandning av kolnanorör, men även förstärka effekten av dagens vapen. Man kan även tänka sig självförökande nanopartiklar som reproducerar sig själva och kan bli en hemsk farsot. Redan de nanomaterial vi tar fram idag i fredligt syfte kan vara farliga för människan, forskare i Sverige har visat att nanopartiklar kan lura blod-hjärnbarriären och orsaka svåra hjärnskador, de har också visat att partiklar kan tas upp av luktnerven i näsan och transportera nanopartiklar vidare till hjärnan. En artikel publicerad 2015 från Canada berättar att man utvecklar magnetiska nanorobotar som skall ta sig in i hjärnan via blod-hjärnbarriären och leverera molekyler direkt in i hjärnan (Sciencedaily).

Hur stor är en nanopartikel? Nano är det grekiska ordet för dvärg och betyder miljarddel. En nanometer betyder en miljarddels meter och är ungefär lika stor som en molekyl eller ca 10 väteatomer. En DNA-sträng är knappt 10 nanometer på bredden, en röd blodkropp är ca 7.000 nanometer i diameter och ett hårstrå är 80.000 nanometer brett. När vi pratar om nanoteknik menar vi normalt objekt tillverkade av människan som är mindre än 100 nanometer. Med denna teknik kan vi bygga helt nya material, t ex kommer vi kunna bygga nya former av utrahårda ”diamanter” av rent kol. Vi blandar även in nanopartiklar i solkrämer för att skydda oss mot solens strålar sedan ett tiotal år. Nanopartiklar är så lätta att de svävar i luften utan att landa och hamnar de i vatten sjunker de inte ner till botten. De tar sig lätt igenom fysiska barriärer och fäster hårt på ytor. Ett stort problem är att det verkar som om inte kroppens immunsystem tar hand om och städar bort nanopartiklarna ur kroppen, de kan bli kvar för evigt.

I framtiden är det inte omöjligt att vi kan utveckla nanoteknik som är avsedd för spionsystem, små partiklar kan ha både en sensor och en sändare. Forskare har visat att när man dricker vatten med nanopartiklar, så kan de ta sig in i nervsystemet och blodomloppet. Man kan även tänka sig att nanopartiklar kan ta sig till vissa specifika områden i människokroppen och där göra stor skada. I framtida krigföring kan nanopartiklar drastiskt förändra krigsförlopp då de kan bli kraftfulla och i värsta fall bli lättillgängliga både för diktaturer och terrorister.

Vi behöver en ny internationell lagstiftning med ett omfattande regelverk, men innan vi kan göra det behövs att vi tar fram definitioner och standardisering så att vi kan sätta namn på strukturerna. När det är på plats kan vi mäta och kontrollera.

Idag finns inga regler och risken är stor att tekniken utvecklas så fort att inte myndigheter och länder hinner med att lagstifta. MSB, FOI, KI och Kemikalieinspektionen borde involveras för att skydda vår befolkning. Idag är samhällets kontroll av tekniken minimal och ännu mindre mellan stater. Jag tycker att Sverige bör vara med och definiera tekniken och den framtida lagstiftningen. Då lär vi oss både att tillämpa tekniken i fredliga projekt och gör samtidigt en stor insats för mänskligheten genom att skydda oss från farliga partiklar.

 

Författaren är vd och ledamot av KKrVA.

Den lockande men illusoriska neutraliteten

av Bo Hugemark

Under det första världskriget lämnades de nordiska länderna utanför krigshandlingarna (med undantag av storfurstendömet Finland). Kriget utkämpades i huvudsak till lands, i ställningskrig på västfronten, rörligt i öster. Därtill med örlogsblockad till havs och ubåtskrig mot Ententens försörjningslina till USA.

I det andra världskriget hoppades de skandinaviska länderna på en upprepning, men tyskarna hade dragit lärdomar av det första och angrep Norge och Danmark bland annat för att försvåra marin blockad och underlätta ubåtskriget. Krigsteknikens utveckling, framför allt flygets ökade betydelse spelade också in. Sverige ensamt kunde bevara sin neutralitet, genom turliga omständigheter och eftergiftspolitik.

I det tredje, aldrig utkämpade, världskriget hoppades Sverige att även då vara neutralt. Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig blev doktrinen. Det var sannolikt en chimär. Det kriget skulle säkerligen ha förts i alla element och över vidare krigsskådeplatser. Efter hand under det kalla kriget kom Norden att i stället för en flank till Centraleuropa att betecknas som en potentiell nordlig front.

Idag har Sveriges statsmakter i solidaritetsförklaringen uttryckligen övergivit tron på att kunna stå utanför krig i vårt närområde: ”Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land.” Icke desto mindre finner man i NATO-motståndarnas argumentation en föreställning om att allianslösheten ger oss ökad handlingsfrihet.  I en lysande uppsats publicerad av Finlands Utrikespolitiska Institut Trapped in the Twilight Zone, Sweden between Neutrality and NATO ger Robert Dalsjö en historisk-psykologisk förklaring till motviljan att överge neutralitetshoppet: ”In fact, scratch the surface of almost any Swede and you will find instincts and a sense of detachment from the European mainstream that are the results of 200 years on the sidelines of history.”

Anmärkningsvärt nog fortlever det hoppet på sina håll också I Finland som förvisso inte haft 200 år av fred. Det återspeglas i en färsk debatt där en av Finlands framträdande säkerhetspolitiska journalister, Olli Ainola vid eftermiddagstidningen Iltalehti hävdar att det råder delade meningar mellan president Sauli Niinistö och riksdagen om finskt bistånd till Baltikum i händelse av krig. Meningsskiljaktigheterna har förnekats av Niinistö och den som av Ainola utpekas som drivande i frågan i riksdagen, f d utrikesminister Erkki Tuomioja, notorisk neutralist. Vare därmed hur som helst, föreställningen om att Finland, i motsats till Sverige skulle kunna stå utanför krigshandlingar i Baltikum florerar i finsk debatt.

Det är mycket osannolikt, bygger på en felaktig uppfattning av hur ett krig i Östersjöområdet skulle kunna gestalta sig. Kanske påverkad av den svenska satsningen på Gotland, i debatt och sent omsider i praktiska åtgärder. En klok kraftsamling av våra minimala resurser mot det farligaste hotet. Som visas i Karlis Neretnieks scenariobeskrivning i Till bröders hjälp/Friends in Need skulle ryssarna genom att ta Gotland närmast omöjliggöra allierade flyginsatser över Östersjön i försvaret av Baltikum. En annan flygväg vore då över Finland, gärna med utnyttjande av finska baser. Då når man också de bakre delarna av och förbindelselinjerna för ryska invasionsstyrkor.

Det är knappast troligt att Ryssland skulle lämna den infallsporten öppen inför en invasion, inte heller att det skulle ta risken att Finska viken spärrades. En preemptiv rysk insats mot Finland skulle vara högst sannolik, i synnerhet som landet öppet proklamerar en latent NATO-option – som det inte skulle hinna implementera i en hastigt uppblossande kris.

I sitt motstånd mot NATO-anslutning faller både svenska och finska neutralister tillbaka på orealistiska föreställningar om en framtida väpnad konflikt. Det är värre än så: om Asintolas beskrivning är korrekt vill Tuomioja-falangens företrädare få till ett regelrätt förbud mot att ge framför allt Estland militärt stöd. Det påminner om den svenska socialdemokratiska regeringens utrikesdeklaration 1995, där det sades ” För att vi skall kunna bidra till säkerhetspolitisk stabilitet krävs emellertid att vårt handlande är förutsägbart Vi får inte heller inge andra stater förväntningar om ett svenskt militärt engagemang i händelse av väpnad konflikt”. Det var avsett som en näsknäpp åt Carl Bildt, som hävdat att Sverige inte kunde vara neutralt om de baltiska staterna angreps. ”Förutsägbarhets – doktrinen” blev kortlivad, men nu ser vi kanske den leva upp i finsk tappning. Den strider mot alla sunda strategiska principer och ger carte blanche till den presumtive angriparen.

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Djupare slagsida på HMS Rekrytering

av David Bergman

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Foto: Steve Hillebrand, U.S. Fish and Wildlife Service, Public Domain

Försvarsmaktens rekryteringsfilmer fortsätter att skapa debatt. Efter föregående inlägg om slagsidan på rekryteringen bemötte myndigheten kritiken i kommentarsfältet på sin YouTube-kanal och senast redogjorde ansvariga mer ingående för sin syn på kampanjerna i senaste numret av Officerstidningen. Den aktuella rekryteringskampanjen kommenterades också redan i samband med att den lanserades, redan innan nuvarande diskussionen kom igång. Svaren från ansvariga visar dock genomgående på en olycklig diskrepans mellan Informationsstaben och personal vid de förband de rekryterar till. Detta ökar risken att slagsidan kan förvärras.

 
De olika svaren på kritiken utgår sammanfattningsvis från att kritikerna inte förstått kampanjens syfte och förtydligar att den syftar till att locka människor som tidigare inte övervägt Försvarsmakten som arbetsgivare, samt att man gjort en undersökning av målgruppen. Detta är givetvis bra att klargöra. Problemet är bara att ingen har påstått något annat.

Att nå nya målgrupper som ännu inte ansökt till Försvarsmakten och att dessa måste analyseras ställer nog de flesta sig bakom. Den huvudsakliga kritiken har dock utgått från att anställda inte känner igen sig och personliga upplevelser inom organisationen att den aktuella typen av kampanjer riskerar att ge en felaktig bild av yrket och bygga orimliga förväntningar, vilket riskerar att inte bara locka nya utan fel individer ur målgruppen. Orimliga förväntningar är ett brett begrepp, men det kanske mest extrema exemplet har varit att vapenvägrare ryckt in till GMU. Detta berörs i responsen endast i förbigående med att man ifrågasätter att detta stämmer, ett något underligt förhållningssätt till kritik från medarbetare som delger självupplevda situationer.

I responsen från myndigheten sägs explicit att reaktionerna från medarbetarna handlar om en ”hotad självbild”. Nu har jag inte uppfattat att så är fallet utan upplever att diskussionen hållits på en saklig nivå. Men om det vore så, skulle det inte då finnas anledning till än större oro? Om bilden i marknadsföringen skiljer sig så radikalt åt från den som medarbetare har av sig själva och yrkets kärnfunktioner att de upplever sin egen uppfattning hotad, finns det väl snarare mycket god anledning att reflektera över diskrepansen.

På en viktig punkt delar jag Informationsstabens mening, att den uppfattning som den slutliga soldaten har om sig själv och sin roll bygger på mycket mer än en reklamfilm och att om något fallerat är det ofta ett systemfel. Detta är viktigt att hålla i åtanke i alla diskussioner inom området. Om vi misslyckats att ge en rättvisande bild till en färdig soldat – från första intresse, till ansökan, antagning, inryckning, utbildning och anställning – är det ett systemfel och inte beroende på en enskild faktor. Detta ställer dock snarare större krav på systemet samt en koherens i detta: att exempelvis de som arbetar med uttagning upplever att de får rätt sökande, att de som arbetar med utbildning upplever att de får rätt uttagna och så vidare. Orimliga eller felaktiga förväntningar kommer att belasta kedjan mer ju längre de finns kvar.

Sammantaget missar responsen från Informationsstaben kritikens kärna, samtidigt som den ger en något nedvärderande klapp på huvudet till de medarbetare som uttryckt ärlig frustration och oro över att rekryteringskampanjen riskerar att ge en felaktig bild av soldatyrket och skapa orimliga förväntningar.

Den aktuella kampanjen anges vara del i ett övergripande varumärkesbyggande. Man kan ifrågasätta om Försvarsmakten och andra tjänsteinriktade organisationer bör rakt av använda ekonomiska begrepp för vinstdrivande organisationer som ’marknad’ och ’varumärke’. Förutsättningarna skiljer sig markant mellan olika typer av organisationer. Arbetet de representerar behövs dock. Försvarsmakten behöver framhäva och positionera sig som den bästa möjliga arbetsgivaren jämfört med andra. Men även inom rent civila tillämpningar av Employer Branding understryks vikten av att intern kommunikation inom företaget samt extern kommunikation till kandidater, klienter och kunder har en gemensam syn på företagets Corporate Brand – att bygga på de anställda man redan har i att kommunicera vad och hur man gör men framförallt varför man gör detta.

Min huvudsakliga oro rör faktiskt inte den aktuella kampanjen. En missvisande reklamfilm stjälper inte skutan. Jag är däremot mer oroad för den uppenbara och ökande klyftan mellan Informationsstaben och förbanden i denna typ av frågor. Man hade kunnat önska att ansvariga visat att de lyssnar på förbanden de ska rekrytera till lika noga som de säger sig ha analyserat målgruppen de försöker attrahera. Ett dövt öra för varningssignaler inom organisationen riskerar tyvärr att leda till en kraftigare slagsida och en större misstro.

 

Författaren är kapten och Försvarsmaktsdoktorand i psykologi.

Civilsamhälle och myndigheterna

av Hans Lindblad

Många vittnar om hur människor i Stockholm hjälpte varandra efter terrorattacken på Drottninggatan. När kollektivtrafiken var nedstängd kom många att erbjuda okända skjuts eller öppnade sina hem för enskilda som annars inte haft tak över huvudet. Civilsamhället fungerade genom att människor ställde upp för varandra och visade beslutsamhet att värna öppenhet och gemenskap. Svensk polisorganisation har erbarmligt låg andel utredda brott, men den här gången tog den sig ändå samman på ett bra sätt. Så borde det helst alltid vara, att både civilsamhälle och myndigheter fungerar.

4-6 december 1998 drabbades min hemstad Gävle av ett extremt och ihållande snöfall. Mycket stora mängder föll över centrum och ut mot havet mot norr (för övrigt delvis områden som tolv år tidigare genom regn drabbats av de kraftigaste radioaktiva nedfallen i Sverige efter reaktorhaveriet i Tjernobyl). Hittills enda gången i modern tid som en svensk stad varit isolerad från omvärlden i flera dygn. Järnvägarna, E4 och alla andra vägar och gator var oframkomliga. Väldiga snömängder överallt gjorde att polis och kommunala organ inte kunde nå medborgarna. I praktiken fick jag dra mig till minnes från försvarsutskottet, exempelvis att livsmedelshandeln är beroende av närmast daglig tillförsel. Redan andra dygnet var mejeriprodukterna slut, och hyllor blev allt tommare så det blev meningslöst att hålla öppet. Allvarligast var naturligtvis att inte heller ambulanser kunde göra något. När snöfallet upphört sände försvarsmakten in ett par helikoptrar och Dalregementet kom med några bandvagnar.

Flertalet arbetsplatser var stängda, liksom skolor. Post och tidningar bars inte ut, men Gefle Dagblad och Arbetarbladet tryckte upp mindre upplagor för gratis hämtning på platser i centrum.

Många mindes sedan starkt hur människor ställde upp för varandra. Tvärtemot vanan i Sverige började många prata med okända, sökte uppmuntra, informera och utbyta råd. Grannar grävde fram varandras dörrar som annars inte kunde öppnas, och man sökte upp äldre när hemtjänsten inte kunde komma. Mitt dominerande intryck var att medborgarna agerade, att det vi såg var ett spontant civilsamhälle, starkare än vi nog trodde innan. Jag såg inga tecken på panik eller rädsla. De flesta tycktes suga in intrycken av en spöklik stad helt utan fordonstrafik. Naturligtvis insåg vi att allt hade varit mycket allvarligare om också strömmen brutits, med många eluppvärmda bostäder.

Upplevelsen av civilsamhället var en kontrast till vad jag hört om industriutsläppet i Karlskoga 13 år tidigare, i januari 1985. Det gällde oleum som svepte in över staden som en tät dimma det närmaste dygnet. Oleum utgörs av svaveltrioxid löst i hundraprocentig svavelsyra. I kontakt med luftens fuktighet bildades en kraftig dimma över ett stort område. Den tidigare chefspsykologen i Israels försvarsmakt Ben Shalit var gift med en svenska och laborator vid FOA i Karlstad. Han tog sig till Karlskoga och blev förundrad över vad han såg. Hade ett motsvarande gasmoln uppträtt i något land vid Medelhavet skulle panik ha utbrutit, men folk skulle åtminstone ha agerat. Visst flydde en del också från Karlskoga, men de flesta stannade märkligt lugna i sina hus, tydligen i full förtröstan på att om något skulle vara farligt så skulle polisen, kommunen eller landstinget vidta behövliga åtgärder. Det var myndigheternas ansvar och därför inget som den enskilde och därmed civilsamhället behövde oroa sig för.

Den tyske författaren Hans Magnus Enzenberger beskrev hösten 1982 i sin reportageserie ”Svensk höst” i Dagens Nyheter intryck av en tids vistelse i landet. Det som frapperade honom mest var svenskarnas märkligt stora tilltro och tillit till överheten. Stat och kommun uppfattades som ”den gode herden”. Detta i stark kontrast mot södra delen av kontinenten, där människor i alla tider lärt sig att betrakta myndigheter och offentliga tjänstemän med stor misstro. ”I generationer hade central- och sydeuropéer fått erfara hur makt är korrumperad, och de enskilda har därför lärt sig att värja sig från påbud uppifrån. Svenskar har, vilket alla borde avundass dem, inte som många andra folk tvingats uppleva myndigheter vars tidsfördriv är beväpnad människojakt.” Att utan vidare få människor att acceptera personnummer hade knappast varit möjligt i ett kontinentalt land.

Den tillit till svenska myndigheter Enzenberger tyckte sig se för 35 år sedan är sedan länge urholkad. Att mordet på Olof Palme inte klarades upp bidrog till misstro. I stället för att utse en av Europas mest erfarna mordutredare som spaningsledare tilläts en amatör på området att bestämma. Rader av elementära regler åsidosattes, och i stället för att hålla många spår öppna band sig ledaren tidigt för en teori. En person dömdes sedan för mordet men friades i nästa instans. Vanskötseln av spaningsarbetet och konflikter mellan åklagare och polis fick naturligtvis förödande effekter på allmänhetens tilltro.

Ett annat fruktansvärt exempel var mordet på tioåriga Engla Höglund i Stjärnsund 2008, vilket knappast kunde ha inträffat i ett land med fungerande polisväsende. Risken för fortsatt dödande gör det extra angeläget att söka lösa sexualmord. Det visade sig sedan att Englas baneman redan tidigare dödat en kvinna, men att polisen i Dalarna lagt tips rörande det mordet på hög i ett år. Rikskrim gav polisen en lista på dömda sexualbrottslingar i närområdet med uppmaning att ta DNA-prov på dem. När en annan polismyndighet senare fick i uppdrag att ganska dalapolisens agerande överlämnades dokument, men först sedan mördarens namn raderats från listan på personer som borde undersökas. Urkundsförfalskningen var rimligen gjord i polishuset i Falun. Det är svårt att föreställa sig att det brottet i en organisation med så många chefer hade begåtts av någon på konstapelnivå. Som väntat lades ärendet snart ner. Englas mor begärde skadestånd för polisens allvarliga försummelser, men självfallet förlorade hon. Den svenska rättsapparaten har i alla tider i de allra flesta fall tagit myndigheternas parti mot enskilda.

Övergrepp inom äldrevården, kommunala skandaler med korruption och brott mot upphandlingslagen, grundlagsbrott ifråga om offentlighetsprincipen, kriminalitet inom Telia och rader av andra fall bidrar sannolikt till ett successivt minskat förtroende. Regelbrott och oegentligheter inom Riksrevision står i klass för sig eftersom det gäller den myndighet som mest av alla borde stå oväld och ha omdöme. Oegentligheter är naturligtvis inget nytt. Rättsskandalerna kring hovet och höga juridiska befattningshavare i början av 50-talet fick upp ögonen på många människor, inte minst genom Vilhelm Mobergs granskningar. Att människor ändå kunde tro på ”den gode herden” kan ha samband med den kommunala självstyrelsen där de allra flesta ännu personligt kände kommunalt förtroendevalda. Men sedan 50-talet har ju tjänstemannaväldet ökat enormt inom stat, kommun och landsting.

Tsunamin 2002 förvärrades som svenskt trauma genom att Göran Perssons regering var märkligt handlingsförlamad de första dygnen. Vid Estoniakatastrofen var Carl Bildt i väntan på nästa regering chef för en expeditionsministär – som bör vara försiktig med att fatta beslut för framtiden. Trots detta deklarerade Bildt, utan något redovisat tekniskt underlag eller samråd med andra partier, att fartyget borde bärgas för att kunna ta hand om kroppar. Ingvar Carlsson ville inte börja sin nya regering med att gå emot Bildt. Få andra ställningstaganden har lett till så upprörda känslor under många år med skiftande besked och motsättningar fram och tillbaka, mest påfrestande naturligtvis för de anhöriga. I två av de mest uppmärksammande händelserna under senare årtionden har problem alltså snarast förvärrats uppifrån.

Jag var 1992-95 ledamot i den statliga hot- och riskutredningen. Vi använde ett antal scenarier för att söka bedöma vilka behov allvarliga händelser kan ställa på insatser och samordnad ledning. Svårast är förlopp där man inte vet om läget kommer att bli ännu värre och hur utdraget det hela kan bli. Det behövs då bedömningar i olika tidsperspektiv. Om någon föreslagit förlopp liknade dem som sedan blev verklighet i fallen Estonia, tsunamin och terrorbrotten på Drottninggatan skulle vi nog inte tagit med dem eftersom de händelserna hade snabba förlopp med sannolikt mindre behov av uthållig samordnad operativ ledning.

Bland förlopp vi konstruerade var att Trängsletdammen brast och en störtflod sedan sköljde ner längs Dalälven och tidigt utplånade tätorten Mora. Andra scenarier gällde nedfall av radioaktivitet, gasmoln, stora stopp i el- och vattenförsörjning, svår brist på elektronikkomponenter. Vi tittade på massflykt från andra sidan Östersjön. För att bedöma ledningsbehovet studerade vi tre alternativ, med mottagning av 50 000, 200 000 respektive 500 000 asyl- och hjälpsökande.

Vid en stor påfrestning behövs samordning mellan många aktörer. Vi fann tidigt att det svenska systemet med ”självständiga myndigheter” försvårar ledning genom att ingen myndighet godtar att få direktiv från en annan myndighet. Den övergripande samordningen behöver därför skötas från regeringen konstaterade vi, men vi ansåg oss inte ha mandat att ange hur arbetet skulle vara organiserat inom regeringskansliet. De följande 15 åren kom tre andra utredningar som gick in på detta. Fackdepartement tar inte heller order av varandra, så efterhand blev det en allt bredare uppslutning bakom principen att den övergripande samordningen ytterst skulle vara statsministerns ansvar. Till del kan det ses som en fortsättning på den dagliga funktion statsrådsberedningen redan har genom sina kontakter med samtliga departement. I nära anslutning till statsrådsberedningen bör finnas en krisledningsenhet som följer och analyserar inhemska och utländska tänkbara hot, har kontinuerlig beredskap och ansvar för utbildning, övning och vid behov konkret ledning.

All kompetens behöver inte ständigt finnas i regeringskansliet, utan beroende på de aktuella behoven bör personal också hämtas från fackmyndigheter och andra organ. Varje påfrestning har ju sina egna förutsättningar. Hade statsministern direkt vid beskedet om tsunamin kallat till sig en chef från räddningstjänsten i Stockholm med önskan om hjälp skulle denne rätt snabbt ha angett i vilken ordning beslut borde fattas. Ryggmärgsreaktionen för en katastrofkunnig person är att primärt tänka på de skadade.

Men statsministern och hans närmaste saknade sådan rutin och tycktes helt förlamade. Först efter flera dagar började man fundera kring flygtransporter. Det rimliga hade varit att redan första dygnet sända iväg flygplan till Thailand med frivilliga läkare och sköterskor som kunde erbjudas som förstärkning där skadade svenskar vårdades. Visade det sig sedan att inte alla behövdes kunde de i stället erbjudas till andra länder i regionen. Italien visade hur snabbt en insats kan göras. Socialstyrelsen var totalt passiv. Ledningen där sade sedan att det inte fanns några instruktioner för en situation av detta slag. Men då kan man strunta i alla pärmar och agera efter förnuftet, med eller utan beslut från regeringen. Vem skulle i efterhand ha straffat Socialstyrelsen om den sänt iväg några av sina traumagrupper till Thailand i stället för att avvisa dem som erbjöd sig att hjälpa till?

Först efter flera års ytterligare utredande inrättades en krisledningsenhet, kopplad till statsministern enligt de förslag som lämnats. Ett tag ville försvarsministern ha ansvaret i normala tider men överlämna det till regeringschefen vid en inträffad kris. Det avfärdades med att det är fel att skifta ledning mitt i en kris. Tanken att ett annat fackstatsråd skulle ha samordningsfunktionen fördes mig veterligen inte fram av någon.

Jag blev därför, efter att följt frågan i flera år, förbluffad när den nya regering som tillträdde 2014 rev upp det som utretts och beslutats tidigare och i stället meddelade att funktionen lades under en fackminister, nämligen inrikesministern. Beslutet tycks ha fattats brådstörtat och utan redovisat underlag. Det känns meningslöst att viktiga frågor om landets säkerhet utreds under lång tid om allt sedan ersätts med en svårbegriplig improvisation. Var det för att den nye statsministern kände sig osäker och därför inte ville ha ansvaret? Av samtliga regeringschefer sedan inrättandet av Louis De Geers statsministerämbete 1876 var Stefan Löfven den förste som saknade erfarenhet från både regering och riksdag. Inte ens 20-talets båda tjänstemannaregeringar hade så oerfarna chefer.

Antag att Sverige drabbas av en massepidemi som slår mot flera kritiska samhällsfunktioner. Det rimliga vore att statsministern tar det övergripande ansvaret och under krisledningen använder bland andra Socialdepartementet, Socialstyrelsen och Smittskyddsmyndigheten. Inte ett fackstatsråd från ett helt annat område.

Jag utgår från att nästa statsminister frångår regeringens nuvarande ologiska krisorganisation och återför ansvaret till regeringschefen.

 
Författaren är ledamot av KKrVA och tidigare riksdagsledamot.

Genmäle till Björn Von Sydow

av Carl Björeman

Förre försvarsministern, numera ordföranden i Försvarsberedningen, Björn von Sydow, menar i ett genmäle mot mig på Akademiens blogg 2017-04-21 ”att försvarsinriktningen 2000 var relevant i det dåvarande omvärldsläget.” Det stämmer inte.

Försvarsinriktningen år 2000 var relevant mot något helt annat, nämligen den föreställning om det rådande omvärldsläget som den politiska och militära försvarsledningen dessvärre hade intalats, av Wilhelm Agrell kallad ”en ny svensk överdoktrin”. Denna överdoktrin var rådande under några år. Nationellt försvar framstod som något ”irrelevant, förlegat och närmast pinsamt, ett tecken på glappande verklighetsuppfattning.” (Wilhelm Agrell, ”Fredens illusioner” s. 244). Björn von Sydows genmäle mot mig tyder enligt min mening på att han tagit starkt intryck av denna vilseledande överdoktrin. Han snedvrider därmed även dagens försvarsdebatt.

Björn von Sydow gör emellertid i sitt genmäle flera utsagor av allmänt intresse. ”Det var från min sida inte en planerad början på en avveckling av det nationella försvaret och värnplikten. Besluten 2004 och 2009 innebar i praktiken att förmågan att möta ett väpnat angrepp mot Sverige avvecklades men jag hade som försvarsminister 1997–2002 inte det som målbild. Dessa beslut togs efter min tid som Försvarsminister.” Det är korrekta utsagor.

Problemet är emellertid att försvarsministerns ”målbild” inte styrde försvarsbeslutet år 2000. Dåvarande ÖB Owe Wiktorin gör med större trovärdighet anspråk på denna tvivelaktiga ära. I ”Försvarets forum nr 2 april 2000” skriver denne, under rubriken ”Beslut bekräftar inriktning”: ”Riksdagen har nu fattat det mest omfattande försvarsbeslutet i modern tid . […] I allt väsentligt har riksdagen följt regeringens proposition och därmed ytterst vår vilja avseende inriktning.”

Jag har i min tidigare inlaga på bloggen – den som Björn von Sydow genmält – visat att dåvarande ÖB Owe Wiktorin har haft stort inflytande i saken. Björn von Sydow har i sitt här aktuella genmäle mot mig inte behandlat denna min inlaga, vare sig positivt eller negativt. I korthet innebar min inlaga att ÖB Wiktorin den 8 december 1994 för centerledaren Olof Johansson avslöjat sin idé (”målbild”) om hur försvarsfrågan borde lösas. Samtidigt hade Wiktorin försäkrat sig om centerledningens stöd i kommande försvarsbeslut att – i sådana beslut

  • territorialförsvaret borde läggas ner
  • markstridskrafterna minskas
  • satsning ske på flygvapnet och JAS
  • högkvarteret borde få sköta detta utan inblandning från politikerna (Erik A Egervärn (c) i Jämtlands fältjägarregemente 4, 2006, s. 28)

ÖB Wiktorin började från 1998, med biträde främst av Johan Kihl och Michael Moore, officiellt strateger men till funktion spinndoktorer för ÖB: s katastrofala hugskott och därmed till fördel för flygindustrins särintressen, öppet argumentera för sin målbild.

Förvarsbeslutet år 2000 innebar bland annat följande:

  • territorialförsvaret började läggas ned
  • arméstridskrafterna började att minska
  • satsning på flygvapnet och JAS bekräftades
  • högkvarterets inflytande ökade

Sammanfattningsvis bedömer jag att ÖB Wiktorins ”målbild” – i klar skillnad till dåvarande försvarsminister Björn von Sydows målbild – var öppet fientlig gentemot värnplikt och nationellt försvar. Det skulle vara till fördel för tydligheten i försvarsdebatten om Björn von Sydow ansluter sig till denna min bedömning .

 

Författaren är generallöjtnant och ledamot av KKrVA.

Frankrike, Tyskland och den europeiska samhörigheten

av Gunilla Herolf

När det tidigt på söndagskvällen den 7 maj stod klart att Emmanuel Macron skulle vinna det franska presidentvalet drog många i Europa en stor suck av lättnad. Visserligen hade den populistiska, xenofobiska och EU-fientliga Nationella fronten under Marine Le Pen samlat över 30 procent av rösterna, men presidentposten hade ändå gått till en person som skulle föra en mer traditionell fransk politik, bl a med en stark koppling till Tyskland.

Det är ingen överdrift att säga att det fransk-tyska samarbetet utgör grundbulten för EU. Utan försoningen mellan de två efter andra världskriget, de täta bilaterala kontakterna därefter och de två ländernas djupa engagemang i EU skulle Europa ha sett annorlunda ut. Ändå är Frankrike och Tyskland, ofta kallade EUs lokomotiv, i många avseenden olika varandra och de gemensamma EU-initiativen har ofta föregåtts av en hel del kompromissande. Framför allt förenas de av att EU och dess föregångare har varit betydelsefulla för att uppnå de nationella målen. Genom samarbetet med Frankrike blev Tyskland upptaget i det gemensamma europeiska samarbetet och för Frankrike har Tysklands och därefter andras medverkan i en rad projekt varit viktigt.

Bakom samarbetet mellan Frankrike och Tyskland har hela tiden funnits en underförstådd överenskommelse om att det måste finnas en viss jämvikt mellan de två. Sålunda kan de franska kärnvapnen och medlemskapet i FNs säkerhetsråd ses som balanserade av den tyska ekonomiska styrkan, men här finns också andra komponenter som Europaparlamentets placering i Strasbourg etc.

De senaste årens händelser har frestat på samarbetet, eftersom Frankrike halkat efter alltmer på det ekonomiska området, med svag tillväxt, budgetunderskott och hög arbetslöshet. Samtidigt framstår Tyskland mer och mer som Europas ledare. EUs krav på budgetdisciplin, som bl a Tyskland står bakom, har ibland lett till att hårda ord utväxlats mellan de två och Frankrike har deltagit i det sydeuropeiska samarbete som i hög grad haft sin udd riktad mot Tysklands ekonomiska politik.

Den nya situationen i Europa

Med populismens framfart, Brexit, och därefter valet av Donald Trump till president, har såväl Tyskland som Frankrike sett faran i att både EU och Nato blir försvagade. Beträffande EU såg man emellertid från fransk sida också att det nu skulle bli möjligt att få stöd för initiativ som Storbritannien var emot. Under hösten 2016 lade de två länderna därför fram ett förslag till fördjupat försvarssamarbete inom EU. Resultatet blev inte vad man hoppades. EU antog en uttunnad version av förslaget och även om processen går vidare syns få konkreta steg mot ett mer bindande samarbete.

Till osäkerheten i Europa har också de många valen under 2017 bidragit. Hittills har dock farhågorna inte besannats: Valet i Nederländerna under våren ledde inte som fruktat till en seger för populisten Geert Wilders och nu har populismen också förlorat kampen om den franska presidentposten. Även Tyskland har val under 2017, men risken för en populistseger är betydligt mindre. Alternative für Deutschland (AfD) samlar allt färre anhängare enligt opinionsundersökningarna och ligger nu ofta under 10 procent. Kampen står i stället mellan CDUs Angela Merkel och Socialdemokraterna under den nye kanslerskandidaten Martin Schulz.

Med Macron som fransk president ser det därmed ut som om EUs grundbult kan komma att fungera som tidigare. För Macron är EU-samarbetet centralt och han har under presidentvalskampanjen beskrivit EU-samarbetet som nödvändigt för Frankrike, eftersom det gör landet starkare. Under våren har han haft kontakter med såväl Angela Merkel som Martin Schulz, vilka har fallit väl ut.

Ett nära samarbete mellan Frankrike och Tyskland behöver dock inte betyda ett konfliktfritt sådant. Macron kritiserar som många andra fransmän den tyska dominansen inom EU. När han talar om att genomföra strukturella reformer och skapa ordning i de franska finanserna lägger han också till en önskan om att Tyskland ska hjälpa Frankrike inför de krav som EU ställer på landet. På så vis kan Frankrike komma på fötter igen och jämvikten med Tyskland återställas. Därigenom återfår också, enligt Macron, det fransk-tyska samarbetet sin kraft som draglok för EU. Frågan är dock hur villiga tyskarna kommer att vara att förändra sin politik. I motsats till fransmännen anser de att den goda tyska ekonomin skapats genom tysk effektivitet snarare än av att man vunnit på att hålla lönerna nere. Det är för övrigt långt ifrån säkert att Macron som president kommer att ha kraften att genomföra de nödvändiga strukturförändringarna i Frankrike. Här beror mycket på de kommande parlamentsvalen. Ett annat stort frågetecken i relationen till Tyskland är hur detta land kommer att ställa sig till den politisering av eurosamarbetet som Macron vill genomföra.

På det säkerhetspolitiska området kommer det fransk-tyska samarbetet sannolikt att fortsätta som tidigare. Macrons åsikter tycks stämma väl överens med den nuvarande regeringens. Han vill vidmakthålla ett starkt transatlantiskt samarbete, såväl bilateralt som inom Nato, och hans politik gentemot Ryssland inbegriper fortsatta sanktioner så länge situationen i Ukraina är oförändrad. Macron vill emellertid inte låta Nato stå för all avskräckningspolitik och det fransk-tyska intresset för att utveckla den europeiska säkerhetspolitiska kapaciteten kommer därmed att fortsätta. Som tidigare kommer det att bli genom kompromisser. Frankrike har, förutom sina kärnvapen, också en betydligt större krigsmakt och en aktiv global politik. Tysklands militära styrka är mer begränsad och landet har också en mer återhållen politik, även om den under de senaste åren nu börjat förändras under försvarsminister Ursula von der Leyen.

Åt vilket håll går Europa?

Inom EU talas nu allmänt om en europeisk utveckling i olika hastigheter (multispeed Europe). En sådan plan har också utvecklats av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som beskriver den som möjlig att genomföra inom flera olika områden, t ex försvars- och euroområdena. Även Merkel, Stolz och Macron har ställt sig positiva. Hur denna typ av utveckling ska fungera är emellertid osäkert. Medan Macron har givit exempel på närmare samarbete inom eurogruppen har övriga politiker har varit mer vaga. Motiveringarna har varit många: behovet av en nystart inom EU, det faktum att EU delvis redan fungerar enligt denna princip (eurogruppen, Schengen etc), att vissa länder helt enkelt vill mer än andra osv. Ett uppenbart motiv är också att på detta sätt öka avståndet till de EU-medlemmar som inte längre delar den europeiska värdegrunden, framför allt Polen och Ungern. Att alla Visegradländer – Polen, Ungern, Tjeckien och Slovakien – bestämt avvisar planer på ett EU i flera hastigheter är givet med tanke på att de fruktar konsekvenserna för dem själva av detta.

Krisen för EU och Nato har också lett till en ökad åternationalisering, som visar sig i att europeiska länder i sitt agerande i stället för att relatera till EU eller Nato i första hand ser till vilka andra länder som man vill eller behöver samarbeta med. Ett exempel på detta är att Tyskland under det senaste halvåret har ingått en rad olika avtal med olika länder, en typ av samarbete som fått namnet variabel geometri. På samma sätt kan man se Emmanuel Macrons uttalande att Frankrike i framtiden vill samarbeta med Tyskland och Storbritannien när det gäller försvarsfrågor och ett ytterligare exempel är initiativet från Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland när de i höstas erbjöd sig att gemensamt stå för EUs militära ledarskap.

De ledare som förespråkar ett EU i flera hastigheter betonar ofta att deras förslag i slutändan avser att utveckla EU som sådant och att sammanhållningen mellan alla de 27 länderna är det övergripande målet. Givetvis är de medvetna om hur svårt det är att få den ekvationen att gå ihop, men de nya förslagen säger också en hel del om hur svårt dagens ledare upplever att det är att få hela det nu så splittrade EU att hålla samman och utvecklas gemensamt.

 
Författaren är fil dr och ledamot av KKrVA.

Strategins kostnader. Försvarspolitikens Hårda Kärna (HK)

Av Jan Wickbom

Sverige är en självständig, alliansfri och demokratiskt styrd nation som skall försvaras av sina egna legala soldater. Ett angrepp är ett angrepp på det svenska folket – inte bara de som går på Drottninggatan. Det är vårt folk som skall försvara sig – inte våra fordon, fartyg och maskiner. Men hela folket kan inte underhållas (logistik) och alla kan inte beväpnas, utrustas och utbildas för att försvara sig och Sverige. Vi måste därför avdela en strategiskt användbar försvarsmakt (HK) med fyra element (mark-, sjö- och luft- samt cyber-element), som kan mobiliseras vid eller inför ett krigsutbrott.

Om en presumtiv motståndare, Ryssland, blir medveten om att angreppet kommer att möta en mobiliserad svensk försvarsmakt, torde han avstå från att angripa Sverige. Eller också försöker man inledningsvis att över havet och genom luften anfalla och ta för vår försvarsmakt viktiga platser, områden och logistikfunktioner över hela territoriet för att sedan kunna ockupera hela Sverige. Försvarsmakten måste därför ha hög, delvis stående, beredskap för vårt cyberförsvar och för våra sjö- och framför allt luftstridskrafter. Sveriges logistik måste stödjas av USA.

Försvarsmakten får så stor förmåga och så hög effekt som riksdagens försvarsanslag (strategins kostnader), rätt utnyttjat, medger.

Operativ förmåga och effekt

Om försvarsmakten är kostnadseffektivt organiserad, kan cyberförsvaret alltid styra försvarsmakten till bästa möjliga (förmåga och effekt) operationer. Cyberförsvaret avläser dygnsvis såväl det politiska som det militära läget på globen. Både Regering och Försvarsmakt har erforderlig handlingsfrihet.

Vi kan i dag börja organisera den politiska och militära förmåga som vi anser vara mest kostnadseffektiv. Detta förutsätter dock att Sveriges försvar (HK) kommer att organiseras som en alliansfri, självständig, kostnadseffektiv försvarsmakt. En försvarsmakt, den Hårda Kärnan (två hundra år gammal), är ingen variabel, vilket däremot den politiska och militära omvärlden är och förblir.

KV 21

Studien Krigsvetenskap i 21 århundradet synes hittills ha bedrivits bakvänt. Man har börjat med att beskriva angriparens, Rysslands, troligaste cyberrelaterade angreppsmetoder, taktik och operationskonst. Sedan fortsatt med att utforska vad som är våra politiska och militära största svagheter. Hittills (studien skall avslutas år 2018) har man sedan fastslagit att inriktningsbeslut 2015 måste tillföras mer pengar för att täcka dessa svagheter.

Sveriges Försvarsminister är nästan ensam om att påvisa hur inriktningsbeslut 2015 är olämpligt som utgångspunkt för den nödvändiga utvecklingen av en ny försvarsmakt.

Under vår mångåriga ”strategiska time out” synes all militär kunskap om vad försvarspolitik innebär ha försvunnit. Hur en försvarsmakt skall organiseras diskuteras inte. Nu talas och skrivs det bara om säkerhetspolitik och militära insatser. För säkerhets skull skall man anordna ”trösklar” i de områden där ryssarna kan väntas anfalla. Dessa trösklar består huvudsakligen av ”insatsförband”, det vill säga tekniskt högtstående förband ur alla försvarsgrenar. Om eller sedan dessa insatser/anfall misslyckats skall resterna av förbanden övergå till ”totalförsvar” och förhoppningsvis avlösas av Nato. Man har glömt den enskilde soldatens vedermödor. Vakna upp ! 

Studien KV21 skall nu fortsätta. Efter att inledningsvis konstatera att Sverige behöver en försvarsmakt (inte en krigsmakt) bör skisseras hur många värnpliktiga soldater vi årligen kan utbilda, beväpna, utrusta och sedan hålla krigsplacerade i 15 år. Därefter, eller samtidigt, bör en kostnadseffektiv försvars- och fredsorganisation med tre försvarsgrenar beskrivas. Till sist bör denna krigsvetenskapliga studie framläggas för Försvarsberedning 2018, där den skall budgeteras.

 
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA